Bet. 1995/96:KU9

Konstitutionsutskottets betänkande

1995/96:KU09

Kommunala frågor

Innehåll

Sammanfattning

Motionerna

Utskottet

Hemställan

Reservationer

Innehållsförteckning

1995/96

KU9

Sammanfattning

I betänkandet behandlas 29

motionsyrkanden från den allmänna

motionstiden 1995 som rör kommunala

frågor. Utskottet behandlar frågor om

bl.a. kommundelningar, kommunal

demokrati, formerna för kommunal

verksamhet och sanktioner mot kommuner.

Utskottet behandlar vidare frågor om den

kommunala kompetensen i avsnitten som

gäller internationellt bistånd,

kommunalt vårdnadsbidrag och annan

kommunal ersättning för vård av barn,

kommunal tjänsteexport samt bojkotter.

Utskottet avstyrker samtliga motioner.

Till betänkandet har fogats åtta

reservationer och ett särskilt yttrande.

Motionerna

1994/95:K216 av Gudrun Schyman m.fl. (v)

vari yrkas

7. att riksdagen hos regeringen begär

förslag till ändringar i kommunallagen

enligt vad i motionen anförts om

samhällsinformation till

funktionshindrade.

1994/95:K320 av Birger Schlaug m.fl.

(mp) vari yrkas

1. att riksdagen hos regeringen begär

förslag till sådan ändring i

kommunallagen att en kommunal

skatteväxling på miljömässig grund

möjliggörs,

2. att riksdagen hos regeringen begär

förslag till sådan ändring i

kommunallagen att kommunen får rätt att

ta ut avgifter på miljöfarliga

aktiviteter som överstiger kommunens

direkta kostnader därför,

3. att riksdagen hos regeringen begär

förslag till sådan ändring i

kommunallagen att avgifter från en

kommunal verksamhet skall få finansiera

kostnader för en annan kommunal

verksamhet,

4. att riksdagen, om en generell

ändring av självkostnadsprincipen inte

kommer till stånd, beviljar undantag

från densamma till ett antal "pilot

kommuner", och att resultatet från detta

senare utvärderas.

1994/95:K601 av Peter Eriksson och Kia

Andreasson (mp) vari yrkas att riksdagen

hos regeringen begär förslag till sådan

ändring i 3 kap. 31 § kommunallagen att

det blir möjligt att interpellera även i

frågor som sköts av ett kommunförbund

där kommunen är medlem.

1994/95:K603 av Conny Sandholm m.fl.

(fp) vari yrkas att riksdagen hos

regeringen begär förslag till sådana

lagändringar att kommunerna stimuleras

att minska omfattningen av sin

bolagsverksamhet.

1994/95:K604 av andre vice talman Görel

Thurdin och Ingrid Skeppstedt (c) vari

yrkas att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om initiativ till en EU-strategi

och en lokal EU-Agenda på kommunal nivå.

1994/95:K607 av Tanja Linderborg m.fl.

(v) vari yrkas att riksdagen begär att

regeringen tillsätter en utredning med

uppgift att lämna förslag till införande

av sanktionsmöjligheter mot kommuner

enligt vad i motionen anförts om brott

mot rättighets- och förvaltningslagens

bestämmelser.

1994/95:K609 av Dan Ericsson (kds) vari

yrkas att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om en utredning för att redovisa

förutsättningarna för en omfattande

kommundelningsreform.

1994/95:K611 av Ulla-Britt Hagström

(kds) vari yrkas att riksdagen som sin

mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om underlättande av

kommunal tjänsteexport.

1994/95:K614 av Tomas Högström (m) vari

yrkas att riksdagen beslutar om

ändringar i kommunallagen i enlighet med

vad som anförts i motionen.

1994/95:K615 av Urban Ahlin (s) vari

yrkas att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om kommunalt partistöd.

1994/95:K616 av Urban Ahlin och Martin

Nilsson (s) vari yrkas att riksdagen som

sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om ett snabbare

valgenomslag i kommunerna.

1994/95:K618 av Marianne Andersson och

Ingbritt Irhammar (c) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen

till känna vad i motionen anförts om

ökad lokal självstyrelse i invandrartäta

områden.

1994/95:K619 av Olof Johansson m.fl. (c)

vari yrkas

2. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om kommundelningar,

3. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om utredning angående kommunala

folkomröstningar.

1994/95:K620 av Karl Hagström (s) vari

yrkas att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om ordförande i

landstingsfullmäktige.

1994/95:K623 av Barbro Johansson och

Elisa Abascal Reyes (mp) vari yrkas att

riksdagen beslutar om en

speciallagstiftning så att kommuner och

landsting kan bojkotta företag som

bryter mot FN:s och tillhörande

underorganisationers koder och

paragrafer.

1994/95:K629 av Stig Sandström (v) vari

yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om en norm för att belöna

insatser som är samhälleligt värdefulla,

2. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om att i kommunallagen införa

samhällslön som ett alternativ till

ersättning för förtroendeuppdrag.

1994/95:K701 av Bertil Persson (m) vari

yrkas att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om nyval i kommuner och

landsting.

1994/95:K703 av Bertil Persson (m) vari

yrkas att riksdagen hos regeringen begär

förslag om snabbare valgenomslag i

landstingen.

1994/95:U233 av Marianne Samuelsson

m.fl. (mp) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om att en kommun får möjligheter

att bedriva utvecklingssamarbete med

motsvarande instans i ett u-land.

1994/95:U809 av Gudrun Schyman m.fl. (v)

vari yrkas

5. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om svenskt kommunalt bistånd

till Östeuropa.

1994/95:So607 av Margareta E Nordenvall

(m) vari yrkas

2. att riksdagen beslutar ge kommunerna

möjlighet att införa ett kommunalt

vårdnadsbidrag i enlighet med vad som i

motionen anförts.

1994/95:So623 av Alf Svensson m.fl.

(kds) vari yrkas

5. att riksdagen hos regeringen begär

förslag om förändringar i lagstiftningen

i syfte att möjliggöra införandet av

kommunala ersättningar för de barn som

kommunen har skyldighet att stödja

enligt socialtjänstlagen, i enlighet med

vad som anförts i motionen.

1994/95:Kr4 av Inger Davidson och Fanny

Rizell (kds) vari yrkas

6. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om en utredning om hur de

politiska partiernas arbete kan

underlättas och de förtroendevaldas roll

och arbetssituation kan förbättras,

7. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om att valresultatet från 1994

bör analyseras utifrån de

förtroendevaldas representativitet när

det gäller ålder och kön.

Utskottet

1 Kommundelningar

1.1 Motionerna

I motion 1994/95:K619 yrkande 2 begär

Olof Johansson m.fl. (c) att riksdagen

som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om

kommundelningar. Motionärerna anser att

de två tvångsvis genomförda

kommunsammanslagningarna har haft en

mycket negativ inverkan på den kommunala

demokratin och ser i stället många

fördelar med att dela kommuner.

Centerpartiet kräver tydliga initiativ

från riksdagen och regeringen för att

stödja en kommundelningsreform samt

anser att riksdagen bör anta ett

reformprogram för kommundelningar.

I motion 1994/95:K609 hemställer Dan

Ericsson (kds) att riksdagen som sin

mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om en utredning för att

redovisa förutsättningarna för en

omfattande kommundelningsreform.

Motionären framhåller att det krävs ett

mer samlat synsätt på

kommundelningsfrågan för att verkliga

resultat skall kunna uppnås och att det

därför är hög tid att ett omfattande

utredningsarbete genomförs, ett arbete

som skall syfta till att redovisa

förutsättningarna för en genomgripande

kommundelningsreform. Huvudsyftet med

kommundelningarna skall enligt

motionären vara såväl ökad effektivitet

i form av minskad byråkrati som ökad

demokrati med fler förtroendeengagerade.

1.2 Bakgrund

Enligt 1 kap. 1 § kommunallagen är

Sverige indelat i kommuner och

landsting. Varje landsting omfattar

enligt 1 kap. 2 § ett län, om inte något

annat är särskilt föreskrivet. Den

kommunala indelningen regleras i lagen

(1979:411) om ändringar i Sveriges

indelning i kommuner och landsting,

indelningslagen (prop. 1978/79:157, bet.

1978/79:KU40).

De kriterier som skall vara uppfyllda

för att en indelning skall få komma till

stånd finns i 1 kap. 1 §

indelningslagen. Enligt denna paragraf

skall en ändring kunna antas medföra

bestående fördel för en kommun eller del

av en kommun eller andra fördelar från

allmän synpunkt. Faktorer som enligt

förarbetena till indelningslagen bör

vägas in vid bedömningen är

befolkningsutveckling,

näringsgeografiska förhållanden som

tätortsstruktur, avstånd, arbetsmarknad,

sysselsättning, bostäder och

kollektivtrafik samt kommunal service

och den kommunala ekonomin. Även

kommunaldemokratiska aspekter bör

beaktas. Enligt propositionen är det

inte tillräckligt med enbart fördelar av

kommunaldemokratiskt slag. För att en ny

kommundelning skall komma till stånd

måste den nya kommunen också uppfylla

rimliga krav enligt de tidigare nämnda

kriterierna avseende befolkning,

näringsgeografiska förhållanden och

ekonomi.

Frågan om kommundelningar togs upp i

flera motioner under 1990/91 års

riksmöte. I samtliga motioner

argumenterades för att statsmakterna

inte borde lägga hinder i vägen för

delning av kommuner, där invånarna

själva önskade detta. Motionerna

behandlades av utskottet i samband med

propositionen om ny kommunallag (bet.

1990/91:KU38). Utskottet framhöll i sitt

av riksdagen godkända betänkande att

utskottet liksom tidigare ansåg att

demokratiska skäl kunde motivera att en

kommun delas men att de kommunala

demokratifrågorna borde lösas på annat

sätt än genom ytterligare

kommundelningar. Enligt utskottet hade

det inte framkommit något som gett

utskottet anledning att frångå denna

ståndpunkt varför motionerna avstyrktes.

I regeringsdeklarationen efter 1991 års

val förklarade regeringen att den såg

positivt på kommundelningar. Detta

förhållande avspeglas i direktiven (dir.

1992:12) till Lokaldemokratikommittén. I

direktiven sägs att ett sätt att stärka

den lokala demokratin är att dela

kommuner där det finns ett starkt

önskemål hos befolkningen om delning och

där det finns förutsättningar - inte

minst ekonomiska - för detta.

Av Lokaldemokratikommitténs

slutbetänkande (SOU 1993:90) framgår

att kommittén har studerat

erfarenheterna av de hittills genomförda

delningarna, totalt åtta. Kommitténs

bedömning är att det är svårt för att

inte säga ogörligt att med bestämdhet

uttala sig om huruvida de

kommundelningar som genomförts sedan

1980 medfört de bestående fördelar från

kommunal-ekonomisk och

kommunaldemokratisk synpunkt som de

förväntades göra. Den viktigaste orsaken

till detta är enligt kommittén att det

inte gjorts någon djupgående och

kontinuerlig uppföljning av de delade

kommunerna. En slutsats som kommittén

dock anser sig kunna dra är att de nya

småkommunerna inte har sämre ekonomiska

förutsättningar än flertalet andra

jämförbara kommuner. Kommittén anser

inte att det finns något behov av att

reformera den nuvarande lagstiftningen.

Denna har fungerat bra med hänsyn till

att i de fall där förutsättningar har

funnits för delning har delningar kommit

till stånd. Eventuella inskränkningar i

regeringens skönsmässiga prövning och

ett införande av t.ex. obligatorisk

delning under vissa förutsättningar

skulle enligt kommittén få negativa

effekter.

Konstitutionsutskottet har under

riksmötet 1993/94 behandlat motioner som

förordat delning av stora kommuner (bet.

1993/94:KU9 och 1993/94:KU40). Utskottet

har hänvisat till sitt uttalande vid

behandlingen av

kommunallagspropositionen (bet.

1990/91:KU38) och till

Lokaldemokratikommitténs slutsatser och

avstyrkt motionerna. Riksdagen har följt

utskottet.

Under perioden 1979-1992 har regeringen

beslutat om delning av 9 kommuner,

vilket gett upphov till 19 nya

kommunbildningar.

1.3 Utskottets bedömning

Med hänvisning till att en kort tid

förflutit sedan kommunallagen ändrades i

riktning mot en friare

nämndorganisation, att effekten av

minskat antal förtroendevalda utreds

inom ramen för Kommunala

förnyelsekommitténs arbete och att

regeringen om den finner det lämpligt

kan besluta om delning av en kommun

avstyrker utskottet motionerna K609 och

K619 yrkande 2.

2 Kommunal demokrati

2.1 Motionerna

I motion 1994/95:K618 hemställer

Marianne Andersson och Ingbritt Irhammar

(c) att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om ökad lokal självstyrelse i

invandrartäta områden. Motionärerna

framhåller att decentraliserat

beslutsfattande är den viktigaste vägen

till en fungerande demokrati.

Decentraliseringen kan ske genom delade

och mindre kommuner eller med högre grad

av lokal självstyrelse. Motionärerna

anser att det är särskilt viktigt att

decentralisera makt och inflytande i

invandrartäta bostadsområden och

föreslår därför att dessa bostadsområden

skall bli experimentområden med ökad

lokal självstyrelse och att direktvalt

lokalt stadsdelsstyre införs som får

besluta om den lokala servicen.

I motion 1994/95:K619 yrkande 3 av Olof

Johansson m.fl. (c) begärs att riksdagen

som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om utredning

angående kommunala folkomröstningar. I

motionen erinras om att riksdagen har

beslutat om en översyn av

folkomröstningsfrågan. Centern finner

det viktigt att detta utredningsarbete

nu kommer till stånd och att

erfarenheter som vunnits i Sverige och i

andra länder sammanställs, utvärderas

och läggs till grund för nya regler om

folkomröstning. Motionärerna anser att

utredningen även skall studera

erfarenheterna från kommunala

folkomröstningar.

2.2 Bakgrund

Lokal självstyrelse

Det viktigaste instrumentet för

reglering av den lokala demokratin är

kommunallagen. För att stärka den lokala

demokratin har riksdagen de senaste åren

beslutat om vissa ändringar i lagen. I

och med att den nuvarande kommunallagen

trädde i kraft den 1 januari 1992 gavs

kommuner och landsting ökad frihet att

bestämma hur nämnderna skall

organiseras. Man ansåg att en friare och

mer decentraliserad nämndorganisation

var en fördel från kommunaldemokratisk

utgångspunkt. Denna ökade frihet innebär

bl.a. att kommunerna, med stöd av 3 kap.

4 § kommunallagen, kan inrätta

kommundels-nämnder, som har att svara

för verksamheten inom en del av

kommunen. Enligt 3 kap. 4 § skall

fullmäktige, om inte något annat är

särskilt föreskrivet, bestämma

nämndernas verksamhetsområden och

inbördes förhållanden. Fullmäktige får

därvid besluta att en nämnd skall ha

hand om en eller flera verksamheter i

hela kommunen eller landstinget eller

för en del av kommunen eller

landstinget, ha hand om verksamheten vid

en eller flera anläggningar, och vara

underställd en annan nämnd. Enligt 6

kap. 9 § väljs ledamöter och ersättare i

en nämnd av fullmäktige till det antal

som fullmäktige bestämmer.

I proposition 1990/91:117 om en ny

kommunallag avvisade regeringen ett

system med direktvalda kommundelsorgan

på följande sätt. En fråga som har

diskuterats i samband med

kommunallagsarbetet är om det bör

införas en möjlighet till direktval av

lokala nämnder. Regeringen är dock inte

beredd att lägga fram ett sådant

förslag. Det starkaste skälet för

regeringens inställning i denna fråga är

att direktval till lokala nämnder kan

begränsa fullmäktiges möjligheter att ta

det totala ansvaret för verksamheten i

kommunen eller landstinget. Därmed

uppstår enligt regeringen en oklarhet om

hur valutslaget kommer att påverka

verksamheten.

Vid behandlingen av propositionen i

denna del behandlade utskottet

(1990/91:KU38) flera motioner med

yrkanden om att direktval till lokala

nämnder skulle bli möjligt. Utskottet

anförde att det tidigare vid flera

tillfällen avstyrkt motionsyrkanden om

införande av direktvalda kommundelsorgan

och att riksdagen följt utskottet.

Vidare angavs att regeringen avvisat en

ordning med direktvalda kommundelsorgan.

Utskottet som inte fann anledning att

frångå sina tidigare ställningstaganden,

avstyrkte motionerna. Utskottet har

därefter (bet. 1992/93:KU4) vid

behandling av liknande motioner gjort

samma bedömning.

Regeringen tillsatte i februari 1992 en

kommitté (dir. 1992:12),

Lokaldemokratikommittén, vars

huvuduppgift var att överväga och

föreslå olika åtgärder för att stärka

den lokala demokratin i Sverige.

Kommittén föreslog i sitt slutbetänkande

(SOU 1993:90) bl.a. två ändringar i

kommunallagen i detta syfte, nämligen

dels att självförvaltningsorgan skulle

införas, dels att sammanträdena i

nämnder skulle vara offentliga om

fullmäktige medgav det. Dessa förslag

följdes av regeringen och antogs av

riksdagen. De trädde i kraft den 1 juli

1994 (prop. 1993/94:188, bet.

1993/94:KU40).

Den första ändringen innebär att enligt

7 kap. 18 § kommunallagen fullmäktige,

om inte något annat följer av lag eller

annan författning, får besluta att en

nämnd får uppdra åt ett

självförvaltningsorgan under nämnden att

helt eller delvis sköta driften av en

viss anläggning eller en viss

institution.

Syftet med införandet av

självförvaltningsorgan var att utveckla

formerna för nyttjarnas medverkan i

kommunal verksamhet. Skälen för att ge

nyttjarna ett ökat inflytande var flera.

Det främsta hade sin grund i demokratin.

Det ansågs ligga ett demokratiskt värde

i sig i att ge de närmast berörda

nyttjarna ett ökat inflytande över sin

dagliga situation.

Den andra ändringen innebär att enligt

6 kap. 19 a § kommunallagen en nämnds

sammanträden skall hållas inom stängda

dörrar, om inte fullmäktige medgivit

nämnden att sammanträdena får vara

offentliga. Regeln infördes för att ge

medborgarna ökad insyn i och information

om den kommunala verksamheten. Det

ansågs viktigt att medborgarna gavs

möjlighet till information och påverkan

oavsett vilken organisationsform

kommunen eller landstinget valde för sin

verksamhet eller på vilken beslutsnivå

ärendena handlades.

I samband med behandlingen av

regeringens proposition om lokal

demokrati uttalade utskottet (bet.

1993/94:KU40) att en samlad uppföljning

och utvärdering borde göras av de

reformer och omfattande förändringar som

har genomförts inom den kommunala

verksamheten. Bilden av den kommunala

demokratin var enligt utskottet

splittrad och det var angeläget att få

en mer sammanhållen uppföljning och

utvärdering som grund för den framtida

utvecklingen.

Kommunala förnyelsekommittén fick i

december 1994 i uppdrag att göra en

samlad utvärdering av de reformer och

omfattande förändringar som har skett i

kommunernas och landstingens

organisation och verksamhetsformer samt

föreslå åtgärder som utvecklar och

stärker medborgarnas inflytande över det

fortsatta förnyelsearbetet (dir.

1994:151). Kommittén skall besvara bl.a.

hur förändringarna påverkat medborgarnas

möjligheter till insyn, deltagande och

påverkan. Medborgarnas aktiva medverkan

i den pågående omvandlingen av den

kommunala verksamheten har en avgörande

betydelse för medborgarnas tilltro till

välfärdspolitiken. Därför bör kommittén

utarbeta åtgärder som utvecklar och

stärker medborgarnas inflytande över det

fortsatta förnyelsearbetet i kommuner

och landsting. Kommitténs uppdrag skall

vara avslutat senast den 31 december

1996.

Kommunala folkomröstningar

Den 1 juli 1994 trädde lagen (1994:692)

om kommunala folkomröstningar i kraft

(prop. 1993/94:188, bet. 1993/94:KU40).

I denna lag finns bestämmelser om

genomförandet av en kommunal

folkomröstning. I 5 kap. 23 §

kommunallagen infördes samtidigt en

bestämmelse om s.k. folkinitiativ

innebärande att om minst fem procent av

de röstberättigade så begär skall

fullmäktige ta upp ärendet om att hålla

folkomröstning i en viss fråga. Dock är

det fullmäktige som beslutar om

omröstning skall äga rum eller inte.

Institutet kommunala folkomröstningar

har använts ytterst sparsamt. En

undersökning som redovisades i

betänkandet Att inhämta synpunkter från

medborgarna (SOU 1993:72) redovisade

endast 25 fall under de senaste 15 åren.

Av dessa gällde 14

kommunindelning/gränsreglering. Andra

frågor som underställts omröstning var

brobygge, kollektivtrafik,

vägsträckning, flyktingmottagning,

systembutik m.m. I flertalet fall var

det fråga om folkomröstningar men i

några fall opinionsundersökningar i

annan heltäckande form. Närmare hälften

av kommunerna använder dock andra typer

av service- eller attitydundersökningar

för att styra sin verksamhet.

Genom en ändring i kommunallagen kan

som nämnts kommun- och

landstingsmedlemmar genom folkinitiativ

väcka fråga i fullmäktige om hållande av

folkomröstning. Någon uppföljning har

enligt regeringens skrivelse 1994/95:220

inte gjorts. Enligt underhandsuppgifter

har dock sådana folkinitiativ kommit

till stånd och i samband med 1994 års

val har flera folkomröstningar hållits.

Utskottet behandlade i sitt betänkande

1993/94:KU44 motioner om förstärkning av

folkomröstningsinstitutet. Enligt

utskottets uppfattning fanns det

anledning att sammanställa och utvärdera

erfarenheterna av folkomröstningar i

Sverige och i andra länder.

Sammanställningen borde ligga till grund

för en översyn av gällande regler och

ett övervägande av behovet av nya

regler. Riksdagen följde utskottet och

gav som sin mening regeringen till känna

vad utskottet anfört.

Utskottet behandlade i betänkandet

1995/96:KU6 motioner som gällde

folkomröstningsinstitutet. Utskottet

vidhöll sin bedömning från 1993/94 års

riksmöte i fråga om en översyn av

folkomröstningsinstitutet. I fråga om

kommunala folkomröstningar ansåg

utskottet att ytterligare erfarenheter

av bestämmelserna borde avvaktas innan

förändringar aktualiseras.

2.3 Utskottets bedömning

Utskottet anser att redovisningen av

Kommunala förnyelsekommitténs uppdrag

bör avvaktas. Motion K618 avstyrks

därför.

Utskottet vidhåller sin tidigare

bedömning i fråga om kommunala

folkomröstningar att ytterligare

erfarenheter av bestämmelserna bör

avvaktas innan förändringar

aktualiseras. Motion K619 yrkande 3

avstyrks därför.

3 Snabbare valgenomslag, nyval

3.1 Motionerna

I motion 1994/95:K616 av Urban Ahlin och

Martin Nilsson (s) yrkas att riksdagen

som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om ett snabbare

valgenomslag i kommunerna. Motionärerna

anser det viktigt från demokratisk

synpunkt att, om ett val lett till

regimskifte, den nya majoriteten får

tillträda så tidigt som möjligt för att

kunna påverka budgeten och omedelbart

påbörja arbetet med att förverkliga sitt

program. Kommunallagen bör enligt

motionärerna utformas på ett sådant sätt

att den avgående styrelsen kan fungera

endast som expeditionsministär och att

den nyvalda fullmäktigeförsamlingen

väljer ny styrelse och nya nämnder vid

sitt första möte som skall kunna hållas

från den 1 oktober, i stället för som nu

den 1 november.

I motion 1994/95:K703 hemställer Bertil

Persson (m) att riksdagen hos regeringen

begär förslag om snabbare valgenomslag i

landstingen. Skiftet efter ett

landstingsval med majoritetsbyte bör

enligt motionären kunna ske snabbt.

I motion 1994/95:K701 yrkar Bertil

Persson (m) att riksdagen som sin mening

ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om nyval i kommuner och

landsting. Motionären anser att

lagstiftningen bör ändras så att det,

för att lösa en politisk krissituation,

blir möjligt att i kommuner och

landsting utlysa nyval under pågående

mandatperiod.

3.2 Bakgrund

Snabbare valgenomslag

Mandattiden för fullmäktige, styrelsen

och övriga nämnder i kommuner och

landsting regleras i 5 kap. 5 §

respektive 6 kap. 12 och 13 §§

kommunallagen. Enligt 5 kap. 5 § skall

ledamöterna och ersättarna i fullmäktige

väljas för fyra år räknat från och med

den 1 november valåret. Om

valprövningsnämnden har beslutat om

omval enligt 15 kap. 7 § tredje stycket

vallagen (1972:620), skall mandattiden

dock förlängas till dess omvalet har

avslutats. I Stockholms kommun räknas

mandattiden från och med den 15 oktober

valåret. Enligt 6 kap. 12 § skall

ledamöterna och ersättarna i styrelsen

väljas för fyra år, räknat från och med

den 1 januari året efter det år då val

av fullmäktige har ägt rum i hela

landet. Fullmäktige får dock bestämma

att styrelsens mandattid skall räknas

från och med det sammanträde då valet

förrättas intill det sammanträde då val

av styrelse förrättas nästa gång. I ett

sådant fall skall nyvalda fullmäktige

välja styrelsen vid fullmäktiges första

sammanträde. Enligt 6 kap. 13 § skall

fullmäktige bestämma mandattiderna för

andra nämnder än styrelsen.

Den 1 juli 1994 trädde vissa ändringar

i kommunallagen i kraft (prop.

1993/94:188, bet. 1993/94:KU40).

Ändringarna innebar bl.a. att

fullmäktige fick rätt att under löpande

mandatperiod återkalla uppdragen för

samtliga förtroendevalda i en nämnd.

Detta kan ske dels när den politiska

majoriteten i nämnderna inte längre är

densamma som i fullmäktige, dels i

samband med att nämndorganisationen

skall ändras. Ändringarna kom till

uttryck genom att en ny paragraf

infördes i kommunallagen, 4 kap. 10 a §.

Vidare klargjordes genom en ändring i 6

kap. 14 § kommunallagen att nya

förtroendevalda skall väljas när

uppdragen återkallats enligt 4 kap. 10 a

§ 1.

Nyval m.m.

Lokaldemokratikommittén konstaterade i

sitt slutbetänkande (SOU 1993:90) att

vid införande av fyraåriga

mandatperioder borde även möjligheten

införas för regeringen att förordna om

nyval till fullmäktige i samband med en

delning av en kommun.

I propositionen om lokal demokrati

(prop. 1993/94:188) berördes frågan om

nyval vid kommundelningar. Enligt

propositionen fanns det ett klart

lokaldemokratiskt intresse av att en

beslutad indelningsändring kan träda i

kraft så fort som det är praktiskt

möjligt. Flera aspekter borde dock

utredas närmare, bl.a. bestämmelserna i

indelningslagen om att utse

indelningsdelegerade och bestämmelserna

i vallagstiftningen.

Regeringen beslutade i september 1994

om direktiv (1994:92) för en utredning

med uppgift att överväga om

möjligheterna skall införas att

genomföra nyval av fullmäktige vid

större ändringar i den kommunala

indelningen. Direktiven återkallades av

den nuvarande regeringen hösten 1994.

En förtroendevalds uppdrag kan enligt

kommunallagen upphöra vid särskilda

situationer. Enligt 4 kap. 9 § skall

fullmäktige befria en förtroendevald

från uppdraget när den förtroendevalde

önskar avgå, om det inte finns särskilda

skäl mot det. Fullmäktige får, enligt 4

kap. 10 §, återkalla uppdraget för en

förtroendevald som valts av fullmäktige,

om den förtroendevalde har vägrats

ansvarsfrihet, eller genom dom som har

vunnit laga kraft har dömts för ett

brott för vilket det är föreskrivet

fängelse i två år eller däröver.

Fullmäktige får enligt 4 kap. 10 a §,

som trädde i kraft den 1 juli 1994,

återkalla uppdragen för samtliga

förtroendevalda i en nämnd när den

politiska majoriteten i nämnden inte

längre är densamma som i fullmäktige,

eller vid förändringar i

nämndorganisationen. Förtroendeuppdragen

upphör att gälla när val av nya

ledamöter och ersättare har förrättats

eller när en ny nämndorganisation träder

i kraft.

3.3 Utskottets bedömning

Utskottet anser att nuvarande regler i

kommunallagen om mandattider för

fullmäktige, styrelse och nämnder, som

gäller för både kommuner och landsting,

är till fyllest för att resultatet av

ett val skall kunna få genomslag inom

rimlig tid och på ett praktiskt möjligt

sätt. Motionerna K616 och K703 avstyrks

därför.

Utskottet som är medvetet om att

situationen i en kommun kan ändras under

pågående mandatperiod är för närvarande

inte berett att föreslå någon ändring i

kommunallagen. Enligt utskottet bör man

under ytterligare tid avvakta

erfarenheterna av de nya bestämmelserna

i kommunallagen om möjligheten att

återkalla uppdragen för samtliga

förtroendevalda i en nämnd innan någon

ändring föreslås. Utskottet avstyrker

motion K701.

4 Partistöd

4.1 Motionen

I motion 1994/95:K615 av Urban Ahlin (s)

hemställs att riksdagen som sin mening

ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om kommunalt partistöd. Den

största delen av partistödet skall

enligt motionären vara knuten till

antalet mandat i fullmäktige. För att

undvika att reglerna för partistödet

ändras i takt med skiftande politisk

majoritet bör enligt motionären

kommunallagen stadga en procentsumma av

det totala stödet som skall gå till

grundbidrag, förslagsvis 10 %.

Resterande del av stödet skall vara

mandatbunden.

4.2 Bakgrund

Enligt lagen (1969:596) om kommunalt

partistöd fick kommuner och landsting

lämna ekonomiskt bidrag till partier som

var representerade i fullmäktige.

Partistödslagen upphörde att gälla vid

utgången av år 1991, men motsvarande

regler inarbetades i den nya

kommunallagen (1991:900). De innebar

bl.a. att bidragen skulle utgå i form av

mandatbidrag, dvs. med ett lika stort

belopp för varje plats som de olika

partierna hade i fullmäktige.

I samband med behandlingen av förslaget

till ny kommunallag (bet. 1990/91:KU38)

gav riksdagen regeringen till känna att

beredningsarbetet med frågorna om

partistöd borde bedrivas i form av en

parlamentarisk utredning. Med anledning

härav tillkallades Partistödsutredningen

med uppgift att se över reglerna om

kommunalt partistöd.

I Partistödsutredningens betänkande

Kommunalt partistöd (SOU 1991:80)

anförde utredningen att den kommunala

kompetensen att besluta om partistöd

borde ges en friare utformning. En

friare reglering skulle möjliggöra en

uppdelning av partistödet i ett

grundstöd och ett mandatbundet stöd. Det

borde ankomma på kommunerna själva att

bestämma t.ex. storleksrelationerna

mellan ett grundstöd och ett

mandatbundet stöd. Den föreslagna

kompetensregeln vilade på den allmänna

likställighetsprincipen, vilken enligt

utredningens mening borde garantera att

ett visst parti inte otillbörligt

gynnades eller missgynnades.

Förslaget i proposition 1991/92:66 om

kommunalt partistöd överensstämmer med

Partistödsutredningens förslag.

Beträffande kommunernas och landstingens

frihet att besluta om utformningen av

partistödet framhölls i propositionen

nödvändigheten av en viss

restriktivitet. Regeln om att stödet

inte får utformas så att det

otillbörligt gynnar eller missgynnar ett

visst parti innebär enligt propositionen

att det i regel inte är tillräckligt med

ett stöd som enbart fördelas per mandat.

I specialmotiveringen uttalas att det

inte i sig kan uppfattas som

otillbörligt missgynnande, om stödet

till ett litet parti sätts till en lägre

nivå. Däremot borde enligt propositionen

inget parti som är företrätt i

fullmäktige kunna uteslutas när det

gäller grundstöd och självfallet inte

heller när det gäller mandatbundet stöd.

Utskottet tillstyrkte propositionen

(bet. 1991/92:KU18).

De nya reglerna som trädde i kraft den

1 januari 1992 finns i 2 kap.

9-10 §§ kommunallagen. Enligt 9 § får

kommuner och landsting ge ekonomiskt

bidrag och annat stöd (partistöd) till

de politiska partier som är

representerade i fullmäktige. Partistöd

får också ges till ett parti som har

upphört att vara representerat i

fullmäktige, dock endast under ett år

från det att representationen upphörde.

Enligt 10 § skall fullmäktige besluta om

partistödets omfattning och formerna för

detta. Stödet får dock inte utformas så

att det otillbörligt gynnar eller

missgynnar ett parti.

På uppdrag av Expertgruppen för studier

i offentlig ekonomi, ESO, har

Statskontoret utrett partistödet i syfte

att ge en bild av den offentliga

finansieringen av partiernas verksamhet

(Ds 1994:31). I promemorian konstateras

att den nuvarande regleringen av stödet

till partier i kommuner och landsting

uppvisar brister. Tidigare fastställda

principer som omgärdar lagstiftningen

harmonierar inte med nuvarande

tillämpning av lagstiftningen. De

principer som avses är dels att

bidragens storlek bör stå i relation

till partiernas styrka, dels att

bidragen bör beräknas schematiskt och

fördelas enligt fastlagda regler som

inte tillåter någon skönsmässig

prövning. Den hittillsvarande

tillämpningen visar att

proportionaliteten i stödet kan variera

avsevärt. Olika överklaganden avseende

grundstödets storlek har inte lett till

att kammarrätten i något fall har

bifallit besvären. Exempelvis har en

fördelning av 40 % grundstöd och 60 %

mandatbundet stöd godtagits. I

Partistödsutredningen gjordes

beräkningar av effekterna av grundstöd

på 5, 15 respektive 25 % för varje

parti. En avsikt med beräkningarna var

att påvisa de omfördelande effekterna.

Om beräkningarna även avsåg ett tänkt

intervall där grundstöd bör inrymmas har

detta enligt Statskontoret inte fått

genomslagskraft i rättstillämpningen.

Klara tillämpningsregler kan vara en

förutsättning för en rättvis fördelning

av bidrag till partierna.

Förhandlinglösningar innebär en risk för

snedfördelning om parterna i

förhandlingen inte är lika starka. En

rättvis fördelning av offentliga medel

är av betydelse för både partier och

medborgare.

I propositionen om lokal demokrati

(prop. 1993/94:188) anförde regeringen

att det fanns skäl att följa upp hur

partistödsreglerna i kommunallagen har

tillämpats i praktiken och att analysera

om tillämpningen står i överensstämmelse

med intentionerna bakom de nya reglerna

om kommunalt partistöd. Regeringen hade

mot denna bakgrund för avsikt att

tillkalla en utredning med uppgift att

göra en totalöversyn över de

förtroendevaldas arbetsförutsättningar.

Regeringen beslutade i augusti 1994

direktiv till en kommitté med uppgift

att utreda vissa frågor, bl.a.

utformningen av reglerna om stöd till de

politiska partierna (dir. 1994:86).

Direktiven återkallades dock av den

nuvarande regeringen som beslutade att

vissa av de frågor som kommittén skulle

ha tagit upp, dock inte frågan om

partistöd, skulle genom

tilläggsdirektiven (dir. 1995:113)

läggas på Kommunala förnyelsekommittén

(dir. 1994:151).

4.3 Utskottets bedömning

Kommuner och landsting får enligt 2 kap.

9 § kommunallagen ge ekonomiskt bidrag

och annat stöd till de politiska partier

som är representerade i fullmäktige.

Fullmäktige skall enligt 2 kap. 10 §

besluta om partistödets omfattning och

formerna för det. Stödet får dock inte

utformas så att det otillbörligt gynnar

eller missgynnar ett parti. Utskottet

anser inte att det framkommit några skäl

för en ändring av nuvarande reglering av

partistödet och avstyrker därför motion

K615.

5 Fullmäktige

5.1 Motionerna

I motion 1994/95:K614 av Tomas Högström

(m) yrkas att riksdagen beslutar om

ändringar i kommunallagen i enlighet med

vad som anförts i motionen. Motionären

anser att möjligheterna att

rationalisera fullmäktigearbetet måste

innebära en möjlighet att minska antalet

ledamöter och vill därför se ökade

möjligheter för fullmäktige att

fastställa lägre antal platser i

fullmäktige än vad nuvarande kommunallag

medger. De nya miniminivåerna för

antalet ledamöter och ersättare i

fullmäktige bör enligt motionären

fastställas enligt följande: Antalet

skall bestämmas till ett udda tal och

till minst 25 i kommuner med 12 000

röstberättigade eller därunder och i

landsting med 140 000 röstberättigade

invånare eller därunder, 31 i kommuner

med över 12 000 till och med 36 000

röstberättigade invånare, 41 i kommuner

med över 36 000 röstberättigade invånare

och i landsting med över 140 000 till

och med 200 000 röstberättigade invånare

och 51 i landsting med över 200 000

röstberättigade invånare. I Stockholms

kommun och i landsting med över 300 000

röstberättigade invånare skall dock

antalet ledamöter fastställas till minst

81.

I motion 1994/95:K620 av Karl Hagström

(s) begärs att riksdagen som sin mening

ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om ordförande i

landstingsfullmäktige. Motionären anser

att rätten för ordförande i fullmäktige

att avstå från att fullgöra sina

funktioner är begränsad. Ordföranden bör

enligt motionären, som motionen får

förstås, antingen få delta i

överläggning och beslut i ett ärende i

vilket vice ordföranden för ordet, eller

få göra debattinlägg när han själv

fungerar som ordförande.

I motion 1994/95:K601 av Peter Eriksson

och Kia Andreasson (mp) hemställs att

riksdagen hos regeringen begär förslag

till sådan ändring i 5 kap. 49 §

kommunallagen att det blir möjligt att

interpellera även i frågor som sköts av

kommunalförbund där kommunen är medlem.

Yrkandet kan enligt motionärerna

tillgodoses med den lösning som valts

för kommunala bolag, nämligen genom att

fullmäktige får besluta att ordföranden

i en nämnd får överlåta besvarandet av

en sådan interpellation till en av

fullmäktige utsedd ledamot i

kommunalförbundet.

5.2 Bakgrund

Antalet ledamöter

Antalet ledamöter och ersättare i

fullmäktige regleras i 5 kap. 1-4 §§

kommunallagen. Enligt 1 § bestämmer

fullmäktige hur många ledamöter som

fullmäktige skall ha. Antalet skall

bestämmas till ett udda tal och till

minst 31 i kommuner med 12 000

röstberättigade invånare eller därunder

och i landsting med 140 000

röstberättigade invånare eller därunder,

41 i kommuner med över 12 000 till och

med 24 000 röstberättigade invånare, 51

i kommuner med över 24 000 till och med

36 000 röstberättigade invånare och i

landsting med över 140 000 till och med

200 000 röstberättigade invånare, 61 i

kommuner med över 36 000 röstberättigade

invånare och 71 i landsting med över 200

000 röstberättigade invånare. I

Stockholms kommun och i landsting med

över 300 000 röstberättigade invånare

skall dock antalet ledamöter bestämmas

till minst 101.

Det är antalet röstberättigade och inte

antalet invånare som bestämmer

latitudgränserna. Syftet med

bestämmelserna är att garantera en bred

medborgerlig förankring.

Lokaldemokratikommittén uttalade i sitt

slutbetänkande (SOU 1993:90) följande. I

frågan om regleringen av antalet

ledamöter i fullmäktige står, som i en

hel del andra fall, frågan om kommunalt

självstyre mot riksdagens yttersta

ansvar att värna och främja den

demokratiska utvecklingen i landet och

då även i kommunerna. Det gängse

försvaret för att bibehålla nuvarande

latitudsystem har i huvudsak utgått

efter två linjer. För det första att

fullmäktige i kommuner och landsting

skall återspegla opinionen bland

väljarna, dvs. att relationen mellan

väljarnas partipreferenser och

fullmäktiges sammansättning så långt

möjligt bör överensstämma. För det andra

att ett lägsta antal ledamöter skulle

kunna innebära en reell minoritetsspärr

för det fall även större kommuner skulle

välja minimiantalet. Enligt kommittén

väger fortfarande dessa båda argument så

tungt att någon ändring i bestämmelserna

inte bör göras.

Frågan om ökad frihet för kommuner och

landsting att bestämma antalet ledamöter

i fullmäktige togs bl.a. upp i motion

1992/93:K602. I motionen hävdades att de

berörda reglerna är stelbenta och dåligt

anpassade till verksamheten i dagens

kommuner. En förbättring av den

medborgerliga förankringen, insynen och

arbetsförhållandena borde kunna ske på

annat sätt än genom detaljregler för

antalet ledamöter i fullmäktige.

Utskottet erinrade i betänkandet

1993/94:KU9 om sitt tidigare uttalande

att de gällande reglerna om antalet

ledamöter i fullmäktige borde behållas

av demokratiska skäl. Utskottet

hänvisade till Lokaldemokratikommitténs

bedömning att en allmän regel om lägsta

antal ledamöter skulle kunna fungera som

en reell spärr för de mindre partierna.

Motionen avstyrktes.

Ordföranden

Enligt 5 kap. 6 § kommunallagen väljer

fullmäktige bland sina ledamöter en

ordförande och en eller flera vice

ordförande. Av rättsfallet RÅ 1982 2:10

framgår att vice ordföranden får inträda

som ordförande endast om den ordinarie

ordföranden inte kan närvara. Ordinarie

ordföranden får således inte delta i

överläggning och beslut i ett ärende där

vice ordföranden för ordet.

I doktrinen har i anslutning till

rättsfallet uttalats att något

principförbud för en ordförande att

delta i överläggningarna inte föreligger

enligt kommunalrätten, men att kravet på

objektivitet i ärendehandläggningen gör

att den som fungerar som ordförande bör

undvika att göra debattinlägg (Paulsson,

Riberdahl och Westerling: Den nya

kommunallagen s. 194).

Interpellation i kommunalförbund

I 5 kap. 49-56 §§ kommunallagen finns

bestämmelser om interpellationer och

frågor. Enligt 49 § skall

interpellationer avse ämnen som hör till

fullmäktiges, en nämnds eller en

fullmäktigeberednings handläggning. De

får dock inte avse ärenden som rör

myndighetsutövning mot någon enskild. En

interpellation skall enligt 50 § ha ett

bestämt innehåll och vara försedd med

motivering. Fullmäktige beslutar om en

interpellation får ställas, 51 §.

Interpellationer får ställas av

ledamöterna och riktas till ordföranden

i en nämnd eller en fullmäktigeberedning

samt till de förtroendevalda i övrigt

som fullmäktige bestämmer, 52 §.

I 3 kap. 17 och 18 §§ kommunallagen

regleras frågor rörande aktiebolag som

tagit över vården av en kommunal

angelägenhet och i vilka kommuner och

landsting innehar samtliga aktier. Med

stöd av 5 kap. 53 § kommunallagen kan

fullmäktige besluta att ordföranden i en

nämnd får överlåta besvarandet av en

interpellation till en av fullmäktige

utsedd ledamot i styrelsen för ett

sådant företag som avses i 3 kap. 17 och

18 §§. För att vederbörande skall kunna

besvara interpellationen eller frågan

krävs att fullmäktige utnyttjar

möjligheterna att i arbetsordningen ge

styrelseledamoten yttranderätt i

fullmäktige.

För att ha hand om en eller flera

kommunala angelägenheter får kommuner

eller landsting enligt 1 kap. 1 §

kommunalförbundslagen (1985:894) sluta

sig samman i kommunalförbund. Ett

kommunalförbund kan ha fullmäktige,

styrelse och andra nämnder eller vara

organiserat enbart med en

förbundsdirektion. Enligt 2 kap. 3 §

kommunalförbundslagen skall

föreskrifterna i bl.a. 5 kap. 49-56 §§

kommunallagen om interpellationer och

frågor tillämpas i fråga om

kommunalförbunds fullmäktige.

Av tilläggsdirektiv till Kommunala

förnyelsekommittén (dir. 1995:113)

framgår att kommittén skall göra en

översyn av kommunalförbundslagen. Den nu

gällande kommunalförbundslagen

innehåller en rad hänvisningar till

kommunallagen t.ex. när det gäller

revision och de kommunalrättsliga

principerna. Enligt direktiven är

kommunalförbundslagen av denna anledning

svår att tillämpa och innebörden ofta

oklar. En översyn bör leda till att

lagen skall kunna läsas och förstås

fristående från annan lagstiftning.

5.3 Utskottets bedömning

Utskottet vidhåller sitt tidigare

uttalande att de gällande reglerna om

antalet ledamöter i fullmäktige bör

behållas. Motion K614 bör följaktligen

avstyrkas.

Något skäl för att föreslå en ändring i

kommunallagens regler om fullmäktiges

ordförande med anledning av motion K620

har enligt utskottet inte framkommit.

Utskottet avstyrker motionen.

Utskottet har inhämtat att Kommunala

förnyelsekommittén vid översynen av

kommunalförbundslagen även överväger

bestämmelserna kring interpellationer

och frågor. Motion K601 får därmed anses

tillgodosedd och avstyrks.

6 Den kommunala kompetensen

6.1 Internationellt bistånd m.m.

6.1.1 Motionerna

I motion 1994/95:U233 yrkande 1 av

Marianne Samuelsson m.fl. (mp) yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen

till känna vad i motionen anförts om att

en kommun får möjligheter att bedriva

utvecklingssamarbete med motsvarande

instans i ett u-land. Enligt

motionärerna kan en kommuns kompetens

framför allt användas i ett starkt

decentraliserat biståndsarbete där

kommunen arbetar med sin motsvarighet i

mottagarlandet. Den holländska modellen

"avtal om hållbar utveckling" är enligt

motionärerna värd att prövas inom det

svenska biståndet. Tanken är att ett i-

land och ett u-land gemensamt, med

kunskap och erfarenhetsutbyte, utvecklar

ett samarbete om utveckling och miljö.

I motion 1994/95:U809 yrkande 5 av

Gudrun Schyman m.fl. (v) hemställs att

riksdagen som sin mening ger regeringen

till känna vad i motionen anförts om

svenskt kommunalt bistånd till

Östeuropa. Motionärerna framhåller att

det är viktigt för framväxten av

demokratiska samhällen i östra Europa

att de administrativa och sociala

sektorerna i samhället fungerar som

t.ex. lokala och regionala

förvaltningar, sjukhus, daghem och

skolor. Svenskt kommunalt bistånd är

enligt motionärerna väl lämpat för dessa

områden, och det är därför väsentligt

att Lokaldemokratikommitténs förslag

till ökade möjligheter för de svenska

kommunerna att lämna utvecklings- och

katastrofbistånd förverkligas.

6.1.2 Bakgrund

Lokaldemokratikommittén lade i sitt

delbetänkande (SOU 1993:77) fram ett

förslag till ny lag om rätt för

kommuner, landsting och kyrkliga

kommuner att lämna internationell

katastrofhjälp och annat bistånd.

Kommittén föreslog bl.a. att rätten att

lämna internationellt bistånd skulle

utvidgas från att endast gälla

utrustning som kan avvaras till att även

omfatta rätt att lämna bistånd i form av

utrustning, rådgivning, utbildning,

ekonomiskt stöd eller på annat sätt.

Regeringen fann i likhet med kommittén

(prop. 1993/94:189) att rätten att lämna

internationellt bistånd skulle utvidgas

men ansåg att bistånd i form av

ekonomiskt stöd endast skulle ges för

att genomföra utbildning och rådgivning.

Utskottet delade regeringens bedömning

(bet. 1993/94:KU41).

Bestämmelserna finns i lagen (1994:693)

om rätt för kommuner, landsting och

kyrkliga kommuner att lämna

internationell katastrofhjälp och annat

bistånd. Enligt 1 § får kommuner,

landsting, församlingar och kyrkliga

samfälligheter lämna katastrofhjälp

eller annat humanitärt bistånd till ett

annat land, om det där inträffar eller

på annat sätt uppstår en nödsituation.

Biståndet får ges i form av utrustning

som de kan avvara. Till ett land som

avses i 1 § och som får svenskt statligt

bistånd får, enligt 2 §, kommuner,

landsting, församlingar och kyrkliga

samfälligheter ge bistånd också i form

av utrustning, rådgivning, utbildning

eller på annat sätt under förutsättning

att regeringen lämnar tillstånd till

det. Sådant bistånd kan även ges i form

av ekonomiskt stöd för att genomföra

utbildning och rådgivning

6.1.3 Utskottets bedömning

Intresset bland kommuner och landsting

för internationella frågor har ökat på

senare tid. En förklaring till detta

torde vara utvecklingen mot demokrati i

Östeuropa, där flera av våra grannländer

varit och alltjämt är i behov av hjälp

med bl.a. uppbyggnad av en ny,

demokratisk samhällsstruktur. Det

förekommer ett omfattande vänortsutbyte

och hjälparbete mellan å ena sidan

svenska kommuner och landsting och å

andra sidan östeuropeiska kommuner och

regionala organ.

Genom tillkomsten av lagen (1994:693)

om rätt för kommuner, landsting och

kyrkliga kommuner att lämna

internationell katastrofhjälp och annat

bistånd kompletterades rätten att ge

utrustning som kunde avvaras med en rätt

för kommunerna och landstingen att under

vissa förutsättningar även ge bistånd i

form av t.ex. utrustning, rådgivning och

utbildning eller i form av ekonomiskt

stöd om det har samband med utbildning

och rådgivning. Utskottet vidhåller sin

bedömning att bistånd i form av kontant

stöd även fortsättningsvis skall kunna

ges endast för att genomföra utbildning

och rådgivning. Utskottet avstyrker

motionerna U233 yrkande 1 och U809

yrkande 5.

6.2 Kommunalt vårdnadsbidrag och annan

kommunal ersättning för vård av barn

6.2.1 Motionerna

I motion 1994/95:So607 yrkande 2 av

Margareta E Nordenvall (m) hemställs att

riksdagen beslutar ge kommunerna

möjlighet att införa ett kommunalt

vårdnadsbidrag i enlighet med vad som i

motionen anförts. Ett sådant bidrag

skulle enligt motionären hjälpa

kommunerna att klara det åtagande som

barnomsorgsgarantin innebär och

samtidigt ge föräldrarna möjlighet att

själva välja hur de vill vårda sina

barn. Motionären anser att kommunen

själv skall, inom ramen för avsatta

medel för barnomsorgen, kunna bevilja

vårdnadsbidrag till de familjer som så

önskar och att kommunen, som ett led i

den kommunala självstyrelsen, skall

kunna bestämma vårdnadsbidragets

utformning.

I motion 1994/95:So623 yrkande 5 av Alf

Svensson m.fl. (kds) yrkas att riksdagen

hos regeringen begär förslag om

förändringar i lagstiftningen i syfte

att möjliggöra införandet av kommunala

ersättningar för de barn som kommunen

har skyldighet att stödja enligt

socialtjänstlagen, i enlighet med vad

som anförts i motionen. Motionärerna

framhåller att möjligheterna för

kommunerna att ordna eller stödja de

barnomsorgsformer som föräldrarna önskar

generellt sett har ökat genom åren.

Fortfarande saknas dock enligt

motionärerna möjligheten för kommunerna

att mera generellt stödja barnomsorg i

det egna hemmet om den utövas av någon

av barnets föräldrar. För att kommunerna

skall kunna leva upp till

barnomsorgslagens intentioner anser

motionärerna att kommunerna borde få

möjlighet att betala någon form av

ersättning direkt till de familjer som

önskar och behöver det.

6.2.2 Bakgrund

Frågan huruvida kommunal

vårdnadsersättning är förenlig med den

kommunala kompetensen har vid olika

tillfällen prövats genom kommunalbesvär,

varvid domstolarna hittills ansett detta

inte vara fallet.

Regeringsrätten har ansett (RÅ 1991

ref. 19) att en allmänt vedertagen

grundsats när det gäller den kommunala

kompetensen är att en kommun inte utan

stöd i lag eller författning får lämna

understöd till enskilda personer. Bidrag

som t.ex. vårdnadsersättning eller

barnbidrag får således inte enligt

Regeringsrätten lämnas av en kommun utan

stöd i speciallagstiftning. Någon sådan

lagstiftning finns enligt

Regeringsrätten inte vad avser generella

kommunala bidrag till barnfamiljer. Det

har också slagits fast att kommunal

vårdnadsersättning inte är förenlig med

de kommunala kompetensbestämmelserna (RÅ

1981 Ab 290 resp. RÅ 1985 2:79). I

rättsfallet RÅ 1991 ref. 61 har

Regeringsrätten fastställt en

kammarrätts dom, enligt vilken en

socialnämnd ansetts överskrida sin

befogenhet genom att besluta om

ekonomisk hjälp till småbarnsföräldrar

utan individuell behovsprövning.

Utskottet har vid flera tillfällen

behandlat motioner med samma innehåll

som de nu aktuella, bl.a. i betänkandet

1990/91:KU38. Utskottet gjorde då

följande bedömning. Frågan huruvida

kommunal vårdnadsersättning är förenlig

med de kommunala kompetensbestämmelserna

har vid olika tillfällen prövats genom

kommunalbesvär, varvid domstolarna

hittills ansett detta ej vara fallet.

Utskottet har vid flera tidigare

tillfällen behandlat motioner med samma

innebörd som de här aktuella. Utskottet

har därvid avvisat framförda förslag om

ändringar i lagstiftningen som möjliggör

införandet av vårdnadsersättning.

Utskottets ställningstaganden har

godtagits av riksdagen. Utskottet

vidhöll sin tidigare uppfattning och

avstyrkte motionerna. Utskottet erinrade

om att det i proposition 1990/91:117 Ny

kommunallag redovisade och av utskottet

tillstyrkta förslaget om ett lagfästande

av vissa av de grundläggande

kompetensprinciperna på det kommunala

området inte syftat till någon ändring

av gällande rättsläge.

Utskottet behandlade i betänkandet

1993/94:KU9 en motion om kommunal

vårdnadsersättning. Utskottet framhöll

då att med införandet av det generella

statsbidragssystemet från årsskiftet

1992/93 och med ett genomförande av det

föreliggande förslaget i regeringens

proposition 1993/94:11 om utvidgad

lagreglering på barnomsorgsområdet m.m.

hade viktiga steg tagits för att

garantera mångfald och valfrihet inom

barnomsorgen. Enligt utskottet togs ett

ytterligare steg med genomförandet av

det av regeringen aviserade statliga

vårdnadsbidraget för barn mellan ett och

tre års ålder. Mot denna bakgrund var

det utskottets mening att frågan om den

kommunala kompetensen i fråga om

vårdnadsbidrag borde anstå till dess

regeringen för riksdagen presenterat det

aviserade statliga vårdnadsbidraget.

Motionen avstyrktes därför.

Regeringen föreslog i proposition

1993/94:148 en ny lag om vårdnadsbidrag.

Enligt lagförslaget skulle

vårdnadsbidrag lämnas med 2 000 kr per

månad för barn i åldrarna ett till tre

år som inte har plats i den offentligt

finansierade barnomsorgen. Bidraget var

avsett att ge stöd för den som väljer

att avstå från förvärvsarbete för att

själv vårda sitt barn eller som väljer

annan barnomsorg än den som

tillhandahålls av eller får ekonomiskt

stöd av en kommun. Socialutskottet

tillstyrkte regeringens förslag (bet.

1993/94:SoU34). Lagen (1994:553) om

vårdnadsbidrag trädde i kraft den 1 juli

1994.

Lagen om vårdnadsbidrag upphörde att

gälla vid utgången av 1994. Vid

behandlingen i riksdagen av regeringens

förslag att lagen skulle upphävas (prop.

1994/95:61) gjorde socialutskottet, som

tillstyrkte förslaget, följande

bedömning (bet. 1994/95:SoU8). Utskottet

anser att införandet av vårdnadsbidraget

var ett steg i fel riktning, både ur

jämställdhetssynpunkt och med hänsyn

till statsfinanserna. Redan vid

införandet av vårdnadsbidraget framhöll

de socialdemokratiska ledamöterna i

utskottet i en reservation att det var

ekonomiskt oansvarigt att lägga fram

förslag om reformen, som beräknades

kosta 2,3 miljarder kronor netto, när

budgetunderskottet var över 200

miljarder kronor.

6.2.3 Utskottets bedömning

Frågan huruvida kommunal

vårdnadsersättning är förenlig med de

kommunala kompetensbestämmelserna har

vid olika tillfällen prövats genom

kommunalbesvär, varvid domstolarna

hittills ansett detta ej vara fallet.

Utskottet har vid flera tidigare

tillfällen behandlat motioner med samma

innebörd som de här aktuella. Utskottet

har därvid avvisat framförda förslag om

ändringar i lagstiftningen som möjliggör

införandet av en kommunal

vårdnadsersättning. Utskottets

ställningstaganden har godtagits av

riksdagen. Utskottet vidhåller sina

tidigare ställningstaganden och

avstyrker därför motionerna So607

yrkande 2 och So623 yrkande 5.

6.3 Kommunal tjänsteexport

6.3.1 Motionen

I motion 1994/95:K611 av Ulla-Britt

Hagström (kds) hemställs att riksdagen

som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om underlättande

av kommunal tjänsteexport. Motionären

anser att det med hänsyn till ett

framtida integrerat Europa finns skäl

att överväga lättnader i de

restriktioner som finns för exporten av

kommunala tjänster. Motionären föreslår

att kommuner och landsting skall få

bedriva systemexport och

tjänsteproduktion för export på egen

hand eller som underleverantör åt

svenskt företag eller åt staten.

6.3.2 Bakgrund

Genom lagen (1986:753) om kommunal

tjänsteexport som trädde i kraft den 1

januari 1987 fick kommuner och landsting

möjlighet att bedriva tjänsteexport.

Tjänsteexport får enligt lagen bara ske

om kommunen eller landstinget är

underleverantörer till ett företag i

Sverige eller åt staten. Regeringen kan

dock, om det finns särskilda skäl till

det, för visst fall medge tjänsteexport

under andra förutsättningar, dvs. medge

att kommunen eller landstinget bedriver

tjänsteexport på egen hand. All

tjänsteexport skall ske på affärsmässiga

villkor och får endast omfatta kunskap

från kommunens ordinarie verksamhet. Den

är således begränsad till vad som anses

falla inom den kommunala kompetensen.

Lokaldemokratikommittén fick av

regeringen i uppdrag att bl.a. se över

bestämmelserna om kommunal

tjänsteexport. I kommittédirektiven

(dir. 1992:12) anges bl.a. Med ett

framtida integrerat Europa i sikte finns

det skäl att överväga lättnader i de

restriktioner som finns för exporten av

kommunala tjänster. Kommittén bör därför

se över lagstiftningen på området och

lämna de förslag till en utökad

kompetens och enklare regler som kan

vara påkallade. Kommittén bör även

analysera och bedöma förhållandet mellan

kommunerna och det privata näringslivet

vid export av tjänster.

Lokaldemokratikommittén avlämnade i

augusti 1993 delbetänkandet Kommunal

tjänsteexport och internationellt

bistånd (SOU 1993:77). Kommittén anförde

bl.a. Kommunal tjänsteexport förekommer

i två varianter, dels konsultinsatser,

s.k. systemexport, dels

tjänsteproduktion för utländsk kund,

s.k. uppdragsverksamhet för

exportmarknaden. Exempel på det senare

är sjukvård åt utländska patienter.

Intresset bland kommuner och landsting

för internationella frågor har ökat på

sista tiden. Under våren 1992 skickade

kommittén ut en enkät till samtliga

kommuner och landsting. I denna ingick

några frågeställningar om kommunal

tjänsteexport. Den kommunala

tjänsteexporten har ganska liten

omfattning. Stockholm, Göteborg och

Malmö är de enda kommuner som jämte

Stockholms läns landsting i någorlunda

omfattning bedrivit kommersiell

tjänsteexport. Den enda kontinuerligt

bedrivna kommunala tjänsteexporten är

sjukvårdsproduktion inom landet för

utländska patienter. Många kommuner och

landsting anser att kravet på dispens

för att på egen hand få bedriva

tjänsteexport utgör ett hinder. Sedan

lagen om kommunal tjänsteexport trädde i

kraft 1987 har nio ansökningar om

dispens inkommit och samtliga har

beviljats. Kommittén föreslog att

kommuner och landsting fritt skall få

bedriva tjänsteexport på egen hand. För

att förhindra konkurrenssnedvridande

åtgärder föreslog kommittén också bl.a.

att tjänsteexporten skall bedrivas

affärsmässigt och särredovisas i

bokföringen.

Regeringen behandlade förslaget i

proposition 1993/94:189 Kommunal

biståndsverksamhet. Regeringen gjorde då

följande bedömning. Av den enkät som

kommittén låtit genomföra framgår att

endast 37 kommuner har varit eller är

engagerade i tjänsteexport eller

planerar sådan verksamhet. Sedan

tillkomsten av 1986 års lag har tio

dispensansökningar kommit in till

regeringen. Samtliga har beviljats. Den

kommunala tjänsteexporten har således

inte fått någon större omfattning. Med

hänsyn till det begränsade behov som

verkar finnas samt till det risktagande

som tjänsteexport på egen hand innebär

bör enligt regeringens mening nuvarande

krav på regeringstillstånd vara kvar.

Utskottet hade inget att erinra mot

regeringens bedömning (bet.

1993/94:KU41).

6.3.3 Utskottets bedömning

Med hänvisning till det risktagande som

kommuners och landstings tjänsteexport

på egen hand innebär vidhåller utskottet

sin tidigare bedömning att kravet på

regeringstillstånd bör vara kvar. Motion

K611 avstyrks därför.

6.4 Bojkotter

6.4.1 Motionen

I motion 1994/95:K623 av Barbro

Johansson och Elisa Abascal Reyes (mp)

hemställs att riksdagen beslutar om en

speciallagstiftning så att kommuner och

landsting kan bojkotta företag som

bryter mot FN:s och tillhörande

underorganisationers koder och

paragrafer. Eftersom Sverige är med i FN

och tillhörande underorganisationer och

står bakom dess paragrafer och koder bör

kommuner och landsting enligt

motionärerna kunna bojkotta företag som

bryter mot dessa paragrafer och koder.

För att möjliggöra bojkotter krävs

enligt motionärerna en

speciallagstiftning.

6.4.2 Bakgrund

Enligt 2 kap. 1 § kommunallagen får

kommuner och landsting själva ha hand om

sådana angelägenheter av allmänt

intresse som har anknytning till

kommunens eller landstingets område

eller deras medlemmar och som inte skall

handhas enbart av staten, en annan

kommun, ett annat landsting eller någon

annan.

Som exempel på angelägenheter som i

princip är förbehållna staten kan nämnas

den svenska utrikes- och

biståndspolitiken. Ansvaret för Sveriges

internationella relationer vilar på

regeringen och riksdagen. Regeringen kan

t.ex. föreslå och riksdagen besluta om

bojkottåtgärder från kommuners sida.

Enligt Förenta nationernas stadga kan

FN:s säkerhetsråd under vissa

förhållanden anta resolutioner om

sanktioner av icke militär natur, dvs.

sådana sanktioner som inte innebär bruk

av vapenmakt, och som är nödvändiga i

syfte att upprätthålla eller återställa

internationell fred och säkerhet. Sådana

resolutioner kan ges i form av bindande

beslut eller rekommendationer. En stat

som är medlem i FN är enligt

organisationens stadga skyldig att godta

och verkställa säkerhetsrådets bindande

beslut om sådana sanktioner. En

rekommendation av rådet är däremot

endast en uppmaning till FN:s

medlemsstater. För att möjliggöra snabba

åtgärder, då sådana påkallas med

anledning av ett beslut eller en

rekommendation som har meddelats av FN:s

säkerhetsråd, beslöt riksdagen år 1971

om en lag (1971:176) om vissa

internationella sanktioner. Lagen är en

s.k. fullmaktslag som formellt är i

kraft men som i huvudsak endast kan

tillämpas för att fullfölja

säkerhetsrådets beslut eller

rekommendationer. Det ankommer på

regeringen att föreskriva att lagen

skall tillämpas. Enligt 1 § får

regeringen, i den mån det påkallas med

anledning av beslut, som fattats eller

rekommendation som har antagits av FN:s

säkerhetsråd, förordna att vissa i lagen

närmare angivna åtgärder skall vidtas

mot stat eller område som gjorts till

föremål för icke militära sanktioner.

Regeringens förordnande att tillämpa

lagen skall underställas riksdagens

prövning inom en månad från

förordnandet.

Enligt lag (1985:1052) om rätt för

kommuner och landstingskommuner att

vidta bojkottåtgärder mot Sydafrika fick

kommuner och landstingskommuner vid

upphandling genom bojkott av varor och

tjänster med sydafrikanskt ursprung

vidta sådana solidaritetsaktioner som

riktar sig mot den sydafrikanska

apartheidpolitiken. I propositionen

(prop. 1985/86:52) som föregick lagen

uttalade departementschefen bl.a.

följande. Vid olika tillfällen har det

ifrågasatts om kommuner och

landstingskommuner bör ha rätt att

engagera sig i internationella frågor.

Det har bl.a. gällt frågan om att i den

kommunala upphandlingsverksamheten

bojkotta vissa varor för att därigenom

visa solidaritet med människor i andra

stater. I rättspraxis har det slagits

fast att sådana åtgärder inte ryms inom

den kommunala kompetensen enligt nu

gällande regler (jfr Regeringsrättens

årsbok, RÅ, 1969 ref. 52, RÅ 1982 Ab 86

och RÅ 1983 2:71). För att kommuner och

landstingskommuner skulle ges möjlighet

att delta i solidaritetsaktioner riktade

mot apartheidpolitiken i Sydafrika

krävdes därför att särskilda

lagstiftningsåtgärder vidtogs.

Lagen om rätt för kommuner och

landstingskommuner att vidta

bojkottåtgärder mot Sydafrika upphävdes

den 1 december 1993. Lagen var en s.k.

befogenhetsutvidgande lag. Sådana är

inriktade på att ge ett visst tillskott

till kommunernas och landstingens

kompetens. Bestämmelserna i dessa lagar

har tillkommit efter hand när de gränser

för den kommunala kompetensen som har

dragits upp i kommunallagarna,

förarbetena till dessa och i rättspraxis

i vissa avseenden kommit att framstå som

alltför snäva. De innebär alla avsteg

från den allmänna kompetensbestämmelsen

och de kommunalrättsliga

grundprinciperna.

Lagen (1992:1528) om offentlig

upphandling trädde i kraft den 1 januari

1994. Lagen innehåller allmänna

bestämmelser om offentlig upphandling

och särskilda bestämmelser om offentlig

upphandling av t.ex. varor. Upphandling

skall enligt 1 kap. 4 § göras med

utnyttjande av de konkurrensmöjligheter

som finns och även i övrigt genomföras

affärsmässigt. Anbudsgivare,

anbudssökande och anbud skall behandlas

utan ovidkommande hänsyn.

6.4.3 Utskottets bedömning

Någon generell lagstiftning som

överlämnar åt kommunerna att avgöra

vilka bojkottåtgärder som skall få

vidtas bör inte införas. Motion K623

avstyrks därför.

7 Skatter, avgifter m.m.

7.1 Motionen

I motion 1994/95:K320 yrkande 1 av

Birger Schlaug m.fl. (mp) hemställs att

riksdagen hos regeringen begär förslag

till sådan ändring i kommunallagen att

en kommunal skatteväxling på miljömässig

grund möjliggörs. Motionärerna anser det

orimligt med en skatteprofil där

inkomsterna huvudsakligen tas på arbete

medan miljöförstörande verksamhet

knappast alls beskattas. De föreslår i

stället en ny skatteprofil bestående av

sänkta skatter på arbete och höjda

skatter och avgifter på miljöförstörande

verksamhet. En sådan skatteväxling

förutsätter en ändring av gällande

lagstiftning, som i dag inte tillåter

att kommunerna tar ut högre avgifter än

vad som motiveras av verksamhetens

driftskostnader.

I samma motion begärs i yrkande 2 att

riksdagen hos regeringen begär förslag

till sådan ändring i kommunallagen att

kommunen får rätt att ta ut avgifter på

miljöfarliga aktiviteter som överstiger

kommunens direkta kostnader därför. För

att driva utvecklingen i miljömässigt

hållbar riktning måste kommunen, enligt

motionärerna, ges rätt att ta ut

avgifter på miljöfarliga aktiviteter som

överstiger kommunens därmed direkt

medförda kostnader.

Vidare hemställs i yrkande 3 i samma

motion att riksdagen hos regeringen

begär förslag till sådan ändring i

kommunallagen att avgifterna från en

kommunal verksamhet skall få finansiera

kostnader för en annan kommunal

verksamhet. Enligt motionärerna får en

kommun, med hänsyn till

självkostnadsprincipen, inte ta ut högre

avgifter än sin egen kostnad för

verksamheten, vare sig den frivilliga

eller den specialreglerade. Det är t.ex.

inte tillåtet att höja va-avgifterna för

att möjliggöra en biobränsleanläggning

eller att ta ut högre avgifter än

kommunens kostnader för att stimulera

ett visst beteende, t.ex. att minska

sopmängden.

I samma motion yrkande 4 begärs att

riksdagen, om en generell ändring av

självkostnadsprincipen inte kommer till

stånd, beviljar undantag från densamma

för ett antal "pilotkommuner", och att

resultatet av en sådan pilotverksamhet

utvärderas. En kommunal skatteväxling

måste enligt motionärerna införas

stegvis, över en relativt lång

tidsperiod. Hushållen får då möjlighet

att successivt anpassa sin förbrukning

av miljörelaterade tjänster och minska

sin skattebörda. I den mån riksdagen

inte anser tiden vara mogen för att

fullt ut erbjuda möjligheterna till en

kommunal skatteväxling kan staten i en

första vända ge "pilotkommuner" undantag

från dagens självkostnadsprincip, och

sedan utvärdera dessa försök.

7.2 Bakgrund

Kommuners och landstings huvudsakliga

finansieringskällor är kommunalskatt,

kommunala avgifter och statsbidrag.

I regeringsformens 1 kap. 7 §

regeringsformen stadgas att kommunerna

får ta ut skatt för skötseln av sina

uppgifter. Stadgandet innebär att

kommunerna och landstingen får besluta

om storleken av den kommunala

utdebiteringen för sina medlemmar.

Fullmäktige är det högsta beslutande

organet. Fullmäktiges beslutsområde

omfattar avgöranden av mera

grundläggande natur eller av mera

generell räckvidd. I kommunallagen har

detta uttryckts i 3 kap. 9 § på så sätt

att fullmäktige beslutar i ärenden av

principiell beskaffenhet eller annars av

större vikt för kommunen och

landstinget, hit hör t.ex. budget, skatt

och andra viktiga ekonomiska frågor. I

detta ligger att fullmäktige skall

besluta i sådana ärenden som har

avgörande betydelse för den kommunala

ekonomin. Fullmäktige utövar den

kommunala avgiftsrätten.

Enligt självkostnadsprincipen får en

kommun eller ett landsting inte bestämma

sina avgifter till sådant belopp att de

tillför kommunen eller landstinget en

vinst. Syftet med principen är att

hindra kommuner och landsting från att

utnyttja den monopolställning som de

ofta befinner sig i. Med vissa undantag

gäller självkostnadsprincipen för den

kommunala avgiftsmakten i dess helhet.

Den gäller således både frivilliga

verksamheter och verksamheter där

kommunernas och landstingens rätt att ta

ut avgifter har stöd i lag eller annan

författning. Inom en del

specialreglerade områden finns särskilda

författningsregler om självkostnaden som

avgiftstak. Detta gäller bl.a.

bygglovsavgifter, gatukostnadsavgifter,

va-avgifter och renhållningsavgifter.

Vissa undantag finns emellertid i några

specialförfattningar där syftet med

avgifterna föranlett särskilda

beräkningsgrunder, t.ex.

parkeringsavgifter.

Självkostnadsprincipen innebär inte att

avgifterna aldrig får överstiga

kostnaderna. Det är inte alltid möjligt

att beräkna kostnaderna exakt. Ett

överuttag av avgifter godtas så länge

avgifterna inte till väsentlig del

överstiger en beräknad självkostnad.

Avgiftsutredningen hade i uppdrag (dir.

1990:18) att utreda vissa frågor om

avgifter i kommunal verksamhet.

Utredningen skulle bl.a. överväga

självkostnadsprincipens framtida roll i

kommunallagen respektive motsvarande

regler i all speciallagstiftning.

Utredningen redovisade sina principiella

överväganden och konstaterade bl.a. att

det fanns starka skäl att överge eller

etminstone modifiera

självkostnadsprincipen (SOU 1990:107).

Utredningen avsåg i första hand sådan

kommunal verksamhet som redan är utsatt

för konkurrens eller kan bli det genom

ändrad lagstiftning som bryter kommunala

rättsliga eller faktiska monopol.

Däremot ansåg utredningen att det kunde

finnas skäl att behålla någon form av

självkostnadsprincip för de fall då

taxor tas ut för verksamhet som innebär

myndighetsutövning.

I april 1992 tillsattes inom

Civildepartementet en arbetsgrupp om

avgifter i kommunal verksamhet.

Arbetsgruppen antog namnet

Avgiftsgruppen. Förutom att behandla

frågor om avgiftssättningen inom vissa

s.k. kommunaltekniska områden skulle

gruppen bl.a. överväga om en

grundläggande princip för kommunala

avgiftsuttag borde tas in i

kommunallagen. Avgiftsgruppen avlämnade

i april 1993 betänkandet Avgifter inom

kommunal verksamhet - förslag till

modifierad självkostnadsprincip (Ds

1993:16). Avgiftsgruppen föreslog bl.a.

att avgift för tjänst eller nyttighet

skulle bestämmas så att endast de

kostnader som är nödvändiga skulle få

medräknas då avgifterna fastställdes för

tjänster och nyttigheter. Enligt gruppen

öppnar förslaget till modifierad

självkostnadsprincip dels en möjlighet

att ta ut avgifter som kan användas för

att finansiera nödvändiga investeringar

i syfte att minska miljöbelastningen,

dels att påverka konsumtionsmönstret i

miljövänlig riktning. Avgiften skulle i

det enskilda fallet även få bestämmas så

att avgiftssättningen främjade ett

effektivt resursutnyttjande.

I proposition 1993/94:188 om lokal

demokrati föreslog regeringen att

självkostnadsprincipen skulle skrivas in

i kommunallagen genom en regel om att

kommuner och landsting inte får ta ut

högre avgifter än som svarar mot

kostnaderna för de tjänster eller

nyttigheter som kommunen eller

landstinget tillhandahåller. Utskottet

tillstyrkte propositionens förslag i

denna del (bet. 1993/94:KU40).

Bestämmelsen som finns i 8 kap. 3 b §

kommunallagen trädde i kraft den 1 juli

1994.

Skatteväxlingskommittén har enligt sina

direktiv (dir. 1994:11) i uppdrag att

bl.a. analysera de i dag befintliga

energi- och miljöskatternas

samhällsekonomiska effekter i vid

mening. I uppgiften ingår att kartlägga

eventuella miljöstyrande inslag i övriga

delar av skattesystemet, exempelvis inom

inkomstbeskattningen. Analysen bör,

enligt direktiven, förutom skatternas

miljöpåverkan - nationellt och

internationellt - även omfatta effekter

på näringslivets konkurrenskraft,

sysselsättningen, effektiviteten i

resursallokeringen och de offentliga

finanserna. En viktig deluppgift är att

bedöma huruvida införda ekonomiska

styrmedel har varit kostnadseffektiva.

Kommittén skall analysera

förutsättningarna för och effekterna av

olika slag av skatteväxling. Kommittén

skall slutredovisa uppdraget senast den

30 juni 1996.

7.3 Utskottets bedömning

Utskottet har inhämtat att

Skatteväxlingskommittén i sitt arbete

även kommer att beröra frågor kring

kommunal skatteväxling. Med hänsyn

härtill anser utskottet att

redovisningen av

Skatteväxlingskommitténs uppdrag bör

avvaktas. Utskottet avstyrker därför

motion K320.

8 Formerna för kommunal verksamhet

8.1 Motionen

I motion 1994/95:K603 av Conny Sandholm

m.fl. (fp) hemställs att riksdagen hos

regeringen begär förslag till sådana

lagändringar att kommunerna stimuleras

att minska omfattningen av sin

bolagsverksamhet. Motionärerna anser det

viktigt att riksdag och regering ser

över incitamenten för byten av

organisationsformer i kommunal

verksamhet så att det blir ekonomiskt

lönsamt för kommunen att stärka

demokratin med minskad bolagsverksamhet

i stället för som nu ökade avgifter när

de vill slopa verksamhet i bolag.

8.2 Bakgrund

Enligt 3 kap. 16 § kommunallagen får

kommuner och landsting efter beslut av

fullmäktige lämna över vården av en

kommunal angelägenhet, för vars

handhavande särskild ordning inte

föreskrivits, till ett aktiebolag, ett

handelsbolag, en ekonomisk förening, en

ideell förening, en stiftelse eller en

enskild individ. Vården av en

angelägenhet som innefattar

myndighetsutövning får dock överlämnas

endast om det finns stöd för det i lag.

I paragrafen erinras om att det i

sekretesslagen (1980:100) finns

bestämmelser om allmänhetens rätt att ta

del av handlingar hos vissa kommunala

företag.

Bestämmelsen innebär att den verksamhet

som överlämnas till privaträttsliga

organ skall falla inom den kommunala

kompetensen. Lagreglerna syftar till att

legalisera kommunal företagsbildning

såsom företeelse inom de ramar lagen

drar upp, men kommunerna får inte bilda

företag i syfte att bakvägen gå runt den

kommunala kompetensen eller för att

minska insynen i kommunal verksamhet.

Lagreglerna ökar möjligheterna till

insyn i kommunala företag på ett annat

sätt än tidigare. Enligt 1 kap. 9 §

sekretesslagen skall nämligen vad som

föreskrivs i tryckfrihetsförordningen om

rätt att ta del av handlingar hos

myndighet i tillämpliga delar också

gälla handlingar hos aktiebolag,

handelsbolag, ekonomiska föreningar och

stiftelser där kommuner eller landsting

utövar ett rättsligt bestämmande

inflytande. Sådana bolag, för-eningar

och stiftelser skall vid tillämpningen

av sekretesslagen jämställas med

myndighet. Kommunala företag kan därför

närmast ses som en alternativ driftform

för kommunal verksamhet.

Innan en kommun eller ett landsting

lämnar över vården av en kommunal

angelägenhet till ett aktiebolag där

kommunen eller landstinget bestämmer

ensam, skall fullmäktige, enligt 3 kap.

17 § kommunallagen, fastställa det

kommunala ändamålet med verksamheten,

utse styrelseledamöter och minst en

revisor, se till att fullmäktige får

yttra sig innan sådana beslut i

verksamheten som är av principiell

beskaffenhet eller annars av större vikt

fattas, samt besluta om att allmänheten

har rätt att ta del av handlingar hos

företaget enligt de grunder som gäller

för allmänna handlingars offentlighet i

2 kap. tryckfrihetsförordningen och

sekretesslagen.

När bestämmelserna fick sin utformning

uttalade utskottet (bet. 1990/91:KU38 s.

44) att det inte funnit skäl att införa

regler som allmänt förbjuder eller

begränsar kommunala hel- eller delägda

företag. Dock rådde enligt utskottet en

bred enighet om att den kommunala

verksamheten i största möjliga

utsträckning bör ske i nämndform.

Enligt kommunallagskommentaren

(Paulsson m.fl., a.a. s. 145) får

utskottets ovan refererade uttalande

närmast ses som en rikspolitisk

rekommendation till kommuner och

landsting att iaktta återhållsamhet med

företagsbildningar. Lagen i sig ger inte

nämndformen uttryckligen företräde,

varför utrymmet för företagsbildning

inom lagens ram är ganska stort.

Lokaldemokratikommittén har i sitt

betänkande Lokal demokrati i utveckling

(SOU 1993:90) behandlat frågan om

kommunala företag. I betänkandet

redovisas en studie Kommunala

verksamheter i egen förvaltning och i

kommunala aktiebolag (SOU 1993:48) som

Statskontoret genomfört på kommitténs

uppdrag. I studien jämförs verksamhet i

bolagsform med verksamhet i egen regi.

Studien visar bl.a. att

organisationsformen inte är avgörande

för om verksamheten bedrivs effektivt.

Förvaltningsformen resultat- och balans-

enhet ger i princip samma

förutsättningar som bolagsformen. Enligt

studien bör en verksamhets speciella

förutsättningar och den samlade

kommunala nyttan vara utgångspunkten för

organisatoriska överväganden. I

rapporten föreslås att kommuner och

landsting, i syfte att förbättra

styrningen av sina företag, ser över

bolagsordningar och ägardirektiv m.m.

och att de kommunala företagen bör bli

föremål för regelbunden

verksamhetsrevision. Kommittén ställde

sig bakom dessa förslag.

Utskottet har vid behandlingen av

motioner med yrkanden bl.a. om att

bolagisering av kommunal verksamhet bör

undvikas (bet. 1993/94:KU9) gjort

följande bedömning. Utskottet har

tidigare uttalat dels att den kommunala

verksamheten i största möjliga

utsträckning bör ske i nämndform, dels

att det inte finns skäl att införa

regler som allmänt förbjuder eller

begränsar kommunala företag. Utskottet

erinrar om att kommunerna inte får bilda

företag i syfte att gå runt den

kommunala kompetensen eller för att

minska den demokratiska insynen i och

kontrollen av verksamheten. Utskottet

delar uppfattningen att utgångspunkten

för organisatoriska överväganden bör

vara verksamhetens speciella

förutsättningar och den samlade

kommunala nyttan.

Av regeringens skrivelse 1994/95:220

Utvecklingen inom den kommunala sektorn

framgår att antalet kommunala bolag (med

mer än 50 % kommunal ägarandel) under

1970- och 1980-talen varit relativt

konstant. År 1994 fanns det drygt 1 500

kommunala företag. Däremot har den

ekonomiska omsättningen ökat markant i

befintliga bolag - från 102 miljarder

kronor år 1991 till 129 miljarder kronor

år 1993. Av kommunernas totala

verksamhet, uttryckt i kostnader,

bedrevs år 1993 ca 14 % i företagsform.

Företagen hade 48 860 anställda.

8.3 Utskottets bedömning

När det gäller öppenhet och insyn är

numera de kommunala bolagen jämställda

med verksamhet driven i nämndform.

Utskottet delar motionärens syn att

kommunal verksamhet i första hand skall

bedrivas i nämndform men ser att det

ibland finns skäl som talar för

bolagsform. Kommunala förnyelsekommittén

utreder i enlighet med sina direktiv

dessutom frågan om öppenhet också i

delägda kommunala bolag. Utskottet

avstyrker motion K603.

9 Ersättningsfrågor

9.1 Motionen

I motion 1994/95:K629 yrkande 1 av Stig

Sandström (v) hemställs att riksdagen

som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om en norm för

att belöna insatser som är samhälleligt

värdefulla. En stor del av det arbete

som utförs i samhället är oavlönat eller

lågt uppskattat trots att det kan, som

motionären ser det, vara samhälleligt

viktigt. Motionären anser det värdefullt

att viktiga insatser i samhällets

tjänst, som t.ex. att donera organ eller

medverka i statliga utredningar,

belönas. En norm kan enligt motionären

vara användbar när man skall ersätta en

prestation eller utförd uppgift. Normen,

i form av samhällslön/arvode, som kan

utgå per dag, halvdag eller kvartsdag,

och som är knutet till basbeloppet,

skulle enligt motionären kunna vara ett

sådant hjälpmedel vid lönesättningen.

I samma motion yrkande 2 begärs att

riksdagen som sin mening ger regeringen

till känna vad i motionen anförts om att

i kommunallagen införa samhällslön som

ett alternativ till ersättning för

förtroendeuppdrag. Motionären anser att

den tidigare tillämpade

likalönsprincipen för uppdrag i

landsting och kommuner fungerade bra och

att kommunallagens nuvarande regler om

inkomstbortfallsprincipen är orättvis

eftersom samma arbete ersätts olika. Här

skulle, enligt motionären, samhällslön,

lika för alla, vara att föredra. Skulle

ändå en höginkomsttagare inte vara nöjd

får han, enligt motionären, söka

ersättning för inkomstbortfall.

Motionären förordar en lagändring som

ger de förtroendevalda ett enkelt,

rättvist och rimligt alternativ till

inkomstbortfallsprincipen.

9.2 Bakgrund

Genom 1991 års kommunallag infördes

följande regler. Förtroendevalda har

enligt 4 kap. 12 § kommunallagen rätt

till skälig ersättning för den

arbetsinkomst samt de pensions- och

semesterförmåner som de förlorar, när de

fullgör sina uppdrag. Fullmäktige skall

besluta enligt vilka grunder ersättning

skall betalas. Fullmäktige får enligt 4

kap. 14 § kommunallagen besluta att

förtroendevalda i skälig omfattning

skall få ersättning för resekostnader

och andra utgifter som föranleds av

uppdraget, arvode för det arbete som är

förenat med uppdraget, pension samt

andra ekonomiska förmåner. Om

fullmäktige beslutar att arvode skall

betalas, skall arvodet bestämmas till

lika belopp för lika uppdrag.

Lokaldemokratikommittén föreslog i sitt

slutbetänkande (SOU 1993:90) en återgång

till de frivilliga regler som infördes

1983. En sådan ändring överensstämmer

enligt kommittén bättre med andan i

kommunallagen. I den tidigare

kommunallagen (1977:179) infördes 1983

en rätt för fullmäktige att besluta om

ersättning för bl.a. förlorad

arbetsinkomst men någon skyldighet att

göra det fanns inte. Förslaget innebär

enligt kommittén att den möjlighet

kommunerna hade enligt 1983 års regler

att lägga in ersättning för förlorad

arbetsinkomst i arvodet återinförs.

Detta framför allt för att åter ge

kommunerna möjlighet att tillämpa ett

relativt lättadministrerat

ersättningssystem med ett ordentligt

grundarvode för alla. Ett sådant

ersättningssystem ger enligt kommittén

ökade möjligheter för t.ex. arbetslösa,

egna företagare och studerande, som med

dagens ersättningssystem alla riskerar

att få mycket låga ersättningar, att åta

sig olika kommunala förtroendeuppdrag.

Regeringen uttalade i proposition

1993/94:188 att det fanns anledning att

ägna fortsatt uppmärksamhet åt hur

antalet förtroendeuppdrag och

representativiteten bland de

förtoendevalda utvecklas och då närmast

vid nästa allmänna val hösten 1994.

Regeringen beslutade i augusti 1994 om

direktiv till en utredning (dir.

1994:86) med uppdrag att bl.a. se över

kommunallagens regler om rätt till

ersättning för förlorad arbetsförtjänst

och rätt till ledighet i samband med

utövandet av kommunala förtroendeuppdrag

och föreslå åtgärder för att förbättra

arbetsförutsättningarna för de politiska

partierna och de förtroendevalda i

kommuner och landsting. Den nuvarande

regeringen återkallade i februari 1995

direktiven.

I tilläggsdirektiv till Kommunala

förnyelsekommittén (dir. 1995:113) fick

kommittén bl.a. i uppdrag att föreslå

åtgärder som kan leda till att de

förtroendevaldas arbetsförutsättningar

förbättras samt överväga om det behövs

ytterligare åtgärder för att stärka de

skiftarbetandes möjligheter att åta sig

förtroendeuppdrag. Kommitténs arbete

skall vara avslutat senast den 31

december 1996.

9.3 Utskottets bedömning

Utskottet som anser att Kommunala

förnyelsekommitténs arbete inte bör

föregripas avstyrker motion K629 yrkande

2. Även motionens yrkande 1 bör enligt

utskottet avstyrkas.

10 Sanktioner

10.1 Motionen

I motion 1994/95:K607 av Tanja

Linderborg m.fl. (v) hemställs att

riksdagen begär att regeringen

tillsätter en utredning med uppgift att

lämna förslag till införande av

sanktionsmöjligheter mot kommuner enligt

vad i motionen anförts om brott mot

rättighets- och förvaltningslagens

bestämmelser. Motionärerna anför att det

är relativt vanligt att landsting och

kommuner bryter mot omsorgslagen, när

det t.ex. gäller förståndshandikappades

rätt till eget boende. De menar också

att det inom handikapprörelsen finns en

oro för att privatiseringar av

offentliga verksamheter och

decentralisering av beslutsfattande kan

medföra en risk för att rättssäkerheten

och den enskildes integritet hotas.

Enligt motionärerna bör dessa problem

analyseras. Åtgärder som förespråkas är

skärpt tillsynsskyldighet och ökat

rättsligt stöd samt sanktionsmöjligheter

mot kommuner och landsting som inte

lever upp till sina skyldigheter.

10.2 Bakgrund

Frågor av det slag som tas upp i

motionen har utretts av

Kommunalansvarsutredningen, som i sitt

betänkande (SOU 1989:64) Kommunalbot

bl.a. föreslagit införandet av ett

ekonomiskt sanktionssystem (kommunalbot)

direkt riktat mot vederbörande kommun

eller landsting. Flertalet av de

remissinstanser som yttrat sig över

förslaget har visserligen tagit avstånd

från just detta förslag men ändå uttalat

sig för att det finns ett klart behov av

mera verkningsfulla sanktionsregler.

I direktiven till

Lokaldemokratikommittén (dir. 1992:12)

uttalade regeringen bl.a. I ett

rättssamhälle som vårt måste kommuner

och landsting på samma sätt som andra

offentliga organ och enskilda följa de

regler som finns i lagar och andra

författningar. Om det skulle uppstå ett

icke godtagbart spelutrymme mellan

kommunalt handlande och lagarna måste

detta motverkas på ett effektivt sätt.

Under senare år har det i flera fall

förekommit att kommuner har vidhållit

beslut som förklarats olagliga i domstol

eller också har de fattat nya beslut med

liknande innehåll (s.k. domstolstrots).

Det finns också en del uppmärksammade

fall där kommuner medvetet har satt sig

över tvingande lagregler av

offentligrättslig natur (s.k. lagtrots).

Under förarbetena till kommunallagen

anförde konstitutionsutskottet att det

är angeläget att frågorna får sin

lösning snarast, och förordade att

regeringen på lämpligt sätt skulle

bereda dessa frågor. Mot den angivna

bakgrunden bör kommittén slutföra

arbetet med frågan om hur ett

sanktionssystem bör utformas som gör det

möjligt att komma till rätta med

överträdelser av det slag som här

beskrivits. Kommittén bör därvid

överväga bl.a. möjligheten av att införa

ett personligt ansvar. Ett sådant ansvar

behöver inte nödvändigtvis ha formen av

straffansvar.

Lokaldemokratikommittén överlämnade i

december 1993 delbetänkandet

Förtroendevaldas ansvar vid

domstolstrots och lagtrots (SOU

1993:109). Kommitténs förslag går i

första hand ut på att kommuner och

landsting åläggs att själva vidta

åtgärder mot domstolstrots och lagtrots.

Detta sker enligt förslaget i första

hand genom att granskningen av

lagligheten i verksamheten inom

nämnderna blir en obligatorisk uppgift

för revisorerna. Revisorerna får också

rätt att väcka ärenden i fullmäktige och

i nämnderna som rör granskningen. Vidare

föreslås att det i kommunallagen

uttryckligen anges att nämnderna har

rätt att vägra verkställa beslut av

fullmäktige som har överklagats eller

som är uppenbart olagliga. Revisorernas

utökade uppgifter samt nämndernas

lagstadgade rätt att vägra verkställa

överklagade eller olagliga

fullmäktigbeslut innefattar ett ökat

personligt ansvar för de förtroendevalda

både vid lagtrots och domstolstrots. Vad

gäller det som betecknas lagtrots anser

kommittén att dessa båda generella

åtgärder är tillräckliga. För vissa

former av domstolstrots i samband med

laglighetsprövning bör dock dessa

åtgärder kompletteras med ett personligt

vitesansvar. De fall som avses är

verkställande av beslut trots att en

domstol har förordnat om

verkställighetsförbud och att man har

underlåtit att rätta ett redan

verkställt beslut eller inte gjort det i

den utsträckning som det varit möjligt,

sedan beslutet blivit upphävt.

Utskottet behandlade i betänkande

1993/94:KU40 en motion av samma innehåll

som den nu aktuella. Utskottet avstyrkte

motionen med hänvisning till att

kommitténs förslag bereddes inom

regeringskansliet.

I departementspromemorian Kommunalt

domstolstrots och lagtrots - ett förslag

om personligt vitesansvar i mål om

laglighetsprövning (Ds 1995:27) föreslås

att det införs ett personligt

vitesansvar i mål om laglighetsprövning

dels vid trots mot

verkställighetsförbud, dels vid

utebliven eller otillräcklig rättelse av

upphävda beslut som tidigare

verkställts. Promemorian bereds för

närvarande inom regeringskansliet.

10.3 Utskottets bedömning

Promemorian Kommunalt domstolstrots och

lagtrots (Ds 1995:27), som behandlar

frågor som tas upp i motion K607, bereds

för närvarande inom regeringskansliet.

Denna beredning bör avvaktas. Mot

bakgrund härav avstyrker utskottet

motion K607.

11 Kommunal EU-strategi m.m.

11.1 Motionen

I motion 1994/95:K604 av andre vice

talman Görel Thurdin och Ingrid

Skeppstedt (c) hemställs att riksdagen

som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om initiativ till

en EU-strategi och en lokal EU-Agenda på

kommunal nivå. Det är viktigt enligt

motionärerna att regeringen tar

initiativ till en kommunal EU-strategi

så att människorna ute i landet blir

involverade i EU-arbetet. Motionärerna

föreslår att regeringen följer den

modell som användes vid introduktionen

av Agenda 21 efter Riokonferensen om

miljö och utveckling. Genom denna modell

kan, enligt motionärerna, kommunen, dess

företag och människor lägga upp en

strategi så att de kan hävda sig som EU-

medborgare.

11.2 Bakgrund

FN:s konferens om miljö och utveckling

ägde rum i Rio de Janeiro år 1992.

Konferensen behandlade globala miljö-

och utvecklingsfrågor av stor betydelse

för mänsklighetens fortlevnad. Vid

konferensen antogs tre grundläggande

dokument: Riodeklarationen om miljö och

utveckling, Agenda 21 samt

Skogsprinciperna. Riodeklarationen

innehåller grundläggande principer för

miljö- och utvecklingsarbetet nationellt

och internationellt. Agenda 21

innehåller handlingsprogram och

riktlinjer för nationellt och

internationellt handlande under

återstoden av 1900-talet och in i nästa

sekel. Agenda 21 är inte juridiskt

bindande, men handlingsprogrammet är

enligt regeringens mening politiskt och

moraliskt förpliktande. Agenda 21 är ett

uppdrag till alla regeringar liksom till

alla grupper och individer i samhället

att arbeta för att uppnå målet om en

hållbar utveckling, utrota fattigdom och

undanröja hoten mot miljön.

I proposition 1993/94:111 lämnade

regeringen bl.a. förslag till den

huvudsakliga inriktningen av arbetet med

genomförandet av Riobesluten i Sverige.

De riktlinjer och bedömningar som

redovisas i propositionen rörande

övergripande frågor och integrerad

miljöpolitik formar enligt regeringen

tillsammans grundläggande element i en

nationell strategi för hållbar

utveckling och därmed en svensk Agenda

21. Enligt regeringen borde kommunerna

följa rekommendationen i Agenda 21 om

att alla lokala myndigheter i världen

senast år 1996 skall utarbeta lokala

handlingsprogram för en hållbar

utveckling inför nästa århundrade.

Jordbruksutskottet ställde sig bakom

regeringens förslag och överväganden i

propositionen (bet. 1993/94:JoU19).

Regeringen beslutade i mars 1995 att

tillsätta en parlamentarisk kommitté, EU-

96-kommittén, med uppdrag dels att låta

göra utredningar om viktigare sakfrågor

som kan komma att behandlas vid EU:s

regeringskonferens 1996, dels att

stimulera den offentliga debatten kring

regeringskonferensens huvudfrågor och ge

företrädare för olika åsiktsyttringar

utrymme att argumentera för sina

uppfattningar. I direktiven sägs att det

är av stor vikt att vi i Sverige dels

grundligt analyserar de frågor som

kommer att stå i centrum vid

konferensen, dels för en öppen

diskussion om de förväntningar och

ambitioner som vi har avseende EU-

samarbetet liksom vad som bör ligga

utanför detta samarbete. En strävan

måste vara att en bred, offentlig debatt

kan komma till stånd kring dessa frågor.

Beträffande kommitténs andra

huvuduppgift - att anordna aktiviteter

för att stimulera offentlig debatt om

regeringskonferensen - betonas i

direktiven att kommittén särskilt skall

lägga sig vinn om att både positiva och

negativa uppfattningar kommer till

uttryck och att debatten förs runt om i

landet. Exempel på lämpliga aktiviteter

kan enligt direktivet vara

paneldebatter, seminarier, utfrågningar

av experter och opinionsbildare.

Kommittén kan tillsätta undergrupper som

genom en bred och varierad

sammansättning kan bidra till att fånga

upp debatten i olika delar av det

svenska samhället. Kommittén skall

fortlöpande avge rapporter i enskilda

ämnen i den takt och i den utsträckning

som kommittén finner lämpligt.

11.3 Utskottets bedömning

Många kommuner bedriver

informationsverksamhet gentemot

kommunmedlemmarna i olika

samhällsfrågor, även EU-frågor.

Utskottet utgår från att såväl sättet

för att lämna denna information som

kommunmedlemmarnas efterfrågan på

information skiftar från kommun till

kommun. Utskottet anser inte att

riksdagen bör ta initiativ till ett

handlingsprogram för kommunerna i denna

fråga. Motion K604 avstyrks.

12 Partierna och de förtroendevalda i

kommuner och landsting

12.1 Motionen

I motion 1994/95:Kr4 yrkande 6 av Inger

Davidson och Fanny Rizell (kds)

hemställs att riksdagen som sin mening

ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om en utredning om hur de

politiska partiernas arbete kan

underlättas och de förtroendevaldas roll

och arbetssituation kan förbättras.

Motionärerna erinrar om att den förra

regeringen beslutade om direktiv för en

utredning om hur de politiska partiernas

arbete kan underlättas och hur de

förtroendevaldas roll och

arbetssituation kan förbättras. Denna

utredning bör enligt motionärerna

genomföras utan dröjsmål.

I samma motion begärs i yrkande 7 att

riksdagen som sin mening ger regeringen

till känna vad i motionen anförts om att

valresultatet från 1994 bör analyseras

utifrån de förtroendevaldas

representativitet när det gäller ålder

och kön. De politiska partierna har

enligt motionärerna ett stort ansvar när

det gäller att släppa fram

underrepresenterade grupper t.ex.

ungdomar och kvinnor till olika

förtroendeuppdrag.

12.2 Bakgrund

Regeringen beslutade i augusti 1994 om

direktiv (dir. 1994:86) till en kommitté

att utreda vissa frågor om partiernas

och de förtroendevaldas villkor i

kommuner och landsting. Kommittén skulle

bl.a. föreslå åtgärder för att förbättra

arbetsförutsättningarna för de politiska

partierna och de förtroendevalda i

kommuner och landsting samt redovisa hur

de förtroendevaldas antal och

representativitet förändrats efter valet

1994. Den nuvarande regeringen

återkallade i februari 1995 direktiven.

I tilläggsdirektiv till Kommunala

förnyelsekommittén (dir. 1995:113) fick

kommittén bl.a. i uppdrag att föreslå

åtgärder som kan leda till att de

förtroendevaldas arbetsförutsättningar

förbättras. Kommittén skall i

sammanhanget redovisa hur de

förtroendevaldas antal och

representativitet har förändrats efter

valet 1994 samt analysera varför

förtroendevalda ofta lämnar sina

kommunala uppdrag efter en relativt kort

tid. Uppdraget skall vara avslutat

senast den 31 december 1996.

12.3 Utskottets bedömning

Utskottet anser att resultatet av

Kommunala förnyelsekommitténs arbete bör

avvaktas och avstyrker därför motion Kr4

yrkandena 6 och 7.

13 De funktionshindrades situation

13.1 Motionen

I motion 1994/95:K216 yrkande 7 av

Gudrun Schyman m.fl. (v) hemställs att

riksdagen hos regeringen begär förslag

till ändringar i kommunallagen enligt

vad i motionen anförts om

samhällsinformation till

funktionshindrdade. Motionärerna anför

att man i 1989 års handikapputredning

pekade på åtta områden, däribland

grundläggande samhällsinformation, där

man fann det särskilt väsentligt att

främja funktionshindrades deltagande i

samhällslivet. På alla dessa områden

lade man fram förslag till åtgärder, men

de avgörande förändringarna har

uteblivit. Motionärerna finner det

därför nödvändigt att nu lagstifta mot

diskriminering av människor med

funktionsnedsättningar och anser att

regeringen snarast bör förelägga

riksdagen förslag på grundval av

utredningens betänkande när det gäller

ändring i bl.a. kommunallagen.

13.2 Bakgrund

1989 års handikapputredning hade i

uppdrag att utreda vissa frågor om

samhällets stöd till människor med

funktionshinder. Kommittén tog i sitt

slutbetänkande Ett samhälle för alla

(SOU 1992:52) upp frågan om rätten till

grundläggande samhällsinformation.

Kommittén anförde bl.a. att

informationsfriheten och rätten att få

ta del av allmänna handlingar är

hörnpelare i vårt demokratiska samhälle.

Rättigheterna gäller alla medborgare och

är grundlagsskyddade. Trots detta har

funktionshindrade ofta stora svårigheter

att få del av information. Det kan vara

fråga om att en rullstolsbunden person

inte kan ta sig in i den lokal där den

allmänna handlingen förvaras. Det kan

också gälla brist på tolkservice för

döva, dövblinda och hörselskadade eller

hinder för synskadade att få del av en

handling på ett tillgängligt medium som

kassettband eller punktskrift. Trots att

gällande lagstiftning skulle kunna vara

tillräcklig för att garantera

funktionshindrades möjligheter att få

del av grundläggande samhällsinformation

anser kommittén att erfarenheterna

tydligt pekar på behovet av ett

förstärkt lagskydd. Det måste klart

framgå att myndigheters (stat, kommun,

landsting) serviceskyldigheter omfattar

tillgänglighetsskapande åtgärder för

personer med funktionsnedsättningar.

Kommittén föreslog i detta syfte ett

tillägg till förvaltningslagen med

innebörden att funktionshindrade skall

ha rätt till grundläggande

samhällsinformation på ett för den

enskilde lämpligt medium. Betänkandet

bereds i regeringskansliet.

Den 1 juli 1994 inrättades

Handikappombudsmannen med uppgift att

bevaka frågor som angår

funktionshindrade personers rättigheter

och intressen. Målet för verksamheten

skall enligt 1 § lagen (1994:749) om

Handikappombudsmannen vara full

delaktighet i samhällslivet och

jämlikhet i levnadsvillkor för personer

med funktionshinder.

Handikappombudsmannen skall verka för

att brister i lagar och andra

författningar i fråga om personer med

funktionshinder avhjälps.

Handikappombudsmannen skall när det

behövs ta initiativ till överläggningar

med myndigheter, företag, organisationer

och andra i syfte att motverka att

personer missgynnas eller på annat sätt

utsätts för orättvis eller kränkande

behandling på grund av funktionshinder.

Handikappombudsmannen skall även genom

informationsverksamhet och på annat

liknande sätt verka för att ingen

missgynnas eller på annat sätt utsätts

för orättvis eller kränkande behandling

på grund av funktionshinder.

I juni 1995 inrättades en arbetsgrupp

inom Socialdepartementet med uppdrag att

utreda frågor om framställning av

betänkanden och propositioner m.m. i

former som är tillgängliga för olika

grupper funktionshindrade. Enligt

uppdraget skulle arbetsgruppen kartlägga

och beskriva i vilken omfattning

betänkanden m.m. för närvarande

presenteras i tillgänglig version för

funktionshindrade, vilka former och

tekniker som används och kostnaderna för

detta. I uppdraget ingick bl.a. att

utarbeta förslag till framtida

riktlinjer för regeringskansliet och

kommittéerna vad gäller framställning av

betänkanden och propositioner så att de

blir tillgängliga för personer med

funktionshinder av olika slag.

Arbetsgruppen redovisade i december

1995 sitt uppdrag i promemorian

Samhällsinformation för alla -

Regeringskansliets publikationer och

deras tillgänglighet för personer med

funktionsnedsättning (Ds 1995:80).

Förslagen i promemorian är till för

personer med handikapp som behöver

särskild information som de kan läsa och

förstå samt för handikappförbund som

skall ge synpunkter. Promemorian

innehåller bl.a. följande förslag. Den

som framställer en skrift skall ansvara

för att den också trycks i punktskrift,

läses in på kassett och skrivs om till

lättläst form. Regeringskansliet skall

anordna en lässtation med apparater som

gör det lättare för en del handikappade

att läsa.

Socialministern kommenterade i ett

pressmeddelande promemorian med att hon

hoppades att kommuner, landsting och

myndigheter skall följa efter så att

också deras skrifter och handlingar

skall kunna läsas av fler. Promemorian

bereds inom regeringskansliet.

13.3 Utskottets bedömning

Utskottet, som vill avvakta beredningen

i regeringskansliet av promemorian

Samhällsinformation för alla (Ds

1995:80), avstyrker motion K216 yrkande

7.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande kommundelningar

att riksdagen avslår motionerna

1994/95:K609 och 1994/95:K619 yrkande

2,

res. 1 (m, c, fp, mp)

2. beträffande kommunal demokrati

att riksdagen avslår motionerna

1994/95:K618 och 1994/95:K619 yrkande

3,

res. 2 (c, mp)

3. beträffande snabbare valgenomslag

m.m.

att riksdagen avslår motionerna

1994/95:K616, 1994/95:K701 och

1994/95:K703,

res. 3 (mp)

4. beträffande partistöd

att riksdagen avslår motion

1994/95:K615,

5. beträffande fullmäktige m.m.

att riksdagen avslår motionerna

1994/95:K601, 1994/95:K614 och

1994/95:K620,

6. beträffande internationellt

bistånd

att riksdagen avslår motionerna

1994/95:U233 yrkande 1 och 1994/95:

U809 yrkande 5,

res. 4 (mp)

7. beträffande kommunalt

vårdnadsbidrag

att riksdagen avslår motionerna

1994/95:So607 yrkande 2 och 1994/95:

So623 yrkande 5,

res. 5 (m, c)

8. beträffande kommunal

tjänsteexport

att riksdagen avslår motion

1994/95:K611,

9. beträffande bojkotter

att riksdagen avslår motion

1994/95:K623,

res. 6 (mp)

10. beträffande skatter och avgifter

m.m.

att riksdagen avslår motion

1994/95:K320,

res. 7 (m, fp) - motiv

11. beträffande formerna för

kommunal verksamhet

att riksdagen avslår motion

1994/95:K603,

res. 8 (fp, c, mp)

12. beträffande ersättningsfrågor

att riksdagen avslår motion

1994/95:K629,

13. beträffande sanktioner mot

kommuner

att riksdagen avslår motion

1994/95:K607,

14. beträffande kommunal EU-strategi

att riksdagen avslår motion

1994/95:K604,

15. beträffande de förtroendevalda

att riksdagen avslår motion

1994/95:Kr4 yrkandena 6 och 7,

16. beträffande de

funktionshindrades situation

att riksdagen avslår motion 1994/95:K216

yrkande 7.

Stockholm den 19 mars 1996

På konstitutionsutskottets vägnar

Birgit Friggebo

I beslutet har deltagit: Birgit Friggebo

(fp), Kurt Ove Johansson (s), Catarina

Rönnung (s), Anders Björck (m), Ingvar

Johnsson (s), Widar Andersson (s), Tone

Tingsgård (s), Birgitta Hambraeus (c),

Björn von Sydow (s), Jerry Martinger

(m), Kenneth Kvist (v), Pär-Axel

Sahlberg (s), Inger René (m), Peter

Eriksson (mp), Håkan Holmberg (fp), Nils-

Göran Holmqvist (s) och Nils Fredrik

Aurelius (m).

Reservationer

1. Kommundelningar (mom. 1)

Birgit Friggebo (fp), Anders Björck (m),

Birgitta Hambraeus (c), Jerry Martinger

(m), Inger René (m), Peter Eriksson

(mp), Håkan Holmberg (fp) och Nils

Fredrik Aurelius (m) anser

dels att utskottets yttrande på s. 5

bort ha följande lydelse:

Utskottet anser att ett sätt att stärka

den lokala demokratin är att dela

kommuner. Enligt utskottet bör

regeringen inta en positiv hållning till

kommundelningar som begärts av

kommuninvånarna själva, och som princip

bör gälla att regeringen tillåter en

sådan delning. Regeringen bör också på

lämpligt sätt se över reglerna om

kommundelningar. Översynen bör syfta

till att redovisa förutsättningarna för

en genomgripande kommundelningsreform.

Riksdagen bör som sin mening ge

regeringen till känna vad som anförts

med anledning av motionerna K609 och

K619 yrkande 2.

dels att utskottets hemställan under 1

bort ha följande lydelse:

1. beträffande kommundelningar

att riksdagen med anledning av

motionerna 1994/95:K609 och

1994/95:K619 yrkande 2 som sin mening

ger regeringen till känna vad

utskottet anfört,

2. Kommunal demokrati (mom. 2)

Birgitta Hambraeus (c) och Peter

Eriksson (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande

som på s. 8 börjar med Utskottet

vidhåller och slutar med avstyrks

därför. bort ha följande lydelse:

Utskottet har tidigare ansett att en

sammanställning och utvärdering av

erfarenheterna av folkomröstningar i

Sverige och i andra länder borde göras.

Sammanställningen borde enligt vad

utskottet tidigare uttalat ligga till

grund för en översyn av gällande regler

och ett övervägande av behovet av nya

regler. Utskottet anser numera att denna

översyn också bör omfatta kommunala

folkomröstningar. Detta bör ges

regeringen till känna med anledning av

motion K619 yrkande 3.

dels att utskottets hemställan under 2

bort ha följande lydelse:

2. beträffande kommunal demokrati

att riksdagen med anledning av motion

1994/95:K619 yrkande 3 samt med avslag

på motion 1994/95:K618 som sin mening

ger regeringen till känna vad

utskottet anfört,

3. Snabbare valgenomslag m.m. (mom. 3)

Peter Eriksson (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande

som på s. 10 börjar med Utskottet som

är och slutar med avstyrker motion

K701. bort ha följande lydelse:

Med hänsyn till att situationen i en

kommun eller ett landsting kan ändras

under pågående mandatperiod bör

möjligheten att utlysa nyval finnas.

Lagstiftningen bör ändras så att detta

möjliggörs.

dels att utskottets hemställan under 3

bort ha följande lydelse:

3. beträffande snabbare valgenomslag

m.m.

att riksdagen med anledning av motion

1994/95:K701 samt med avslag på

motionerna 1994/95:K616 och

1994/95:K703 som sin mening ger

regeringen till känna vad utskottet

anfört,

4. Internationellt bistånd (mom. 6)

Peter Eriksson (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande

som på s. 17 börjar med Utskottet

vidhåller och slutar med yrkande 5.

bort ha följande lydelse:

Utskottet anser att rätten att lämna

internationell katastrofhjälp och annat

bistånd bör kompletteras med en rätt för

kommunerna och landstingen att ge

ekonomiskt bistånd inte endast för att

genomföra utbildning och rådgivning utan

även i annat fall.

dels att utskottets hemställan under 6

bort ha följande lydelse:

6. beträffande internationellt

bistånd

att riksdagen med anledning av

motionerna 1994/95:U233 yrkande 1 och

1994/95:U809 yrkande 5 som sin mening

ger regeringen till känna vad

utskottet anfört,

5. Kommunalt vårdnadsbidrag (mom. 7)

Anders Björck (m), Birgitta Hambraeus

(c), Jerry Martinger (m), Inger René (m)

och Nils Fredrik Aurelius (m) anser

dels att utskottets yttrande på s. 19

bort ha följande lydelse:

Kommunerna bör enligt utskottet ha

möjlighet att införa ett kommunalt

vårdnadsbidrag. Ett sådant bidrag skulle

hjälpa kommunerna att klara det åtagande

som barnomsorgsgarantin innebär och

samtidigt ge föräldrarna möjlighet att

själva välja hur de vill vårda sina

barn. Det anförda bör riksdagen som sin

mening ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 7

bort ha följande lydelse:

7. beträffande kommunalt

vårdnadsbidrag

att riksdagen med bifall till

motionerna 1994/95:So607 yrkande 2 och

1994/95:So623 yrkande 5 som sin mening

ger regeringen till känna vad

utskottet anfört,

6. Bojkotter (mom. 9)

Peter Eriksson (mp) anser

dels att utskottets yttrande på s. 22

bort ha följande lydelse:

Kommuner och landsting bör kunna

bojkotta företag som bryter mot FN:s och

tillhörande underorganisationers koder

och paragrafer. Riksdagen bör anta en

speciallagstiftning som möjliggör detta.

dels att utskottets hemställan under 9

bort ha följande lydelse:

9. beträffande bojkotter

att riksdagen med anledning av motion

1994/95:K623 som sin mening ger

regeringen till känna vad utskottet

anfört,

7. Skatter och avgifter (mom. 10)

Birgit Friggebo (fp), Anders Björck (m),

Jerry Martinger (m), Inger René (m),

Håkan Holmberg (fp) och Nils Fredrik

Aurelius (m) anser att utskottets

yttrande på s. 25 bort ha följande

lydelse:

Utskottet anser att

självkostnadsprincipen utgör huvudregeln

för avgiftssättningen inom kommunal

verksamhet. Kommuner och landsting bör

inte få ta ut högre avgifter än som

svarar mot kostnaderna för de tjänster

eller nyttigheter som kommunen eller

landstinget tillhandahåller. De förslag

som tas upp i motion K320 yrkandena 1,

2, 3 och 4 bryter mot denna

grundläggande princip. Tillräckliga skäl

för att avvika från principen har enligt

utskottet inte framkommit. Utskottet

avstyrker därför motion K320.

8. Formerna för kommunal verksamhet

(mom. 11)

Birgit Friggebo (fp), Birgitta Hambraeus

(c), Peter Eriksson (mp) och Håkan

Holmberg (fp) anser

dels att utskottets yttrande på s. 27

bort ha följande lydelse:

Utskottet har tidigare uttalat att den

kommunala verksamheten i största möjliga

utsträckning bör ske i nämndform.

Utskottet delar motionärens uppfattning

att kommunen bör stimuleras att minska

omfattningen av sin bolagsverksamhet.

Bolagsformen bör inte premieras framför

nämndformen genom att det, som påpekas i

motionen, t.ex. medför ökade avgifter

för kommun som vill återgå till att

driva en verksamhet i nämndform.

Utskottet anser att bestämmelserna som

reglerar bl.a. ändring av

verksamhetsform bör ses över. Med bifall

till motion K603 bör riksdagen ge

regeringen detta till känna.

dels att utskottets hemställan under 11

bort ha följande lydelse:

11. beträffande formerna för

kommunal verksamhet

att riksdagen med bifall till motion

1994/95:K603 som sin mening ger

regeringen till känna vad utskottet

anfört,

Särskilt yttrande

Formerna för kommunal verksamhet (mom.

11)

Anders Björck, Jerry Martinger, Inger

René och Nils Fredrik Aurelius (alla m)

anför:

Insynen i de kommunala bolagen är i

realiteten begränsad eftersom styrelsen

brukar bedöma att många ärenden faller

under affärssekretessen. Erfarenheterna

visar vidare att de kommunala bolagen

genom borgensåtaganden från kommunen

eller på andra sätt ofta får fördelar i

förhållande till privata bolag, vilket

är till skada för en sund konkurrens.

Kommunala bolag bör av bland annat dessa

skäl framför allt inrättas som en

förberedelse för privatisering.

Innehållsförteckning

Sammanfattning 1

Motionerna 1

Utskottet 3

1 Kommundelningar 3

1.1 Motionerna 3

1.2 Bakgrund 4

1.3 Utskottets bedömning 5

2 Kommunal demokrati 5

2.1 Motionerna 5

2.2 Bakgrund 6

2.3 Utskottets bedömning 8

3 Snabbare valgenomslag, nyval 9

3.1 Motionerna 9

3.2 Bakgrund 9

3.3 Utskottets bedömning 10

4 Partistöd 11

4.1 Motionen 11

4.2 Bakgrund 11

4.3 Utskottets bedömning 12

5 Fullmäktige 13

5.1 Motionerna 13

5.2 Bakgrund 13

5.3 Utskottets bedömning 15

6 Den kommunala kompetensen 16

6.1 Internationellt bistånd m.m. 16

6.2 Kommunalt vårdnadsbidrag och

annan kommunal ersättning för

vård av barn 17

6.3 Kommunal tjänsteexport 19

6.4 Bojkotter 21

7 Skatter, avgifter m.m. 22

7.1 Motionen 22

7.2 Bakgrund 23

7.3 Utskottets bedömning 25

8 Formerna för kommunal verksamhet 25

8.1 Motionen 25

8.2 Bakgrund 25

8.3 Utskottets bedömning 27

9 Ersättningsfrågor 27

9.1 Motionen 27

9.2 Bakgrund 28

9.3 Utskottets bedömning 29

10 Sanktioner 29

10.1 Motionen 29

10.2 Bakgrund 29

10.3 Utskottets bedömning 30

11 Kommunal EU-strategi m.m. 30

11.1 Motionen 30

11.2 Bakgrund 31

11.3 Utskottets bedömning 32

12 Partierna och de

förtroendevalda i kommuner och

landsting 32

12.1 Motionen 32

12.2 Bakgrund 32

12.3 Utskottets bedömning 33

13 De funktionshindrades situation 33

13.1 Motionen 33

13.2 Bakgrund 33

13.3 Utskottets bedömning 34

Hemställan 35

Reservationer 36

1. Kommundelningar (mom. 1) 36

2. Kommunal demokrati (mom. 2) 36

3. Snabbare valgenomslag m.m.

(mom. 3) 37

4. Internationellt bistånd (mom.

6) 37

5. Kommunalt vårdnadsbidrag (mom.

7) 38

6. Bojkotter (mom. 9) 38

7. Skatter och avgifter (mom. 10) 38

8. Formerna för kommunal

verksamhet (mom. 11) 38

Särskilt yttrande 39

Formerna för kommunal verksamhet (mom.

11) 39

Gotab, Stockholm 1996