Bet. 1995/96:LU18

Lagutskottets betänkande

1995/96:LU18

Familjerättsliga frågor

Innehåll

Sammanfattning

Motionerna

Utskottet

Hemställan

Reservationer

Innehållsförteckning

1995/96

LU18

Sammanfattning

I betänkandet behandlar utskottet sex

motioner från den allmänna motionstiden

år 1995 i skilda frågor på

familjerättens område. Motionsyrkandena

rör spörsmål om fastställande av

faderskap vid samboförhållande, makars

betalningsansvar för gemensamma lån,

verkställighet av bodelning,

registrering av partnerskap, ny

lagstiftning för sambor av samma kön och

viss ytterligare utredning.

Utskottet avstyrker bifall till

samtliga motionsyrkanden.

Till betänkandet har fogats sex

reservationer, varav två gäller

motiveringar.

Motionerna

1994/95:L401 av Sigrid Bolkéus (s) vari

yrkas att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om verkställighet av bodelnings-

och skifteshandlingar.

1994/95:L403 av Birthe Sörestedt och

Bengt Silfverstrand (s) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen

till känna vad i motionen anförts om

solidariskt betalningsansvar.

1994/95:L406 av Tanja Linderborg m.fl.

(v) vari yrkas att riksdagen beslutar

att anta en lag om sambor av samma kön

med följande lydelse:

Förslag till

Lag om sambor av samma kön

Härigenom föreskrivs följande

1 § Vad som gäller i fråga om en man och

en kvinna som lever tillsammans som

sambor, skall tillämpas även på två män

eller två kvinnor som lever tillsammans

under motsvarande förhållanden med de

undantag som anges i 2 och 3 §§.

2 § Bestämmelsen i 13 kap. 8 §

föräldrabalken om gemensamt utövande av

vårdnad om underårig är inte tillämplig

på sambor av samma kön.

3 § Bestämmelser vars tillämplighet

uppenbarligen är beroende av att

samborna är av motsatt kön, är inte

tillämpliga.

___________

1. Denna lag träder i kraft den 1 juli

1995.

2. Genom lagen upphävs lagen (1987:813)

om homosexuella sambor.

1994/95:L408 av Yvonne Ruwaida m.fl.

(mp) vari yrkas att riksdagen som sin

mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om att tillsätta en

utredning om situationen för

homosexuellas barn och homosexuella

föräldrar.

1994/95:L409 av Karin Pilsäter och Ola

Ström (fp) vari yrkas att riksdagen som

sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att en man som är

stadigvarande sammanboende med ett barns

mor inte skall behöva erkänna

faderskapet, utan att ett enkelt

anmälningsförfarande bör inrättas.

1994/95:L412 av Ulrica Messing m.fl. (s,

c, v) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om en nordisk

partnerskapskonvention,

2. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om möjligheten att ingå

registrerat partnerskap på de svenska

ambassaderna,

3. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om möjligheten att ingå

registrerat partnerskap i de kommuner

som normalt förrättar vigslar.

Utskottet

Fastställande av faderskap vid

samboförhållanden

Om modern är gift vid barnets födelse

skall enligt 1 kap. 1 § föräldrabalken

(FB) mannen anses som barnets far. Denna

s.k. faderskapspresumtion omfattar även

den situationen att modern är änka och

barnet föds inom sådan tid efter mannens

död att det kan vara avlat dessförinnan.

Faderskapspresumtionen kan brytas av

domstol vid vissa i 1 kap. 2 § FB

närmare angivna fall. Är modern ogift

vid barnets födelse eller har en

faderskapspresumtion brutits skall

faderskapet fastställas genom

bekräftelse eller dom. Bekräftelse av

faderskap är en formbunden

rättshandling, som skall ske skriftligen

och bevittnas av två personer. Dessutom

skall bekräftelsen godkännas av

socialnämnden och av modern. Enligt 1

kap. 4 § FB kan en faderskapsbekräftelse

ske även före barnets födelse. Visar det

sig senare att den som lämnat

bekräftelsen inte är far till barnet

skall rätten förklara att bekräftelsen

saknar verkan mot honom.

Enligt 2 kap. 1 § FB är socialnämnd

skyldig att försöka utreda vem som är

far till ett barn när faderskapet inte

följer direkt av presumtionsregeln.

Nämnden skall föra protokoll över vad

som förekommer vid utredningen av

betydelse för faderskapsfrågan (2 kap. 8

§ FB). Protokollsformulär fastställs av

Socialstyrelsen.

När parterna i ett samboförhållande har

sammanbott under hela konceptionstiden

eller haft stadigvarande förbindelse

under denna tid och därefter bor

tillsammans används ett förenklat

utredningsförfarande enligt ett särskilt

protokoll, s.k. S-protokoll. Om parterna

i dessa situationer är övertygade om att

barnet är deras gemensamma är deras

uppgifter som regel tillräckliga för att

utredaren skall kunna anta att mannen är

far till barnet. Detta förutsätter dock

att det inte har framkommit några

omständigheter som kan sätta faderskapet

i fråga. Har utredaren anledning att

känna sig osäker, måste en mera

fullständig utredning göras.

I motion L409 anser Karin Pilsäter och

Ola Ström (båda fp) att nuvarande

bestämmelser och myndighetsrutiner när

det gäller fastställande av faderskap

begränsar mannens möjlighet att ta

ansvar för sina barn. Reglerna upplevs

som krångliga och framför allt som

förnedrande. Motionärerna anser att det

är viktigt att stärka synen på den

ogifte pappans ansvar, skyldigheter och

rättigheter gentemot barnen. Ett enkelt

anmälningsförfarande bör därför införas

så att en man som är stadigvarande

sammanboende med barnets mor inte skall

behöva erkänna faderskapet. I motionen

yrkas tillkännagivande av vad som

sålunda anförts.

Enligt utskottets mening måste

utgångspunkten för reglerna om

fastställande av faderskap, liksom när

det gäller reglerna om vårdnad och

umgänge, vara omtanken om barnets bästa.

Bestämmelserna får därför inte utformas

så att barnets rätt på något sätt

riskerar att bli åsidosatt. Utskottet

har i andra sammanhang bedömt att den

nuvarande ordningen för fastställande av

faderskap erbjuder betryggande garantier

för att det verkligen är den biologiske

fadern och inte någon annan som

fastställs som fader. Av det skälet har

utskottet avstyrkt motionsyrkanden om en

presumtionsregel vid samboförhållanden

(se bet. 1992/93:LU22).

Detta ställningstagande innebär

emellertid inte att utskottet nu avvisar

förslag som går ut på att förenkla

själva förfarandet vid fastställande av

faderskap under förutsättning att

barnets rätt inte sätts i fara. Ungefär

hälften av alla barn som föds i Sverige

har föräldrar som inte är gifta med

varandra. I de flesta fallen bor

emellertid föräldrarna tillsammans.

Tankar på att införa ett förenklat

förfarande för fastställande av

faderskap för denna stora grupp barn har

tidigare väckts av Socialstyrelsen. I

ett remissvar på departementspromemorian

(Ds 1989:52) Vårdnad och umgänge anförde

Socialstyrelsen bl.a. att man i

kontakter med socialnämnder fått

uppfattningen att det så gott som aldrig

händer att ett förenklat

utredningsförfarande, när parterna bor

tillsammans, övergår till en mer

fullständig utredning på grund av

parternas tveksamhet i faderskapsfrågan.

Socialstyrelsen ansåg därför att tiden

kunde anses mogen för ett förenklat

förfarande hos pastorsämbetet i de fall

parterna bor tillsammans. Möjligheten

att hos pastorsämbetet få faderskapet

fastställt kunde stå öppen för de

föräldrar som varit kyrkobokförda på

samma adress under en viss tid före

barnets födelse. Bestämmelsen föreslogs

utformad så att mannen anses som far

till barnet, om han bott tillsammans med

modern sedan minst 10 månader före

barnets födelse samt bekräftat och

godkänt faderskapet. Parter som är

tveksamma till faderskapet trots att de

bor och har bott tillsammans viss tid

före barnets födelse skulle däremot vara

hänvisade till socialnämnden för en

formell faderskapsutredning. Beträffande

barn som föds av föräldrar som inte är

gifta med varandra och som inte bor

tillsammans föreslogs ingen ändring.

Enligt utskottets mening finns det nu

skäl att överväga förenklade regler för

fastställande av faderskap i

samboförhållanden. Enligt vad utskottet

erfarit avser regeringen att under våren

1996 tillkalla en utredning med uppdrag

att bl.a. fullfölja en av riksdagen

initierad utvärdering av lagen

(1987:232) om sambors gemensamma hem

(bet. 1991/92:LU32). Utskottet anser sig

kunna utgå från att regeringen i samband

med de överväganden som görs i samband

med utformningen av utredningens

direktiv tar upp den i motionen

aktualiserade frågan om förenklade

rutiner för fastställande av faderskap.

Någon särskild åtgärd från riksdagens

sida kan därför enligt utskottets mening

inte anses påkallad. Utskottet avstyrker

följaktligen bifall till motion L409.

Solidariskt betalningsansvar

När två eller flera personer gemensamt

upptar ett lån är de enligt 2 §

skuldebrevslagen (1936:81) solidariskt

ansvariga för skulden, såvida inte

förbehåll har gjorts om delad

ansvarighet. Det solidariska ansvaret

innebär att borgenären har rätt att

vända sig mot vilken som helst av

gäldenärerna och utkräva hela

skuldbeloppet. Den gäldenär som tvingas

betala mer än vad som belöper på honom

har sedan rätt att kräva övriga

gäldenärer på vad som belöper på dem,

(regressrätt). Hur stor del som belöper

sig på den ene eller andre beror på vad

som har avtalats gäldenärerna emellan.

Om något sådant avtal inte har träffats,

kan det för skuldens fördelning bli

avgörande hur stor del av lånebeloppet

som var och en av gäldenärerna har

uppburit eller hur stor del de var för

sig äger i t.ex. en fastighet för vars

behov lånet har tagits. Om det däremot

saknas sådana kriterier får fördelningen

ske så att lika delar av skuldsumman

belöper på var och en. Om gäldenärerna

däremot i låneavtalet har förbehållit

sig delad ansvarighet för skuldbeloppet,

kan borgenären inte kräva var och en på

mer än hans andel.

Regler om borgen finns i 10 kap.

handelsbalken. Borgen är ett åtagande av

en person (borgensman) i förhållande

till borgenären att ansvara för att

gäldenären fullgör en honom åliggande

prestation. Den prestation som

garanteras genom borgensförbindelsen

avser oftast en betalningsförpliktelse.

Man skiljer mellan två olika slag av

borgen, enkel borgen och proprieborgen.

En enkel borgen är en förbindelse som

ingåtts utan ansvar såsom för egen

skuld. Enkel borgen förekommer i

praktiken mycket sällan. Proprieborgen,

som är den vanligaste formen, föreligger

när borgensmannen ingått borgen såsom

för egen skuld . I det fallet kan

borgenären, om skulden inte betalas i

rätt tid, vända sig direkt till

borgensmannen och kräva betalning.

Borgenären behöver inte först försöka få

betalt av gäldenären. Om en borgensman

nödgats infria skulden, har han en

regressrätt mot huvudgäldenären, dvs.

rätt att fordra tillbaka beloppet av

denne.

I motion L403 pekar Birthe Sörestedt

och Bengt Silverstrand (båda s) på

problem som hänger samman med

solidariskt betalningsansvar för lån och

med borgensåtaganden. Som exempel nämner

motionärerna två makar som har tagit ett

gemensamt lån för en

bostadsrättslägenhet och sedan skiljer

sig. Vid separationen kommer de överens

om hur betalningsansvaret för lånet

skall regleras mellan dem. Om den ene

därefter inte fullgör sin del av

åtagandet kan banken kräva den andre på

hela beloppet och även utnyttja

kronofogdemyndighet för att realisera

panten och ställa personen utan bostad.

Ett annat exempel som motionärerna tar

upp är att en efterlevande make blir

krävd på hela beloppet för ett gemensamt

lån för en bostadsrätt när dödsboet inte

förslår till betalningen av den avlidnes

del. Om banken kräver exekutiv

försäljning av lägenheten ställs den

efterlevande utan bostad. Motionärerna

anser att det borde vara möjligt att

sära betalningsansvaret så att det vid

en skilsmässa kan beslutas att parets

gemensamma lån skall delas. Vid dödsfall

bör dödsboet ensamt få svara för den

avlidnes del av betalningsansvaret.

Motionärerna framhåller vidare att

regressrätten inte erbjuder en

tillräcklig trygghet och att det därför

finns ett behov av att ge låntagare och

borgensmän ett ytterligare skydd. I

motionen yrkas att riksdagen som sin

mening ger regeringen till känna vad

sålunda anförts.

Utskottet ifrågasätter inte att ett

solidariskt betalningsansvar eller ett

borgensåtagande i enskilda fall kan leda

till sådana olyckliga konsekvenser som

motionärerna beskriver. Att lösa

problemet på det sätt motionärerna

önskar är emellertid inte möjligt.

Lånevillkoren måste nämligen till alla

delar betraktas som en integrerad del av

låneavtalet, och ändringar i avtalet kan

- i enlighet med grundläggande

civilrättsliga principer - inte komma

till stånd utan att avtalets båda parter

är överens om det. En lösning på

problemet måste således - till skillnad

från vad motionärernas förslag synes

innebära - innefatta en överenskommelse

med långivaren. När förhållanden ändrats

så att de inte längre motsvarar de

förutsättningar som var för handen när

låneavtalet tecknades finns givetvis

möjligheter att ta upp förhandlingar med

banken i syfte att omvandla ett lån med

gemensamt betalningsansvar till två

separata lån. Det kan också finnas skäl

att redan i låneavtalet söka reglera vad

som skall gälla exempelvis i händelse av

en framtida separation. En annan

preventiv åtgärd kan vara att teckna en

livförsäkring som täcker

betalningsansvaret vid dödsfall. På

motsvarande sätt bör de problem som kan

uppkomma på grund av borgensåtaganden

kunna lösas.

Utskottet avstyrker med det anförda

bifall till motion L403.

Verkställighet av vissa bodelnings- och

skifteshandlingar

Regler om bodelning finns i 9-13 kap.

äktenskapsbalken (ÄktB). Bodelning skall

ske bl.a. när ett äktenskap upplöses.

Bodelning behövs dock inte om makarna

endast har enskild egendom och ingen av

dem begär att få överta bostad eller

bohag från den andra maken. Enligt lagen

(1987:232) om sambors gemensamma hem

skall bodelning även ske i vissa fall

när ett samboförhållande upphör.

Bodelningen är en rent privat

angelägenhet som förrättas utan

myndighets medverkan eller kontroll. Kan

makarna inte enas om bodelningen, skall

tingsrätten på ansökan förordna någon

att vara bodelningsförrättare.

Bestämmelser härom finns i 17 kap. ÄktB.

Om makarna inte kan komma överens, skall

bodelningsförrättaren i en av honom

underskriven handling själv besluta om

bodelningen. Den make som är missnöjd

med bodelningsförrättarens beslut får

inom fyra veckor från delgivning klandra

det genom att väcka talan mot den andra

maken vid den tingsrätt som har

förordnat bodelningsförrättaren.

Klandras inte bodelningen inom denna tid

har maken förlorat sin rätt till talan.

När en person avlidit, skall hans

egendom övergå till hans arvingar och

testamentstagare. Bestämmelser därom

finns i ärvdabalken (ÄB). Var den döde

gift skall först en bodelning äga rum.

Därefter skall resterande tillgångar

delas upp mellan arvingarna och de

universella testamentstagarna genom ett

arvsskifte. Även arvsskiftet är ett

privat avtal. För att det skall vara

giltigt krävs dock att det sker i viss

form, nämligen att det upprättas i en

handling, som skrivs under av delägarna.

Kan delägarna inte enas om skiftet,

skall rätten på begäran av någon av dem

förordna någon att vara skiftesman. Vad

som enligt äktenskapsbalken gäller om

bodelning, bodelningsförrättare och make

skall i huvudsak gälla också i fråga om

arvsskifte, skiftesman och delägare i

boet (23 kap. ÄB).

Den som inte på frivillig väg uppfyller

en förpliktelse som har fastställts i

viss ordning kan bli föremål för

exekutiv verkställighet, dvs. ett

tvångsmässigt genomförande med hjälp av

kronofogdemyndighet enligt bestämmelser

i utsökningsbalken (UB). För

verkställighet krävs en exekutionstitel

som innefattar skyldighet att fullgöra

en förpliktelse. Exekutionstitlar utgörs

i allmänhet av avgöranden av domstol

eller annan myndighet. En dom, varigenom

endast fastställs t.ex.

skadeståndsskyldighet, utan åläggande

att fullgöra förpliktelsen, utgör

således ingen exekutionstitel.

I viss utsträckning kan även handlingar

som har tillkommit utan medverkan av

någon myndighet utgöra en

exekutionstitel. Ett beslut av en

bodelningsförrättare eller en skiftesman

utgör emellertid ingen exekutionstitel

och är således inte direkt verkställbart

(3 kap. 1 § UB). Den som önskar

verkställighet av en bodelnings- eller

skifteshandling är hänvisad att utverka

en exekutionstitel. Detta kan ske genom

lagen (1990:746) om

betalningsföreläggande och handräckning.

Om förfarandet leder till ett

verkställbart avgörande - ett utslag -

skall kronofogdemyndigheten i princip

verkställa utslaget utan någon ny

ansökan.

I motion L401 kritiserar Sigrid Bolkéus

(s) förhållandet att bodelnings- och

skifteshandlingar inte är

exekutionstitlar trots att besluten av

bodelningsförrättare och skiftesmän står

nära myndighetsutövning. Motionären

framhåller att det innebär en onödig

belastning och onödiga kostnader för

rättsväsendet att den make som har rätt

till ersättning tvingas gå till

tingsrätt eller kronofogdemyndighet för

att få en verkställbar exekutionstitel

när den som vid bodelning ålagts att

utge viss ersättning inte betalar

frivilligt. En handling som upprättats

av en bodelningsförrättare eller

skiftesman bör enligt motionären anses

som en exekutionstitel enligt 3 kap. 1 §

UB och därmed kunna läggas till grund

för verkställighet. Detta bör riksdagen

som sin mening ge regeringen till känna.

Utskottet har viss förståelse för att

kravet på en exekutionstitel för att få

verkställighet på grundval av en

bodelnings- eller skifteshandling i

vissa fall kan framstå som både

betungande och onödigt tidsödande. I

sammanhanget måste emellertid beaktas

att dessa handlingar i regel inte är

utformade som förpliktelser för någon

att fullgöra en viss prestation.

Handlingarnas syfte är i stället att

lägga fast hur fördelningen av en viss

egendomsmassa skall göras. Regelmässigt

sker detta utan att alla de i boet

ingående enskilda föremålen behöver

individualiseras. Samlingsbegrepp såsom

lös egendom används ofta. Att ge

bodelnings- och skifteshandlingarna

status som exekutionstitlar är därför

inte möjligt utan förhållandevis

omfattande ändringar i annan

lagstiftning än UB. Utskottet är inte

berett att i förevarande sammanhang ta

initiativ till att sådana ändringar

kommer till stånd. Med det anförda

avstyrker utskottet bifall till motion

L401.

Registrering av partnerskap

Enligt lagen (1994:1117) om registrerat

partnerskap har två personer av samma

kön rätt att registrera sitt

partnerskap. Registrerat partnerskap är

tänkt för homosexuella par. Något krav

på sexuell läggning, samliv eller

gemensamt hushåll ställs dock inte upp.

Lagstiftningen trädde i kraft den 1

januari 1995. Motsvarande lagstiftning

finns sedan 1989 i Danmark och sedan

1993 i Norge. Enligt Statistiska

centralbyråns preliminära statistik

registrerades 330 partnerskap i Sverige

under år 1995, varav 250 mellan män och

80 mellan kvinnor.

Rättsverkningarna av en registrering

motsvarar i huvudsak vad som gäller för

äktenskap. Detta innebär bl.a. att

äktenskapets regler om giftorätt,

bodelning, ömsesidig försörjningsplikt,

inbördes arvsrätt och regler om namn

blir tillämpliga även på partnerskapet.

Detsamma gäller regler om

pensionsvillkor, efterlevandeskydd och

olika bidragsformer. Från huvudregeln

görs undantag för alla regler som ger

upphov till gemensamt föräldraskap eller

gemensam vårdnad om barn. Partner i ett

registrerat partnerskap har alltså inte

möjlighet att adoptera barn, varken

gemensamt eller var för sig. Inte heller

har de tillgång till insemination eller

annan konstlad befruktning. En

registrerad partner kan inte heller

utses att som särskilt förordnad

förmyndare gemensamt med sin partner

utöva vårdnaden om en underårig.

Registreringen sker vid en förrättning

och under former som motsvarar borgerlig

vigsel. Behörig att förrätta

registrering av partnerskap är lagfaren

domare vid tingsrätt eller den som av

länsstyrelsen förordnats att vara regi

streringsförrättare. Utskottet anförde i

lagstiftningsärendet att länsstyrelsen

bör kunna förordna

registreringsförrättare i den omfattning

som det finns behov av. Rätten till

registrering är beroende av parternas

anknytning till Sverige. Minst en av dem

skall vara svensk medborgare med hemvist

här. Motsvarande anknytningsvillkor

finns i den danska och den norska lagen.

I motion L412 av Ulrica Messing m.fl.

(s, c, v) anförs att länsstyrelserna har

utfärdat förordnanden som

registreringsförrättare, men att detta

gäller endast vissa av landets kommuner.

I de kommuner som saknar tingsrätt och

där kommunen inte vill förrätta

partnerskapsregistrering finns ingen

möjlighet för homosexuella att på

hemorten få sitt partnerskap

registrerat. I kommuner som har

tingsrätt men där kommunen inte vill

förrätta partnerskapsregistrering finns

ingen möjlighet att få partnerskapet

registrerat annat än på kontorstid

mellan måndag och fredag då tingsrätten

har öppet. Motionärerna anser att det är

oacceptabelt att en del kommuner har

ställt sig vid sidan om lagen om

registrerat partnerskap. I motionen

efterlyses åtgärder som hindrar

kommunerna från att vägra förrätta

partnerskapsregistrering trots att

kommunen redan förrättar vigslar. Detta

bör riksdagen som sin mening ge

regeringen till känna (yrkande 3). I

motionen begärs vidare ett riksdagens

tillkännagivande om att de

ambassadtjänstemän som har behörighet

att förrätta vigslar på ambassaderna

också bör ges rätt att förrätta

partnerskapsregistrering (yrkande 2).

Därutöver anförs att partnerskapslagens

anknytningsvillkor leder till att

personer som är stadigvarande bosatta i

Sverige men inte är svenska medborgare

inte kan ingå partnerskap med andra som

inte heller är svenska medborgare. Något

undantag görs inte för länder som själva

har lagstiftning om registrerat

partnerskap. Motionärerna framhåller att

exempelvis en danska som är bosatt i

Sverige och inte får ingå partnerskap

med en utländsk kvinna inte heller kan

ingå partnerskap i Danmark eftersom hon

inte är bosatt där. Detta är enligt

motionärerna orimligt eftersom båda de

aktuella länderna har lagstiftning om

registrerat partnerskap. Regeringen bör

därför ta initiativ till en nordisk

partnerskapskonvention där dessa frågor

kan lösas. Detta bör riksdagen som sin

mening ge regeringen till känna (yrkande

1).

Vad först angår registreringsförrättare

kan utskottet konstatera att det i fråga

om borgerliga vigselförrättare enligt

praxis ankommer på varje kommun att

bedöma behovet inom kommunen och att ta

initiativ till att lämpliga personer i

tillräckligt antal erhåller förordnanden

av länsstyrelsen. Tanken är att samma

ordning skall tillämpas när det gäller

registreringsförrättare. Det får således

ankomma på varje enskild kommun att se

till att det finns erforderligt antal

registreringsförrättare. Utskottet, som

är medvetet om att

registreringsförrättare ännu inte har

förordnats i alla kommuner, förutsätter

att behovet även i de återstående

kommunerna kommer att tillgodoses. Några

åtgärder från riksdagens sida bör därför

inte nu komma i fråga. Utskottet

avstyrker således bifall till motion

L412 yrkande 3.

När det sedan gäller frågan om

ambassadtjänstemäns behörighet att

förrätta partnerskapsregistreringar vill

utskottet erinra om lagen (1904:26 s. 1)

om vissa internationella

rättsförhållanden rörande äktenskap och

förmynderskap. Enligt 1 kap. 5 och 6 §§

har regeringen inom vissa ramar rätt att

utfärda bemyndiganden att förrätta

vigsel utomlands enligt svensk lag och

att förrätta vigsel i Sverige enligt

utländsk lag. Med stöd av denna lag har

regeringen utfärdat bemyndiganden som

innebär att det med vissa diplomatiska

och konsulära tjänster och med vissa

prästerliga befattningar följer rätt att

förrätta vigsel enligt svensk lag

utomlands. I vissa fall är

bemyndigandena begränsade, exempelvis på

det sättet att vigselrätten endast

gäller vigsel av svenska medborgare. De

bemyndiganden som lämnas föregås

regelmässigt av förhandlingar med

respektive länders regeringar.

I ärendet rörande partnerskapslagen

behandlades frågan huruvida regeringens

rätt att utfärda bemyndiganden att

förrätta vigsel utomlands borde omfatta

även registrering av partnerskap.

Utskottet anförde därvid att möjligheten

till registrering utomlands troligen

kommer att aktualiseras endast i fråga

om länder som har en lagstiftning som

motsvarar vad som gäller för registrerat

partnerskap. Även om behovet mot denna

bakgrund kunde antas vara mycket litet

under den närmaste framtiden, kunde dock

enligt utskottet utvecklingen i andra

länder på sikt komma att förändra läget.

Utskottet stannade därför för att

regeringens rätt att utfärda

bemyndiganden att förrätta vigsel

utomlands borde utvidgas till att

omfatta även registrering av partnerskap

(bet. 1993/94:LU28).

I likhet med den praxis som har

utbildats när det gäller bemyndiganden

att viga bör bemyndiganden att förrätta

registrering av partnerskap bygga på ett

konstaterat behov i det land som avses.

Som tidigare redovisats är det för

närvarande endast Danmark och Norge som

har en lagstiftning motsvarande

partnerskapslagen. Eftersom en svensk

medborgare med hemvist i Norge eller

Danmark inte har rätt att bli

registrerad enligt den svenska lagen

finns det inget behov av att överväga

bemyndiganden för registreringar ens i

dessa länder. Utskottet avstyrker med

det anförda bifall till motion L412

yrkande 2.

Vad slutligen gäller motionärernas

kritik mot partnerskapslagens

anknytningsvillkor och yrkandet om en

nordisk partnerskapskonvention vill

utskottet erinra om att frågan om den

närmare utformningen av

anknytningsvillkoret behandlades

utförligt av utskottet i

lagstiftningsärendet. Bakgrunden till

det var att Partnerskapskommittén hade

föreslagit en annorlunda utformning av

anknytningskravet. Enligt kommittén

skulle registrering kunna ske om en av

personerna har hemvist här efter en

bosättning som varat i minst två år.

Utskottet framhöll som sin uppfattning

att en svensk partnerskapslag utan tungt

vägande skäl inte borde avvika på

väsentliga punkter från vad som redan

gällde i Danmark och i Norge. När tre

länder på sätt som skedde gick i spetsen

med lagstiftning om de homosexuellas

rättigheter, var det enligt utskottet

angeläget att eftersträva nordisk

rättslikhet. Detta gällde i särskilt hög

grad sådana regler som direkt har

internationellt privaträttsliga

konsekvenser. Utskottet fann sig av

dessa skäl inte kunna ansluta sig till

den av kommittén föreslagna utformningen

av anknytningsvillkoret.

Utskottet anförde vidare att

anknytningsvillkorets uppgift är att

skilja ut dem som typiskt sett inte har

sin framtid i Sverige, men att villkoret

samtidigt inte bör vara så snävt att det

onödigtvis begränsar möjligheterna att

ingå partnerskap här. Ett homosexuellt

par som vill leva i Sverige, men där den

ene i övrigt ännu inte har någon fastare

anknytning till landet, kan ha goda skäl

att registrera partnerskapet utan att

det drar ut på tiden.

Anknytningsvillkoret bör därför, enligt

vad utskottet framhöll, på det sätt som

gäller i Danmark och i Norge, riktas

endast mot en av personerna (bet.

1993/94:LU28).

Utskottet har i dag ingen annan

uppfattning om anknytningsvillkorets

utformning. Mot bakgrund av det relativt

blygsamma antalet registreringar som

hittills förekommit torde det endast

röra sig om enstaka fall av danska eller

norska medborgare bosatta i Sverige som

önskar registrera ett partnerskap

tillsammans med en utländsk medborgare

här i landet. Att initiera ett

konventionsarbete med avseende på endast

två av de övriga nordiska länderna och i

en fråga av så begränsad praktisk

betydelse bör enligt utskottets mening

inte komma i fråga. För det fall att det

skulle visa sig att det finns ett

allmänt intresse i Sverige, Norge och

Danmark för den förändring som

motionärerna förespråkar, utgår

utskottet från att initiativ till

lagändringar i stället kommer att tas

inom ramen för det nordiska samarbete

som pågår inom familjerätten med

särskild inriktning på just

internationellt privaträttsliga frågor.

Med det anförda avstyrker utskottet

bifall till motion L412 yrkande 1.

Sambor av samma kön

Lagen (1987:232) om sambors gemensamma

hem (sambolagen) innebär att när ett

samboförhållande där en ogift kvinna och

en ogift man bor tillsammans under

äktenskapsliknande förhållanden

upplöses, får samborna en

giftorättsliknande rätt till delning av

sådan egendom i det gemensamma hemmet

som har anskaffats för gemensamt

begagnande. Huvudregeln är att denna

egendom delas lika mellan dem. Lagen

(1987:813) om homosexuella sambor

innebär att sambolagen gjorts tillämplig

också då två personer lever tillsammans

i ett homosexuellt förhållande.

Våren 1992 framhöll utskottet med

anledning av en motion att det var

angeläget att en utvärdering kom till

stånd beträffande sambolagen. Det borde

enligt utskottet ankomma på regeringen

att bestämma i vilket sammanhang och

under vilka former en sådan utvärdering

skulle ske. Utskottet hemställde i sitt

av riksdagen godkända betänkande att

riksdagen skulle ge regeringen till

känna vad utskottet hade anfört (bet.

1991/92:LU32). Som ett första led i den

begärda utvärderingen gav

Justitiedepartementet i uppdrag åt

Statskontoret att ta fram underlag för

att belysa ett antal frågeställningar. I

september 1993 redovisade Statskontoret

uppdraget i rapporten Sambolagen - en

utvärdering (Statskontoret 1993:24).

I november 1993 föreslog

Partnerskapskommittén i sitt betänkande

(SOU 1993:98) Partnerskap att lagen om

homosexuella sambor skulle ersättas av

en ny lag, lag om sambor av samma kön.

Förslaget innebar att homosexuella

sambor skall omfattas av i princip

samtliga regler som gäller för en man

och en kvinna som lever tillsammans

under äktenskapsliknande förhållanden.

Det framlagda förslaget gick ut på att

sambor, oavsett kön, skall omfattas av

samma bestämmelser t.ex. om pension och

efterlevandeskydd.

I motion L406 av Tanja Linderborg m.fl.

(v) begärs att riksdagen skall anta

Partnerskapskommitténs förslag till lag

om sambor av samma kön. Motionärerna

anför att heterosexuella sambor i dag

har möjlighet att avstå från äktenskap

och ändå få del av många av de

rättsverkningar som i dag ges av ett

äktenskap. Homosexuella sambor blir i

praktiken tvungna att ingå partnerskap

för att uppnå vissa av de

rättsverkningar som heterosexuella har

redan på sambostadiet.

Utskottet erinrar om att liknande

motionsyrkanden behandlades i ärendet om

partnerskapslagen. Utskottet hänvisade

därvid till att sambolagen var föremål

för utvärdering och ansåg att

Partnerskapskommitténs förslag till lag

om sambor av samma kön borde övervägas i

samband därmed. Som en följd av det

redovisade ställningstagandet avstyrkte

utskottet de då aktuella motionerna

(bet. 1993/94:LU28).

Utskottet gör även nu bedömningen att

Partnerskapskommitténs förslag till lag

om sambor av samma kön lämpligen bör

övervägas i samband med sambolagen.

Enligt regeringens skrivelse 1995/96:15

Redogörelse för behandlingen av

riksdagens skrivelser till regeringen

kommer det fortsatta arbetet med

översynen av sambolagen att anförtros en

utredning, som beräknas bli tillsatt

under våren 1996. Med anledning av det

anförda avstyrker utskottet bifall till

motion L406.

Ytterligare utredning

I motion L408 av Yvonne Ruwaida m.fl.

(mp) tas upp frågor om homosexuella och

barn. Motionärerna konstaterar att

riksdagen har beslutat att inte tillåta

registrerade partner att adoptera barn

och anför att en kvarstående fråga är

situationen för de barn som har

homosexuella föräldrar. Trots att

adoption av barn inte är tillåtet för

homosexuella finns det många barn som

lever med homosexuella par. I motionen

refereras till en forskningsrapport som

anger att ca 40 000 barn i Sverige har

minst en homosexuell förälder.

Motionärerna begär ett riksdagens

tillkännagivande om behovet av att

utreda situationen för homosexuellas

barn och homosexuella föräldrar.

Som motionsyrkandet får förstås avser

den begärda utredningen frågor om den

rättsliga situationen i relationen

mellan homosexuella par och barn till

endera parten. Motionsyrkanden med denna

inriktning har utskottet tidigare

avstyrkt vid två tillfällen, senast

hösten 1993. Den då aktuella frågan

gällde den rättsliga tryggheten för

inseminationsbarn, födda av ensamstående

och av lesbiska kvinnor. I sitt av

riksdagen godkända betänkande framhöll

utskottet att situationen i

vårdnadsfrågan är densamma när modern i

ett lesbiskt parförhållande avlider som

då en legal vårdnadshavare, som lever

tillsammans med en person av motsatt kön

och som inte är barnets far, dör. Vidare

pekade utskottet på att det i ett sådant

fall inte finns någon regel om att

styvföräldern automatiskt skall komma i

fråga som legal vårdnadshavare. I

stället gäller att om barnet står under

vårdnad av endast en av föräldrarna och

denna dör, skall rätten på ansökan av

den andra föräldern eller på anmälan av

socialnämnden anförtro vårdnaden åt den

andre föräldern eller, om det är

lämpligare, åt en eller två särskilt

förordnade förmyndare. Av detta följer

att om barnets far är okänd vårdnaden

måste anförtros en eller två särskilt

förordnade förmyndare. Om den avlidna

moderns kvinnliga sambo därvid kan komma

i fråga skall avgöras med beaktande av

vad som är bäst för barnet. Under

hänvisning till dessa omständigheter

avstyrkte utskottet vid båda tillfällena

bifall till den begärda utredningen

(bet. 1993/94:LU3).

Utskottet ser inte skäl att frångå sin

tidigare uppfattning. Utskottet

avstyrker således bifall till motion

L408.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande fastställande av

faderskap i samboförhållanden

att riksdagen avslår motion

1994/95:L409,

2. beträffande solidariskt

betalningsansvar

att riksdagen avslår motion

1994/95:L403,

3. beträffande verkställighet av

vissa bodelnings- och

skifteshandlingar

att riksdagen avslår motion

1994/95:L401,

4. beträffande kommunala

registreringsförrättare

att riksdagen avslår motion

1994/95:L412 yrkande 3,

res. 1 (m) - motiv.

5. beträffande registrering

utomlands

att riksdagen avslår motion

1994/95:L412 yrkande 2,

res. 2 (fp) -

motiv.

res. 3 (v, mp)

6. beträffande nordisk

partnerskapskonvention

att riksdagen avslår motion

1994/95:L412 yrkande 1,

res. 4 (v, mp)

7. beträffande sambor av samma

kön

att riksdagen avslår motion

1994/95:L406,

res. 5 (v, mp)

8. beträffande ytterligare

utredning

att riksdagen avslår motion

1994/95:L408.

res. 6 (mp)

Stockholm den 5 mars 1996

På lagutskottets vägnar

Agne Hansson

I beslutet har deltagit: Agne Hansson

(c), Anita Persson (s), Bengt Kronblad

(s), Rolf Dahlberg (m), Carin Lundberg

(s), Rune Berglund (s), Stig Rindborg

(m), Karin Olsson (s), Henrik S Järrel

(m), Tanja Linderborg (v), Sven-Erik

Österberg (s), Yvonne Ruwaida (mp),

Birgitta Carlsson (c), Eva Persson

Sellin (s), Anders Ygeman (s), Marietta

de Pourbaix-Lundin (m) och Kerstin

Heinemann (fp).

Reservationer

1. Kommunala registreringsförrättare

(mom. 4 motiveringen)

Rolf Dahlberg, Stig Rindborg, Henrik S

Järrel och Marietta de Pourbaix-Lundin

(alla m) anser att den del av utskottets

yttrande som på s. 8 börjar med Vad

först och slutar med yrkande 3 bort

ha följande lydelse:

Vad först angår registreringsförrättare

kan utskottet konstatera att det i fråga

om borgerliga vigselförrättare enligt

praxis ankommer på varje kommun att

bedöma behovet inom kommunen och att ta

initiativ till att lämpliga personer i

tillräckligt antal erhåller förordnanden

av länsstyrelsen. Tanken är att samma

ordning skall tillämpas när det gäller

registreringsförrättare. Det får således

ankomma på varje enskild kommun att se

till att det finns erforderligt antal

registreringsförrättare. Några åtgärder

från riksdagens sida bör därför inte

komma i fråga. Utskottet avstyrker

bifall till motion L412 yrkande 3.

2. Registrering utomlands (mom. 5

motiveringen)

Kerstin Heinemann (fp) anser att den del

av utskottets yttrande som på s. 9

börjar med I likhet och slutar med

yrkande 2 bort ha följande lydelse:

Utskottet, som anser det vara

självklart att rätten att utfärda

bemyndiganden för registrering av

partnerskap utomlands skall utnyttjas,

förutsätter att regeringen som ett

första steg kommer att verka för att de

som uppfyller kraven för registrering i

Sverige skall kunna få sitt partnerskap

registrerat på de svenska ambassaderna i

Danmark och i Norge. Något initiativ

från riksdagens sida är därför inte

erforderligt. Utskottet avstyrker med

det anförda bifall till motion L412

yrkande 2.

3. Registrering utomlands (mom. 5)

Tanja Linderborg (v) och Yvonne Ruwaida

(mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande

som på s. 9 börjar med I likhet och

slutar med yrkande 2 bort ha följande

lydelse:

När det sedan gäller frågan om

registrering av partnerskap på de

svenska ambassaderna kan utskottet

konstatera att lagen om registrerat

partnerskap - i enlighet med den

grundläggande målsättningen att så långt

som möjligt låta äktenskapets regler bli

tillämpliga på registrerat partnerskap -

utgår från att en sådan ordning skall

etableras. Även om behovet ännu inte kan

antas vara stort, bör enligt utskottets

mening frågan behandlas från samma

principiella utgångspunkt som när det

gäller de kommunala

registreringsförrättarna. De som önskar

registrera ett partnerskap utomlands

skall därför i samma omfattning som de

som önskar ingå äktenskap utomlands

kunna vända sig till en svensk ambassad.

Regeringen bör verka för en sådan

ordning. Detta bör riksdagen med bifall

till motion L412 yrkande 2 som sin

mening ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 5

bort ha följande lydelse:

5. beträffande registrering

utomlands

att riksdagen med bifall till motion

1994/95:L412 yrkande 2 som sin mening

ger regeringen till känna vad

utskottet anfört.

4. Nordisk partnerskapskonvention (mom.

6)

Tanja Linderborg (v) och Yvonne Ruwaida

(mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande

som på s. 9 börjar med Vad slutligen

och slutar med yrkande 1 bort ha

följande lydelse:

I fråga om utformningen av

partnerskapslagens anknytningsvillkor

vill utskottet erinra om att utskottet i

lagstiftningsärendet anförde att

villkorets uppgift skall vara att skilja

ut dem som typiskt sett inte har sin

framtid i Sverige, men att villkoret

inte bör vara så snävt utformat att det

onödigtvis begränsar möjligheterna att

ingå partnerskap här. Utskottet har nu

ingen annan uppfattning. Bakom

ställningstagandet ligger en strävan att

undvika registrering av dem, om vilka

det kan antas att de kommer att leva i

ett land där registreringen inte kan

antas få någon effekt. Det finns därför

inte skäl att tillämpa ett lika strängt

anknytningsvillkor på danska och norska

medborgare som är bosatta här i landet,

eftersom rättsverkningarna av en

registrering i Sverige kommer att bli

gällande inte bara här utan även i deras

hemländer. Motsvarande är situationen

när det gäller svenskar, bosatta i

Danmark och i Norge. Det finns i

lagstiftningsärendet inget som antyder

att anknytningsvillkoret har utformats

med avsikten att även medborgare i

övriga Norden skall hindras att

registrera partnerskap här. Hade saken

uppmärksammats skulle regeln sannolikt

ha fått en annan utformning. Regeringen

bör därför med de berörda nordiska

länderna ta upp frågan om en nordisk

konvention för att lösa problemet. Att

ännu endast tre av de nordiska länderna

är berörda bör inte hindra att frågan om

en konvention tas upp nu. När andra

nordiska länder genomför motsvarande

lagstiftning på området bör de enkelt

kunna ansluta sig till en sådan

konvention. Vad utskottet sålunda anfört

bör riksdagen som sin mening ge

regeringen till känna.

Till följd av det anförda förordar

utskottet bifall till motion L412

yrkande 1.

dels att utskottets hemställan under 6

bort ha följande lydelse:

6. beträffande nordisk

partnerskapskonvention

att riksdagen med bifall till motion

1994/95:L412 yrkande 1 som sin mening

ger regeringen till känna vad

utskottet anfört.

5. Sambor av samma kön (mom. 7)

Tanja Linderborg (v) och Yvonne Ruwaida

(mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande

som på s. 10 börjar med Utskottet

erinrar och slutar med motion L 406

bort ha följande lydelse:

Utskottet instämmer i

Partnerskapskommitténs ställningstagande

att homosexuell och heterosexuell

samlevnad i princip bör likställas även

på sambostadiet. Den av motionärerna

föreslagna lagstiftningen, vilken

överensstämmer med

Partnerskapskommitténs förslag, bör

därför utan dröjsmål genomföras. Det

finns enligt utskottets mening inga

beaktansvärda skäl att dröja med denna

angelägna lagstiftning tills

utvärderingen av sambolagen har

slutförts. Den nu föreslagna lagen om

sambor av samma kön är utformad så att

den i stort hänvisar till vad som gäller

enligt sambolagen. I de delar sambolagen

kommer att ändras som en följd av

utvärderingen kommer ändringarna därför

att utan någon särskild

lagstiftningsåtgärd automatiskt att bli

gällande även för sambor av samma kön.

Att reglerna på det sättet i vissa delar

kan komma att ändras efter en tid om

lagen antas nu är en olägenhet som väger

lätt jämfört med att regler på viktiga

områden helt saknas för sambor av samma

kön. Riksdagen bör därför anta en lag om

sambor av samma kön i enlighet med

Partnerskapskommitténs förslag. Till

följd av det anförda tillstyrker

utskottet bifall till motion L406.

dels att utskottets hemställan under 7

bort ha följande lydelse:

7. beträffande sambor av samma kön

att riksdagen med bifall till motion

1994/95:L406 antar följande

Förslag till

Lag om sambor av samma kön

Härigenom föreskrivs följande.

1 § Vad som gäller i fråga om en man och

en kvinna som lever tillsammans som

sambor, skall tillämpas även på två män

eller två kvinnor som lever tillsammans

under motsvarande förhållanden med de

undantag som anges i 2 och 3 §§.

2 § Bestämmelsen i 13 kap. 8 §

föräldrabalken om gemensamt utövande av

vårdnad om underårig är inte tillämplig

på sambor av samma kön.

3 § Bestämmelser vars tillämplighet

uppenbarligen är beroende av att

samborna är av motsatt kön, är inte

tillämpliga.

___________

1. Denna lag träder i kraft den 1 juli

1996.

2. Genom lagen upphävs lagen (1987:813)

om homosexuella sambor.

6. Ytterligare utredning (mom. 8)

Yvonne Ruwaida (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande

som på s. 11 börjar med Som

motionsyrkandet och slutar med motion

L408 bort ha följande lydelse:

Utskottet kan konstatera att det, såsom

motionärerna antyder, kan ifrågasättas

om det rättsliga regelverket i

tillräcklig mån tillgodoser intresset

för de barn som lever i homosexuella

parförhållanden. Det är viktigt att

kartlägga hur situationen är för dessa

barn och deras föräldrar. En utredning

bör därför snarast ges i uppdrag att

dels genomföra en sådan kartläggning,

dels - i den mån kartläggningen ger

anledning till det - föreslå de

lagändringar som bör komma i fråga.

Detta bör riksdagen som sin mening ge

regeringen till känna. Med anledning av

det anförda tillstyrker utskottet bifall

till motion L408.

dels att utskottets hemställan under 8

bort ha följande lydelse:

8. beträffande ytterligare utredning

att riksdagen med bifall till motion

1994/95:L408 som sin mening ger

regeringen till känna vad utskottet

anfört.

Innehållsförteckning

Sammanfattning 1

Motionerna 1

Utskottet 2

Fastställande av faderskap vid

samboförhållanden 2

Solidariskt betalningsansvar 4

Verkställighet av vissa bodelnings-

och skifteshandlingar 5

Registrering av partnerskap 7

Sambor av samma kön 10

Ytterligare utredning 11

Hemställan 12

Reservationer 13

1. Kommunala

registreringsförrättare (m -

motiv.) 13

2. Registrering utomlands (fp -

motiv.) 13

3. Registrering utomlands (v, mp) 13

4. Nordisk partnerskapskonvention

(v, mp) 14

5. Sambor av samma kön (v, mp) 14

6. Ytterligare utredning (mp)15

Gotab, Stockholm 1996