Bet. 1995/96:LU19

Lagutskottets betänkande

1995/96:LU19

Franchising och rättsligt fel vid köp

Innehåll

Sammanfattning

Motionerna

Utskottet

Hemställan

Reservation

1995/96

LU19

Sammanfattning

I betänkandet behandlar utskottet två

motioner, som väckts under den allmänna

motionstiden år 1995. I den ena motionen

begärs tillkännagivande om lagstiftning

om franchising. I den andra motionen

yrkas att riksdagen skall besluta om

ändring i köplagens bestämmelse om

rättsliga fel.

Utskottet avstyrker bifall till båda

motionerna.

Till betänkandet har fogats en

reservation (v).

Motionerna

1994/95:L901 av Lennart Hedquist (m)

vari yrkas att riksdagen beslutar om

sådan ändring i 41 § köplagen att även

rättsliga fel i immaterialrättsligt

avseende skall anses vara rättsliga fel

i köplagens mening.

1994/95:L907 av Kurt Ove Johansson och

Lars-Erik Lövdén (s) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen

till känna vad i motionen anförts om

behovet av en lagstiftning om

franchising.

Utskottet

Franchising

Franchising är en form av samverkan

mellan två näringsidkare,

franchisegivaren och franchisetagaren.

Den förstnämnde upplåter genom ett

franchiseavtal åt en eller flera

franchisetagare rätten att mot

ersättning sälja varor eller tjänster

under visst namn och ett visst

kännetecken som tillhandahålls av

franchisegivaren. Franchising utmärks av

ett gemensamt uppträdande utåt från

franchisegivarens och hans

franchisetagares sida. Franchisetagarens

verksamhet bedrivs dock i eget namn och

för egen räkning. Villkoren för

verksamheten regleras vanligen genom ett

standardavtal mellan parterna.

Med anledning av ett riksdagsbeslut om

att regeringen borde utreda de frågor

och problem av juridisk natur som kan

aktualiseras i samband med franchising

(bet. NU 1983/84:3) tillsattes år 1984

Franchiseutredningen. Utredningen

presenterade i betänkandet Franchising

(SOU 1987:17) ett förslag till lag om

franchising. Lagförslaget innehöll en

definition av vad som avses med

franchising samt vidare bestämmelser om

bl.a. uppsägningstidens längd,

informationsskyldighet i förhållande

till tredje man och

förhandlingsskyldighet för

franchisegivaren. Regeringen har hösten

1991 beslutat att lägga utredningen till

handlingarna. Någon lagstiftning som

direkt tar sikte på franchising finns

således inte. Vissa konkurrensrättsliga

regler finns dock i förordningen

(1993:79) om gruppundantag enligt 17 §

konkurrenslagen (1993:20) för

franchiseavtal.

Genom bildandet av Svenska

Franchiseföreningen har s.k.

egenåtgärder kommit till stånd.

Föreningen är en ideell sammanslutning

med uppgift att sprida kunskap om

franchising och att verka för att

franchising bedrivs på ett klanderfritt

sätt. Föreningen, som har såväl

franchisegivare som franchise-tagare som

medlemmar, har utarbetat etiska regler

för franchising. Föreningen är vidare

huvudman för en etisk nämnd som skall

verka för upprätthållande och

vidmakthållande av god affärssed inom

svensk franchising. Nämnden fullgör sin

uppgift genom uttalanden och den utgörs

av ordförande, vice ordförande och

ytterligare fyra ledamöter. Ordföranden

och vice ordföranden skall vara jurister

med erkänd kompetens, fristående från

huvudmannen men med kännedom om

franchising. De övriga ledamöterna skall

hämtas från föreningens medlemsföretag,

två från givare- och två från

tagaresidan. Samtliga ledamöter utses av

huvudmannen. Nämnden kan ta upp ett

ärende efter framställning från

myndighet, företag, organisation eller

enskild person som har ett berättigat

intresse av frågan. Nämnden kan också ta

upp ett ärende på eget initiativ.

I motion L907 av Kurt Ove Johansson och

Lars-Erik Lövdén (båda s) framhålls att

det är en allvarlig olägenhet att

franchising inte är lagreglerad. Enligt

motionärerna är nämligen de avtal som

träffas mellan franchisegivare och

franchisetagare oftast ensidigt

utformade till franchisetagarnas

nackdel. Franchiseföreningen har såväl

franchisegivare som franchisetagare som

medlemmar och har, enligt motionärerna,

den sammansättningen för att förhindra

förhandlingar med Franchisetagarnas

Riksorganisation (FRO). Denna

organisation är den enda som tillvaratar

franchisetagarnas intressen gentemot

franchisegivarna när det gäller villkor

i avtalen mellan parterna samt fackliga

och sociala frågor i övrigt. En

lagstiftning om franchising behövs som

skydd för den ofta mycket utsatta grupp

av småföretagare som franchisetagarna

utgör. Den lagstiftning som krävs bör,

enligt motionärernas mening, bygga på

förslagen i Franchiseutredningens

betänkande. Däremot bör

franchisetagarnas ställning i förenings-

och förhandlingshänseende bli föremål

för utredning.

Utskottet kan konstatera att frågan om

lagstiftning om franchising senast

behandlades av riksdagen hösten 1994 (se

bet. 1994/95:LU2). I det sammanhanget

erinrades om att frågan hösten 1992

varit föremål för en utförlig behandling

i det av riksdagen godkända betänkandet

1992/93:LU2. Utskottet, som därvid ansåg

att någon lagstiftning om franchising

inte borde införas, erinrade om att en

relativt noggrant reglerad

självsanerande verksamhet uppkommit med

inslag av bl.a. uppföranderegler och

förekomsten av en etisk nämnd med

uppgift att verka för god affärssed på

området. Några olägenheter till följd av

denna ordning syntes inte ha framkommit.

Utskottet konstaterade vidare att

regeringen inte funnit skäl att lägga

fram förslag om franchising på grundval

av Franchiseutredningens betänkande.

Utskottet fann för sin del inte skäl

till annan bedömning av behovet av

lagstiftning på området. Enligt

utskottets mening borde emellertid

utvecklingen följas uppmärksamt, och

inte minst borde förhållandena utomlands

studeras närmare. Utskottet framhöll

också att som utgångspunkt måste gälla

att frågan skall hanteras i Sverige på

ett sätt som står i överensstämmelse med

den internationella utvecklingen. Skulle

mot den bakgrunden förhållandena påkalla

lagstiftningsåtgärder får regeringen på

nytt överväga behovet av sådana åtgärder

och eventuellt förelägga riksdagen

förslag i ämnet.

När det gäller frågans behandling

internationellt kan utskottet konstatera

att UNIDROIT, som är ett internationellt

institut med uppgift att verka för

harmonisering av privaträtten, har en

arbetsgrupp som studerar olika frågor

som har samband med franchising.

Arbetsgruppen håller för närvarande på

att ta fram en handbok som behandlar

olika problem vid internationell

franchising. Därefter skall

arbetsgruppen överväga hur institutets

vidare agerande på området skall läggas

upp. Även inom Europarådet har frågan om

franchising tagits upp, men enligt vad

utskottet har erfarit kommer man att

avvakta resultatet av det arbete som nu

bedrivs inom UNIDROIT.

Utskottet vidhåller sin tidigare

redovisade uppfattning och anser således

att någon lagstiftning om franchising nu

inte bör införas. Utskottet förutsätter

dock att regeringen följer den

internationella utvecklingen, framför

allt förhållandena inom EU, och, om det

skulle visa sig att det uppkommer ett

behov av lagstiftning om franchising,

förelägger riksdagen erforderliga

förslag. Utskottet avstyrker därmed

bifall till motion L907.

Rättsligt fel vid köp

Den nya köplagen (1990:931) antogs av

riksdagen våren 1990 och trädde i kraft

den 1 januari 1991 (prop. 1988/89:76,

bet. 1989/90:LU34, rskr. 299). Lagens

bestämmelser är dispositiva, vilket

innebär att de sätts ur kraft genom

avtal. Enligt särskild föreskrift skall

lagens bestämmelser inte heller

tillämpas om annat följer av praxis som

har utbildats mellan parterna eller av

handelsbruk eller annan sedvänja som

måste anses bindande för parterna.

I köplagen har tagis in flera

vägledande bestämmelser för bedömningen

av om en vara skall anses felaktig. I

enlighet med lagens dispositiva karaktär

föreskrivs att varan skall stämma

överens med vad som följer av avtalet.

För de fall när avtalet inte ger besked

om hur en vara skall vara beskaffad

anges vissa grundkrav som måste vara

uppfyllda. En vara som avviker i något

av de angivna hänseendena eller i något

annat avseende från vad köparen med fog

kunnat förutsätta skall anses som

felaktig. Vidare föreskrivs att fel

skall anses föreligga om varan inte

överensstämmer med information om varan

som köparen har erhållit före köpet. För

varor som har sålts i befintligt skick

gäller att varan skall anses felaktig om

den inte uppfyller en viss

minimistandard. Om varan är felaktig får

köparen göra vissa påföljder gällande,

om inte felet beror på köparen eller

något förhållande på hans sida. De

påföljder som kan komma i fråga är

avhjälpande, omleverans, prisavdrag

eller hävning. Köparen kan dessutom

kräva skadestånd och även hålla inne

betalningen. I fråga om rätten till

skadestånd gäller att köparen i princip

har rätt till ersättning för den skada

han lider genom att varan är felaktig,

om inte säljaren visar att felet beror

på ett hinder utanför hans kontroll som

han inte skäligen kunde förväntas ha

räknat med vid köpet och vars följder

han inte heller skäligen kunde ha

undvikit eller övervunnit. S.k. indirekt

förlust ersätts inte. Om felet eller

förlusten beror på försummelse på

säljarens sida eller om varan vid köpet

avvek från vad säljaren särskilt har

utfäst har dock köparen alltid rätt till

ersättning.

I köplagen finns en särskild

bestämmelse om säljarens ansvar för s.k.

rättsligt fel (41 §). Ett rättsligt fel

föreligger om tredje man äger varan

eller har panträtt eller någon annan

liknande rätt i den. För rättsliga fel

som föreligger vid köpet är säljarens

skadeståndsskyldighet strikt och utan

annat undantag än för det fall köparen

kände till eller borde känt till felet.

Säljaren har med andra ord ett

garantiansvar för sådana rättsliga fel,

om inte något annat avtalats. Detta

betyder också att

skadeståndsskyldigheten kommer att

omfatta all förlust utan åtskillnad

mellan direkt och indirekt förlust. I

övrigt gäller i princip samma

bestämmelser för rättsliga fel som för

andra fel.

Uttrycket liknande rätt i 41 § är

avsett att begränsa bestämmelsens

räckvidd. Bestämmelsen om rättsliga fel

är inte avsedd att tillämpas om varans

användning eller vidareförsäljning

skulle strida mot tredje mans patent-

varumärkes- eller upphovsrätt

(immaterialrättsliga fel). I samband med

köplagens tillkomst uttalades att frågan

vilken inverkan som tredje mans

immaterialrätt skall ha på förhållandet

mellan säljare och köpare får bedömas

enligt allmänna regler (prop. 1988/89:76

s. 142).

I motion L901 av Lennart Hedquist (m)

begärs att köplagen ändras så att

bestämmelsen om rättsligt fel i 41 §

görs tillämplig även på

immaterialrättsliga fel. Motionären

anför som exempel att den som köpt ett

parti jeans, som med orätt bär ett känt

varumärke, bör ha en självklar rätt att

returnera partiet. Köplagen bör i detta

avseende bringas i överensstämmelse med

den i Europa normala rättsregeln köpmän

emellan.

Utskottet konstaterar att den

omständigheten att köplagens

bestämmelser om påföljder vid rättsliga

fel inte är avsedda att omfatta

immaterialrättsliga fel inte betyder att

det saknas regler för säljarens ansvar

för sådana fel. Om inte köpeavtalet ger

ledning för bedömningen huruvida ett

immaterialrättsligt fel föreligger och

detta inte heller kan avgöras med stöd

av praxis, handelsbruk eller annan

sedvänja, får bedömningen ske mot

bakgrund av lagens allmänna felregler.

Om ett immaterialrättsligt fel hindrar

köparen från att använda varan för det

avsedda ändamålet eller i övrigt medför

att varan avviker från vad köparen med

fog kunnat förutsätta innebär dessa

regler att varan skall anses vara

behäftad med köprättsligt fel och

köparen har rätt att göra gällande

påföljder, inklusive skadestånd. När det

gäller skadeståndets omfattning blir i

dessa fall ersättningen begränsad till

direkt förlust, såvida det inte kan

visas att säljaren varit försumlig.

Detta är i och för sig en skillnad i

förhållande till rättsliga fel, där

skadeståndsansvaret i regel omfattar

även indirekt förlust. Denna

köprättsliga skillnad mellan rättsliga

och immaterialrättsliga fel torde i

praktiken, såvitt utskottet kan bedöma,

inte innebära några olägenheter. Det rör

sig dessutom om två artskilda feltyper

där det strängare skadeståndsansvaret

för de rättsliga felen motiverats av att

det som regel är omöjligt för en köpare

att vid en undersökning fastställa ett

sådant fel. Det har för övrigt också i

den juridiska litteraturen gjorts

gällande att det vid tillämpningen av

köplagen inte kan antas att säljaren

generellt svarar för immaterialrättsliga

begränsningar på grund av tredje mans

rätt i likhet med vad som gäller för

rättsliga fel (Ramberg, Köplagen, 1995,

s. 258).

I sammanhanget kan erinras om att

frågan om säljarens ansvar för

immaterialrättsliga fel var föremål för

behandling i samband med köplagens

tillkomst. Sålunda övervägde den

nordiska arbetsgruppen för

köplagstiftning huruvida köparen borde

få göra gällande påföljder av rättsligt

fel också i de fall varan gör intrång i

annans immaterialrätt. Arbetsgruppen

avvisade emellertid tanken på en sådan

reglering. Att inom ett rimligt omfång -

med den pregnans som krävs av en lagtext

- utarbeta regler för de mångskiftande

fall då intrång i annans immaterialrätt

kan aktualiseras, skulle enligt

arbetsgruppen möta stora svårigheter (NU

1984:5). Mot bakgrund av de överväganden

som sålunda gjordes valde man att inte

behandla de immaterialrättsliga felen i

en särregel.

Med hänsyn till det anförda kan

utskottet inte på föreliggande underlag

finna skäl att förorda en särskild

reglering för denna typ av fel.

Utskottet avstyrker med det anförda

bifall till motion L901.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande franchising

att riksdagen avslår

motion1994/95:L907,

res. (v)

2. beträffande rättsligt fel

att riksdagen avslår motion1994/95:L901.

Stockholm den 5 mars 1996

På lagutskottets vägnar

Agne Hansson

I beslutet har deltagit: Agne Hansson

(c), Anita Persson (s), Bengt Kronblad

(s), Rolf Dahlberg (m), Carin Lundberg

(s), Rune Berglund (s), Stig Rindborg

(m), Karin Olsson (s), Henrik S Järrel

(m), Bengt Harding Olson (fp), Tanja

Linderborg (v), Sven-Erik Österberg (s),

Yvonne Ruwaida (mp), Birgitta Carlsson

(c), Eva Persson Sellin (s), Anders

Ygeman (s) och Marietta de Pourbaix-

Lundin (m).

Reservation

Franchising (mom. 1)

Tanja Linderborg (v) anser

dels att den del av utskottets yttrande

som på s. 2 börjar med Utskottet kan

och på s. 3 slutar med motion L907

bort ha följande lydelse:

Det är enligt utskottets mening en

allvarlig olägenhet att Sverige i dag

saknar lagstiftning som direkt tar sikte

på franchising. De avtal som träffas

mellan franchisegivare och

franchisetagare är nämligen oftast

ensidigt utformade till

franchisetagarnas nackdel, och

franchisetagarna befinner sig inte

sällan i en beroendeställning i

förhållande till franchisegivarna.

En lagstiftning om franchising behövs

därför som skydd för den ofta svårt

utsatta grupp av småföretagare som

franchisetagarna utgör. Något

ytterligare utredningsarbete torde inte

behövas, utan den lagstiftning som krävs

bör, enligt utskottets mening, bygga på

de förslag som finns i

Franchiseutredningens betänkande.

Riksdagen bör med anledning av motion

L907 begära förslag från regeringen i

enlighet med vad utskottet nu anfört.

dels att utskottets hemställan under 1

bort ha följande lydelse:

1. beträffande franchising

att riksdagen med anledning av motion

1994/95:L907 som sin mening ger

regeringen till känna vad utskottet

anfört.

Gotab, Stockholm 1996