Bet. 1995/96:LU20

Lagutskottets betänkande

1995/96:LU20

Ersättningsrättsliga frågor

Innehåll

Sammanfattning

Motionerna

Utskottet

Hemställan

Reservationer

Innehållsförteckning

1995/96

LU20

Sammanfattning

I betänkandet behandlar utskottet sju

motioner som gäller olika skadestånds-

och försäkringsrättsliga frågor.

Motionerna har väckts under den allmänna

motionstiden 1995. De

skadeståndsrättsliga motionsspörsmålen

rör det allmännas skadeståndsansvar,

utmätning av ersättning för

frihetsinskränkning, skadestånd till

efterlevande och skadeståndsansvar vid

nödvärn. De försäkringsrättsliga

frågorna gäller obligatorisk

ansvarsförsäkring för sjöfart och

luftfart, utvidgat ansvar för

trafikförsäkringen och

försäkringsersättning till dem som

försökt stoppa brott.

Utskottet avstyrker bifall till

samtliga motioner.

Till betänkandet har fogats två

reservationer (fp).

Motionerna

1994/95:L601 av Bengt Harding Olson (fp)

vari yrkas att riksdagen som sin mening

ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om skadestånd till

myndighetsoffer.

1994/95:L602 av Stig Grauers och Ingvar

Eriksson (m) vari yrkas att riksdagen

som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om att lagen

ändras så att skadestånd kan återkrävas

och bli utmätningsbara när samma person

senare döms.

1994/95:L603 av Bengt Harding Olson (fp)

vari yrkas att riksdagen som sin mening

ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om förtydligande av

skadeståndsregleringen vid

nödvärnsrätten.

1994/95:L604 av Håkan Strömberg m.fl.

(s) vari yrkas att riksdagen som sin

mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om att lagstadgad

ansvarsförsäkring förutom för vägtrafik

införs för såväl sjö- som luftfart.

1994/95:L607 av Roland Larsson (c) vari

yrkas att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om utredning om överföring av

kostnadsansvaret för trafikolycksfall

till trafikförsäkringen.

1994/95:L608 av Johnny Ahlqvist och

Bengt Silfverstrand (s) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen

till känna vad i motionen anförts om

behovet av en översyn av gällande

lagstiftning rörande försäkringsbolagens

ersättning vid misshandel och

skadegörelse.

1994/95:Ju714 av Ingbritt Irhammar och

andre vice talman Görel Thurdin (c) vari

yrkas

2. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om en översyn av

skadeståndsreglerna vad gäller

efterlevande.

Utskottet

Skadeståndsrättsliga frågor

Det allmännas skadeståndsansvar

Den grundläggande regeln om

skadeståndsansvar finns i 2 kap. 1 §

skadeståndslagen (SkL). Detta lagrum

innebär att var och en som uppsåtligen

eller av vårdslöshet vållar person-

eller sakskada är skyldig att ersätta

skadan. SkL innehåller särskilda regler

om arbetsgivares s.k. principalansvar.

Enligt 3 kap. 1 § är arbetsgivare

ansvarig för skada som vållas av hans

arbetstagare genom fel eller försummelse

i tjänsten.

Regler om skadeståndets bestämmande

finns i 5 kap. SkL. Den som har

tillfogats personskada kan enligt 5 kap.

1 § få ersättning både för ekonomisk

skada och för s.k. ideell skada. Som

ekonomisk skada ersätts

sjukvårdskostnader och andra utgifter

till följd av skadan samt förlorad

arbetsförtjänst och framtida

inkomtsförlust. Ideell skada gottgörs i

form av ersättning för sveda och värk

samt lyte eller annat stadigvarande men.

Sveda och värk avser skadeföljder under

den akuta sjukdomstiden, medan lyte och

men omfattar bestående lidande eller

obehag. Till ideell skada hänförs även

vissa olägenheter i övrigt till följd av

skadan.

Arbetsgivares principalansvar enligt 3

kap. 1 § SkL omfattar inte endast

enskilda arbetsgivare utan också de

offentliga. Är det fråga om

myndighetsutövning sträcker sig statens

och kommunernas ansvar längre än andra

arbetsgivares. I enlighet härmed svarar

det allmänna inte bara för person- och

sakskada utan också för ren

förmögenhetsskada när fel eller

försummelse begåtts vid

myndighetsutövning (3 kap. 2 § SkL).

Däremot utgår i princip inte ersättning

för ideell skada enligt sistnämnda

lagrum.

SkL gäller om inte annat är

föreskrivet. Vid sidan av SkL finns

vissa specialregler som ålägger det

allmänna ett längre gående

skadeståndsansvar. Dels är det fråga om

regler som gäller oavsett om en skada

uppstått vid myndighetsutövning eller

ej, t.ex. skadeståndsreglerna i

miljöskadelagen (1986:225) och datalagen

(1973:289), dels finns det regler som

ålägger det allmänna ett ansvar för fel

- i objektiv mening - som begåtts vid

myndighetsutövning. Här förutsätts

alltså inte som enligt SkL:s regler att

någon varit försumlig. Som exempel kan

nämnas lagen (1974:515) om ersättning

vid frihetsinskränkning. Enligt lagen

har bl.a. den som på grund av misstanke

om brott varit berövad friheten som

häktad eller under mer än 24 timmar i

sträck varit anhållen eller underkastad

reseförbud, rätt till ersättning av

staten, om t.ex. frikännande dom

meddelas eller förundersökning avslutas

utan att åtal väcks eller beslutet om

frihetsinskränkning upphävs. Även den

som undergått fängelsestraff som påföljd

för brott har rätt till ersättning av

staten om exempelvis frikännande dom

meddelas. Det krävs i nu nämnda fall

inte att beslutet i sak är oriktigt för

att ersättning skall kunna utgå. I lagen

finns vidare en särskild bestämmelse om

rätt till ersättning av staten vid s.k.

administrativa frihetsberövanden, dvs.

frihetsberövanden efter beslut av

förvaltningsdomstol eller

förvaltningsmyndighet. Här föreligger

emellertid rätt till ersättning endast

om det är uppenbart att

frihetsberövandet var utan grund.

Våren 1989 förordade utskottet med

anledning av motioner att frågan om det

allmännas ansvar för fel eller

försummelse i samband med

myndighetsutövning blev föremål för en

utredning vid vilken ämnets olika

aspekter förutsättningslöst och

omsorgsfullt borde belysas. Vad

utskottet anförde gav riksdagen med

anledning av de då aktuella motionerna

regeringen till känna (bet.

1988/89:LU31).

Med anledning av riksdagsbeslutet

tillkallade regeringen en kommitté (Ju

1989:03) med uppgift att se över

reglerna om det allmännas

skadeståndsansvar. Utredningen har år

1993 presenterat resultatet av sina

överväganden i betänkandet (SOU 1993:55)

Det allmännas skadeståndsansvar.

Betänkandet har remissbehandlats.

I betänkandet föreslås inte någon

förändring av den grundläggande

bestämmelsen om det allmännas

skadeståndsansvar i 3 kap. 2 § SkL.

Kravet på fel eller försummelse bör

således alltjämt gälla som en

principiell avgränsning av detta ansvar.

Utredningen har också funnit att

begreppet myndighetsutövning i

fortsättningen bör användas för att

avgränsa de skadefall som omfattas av

det allmännas skadeståndsansvar.

Bengt Harding Olson anser i motion L601

att det är hög tid att modernisera

skadeståndsreglerna vid felaktig

myndighetsverksamhet. Det nuvarande

regelsystemet för skadestånd vid

felaktig myndighetsutövning är

otillfredsställande från de drabbades

synpunkt. En reform bör bygga på det

förslag som Kommittén för översyn av det

allmännas skadeståndsansvar lämnat.

Ansvaret bör dock utvidgas. Motionären

föreslår också vissa andra ändringar i

utredningens förslag, bl.a. att

möjligheterna till nedsättning av ett

skadeståndsanspråk skall vidgas. I

motionen yrkas ett tillkännagivande om

vad i motionen anförts om skadestånd

till s.k. myndighetsoffer.

Utskottet kan inte finna annat än att

de förslag som Kommittén för översyn av

det allmännas skadeståndsansvar lagt

fram ligger i linje med

motionsönskemålen. I kommitténs

betänkande föreslås sålunda en ny regel

i 3 kap. 3 § SkL om ansvar för felaktig

myndighetsinformation. Regeln syftar

till att förbättra möjligheterna till

ersättning för enskilda som drabbas när

en myndighet vållar skada genom att

lämna felaktig eller missvisande

information. Utredningen lämnar också

förslag till en ny lag om skadestånd på

grund av vissa myndighetsåtgärder, som

skall ersätta lagen om ersättning vid

frihetsinskränkning. Enligt utredningen

finns det skäl att förbättra

möjligheterna till ersättning för

enskilda som utsätts för

frihetsinskränkningar och vissa andra

allvarliga ingrepp. Det gäller här

myndighetsåtgärder som kränker den

enskildes personliga integritet och som

innebär en inskränkning av de

rättigheter som han är tillförsäkrad

enligt grundlagen. Utredningen föreslår

att det allmänna i flera fall än i dag

åläggs ett strikt ansvar för skador

orsakade av sådana ingrepp. Jämfört med

gällande regler innebär utredningens

förslag att den som på grund av

misstanke om brott varit anhållen alltid

bör kunna få ersättning av staten även

om frihetsberövandet bara pågått under

kort tid. Ersättning skall vidare kunna

medges vid alla former av

frihetsinskränkningar, oavsett om de

grundas på misstanke om brott eller

beslutas enligt någon administrativ

författning. Det kan sålunda gälla den

som gripits eller ålagts reseförbud, den

som omhändertagits eller den som fått en

föreskrift om viss vistelseort. Vid de

s.k. administrativa frihetsberövandena

skall den enskilde kunna få ersättning

när den vidtagna åtgärden vid en

bedömning i efterhand visar sig ha varit

oriktig. Detta innebär en skärpning av

ansvaret i förhållande till gällande

rätt. En viss utvidgning föreslås också

beträffande vad skadeståndet får

omfatta. Lagförslaget innehåller även en

ny ansvarsregel som innebär att staten

skall ersätta person- och sakskada som

uppkommer vid polisens m.fl.

myndigheters användning av lagligt våld.

Den som skadas av sådant våld skall ha

rätt till ersättning om han inte har

betett sig på ett sådant sätt att det

varit påkallat att använda våld mot

honom eller mot hans egendom. För att

inte lagens ersättningsregler skall leda

till oskäliga resultat föreslår

utredningen vidare en regel som

tydligare än i dag anger när ersättning

kan vägras eller sättas ned. Slutligen

föreslås i den nya lagen om skadestånd

på grund av vissa myndighetsåtgärder en

särskild regel om förkortad

preskriptionstid - sex månader - när det

gäller krav på ersättning enligt lagen.

Enligt utskottets mening bör resultatet

av det fortsatta beredningsarbetet av

betänkandet avvaktas. Något

tillkännagivande eller annan åtgärd från

riksdagens sida kan för närvarande inte

anses påkallat. Med det anförda

avstyrker utskottet bifall till motion

L601.

Utmätning av ersättning för

frihetsinskränkning

Enligt 5 kap. 7 § utsökningsbalken får

skadestånd, som tillkommer gäldenären

med anledning av personskada,

frihetsberövande, falskt åtal,

ärekränkning eller annat sådant, inte

utmätas så länge skadeståndet innestår

hos den som skall utge det. Skyddet

gäller oavsett om skadeståndet innestår

hos skadevållaren, försäkringsanstalt

eller annan ansvarig. I 12 § i nämnda

kapitel ges dessutom en frist av

innebörd att utmätning inte får äga rum

samma dag som medlen har utbetalats utan

först nästa dag. Enligt andra stycket i

5 kap. 7 § kan föreligga skydd mot

utmätning även efter det att medlen har

betalats ut, enligt två regler.

Förutsättning enligt den ena regeln är

att medlen hålls avskilda och att medlen

skall tillgodose ett försörjningsbehov

som alltjämt kvarstår. Den andra regeln

förutsätter också att medlen hålls

avskilda men uppställer därjämte bara en

tidsgräns. Utmätning får sålunda, även

om försörjningsbehov saknas, inte

utmätas förrän två år har förflutit från

det att medlen betalades ut. Skälet till

utmätningsskyddet beträffande skadestånd

är den personliga karaktären hos en

fordran på skadestånd. I fråga om

förutsättningen försörjningsbehov

enligt 7 § andra stycket har framhållits

att här är fråga om skadeståndets syfte.

Härav har ansetts följa, att när ett

skadestånd uppfyller förutsättningen

skall skadeståndet i sin helhet tas

undan från utmätning även om beloppet

kan anses överstiga vad gäldenären

skäligen behöver för sin försörjning.

I motion L602 av Stig Grauers och

Ingvar Eriksson (båda m) kritiseras att

skadestånd i vissa fall inte kan utmätas

och återkrävas. Enligt motionärerna är

det mycket otillfredsställande att

personer, som tillerkänts skadestånd på

grund av exempelvis ett felaktigt

frihetsberövande, kan få behålla

skadeståndet trots att de senare ådöms

ansvar för brottsligheten. Motionärerna

efterlyser lagändringar för att komma

till rätta med missförhållandet. I

motionen yrkas ett tillkännagivande

härom.

Utskottet har förståelse för att det i

motionen berörda förhållandet kan

uppfattas som stötande i vissa fall. I

sammanhanget kan nämnas att

Justitiekanslern i en framställning till

regeringen nyligen tagit upp frågan om

införande av en ny regel i lagen om

ersättning vid frihetsinskränkning.

Innebörden av den nya bestämmelsen är

att en person som erhållit ersättning

enligt lagen och sedan döms för brottet

kan bli skyldig att återbetala vad han

redan utbekommit. Utskottet förutsätter

mot denna bakgrund att regeringen inom

ramen för den beredning som pågår av

frågor om det allmännas

skadeståndsansvar även uppmärksammar den

i motionen aktuella problemställningen.

Något särskilt tillkännagivande från

riksdagens sida i enlighet med motionens

önskemål kan för närvarande inte anses

erforderligt.

Med det anförda avstyrker utskottet

bifall till motion L602.

Skadestånd till efterlevande

Om en personskada lett till döden, kan

de efterlevande erhålla skadestånd.

Enligt 5 kap. 2 § SkL utgår sålunda

ersättning för begravningskostnad och, i

skälig omfattning, annan kostnad till

följd av dödsfallet (t.ex. sorgkläder

och resor). Vidare utgår ersättning för

förlust av underhåll. Förlusten ersätts

i den omfattning som är skälig med

hänsyn till den efterlevandes förmåga

och möjligheter att genom eget arbete

eller eljest, på annat sätt än genom

t.ex. sjukpenning eller pension enligt

den allmänna försäkringen, själv bidra

till sin försörjning. Liksom i fråga om

inkomstförlust skall från ersättning för

förlust av underhåll vissa förmåner

avräknas, bl.a. förmåner från

socialförsäkring och ersättning från

sådan pensionsförsäkring som utgör en

anställningsförmån (5 kap. 3 § SkL).

Som framgår omfattar skadestånd till

efterlevande enligt 5 kap. 2 § SkL inte

ideell skada. I rättspraxis har

emellertid ersättning för sveda och värk

tillerkänts den som drabbats av psykiska

besvär till följd av att en nära anhörig

blivit uppsåtligen dödad. Högsta

domstolen uttalade i rättsfallen NJA

1993 s. 41 I och II att när en person,

såsom i förevarande mål, har dödats

genom en uppsåtlig handling, är psykiska

besvär hos de närstående en typisk och

närliggande skadeföljd. Starka

billighetsskäl talar enligt domstolen

för att skadestånd skall kunna utgå om

det visas att sådana besvär har

uppstått. I rättsfallen tillerkändes de

anhöriga skadestånd för sveda och värk

med anledning av de psykiska besvär som

de tillfogats. Skadeståndet uppskattades

till 25 000 kr för var och en av de

skadelidande anhöriga.

I hovrättspraxis finns nyare exempel på

att skadestånd också utdömts i fall då

den dödande handlingen varit så grovt

vårdslös att den varit att likställa med

uppsåtligt dödande. Däremot torde

rättsläget tills vidare vara det att

psykiska besvär, som åsamkas någon genom

underrättelsen om att en nära anhörig

har dödats genom en vårdslös handling

eller genom en handling som någon svarar

för oberoende av eget vållande, inte är

ersättningsgilla. Detsamma gäller när

den nära anhörige har tillfogats

personskada som inte har lett till

döden, vare sig det skett genom en

uppsåtlig handling eller ej.

Enligt motion Ju714 av Ingbritt

Irhammar och Görel Thurdin (båda c)

måste skadeståndsbeloppen för

efterlevande som åsamkats personskada

vid en nära anhörigs död stå i rimlig

proportion till det lidande som den

efterlevande drabbas av. Motionärerna

konstaterar att i dag i dylika fall

normalt utgår ett skadestånd om 25 000

kr. Enligt motionen är det viktigt att

samhället markerar ett ställningstagande

för den skadelidande genom storleken på

skadeståndet. Motionärerna anser därför

att grunderna för när skadestånd kan

utgå liksom skadeståndets storlek bör

ses över. I motionen yrkas ett

tillkännagivande härom (yrkande 2).

Utskottet erinrar om att Kommittén om

ideell skada, som tillkallades år 1988,

tagit upp frågor som gäller bl.a.

skadestånd till efterlevande. I sitt

slutbetänkande (SOU 1995:33) Ersättning

för ideell skada vid personskada

konstaterar utredningen, att den

nuvarande bestämmelsen i 5 kap. 2 § SkL,

om nära anhörigas rätt till skälig

ersättning för kostnader till följd av

den skadelidandes död, i senare

rättspraxis tillämpats i en för de

skadelidande liberal riktning. Kommittén

räknar med att denna utveckling kommer

att fortsätta utan att bestämmelsen

behöver ändras. Skadestånd till

efterlevande för förlust av underhåll

bör enligt kommittén liksom hittills

bestämmas så att de efterlevande i

princip garanteras en bibehållen

standard. Underhållsbehovet bör kunna

uppskattas efter sådana schabloner som

har utbildats i den praktiska

tillämpningen, för så vitt det inte i

det enskilda fallet visas att detta

behov avviker från schablonen.

Beträffande verkan av den skadelidandes

död föreslår kommittén att rätten till

skadestånd för ideell skada vid

personskada och för kränkning genom

brott vid den skadelidandes död går över

på arvingarna, om krav på sådan

ersättning har framställts dessförinnan.

En bestämmelse av detta innehåll

föreslås tas in i 6 kap. SkL.

Enligt kommitténs mening bör man vara

generös när det gäller ersättning för

anhörigas kostnader och andra ekonomiska

förluster med anledning av den

skadelidandes skada. Det kan gälla

exempelvis utgifter för besök och andra

insatser för omvårdnad av den skadade.

För att markera att en utvidgning av de

nuvarande ersättningsmöjligheterna

beträffande sådana kostnader är önskvärd

föreslås att bestämmelsen i 5 kap. 1 §

SkL om skadestånd för kostnader ändras

så, att den skadelidandes rätt till

skadestånd avser i skälig omfattning

också kostnader för den som står honom

särskilt nära.

Beträffande frågan om skadestånd för

psykiska besvär bör enligt kommittén

rätten till skadestånd till följd av att

en nära anhörig har dödats genom en

skadeståndsgrundande handling inte

begränsas till fall då dödandet har

skett uppsåtligen (jfr Högsta domstolens

ovan redovisade avgöranden). Skadestånd

bör kunna utgå även när dödsfallet har

vållats genom vårdslöshet eller när

skadeståndsansvaret vilar på strikt

grund. Endast den som genom släktskap,

samboende eller liknande stod den

avlidne särskilt nära bör vara

berättigad till skadestånd för sin

personskada. En bestämmelse med nu

angiven innebörd bör enligt kommittén

tas in i 5 kap. 2 § SkL. Den föreslagna

bestämmelsen reglerar inte det fallet

att någon har åsamkats psykiska besvär

till följd av att en nära anhörig har

skadats allvarligt genom en

skadeståndsgrundande handling. Kommittén

framhåller emellertid att regeln inte

får läsas så att den utesluter en rätt

till skadestånd i fall som liknar dem

som har lagreglerats. Frågan i vad mån

skadestånd skall kunna utgå i sådana

fall får avgöras i rättstillämpningen.

Kommittén anser vidare att en rätt till

skadestånd för kränkning inte bör

införas för efterlevande till den som

har dödats genom en brottslig handling.

Inte heller bör en rätt till skadestånd

för sorg och saknad för efterlevande

till den som har dödats genom en

skadeståndsgrundande handling införas.

När det gäller ersättningsbelopp

konstaterar kommittén att den som

tillfogats ersättningsgilla psykiska

besvär, liksom vid annan personskada,

bör ha rätt till skadestånd för

kostnader och inkomstförlust med belopp

som svarar mot den verkliga förlusten

och för ideell skada med belopp som

framgår av de normer vilka tillämpas vid

sådan skada. I de flesta fall då någon

tillerkänts ersättning för psykiska

besvär till följd av att en nära anhörig

dödats eller skadats allvarligt har

ersättningen gällt sveda och värk under

den akuta tid som besvären pågått.

Kommittén hänvisar till att Högsta

domstolen i de ovan redovisade

rättsfallen uttalat att denna ersättning

skulle uppskattas med utgångspunkt i

allmänt tillämpade normer för ersättning

av detta slag. Enligt kommittén utgör

rättsfallen knappast stöd för att

skadestånd för sveda och värk i sådana

fall som det var fråga om i dessa

rättsfall skall utgå med ett visst

schablonbelopp.

Enligt utskottets mening bör riksdagen

inte nu föregripa regeringens

ställningstaganden till de förslag som

lagts fram av Kommittén om ideell skada.

I avvaktan på den vidare beredningen av

kommitténs betänkande anser utskottet

sålunda att riksdagen inte bör vidta

någon åtgärd i ämnet. Utskottet

avstyrker därför bifall till motion

Ju714 yrkande 2.

Skadeståndsansvar vid nödvärn

I 24 kap. brottsbalken finns allmänna

regler om ansvarsfrihet. Här anges de

omständigheter som fritar någon från

ansvar för en annars straffbelagd

gärning. En sådan omständighet är att

någon handlat i nödvärn (1 §).

Bestämmelsen innebär att en gärning som

någon begår i en nödvärnssituation och

som håller sig inom gränserna för

nödvärnsrätten inte skall medföra

ansvar. Nödvärnsrätt föreligger enligt

paragrafen i fyra olika situationer.

Först anges det fallet att någon söker

avvärja ett påbörjat eller överhängande

brottsligt angrepp på person eller

egendom. I en andra punkt nämns den

situationen att någon söker betvinga den

som med våld eller hot om våld eller på

annat sätt hindrar att egendom återtas

på bar gärning. Den tredje

nödvärnssituationen gäller att någon

söker hindra annan att olovligen tränga

in i rum, hus, gård eller fartyg.

Slutligen föreskrivs att nödvärnsrätt

föreligger då någon söker att från

utrymmen av nyss nämnt slag avlägsna

någon annan, som trängt in olovligen

eller, om det är bostad, annars vägrar

att på tillsägelse lämna denna. Som en

förutsättning för att ansvarsfrihet

skall föreligga i de angivna

situationerna gäller att den gärning som

begås inte med hänsyn till angreppets

beskaffenhet, det angripnas betydelse

och omständigheterna i övrigt är

uppenbart oförsvarlig.

De allmänna reglerna om ansvarsfrihet

har förhållandevis nyligen varit föremål

för en viss översyn av närmast

redaktionell art. Denna har inneburit

bl.a. att nödvärnsbestämmelsen i 24

kap. 1 § brottsbalken, utan att ändras i

sak, förtydligats med verkan fr.o.m.

den 1 juli 1994 (se prop. 1993/94:130,

bet. JuU27, rskr. 321).

Bengt Harding Olson (fp) tar i motion

L603 upp frågan om skadeståndsansvar vid

nödvärn. I motionen hänvisas till

översynen av den straffrättsliga

regleringen av nödvärn. Motionären

beklagar att översynsarbetet inte också

omfattat nödvärnsrättens betydelse i

fråga om skadeståndsansvaret eftersom

rättsläget här är oklart. Medborgarna

bör, anser motionären, ha rätt att veta

om de riskerar att drabbas av skadestånd

när de handlar i nödvärn. Ett

förtydligande är enligt motionärens

mening ett angeläget behov, och i

motionen yrkas ett tillkännagivande

härom.

Utskottet vill med anledning av vad som

anförts i motionen peka på att det finns

vissa grundläggande skillnader mellan

straffrättens och skadeståndsrättens

uppbyggnad. Inom straffrätten gäller

legalitetsprincipen, som innebär att det

krävs ett stadgande i lag eller i annan

författning för att en handling skall

utgöra brott och således kunna leda till

utdömande av en straffrättslig påföljd.

På grund härav föreligger behov av en

detaljerad reglering även av de

omständigheter, t.ex. nödvärn, som

utesluter straffrättsligt ansvar. Inom

skadeståndsrätten gäller inte

legalitetsprincipen på samma sätt som

inom straffrätten. Skadeståndsansvarets

yttersta omfattning bestäms av allmänna

rättsprinciper och generella

ansvarsregler. Bedömningen i ett enskilt

fall av frågan om skadeståndsskyldighet

föreligger får ske med hänsyn till det

ansvar som enligt författning eller

allmänna rättsprinciper kan utkrävas. I

linje härmed torde inte heller de

omständigheter som utesluter

skadeståndsansvar närmare kunna

preciseras i lag, även om utgångspunkten

för bedömningen i många enskilda fall

kan tas i den straffrättsliga

regleringen av grunderna för

ansvarsfrihet.

Mot bakgrund av det anförda kan

utskottet för sin del inte finna skäl

för en sådan översyn som begärs i motion

L603. Utskottet avstyrker därför bifall

till motionen.

Försäkringsrättsliga frågor

Ansvarsförsäkring för sjöfart och

luftfart

Sjölagen (1994:1009) innehåller

omfattande bestämmelser om

skadeståndsansvar för redaren, bl.a. för

personskada som drabbar passagerare och

för skada på resgods. Beträffande

flygtrafik finns motsvarande

bestämmelser för fraktföraren i

luftfartslagen (1957:297). Svensk rätt

innehåller inte något krav på

obligatorisk ansvarsförsäkring vid

sjöfart eller luftfart.

I motion L604 av Håkan Strömberg m.fl.

(s) kritiseras förhållandet att det inte

finns något krav på obligatorisk

ansvarsförsäkring inom sjöfarten och

luftfarten. Motionären menar att det

alltid finns ett antal mindre seriösa

ägare till båtar och flygplan som inte

bryr sig om något försäkringsskydd.

Därmed kan stora förluster för enskilda

och samhället uppkomma vid olyckor. Det

är otillfredsställande att en moped

inte får framföras utan

ansvarsförsäkring medan ett motsvarande

krav inte gäller för luftfarten och

sjöfarten. I motionen yrkas ett

tillkännagivande om att obligatorisk

ansvarsförsäkring skall införas på dessa

båda områden.

Den i motionen väckta frågan om

obligatorisk ansvarsförsäkring inom

sjöfarten behandlades av

justitieministern i ett frågesvar i

riksdagen i oktober 1994.

Justitieministern konstaterade därvid

att det i flertalet sjöfartsnationer

inte finns några regler om sådan

försäkring. Att svensk rätt saknar

generella krav på ansvarsförsäkring vid

sjöfart beror, anförde justitieministern

vidare, inte på att frågan i något

avseende skulle vara mindre

betydelsefull. Skälet synes i stället

vara att det inte har påvisats något

praktiskt behov av en lagreglering på

den yrkesmässiga sjöfartens område,

t.ex. när det gäller stora

passagerarfärjor. Det förhåller sig

nämligen så att de svenska redarna

praktiskt taget alltid tecknar

ansvarsförsäkringar frivilligt. Den som

har skadats vid en färjeolycka får

därför regelmässigt ut den ersättning

som han eller hon har rätt till enligt

sjölagen. Justitieministern framhöll

dock att fartygsägarnas ansvar är

begränsat till vissa belopp. Sverige

arbetar nu aktivt på det internationella

planet för att få till stånd en kraftig

höjning av dessa begränsningsbelopp. I

det sammanhanget har också frågan om en

obligatorisk ansvarsförsäkring kommit

upp. Eftersom sjöfarten till den klart

övervägande delen består av

internationell trafik är det enligt

justitieministern i högsta grad

angeläget att man försöker uppnå breda

internationella lösningar. Det finns

därför, anförde justitieministern,

anledning att något avvakta den

internationella utvecklingen innan man

överväger en nationell särlösning för

svensk del. Justitieministern ville

därför inte ställa någon omedelbar

lagstiftning i utsikt.

Orsaken till att det inte heller för

den yrkesmässiga luftfartens del finns

något lagstadgat krav på obligatorisk

ansvarsförsäkring torde vara densamma

som för sjöfarten. Lufttrafikföretagen

tecknar nämligen frivilligt

ansvarsförsäkringar i betydande

utsträckning. Därtill kommer att

Luftfartsverket inte meddelar tillstånd

att bedriva luftfart i förvärvssyfte

utan att det finns tillfredsställande

försäkringsskydd eller annan säkerhet

för ersättning för skador på passagerare

och resgods.

För fritidsbåtarnas del har frågan om

obligatorisk ansvarsförsäkring

behandlats av riksdagen vid ett flertal

tillfällen. Med anledning av ett

riksdagsbeslut hösten 1995 (se bet.

1994/95:TU12, rskr. 232) har regeringen

tillkallat en särskild utredare i vars

uppdrag ingår att belysa frågan om en

obligatorisk ansvarsförsäkring för ägare

av fritidsbåtar. Enligt direktiven (dir.

1995:131) bör utredaren klarlägga om

förhållandena är sådana att en

obligatorisk ansvarsförsäkring behövs

för att garantera att den skadelidande

får en fullgod ersättning. Om utredaren

finner att så är fallet bör enligt

direktiven nödvändiga åtgärder föreslås.

Uppdraget skall redovisas senast den 15

oktober 1996.

Mot bakgrund av vad som sålunda

redovisats anser utskottet att några

särskilda åtgärder från riksdagens sida

inte för närvarande kan anses påkallade

med anledning av motion L604. Motionen

avstyrks.

Utvidgat ansvar för trafikförsäkringen

Genom trafikskadelagen (1975:1410)

eläggs varje motorfordonsägare att ha

trafikförsäkring för sitt fordon.

Ersättning betalas ur

trafikförsäkringen, så snart någon i

fordonet skadats. Både förare och

passagerare har rätt till ersättning.

Dessutom utgår ersättning ur

trafikförsäkringen till andra, t.ex.

cyklister och fotgängare, som skadas i

följd av trafik med fordonet. Full

ersättning utgår för alla personskador,

oberoende av om någon har skuld till

olyckan eller inte. Ersättning till

förare och passagerare betalas ur det

egna fordonets trafikförsäkring även om

skadorna skulle ha uppkommit vid en

kollision med ett annat fordon. Om

skadorna har orsakats genom vållande i

samband med förandet av ett annat

fordon, kan det försäkringsbolag som har

betalat ut ersättningen kräva den

tillbaka från försäkringen för det andra

fordonet.

Den ersättning som skall utgå från

trafikförsäkringen skall bedömas med

ledning av vad som föreskrivs i 5 kap.

SkL och lagen (1973:213) om ändring av

skadeståndslivräntor. Detta innebär

bl.a. att trafikskadeersättning till den

som orsakats personskada i följd av

trafik med motordrivet fordon skall

omfatta ersättning för

sjukvårdskostnader och andra utgifter,

inkomstförlust samt ideell skada. Av 5

kap. 3 § SkL följer emellertid att vid

bestämmande av ersättning för

inkomstförlust skall avräknas förmån som

den skadelidande med anledning av

förlusten har rätt till i form av

ersättning som betalas på grund av

obligatorisk försäkring enligt lagen

(1962:381) om allmän försäkring eller på

grund av lagen (1976:380) om

arbetsskadeförsäkring eller någon annan

likartad förmån. Avräkning skall också

göras för pension eller annan periodisk

ersättning eller sjuklön, om förmånen

betalas av en arbetsgivare eller på

grund av en försäkring som är en

anställningsförmån.

I motion L607 av Roland Larsson (c)

behandlas frågan om ansvaret för

kostnaderna för vård och rehabilitering

av trafikskadade. Motionären anför att

ett överförande av kostnadsansvaret från

den offentliga sektorn till

trafikförsäkringen skulle innebära ett

mer samordnat ansvar för de kostnader

trafiken orsakar och att kostnaderna i

högre grad får bäras av dem som orsakar

olycksfallen. En sådan nyordning torde

också medföra en större satsning på

rehabilitering av trafikskadade. I

motionen yrkas ett tillkännagivande om

en utredning med angiven inriktning.

Våren 1993 behandlade utskottet två

motioner med liknande krav på utvidgning

av trafikförsäkringen (bet.

1992/93:LU35). Utskottet konstaterade

därvid i sitt av riksdagen godkända

betänkande att motionärernas förslag

innebar en genomgripande förändring,

inte bara när det gäller det nuvarande

trafikförsäkringssystemet, utan också på

ett flertal andra områden. Vidare

hänvisade utskottet till att regeringen

avsåg att ge Vägverket och

Finansinspektionen i uppdrag att

tillsammans med försäkringsbolag se över

möjligheterna att använda

trafikförsäkringarna som ett incitament

för att förbättra trafiksäkerheten.

Enligt utskottet borde resultatet av den

planerade utredningens arbete avvaktas i

syfte att få till stånd underlag för

ställningstaganden till förändringar i

trafikförsäkringssystemet i det aktuella

hänseendet. Utskottet avstyrkte med det

anförda bifall till motionerna.

Utskottet kan nu konstatera att

regeringen i december 1993 beslutat om

det ovan angivna uppdraget. I uppdraget

ingår att Vägverket och

Finansinspektionen, tillsammans med

företrädare för försäkringsbolagen,

skall se över möjligheterna att använda

fordonsförsäkringarna för att förbättra

trafiksäkerheten. Uppdraget är ännu inte

redovisat.

Enligt vad utskottet erfarit har en

arbetsgrupp inom Försäkringsförbundet

utarbetat ett förslag angående

försäkringsbranschens möjligheter att ta

över vissa av de kostnader för

trafikskador som i dag det allmänna

ansvarar för. Försäkringsförbundet har

presenterat arbetsgruppens överväganden

i en rapport den 31 januari 1996 som

ingetts till Finansdepartementet. Enligt

rapporten är det ett realistiskt

alternativ att trafikförsäkringsbolagen

övertar det ekonomiska ansvaret dels för

inkomstförlust vid personskada under yr-

kesaktiv tid, dels för sådan

rehabilitering som syftar till att den

skadelidande i största möjliga

utsträckning skall kunna bidra till sin

försörjning under den yrkesaktiva

tiden. Däremot bör enligt rapporten

samhället även i fortsättningen stå för

sjukvårdskostnaderna. Det utökade

ansvaret för trafikförsäkringen bedöms i

rapporten få en rad positiva effekter

samt skapa större klarhet om trafikens

kostnader. Därutöver förbättras

möjligheterna att använda försäkringen i

trafiksäkerhetsarbetet. I rapporten görs

vidare vissa ekonomiska bedömningar om

skadekostnadsökningar för

försäkringsbolagen och vilka höjningar

av trafikförsäkringspremien som skulle

behövas.

Utskottet ser positivt på att frågor om

försäkringars möjligheter att ge

incitament till skadeförebyggande

åtgärder aktualiserats i olika

sammanhang under senare år. När det

gäller den nu aktuella frågan bör enligt

utskottets mening resultatet av den

fortsatta behandlingen inom

regeringskansliet av

Försäkringsförbundets rapport avvaktas.

Utskottet avstyrker med det anförda

bifall till motion L607.

Försäkringsersättning till dem som

försökt stoppa brott

Johnny Ahlqvist och Bengt Silfverstrand

(båda s) kritiserar i motion L608

försäkringsbolagen för att inte betala

ut försäkringsersättning i erforderlig

omfattning till personer som har skadats

i samband med att de sökt stoppa

misshandel och skadegörelse. I motionen

yrkas ett tillkännagivande om en översyn

av gällande lagstiftning.

Någon lagstiftning som direkt reglerar

rätten till försäkringsersättning i

sådana fall som motionärerna tar upp

finns inte. Både i lagen (1927:77) om

försäkringsavtal och

konsumentförsäkringslagen (1980:38)

finns emellertid bestämmelser om vad som

skall gälla vid framkallande av

försäkringsfall från den försäkrades

sida. Enligt försäkringsavtalslagens

regler, vilka dock inte är tvingande, är

försäkringsbolaget fritt från ansvar mot

försäkrad som uppsåtligen eller av grov

vårdslöshet framkallat

försäkringsfallet. Undantag föreskrivs

dock om den försäkrade var under 15 år

eller psykiskt störd eller om han

handlat i en nödsituation (18-20 §§).

Också konsumentförsäkringslagen fritar

försäkringsbolaget från ansvar när den

försäkrade framkallat försäkringsfallet

med uppsåt men innehåller något

avvikande bestämmelser när det gäller

vårdslöshet.

På försäkringsavtalsrättens område

pågår sedan länge ett omfattande

nordiskt reformarbete. Till grund för

arbetet i Sverige ligger

Försäkringsrättskommitténs båda

betänkanden (SOU 1986:56)

Personförsäkringslag och (SOU 1989:98)

Skadeförsäkringslag. Inom

Justitiedepartementet har kommitténs

förslag omarbetats, bl.a. med hänsyn

till den internationella utvecklingen

och till vad som framkommit vid

remissbehandlingen av kommittéförslagen.

Resultatet av arbetet har redovisats i

departementspromemorian (Ds 1993:39) Ny

försäkringsavtalslag, vari föreslås en

försäkringsavtalslag som skall ersätta

både försäkringsavtalslagen och

konsumentförsäkringslagen.

I promemorian föreslås en särskild

bestämmelse för personförsäkring som

innebär att försäkringsbolaget inte får

åberopa reglerna om framkallande av

försäkringsfall, om den försäkrade har

handlat i en nödliknande situation. Ett

motsvarande förslag fanns också i

Försäkringsrättskommitténs betänkande om

en personförsäkringslag. Den föreslagna

bestämmelsen innebär att även den som

har förstått att han måste bli skadad

genom de åtgärder han vidtog har rätt

till ersättning från sin

personförsäkring, om hans handlande

framstår som försvarligt. Bestämmelsen

förutsätts gälla inte bara om den

försäkrade försöker bistå någon annan,

utan även när han handlar för att skydda

sig själv.

Våren 1994 behandlade utskottet en

liknande motion av samma motionärer

(bet. 1993/94:LU27). Utskottet delade

därvid motionärernas uppfattning om

vikten av att personer som är försäkrade

får ut berättigad ersättning i sådana

situationer som beskrivs i motionen och

hänvisade till att de förslag som lagts

fram i departementspromemorian om en ny

försäkringsavtalslag låg i linje med

motionärernas önskemål. I avvaktan på

den fortsatta beredningen av en ny

försäkringsavtalslag kunde utskottet

inte se något direkt behov av åtgärder

från riksdagens sida. Utskottet

avstyrkte med det anförda bifall till

den då aktuella motionen.

Utskottet finner nu inte skäl till

något annat ställningstagande och

avstyrker bifall till motion L608.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande det allmännas

skadeståndsansvar

att riksdagen avslår motion

1994/95:L601,

res. 1 (fp)

2. beträffande utmätning av

ersättning för frihetsinskränkning

att riksdagen avslår motion

1994/95:L602,

3. beträffande skadestånd till

efterlevande

att riksdagen avslår motion

1994/95:Ju714 yrkande 2,

4. beträffande skadeståndsansvar

vid nödvärn

att riksdagen avslår motion

1994/95:L603,

res. 2 (fp)

5. beträffande ansvarsförsäkring

för sjöfart och luftfart

att riksdagen avslår motion

1994/95:L604,

6. beträffande utvidgat ansvar

för trafikförsäkringen

att riksdagen avslår motion

1994/95:L607,

7. beträffande

försäkringsersättning till dem som

försökt stoppa brott

att riksdagen avslår motion

1994/95:L608.

Stockholm den 12 mars 1996

På lagutskottets vägnar

Agne Hansson

I beslutet har deltagit: Agne Hansson

(c), Anita Persson (s), Bengt Kronblad

(s), Rolf Dahlberg (m), Carin Lundberg

(s), Rune Berglund (s), Stig Rindborg

(m), Eva Arvidsson (s), Bengt Harding

Olson (fp), Tanja Linderborg (v), Sven-

Erik Österberg (s), Tomas Högström (m),

Birgitta Carlsson (c), Eva Persson

Sellin (s), Anders Ygeman (s) och

Marietta de Pourbaix-Lundin (m).

Reservationer

1. Det allmännas skadeståndsansvar (mom.

1)

Bengt Harding Olson (fp) anser

dels att den del av utskottets yttrande

som på s. 3 börjar med Utskottet kan

och på s. 4 slutar med motion L601

bort ha följande lydelse:

Utskottet delar motionärens uppfattning

att det nuvarande regelsystemet för det

allmännas skadeståndsansvar är

otillfredsställande från de enskildas

synpunkt. Det förslag till skärpning av

ansvaret som Kommittén för översyn av

det allmännas skadeståndsansvar lade

fram för några år sedan är därför

välkommet. Resultatet av utredningens

överväganden innebär på det hela taget

att den enskilde får en klart förbättrad

rättsställning. I vissa avseenden är

emellertid förslaget otillräckligt. Det

allmännas skadeståndsansvar bör på dessa

punkter gå längre i vidgande riktning.

Sålunda anser utskottet att ett strikt

ansvar bör - liksom vid anhållande -

gälla även vid ett frihetsberövande i

form av gripande. En mer generös

inställning till möjligheterna att få

ersättning för kostnader som uppkommit

för den enskilde för att han skall komma

till sin rätt är också påkallad.

Utskottet förordar vidare att den

möjlighet till ersättning för kränkning

genom brott som stadgas i 1 kap. 3 § SkL

utvidgas till att omfatta även

ämbetsbrott.

Som anförs i motionen är det hög tid

att modernisera skadeståndsregleringen

vid felaktig myndighetsverksamhet.

Målsättningen i ett rättssamhälle måste

vara att de som drabbats av felaktig

myndighetsutövning eller felaktig

myndighetsinformation skall hållas

ekonomiskt skadeslösa. En reform av det

allmännas skadeståndsansvar som bygger

på utredningens förslag men med

väsentliga skärpningar av ansvaret i

enlighet med vad utskottet förordar är

nödvändigt för att nämnda målsättning

skall uppfyllas.

Vad utskottet sålunda anfört bör

riksdagen med bifall till motion L601

som sin mening ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 1

bort ha följande lydelse:

1. beträffande det allmännas

skadeståndsansvar

att riksdagen med bifall till motion

1994/95:L601 som sin mening ger

regeringen till känna vad utskottet

anfört.

2. Skadeståndsansvar vid nödvärn (mom.

4)

Bengt Harding Olson (fp) anser

dels att den del av utskottets yttrande

som på s. 8 börjar med Utskottet vill

och slutar med till motionen bort ha

följande lydelse:

Mot bakgrund av de förtydliganden som

kommit till stånd inom straffrätten

finns det enligt utskottets mening skäl

att också inom skadeståndsrätten

åstadkomma en allmän reglering av de

fall där skadeståndsansvar kan uteslutas

på grund av nödvärn. Som anförts i

motion L603 bygger nu gällande

skadeståndsrätt i nödvärnsfallen på

allmänna rättsprinciper om frihet från

skadestånd och regler om jämkning av

skadestånd vid medvållande. Rättsläget

är emellertid synnerligen oklart.

Utskottet delar motionärens uppfattning

att medborgarna bör ha rätt att veta om

de riskerar att drabbas av skadestånd

när de handlar i nödvärn. Det torde

enligt utskottets mening mycket väl gå

att i lag ange de skadeståndsrättsliga

riktlinjerna för nödvärnsfallen. Mot

denna bakgrund är ett rättsligt

förtydligande av skadeståndsansvaret vid

nödvärn ett angeläget behov.

Utskottet tillstyrker med hänsyn till

det anförda motion L603.

dels att utskottets hemställan under 4

bort ha följande lydelse:

4. beträffande skadeståndsansvar vid

nödvärn

att riksdagen med bifall till motion

1994/95:L603 som sin mening ger

regeringen till känna vad utskottet

anfört.

Innehållsförteckning

Sammanfattning 1

Motionerna 1

Utskottet 2

Skadeståndsrättsliga frågor 2

Det allmännas skadeståndsansvar 2

Utmätning av ersättning för

frihetsinskränkning 4

Skadestånd till efterlevande 5

Skadeståndsansvar vid nödvärn 7

Försäkringsrättsliga frågor 8

Ansvarsförsäkring för sjöfart och

luftfart 8

Utvidgat ansvar för

trafikförsäkringen 10

Försäkringsersättning till dem

som försökt stoppa brott 11

Hemställan 12

Reservationer 13

1. Det allmännas skadeståndsansvar

(fp) 13

2. Skadeståndsansvar vid nödvärn (fp)

14

Gotab, Stockholm 1996