Bet. 1995/96:LU26

Lagutskottets betänkande

1995/96:LU26

Konsumentpolitiken i EU - mål och inriktning för det svenska arbetet

Innehåll

Sammanfattning

Motionerna

Utskottet

Hemställan

Reservationer

Innehållsförteckning

1995/96

LU26

Sammanfattning

I betänkandet behandlar utskottet en

skrivelse från regeringen (skr.

1995/96:181) om konsumentpolitiken i EU.

I skrivelsen lämnar regeringen en

redogörelse för de mål och den

inriktning Sverige bör ha vid sitt

arbete med konsumentfrågor i EU. Det

övergripande målet skall vara att ge

konsumenterna en stark ställning på

marknaden och främja konsumenternas

intressen och inflytande i ett

integrerat Europa. I skrivelsen

behandlas vidare formerna för EU:s

arbete med konsumentpolitiken samt de

konsumentfrågor som prioriteras i det

pågående och kommande arbetet. Därutöver

behandlas vägar till inflytande i EU på

konsumentområdet samt metoder och former

för en ökad samverkan med

konsumentorganisationer och näringsliv i

Sverige om EU:s konsumentpolitik.

Vidare behandlar utskottet fem motioner

med ett sextiotal yrkanden, som väckts

med anledning av skrivelsen.

Vad som anförts i skrivelsen föranleder

inga erinringar från utskottets sida.

Med anledning av fyra motioner (m, c, v

och mp) förordar utskottet ett

tillkännagivande angående märkning av

livsmedel.

Övriga motionsyrkanden avstyrks.

Till betänkandet har fogats tio

reservationer och två särskilda

yttranden.

Skrivelsen

I skrivelsen lämnar regeringen en

redogörelse för de mål och den

inriktning Sverige bör ha vid sitt

arbete med konsumentfrågor i EU.

Motionerna

1995/96:L33 av Tanja Linderborg m.fl.

(v) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om obligatorisk

ursprungsmärkning,

2. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om märkning av GMO-produkter,

3. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om strängare regler för

marknadsföring.

1995/96:L34 av Rolf Dahlberg m.fl. (m)

vari yrkas att riksdagen som sin mening

ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om prioritering och mål avseende

inriktning för den svenska

konsumentpolitiken inom EU.

1995/96:L35 av Yvonne Ruwaida (mp) vari

yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om att man som konsument skall

få information om de varor och tjänster

som finns på marknaden,

2. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om att hushållen skall ha goda

möjligheter att utnyttja ekonomiska och

andra resurser medvetet, samtidigt som

man ökar naturkapitalet,

3. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om att konsumenterna skall ha en

stark ställning på marknaden och få ett

ökat inflytande i samhället,

4. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om att konsumenternas hälsa och

säkerhet skall skyddas,

5. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om att förändra konsumtions- och

produktionsmönster till ett

miljöanpassat och resursbevarande

system,

6. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om att det konsumentpolitiska

arbetet särskilt skall inriktas på

hushållens baskonsumtionsgrupper,

7. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om att hänsyn till miljö och

konsumenter alltid skall ha företräde

framför hänsyn till den inre marknaden,

8. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om att den som vill

producera/exportera en vara också skall

bevisa att den är ofarlig,

9. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om att Sverige bör verka för att

EU antar miniminormer för miljö-, hälso-

och säkerhetsregler och för information

om varor och tjänster,

10. att riksdagen hos regeringen begär

att den motverkar att länder inom EU

använder subsidiaritetsprincipen för att

motverka gemensamma åtgärder inom

konsumentskyddslagstiftningen där EU har

en klar skyldighet att agera,

11. att riksdagen hos regeringen begär

att den verkar för att förtydliga och

förstärka konsumentskyddet i artiklarna

92 och 100a,

12. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om att Sverige till EU och

internationellt, i situationer där

konsumentintressen agerar, skickar

personer som representerar alla

konsumentorganisationer som finns i

Sverige,

13. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om att Civildepartementet ger ut

en nyhetstidning, dels om

konsumentpolitiken, dels om svenska

initiativ och insatser,

14. att riksdagen hos regeringen begär

att den tar fram ett informationsutbyte

så att intressenter, organisationer och

partier kan lämna synpunkter på

konsumentpolitiska frågor i EU,

15. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om medborgarkontor som kan ge

service kring samhälls- och

konsumentfrågor,

16. att riksdagen hos regeringen begär

att den arbetar för att miljökostnader

skall ingå i priset på varor och

tjänster,

17. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om att Sverige i EU bör verka

för att EU skall tillåta enskilda

medlemsländer att införa hårdare regler

på miljöområdet,

18. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om att Sverige i EU bör verka

för att EU skall diskutera med

miljöorganisationer före framtagning av

nya lagförslag, policies etc. om miljön,

19. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om att Sverige i EU bör verka

för att EU skall öka insynen i

beslutsförfarandet hos ministerrådet och

kommissionen,

20. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om att Sverige i EU bör verka

för att EU skall informera allmänheten

om projekt som rör miljön och ger

överklaganderätt i miljöfrågor,

21. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om att Sverige i EU bör verka

för att EU skall sätta miljöskydd som

ett övergripande mål i all EU-policy,

22. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om att Sverige i EU bör verka

för att EU skall använda EU-landet med

högsta miljöskydd som normgivande för EU-

åtgärder,

23. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om att Sverige i EU bör verka

för att EU vid konflikt mellan regler

för inre marknad och miljö skall ge

varje medlemsland rätt att prioritera

miljöskyddet,

24. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om att Sverige i EU bör verka

för att EU skall använda styrmedel för

att främja "ren produktion", t.ex.

tillämpa substitutionsprincipen för

kemikalier, och utveckla en

kretsloppspolitik,

25. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om att Sverige i EU bör verka

för att EU skall införa obligatorisk och

offentlig miljörevision,

26. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om att Sverige i EU bör verka

för att EU skall ge konsumenter tillgång

till information om varor och tjänster,

27. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om att reformera Nordens

miljömärkning Svanen och EU:s

miljömärkningssystem,

28. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om att arbetet med

miljökriterier skall stå fritt från

direkt påverkande intressenter,

29. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om att kriteriesystemet vid

miljömärkning skall bygga på

försiktighets- och

substitutionsprincipen,

30. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om att man vid miljömärkningen

inte skall kunna kompensera en produkts

dåliga egenskap med bättre värden vad

gäller en annan egenskap,

31. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om att regeringen inom EU bör

verka för en klar och tydlig märkning av

genmodifierade produkter,

32. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om att Sverige bör verka för

fullständiga innehållsdeklarationer på

livsmedel,

33. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om att regeringen i EU bör verka

för att förbjuda diskriminerande reklam,

34. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om att regeringen skall verka

för att förbjuda reklam och smygreklam

för tobaks- och alkoholprodukter, både

inom den inre marknaden och för export

och bistånd,

35. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om att låta konsumentforskningen

få mer resurser,

36. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om att utvidga säkerhetslagen

till att gälla tjänster som

tillhandahålls inom offentlig verksamhet

och som inte omfattas av

myndighetsutövning,

37. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om att Sverige inte skall arbeta

med att främja konsumentskydd i Öst- och

Centraleuropa samt i utvecklingsländer

via olika EU-program,

38. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om att genomföra

marknadskontroller och prisuppföljning

regelbundet för att skydda

konsumenterna,

39. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om att utöka anslagen för

konsumentarbetet med 20 miljoner kronor,

40. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om hur Sverige bör arbeta för

att påverka EU.

1995/96:L36 av Bengt Harding Olson och

Kerstin Heinemann (fp) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om att konsumentpolitiken inte

bör drivas vid EU:s regeringskonferens,

2. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om strikt tillämpning av

subsidiaritetsprincipen i det

konsumentpolitiska arbetet,

3. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om finansieringen av

forskningsprogrammen,

4. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om produktsäkerhetslagens

tillämpningsområde,

5. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om att ta till vara de

handikappades intressen i

standardiseringsarbetet,

6. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om TV-reklam riktad till barn,

7. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om betydelsen av aktiv

integrering av konsumentpolitiken inom

andra politikområden.

1995/96:L37 av Agne Hansson m.fl. (c)

vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om att Sverige skall verka för

att alla beslut i miljöfrågor bl.a. när

det gäller handel med varor skall vara

minimiregler,

2. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om nationell lagstiftning om

ursprungsmärkning,

3. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om att Sverige bör driva frågan

om ett gemensamt system för

ursprungsmärkning inom EU,

4. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om att Sverige bör driva frågan

om generell märkning av genetiskt

modifierade livsmedelsprodukter inom EU,

5. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om återkommande

regeringsskrivelser angående det

konsumentpolitiska arbetet i EU.

Utskottet

Inledning

Verksamhet med syfte att stödja

konsumenter har en lång tradition i

Sverige. Konsumentpolitiska riktlinjer

har fastställts av riksdagen vid fyra

olika tillfällen - första gången år

1972. Nu gällande riktlinjer för det

inhemska arbetet fastställdes våren 1995

(prop. 1994/95:140, bet. LU32, rskr.

438). Riksdagsbeslutet innebär att de

nationella målen för konsumentpolitiken

skall vara att hushållen skall ha goda

möjligheter att utnyttja sina ekonomiska

och andra resurser effektivt, att

konsumenterna skall ha en stark

ställning på marknaden, att

konsumenternas hälsa och säkerhet

skyddas samt att sådana konsumtions- och

produktionsmönster utvecklas som minskar

påfrestningarna på miljön och bidrar

till en långsiktigt hållbar utveckling.

I förhållande till vad som gällde

tidigare innebär de två förstnämnda

målen ingen ändring. De övriga två målen

- skyddet för hälsa och säkerhet samt

miljömålet - är däremot helt nya.

När det gäller inriktningen av det

konsumentpolitiska arbetet innebär 1995

års konsumentpolitiska beslut att vissa

områden är prioriterade. Det gäller

åtgärder som avser hushållens

baskonsumtion och stöd till

konsumentgrupper som är ekonomiskt eller

socialt utsatta eller av andra skäl är i

behov av särskilt stöd. Det gäller också

åtgärder som främjar konsumenterna i det

internationella samarbetet.

Många av EU:s medlemsländer har liksom

Sverige under lång tid nationellt satsat

på konsumentfrågor och byggt upp ett

starkt konsumentskydd. EU:s

konsumentpolitik har emellertid av flera

olika skäl ännu inte samma bredd, djup,

tradition och betydelse som

konsumentpolitiken i exempelvis Sverige.

Till en början handlade samarbetet inom

gemenskapen främst om att främja en

harmonisk utveckling av den ekonomiska

verksamheten inom gemenskapen som

helhet, en fortgående och balanserad

tillväxt, en ökad stabilitet, en

snabbare höjning av levnadsstandarden

samt närmare förbindelser mellan

medlemsstaterna. I samarbetet låg

givetvis också att konsumenterna skulle

gynnas genom ökad konkurrens, större

utbud, lägre priser och andra positiva

effekter.

I ett första konsumentpolitiskt

program, som antogs år 1975, slogs fast

vissa grundläggande rättigheter för

konsumenterna. Det gällde skyddet för

hälsa och säkerhet, skyddet av

ekonomiska intressen, rätten till

reklamation och skadestånd, rätten till

information och utbildning samt rätten

till inflytande. Det första programmet

gav få synliga resultat, men utgjorde

startskottet för ett omfattande

utredningsarbete. Konsumenternas

rättigheter fördes sedan vidare till ett

andra konsumentpolitiskt program, som

antogs år 1981.

Först i mitten av 1980-talet kom dock

utvecklingen av konsumentskyddet att ta

fart. År 1985 kom en s.k. vitbok med en

lista över de åtgärder som skulle vidtas

inför förverkligandet av den inre

marknaden. Av särskilt stor vikt för

konsumentpolitiken blev den nya

harmoniseringsmetoden, benämnd New

Approach. Metoden innebar att arbetet

med produktsäkerheten kunde förenklas.

Medan EG formulerade de väsentligaste

produktsäkerhetskraven överlämnades

utformningen av detaljregler till de

europeiska standardiseringsorganen CEN,

Cenelec m.fl.

Genom enhetsakten år 1987 beslutades

ett tillägg till Romfördraget. I en ny

artikel, 100a, slogs då uttryckligen

fast att Europeiska kommissionens

förslag i fråga om hälsa, säkerhet,

miljö och konsumentfrågor skall utgå

från en hög skyddsnivå. Då infördes

också möjligheten att med kvalificerad

majoritet inom rådet besluta om direktiv

för att genomföra den inre marknaden.

Därigenom ökade möjligheterna att

genomföra åtgärder för ett bättre

konsumentskydd.

År 1990 antog kommissionen för första

gången ett treårsprogram på

konsumentområdet. Programmet inleddes

med en uppmaning till medlemsländerna

att se till att de konsumentpolitiska

beslut som EG redan hade fattat också

genomfördes. Nationell lagstiftning

skulle genomföras så snabbt som möjligt

enligt direktiven om vilseledande

marknadsföring, produktansvar,

konsumentkrediter, hemförsäljning,

livsmedelsmärkning och leksakers

säkerhet. Vidare pekades på vikten av

att varor och tjänster är säkra och på

behovet av ett bättre skydd mot oskäliga

avtalsvillkor. I programmet anfördes

bl.a. att förverkligandet av den inre

marknaden förutsattes ge

konsumentpolitiken en ny dimension.

Konsumentpolitiken skulle i framtiden

vara en viktig kompletterande politik,

som skulle se till att konsumenterna

fick tillgång till en större och mer

varierad marknad för varor och tjänster.

Uttryckliga konsumentpolitiska mål

fastställdes först genom Maastricht

fördraget om Europeiska unionen år 1993.

Därvid infördes också en särskild

artikel om konsumentskydd i

Romfördraget. Enligt artikel 129a skall

gemenskapen medverka till att

konsumentskyddet uppnår en hög nivå.

Åtgärder skall vidtas som stöder och

kompletterar den politik som

medlemsländerna bedriver för att skydda

konsumenternas hälsa, säkerhet och

ekonomiska intressen samt för att ge

konsumenterna fullgod information. Det

slås vidare fast att de åtgärder som EU

vidtar inte skall hindra något

medlemsland att behålla eller införa

strängare skyddsåtgärder, förutsatt att

dessa är i överensstämmelse med

fördraget och att kommissionen

informerats om dem.

År 1993 antog kommissionen sitt andra

konsumentpolitiska program. I programmet

redovisades kommissionens prioriteringar

- konsumentinformation, förbättrat

samråd med EU:s konsumentråd, tillgång

till domstolsprövning samt finansiella

tjänster. I programmet pekades också på

sambandet mellan konsumentpolitik och

miljöpolitik. Vidare fästes stort

avseende vid produkt- och miljömärkning.

Det nu gällande konsumentpolitiska

programmet antogs i oktober 1995 och

omfattar perioden 1996-1998, KOM (95)

519. Kommissionen konstaterar att det

finns konsumentintressen att ta hänsyn

till inom i princip alla EU:s

verksamhetsområden. Till skillnad från

tidigare handlingsprogram, som i

huvudsak har inriktats på den inre

marknaden, vill nu kommissionen bredda

perspektivet. Med denna utgångspunkt

presenteras tio prioriterade områden,

som kommer att vara vägledande för

kommissionens arbete med konsumentfrågor

fram till år 1999. Enligt programmet

avser kommissionen att förbättra

konsumentupplysning och information.

Vidare anges att kommissionen avser att

komplettera, se över och kontinuerligt

uppdatera den ram som behövs för att

säkerställa att konsumenternas intressen

till fullo beaktas på den inre

marknaden. Kommissionen skall också

behandla de konsumentproblem som finns i

samband med köp av finansiella tjänster.

Ett annat område som anges i programmet

gäller allmännyttiga tjänster, och

prioriteringen går ut på att skydda

konsumenterna vid tillhandahållande av

sådana tjänster. Kommissionen skall

också vidta åtgärder för att

konsumenterna skall kunna dra nytta av

de möjligheter som informationssamhället

erbjuder. När det gäller livsmedel skall

kommissionen vidta åtgärder för att

stärka konsumenternas förtroende. Ett

praktiskt förhållningssätt till

utvecklingen av från miljösynpunkt

hållbara konsumtionsmönster skall

främjas. Därutöver går prioriteringarna

ut på att stärka och öka

konsumentrepresentationen, att hjälpa

länder i Central- och Östeuropa att

utveckla konsumentpolitiska åtgärder

samt att vidta sådana åtgärder i länder

i tredje världen.

Mot bakgrund av vad som nu redovisats

kan konstateras att efter en ganska trög

start i mitten av 1970-talet takten i

det konsumentpolitiska arbetet inom EU

ökat avsevärt under senare år.

Att intresset för konsumentfrågor vuxit

inom EU belyses också av de

organisationsförändringar som gjorts. En

oberoende byrå för miljö- och

konsumentfrågor med en funktion liknande

ett generaldirektorats inrättades år

1973. I början av 1980-talet omvandlades

byrån till ett generaldirektorat med

ansvar för miljö- och konsumentskydd

samt atomsäkerhet. Konsumentfrågorna

överfördes år 1989 till en självständig

enhet inom kommissionen, Consumer Policy

Service.

År 1995 omvandlades organisationsenheten

Consumer Policy Service till ett

särskilt generaldirektorat (DG XXIV),

som behandlar frågor om bl.a. generell

produktsäkerhet, leksakers och kemiska

produkters säkerhet, konsumentkrediter,

elektroniska betalningsmedel,

vilseledande reklam och prismärkning.

Andra frågor som har stor betydelse för

konsumenterna - teknisk provning och

kontroll, standardisering, produktansvar

m.m., konkurrens, jordbruksfrågor,

transporter, miljöfrågor, däribland

miljömärkning, samt bank- och

försäkringsfrågor - handläggs inom andra

generaldirektorat. Konsumentfrågor

behandlas också i Ekonomiska och sociala

kommittén (ESK).

I sammanhanget kan vidare nämnas att

kommissionens rådgivande organ i frågor

av konsumentintresse, Consumer

Consultative Council, nyligen ombildats

till en särskild kommitté - Consumer

Committee. Den nya kommittén avses bli

mer flexibel och effektiv än sin

föregångare. När det gäller

ministerrådets arbete förbereds detta i

ett stort antal arbetsgrupper som var

och en handhar en eller flera särskilda

frågor. Flertalet konsumentpolitiska

frågor bereds för närvarande i

arbetsgruppen för konsumentskydd och

information.

I den nu aktuella skrivelsen redogör

regeringen för de mål och den inriktning

Sverige bör ha vid sitt arbete med

konsumentfrågor i EU (avsnitt 4). Vidare

redovisar regeringen sina bedömningar

när det gäller behoven av ändringar i

Romfördraget (avsnitt 5). Regeringen tar

i skrivelsen också upp formerna för EU:s

arbete med konsumentpolitiken (avsnitt

6) samt de konsumentfrågor som

prioriteras i det pågående och kommande

arbetet (avsnitt 7). Vidare behandlas

vägar till inflytande i EU på

konsumentområdet samt metoder och former

för en ökad samverkan med

konsumentorganisationer och näringsliv i

Sverige om EU:s konsumentpolitik

(avsnitt 8). Avslutningsvis redovisar

regeringen sin syn på de finansiella

konsekvenserna (avsnitt 9).

Skrivelsen grundar sig på rapporten (Ds

1995:32), Svensk konsumentpolitik i ett

EU-perspektiv. Rapporten, som

remissbehandlats, har utarbetats av en

särskild arbetsgrupp inom

Civildepartementet.

Med anledning av skrivelsen har väckts

fem motioner, som innehåller ett

sextiotal yrkanden. Motionsspörsmålen

gäller en mängd olika frågor om

inriktningen av svensk konsumentpolitik

i EU.

I det följande kommer utskottet att

under skilda rubriker behandla de frågor

i regeringens skrivelse som har

aktualiserats genom de väckta motionerna

eller eljest har tilldragit sig

utskottets uppmärksamhet. Betänkandets

disposition följer i stort regeringens

skrivelse.

Allmänna överväganden

Frågan om Sveriges arbete med

konsumentfrågor i EU aktualiserades

redan i samband med riksdagens

ställningstagande till ett svensk

medlemskap hösten 1994 (prop.

1994/95:19, bet. UU5). I sitt yttrande

till utrikesutskottet över den då

aktuella propositionen (yttr.

1994/95:LU1y) anförde lagutskottet att

ett svenskt EU-medlemskap innebär att

Sverige fullt ut och aktivt kan medverka

i och påverka utvecklingen av

konsumentpolitiken inom gemenskapen och

utformningen av de gemenskapsregler som

är av betydelse från

konsumentskyddssynpunkt. Att Sverige som

EU-medlem bör arbeta för att uppnå

Romfördragets viljeinriktning att uppnå

en hög konsumentskyddsnivå framstår,

anförde utskottet, som odiskutabelt.

Enligt utskottets mening tillhör

konsumentskyddet ett av de områden som

bör prioriteras från svensk sida inom

ramen för EU-samarbetet. Inte minst

angeläget härvidlag, anförde utskottet,

är att åstadkomma högre skyddsnivåer när

det gäller produktsäkerhet och

produktutformning. En annan viktig fråga

är, framhöll utskottet, att förbättra

konsumentskyddet vid finansiella

tjänster. Vad utskottet sålunda anförde

gav riksdagen som sin mening regeringen

till känna (rskr. 63).

I ett yttrande till utrikesutskottet

tidigare i vår över regeringens

skrivelse 1995/96:30 om EU:s

regeringskonferens 1996 (yttr.

1995/96:LU2y) förklarade lagutskottet

att vad som uttalades hösten 1994 bör

stå fast. Utskottet förordade därvid att

motionsyrkanden, i den mån de innebar

krav på andra ställningstaganden inför

regeringskonferensen, borde avstyrkas.

Utrikesutskottet anslöt sig till

lagutskottet (bet. 1995/96:UU13).

Riksdagen följde utskotten och avslog de

då aktuella motionsyrkandena (rskr.

199).

Som tidigare redovisats innebär 1995

års konsumentpolitiska beslut att vissa

områden skall vara prioriterade. Ett av

prioriteringsområdena skall vara att

främja konsumentintressena i det

internationella samarbetet. I den

proposition som låg till grund för

riksdagsbeslutet anförde regeringen att

detta prioriterade område särskilt

skulle gälla områdena

konsumentinformation, produktkvalitet

och produktsäkerhet. Ambitionen är,

framhöll regeringen, att hävda svenska

intressen på dessa områden samt att

bidra till en förstärkning av

konsumenternas inflytande och ställning

inom EU (prop. 1994/95:140). Utskottet

hade inga erinringar mot vad som sålunda

föreslogs men förutsatte samtidigt att

riksdagen i framtiden skulle komma att

få ta ställning till eventuella

ändringar eller justeringar när det

gäller detta prioriteringsområde (bet.

1994/95:LU32 s. 26).

Utskottet har nyligen i ett yttrande

till konstitutionsutskottet om EU-

frågornas behandling i riksdagen (yttr.

1995/96:LU3y) understrukit vikten av att

utskottens arbete med EU-frågorna

förstärks. I yttrandet anförde

lagutskottet att utskottens medverkan är

särskilt viktig med hänsyn till att

möjligheterna till inflytande torde vara

störst under ett tidigt stadium av

beslutsprocesserna. För den

parlamentariska förankringen av

samarbetet med EU är det också

värdefullt, anförde utskottet, om inte

bara EU-nämnden utan också utskotten kan

spela en aktiv roll som samrådspartner

till regeringen.

Enligt utskottets mening är det mot

denna bakgrund värdefullt att regeringen

nu i en särskild skrivelse till

riksdagen redovisat de mål och den

inriktning Sverige bör ha vid sitt

arbete med konsumentfrågorna i EU. Genom

det svenska medlemskapet i EU har den

nationella svenska konsumentverksamheten

knutits samman med den som bedrivs på

gemenskapsnivå. Tillfälle har skapats

att påverka utvecklingen av

konsumentpolitiken också i ett

europeiskt perspektiv samtidigt som

vissa begränsningar när det gäller

möjligheten till nationella avvikelser

uppkommit. Därtill kommer att det

konsumentpolitiska området är mycket

stort och rymmer en mängd olika frågor.

Inom i princip alla EU:s

verksamhetsområden finns det

konsumentintressen att ta hänsyn till.

Om det svenska EU-arbetet på

konsumentområdet kan göras mera

målinriktat skapas också möjligheter

till kostnadseffektiviseringar på många

områden.

En fråga som gäller regeringens

framtida information till riksdagen om

EU-samarbetet på konsumentpolitikens

område tas upp i motion L37 av Agne

Hansson m.fl. (c). I motionen begärs ett

tillkännagivande om att regeringen skall

återkomma till riksdagen med

övergripande skrivelser om det

konsumentpolitiska arbetet i EU minst

två gånger per mandatperiod. Enligt

motionärernas mening är det av stor

betydelse att riksdagen med jämna

mellanrum får ta ställning till

inriktningen av den svenska

konsumentpolitiken i EU (yrkande 5).

Av det tidigare redovisade yttrandet

till konstitutionsutskottet om EU-

frågornas behandling i riksdagen (yttr.

1995/96:LU3y) framgår att utskottet inte

har någon annan uppfattning än

motionärerna när det gäller

önskvärdheten av att regeringen

kontinuerligt håller riksdagen

informerad om EU-samarbetet. Utskottet

instämmer således i vad motionärerna

anfört om värdet av fortlöpande

information till riksdagen om den

svenska konsumentpolitiken i ett EU-

perspektiv. I sammanhanget bör dock

beaktas att det enligt en uttrycklig

föreskrift i 3 kap. 6 §

riksdagsordningen numera åligger

regeringen att fortlöpande informera

riksdagen om vad som sker inom ramen för

samarbetet i EU samt varje år till

riksdagen lämna en skrivelse med

berättelse över verksamheten i EU. En

sådan skrivelse har nyligen överlämnats

till riksdagen (skr. 1995/96:190,

Berättelse om verksamheten i Europeiska

unionen under 1995). Skrivelsen

behandlar EU:s övergripande politiska

och institutionella utveckling, det

ekonomiska och sociala samarbetsområdet,

unionens förbindelser med omvärlden samt

det utrikes och rättsliga samarbetet. I

skrivelsen finns ett särskilt avsnitt om

konsumentfrågor.

Vidare bör beaktas att information från

regeringen om konsumentfrågorna i EU

numera får anses ingå som en naturlig

del i utskottets löpande arbete. Sålunda

förekommer regelbundna utskottskontakter

med regeringskansliet för information om

aktuella EU-frågor. Statssekreteraren

vid Civildepartementet har tillsammans

med andra regeringstjänstemän vid flera

olika tillfällen under det senaste året

inför utskottet informerat om pågående

arbete på konsumentområdet. Utskottet

förutsätter att denna värdefulla

informationsverksamhet fortsätter. Sådan

information ökar förutsättningarna för

att riksdagen på ett tillfredsställande

sätt skall kunna följa aktuella EU-

frågor och ges möjlighet att utöva det

inflytande som förutsatts i samband med

Sveriges EU-anslutning (se bet.

1994/95:KU22).

Mot bakgrund av det anförda kan

utskottet inte finna skäl att förorda

ett formellt tillkännagivande från

riksdagens sida med krav på att

regeringen skall lämna information om EU-

politiken på konsumentområdet i en viss

form vid mer eller mindre bestämda

tidpunkter. För det fall det i framtiden

skulle visa sig att det uppkommer behov

av att ändra målen och inriktningen för

det svenska arbetet med

konsumentpolitiken i EU utgår utskottet

från att regeringen återkommer med en ny

särskild skrivelse i ämnet. Med det

anförda avstyrker utskottet bifall till

motion L37 yrkande 5.

När det gäller utgångspunkten för de

svenska insatserna i EU anför regeringen

att denna skall vara de mål som gäller

för den svenska konsumentpolitiken. Som

redovisats inledningsvis innebär 1995 år

riksdagsbeslut om konsumentpolitikens

mål och inriktning att hushållen skall

ha goda möjligheter att utnyttja sina

ekonomiska och andra resurser effektivt,

att konsumenterna skall ha en stark

ställning på marknaden, att

konsumenternas hälsa och säkerhet

skyddas samt att sådana konsumtions- och

produktionsmönster utvecklas som minskar

påfrestningarna på miljön och bidrar

till en långsiktigt hållbar utveckling.

I motion L35 av Yvonne Ruwaida (mp)

begärs tillkännagivanden om delvis andra

konsumentpolitiska mål än de riksdagen

fastställde våren 1995. Dessa mål bör

enligt motionärernas mening formuleras

så att hushållen skall ha goda

möjligheter att utnyttja sina ekonomiska

och andra resurser medvetet, samtidigt

som man ökar naturkapitalet (yrkande 2),

att konsumenterna skall ha en stark

ställning på marknaden och få ett ökat

inflytande i samhället (yrkande 3), att

konsumenternas hälsa och säkerhet

skyddas (yrkande 4) samt att konsumtions-

och produktionsmönstret förändras till

ett miljöanpassat och resursbevarande

system (yrkande 5). Vidare anser

motionären att det konsumentpolitiska

arbetet särskilt skall inriktas på

hushållens baskonsumtionsgrupper som är

ekonomiskt eller socialt utsatta eller

av andra skäl har behov av särskilt stöd

(yrkande 6).

I motionen begärs också ett

tillkännagivande om att anslagen för

konsumentarbetet bör utökas med 20

miljoner kronor för att uppnå de

konsumentpolitiska mål som har satts upp

(yrkande 39).

Enligt utskottets mening måste det

svenska arbetet på Europanivå givetvis

utgå från de mål som gäller för den

svenska konsumentpolitiken. För det fall

yrkandena 2-6 i motion L35 innebär att

utgångspunkterna för EU-arbetet skall

vara andra än vad som gäller för det

svenska arbetet bör riksdagen således

avslå yrkandena. Också för det fall

yrkandena innebär att riksdagen nu skall

omformulera de knappt ett år gamla målen

för den nationella konsumentpolitiken

bör yrkandena avslås. Förevarande

skrivelse gäller konsumentpolitiken i

EU, och någon anledning för riksdagen

att redan nu ompröva målen för den

nationella konsumentpolitiken föreligger

inte. Med det anförda avstyrker

utskottet bifall till motion L35

yrkandena 2-6.

Inte heller yrkande 39 bör, enligt

utskottets mening, föranleda någon

riksdagens vidare åtgärd i detta

sammanhang. Anslagen på konsumentområdet

kommer att prövas av riksdagen under

hösten 1996 inom ramen för den nya

budgetprocessen. Anslagen på

konsumentområdet kommer därvid att ingå

i utgiftsområdet näringsliv (se prop.

1995/96:150 s. 97). Utskottet avstyrker

således bifall också till yrkandet 39 i

motion L35.

Mål för det svenska arbetet med

konsumentfrågor i EU

Enligt skrivelsen skall det övergripande

målet för Sveriges arbete med

konsumentfrågor i EU vara att ge

konsumenterna en stark ställning på

marknaden, att främja konsumenternas

intressen och inflytande i ett

integrerat Europa och att samtidigt

kunna bibehålla och utveckla nivån på

svensk konsumentpolitik.

Som skäl för regeringens bedömningar

när det gäller det övergripande målet

framhålls i skrivelsen att EU-

medlemskapet underlättar en ökad handel

över gränserna. Detta ger

förutsättningar för en ökad konkurrens

som förväntas leda till pressade priser

och att konsumenterna får mer att välja

på. Medlemskapet ställer också

konsumenterna inför nya svårigheter.

Genom att marknaden vidgas blir det

svårare för konsumenterna att överblicka

vilka varor som finns, vilken kvalitet

de har och vad de kostar. Risken för att

farliga och dåliga varor kommer in på

den svenska marknaden blir också större.

Marknadsföringen över gränserna väntas

öka. Till detta kommer att det är svårt

att göra reklamationer för konsumenter

som köper en vara eller en tjänst av ett

företag i ett annat EU-land. Språkliga

skillnader kan härvid medföra att

konsumenter kan komma i underläge när de

behöver bevaka sina intressen gentemot

näringsidkarna. Med ökande avstånd

mellan näringsidkare och konsumenter

ökar givetvis också svårigheterna att få

tvister lösta.

Eftersom konsumentpolitiken på

gemenskapsnivå inte har samma tradition

och omfattning som den i Sverige har en

grundläggande uppgift enligt regeringen

blivit att försöka påverka

konsumentpolitiken inom EU i sådan

riktning att det svenska skyddet kan

bibehållas och stärkas.

Andra mål som ställs upp i skrivelsen

gäller subsidiaritets- och

proportionalitetsprinciperna samt

konkurrens.

Principerna om subsidiaritet och

proportionalitet kan förenklat sägas

innebära att gemenskapen inte skall

vidta någon åtgärd som går utöver vad

som är nödvändigt för att uppnå målen i

Romfördraget, och att frågor skall

hanteras på gemenskapsnivå endast i den

mån målen för den planerade åtgärden

inte i tillräcklig utsträckning kan

uppnås av medlemsstaterna. Beslut skall

således så långt det är möjligt fattas

på en nivå där närhet till medborgarna

kan uppnås.

Enligt regeringens bedömning bör

subsidiaritetsprincipen tillämpas så att

medlemsstaterna har frihet att ge

konsumenterna ett starkare skydd än som

följer av gemenskapsreglerna så länge

detta inte leder till hinder för den

fria rörligheten för varor, tjänster och

kapital. Tillämpningen får å andra sidan

inte leda till att konsumentskyddet på

gemenskapsnivå blir så lågt att

konsumenterna inte kan känna förtroende

för den inre marknaden. I skrivelsen

anför regeringen att Sverige kommer att

verka för att gemenskapens

konsumentpolitik får denna inriktning.

Beträffande konkurrensen gör regeringen

bedömningen att en effektiv konkurrens

på den inre marknaden är i

konsumenternas intresse. En översyn av

EU:s reglering på jordbruksområdet

liksom en handelspolitik som är

frihandelsvänlig är enligt regeringens

mening angelägen från konsumentsynpunkt.

Rolf Dahlberg m.fl. (m) är i motion L34

kritiska mot de mål som regeringen

ställer upp i skrivelsen. Enligt

motionärerna kommer konsumentpolitiken

att misslyckas om den i första hand och

huvudsakligen, såsom antyds i

skrivelsen, skall ses som ett

fördelningspolitiskt instrument. En fri

och effektivt konkurrerande marknad utan

förtäckta handelshinder är enligt

motionärernas mening det bästa för

konsumenterna. En väl fungerande marknad

ger konsumenterna valfrihet, och en sund

konkurrens gynnar konsumenterna genom

lägre priser. Enligt motionärernas

mening bör så många beslut som möjligt i

första hand fattas av medborgarna

själva. Först när ett gemensamt mål

bättre kan uppnås genom åtgärder på

lokal, regional, nationell eller

gemenskapsnivå bör besluten fattas av

någon annan än enskilda medborgare.

Endast de viktigaste frågorna, och de

som i genuin mening kräver gemensamma

lösningar, måste prioriteras om man vill

nå framgång. Mot denna bakgrund

förespråkar motionärerna en annan

huvudinriktning än regeringen för det

svenska arbetet med konsumentpolitiken

inom EU. Motionärerna anser därvid att

den allt överskuggande uppgiften bör

vara att se till att den inre marknaden

fungerar. Vidare anser motionärerna att

reformeringen av EU:s gemensamma

jordbrukspolitik bör ges högsta

prioritet. En annan utgångspunkt bör

vara att det svenska arbetet med

konsumentfrågorna i EU skall drivas på

ett sådant sätt att det inte föranleder

utgiftsökningar i den svenska

statsbudgeten eller EU-budgeten.

Frågor som berör proportionalitets- och

subsidiaritetsprinciperna tas upp i tre

motioner.

Bengt Harding Olson och Kerstin

Heinemann (fp) anser i motion L36 att

EU:s detaljregleringsiver bör begränsas

och förordar en strikt tillämpning av

subsidiaritetsprincipen i det

konsumentpolitiska arbetet. Varje fråga

bör, enligt motionärernas mening,

avgöras på lägsta möjliga nivå, så nära

människorna som möjligt. Vid

utformningen av gemenskapsregler bör

iakttas stor restriktivitet. I motionen

yrkas ett tillkännagivande om vad som

sålunda anförts (yrkande 2).

I motion L35 yrkar Yvonne Ruwaida (mp)

ett tillkännagivande om att Sverige bör

verka för att EU antar miniminormer för

miljö-, hälso- och säkerhetsregler samt

för information om varor och tjänster

(yrkande 9). Vidare yrkas att riksdagen

hos regeringen begär att den skall verka

för att länder inom EU inte använder

subsidiaritetsprincipen för att motverka

gemensamma åtgärder inom

konsumentskyddslagstiftningen i de fall

EU har en klar skyldighet att agera

(yrkande 10). I motionen framställs

också yrkanden om att Sverige bör verka

för att EU skall tillåta enskilda

medlemsländer att införa hårdare regler

på miljöområdet (yrkande 17) samt att EU

vid konflikt mellan regler för inre

marknad och regler för miljö ger varje

medlemsland rätt att prioritera

miljöskyddet (yrkande 23).

Agne Hansson m.fl. (c) begär i motion

L37 ett tillkännagivande om att Sverige

skall verka för att alla beslut i

miljöfrågor, bl.a. när det gäller handel

med varor, skall vara minimiregler.

Detta krävs, enligt motionärernas

mening, för att enskilda länder skall ha

möjlighet att införa strängare krav för

att tillgodose behovet av hälso- och

miljöskydd (yrkande 1).

Utskottets ställningstaganden i

föregående avsnitt innebär att utskottet

ställt sig bakom att utgångspunkterna

för de svenska insatserna i EU skall

vara de mål som gäller för den svenska

konsumentpolitiken. Enligt utskottets

mening bör således den grundsyn på

konsumentpolitikens syfte som riksdagen

gett uttryck för i 1995 års

konsumentpolitiska beslut ligga till

grund också för vad som skall gälla för

arbetet inom EU. Enligt utskottets

mening är de mål som regeringen nu

redovisar för EU-arbetet väl förenliga

med de ställningstaganden riksdagen

gjorde förra våren. I sitt av riksdagen

godkända betänkande 1994/95:LU32

uttalade utskottet att utgångspunkten

bör vara att konsumentpolitiken är en

del av välfärdspolitiken. Vidare måste

beaktas, framhöll utskottet, att

konsumentpolitiken har stor betydelse

för en fungerande marknad.

Konsumentpolitiskt betingade regler

bidrar också till en effektiv konkurrens

på sunda villkor. Det konsumentpolitiska

arbetet bör syfta till att stödja

konsumenterna både i deras roll som

aktörer på marknaden och som brukare av

varor och tjänster.

En effektiv konkurrens och åtgärder som

bidrar till detta är naturligtvis i

konsumenternas intresse. Fortsatta och

intensifierade insatser för att befrämja

en sådan utveckling inom EU bör

självfallet utgöra ett viktigt inslag i

den svenska EU-politiken. Enligt

utskottets mening måste emellertid

konsumentpolitiken i EU i huvudsak vara

inriktad på annat än att se till att den

inre marknaden fungerar och på

konkurrensfrågor. Utskottet kan således

inte ställa sig bakom de tankegångar som

förs fram i motion L34 om en annan

huvudinriktning för det svenska arbetet

med konsumentpolitiken inom EU.

När det gäller reformeringen av EU:s

gemensamma jordbrukspolitik, som också

berörs i motion L34, vill utskottet peka

på att regeringen anser att det är en

viktig konsumentfråga att kostnaderna

för jordbruksstödet snabbt sänks och att

subventionerna i största möjliga mån

avskaffas. I sammanhanget kan upplysas

att regeringen tillsatt en utredning med

uppgift att från svenska utgångspunkter

utarbeta ett samlat förslag till

reformer m.m. (dir. 1995:109). Syftet

med reformerna skall vara bl.a. att

marknadsorientera och marknadsanpassa

EU:s gemensamma jordbrukspolitik.

Vad därefter gäller spörsmålet i motion

L34 om krav på att EU-arbetet på

konsumentområdet skall drivas så att det

inte medför kostnadsökningar vill

utskottet erinra om att ett syfte med

förevarande skrivelse om målen och

inriktningen av det svenska arbetet med

konsumentfrågorna inom EU är att göra

arbetet mera målinriktat och

kostnadseffektivt. I skrivelsen (avsnitt

9) anför regeringen att en utgångspunkt

för det svenska arbetet med

konsumentfrågorna i EU skall vara att

det drivs på ett sådant sätt att det

inte föranleder utgiftsökningar vare sig

på den svenska statsbudgeten eller på EG-

budgeten.

Med det anförda avstyrker utskottet

bifall till motion L34 i denna del.

Utskottet har inga erinringar mot vad

som anförts i skrivelsen om det

övergripande målet för Sveriges arbete

med konsumentfrågor i EU.

När det sedan gäller

subsidiaritetsprincipen anser utskottet

i likhet med regeringen att en väl

avvägd tillämpning av denna princip är

angelägen och bör leda till ett

effektivare unionssamarbete genom att

beslut fattas på den nivå där de hör

hemma. Vissa frågor behöver sålunda

hanteras på det europeiska planet, medan

andra bäst hanteras på nationell eller

eventuellt på regional nivå. Utskottet

kan för sin del inte finna annat än att

det synsätt som förs fram i motionerna

L35, L36 och L37 i huvudsak ligger i

linje med vad regeringen gett uttryck

för i skrivelsen. Enligt regeringens

mening bör således

subsidiaritetsprincipen tillämpas så att

medlemsstaterna har frihet att ge

konsumenterna ett starkare skydd än som

följer av gemenskapsreglerna så länge

detta inte leder till hinder för den

fria rörligheten för varor, tjänster och

kapital. Tillämpningen får å andra

sidan, anför regeringen, inte leda till

att konsumentskyddet på gemenskapsnivå

blir så lågt att konsumenterna inte kan

känna förtroende för den inre marknaden.

Regeringen kommer enligt vad som uppges

i skrivelsen att aktivt verka för att

gemenskapens konsumentpolitik får denna

inriktning. Vidare framhåller regeringen

att den svenska linjen skall vara att vi

i största möjliga mån skall verka för

s.k. minimiregler, varigenom

medlemsländerna på nationell nivå

tillåts behålla eller införa strängare

krav än vad gemenskapsreglerna

föreskriver.

Vad särskilt gäller motionerna L37 och

L35 vill utskottet därutöver erinra om

att regeringen i skrivelsen 1995/96:30,

EU:s regeringskonferens 1996, uttalat

att ett övergripande svenskt mål är att

Sverige inte skall behöva sänka sin

miljöstandard samt att vi skall vara

drivande i EU:s miljöpolitik så att nya

miljöregler sätts på en så hög

skyddsnivå som möjligt. Miljöreglerna

bör i huvudsak vara minimibestämmelser

som ger länderna möjligheter att gå före

i miljöpolitiken.

Mot bakgrund av vad som sålunda

redovisats avstyrker utskottet bifall

till motionerna L35 yrkandena 9, 10, 17

och 23, L36 yrkande 2 samt L37 yrkande

1.

Ställningstagandena innebär att

utskottet ställer sig bakom regeringens

bedömningar när det gäller

subsidiaritetsprincipens tillämpning.

Ett annat mål som tas upp i skrivelsen

gäller stöd till utveckling av

konsumentpolitik i andra länder.

Regeringen anser att Sverige bör stödja

EU:s insatser för att främja ett bättre

konsumentskydd i Öst- och Centraleuropa

samt i utvecklingsländer.

När det gäller EU:s insatser på detta

område kan nämnas att kommissionen i

sitt handlingsprogram för åren 1996-1998

anger att man avser att bidra med hjälp

till länderna i Öst- och Centraleuropa

på tekniska och rättsliga områden.

Handlingsprogrammet hänvisar till en

vitbok från maj 1995 i vilken

presenteras de åtgärder som bör vidtas

för att stödja länder som är associerade

till EU med anpassningen till den inre

marknaden. Denna anpassning förväntas

förstärka det ekonomiska reformarbetet

och omstruktureringen av industrin samt

stimulera handel och varuutbyte, vilket

beräknas få positiva konsekvenser för

bl.a. konsumenterna.

Vidare kan upplysas att

Europaparlamentet i budgetarbetet för år

1995 har ställt sig positivt till att

medel avsätts för konsumentpolitiska

insatser i utvecklingsländerna. Vid

genomförandet av olika program och

projekt i dessa länder, särskilt inom

den sociala sektorn, kommer kommissionen

att beakta lämpliga konsumentpolitiska

åtgärder.

I skrivelsen anför regeringen att stöd

till andra länder och särskilt till

utvecklingsländerna för att de skall

kunna förbättra villkoren för

konsumenterna under alla år har varit

ett inslag i svensk konsumentpolitik. I

skrivelsen påpekas vidare att

utvecklingen i Öst- och Centraleuropa

medfört nya behov av stöd till länder i

vårt närområde som vill bygga upp

fungerande marknadsekonomier.

I motion L34 av Rolf Dahlberg m.fl. (m)

anförs, såvitt nu är i fråga, att

gemenskapen inom ramen för EU aktivt kan

bidra till att förstärka det ekonomiska

reformarbetet, omstruktureringen av

industrin, demokratiseringen samt

handels- och varuutbytet i och med

länderna i Öst- och Centraleuropa. I

motionen förespråkas stöd till insatser

för att främja ett bättre konsumentskydd

och förstärka ett folkligt stöd för

uppbyggandet av fungerande

marknadsekonomier.

Yvonne Ruwaida (mp) anser i motion L35

att arbetet med att främja

konsumentskydd i andra länder inte skall

ske via olika EU-program. I stället bör

detta arbete, enligt motionären,

bedrivas genom svenska insatser eftersom

Sverige har en bättre syn på

konsumentfrågor än EU. Sverige bör

bedriva en egen utrikes- och

biståndspolitik. I motionen yrkas ett

tillkännagivande om vad som sålunda

anförts (yrkande 37).

Utskottet anser i likhet med regeringen

att det är naturligt att Sverige via EU

stödjer utvecklingen av ett bättre

konsumentskydd i Öst- och Centraleuropa

samt i utvecklingsländerna. Att Sverige

skulle ställa sig utanför EU-samarbetet

på detta område anser utskottet inte bör

komma i fråga. Utskottet avstyrker med

det anförda bifall till motion L35

yrkande 37.

Också motion L34, i nu behandlad del,

bör enligt utskottets mening avslås.

Utskottet förutsätter nämligen, såsom

regeringen anfört, att stödet kommer att

omfatta åtgärder som leder till att

marknadsekonomierna i de mottagande

länderna kan utvecklas. Något särskilt

tillkännagivande därom från riksdagens

sida kan, enligt utskottets mening, inte

anses erforderligt.

Behovet av att konsumentpolitiken

integreras i andra politikområden

understryks av Bengt Harding Olson och

Kerstin Heinemann (fp) i motion L36.

Motionärerna anför att

konsumentperspektivet bör genomsyra

arbetet inom breda politiska fält. I

motionen yrkas att riksdagen som sin

mening ger regeringen till känna vad som

sålunda anförts (yrkande 7).

Utskottet har för sin del svårt att se

att det föreligger några

meningsmotsättningar mellan motionärerna

och regeringen när det gäller den i

motionen aktualiserade frågan. I den del

av skrivelsen som behandlar det

övergripande målet för det svenska

arbetet med konsumentfrågor i EU

(avsnitt 4.1) anför regeringen att en

infallsvinkel på räckvidden av EU:s

konsumentpolitik är att konsumenternas

intressen måste bevakas och beaktas på

många politikområden.

Konkurrenspolitiken, jordbrukspolitiken,

miljöpolitiken och frågor som rör de

finansiella marknaderna och andra inre

marknadsfrågor har stor betydelse för

konsumenterna. Inom ramen för

konsumentpolitiken kan det å andra

sidan, anför regeringen vidare, vara så

att målen för andra politikområden

främjas, exempelvis miljöpolitiken. I

avsnitt 5 anför regeringen vidare att

konsumentintresset på ett klarare sätt

bör integreras vid utformningen av

gemenskapspolitik på andra områden än de

som har konsumentskyddsfrågor som direkt

utgångspunkt.

Vidare vill utskottet erinra om att

utrikesutskottet nyligen, vid

behandlingen av regeringens skrivelse

1995/96:30 om EU:s regeringskonferens

1996, i sitt av riksdagen godkända

betänkande 1995/96:UU13 framhållit att

konsumentintressena på ett klarare sätt

bör integreras vid utformningen av

gemenskapspolitiken på andra områden än

de som har konsumentskyddsfrågor som

direkt utgångspunkt.

Utskottet anser mot denna bakgrund att

motion L36 yrkande 7 inte bör föranleda

någon riksdagens vidare åtgärd.

Konsumentfrågor vid EU:s

regeringskonferens

Enligt Maastrichtfördraget skall en

regeringskonferens sammankallas år 1996

för att undersöka vilka bestämmelser i

fördraget som skall revideras i enlighet

med de mål som anges i fördragets

inledning. Uppgiften är att se över de

fördrag som ligger till grund för EU.

Översynen skall göras i ljuset av

unionens mål. Siktet är inställt på att

regeringskonferensen, som påbörjades i

mars 1996, skall vara avslutad sommaren

1997.

Som ovan berörts har regeringen

tidigare i år, i enlighet med riksdagens

begäran våren 1995 (bet. 1994/95:KU43,

rskr. 387), överlämnat en skrivelse

(1995/96:30) med en redogörelse för

förberedelsearbetet inför

regeringskonferensen samt för vissa

principiella ställningstaganden i de

frågor som konferensen kan komma att

behandla. I skrivelsen anförde

regeringen att den rättsliga grunden för

en gemensam europeisk konsumentpolitik

behöver förstärkas. Det bör vidare,

framhöll regeringen, framgå av fördraget

att konsumenterna - utöver att

tillförsäkras skydd för hälsa, säkerhet

och ekonomiska intressen samt en god

konsumentupplysning - skall ges skydd

för sina rättsliga intressen och beredas

möjlighet till inflytande. Det bör

dessutom vara ett uttryckligt mål för

gemenskapens konsumentpolitik att

utveckla sådana produktions- och

konsumtionsmönster som minskar

påfrestningarna på miljön och bidrar

till en långsiktigt hållbar utveckling.

Vad som sålunda anfördes föranledde

inga erinringar från riksdagens sida.

I den nu aktuella skrivelsen anför

regeringen att man avser att vid

regeringskonferensen driva de angelägna

frågorna för att ge konsumentpolitiken

ökad tyngd i fördraget. Särskilt viktigt

är det enligt regeringens bedömning att

det klargörs att en stark ställning för

konsumenterna är ett mål för EU samt att

åtgärder för ett förbättrat

konsumentskydd inte endast kan vara

bihang till åtgärder som samtidigt

förbättrar den inre marknadens funktion.

I skrivelsen upplyses att

beredningsarbetet inom regeringen med

konsumentfrågorna före och under

regeringskonferensen till en betydande

del kommer att handläggas inom en

nyinrättad arbetsgrupp med företrädare

för berörda departement.

I motion L36 av Bengt Harding Olson och

Kerstin Heinemann (fp) påpekas att det

allt övergripande målet för närvarande

är EU:s östutvidgning. Motionärerna

poängterar att konsumentfrågorna i och

för sig är betydelsefulla men anser, på

grund av den koncentration som erfordras

vid EU:s regeringskonferens, att

konsumentpolitiken inte bör drivas i

detta sammanhang (yrkande 1).

Utskottet erinrar om att riksdagen den

29 mars 1996, i samband med behandling

av den ovan nämnda skrivelsen om EU:s

regeringskonferens, på utrikesutskottets

hemställan avslagit ett liknande

motionsyrkande (se yttr. 1995/96:LU2y s.

4 och bet. 1995/96:UU13 s. 65).

Utskottet finner nu inte skäl att

förorda något annat ställningstagande

från riksdagens sida i denna fråga och

avstyrker bifall till motion L36 yrkande

1.

Som redovisats inledningsvis föreskrivs

i Romfördragets artikel 129a att

gemenskapen skall medverka till att

konsumentskyddet uppnår en hög nivå.

Åtgärder skall vidtas som stöder och

kompletterar den politik som

medlemsländerna bedriver för att skydda

konsumenternas hälsa, säkerhet och

ekonomiska intressen samt för att ge

konsumenterna fullgod information. Det

slås vidare fast att de åtgärder som EU

vidtar inte skall hindra något

medlemsland att behålla eller införa

strängare skyddsåtgärder, förutsatt att

dessa är i överensstämmelse med

fördraget och att kommissionen

informerats om dem. Artikel 100a, som

också berörts inledningsvis, innehåller

bestämmelser om att rådet med

kvalificerad majoritet kan besluta om

åtgärder för tillnärmning av

medlemsstaternas lagstiftning för

genomförandet av den inre marknaden. I

artikeln slås också fast att

kommissionens förslag i fråga om hälsa,

säkerhet, miljö och konsumentfrågor

skall utgå från en hög skyddsnivå. I

artikel 92 föreskrivs som huvudprincip

att stöd som ges av en medlemsstat och

som kan snedvrida konkurrensen är

otillåtet i den mån stödet påverkar

handeln mellan medlemsstaterna. I

artikeln anges vidare vilka sorters stöd

som anses förenliga med den gemensamma

marknaden.

I motion L35 yrkar Yvonne Ruwaida (mp)

att regeringen skall verka för att

konsumentskyddet i Romfördragets artikel

92 och artikel 100a förtydligas och

förstärks (yrkande 11). I motionen

behandlas även en annan fråga som torde

aktualisera ändringar i Romfördraget.

Motionären begär ett tillkännagivande om

att Sverige bör verka för att EU ökar

insynen i beslutsförfarandet hos

ministerrådet och kommissionen (yrkande

19).

Vad först gäller yrkande 11 anser

utskottet att det varken är nödvändigt

eller lämpligt för riksdagen att göra

några uttalanden om vilka

detaljändringar i Romfördraget som bör

komma till stånd med anledning av de

uttalanden regeringen gjort om behovet

av förstärkningar av den rättsliga

grunden för den gemensamma europeiska

konsumentpolitiken.

När det sedan gäller yrkande 19 vill

utskottet peka på att regeringen i

skrivelsen om EU:s regeringskonferens

1996 (skr. 1995/96:30) uttalat sin

avsikt att vid regeringskonferensen

också verka för att grundläggande

principer om offentlighet inom EU:s

institutioner skrivs in i EU:s fördrag.

Konstitutionsutskottet ställde sig i

sitt yttrande till utrikesutskottet

positivt till regeringens uttalande och

utgick vidare från att regeringen

fortsätter att även i andra sammanhang

driva frågor om en offentlighetsprincip

motsvarande den svenska (yttr.

1995/96:KU5y). Utrikesutskottet hade

ingen annan uppfattning än

konstitutionsutskottet i denna fråga och

riksdagen följde utskottet (bet.

1995/96:UU13, rskr. 199).

Utskottet avstyrker med det anförda

bifall till yrkandena 11 och 19 i motion

L35.

Konsumentinflytande i EU

När det gäller inflytandet i EU:s

institutioner mer generellt anser

regeringen att Sverige, genom formella

och informella kanaler, bör verka för

svenska ståndpunkter. Detta kan, enligt

regeringens mening, ske genom att

Sverige lägger fram reformförslag,

medverkar med experter, bygger allianser

och informerar om svenska uppfattningar.

Arbetet bör präglas av framförhållning,

förankring och stabilitet.

I motion L35 av Yvonne Ruwaida (mp)

anförs att Sverige i sitt arbete inom EU

bör påverka även andra generaldirektorat

än generaldirektoratet för

konsumentfrågor, såsom

generaldirektoraten för jordbruk,

konkurrens och finansiella frågor. I

motionen yrkas ett tillkännagivande

härom (yrkande 40).

Utskottet konstaterar att regeringen, i

den del av skrivelsen som tar upp

kontakterna med kommissionen (avsnitt

8.1), särskilt framhåller betydelsen av

att kontakterna inte begränsas till det

direktorat som har hand om

konsumentfrågorna (DG XXIV), utan

omfattar alla enheter som har frågor som

berör konsumenterna.

Med det anförda avstyrker utskottet

bifall till motion L35 yrkande 40.

För konsumentorganisationerna i Europa

finns en paraplyorganisation, Bureau

Européen des Unions de Consommateurs

(BEUC). Organisationen ingår,

tillsammans med ett antal nationella

samlingsorganisationer för konsumenter,

i kommissionens nyligen ombildade

konsumentkommitté, Consumer Committee.

Nationella konsumentföreträdare kan

också vara representerade i Ekonomiska

och sociala kommittén (ESK), som är ett

rådgivande organ till ministerrådet och

kommissionen. Enligt Romfördraget måste

ESK höras i fråga om många lagförslag

som berör konsumenterna. Kommittén kan

också självmant avge yttranden i frågor

den anser angelägna.

Konsumentföreträdarna är i stark

minoritet i ESK, och det är inte

särskilt föreskrivet i fördraget att

företrädare för konsumenterna skall

ingå.

Regeringen anser att Sverige skall

verka för att konsumenterna och deras

organisationer får ökade möjligheter

till inflytande i EU. Ett sätt att öka

konsumenternas möjligheter att utöva

inflytande och göra sig hörda kan vara

att kommissionen anordnade årliga s.k.

konsumentriksdagar som en väg att få

fram bredare idéunderlag och öka

möjligheterna till erfarenhetsutbyte och

uppbyggandet av nätverk mellan

nationella och internationella

konsumentorganisationer och myndigheter.

Yvonne Ruwaida (mp) begär i motion L35

tre tillkännagivanden som gäller

konsumenternas inflytande. Ett yrkande

går ut på att Sverige skall sända

representanter för alla

konsumentorganisationer som finns i

landet till EU och andra internationella

organ, i situationer där

konsumentintressen aktualiseras (yrkande

12). Ett annat yrkande innebär att

Sverige bör verka för att EU diskuterar

med miljöorganisationer innan EU

beslutar nya lagförslag som gäller

miljön (yrkande 18). Det tredje yrkandet

innefattar krav på att Sverige inom EU

bör verka för att gemenskapen informerar

allmänheten om projekt som rör miljön

och att möjlighet införs att överklaga

beslut i miljöfrågor (yrkande 20).

Utskottet kan inte se att regeringens

principiella synsätt när det gäller

frågan om konsumentinflytande i EU står

i strid med det motionärerna ger uttryck

för. Av skrivelsen framgår sålunda att

regeringen anser det vara en angelägen

uppgift för Sverige att verka för att

kommissionens samråd med

konsumentorganisationer inte begränsas

till enbart dem som är representerade i

EU:s konsumentkommitté samt att

möjligheterna till kontaktverksamhet

mellan myndigheter, institutioner och

konsumentorganisationer underlättas i

ökad utsträckning. I det övergripande

målet för Sveriges arbete med

konsumentfrågor i EU ingår också, som

tidigare nämnts, att främja

konsumenternas intressen och inflytande

i ett integrerat Europa. Vad gäller

yrkandena 18 och 20, som närmast synes

avse konsumentinflytande i

miljöfrågorna, konstaterar utskottet att

det inte finns något närmare underlag

för riksdagen att inom ramen för detta

ärende göra några närmare

ställningstaganden i anledning av de

specifika motionsspörsmålen.

Med det anförda avstyrker utskottet

bifall till motion L35 yrkandena 12, 18

och 20.

Utskottet övergår därmed till att

behandla frågor som gäller

konsumenternas inflytande i EU:s

standardiseringsarbete. Som nämnts

inledningsvis införde EU år 1985 en ny

metod för harmonisering av

lagstiftningen, New Approach. Genom

denna metod har standardiseringen fått

en fundamental betydelse för de regler

som rör människors liv, hälsa och

säkerhet. Metoden innebär att direktiven

endast fastställer de väsentliga

säkerhetskrav som produkten skall

uppfylla för att få säljas fritt. De

detaljerade tekniska specifikationerna

för produkten fastställs sedan i

frivilliga standarder som på uppdrag av

kommissionen utarbetas av de europeiska

standardiseringsorganen, bl.a. det

europeiska standardiseringsorganet

(CEN).

För konsumentdeltagande i det

europeiska standardiseringsarbetet finns

en samarbetsorganisation, Association de

Normalisation Européenne pour les

Consommateurs (ANEC). Genom denna

organisation har företrädare för

konsumenterna möjlighet att delta i det

tekniska standardiseringsarbetet. Det

svenska deltagandet i

standardiseringsarbetet sker via SIS -

Standardiseringen i Sverige -

tillsammans med auktoriserade

standardiseringsorgan för olika

teknikområden. Inom SIS finns en

kommitté, Konsumentrådet, som skall

stärka konsumenternas deltagande i

standardiseringsverksamheten och höja

medvetenheten om konsumentfrågornas

betydelse i det tekniska

standardiseringsarbetet. Inom ramen för

anslaget till SIS har särskilda medel

avdelats för att genom

utbildningsinsatser och resebidrag

främja deltagande av företrädare för

konsumenterna i standardiseringen.

Också Konsumentverket deltar aktivt i

det europeiska standardiseringsarbetet

och har åtagit sig ett antal sekretariat

inom Europastandardiseringen.

Arbetet med standardisering av

handikapphjälpmedel drivs av en kommitté

(TC 293, Technical aids for the

disabled) inom den europeiska

standardiseringen (CEN). Kommittén har

sitt sekretariat förlagt till Sverige.

Det praktiska arbetet utförs av

Handikappinstitutet. I Konsumentrådet

inom SIS finns en företrädare för

Neurologiskt handikappades riksförbund

(NHR), som är en underorganisation till

Handikappförbundens

samarbetsorganisation (HSO).

Frågor som rör konsumenternas

inflytande i standardiseringsarbetet tas

upp i två motioner. Rolf Dahlberg m.fl.

(m) anför i motion L34, såvitt nu är i

fråga, att ett breddat

konsumentdeltagande i

standardiseringsarbetet är önskvärt och

att detta bör bygga på att enskilda

konsumenter i samverkan organiserar sig

och kräver inflytande.

I motion L36 av Bengt Harding Olson och

Kerstin Heinemann (fp) poängteras att

handikappaspekten inte får glömmas bort

när konsumenternas inflytande skall

kanaliseras. I motionen begärs ett

tillkännagivande om att man bör ta till

vara de handikappades intressen i

standardiseringsarbetet (yrkande 5).

I likhet med vad som anförs i

motionerna anser regeringen att

deltagandet i standardiseringsarbetet

måste breddas. Konsumentorganisationer

och andra frivilliga organisationer

måste sålunda ges tillräckliga

möjligheter att medverka i arbetet. Ett

sätt som nämns i skrivelsen att

åstadkomma detta är att EU rekommenderar

medlemsstaterna att möjliggöra för

nationella konsumentrepresentanter att

medverka.

Också utskottet anser det angeläget att

ett breddat konsumentinflytande i

standardiseringsarbetet kommer till

stånd. Enligt utskottets mening finns

det särskild anledning att betona vikten

av att den kunskap som

handikapporganisationerna besitter tas

till vara och får komma till uttryck i

standardiseringsarbetet. Utskottet utgår

från att de särskilda medel som har

avdelats för att genom

utbildningsinsatser och resebidrag

främja deltagande av företrädare för

konsumenterna i standardiseringen kan

tas i anspråk också för att tillgodose

handikappades intressen. Utskottet

förutsätter att regeringen noga följer

frågan och överväger vilka ytterligare

insatser som bör komma till stånd för

att behovet av frivilliga

organisationers medverkan i

standardiseringsarbetet skall kunna

tillgodoses.

Mot bakgrund av vad som nu anförts

föreligger, enligt utskottets mening,

för närvarande inte behov av något

tillkännagivande. Utskottet avstyrker

därför bifall till motion L34 i nu

behandlad del samt yrkande 5 i motion

L36.

I skrivelsen redovisas också de frågor

som, enligt regeringens uppfattning, bör

prioriteras i det pågående och kommande

arbetet med konsumentfrågor i EU. En

grund för prioriteringarna är de områden

som riksdagen beslutade om förra våren

(se bet. 1994/95:LU32). En annan

urvalsgrund är sakfrågor som har starka

inslag av handel och transaktioner över

gränserna, och det finns ett behov av

gemenskapslagstiftning för att

komplettera och stärka den svenska

konsumentskyddslagstiftningen. Det har,

enligt regeringen, också betydelse om

gemenskapsåtgärder behövs för att uppnå

en bättre total effekt, t.ex. i fråga om

miljö och konsumtion.

Med dessa utgångspunkter anger

regeringen fem områden som skall vara

prioriterade, nämligen skydd för hälsa

och säkerhet, ekonomiskt och rättsligt

skydd, information och utbildning, miljö

och konsumtion samt forskning. I de

följande avsnitten behandlar utskottet

frågor som gäller de prioriterade

områdena och som har aktualiserats genom

motioner.

Skydd för hälsa och säkerhet

I detta avsnitt behandlar utskottet

först vissa frågor som rör

produktsäkerhet. Sedan mitten av 1980-

talet är produktsäkerhet ett prioriterat

område inom EU. Produktsäkerhetsfrågorna

regleras dels i ett allmänt

produktsäkerhetsdirektiv från år 1992,

dels i olika specifika produktdirektiv.

För närvarande finns 17 specifika

produktsäkerhetsdirektiv som tillkommit

enligt den tidigare redovisade metoden

New Approach. Specifika

produktsäkerhetsdirektiv finns bl.a. för

leksaker, personlig skyddsutrustning,

elmateriel och maskiner.

I och med genomförandet av den inre

marknaden har tidigare system med

nationella provningar för att fastställa

att produkter som når marknaden

uppfyller ställda krav avskaffats. I

stället har ett ökat ansvar lagts på

tillverkare och importörer genom att de

själva får ansvara för att de följer

procedurer som innebär rätt till fri

rörlighet för produkterna inom hela

Europeiska ekonomiska samarbetsområdet

(EES). Statens möjlighet att säkerställa

att detta förtroende inte missbrukas är

att utföra kontroll av produkterna på

marknaden, s.k. marknadskontroll.

Regeringen framhåller i skrivelsen att

den fria rörligheten av varor och

tjänster på den gemensamma marknaden

förväntas ge fördelar för konsumenterna,

men påpekar samtidigt att den också

medför ökade risker när det gäller

produktsäkerheten. Eftersom farliga

varor och tjänster inte kan accepteras

måste EU:s konsumentpolitik säkerställa

att sådana inte förekommer på marknaden.

Regeringen bedömer att det krävs

ytterligare insatser för att förbättra

det skadeförebyggande arbetet, få fram

lagstiftning i de fall det fortfarande

finns brister samt förstärka

marknadskontrollen. Om konsumenterna

skall kunna få förtroende för en

gemensam marknad med fri rörlighet för

varor och tjänster krävs nämligen,

enligt vad som anförs i skrivelsen, att

de kan lita på att de varor och tjänster

som finns på marknaden är ofarliga.

Sverige skall sålunda, enligt

regeringens uppfattning, verka för ett

samordnat och långsiktigt arbete inom EU

för bättre produktsäkerhet.

Yvonne Ruwaida (mp) anser i motion L35

att den som vill producera eller

exportera en vara också skall bevisa att

varan är ofarlig. Motionären begär ett

tillkännagivande härom (yrkande 8).

Vidare förordas i motionen att

marknadskontroller sker regelbundet för

att skydda konsumenterna (yrkande 38

delvis).

Även i motion L34 av Rolf Dahlberg

m.fl. (m) behandlas, såvitt nu är i

fråga, produktsäkerhetskontrollen. I

motionen anförs att kontrollen i olika

medlemsländer inte får vara alltför

olikartad eftersom

konkurrensneutraliteten då sätts ur spel

och konsumenternas tilltro till den inre

marknaden försvagas. Det krävs, enligt

motionärerna, arbete med EU:s

produktsäkerhetsdirektiv i syfte att

främja en mer likartad

produktsäkerhetskontroll.

Vad först gäller motion L34 och yrkande

38 i motion L35 vill utskottet peka på

att regeringen i förevarande skrivelse

särskilt framhåller att den nya

säkerhetslagstiftningen måste genomföras

och efterlevas av medlemsländerna. För

att efterlevnaden skall kunna

garanteras, anförs det, krävs en

marknadskontroll som står i paritet med

problemens omfattning. Det erfordras,

påpekar regeringen, att de nationella

tillsynsmyndigheterna agerar enligt

samma principer och att utövandet av

tillsynen så långt som möjligt

likformas. Stora skillnader i kontrollen

mellan medlemsländer kan också, sägs det

i skrivelsen, leda till bristande

konkurrensneutralitet. För konsumenterna

är marknadskontrollen en

trovärdighetsfråga. Konsumenterna måste

kunna lita på att produktsäkerheten

håller en likformig och hög standard

inom hela den inre marknaden. Det kan

handla om ambitionsnivå för kontrollen,

typer av produkter och produktområden

som kontrolleras, kontrollfrekvens,

riskbedömning samt sanktioner vid

upptäckta missförhållanden.

Ett sätt att skapa en gemensam syn på

detta område kan, enligt regeringen,

vara att kommissionen regelbundet

arrangerar samordningsmöten.

Kommissionen bör också uppmuntra

medlemsstaterna att redovisa hur man

arbetar med marknadskontrollen och vilka

resultat man uppnått. Regeringen anför

vidare att ett stort antal myndigheter,

konsumentorganisationer och

näringslivsorganisationer, inom ramen

för arbetet vid det svenska

Marknadskontrollrådet, har tagit fram

ett förslag till ett svenskt initiativ

för att förstärka marknadskontrollen i

Europa inom alla produktområden där fara

för hälsa, säkerhet eller miljö kan

föreligga. Regeringen överväger hur ett

sådant initiativ bör utformas.

Enligt regeringens mening bör olika

åtgärder för att åstadkomma en bättre

samordning och effektivisering av

konsumentsäkerhetsarbetet undersökas. En

möjlighet är, enligt regeringen, att

inrätta ett europeiskt organ med ett

övergripande ansvar för att främja

säkerheten hos konsumentvaror och

konsumenttjänster. Sverige bör verka för

att en sådan undersökning görs.

Utskottet kan för egen del inte se

annat än att motionärernas önskemål i

allt väsentligt sammanfaller med den

målsättning för

konsumentsäkerhetsarbetet som regeringen

ger uttryck för i skrivelsen. Utskottet

avstyrker med det anförda motionerna L35

yrkande 38 och L34 i nu behandlade

delar.

Med hänvisning till vad som redovisats

ovan om tillverkares och importörers

ansvar för produkters säkerhet avstyrker

utskottet också bifall till yrkande 8 i

motion L35.

Utskottet behandlar i detta avsnitt

också två motionsyrkanden vari

förespråkas att produktsäkerhetslagen

(1988:1604) skall utvidgas till att

gälla tjänster som tillhandahålls inom

offentlig verksamhet. Yrkanden därom

framställs dels i motion L35 av Yvonne

Ruwaida (mp) (yrkande 36), dels i motion

L36 av Bengt Harding Olson och Kerstin

Heinemann (fp) (yrkande 4).

Utskottet erinrar om att riksdagen den

17 april 1996, i samband med

behandlingen av proposition 1995/96:123

om produktsäkerhetslagen och offentlig

verksamhet, avslagit motioner med samma

inriktning som de nu aktuella (rskr.

211). Beträffande utskottets

motiveringar hänvisas till betänkandet

1995/96:LU21. Utskottet finner inte skäl

att ändra sin inställning i denna fråga.

Med det anförda avstyrker utskottet

bifall till motion L35 yrkande 36 och

motion L36 yrkande 4.

Härefter övergår utskottet till att

behandla frågor som rör livsmedel.

Svenska konsumenter är starkt

engagerade i livsmedelsfrågorna och

efterfrågar i allt större utsträckning

relevant och fullständig information om

produkternas innehåll och ursprung. I

samband med godkännandet av fördraget om

Sveriges anslutning till EU (prop.

1994/95:19, bet. UU5, rskr. 63) väcktes

ett antal motioner vari yrkades

tillkännagivanden om ett svenskt

agerande inom EU, bl.a. för införande av

en tydligare märkning av livsmedel med

avseende på ursprung och tillsatser. I

sitt yttrande till utrikesutskottet

anförde lagutskottet (yttr.

1994/95:LU1y) att ett svenskt medlemskap

i EU inte bör föranleda att Sverige

minskar sina ambitioner på

livsmedelsområdet. Det är, anförde

utskottet, angeläget att vi med

utnyttjande av de resurser som står till

buds försöker påverka utvecklingen inom

EG i riktning mot en högre skyddsnivå

som tillgodoser konsumenternas

intressen. Särskilt viktigt är därvid,

anförde utskottet, att förbättra

livsmedelskontrollen samt att höja

kvalitets- och hälsokraven. Därutöver

framhöll utskottet att det är angeläget

att man från svensk sida arbetar för att

åstadkomma en tillfredsställande

ursprungsmärkning och andra

förbättringar av märkningsreglerna. Även

insatser syftande till ett förbud mot

bestrålning av livsmedel bör ha hög

prioritet, anförde utskottet. Vad

lagutskottet sålunda anförde gavs

regeringen till känna.

Våren 1995, i samband med behandlingen

av vissa anslag på livsmedelsområdet,

behandlade utskottet återigen motioner

som gällde märkning av livsmedel (bet.

1994/95:LU20). Utskottet kunde för sin

del inte se att regeringen hade något

annat synsätt än motionärerna. Sålunda

hade regeringen förklarat att Sverige

aktivt skall verka för att inom EU

förstärka livsmedelskontrollen, minimera

användningen av tillsatser, införa en

bättre märkning av livsmedel samt öka

livsmedlens tjänlighet genom fördjupade

kvalitets- och hälsokrav. Mot denna

bakgrund saknades, enligt utskottets

mening, skäl för riksdagen att förorda

ett förnyat tillkännagivande. Utskottet

utgick dock från att regeringen noga

följde upp frågorna och konstaterade

samtidigt att det också på nationell

nivå pågår arbete både hos regeringen

och vid Livsmedelsverket och inte minst

inom livsmedelsbranschen som syftar till

förbättringar för konsumenterna.

I den nu aktuella skrivelsen anger

regeringen att Sverige inom EU skall

verka för att livsmedelskontrollen

stärks, för att en bättre märkning av

livsmedlen införs och för att

användningen av tillsatser minimeras.

Flera motioner innehåller yrkanden med

krav på att Sverige skall försöka

påverka utvecklingen inom EU i riktning

mot högre skyddsnivåer på

livsmedelsområdet. I första hand begärs

tillkännagivanden om ursprungsmärkning

och märkning av gentekniskt modifierade

livsmedel.

I motion L33 av Tanja Linderborg m.fl.

(v) anförs att konsumenterna måste ges

möjlighet att välja bort den mat man

inte vill ha och att regeringen inom EU

därför bör verka för obligatorisk

ursprungsmärkning (yrkande 1). Vidare

begär motionärerna ett tillkännagivande

om att alla livsmedel och processer som

härrör från genetiskt modifierade

organismer skall märkas (yrkande 2).

Även i motion L35 av Yvonne Ruwaida

(mp) begärs att regeringen inom EU

verkar för en klar och tydlig märkning

av genmodifierade produkter (yrkande

31).

I motion L34 av Rolf Dahlberg m.fl. (m)

påpekas, såvitt nu är i fråga, vikten av

att man anger ursprungslandet.

Agne Hansson m.fl. (c) påpekar i motion

L37 att nationell lagstiftning om

ursprungsmärkning av livsmedel måste

tillåtas inom EU. I motionen yrkas ett

tillkännagivande därom (yrkande 2).

Vidare yrkas att riksdagen som sin

mening ger regeringen till känna att

Sverige bör driva frågan om ett

gemensamt system för ursprungsmärkning

inom EU (yrkande 3). Därutöver anser

motionärerna, med hänvisning till det

arbete som för närvarande pågår inom EU

med en förordning om s.k. nya livsmedel,

att regeringen inom EU också bör driva

frågan om en generell märkning av

genetiskt modifierade

livsmedelsprodukter (yrkande 4).

Vad först gäller ursprungsmärkning av

livsmedel vill utskottet påminna om att

jordbruksministern i riksdagen nyligen

besvarat en fråga därom. Av frågesvaret

framgår att den svenska ståndpunkten är

att ursprungsmärkning skall vara

tillåten och möjlig. Enligt

jordbruksministerns mening skulle en

sådan märkning i själva verket befrämja

den gemensamma marknaden och handeln

internationellt i övrigt.

Jordbruksministern uttalade att hon

avser att med ytterligare kraft föra

fram dessa åsikter i EU och i andra

sammanhang (fråga 960328 anf. 70).

När det sedan gäller gentekniskt

modifierade livsmedel vill utskottet

peka på EG-direktivet 90/220/EEG om

avsiktlig utsättning av genetiskt

modifierade organismer. Direktivet är

bindande för medlemsstaterna och innebär

bl.a. att användningen av genetiskt

modifierade organismer skall prövas i

varje enskilt fall. Med organism avses

varje biologisk enhet som kan föröka sig

eller överföra genetiskt material. Genom

denna definition slås fast att själva

organismen alltid är levande. En

tillsynsmyndighet får meddela de

förelägganden och förbud som behövs i

det enskilda fallet för att t.ex.

motverka hälso- och miljöskador. En

produkt som godkänts för utsläpp på

marknaden av en behörig myndighet inom

EU är godkänd också i Sverige.

EG-direktivet har införlivats med

svensk rätt genom gentekniklagen

(1994:900). Lagen är tillämplig bl.a.

när produkter som innehåller eller

består av genetiskt modifierade

organismer släpps ut på marknaden.

Syftet med lagen är att skydda

människors och djurs hälsa och miljön

samt att säkerställa att etiska hänsyn

tas vid verksamhet med genetiskt

modifierade organismer. Enligt

gentekniklagen får ett tillstånd förenas

med villkor. I lagens förarbeten (prop.

1993/94:198) anförs att villkoren kan

avse t.ex. särskilda användnings- och

hanteringsvillkor samt märkning. Vidare

anförs att enligt det nämnda EG-

direktivet krävs märkning för

saluhållande av vissa livsmedel som

innehåller eller består av levande

genetiskt modifierade organismer. En

sådan begränsad märkning bör enligt

motiven vara ett villkor för tillstånd

att produkten skall få släppas ut på

marknaden. Av genteknikförordningen

(1994:901) framgår att sju olika

myndigheter beslutar i frågor om tillsyn

och tillstånd till olika verksamheter

med genetiskt modifierade organismer.

Livsmedelsverket har ansvaret när det

gäller livsmedel med genetiskt

modifierade organismer som släpps ut på

marknaden.

Kommissionen har i oktober 1995

utfärdat ett tolkningsdokument

(XI/655/95) angående märkningskravet för

marknadsgodkännande. I dokumentet anförs

att direktivet ger möjlighet att

föreskriva villkor i ett

produktgodkännande och att kommissionen

i vissa beslut också krävt märkning.

Dessa krav på märkning har dock hänfört

sig till riskbedömningen, och enligt

tolkningsdokumentet är det inte tillåtet

att uppställa krav på märkning av att en

produkt består av eller innehåller

genetiskt modifierade organismer.

Frågan om märkning av gentekniskt

modifierade livsmedel har därefter fått

förnyad aktualitet inom EU. I mars i år

har Europaparlamentet behandlat en

gemensam ståndpunkt från rådet (EG) nr

25/95 inför antagandet av en EG-

förordning om nya livsmedel och nya

livsmedelsingredienser (novel foods).

Förordningen omfattar även livsmedel som

bl.a. har framställts med hjälp av

genteknik men där produkterna inte

längre innehåller genetiskt modifierade

organismer. Avsikten med förordningen är

nämligen att fastställa regler och

villkor för livsmedel och

livsmedelsingredienser som inte tidigare

i någon utsträckning konsumerats inom

gemenskapen. Sådana livsmedel skall

genomgå en godkännandeprocedur innan de

får saluhållas. Vidare föreskrivs

kriterier för märkning av dessa

produkter. Sverige röstade mot förslaget

till gemensam ståndpunkt på grund av att

de föreslagna märkningsbestämmelserna,

enligt svensk uppfattning, inte var

tillräckligt långtgående.

Enligt det av parlamentet antagna

förslaget skall konsumenten genom

märkning informeras om alla

livsmedelsegenskaper, såsom

sammansättning, näringsvärde eller

näringsmässiga effekter samt avsedd

användning av livsmedlet, om dessa

skiljer ett nytt livsmedel eller en

livsmedelsingrediens från jämförbara

livsmedel och livsmedelsingredienser som

redan finns. Parlamentets förslag kan

sammanfattningsvis sägas innebära en

viss skärpning av märkningskravet

jämfört med rådets förslag, och det

ligger därmed närmare det krav på

märkning som framförts av Sverige.

Förslaget till förordning hanteras i

enlighet med artikel 189b i fördraget

och kommer därför att på nytt behandlas

av rådet. Om rådet inte antar

parlamentets förslag tillsätts en

förlikningskommitté med uppgift att

sammanjämka rådets och parlamentets

ståndpunkter.

Frågan om märkning av genmodifierade

produkter har helt nyligen varit föremål

för behandling av jordbruksutskottet

(bet. 1995/96:JoU11). Jordbruksutskottet

föreslår i betänkandet, med anledning av

en motion, ett tillkännagivande till

regeringen angående märkning av

produkter som innehåller, består av

eller framställts av genetiskt

modifierade organismer.

Jordbruksutskottet anför därvid att det

grundläggande kravet från svensk sida

bör vara att det genom märkning tydligt

framgår att en produkt innehåller eller

består av genetiskt modifierade

organismer. Om ett livsmedel framställts

med hjälp av genetiskt modifierade

organismer är det, enligt

jordbruksutskottets mening, i de flesta

fall angeläget att konsumenterna får

kännedom om detta förhållande genom

märkning. Behovet av märkning är sålunda

särskilt stort när det gäller livsmedel,

men även beträffande andra produkter är

det rimligt att kräva märkning.

Jordbruksutskottet förutsätter att

regeringen med största kraft och stor

tydlighet driver märkningsfrågan i

internationella sammanhang.

Lagutskottet vill för sin del ånyo

stryka under angelägenheten av att vi

med utnyttjande av de resurser som står

till buds försöker påverka utvecklingen

inom EG i riktning mot en högre

skyddsnivå som tillgodoser

konsumenternas intressen på

livsmedelsområdet. Som utskottet

påpekade hösten 1994 är det angeläget

att man från svensk sida arbetar för att

åstadkomma en tillfredsställande

ursprungsmärkning och andra

förbättringar av märkningsreglerna.

Under den allra senaste tiden har kraven

på information fått ökad aktualitet, och

många konsumenter känner en allmän oro

inför de nya livsmedel som inom en inte

alltför avlägsen framtid kan förekomma

på marknaden. Det är ett angeläget

konsumentintresse att frågor som rör

märkningsreglerna får en framskjuten

plats i EU-samarbetet och, enligt

utskottets uppfattning, bör regeringen

med ökad kraft verka för en förbättrad

märkning. Vad som därvid i första hand

bör komma i fråga är en förbättrad

ursprungsmärkning samt märkning av

livsmedel som innehåller eller består av

genetiskt modifierade organismer, eller

som har framställts med hjälp av

genteknik. Regeringen bör, med

utgångspunkt i det anförda, närmare

överväga formerna för och omfattningen

av märkningskraven. Internationella

överenskommelser måste givetvis beaktas

i den mån de blivit bindande för

Sverige.

Vad utskottet nu anfört bör riksdagen,

med anledning av motionerna L33

yrkandena 1 och 2, L34 i nu behandlad

del, L35 yrkande 31 samt L37 yrkandena

2-4, som sin mening ge regeringen till

känna.

I två motioner framhålls behovet av

fullständiga innehållsdeklarationer på

livsmedel. Det gäller motion L34 där

Rolf Dahlberg m.fl. (m) anför, såvitt nu

är i fråga, att konsumenterna, för att

kunna köpa varor från andra länder,

måste veta vad varorna innehåller samt

motion L35 av Yvonne Ruwaida (mp), vari

begärs ett tillkännagivande om att

Sverige bör verka för att vi får

fullständiga innehållsdeklarationer på

livsmedel (yrkande 32).

Under det gångna året har inom EU

bedrivits ett harmoniseringsarbete om

bl.a. märkning av livsmedel. I juni 1995

antog ministerrådet en gemensam

ståndpunkt, (EG) nr 7/95, om ett förslag

till ändring i direktiv 79/112/EEG om

märkning av livsmedel. Förslagen rör

bl.a. på vilka språk märkningen skall

göras och när mängden ingredienser skall

märkas. Förslaget innehåller även

förtydligande bestämmelser om den

beteckning under vilken ett livsmedel

saluhålls och krav på

tilläggsinformation, om en beteckning på

ett livsmedel kan medföra förväxling med

andra, liknande produkter.

Sverige har ansett att de föreslagna

ändringarna innebär en förbättring av

nuvarande märkningsregler.

I skrivelsen anför regeringen att

Sverige bör verka för att

ingrediensförteckningen på livsmedel är

så fullständig som möjligt. Råvaror och

tillsatser som kan ge upphov till

överkänslighetsreaktioner bör, enligt

regeringen, alltid anges oavsett

ingående mängd. I sammanhanget påpekar

regeringen att kommissionen, i

redovisningen av sina konsumentpolitiska

prioriteringar för åren 1996-1998,

nämner att reglerna om

innehållsdeklarationer för livsmedel kan

behöva förenklas, eftersom det endast är

ett litet antal konsumenter som kan

tillgodogöra sig den komplicerade

information som många gånger finns. Ett

sådant resonemang har, anförs det i

skrivelsen, väsentliga brister. Det är

tillräckligt allvarligt att en mindre

andel av konsumenterna kan råka ut för

mycket allvarliga eller t.o.m.

livshotande tillstånd om de av misstag

äter livsmedel med innehåll som de är

överkänsliga mot. Det är därför inte

acceptabelt, anför regeringen, att

kraven på fullständiga

innehållsdeklarationer förenklas, så att

konsumenterna inte kan avgöra vilka

dmnen livsmedlen innehåller.

Utskottet kan för sin del inte se annat

än att motionärernas önskemål och vad

regeringen anför sammanfaller i allt

väsentligt. Motion L34 i nu behandlad

del och motion L35 yrkande 32 får anses

tillgodosedda, och utskottet avstyrker

därför bifall till nämnda

motionsyrkanden.

Ekonomiskt och rättsligt skydd

I Europeiska kommissionens

konsumentpolitiska prioriteringar för

åren 1996-1998 framhålls bl.a. att den

inre marknaden för finansiella tjänster

har medfört en ökad konkurrens, ett

större urval av tjänster samt förnyelse,

vilket gagnar konsumenterna. Det framgår

dock att konsumentsammanslutningarna

rapporterat ett växande missnöje när det

gäller köp av finansiella tjänster.

Tjänsterna blir alltmer olika och

komplexa och konsumenterna saknar inte

sällan tillräcklig information. Många

stöter också på svårigheter när det

gäller att få tillgång till objektiv

rådgivning.

Rolf Dahlberg m.fl. (m) anför i motion

L34, såvitt nu är i fråga, att det är

positivt att finansiella tjänster från

en större marknad blir mer

lättillgängliga samtidigt som det är

viktigt att informationen är tydlig och

att konsumenterna kan känna tilltro till

rådgivning och förmedling. För att

åstadkomma ökad konkurrens behövs,

enligt motionärerna, likartade regler

vid fel och reklamationer.

I skrivelsen anförs att Sverige bör

verka för att arbetet med finansiella

tjänster på gemenskapsnivå främst

inriktas på åtgärder som stärker

konsumentskyddet i samband med de

tjänster som i större omfattning erbjuds

över gränserna. Den enskilde konsumenten

är vid dessa transaktioner särskilt

sårbar till följd av svårigheten att

hävda sin rätt enligt den nationella

lagstiftningen.

I skrivelsen anförs vidare att Sverige

skall arbeta för ökad konkurrens och ett

bättre konsumentskydd på den gemensamma

marknaden för finansiella tjänster.

Särskilt betydelsefullt är att

informationen om tjänsterna är tydlig,

att tjänster vars syfte är rådgivning

eller förmedling är tillförlitliga, att

konsumenternas ställning vid fel i

tjänsterna förbättras och att

reklamationshanteringen blir mer

effektiv.

Utskottet kan för sin del inte se annat

än att motionärernas önskemål ligger väl

i linje med regeringens ambitioner.

Något tillkännagivande med anledning av

motion L34 anser utskottet inte vara

erforderligt. Motionen i nu behandlad

del bör därför, enligt utskottets

mening, avslås.

Härmed övergår utskottet till att

behandla frågor som gäller

marknadsföring.

Gränsöverskridande marknadsföring blir

alltmer omfattande. Den sker i nya

former, och ny informationsteknik gör

att utvecklingen går fort. Förhållandet

kan innebära fördelar men också risker

för att marknadsföringen blir

påträngande och svår för konsumenterna

att värja sig mot. Utvecklingen har

uppmärksammats inom EU. År 1992

beslutade kommissionen att se över den

övergripande strategin när det gäller

säljfrämjande åtgärder ( commercial

communications ). Resultatet kommer att

presenteras i en grönbok under hösten

1996.

I sammanhanget kan vidare nämnas att

direktivet om gränslösa TV-sändningar

(89/552/EEG) för närvarande är under

översyn. Direktivet avser att åstadkomma

den nödvändiga harmoniseringen för att

möjliggöra fri rörlighet av TV-

sändningar över gränserna.

Utgångspunkten är att det sändande

landet har att kontrollera att

direktivets varsamhetsregler efterlevs.

Det mottagande landet har enligt

direktivet begränsade möjligheter att

hindra sändningar som är lagliga i

sändarlandet. Kommissionen har

föreslagit att möjligheterna för ett

mottagarland att ingripa mot bl.a.

våldssändningar skall bli större.

Sverige har bl.a. drivit frågan om att

TV-direktivet skall förtydligas när det

gäller rätten för medlemsländerna att

ingripa mot annonsörer, som genom att

vända sig till ett utländskt

programbolag kringgår det egna landets

lagstiftning. Kommissionen och rådet har

beslutat att anta en deklaration som

förtydligar medlemsländernas rätt att

hävda nationell lagstiftning gentemot

sina annonsörer.

I två motioner förs fram synpunkter som

gäller etiken i marknadsföringen. I

motion L33 av Tanja Linderborg m.fl. (v)

anförs att etiken i marknadsföringen bör

förbättras och att Sverige bör verka för

att könsdiskriminerande marknadsföring

och marknadsföring med

våldsförhärligande inslag förbjuds. I

motionen begärs ett tillkännagivande om

vad som nu anförts (yrkande 3).

Yvonne Ruwaida (mp) begär i motion L35

ett tillkännagivande om att regeringen i

EU bör verka för att förbjuda reklam som

är diskriminerande avseende kön, etniskt

ursprung, sexualitet, ålder eller

funktionshinder (yrkande 33). I motionen

framställs ett motsvarande yrkande när

det gäller reklam och smygreklam för

tobaks- och alkoholprodukter (yrkande

34).

Någon inhemsk lagstiftning som gör det

möjligt att ingripa mot diskriminerande

reklam i Sverige finns inte.

Marknadsdomstolen har slagit fast att

det inte är möjligt att med stöd av

marknadsföringslagen rikta ett förbud

mot en marknadsföring bara på den

grunden att den är könsdiskriminerande

(MD 1976:8). Däremot har domstolen i en

rad avgöranden förbjudit marknadsföring

där det föreligger risk för att den

inbjuder till olagligt beteende.

Marknadsdomstolen har nyligen meddelat

förbud mot marknadsföring som ansågs

uppmana till våld mot person (MD

1996:7).

Frågan om lagstiftning mot

diskriminerande reklam i Sverige har

varit föremål för en mängd överväganden

och förslag. Vad som därvid diskuterats

har gällt dels om sådana regler över

huvud taget behövs, dels om en sådan

lagstiftning kräver grundlagsändring. De

som har motsatt sig lagstiftning har

bl.a. gjort gällande att de egenåtgärder

som företas från näringslivets sida är

mer verkningsfulla än vad som kan

åstadkommas med stöd av lagstiftning.

Frågan om ett förbud mot diskriminerade

reklam, i första hand

könsdiskriminerande reklam, behandlades

förra våren i samband med att riksdagen

antog den nya marknadsföringslagen

(prop. 1994/95:123, bet. LU16).

Konstitutionsutskottet ansåg i sitt

yttrande till lagutskottet (yttr.

1994/95:KU4y) att lagstiftning mot

könsdiskriminerande reklam, som begärts

i då aktuella motioner, inte kan införas

utan grundlagsändring. Lagutskottet

delade motionärernas uppfattning att

reklam med inslag av diskriminering i

olika former är oacceptabelt. Eftersom

laglig möjlighet till ingripande mot

diskriminerande reklam kräver

grundlagsändringar som innebär

inskränkningar i tryckfrihetens och

yttrandefrihetens grundvalar bör dock,

anförde utskottet, lagstiftning komma i

fråga endast om detta framstår som det

enda alternativet till att komma till

rätta med problemen. Förutom att

lagstiftningsbehovet sålunda måste vara

klarlagt borde, enligt utskottet, vidare

krävas att den diskriminerande reklamen

förekommer i sådan omfattning och är av

sådan art att inskränkningar i

tryckfrihetsrätten och yttrandefriheten

oundgängligen är påkallade. Vad som

anförts i de då aktuella motionerna

utgjorde, enligt utskottets mening, inte

tillräckliga skäl att utifrån dessa

utgångspunkter ta några initiativ till

lagstiftning. Utskottet, som

konstaterade att regeringen kommer att

följa utvecklingen på området, avstyrkte

med det anförda bifall till då aktuella

motioner. Riksdagen följde utskottet

(rskr. 267).

I sammanhanget kan vidare nämnas att

statsrådet Blomberg nyligen i riksdagen

besvarat en fråga om vilka åtgärder

regeringen avser att vidta för att

stoppa erotisering av reklam. Statsrådet

upplyste att regeringen är väl medveten

om utvecklingen och gett Konsumentverket

i uppdrag att studera utvecklingen och

föreslå lämpliga åtgärder. En rapport

väntas den 1 oktober i år (fråga

1995/96:352).

Med anledning av yrkande 34 i motion

L35 kan nämnas att det inom

Europakommissionen sedan flera år

tillbaka har pågått ett arbete med ett

förslag till direktiv om förbud mot

tobaksreklam. Vidare vill utskottet

påminna om att en särskild utredare i

Sverige haft i uppdrag att utreda frågan

om förbud mot indirekt tobaksreklam. I

november förra året överlämnade

utredningen sitt betänkande (SOU

1995:114) Indirekt tobaksreklam med

förslag till lagregler om begränsningar

av sådan reklam. Betänkandet har varit

föremål för remissbehandling och bereds

för närvarande i regeringskansliet.

När det gäller marknadsföring av

alkoholdrycker har regeringen nyligen

tillkallat en särskild utredare för att

göra en översyn av bestämmelserna.

Utredaren skall se över nuvarande

marknadsföringsregler, bl.a. utifrån de

förändringar som skett på

alkoholpolitikens område i och med

Sveriges anslutning till EU, och utforma

förslag till de författningsregleringar

som bedöms nödvändiga. Utredarens arbete

skall vara slutfört före utgången av

mars 1997 (dir. 1996:33).

I förevarande skrivelse anför

regeringen att Sverige bör verka för att

konsumentintressena lyfts fram i det

arbete som nu pågår inom EU när det

gäller säljfrämjande åtgärder. Enligt

regeringen måste en strävan vara att

skyddet för konsumenterna i

medlemsländernas lagstiftning på

marknadsföringsområdet inte skiljer sig

alltför mycket åt, samtidigt som det är

angeläget att gemenskapsreglerna

föreskriver en hög etisk nivå för

företagens marknadsföring. För Sverige

är det, enligt regeringen, viktigt att

regleringar på gemenskapsnivå som rör

marknadsföring föreskriver vilket minsta

konsumentskydd som skall finnas och att

det även i fortsättningen finns utrymme

för medlemsländerna att ha ett starkare

konsumentskydd om man anser detta

påkallat. Utifrån dessa utgångspunkter

bör Sverige, enligt regeringens mening,

verka för att gemenskapsreglerna när det

gäller marknadsföring läggs på en högre

etisk nivå än vad som gäller för

närvarande. Sverige bör sålunda aktivt

verka för att flera direktiv skärps.

Utskottet har ingen annan uppfattning

än regeringen när det gäller EU-arbetets

inriktning på förevarande område. När

det gäller ifrågavarande motionsspörsmål

måste beaktas att de skillnader som

finns mellan medlemsländernas regler för

marknadsföring inte enbart har sin grund

i olika ambitioner i konsumentpolitiken

utan också kan bero på kulturella

skillnader som gör att synen på vad som

är oetiskt och otillbörligt kan variera.

De betänkligheter från tryckfrihets- och

yttrandefrihetsrättsliga utgångspunkter

som utskottet framförde våren 1995 mot

att lagstiftningsvägen i Sverige ingripa

mot könsdiskriminerande reklam gör sig

gällande också i EU-sammanhang.

Med det anförda avstyrker utskottet

bifall till motionerna L33 yrkande 3 och

L35 yrkande 33.

Inte heller yrkande 34 i motion L35

bör, med hänsyn till vad som redovisats

ovan, vinna riksdagens bifall.

I en motion begärs ett tillkännagivande

om TV-reklam riktad till barn. Bengt

Harding Olson och Kerstin Heinemann (fp)

kräver i motion L36 ett totalförbud mot

sådan reklam (yrkande 6).

TV-sändningar inom EU regleras av det

ovan nämnda TV-direktivet (89/552/EEG)

som innehåller bestämmelser om reklam. I

direktivet uppställs vissa

varsamhetskriterier när det gäller

reklam riktad till barn. Reklamen får

t.ex. inte direkt uppmana minderåriga

att köpa en produkt eller tjänst genom

att utnyttja deras oerfarenhet eller

godtrogenhet. Inte heller får den direkt

uppmana minderåriga att övertala sina

föräldrar eller andra att köpa de

utannonserade varorna eller tjänsterna.

Av regeringens skrivelse framgår att

Sverige, under arbetet med revideringen

av TV-direktivet, aktivt har verkat för

ett förbud mot TV-reklam riktad till

barn under 12 år, i enlighet med den

lagstiftning som vi har i Sverige.

Barnen är i regel oerfarna och godtrogna

i kommersiella sammanhang och utgör

därför en särskilt utsatt grupp. Sverige

bör även fortsättningsvis i enlighet med

de mål som uppställs i 1995 års

regeringsförklaring verka för att TV-

direktivet ändras så att TV-reklam

riktad till barn uttryckligen förbjuds.

Vad som hittills har uppnåtts i denna

del är, enligt vad som framgår av

skrivelsen, utfästelser från

kommissionens sida att medverka till att

studier görs av reklamens effekter på

barn. Dessutom har Europaparlamentet

nyligen yttrat sig över

direktivförslaget och bl.a. föreslagit

skärpta regler för reklam riktad till

barn. Behandlingen av de olika förslagen

kommer att fortsätta i rådet under

innevarande vår, och det är därför ännu

oklart i vilken utsträckning

parlamentets synpunkter kommer att

beaktas.

Utskottet delar motionärernas

inställning och anser att Sverige bör

arbeta för ett förbud inom EU som

motsvarar vad som gäller för inhemska TV-

sändningar beträffande reklam riktad

till barn. Mot bakgrund av vad som

anförts i skrivelsen kan utskottet för

sin del inte se att det föreligger behov

av något tillkännagivande från

riksdagens sida i enlighet med vad som

begärs i motion L36 yrkande 6.

Utskottet övergår därmed till att

behandla några frågor som gäller

köprätt. Frågorna har aktualiserats

genom skrivelsen och en motion. År 1994

publicerade kommissionen en s.k. grönbok

om garantier för konsumentvaror och

service efter köpet. Med garantier avses

inte bara avtalade garantier utan också

vad som kallas legala garantier, dvs.

det skydd som lagen ger konsumenten när

det är fel på varan. I grönboken sägs

bl.a. att konsumentskyddet på dessa

områden skiljer sig mycket inom unionen

och att skyddet åtminstone i vissa

länder behöver förbättras. Som ett skäl

för att harmonisera reglerna pekar man i

grönboken på handeln över gränserna, som

också på konsumentområdet blir alltmer

utbredd. Grönboken lämnades ut för

synpunkter, varefter kommissionen drog

slutsatser om hur arbetet borde gå

vidare. Kommissionen tillsatte därvid en

arbetsgrupp med fristående experter,

dvs. personer som inte representerar

sina länder. Enligt uttalanden som

gjordes från kommissionen studerade

gruppen särskilt behovet av ett

förstärkt konsumentskydd vad gäller det

legala felansvaret för näringsidkarna.

Arbetet var i kommissionen inriktat på

att arbetsgruppen skulle presentera ett

direktivförslag före sommaren 1995.

Arbetet var brett upplagt och synes ha

syftat till något som närmast liknar en

europeisk konsumentköplag. Kommissionen

väntas inom kort lämna ett

direktivförslag. Det är inte känt vad

förslaget kommer att innehålla men,

enligt vad som framgår av skrivelsen,

finns skäl att tro att direktivförslaget

kommer att innehålla ganska detaljerade

regler.

Regeringen anför att Sverige bör stödja

arbetet för att höja

konsumentskyddsnivån när det gäller

garantier och tjänster efter köpet.

Samtidigt är det, enligt regeringens

mening, angeläget att gemenskapsregler

på konsumenträttens område utformas på

ett sådant sätt att konsumentintressena

värnas så effektivt som möjligt utan

onödiga ingrepp i de nationella

rättsordningarna. Det är, anför

regeringen, knappast lämpligt att

försöka harmonisera staternas

civilrättsliga regler om konsumentköp.

På ett så centralt område, där de flesta

länder redan har detaljerade lagregler,

stöter ett sådant arbete på stora

svårigheter. Länderna har vitt skilda

utgångspunkter, och en harmonisering i

detaljer innebär att inarbetade system

får överges. Arbetet bör, enligt

regeringens mening, i stället inriktas

på ett direktiv som anger vilka problem

som de nationella lagarna skall reglera

och vilket skydd konsumenterna lägst

skall ha.

I motion L34 av Rolf Dahlberg m.fl. (m)

anförs, så vitt nu är i fråga, att

grundläggande köprättsliga regler som

gäller garantier och andra tjänster

efter köp kan behöva beslutas på

gemenskapsnivå.

Utskottet har samma principiella

uppfattning som regeringen och anser att

Sverige bör stödja arbetet för att höja

konsumentskyddsnivån när det gäller

garantier och tjänster efter köpet.

Enligt utskottet är det angeläget att

gemenskapsreglerna på detta område

utformas på ett sådant sätt att

konsumentintressena värnas så effektivt

som möjligt utan onödiga ingrepp i de

nationella rättsordningarna. En sådan

ordning som aktualiseras i motionen

skulle, i den mån den över huvud taget

är genomförbar, medföra ett omfattande

arbete, kräva stora resurser och ta lång

tid. Utskottet ställer sig därför bakom

den inriktning av arbetet som regeringen

förordat och avstyrker bifall till

motion L34 i nu behandlad del.

Information och utbildning

Sverige har vid ett beslut i

ministerrådet hösten 1995 ställt sig

bakom en resolution som uppmanar

kommissionen att före utgången av år

1996 noga undersöka möjligheterna till

initiativ på gemenskapsnivå vad gäller

samarbetet på området

konsumentutbildning och utbyte av

information. Utgångspunkterna för

kommissionens arbete skall vara att

hänsyn tas till moderna

kommunikationsmetoder och ny teknik. De

initiativ på gemenskapsnivå som kan bli

aktuella skall stödja och komplettera

medlemsstaternas åtgärder för att

förbättra konsumentutbildning och

konsumentupplysning.

Ett prioriterat område i kommissionens

konsumentpolitiska handlingsprogram för

åren 1996-1998 är att göra en

kraftinsats för att förbättra

konsumentupplysning och

konsumentinformation. Kommissionen har

påpekat att särskilda insatser kan

behöva göras för att uppmuntra

konsumentorganisationerna att förändra

sina arbetsformer och därmed kunna

tillgodogöra sig fördelarna med den nya

informationstekniken. Ett annat

prioriterat område i handlingsprogrammet

är åtgärder för att möjliggöra för

konsumenterna att dra nytta av

informationssamhället. Intensifierade

åtgärder som innefattar utbildning och

upplärning så att konsumenterna till

fullo skall kunna utnyttja

informationssamhällets möjligheter

föreslås.

I motion L35 av Yvonne Ruwaida (mp)

begärs tillkännagivanden från riksdagens

sida i en mängd olika avseenden som

gäller information och utbildning. I

motionen yrkas tillkännagivanden om

vikten av att man som konsument får

information om de varor och tjänster som

finns på marknaden (yrkande 1), att

prisuppföljning bör ske regelbundet i

syfte att skydda konsumenterna (yrkande

38 delvis), att medborgarkontor bör

inrättas, som kan ge service i samhälls-

och konsumentfrågor i syfte att öka

människors medvetenhet och kunskap som

konsumenter (yrkande 15), att regeringen

bör verka för ett ökat

informationsutbyte så att olika

intressenter, organisationer och partier

kan bidra med synpunkter på EU:s

konsumentpolitik (yrkande 14) samt att

Civildepartementet skall ge ut en

nyhetstidning om konsumentpolitiken i EU

och om svenska initiativ och insatser

(yrkade 13).

Utskottet konstaterar att vad

regeringen anfört i förevarande

skrivelse om vikten av information i

stora delar överensstämmer med

motionärens önskemål. Regeringen anser

att Sverige skall verka för insatser

inom EU som bidrar till att

konsumenterna blir välutbildade och

kritiska så att de kan utnyttja

marknadens möjligheter. Kunniga och

kritiska konsumenter utgör också en

kraft på marknaden för att driva fram

nya produkter och tjänster, vilket är

särskilt positivt när det gäller att få

en konsumtion som belastar miljön så

litet som möjligt.

Härutöver menar regeringen att

informations- och erfarenhetsutbytet

mellan regeringen och konsument- och

näringslivsorganisationerna när det

gäller konsumentfrågor i EU bör

förbättras. Utgångspunkten skall därvid

vara största möjliga öppenhet. Det kan,

enligt vad som sägs i skrivelsen, handla

om att så tidigt som möjligt remittera

förslag som kommer från EU, informera om

svenska konsumentpolitiska initiativ och

ståndpunkter och återrapportera

resultatet av svenska insatser i EU.

Regeringen och organisationerna har,

enligt vad som anförs i skrivelsen, ett

ömsesidigt intresse av informations- och

erfarenhetsutbyte.

Vad gäller de särskilda yrkandena i

motionen vill utskottet anföra följande.

Något tillkännagivande från riksdagens

sida i enlighet med vad som begärs i

yrkande 1 är inte meningsfullt.

Utskottet har, mot bakgrund av vad som

redovisats om skrivelsens innehåll,

tillräckliga skäl att utgå från att

regeringen är väl medveten om behovet av

att konsumenterna är väl informerade om

de varor och tjänster som finns på

marknaden. När det gäller yrkande 38

vill utskottet erinra om att flera olika

organ har till uppgift att följa

prisutvecklingen. Kommissionen för

prisfrågor kommer hösten 1996 att

redovisa sina erfarenheter i en rapport

till regeringen. Prisundersökningar

utförs också av bl.a. Statistiska

centralbyrån (SCB), Konsumentverket och

Pensionärernas riksorganisation (PRO).

Vidare gör näringslivet egna analyser av

prisutvecklingen. En särskild utredare

har också tillkallats för att föreslå

åtgärder för att få fram en bättre

analys av och information om

prisförändringar. Syftet skall främst

vara att stärka konsumenternas ställning

på marknaden. Uppdraget skall redovisas

innevarande år (dir. 1995:147). Därtill

kommer att frågor om prisutvecklingen

ständigt är föremål för bevakning i

olika media.

Beträffande yrkande 15 vill utskottet

peka på att flera projekt pågår både i

Sverige och i andra länder för att göra

informationen till medborgare och

konsumenter lättare tillgänglig. Sedan

er 1992 pågår ett utvecklingsarbete om

medborgarkontor och medborgarinformation

inom Civildepartementet.

Försöksverksamhet med medborgarkontor

inleddes sommaren 1994 och regleras i

lagen (1994:686) om försöksverksamhet

med medborgarkontor. Lagen ger

kommunerna befogenhet att sluta

samverkansavtal med statliga myndigheter

m.fl. om att utföra sådana uppgifter som

inte innebär myndighetsutövning.

Vad slutligen gäller yrkandena 13 och

14 kan utskottet konstatera att en

kommitté har tillkallats med uppgift att

utreda och föreslå åtgärder som kan öka

medborgarnas möjligheter till inflytande

och delaktighet i samhällsutvecklingen

och därmed på sikt bidra till en vital

demokratisk utveckling. Kommitténs

uppdrag avslutas under år 1996 (dir.

1995:56).

Med det anförda avstyrker utskottet

bifall till motion L35 yrkandena 1,

13-15 och 38 i denna del.

Miljö och konsumtion

I den svenska konsumentpolitiken är

miljömålet relativt nytt och svarar mot

många krav och behov som finns hos

konsumenterna. Målet tillkom i samband

med 1995 års konsumentpolitiska beslut

och innebär att sådana konsumtions- och

produktionsmönster skall utvecklas som

minskar påfrestningarna på miljön och

bidrar till en långsiktigt hållbar

utveckling. Det nya målet har bl.a.

motiverats av att medvetenheten om

sambandet mellan miljö och konsumtion

stadigt har ökat och att människor i dag

är villiga att ta ett större ansvar för

miljön.

Regeringen anser att det är en viktig

uppgift för konsumentpolitiken att se

till att konsumenterna får underlag för

att bedöma de miljömässiga konse

kvenserna av sitt levnadssätt och sin

konsumtion samt praktiska

förutsättningar att spela en mer aktiv

roll för att belastningen på miljön

skall minska.

Rolf Dahlberg m.fl. (m) anför i motion

L34, såvitt nu är i fråga, att

miljöområdet är ett viktigt område för

gemensamma insatser. I motionen

poängteras vikten av att konsumenterna

får underlag för att bedöma de

miljömässiga konsekvenserna av sin

konsumtion.

Utskottet erinrar om att regeringen år

1995 tillkallat en särskild utredare för

att utarbeta förslag till en

handlingsplan för hur ambitionerna med

miljömålet skall förverkligas (dir.

1995:46). Utredningen beräknas avsluta

sitt arbete under år 1996. När det

gäller EU-samarbetet skall Sverige,

enligt vad som anförs i skrivelsen,

verka för att kommissionen utarbetar en

strategi på konsumentområdet för att

utveckla sådana produktions- och

konsumtionsmönster som minskar

påfrestningarna på miljön och bidrar

till en långsiktigt hållbar utveckling.

Mot bakgrund av vad som sålunda

redovisats kan utskottet inte finna

annat än att regeringen och motionärerna

har ett likartat synsätt i frågor om

konsumenternas behov av underlag för att

kunna bedöma de miljömässiga konse

kvenserna av sin konsumtion. Utskottet

avstyrker därför bifall till motion L34

i nu behandlad del.

I motion L35 av Yvonne Ruwaida (mp)

begärs tillkännagivanden som går ut på

att Sverige i EU på olika sätt bör verka

för att en miljövänlig konsumtion skall

bli verklighet. I motionen anförs att

miljötänkandet måste genomsyra hela

konsumentpolitiken och att regeringen

bör verka för att EU sätter miljöskydd

som ett övergripande mål i all EU-policy

(yrkande 21), att hänsyn till miljö och

konsumenter alltid skall ha företräde

framför hänsyn till den inre marknaden

(yrkande 7) samt att EU skall använda

det medlemsland som har det högsta

miljöskyddet som normgivande för

åtgärder (yrkande 22). Vidare bör

regeringen, enligt motionärens mening,

verka för att EU använder olika

styrmedel för att främja ren

produktion , såsom att tillämpa

substitutionsprincipen för kemikalier

och utveckla en kretsloppspolitik

(yrkande 24) samt för att EU inför

obligatorisk och offentlig miljörevision

(yrkande 25). Därutöver framhålls att EU

bör ge konsumenter tillgång till

information om varor och tjänster

(yrkande 26). I motionen anförs också

att politiska och marknadsekonomiska

misslyckanden gjort att miljövänlig

konsumtion är dyrare än miljöfarlig

sådan. I motionen yrkas att riksdagen

skall begära att regeringen verkar för

att miljökostnader ingår i priset på

varor och tjänster (yrkande 16).

I motion L35 tas även upp frågor som

rör miljömärkning. Motionären anser att

sådan märkning är ett sätt att främja

konsumenternas möjligheter till

miljöeffektiva val på marknaden.

Miljömärkningen stimulerar även

marknaden att ta fram miljövänliga

produkter. I motionen påpekas att det

nordiska miljömärkningssystemet Svanen

har flera brister. Motionären anser

därför, för att systemen skall få

konsumenternas förtroende, att såväl

Svanen som EU:s miljömärkningssystem bör

reformeras (yrkande 27). I motionen

anförs att arbetet med miljökriterier

skall stå fritt från direkt påverkande

intressenter och att processen med

framtagande av kriterier bör vara öppen

för insyn (yrkande 28), att

kriteriesystemet vid miljömärkning skall

bygga på försiktighets- och

substitutionsprincipen, vilket innebär

att diskutabla substanser inte skall

accepteras i en miljömärkt vara (yrkande

29) samt att man vid miljömärkningen

inte skall kunna kompensera en dålig

egenskap i en produkt med bättre värden

vad gäller en annan egenskap (yrkande

30).

Med anledning av vad som anförts i

motion L35 vill utskottet peka på att

främjandet av ett praktiskt

förhållningssätt till utvecklingen av

från miljösynpunkt hållbara

konsumtionsmönster är ett prioriterat

område i kommissionens

konsumentpolitiska prioriteringar för

åren 1996-1998. Kommissionen anser att

gemenskapens konsumentpolitik, från att

ha varit inriktad på främst utbudssidan,

nu även måste inriktas på åtgärder som

möjliggör en långsiktigt hållbar

utveckling. Från kommissionens sida vill

man, genom utbildning och information

samt produktmärkning, underlätta för

konsumenterna att göra rationella val.

Kommissionen framhåller att

konsumenterna ofta har svårigheter att

bedöma en produkts miljöpåverkan i

jämförelse med en annan. Det är därför

viktigt att system som bygger på

livscykelanalyser vidareutvecklas.

Härigenom underlättas jämförelser av

produkters påverkan på miljön i

produktions- och användarleden.

I regeringens skrivelse påpekas att det

finns styrmedel - såväl informativa och

administrativa som ekonomiska - som kan

påverka konsumtion och produktion i en

miljöanpassad inriktning. Exempel på

styrmedel inom konsumentområdet är

miljömärkning och

miljövarudeklarationer. Dessa används

redan i dag men bör utvecklas vidare

också i det internationella samarbetet.

Vid produktutveckling och produktion bör

arbetet med internationell

standardisering, livscykelanalyser och

miljörevisioner främjas. Miljöskatter,

t.ex. skatten på koldioxid, är enligt

regeringen exempel på viktiga ekonomiska

styrmedel.

När det gäller motionsspörsmålen om

miljömärkning vill utskottet anföra

följande. År 1989 infördes ett

harmoniserat nordiskt system för

miljömärkning av produkter, den s.k.

svanmärkningen. Den frivilliga

miljömärkningen i Sverige - inom ramen

för detta system - organiseras och drivs

av Standardiseringen i Sverige (SIS) och

leds av Miljömärkningsstyrelsen.

Verksamheten regleras genom ett avtal

mellan staten och SIS. Inom EU gäller

sedan våren 1992 ett gemensamt

miljömärkningssystem. Systemet har

införts genom rådets förordning (EEG) nr

880/92 av den 23 mars 1992 om ett

gemenskapsprogram för tilldelning av

miljömärke. EG-förordningen, som är

direkt gällande i Sverige, återspeglar i

stort de principer som gäller för den

nordiska miljömärkningen. Bestämmelser

som behövs för att tillämpa EG:s

miljömärkningsförordning finns i lagen

(1994:1772) om tillämpningen av det

europeiska miljömärkningssystemet.

Enligt EG-förordningen skall de länder i

vilka förordningen gäller utse organ som

ansvarar för de uppgifter som anges i

förordningen. Med stöd av

tillämpningslagen har regeringen utsett

SIS att vara behörigt organ i Sverige.

Symbolen för EU:s miljömärkning är en

stiliserad blomma, den s.k. EU-blomman.

Utöver EG:s miljömärkningssystem finns

också EG:s energideklarationssystem som

en vägledning för konsumenterna i deras

val av hushållsapparater.

Energieffektiviteten anges på en skala

utformad så att den stimulerar

framställning av mer effektiva produkter

utan att ge avkall på de viktigaste

funktionsegenskaperna. I kommissionens

handlingsprogram framhålls behovet av

att dessa och andra märkningsprogram

vidareutvecklas.

I samband med förra årets

konsumentpolitiska beslut behandlade

utskottet motionsyrkanden om

miljömärkningen med liknande inriktning

som de nu aktuella. Utskottet kunde

därvid inte ställa sig bakom den kritik

mot det nordiska miljömärkningssystemet

som framfördes i de då aktuella

motionerna (bet. 1994/95:LU32).

Utskottet anser fortfarande att det

finns anledning att utgå från att den

nordiska miljömärkningen, i jämförelse

med andra länders officiella

miljömärkningssystem, har lyckats

relativt bra beträffande fastställda

kriterier, utfärdade licenser och

produkter på marknaden. Konsumenternas

kännedom om den nordiska

miljömärkningssymbolen Svanen har också

vuxit i de nordiska länderna, och

miljömärket har hög trovärdighet hos

både konsumenter och producenter.

Arbetet med att utarbeta kriterier

enligt EG:s miljömärkningssystem har

gått långsammare än beräknat. I dag har

kriterier för åtta produktgrupper

fastställts, bl.a. för tvättmedel,

hushålls- och toalettpapper samt tvätt-

och diskmaskiner. Endast ett fåtal

licenser har beviljats. De enda

produkter som är märkta med EG-blomman

och som finns på den europeiska

marknaden är tvättmaskiner och

hushållspapper. Enligt artikel 18 i

förordningen skall systemet utvärderas

och förordningen revideras år 1997. På

miljöministerrådsmötet i december 1995

rådde stor enighet om vikten av att

medlemsländerna aktivt bör ges möjlighet

att delta i revideringen. Kommissionen

har inlett revideringsarbetet och hållit

ett möte med experter från

medlemsstaterna.

I skrivelsen anför regeringen att den

stödjer dessa strävanden och att

Sverige aktivt kommer att medverka och

lämna synpunkter och förslag till

förändringar i systemet med utgångspunkt

i erfarenheterna av det nordiska

miljömärkningssystemet. För att ett

miljömärkningssystem skall bli

framgångsrikt, anför regeringen, krävs

att systemet uppnår hög trovärdighet

både hos konsumenter och tillverkare.

Detta förutsätter i sin tur att

kriterierna har höga miljö- och

kvalitetskrav samt att testning och

kontroll görs av oberoende organ. Vad

som sålunda anförts skall, enligt

regeringens mening, utgöra grunden för

den svenska hållningen.

Utskottet har för sin del inget att

erinra mot de bedömningar regeringen

gjort när det gäller EU-arbetet på

konsumentområdet i frågor som gäller

miljö och konsumtion. Regeringen har

också utfäst sig att vid EU:s

regeringskonferens 1996 verka för att

det skall vara ett uttryckligt mål för

gemenskapens konsumentpolitik att

utveckla sådana produktions- och

konsumtionsmönster som minskar

påfrestningarna på miljön och bidrar

till en långsiktigt hållbar utveckling.

Mot bakgrund av vad som anförts ovan

bör yrkandena 7, 16, 21, 22 och 24-30 i

motion L35 inte föranleda någon

riksdagens vidare åtgärd.

Forskning

I regeringens skrivelse påpekas att

forskningen är ett betydelsefullt

instrument för en resultatinriktad

konsumentpolitik. Genom

forskningsinsatser kan olika problem för

konsumenterna kartläggas och orsaker

analyseras. Regeringen bedömer att det i

dag knappast finns någon uttalad

strategi inom EU-kommissionen när det

gäller konsumentforskning och

forskningens roll i det

konsumentpolitiska arbetet. Sverige bör

därför aktivt delta i arbetet för en

bred och samlad konsumentforskning inom

EU. Regeringen avser att verka för att

konsumentforskningen skall ingå i EU:s

femte ramprogram för forskning.

I motion L36 av Bengt Harding Olson och

Kerstin Heinemann (fp) påpekas att

regeringens ambition, att arbetet med

konsumentfrågor i EU inte skall

föranleda utgiftsökningar, bör gälla

även för konsumentforskningen. I

motionen begärs ett tillkännagivande

härom (yrkande 3).

Yvonne Ruwaida (mp) anför i motion L35

att den samlade kunskapen om ekonomi och

marknad sett ur ett konsumentperspektiv

är alltför liten. Forskningen är så

eftersatt att den viktiga kunskapen om

hushållens villkor saknas. I motionen

begärs ett tillkännagivande om att mer

resurser bör avsättas till

konsumentforskningen och i andra hand

att konsumentforskningen får en egen

organisation inom universitet och

högskolor (yrkande 35).

Utskottet erinrar om att en av

regeringen tillkallad utredare i

betänkandet (SOU 1996:10) Forskning för

vår vardag presenterat ett förslag till

konsumentpolitiskt forskningsprogram,

som skall ligga till grund för

regeringens ställningstagande i den

forskningspolitiska proposition som

regeringen avser att lägga fram hösten

1996. I utredarens uppdrag har bl.a.

ingått att kartlägga den

konsumentpolitiska forskningen i Sverige

med utblickar mot de nordiska länderna

och EU. Vidare har utredaren analyserat

forskningsområdet och lämnat förslag på

hur detta skall organiseras. Härutöver

har utredaren redovisat förslag om hur

forskningsområdet bör finansieras.

När det gäller den fråga som tas upp i

motion L36 konstaterar utskottet att en

utgångspunkt för det svenska arbetet med

konsumentfrågor i EU enligt regeringen

skall vara att det drivs på ett sådant

sätt att det inte föranleder

utgiftsökningar vare sig på den svenska

statsbudgeten eller på EG-budgeten.

Utskottet utgår från att detta gäller

även för konsumentforskningen.

Med det anförda avstyrker utskottet

motionerna L35 yrkande 35 och L36

yrkande 3.

Utöver vad utskottet anfört i det

föregående föranleder regeringens

skrivelse 1995/96, Konsumentpolitiken i

EU - mål och inriktning för det svenska

arbetet, och motionerna inte några

uttalanden från utskottets sida.

Utskottet föreslår att riksdagen lägger

skrivelsen till handlingarna.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande skrivelser om

konsumentpolitiken i EU

att riksdagen avslår motion

1995/96:L37 yrkande 5,

2. beträffande

konsumentpolitikens mål och medel

att riksdagen avslår motion

1995/96:L35 yrkandena 2-6 och 39,

3. beträffande svenskt arbete

med konsumentfrågor i EU

att riksdagen avslår motion

1995/96:L34 i motsvarande del,

res. 1 (m)

4. beträffande

subsidiaritetsprincipen

att riksdagen avslår motionerna

1995/96:L35 yrkandena 9, 10, 17 och

23, 1995/96:L36 yrkande 2 samt

1995/96:L37 yrkande 1,

res. 2 (mp)

5. beträffande stöd till

konsumentpolitik i andra länder

att riksdagen avslår motion

1995/96:L35 yrkande 37,

6. beträffande inriktningen av

stöd till konsumentpolitik i andra

länder

att riksdagen avslår motion

1995/96:L34 i motsvarande del,

res. 3 (m)

7. beträffande

konsumentpolitikens integrering

att riksdagen avslår motion

1995/96:L36 yrkande 7,

8. beträffande konsumentfrågorna

och EU:s regeringskonferens

att riksdagen avslår motion

1995/96:L36 yrkande 1,

9. beträffande vissa

bestämmelser i Romfördraget

att riksdagen avslår motion

1995/96:L35 yrkandena 11 och 19,

res. 4 (mp)

10. beträffande inflytande i

EU:s institutioner

att riksdagen avslår motion

1995/96:L35 yrkande 40,

11. beträffande

konsumentinflytande i EU

att riksdagen avslår motion

1995/96:L35 yrkandena 12, 18 och 20,

12. beträffande

standardiseringsarbete

att riksdagen avslår motionerna

1995/96:L34 i motsvarande del och

1995/96:L36 yrkande 5,

13. beträffande

produktsäkerhetskontrollen

att riksdagen avslår motionerna

1995/96:L34 i motsvarande del och

1995/96:L35 yrkande 38 i motsvarande

del,

14. beträffande producenternas

ansvar

att riksdagen avslår motion

1995/96:L35 yrkande 8,

15. beträffande

produktsäkerhetslagen

att riksdagen avslår motionerna

1995/96:L35 yrkande 36 och

1995/96:L36 yrkande 4,

res. 5 (fp, mp)

16. beträffande märkning av

livsmedel

att riksdagen med anledning av

motionerna 1995/96:L33 yrkandena 1

och 2, 1995/96:L34 i motsvarande del,

1995/96:L35 yrkande 31 samt

1995/96:L37 yrkandena 2-4 som sin

mening ger regeringen till känna vad

utskottet anfört,

17. beträffande

innehållsdeklarationer

att riksdagen avslår motionerna

1995/96:L34 i motsvarande del och

1995/96:L35 yrkande 32,

res. 6 (mp)

18. beträffande finansiella

tjänster

att riksdagen avslår motion

1995/96:L34 i motsvarande del,

19. beträffande diskriminerande

reklam

att riksdagen avslår motionerna

1995/96:L33 yrkande 3 och

1995/96:L35 yrkande 33,

res. 7 (mp)

20. beträffande åtgärder mot

viss reklam

att riksdagen avslår motion

1995/96:L35 yrkande 34,

res. 8 (mp)

21. beträffande TV-reklam till

barn

att riksdagen avslår motion

1995/96:L36 yrkande 6,

22. beträffande köprättsliga

frågor

att riksdagen avslår motion

1995/96:L34 i motsvarande del,

23. beträffande

konsumentinformation

att riksdagen avslår motion

1995/96:L35 yrkandena 1, 13-15 och 38

i motsvarande del,

24. beträffande

miljöinformation

att riksdagen avslår motion

1995/96:L34 i motsvarande del,

25. beträffande miljö och

konsumtion

att riksdagen avslår motion

1995/96:L35 yrkandena 7, 16, 21, 22

och 24-30,

res. 9 (mp)

26. beträffande

konsumentforskningen

att riksdagen avslår motion

1995/96:L35 yrkande 35 och

1995/96:L36 yrkande 3,

res. 10 (mp)

27. beträffande regeringens

skrivelse 1995/96:181

att riksdagen lägger regeringens

skrivelse 1995/96:181,

Konsumentpolitiken i EU - mål och

inriktning för det svenska arbetet, till

handlingarna.

Stockholm den 21 maj 1996

På lagutskottets vägnar

Agne Hansson

I beslutet har deltagit: Agne Hansson

(c), Anita Persson (s), Bengt Kronblad

(s), Rune Berglund (s), Stig Rindborg

(m), Karin Olsson (s), Eva Arvidsson

(s), Henrik S Järrel (m), Inger

Segelström (s), Tanja Linderborg (v),

Anders Ygeman (s), Tomas Högström (m),

Yvonne Ruwaida (mp), Birgitta Carlsson

(c), Eva Persson Sellin (s), Marietta de

Pourbaix-Lundin (m) och Kerstin

Heinemann (fp).

Reservationer

1. Svenskt arbete med konsumentfrågor i

EU (mom. 3)

Stig Rindborg, Henrik S Järrel, Tomas

Högström och Marietta de Pourbaix-Lundin

(alla m) anser

dels att den del av utskottets yttrande

som på s. 13 börjar med Utskottets

ställningstaganden och på s. 14 slutar

med i EU bort ha följande lydelse:

Utskottet har för sin del en i flera

avseenden annan syn än regeringen på

frågan om vilka prioriteringar som bör

göras när det gäller det svenska arbetet

med konsumentfrågor i EU. En

konsumentpolitik som i första hand och

huvudsakligen används som ett

fördelningspolitiskt instrument är

nämligen, enligt utskottets mening, över

huvud taget inte till gagn för

konsumenterna.

Det bästa för konsumenterna är i

stället en fri och effektivt

konkurrerande marknad utan förtäckta

handelshinder. En väl fungerande marknad

ger konsumenterna ett mer varierat utbud

av varor och tjänster samt en höjd varu

kvalitet. Den sunda konkurrensen gynnar

också konsumenterna genom lägre priser.

Utskottet konstaterar att EU:s

gemensamma marknad innebär en förbättrad

ställning för konsumenterna och att

åtgärder bör vidtas som befrämjar den

fria rörligheten för varor och tjänster.

Självfallet måste man också i det

konsumentpolitiska arbetet tillse att

produkterna på marknaden är säkra, och

produktsäkerhetskontrollen bör även i

framtiden vara ett prioriterat område.

Dessutom bör, enligt utskottets mening,

slås fast att så många beslut som

möjligt skall fattas av medborgarna

själva. Först när ett gemensamt mål

bättre kan uppnås genom åtgärder på

lokal, regional, nationell eller

gemenskapsnivå skall besluten fattas av

någon annan än enskilda medborgare.

Mot bakgrund härav bör EU endast

besluta om sådana konsumentfrågor som

måste regleras på europeisk nivå i syfte

att upprätthålla den inre marknadens

funktion. Målet bör vara att göra

handeln enklare för alla parter.

För att nu angivna mål skall kunna

uppnås är det nödvändigt att prioritera

bland de konsumentpolitiska frågorna.

Endast de viktigaste frågorna, och de

som i genuin mening kräver gemensamma

lösningar, bör prioriteras om man vill

nå framgång med konsumentpolitiken i ett

EU-perspektiv. Huvuduppgiften för den

svenska konsumentpolitiken i EU bör

enligt utskottet således vara att arbeta

för att den inre marknaden skall

fungera. Det svenska arbetet bör vidare

drivas på ett sådant sätt att det inte

föranleder utgiftsökningar i den svenska

statsbudgeten eller i EU-budgeten.

Vad utskottet nu anfört bör riksdagen,

med bifall till motion L34 i nu

behandlad del, som sin mening ge

regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 3

bort ha följande lydelse:

3. beträffande svenskt arbete med

konsumentfrågor i EU

att riksdagen med bifall till motion

1995/96:L34 i motsvarande del som sin

mening ger regeringen till känna vad

utskottet anfört.

2. Subsidiaritetsprincipen (mom. 4)

Yvonne Ruwaida (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande

som på s. 14 börjar med När det och

slutar med subsidiaritetsprincipens

tillämpning bort ha följande lydelse:

Utskottet anser att det är positivt om

EU inför miniminormer på miljö-, hälso-

och säkerhetsområdet samt när det gäller

krav på information om varor och

tjänster. Regeringen bör, enligt

utskottets mening, inom EU verka för att

sådana miniminormer kommer till stånd.

Samtidigt bör regeringen verka för att

länderna inom EU inte med stöd av

subsidiaritetsprincipen motverkar

gemensamma åtgärder inom

konsumentskyddslagstiftningen i de fall

EU har en klar skyldighet att agera.

För att åstadkomma en miljövänlig

konsumtion bör regeringen dessutom verka

för att EU skall tillåta enskilda

medlemsländer att införa hårdare regler

på miljöområdet och att enskilda

medlemsländer, vid konflikt mellan

reglerna för den inre marknaden och

miljöreglerna, ges rätt att prioritera

miljöskyddet.

Vad utskottet nu anfört bör riksdagen,

med bifall till motion L35 yrkandena 9,

10, 17 och 23, med anledning av motion

L37 yrkande 1 samt med avslag på motion

L36 yrkande 2, som sin mening ge

regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 4

bort ha följande lydelse:

4. beträffande

subsidiaritetsprincipen

att riksdagen med bifall till motion

1995/96:L35 yrkandena 9, 10, 17 och

23, med anledning av motion

1995/96:L37 yrkande 1 samt med avslag

på motion 1995/96:L36 yrkande 2 som

sin mening ger regeringen till känna

vad utskottet anfört.

3. Inriktningen av stöd till

konsumentpolitik i andra länder (mom. 6)

Stig Rindborg, Henrik S Järrel, Tomas

Högström och Marietta de Pourbaix-Lundin

(alla m) anser

dels att den del av utskottets yttrande

som på s. 15 börjar med Också motion

och slutar med anses erforderligt bort

ha följande lydelse:

När det gäller inriktningen av stödet

till konsumentpolitiken i andra länder

anser utskottet i likhet med vad som

anförs i motion L34 att regeringen bör

verka för att arbetet särskilt inriktas

på att utveckla och förstärka väl

fungerande marknader.

Vad utskottet nu anfört bör riksdagen,

med bifall till motion L34 i nu

behandlad del, som sin mening ge

regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 6

bort ha följande lydelse:

6. beträffande inriktningen av stöd

till konsumentpolitik i andra länder

att riksdagen med bifall till motion

1995/96:L34 i motsvarande del som sin

mening ger regeringen till känna vad

utskottet anfört.

4. Vissa bestämmelser i Romfördraget

(mom. 9)

Yvonne Ruwaida (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande

som på s. 18 börjar med Vad först och

slutar med motion L35 bort ha följande

lydelse:

Av skrivelsen framgår regeringens

ambitioner när det gäller att få till

stånd ändringar i Romfördragets artikel

129a. Det är, enligt utskottets mening,

i övrigt inte helt klart i vilka

hänseenden regeringen anser att den

rättsliga grunden för EU:s

konsumentpolitik bör förändras. Mycket

talar enligt utskottet för att

regeringen även bör verka för att

konsumentskyddet i artikel 92 och

artikel 100a förtydligas och förstärks.

Vad utskottet nu anfört bör riksdagen,

med bifall till motion L35 yrkande 11,

som sin mening ge regeringen till känna.

Yrkande 19 i motion L35 bör däremot

inte föranleda någon riksdagens vidare

åtgärd.

dels att utskottets hemställan under 9

bort ha följande lydelse:

9. beträffande vissa bestämmelser i

Romfördraget

att riksdagen med bifall till motion

1995/96:L35 yrkande 11 och med avslag

på motion 1995/96:L35 yrkande 19 som

sin mening ger regeringen till känna

vad utskottet anfört.

5. Produktsäkerhetslagen (mom. 15)

Yvonne Ruwaida (mp) och Kerstin

Heinemann (fp) anser

dels att den del av utskottets yttrande

som på s. 23 börjar med Utskottet

erinrar och slutar med yrkande 4 bort

ha följande lydelse:

Enligt utskottets mening bör

konsumenter inte i något sammanhang

utsättas för farliga varor eller

tjänster. Därvid är

produktsäkerhetslagen av stor betydelse.

Utskottet erinrar om att riksdagen

nyligen har beslutat att utvidga

produktsäkerhetslagens

tillämpningsområde till att omfatta

varor som tillhandahålls i offentlig

verksamhet. Offentliga tjänster kommer

däremot inte att omfattas av lagen.

Visserligen är sådana tjänster i hög

grad föremål för specialreglering som i

allt väsentligt ger möjlighet till

myndighetsingripanden motsvarande dem

som regleras i produktsäkerhetslagen.

Enligt vad utskottet erfarit kan dock

inte uteslutas att vissa tjänster faller

utanför en sådan reglering.

De tjänster som i olika sammanhang

tillhandahålls konsumenterna innebär

samma risker oavsett om huvudmannen för

verksamheten är enskild eller offentlig.

Av den anledningen, och för att

produktsäkerhetslagen skall vara

konkurrensneutral, bör lagens

tillämpningsområde utvidgas ytterligare.

Mot bakgrund av det anförda anser

utskottet att tjänster som

tillhandahålls i offentlig verksamhet

skall vara underkastade samma kontroll

och ansvarsregler som tjänster i enskild

verksamhet. Regeringen bör snarast

återkomma till riksdagen med

erforderligt lagförslag.

Vad utskottet nu anfört bör riksdagen,

med bifall till motionerna L35 yrkande

36 och L36 yrkande 4, som sin mening ge

regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 15

bort ha följande lydelse:

15. beträffande

produktsäkerhetslagen

att riksdagen med bifall till

motionerna 1995/96:L35 yrkande 36 och

1995/96:L36 yrkande 4 som sin mening

ger regeringen till känna vad

utskottet anfört.

6. Innehållsdeklarationer (mom. 17)

Yvonne Ruwaida (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande

som på s. 27 börjar med Utskottet kan

och slutar med nämnda motionsyrkanden

bort ha följande lydelse:

Utskottet är ense med motionärerna om

att det är ett berättigat konsument

intresse att genom fullständiga

innehållsdeklarationer få reda på vad

olika livsmedel innehåller. Även när det

gäller frågan om ingrediensförteckningar

bör därför regeringen, enligt utskottets

mening, agera med stor kraft för att

åstadkomma en förbättring av EU:s

regelverk. Regeringen bör därvid verka

för att innehållsdeklarationer på

livsmedel blir så fullständiga som

möjligt.

Vad utskottet nu anfört bör riksdagen,

med bifall till motion L35 yrkande 32

och med anledning av motion L34 i nu

behandlad del, som sin mening ge

regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 17

bort ha följande lydelse:

17. beträffande

innehållsdeklarationer

att riksdagen med bifall till motion

1995/96:L35 yrkande 32 och med

anledning av motion 1995/96:L34 i

motsvarande del som sin mening ger

regeringen till känna vad utskottet

anfört.

7. Diskriminerande reklam (mom. 19)

Yvonne Ruwaida (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande

som på s. 30 börjar med Utskottet har

och slutar med yrkande 33 bort ha

följande lydelse:

Utskottet delar helt motionärernas

uppfattning att reklam med inslag av

diskriminering i alla dess former är

oacceptabelt. Självfallet skall reklamen

liksom annan information i samhället

återspegla ett livsmönster som bygger på

principen om människors lika värde

oavsett t.ex. kön, etniskt ursprung,

sexuell läggning, ålder eller

funktionshinder.

Med beaktande av att näringslivets

egenåtgärder knappast kan anses ha varit

tillräckligt effektiva föreligger enligt

utskottet ett angeläget behov av

agerande från regeringens sida.

Regeringen bör bl.a. verka för ett

förbud inom gemenskapen mot

diskriminerande reklam.

Vad utskottet nu anfört bör riksdagen,

med bifall till motion L35 yrkande 33

och med anledning av motion L33 yrkande

3, som sin mening ge regeringen till

känna.

dels att utskottets hemställan under 19

bort ha följande lydelse:

19. beträffande diskriminerande

reklam

att riksdagen med bifall till motion

1995/96:L35 yrkande 33 och med

anledning av motion 1995/96:L33

yrkande 3 som sin mening ger

regeringen till känna vad utskottet

anfört.

8. Åtgärder mot viss reklam (mom. 20)

Yvonne Ruwaida (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande

som på s. 30 börjar med Inte heller

och slutar med riksdagens bifall bort

ha följande lydelse:

En annan angelägen konsumentfråga rör

reklam för alkohol- och tobaksprodukter.

Även när det gäller sådan reklam - det

gäller såväl direkt reklam som indirekt

reklam - bör regeringen, enligt

utskottets mening, inom EU verka för ett

förbud.

Vad utskottet nu anfört bör riksdagen,

med bifall till motion L35 yrkande 34,

som sin mening ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 20

bort ha följande lydelse:

20. beträffande åtgärder mot viss

reklam

att riksdagen med bifall till motion

1995/96:L35 yrkande 34 som sin mening

ger regeringen till känna vad

utskottet anfört.

9. Miljö och konsumtion (mom. 25)

Yvonne Ruwaida (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande

som på s. 36 börjar med I samband och

slutar med vidare åtgärd bort ha

följande lydelse:

I motion L35 föreslås en rad åtgärder

som på olika sätt kan medverka till att

en miljövänlig konsumtion blir

verklighet. Utskottet delar motionärens

uppfattning om vikten av att sådan

konsumtion kommer till stånd och anser

att miljötänkandet bör genomsyra

konsumentpolitiken i dess helhet.

När det gäller EU-samarbetet anser

utskottet att regeringen bör verka för

att miljöskyddet blir ett övergripande

mål för allt EU-arbete. Detta innebär i

förlängningen att hänsynen till miljön

och konsumenterna skall ha företräde

framför den inre marknaden. Det EU-land

som har det bästa miljöskyddet bör vara

normgivande för alla medlemsländer, och

EU:s gemensamma bestämmelser bör ha

detta lands bestämmelser som

utgångspunkt.

Vad utskottet nu anfört bör riksdagen,

med bifall till motion L35 yrkandena 7,

21 och 22, som sin mening ge regeringen

till känna.

Yrkandena 16 och 24-30 i motion L35 bör

däremot inte föranleda någon riksdagens

vidare åtgärd.

dels att utskottets hemställan under 25

bort ha följande lydelse:

25. beträffande miljö och konsumtion

att riksdagen med bifall till motion

1995/96:L35 yrkandena 7, 21 och 22

samt med avslag på motion 1995/96:L35

yrkandena 16 och 24-30 som sin mening

ger regeringen till känna vad

utskottet anfört.

10. Konsumentforskningen (mom. 26)

Yvonne Ruwaida (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande

som på s. 37 börjar med När det och

slutar med yrkande 3 bort ha följande

lydelse:

Även utskottet anser att den samlade

kunskapen om ekonomi och marknad sett ur

ett konsumentperspektiv är alltför

bristfällig. Forskningen är, enligt

utskottet, så eftersatt att viktig

kunskap om hushållens villkor saknas. I

första hand bör konsumentforskningen få

mer resurser, men även de

organisatoriska ramarna för denna

forskning bör ses över. Utskottet anser

att regeringen, i samband med arbetet

med höstens forskningspolitiska

proposition, bör överväga formerna för

en kraftigt förstärkt

konsumentforskning.

Vad utskottet nu anfört bör riksdagen,

med bifall till motion L35 yrkande 35,

som sin mening ge regeringen till känna.

Utskottet avstyrker mot bakgrund av det

anförda motion L36 yrkande 3.

dels att utskottets hemställan under 26

bort ha följande lydelse:

26. beträffande konsumentforskningen

att riksdagen med bifall till motion

1995/96:L35 yrkande 35 och med avslag på

motion 1995/96:L36 yrkande 3 som sin

mening ger regeringen till känna vad

utskottet anfört.

Särskilda yttranden

1. Köprättsliga frågor

Stig Rindborg, Henrik S Järrel, Tomas

Högström och Marietta de Pourbaix-Lundin

(alla m) anför:

I likhet med regeringen eftersträvar vi

en väl fungerande inre marknad där

handel med varor och tjänster kan ske

över nationsgränserna på ett från

konsumentsynpunkt betryggande sätt. För

att underlätta en sådan utveckling är

det enligt vår uppfattning en stor

fördel om den inre marknaden styrs av

vissa gemensamma grundläggande

köprättsliga regler. Viktiga områden i

detta sammanhang är köprättsliga regler

om garantier för köp av varor och

tjänster eller regler som talar om

vilken instans en konsument skall vända

sig till om han inte får rätt mot ett

företag beläget i ett annat medlemsland.

Självfallet kommer ett sådant

harmoniseringsarbete inte att vara

problemfritt då medlemsländerna har vitt

skilda utgångspunkter och

rättstraditioner att ta hänsyn till.

Till skillnad från regeringen anser vi

dock att eventuella konflikter mellan de

olika rättstraditionerna kan uppstå

oavsett om den köprättsliga

lagstiftningen bygger på direktiv som

anger lägsta miniminivå för den

nationella lagstiftningen eller om de

köprättsliga reglerna är beslutade på EU-

nivå. Enligt vår uppfattning är det

långt ifrån självklart att den

direktivlagstiftning som regeringen

förespråkar, som endast anger vilka

problem de nationella lagarna skall

reglera och vilket skydd konsumenterna

lägst skall ha, kommer att vara bättre

lämpad för att lösa eventuella framtida

konflikter på grund av skilda

rättstraditioner än vad gemensamma

regler på EU-nivå skulle kunna vara.

2. EU:s regeringskonferens, m.m.

Tanja Linderborg (v) anför:

Vänsterpartiet har i sin motion inför

EU:s regeringskonferens lagt förslag om

förstärkning och ändring av artikel 100

så att alla beslut som rör miljöfrågor

skall tas som minimiregler. På så sätt

upphör EU att vara ett hinder för att

medlemsländer kan bli föregångare i

miljöfrågor. Vi vill att

subsidiaritetsprincipen skrivs in i

Romfördraget och att den överordnas

kravet på fri rörlighet för varor. Även

på konsumentområdet skall ett

medlemsland ha rätt att ställa hårdare

krav på varors innehåll än andra

medlemsländer. För att få använda CE-

märket, som är bevis för godkända

produktnormer på varor, skall de först

provas av ett kontrollorgan för att se

till att de verkligen uppfyller

fastställda miljö- och

konsumentskyddskrav. Vänsterpartiet har

också i ovannämnda motion redovisat sin

syn på hur miljöpolitiken kan

förbättras, ökad öppenhet samt

miljöhänsyn som överordnad roll i EU.

Vänsterpartiet vidhåller denna

uppfattning och förutsätter, att den är

förenlig med den ståndpunkt regeringen

redovisar i sin skrivelse.

Vad sedan gäller marknadsföring vill

jag anföra följande.

På senare tid har reklamen blivit

alltmer sexualiserad och erotiserad,

även inslag av våld förekommer.

Vänsterpartiet välkomnar regeringens

initiativ att låta Konsumentverket

studera utvecklingen och återkomma med

förslag till lämpliga åtgärder.

Innehållsförteckning

Sammanfattning 1

Skrivelsen 1

Motionerna 1

Utskottet 5

Inledning 5

Allmänna överväganden 8

Mål för det svenska arbetet med

konsumentfrågor i EU 11

Konsumentfrågor vid EU:s

regeringskonferens 16

Konsumentinflytande i EU 18

Skydd för hälsa och säkerhet 21

Ekonomiskt och rättsligt skydd 27

Information och utbildning 32

Miljö och konsumtion 33

Forskning 36

Hemställan 37

Reservationer 40

1. Svenskt arbete med

konsumentfrågor i EU (m) 40

2. Subsidiaritetsprincipen (mp) 41

3. Inriktningen av stöd till

konsumentpolitik i andra länder (m) 41

4. Vissa bestämmelser i

Romfördraget (mp) 42

5. Produktsäkerhetslagen (fp, mp) 42

6. Innehållsdeklarationer (mp) 43

7. Diskriminerande reklam (mp) 43

8. Åtgärder mot viss reklam (mp) 44

9. Miljö och konsumtion (mp) 44

10. Konsumentforskningen (mp) 45

Särskilda yttranden 45

1. Köprättsliga frågor (m) 45

2. EU:s regeringskonferens, m.m. (v)

46

Gotab, Stockholm 1996