Bet. 1995/96:LU27

Lagutskottets betänkande

1995/96:LU27

Patientskadelag m.m.

Innehåll

Sammanfattning

Propositionen

Motionerna

Utskottet

Hemställan

Reservationer

Innehållsförteckning

1995/96

LU27

Sammanfattning

I betänkandet behandlar utskottet

regeringens proposition 1995/96:187

Patientskadelag m.m. jämte fem motioner.

Tre av motionerna har väckts med an

ledning av propositionen och två under

den allmänna motionstiden 1995.

I propositionen föreslås en

patientskadelag som innehåller

bestämmelser om rätt till

patientskadeersättning och om skyldighet

för vårdgivare att ha en

patientförsäkring som täcker sådan

ersättning. Rätten till

patientskadeersättning, som i stor

utsträckning bygger på den nuvarande

frivilliga patientförsäkringen, skall

vara fristående från skadeståndsrätten.

Ersättningens storlek skall dock

bestämmas i huvudsak enligt

skadeståndslagens regler, med den

avvikelsen att patienten får betala en

självrisk. Alla vårdgivare - offentliga

såväl som privata - åläggs en skyldighet

att teckna försäkring som täcker

ersättningsskyldigheten. Den nya lagen

föreslås träda i kraft den 1 januari

1997.

Utskottet har inhämtat socialutskottets

yttrande över propositionen och de

motioner som väckts med anledning av

propositionen. Yttrandet har fogats till

betänkandet som bilaga 2.

Utskottet tillstyrker bifall till

propositionen och avstyrker samtliga

motioner.

Till betänkandet har fogats två

reservationer.

Propositionen

I proposition 1995/96:187 föreslår

regeringen (Socialdepartementet) - efter

hörande av Lagrådet - att riksdagen

antar de i propositionen framlagda

förslagen till

1. patientskadelag,

2. lag om ändring i lagen (1927:77) om

försäkringsavtal.

Lagförslagen har intagits som bilaga 1

till betänkandet.

Motionerna

Motioner väckta med anledning av

proposition 1995/96:187

1995/96:L38 av Gullan Lindblad m.fl. (m)

vari yrkas att riksdagen som sin mening

ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om betalningsansvaret för

personer som frivilligt deltar som

försökspersoner i medicinsk forskning.

1995/96:L39 av Barbro Westerholm m.fl.

(fp) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om information till patienten

från hälso- och sjukvården, myndigheter,

försäkring m.fl.,

2. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om stöd till patienten vid

utformning av skadeanmälan,

3. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om tilläggsdirektiv till

Kommittén (S 1992:04) om hälso- och

sjukvårdens finansiering och

organisation.

1995/96:L40 av Thomas Julin m.fl. (mp)

vari yrkas

1. att riksdagen avslår den del av

proposition 1995/96:187 som föreslår att

patienter som får ersättning av

patientskadelagen skall betala en

självrisk,

2. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om att en ekonomisk självrisk i

patientskadelagen bör åligga vårdgivaren

och försäkringstagaren,

3. att riksdagen hos regeringen begär en

utredning om svårigheterna att lagligen

komma till rätta med vad vårdgivares

bristande information och patienters

bristande samtycke kan leda till

angående ersättningskrav enligt

patientskadelagen.

Motioner väckta under den allmänna

motionstiden 1994/95

1994/95:So451 av Stig Sandström m.fl.

(v) vari yrkas

6. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om disciplinära påföljder och

att ersättning skall ges både för

psykiska och somatiska skador.

1994/95:So486 av Thomas Julin m.fl. (mp)

vari yrkas

9. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om att patientförsäkringen

utvidgas till att omfatta även

biverkningar av tandvårdsmaterial.

Utskottet

Inledning

En patient som skadats i samband med

behandling eller liknande åtgärd inom

hälso- och sjukvården kan på olika sätt

söka få ersättning för skadan. Ett sätt

är att utverka skadestånd med stöd av

bestämmelserna i skadeståndslagen

(1972:207). För att få ersättning med

stöd av skadeståndslagen krävs att den

skadelidande kan bevisa, dels att skadan

orsakats av fel eller försummelse av

vårdgivaren eller dennes anställda, dels

att skadan är en direkt följd av en

felaktig behandling.

Ett annat och för patienten enklare

sätt är att begära ersättning från den

s.k. patientförsäkringen. Denna är en

frivillig försäkring som vårdgivare kan

teckna hos försäkringsbolag till förmån

för patienterna. Patientförsäkringen

tillkom år 1975 genom ett avtal mellan å

ena sidan de offentliga

sjukvårdshuvudmännen och å andra sidan

ett konsortium av försäkringsbolag

(Konsortiet för Patientförsäkring).

Utformningen av patientförsäkringen

skedde under visst överinseende av

statsmakterna. Ersättningen från

patientförsäkringen bestäms i huvudsak

enligt reglerna i 5 kap.

skadeståndslagen. En patient har rätt

till ersättning direkt från försäkringen

utan att behöva bevisa att skadan har

orsakats av fel eller försummelse.

Konsortiet för Patientförsäkring har

upphört i och med utgången av år 1994

och alla avtal med konsortiet har därmed

upphört. Patientförsäkringen finns dock

kvar hos enskilda försäkringsbolag.

År 1992 tillkallade regeringen en

särskild utredare med uppgift att se

över försäkringssystemet för ersättning

vid behandlingsskada i syfte att

precisera vårdgivarnas ersättningsansvar

och skyldighet att teckna försäkring för

sådana behandlingsskador som orsakas

inom den svenska hälso- och sjukvården.

Utredningen, som antog namnet

Patientförsäkringsutredningen,

överlämnade sommaren 1994 betänkandet

(SOU 1994:75) Patientskadelag.

Betänkandet har remissbehandlats och

ligger till grund för förslagen i

förevarande proposition.

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås att en

patientskadelag införs. Lagen innehåller

bestämmelser om rätt till

patientskadeersättning och om skyldighet

för vårdgivare att ha en

patientförsäkring som täcker sådan

ersättning. Patientskadeersättning

lämnas för personskador, såväl fysiska

som psykiska, som drabbar patient i

samband med hälso- och sjukvård i

Sverige. Förutsättningarna för

ersättning anges genom en uppräkning i

lagen av ett antal olika

skadesituationer. I korthet kan sägas

att ersättning lämnas för skada som

orsakas av undersökning, vård och

behandling, oriktiga diagnoser, fel hos

eller felaktig hantering av

medicintekniska produkter och

sjukvårdsutrustning, smittämnen som

överförs i samband med vården och som

lett till infektion, olycksfall som

inträffat i samband med vården samt

oriktig hantering av läkemedel.

Rätten till patientskadeersättning, som

i stor utsträckning bygger på den

nuvarande frivilliga

patientförsäkringen, är fristående från

skadeståndsrätten. Detta innebär bl.a.

att patienten inte behöver bevisa att

skadan orsakats genom att hälso- och

sjukvårdspersonalen gjort sig skyldig

till fel eller försummelse för att

ersättning skall kunna lämnas, utan

bedömningen sker på objektiva grunder.

Patientskadeersättningen bestäms i

huvudsak enligt reglerna i 5 kap.

skadeståndslagen med den avvikelsen att

patienten skall betala en självrisk

motsvarande en tjugondel av basbeloppet

enligt lagen om allmän försäkring. Med

det basbelopp som för närvarande gäller

innebär detta en självrisk på ca 1 800

kr. En annan avvikelse är att det finns

ett tak för ersättningens storlek.

Ersättningsbestämmelserna i

patientskadelagen, som innebär att även

patientens efterlevande kan ha rätt till

ersättning, är tvingande till de

skadelidandes förmån.

Enligt huvudregeln åläggs alla

vårdgivare, såväl offentliga som

privata, en skyldighet att teckna

försäkring som täcker

ersättningsskyldigheten. Ersättningen

lämnas av försäkringsgivare. För att

tillgodose patientskyddsintresset i

sådana fall då en vårdgivare inte

fullgjort sin patientförsäkringsplikt

åläggs alla försäkringsgivare som

meddelar patientförsäkring ett

solidariskt ansvar för ersättningen för

skador som inträffar hos vårdgivare som

saknat patientförsäkring. Dessa

försäkringsgivare är skyldiga att ingå i

en patientförsäkringsförening som skall

handlägga ersättningsfrågor som rör

vårdgivare som inte tecknat försäkring.

Föreningen har rätt att ta ut en

patientförsäkringsavgift av vårdgivare

som saknar försäkring.

En patientskadenämnd skall

upprätthållas och bekostas av de i

patientförsäkringsföreningen ingående

medlemmarna. Nämnden skall på begäran av

bl.a. patient, vårdgivare,

försäkringsgivare och domstol avge

yttranden över ersättningsfall.

Den som vill ha ersättning enligt

patientskadelagen kan föra talan om

detta vid allmän domstol.

Patientskadelagen inskränker inte rätten

att föra talan om skadestånd i anledning

av inträffad skada.

Patientskadelagen föreslås träda i

kraft den 1 januari 1997.

Allmänna överväganden

Erfarenheterna från den frivilliga

patientförsäkringen får anses vara

mycket goda. Som socialutskottet har

anfört i sitt yttrande har patienter som

drabbats av skador i samband med

behandling inom hälso- och sjukvården

genom patientförsäkringssystemet fått en

möjlighet att genom ett förhållandevis

enkelt förfarande få sina

skadeståndsanspråk reglerade. De har

därigenom befriats från kravet att väcka

talan med stöd av allmänna

skadeståndsrättsliga regler, och att med

de beviskrav som där uppställs försöka

klarlägga komplicerade och svårutredda

ansvars- och kausalitetsfrågor.

Förutsättningarna för

patientförsäkringen har numera ändrats i

flera betydelsefulla avseenden. Som

tidigare nämnts har Konsortiet för

Patientskadeförsäkring upphört i och med

utgången av år 1994. Alla

försäkringsavtal med konsortiet har

därmed upphört. Anledningen till att

konsortiet upplösts är att

sammanslutningen inte ansetts förenlig

med konkurrensbegränsningsförbudet i

konkurrenslagen (1993:20), som trädde i

kraft den 1 juli 1993.

Även förutsättningarna för

tillämpningen av försäkringen har

ändrats under de senaste åren. Vården

har i större utsträckning kommit att

handhas utanför landstingen, såväl i

kommunal som i privat regi men även i

samarbete mellan olika privata och

offentliga vårdgivare. Även Sveriges

medlemskap i EU med ökade möjligheter

för utländska vårdgivare att etablera

sig i landet har påverkat denna

utveckling. Därtill kommer att nya

grupper av legitimerad hälso- och

sjukvårdspersonal har tillkommit inom

vården, exempelvis vissa kiropraktorer

och naprapater. Vissa yrkesgrupper som

traditionellt huvudsakligen funnits inom

den offentliga vårdsektorn återfinns nu

också inom privat verksamhet.

Även om vården också framöver i allt

väsentligt kommer att bedrivas i

offentlig regi kommer, av allt att döma,

både antalet vårdgivare som bör teckna

patientförsäkring och antalet

försäkringsgivare som erbjuder olika

försäkringslösningar att öka påtagligt.

Detta ökar risken för att vårdgivare

förbiser behovet att teckna

patientförsäkring eller att

försäkringsgivare inte informerar om

detta behov och inte heller tillämpar

enhetliga och jämförbara villkor.

I likhet med regeringen anser utskottet

att de nu angivna omständigheterna talar

för att patientförsäkringen i sin

nuvarande utformning i framtiden inte

kommer att ge den trygghet för patienter

vid skador i vården som man kan kräva.

Andra lösningar måste då övervägas för

att uppnå det eftersträvade skyddet för

patienterna. Vid de överväganden som

enligt det anförda bör komma till stånd

uppkommer först frågan om skadade

patienter även framdeles skall

särbehandlas framför andra som råkar ut

för personskador i samhället och som

inte kan få ersättning enligt

lagstiftning utöver vad som erbjuds

genom socialförsäkringssystemet.

Som skäl för en särlösning av

patientskadefrågorna anför regeringen

att de skadeståndsrättsliga reglerna är

särskilt svåra att hantera inom

sjukvården. Patienter har på grund av

komplicerade och svårutredda

förhållanden ofta svårt att bevisa att

någon gjort sig skyldig till fel eller

försummelse. Frågan om en eventuell

felbehandling kan skapa en konflikt

mellan patient och vårdpersonal som

negativt påverkar förtroendet mellan

dem. Sådana effekter bör undvikas. Som

ytterligare skäl för en särlösning anför

regeringen att skador på patienter kan

uppstå utan att någon bland personalen

kan anses ha handlat felaktigt. Det

skulle, anför regeringen, vara

otillfredsställande om patienter i en

sådan situation inte kunde får

ersättning för skadorna. Inte heller den

omständigheten att en försäkringsordning

ibland anses försvaga

skadeståndsreglernas preventiva funktion

anser regeringen tala mot en särlösning.

Regeringen anser att det inom hälso- och

sjukvården borde vara andra skäl än

risken för skadestånd som manar till

försiktighet. Önskemålen om att ett på

vårdslöshetsbegreppet grundat

ersättningsansvar skall gälla inom så

många områden som möjligt i samhället

utgör enligt regeringens mening därför

inget avgörande skäl mot en särlösning

av patientskadefrågorna inom hälso- och

sjukvården.

Utskottet delar regeringens bedömning

och anser i likhet med i stort sett

samtliga remissinstanser att det behövs

ett särskilt ersättningssystem för

skador som drabbar patienter.

Vid denna bedömning uppkommer

spörsmålet om en fortsatt frivillig

försäkringslösning kan vara en

framkomlig väg. Av

Patientförsäkringsutredningens

betänkande framgår att varken offentliga

eller privata vårdgivare är beredda att

ta på sig några kostnader för patienter

som har skadats i samband med behandling

hos vårdgivare som inte har tecknat

patientförsäkring. Regeringen anser vid

dessa förhållanden att det inte är

möjligt att garantera alla patienter

inom hälso- och sjukvården samma skydd

vid behandlingsskada genom ett fortsatt

frivilligt ersättningssystem. Detta

skydd måste därför skapas genom

lagstiftning.

När det gäller möjligheterna att genom

den skadeståndsrättsliga lagstiftningen

åstadkomma det önskade

patientskadeskyddet har

Patientförsäkringsutredningen funnit att

denna väg inte är effektiv. Några av

remissinstanserna har ansett att det

särskilda ersättningssystemet borde ha

utformats enligt skadeståndsrättsliga

normer med strikt ansvar för

vårdgivarna. Regeringen gör den

bedömningen att ytterligare utredning om

ett skadeståndsalternativ inte kan

genomföras och beredas inom rimlig tid.

En lagreglering i huvudsak efter den

modell som utredningen föreslagit - en

från skadeståndsrätten fristående

lagreglerad försäkring till förmån för

patienterna - bör därför enligt

regeringens mening genomföras nu. Om det

i framtiden skulle visa sig att den nya

lagen har väsentliga nackdelar eller att

utvecklingen inom skadestånds- eller

försäkringsrätten, inklusive

socialförsäkringen, ger anledning till

det, är regeringen beredd att på nytt

överväga frågan och återkomma med

förslag om hur ersättningssystemet inom

hälso- och sjukvården bör utformas.

Socialutskottet har i sitt yttrande

ansett det positivt att regeringen

lägger fram förslag om en lagreglering

av patientskadeersättningen som bygger

på den hittillsvarande

patientförsäkringslösningen när

förutsättningarna för den ordningen inte

längre kan upprätthållas.

Lagutskottet gör för sin del samma

bedömning och har inga erinringar mot

att det föreslagna ersättningssystemet

regleras i en från skadeståndsrätten

fristående lag. Den föreslagna lösningen

har inte heller ifrågasatts i någon av

motionerna. Utskottet kan därför i stort

ansluta sig till förslaget.

Utskottet kommer nedan att under skilda

rubriker ta upp de frågor i

propositionen som aktualiserats genom

motionerna eller som eljest tilldragit

sig utskottets uppmärksamhet.

Motionsspörsmålen avser frågor om vilka

skador som skall vara

ersättningsberättigade samt rätt till

ersättning vid bristande information.

Ett motionsyrkande gäller den föreslagna

självrisken.

Ersättningsberättigade skador

En förutsättning för att

patientskadeersättning skall kunna

lämnas är enligt förslaget att skadan

har uppkommit i samband med hälso- och

sjukvård i Sverige. Vad som enligt

patientskadelagen avses med hälso- och

sjukvård definieras genom hänvisningar

till hälso- och sjukvårdslagen

(1982:763), tandvårdslagen (1985:125),

annan liknande medicinsk verksamhet och

verksamhet inom detaljhandeln med

läkemedel.

Den grundläggande definitionen av

begreppet hälso- och sjukvård finns i

1 § hälso- och sjukvårdslagen. Med hälso-

och sjukvård avses där åtgärder för att

medicinskt förebygga, utreda och

behandla sjukdomar och skador. Till

hälso- och sjukvården hör även

sjuktransporter, dvs. ambulans- och

liknande transporter. I förarbetena till

hälso- och sjukvårdslagen anges att

begreppet inte skall ges en alltför vid

tolkning. Det bör i princip begränsas

till att omfatta sådana vårdbehov som

bedöms kräva insatser av medicinskt

utbildad personal eller sådan personal i

samarbete med personal som har

administrativ, teknisk, farmaceutisk,

psykologisk eller social kompetens. Med

medicinskt utbildad personal avses även

personal, vars utbildning inriktas på

patientomvårdnad och rehabilitering.

Bestämmelserna i tandvårdslagen är

uppbyggda på samma sätt som i hälso- och

sjukvårdslagen.

Enligt propositionen är avsikten att

hälso- och sjukvårdsbegreppet i patient

skadelagen skall överensstämma med

beskrivningen i hälso- och

sjukvårdslagen. Därutöver skall även

annan liknande medicinsk verksamhet

omfattas av lagen. Annan liknande

medicinsk verksamhet exemplifieras i

propositionen med vad som brukar kallas

levandeundersökningar i rättsmedicinskt

syfte och rättspsykiatriska

undersökningar. Dit hör enligt

propositionen också medicinsk forskning

på människor.

I motion L38 av Gullan Lindblad m.fl.

(m) framhålls att även de som frivilligt

ställer upp som försökspersoner i

medicinsk forskning bör omfattas av

rätten till ersättning enligt

patientskadelagen. Enligt motionärerna

framgår det dock inte vem som har

betalningsansvaret för dessa patienter

om en skada uppkommer. En medicinsk

forskningsinstitution kan knappast

jämställas med t.ex. en vårdcentral

eller ett sjukhus. Särskilt gäller detta

de universitet och högskolor som i dag

är stiftelser. Det är enligt

motionärerna väsentligt att

betalningsansvaret klargörs. Detta bör

riksdagen som sin mening ge regeringen

till känna.

Utskottet kan konstatera att skador som

drabbar någon på grund av deltagande som

försöksperson i samband med medicinsk

forskning i enlighet med det ovan sagda

omfattas av lagförslaget. Detta gäller

för övrigt också den hittillsvarande

patientförsäkringen. Oavsett om den

medicinska forskningen bedrivs i

offentlig eller i privat regi omfattas

alltså sådan verksamhet av den

försäkringsskyldighet som lagen

föreskriver. Vid en inträffad skada är

det enligt lagförslaget

försäkringsgivaren som skall utge

ersättningen. Sammanfattningsvis kan

utskottet därför konstatera att

lagförslaget inte är behäftat med sådan

oklarhet som motionärerna har antagit.

Socialutskottet har i sitt yttrande

gjort samma bedömning. Utskottet

avstyrker således bifall till motion

L38.

I motion So451 av Stig Sandström m.fl.

(v) begärs att patientförsäkringen skall

ändras så att även psykiska skador som

orsakas patienter till följd av

sjukvårdspersonalens handlande skall

kunna berättiga till ekonomisk

ersättning (yrkande 6). I samma

motionsyrkande ställs krav på

disciplinära påföljder för mobbning

bland vårdpersonal.

Som tidigare redovisats innebär

förslaget till patientskadelag rätt till

ersättning för psykiska skador. Något

närmare underlag för att riksdagen inom

ramen för förevarande ärende skall kunna

ta ställning till motionsyrkandet i

övrigt finns inte. I sammanhanget kan

dock nämnas att det för närvarande inom

Socialdepartementet pågår ett

beredningsarbete i vissa frågor om disci

plinansvaret för vårdpersonalen på

grundval av betänkandet (SOU 1995:147)

Förbättrad tillsyn över hälso- och

sjukvårdspersonal. Utskottet avstyrker

med det anförda bifall till motion So451

yrkande 6.

I motion So486 av Thomas Julin m.fl.

(mp) begärs tillkännagivande om att

patientförsäkringen skall utvidgas till

att omfatta även biverkningar av

tandvårdsmaterial (yrkande 9).

I enlighet med vad som tidigare anförts

kan utskottet konstatera att skador som

uppkommit i samband med tandvård

omfattas av den föreslagna

patientskadelagen. Biverkningar som

beror på att ett olämpligt

tandvårdsmaterial har använts vid

behandlingen berättigar därför i princip

till ersättning enligt lagen. Att märka

är dock att rätten till ersättning vid

en sådan skada - liksom vid alla övriga

typer av i och för sig ersättningsgilla

patientskador - är att skadan skulle ha

kunnat undvikas antingen genom ett annat

utförande av det valda förfarandet eller

genom val av annan behandlingsteknik

eller annan behandlingsmetod som skulle

ha tillgodosett vårdbehovet på ett från

medicinsk synpunkt mindre riskfyllt

sätt. Handlingsnormen för bedömningen av

frågan huruvida skadan kunnat undvikas

under de angivna förutsättningarna skall

vara den som gäller för en erfaren

specialist eller annan erfaren

yrkesutövare inom det aktuella området.

Till följd av det anförda anser

utskottet att syftet med motionsyrkandet

är tillgodosett. Utskottet avstyrker

bifall också till motion So486 yrkande

9.

Bristande information, m.m.

Bestämmelser om patientens rätt till

information och om samtycke i samband

med medicinsk behandling finns - förutom

i hälso- och sjukvårdslagen - i lagen

(1994:953) om åligganden för personal

inom hälso- och sjukvården, den s.k.

åliggandelagen. I de nuvarande villkoren

för patientförsäkringen sägs inget om

att brister i informationen till

patienten eller att underlåtenhet att

inhämta samtycke från patienten i

samband med en medicinsk behandling

skulle berättiga till ersättning enligt

försäkringen.

I motion L39 av Barbro Westerholm m.fl.

(fp) anförs att det är en brist att

propositionen inte innehåller något

förslag om ersättning på grund av

bristande information eller vid

uteblivet samtycke. Informationsfrågor

och kommunikation mellan patient och

vårdgivare men också mellan patient och

myndighet utgör ett problem inom hälso-

och sjukvården. Propositionen borde

enligt motionärerna även ha innehållit

förslag om hur kommunikationen mellan

patient och försäkring samt berörda

myndigheter borde gå till. Detta bör

enligt motionärerna regeringen ges till

känna (yrkande 1). Enligt motionärerna

talar erfarenheterna för att det borde

finnas en instans att vända sig till för

den som behöver hjälp med en

skadeanmälan. Den som är sjuk och har

drabbats av en patientskada är kanske

inte stark nog att klara av att skriva

en anmälan på det sätt som krävs för att

orsakssambandet skall kunna bedömas.

Detta bör regeringen ges till känna

(yrkande 2). Motionärerna begär ett

tillkännagivande om att Kommittén om

hälso- och sjukvårdens finansiering och

organisation genom tilläggsdirektiv

skall få i uppdrag att komma med förslag

i de frågor som tas upp under yrkandena

1 och 2 (yrkande 3).

Frågan om rätt till ersättning på grund

av bristande information eller uteblivet

samtycke tas upp i motion L40 av Thomas

Julin m.fl. (mp). Motionärerna begär att

regeringen skall utreda frågan och

återkomma med konkreta förslag (yrkande

3).

Enligt vad som redovisas i

propositionen har Patientskadenämnden

intagit ståndpunkten att

informationsfrågan inte har någon

självständig betydelse för rätten till

ersättning enligt försäkringsvillkoren.

I stället är det objektiva medicinska

händelseförloppet som skall utredas och

ersättning utgår oberoende av om

information lämnats om de risker som var

förknippade med behandlingen. Sedan

Högsta domstolen i ett fall slagit fast

att brist på samtycke medför rätt till

skadestånd om det medicinska ingreppet

med hänsyn till omständigheterna har

varit oförsvarligt, har nämnden i ett

fall rekommenderat konsortiet att lämna

ersättning på skadeståndsrättslig grund.

I propositionen anförs att

Patientskadenämnden även framdeles i

förekommande fall torde komma att ta

ställning till ersättningsskyldighet

enligt allmänna skadeståndsrättsliga

regler.

Patientförsäkringsutredningen har

vvervägt att låta bristande information

till patienten och uteblivet samtycke

från denne i samband med behandling

utgöra en särskild ersättningsgill

skada. Utredningen har emellertid funnit

att sådan ersättning inte bör ges enligt

patientskadelagen. Utredningen har

därtill bl.a. pekat på att bevisläget

ofta är komplicerat i dessa situationer,

vilket innebära att utredningen kan

behöva kompletteras med muntliga förhör,

något som skaderegleringen inom ramen

för en patientskadelag inte är anpassad

för. En sådan prövning hanteras enligt

utredningen bättre i ett

domstolsförfarande.

I sammanhanget kan noteras att

Kommittén för ideell skada i betänkandet

(SOU 1992:84) Ersättning för kränkning

genom brott har behandlat frågan om

möjligheten till ersättning för

kränkning av en patients

självbestämmanderätt i fall denne

opererats utan samtycke. Kommittén har

dock inte tagit ställning till om en

sådan ersättningsmöjlighet är önskvärd

utan har ansett att den frågan bör

utredas särskilt.

I propositionen anför regeringen att

den har förståelse för synpunkten, som

också förts fram av vissa

remissinstanser, att även skador som är

en följd av bristande information eller

uteblivet samtycke i samband med hälso-

och sjukvårdande behandling borde

omfattas av patientskadelagen. Enligt

regeringen krävs dock en mer ingående

analys än vad som är möjlig att

genomföra på grundval av det

föreliggande beredningsunderlaget av vad

en sådan ersättningsrätt skulle innebära

och vilka ytterligare skador som skulle

kunna ersättas.

Socialutskottet har i sitt yttrande

ansett att motionsyrkandena i denna del

inte bör föranleda någon åtgärd från

riksdagens sida.

Lagutskottet gör för sin del samma

bedömning och konstaterar att

regeringen har utfäst sig att följa

utvecklingen och överväga om frågan

behöver utredas i särskild ordning. I

sammanhanget bör vidare beaktas att det

inte är uteslutet att den nu diskuterade

skadetypen i många fall kan ersättas på

skadeståndsrättslig grund.

När det gäller de frågorna om

information till patienter och

kommunikation mellan patienter och

myndigheter som tas upp i motion L 39

finns det enligt vad socialutskottet

anfört i sitt yttrande inte nu skäl till

initiativ från riksdagens sida. Detsamma

gäller kravet på en instans för hjälp

med skadeanmälan. Socialutskottet

erinrar om att

förtroendenämndsverksamheten inom hälso-

och sjukvården har en viktig uppgift i

sammanhanget. Lagen om

förtroendenämndsverksamhet inom hälso-

och sjukvården har varit i kraft endast

i två år och det är viktigt att

information om

förtroendenämndsverksamheten når ut till

allmänheten. Även patientombudsmännen

som finns i vissa landsting är enligt

socialutskottet en viktig resurs för

patienter som är i behov av stöd.

Lagutskottet delar socialutskottets

uppfattning även i denna del. Utskottet

avstyrker således bifall till motion L39

samt motion L40 yrkande 3.

Självrisk

Som tidigare nämnts innebär förslaget

till patientskadelag att ersättningens

storlek i huvudsak bestäms enligt

reglerna i 5 kap. skadeståndslagen.

Patientskadeersättning utgår således

dels för ekonomisk skada, dvs.

inkomstförlust och kostnader med

anledning av skadan, dels för ideell

skada, dvs. sveda och värk, lyte och men

samt olägenheter i övrigt. En avvikelse

i förhållande till skadeståndslagen är

att det finns ett tak för ersättningens

storlek. Ersättningsbeloppet för varje

skadad person skall högst kunna uppgå

till 200 basbelopp (ca 7,2 miljoner kr)

och för varje skadehändelse till högst 1

000 basbelopp (ca 36 miljoner kr). I

beloppen ingår inte ränta och eventuella

rättegångskostnader.

Ersättningsbestämmelserna, som innebär

att även patientens efterlevande kan ha

rätt till ersättning, är tvingande till

de skadelidandes förmån. Med avvikelse

från skadeståndslagens ersättningsregler

skall patienten betala en självrisk

motsvarande en tjugondel av basbeloppet

enligt lagen om allmän försäkring,

vilket för närvarande motsvarar omkring

1 800 kr.

Thomas Julin m.fl. (mp) anser i motion

L40 att förslaget om självrisk är

ogenomtänkt. Eftersom försäkringstagaren

i de flesta andra sammanhang är den som

får betala självrisk, finns det ingen

anledning att frångå den principen i

patientskadelagen. Motionärerna begär

att förslaget om självrisk avslås

(yrkande 1) och att regeringen ges till

känna att en ekonomisk självrisk i

patientskadelagen bör åligga vårdgivare

och försäkringstagaren (yrkande 2).

Utskottet kan konstatera att

ersättningen enligt den nuvarande

patientförsäkringen för närvarande utgår

om skadan överstiger ett visst belopp,

alternativt uppfyller vissa angivna

förutsättningar. Ett undantag för ringa

skador är uppbyggt som en form av

självrisk. Denna självrisk har ändrats

vid ett flertal tillfällen och har

tidvis varit utformad som en reell

självrisk, dvs. ett visst belopp

avräknas alltid från skadeersättningen.

I propositionen anför regeringen att

kostnaderna för försäkringen enligt

patientskadelagen kan hållas inom samma

ekonomiska ramar som gällt för den

frivilliga försäkringslösningen endast

under förutsättning att en ordning med

självrisk införs. Om inte systemet

utformas så att ett avdrag görs från den

ersättning som betalas ut, saknas en

spärr mot ökade kostnader som en följd

av anspråk på ersättning för smärre

skador.

Enligt utskottets mening finns det inte

skäl att från principiella

utgångspunkter göra några invändningar

mot en ordning med självrisk i

patientskadelagen. Den föreslagna

patientskadelagen innehåller nämligen

inte någon skadeståndsrättslig reglering

av vårdgivarens ansvar, och det inte är

fråga om ett ersättningssystem på

skadeståndsrättslig grund. Såsom

framgått av det ovan redovisade innebär

ett system med självrisk inte någon

nyhet i förhållande till vad som gäller

i dag. Med hänsyn härtill och mot

bakgrund av att syftet med den

föreslagna självrisken är att hålla

kostnaderna inom de ramar som gällt för

den frivilliga patientförsäkringen

godtar utskottet regeringens förslag.

Socialutskottet har i sitt yttrande

gjort samma ställningstagande.

Lagutskottet avstyrker med det anförda

bifall till motion L40 även i denna del.

Mot de delar av propositionen som inte

särskilt har berörts har utskottet ingen

erinran.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande försökspersoner i

medicinsk forskning

att riksdagen avslår motion

1995/96:L38,

2. beträffande psykiska skador,

m.m.

att riksdagen avslår motion

1994/95:So451 yrkande 6,

3. beträffande biverkningar av

tandvårdsmaterial

att riksdagen avslår motion

1994/95:So486 yrkande 9,

res. 1 (mp)

4. beträffande ersättning vid

bristande information m.m.

att riksdagen avslår motion

1995/96:L39 och motion 1995/96:L40

yrkande 3,

res. 2 (fp, v, mp)

5. beträffande självrisk

att riksdagen

dels med avslag på motion

1995/96:L40 yrkande 1 antar

regeringens förslag till

patientskadelag såvitt avser 9 §,

dels avslår motion 1995/96:L40

yrkande 2,

6. beträffande lagförslagen i

övrigt

att riksdagen antar regeringens

förslag till

dels patientskadelag, i den mån

förslaget inte omfattas av vad

utskottet hemställt ovan,

dels lag om ändring i lagen (1927:77)

om försäkringsavtal.

Stockholm den 21 maj 1996

På lagutskottets vägnar

Agne Hansson

I beslutet har deltagit: Agne Hansson

(c), Anita Persson (s), Bengt Kronblad

(s), Carin Lundberg (s), Rune Berglund

(s), Stig Rindborg (m), Karin Olsson

(s), Eva Arvidsson (s), Henrik S Järrel

(m), Inger Segelström (s), Tanja

Linderborg (v), Anders Ygeman (s), Tomas

Högström (m), Yvonne Ruwaida (mp),

Birgitta Carlsson (c), Marietta de

Pourbaix-Lundin (m) och Kerstin

Heinemann (fp).

Reservationer

1. Biverkningar av tandvårdsmaterial

(mom. 3)

Yvonne Ruwaida (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande

på s. 8 som börjar med I enlighet och

slutar med yrkande 9 bort ha följande

lydelse:

Utskottet kan konstatera att

patientskador som beror på biverkningar

av olämpligt tandvårdsmatierial formellt

sett omfattas av den föreslagna

lagstiftningen. Till följd av den

handlingsnorm som skall ligga till grund

för bedömningen huruvida en skada vid

behandlingstillfället hade kunnat

undvikas, torde det dock i praktiken

vara utsiktslöst att med stöd av den nya

lagen få ersättning för skador som beror

på tandfyllningar med amalgam. I

enlighet med den s.k.

försiktighetsprincipen bör enligt

utskottets mening alla skador som

orsakas av tandvårdsmaterial berättiga

till ersättning, oavsett om de skadliga

effekterna hos det använda materialet

var kända vid behandlingstillfället

eller ej. Det är enligt utskottet

orimligt att skadelidande patienter

skall stå utan ekonomisk gottgörelse när

de utan egen förskyllan har skadats i

samband med tandvårdsbehandling.

Regeringen bör därför återkomma med ett

nytt förslag om patientskadeersättning

när det gäller biverkningar av

tandvårdsmaterial. Utskottet förordar

därför att riksdagen med bifall till

motion So486 yrkande 9 som sin mening

ger regeringen till känna vad utskottet

anfört.

dels att utskottets hemställan under 3

bort ha följande lydelse:

3. beträffande biverkningar av

tandvårdsmaterial

att riksdagen med bifall till motion

1994/95:S0486 yrkande 9 som sin

mening ger regeringen till känna vad

utskottet anfört.

2. Ersättning vid bristande information

m.m. (mom. 4)

Tanja Linderborg (v), Yvonne Ruwaida

(mp) och Kerstin Heinemann (fp) anser

dels att den del av utskottets yttrande

som på s. 9 börjar med Lagutskottet

gör och på s. 10 slutar med yrkande 3

bort ha följande lydelse:

Enligt utskottets mening är det en

brist att förslaget till patientskadelag

inte ger möjlighet till ersättning vid

skada som uppkommit som en följd av

bristande information eller uteblivet

samtycke. Propositionen borde vidare ha

innehållit förslag om hur

kommunikationen mellan patient och

försäkring samt berörda myndigheter

skulle kunna förbättras. För att på ett

bättre sätt tillgodose patientintresset

bör det inrättas någon instans som kan

hjälpa skadelidande till rätta med

skadeanmälan. Det vore enligt utskottets

mening lämpligt att låta Kommittén om

hälso- och sjukvårdens finansiering och

organisation utreda de nämnda frågorna

och komma med förslag till lösningar.

Med det anförda tillstyrker utskottet

bifall till motion L39 och motion L40

yrkande 3.

dels att utskottets hemställan under 4

bort ha följande lydelse:

4. beträffande ersättning vid

bristande information m.m.

att riksdagen med bifall till motion

1995/96:L39 och motion 1995/96:L40

yrkande 3 som sin mening ger

regeringen till känna vad utskottet

anfört.

Propositionens lagförslag

1 Förslag till patientskadelag

2 Förslag till lag om ändring i lagen

(1927:77) om försäkringsavtal

Socialutskottets yttrande

1995/96:SoU6y

Patientskadelagen m.m.

Till lagutskottet

Lagutskottet har den 26 mars 1996

beslutat att bereda socialutskottet

tillfälle att senast den 2 maj 1996 avge

yttrande över proposition 1995/96:187

Patientskadelag m.m. jämte eventuella

motioner.

Med anledning av propositionen har 3

motioner väckts.

Socialutskottet

Inledning

En patient som skadas i samband med

behandling eller liknande åtgärd inom

hälso- och sjukvården kan på olika sätt

söka få ersättning för skadan. Ett sätt

är att utverka skadestånd med stöd av

bestämmelserna i skadeståndslagen

(1972:207). För att med framgång kunna

föra talan med stöd av skadeståndslagen

krävs att den skadelidande kan bevisa,

dels att skadan orsakats av fel eller

försummelse av vårdgivaren eller dennes

anställda, dels att skadan är en direkt

följd av en felaktig behandling. Ett

annat och för patienten enklare sätt är

att begära ersättning från den s.k.

patientförsäkringen. Detta är en

frivillig försäkring som vårdgivare kan

teckna hos försäkringsbolag till förmån

för patienterna. Patientförsäkringen

tillkom 1975 genom ett avtal mellan å

ena sidan de offentliga

sjukvårdshuvudmännen och å andra sidan

ett konsortium av försäkringsbolag

(Konsortiet för patientförsäkring).

Utformningen av patientförsäkringen

skedde under visst överinseende av

statsmakterna.

Ersättningen från patientförsäkringen

bestäms i huvudsak enligt reglerna i 5

kap. skadeståndslagen. En patient har

rätt till ersättning direkt från

försäkringen utan att behöva bevisa att

skadan har orsakats av fel eller

försummelse. Försäkringen kan sägas inta

en mellanställning mellan

ansvarsförsäkring och socialförsäkring.

Konsortiet för patientförsäkring har

upphört i och med utgången av år 1994

och alla avtal med konsortiet har därmed

upphört. Patientförsäkringen finns dock

kvar hos enskilda försäkringsbolag.

Propositionen

Regeringen framhåller i propositionen

att patienterna är en utsatt grupp och

att det behövs ett särskilt system för

ersättning av skador som drabbar dem i

samband med behandling inom hälso- och

sjukvården. Den särskilda

ersättningsrätten för skador på

patienter bör enligt regeringen regleras

i en särskild lag och - i varje fall

tills vidare - vara fristående från

skadeståndsrätten.

I propositionen läggs fram förslag till

en patientskadelag. Lagen innehåller

bestämmelser om rätt till

patientskadeersättning och om skyldighet

för vårdgivare att ha en

patientförsäkring som täcker sådan

ersättning. Patientskadeersättning

lämnas för personskador, såväl fysiska

som psykiska, som drabbar en patient i

samband med hälso- och sjukvård i

Sverige. Förutsättningarna för

ersättning anges genom en uppräkning i

lagen av ett antal olika

skadesituationer. Ersättningsgilla

skador är sådana som orsakas av

undersökning, vård och behandling,

oriktiga diagnoser, fel hos eller

felaktig hantering av medicintekniska

produkter och sjukvårdsutrustning,

infektioner på grund av smittämnen samt

olycksfall som inträffar vid behandling

och under sjuktransport. Vidare ersätts

skador som orsakas av felhantering av

läkemedel. De olika skadesituationerna

överlappar i viss mån varandra.

Enligt propositionen har regeringen

övervägt att låta ersättningen enligt

patientskadelagen omfatta även skador

som uppkommit som en följd av bristande

information till eller vid uteblivet

samtycke från patienten. På grund av

frågans komplexa natur behöver enligt

regeringens bedömning en ytterligare

analys först göras. I propositionen

utfäster sig regeringen att följa

utvecklingen och därefter överväga om

frågan behöver utredas i särskild ord

ning.

Patientskadeersättningen lämnas av

försäkringsgivaren. Rätten till

ersättning är - i likhet med den

nuvarande frivilliga patientförsäkringen

- fristående från skadeståndsrätten och

innebär att patienten inte behöver

bevisa att skadan orsakats genom att

hälso- och sjukvårdspersonalen gjort sig

skyldig till fel eller försummelse.

Bedömningen skall i stället ske på

objektiva grunder. För att en skada

skall beaktas som en ersättningsgill

skada krävs att det finns ett

orsakssamband mellan skadan och vården.

Patienten skall liksom hittills ha

bevisbördan för att orsakssambandet

finns. Beviskravet är uppfyllt om det är

övervägande sannolikt att det finns ett

orsakssamband.

Patientskadeersättningens storlek

bestäms i huvudsak enligt reglerna i 5

kap. skadeståndslagen. Ersättning ges

således dels för ekonomisk skada, dvs.

inkomstförlust och kostnader med

anledning av skadan, dels för ideell

skada, dvs. sveda och värk, lyte och men

samt olägenheter i övrigt. Med avvikelse

från skadeståndslagens ersättningsregler

skall patienten betala en självrisk

motsvarande en tjugondel av basbeloppet

enligt lagen om allmän försäkring,

vilket för närvarande motsvarar ca 1 800

kr. En annan avvikelse är att det finns

ett tak för ersättningens storlek.

Ersättningsbeloppet för varje skadad

person skall högst kunna uppgå till 200

basbelopp (ca 7,2 miljoner kronor) och

för varje skadehändelse till högst 1 000

basbelopp (ca 36 miljoner kronor). I

beloppen ingår inte ränta och eventuella

rättegångskostnader.

Ersättningsbestämmelserna, som innebär

att även patientens efterlevande kan ha

rätt till ersättning, är tvingande till

de skadelidandes förmån.

Enligt huvudregeln skall alla

vårdgivare, offentliga såväl som

privata, vara skyldiga att teckna en

försäkring som täcker ersättningsanspråk

enligt patientskadelagen. Om en privat

vårdgivare driver verksamheten efter

avtal med en offentlig vårdgivare, är

det dock den senare som är skyldig att

teckna försäkring. För att tillgodose

patientskyddsintresset i sådana fall då

en vårdgivare inte fullgjort sin

patientförsäkringsplikt åläggs alla

försäkringsgivare som meddelar

patientförsäkring ett solidariskt ansvar

för ersättningen för skador som

inträffar hos vårdgivare som saknat

patientförsäkring. Dessa

försäkringsgivare är skyldiga att ingå i

en patientförsäkringsförening som skall

handlägga ersättningsfrågor som rör

vårdgivare som inte tecknat försäkring.

De i föreningen ingående medlemmarna

skall tillsammans upprätthålla och

bekosta en patientskadenämnd.

Patientskadenämnden skall yttra sig över

de ersättningsfall som patient eller

annan skadelidande, vårdgivare,

försäkringsgivare eller domstol

underställer den. Patientskadenämnden

skall vara ett rådgivande organ och

nämndens verksamhet skall betraktas som

enskild verksamhet. I nämnden skall

olika intressen som berörs av

patientförsäkringen vara representerade,

bl.a. genom företrädare för

patientintressena.

Den som vill ha ersättning enligt

patientskadelagen kan föra talan om

detta vid domstol. Patientskadelagen

inskränker inte rätten att föra talan om

skadestånd i anledning av inträffad

skada.

Patientskadelagen föreslås träda i

kraft den 1 januari 1997.

Motionerna

I motion L38 av Gullan Lindblad m.fl.

(m) framhålls att även de som frivilligt

ställer upp som försökspersoner i

medicinsk forskning skall omfattas av

rätten till ersättning enligt

patientskadelagen. Enligt motionärerna

framgår det dock inte vem som har

betalningsansvaret för dessa patienter

om en skada uppkommer. En medicinsk

forskningsinstitution kan knappast

jämställas med t.ex. en vårdcentral

eller ett sjukhus. Särskilt gäller detta

de universitet och högskolor som i dag

är stiftelser. Det är väsentligt att

betalningsansvaret klargörs. Detta bör

riksdagen som sin mening ge regeringen

till känna.

I motion L39 av Barbro Westerholm m.fl.

(fp) anses att det är en brist att

propositionen inte innehåller något

förslag om ersättning på grund av

bristande information eller uteblivet

samtycke. Propositionen borde vidare

även ha innehållit förslag om hur

kommunikationen mellan patient och

försäkring samt berörda myndigheter

borde gå till. Detta bör enligt

motionärerna regeringen ges till känna

(yrkande 1). Frågan om rätt till

ersättning på grund av bristande

information eller uteblivet samtycke tas

upp även i motion L40 av Thomas Julin

m.fl. (mp). Motionärerna begär att

regeringen skall utreda frågan och

återkomma med konkreta förslag (yrkande

3).

Enligt motion L39 av Barbro Westerholm

m.fl. (fp) talar erfarenheterna för att

det borde finnas en instans att vända

sig till för att få hjälp med en

skadeanmälan. Är man sjuk och har

drabbats av en patientskada är man

kanske inte stark nog att klara av att

skriva en anmälan på det sätt som krävs

för att orsakssambandet skall kunna

bedömas. Detta bör regeringen ges till

känna (yrkande 2). Motionärerna begär

vidare tillkännagivande om att Kommittén

om hälso- och sjukvårdens finansiering

och organisation genom tilläggsdirektiv

bör ges i uppdrag att utreda och komma

med förslag i de frågor som tas upp

under yrkandena 1 och 2 (yrkande 3).

I motion L40 av Thomas Julin m.fl. (mp)

anförs att förslaget om att patienten

skall stå en självrisk är ogenomtänkt.

Eftersom försäkringstagaren i de flesta

sammanhang är den som får betala

självrisk, finns det ingen anledning att

frångå den principen i

patientskadelagen. Motionärerna begär

att förslaget om självrisk avslås

(yrkande 1) och att regeringen ges till

känna att en ekonomisk självrisk i

patientskadelagen bör åligga vårdgivare

och försäkringstagare (yrkande 2).

Utskottets överväganden

Det är utskottets bedömning att

erfarenheterna från den frivilliga

patientförsäkringen är mycket goda.

Patienter som har drabbats av skador i

samband med behandling inom hälso- och

sjukvården har genom

patientförsäkringssystemet fått en

möjlighet att genom ett förhållandevis

enkelt förfarande få sina

skadeståndsanspråk reglerade. De har

därigenom kunnat avstå från att väcka

talan med stöd av allmänna

skadeståndsrättsliga regler, och att med

de beviskrav som där uppställs försöka

klarlägga komplicerade och svårutredda

ansvars- och kausalitetsfrågor.

Utskottet anser det vara positivt att

regeringen lägger fram förslag om en

lagreglering av patientskadeersättningen

som bygger på den hittillsvarande

patientförsäkringslösningen när

förutsättningarna för den ordningen inte

längre kan upprätthållas.

När det gäller skador som drabbar någon

på grund av deltagande som försöksperson

i samband med medicinsk forskning kan

konstateras att sådana skador omfattas

av lagförslaget - liksom av den

hittillsvarande patientförsäkringen.

Oavsett om den medicinska forskningen

bedrivs i offentlig eller i privat regi

omfattas sådan verksamhet av den

försäkringsskyldighet som lagen

föreskriver. Vid en inträffad skada är

det försäkringsgivaren som har att

betala ut ersättningen.

Sammanfattningsvis kan utskottet

konstatera att lagförslaget inte är

behäftat med sådan oklarhet som yrkandet

i motion L38 synes utgå ifrån. Utskottet

anser därför att motion L38 bör

avstyrkas.

Bestämmelser om patientens rätt till

information och om samtycke i samband

med medicinsk behandling finns i hälso-

och sjukvårdslagen (1982:763) samt lagen

(1994:953) om åligganden för personal

inom hälso- och sjukvården, den s.k.

åliggandelagen. I de nuvarande villkoren

för patientförsäkringen sägs inget om

att brister i informationen till

patienten eller att underlåtenhet att

inhämta samtycke från patienten i

samband med en medicinsk behandling

skulle berättiga till ersättning enligt

försäkringen. Som angetts i det

föregående innebär propositionens

lagförslag ingen ändring härvidlag.

Utskottet delar regeringens bedömning

att det krävs en mer ingående analys än

vad som är möjligt att genomföra på

grundval av nu föreliggande

beredningsunderlag av vad en sådan

ersättningsrätt skulle innebära och

vilka ytterligare skador som skulle

kunna ersättas. Regeringen har i

propositionen utfäst sig att följa

utvecklingen och därefter överväga om

frågan behöver utredas i särskild

ordning. Motion L40 yrkande 3 samt

motion L39 yrkande 1 i denna del bör

därför inte föranleda någon åtgärd från

riksdagens sida.

När det gäller de frågor om information

till patienter och kommunikation mellan

patienter och myndigheter som tas upp i

motion L39 finns det enligt utskottets

mening inte nu skäl att ta något

initiativ från riksdagens sida. Detsamma

gäller den begäran som tas upp i samma

motion om en instans för hjälp med

skadeanmälan. Utskottet vill erinra om

att förtroendenämndsverksamheten inom

hälso- och sjukvården har en viktig

uppgift i det sammanhanget. Lagen om

förtroendenämndsverksamhet inom hälso-

och sjukvården har varit i kraft endast

i två år. Utskottet vill därför

understryka vikten av att information om

förtroendenämndsverksamheten når ut till

allmänheten. Även patientombudsmännen

som finns i vissa landsting är en viktig

resurs för patienter som är i behov av

stöd. Motion L39 yrkande 1 i denna del

och yrkande 2 bör således inte bifallas.

Av det sagda följer att utskottet anser

att inte heller yrkande 3 i motion L39

bör bifallas.

När det gäller förslaget om självrisk

motsvarande en tjugondel av basbeloppet,

kan utskottet konstatera att det redan i

patientförsäkringen har funnits ett

system med självrisk och andra

kvalifikationskrav. Regeringen anför i

propositionen att kostnaderna för

försäkringen kan hållas inom de

ekonomiska ramar som gällt för den

tidigare frivilliga försäkringslösningen

endast om en ordning med självrisk

införs. Om inte systemet utformas så att

ett avdrag görs från den ersättning som

betalas ut, mister självrisken

funktionen att hindra att kostnader

uppkommer som en följd av anspråk på

ersättning för smärre skador. Utskottet

delar regeringens uppfattning och anser

följaktligen att motion L40 inte heller

i denna del bör bifallas.

Stockholm den 2 maj 1996

På socialutskottets vägnar

Sten Svensson

I beslutet har deltagit: Sten Svensson

(m), Bo Holmberg (s), Ingrid Andersson

(s), Rinaldo Karlsson (s), Hans Karlsson

(s), Liselotte Wågö (m), Christina

Pettersson (s), Roland Larsson (c),

Marianne Jönsson (s), Leif Carlson (m),

Barbro Westerholm (fp), Conny Öhman (s),

Stig Sandström (v), Mariann Ytterberg

(s), Birgitta Wichne (m), Thomas Julin

(mp) och Chatrine Pålsson (kds).

Avvikande meningar

1. Rätt till ersättning vid bristande

information m.m.

Barbro Westerholm (fp) och Stig

Sandström (v) anser att den del av

socialutskottets överväganden som börjar

med Bestämmelser om och slutar med

L39 bör bifallas bort ha följande

lydelse:

Enligt utskottets mening är det en

brist att förslaget till patientskadelag

inte ger möjlighet till ersättning vid

skada som uppkommit som en följd av

bristande information eller uteblivet

samtycke. Propositionen borde vidare ha

innehållit förslag om hur

kommunikationen mellan patient och

försäkring samt berörda myndigheter

skulle kunna förbättras. För att på ett

bättre sätt tillgodose patientintresset

bör det inrättas någon instans som kan

hjälpa skadelidande till rätta med

skadeanmälan. Det vore enligt utskottets

mening lämpligt att låta Kommittén om

hälso- och sjukvårdens finansiering och

organisation utreda de nämnda frågorna

och komma med förslag till lösningar. Av

det anförda följer att utskottet anser

att motion L39 och motion L40 yrkande 3

bör bifallas.

2. Rätt till ersättning vid bristande

information m.m.

Thomas Julin (mp) anser att den del av

socialutskottets överväganden som börjar

med Bestämmelser om och slutar med

riksdagens sida bort ha följande

lydelse:

Enligt utskottets mening är det en

brist att förslaget till patientskadelag

inte ger möjlighet till ersättning vid

skada som uppkommit som en följd av

bristande information eller uteblivet

samtycke. Regeringen bör utreda frågan

och återkomma med ett konkret

lagstiftningsförslag. Vidare bör det

enligt utskottet finnas en instans som

kan hjälpa skadelidande till rätta,

bl.a. genom hjälp med utformningen av

skadeanmälan. Det bör närmare övervägas

var den uppgiften lämpligen bör läggas.

Enligt utskottet bör således motion L39

yrkande 1 och motion L40 yrkande 3

bifallas.

3. Självrisk

Thomas Julin (mp) anser att den del av

socialutskottets överväganden som börjar

med När det och slutar med inte bör

bifallas bort ha följande lydelse:

Förslaget att belasta

patientskadeersättningen med en

självrisk är inte rimligt. Det finns

ingen anledning att i patientskadelagen

frångå den gängse principen att det är

försäkringstagaren som drabbas av

självrisken. Propositionens förslag om

självrisk för den skadelidande bör

avslås och riksdagen bör som sin mening

ge regeringen till känna att den

ekonomiska självrisken skall belasta

vårdgivare och försäkringstagare. Det

anförda innebär att utskottet anser att

motion L40 yrkandena 1 och 2 bör

bifallas.

Innehållsförteckning

Sammanfattning 1

Propositionen 1

Motionerna 2

Utskottet 3

Inledning 3

Propositionens huvudsakliga

innehåll 3

Allmänna överväganden 4

Ersättningsberättigade skador 6

Bristande information, m.m. 8

Självrisk 10

Hemställan 11

Reservationer 12

1. Biverkningar av

tandvårdsmaterial (mp) 12

2. Ersättning vid bristande

information m.m. (fp, v, mp) 12

Bilaga 1 Propositionens lagförslag 14

Bilaga 2 Socialutskottets yttrande

1995/96:SoU6y 20

Gotab, Stockholm 1996