Bet. 1995/96:LU3

Lagutskottets betänkande

1995/96:LU03

Vissa avräkningsfrågor vid personskadeersättning

Innehåll

Utskottet

Hemställan

1995/96

LU3

Sammanfattning

I betänkandet behandlar utskottet regeringens proposition 1994/95:229 om

vissa avräkningsfrågor vid personskadeersättning. Propositionen innehåller

förslag till vissa ändringar av reglerna i 5 kap. 3 § skadeståndslagen

(1972:207) om förmåner som skall avräknas när man bestämmer skade-

stånd för inkomstförlust med anledning av personskada.

Enligt förslaget skall avräkning göras för ersättning för inkomstförlust

från vissa personförsäkringar. I fortsättningen skall det inte ha någon bety-

delse om det är en individuellt tecknad försäkring, en gruppförsäkring eller

en kollektivavtalsgrundad försäkring. Det avgörande skall enligt förslaget i

stället vara om försäkringen är en anställningsförmån för den som har

tillfogats skadan. Så är det i de fall där premierna för försäkringen betalas

av arbetsgivaren. Samma regel föreslås gälla för olycksfalls- och sjukför-

säkringar som för pensionsförsäkringar.

I propositionen behandlas också frågan om avräkning för sjuklön som

arbetsgivaren betalar på grund av bestämmelserna i lagen (1991:1047) om

sjuklön.

De nya bestämmelserna föreslås träda i kraft den 1 januari 1996.

Propositionen, som inte föranlett någon motion, tillstyrks av utskottet.

Propositionen

I proposition 1994/95:229 föreslår regeringen (Justitiedepartementet) -

efter hörande av Lagrådet - att riksdagen antar regeringens förslag till lag

om ändring i skadeståndslagen (1972:207).

Lagförslaget har intagits som bilaga till betänkandet.

Utskottet

Allmän bakgrund

Regler om bestämmande av skadestånd finns i 5 kap. skadeståndslagen

(1972:207), SkL. Skadestånd vid personskada skall enligt 5 kap. 1 § om-

fatta ersättning för dels sjukvårdskostnader och andra utgifter, dels in-

komstförlust, dels ock sveda och värk, lyte eller annat stadigvarande men

samt olägenheter i övrigt till följd av skadan. Av 5 kap. 2 § SkL följer att

ersättning också utgår för bl.a. förlust av underhåll i de fall personskadan

lett till döden.

Vid bestämmandet av skadeståndet för inkomstförlust eller förlust av

underhåll skall enligt 5 kap. 3 § SkL avräknas vissa förmåner som den

skadelidande med anledning av förlusten har rätt till. Sålunda skall avräk-

nas ersättning som utgår på grund av obligatorisk försäkring enligt lagen

(1962:381) om allmän försäkring eller på grund av lagen (1976:380) om

arbetsskadeförsäkring, eller annan likartad förmån (punkt 1). Vidare skall

avräknas sjuklön eller pension som utges av arbetsgivare på grund av

anställningsavtal (punkt 2). Avräkning skall också göras för pension som

utgår på grund av kollektiv tjänstepensionsförsäkring (punkt 3) samt för

periodisk ersättning som utgår på grund av sådan olycksfalls- eller sjukför-

säkring som har meddelats på grund av kollektivavtal (punkt 4). En er-

sättning som inte faller inom ramen för dessa bestämmelser skall inte

avräknas. Detta innebär att det inte görs någon avräkning för pension som

utgår på grund av en individuell tjänstepensionsförsäkring. Inte heller när

det gäller individuellt tecknade olycksfalls- och sjukförsäkringar görs

någon avräkning. Innebörden av att försäkringen skall ha "meddelats på

grund av kollektivavtal" torde vara att avräkning skall göras enbart för

periodisk ersättning från kollektivavtalsgrundad försäkring, dvs. sådan

försäkring som tecknas av arbetsgivare för att ge försäkringsskydd åt an-

ställda och som meddelas enligt villkor som följer ett i villkoren angivet

kollektivavtal.

De nuvarande bestämmelserna om avräkning bygger på principen att

skadeståndet skall täcka den verkliga förlusten. Varken under- eller över-

kompensation skall uppstå. Bestämmelserna bygger vidare på grundsatsen

att avräkningen skall ske enligt en nettometod. Denna innebär att skade-

ståndsbeloppet skall bestämmas så att det motsvarar endast den del av

förlusten som avräkningsförmånerna inte täcker. För sådan ersättning som

skall avräknas föreligger över huvud taget inte skadeståndsskyldighet.

Detta medför att någon regressrätt inte föreligger beträffande avräknings-

förmånerna. Den som utgett en avräkningsförmån kan därför inte av ska-

devållaren återkräva vad som utgetts.

En annan metod för avräkning är den s.k. bruttometoden. Skadeståndet

bestäms då till ett belopp som motsvarar hela skadan. När förmåner som är

förenade med regressrätt betalas ut till den skadelidande före skade-

ståndsersättningen minskar hans skadeståndsfordring i motsvarande mån.

Om den skadelidande blir ersatt genom skadestånd har han därefter inte

rätt att uppbära en förmån för motsvarande förlust, om förmånen är för-

enad med regressrätt. Det innebär t.ex. att försäkringsgivarens ansvar för

förlusten vid skadereglering minskar, om försäkringstagaren väljer att

kräva skadestånd i stället för att begära försäkringsersättning och den

skadeståndsskyldige betalar ut skadeståndet.

Som skäl för nettometoden har anförts att den underlättar skaderegle-

ringar och att parterna redan från början med säkerhet kan beräkna skade-

ståndets storlek. I förarbetena har vidare framhållits att en regressrätt be-

träffande de förmåner som skall avräknas oftast har ringa ekonomisk bety-

delse för den som betalar ut förmånen (prop. 1975:12 s. 128). Dessutom

har det varit en strävan att utforma bestämmelserna så att man ökar bety-

delsen av sådana generella förmåner som utgår oberoende av den tillfälliga

omständigheten om rätt till skadestånd föreligger. Att skadeståndsrättens

betydelse på personskadeområdet minskas har ansetts vara en fördel (prop.

1975:12 s. 125).

En följd av den nuvarande samordningen är, som framgått ovan, att re-

gressrätten är begränsad. Skadevållaren behöver därför i regel bara betala

en mindre del av skadan. Denna effekt har varit föremål för diskussion.

Hösten 1991 behandlade utskottet (bet. 1991/92:LU28) en motion som

gällde frågan om regressrätt för utbetald sjuklön enligt lagen (1991:1047)

om sjuklön, som trädde i kraft den 1 januari 1992. Lagen innebär att en

arbetstagare ges rätt att under de första 14 dagarna av varje sjukdomsfall

(sjuklöneperiod) behålla en viss andel av den lön och andra anställnings-

förmåner som han annars skulle ha gått miste om till följd av sjukdomen.

Rätten till sjukpenning enligt lagen om allmän försäkring gäller inte under

sjuklöneperioden. Lagen om sjuklön är tvingande till arbetstagarens för-

mån. I den då aktuella motionen anfördes att arbetsgivaren bör ha regress-

rätt i fall då han tvingas betala ut sjuklön till en arbetstagare på grund av

att denne blivit rånad eller nedslagen på sin fritid och blir sjukskriven.

Utskottet konstaterade att den lagstadgade rätt till sjuklön för arbetstaga-

re i allmänhet som skulle införas fr.o.m. den 1 januari 1992 var en nyhet i

svensk lagstiftning. Någon ändring av bestämmelserna i 5 kap. 3 § SkL

hade inte skett i samband med att den nya lagstiftningen om sjuklön ge-

nomfördes. Vad som kommer att gälla i fråga om arbetsgivarens regress-

rätt beträffande utbetald sjuklön blir därför, anförde utskottet, att bedöma

med ledning av nuvarande bestämmelser i SkL. Ett ställningstagande till

motionärernas förslag om sådan regressrätt kräver därför ett klarläggande

av huruvida den lagstadgade sjuklönen utgör en sådan förmån som enligt 5

kap. 3 § skall avräknas vid bestämmandet av skadestånd. Sammanfatt-

ningsvis ansåg utskottet att det inte är helt klart om bestämmelserna i 5

kap. 3 § SkL omfattar sjuklön som utgår enligt den nya lagen. Därmed är

det också osäkert vad som gäller i fråga om arbetsgivares möjligheter att

utöva regressrätt för sjuklönen. Enligt utskottet var det angeläget att ett

klarläggande snarast möjligt sker lagstiftningsvägen. Utskottet var emel-

lertid för sin del inte berett att då framlägga ett förslag till lagändring som

löser problemet. Det borde i stället ankomma på regeringen att i hela dess

vidd överväga den principiella frågan om avräkning för sjuklön och ar-

betsgivares regressrätt samt framlägga förslag till de lagstiftningsåtgärder

som erfordras. Vad utskottet anfört borde, med anledning av motionen i

fråga, ges regeringen till känna. Riksdagen biföll utskottets hemställan

(rskr. 1991/92:45).

I början av år 1994 förordnade Justitiedepartementet en särskild utredare

med uppdrag att göra en översyn av bestämmelserna i 5 kap. 3 § SkL.

Uppdraget redovisades i maj 1994 i promemorian (Ds 1994:73) Vissa

avräkningsfrågor vid personskadeersättning. Förutom frågan om avräkning

och regressrätt för sjuklön behandlas i promemorian ett spörsmål som

Försäkringsbranschens Serviceaktiebolag tog upp i en skrivelse till Justi-

tiedepartementet år 1982. I skrivelsen föreslogs att också pension som

betalas på grund av individuell tjänstepensionsförsäkring i forsättningen

skall avräknas när skadestånd bestäms. Promemorian, som remissbehand-

lats, ligger till grund för förslagen i förevarande proposition.

Avräkning för lagstadgad sjuklön

I promemorian görs sammanfattningsvis den bedömningen att lagtexten

och de tankegångar som ligger bakom samordningsreglerna i 5 kap. 3 §

SkL samt vissa systematiska hänsyn ger stöd för att också sjuklön enligt

1991 års lag skall avräknas från skadeståndet och regressrätt således inte

föreligga. Också regeringen gör den bedömningen att bestämmelsen i 5

kap. 3 § 2 SkL om avräkning för viss sjuklön får anses omfatta sjuklön

enligt 1991 års lag. Detta bör, enligt regeringens mening, gälla även fort-

sättningsvis. Arbetsgivaren bör sålunda inte ha regressrätt mot skadevålla-

ren. Enligt regeringens mening bör frågan bedömas mot bakgrund av hela

det ersättningssystem som skall skydda den skadelidande vid personskada.

Regeringen pekar därvid på att de väsentligaste dragen i 1975 års ersätt-

ningssystem alltjämt kvarstår och det kommer inte i fråga att nu ändra de

grundläggande principerna för ersättningssystemet. Inte heller bör det,

enligt regeringens mening, komma i fråga att särbehandla sjuklön. Detta

skulle vara ett främmande inslag i det nuvarande systemet för samordning

mellan skadestånd och andra förmåner att i fråga om sjuklön frångå netto-

metoden när skadeståndet bestäms. Enligt regeringen kan det dock finnas

anledning att så småningom göra en mer allmän översyn av reglerna om

samordning mellan å ena sidan skadeståndet för personskada och å andra

sidan försäkring och andra förmåner med anledning av skadan.

Vad som sålunda anförts i propositionen föranleder inga erinringar från

utskottets sida.

Avräkning för ersättning från pensionsförsäkring, sjukförsäk-

ring och olycksfallsförsäkring

I propositionen föreslår regeringen att periodisk ersättning för inkomstför-

lust från försäkring skall avräknas från skadestånd för förlusten, om er-

sättningen betalas från en försäkring som är att anse som en anställnings-

förmån. Samma regel skall enligt förslaget gälla för olycksfalls- och sjuk-

försäkring som för pensionsförsäkringar. Efterlevandepension skall också

avräknas, om den betalas från en försäkring som är en anställningsförmån.

Ändringarna föreslås träda i kraft den 1 januari 1996. De nya bestämmel-

serna bör enligt regeringens mening i enlighet med allmänna skadestånds-

rättsliga grundsatser tillämpas på skador som inträffar efter ikraftträdandet.

Några särskilda övergångsbestämmelser anses därför inte erforderliga.

Som framgått av redovisningen ovan är det endast pension som betalas

på grund av kollektiv tjänstepensionsförsäkring som skall avräknas när

skadestånd för inkomstförlust och förlust av underhåll bestäms (5 kap. 3 §

3 SkL). Vid bestämmelsens tillkomst år 1975 förekom inte individuella

tjänstepensionsförsäkringar i någon större utsträckning. Av propositionen

framgår att det numera är vanligt att en arbetsgivare åtar sig att betala en

pensionsförsäkring för sådana arbetstagare som inte är anslutna till en

kollektivavtalsgrundad tjänstepensionsförsäkring. I framtiden är det inte

osannolikt att individuella pensionslösningar inom ramen för anställnings-

förhållanden blir ännu vanligare än i dag. Utvecklingen innebär att frågan

om avräkning för individuella tjänstepensionsförsäkringar har stor betydel-

se. Enligt den bedömning som görs i promemorian som ligger till grund

för propositionen står det klart att de individuella pensionsförsäkringarna

till innehållet inte avviker nämnvärt från de kollektiva försäkringarna. De

skillnader som finns torde ha liten betydelse för frågan om pensionsbelop-

pet bör avräknas från skadestånd eller inte.

Utskottet delar den uppfattning som förts fram i propositionen att de in-

dividuella tjänstepensionsförsäkringarna bör behandlas på samma sätt som

de kollektiva försäkringarna i fråga om avräkning.

När det gäller olycksfalls- och sjukförsäkringar innebär nuvarande be-

stämmelse (5 kap. 3 § 3 SkL) att avdrag inte skall göras för periodisk

ersättning från sådana kollektiva försäkringar som arbetsgivaren visserli-

gen betalar men som inte meddelats på grund av kollektivavtal. Enligt

regeringens mening finns det anledning att ifrågasätta denna avgränsning.

Här liksom i fråga om tjänstepensionsförsäkringar bör beaktas att det har

skett en långtgående utveckling på försäkringsmarknaden och att det nu-

mera erbjuds en rad olika försäkringar som tecknas inom ramen för an-

ställningsavtal. Regeringen anser att det är följdriktigt att periodisk ersätt-

ning från olycksfalls- och sjukförsäkring som meddelas på grund av kol-

lektivavtal avräknas eftersom motsvarande förmåner - i första hand sjuk-

lön - skall avräknas, om arbetsgivaren själv betalar ut ersättningarna.

Däremot är det inte enligt regeringens mening motiverat att låta avräk-

ningsfrågan bero på försäkringens koppling till kollektivavtal. På samma

sätt som när det gäller pensionsförsäkringar framstår det som naturligt att

periodiska försäkringsersättningar behandlas lika i fråga om avräkning om

de betalas från en försäkring som arbetsgivaren betalar premien för. För-

säkringen är då en anställningsförmån, och anställningsförmåner bör be-

handlas lika, om inte starka skäl talar för motsatsen. Vid bedömningen av

om en försäkring är en anställningsförmån bör man, anför regeringen

vidare, i princip ta fasta på det lätt konstaterbara förhållandet att premien

för försäkringen betalas av den skadelidandes arbetsgivare.

Utskottet har inte heller i denna del någon annan uppfattning än rege-

ringen.

Sammanfattningsvis konstaterar utskottet att förslaget innebär att be-

stämmelserna om avräkning ändras på det sättet att alla försäkringar -

pensionsförsäkringar och andra försäkringar där ersättningen betalas ut

periodiskt - som är att anse som anställningsförmåner i fortsättningen

behandlas på samma sätt. Utskottet anser i likhet med regeringen att en

sådan ändring gör reglerna enklare och mer konsekventa. Förslaget innebär

dessutom att regleringen kan förenklas väsentligt och de nuvarande punk-

terna 2-4 i 5 kap. 3 § SkL sammanföras till en enda punkt. Inte heller råder

längre någon osäkerhet i fråga om vad som gäller beträffande avräkning av

sjuklön. Utskottet har således ingen erinran mot att förslaget genomförs.

Som anförs på flera ställen i propositionen finns det emellertid anled-

ning att göra en mer allmän översyn av reglerna om samordning mellan å

ena sidan skadestånd för personskada och å andra sidan försäkring och

andra förmåner i anledning av skadan. Vid en sådan översyn är naturligtvis

också frågan om regressrätt för utgivna förmåner av central betydelse. En

övergripande utredning av här avsett slag får anses påkallad med hänsyn

till att grundprinciperna på området gällt sedan mycket lång tid och inte

övervägts närmare mot bakgrund av den utveckling som skett på bl.a.

försäkringsområdet. Utskottet utgår från att regeringen i lämpligt samman-

hang tar initiativ till en sådan översyn.

Hemställan

Utskottet hemställer beträffande avräkning vid personskadeersättning

att riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i skade-

ståndslagen (1972:207).

Stockholm den 26 oktober 1995

På lagutskottets vägnar

Agne Hansson

I beslutet har deltagit: Agne Hansson (c), Anita

Persson (s), Rolf Dahlberg (m), Carin Lundberg

(s), Rune Berglund (s), Stig Rindborg (m), Karin

Olsson (s), Eva Arvidsson (s), Bengt Harding

Olson (fp), Inger Segelström (s), Tanja Linderborg

(v), Sven-Erik Österberg (s), Birgitta Carlsson (c),

Eva Persson Sellin (s) och Marietta de Pourbaix-

Lundin (m).

Propositionens lagförslag

Förslag till lag om ändring i skadeståndslagen (1972:207)

Härigenom föreskrivs att 5 kap. 3 § skadeståndslagen (1972:207)1 skall

ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

5 kap.

3 §2

Vid bestämmande av ersättning för inkomstförlust eller förlust av un-

derhåll avräknas förmån som den skadelidande med anledning av förlus-

ten har rätt till i form av

1. ersättning, som utgår på grund av

obligatorisk försäkring enligt lagen

(1962:381) om allmän försäkring eller

på grund av lagen (1976:380) om

arbetsskadeförsäkring, eller annan

likartad förmån,

2. sjuklön eller pension som utges av

arbetsgivare på grund av anställ-

ningsavtal,

3. pension som utgår på grund

av kollektiv tjänstepensionsför-

säkring,

4. periodisk ersättning som utgår på

grund av sådan olycksfalls- eller

sjukförsäkring som har meddelats på

grund av kollektivavtal.

1. ersättning som betalas på

grund av obligatorisk försäkring

enligt lagen (1962:381) om allmän

försäkring eller på grund av lagen

(1976:380) om arbetsskadeförsäk-

ring eller någon annan likartad

förmån,

2. pension eller annan periodisk

ersättning eller sjuklön, om för-

månen betalas av en arbetsgivare

eller på grund av en försäkring

som är en anställningsförmån.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1996.

1 Lagen omtryckt 1975:404.

2 Senaste lydelse 1977:272.

Gotab, Stockholm 1995