Bet. 1995/96:LU5

Lagutskottets betänkande

1995/96:LU05

Ändrade regler om bärgning

Innehåll

Sammanfattning

Propositionen

Utskottet

Hemställan

Reservation

1995/96

LU5

Sammanfattning

I betänkandet behandlar utskottet

proposition 1995/96:16, Ändrade regler

om bärgning. I propositionen föreslås

att riksdagen godkänner en ny

konvention om bärgning från år 1989,

som är avsedd att ersätta en konvention

i samma ämne från år 1910. Genom den

nya bärgningskonventionen har man velat

uppmuntra räddningsföretag som hindrar

eller begränsar skador på miljön. Bland

nyheterna märks regler om särskild

ersättning till bärgare som hindrar

eller begränsar en miljöskada.

Ersättningen skall betalas av fartygets

ägare och skall motsvara bärgarens

kostnader.

Propositionen innehåller också förslag

till erforderliga ändringar i sjölagen

(1994:1009). Den nya lagstiftningen

föreslås i vissa delar träda i kraft

den 1 januari 1996 och i övrigt den dag

regeringen bestämmer.

I en med anledning av propositionen

väckt motion begärs tillkännagivanden

om olika åtgärder i syfte att skydda

den marina miljön.

Utskottet tillstyrker bifall till

propositionen och avstyrker bifall till

motionen.

Till betänkandet har fogats en

reservation.

Propositionen

I proposition 1995/96:16 föreslår

regeringen (Justitiedepartementet) att

riksdagen

dels godkänner 1989 års

internationella konvention om bärgning

med den reservationen att Sverige

förbehåller sig rätten att inte

tillämpa konventionens bestämmelser när

den egendom som berörs är

sjöfartskulturell egendom av

förhistoriskt, arkeologiskt eller

historiskt intresse och finns på

havsbotten,

dels godkänner att regeringen får säga

upp 1910 års internationella konvention

rörande fastställande av vissa

gemensamma bestämmelser i fråga om

assistans och bärgning.

I propositionen föreslår regeringen

vidare - efter hörande av Lagrådet -

att riksdagen antar de i propositionen

framlagda förslagen till

1. lag om ändring i sjölagen

(1994:1009),

2. lag om ändring i lagen (1995:1081)

om ändring i sjölagen (1994:1009),

3. lag om ändring i sjölagen

(1994:1009),

4. lag om ändring i luftfartslagen

(1957:297).

Lagförslagen har intagits som bilaga

till betänkandet.

Motionen

1995/96:L9 av Yvonne Ruwaida och Annika

Nordgren (mp) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om att utöka

miljöskadebegreppet i sjölagen till att

omfatta även det öppna havet,

2. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om att Sverige skall verka för

att miljöskadebegreppet i konventionen

om bärgning skall omfatta det öppna

havet,

3. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om internationellt regelverk

för oljeplattformar,

4. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om att förbud mot dumpning av

militära skrov införs i sjölagen,

5. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om att Sverige skall verka för

ett internationellt förbud mot dumpning

av militära skrov.

Utskottet

De civilrättsliga reglerna i 16 kap.

sjölagen (1994:1009) om bärgning av

fartyg och gods bygger huvudsakligen på

1910 års internationella konvention med

vissa bestämmelser om assistans och

bärgning, den s.k. Brysselkonventionen.

Syftet med reglerna är att uppmuntra

till bärgning av fartyg och last, dvs.

att hindra värdeförstöring. Detta

gäller särskilt reglerna om bärgarlön.

Såväl sjölagen som Brysselkonventionen

innebär att bärgarlön skall betalas

bara då bärgningsföretaget har lyckats

helt eller delvis. Rätten till

bärgarlön utgår från en sjörättslig

princip, som på engelska brukar

sammanfattas med uttrycket no cure -

no pay . Om bärgaren inte lyckas rädda

någon egendom av värde utgår det heller

inte någon ersättning. När bärgarlönen

bestäms har man således enligt 16 kap.

2 § att beakta bl.a. i vad mån

bärgningsföretaget lyckats och vilket

värde den bärgade egendomen har. Av 16

kap. 3 § framgår att bärgarlönen inte

får sättas högre än värdet av det

bärgade.

Efter ett antal uppmärksammade

fartygsolyckor under 1970-talet kom

Brysselkonventionens regler om

bärgarlön att ifrågasättas. Kritikerna

menade bl.a. att ersättningsreglerna

minskade bärgarnas benägenhet att rädda

skadade fartyg med miljöfarligt gods

ombord. Vidare anfördes att reglerna

inte gav bärgarna någon egentlig

anledning att ta hänsyn till miljön när

räddningsföretaget genomfördes, trots

att sådana insatser från allmän

synpunkt är mycket angelägna. År 1978

uttalade FN:s sjöfartsorganisation,

International Maritime Organization

(IMO), att det behövdes en översyn av

bärgningsreglerna. Ett arbete

igångsattes, och vid en

diplomatkonferens i London år 1989

antogs en ny konvention om bärgning.

Den nya konventionen utgår från de

erfarenheter som har vunnits inom

sjöfarten under de senaste årtiondena.

Den viktigaste nyheten är att skyddet

för den marina miljön lyfts fram som en

central omständighet vid utformningen

av bärgningsreglerna. I konventionen

sägs att bärgaren skall ha rätt till en

särskild ersättning av fartygsägaren,

om han hindrar eller begränsar en

miljöskada men inte lyckas rädda fartyg

eller last. Om bärgaren dessutom lyckas

rädda egendom utgår bärgarlön. Även då

skall skyddet för miljön vägas in.

Enligt en ny föreskrift i konventionen

skall bärgarlönen bestämmas med hänsyn

till bl.a. bärgarens skicklighet och

ansträngningar i fråga om att hindra

eller begränsa skador på miljön. Vid

sidan av miljöfrågorna innehåller den

nya konventionen ett antal ändringar av

saklig eller redaktionell natur. De

sakliga ändringarna gäller bl.a.

bärgningsavtal, utförande av

bärgningsföretag och bärgarnas

rättigheter. Flera av de nya reglerna

syftar till att stärka bärgarnas

ställning, i synnerhet de bärgare som

arbetar yrkesmässigt med

specialutrustade fartyg.

Sverige undertecknade den nya

konventionen år 1990. Undertecknandet

skedde med förbehåll för riksdagens

godkännande. Konventionen träder i

kraft ett år efter den dag då 15 stater

har uttryckt sitt samtycke till att

vara bundna av den. Under sommaren 1995

vann konventionen tillräcklig

anslutning.

I förevarande proposition föreslås att

riksdagen skall godkänna den nya

konventionen och att regeringen får

säga upp Brysselkonventionen. Enligt

regeringens mening bör dock Sverige

utnyttja möjligheten att inte tillämpa

den nya konventionen på viss

sjöfartskulturell egendom. Här bör i

stället den inhemska lagstiftningen

gälla, bl.a. lagen (1988:950) om

kulturminnen m.m.

Propositionen innehåller bl.a. förslag

till ett nytt 16 kap. i sjölagen, som

är anpassat till den nya konventionen.

Samtidigt föreslås ytterligare några

ändringar i sjölagens regler om

bärgning och en konsekvensändring i

luftfartslagen (1957:297). Lagförslagen

har tillkommit i nära samarbete med

Danmark, Finland och Norge.

Enligt 17 kap. sjölagen gäller de s.k.

York-Antwerpenreglerna 1974 i fråga om

fördelningen av haveri på fartyg, frakt

och last, i den mån ingenting annat är

avtalat. Fördelningen omfattar bl.a.

utgifter för bärgning. York-

Antwerpenreglerna har ändrats under

senare tid, senast år 1994. Reglerna

har därvid anpassats till den nya

bärgningskonventionen och till

förändringar i affärslivet. I

propositionen föreslås att sjölagens

hänvisning till York-Antwerpenreglerna

skall avse 1994 års lydelse.

Reglerna om särskild ersättning vid

begränsning av miljöskada föreslås

träda i kraft den 1 januari 1996. I

övrigt föreslås lagstiftningen träda i

kraft den dag regeringen bestämmer.

I likhet med regeringen anser

utskottet att Sverige bör tillträda den

nya konventionen och att

Brysselkonventionen därmed kan sägas

upp. Utskottet kan inte finna annat än

att den nya konventionen innebär

väsentliga förbättringar. I

sammanhanget kan nämnas att Danmark

ingår bland de stater som redan

ratificerat konventionen. Även Finland

och Norge avser, enligt vad som

upplyses i propositionen, att ansluta

sig till den. Genom ett svenskt

tillträde kommer således rättslikheten

inom Norden att upprätthållas.

Utskottet har inte heller någon

erinran mot de framlagda lagförslagen

och tillstyrker således propositionen.

Utskottet övergår därmed till att

behandla motion L9 av Yvonne Ruwaida

och Annika Nordgren (båda mp). I

motionen begärs tillkännagivanden från

riksdagens sida om att

miljöskadebegreppet i sjölagen skall

utvidgas till att omfatta även det

öppna havet (yrkande 1), att Sverige

skall verka för att miljöskadebegreppet

i den nya bärgningskonventionen skall

omfatta det öppna havet (yrkande 2),

att det skall tillskapas ett

internationellt regelverk för

oljeplattformar (yrkande 3), att ett

förbud mot dumpning av militära skrov

skall införas i sjölagen (yrkande 4)

samt att Sverige skall verka för ett

internationellt förbud mot dumpning av

militära skrov (yrkande 5).

Vad först gäller frågan om ett ändrat

miljöskadebegrepp i sjölagen (yrkande

1) konstaterar utskottet att den nya

konventionen innehåller en särskild

definition av detta begrepp. I artikel

1 (d) definieras skada på miljön som

väsentlig fysisk skada på mänsklig

hälsa eller på maritimt liv eller

tillgångar i kustfarvatten eller inre

farvatten eller områden i omedelbar

närhet till sådana farvatten, orsakad

av förorening, kontaminering, brand,

explosion eller liknande allvarliga

händelser . I lagförslaget (se 16 kap.

12 § femte stycket lagförslag 1 resp.

16 kap. 1 § 3 lagförslag 3) definieras

miljöskada på samma sätt. Om Sverige

skall tillträda konventionen, vilket

motionärerna i och för sig inte

motsätter sig, måste Sverige godta den

definition av miljöskadebegreppet som

finns i konventionen. När det sedan

gäller frågan om en utvidgning av

konventionens miljöskadebegrepp

(yrkande 2) kan utskottet inte finna

att det föreligger några

meningsmotsättningar mellan

motionärerna och regeringen. I

propositionen (s. 45) anför regeringen

särskilt att den nya konventionen inte

behöver utgöra något slutmål för

strävandena att skydda den marina

miljön. Det kan därför, enligt

regeringens mening, finnas anledning

att ta upp miljöfrågorna på nytt i

lämpligt internationellt sammanhang.

Utskottet anser sig således på goda

grunder kunna utgå från att man från

regeringens sida i dessa sammanhang

kommer att verka för miljöintressena.

Enligt vad utskottet erfarit har man

från svensk sida redan ställt sig

positiv till förslag om en utvidgning

av miljöskadebegreppet i enlighet med

motionärernas förslag. I avvaktan på

det forsatta arbetet kan Sverige i

detta sammanhang inte ensidigt införa

någon egen definition av

miljöskadebegreppet.

I frågorna om ett internationellt

regelverk för oljeplattformar (yrkande

3) och ett internationellt förbud mot

dumpning av militära skrov (yrkande 5)

vill utskottet erinra om att det redan

finns en mängd olika konventioner med

internationella regelverk som behandlar

skyddet för den marina miljön. I

sammanhanget kan särskilt nämnas FN:s

havsrättskonvention (1982, United

Nations Convention on the Law of Sea).

I artikel 194 finns särskilda

bestämmelser om anläggningar som

används vid utvinning av

naturtillgångar på havsbotten och dess

underlag. Också frågor om dumpning

behandlas i konventionen. Av artikel

210 framgår att staterna genom

nationell lagstiftning skall motverka,

minska och kontrollera förorening av

den marina miljön som förorsakas av

dumpning. Att göra sig kvitt fartyg

till havs utgör dumpning enligt

konventionen. Dumpning i

territorialhavet och den ekonomiska

zonen eller på kontinentalsockeln får

inte genomföras utan kuststatens

uttryckliga godkännande. Mot denna

bakgrund saknas det enligt utskottets

mening skäl för riksdagen att nu ta

initiativ till ytterligare

internationella regelverk eller

konventioner på detta område.

Vad slutligen gäller motionsönskemålet

om införande av ett förbud mot dumpning

av militära skrov i sjölagen (yrkande

4) vill utskottet erinra om att lagen

(1971:1154) om förbud mot dumping av

avfall i vatten - i enlighet med FN:s

havsrättskonvention - innebär förbud

mot att inom Sveriges sjöterritorium

och ekonomiska zon göra sig kvitt bl.a.

fartyg, luftfartyg, plattform och annan

anordning (se prop. 1992/93:54, s. 58).

Det saknas därför anledning att införa

förbud mot dumpning också i sjölagen,

vars syfte är att reglera sjöfarten.

Med det anförda avstyrker utskottet

bifall till motion L9.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande godkännande av en

ny bärgningskonvention m.m.

att riksdagen med bifall till

proposition 1995/96:16

dels godkänner 1989 års

internationella konvention om

bärgning med den reservationen att

Sverige förbehåller sig rätten att

inte tillämpa konventionens

bestämmelser när den egendom som

berörs är sjöfartskulturell egendom

av förhistoriskt, arkeologiskt

eller historiskt intresse och finns

på havsbotten,

dels godkänner att regeringen får

säga upp 1910 års internationella

konvention rörande fastställande av

vissa gemensamma bestämmelser om

assistens och bärgning,

2. beträffande lagförslagen

att riksdagen antar regeringens

förslag till

dels lag om ändring i sjölagen

(1994:1009),

dels lag om ändring i lagen

(1995:1018) om ändring i sjölagen

(1994:1009),

dels lag om ändring i sjölagen

(1994:1009),

dels ock lag om ändring i

luftfartslagen (1957:297),

3. beträffande internationellt

regelverk för oljeplattformar m.m.

att riksdagen avslår motion

1995/96:L9 yrkandena 3 och 5,

res. (mp)

4. beträffande ytterligare

åtgärder till skydd för den marina

miljön

att riksdagen avslår motion 1995/96:L9

yrkandena 1, 2 och 4.

Stockholm den 21 november 1995

På lagutskottets vägnar

Agne Hansson

I beslutet har deltagit: Agne Hansson

(c), Anita Persson (s), Bengt Kronblad

(s), Rune Berglund (s), Stig Rindborg

(m), Karin Olsson (s), Eva Arvidsson

(s), Henrik S Järrel (m), Bengt Harding

Olson (fp), Inger Segelström (s), Tanja

Linderborg (v), Sven-Erik Österberg

(s), Göran R Hedberg (m), Yvonne

Ruwaida (mp), Birgitta Carlsson (c),

Eva Persson Sellin (s) och Marietta de

Pourbaix-Lundin (m).

Reservation

Internationellt regelverk för

oljeplattformar m.m. (mom. 3)

Yvonne Ruwaida (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande

på s. 4 som börjar med I frågorna och

på s. 5 slutat med motion L9 bort ha

följande lydelse:

När det sedan gäller frågan om ett

internationellt regelverk för

oljeplattformar (yrkande 3) anser

utskottet att de konventioner och

internationella regelverk som behandlar

skyddet för den marina miljön inte är

tillräckliga. I artikel 194 i FN:s

havsrättskonvention (1982, United

Nations Convention on the Law of Sea)

finns visserligen bestämmelser om

anläggningar som används vid utvinning

av naturtillgångar på havsbotten och

dess underlag. Enligt utskottets mening

är dessa regler klart otillräckliga för

att på ett effektivt sätt möta de

risker och problem som kan uppstå i

samband med utvinning av olja i havet

från plattformar. Varje oljetransport

och borrning till havs innebär

betydande risker för miljöskador. En

s.k. utblåsning av en olje- eller

gaskälla kan få förödande konsekvenser.

Vid både provborrningar och kommersiell

utvinning från oljeplattformar

förekommer dessutom alltid ett visst

spill. Utskottet föreslår mot denna

bakgrund i enlighet med yrkande 3 i

motion L9 ett tillkännagivande om att

regeringen inom ramen för IMO skall

verka för att ett internationellt

regelverk för plattformar kommer till

stånd.

Också beträffande frågan om ett

internationellt förbud mot dumpning av

militära skrov anser utskottet att FN:s

havsrättskonvention är otillräcklig. Av

artikel 210 framgår att staterna genom

nationell lagstiftning enbart skall

motverka, minska och kontrollera

förorening av den marina miljön som

förorsakas av dumpning. Något

uttryckligt förbud mot dumpning av

t.ex. militära skrov till havs kan

utskottet inte finna. Enligt utskottets

mening bör regeringen verka för att ett

sådant internationellt förbud kommer

till stånd. Som framhålls i motionen

kan problemen med dumpning av militära

skrov i havet beskrivas som en tickande

miljöbomb, varför omedelbara

internationella åtgärder oundgängligen

är påkallade.

Vad utskottet sålunda anfört bör

riksdagen med bifall till motion L9

yrkandena 3 och 5 som sin mening ge

regeringen till känna. I övrigt bör

motion L9 inte föranleda några

riksdagens vidare åtgärder.

dels att utskottets hemställan under 3

bort ha följande lydelse:

3. beträffande internationellt

regelverk för oljeplattformar m.m.

att riksdagen med bifall till

motion 1995/96:L9 yrkandena 3 och 5

som sin mening ger regeringen till

känna vad utskottet anfört.

Propositionens lagförslag

1 Förslag till lag om ändring i

sjölagen (1994:1009)

2 Förslag till lag om ändring i lagen

(1995:1081) om ändring i sjölagen

(1994:1009)

3 Förslag till lag om ändring i

sjölagen (1994:1009)

4 Förslag till lag om ändring i

luftfartslagen (1957:297)

Gotab, Stockholm 1995