Bet. 1995/96:LU8

Lagutskottets betänkande

1995/96:LU08

Vissa arrenderättsliga frågor

Innehåll

Sammanfattning

Propositionen

Motionerna

Utskottet

Hemställan

1995/96

LU8

Sammanfattning

I betänkandet behandlar utskottet

regeringens proposition 1995/96:43,

Vissa arrenderättsliga frågor, jämte

fyra med anledning av propositionen

väckta motioner.

I propositionen föreslås ändringar i

jordabalkens bestämmelser om

jordbruksarrende och bostadsarrende.

De föreslagna ändringarna i reglerna

om jordbruksarrende gäller ansvaret för

skador på byggnader och andra

anläggningar, klander av syn samt

överlåtelse av arrenderätt vid

gemensamt arrendatorskap. Därutöver

föreslås införande av regler vid

jordbruksarrende om deposition av

arrendeavgift och ersättning för

förluster på grund av viltskador. De

föreslagna ändringarna i reglerna om

bostadsarrende gäller

besittningsskyddet. Lagförslagen syftar

till en förstärkning av arrendatorernas

ställning gentemot jordägarna.

Lagändringarna föreslås träda i kraft

den 1 januari 1996.

I motionerna kritiseras propositionens

förslag i olika hänseenden. Sålunda

yrkas i en motion (m) att

propositionens förslag om ansvar för

skador på byggnader och andra

anläggningar, ansvar för viltskador,

deposition av arrendeavgift och

överlåtelse av arrenderätt vid

gemensamt arrendatorskap avslås. I två

motioner (c) resp. (s) begärs viss

utvidgning av regeringens förslag om

överlåtelse av arrende vid gemensamt

arrendatorskap. I en motion (s) begärs

ett tillkännagivande i frågan om

kollektiv förhandlingsrätt för

bostadsarrendatorer.

Utskottet tillstyrker propositionen

och avstyrker motionerna.

Till betänkandet har fogats en

reservation (m).

Propositionen

I proposition 1995/96:43 föreslår

regeringen (Justitiedepartementet) -

efter hörande av Lagrådet - att

riksdagen antar regeringens förslag

till lag om ändring i jordabalken.

Lagförslaget har intagits som bilaga

till betänkandet.

Motionerna

1995/96:L5 av Carl G Nilsson m.fl. (m)

vari yrkas att riksdagen avslår

proposition 1995/96:43 i berörda delar

i enlighet med vad som anförts i

motionen.

1995/96:L6 av Lennart Brunander (c)

vari yrkas att riksdagen hos regeringen

begär förslag till sådan ändring i

proposition 1995/96:43 Vissa

arrenderättsliga frågor att

medarrendator alltid skall ha

besittningsskydd vid överlåtelse av

gemensamt arrendatorskap.

1995/96:L7 av Bengt Silfverstrand och

Bo Nilsson (s) vari yrkas att riksdagen

beslutar att det vid gemensamt

arrendatorskap införs en generell rätt

för en medarrendator till förlängning

av arrendeavtalet i enlighet med

förslag från 1990 års arrendekommitté

(SOU 1992:109).

1995/96:L8 av Sören Lekberg och Björn

Ericson (s) vari yrkas att riksdagen

som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om

kollektiv förhandlingsrätt för

bostadsarrendatorer.

Utskottet

Inledning

Med anledning av ett riksdagsbeslut

hösten 1989 (bet. 1989/90:LU6, rskr.

39) tillkallade regeringen påföljande

år en kommitté med uppgift att se över

vissa regler inom

arrendelagstiftningen. Kommittén, som

antog namnet 1990 års arrendekommitté,

överlämnade i slutet av år 1992 sitt

slutbetänkande, (SOU 1992:109)

Investeringar i arrendejordbruket och

andra arrenderättsliga frågor.

Betänkandet lades till grund för en

proposition till riksdagen våren 1995

med förslag till generella regler till

skydd för jordbruksarrendatorers

investeringar på arrendeställen (prop.

1994/95:155). Riksdagen antog

förslagen, och de nya reglerna i 8 och

9 kap. jordabalken (JB) trädde i kraft

den 1 juli 1995 (bet. 1994/95:LU26,

rskr. 361).

I förevarande proposition tar

regeringen upp Arrendekommitténs

återstående förslag, som gäller ansvar

för skador på byggnader och andra

anläggningar, ansvaret för skador av

vilt, klander av en arrendesyn,

deposition av arrendeavgift och

besittningsskydd vid gemensamt

arrendatorskap.

Vidare framläggs förslag till

ändringar i reglerna om

besittningsskydd vid bostadsarrende.

Propositionens förslag i denna del

grundas på en inom

Justitiedepartementet upprättad

promemoria, Besittningsskydd vid

bostadsarrende (dnr Ju95/2603).

Promemorian har remissbehandlats.

Utskottet kommer i det följande att ta

upp de frågor som har aktualiserats

genom motionerna eller eljest har

tilldragit sig utskottets

uppmärksamhet.

Jordbruksarrende

I propositionen föreslås vissa

ändringar i de regler som gäller för

jordbruksarrende. Ändringarna innebär i

huvudsak följande.

Den nuvarande regeln i 9 kap. 19 § JB

om arrendatorns skyldighet att avhjälpa

sådana brandskador på arrendestället

som inte är så omfattande att egendom

måste byggas om eller ersättas utvidgas

till att gälla också vid andra skador

än sådana som orsakas av brand. Liksom

enligt nuvarande reglering ges

arrendatorn, om han inte varit vållande

till skadan, rätt till ersättning av

jordägaren sedan arbetet har utförts.

Om arrendatorn inte har jakträtt på

arrendestället, skall jordägaren

ansvara för förluster som drabbar

arrendatorn på grund av viltskador.

Jordägarens ansvar gäller dock inte, om

han visar att skadan inte kunnat

förhindras trots rimliga ansträngningar

från hans sida.

En part som inte har anfört klander

mot en arrendesyn ges rätt att, sedan

motparten anfört klander, föra

klandertalan anslutningsvis. I ett

sådant fall skall parten ge in sin

stämningsansökan inom en månad från det

att parten delgavs stämning med

anledning av den första klandertalan.

En talan som förs anslutningsvis

förfaller om den första klandertalan

återkallas eller av annat skäl

förfaller. Tidsfristen för ordinärt

klander av en syn förkortas samtidigt

till en månad efter det att parten

delgavs synehandlingen.

En arrendator som anser sig ha en

motfordran som han vill dra av från

arrendeavgiften ges rätt att hos

länsstyrelsen deponera det belopp som

motfordringen uppgår till. Han kan

därigenom förhindra att arrenderätten

förverkas på grund av att beloppet inte

betalats till jordägaren. Möjligheten

till deposition skall också gälla när

det råder tvist om storleken av en

arrendeavgift som skall utgå i pengar

men vars belopp inte framgår av

avtalet. Möjligheten till deposition

skall gälla vid alla typer av arrende.

Vid ett arrende som är gemensamt för

flera personer och som avser ett

utvecklat eller utvecklingsbart

lantbruksföretag införs en möjlighet

för var och en av medarrendatorerna att

överlåta sin rätt till en medarrendator

som är make eller avkomling till

överlåtaren.

Lagändringarna föreslås träda i kraft

den 1 januari 1996.

Yrkandet i motion 1995/96:L5 av Carl G

Nilsson m.fl. (m) går ut på att

riksdagen skall avslå propositionen i

vissa delar. Enligt motionärernas

mening innebär vissa av de ändringar

som föreslås i propositionen att

balansen mellan jordägaren och

arrendatorn rubbas och att utrymmet för

avtalsfrihet minskar. Lagändringar som

ytterligare stärker arrendatorns

ställning på bekostnad av markägarens

kan enligt motionärerna leda till en

mindre väl fungerande marknad för

jordbruksarrenden och försvåra för nya

arrendatorer att få arrenden.

Propositionen bör därför, enligt

motionärernas mening, avslås vad gäller

förslagen om ansvar för skador på

byggnad, ansvar för viltskador,

deposition av arrendeavgift och

överlåtelse vid gemensamt

arrendatorskap. Motionärerna anser att

det bör råda avtalsfrihet på dessa

områden.

Utskottet erinrar om att utvecklingen

på arrenderättens område under senare

tid inneburit ett successivt stärkt

skydd för arrendatorerna. I synnerhet

gäller detta beträffande möjligheterna

för jordbruksarrendatorer att få

arrendeavtalet förlängt, det s.k.

direkta besittningsskyddet. Som

utskottet bl.a. uttalade vid

beredningen våren 1995 av nya regler om

ett generellt skydd för

jordbruksarrendatorers investeringar

(bet. 1994/95:LU26 s. 8) har

lagstiftningen sålunda i viktiga

hänseenden en klar inriktning på att ge

ett socialt och ekonomiskt skydd för

den svagare och mer utsatta parten i

förhållandet. Utvecklingen har

följaktligen å andra sidan inneburit

vissa inskränkningar i

fastighetsägarens möjligheter att

disponera sin egendom som han vill. I

linje med de nyss nämnda uttalandena

våren 1995 vill utskottet emellertid

framhålla att lagstiftningen inte kan

anses ha inneburit att balansen i

arrendeförhållandena rubbats på ett

ofördelaktigt sätt.

Arrendelagstiftningen bygger i

väsentliga stycken på att i första hand

frivilliga överenskommelser skall

eftersträvas mellan parterna.

I likhet med motionärerna konstaterar

utskottet att det nu föreliggande

förslaget innebär vissa ytterligare

förstärkningar av arrendatorernas

ställning gentemot jordägarna. Enligt

utskottets mening är det emellertid

inte fråga om några mer ingripande

förändringar. Någon risk för att

utbudet av arrenden skulle minska om

förslaget i nu berörda delar genomförs

kan utskottet inte anse föreligga.

Med det anförda avstyrker utskottet

bifall till motion L5.

Utskottet övergår därmed till att

behandla förslaget såvitt gäller den

närmare utformningen av regeln om

överlåtelse vid gemensamt

arrendatorskap. Nuvarande bestämmelser

utgör inget hinder mot att flera

personer gemensamt kan vara

arrendatorer på ett arrendeställe.

Frågan om när en eller flera

medarrendatorer vill lämna

arrendeförhållandet, medan en eller

flera andra arrendatorer vill fortsätta

arrendera, regleras inte i lag. När det

gäller hyresförhållanden gäller

däremot enligt 12 kap. 47 § JB att en

medhyresgäst är berättigad till

förlängning av hyresavtalet för egen

del om hyresvärden skäligen kan nöjas

med honom som hyresgäst. Medhyresgästen

har således ett besittningsskydd. Av 9

kap. 31 § JB följer bl.a. att en

arrendator har rätt att överlåta

arrendet till make eller avkomling, men

om detta gäller när maken eller

avkomlingen är medarrendator är

omtvistat. Detta förhållande har

kritiserats. Kritikerna har påpekat att

det förefaller vara ett förbiseende att

en make eller avkomling som vill ta

över arrendet kan göra detta efter

överlåtelse enligt 9 kap. 31 § JB,

medan rätten för resp. make att

fortsätta som ensam arrendator kanske

saknas om makarna har stått som

medarrendatorer.

Arrendekommittén förordade en reform

som innebär att vid gemensamt

arrendatorskap införs en regel om rätt

för en medarrendator till förlängning

av arrendeavtalet för egen del om någon

av arrendatorerna sagt upp avtalet. Om

jordägaren inte godtar förändringen

skall, enligt förslaget, rätten till

förlängning vara beroende av tillstånd

från arrendenämnden. Sådant tillstånd

skall lämnas om inte jordägaren har

befogad anledning att motsätta sig

förlängningen.

I propositionen föreslår regeringen

att det införs en möjlighet för var och

en av medarrendatorerna att överlåta

sin rätt till en medarrendator som är

make eller avkomling till överlåtaren.

I motion L6 anför Lennart Brunander

(c) att den regel som regeringen

föreslår i fråga om rätt till

överlåtelse vid gemensamt

arrendatorskap bör utvidgas och gälla

generellt, inte bara mellan vissa

närstående.

Bengt Silfverstrand och Bo Nilsson

(båda s) framhåller i motion L7 att det

för den enskilde jordbruksarrendatorn,

som kanske under lång tid verkat på

arrendestället, måste vara av stor

betydelse att ha en i lag tryggad rätt

att kvarstå som arrendator om

medarrendatorn av någon anledning

lämnar sitt arrendatorskap, på grund av

sjukdom, olyckshändelse, dödsfall eller

annan orsak. I motionen föreslås att

regeringens förslag ändras så att det

vid gemensamt arrendatorskap införs en

generell rätt för en medarrendator till

förlängning av arrendeavtalet.

I propositionen redovisas vad Svea

hovrätt har uttalat i samband med

remissbehandlingen av kommitténs

betänkande. Enligt hovrätten torde den

av kommittén föreslagna lösningen vara

oförenlig med nuvarande konstruktion av

överlåtelsereglerna i 9 kap. 31 § JB.

En eller flera medarrendatorer synes

inte med giltig verkan kunna säga upp

avtalet för egen del medan avtalet

skulle löpa vidare för övriga

arrendatorer. Var och en av

medarrendatorerna har nämligen

nyttjanderätten endast till en ideell

andel av arrendestället, och mellan

medarrendatorerna anses råda ett

förhållande vars innehåll kan liknas

vid vad som gäller vid s.k. nödvändig

processgemenskap.

Regeringen anser för sin del att det

inte är följdriktigt att överlåtelse

mellan vissa närstående kan ske enligt

9 kap. 31 § JB, medan det inte är

möjligt att ett arrendatorskollektiv

bestående av man och hustru eller

föräldrar och barn gör den förändringen

att någon i kollektivet lämnar

arrendatorskapet medan övriga

arrendatorer kvarstår. Däremot har det

enligt regeringen inte framkommit att

detta vållar något problem när det

gäller andra former av kollektiv på

arrendatorssidan än sådana som består

av närstående. En reform bör därför,

anför regeringen, i första hand

inriktas på att lösa problemen med

överlåtelse mellan medarrendatorer som

är närstående. Enligt regeringen synes

naturligast att göra detta genom att

utvidga den redan befintliga

bestämmelsen i 9 kap. 31 § tredje

stycket JB så att även överlåtelse

mellan närstående som är

medarrendatorer skall vara möjlig.

Följderna med den av kommittén

föreslagna ordningen, med rätt för en

eller flera medarrendatorer att kvarstå

i arrendeförhållandet trots att de

vvriga vill lämna det, är betydligt mer

svåröverblickbara. Därtill kommer,

anför regeringen vidare, att en sådan

mer vidsträckt rätt kan antas medföra

stora krav på arrendenämnderna när det

gäller att avgöra huruvida jordägaren

bör vara tvungen att godta ändringen

vad gäller kretsen av medarrendatorer.

Regeringen finner därför att den nu

aktuella reformen bör begränsas till

överlåtelser mellan närstående och

knyta an till den nuvarande regleringen

i 9 kap. 31 § tredje stycket JB.

Utskottet ansluter sig till

regeringens bedömning. För det fall det

skulle visa sig att det uppkommer

problem vid förändrade konstellationer

i andra arrendekollektiv utgår

utskottet från att regeringen på nytt

överväger den rättsliga regleringen.

Med det anförda tillstyrker utskottet

regeringens förslag i denna del och

avstyrker bifall till motionerna L6 och

L7.

Den föreslagna nya bestämmelsen om

viltskador innebär att, om arrendatorn

saknar jakträtt på arrendestället,

jordägaren skall ersätta arrendatorn

för förluster på grund av sådana skador

på arrendestället eller på arrendatorns

egendom. Detta gäller dock inte om

jordägaren kan visa att skadan inte

kunnat förhindras trots rimliga

ansträngningar från hans sida.

Utskottet konstaterar att den

föreslagna regeln endast avser sådana

skador som drabbar arrendatorerna till

följd av att jordägaren inte bedriver

erforderlig viltvård. Uppstår däremot

exempelvis skador på växande gröda till

följd av jordägarens jakt kan

ersättning för sådana skador komma att

utkrävas med stöd av skadeståndslagens

allmänna regler. Även straffansvar för

någon form av skadegörelsebrott enligt

12 kap. brottsbalken kan ifrågakomma.

Innebär jordägarens jakt att

arrendatorns möjligheter att utnyttja

arrendestället försvåras kan detta

komma att bedömas som ett brott mot

arrendekontraktet som föranleder

skadeståndsansvar för jordägaren på den

grunden. Vidare kan erinras om den

allmänna aktsamhetsregeln i 27 §

jaktlagen (1987:259). Enligt denna

skall jakten bedrivas så att viltet

inte utsätts för onödigt lidande och så

att människor och egendom inte utsätts

för fara.

Mot bakgrund av vad sålunda

redovisats kan utskottet dela

regeringens bedömning att det saknas

anledning att i detta sammanhang

överväga ytterligare

lagstiftningsåtgärder på detta område.

Utskottet har inte heller i övrigt

någon erinran mot förslagen i

propositionen rörande jordbruksarrende.

Bostadsarrende

Med bostadsarrende avses

arrendeupplåtelse som sker för annat

ändamål än jordbruk och som berättigar

arrendatorn att uppföra eller bibehålla

bostadshus på marken (10 kap. 1 § JB).

Bostadsarrende är förenat med

besittningsskydd i form av en rätt till

förlängning av arrendeavtalet vid

arrendetidens utgång. Några formella

hinder finns inte mot att jordägaren

och arrendatorn kommer överens om att

avgifts- och andra villkorsändringar

regleras genom avtal mellan jordägaren

och en förening som företräder

arrendatorernas intressen. Någon

skyldighet för jordägaren att förhandla

med annan än arrendatorn finns

emellertid inte. På arrendeområdet

saknas alltså motsvarighet till

systemet med kollektiva förhandlingar

rörande bostadslägenheter enligt

hyresförhandlingslagen (1978:304).

I propositionen föreslås att det vid

bostadsarrende inte längre skall gälla

som förutsättning för arrendatorns

besittningsskydd att det har bestämts

ett taxeringsvärde för den

bostadsbyggnad som finns på

arrendestället. Lagändringen föreslås

träda i kraft den 1 januari 1996.

Utskottet har inte någon erinran mot

detta lagförslag.

I propositionen behandlas också frågan

om det bör införas en kollektiv

förhandlingsrätt för

bostadsarrendatorer. Regeringen gör den

bedömningen att någon sådan

förhandlingsrätt inte behöver

lagfästas.

I motion L8 begär Sören Lekberg och

Björn Ericson (båda s) ett

tillkännagivande om kollektiv

förhandlingsrätt för

bostadsarrendatorer. Motionärerna anser

att regeringen noggrant bör följa

utvecklingen för denna arrendatorsgrupp

när det gäller förhandlingar om

arrendevillkor och skyndsamt återkomma

med förslag till lagstiftning om det

visar sig att de problem som finns inte

undanröjs genom frivilliga

överenskommelser.

Frågan om införande av en

förhandlingsrätt för

arrendatorsorganisationer, motsvarande

den som finns på hyresområdet,

behandlades av utskottet våren 1991 med

anledning av en motion (bet.

1990/91:LU23). Utskottet anförde därvid

att det då aktualiserade

motionsspörsmålet borde bli föremål för

en närmare utredning. Det fick enligt

utskottet ankomma på regeringen att

bestämma de närmare formerna för

utredningsarbetets bedrivande. Vad

utskottet sålunda anfört gav riksdagen

som sin mening regeringen till känna

(rskr. 1990/91:194).

I förevarande proposition konstaterar

regeringen att det på området för

bostadsarrende ännu inte kommit till

stånd något frivilligt

förhandlingssystem som på hyresområdet.

Någon av parterna själva tillskapad

förhandlingsordning som kan tjäna som

norm vid lagstiftning på området finns

således inte. Eftersom marknaden på

området för bostadsarrende är mycket

heterogen kan det, enligt regeringens

mening, sättas i fråga om det finns

förutsättningar för ett system som

skulle vara gemensamt för hela området.

Enligt regeringen tycks i vissa fall

problem uppstå mellan parterna i

samband med förhandlingar om

villkorsändringar. Det har emellertid

inte framkommit att problemen skulle

vara mer allmänt förekommande, eller

att det skulle föreligga någon mer

påtaglig obalans i styrkeförhållandena

mellan parterna. Vidare konstaterar

regeringen att den kartläggning som

gjorts i samband med en hearing i

Justitiedepartementet sommaren 1995

inte ger stöd för slutsatsen att det

för närvarande behövs några

lagstiftningsåtgärder på området.

Regeringen är emellertid beredd att

senare återkomma i frågan om det skulle

komma till stånd en utveckling med

större grad av organisering på området

eller om det skulle vara påkallat av

andra skäl.

Utskottet har ingen annan uppfattning

än regeringen men vill understryka

vikten av att regeringen noga följer

utvecklingen. Något särskilt

tillkännagivande i frågan från

riksdagens sida kan med hänsyn till de

uttalanden regeringen gjort inte anses

påkallat. Utskottet avstyrker därför

bifall till motion L8.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande propositionens

lagförslag

att riksdagen med avslag på

motionerna 1995/96:L5, 1995/96:L6

och 1995/96:L7 antar regeringens

förslag till lag om ändring i

jordabalken,

res. (m)

2. beträffande kollektiv

förhandlingsrätt för

bostadsarrendatorer

att riksdagen avslår motion 1995/96:L8.

Stockholm den 23 november 1995

På lagutskottets vägnar

Agne Hansson

I beslutet har deltagit: Agne Hansson

(c), Anita Persson (s), Bengt Kronblad

(s), Rolf Dahlberg (m), Carin Lundberg

(s), Rune Berglund (s), Stig Rindborg

(m), Karin Olsson (s), Eva Arvidsson

(s), Henrik S Järrel (m), Bengt Harding

Olson (fp), Inger Segelström (s), Tanja

Linderborg (v), Sven-Erik Österberg

(s), Göran R Hedberg (m), Yvonne

Ruwaida (mp) och Birgitta Carlsson (c).

Reservation

Propositionens lagförslag (mom. 1)

Rolf Dahlberg, Stig Rindborg, Henrik S

Järrel och Göran R Hedberg (alla m)

anser

dels att den del av utskottets yttrande

som på s. 3 börjar med orden Utskottet

erinrar och på s. 4 slutar med orden

motion L5 bort ha följande lydelse:

Utskottet erinrar om att under en lång

följd av år skyddet för arrendatorerna

stärkts. I synnerhet gäller detta

beträffande möjligheterna för

jordbruksarrendatorer att få

arrendeavtalet förlängt, det s.k.

direkta besittningsskyddet. Nyligen

tillskapades dessutom genom nya regler

i JB ett generellt skydd för

jordbruksarrendatorers investeringar på

arrendestället (se bet. 1994/95:LU26,

rskr. 361, SFS 1995:567 och 568). Denna

utveckling har inneburit betydande

inskränkningar i fastighetsägarens

möjligheter att disponera sin egendom.

Enligt utskottets mening utgör det

nuvarande regelsystemet en rimlig

balans mellan jordägarens på

äganderätten grundade intressen och

jordbruksarrendatorns behov av socialt

och ekonomiskt skydd. De lagändringar

som nu föreslås stärker arrendatorns

ställning på bekostnad av markägarens

på ett sätt som innebär att balansen i

arrendeförhållandet rubbas på ett

negativt sätt och att utrymmet för

avtalsfrihet minskar. Som anförs i

motion L5 finns det en uppenbar risk

att detta kan leda till att utbudet av

arrenden minskar därför att jordägarna

ser det som mer fördelaktigt att

använda sin jord på annat sätt.

Möjligheterna att med en begränsad

insats eget kapital kunna starta och

driva jordbruk försämras därmed. Ett

starkt allmänintresse talar för att det

finns en hög frekvens nyföretagande

inom jordbrukssektorn som garanterar en

hård konkurrens till gagn för

effektiviteten inom näringen.

Med hänsyn till det anförda bör, såsom

föreslås i motion L5, riksdagen avslå

lagförslaget såvitt gäller utvidgningen

av arrendatorns rätt till ersättning

vid avhjälpande av skador på byggnader,

jordägarens ansvar för viltskador,

arrendatorns rätt att deponera

arrendeavgift och rätten för en

medarrendator att överlåta sin del av

arrendet.

dels att utskottets hemställan under 1

bort ha följande lydelse:

1. beträffande propositionens

lagförslag

att riksdagen med bifall till

motion L5 samt med avslag på

motionerna L6 och L7

dels avslår regeringens förslag

till lag om ändring i jordabalken

såvitt avser 8 kap. 12 a och 12 b

§§ samt 9 kap. 19, 31 och 34 a §§

och punkt 2 övergångsbestämmelserna

samt beslutar att punkterna 3 och 4

övergångsbestämmelserna skall

betecknas 2 och 3,

dels antar regeringens förslag till

lag om ändring i jordabalken i

övrigt.

Propositionens lagförslag