Bet. 1995/96:NU11

Näringsutskottets betänkande

1995/96:NU11

Clearingverksamhet m.m.

Innehåll

Sammanfattning

Propositionen

Motionerna

Utskottet

Hemställan

1995/96

NU11

Ärendet

I detta betänkande behandlas

dels proposition 1995/96:50 om clearingverksamhet

m.m.,

dels tre motioner som har väckts med anledning av

propositionen,

dels en motion från allmänna motionstiden 1995 om

andelsägarnas inflytande i värdepappersfonder.

Upplysningar och synpunkter i ärendet har inför

utskottet lämnats av företrädare för

Finansdepartementet, Finansinspektionen, Svenska

Bankföreningen, Svenska Fondhandlareföreningen och

Sveriges Aktiesparares Riksförbund. De tre

sistnämnda organisationerna har även ingett

skrivelser till utskottet. Skrivelser i ärendet har

också inkommit från OM Gruppen AB, Sparbanken

Sverige AB och Värdepapperscentralen VPC AB. I

samband med beredningen av ärendet har utskottet

vidare gjort studiebesök hos OM och VPC.

Sammanfattning

Efter ett avslut på värdepappersmarknaden följer

clearing, avveckling och registrering. Utskottet

tillstyrker regeringens förslag om utvidgad

lagstiftning beträffande clearing och avveckling i

fråga om finansiella instrument och betalningar

inkl. valuta. Syftet med lagändringarna är att

minska riskerna men samtidigt öka konkurrensen på

de finansiella marknaderna. Även förslagen i

propositionen avseende den kontohållning som

Värdepapperscentralen VPC AB - med ensamrätt -

handhar tillstyrks av utskottet. Förslagen innebär

bl.a. att det överlåts åt VPC att, efter ingående

prövning, avgöra vilka svenska och utländska

företag som skall ha rätt att vara kontoförande

institut, dvs. få vidta registreringsåtgärder i det

kontobaserade system för värdepapper som VPC håller

i.

Två motioner med anledning av propositionen

avstyrks av utskottet. Vidare föreslår utskottet

att en motion från allmänna motionstiden 1995 om

andelsägarnas inflytande i värdepappersfonder inte

skall föranleda något initiativ från riksdagens

sida; utskottet pekar på betydelsen av förbättrad

information till andelsägarna om fonderna och på

att Finansdepartementet studerar frågan.

Propositionen

I proposition 1995/96:50 föreslås att riksdagen

antar regeringens förslag till

1. lag om ändring i aktiekontolagen (1989:827),

2. lag om ändring i lagen (1992:543) om börs- och

clearingverksamhet,

3. lag om ändring i lagen (1990:1114) om

värdepappersfonder,

4. lag om ändring i lagen (1990:325) om

självdeklaration och kontrolluppgifter,

5. lag om ändring i lagen (1983:890) om

allemanssparande,

6. lag om ändring i aktiebolagslagen (1975:1385),

7. lag om ändring i bankaktiebolagslagen

(1987:618),

8. lag om ändring i försäkringsrörelselagen

(1982:713),

9. lag om ändring i lagen (1914:45) om kommission,

10. lag om ändring i lagen (1989:829) om

Värdepapperscentralen VPC Aktiebolag.

Lagförslagen, som har granskats av Lagrådet,

återges i bilaga.

Motionerna

De motioner som väckts med anledning av

propositionen är följande:

1995/96:N20 av Lennart Beijer m.fl. (v) vari yrkas

att riksdagen hos regeringen begär en utredning om

penningpolitikens förutsättningar vid olika

växelkursregimer, särskilt avseende förhållandena

på de finansiella marknaderna.

1995/96:N21 av Karin Falkmer m.fl. (m) vari yrkas

att riksdagen

1. som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om tillståndskrav,

2. som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om sidoverksamheter,

3. som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om VPC:s skadeståndsansvar.

Den motion från allmänna motionstiden 1995 som

behandlas här är

1994/95:N228 av Stig Rindborg (m) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om ökat inflytande för

andelsägarna i s.k. värdepappersfonder och

fondbolag.

Utskottet

Bakgrund

En affär på värdepappersmarknaden genomgår flera

led innan den slutliga leveransen och betalningen

av de finansiella instrumenten görs. Ett avslut

sker vanligen på en marknadsplats. Denna kan vara

organiserad på många skilda sätt; affärerna kan

exempelvis göras upp på ett börsgolv, per telefon

eller genom ett automatiskt handelssystem.

Den fortsatta hanteringen av en affär efter

avslutet kan variera men den efterföljande

processen innehåller något eller några av momenten

matchning, nettning, clearing och avveckling. På

parternas vägnar vidtas vanligen några eller

samtliga av dessa moment av en bank eller ett

värdepappersbolag eller av en clearingorganisation,

dvs. ett särskilt institut för sådan verksamhet.

Den som av en clearingorganisation har fått

tillåtelse att delta i clearingen hos

organisationen kallas clearingmedlem.

Med matchning avses kontrollen av att parterna är

överens om villkoren för affären, såsom slag av

instrument, pris, mängd och dag för likvid och

leverans. Nettning innebär avräkning av ömsesidiga

betalnings- och leveransförpliktelser mellan två

eller flera parter (bilateral resp. multilateral

nettning). Begreppet clearing kan beteckna

uträkningen, sammanställningen och redovisningen av

parternas betalnings- och leveransförpliktelser men

kan också utnyttjas som sammanfattande begrepp för

de avslutande momenten i en affär. Med avveckling

förstås vanligen lösande av betalnings- eller

leveransförpliktelser på de finansiella marknaderna

genom att betalningsmedel, inkl. valuta, eller

finansiella instrument överförs från en part till

en annan.

En clearingorganisation kan ha olika former av

åtagande. Organisationen kan inträda som central

motpart i varje avtal, dvs. som säljare gentemot

köparen och som köpare gentemot säljaren. I detta

fall ersätts det ursprungliga avtalet mellan köpare

och säljare av nya avtal mellan

clearingorganisationen och köparen resp. säljaren.

En annan form av åtagande är att

clearingorganisationen går in som garant för

förpliktelsernas fullgörande samtidigt som dock

parternas ursprungliga avtal kvarstår. En tredje

form är att organisationen på annat sätt - såsom

främst administratör - väsentligen sörjer för att

förpliktelserna avvecklas genom överförande av

likvid eller instrument.

Begreppet avveckling har nära koppling till

registerföring och kontohållning. Liksom i många

andra länder sker leveransen av finansiella

instrument i Sverige genom att en överföring sker

från säljarens konto till köparens konto i det

kontobaserade värdepapperssystemet, VP-systemet,

vilket handhas - med ensamrätt - av

Värdepapperscentralen VPC AB. VPC ägs av staten (50

%), fondhandeln (25 %) samt Sveriges

Industriförbund och Stockholms Handelskammare (25

%).

Bestämmelser om det kontobaserade systemet finns i

aktiekontolagen (1989:827). Förutom av VPC samt

Sveriges riksbank och Riksgäldskontoret får

registreringsåtgärder i fall som närmare anges i

lagen vidtas av kontoförande institut på VPC:s

vägnar. Tillstånd att vara kontoförande institut

meddelas av Finansinspektionen. För närvarande

finns det drygt 50 kontoförande institut hos VPC,

samtliga svenska. Vid sidan om banker,

värdepappersbolag, Riksbanken och Riksgäldskontoret

är vissa försäkringsbolag och Allmänna

pensionsfonden (AP-fonden) kontoförande institut

för egen räkning.

Förutom registrering administrerar VPC clearing

och avveckling av affärer med värdepapper (sedan år

1993 inkl. penningmarknadsinstrument). Vidare

bedriver OM Stockholm AB, som är en del av OM

Gruppen AB, clearing av bl.a. standardiserade

optioner och terminer i rollen som central motpart.

Bankgirocentralen utför administrativ clearing av

betalningar. Avvecklingen av

betalningsförpliktelserna vid handeln med

finansiella instrument sker först mellan banker och

värdepappersbolag. Därefter sker den slutliga

avvecklingen i riksbanksclearingen.

Lagstiftningen om clearingverksamhet omfattar

endast sådan verksamhet som består i att

yrkesmässigt i options- eller terminsavtal träda in

som part eller på annat sätt garantera att avtalet

fullgörs. Reglerna finns i lagen (1992:543) om

börs- och clearingverksamhet, som trädde i kraft

den 1 januari 1993. Skälet till att någon mer

heltäckande lagstiftning inte genomfördes i samband

med tillkomsten av nämnda lag var att det då i

avvaktan på Clearingutredningens arbete saknades

beslutsunderlag för en sådan reglering av

clearingverksamheten.

Våren 1993 antogs inom EG ett direktiv (93/22/EEG)

om investerings-tjänster på värdepappersområdet,

det s.k. investeringstjänstedirektivet. Nära

samband med detta direktiv har direktivet

(93/6/EEG) om kapitalkrav för värdepappersföretag

och kreditinstitut, det s.k.

kapitalkravsdirektivet. Efter beslut av riksdagen

hösten 1994 (prop. 1994/95:50, bet. NU12) har dessa

direktiv införlivats med den svenska

lagstiftningen, huvudsakligen fr.o.m. den 1 januari

1996. Enligt investeringstjänstedirektivet skall

värdepappersföretag efter hemlandsauktorisation och

under hemlandstillsyn kunna utföra olika

investeringstjänster i övriga medlemsländer via

filial i värdlandet eller genom gränsöverskridande

verksamhet. Vissa av bestämmelserna i direktivet är

tillämpliga även på banker och andra kreditinstitut

som bedriver värdepappersrörelse. Med stöd av

direktivet skall vissa kreditinstitut och

värdepappersföretag med säte inom EES (Europeiska

ekonomiska samarbetsområdet) kunna få möjlighet

till tillträde till clearing- och

avvecklingsverksamhet i andra länder än i

hemlandet.

Clearingutredningen

År 1992 tillkallades efter beslut av regeringen en

särskild utredare (justitie-rådet Johan Munck) med

uppdrag att göra en översyn av clearing samt

betalning och leverans på värdepappersmarknaden.

Bakgrunden till utredningens tillkomst var att

verksamheten med clearing och avveckling inte hade

varit föremål för någon samlad översyn och att det

vid denna handel föreligger betydande risker för

deltagarna men också för det finansiella systemet.

I uppdraget ingick även att göra en översyn av

gällande lagar och regler på området och bedöma

behovet av ytterligare lagstiftning. Utredningens

uppdrag omfattade även regler för kontoföring av

aktier och andra fondpapper.

Utredningen, den s.k. Clearingutredningen,

avlämnade i januari 1994 betänkandet Konto,

clearing och avveckling (SOU 1993:114). Vissa delar

av betänkandet har redan legat till grund för

beslut om ändrad lagstiftning. I den nu aktuella

propositionen behandlas huvuddelen av utredningens

förslag om clearingorganisationer och om andelar i

värdepappersfonder samt vissa av förslagen om

aktiekontolagen.

Bland de förslag i utredningen som ännu inte

behandlats av regeringen finns frågan om VPC:s

ensamrätt när det gäller kontoföring. Utredningen

har förordat att det legala monopolet skall

avskaffas och att det i aktiekontolagen skall tas

in en särskild regel som ger regeringen, eller den

myndighet som regeringen bestämmer, möjlighet att

göra aktiekontolagens bestämmelser om VPC

tillämpliga även på andra företag. Vidare

diskuteras i utredningen frågan om statens ägande

av VPC. Med anledning av att flera remissinstanser

har gjort gällande att det finns behov av en mer

generell lagstiftning beträffande kontohållning av

finansiella instrument än den aktiekontolagen

uppställer, meddelar regeringen i propositionen att

det under den fortsatta beredningen av utredningens

betänkande bör prövas om denna fråga bör utredas

ytterligare. Företrädare för Finansdepartementet

har inför utskottet bekräftat att till de frågor

som återstår att pröva hör frågorna om VPC:s

ensamrätt avseende kontoföring och statens ägande i

VPC.

Förslagen i propositionen

Allmänt om regeringens förslag

Regeringen konstaterar i propositionen att det varje dag

handlas finansiella instrument och valuta för

mycket betydande belopp. Enbart i Sverige uppgår

den dagliga omsättningen till 100-300 miljarder

kronor. Samtidigt som den finansiella marknaden har

stor betydelse för ett lands ekonomi föreligger det

omfattande risker - av olika slag - vid handel på

denna marknad, påpekas det. Enligt regeringen bör

lagstiftningen om clearingverksamhet syfta till att

minska riskerna på den finansiella marknaden och

därigenom förstärka det finansiella systemets

stabilitet. Reglerna för clearingverksamhet bör

vidare vara utformade så att de på ett

ändamålsenligt sätt kan möta utvecklingen på den

finansiella marknaden. Dessutom menar regeringen

att regelverket bör medverka till att konkurrensen

på den svenska marknaden ökar. Endast på detta sätt

kan de svenska institutens konkurrenskraft på sikt

förstärkas och möjliggöra att dessa institut kan

hävda sig väl på en alltmer internationaliserad

finansiell marknad, anför regeringen.

I propositionen föreslås att bestämmelserna om

clearingverksamhet i lagen om börs- och

clearingverksamhet utvidgas till att omfatta

clearing, nettning och avveckling. Tillståndskrav

införs för sådan verksamhet som innebär ett

övertagande av risker eller ett väsentligt ansvar

för riskhantering. Clearingverksamhet avseende

aktier, obligationer och andra finansiella

instrument samt betalningar inkl. valuta skall

omfattas av tillståndskravet. Clearingverksamhet

som bedrivs av banker och värdepappersbolag

undantas från det tillståndspliktiga området liksom

clearingverksamhet som huvudsakligen allmänheten

deltar i. Riksbanken behöver inte heller söka

tillstånd för sin clearingverksamhet.

Enligt regeringens förslag skall vidare kravet på

tillstånd från Finansinspektionen för att vara

kontoförande institut slopas. I stället skall

överlåtas åt VPC att avgöra vilka institut som

skall ha rätt att vara kontoförande institut under

förutsättning att de uppfyller angivna villkor.

Riksbanken och Riksgäldskontoret skall även

fortsättningsvis ges rätt att vara kontoförande

institut. På motsvarande sätt skall en

clearingorganisation få avgöra vilka som får delta

i den clearingverksamhet som organisationen

anordnar.

Kretsen av clearingmedlemmar som får delta i

clearingverksamheten för annans räkning begränsas

till svenska och utländska institut som

regelmässigt bedriver sådan verksamhet och som står

under tillsyn. Samma begränsning skall gälla för

rätt att som kontoförande institut vidta

registreringsåtgärder för annans räkning. Någon

sådan begränsning till vissa särskilda institut

införs inte för möjligheten att bli kontoförande

institut eller clearingmedlem för egen räkning. För

utländska institut görs ingen begränsning till

institut inom EES.

Beträffande ersättningsansvaret för fel enligt

aktiekontolagen föreslås i propositionen en

ansvarsfördelning som innebär att VPC och de

kontoförande instituten var och en ansvarar för

skador som är hänförliga till resp. kontrollsfär.

VPC skall dock alltid svara solidariskt med det

kontoförande institutet för skador intill ett

belopp om 5 miljoner kronor för varje skadefall.

Slutligen föreslås i propositionen att reglerna om

förvaltarregistrering skall förenklas. Sålunda

införs en generell möjlighet att registrera

utländska förvaltare för såväl aktier som

skuldförbindelser. Även för andelar i

värdepappersfonder skall införas en möjlighet till

förvaltarregistrering. Samtliga lag-ändringar

föreslås träda i kraft den 1 april 1996.

Utskottet vill här anföra följande om regeringens

förslag.

Som konstateras i propositionen föreligger det

betydande risker vid clearing och avveckling.

Problem vid sådan verksamhet kan sprida sig till

clearingmedlemmarna och till andra aktörer men

också till andra marknader. Det finns därför, menar

utskottet, ett väsentligt allmänt intresse av att

verksamheten inte innehåller oacceptabla risker för

deltagarna, för de finansiella marknaderna eller

för det finansiella systemet. Utskottet instämmer i

regeringens bedömning att lagstiftningen om

clearingverksamheten bör syfta till att minska

riskerna på den finansiella marknaden och därigenom

förstärka det finansiella systemets stabilitet. Med

hänsyn till den ställning som clearing och

avveckling intar på de finansiella marknaderna bör

de grundläggande verksamhetsreglerna uppställas i

lagstiftningen. Samtidigt vill utskottet

understryka att en offentlig reglering och tillsyn

inte kan ersätta marknadens egna rutiner och system

för hanteringen av riskerna vid clearing och

avveckling.

Utan att säkerhetsaspekterna efterges bör vidare,

enligt utskottets mening, reglerna för

clearingverksamhet och kontoföring vara utformade

så att de på ett ändamålsenligt sätt kan möta

utvecklingen på de finansiella marknaderna.

Reglerna bör också bidra till en ökad konkurrens så

att de svenska aktörerna har incitament att anpassa

verksamheten till internationella krav och

marknadens förändringar. En annan viktig

utgångspunkt är att regleringen bör stå i

överensstämmelse med den internationella

utvecklingen på de finansiella marknaderna. Som

framhålls i propositionen är detta inte minst

viktigt när det gäller möjligheten dels för svenska

clearingorganisationer och clearingmedlemmar att

verka på internationella marknader, dels för den

svenska marknaden att attrahera utländska aktörer.

Med den nu skisserade bakgrunden ställer sig

utskottet positivt till regeringens förslag i

propositionen om förändrad lagstiftning i fråga om

clearingverksamhet och kontoföring. I det följande

behandlar utskottet närmare de förslag i

propositionen som har tagits upp i motion

1995/96:N21 (m). Därefter kommenterar utskottet

vissa övriga frågor i propositionen.

Tillståndskrav för betalningar inkl. valuta

Som tidigare nämnts skall enligt regeringen - och i linje

med utredningens förslag - införas tillståndskrav

för clearingverksamhet avseende betalningar samt

s.k. avistaaffärer med valuta. Den nuvarande

regleringen omfattar terminer och optioner med

bl.a. valuta som underliggande tillgång.

I motion 1995/96:N21 (m) anförs att regleringar

inte bör införas om effekterna inte är utredda

eller kända. Med hänvisning härtill och till

Finansinspektionens remissvar över

Clearingutredningens förslag yrkar motionärerna på

att valuta och betalningar inte skall omfattas av

det föreslagna tillståndskravet.

Som skäl för regeringens förslag i den nu aktuella

delen framhålls i propositionen (s. 73) att

riskerna vid valutahandel har behandlats i flera

rapporter från arbetsgrupper tillsatta av

centralbankerna i de s.k. G 10-länderna. Bland

annat refereras till den slutsats som dragits i en

av dessa rapporter (den s.k. DVP-rapporten; DVP =

Delivery Versus Payment in Securities Settlement

Systems), nämligen att typerna av risker och

orsakerna till riskerna är desamma inom handeln med

valuta som vid värdepappershandeln. Enligt

regeringens bedömning kan en clearingverksamhet

avseende valuta på ett väsentligt sätt bidra till

säkerheten på valutamarknaden. Samtidigt sker det

en koncentration av riskerna till denna

clearingorganisation, som därmed behöver övervakas.

Vidare är det regeringens uppfattning att

clearingverksamhet rörande stora betalningar bör

kräva tillstånd. Det erinras i propositionen om att

clearingverksamhet som bedrivs av banker och

värdepappersbolag skall undantas från

tillståndskravet liksom clearingverksamhet som

allmänheten deltar i.

Med hänvisning till de skäl som redovisas i

propositionen delar utskottet regeringens bedömning

att tillståndskravet för clearingverksamhet också

bör omfatta betalningar och valuta. Det här

aktuella motionsyrkandet avstyrks därför.

Clearingorganisationers sidoverksamheter

Enligt regeringens förslag skall en clearingorganisation

inte som sidoverksamhet få bedriva annan riskfylld

verksamhet eller sådan verksamhet som kan medföra

att organisationens oberoende skulle kunna

ifrågasättas.

I motion 1995/96:N21 (m) anförs att det är viktigt

att börs- och clearingverksamhet även

fortsättningsvis kan bedrivas i samma bolag. Det är

enligt motionärerna onödigt att genom politiska

beslut öka hindren för detta, eftersom det inte är

troligt att clearingverksamhet kan bedrivas utan

stöd från kunderna. Därför borde inte restriktioner

som hindrar clearingorganisationer från att

samtidigt bedriva börsverksamhet införas.

I propositionen (s. 86) hävdas att en

clearingorganisations centrala ställning på de

finansiella marknaderna medför att utrymmet för

sidoverksamheter bör vara mer begränsat än vad som

gäller för en börs. Enligt regeringens mening finns

det därför goda skäl för viss åtskillnad mellan

vilka sidoverksamheter en börs resp. en

clearingorganisation får bedriva. Det understryks

emellertid i propositionen att det inte föreligger

något hinder för att börs- och clearingverksamhet

bedrivs i samma bolag. Dock skall utrymmet för

sidoverksamheter bestämmas av den verksamhet som är

förenad med störst risker, nämligen

clearingverksamheten.

Det föreligger sålunda inget hinder för att börs-

och clearingverksamhet kan bedrivas i samma bolag.

Att sedan utrymmet för sidoverksamheter skall

bedömas utifrån clearingverksamheten har utskottet

inget att erinra emot. Även det nu berörda yrkandet

i motion 1995/96:N21 (m) avstyrks av utskottet.

VPC:s skadeståndsansvar

I nyssnämnda motion anförs vidare att någon begränsning av

VPC:s skadeståndsansvar inte bör genomföras så

länge VPC har monopol enligt aktiekontolagen.

Enligt motionärerna medför en sådan begränsning att

konkurrensen snedvrids. Liknande synpunkter har

framförts i en skrivelse från Sveriges

Aktiesparares Riksförbund.

I 7 kap. 2 § aktiekontolagen finns bestämmelser om

rätt till ersättning vid skada i samband med

registreringsåtgärder. Den drabbade har rätt till

ersättning av VPC, om inte VPC visar att

felaktigheten beror på en omständighet utanför dess

kontroll och vars följder VPC inte skäligen kunde

ha undvikit eller övervunnit. Beror felaktigheten

på ett kontoförande institut, är VPC fri från

skadeståndsskyldighet endast om också det

kontoförande institutet skulle vara fritt från

ersättningsskyldighet enligt nyss nämnda grunder.

Som redovisats i det föregående föreslås i

propositionen att en ansvarsfördelning införs som

innebär att VPC och det kontoförande institutet var

och en ansvarar för skador som är hänförliga till

resp. kontrollsfär. VPC skall dock alltid svara

solidariskt med det kontoförande institutet för

skador intill ett belopp av 5 miljoner kronor. Den

ökade internationaliseringen på

värdepappersmarknaden har enligt vad som sägs i

propositionen (s. 110) inneburit att de

förutsättningar som låg till grund för utformningen

av de gällande ersättningsreglerna har ändrats.

Ansvarsfördelningen inom det kontobaserade systemet

kan därför inte längre ses som en rent svensk

fråga, påpekas det. Därtill kommer att VPC:s

engagemang på penning- och obligationsmarknaden, i

kombination med att omsättningen på

värdepappersmarknaden har ökat markant under senare

år, har medfört att de ersättningsbelopp som kan

bli aktuella är avsevärt större än vad som

förutsattes vid lagens tillkomst. Mot den

bakgrunden bör, menar regeringen, en omprövning av

ersättningsreglerna göras med syfte att skapa en

adekvat ansvarsfördelning mellan å ena sidan VPC

och å andra sidan de kontoförande instituten och

emittenterna. Med en sådan ansvarsfördelning skapas

också ett tydligare incitament för samtliga aktörer

i det kontobaserade systemet att på ett effektivt

sätt hantera de på marknaden förekommande riskerna.

Enligt regeringens mening kan det dock inte godtas

att enskilda, mindre investerares möjligheter att

få ersättning för skador försämras. Även om en

skada faller inom det kontoförande institutets

kontrollsfär skall därför en så-dan investerare

alltid kunna vända sig till VPC och därifrån få

ersättning med upp till 5 miljoner kronor för varje

skadefall. VPC skall i sådana situationer ha rätt

att rikta återgångskrav utan att behöva styrka

vållande hos det kontoförande institutets sida.

Utskottet vill i denna fråga anföra följande.

Sedan tillkomsten av aktiekontolagen har omfattande

förändringar ägt rum på värdepappersmarknaden av

betydelse för reglerna om ersättningsskyldighet.

Internationaliseringen av handeln medför att

utländska aktörer i tilltagande grad konkurrerar

med svenska aktörer på den svenska marknaden. Andra

förändringar är det ökade riskmedvetandet i den

finansiella sektorn och insikten om betydelsen av

en klar ansvarsfördelning mellan de deltagande

aktörerna. Med denna utgångspunkt finner utskottet

den föreslagna ansvarsfördelningen rimlig och

ändamålsenlig. En sådan ansvarsfördelning ligger

också väl i linje med principen att en uppkommen

skada bör ersättas i första hand av den som orsakat

skadan eller kunde ha förebyggt skadans uppkomst.

Som tidigare nämnts skall VPC alltid svara

solidariskt med det kontoförande institutet för

skador upp till 5 miljoner kronor i varje

skadefall. Utskottet förutsätter vidare att frågan

om VPC:s ensamrätt avseende kontoföring och frågan

om statens ägande i VPC kommer att prövas i den

fortsatta beredningen av Clearingutredningens

betänkande. Med det nu sagda avstyrks motion

1995/96:N21 (m) i denna del.

Vissa övriga frågor

Utskottet vill slutligen kommentera två andra frågor som

har tagits upp i skrivelser till utskottet.

Den första frågan gäller den möjliga kretsen av

clearingmedlemmar och kontoförande institut. Enligt

regeringens förslag skall, som tidigare nämnts,

svenska och utländska institut få delta i

clearingverksamhet för annans räkning om de

regelmässigt bedriver sådan verksamhet och står

under tillsyn. Samma begränsning skall gälla för

rätt att som kontoförande institut vidta

registreringsåtgärder för annans räkning. Någon

sådan begränsning till vissa särskilda institut

införs inte för möjligheten att bli kontoförande

institut eller clearingmedlem avseende affärer för

egen räkning. För utländska institut görs ingen

begränsning till institut inom EES.

Svenska Bankföreningen och Svenska

Fondhandlareföreningen samt Sveriges Aktiesparares

Riksförbund har i skrivelser och inför utskottet

anfört att rätten att vara clearingmedlem och

kontoförande institut bör begränsas - med

hänvisning till riskerna på den finansiella

marknaden - till företag inom EES som bedriver

motsvarande verksamhet och som står under tillsyn.

Utskottet vill understryka att det i

lagstiftningen är fråga om att reglera möjligheten

att bli clearingmedlem resp. kontoförande institut,

inte om att införa en rättighet. För att kunna bli

clearingmedlem eller kontoförande institut måste

sökanden uppfylla de lagstadgade kraven samt de

krav som ställs upp av den ansvariga

organisationen. Prövningen av dessa krav och av

clearingorganisationens antagningsprocess utgör en

viktig del av Finansinspektionens

tillståndsprövning för clearingverksamheten. På

samma sätt kommer kraven för att bli kontoförande

institut att prövas av inspektionen. Det ligger

samtidigt i organisatörens eget intresse att det

sker en noggrann prövning av om den sökande

uppfyller de uppställda kraven. Utskottet

förutsätter därför att varje sökande kommer att bli

föremål för en mycket ingående och omsorgsfull

prövning. Detta gäller inte minst för företag som

inte står under tillsyn. Dessa företag kommer också

enligt förslaget i propositionen att vara skyldiga

att lämna Finansinspektionen upppgifter om

verksamheten som clearingmedlem eller kontoförande

institut.

Den andra frågan avser delegering av rätten att

vara kontoförande institut. Sparbanken Sverige AB

har i en skrivelse till utskottet hemställt att

någon ändring inte skall genomföras av den s.k.

delegationsrätten i 3 kap. 1 § aktiekontolagen. Om

en ändring likväl kommer till stånd anser

Sparbanken att en förutsebar delegationsrätt måste

finnas kvar och att det klargörs att nu gällande

delegationer, som godkänts av Finansinspektionen,

består åtminstone övergångsvis.

Som tidigare nämnts skall enligt regeringens

förslag VPC avgöra vem som har rätt att vara

kontoförande institut. Den föreslagna lösningen (se

propositionen s. 97) innebär att VPC i

fortsättningen även prövar om ett kontoförande

institut får sätta annan i sitt ställe. Denna

prövning skall ske i enlighet med VPC:s regler och

inte som nu regleras i lag. En nödvändig

förutsättning för att ett institut skall få sätta

annan i sitt ställe är att institutet fått

tillstånd att vara kontoförande institut. Ett

tillstånd att vara kontoförande institut som gäller

vid ikraftträdandet av de nu aktuella

lagändringarna medför rätt, enligt

övergångsbestämmelserna, att vara kontoförande

institut även efter ikraftträdandet till dess VPC

har prövat om institutet uppfyller de krav som

anges i 3 kap. 1 § i dess nya lydelse, dock längst

till utgången av september 1996.

Enligt utskottets uppfattning talar den

föreslagna ansvarsfördelningen mellan

Finansinspektionen och VPC för att det inte bör tas

in någon ytterligare lagbestämmelse som inskränker

VPC:s rätt att bestämma om vem som skall få vara

kontoförande institut och vem som får sätta annan i

sitt ställe. Den föreslagna övergångsbestämmelsen

skall enligt utskottet tolkas så att det gällande

tillståndet som kontoförande institut och en till

tillståndet knuten delegationsrätt finns kvar fram

till dess VPC, i enlighet med sina av Finans-

inspektionen godkända regler, har prövat om

institutet uppfyller de krav som ställs i lagen och

av VPC på ett kontoförande institut. Någon

komplettering av övergångsbestämmelserna i detta

avseende i enlighet med Sparbankens önskemål behövs

därför inte.

Med nu gjorda klarlägganden och förtydliganden

tillstyrker utskottet de olika förslagen i

propositionen avseende clearing och kontoföring.

Även övriga förslag till lagändringar i

propositionen, om bl.a. förvaltarregistrering,

tillstyrks av utskottet.

Utredning om de finansiella marknaderna

I motion 1995/96:N20 (v) riktas ingen erinran mot

förslagen i propositionen. Motionärerna ställer sig

positiva till regeringens förslag med syfte att få

de finansiella marknaderna att fungera bättre och

stabilare. De efterlyser dock en bred utredning om

de samhällsekonomiska och de ekonomisk-politiska

effekterna av verksamheterna på de finansiella

marknaderna. Motionärerna påpekar att aktiviteterna

och handelsvolymerna på dessa marknader har direkt

betydelse för penningpolitiken, räntenivåerna och

kronkursen. Med hänsyn till att det i Sverige

diskuteras att byta växelkursregim borde dessa

förhållanden och samband ges större uppmärksamhet.

I motionen föreslås att riksdagen hos regeringen

hemställer om en utredning om penningpolitikens

förutsättningar vid olika växelkursregimer och då

särskilt avseende förhållandena på de finansiella

marknaderna.

Regeringen beslutade i oktober 1995 att låta

tillkalla en kommitté för att utreda konsekvenserna

av en eventuell svensk anslutning till den tredje

etappen i EU:s ekonomiska och monetära union (EMU).

Kommittén, vars ordförande är professor Lars

Calmfors och som skall redovisa resultatet av sitt

arbete senast i oktober 1996, skall främst

analysera följande frågeställningar:

- de allmänna konsekvenserna av en monetär union,

- effekterna av ett svenskt deltagande i den

tredje etappen av EMU jämfört med att inte

delta,

- vilka åtgärder skulle kunna vidtas för att uppnå

en god ekonomisk utveckling om Sverige väljer att

delta resp. inte delta i den monetära unionen,

- vilken typ av växelkursarrangemang vore

lämpligast mellan de länder som deltar i unionen

och de som inte deltar.

En europeisk valutaunions för- och nackdelar har

tidigare diskuterats i flera officiella

publikationer. Finansdepartementet har i

promemorian Ekonomisk och monetär union (Ds

1992:116) studerat effekterna för Sverige. Vidare

har studier av mer akademisk karaktär gjorts i

bilagorna 2 och 4 till EG-konsekvensutredningen

(SOU 1994:6).

Med anledning av motionen bör här vidare nämnas

att Riksbanken under våren 1995 genomförde en

undersökning av den svenska derivatmarknaden.

Undersökningen är del av en större, internationellt

samordnad undersökning som tillkommit på initiativ

av de olika centralbankerna och som omfattar 26

länder. Undersökningens syfte har varit att

kartlägga den internationella derivatmarknadens

omfattning och struktur, framför allt för att kunna

bedöma de risker som denna marknad är förenad med.

Utskottet instämmer i vad som sägs i motionen om

att handeln på de finansiella marknaderna har stor

betydelse för Sveriges ekonomi. Genom den tillsatta

utredningen om konsekvenserna av en eventuell

svensk anslutning till EMU kommer de frågor som tas

upp av motionärerna att bli belysta. Med hänvisning

härtill bör motion 1995/96:N20 (v) inte föranleda

något initiativ från riksdagens sida. Den avstyrks

alltså.

Inflytande i värdepappersfonder

Andelsägarnas inflytande i värdepappersfonder och

fondbolag tas upp i motion 1994/95:N228 (m) från

allmänna motionstiden 1995. Motionären erinrar om

att andelsägarna enligt tidigare lagstiftning hade

rätt att utse ledamöter i fondbolagets styrelse.

Denna rätt upphörde den 1 januari 1991, då den nu

gällande lagen (1990:1114) om värdepappersfonder

trädde i kraft. Frågan om andelsägarnas inflytande

har fått ökad aktualitet under senare år, anför

motionären och hänvisar som exempel till den debatt

som föregick ställningstagandet hos AB Volvo till

förslaget om ett samgående med Renault SA. I detta

sammanhang visade det sig, sägs det i motionen, att

de olika värdepappersfonderna var en mycket

betydelsefull ägargrupp, men att fonderna var

uppbyggda på ett sådant sätt att deras agerande

inte säkert stod i överensstämmelse med önskemålet

hos majoriteten av ägarna.

Enligt motionären är det angeläget att

fondandelsägarnas direktinsyn och inflytande över

det egna sparandet ökar. Han skisserar i motionen

olika tänkbara tillvägagångssätt för att uppnå en

sådan önskvärd utveckling och föreslår att frågan

skyndsamt blir föremål för en allsidig utredning.

I den s.k. aktiefondslagen (1974:931), som

föregick den nuvarande lagen om värdepappersfonder,

föreskrevs att för varje påbörjat tretal

styrelseledamöter i ett fondbolag skulle

andelsägarna eller en intressesammanslutning för

dem utse en ledamot. Det angavs inte hur detta

skulle gå till, men i flertalet fonder förrättades

valen vid årliga andelsägarstämmor. Motivet till

upphävandet av rätten för andelsägarna att utse

styrelseledamöter var dels att minska

detaljstyrningen från statens sida, dels att

delägarnas intresse för stämmorna varit mycket

ringa. Dessutom ansågs att anordnandet av stämmorna

varit kostsamt och administrativt betungande. Som

en ersättning för avskaffandet av kravet på

andelsägarrepresentation i fondbolagens styrelser

infördes krav på ökad information från fonderna

till andelsägarna.

För andelsägarna i en allemansfond gäller att de

utser flertalet av ledamöterna i fondbolagets

styrelse. Endast dessa ledamöter deltar i beslut om

rösträtt för fondens aktieinnehav. I betänkandet

Allemanssparandet - en översyn (SOU 1994:50), som

avlämnades våren 1994, föreslog utredaren (byrå-

direktören Jörgen Appelgren) att allemansfonderna

skulle ombildas till vanliga värdepappersfonder.

Med hänsyn till att andelsägarnas lagstadgade

inflytande skulle komma att slopas genom hans

förslag om ombildning av allemansfonderna föreslog

utredaren samtidigt att frågan om hur ett aktivt

ägar-ansvar i fonder av olika slag kunde

uppmuntras/säkerställas skulle bli föremål för en

översyn.

Utredarens förslag om avveckling av den särskilda

lagstiftningen om allemansfonder gjordes mot

bakgrund av att den skattemässiga särbehandlingen

av sparformen då hade upphört. Skattelättnader för

sparande i allemansfond återinfördes emellertid

fr.o.m. år 1995 då det bedömdes som ett värdefullt

bidrag för den svenska ekonomin att

allemansfonderna främjar företagens tillgång på

riskkapital. Utredarens förslag om ombildning av

allemansfonder till vanliga värdepappersfonder har

därför inte genomförts. Inte heller har hans

förslag beträffande en översyn av ägarinflytandet i

fonder lett till någon åtgärd från regeringens

sida.

Riksdagen har tidigare vid olika tillfällen

behandlat och avslagit motioner av liknande

innebörd som den nu aktuella. Senast gjordes detta

våren 1994. Utskottet (bet. 1993/94:NU18) hade då

erfarit att det inom regeringskansliet övervägdes

om det kunde behöva göras en särskild översyn av

det institutionella ägandet och hur det utövas samt

att frågan om andelsägarnas inflytande kunde komma

att tas upp i ett sådant sammanhang. Mot denna

bakgrund fanns det inte anledning, menade

utskottet, för riksdagen att då göra något

uttalande rörande de berörda frågorna.

Finansinspektionen har nyligen, på uppdrag av

regeringen, i en rapport redovisat

värdepappersfondernas avgifter och

informationsgivning. Enligt inspektionen finns det

brister i informationen till andelsägarna om

fonderna. Skillnader i sättet att ta ut avgifter

innebär vidare svårigheter att göra relevanta

kostnadsjämförelser mellan fonderna.

Tillsynsintresset bör därför enligt inspektionens

mening riktas mot de brister som kan finnas i

informationen till andelsägarna om avgiftsuttaget

och i jämförbarheten mellan olika

placeringsalternativ.

Utskottet har förståelse för de synpunkter som

förs fram i motion 1994/95: N228 (m) och kan delvis

instämma i vad som där sägs om andelsägarnas

bristande inflytande i värdepappersfonder.

Samtidigt torde det inte finnas någon enkel lösning

som förbättrar inflytandet för ett stort antal

delägare i fonderna; som tidigare nämnts har

delägarnas intresse för andelsägarstämmorna varit

ringa. Med en förbättrad information till

andelsägarna skulle konkurrensen mellan fonderna

skärpas och därigenom skulle också kunna uppnås ett

ökat - om även inte direkt - inflytande från

andelsägarnas sida. Med hänsyn till det nu anförda

och till att Finansdepartementet, enligt uppgift

till utskottet, studerar frågan om andelsägarnas

inflytande i värdepappersfonder anser utskottet att

den aktuella motionen bör läggas till handlingarna

utan vidare åtgärd från riksdagens sida.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande tillståndskrav för

betalningar inkl. valuta

att riksdagen avslår motion 1995/96:N21 yrkande

1,

2. beträffande

clearingorganisationers sidoverksamheter

att riksdagen avslår motion 1995/96:N21 yrkande

2,

3. beträffande VPC:s

skadeståndsansvar

att riksdagen avslår motion 1995/96:N21 yrkande

3,

4. beträffande regeringens

lagförslag

att riksdagen antar de i proposition 1995/96:50

framlagda förslagen till

a) lag om ändring i aktiekontolagen

(1989:827),

b) lag om ändring i lagen (1992:543) om börs-

och clearingverksamhet,

c) lag om ändring i lagen (1990:1114) om

värdepappersfonder,

d) lag om ändring i lagen (1990:325) om

självdeklaration och kontroll-

uppgifter,

e) lag om ändring i lagen (1983:890) om

allemanssparande,

f) lag om ändring i aktiebolagslagen

(1975:1385),

g) lag om ändring i bankaktiebolagslagen

(1987:618),

h) lag om ändring i försäkringsrörelselagen

(1982:713),

i) lag om ändring i lagen (1914:45) om

kommission,

j) lag om ändring i lagen (1989:829) om

Värdepapperscentralen VPC

Aktiebolag,

5. beträffande utredning om de

finansiella marknaderna

att riksdagen avslår motion 1995/96:N20,

6. beträffande inflytande i

värdepappersfonder

att riksdagen avslår motion 1994/95:N228.

Stockholm den 21 februari 1996

På näringsutskottets vägnar

Birgitta Johansson

I beslutet har deltagit: Birgitta Johansson (s),

Christer Eirefelt (fp), Karin Falkmer (m), Reynoldh

Furustrand (s), Mikael Odenberg (m), Sylvia

Lindgren (s), Kjell Ericsson (c), Barbro Andersson

(s), Chris Heister (m), Marie Granlund (s), Lennart

Beijer (v), Dag Ericson (s), Ola Karlsson (m), Eva

Goës (mp), Göran Hägglund (kds), Laila Bäck (s) och

Frank Lassen (s).

Regeringens lagförslag

1. Förslag till lag om ändring i

aktiekontolagen (1989:827)

2. Förslag till lag om ändring i lagen

(1992:543) om börs- och

clearingverksamhet

3. Förslag till lag om ändring i lagen

(1990:1114) om

värdepappersfond

4. Förslag till lag om ändring i lagen

(1990:325) om

självdeklaration och kontrolluppgifter

5. Förslag till lag om ändring i lagen

(1983:890) om

allemanssparande

6. Förslag till lag om ändring i

aktiebolagslagen (1975:1385)

7. Förslag till lag om ändring i

bankaktiebolagslagen (1987:618)

8. Förslag till lag om ändring i

försäkringsrörelselagen (1982:713)

9. Förslag till lag om ändring i lagen

(1914:45) om kommission

10. Förslag till lag om ändring i lagen

(1989:829) om

Värdepapperscentralen VPC Aktiebolag

Innehållsförteckning

Ärendet............................................

1

Sammanfattning.....................................

1

Propositionen......................................

2

Motionerna.........................................

2

Utskottet..........................................

2

Bakgrund.........................................

2

Clearingutredningen..............................

4

Förslagen i propositionen........................

5

Allmänt om regeringens förslag.................

5

Tillståndskrav för betalningar inkl.

valuta.........................................

7

Clearingorganisationers sidoverksamheter.......

7

VPC:s skadeståndsansvar........................

8

Vissa övriga frågor............................

9

Utredning om de finansiella marknaderna.........

10

Inflytande i värdepappersfonder.................

11

Hemställan......................................

13

Bilaga

Regeringens lagförslag................................

15