Bet. 1995/96:NU7

Näringsutskottets betänkande

1995/96:NU07

Insättningsgaranti

Innehåll

Sammanfattning

Propositionen

Motionerna

Utskottet

Hemställan

Reservationer

1995/96

NU7

Ärendet

I detta betänkande behandlas

dels proposition 1995/96:60 om

insättningsgaranti,

dels tre motioner som har väckts med

anledning av propositionen.

Sammanfattning

Utskottet tillstyrker regeringens

förslag om införande av ett system för

garanti för insättningar hos banker och

vissa värdepappersbolag. Systemet skall

träda i kraft den 1 januari 1996.

Som medlem i EU är Sverige skyldigt

att införa ett sådant system i enlighet

med ett EG-direktiv. Behovet av

reglering inom EU på detta område har

sitt ursprung i principen om en enda

auktorisation av kreditinstitut med

åtföljande etableringsfrihet. När

banker får etablera filialer i andra

länder och därigenom bidra till ökad

konkurrens och effektivitet har det

ansetts som viktigt att en gemensam

lägsta nivå för insättarnas skydd

genomförs.

Bland annat mot bakgrund av att alla

banker skall omfattas av ett och samma

system skall systemet drivas i

offentlig regi. Garantisystemet skall

omfatta insättningar på konto i bank

upp till 250 000 kr per insättare och

bank. Insättningen skall vara nominellt

bestämd och tillgänglig för insättaren

med kort varsel. En utvidgning av

systemet till att omfatta även

kortvariga behållningar överstigande

250 000 kr, t.ex. likvider vid

fastighetsförsäljning och utfallande

livräntor, förordas i en reservation

(mp). Införande av självrisk föreslås i

en annan reservation (m).

Bankerna skall svara för

finansieringen av insättningsgarantin

och belastas därför med avgifter som

motsvarar de beräknade årliga

kostnaderna för systemet på lång sikt.

De årliga avgifterna för banksystemet

som helhet skall uppgå till ett belopp

motsvarande 0,25 procent av det

garanterade insättningsbeloppet eller

cirka en miljard kronor per år till

dess behållningen på ett konto i

Riksgäldskontoret uppgår till 2,5

procent av det garanterade

insättningsbeloppet. Därefter skall

avgifterna reduceras till ett belopp

motsvarande 0,1 procent av det

garanterade insättningsbeloppet. Den

enskilda bankens avgift relateras till

hur stor risken kan vara för att den

fallerar. I en reservation (m) förordas

en långsammare uppbyggnad av kontot;

den årliga avgiften borde därför

begränsas till 0,15 procent till dess

behållningen uppgår till 2,5 procent av

det garanterade beloppet.

Utskottet avstyrker vidare - med

hänvisning till pågående utredning i

frågan - en motion med begäran om en

lag om vårdslös kreditgivning.

Propositionen

I proposition 1995/96:60 föreslås att

riksdagen

1. antar regeringens förslag till

lag om insättningsgaranti,

2.

3. antar regeringens förslag till

lag om skatteregler för ersättning från

insättningsgaranti,

4.

3. antar regeringens förslag till lag

om ändring i sekretesslagen (1980:100),

4. antar regeringens förslag till lag

om ändring i bankrörelselagen

(1987:617),

5. antar regeringens förslag till lag

om ändring i konkurslagen (1987:672),

6. antar regeringens förslag till lag

om ändring i lagen (1988:1385) om

Sveriges riksbank,

7. antar regeringens förslag till lag

om ändring i lagen (1990:325) om

självdeklaration och kontrolluppgifter,

8. antar regeringens förslag till lag

om ändring i lagen (1994:2015) om

ändring i lagen (1991:981) om

värdepappersrörelse,

9. godkänner den huvudsakliga

inriktningen för Bankstödsnämndens

verksamhet med det svenska systemet för

garanti för insättningar i enlighet med

vad regeringen förordar,

10. godkänner vad regeringen föreslår

angående finansieringen av

Bankstödsnämndens administration av

verksamheten med det svenska systemet

för garanti för insättningar,

11. bemyndigar regeringen att låta

Bankstödsnämnden låna medel i

Riksgäldskontoret enligt de riktlinjer

som regeringen förordar.

Lagförslagen har granskats av Lagrådet.

Lagförslag 5 behandlas av

samordningsskäl i betänkande

1995/96:NU9 om ökad bankkonkurrens.

Vvriga lagförslag återges i bilaga 1.

Motionerna

De motioner som väckts med anledning av

propositionen är följande:

1995/96:N5 av Karin Falkmer m.fl. (m)

vari yrkas att riksdagen

1. som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om

självrisk,

2. som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om

banksystemets avgifter.

1995/96:N6 av Bo Lundgren (m) vari

yrkas att riksdagen hos regeringen

begär förslag om en lag om vårdslös

kreditgivning i enlighet med vad som

anförts i motionen.

1995/96:N7 av Eva Goës m.fl. (mp) vari

yrkas att riksdagen hos regeringen

begär förslag om utvidgat insättarskydd

för kortvariga större behållningar.

Utskottet

EG-direktivet om system för garanti för

insättningar

EG antog i maj 1994 ett direktiv

(94/19/EG) om system för garanti för

insättningar. I direktivet anges att

syftet med att införa garantisystem är

att skydda insättares medel hos ett

kreditinstitut vid finansiella kriser.

Utöver detta syfte kan garantisystemet

sägas ha en stabilitetsbevarande

funktion. Genom direktivet kan olika

nationella system till skydd för

insättares medel hos kreditinstitut

harmoniseras.

Kraven på införlivande av direktivets

bestämmelser med den nationella

lagstiftningen är begränsade till

garantisystemets huvudkomponenter,

såsom t.ex. garantins omfattning och

ersättningsnivå, värdlandets behandling

av filialer till kreditinstitut från

andra medlemsländer och tredje land

samt formerna för framställande av krav

på och erhållande av ersättning.

Direktivet innehåller endast

minimiregler. Medlemsländerna ges stor

frihet att utforma sina garantisystem

utifrån nationellt betingande

förhållanden.

Målsättningen för garantisystemen

skall enligt direktivet vara att det

inom en kort tid skall kunna betalas ut

ersättning till en insättare på grund

av att de insatta medlen har förklarats

indisponibla till följd av ett

kreditinstituts finansiella situation.

Garantisystemen skall omfatta varje

insättares samlade behållning i ett

enskilt kreditinstitut och täcka ett

belopp som motsvarar minst 20 000 ecu

(för närvarande ca 170 000 kr).

Direktivet ger möjlighet att förena

garantin med en självrisk som inte får

överstiga 10 procent av det för en

insättare bestämda ersättningsbeloppets

storlek. Garantin skall enligt

huvudregeln infrias inom tre månader

från att det konstateras att insättarna

är förhindrade att disponera sina medel

på grund av att kreditinstitutets

finansiella ställning omöjliggör

betalningen.

Enligt direktivet skall de anslutna

kreditinstituten svara för

finansieringen av garantisystemen.

Allmänt om regeringens förslag

I propositionen föreslås en lag om

insättningsgaranti. Det primära syftet

med att införa ett system för garanti

för insättningar är att stärka

konsumentskyddet för allmänhetens

insättningar i bank och komplettera den

övriga skyddsreglering som omger

bankerna, konstaterar regeringen.

Som medlem i EU är Sverige skyldigt

att införa ett system för

insättningsgaranti i enlighet med EG-

direktivet. Behovet av reglering inom

EU på detta område har sitt ursprung i

principen om en enda auktorisation av

kreditinstitut med åtföljande

etableringsfrihet. När banker får

etablera filialer i andra länder och

därigenom bidra till ökad konkurrens

och effektivitet har det ansetts som

viktigt att en gemensam lägsta nivå för

insättarnas skydd införs.

Den svenska insättningsgarantin skall,

i linje med direktivets minimiregler, i

huvudsak inriktas mot ett renodlat

konsumentskydd. Bland annat mot

bakgrund av att alla banker föreslås

bli omfattade av ett och samma system

bör systemet drivas i offentlig regi,

sägs det i propositionen.

Det finns enligt regeringen inget

hinder mot att garantisystemet träder i

kraft medan det statliga bankstödet

kvarstår. Något ersättningsfall torde

emellertid inte komma att aktualiseras

så länge det statliga åtagandet

kvarstår.

Det svenska garantisystemet föreslås

omfatta insättningar på konto i bank

upp till 250 000 kr per insättare och

bank. För att en insättning skall

omfattas av insättningsgarantin krävs

att den är nominellt bestämd och

tillgänglig för insättaren med kort

varsel.

Bankerna skall svara för

finansieringen av insättningsgarantin

och därför belastas med avgifter som

motsvarar de beräknade årliga

kostnaderna för systemet på lång sikt.

De årliga avgifterna för banksystemet

som helhet föreslås uppgå till ett

belopp motsvarande 0,25 procent av det

garanterade insättningsbeloppet eller

cirka en miljard kronor om året. Detta

avgiftsuttag föreslås pågå till dess

behållningen uppgår till 2,5 procent

av det garanterade insättningsbeloppet.

Därefter skall avgifterna för

banksystemet som helhet uppgå till ett

belopp motsvarande 0,1 procent av det

garanterade insättningsbeloppet. Den

enskilda bankens avgift föreslås bli

relaterad till hur stor risken kan vara

för att den fallerar. För att systemet

skall vara trovärdigt behöver

avgiftsuttaget kompletteras med en

upplåningsrätt. Bankstödsnämnden skall

enligt förslaget därför bemyndigas att

låna medel i Riksgäldskontoret för att

kunna betala ut ersättning till

insättare. Vid eventuella fallissemang

kommer systemet först att belastas med

kostnader i samband med att ersättning

betalas ut till insättarna. Senare

kommer sy-stemet delvis att kompenseras

i anslutning till att

konkursförfarandet avslutas. Om

tillgångarna i systemet inte är

tillräckliga för de utbetalningar som

krävs lånas medel upp i avvaktan på att

den fallerande bankens tillgångar

realiseras och garantisystemet får sin

andel.

Garantisystemet får endast tas i

anspråk när en domstol försatt en bank

i konkurs eller då en behörig utländsk

myndighet förklarat att insättningarna

i en bank, vars filial anslutit sig

till det svenska garantisystemet, är

indisponibla. Ersättning skall betalas

ut till berörda insättare senast inom

tre månader från dagen för

konkursbeslutet eller förklaringen.

Motsvarande regler föreslås gälla även

för vissa värdepappersbolag som tar

emot insättningar.

De nya reglerna skall träda i kraft

den 1 januari 1996.

Ansvar för vårdslös kreditgivning

Tre motioner har väckts med anledning

av propositionen. I motion 1995/96:N6

(m) tas upp frågan om straffrättsligt

ansvar för vårdslös kreditgivning. För

att garantisystemet och statens ansvar

att ingripa vid omfattande problem inom

den finansiella sektorn inte skall leda

till en mindre noggrann kreditprövning

bör, anser motionären, kraven på de

ansvariga personerna skärpas. En

särskild strafflagstiftning om vårdslös

kreditgivning borde därför införas. Det

är enligt motionären inte fråga om att

rubricera dåliga affärsmässiga beslut

som brott i straffrättslig mening utan

förslaget syftar till att införa

straffsanktioner när kreditprövningen

som sådan är bristfällig.

Mot bakgrund av de befintliga

kunskaper om de skeenden som ledde fram

till den svenska bankkrisen beslutade

regeringen i juni 1995 att tillsätta en

kommitté med uppdrag att göra en

översyn av statens tillsyn över framför

allt banker och kreditmarknadsbolag.

Kommittén skall utreda behovet av

ändringar i bl.a. tillsynens innehåll

och inriktning på bankområdet. Av

direktiven (dir. 1995:86) framgår att

kommittén också bör göra en genomgång

av det nuvarande straffrättsliga

regelverket beträffande vårdslös

kreditgivning och lämna de förslag som

den anser behövs. Förslag till

kriminalisering skall dock föregås av

en noggrann analys, där olika intressen

skall vägas mot varandra.

Utredningsarbetet skall vara avslutat

före utgången av år 1996, och om

möjligt skall kommittén avlämna

delbetänkanden.

Bankkrisen visade på klara brister i

noggrannhet vid kreditgivning.

Utskottet anser att stabiliteten i

kreditsystemet och därmed också i ett

garantisystem för insättning i

förlängningen är beroende av kvaliteten

i kreditgivningen. Det förslag som förs

fram i motion 1995/96:N6 (m) kommer att

tas upp till prövning av den tillsatta

utredningen. Mot denna bakgrund bör

motionen, enligt utskottets mening,

inte påkalla någon riksdagens vidare

åtgärd. Den avstyrks därför.

Insättarskydd för kortvariga större

behållningar

I motion 1995/96:N7 (mp) framhålls som

angeläget att även kortvariga

behållningar som överstiger 250 000 kr

skall skyddas av insättningsgarantin.

Som exempel anför motionärerna likvider

vid fastighetsförsäljning och

utfallande livräntor. De anser att

frågan bör utredas ytterligare, och att

regeringen därefter bör lägga fram

förslag om utvidgning av

insättarskyddet till att omfatta även

sådana behållningar.

Frågan om hur kortvariga större

behållningar i samband med betalningar

skall behandlas berörs inte i EG:s

direktiv. Regeringen konstaterar i

propositionen att sådana behållningar

har stor privatekonomisk och därmed

social betydelse. Detta kan gälla många

slag av betalningar, t.ex. vid

bostadsöverlåtelser och utfallande

livförsäkringar. Om det görs undantag

från beloppsgränsen för den typen av

behållningar, vilket enligt regeringen

i och för sig kan betraktas som

önskvärt, måste undantaget omges med

tydliga regler för att systemet inte

skall luckras upp och förfelas. Att

avgränsa vad som ryms inom ett socialt

kriterium innebär ett betydande mått av

godtycklighet, och stora svårigheter

kan förutses vid den kontroll som måste

kunna göras. Med dessa utgångspunkter

stannar regeringen vid att

garantisystemet inte bör omfatta

placeringar av nu aktuellt slag.

Utskottet är medvetet om den risk för

negativa sociala konsekvenser som

påtalas i motion 1995/96:N7 (mp).

Samtidigt gäller, som tidigare

redovisats, att insättarskyddet skall

utgöra ett grundskydd från

konsumentsynpunkt. Stora behållningar,

om än tillfälliga, kräver då ökad

medvetenhet hos insättarna om

eventuella risker. I likhet med

regeringen anser därför utskottet att

systemet i dess föreslagna utformning

svårligen kan omfatta ett utvidgat

insättarskydd i enlighet med

motionärernas förslag. Motionen

avstyrks med det sagda.

Självrisk i garantisystemet

Enligt regeringens förslag skall ingen

självrisk tas ut från insättarna i

samband med utbetalningar av ersättning

från garantisystemet. Enligt vad som

sägs i motion 1995/96:N5 (m) minskar

frånvaron av självrisk i garantisy-

stemet bankkundernas motiv att reagera

om en bank uppenbart ökar sitt

risktagande. Den uteblivna självrisken

kan därför komma att medföra att

kundernas val av bank präglas av

passivitet. I motionen föreslås att en

självrisk på 5 procent skall införas så

att 95 procent av det insatta beloppet

skyddas till dess ersättningen uppgår

till 250 000 kr.

Som redovisats inledningsvis medger EG-

direktivet (artikel 7) att en självrisk

om högst 10 procent av en enskild

insättares garanterade insättning vid

ett ersättningstillfälle tas ut.

Utskottet har inhämtat att några

medlemsländer i sina garantisystem

också har infört en självrisk av

varierande storlek. Dessa länders

garantisystem skiljer sig emellertid

såväl sinsemellan som från det

föreslagna svenska systemet, varför en

jämförelse utifrån dessa länders

erfarenheter svårligen kan göras.

Både Riksbanken och Finansinspektionen

har föreslagit att en självrisk på 5

procent skall införas. Regeringen

påpekar dock i propositionen att det är

svårt att utvärdera behovet av en

självrisk i systemet. Eftersom det är

en uttalad anledning för införandet av

garantisystemet att de flesta insättare

har relativt svårt att göra bedömningar

av bankernas kreditvärdighet, finner

regeringen att tillräckliga skäl saknas

för att motivera en självrisk med att

insättarna skall förmås öka sin

vaksamhet rörande förändringar i

bankernas risktagande. Förekomsten av

självrisk kan dessutom, anser

regeringen, öka risken för att

bankmedlen tas ut på ett tidigt stadium

vid tendens till oro för att inte ett

belopp motsvarande självrisken skall gå

förlorat. Eftersom insättarna generellt

sett inte kan antas ha förmågan att

bedöma det finansiella tillståndet i

bankerna finns det risk för att ett

sådant uttagsbeteende grundas på

felaktiga antaganden vilket vore

allvarligt och måste undvikas så långt

det är möjligt, sägs det i

propositionen. Regeringen menar därför

att en självrisk inte bör införas i

garantisystemet.

Även om det finns goda skäl för

införande av en självrisk instämmer

utskottet i regeringens bedömning att

dessa skäl inte överväger nackdelarna.

Mot den bakgrunden tillstyrker

utskottet regeringens förslag i denna

del och avstyrker det nu aktuella

yrkandet i motion 1995/96:N5 (m).

Avgiftens storlek

Som tidigare nämnts skall bankerna

svara för finansieringen av

insättningsgarantin. Sammanlagt skall

årligen avgifter till ett belopp som

motsvarar 0,25 procent av det

garanterade insättningsbeloppet - eller

cirka en miljard kronor - inbetalas

till Bankstödsnämnden och placeras på

ett räntebärande konto i

Riksgäldskontoret. Den enskilda bankens

avgift skall relateras till risken för

att banken fallerar.

I motion 1995/96:N5 (m) hävdas att

fonduppbyggnaden bör spridas ut över en

längre tidsperiod. Om bankernas

avgifter är alltför höga kan det enligt

motionärerna leda till ökade

räntemarginaler, vilket i sin tur kan

medföra en överströmning till andra

sparformer. Det föreslås därför i

motionen att den årliga avgiften skall

begränsas till 0,15 procent av

garanterat insättningsbelopp till dess

behållningen på kontot i

Riksgäldskontoret uppgår till 2,5

procent av det garanterade beloppet.

Därefter skall avgiften - liksom i

regeringens förslag - vara 0,1 procent

av insättningsbeloppet.

I överensstämmelse med EG-direktivet

skall garantisystemet bekostas av de

banker som omfattas av systemet.

Avgifterna skall motsvara de förväntade

årliga kostnaderna för garantisystemet,

vilket huvudsakligen bestäms av de

förväntade kostnaderna i samband med

eventuella ersättningsfall.

Enligt översiktliga beräkningar i

departementspromemorian

Insättningsgaranti (Ds 1995:3)

uppskattas systemets förväntade årliga

kostnader över en tioårsperiod till i

genomsnitt knappt en miljard kronor.

Enligt en annan översiktlig beräkning

uppskattas det garanterade

insättningsbeloppet till ungefär 400

miljarder kronor. Sålunda motsvarar den

årliga kostnaden på knappt en miljard

kronor närmare 0,25 procent av det

garanterade insättningsbeloppet. Vid

uppskattningen av denna kostnad har

till viss del erfarenheter från det

amerikanska garantisystemet använts.

Det har ansetts vara av värde att

speciellt studera detta system eftersom

det varit i bruk längst tid, sedan år

1933, och haft det största antalet

ersättningsfall. Enligt regeringen bör

det svenska garantisystemet ha en

liknande konstruktion som det

amerikanska med avseende på en målsatt

behållning på nämndens konto i

Riksgäldskontoret som utlöser en

sänkning av avgiftsnivån. De

amerikanska instituten har sedan år

1992 betalat individuella avgifter på

mellan 0,23 och 0,31 procent av total

domestic deposits beroende på

institutens individuella risktagande

och finansiella tillstånd. Den

amerikanska garantifonden har nyligen

nått sin målsatta behållning, och

avgifterna kommer därför att reduceras.

Utskottet har inhämtat uppgifter om

den årliga avgiften i ett flertal

länder. De offentliga och privata

garantisystem i andra länder som bygger

på fondering tillämpar i allmänhet

årliga fasta avgifter som tas ut till

dess att fondens tillgångar nått en

viss storlek. Förutom i Förenta

staterna gäller detta t.ex. i

Frankrike, Italien, Luxemburg,

Nederländerna och Österrike. I Tyskland

tillämpas en kombination av årliga

avgifter och en anslutningsavgift. I

vissa länder utfärdar bankerna

garantier att i efterhand bidra till

systemet. Även viktiga förhållanden när

det gäller värdet av garantiåtagandet

kan skilja sig åt markant, t.ex.

beträffande garanterad inlåningsvolym,

banksy-stemets struktur och tillstånd

samt bestämmelser rörande hantering av

rekonstruktion av insolventa institut.

En rättvisande jämförelse av

avgiftsnivåer mellan olika länder låter

sig därför knappast göras.

Utskottet delar regeringens

uppfattning att det totala årliga

avgiftsuttaget från banksystemet bör

uppgå till 0,25 procent av det totala

garanterade insättningsbeloppet upp

till den målsatta nivån. Som redovisats

motsvarar beräkningarna av systemets

förväntade årliga kostnader närmare

0,25 procent av det garanterade

insättningsbeloppet. Denna beräkning

ligger i linje, så långt en jämförelse

kan göras, med avgiften i de flesta

andra länder som tillämpar ett system

med förskottsbetalning.

Det anförda innebär att utskottet

tillstyrker regeringens förslag i denna

del och avstyrker motion 1995/96:N5 (m)

såvitt här är i fråga.

Övriga frågor

Enligt EG-direktivets artikel 2 gäller

att insättningar som ett kreditinstitut

har gjort i eget namn och för egen

räkning i ett annat kreditinstitut inte

skall omfattas av återbetalning från

garantisystem. Från bestämmelsen görs

inga undantag.

I 2 § i regeringens förslag till lag

om insättningsgaranti definieras

institut som en svensk bank eller ett

utländskt bankföretag eller ett svenskt

värdepappersbolag eller utländskt

värdepappersföretag som har tillstånd

att ta emot kunders medel på konto.

Enligt 5 § i lagförslaget kan ett

institut som omfattas av garantin inte

få ersättning enligt garantin.

En tolkning av 5 § ger rimligtvis vid

handen att institut som inte omfattas

av garantin kan komma i fråga för

ersättning. Med en sådan tolkning

skulle t.ex. utländska bankföretag

eller utländska värdepappersföretag som

står utanför ett garantisystem kunna

kräva att omfattas av garantin i

egenskap av insättare. Det är enligt

utskottets mening tveksamt om 5 § i här

angiven lydelse står i överensstämmelse

med artikel 2 i EG-direktivet. Med den

föreslagna lydelsen i propositionen

undanröjs visserligen eventuella

svårigheter med en definiering av de

olika typer av utländska företag som

kan komma i fråga för garantin. De

relativa fördelar en enkelhet i

systemet innebär kan emellertid, menar

utskottet, inte anses överväga de

nackdelar det skulle innebära att

oklarhet kan komma att råda om vissa

utländska företags rätt till ersättning

enligt garantin. Härutöver anser

utskottet att full och tydlig

överensstämmelse med artikel 2 i

direktivet bör eftersträvas. Utskottet

föreslår därför en ändring av 5 § i

regeringens förslag. Ändringen innebär

att den aktuella lydelsen i

lagrådsremissen införs i lagen. I

bilaga 2 har den nu aktuella ändringen

klargjorts.

Utskottet behandlar slutligen två

tolkningsfrågor beträffande

insättningsgarantin. Av 2 § punkt 3 i

lagförslaget framgår att garantin avser

insättningar där tillgodohavandena är

nominellt bestämda och som är

tillgängliga för insättaren med kort

varsel. Alla slag av konton i bank som

uppfyller nämnda kriterier skall

omfattas. I propositionen (s. 56)

konstateras att bl.a. konton som har

uppsägningstid men som ändå kan

disponeras av insättare, om än till en

kostnad i form av uttagsavgifter, skall

omfattas av garantisystemet. Därefter

sägs följande i propositionen:

Sparkonton i bank till fast ränta där

beloppet är bundet viss period, dvs.

uttag kan inte göras före periodens

utgång, uppfyller inte kriteriet att

vara tillgänglig med kort varsel, dvs.

likvid. Även om dessa konton är

förenade med rätt till förtidsinlösen

skall de inte omfattas av garantin om

insättningen löper till fast ränta och

aktuell kontobehållning vid förtida

uttag beror av förändringar i

marknadsräntorna.

Det nu sagda i propositionen skulle

kunna tolkas så att enbart den

omständigheten att kontot löper med

fast ränta diskvalificerar insättningen

från garantin. Utskottet vill

understryka att vad som bör undantas i

detta sammanhang är konton där

behållningen varierar med gällande

ränteläge, dvs. sådana konton som i

grundläggande mening har samma

ekonomiska egenskaper som t.ex.

bankcertifikat. Det innebär att i vissa

fall även konton med fast eller bunden

ränta kan omfattas av garantin men att

ett konto faller utanför garantin om

den bundna räntan medför att

insättningen inte kan anses nominellt

bestämd eller om behållningen inte är

tillgänglig med kort varsel.

På samma sida i propositionen sägs

vidare att annan egenskap som bör

känneteckna skyddsvärda kontoslag är

att insättaren skall ha möjlighet att

fortlöpande sätta in medel på kontot .

Något sådant krav för att ett konto

skall omfattas av garantin uppställs

inte i EG-direktivet. Enligt utskottets

mening kan ett kontoslag vara

skyddsvärt från

insättningsgarantisynpunkt även om

insättaren inte tillåts göra

fortlöpande insättningar, förutsatt att

övriga kontovillkor överensstämmer med

de rekvisit som upptagits i lagen.

I övrigt tillstyrker utskottet

regeringens förslag i de delar som inte

berörts av utskottet i det föregående.

Av samordningsskäl framlägger dock

utskottet regeringens förslag till lag

om ändring i konkurslagen (1987:672) i

betänkande 1995/96:NU9 om ökad

bankkonkurrens.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande ansvar för

vårdslös kreditgivning

att riksdagen avslår motion

1995/96:N6,

2. beträffande insättarskydd för

kortvariga större behållningar

att riksdagen avslår motion

1995/96:N7,

res. 1 (mp)

3. beträffande självrisk i

garantisystemet

att riksdagen avslår motion

1995/96:N5 yrkande 1,

res. 2 (m)

4. beträffande avgiftens

storlek

att riksdagen med avslag på motion

1995/96:N5 yrkande 2 antar det i

proposition 1995/96:60 framlagda

förslaget till lag om

insättningsgaranti såvitt avser 12

§,

res. 3 (m)

5. beträffande förslaget till

lag om insättningsgaranti i övrigt

att riksdagen antar det i

proposition 1995/96:60 framlagda

förslaget till

lag om insättningsgaranti i den mån

det inte omfattas av utskottets

hemställan i det föregående, dock

med den ändringen att 5 § erhåller

lydelse enligt Utskottets förslag i

bilaga 2,

6. beträffande övriga

lagförslag

att riksdagen antar de i

proposition 1995/96:60 framlagda

förslagen till

a) lag om skatteregler för

ersättning från insättningsgaranti,

b) lag om ändring i

sekretesslagen (1980:100),

c) lag om ändring i

bankrörelselagen (1987:617),

d) lag om ändring i lagen

(1988:1385) om Sveriges riksbank,

e) lag om ändring i lagen (1990:325)

om självdeklaration och

kontrolluppgifter,

f) lag om ändring i lagen

(1994:2015) om ändring i lagen

(1991:981) om värdepappersrörelse,

7. beträffande Bankstödsnämndens

verksamhet med garantisystemet

att riksdagen med bifall till

proposition 1995/96:60 momenten 9

och 10

dels godkänner den i propositionen

angivna huvudsakliga inriktningen

för Bankstödsnämndens verksamhet

med det svenska systemet för

garanti för insättningar,

dels godkänner den i propositionen

angivna finansieringen av Bank

stödsnämndens administration av

verksamheten med det svenska sy-

stemet för garanti för

insättningar,

8. beträffande upplåningsrätt i

samband med ersättningsfall

att riksdagen med bifall till

proposition 1995/96:60 moment 11

bemyndigar regeringen att låta

Bankstödsnämnden låna medel i

Riksgäldskontoret i enlighet med de

riktlinjer som anges i

propositionen.

Stockholm den 21 november 1995

På näringsutskottets vägnar

Birgitta Johansson

I beslutet har deltagit: Birgitta

Johansson (s), Christer Eirefelt (fp),

Karin Falkmer (m), Bo Bernhardsson (s),

Kjell Ericsson (c), Sylvia Lindgren

(s), Chris Heister (m), Barbro

Andersson (s), Lennart Beijer (v),

Marie Granlund (s), Ola Karlsson (m),

Eva Goës (mp), Göran Hägglund (kds),

Dag Ericson (s), Laila Bäck (s), Sten

Tolgfors (m) och Frank Lassen (s).

Reservationer

1. Insättarskydd för kortvariga större

behållningar (mom. 2)

Eva Goës (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande

på s. 6 som börjar med Utskottet är

och slutar med det sagda bort ha

följande lydelse:

Frågan om skyddet för kortvariga

större behållningar rymmer en social

dimension men är viktig även från rent

principiella utgångspunkter. Denna typ

av behållningar berörs inte i EG:s

direktiv. Som motionärerna anför kan

behållningarna, inte minst när det

gäller likvider i samband med

bostadsöverlåtelser, ha en stor

privatekonomisk och därmed social

betydelse. Detta kan även gälla andra

slag av betalningar, t.ex. utfallande

livförsäkringar. Utskottet konstaterar

att Konsumentverket i sitt

remissyttrande har förordat att dessa

tillfälliga stora kontobehållningar

skall vara garanterade fullt ut.

Det vore enligt utskottets mening

olyckligt om normalt säkra

betalningsmetoder skulle komma att

överges till förmån för mer

komplicerade eller i realiteten mer

osäkra metoder på grund av ett

begränsat insättarskydd. Utskottet är

medvetet om de administrativa

svårigheter som en utvidgning av

skyddet i detta avseende kan komma att

medföra men anser att problemen inte

har analyserats i sin helhet. Som

anförs i motionen är det inte minst av

konsumentskäl angeläget att frågan

utreds ytterligare. Regeringen bör

därför återkomma till riksdagen med

förslag om utvidgat insättarskydd för

kortvariga större behållningar i

enlighet med vad som sägs i motion

1995/96:N7 (mp). Vad utskottet anfört

med anledning av denna motion bör

riksdagen som sin mening ge regeringen

till känna.

dels att utskottets hemställan under 2

bort ha följande lydelse:

2. beträffande insättarskydd för

kortvariga större behållningar

att riksdagen med bifall till

motion 1995/96:N7 som sin mening

ger regeringen till känna vad

utskottet anfört.

2. Självrisk i garantisystemet (mom. 3)

Karin Falkmer, Chris Heister, Ola

Karlsson och Sten Tolgfors (alla m)

anser

dels att den del av utskottets yttrande

som börjar på s. 6 med Även om och

slutar på s. 7 med motion 1995/96:N5

(m) bort ha följande lydelse:

Bankkundernas vaksamhet är enligt

utskottets mening en av flera faktorer

som medverkar till ett disciplinerat

banksystem. Det är därför av vikt att

lagstiftningen på bankområdet utformas

så att denna vaksamhet uppmuntras.

EG-direktivet medger en självrisk om

högst 10 procent av en enskild

insättares garanterade insättning vid

ett ersättningstillfälle. I motsats

till regeringen föreslår flera tunga

remissinstanser, bl.a. Riksbanken och

Finansinspektionen, att en självrisk

skall införas. Som anförs i motion

1995/96:N5 (m) är det väsentligt att

bankkunderna har incitament för sin

vaksamhet. Trots vad som påstås i vissa

sammanhang saknar kunderna inte

möjlighet att inhämta kunskap om

bankernas finansiella ställning.

Införande av en självrisk i

garantisystemet skulle enligt

utskottets mening ytterligare uppmuntra

bankkunderna att ta del av tillgänglig

information. Utskottet delar heller

inte regeringens farhågor när det

gäller risken för ett oönskat

uttagsbeteende grundat på felaktiga

antaganden. Regeringen bör återkomma

till riksdagen med förslag om införande

av en självrisk om 5 procent i enlighet

med vad som föreslås i nyssnämnda

motion. Vad utskottet här anfört bör

riksdagen som sin mening ge regeringen

till känna.

dels att utskottets hemställan under 3

bort ha följande lydelse:

3. beträffande självrisk i

garantisystemet

att riksdagen med bifall till

motion 1995/96:N5 yrkande 1 som sin

mening ger regeringen tilll känna

vad utskottet anfört.

3. Avgiftens storlek (mom. 4)

Karin Falkmer, Chris Heister, Ola

Karlsson och Sten Tolgfors (alla m)

anser

dels att den del av utskottets yttrande

på s. 8 som börjar med Utskottet

delar och slutar med i fråga bort ha

följande lydelse:

En avgift på 0,25 procent av

garanterat belopp kan enligt utskottets

mening inte anses vara en försumbar

kostnad för bankerna. Alltför höga

bankavgifter kan leda till ökade

räntemarginaler. Detta kan i sin tur

komma att medföra en oönskad

överströmning till andra sparformer.

För att svenska kreditinstitut inte

skall belastas med konkurrenshämmande

stora avgiftsuttag, bör uppbyggnaden av

kontot hos Riksgäldskontoret därför

spridas ut över en längre tidsperiod än

vad regeringen föreslår. Som anförs i

motion 1995/96:N5 (m) bör den årliga

avgiften begränsas till 0,15 procent av

garanterat insättningsbelopp till dess

behållningen på kontot i

Riksgäldskontoret uppgår till 2,5

procent av det garanterade beloppet.

Därefter bör avgiften vara 0,1 procent

av garanterat belopp. Med ett beslut i

enlighet härmed blir det aktuella

yrkandet i motion 1995/96:N5 (m) helt

tillgodosett.

dels att utskottets hemställan under 4

bort ha följande lydelse:

4. beträffande avgiftens storlek

att riksdagen med bifall till

motion 1995/96:N5 yrkande 2 antar

det i proposition 1995/96:60

framlagda förslaget till lag om

insättningsgaranti såvitt avser 12

', dock med den ändringen att

siffrorna 0,25 i andra stycket

skall bytas ut mot siffrorna

0,15 .

Regeringens lagförslag

1 Förslag till lag om

insättningsgaranti

2 Förslag till lag om skatteregler för

ersättning från

insättningsgaranti

3 Förslag till lag om ändring i

sekretesslagen (1980:100)

4 Förslag till lag om ändring i

bankrörelselagen (1987:617)

6 Förslag till lag om ändring i lagen

(1988:1385) om

Sveriges riksbank

7 Förslag till lag om ändring i lagen

(1990:325) om

självdeklaration och kontrolluppgifter

8 Förslag till lag om ändring i lagen

(1994:2015) om ändring i lagen

(1991:981) om värdepappersrörelse

Av utskottet föreslagen ändring i

regeringens

förslag till lag om insättningsgaranti

Regeringens Utskottets

förslag förslag

5 §

Ett institut som En insättare som

omfattas av är en bank eller

garantin kan inte ett

få ersättning värdepappersbolag

enligt garantin. som har tillstånd

att ta emot

kundens medel på

konto, eller

motsvarande

utländska företag,

kan inte få

ersättning enligt

garantin.

Innehållsförteckning

Ärendet