Bet. 1995/96:SfU3

Socialförsäkringsutskottets betänkande

1995/96:SFU03

Arbetsskadefrågor

Innehåll

Sammanfattning

Motionerna

Utskottet

Hemställan

Reservationer

Innehållsförteckning

1995/96

SfU3

Sammanfattning

Utskottet behandlar i detta betänkande

sex motionsyrkanden från den allmänna

motionstiden 1994/95, vilka i huvudsak

rör arbetsskadeförsäkringen. En av

motionerna gäller arbetshjälpmedel till

synskadade.

Utskottet avstyrker bifall till

samtliga motionsyrkanden.

Till betänkandet har fogats tre

reservationer.

Motionerna

Motioner väckta under den allmänna

motionstiden 1994/95

1994/95:Sf221 av Hans Andersson m.fl.

(v) vari yrkas att riksdagen hos

regeringen begär att medel från

försäkringskassorna för att producera

arbetshjälpmedel i form av talkassetter

och punktskrift överförs till Tal- och

punktskriftsbiblioteket enligt vad i

motionen anförts om en smidigare

administration som ger synskadade

snabbare tillgång till ny

branschinformation.

1994/95:Sf222 av Hans Andersson m.fl.

(v) vari yrkas

1. att riksdagen återinför det tidigare

begreppet arbetsskada enligt vad i

motionen anförts om att avvakta

översynsarbetet,

2. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om åtgärder till förbättringar

för den enskildes rehabilitering vid

arbetsskada,

3. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om åtgärder för att minska

samhällets kostnader för arbetsskadorna.

1994/95:Sf223 av Siw Persson (fp) vari

yrkas att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om särbehandling av

tandsköterskor vid sjukdomsfall samt

åtgärder för att hindra särbehandling av

denna yrkesgrupp.

1994/95:Sf240 av Eva Eriksson (fp) vari

yrkas att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om att ge Skaraborgs läns

allmänna försäkringskassa möjlighet att

bedriva försöksverksamhet.

Utskottet

Arbetsskadeförsäkringen

Den som förvärvsarbetar i verksamhet här

i riket är enligt lagen (1976:380) om

arbetsskadeförsäkring (LAF) försäkrad

för arbetsskada. Egenföretagare och

uppdragstagare är dock försäkrade endast

under förutsättning att de är bosatta i

Sverige. Försäkringen omfattar även den

som genomgår utbildning i den mån

utbildningen är förenad med särskild

risk för arbetsskada. LAF omfattar

skador till följd av olycksfall eller

annan skadlig inverkan i arbetet. Även

olycksfall vid färd till eller från

arbetet räknas som olycksfall i arbetet,

om färden föranleddes av och stod i nära

samband med arbetet.

Reglerna för ersättning enligt LAF har

till följd av bl.a. kostnadsutvecklingen

ändrats betydligt under senare år.

Fr.o.m. den 1 januari 1993 har kravet på

skadlighet hos en arbetsmiljöfaktor

höjts från sannolikhet till hög grad av

sannolikhet. Även den s.k. bevisregelns

utformning har skärpts så att

orsakssamband numera skall anses

föreligga mellan en skada och ett

olycksfall eller annan skadlig inverkan

i arbetet om övervägande skäl talar för

ett sådant samband. Vidare gäller sedan

den 1 juli 1993 att rätten till

arbetsskadesjukpenning har slopats för

den som är försäkrad enligt lagen

(1962:381) om allmän försäkring. Från

samma tidpunkt gäller vidare att

ersättning för kostnader från

arbetsskadeförsäkringen utges bara för

sjukvård utom riket, tandvård och

särskilda hjälpmedel och att frågan om

en försäkrad har ådragit sig en

arbetsskada endast prövas i den mån det

behövs för att bestämma ersättning

enligt LAF. De vidtagna förändringarna

innebär att för den som ådragit sig en

arbetsskada föreligger numera i regel

endast rätt till arbetsskadelivränta.

Livränta utges vid bestående nedsättning

av arbetsförmågan, och ersättningen

skall i princip utgöra skillnaden mellan

den inkomst som den försäkrade kan antas

ha haft som oskadad och den inkomst som

han trots skadan kan beräknas få.

Livräntan ersätter en årlig

inkomstförlust upp till sju och en halv

gånger basbeloppet.

I motion Sf222 yrkande 1 av Hans

Andersson m.fl. (v) begärs att riksdagen

återinför det tidigare begreppet

arbetsskada i avvaktan på översynen av

sjuk- och arbetsskadeförsäkringarna.

Motionärerna anför att skärpningen av

reglerna i LAF i första hand har

betydelse för rätten till

arbetsskadeersättning vid

belastningsskador, och i största

utsträckning drabbar kvinnor. Vidare

minskar arbetsgivarnas incitament till

att vidta sanerande åtgärder på

arbetsplatsen. Även forskningen inom

arbetsmiljöområdet kan komma att

påverkas negativt.

I samma motion (yrkandena 2 och 3)

begärs tillkännagivanden om åtgärder för

att förbättra den enskildes

rehabilitering vid arbetsskada och för

att minska samhällets kostnader för

arbetsskadorna. Motionärerna anser att

försäkringskassorna skall ha ett

centralt ansvar för rehabiliteringen av

dem som drabbas av arbetsskador. En

snabbare handläggningstid i kassorna

kommer enligt motionärerna att öka

förutsättningarna för att

rehabiliteringsinsatserna skall lyckas.

De framhåller bl.a. att studier har

visat att tidsfaktorn har en avgörande

betydelse för möjligheterna att få dem

som drabbats av sjukdom tillbaka till

arbetslivet. Vidare kan bl.a.

differentierade arbetsgivaravgifter

stimulera till en bättre arbetsmiljö och

på så sätt minska antalet arbetsskador

och därmed även samhällskostnaderna.

Utskottet har i sitt betänkande

1993/94:SfU12 behandlat liknande mo-

tionsyrkanden. Beträffande begreppet

arbetsskada erinrade utskottet om att

utskottet i betänkande 1992/93:SfU8 hade

anfört bl.a. att det med beaktande av

hur reglerna i LAF tillämpades var

tveksamt om gränserna för de i grunden

arbetsrelaterade skadorna och de icke

arbetsrelaterade skadorna kunde

upprätthållas. Enligt utskottet kunde

ett genomförande av de föreslagna

reglerna innebära bättre möjligheter i

detta hänseende och på så sätt stärka

det förebyggande arbetsmiljöarbetet.

Utskottet hade vidare ansett att man med

hänsyn till det rådande ekonomiska läget

inte kunde avvakta det kommande

beredningsarbetet. Utskottet vidhöll

denna uppfattning och avstyrkte därför

bifall till motionsyrkandet i fråga.

Vad gäller ansvaret för

rehabiliteringen av arbetsskadade resp.

minskning av samhällets kostnader för

arbetsskador ansåg utskottet, likaledes

i betänkandet 1993/94:SfU12, med

hänvisning till Sjuk- och

arbetsskadeberedningens uppdrag att

resultatet av beredningens arbete borde

avvaktas. Utskottet avstyrkte därför

bifall till motionsyrkandena.

Utskottet konstaterar att Sjuk- och

arbetsskadeberedningen (numera Sjuk- och

arbetsskadekommittén) enligt nya

direktiv (dir. 1995:54) om

försäkringsskydd och rehabilitering vid

ohälsa skall utforma förslag till en av

staten organiserad allmän

ohälsoförsäkring, som ger ersättning för

inkomstbortfall orsakat av temporärt

eller varaktigt nedsatt arbetsförmåga

till följd av sjukdom, skada eller

funktionshinder. Den allmänna

ohälsoförsäkringen skall ersätta

sjukförsäkringen,

arbetsskadeförsäkringen och

förtidspensioneringen. I kommitténs

uppdrag ingår även att utforma regler

för en obligatorisk tilläggsförsäkring

som ger ersättning för inkomstbortfall

orsakat av arbetsskada samt analysera

för- och nackdelar med att föra över det

organisatoriska och finansiella ansvaret

för denna försäkring till

arbetsmarknadens parter. Kommittén kan

enligt direktiven därvid analysera för-

och nackdelar med en ordning där premien

differentieras utifrån antingen ett

retrospektivt synsätt där kostnader för

arbetsskador beaktas eller ett

prospektivt synsätt där hänsyn tas till

insatser med syfte att förebygga ohälsa

och att rehabilitera

långtidssjukskrivna.

Kommittén har avgett ett delbetänkande

(SOU 1995:149) om försäkringsskydd vid

sjukdom. Kommitténs arbete skall vara

avslutat den 30 juni 1996.

Såvitt gäller frågan om ett

återinförande av det tidigare begreppet

arbetsskada vidhåller utskottet sin ovan

redovisade inställning. I övrigt anser

utskottet att de av motionärerna väckta

frågorna ryms inom ramen för de nya

direktiven till Sjuk- och

arbetsskadekommittén. Med det anförda

avstyrker utskottet bifall till motion

Sf222 yrkandena 1-3.

I motion Sf223 begär Siw Persson (fp)

ett tillkännagivande om åtgärder för att

hindra att tandsköterskor särbehandlas

vid arbetsskadebedömningar. Enligt

motionären har ett stort antal

tandsköterskor förgäves försökt att få

sina skador klassade som arbetsskador

till följd av amalgamexposition i

arbetet och det måste omgående utredas

varför de särbehandlas i sina

sjukdomsfall.

Utskottet har tidigare behandlat frågor

som rör tandvårdspersonals situation med

avseende på arbetsskadeförsäkringen. I

utskottets ovan nämnda betänkande

1992/93:SfU8 pekade utskottet på att

kvinnors och mäns sjukdomar skall

bedömas utifrån samma regler samt

erinrade om att vid tillämpningen av

principen "försäkrad i befintligt skick"

bör också beaktas att kvinnors förmåga i

vissa avseenden är annorlunda än mäns.

Utskottet förutsatte därvid att berörda

myndigheter följde den praxis som

domstolarna utvecklade i syfte att få

klarlagt i vad mån nya vetenskapliga

rön, förändrade sjukdomsmönster och ökad

kunskap om arbetsmiljön påverkar

domstolarnas bedömning. Utskottet

hänvisade samtidigt till

Arbetarskyddsstyrelsens år 1989

utfärdade allmänna råd om arbete med

kvicksilver och amalgam inom tandvården

och till att Socialstyrelsen i en

expertrapport (Ds 1992:95) hade

presenterat förutsättningarna för att

successivt avveckla amalgamet under 1990-

talet liksom en bedömning av

insatsbehovet vid en omedelbar

avveckling. Utskottet avstyrkte bifall

till ett motionsyrkande i ämnet.

I betänkande 1993/94:SfU12, vari ett

motsvarande yrkande behandlades,

hänvisade utskottet till nyss nämnda

betänkande och avstyrkte bifall till

motionen i fråga.

Lagen om arbetsskadeförsäkring bygger

på ett generellt skadebegrepp, som

omfattar i princip varje skada som kan

härledas till en skadlig faktor i

arbetet. Lagen är vidare så utformad att

mäns och kvinnors sjukdomar skall

bedömas utifrån samma regler.

Lagstiftningen får således från denna

synpunkt sett anses utformad på ett

adekvat sätt. Beträffande lagens

tillämpning i praxis varken kan eller

bör utskottet anlägga några synpunkter.

Utskottet konstaterar dock att principen

om försäkring i befintligt skick ger

utrymme för att vid tillämpningen ta

hänsyn till kvinnors och mäns olika

förmåga. I övrigt förutsätter utskottet

att Riksförsäkringsverket, som har att

verka för att socialförsäkrings- och

bidragssystemet tillämpas på ett

likformigt och rättvist sätt, följer

utvecklingen av praxis i arbetsskademål.

Med det anförda avstyrker utskottet

bifall till motion Sf223.

Utskottet vill erinra om att riksdagen

ställt sig bakom regeringens förslag om

att avveckla amalgamanvändningen i

tandvården senast år 1997 (bet.

1993/94:JoU23, rskr. 1993/94:273).

Beslutsordningen i arbetsskade- och

förtidspensionsärenden

Som nämnts i det föregående slopades

rätten till arbetsskadesjukpenning

fr.o.m. den 1 juli 1993. Numera

föreligger således i princip endast rätt

till arbetsskadelivränta. Eftersom

frågan om en försäkrad har ådragit sig

en arbetsskada endast skall prövas i den

mån det behövs för att bestämma

ersättning enligt LAF prövar

försäkringskassan i regel numera endast

frågan om rätt till livränta.

Fr.o.m. den 1 januari 1997 slopas

enligt beslut av riksdagen de s.k.

äldrereglerna, dvs. särreglerna för rätt

till förtidspension eller sjukbidrag för

personer som är 60 år eller äldre (prop.

1994/95:147, bet. 1994/95:SfU10, rskr.

1994/95:343).

I motion Sf240 av Eva Eriksson (fp)

begärs ett tillkännagivande om att ge

Skaraborgs läns allmänna

försäkringskassa möjlighet att bedriva

försöksverksamhet. Motionären anser att

tjänsteman hos försäkringskassan skall

få besluta dels i alla

arbetssjukdomsärenden som ej rör

livränta, dels i ärenden om

förtidspension till försäkrad som är 60

år eller äldre.

Mot bakgrund av vad nyss anförts om

slopad arbetsskadesjukpenning och

slopade äldreregler anser utskottet att

motion Sf240 inte påkallar någon

riksdagens åtgärd.

Arbetshjälpmedel

Enligt förordning (1987:409) om bidrag

till arbetshjälpmedel m.m. kan

arbetsgivare och enskilda

funktionshindrade söka bidrag för

arbetshjälpmedel hos

Arbetsmarknadsverket för arbetslösa och

nyanställda. Bidrag får lämnas när en

funktionshindrad anställs och för behov

som framkommer de första tolv

anställningsmånaderna. För övriga

anställda gäller att bidrag kan sökas

hos försäkringskassan.

Bidrag från försäkringskassan lämnas

enligt förordningen (1991:1046) om

ersättning från sjukförsäkringen enligt

lagen (1962:381) om allmän försäkring i

form av bidrag till arbetshjälpmedel som

ett led i rehabiliteringen av en

förvärvsarbetande försäkrad. Bidrag kan

lämnas till arbetsgivaren eller den

försäkrade. Bidraget får bl.a. avse

kostnaden för köp av sådana hjälpmedel

som behövs för att den försäkrade skall

kunna utföra sitt arbete. Bidraget är

maximerat till 50 000 kr för

arbetsgivaren och den försäkrade

vardera. I vissa fall kan dock

ersättning utges med högre belopp. För

budgetåret 1995/96 har anvisats medel

med högst 157,5 miljoner kronor.

Hans Andersson m.fl. (v) begär i motion

Sf221 att medel från försäkringskassorna

för att producera arbetshjälpmedel i

form av talkassetter och punktskrift

överförs till Talboks- och

punktskriftsbiblioteket (TPB). Enligt

motionärerna är det väsentligt att en

synskadad för att upprätthålla och

fördjupa sin kompetens kan delta i fort-

och personalutbildning och få tillgång

till aktuell litteratur inom sitt

sakområde. Att få tillgång till denna

typ av material genom ersättning från

försäkringskassan är en långsam och

omständlig procedur, och den synskadade

kan riskera att komma efter i

kompetensutvecklingen. Om TPB hade hand

om medlen och ansvaret för att

administrera denna verksamhet skulle det

enligt motionärerna underlätta för den

synskadade.

Utskottet har i betänkande 1994/95:SfU1

behandlat ett liknande motions-yrkande.

Utskottet uttalade - efter att ha

inhämtat yttrande från

Riksförsäkringsverket och

Försäkringskasseförbundet - att

utskottet delade den uppfattning som

hade framförts i remissyttrandena att

den nuvarande ordningen borde

bibehållas. Utskottet pekade också på

att Handikapputredningen i sitt

slutbetänkande Ett samhälle för alla

(SOU 1992:52) hade haft samma

uppfattning. Utredningen hade föreslagit

att försäkringskassans möjligheter att

ge bidrag borde öka vid progredierande

sjukdomar eller vid nya svåra

funktionsnedsättningar. Utskottet utgick

från att Riksförsäkringsverket i

enlighet med vad verket hade anfört i

sitt yttrande fortsättningsvis skulle

komma att verka för ett smidigare

administrativt förfarande vid ansökan om

arbetshjälpmedel. Utskottet avstyrkte

bifall till motionen i fråga.

Utskottet vidhåller sin tidigare

uppfattning och avstyrker därför bifall

till motion Sf221.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande

arbetsskadebegreppet

att riksdagen avslår

motion1994/95:Sf222 yrkande 1,

res. 1 (v)

res. 2 (mp)

2. beträffande

rehabilitering vid arbetsskada

m.m.

att riksdagen avslår motion

1994/95:Sf222 yrkandena 2-3,

res.1 (v)

3. beträffande tandsköterskors

arbetsskador

att riksdagen avslår motion

1994/95:Sf223,

4. beträffande beslutsordningen i

arbetsskade- och

förtidspensionsärenden

att riksdagen avslår motion

1994/95:Sf240,

5. beträffande

arbetshjälpmedel

att riksdagen avslår motion

1994/95:Sf221.

res.3 (v)

Stockholm den 15 februari 1996

På socialförsäkringsutskottets vägnar

Maj-Inger Klingvall

I beslutet har deltagit: Maj-Inger

Klingvall (s), Börje Nilsson (s),

Margareta Israelsson (s), Maud

Björnemalm (s), Margit Gennser (m),

Ingrid Skeppstedt (c), Lennart Klockare

(s), Gustaf von Essen (m), Sigge Godin

(fp), Sven-Åke Nygårds (s), Ulla

Hoffmann (v), Ronny Olander (s), Ulf

Kristersson (m), Ragnhild Pohanka (mp),

Rose-Marie Frebran (kds), Mona Bergludn

Nilsson (s) och Åke Sundqvist (m).

Reservationer

1. Arbetsskadebegreppet och

rehabilitering vid arbetsskada m.m.

(mom. 1 och 2)

Ulla Hoffmann (v) anser

dels att den del av utskottets yttrande

som på s. 3 börjar med Utskottet har

och slutar med yrkandena 1-3. bort ha

följande lydelse:

Med skadlig inverkan i arbetet avses

numera inverkan av en faktor i arbetet

som med hög grad av sannolikhet kan ge

upphov till den skada som den försäkrade

har. Tidigare ställdes krav på att den

skadliga faktorn sannolikt kunde ge

upphov till skadan. Förändringen har

inneburit att man numera i princip måste

leda i bevis att den skadliga

arbetsmiljön gett upphov till skadan.

Även bevisregeln har skärpts.

Skärpningarna i arbetsskadeförsäkringen

har i första hand haft betydelse för

rätten till ersättning vid

belastningsskador, något som i hög

utsträckning drabbar kvinnor.

Arbetsplatserna är i regel utformade för

män, vilket är en orsak till att risken

för arbetsskador är stor bland kvinnor.

En annan orsak är den generellt dåliga

arbetsmiljön i lågbetalda s.k.

kvinnoyrken. Med skärpningarna har

kvinnors arbetsskador definierats bort.

Utskottet anser därför att

arbetsskadebegreppet och bevisregeln bör

återställas till vad som tidigare

gällde, i avvaktan på resultatet av Sjuk-

och arbetsskadekommitténs arbete, och

regeringen bör snarast återkomma till

riksdagen med lagförslag i frågan.

Beträffande rehabilitering av

arbetsskadade kan enligt utskottets

mening många förändringar till det

bättre företas. Exempelvis kan

företagshälsovården och företagens

skyddsorganisationer vara en första

instans vid utredning av arbetsskador.

Yrkesinspektionen bör ges ökade

möjligheter att ingripa och

statistikhanteringen bör förbättras så

att ISA får en bättre information om

bristerna i arbetsmiljön.

Försäkringskassorna bör ha ett centralt

ansvar för rehabilitering. Om kassorna

befrias från sin roll att via

arbetsskadeutredningar skydda

fondpengar, finns förutsättningar att

snabbt inleda rehabilitering av dem som

drabbats av skador. Den snabbare

handläggningstiden, då man även skall

lösa den försäkrades ekonomiska problem,

kommer att ge förutsättningar för att

rehabiliteringsinsatserna kommer att

lyckas. Åtskilliga utredningar har visat

att tidsfaktorn är den viktigaste

faktorn när det gäller en återgång till

arbetslivet. Förbättringar av

arbetsmiljön innebär också att

samhällets kostnader för arbetsskadorna

minskar. Differentierade

arbetsgivaravgifter kan enligt

utskottets uppfattning rätt utformade

fungera så att miljön på arbetsplatserna

förbättras. För arbetsgivarna måste det

vara lönsamt med en god arbetsmiljö.

Vad utskottet anfört bör riksdagen som

sin mening ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 1

och 2 bort ha följande lydelse:

1. beträffande arbetsskadebegreppet

att riksdagen med bifall till motion

1994/95:Sf222 yrkande 1 som sin mening

ger regeringen till känna vad

utskottet anfört,

2. beträffande rehabilitering vid

arbetsskada m.m.

att riksdagen med bifall till motion

1994/95:Sf222 yrkandena 2-3 som sin

mening ger regeringen till känna vad

utskottet anfört,

2. Arbetsskadebegreppet (mom. 1)

Ragnhild Pohanka (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande

som på s. 3 börjar med Utskottet har

och slutar med yrkandena 1-3. bort ha

följande lydelse:

Geom den skärpning av

arbetsskadebegreppet som skett måste man

numera i princip leda i bevis att den

skadliga arbetsmiljön gett upphov till

den aktuella skadan. Samtidigt har den

s.k. bevisregeln skärpts. Skärpningarna

i arbetsskadeförsäkringen har i första

hand haft betydelse för rätten till

ersättning vid belastningsskador, något

som i hög utsträckning drabbar kvinnor.

Enligt utskottets uppfattning bör, i

avvaktan på resultatet av Sjuk- och

arbetsskadekommitténs arbete,

arbetsskadebegreppet och bevisregeln

återställas till vad som tidigare

gällde, och regeringen bör snarast

återkomma till riksdagen med lagförslag

i frågan. Vad utskottet anfört bör

riksdagen som sin mening ge regeringen

till känna.

dels att utskottets hemställan under 1

bort ha följande lydelse:

1. beträffande arbetsskadebegreppet

att riksdagen med bifall till motion

1994/95:Sf222 yrkande 1 som sin mening

ger regeringen till känna vad

utskottet anfört,

3. Arbetshjälpmedel (mom. 5)

Ulla Hoffmann (v) anser

dels att den del av utskottets yttrande

som på s. 5 börjar med Utskottet har

och på s. 6 slutar med motion Sf221.

bort ha följande lydelse:

Utskottet anser att medel från

försäkringskassorna för att producera

arbetshjälpmedel i form av talkassetter

och punktskrift bör överföras till

Talboks- och punktskriftsbiblioteket

(TPB). Enligt utskottet är det

väsentligt att en synskadad för att

upprätthålla och fördjupa sin kompetens

kan delta i fort- och personalutbildning

och få tillgång till aktuell litteratur

inom sitt sakområde. Att få tillgång

till denna typ av material genom

ersättning från försäkringskassan är en

långsam och omständlig procedur, och den

synskadade kan riskera att komma efter i

kompetensutvecklingen. Om TPB hade hand

om medlen och ansvaret för att

administrera denna verksamhet skulle det

underlätta för den synskadade. Vad nu

anförts bör riksdagen som sin mening ge

regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 5

bort ha följande lydelse:

5. beträffande arbetshjälpmedel

att riksdagen med bifall till motion

1994/95:Sf221 som sin mening ger

regeringen till känna vad utskottet

anfört.

Innehållsförteckning

Sammanfattning 1

Motionerna 1

Motioner väckta under den allmänna

motionstiden 1994/95 1

Utskottet 2

Arbetsskadeförsäkringen 2

Beslutsordningen i arbetsskade-

och förtidspensionsärenden 4

Arbetshjälpmedel 5

Hemställan 6

Reservationer 6

1. Arbetsskadebegreppet och

rehabilitering vid arbetsskada

m.m. (mom. 1 och 2) 6

2. Arbetsskadebegreppet (mom. 1) 7

3. Arbetshjälpmedel (mom. 5) 8

Gotab, Stockholm 1996