Bet. 1995/96:SoU15

Socialutskottets betänkande

1995/96:SOU15

Vissa frågor om personlig assistans

Innehåll

Sammanfattning

Propositionen

Motionerna

Utskottet

Hemställan

Reservationer

Innehållsförteckning

1995/96

SoU15

Sammanfattning

I betänkandet behandlas regeringens

proposition 1995/96:146 Vissa frågor om

personlig assistans och 30

motionsyrkanden som väckts med anledning

av propositionen.

I propositionen föreslås vissa

ändringar i lagen (1993:387) om stöd och

service till vissa funktionshindrade

(LSS) och lagen (1993:389) om assi-

stansersättning (LASS) i syfte främst

att åstadkomma bättre kostnadskontroll

och vissa besparingar.

Utskottet godtar i huvudsak de förslag

som regeringen lagt fram. Vissa

ändringar och förtydliganden har

utskottet dock ansett nödvändiga. Med

dessa anser utskottet att förslagen kan

genomföras utan att grunddragen i och

syftet med reformen ändras.

I fråga om det framtida

huvudmannaskapet för

assistansersättningen föreslår utskottet

med anledning av ett antal motioner ett

tillkännagivande till regeringen.

Utskottet anser att något underlag för

att nu överväga en förändring av det

delade huvudmannaskapet inte föreligger.

Enligt utskottets uppfattning bör därför

staten genom försäkringskassorna vara

huvudman för personlig assistans där

behoven överstiger 20 timmar per vecka.

Till betänkandet har fogats en

reservation (m, kds, fp och mp) med

yrkanden om avslag på propositionen.

Vidare yrkas i en reservation (kds) att

åldersgränsen på 65 år för rätt till

personlig assistans skall tas bort. I en

reservation (mp) yrkas avslag på

förslaget om förkortad tidsram för

beslut om assistansersättning, och

slutligen yrkas i en reservation (v, mp)

att statens bidrag till kommunerna skall

minskas med 215 miljoner kronor.

Särskilda yttranden har anmälts av m-,

fp-, mp- och kds-ledamöterna.

Propositionen

I proposition 1995/96:146 Vissa frågor

om personlig assistans föreslår

regeringen (Socialdepartementet) att

riksdagen antar regeringens förslag till

1. lag om ändring i lagen (1993:387) om

stöd och service till vissa

funktionshindrade,

2. lag om ändring i lagen (1993:389) om

assistansersättning.

Lagförslagen fogas till betänkandet som

bilaga 1.

Motionerna

Motioner väckta med anledning av

propositionen

1995/96:So11 av Chatrine Pålsson m.fl.

(kds) vari yrkas

1. att riksdagen avslår regeringens

proposition 1995/96:146 med hänvisning

till vad som i motionen anförts,

2. att riksdagen, vid avslag på yrkande

1, i enlighet med vad i motionen anförts

beslutar om rätten att få assistans för

tid på sjukhus,

3. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om att åldersgränsen på 65 år

för rätten till assistans tas bort.

1995/96:So12 av Bo Nilsson och Barbro

Hietala Nordlund (s) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen

till känna vad i motionen anförts om

vikten av ett bibehållet statligt

huvudmannaskap.

1995/96:So13 av Ulla Hoffmann m.fl. (v)

vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna att en

utredning/uppföljning av

assistansreformen inte bör komma till

stånd,

2. att riksdagen i enlighet med vad i

motionen anförts hos regeringen begär

att Riksförsäkringsverket i samråd med

intresseorganisationer och

brukarkooperativ gör en översyn av hur

utbetalningsrutinerna kan förändras,

3. att riksdagen i enlighet med vad i

motionen anförts avslår regeringens

förslag om att förkorta avräkningstiden

för assistansersättning från ett år till

tre månader,

4. att riksdagen i enlighet med vad i

motionen anförts hos regeringen begär

att Riksförsäkringsverket gör en översyn

av kommunernas hantering av

administrationskostnaderna,

5. att riksdagen beslutar att i

enlighet med vad i motionen anförts

ändra definitionen av begreppet

personlig assistans,

6. att riksdagen avslår

regeringsförslaget om att

assistansersättning inte skall utgå för

tid när funktionshindrade personer

vistas eller deltar i barnomsorg, skola

eller daglig verksamhet enligt LSS,

7. att riksdagen beslutar minska

statliga bidrag till kommuner med 215

miljoner kronor,

8. att riksdagen hos regeringen begär

en utredning om hur personer med

psykiska funktionshinder kan inordnas

som en fjärde personkrets i lag om stöd

och service till vissa

funktionshindrade.

1995/96:So14 av Thomas Julin m.fl. (mp)

vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om att en utredning om kommunalt

huvudmannaskap inte bör komma till

stånd,

2. att riksdagen avslår regeringens

förslag till indragning av möjligheterna

att bevilja personlig assistans för

aktiverings- och motiveringsinsatser,

3. att riksdagen beslutar att inte

utvidga föräldraansvaret för anhöriga

till handikappade och funktionshindrade

i föreliggande förslag till

lagstiftning,

4. att riksdagen avslår regeringens

förslag om att förkorta tiden för

beviljad assistans,

5. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om behovet av att vidare utreda

möjligheterna för anhöriga att få

ersättning vid vård av sjuk anhörig även

efter det att den handikappade fyllt 21

år.

1995/96:So15 av Gullan Lindblad m.fl.

(m) vari yrkas

1. att riksdagen avslår regeringens

förslag i enlighet med vad som anförts i

motionen,

2. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om en differentiering av

assistansersättningen.

1995/96:So16 av Sonja Fransson och

Lisbeth Staaf-Igelström (s) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om att tillförsäkra barn och

ungdomar rätten till personlig

assistans,

2. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om statligt huvudmannaskap.

1995/96:So17 av Lars Leijonborg m.fl.

(fp) vari yrkas

1. att riksdagen avslår proposition

1995/96:146,

2. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om uppföljning.

1995/96:So18 av Roland Larsson m.fl. (c)

vari yrkas

1. att riksdagen beslutar definiera

begreppet personlig assistans i enlighet

med vad i motionen anförts,

2. att riksdagen i enlighet med vad i

motionen anförts beslutar om

funktionshindrades rätt till personlig

assistans vid vistelse eller deltagande

i barnomsorg, skola eller daglig

verksamhet,

3. att riksdagen avslår propositionens

förslag i den del som berör föräldrarnas

ansvar,

4. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om avgränsning och

särredovisning mot ordinarie kommunal

verksamhet,

5. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om vikten av utbildning inom

assistansverksamheten,

6. att riksdagen - vid bifall till

yrkandena 1, 2, 3, 4, 5 och 7 - som sin

mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om

assistansersättningens storlek,

7. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts angående kommunalisering av

assistansverksamheten.

Beredningen av ärendet i riksdagen

Representanter för Socialdepartementet,

Handikappförbundens samarbetsorgan

(HSO), De handikappades riksförbund

(DHR) och Handikappombudsmannen har vid

en sluten utfrågning lämnat synpunkter

på förslagen i propositionen.

Vidare har skrivelser med synpunkter

inkommit från olika organisationer och

enskilda.

Utskottet

Propositionen i huvuddrag

I propositionen föreslås ändringar i

lagen (1993:389) om assistansersättning

(LASS) och lagen (1993:387) om stöd och

service till vissa funktionshindrade

(LSS). Ändringarna syftar till att uppnå

en bättre kostnadskontroll och vissa

besparingar inom den statliga

assistansersättningen. Den årliga

kostnaden för statlig

assistansersättning bedöms komma att

minska med 215 miljoner kronor. Vidare

innebär ändringarna att vissa

förtydliganden görs i lagstiftningen.

Det framhålls i propositionen att

förslagen inte innebär någon förändring

av de grundläggande principerna för

personlig assistans.

Fråga om avslag på propositionen

Motionerna

I motion So11 av Chatrine Pålsson m.fl.

(kds) hemställs att riksdagen avslår

regeringens proposition 1995/96:146 med

hänvisning till vad som i motionen

anförts (yrkande 1). I motionen anförs

att assistansreformen på ett mycket

påtagligt sätt förändrat livet för drygt

6 000 handikappade. Motionärerna anser

det tveksamt att redan efter två år göra

en utvärdering av en sådan genomgripande

reform. Regeringens framstressade

förslag bidrar till onödig ryckighet och

osäkerhet för redan utsatta människor.

Gällande lagstiftning bör därför

bibehållas tills det finns underlag för

att göra en seriös prövning av reformen.

Motionärerna anför att det inte finns

något stöd i föräldrabalken för den

föreslagna nya lydelsen av 3 § LASS om

vårdnadshavares ansvar för barnets

personliga förhållanden. De föreslagna

ändringarna i LSS och LASS med bl.a.

definition av personlig assistans och

avgränsning mot viss kommunal verksamhet

kommer att göra det avsevärt mycket

svårare att få personlig assistans.

Risken finns att barn med omfattande

funktionsnedsättningar utesluts från

rätten till personlig assistans, anför

motionärerna. Att assistanstimmar skall

få sparas i bara tre månader anser

motionärerna vara ett kortsiktigt och

ogenomtänkt förslag.

I motion So15 av Gullan Lindblad m.fl.

(m) hemställs att riksdagen avslår

regeringens förslag i enlighet med vad

som anförts i motionen (yrkande 1). I

motionen anförs att den förra

regeringens största reform på

handikappområdet var införandet av LSS

och LASS. Motionärerna avvisar förslagen

om att förkorta tidsramen, att definiera

personlig assistans, att avgränsa

statens ansvar och att införa en

skrivning om att barns rätt till

personlig assistans skall stå i

förhållande till föräldrarnas ansvar.

Regeringen har inte redogjort för de

ekonomiska konsekvenserna eller

klargjort vad förslagen innebär för

t.ex. barnens rätt till personlig

assistans. Vidare är motionärerna

kritiska till att utvärderingarna av om

de psykiskt störda skall ingå i

personkretsen eller ej inte avvaktas.

I motion So17 av Lars Leijonborg m.fl.

(fp) hemställs att riksdagen avslår

proposition 1995/96:146 (yrkande 1).

Motionärerna anför att förslagen till

inskränkningar i LSS och LASS inte kan

accepteras. Reformen är historiskt sett

en milstolpe i arbetet för ett värdigare

och bättre liv för många

funktionshindrade. Förslaget om minskad

tidsram för beslut om

assistansersättning inskränker den

enskildes möjligheter till

självbestämmande, oberoende och

valfrihet och måste avvisas. Den

föreslagna avgränsningen mot viss

kommunal verksamhet kan inte accepteras,

och definitionen av personlig assistans

innebär en klar försämring för t.ex.

infektionskänsliga, autistiska och

psykiskt funktionshindrade. Rättsläget

på detta område är i dag oklart. Går

regeringens förslag igenom kommer det

att ta ytterligare år innan en ny praxis

utformas, menar motionärerna. Förslaget

om att särskild hänsyn skall tas till

föräldraansvaret kan komma att innebära

att föräldrar till funktionshindrade

barn är skyldiga att utföra en extra

arbetsinsats innan personlig

assistans/assistansersättning kan utgå.

Stöd härför finns inte i föräldrabalken,

anför motionärerna. I motionen anförs

vidare att de föreslagna

övergångsbestämmelserna innebär en form

av retroaktivitet som är helt

oacceptabel.

Utskottets bedömning

Personlig assistans har på flera sätt

inneburit en revolution inom

handikappomsorgen. Makten över insatsen

har flyttats genom att den

funktionshindrade nu fått rätt att själv

välja av vem och hur insatsen skall

utföras. Genom LASS har handläggningen

för dem som har ett mer omfattande

stödbehov knutits till

försäkringskassorna, vilket innebär att

bedömning och beslut strikt utgår från

den enskildes situation och behov i

förhållande till lagens bestämmelser.

LASS innebär vidare att insatsen direkt

når dem som har störst behov. Ett syfte

har varit att ge anhöriga till svårt

funktionshindrade stöd och avlastning.

Personlig assistans med nuvarande

utformning har haft en mycket stor

betydelse för många svårt

funktionshindrade, och reformen har på

så sätt varit framgångsrik och motsvarat

intentionerna i lagstiftningen.

Stödformen statlig assistansersättning

infördes den 1 januari 1994.

Kostnaderna för den statliga

assistansersättningen har blivit

väsentligt högre än vad som beräknades

när reformen genomfördes. Skälet för

detta är främst att det genomsnittliga

antalet beviljade assistanstimmar per

vecka överstigit det beräknade antalet.

I vissa fall har också kommuner agerat

så att svårt funktionshindrade sökt och

fått statlig assistansersättning i

stället för en insats som kommunen borde

ha stått för. Regeringens förslag nu

syftar till att uppnå en bättre

kostnadskontroll och vissa besparingar

inom den statliga assistansersättningen.

Förslagen beräknas sammantaget innebära

att kostnaderna för statlig

assistansersättning reduceras med 215

miljoner kronor. Totalt beräknas stödet

för perioden juli 1995-juni 1996 uppgå

till 3 808 miljoner kronor.

Utskottet delar inställningen att det i

dagens statsfinansiella läge måste göras

vissa besparingar även på detta område

och skapas en bättre kostnadskontroll.

Utskottet godtar i huvudsak de förslag

som regeringen lagt fram. Det är

emellertid nödvändigt att ändra och

förtydliga förslagen i vissa delar.

Regeringens förslag kan därefter

genomföras utan att grunddragen i och

syftet med assistansreformen, att stärka

funktionshindrade personers möjligheter

till självbestämmande, oberoende och

valfrihet, förändras. Personlig

assistans är en lagstadgad rättighet för

svårt funktionshindrade personer med

behov av insatsen, och personer med ett

stödbehov över 20 timmar per vecka bör

även i framtiden få sina behov av

assistans tillgodosedda genom den

statliga assistansersättningen.

Utskottet avstyrker motionerna So11

(kds) yrkande 1, So15 (m) yrkande 1 och

So17 (fp) yrkande 1 om avslag på

propositionen.

Tidsram för beslut om

assistansersättning

Propositionen

I propositionen anförs att omfattningen

av en funktionshindrad persons behov av

personlig assistans i den dagliga

livsföringen varierar mellan veckor och

månader. I 6 § LASS föreskrivs att

assistansersättning skall beviljas för

ett visst antal timmar per vecka, månad

eller längre tidsenhet, dock längst ett

år. Den funktionshindrade personen kan

alltså under någon månad konsumera fler

assistanstimmar än det genomsnittliga

antalet beviljade timmarna om ett lägre

utnyttjande sker vid ett senare

tillfälle. Totalt fler timmar än som

angetts i beslutet får dock inte tas ut

under den bestämda tidsperioden.

Riksförsäkringsverket (RFV), som

meddelar föreskrifter om bl.a.

avräkningsförfarandet, har på

Assistansutredningens uppdrag jämfört

beviljade och utnyttjade assistanstimmar

för perioden januari 1994-september 1995

i de ärenden där slutavräkning har

skett. RFV har därvid funnit att 7 % av

de beviljade timmarna dittills inte

utnyttjats. I propositionen anges att

det i nuläget är svårt att med säkerhet

bedöma i vilken grad beviljade

assistanstimmar inte förbrukas men att

det är rimligt att anta att en inte

obetydlig andel av de beviljade timmarna

V även i ett något längre tidsperspektiv

- inte kommer att förbrukas. Regeringen

anser att det är angeläget att

möjligheten till utjämning över tiden

finns kvar. Med beaktande av att

assistansersättningen skall ges för

hjälpbehov som den funktionshindrade har

i den dagliga livsföringen, dvs. för

förutsägbara, kontinuerliga eller ofta

återkommande aktiviteter av vardagligt

slag, kan dock behovet av personlig

assistans rimligen inte variera så

mycket mellan månaderna. Möjligheten att

spara assistanstimmar under en så lång

tid som ett år innebär också att det är

svårt att upprätthålla en

tillfredsställande kontroll över

assistansersättningens

kostnadsutveckling. Regeringen föreslår

därför att avräkningsperioden för

assistansersättningen begränsas till

högst tre månader.

Motionerna

I motion So13 av Ulla Hoffmann m.fl. (v)

hemställs att riksdagen i enlighet med

vad i motionen anförts avslår

regeringens förslag om att förkorta

avräkningstiden för assistansersättning

från ett år till tre månader (yrkande

3). Regeringens förslag medför en onödig

inblandning i den enskildes personliga

och sociala förhållanden och känns

integritetskränkande. Förslaget kommer

också att leda till administrativt

krångel och ökade kostnader, menar

motionärerna. Motionärerna anför att det

går att göra förändringar i utbetalnings-

och återbetalningsrutinerna som också

tar hänsyn till den

assistansberättigades möjligheter att

disponera beviljade timmar under längre

tid.

I motion So14 av Thomas Julin m.fl. (mp)

hemställs att riksdagen avslår

regeringens förslag om att förkorta

tiden för beviljad assistans (yrkande

4). I motionen anförs att det för

personer som inte har dygnet runt-

assistans kan vara värdefullt att kunna

spara assistanstimmar till semester och

helger för att då kunna göra något extra

assistanskrävande. Förslaget att korta

ner perioden för beviljad assistans från

ett år till tre månader omöjliggör ett

sådant sparande och måste avslås, menar

motionärerna.

Bakgrund och tidigare behandling

I betänkandet 1992/93:SoU19 behandlade

utskottet regeringens proposition

1992/93:159 om stöd och service till

vissa funktionshindrade. Beträffande

assistansersättningen avstyrkte

utskottet en motion (v) om ökad

flexibilitet vid bestämmande av perioder

för denna. Motionärerna menade att det

inom assistansersättningens ram skulle

vara möjligt att spara timmar utöver den

månad som då föreslogs. Utskottet gjorde

den bedömningen att föreskrifterna vad

gäller utbetalningsrutiner, avräkning

m.m. utformas så att bl.a. den

funktionshindrade inte behöver ligga ute

med pengar och att även i övrigt

flexibla lösningar eftersträvas.

Riksdagen följde utskottet.

I betänkandet 1993/94:SoU13 tillstyrkte

utskottet regeringens proposition

1993/94:58 om vissa frågor om beräkning

av assistansersättning. I propositionen

föreslogs en ändring av 6 § LASS, på så

sätt att assistanstimmar kan avse en

tidsperiod upp till ett år. Regeringen

framhöll att det är angeläget att

variationer i behovet av assistans i den

dagliga livsföringen mellan veckor och

månader skall kunna utjämnas av den

funktionshindrade personen genom ett

något högre uttag av assistanstimmar den

ena månaden respektive ett lägre uttag

en annan månad. Riksdagen följde

utskottet.

Utskottets bedömning

Assistansersättning skall ges för

hjälpbehov som den enskilde har i den

dagliga livsföringen. Härmed avses

förutsägbara, kontinuerliga eller ofta

återkommande aktiviteter. Vid

tillfälligt utökat behov av assistans,

t.ex. då en person behöver särskild

hjälp under en semesterresa, bör behovet

av utökad assistans prövas av kommunen

inom ramen för LSS. Det förekommer

emellertid variationer i behovet av

assistans mellan veckor och månader även

i den dagliga livsföringen. Enligt

utskottets mening är det angeläget att

dessa variationer i behovet av assistans

skall kunna utjämnas över tiden av den

funktionshindrade. För närvarande gäller

en högsta tidsram på ett år. Enligt

Riksförsäkringsverkets uträkningar

understiger i inte oväsentlig

utsträckning antalet faktiskt utnyttjade

assistanstimmar antalet beviljade

assistanstimmar. För perioden januari

1994-september 1995 i de ärenden där

slutavräkning skett har i genomsnitt ca

7 % av de beviljade timmarna inte

utnyttjats. Utskottet anser att en

förkortning av tidsramen kan göras men

att regeringens förslag om en

förkortning till högst tre månader

innebär en allt för stor inskränkning i

den enskildes möjligheter att disponera

beviljade assistanstimmar. Genom en

förkortning av tidsramen till högst sex

månader kan en bättre kostnadskontroll i

ersättningssystemet uppnås utan någon

större inskränkning i den

funktionshindrades frihet att disponera

assistansersättningen. Utskottet

föreslår därför, med anledning av

propositionen och motionerna So13 (v)

yrkande 3 och So14 (mp) yrkande 4 att

riksdagen antar regeringens förslag till

6 § lag om ändring i lagen om

assistansersättning, med den ändringen

att ordet tre ersätts med ordet sex .

Definition av personlig assistans m.m.

Propositionen

I propositionen anförs att det i

förarbetena till LASS anges att

avgörande för en persons rätt till

personlig assistent bör vara att den

enskilde behöver personlig hjälp för att

klara sin hygien, sina måltider, att klä

sig eller klä av sig eller för att

kommunicera med andra. Avsikten bör

emellertid vara att assistansen

därutöver också kan ges i andra

situationer där den enskilde behöver

kvalificerad hjälp i det dagliga livet.

Vidare sägs i propositionen att

Assistansutredningen angett att det

finns två möjliga tolkningar av lag och

förarbeten. Ett synsätt är att de

grundläggande behoven skall uppgå till i

genomsnitt mer än 20 timmar per vecka.

Först därefter kan i ett andra steg

prövas om det finns behov av ytterligare

assistans i andra situationer. Ett annat

synsätt är att rätt till

assistansersättning föreligger om det

samlade behovet av assistans uppgår till

20 timmar per vecka, dvs. för såväl de

grundläggande behoven som för

kvalificerad hjälp i andra situationer.

I propositionen anges att de flesta

allmänna försäkringskassor bedömer

rätten till assistansersättning med stöd

av det förstnämnda synsättet. Regeringen

anser att det för kostnadsutvecklingen

på sikt är viktigt med ett klargörande

på denna punkt. Utgångspunkten vid

bedömningen av rätten till statlig

assistansersättning bör, enligt

regeringen, vara att de grundläggande

behoven skall uppgå till i genomsnitt

mer än 20 timmar per vecka. Om den

enskilde uppfyller det kravet prövas i

ett andra steg behov av

assistansersättning i andra situationer

för vilka ersättning kan lämnas om

behoven inte tillgodoses på annat sätt.

I propositionen anges vidare att det

vid Riksrevisionsverkets (RRV)

granskning av assistansersättningen

framkommit att tillämpningen av LASS

inte är enhetlig i fråga om motivations-

och aktiveringsinsatser skall berättiga

till personlig assistans.

Frågeställningen har uppkommit i fall

där den sökande i och för sig klarar att

sköta sina personliga behov men för att

göra det behöver hjälp med att bli

aktiverad eller motiverad. Enligt RRV

har kammarrätterna som regel bedömt att

motivations- eller aktiveringsinsatser

inte skall berättiga till personlig

assistans. Regeringen anser att det i

LSS bör klargöras att personlig

assistans skall avse individuellt

anpassade hjälpinsatser åt den som på

grund av sitt funktionshinder behöver

praktisk hjälp i vardagliga situationer.

Detta klargörande innebär således att

det främst är personer med fysiska

funktionshinder och med de mest

omfattande behoven som blir berättigade

till insatsen. Regeringen menar att

personer som helt eller i stor

utsträckning själva klarar av att på

egen hand sköta sina personliga behov

och som enbart har behov av motivations-

och aktiveringsinsatser bör få sina

behov tillgodosedda genom andra insatser

enligt LSS eller socialtjänstlagen

(SoL). Om karaktären och omfattningen av

det psykiska funktionshindret ställer

krav på sådan praktisk hjälp som är en

förutsättning för att den enskildes

grundläggande behov skall kunna

tillgodoses kan emellertid personer med

psykiska funktionshinder vara

berättigade till personlig assistans,

anges det i propositionen. Regeringen

föreslår ändringar i 9 § LSS och 3 §

LASS.

Motionerna

I motion So13 av Ulla Hoffmann m.fl. (v)

hemställs att riksdagen beslutar att i

enlighet med vad i motionen anförts

ändra definitionen av begreppet

personlig assistans (yrkande 5). I

motionen anförs att regeringens förslag

till definition av personlig assistans

med nödvändighet måste förtydligas.

Varje enskild funktionshindrad har rätt

att få sitt behov av personlig assistans

individuellt prövad.

Grundförutsättningen skall vara att

personlig assistans skall förbehållas

personer som till omfattning och

karaktär har stora funktionshinder.

Assistansen skall ge goda levnadsvillkor

för den assistansberättigade med

möjlighet att fullt ut leva som andra.

Motionärerna befarar att denna

diskriminering förstärks med den

definition av personlig assistans som

regeringen föreslår. De psykiskt

funktionshindrade som behöver

motivations- och aktiveringsinsatser

kommer inte att få rätt till assistans

annat än i undantagsfall.

I motion So14 av Thomas Julin m.fl. (mp)

hemställs att riksdagen avslår

regeringens förslag till indragning av

möjligheterna att bevilja personlig

assistans för aktiverings- och

motiveringsinsatser (yrkande 2). I

motionen anförs att förslaget innebär

att personer som i dag får personlig

assistans för motiverande och

aktiverande insatser riskerar att

förlora denna rätt. Det kan gälla t.ex.

personer med autism. Motionärerna

avvisar denna besparing i dess helhet.

I motion So16 av Sonja Fransson och

Lisbeth Staaf-Igelström (s) hemställs

att riksdagen som sin mening ge

regeringen till känna vad i motionen

anförts om att tillförsäkra barn och

ungdomar rätten till personlig assistans

(yrkande 1). I motionen anförs att den

definition av personlig assistans som

regeringen föreslår kan leda till att

barn och ungdomar med vissa

funktionsstörningar utestängs från

rätten till personlig assistans. Om

grundläggande behov endast omfattar

personlig hygien, att klä av och på sig,

att äta och att kommunicera, kommer barn

och ungdomar med medicinska skäl som

shunt, epilepsi och astma och som är

beroende av en person som känner dem

väl, inte längre att kunna erhålla

personlig assistans enligt LSS eller

LASS, menar motionärerna.

I motion So18 av Roland Larsson m.fl.

(c) hemställs att riksdagen beslutar

definiera begreppet personlig assistans

i enlighet med vad i motionen anförts

(yrkande 1). I motionen anförs att

propositionens förslag till definition i

stort sett är en anpassning till den

praxis som tillämpas. Det finns dock en

grupp för vilka det kan innebära

betydande förändringar. Det kan gälla

t.ex. personer med förvärvade

hjärnskador som leder till

initiativlöshet och bortfall av minne

och tal. Den föreslagna definitionen får

inte leda till att aktiveringsinsatser

inte tillgodoses i de fall de krävs för

att livskvaliteten skall förhöjas, anser

motionärerna.

I motion So11 av Chatrine Pålsson m.fl.

(kds) hemställs att riksdagen som sin

mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om att åldersgränsen på

65 år för rätten till assistans tas bort

(yrkande 3). Motionärerna anser att det

är oacceptabelt ur etisk synvinkel att

dra en gräns vid 65 års ålder. För

kontinuitetens och den goda omvårdnadens

skull bör rätten till assistans

fortsätta att gälla även efter 65 år,

menar motionärerna.

Bakgrund och tidigare behandling

Socialstyrelsen anger i rapporten Den

statliga assistansersättningen - varför

så många timmar? (Socialstyrelsen följer

upp och utvärderar 1995:3) att en

förklaring till att assistanstimmarna

blivit så många fler än beräknat kan

härledas ur svårigheterna att avgränsa

personlig assistans mot insatser enligt

annan lagstiftning. Personlig assistans

kan ersätta bl.a. hemtjänst,

arbetsbiträde, vårdartjänst och

resursperson i barnomsorgen, anförs det

i rapporten.

I Assistansutredningens betänkande SOU

1995:126 Kostnader för den statliga

assistansersättningen anförs beträffande

det s.k. nålsögat följande.

Om en praxis utvecklas som innebär att

rätten till assistansersättning prövas

mot den enskildes samlade behov kan

betydligt fler personer få rätt till

insatsen och risken öka för en

okontrollerad kostnadsutveckling. Jag

har därför bedömt att det finns goda

skäl, bl.a. mot bakgrund av de skärpta

kostnadskraven, att bekräfta den

tolkning som de flesta försäkringskassor

redan tillämpar.

Beträffande begreppet personlig

assistans anför utredaren att

lagstiftningen bör kompletteras med en

definition av personlig assistans för

att ge bättre vägledning för

behovsprövning och beslut. För att i

framtiden begränsa kostnadsutvecklingen

bör det markeras att insatsen skall

tillgodose behov av personlig praktisk

hjälp. Utredaren framhåller emellertid

att behoven av stöd och service för

många personer med psykiska

funktionshinder är stort.

Av Riksrevisionsverkets (RRV) rapport

Assistansreformen - en granskning av den

statliga assistansersättningen till

funktionshindrade (RRV 1995:57), framgår

att flertalet försäkringskassor

tillämpar den s.k. principen om nålsögat

för att bedöma om en persons hjälpbehov

berättigar till assistansersättning.

Denna princip har medfört att det är

främst personer med rörelsehinder som

erhåller ersättning. Enligt RRV

tillämpas dock inte principen på ett

enhetligt sätt och inte på samtliga

kassor. RRV anför att även

kammarrätterna bedömer det

kvalificerande hjälpbehovet på

varierande sätt. RRV anser därför att

det för att främja en mer likformig och

rättvis tillämpning, på ett klarare sätt

bör framgå av lagstiftningen vilken typ

av hjälpbehov som skall ligga till grund

för bedömningen av rätt till

assistansersättning.

Vid utskottets behandling av proposition

1992/93:159 om stöd och service till

vissa funktionshindrade, betänkande

1992/93:SoU19, tillstyrkte utskottet

förslaget om åldersgräns vid 65 år för

rätt till personlig assistans.

I betänkandet 1994/95:SoU25 om

handikappfrågor avstyrkte utskottet en

motion (kds) om att också personer över

65 år bör få rätt till personlig

assistans. Utskottet anförde följande.

Utskottet vill än en gång understryka

sitt tidigare uttalande om behov av

smidighet och hänsyn till den enskildes

önskemål vid övergången från personlig

assistans till annan stödform för en

funktionshindrad efter uppnådd

pensionsålder och att det ofta kan vara

lämpligt att huvudmannen fortsätter att

ge insatser enligt socialtjänstlagen i

former som liknar personlig assistans

enligt den nya lagen. Utskottet

förutsätter att denna del av reformen

noga följs samt att beslutet om en

åldersgräns omprövas om de

statsfinansiella förutsättningarna

tillåter det och erfarenheterna i övrigt

visar att ett ändringsbehov föreligger.

Utskottets bedömning

Kommunerna har det grundläggande

ansvaret för att personer med

utvecklingsstörning, autism, betydande

och bestående begåvningsmässigt

funktionshinder efter hjärnskada i vuxen

ålder och personer med andra och

varaktiga fysiska eller psykiska

funktionshinder, om dessa är stora och

förorsakar betydande svårigheter i den

dagliga livsföringen och därmed ett

omfattande behov av stöd och service,

får insatser enligt LSS om de behöver

sådan hjälp i sin dagliga livsföring och

om deras behov inte tillgodoses på annat

sätt. Bland insatserna i LSS finns,

förutom rätt till biträde av personlig

assistent eller ekonomiskt stöd till

skäliga kostnader för sådan assistans,

bl.a. ledsagarservice, som skall

underlätta för personer med omfattande

funktionshinder att delta i

samhällslivet, kontaktperson, vilken

avses hjälpa till att bryta den

enskildes isolering och underlätta ett

självständigt liv i samhället samt ge

råd i situationer som inte är av

komplicerad natur och avlösarservice i

hemmet, som bl.a. ger möjlighet för

föräldrar till funktionshindrade barn

att koppla av eller genomföra

aktiviteter som barnet inte deltar i.

Insatsen personlig assistans skall

förbehållas krävande eller i olika

avseenden komplicerade situationer, i

regel av mycket personlig karaktär.

Avgörande bör vara att den enskilde

behöver personlig hjälp för att klara

sin hygien, för att klä sig och klä av

sig, för att inta måltider eller för att

kommunicera med andra. Avsikten bör

emellertid vara att assistansen

därutöver också skall ges i andra

situationer där den enskilde behöver

kvalificerad hjälp och som ingår i det

dagliga livet. För barn med omfattande

omvårdnadsbehov under hela eller stor

del av dygnet kan personlig assistans

även innefatta nödvändigt personligt

stöd på grund av t.ex. epilepsi, extrem

infektionskänslighet, hjärtsjukdom eller

andningsproblem.

Det framgår således av LSS och LASS och

av förarbetena till lagstiftningen att

insatsen personlig assistent skall vara

förbehållen mycket gravt

funktionshindrade personer som behöver

hjälp i krävande eller komplicerade

situationer av mycket personlig

karaktär. Lagstiftningen har också i

stor utsträckning tillämpats på detta

sätt. Även om praxis i vissa fall inte

varit enhetlig. Enligt utskottets

uppfattning krävs det, för att

åstadkomma en mer enhetlig bedömning av

rätten till personlig assistans och för

att få grepp om kostnadsutvecklingen,

att en definition av insatsen personlig

assistans införs i lagen. I LSS anges

bara att personlig assistans ges till en

person som omfattas av lagen och som

behöver sådan hjälp i sin livsföring.

Utskottet delar regeringens bedömning

att det för rätt till personlig

assistent måste finnas ett behov av att

få hjälp med den personliga hygienen,

måltider, att klä av och på sig eller

att kommunicera med andra, s.k.

grundläggande behov. Den som behöver

hjälp med dessa grundläggande behov

skall även ha rätt till insatsen för

andra kvalificerade personliga behov i

sin livsföring om dessa inte tillgodoses

på annat sätt. Om en funktionshindrad

person däremot klarar av att på egen

hand sköta sina grundläggande behov men

inte t.ex. klarar av att på egen hand

göra inköp eller sköta sin ekonomi,

föreligger inte rätt till insatsen

personlig assistent. Denna typ av

stödbehov hos den funktionshindrade

skall tillgodoses genom andra insatser

enligt LSS eller socialtjänstlagen,

t.ex. genom stödperson eller ledsagare.

Regeringens förslag innebär att det för

rätt till statlig assistansersättning

skall vara de grundläggande behoven som

skall uppgå till i genomsnitt 20 timmar

per vecka. Utskottet delar denna

bedömning. Synsättet stämmer också väl

överens med nuvarande praxis. Utskottet

anser dock i likhet med inriktningen i

motionerna att införande av en

definition i LSS av begreppet personlig

assistans inte får innebära att någon

grupp som för närvarande i praxis

omfattas av lagstiftningen helt

utestängs från insatsen personlig

assistent. Personer med enbart psykiska

funktionshinder t.ex bör även i

fortsättningen vara berättigade till

personlig assistans i vissa speciella

fall, nämligen där karaktären och

omfattningen av det psykiska

funktionshindret medför behov av hjälp

med de grundläggande behoven. En person

kan t.ex. på grund av sitt psykiska

funktionshinder vara helt ur stånd att

själv klara sin hygien eller få i sig

mat. Den i propositionen föreslagna

lydelsen av 9 a § första stycket lagen

om stöd och service till vissa

funktionshindrade (LSS) bör enligt

utskottets mening ändras i enlighet med

det nyss anförda. Riksdagen bör med

anledning av motionerna So13 (v) yrkande

5, So14 (mp) yrkande 2, So16 (s) yrkande

1 och So18 (c) yrkande 1 anta det av

utskottet utarbetade förslaget till 9 a

§ första stycket LSS, i bilaga 2.

I motion So11 (kds) yrkande 3 anförs

att åldersgränsen på 65 år för rätt till

personlig assistans, i den föreslagna 9

a § LSS, tas bort. Utskottet anser att

det statsfinansiella läget för

närvarande inte tillåter en ändring av

åldersgränsen. Utskottet vidhåller dock

i denna fråga sin tidigare inställning

att kommunerna måste visa smidighet och

hänsyn vid övergången från personlig

assistans till annan stödform, och att

det ofta kan vara lämpligt att

huvudmannen fortsätter att ge insatser

som liknar personlig assistans.

Förslaget till 9 a § fjärde stycket LSS

tillstyrks och motionen avstyrks.

Avgränsning mot viss kommunal verksamhet

Propositionen

I propositionen anförs att genom

personlig assistans skall den enskildes

personliga behov av stöd och hjälp

tillgodoses. Personlig assistans har

dock inte varit tänkt att ersätta

personal som behövs för att driva en

kommunal verksamhet, t.ex. barnomsorg,

skola eller daglig verksamhet. Av

Assistansutredningen och RRV:s

revisionsrapport framgår att en

betydande del av den assistans, som nu

finansieras med statlig

assistansersättning, konsumeras vid

vistelse i barnomsorg, skola och daglig

verksamhet. Regeringen anser att det av

såväl principiella som finansiella skäl

är viktigt att en gränsdragning görs

mellan personlig assistans som är

finansierad genom den statliga

assistansersättningen och näraliggande

primärkommunala och landstingskommunala

verksamheter. I propositionen föreslås

därför att LASS kompletteras med en

bestämmelse om att assistansersättning

inte lämnas för tid då den

funktionshindrade personen vistas i

barnomsorg, skola eller daglig

verksamhet. Avsikten är emellertid inte

att i sådana situationer överföra

ansvaret för personlig assistans till

kommunerna. Däremot har kommunerna

skyldighet att enligt annan lagstiftning

- SoL, LSS och skollagen - ge det stöd

som behövs för att personerna i fråga

skall kunna delta i verksamheterna. I

speciella situationer, t.ex. där den

enskildes funktionshinder skapar

särskilda svårigheter att kommunicera

med andra än sin eller sina personliga

assistenter eller där det med hänsyn

till den funktionshindrade personens

hälsotillstånd är viktigt att den

personliga assistenten finns till hands,

skall dock statlig assistansersättning

kunna lämnas även i samband med vistelse

i barnomsorg, skola och daglig

verksamhet.

Stalig assistansersättning utgår inte

vid bl.a. sjukhusvistelse. I

propositionen anförs att RFV,

Socialstyrelsen och

handikapporganisationerna påpekat att

det i vissa situationer finns ett behov

av att kunna ta med sig den personliga

assistenten under sjukhusvistelser.

Regeringen föreslår därför att om

särskilda skäl föreligger bör

assistenten kunna följa med och bistå

den funktionshindrade personen vid

kortare sjukhusvistelser. Detta kan

gälla t.ex. vid akut intagning på

sjukhus i de fall där karaktären av

funktionshindret gör det särskilt

angeläget att den personliga assistenten

finns till hands. Personlig assistans

skall dock inte ersätta den omvårdnad

sjukvårdshuvudmannen är skyldig att ge.

Assistansersättning skall inte lämnas

för sjukvårdande insatser som faller

inom hälso- och sjukvårdens område.

Motionerna

I motion So13 av Ulla Hoffmann m.fl. (v)

hemställs att riksdagen avslår

regeringsförslaget om att

assistansersättning inte skall utgå för

tid när funktionshindrade personer

vistas i barnomsorg, skola eller daglig

verksamhet enligt LSS (yrkande 6). I

motionen anförs att tillgången till

personlig assistent i barnomsorg, skola

och daglig verksamhet för många har

inneburit trygghet, kontinuitet och en

enhetlig lösning av assistansen som

tidigare inte var möjlig att uppnå.

Problem uppstår inte heller vid t.ex.

sjukdom, lovdagar och besök hos

sjukgymnast eller läkare.

I motion So18 av Roland Larsson m.fl.

(c) hemställs att riksdagen i enlighet

med vad i motionen anförts beslutar om

funktionshindrades rätt till personlig

assistans vid vistelse eller deltagande

i barnomsorg, skola eller daglig

verksamhet (yrkande 2). I motionen

anförs att de förändringar som föreslås

i propositionen bör tillämpas med stor

varsamhet. Hänsyn måste tas till t.ex.

problem som kan uppstå för

flerhandikappade. Förslaget får inte

innebära en inskränkning i möjligheterna

för funktionshindrade att delta i

integrerad verksamhet, anför

motionärerna.

I motion So11 av Chatrine Pålsson m.fl.

(kds) hemställs att riksdagen vid avslag

på yrkande 1 i enlighet med vad i

motionen anförts beslutar om rätten att

få assistans för tid på sjukhus (yrkande

2). Motionärerna anför att de delar

regeringens grundsyn att

assistansersättning skall kunna lämnas

även för tid på sjukhus. Möjligheten

härtill skall dock, enligt motionärerna,

inte begränsas till att endast gälla

kort tid eller att intaget skall vara

akut eller oplanerat.

Bakgrund och tidigare behandling

I proposition 1992/93:159 Stöd och

service till vissa funktionshindrade

anfördes att avsikten inte är att den

personlige assistenten skall ersätta

personal som behövs för att bedriva en

verksamhet, t.ex. barnomsorg, skola

eller daglig verksamhet. Det underströks

att det är den enskildes personliga

behov av stöd och hjälp som skall

tillgodoses genom personlig assistent. I

propositionen anfördes emellertid att

assistansersättning bör kunna lämnas om

den enskilde av andra skäl bedöms behöva

hjälp av en bestämd person för att

kommunicera med andra, för att den

enskilde behöver omfattande och

tidskrävande hjälp i samband med t.ex.

måltider och toalettbesök eller då den

enskilde kan antas ofta utebli från

verksamheten och då behöva personlig

assistans, vid t.ex. sjukbesök.

Socialstyrelsen anför i Den statliga

assistansersättningen - varför så många

timmar? och i Handikappreformen -

årsrapport 1995 (Socialstyrelsen följer

upp och utvärderar 1995:3 och 1995:5)

att genom personlig assistans skall den

enskilde kunna fungera i hemmet och i

privatlivet, komma ut i samhället,

studera och arbeta. Personlig assistans

kan därför ersätta bl.a. hemtjänst,

arbetsbiträde, vårdartjänst och

resursperson i barnomsorgen. Assistansen

är dock inte tänkt att ersätta

sjukvårdande behandling/rehabilitering

eller andra insatser som klart faller

inom hälso- och sjukvårdens område. Den

skall inte heller ersätta

insatser/resurser som en person behöver

för att kunna delta i undervisning,

daglig verksamhet, barnomsorg m.m.

Socialstyrelsen anser att det är svårt

att tydligt definiera var gränsen går

mellan personlig assistans och sjukvård

liksom att dra gränsen mot respektive

huvudmans ansvar för t.ex. särskilda

resurser i barnomsorgen, i skolan samt i

daglig verksamhet. Socialstyrelsen

redogör för en kartläggning i fem

kommuner som utvisar att de elever som

har assistansersättning har omfattande

funktionshinder och återfinns i

träningsskolan. Endast en grundskoleelev

hade assistans enligt LASS. Den

personlige assistenten med

assistansersättning ersätter ofta en

personlig assistent beviljad enligt SoL.

Slutligen föreslår Socialstyrelsen att

det bör vara möjligt att behålla sin

personliga assistans vid kortare

sjukhusvistelse.

I Assistansreformen - en granskning av

den statliga assistansersättningen till

funktionshindrade (RRV 1995:57) anför

Riksrevisionsverket följande.

Efter genomgång av de resonemang som

förs i LSS-propositionen finns

emellertid såvitt RRV kan bedöma inte

någon enhetlig princip för hur

omfattningen av personlig assistans

skall påverkas av att en person har

tillgång till annan insats. Det kan vara

en förklaring till de problem som

handläggare anser sig ha med att avgöra

omfattningen av assistansersättningen.

Handläggare har även pekat på

svårigheter i gränsdragningen mellan

personlig assistans och sjukvård.

Barn med funktionshinder har ofta

särskilda behov av stöd i barnomsorg,

skola och under fritid. Om barnets behov

av särskilt stöd i t.ex. förskola och

skola inte kan tillgodoses inom ramen

för ordinarie verksamhet, bör det enligt

LSS-propositionen vara huvudmannens

uppgift att resurser tillförs

verksamheten med hänsyn till barnets

behov. LSS-propositionen nämner att

personlig assistans kan ersätta

elevassistent eller resursperson för ett

fåtal barn.

RRV anser att kommunen bör ha

huvudansvaret för att de

funktionshindrades hjälpbehov

tillgodoses under tid i kommunalt

anordnad verksamhet, det vill säga även

för personliga hjälpbehov som inte

direkt sammanhänger med verksamheten.

Följaktligen bör inte

assistansersättning lämnas för tid i

kommunalt ordnad verksamhet, menar

verket.

Utskottets bedömning

Den som har beviljats personlig

assistent med statlig

assistansersättning har ett omfattande

behov av personlig hjälp t.ex. vid

måltider eller med att kommunicera. Det

dr därför mycket viktigt att stödet ges

av en eller ett fåtal personer. En

betydande del av den assistans som i dag

finansieras genom den statliga

assistansersättningen avser ersättning

för tid i barnomsorg, skola och daglig

verksamhet. Funktionshindrade barns och

vuxnas behov av särskilt stöd i t.ex.

barnomsorg, skola och daglig verksamhet

bör i princip tillgodoses inom ramen för

den kommunala verksamheten. Personlig

assistans skall således, enligt

utskottets mening, inte ersätta den

personal som behövs för att bedriva

verksamheten. Det bör vara huvudmannens

uppgift att se till att de resurser som

krävs med hänsyn till den

funktionshindrades behov tillförs

verksamheten, t.ex. genom höjd

personaltäthet, specialpedagogiskt stöd

eller elevassistans. Dock anser

utskottet att statlig

assistansersättning för personlig

assistent bör utgå för den tid då den

funktionshindrade personen vistas i

barnomsorg, skola eller daglig

verksamhet, om funktionshindret är

sådant eller kombinationen av

funktionshinder sådan att den

funktionshindrade behöver tillgång till

någon person med ingående kunskap om den

funktionshindrade och dennes

hälsotillstånd. Utskottet vill dock

understryka att kontinuiteten och

tryggheten i det personliga stödet inte

får urholkas. Det är därför särskilt

angeläget att försäkringskassor och

kommuner nära samverkar i dessa fall.

Utskottet har uppmärksammats på att goda

lösningar finns i vissa kommuner. Samma

person bör t.ex. kunna vara personlig

assistent åt ett barn med statlig

ersättning och samtidigt elevassistent

åt samma barn under lektionstid med

ersättning från kommunen. På detta sätt

uppehålls kontinuiteten i stödet till

den funktionshindrade och

kostnadsansvaret fördelas mellan

huvudmännen på det sätt som avsågs i

proposition 1992/93:159 Stöd och service

till vissa funktionshindrade. Utskottet

delar regeringens uppfattning att

assistansersättning inte skall lämnas

för sjukvårdande insatser enligt hälso-

och sjukvårdslagen. Utskottet delar

emellertid också regeringens bedömning

att det skall vara möjligt att i vissa

situationer bibehålla assistans enligt

LASS även vid kortare sjukhusvistelse.

Det kan gälla situationer då en persons

funktionshinder eller kombination av

funktionshinder, hälsotillstånd eller

möjligheter att kommunicera kräver att

en eller ett starkt begränsat antal

personer med ingående kunskap om den

funktionshindrade finns till hands.

Utskottet tillstyrker den i

propositionen föreslagna ändringen i 4 §

första stycket lagen om

assistansersättning med den justeringen

att ordet eller förs in mellan orden

gruppbostad, och 4. vistas .

Motionerna So13 (v) yrkande 6 och So18

(c) yrkande 2 är till viss del

tillgodosedda och avstyrks.

Utskottet tillstyrker även den i

propositionen föreslagna ändringen i 4 §

andra stycket lagen om

assistansersättning. Motion So11 (kds)

yrkande 2 om assistansersättning för tid

på sjukhus avstyrks.

Barns rätt till personlig assistans

Propositionen

I propositionen anförs att personer som

tillhör lagens personkrets enligt 7 §

LSS har rätt till bl.a. personlig

assistans om de behöver hjälp i sin

livsföring och deras behov inte

tillgodoses på annat sätt. Någon

skillnad görs inte mellan barn och vuxna

i lagtexten. I lagens förarbeten (prop.

1992/93:159) framhölls emellertid att

vårdnadshavare till barn med

funktionshinder, liksom andra

vårdnadshavare, enligt föräldrabalken

har ansvar för barnets personliga

förhållanden och skall se till att

barnets behov blir tillgodosedda.

Vårdnadshavaren skall också svara för

att barnet får den tillsyn som behövs

med hänsyn till barnerts ålder,

utveckling och övriga omständigheter. I

specialmotiveringen till 7 § LSS angavs

att behovet helt eller till viss del kan

tillgodoses genom en förälders ansvar

enligt föräldrabalken för den normala

vårdnaden av ett barn. I den nu

behandlade propositionen anförs att

såväl RFV, Socialstyrelsen som RRV

ansett att det föreligger otydligheter

mellan uttalandena i propositionen,

1992/93:159, och regelverket, vilket har

vållat tillämpningssvårigheter vad

gäller bedömningen av assistansbehov för

barn. Assistansutredningen har som ett

besparingsalternativ föreslagit att barn

under 16 år helt skall undantas från

rätten till personlig assistans.

Regeringen är dock inte beredd att

genomföra en sådan förändring. För vissa

gravt funktionshindrade barn, för vilka

föräldraansvaret i kombination med t.ex.

vårdbidrag, avlösarservice, barnomsorg

och skola inte räcker till, skall även

fortsättningsvis finnas möjlighet att få

personlig assistans. I klargörande syfte

föreslås emellertid att LASS

kompletteras med en bestämmelse i 3 §

som anger att vårdnadshavarens ansvar

för barnets behov av omvårdnad,

trygghet, fostran, utveckling och

tillsyn enligt föräldrabalken skall

beaktas särskilt vid bedömningen av

behovet av personlig assistans. Vid

bedömning av barns rätt till personlig

assistans/assistansersättning och

omfattningen av denna skall således

särskilt beaktas vad som normalt kan

anses falla inom ramen för det

föräldraansvar som enligt föräldrabalken

åvilar alla vårdnadshavare med hänsyn

till barnets ålder, utveckling och

omständigheter i övrigt, anförs det i

propositionen.

Motionerna

I motion So14 av Thomas Julin m.fl. (mp)

hemställs att riksdagen beslutar att

inte utvidga föräldraansvaret för

anhöriga till handikappade och

funktionshindrade i föreliggande förslag

till lagstiftning (yrkande 3). I

motionen anförs att föräldrar till

funktionshindrade barn har tagit ett

ansvar vida överstigande vad ett vanligt

föräldraskap innebär. Assistansreformen

gav helt nya möjligheter för dessa

föräldrar, t.ex. till förvärvsarbete.

Motionärerna menar att man inte skall

öppna upp för enskilda handläggare att

ta bort assistanstimmar med hänvisning

till föräldraansvaret.

I motion So18 av Roland Larsson m.fl.

(c) hemställs att riksdagen avslår

propositionens förslag i den del som

berör föräldrarnas ansvar (yrkande 3). I

motionen anförs att assistansreformen

inneburit ett betydelsefullt stöd för

föräldrar med svårt handikappade barn.

Motionärerna påpekar att propositionens

hänvisning till föräldrarnas ansvar

enligt föräldrabalken inte kan hävdas i

detta sammanhang. Föräldrabalken tar

sikte på den rättsliga vårdnaden och

inte den extra tillsyn som ett

funktionshindrat barn kan innebära.

Motionärerna anser därför att förslaget

bör avslås.

Bakgrund och tidigare behandling

I proposition 1992/93:159 Stöd och

service till vissa funktionshindrade

anför föredragande statsrådet i

specialmotiveringen till 9 § 2 LSS

följande.

Vårdnadshavare till barn med

funktionshinder har, liksom andra

vårdnadshavare, ansvar enligt

föräldrabalken för sina barns omvådnad

och trygghet. Föräldraansvaret och

samhällets insatser i form av exempelvis

barnomsorg och avlösarservice kan dock i

vissa fall behöva kompletteras med

insatsen personlig assistans. - - - Även

en vårdnadshavare kan vara personlig

assistent, om insatsen kan anses gå

utöver vad föräldraansvaret omfattar och

det är fråga om situationer där

förutsättningarna för insatsen personlig

assistans föreligger.

Riksrevisionsverket har vid sin

granskning av assistansreformen (RRV

1995:57) gjort den bedömningen, utifrån

LSS-propositionen, att personlig

assistans endast torde kunna beviljas

för tid som sträcker sig utöver vad som

kan anses vara normalt föräldraansvar.

Hur långt en förälders ansvar sträcker

sig för funktionshindrade barn framgår

dock inte av propositionen, menar RRV.

Verket anför vidare att det inte är

möjligt att avgöra hur domstolarna

kommit fram till visst resultat och

vilka avräkningar som gjorts för t.ex.

föräldraansvar och andra insatser. Detta

är gränsdragningsfrågor som enligt RRV

bör klargöras och ges en tydligare

reglering. RRV anför emellertid att

enligt förevarande rättspraxis barn

skall beviljas assistansersättning då

deras hjälpbehov exklusive

föräldraansvaret uppgår till minst 20

timmar. Det vill säga barn bedöms

utifrån samma kriterier som vuxna.

Domstolarna tar, enligt verkets mening,

inte hänsyn till att personlig assistans

enligt lagens förarbeten skall beviljas

endast för en begränsad grupp av barn

med mycket stort omvårdnadsbehov.

I Assistansutredningen anges att cirka 1

250 barn för närvarande erhåller

assistansersättning. I förarbetena till

LSS antyds att högre behovskrav skall

gälla för barn än för vuxna. Utredaren

gör den bedömningen att om barn under

sexton år inte skall undantas från

rätten till personlig assistans behövs

det en lagändring, som förtydligar vilka

krav som skall gälla för barns rätt till

personlig assistans. Innebörden av

lagändringen bör, enligt utredaren, vara

att ett högre behovskrav skall gälla för

barn än för vuxna.

Utskottets bedömning

I propositionen föreslås att det vid

bedömningen av barns rätt till personlig

assistans skall beaktas vad som faller

inom ramen för det ansvar för barnets

personliga förhållanden som åvilar

barnets vårdnadshavare. Förslaget syftar

till att klargöra att försäkringskassan,

vid bedömning av om ett funktionshindrat

barn har rätt till personlig assistans,

skall ta hänsyn till vad som normalt kan

anses falla inom ramen för det

föräldraansvar som enligt föräldrabalken

åvilar alla vårdnadshavare med hänsyn

till barnets ålder, utveckling och

omständigheter i övrigt. Ett annat sätt

att uttrycka saken är att det är behovet

av extra tillsyn och omvårdnad med

anledning av ett funktionshinder som

skall ligga till grund för bedömning och

beslut om personlig assistans. Enligt

vad utskottet erfarit tillämpas

principen redan i dag vid de allra

flesta försäkringskassor. Uppfattningen

att kompensation skall lämnas för extra

omvårdnadsbehov, merarbete och

merkostnader till följd av

funktionshinder är en sedan många år

vedertagen princip inom

handikappområdet. Den tillämpas bl.a.

vid bedömning av rätt till vårdbidrag

för handikappade barn och

handikappersättning. Enligt utskottets

uppfattning skall principen även

tillämpas vid bedömning av rätt till

personlig assistans. Vissa motionärer

och andra som framfört synpunkter till

utskottet uppfattar att syftet med

förslaget till 3 § tredje stycket lagen

om assistansersättning skulle vara att

ställa större krav på föräldrar med

funktionshindrade barn än på andra

föräldrar. Med hänsyn härtill och till

att principen om kompensation för

merkostnader och merarbete redan har en

fast förankring inom handikappområdet

anser utskottet att det inte behövs

något ytterligare förtydligande i lagen.

Med anledning av motionerna So14 (mp)

yrkande 3 och So18 (c) yrkande 3

avstyrker utskottet lagförslaget i denna

del.

Lagförslagen i övrigt

Utskottet tillstyrker förslagen till lag

om ändring i lagen (1993:387) om stöd

och service till vissa funktionshindrade

och lag om ändring i lagen (1993:389) om

assistansersättning i övrigt. I 16 §

första stycket lag om

assistansersättning har orden .

Detsamma gäller om ersättning i annat

fall har lämnats felaktigt eller med för

högt belopp fallit bort, och bör föras

in mellan orden belopp och och .

Uppföljning och kontroll m.m.

Propositionen

I propositionen anförs att

Socialstyrelsen skall slutredovisa sitt

uppdrag att följa upp och utvärdera

handikappreformen senast den 1 maj 1997.

Regeringen förutsätter att

Socialstyrelsen inom ramen för det

uppdraget även följer upp effekterna av

de förändringar som nu föreslås. Vidare

anförs i propositionen följande.

Det nära sambandet mellan personlig

assistans och kommunala insatser för

funktionshindrade personer innebär att

det kan uppstå betydande förskjutningar

i ansvars- och kostnadsfördelningen

mellan staten och kommunerna inom

området. Den nuvarande ordningen med ett

delat ansvar mellan staten och

kommunerna kan också, som

Assistansutredningen framhöll, leda till

svårigheter att säkerställa en

tillfredsställande kostnadskontroll inom

systemet.

Regeringen har därför för avsikt att

uppdra åt RFV och Socialstyrelsen att

lämna förslag till utformning av ett

system för fortlöpande kartläggning och

uppföljning av i vilken utsträckning det

sker förskjutningar i

ansvarsfördelningen mellan staten och

kommunerna. Arbetet syftar bl.a. till

att få ett ytterligare underlag för att

bedöma det framtida kostnadsansvaret för

personlig assistans, anförs det

propositionen.

Vidare anförs det i propositionen att

assistansersättning utbetalas enligt 10

§ LASS månadsvis med belopp som

motsvarar kostnaden för assistansen

under det antal beviljade

assistanstimmar som assistans lämnats. I

7 § förordning (1993:1091) om

assistansersättning regleras vad som

avses med kostnaden för assistansen.

Ersättningen är avsedd att täcka de

faktiska kostnaderna för assistansen.

Enligt regeringen råder det oklarhet

rörande försäkringskassornas möjlighet

att kontrollera de kostnader som ligger

till grund för den avgift som anordnare

av personlig assistans debiterar den

assistansberättigade.

Försäkringskassorna har möjlighet att

begära redovisning av underlaget för den

debiterade avgiften. RFV har emellertid

konstaterat att det varit svårt för

kassorna att av vissa assistansanordnare

få ta del av de begärda uppgifterna.

Regeringen avser därför att tillsammans

med RFV finna former för hur en sådan

redovisning skall kunna regleras utan

att det inskränker på principerna för

assistansersättningen.

Motionerna

I motion So12 av Bo Nilsson och Barbro

Hietala Nordlund (s) hemställs att

riksdagen som sin mening ger regeringen

till känna vad i motionen anförts om

vikten av ett bibehållet statligt

huvudmannaskap. Motionärerna anför att

en statlig finansiering är en garanti

för likabehandling av de

funktionshindrade. Små kommuner kan få

svårt att klara det ansvar

assistansersättningen innebär.

Ersättningen bör därför betraktas som en

socialförsäkring och handläggas av

försäkringskassan. Övergår

assistansreformen till kommunerna hamnar

de funktionshindrade åter i den otrygga

livssituation som de befann sig i före

handikappreformen. De kommunala

handläggarnas dubbla lojaliteter,

gentemot kommunen och den enskilde,

skapar utrymme för godtycke, menar

motionärerna.

I motion So13 av Ulla Hoffmann m.fl. (v)

hemställs att riksdagen som sin mening

ger regeringen till känna att en

utredning/uppföljning av

assistansreformen inte bör komma till

stånd (yrkande 1), att riksdagen hos

regeringen begär att

Riksförsäkringsverket i samråd med

intresseorganisationer och

brukarkooperativ gör en översyn av hur

utbetalningsrutinerna kan förändras

(yrkande 2) och att

Riksförsäkringsverket gör en översyn av

kommunernas hantering av

administrationskostnaderna (yrkande 4).

I motionen anförs att en av

huvudpoängerna med assistansreformen är

att den knutits till

socialförsäkringssystemet. På det sättet

är den enskildes behov av assistans inte

beroende av ibland mycket skiftande

lokala prioriteringar och resurser.

Staten är en bättre garant för att

behoven bedöms mer generellt, och

assistansersättningen bör vara oberoende

av kommunalekonomiska överväganden,

anser motionärerna. I motionen anförs

vidare att mer än 80 % av all personlig

assistans administreras av kommunerna,

dvs. den enskilde brukaren använder sin

assistansersättning till att köpa

personlig assistans av kommunen.

Kommunernas administrationskostnader är

emellertid genomsnittligt väsentligt

högre än andra assistansanordnares.

Detta medför att brukaren får mindre

över för s.k. assistanskostnader för

aktiviteter, t.ex. för att delta i

kurser och konferenser.

I motion So14 av Thomas Julin m.fl. (mp)

hemställs att riksdagen som sin mening

ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om att en utredning om kommunalt

huvudmannaskap inte bör komma till stånd

(yrkande 1). För att assistansreformen

skall kunna vara den trygghet som den i

dag är för de funktionshindrade måste

den administreras över

socialförsäkringssystemet.

Assistanstagarna får inte bli beroende

av skiftande lokala förutsättningar.

Motionärerna motsätter sig därför att

ett kommunalt huvudmannaskap för

assistansersättningen utreds. I den mån

kommunala kostnader övervältras på

staten får det regleras genom en

justering av statsbidraget till

kommunerna, enligt motionärerna.

I motion So16 av Sonja Fransson och

Lisbeth Staaf-Igelström (s) hemställs

att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om statligt huvudmannaskap

(yrkande 2). Motionärerna anför att

mindre kommuner med genomsnittligt fler

personer tillhörande personkretsen kan

få mycket höga kostnader. Ju mindre

kommunen är, desto mer kostnadskänslig

är den. Det kan också vara svårt för

mindre kommuner att upprätthålla

tillräcklig kompetens och

tillfredsställande kvalitet vid de

bedömningar och avvägningar som

erfordras för likabehandling av de

funktionshindrade i landet, anser

motionärerna.

I motion So17 av Lars Leijonborg m.fl.

(fp) hemställs att riksdagen som sin

mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om uppföljning (yrkande

2). Förslaget om en uppföljning av

ansvarsförskjutningen, i fråga om

kostnadsfördelningen mellan staten och

kommunerna, kan regeringen använda som

alibi för att återigen föreslå

inskränkningar i rätten till personlig

assistans, enligt motionärerna.

Motionärerna anser att regeringen i

stället borde ägnat sig åt andra

problem, som att en del kommuner

försöker komma åt så mycket

assistansersättning som möjligt med

minsta möjliga motprestation och att

förenkla administrationen inom

försäkringskassorna.

I motion So18 av Roland Larsson m.fl.

(c) hemställs att riksdagen som sin

mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts angående

kommunalisering av assistansverksamheten

(yrkande 7), om avgränsning och

särredovisning mot ordinarie kommunal

verksamhet (yrkande 4) och om vikten av

utbildning inom assistansverksamheten

(yrkande 5). Motionärerna anför att de

inte kan ställa sig bakom en

kommunalisering av assistansreformen.

Villkoren för de handikappade får inte

bli beroende av kommunernas olika

storlek och ekonomiska förutsättningar.

Enligt motionärerna innebär det en

större trygghet för den enskilde om

försäkringskassan gör bedömningen av

vårdbehovet och utvecklar en praxis som

blir likvärdig över hela landet. För att

undvika gränsdragningsproblem skall, i

de fall kommunen anlitas för att

anställa och administrera personliga

assistenter, en strikt avgränsning ske

mot övrig kommunal verksamhet. Den som

använder sig av den kommunala

administrationen för sin

assistansersättning bör få regelbunden

redovisning av hur pengarna använts,

anser motionärerna. Motionärerna menar

också att utbildning är mycket viktigt.

Verksamhetsanordnarna bör därför åläggas

att tydligt redovisa vilka

utbildningsinsatser som vidtagits.

Bakgrund och tidigare behandling

Socialstyrelsen anför i

Handikappreformen Årsrapport 1995

följande.

Syftet med personlig assistans är att

vka möjligheterna för svårt

funktionshindrade personer att leva ett

självständigt liv. Samtidigt som det

framförs kritik mot t.ex. handläggning,

administration och

gränsdragningsproblem, framhåller de som

i dag har personlig assistans ofta att

den inneburit stora positiva

förändringar för dem. De anser att det

är viktigt att assistansen även

fortsättningsvis skall utgå enligt

lagens intentioner och att behov över 20

timmar per vecka bör handläggas av

försäkringskassan.

Informationen om LSS har inledningsvis

i hög grad handlat om personlig

assistans. Socialstyrelsen menar att det

är av yttersta vikt att enskilda får

relevant information om samtliga

insatser som finns att tillgå för att

tillgodose behovet av stöd, såväl genom

LSS som annan lagstiftning.

Behovsbedömningen måste dessutom alltid

utgå från varje enskild individs

förutsättningar.

Riksrevisionsverket anför i

Assistansreformen - en granskning av den

statliga assistansersättningen till

funktionshindrade (RRV 1995:57) i

huvudsak följande. Huvudmannaskapet för

handikappreformen är delat. Huvudorsaken

till detta, som det beskrivs i lagens

förarbeten, är att assistansersättningen

skall beviljas utan hänsyn till

kommunalekonomiska överväganden. RRV

anser att det finns anledning att

överväga hur huvudmannaskapet skall

utformas i framtiden. En avgörande fråga

är om det finansiella ansvaret för

insatsen personlig assistans skall föras

över till kommunerna. RRV anser att

ansvar för beslut, verkställighet och

finansiering generellt sett bör följas

åt. Det ger förutsättningar för en

förbättrad kostnadskontroll löpande och

för den framtida kostnadsutvecklingen.

Vidare utgår olika

decentraliseringssträvanden i samhället

från idén att individuella bedömningar

lättast sker så nära individen som

möjligt. Detta har kommit till uttryck i

flera aktuella

huvudmannaskapsförändringar såsom

Ädelreformen och omsorgernas

kommunalisering. RRV menar emellertid

att en kommunalisering i sig inte kommer

att innebära en avgörande reduktion av

kostnaderna. Besparingar kan dock göras

genom förenklad administration och genom

samordning av insatser. Farhågor

beträffande övervältring från kommun

till stat skulle också elimineras. RRV

påpekar dock att farhågor har framförts

beträffande en kommunalisering, t.ex.

att kommunalekonomiska prioriteringar

kan komma att påverka bedömningarna, att

det kan innebära sämre möjligheter till

samordning med

handikappersättning/vårdbidrag, att de

funktionshindrade kan komma att utpekas

och särbehandlas och att kommunerna kan

komma att vägra verkställa

förvaltningsdomstolars domar enligt LSS.

Vidare framgår av verkets granskning att

handläggarna vid försäkringskassorna

anser att de har små möjligheter att

följa upp att redovisat antal arbetade

timmar verkligen utförts och att det

även är svårt att ifrågasätta

arbetsgivares beräkningar av de

administrativa kostnaderna. RRV anser

att försäkringskassornas möjlighet till

kontroll inte är tillräcklig.

Av Assistansutredningen framgår att

kommuner i vissa fall har agerat så att

svårt funktionshindrade sökt och fått

statlig assistansersättning i stället

för en annan insats som kommunen borde

ha stått för. Den bedömningen görs dock

att det hittills inte haft någon stor

betydelse för kostnadsutvecklingen, men

att det finns en avsevärd risk för att

det i framtiden kommer att ske

kostnadsförskjutningar från kommunerna

till staten, med ett fortsatt delat

huvudmannaskap. Utredaren anför att

regelsystemet och konstruktionen av den

statliga assistansersättningen ger

mycket bristfälliga instrument och

incitament för kontroll av

kostnadsutvecklingen och för kontroll av

att beviljade och utbetalade medel

används på rätt sätt. Vidare anförs att

utredningen har fått en mängd

påpekanden, från

handikapporganisationer,

försäkringskassor och enskilda

funktionshindrade, gällande hanteringen

av medel såväl i kommuner som av

enskilda och privata assistansanordnare.

Även RRV och Riksförsäkringsverket (RFV)

har i olika sammanhang pekat på

administrativa problem och

ofullkomligheter.

Utskottets bedömning

Utskottet anser det angeläget med en

aktiv uppföljning av reformen, främst

för att få en god uppfattning om vad

reformen betytt för enskilda människor

med funktionshinder - hur reformens

intentioner uppfylls - men även för att

följa kostnadsutvecklingen. Den praxis

som utvecklas i kommunerna, hos

försäkringskassorna och i

överinstanserna bör därför följas noga.

Utskottet anser sig också kunna

konstatera att vissa förskjutningar i

ansvars- och kostnadsfördelningen mellan

staten och kommunerna har skett. Det

finns exempel på hur vissa kommuner

anpassar eller gör om bostäder för

funktionshindrade i syfte främst att

erhålla statlig assistansersättning

eller att personliga assistenter

utnyttjas i den kommunala hemtjänsten.

Det förekommer uppgifter bl.a. om att

medel för personliga assistenter som

kommuner erhåller från den statliga

assistansersättningen utnyttjas på ett

oriktigt sätt. I vissa fall särredovisas

inte assistansersättningen. Enligt

utskottets mening är det viktigt att

olika lösningar söks dels för att få

kontroll över kostnadsutvecklingen, dels

för att hindra kostnadsövervältring från

kommunerna till staten. Det torde för

att möjliggöra detta vara nödvändigt med

en striktare avgränsning och

särredovisning mellan den verksamhet som

bedrivs enligt LASS och kommunens övriga

verksamhet. Utskottet delar därför

regeringens uppfattning att det är

angeläget att utforma ett system för

fortlöpande kartläggning och uppföljning

och att detta lämpligen kan utföras av

Riksförsäkringsverket och

Socialstyrelsen. Motionerna So13 (v)

yrkandena 2 och 4 och So18 (c) yrkandena

4 och 5 får anses i huvudsak

tillgodosedda och avstyrks.

Om kostnadsansvaret för insatsen

personlig assistans skulle läggas på

kommunerna, kan det för mindre kommuner

innebära mycket dryga kostnader i de

fall man har fler personer med

omfattande funktionshinder än

genomsnittligt. Mindre kommuner kan

också få svårt att upprätthålla

tillräcklig kompetens för att med

tillfredsställande kvalitet göra de

bedömningar och avvägningar som

erfordras för att det skall bli en lika

behandling av de funktionshindrade,

oavsett var de är bosatta i landet. Det

har hittills inte skett någon

utvärdering av det delade

huvudmannaskapet som ger underlag för

att nu överväga ett ändrat

huvudmannaskap för statlig

assistansersättning. Enligt utskottets

uppfattning bör staten genom

försäkringskassorna även

fortsättningsvis vara huvudman för

personlig assistans där behoven

vverstiger 20 timmar per vecka. Vad

utskottet nu anfört bör med anledning av

motionerna So12 (s), So13 (v) yrkande 1,

So14 (mp) yrkande 1, So16 (s) yrkande 2,

So17 (fp) yrkande 2 och So18 (c) yrkande

7 ges regeringen till känna.

Övriga frågor

Propositionen

Regeringen bedömer att de förslag till

avgränsningar som lagts fram, rörande

definition av personlig assistans,

avgränsning mot kommunal verksamhet och

barns rätt till personlig assistans,

kommer att leda till minskade kostnader

för den statliga assistansersättningen

med 230 miljoner kronor. Förslaget om

att assistansersättning skall kunna

lämnas under kortare vårdtider på

sjukhus bedöms leda till en ökad kostnad

på 15 miljoner kronor. Förslagen till

avgränsningar skall träda i kraft den 1

juli 1996, men regeringen bedömer att

full ekonomisk effekt uppnås först under

år 1997. Regeringen utgår från att de

omprövningar av tidigare fattade beslut

som försäkringskassorna förutsätts göra

kommer att genomföras successivt från

den 1 juli 1996. Förslagen bedöms inte

medföra någon ökad belastning för

domstolarna.

Regeringen föreslår att det genom

övergångsbestämmelser till LASS skall

ges möjlighet för försäkringskassorna

att ompröva beslut om

assistansersättning som fattats före den

1 juli 1996 utan att två år förflutit

sedan frågan om rätt till ersättning

senast prövades. Detta bör, enligt

regeringen, endast ske om

försäkringskassan bedömer att en

omprövning skulle leda till ett beslut

om lägre antal assistanstimmar.

Övergångsbestämmelsen syftar till att

uppnå en omedelbar effekt av de

föreslagna besparingarna.

Motionerna

I motion So13 av Ulla Hoffmann m.fl. (v)

hemställs att riksdagen som sin mening

ger regeringen till känna att riksdagen

beslutar minska det statliga bidraget

till kommunerna med 215 miljoner kronor

(yrkande 7) och att riksdagen hos

regeringen begär en utredning om hur

personer med psykiska funktionshinder

kan inordnas som en fjärde personkrets i

lag om stöd och service till vissa

funktionshindrade (yrkande 8). I

motionen anförs att regeringen avser att

spara 215 miljoner kronor genom

förslagen i propositionen. Regeringen

vill också motverka en

kostnadsövervältring, från kommunerna

till staten. Motionärerna anser att

kostnadsövervältringen kan motverkas

genom att staten reducerar statsbidraget

till kommunerna med 215 miljoner kronor.

Assistansersättning kan då fortsatt

lämnas när funktionshindrade vistas och

deltar i barnomsorg, skola eller daglig

verksamhet, menar motionärerna. I

motionen anförs vidare att de psykiskt

funktionshindrade i dag diskrimineras

när det gäller möjlighet till insatser

enlig LSS. Personer med svåra och

djupgående psykiska funktionshinder

skall ha samma rätt till stöd och

service som andra personer med

funktionshinder. Motionärerna föreslår

därför att det utreds hur denna grupp

skall kunna omfattas av LSS.

I motion So15 av Gullan Lindblad m.fl.

(m) hemställs att riksdagen som sin

mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om en differentiering

av assistansersättningen (yrkande 2).

Motionärerna anför att flera

handikapporganisationer föreslagit en

differentiering av assistansersättningen

mellan de tre personkretsarna i LSS.

Alla funktionshindrade har inte samma

behov av assistans och därmed inte

heller behov av samma belopp på

ersättningen, menar motionärerna.

I motion So18 av Roland Larsson m.fl.

(c) hemställs att riksdagen, vid bifall

till yrkandena 1, 2, 3, 4, 5 och 7, som

sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om

assistansersättningens storlek (yrkande

6). Motionärerna föreslår, för att ge

utrymme för en humanare bedömning av

vårdbehov och rätt till assistans, att

ersättning bör utgå med högst 175 kr

inklusive administration. Sänkningen

behöver inte innebära några negativa

konsekvenser för verksamheten, anser

motionärerna.

I motion So14 av Thomas Julin m.fl. (mp)

hemställs att riksdagen som sin mening

ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om behovet av att vidare utreda

möjligheterna för anhöriga att få

ersättning vid vård av sjuk anhörig även

efter det att den handikappade fyllt 21

år (yrkande 5). Motionärerna anser att

regeringen bör utreda möjligheten för

anhöriga att få ersättning för vård vid

sjukdom också av en nära anhörig som är

över 21 år och inte har personlig

assistans i sin dagverksamhet. För den

anhörige skulle en laglig rätt härtill

underlätta en fortsatt god relation till

t.ex. arbetsgivaren, menar motionärerna.

Utskottets bedömning

Regeringen har bedömt att den

sammanlagda besparingen av förslagen i

propositionen uppgår till 215 miljoner

kronor. Merparten av den besparingen

uppnås, enligt regeringen, genom en

tydligare avgränsning av personlig

assistans mot annan kommunal verksamhet.

Full ekonomisk effekt uppnås först under

år 1997, under förutsättning att

förändringarna genomförs successivt

fr.o.m. den 1 juli 1996. Utskottet anser

inte att de ändringar och förtydliganden

i regeringens förslag som utskottet

föreslagit innebär någon nämnvärd

förändring i de beräknade besparingarna.

Några motioner tar upp frågor om

reformens finansiering och de ekonomiska

effekterna av förslagen i propositionen.

I motion So13 (v) yrkande 7 anförs att

kostnadsövervältringen på staten kan

lösas genom att kommunerna erhåller

motsvarande mindre vid fördelningen av

de statliga bidragen till kommunerna.

Utskottet anser att förslaget i motionen

strider mot uppläggningen av

handikappreformen och avstyrker

motionsyrkandet.

I samma motion begärs en utredning om

hur personer med psykiska

funktionshinder genom en fjärde

personkrets kan inordnas i LSS. Vid

införandet av LSS kom också personer med

omfattande psykiska funktionshinder att

omfattas av lagens insatser. Utskottet

har i samband med behandlingen av

propositionen om psykiskt stördas

villkor instämt i den dåvarande

regeringens avsikt att ge

Socialstyrelsen i uppdrag att följa upp

LSS med avseende på denna grupp.

Uppföljningen avsågs kunna utgöra

underlag för bedömningen av om LSS är

ändamålsenlig i stödet till de psykiskt

störda. Utskottet anser att resultatet

av uppföljningen bör avvaktas och

avstyrker motion So13 (v) yrkande 8.

I motion So15 (m) anförs att alla

funktionshindrade inte har behov av

precis samma assistans och därmed inte

heller behov av samma ersättning för

personlig assistans. En differentiering

av assistansersättningen kan, enligt

utskottets mening, övervägas i samband

med att reformen följs upp. Motion So15

(m) yrkande 2 får härmed anses i

huvudsak tillgodosedd och avstyrks.

I motion So18 (c) menar motionärerna

att en möjlighet att åstadkomma utrymme

för en humanare bedömning av vårdbehov

och den enskildes rätt till assistans är

att assistansersättningen uppgår till

högst 175 kr. Utskottet konstaterar att

denna fråga får övervägas av regeringen

som, enligt 10 § LASS, för varje år

fastställer ett högsta belopp per timme.

Riksförsäkringsverket lämnar förslag

till regeringen om högsta timbelopp.

Utskottet avstyrker motion So18 (c)

yrkande 6.

I motion So14 (mp) anförs att anhöriga

till handikappade barn bör få möjlighet

till ersättning för vård av barnet även

efter det att barnet fyllt 21 år. Enligt

lagen om allmän försäkring får

tillfällig föräldrapenning utgå för vård

av barn upp till 21 års ålder (i vissa

fall 23 års ålder) om barnet omfattas av

LSS. Utskottet, som anser att frågan om

en höjning av åldersgränsen bör

övervägas i annat sammanhang, avstyrker

motion So14 (mp) yrkande 5.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande avslag på

propositionen

att riksdagen avslår motionerna

1995/96:So11 yrkande 1, 1995/96:

So15 yrkande 1 och 1995/96:So17

yrkande 1,

res. 1 (m, fp, mp,

kds )

2. beträffande tidsram för

beslut om assistansersättning

att riksdagen med anledning av

propositionen och motionerna

1995/96:So13 yrkande 3 och

1995/96:So14 yrkande 4 antar 6 § i

regeringens förslag till lag om

ändring i lagen (1993:389) om

assistans-ersättning med den

ändringen att ordet tre ersätts med

sex ,

res. 2 (mp)

3. beträffande definition av

personlig assistans

att riksdagen med anledning av

propositionen och motionerna

1995/96:So13 yrkande 5, 1995/96:So14

yrkande 2, 1995/96:So16 yrkande 1 och

1995/96:So18 yrkande 1 antar 9 a §

första stycket i regeringens förslag

till lag om ändring i lagen

(1993:387) om stöd och service till

vissa funktionshindrade, med den

ändringen att paragrafen erhåller den

i bilaga 2 som Utskottets förslag

betecknade lydelsen,

4. beträffande åldersgräns för

rätt till personlig assistans

att riksdagen med avslag på motion

1995/96:So11 yrkande 3 antar 9 a §

fjärde stycket i regeringens förslag

till lag om ändring i lagen

(1993:387) om stöd och service till

vissa funktionshindrade,

res. 3 (kds)

5. beträffande

assistansersättning vid vistelse i

barnomsorg m.m.

att riksdagen med avslag på

motionerna 1995/96:So13 yrkande 6 och

1995/96:So18 yrkande 2 antar 4 §

första stycket i regeringens förslag

till lag om ändring i lagen

(1993:389) om assistansersättning med

den ändringen att ordet "eller" förs

in mellan "gruppbostad." och "4.

vistas",

6. beträffande

assistansersättning för kortare tid

på sjukhus m.m.

att riksdagen med avslag på motion

1995/96:So11 yrkande 2 antar 4 §

andra stycket i regeringens förslag

till lag om ändring i lagen

(1993:389) om assistansersättning,

7. beträffande barns rätt till

personlig assistans

att riksdagen med anledning av

motionerna 1995/96:So14 yrkande 3 och

1995/96:So18 yrkande 3 avslår

regeringens förslag till 3 § tredje

stycket lag om ändring i lagen

(1993:389) om assistansersättning,

8. beträffande förslaget till

lag om ändring i lagen (1993:387) om

stöd och service till vissa

funktionshindrade i övrigt

att riksdagen antar regeringens

förslag till lag om ändring i lagen

(1993:387) om stöd och service till

vissa funktionshindrade i den mån det

inte omfattas av vad utskottet

hemställt under tidigare moment,

9. beträffande förslaget till

lag om ändring i lagen (1993:389) om

assistansersättning i övrigt

att riksdagen antar regeringens

förslag till lag om ändring i lagen

(1993:389) om assistansersättning i

den mån det inte omfattas av vad

utskottet hemställt under tidigare

moment med den ändringen i 16 §

första stycket att orden "Detsamma

gäller om ersättning i annat fall har

lämnats felaktigt eller med för högt

belopp förs in mellan "belopp" och

"och",

10. beträffande uppföljning

att riksdagen avslår motionerna

1995/96:So13 yrkandena 2 och 4 och

1995/96:So18 yrkandena 4 och 5,

11. beträffande huvudmannaskap

att riksdagen med anledning av

motionerna 1995/96:So12, 1995/96:So13

yrkande 1, 1995/96:So14 yrkande 1,

1995/96:So16 yrkande 2, 1995/96:So17

yrkande 2 och 1995/96:So18 yrkande 7

som sin mening ger regeringen till

känna vad utskottet anfört,

12. beträffande ekonomisk

reglering mellan staten och

kommunerna

att riksdagen avslår motion

1995/96:So13 yrkande 7,

res. 4 (v, mp)

13. beträffande en fjärde

personkrets

att riksdagen avslår motion

1995/96:So13 yrkande 8,

14. beträffande differentiering

av assistansersättning

att riksdagen avslår motion

1995/96:So15 yrkande 2,

15. beträffande

assistansersättningens storlek

att riksdagen avslår motion

1995/96:So18 yrkande 6,

16. beträffande vård av sjuk

anhörig

att riksdagen avslår motion 1995/96:So14

yrkande 5.

Stockholm den 2 maj 1996

På socialutskottets vägnar

Sten Svensson

I beslutet har deltagit: Sten Svensson

(m), Bo Holmberg (s), Ingrid Andersson

(s), Rinaldo Karlsson (s), Hans Karlsson

(s), Liselotte Wågö (m), Christina

Pettersson (s), Roland Larsson (c),

Marianne Jönsson (s), Leif Carlson (m),

Conny Öhman (s), Stig Sandström (v),

Mariann Ytterberg (s), Birgitta Wichne

(m), Thomas Julin (mp), Chatrine Pålsson

(kds) och Kerstin Heinemann (fp).

Reservationer

1. Avslag på propositionen (mom. 1)

Sten Svensson, Liselotte Wågö, Leif

Carlson och Birgitta Wichne (alla m),

Thomas Julin (mp), Chatrine Pålsson

(kds) och Kerstin Heinemann (fp) anser

dels att den del av utskottets yttrande

som på s. 5 börjar med Kostnaderna för

och på s. 6 slutar med på

propositionen. bort ha följande

lydelse:

Lagen om stöd och service till vissa

funktionshindrade har gett tiotusentals

personer en helt ny möjlighet att leva

ett normalt liv och få ta del av olika

verksamheter. Införande av LSS och LASS

är den största och viktigaste

handikappreformen i Sverige. Utskottet

anser att en så genomgripande reform

behöver verka ytterligare några år innan

en utvärdering görs. Reformen och

rättspraxis har inte hunnit ta form och

ett framstressat förslag bidrar endast

till osäkerhet för redan utsatta

grupper. De förändringar som regeringen

föreslår i propositionen är så

omfattande att de hotar hela reformen om

personlig assistans. Den nuvarande

lagstiftningen bör, enligt utskottets

mening, gälla till dess det finns

underlag för en seriös prövning av

reformen. Utskottet kan t.ex. inte

ställa sig bakom förslagen om en starkt

förkortad tidsram för beslut om

assistansersättning, definitionen av

begreppet personlig assistans och

avgränsningen mellan statens och

kommunernas ansvar. Utskottet anser

därför med anledning av motionerna So11

(kds) yrkande 1, So15 (m) yrkande 1 och

So17 (fp) yrkande 1 att propositionen

skall avslås.

dels att utskottets hemställan under

mom. 1 bort ha följande lydelse:

1. beträffande avslag på

propositionen

att riksdagen med anledning av

motionerna 1995/96:So11 yrkande 1,

1995/96:So15 yrkande 1 och

1995/96:So17 yrkande 1 avslår

propositionen,

2. Tidsram för beslut om

assistansersättning (mom. 2)

Thomas Julin (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande

som på s. 7 börjar med Assi-

stansersättning skall och på s. 8

slutar med ordet sex . bort ha

följande lydelse:

Utskottet delar inställningen i motion

So14 (mp) om att det är värdefullt för

personer som har ett mycket stort behov

av personlig assistans att kunna spara

sina assistanstimmar till sådana

tillfällen då de önskar göra något extra

assistanskrävande. Att korta ned denna

tid till tre månader från ett år

omöjliggör ett sådant sparande.

Utskottet anser därför med anledning av

motion So14 (mp) yrkande 4 att förslaget

till ändring i 6 § lagen om

assistansersättning bör avslås.

dels att utskottets hemställan under

mom. 2 bort ha följande lydelse:

2. beträffande tidsram för beslut om

assistansersättning

att riksdagen med anledning av motion

1995/96:So14 yrkande 4 avslår

regeringens förslag till ändring i 6

§ lag om ändring i lagen (1993:389)

om assistansersättning,

3. Åldersgräns för rätt till personlig

assistans (mom. 4)

Chatrine Pålsson (kds) anser

dels att den del av utskottets yttrande

som på s. 12 börjar med I motion och

slutar med motionen avstyrks. bort ha

följande lydelse:

Utskottet anförde redan när reformen

infördes att det är principiellt

felaktigt med en åldersgräns för rätt

till personlig assistans när vårdbehovet

kvarstår. Åldersgränsen innebär en

diskriminering av äldre. Det måste vara

den enskildes behov av personlig

assistans som är avgörande och inte

personens ålder. Det har visat sig att

inte alla beviljade timmar utnyttjas.

Det finns därför nu, enligt utskottets

mening, ett utrymme för att bygga ut

reformen. Utskottet anser därför för

kontinuitetens och den goda omvårdnadens

skull att rätten till assistans skall

fortsätta att gälla även efter 65 års

ålder. Med bifall till motion So11 (kds)

yrkande 3 bör således regeringens

förslag till 9 a § fjärde stycket

lagen om stöd och service till vissa

funktionshindrade avslås.

dels att utskottets hemställan under

mom. 4 bort ha följande lydelse:

4. beträffande åldersgräns för rätt

till personlig assistans

att riksdagen med bifall till motion

1995/96:So11 yrkande 3 avslår

regeringens förslag till 9 a § fjärde

stycket lag om ändring i lagen

(1993:387) om stöd och service till

vissa funktionshindrade,

4. Ekonomisk reglering mellan staten och

kommunerna (mom. 12)

Stig Sandström (v) och Thomas Julin (mp)

anser

dels att den del av utskottets yttrande

som på s. 25 börjar med Några motioner

och slutar med avstyrker

motionsyrkandet. bort ha följande

lydelse:

Utskottet anser det angeläget att

markera att de av regeringen föreslagna

besparingarna inte får äventyra

innehållet i rättighetslagstiftningen.

De eventuella besparingar som görs inom

den statliga assistansersättningen får

kommunerna kompensera inom andra

ansvarsområden. Kommunernas ytterst

ansträngda ekonomi får lösas genom andra

åtgärder. Utskottet anser vidare att

assistansreformen nu måste få sätta sig

under ett par år och att de

funktionshindrade personer som är

beroende av LASS i framtiden slipper

fler ogenomtänkta besparingsförslag.

Utskottet anser med anledning av motion

So13 (v) yrkande 7 att riksdagen bör

besluta att minska statens bidrag till

kommunerna med 215 miljoner kronor.

dels att utskottets hemställan under

mom. 12 bort ha följande lydelse:

12. beträffande ekonomisk reglering

mellan staten och kommunerna

att riksdagen med anledning av motion

1995/96:So13 yrkande 7 som sin mening

ger regeringen till känna vad

utskottet anfört.

Särskilda yttranden

1. Personlig assistans

Sten Svensson, Liselotte Wågö, Leif

Carlson och Birgitta Wichne (alla m)

anför:

Den borgerliga regeringens målsättning

var att handikappade och deras anhöriga

skall ges ökade möjligheter till ett

gott liv. En mängd åtgärder i syfte att

underlätta för funktionshindrade

genomfördes. Den största reformen var

införandet av LSS och LASS. Lagen om

stöd och service till vissa

funktionshindrade har givit tiotusentals

funktionshindrade en helt ny möjlighet

att leva ett normalt liv och få ta del

av olika verksamheter. Från flera

handikapp-organisationer har föreslagits

en differentiering av

assistansersättningen om besparingar på

området visar sig nödvändiga.

Socialstyrelsen har i uppdrag av

regeringen att utvärdera reformen, bl.a.

med avseende på om LSS är ändamålsenlig

när det gäller stödet till de psykiskt

störda. I samband med utvärderingen bör

även frågan om en differentiering av

assistansersättningen prövas.

2. Personlig assistans

Kerstin Heinemann (fp) och Thomas Julin

(mp) anför:

Trots ett ansträngt statsfinansiellt

läge genomfördes handikappreformen under

den borgerliga regeringen. Syftet med

LSS var att underlätta vardagen för

familjer med funktionshindrade barn och

för vuxna med olika funktionshinder.

LASS har möjliggjort för många

handikappade att själva anställa

personliga assistenter eller att anlita

kommunen eller kooperativ för att få

denna service. Det finns dock en del

ytterligare behov av reformer inom LSS

och LASS tillämpningsområde. Samhället

bör göras mer handikappvänligt. För

många funktionshindrade varierar

hjälpbehoven mycket mellan olika delar

av året. En inskränkning av de

funktionshindrades valfrihet och

självbestämmande måste undvikas. En

kommunalisering av handikappolitiken och

en omyndigförklaring av de

funktionshindrade är inte en politik

värd att återgå till. De grupper av

funktionshindrade personer som i dag

omfattas av reformen måste även i

fortsättningen kunna känna säkerhet.

Personkretsen bör således omfatta även

t.ex. personer med psykiska

funktionshinder. Vid 65 års ålder

förloras rätten till personlig

assistans. Det innebär ett abrupt

avbrytande av en assistans som

möjliggjorde ett mycket självständigt

liv. Det finns skäl att överväga om det

inte bör införas vissa övergångsregler

som ersätter den rigida gränsen vid 65

års ålder. En del kommuner försöker

komma över så mycket

assistansersättning som möjligt med

minsta möjliga motprestation . Detta är

ett problem som måste diskuteras i

samband med en utvärdering. I det

sammanhanget bör även övervägas en

förenkling av administrationen och en

bättre samordning av insatserna på

området.

3. Personlig assistans

Chatrine Pålsson (kds) anför:

När assistansreformen trädde i kraft

förändrades livet för drygt 6 000

människor på ett mycket påtagligt sätt.

Många handikappade säger sig ha gått

från att bara existera till att börja

leva. Det är tveksamt att redan efter ca

två år göra en utvärdering av en så pass

genomgripande reform. Staten borde vänta

i ytterligare tre år innan man gör en

sådan utvärdering. Reformen har ännu

inte hunnit sätta sig ordentligt. Det

finns domar som väntar på utslag och det

finns ännu inte någon rättspraxis på

området. Det är angeläget att undvika

ryckighet och osäkerhet för redan

utsatta människor. Den gällande

lagstiftningen bör därför bibehållas

tills det finns underlag för att göra en

seriös prövning av reformen. Livet är

inte förutsägbart, och hjälpbehoven för

en funktionshindrad kan variera kraftigt

mellan olika perioder. Det är angeläget

att undvika begränsningar i den

funktionshindrades frihet och att

motverka en ökad administration.

Angelägna frågor för framtiden är också

att assistansersättning skall kunna

lämnas för tid på sjukhus och att den

som fyllt 65 år skall kunna få personlig

assistans.

I propositionen framlagda lagförslag

Av utskottet föreslagen ändring i 9 a §

första stycket regeringens förslag till

lag om ändring i lagen (1993:387) om

stöd och service till vissa

funktionshindrade

Regeringens förslag

Utskottets förslag

9 a §

Med personlig Med personlig

assistans enligt 9 assistans enligt 9

§ 2 avses § 2 avses

personligt utformat personligt utformat

stöd som ges av ett stöd som ges av ett

begränsat antal begränsat antal

personer åt den som personer åt den som

på grund av på grund av stora

funktionshinder och varaktiga

behöver praktisk funktionshinder

hjälp med sin behöver hjälp med

personliga hygien, sin personliga

måltider, att klä hygien, måltider,

av och på sig eller att klä av och på

att kommunicera med sig, att

andra kommunicera med

(grundläggande andra eller annan

behov). hjälp som

förutsätter

ingående kunskaper

om den

funktionshindrade

(grundläggande

behov).

Innehållsförteckning

Sammanfattning 1

Propositionen 1

Motionerna 2

Motioner väckta med anledning av

propositionen 2

Beredningen av ärendet i riksdagen 3

Utskottet 4

Propositionen i huvuddrag 4

Fråga om avslag på propositionen 4

Motionerna 4

Utskottets bedömning 5

Tidsram för beslut om

assistansersättning 6

Propositionen 6

Motionerna 6

Bakgrund och tidigare behandling 7

Utskottets bedömning 7

Definition av personlig assistans

m.m. 8

Propositionen 8

Motionerna 9

Bakgrund och tidigare behandling 10

Utskottets bedömning 11

Avgränsning mot viss kommunal

verksamhet 12

Propositionen 12

Motionerna 13

Bakgrund och tidigare behandling 14

Utskottets bedömning 15

Barns rätt till personlig assistans 16

Propositionen 16

Motionerna 17

Bakgrund och tidigare behandling 17

Utskottets bedömning 18

Lagförslagen i övrigt 18

Uppföljning och kontroll m.m. 19

Propositionen 19

Motionerna 19

Bakgrund och tidigare behandling 21

Utskottets bedömning 22

Övriga frågor 23

Propositionen 23

Motionerna 24

Utskottets bedömning 25

Hemställan 26

Reservationer 27

1. Avslag på propositionen (mom. 1) 27

2. Tidsram för beslut om

assistansersättning (mom. 2) 28

3. Åldersgräns för rätt till

personlig assistans (mom. 4) 29

4. Ekonomisk reglering mellan

staten och kommunerna (mom. 12) 29

Särskilda yttranden 30

1. Personlig assistans 30

2. Personlig assistans 30

3. Personlig assistans 31

I propositionen framlagda lagförslag,

bilaga 1 32

Av utskottet föreslagen ändring i 9 a §

första stycket regeringens förslag till

lag om ändring i lagen (1993:387) om

stöd och service till vissa

funktionshindrade, bilaga 2 37

Gotab, Stockholm 1996