Bet. 1995/96:SoU17

Socialutskottets betänkande

1995/96:SOU17

Vissa hälso- och sjukvårdsfrågor (förnyad behandling)

Innehåll

Sammanfattning

Motionerna

Utskottet

Hemställan

Reservationer

Innehållsförteckning

1995/96

SoU17

Ärendet

I betänkandet 1995/96:SoU11 behandlades

ungefär 80 motionsyrkanden från den

allmänna motionstiden 1995 om olika

hälso- och sjukvårdsfrågor samt en

motion med anledning av regeringens

skrivelse 1995/96:15 om redogörelsen för

behandlingen av riksdagens skrivelser

till regeringen, vilken överlämnats av

konstitutionsutskottet.

Samtliga motionsyrkanden utom ett

avstyrktes. Utskottet föreslog ett

tillkännagivande till regeringen med

anledning av en motion om andlig

kränkning.

Till utskottet hade från ansvariga

myndigheter rapporterats att hälso- och

sjukvården och socialtjänsten ibland

möter människor som drabbats av svåra

psykiska problem sedan de frigjort sig

eller stötts ut från rörelser som de

hamnat i stark beroendeställning till.

Rörelserna beskrivs ofta som

manipulativa, antidemokratiska och

auktoritära. För egna syften utövar

ledaren/ledarna ett starkt psykiskt

tryck på medlemmarna, som kan helt

avskärmas från omvärlden. Försök från

medlemmar att frigöra sig motarbetas

intensivt. Den som lyckas frigöra sig

eller som stöts ut är ofta mycket sårbar

och saknar helt självförtroende. Enligt

rapporterna till utskottet förekommer

ofta självmordstankar. Hälso- och

sjukvården och socialtjänsten och andra

samhällsorgan, t.ex. skolan och

domstolsväsendet, saknar oftast

kunskaper om vilket stöd och vilken

hjälp, vård och behandling som behöver

ges. I USA finns kunskaper och

erfarenheter på detta område. Frågorna

har uppmärksammats också i Frankrike.

Utskottet anförde att det i dag saknar

tillräckligt underlag för att ta

ställning till de svåra frågor som

aktualiserades i motionen. Utskottet

ansåg därför att regeringen på lämpligt

sätt borde kartlägga omfattningen av

dessa problem och de motreaktioner de

skapar. Vid kartläggningen måste

yttrande- och religionsfrihetsfrågor

beaktas. Detta kan vara en grannlaga

uppgift. I sammanhanget borde utredas

dels hur problemen kunde förebyggas,

dels vilket stöd och vilken hjälp, vård

och behandling som borde kunna erbjudas.

I sammanhanget borde också övervägas hur

kunskaper och erfarenheter på detta

område kan spridas till alla berörda med

bevarad respekt för religions- och

yttrandefriheten.

Vad utskottet hade anfört borde ges

regeringen till känna med anledning av

motion So406 (fp).

Vid kammarbehandlingen den 6 mars 1996

av betänkandet beslutade riksdagen att

återförvisa betänkandet till utskottet

för ytterligare beredning.

Sammanfattning

Det återförvisade ärendet omfattar

samtliga motionsyrkanden som behandlades

i betänkandet 1995/96:SoU11.

Utskottet har berett

konstitutionsutskottet tillfälle att

yttra sig i fråga om den föreslagna

kartläggningen. Konstitutionsutskottet

har från de synpunkter utskottet har att

beakta inte någon erinran mot

socialutskottets förslag om ett

tillkännagivande.

Socialutskottet vidhåller sina tidigare

ställningstaganden.

Till betänkandet har fogats 14

reservationer och ett särskilt yttrande.

Motionerna

Motioner från allmänna motionstiden 1995

1994/95:So207 av Gullan Lindblad m.fl.

(m) vari yrkas

3. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om en allmän obligatorisk

sjukvårdsförsäkring.

1994/95:So219 av Alf Svensson m.fl.

(kds) vari yrkas

2. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om de små sjukhusens betydelse.

1994/95:So223 av Lars Leijonborg m.fl.

(fp) vari yrkas

21. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om förebyggande insatser riktade

mot flickor och kvinnor samt mödra-

barnhälsovårdens ansvar.

1994/95:So250 av Gudrun Schyman m.fl.

(v) vari yrkas

5. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om möjliga system för

kvalitetskontroller och

kvalitetssäkringar.

1994/95:So402 av Sten Andersson och

Wiggo Komstedt (m) vari yrkas att

riksdagen hos regeringen begär en

utredning rörande rätten till dödshjälp

med beaktande av medicinska, juridiska,

etiska och allmänmänskliga synpunkter.

1994/95:So404 av Sten Andersson och

Wiggo Komstedt (m) vari yrkas att

riksdagen hos regeringen begär utredning

av möjligheten att upprätta ett

juridiskt bindande "livstestamente".

1994/95:So406 av Barbro Westerholm (fp)

vari yrkas att riksdagen som sin mening

ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om behovet av utredning om hur

andlig kränkning med dess hälsomässiga

följder skall kunna förebyggas och

åtgärdas samt hur människor som utsatts

för sådan kränkning skall kunna få

hjälp.

1994/95:So412 av Chatrine Pålsson m.fl.

(kds) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om kvalitetskontroll och

kvalitetssäkringssystem,

2. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om ackrediteringssystem,

3. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om den förebyggande hälsovården,

7. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om vikten av ambulanspersonal

med hög kompetens,

8. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om de små sjukhusens betydelse.

1994/95:So413 av Chatrine Pålsson och

Rose-Marie Frebran (kds) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om att stärka länsdelssjukhusens

roll,

2. att riksdagen hos regeringen begär

att en utredning tillsätts för att göra

en översyn av sjukhusstrukturen.

1994/95:So419 av Juan Fonseca (s) vari

yrkas att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om invandrares hälsa.

1994/95:So422 av Birger Schlaug m.fl.

(mp) vari yrkas

2. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om behovet av utredning av hur

gentekniken riskerar att komma till

användning i rashygieniskt syfte,

4. att riksdagen hos regeringen begär

lagförslag som omfattar förbud att söka,

efterfråga och använda information om

människors gener vid anställnings- och

antagningsförfaranden,

5. att riksdagen hos regeringen begär

lagförslag som omfattar förbud att söka,

efterfråga eller använda information om

människans gener vid

försäkringsförfaranden och

bankkontakter,

6. att riksdagen hos regeringen begär

lagförslag som omfattar förbud att

utlämna information om enskilda

människors genuppsättning.

1994/95:So423 av Lars Leijonborg m.fl.

(fp) vari yrkas

5. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om förebyggande insatser,

6. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om skolhälsovården,

8. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om egenvården,

10. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om sällsynta sjukdomstillstånd,

11. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om kvinnors hälsa,

12. att riksdagen hos regeringen begär

att Hälso- och sjukvårdsutredningen får

tilläggsdirektiv för att studera nya

styrsystem i hälso- och sjukvården,

14. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om omvårdnad och

omvårdnadsforskning,

16. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om kvalitetssäkring i vården,

17. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om forsknings- och

utvecklingsarbete.

1994/95:So424 av Gullan Lindblad m.fl.

(m) vari yrkas

2. att riksdagen hos regeringen begär

förslag om en allmän obligatorisk

sjukvårdsförsäkring i enlighet med vad

som anförts i motionen,

3. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om personalens möjligheter till

utveckling i ett försäkringsbaserat

vårdsystem,

4. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om kostnadskontroll i en allmän

obligatorisk sjukvårdsförsäkring,

5. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om forskning och utveckling,

6. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om kvalitetskontroll i hälso-

och sjukvården,

8. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om en sammanhållen vård.

1994/95:So426 av Kerstin Heinemann (fp)

vari yrkas att riksdagen som sin mening

ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om utbildning om och behandling

av lymfödem.

1994/95:So427 av Siw Persson (fp) vari

yrkas att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om resurser för forskning och

utveckling inom det psykologiska

metodområdet, framför allt psykologiska

test.

1994/95:So431 av Gullan Lindblad m.fl.

(m) vari yrkas att riksdagen hos

regeringen begär förslag om en enhetlig

taxa för läkare och barnmorskor vad

gäller preventivmedelsrådgivning och

förskrivning av preventivmedel i

enlighet med vad som anförts i motionen.

1994/95:So432 av Birgitta Carlsson (c)

vari yrkas

2. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om förebyggande hälsovård.

1994/95:So433 av Barbro Johansson m.fl.

(mp) vari yrkas att riksdagen som sin

mening ger regeringen till känna att

forskningen inom farmakologi snarast bör

inrikta sig på att bestämma

doseringsmallar för medicin till kvinnor

baserade på den kvinnliga kroppen.

1994/95:So436 av Bo Nilsson m.fl. (s)

vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om behovet av resurser till en

förbättrad epilepsivård,

2. att riksdagen hos regeringen begär

förslag till snabba åtgärder för att

förbättra livssituationen för personer

med epilepsi,

3. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om behovet av ökad utbildning av

specialistneurologer.

1994/95:So437 av Barbro Westerholm m.fl.

(fp, c, kds) vari yrkas att riksdagen

som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om översyn av

taxesättningen för

preventivmedelsrådgivning.

1994/95:So438 av Isa Halvarsson och

Karin Pilsäter (fp) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om svenska internationella

insatser för att få slut på kvinnlig

könsstympning,

2. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om vikten av aktiva åtgärder mot

kvinnlig könsstympning.

1994/95:So441 av Ragnhild Pohanka m.fl.

(mp) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om tilläggsfinansiering av

sjukvården,

2. att riksdagen hos regeringen begär

en utredning om alternativ

sjukvårdsfinansiering enligt vad i

motionen anförts.

1994/95:So445 av Gullan Lindblad m.fl.

(m, s, fp, kds) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om sjuksköterskans, barnmorskans

m.fl. yrkesgruppers kompetens.

1994/95:So451 av Stig Sandström m.fl.

(v) vari yrkas

1. att riksdagen i enlighet med vad i

motionen anförts hos regeringen begär

förslag till inrättandet av en från

hälso- och sjukvården fristående statlig

ombudsmannainstitution,

Patientombudsmannen,

2. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om lokala

ombudsmannaexpeditioner,

3. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om behovet av resurser för att

bistå psykvårdens och långvårdens

patienter vid deras anmälningar mot

vårdpersonal,

4. att riksdagen hos regeringen begär

en översyn av rutinerna vid

journalföring inom hälso- och sjukvården

enligt vad i motionen anförts,

5. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om behovet av en utvidgning av

ramen för disciplinära sanktioner

kopplat till ekonomiska ersättningar vid

felbehandlingar och övergrepp inom hälso-

och sjukvården,

7. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om anmälan och disciplinpåföljd

för mobbning vårdpersonal emellan för

att förhindra att patienter drabbas,

8. att riksdagen hos regeringen begär

en förlängning av preskriptionstiderna

för anmälan av felbehandling/övergrepp

inom hälso- och sjukvården.

1994/95:So457 av Elisabeth Fleetwood (m)

vari yrkas att riksdagen som sin mening

ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om åtgärder för att förbättra

informationen om bullerskador och

tinnitus.

1994/95:So470 av Bertil Persson (m) vari

yrkas att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om HSF-modellen.

1994/95:So478 av Birgitta Hambraeus (c)

vari yrkas att riksdagen som sin mening

ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om åtgärder för att främja

alternativ sjukvård.

1994/95:So484 av Fanny Rizell m.fl.

(kds) vari yrkas

20. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om åtgärder mot ätstörningar som

anorexi och bulimi,

36. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om åtgärder för att förebygga

och behandla malignt melanom.

1994/95:So485 av Marianne Samuelsson

m.fl. (mp) vari yrkas

2. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om möjligheterna att låta

producenter och importörer betala en

avgift för att finansiera de kostnader

som deras verksamheter skapar,

3. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om att skatt/avgifter skall tas

ut från de verksamheter som orsakar

vårdkostnader, för att delfinansiera det

förebyggande arbetet, vård, förbättrad

omvårdnad och rehabilitering.

1994/95:So489 av Gudrun Schyman m.fl.

(v) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om områdesbaserad bevakning av

ohälsa,

2. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om kartläggning av riskmiljöer,

3. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om målinriktade insatser för att

förebygga stora folksjukdomar,

4. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om aktiv hälsoupplysning,

5. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om prioritering av vissa

grupper, framför allt barn, ungdomar och

kvinnor,

8. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om ekonomiska styrmedel för att

förbättra folkhälsan,

13. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om avgiftstak i sjukvården.

1994/95:So499 av Ragnhild Pohanka och

Thomas Julin (mp) vari yrkas

2. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna att läkare med

utbildning i ortopedisk medicin bör

erhålla specialistkompetens,

3. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna att

specialistvårdstaxan bör anpassas så att

läkare kan ge patienterna ekonomisk

möjlighet att tillgodogöra sig

ifrågavarande behandling,

4. att riksdagen beslutar att en

statlig vidareutbildning för

sjukgymnaster i ortopedisk medicin

inrättas.

1994/95:Ub608 av Stig Sandström m.fl.

(v) vari yrkas att riksdagen som sin

mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om behovet av och

resurser för forskning och utveckling

inom det psykologiska metodområdet,

särskilt psykologiska test.

1994/95:Sf611 av Rose-Marie Frebran

m.fl. (kds) vari yrkas

17. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om utbildning om kvinnlig

könsstympning.

1994/95:A270 av Gullan Lindblad och

Göthe Knutson (m) vari yrkas

10. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om fri etableringsrätt inom

vårdsektorn.

1994/95:A802 av Lars Leijonborg m.fl.

(fp) vari yrkas

3. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om återställandet av större

etableringsfrihet inom områdena vård och

omsorg,

10. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om vikten av att det vid

behandlingen av anorexi och bulimi finns

vårdplatser med stor kontinuitet i

vårdlaget och personal med olika

kompetenser samt att

informationsinsatserna intensifieras.

1994/95:A807 av Ingbritt Irhammar m.fl.

(c) vari yrkas

32. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om att jämställdhetsperspektivet

måste belysas i HSU 2000,

33. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om forskning om kvinnors hälsa

där kvinnor utgör normen,

38. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om anorexi och bulimi.

Motion med anledning av regeringens

skrivelse 1995/96:15 Redogörelse för

behandlingen av riksdagens skrivelser

till regeringen, vilken överlämnats av

konstitutionsutskottet

1995/96:K15 av Barbro Westerholm (fp)

vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om lagreglering av gentester,

2. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om samordning av

Socialdepartementets och

Arbetsmarknadsdepartementets arbete med

gentester och genetisk sekretess,

3. att riksdagen hos regeringen begär

att den utan dröjsmål skall återkomma i

ärendet.

Ärendets beredning i utskottet

Utskottet har inhämtat yttrande från

konstitutionsutskottet. Yttrandet fogas

till betänkandet som bilaga.

Utskottet

Sjukvårdens finansiering, organisation

och inriktning m.m.

Finansiering m.m.

I motion So207 av Gullan Lindblad m.fl.

(m) begärs ett tillkännagivande till

regeringen om vad i motionen anförts om

en allmän obligatorisk

sjukvårdsförsäkring (yrkande 3).

Motionärerna anser att välfärdspolitiken

måste reformeras. Utgångspunkten måste

vara ett system med gemensam

finansiering men där resurserna styrs

mot de reella behoven och i stor

utsträckning följer de val som den

enskilde träffar. Motionärerna anför att

en allmän obligatorisk

sjukvårdsförsäkring ger alla rätt till

valfri sjukvård utan att det kostar den

enskilde något extra.

I motion So424 av Gullan Lindblad m.fl.

(m) finns ett liknande yrkande (yrkande

2). I yrkande 4 begärs att riksdagen ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om kostnadskontroll i en allmän

obligatorisk sjukvårdsförsäkring. Den

allmänna och obligatoriska

sjukvårdsförsäkringen skapar

effektivitet genom konkurrens på alla

nivåer. Patienten sätts i centrum och

kvaliteten blir ett konkurrensmedel. Ett

ökat inslag av avgiftsfinansiering

garanterar samtidigt en god

kostnadskontroll. Avgiftsfinansieringen

bör även i framtiden kombineras med

högkostnadsskydd för dem som är i behov

av mycket vård, heter det i motionen.

I motion So485 av Marianne Samuelsson

m.fl. (mp) begärs att riksdagen ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om möjligheterna att låta

producenter och importörer betala en

avgift för att finansiera de kostnader

som deras verksamheter skapar (yrkande

2). Vidare begärs att riksdagen ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om att skatt/avgifter skall tas

ut på de verksamheter som orsakar

vårdkostnader, för att delfinansiera det

förebyggande arbetet, vård, förbättrad

omvårdnad och rehabilitering (yrkande

3). Motionärerna nämner som exempel

kemikalier, trafik, alkohol och tobak.

I motion So441 av Ragnhild Pohanka

m.fl. (mp) hemställs att riksdagen ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om tilläggsfinansiering av

sjukvården (yrkande 1) samt att

riksdagen hos regeringen begär en

utredning om alternativ

sjukvårdsfinansiering enligt vad i

motionen anförts (yrkande 2).

Motionärerna anför att finansieringen av

sjukvården blir allt svårare att ordna.

Det är därför nödvändigt att undersöka

nya möjligheter att finna tillskott till

finansieringen. Ett naturligt sätt är

att låta verksamheter med uttalad

riskexponering betala den

sjukvårdskostnad som verksamheten i

fråga orsakar. Hit hör, enligt

motionärerna, t.ex. industrin, trafiken

(bil, tåg, flyg, buss), militär

verksamhet, viss sportverksamhet

(motorsporttävlingar, utförsåkningar på

skidor, skytte, sportflyg etc.). Dessa

verksamheter måste då genom ett utökat

försäkringsskydd gardera sig mot och

utjämna riskerna med sin verksamhet. Det

finns, enligt motionärerna, även andra

möjligheter genom avgifter och skatter

att göra denna delfinansiering och här

behövs en utredning, då problematiken är

komplicerad.

I motion So489 av Gudrun Schyman m.fl.

(v) begärs att riksdagen ger regeringen

till känna vad i motionen anförts om

ekonomiska styrmedel för att förbättra

folkhälsan (yrkande 8). Motionärerna

anser att tobaken, alkoholen och

trafiken skall ta ett större ansvar för

att täcka sjukvårdens kostnader.

Motionärerna anser att man även kan

tänka sig att använda skatte- eller

avgiftsinstrument för att bekämpa

ohälsosamma företeelser som ställer till

skador på längre sikt, t.ex. överdrivet

övertidsuttag som leder till onaturliga

påfrestningar eller våldsvideor som kan

skapa psykiska störningar. I yrkande 13

av samma motionärer begärs att riksdagen

ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om avgiftstak i sjukvården.

Enligt motionärerna skall all sjukvård

ha låga avgifter som är så lika som

möjligt över hela landet.

Rekommendationer om avgiftstak bör kunna

utfärdas av Landstingsförbundet och

regeringen efter förhandlingar.

Fri etableringsrätt

I motion A270 av Gullan Lindblad och

Göthe Knutson (båda m) begärs ett

tillkännagivande till regeringen om vad

i motionen anförts om fri

etableringsrätt inom vårdsektorn

(yrkande 10). Motionärerna anser att en

del av det arbete som i dag utförs inom

den offentliga sektorn, ofta i monopol,

bör utväxlas till en privat

tjänstesektor. Motionärerna anser att

fri etableringsrätt för t.ex. läkare,

tandläkare och sjukgymnaster bör

återinföras och att andra grupper, t.ex.

barnmorskor och sjuksköterskor, bör ges

samma rätt.

I motion So424 av Gullan Lindblad m.fl.

(m) begärs ett tillkännagivande till

regeringen om vad i motionen anförts om

personalens möjligheter till utveckling

i ett försäkringsbaserat vårdsystem

(yrkande 3). Motionärerna anser att

effekterna av den etableringsfrihet inom

vissa gränser som den förra regeringen

tillät har givit patienten möjlighet att

välja mellan flera vårdgivare men även

för sjukvårdsanställda att välja mellan

flera arbetsgivare, offentliga såväl som

enskilda. Konkurrenssituationen har

inneburit vinster i form av bättre

kvalitet i vården, större möjligheter

till kostnadsjämförelser och större

möjligheter för personal inom vården att

förverkliga sina idéer.

I motion A802 av Lars Leijonborg m.fl.

(fp) begärs att riksdagen ger regeringen

till känna vad i motionen anförts om

återställandet av större

etableringsfrihet inom områdena vård och

omsorg (yrkande 3). Motionärerna anför

att den nuvarande regeringens

återställare inom detta område begränsar

kvinnors möjligheter att ta egna

initiativ och utveckla verksamheter inom

vård och omsorg efter eget huvud och

kompetens.

Kvalitetskontroll m.m.

I motion So424 av Gullan Lindblad m.fl.

(m) begärs ett tillkännagivande till

regeringen om vad i motionen anförts om

kvalitetskontroll i hälso- och

sjukvården (yrkande 6). Motionärerna

anför att för att garantera alla en god

sjukvård förutsätts det finnas en god

kvalitetskontroll. De framhåller att med

ökad valfrihet följer ökad kvalitet. I

ett system där vårdgivare fritt

konkurrerar om patienterna tvingas de

hålla en hög kvalitet. Patientens frihet

att välja vårdgivare bör, enligt

motionärerna, kombineras med ett

ackrediteringssy-stem för alla

vårdgivare. Dessutom borde alla som

bedriver sjukvård ha ett väl fungerande

kvalitetssäkringssystem, heter det i

motionen.

I motion So423 av Lars Leijonborg m.fl.

(fp) begärs också ett tillkännagivande

om kvalitetssäkring i vården (yrkande

16). Motionärerna anför att för att

säkra kvaliteten i vården fordras att

personalen har aktuell utbildning, att

journalföringen fungerar liksom andra

informationssystem samt att patienterna

får adekvat information för att kunna

sköta sin behandling. Motionärerna anser

att ansvaret för olika dataregister med

statistik på nationell nivå inom olika

specialiteter måste läggas fast.

Läkemedelsverkets roll för att

estadkomma en optimal

läkemedelsanvändning bör också

understrykas. När det gäller de

medicinsk-tekniska produkterna och deras

risker bör det enligt motionärerna

lagstadgas om ett utökat skydd.

I motion So412 av Chatrine Pålsson m.fl.

(kds) begärs tillkännagivanden om

kvalitetskontroll och

kvalitetssäkringssystem (yrkande 1) samt

om ackrediteringssystem (yrkande 2).

Motionärerna anser att

kvalitetssäkringsarbetet måste påskyndas

och konkretiseras. Vid

organisationsförändringar är det viktigt

att ha kontroll över att vården är av

samma höga kvalitet och att den ges på

lika villkor. Om patientens ställning

skall stärkas måste valfriheten ges en

reell innebörd. Patienten måste få

information om kvaliteten hos olika

vårdgivare. Motionärerna anser att

särskilda kvalitetsrevisorer bör

utbildas för att granska vårdens

medicinska och omvårdnadsmässiga

kvalitet. I landstingens kvalitetsarbete

bör även etikfrågor och

prioriteringsdiskussioner vara ett

viktigt inslag. Motionärerna anser också

att ett ackrediteringssystem bör införas

på nationell eller regional nivå

innebärande en godkändstämpel som en

kvalitetsgaranti.

I motion So250 av Gudrun Schyman m.fl.

(v) begärs ett tillkännagivande till

regeringen om möjliga system för

kvalitetskontroller och

kvalitetssäkringar (yrkande 5).

Motionärerna vill garantera rätt till

kvalitet när det gäller tjänster,

omvårdnad och vård.

Folkhälsa och förebyggande vård m.m.

I motion So424 av Gullan Lindblad m.fl.

(m) begärs att riksdagen ger regeringen

till känna vad i motionen anförts om en

sammanhållen vård (yrkande 8).

Motionärerna anser att i ett

försäkringssystem finns bättre

förutsättningar att samordna sjukvård,

social service och omsorg samt

rehabilitering. Den förebyggande vården

bör stimuleras. Den har fått en allt

viktigare roll, nämligen att förebygga

ohälsa och vinna hälsa. Mödra- och

barnhälsovården är bra exempel på hur

effektiv förebyggande vård kan vara,

enligt motionärerna. Folkhälsoarbetet är

också viktigt. Samarbete måste utvecklas

mellan den öppna och slutna vården för

att skapa kvalitet och effektivitet i

vårdkedjan, heter det i motionen.

I motion So423 av Lars Leijonborg m.fl.

(fp) begärs att riksdagen ger regeringen

till känna vad i motionen anförts om

förebyggande insatser (yrkande 5).

Motionärerna anför att mycket återstår

att göra både inom hälso- och sjukvården

och samhället i stort för att skapa

förutsättningar för en bättre folkhälsa.

Här behöver kommuner, landsting, olika

statliga organ och enskilda

organisationer samt arbetsgivare

samarbeta och lokala handlingsprogram

utformas. Barnhälsovården har en viktig

roll. Åtgärder behövs för att stoppa

ökningen av de psykosociala problemen

och allergierna. Det är viktigt att

arbeta aktivt med att begränsa rökningen

och missbruket av alkohol och narkotika,

heter det i motionen. I yrkande 6 av

samma motionärer begärs att riksdagen

ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om skolhälsovården. Motionärerna

anser att undervisning i folkhälsofrågor

måste bli en obligatorisk del av

skolschemat samt att skolhälsovården bör

ta en aktiv del i denna undervisning. I

yrkande 8 av samma motionärer begärs att

riksdagen ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om egenvården.

Motionärerna anför att satsningarna på

förebyggande hälsovård ledde till att

man i mitten av 1970-talet också insåg

vikten av att förmedla kunskap till

allmänheten om hur man själv kan

behandla enklare sjukdomstillstånd. Med

ökad kunskap om vad man kan klara själv

och när man behöver besöka hälso- och

sjukvården ökar patientens trygghet och

självkänsla. Detta är, menar

motionärerna, en utveckling som måste

stödjas och vidareutvecklas.

I motion So223 av samma motionärer

begärs att riksdagen skall ge regeringen

till känna vad i motionen anförts om

förebyggande insatser riktade mot

flickor och kvinnor samt mödra- och

barnhälsovårdens ansvar (yrkande 21).

Motionärerna anför att det är särskilt

viktigt med ett effektivt förebyggande

arbete riktat till flickor och kvinnor.

Skolan och ungdomsmottagningarna har en

viktig roll i att förmedla en mer riktad

information än vad som sker i dag, heter

det i motionen. Motionärerna anför att

hälso- och sjukvården möter kvinnor som

söker för olika somatiska och psykiska

besvär som egentligen är att tillskriva

alkoholproblem. Mödra- och

barnhälsovården bör känna ett särskilt

ansvar för det förebyggande arbetet med

tanke på det väntade eller nyfödda

barnet.

I motion So432 av Birgitta Carlsson (c)

hemställs att riksdagen ger regeringen

till känna vad i motionen anförts om

förebyggande hälsovård (yrkande 2).

Motionären anför att den förebyggande

hälsovården skall ges hög prioritet och

bedrivas i bred samverkan med

myndigheter och organisationer. Det är

väsentligt att större uppmärksamhet

riktas mot alkoholmissbruk och

användning av droger och tobak. Även

åtgärder för att minska beroende och

missbruk av läkemedel och anabola

steroider är av stor betydelse.

I motion So412 av Chatrine Pålsson m.fl.

(kds) begärs ett tillkännagivande till

regeringen om vad i motionen anförts om

den förebyggande hälsovården (yrkande

3). Motionärerna anför att en

förutsättning för ett framgångsrikt

förebyggande hälsovårdsarbete är att det

finns kunskap om de nära sambanden

mellan samhällsklimat, livsstil och

ohälsa. När resurserna till den

gemensamma sektorn krymper och problem

som familjesplittring ökar kan det leda

till en otrygghet i samhället. Detta

kan i sin tur orsaka en ny typ av

sjukdomar, s.k. tillitsjukdomar.

Tilliten och gemenskapen i samhället

måste återställas därför att dessa

faktorer på ett avgörande sätt påverkar

hälsa och välbefinnande, heter det i

motionen.

I motion So489 av Gudrun Schyman m.fl.

(v) begärs att riksdagen ger regeringen

till känna vad i motionen anförts om

områdesbaserad bevakning av ohälsa

(yrkande 1). Motionärerna anför att

förebygga är bättre än att bota.

Folkhälsoarbetet bör därför prioriteras.

Vid områdesbaserad bevakning av ohälsa

kan man följa hälsotillståndet inom

olika grupper av befolkningen och slå

larm om det förekommer en ökning av

sjukdomar och skador som har samband med

yttre faktorer. Vidare hemställs om en

kartläggning av riskmiljöer (yrkande 2).

I motionen exemplifieras hälsofarliga

arbetsplatser, hälsofarliga lokaler,

luftföroreningar, skadligt buller och

miljöer med hög olycksrisk. Motionärerna

hemställer också om målinriktade

insatser för att förebygga stora

folksjukdomar (yrkande 3). Motionärerna

exemplifierar med cancer, allergier,

diabetes och kvalificerad beredskap för

smittskyddsverksamheten. Vidare begär

motionärerna ett tillkännagivande om

aktiv hälsoupplysning som använder sig

av pedagogiska metoder som når även

socialt utsatta grupper, exempelvis

grupper med språksvårigheter (yrkande

4). Motionärerna hemställer också om att

vissa gruppers hälsa prioriteras

(yrkande 5). Särskilda hälsoprogram bör

utformas för barns, ungdomars och

kvinnors hälsa. Sammanfattningsvis anser

motionärerna att regeringen måste ta ett

övergripande folkhälsoansvar och

organisera det nationella

folkhälsoarbetet på ett ändamålsenligt

sätt. I dag är arbetet uppsplittrat på

flera händer. Arbetet med återkommande

nationella folkhälsorapporter bör

återupptas, heter det i motionen.

I motion So419 av Juan Fonseca (s)

begärs att riksdagen ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om

invandrares hälsa. Motionären anför att

invandrarnas speciella utsatthet

arbetsmarknadsmässigt, ekonomiskt och

socialt med all sannolikhet inverkar

negativt på invandrarnas hälsa. För att

komma till rätta med invandrarnas

hälsosituation behövs det gemensamma

ansträngningar från hela samhället och

dess institutioner. Att arbeta för

invandrarnas integrering i det svenska

samhället är en viktig del i arbetet för

att förbättra invandrarnas

hälsosituation. Motionären föreslår att

t.ex. Folkhälsoinstitutet får direktiv

av regeringen för att utveckla särskilda

program riktade till invandrare och

flyktingar i Sverige. Motionären anser

att hälsoupplysningspersonal med olika

etnisk bakgrund bör anlitas. Samarbete

med invandrarorganisationer bör inledas,

heter det i motionen.

I motion So457 av Elisabeth Fleetwood

(m) begärs att riksdagen ger regeringen

till känna vad i motionen anförts om

åtgärder för att förbättra informationen

om bullerskador och tinnitus. Motionären

anför att det finns skäl att förbättra

informationen om riskerna för

bullerskador, även de som kan uppstå vid

fritidssysselsättningar. Många ungdomar

tillbringar mycket av sin fritid med

synnerligen kraftiga ljud i form av

musik vid användande av

stereoanläggningar, freestylar, besök på

diskotek eller rockgalor av skilda slag.

Särskilda insatser måste, enligt

motionären, göras från många håll för

att reducera riskerna för handikappande

hörselskador. Skolan är utöver hemmen

den viktigaste ungdomsmiljön där

information kan spridas. Massmedier av

skilda slag borde kunna medvetandegöras

om fenomenet och bidra till att

förhindra onödiga skador. Motionären

anser att det vore lämpligt att

information kunde samlas, bearbetas och

spridas vidare av flera skilda organ

t.ex. Socialstyrelsen, landstingen,

skolväsendet och medierna. Det behövs

säkerligen inte några nya ekonomiska

resurser för detta heter det i motionen,

utan främst ett ökat medvetande och

rationellt agerande.

Forskning och utveckling

I motion So424 av Gullan Lindblad m.fl.

(m) begärs att riksdagen ger regeringen

till känna vad i motionen anförts om

forskning och utveckling (yrkande 5).

Motionärerna anför att forskning och

utveckling är av utomordentlig vikt för

sjukvården - såväl medicinsk forskning

som omvårdnadsforskning. Forskning och

utveckling höjer kvaliteten i vården.

Forskning och utveckling är en i

huvudsak statlig angelägenhet. Statlig

finansiering av forskning och utveckling

ställer krav på prestation.

Forskningsanslag bör därför vara

riktade, dvs. projektbaserade. Medicinsk

rationalisering skall utföras och

finansieras av sjukvårdsproducenterna,

heter det i motionen.

I motion So423 av Lars Leijonborg m.fl.

(fp) begärs också ett tillkännagivande

till regeringen om vad i motionen

anförts om forsknings- och

utvecklingsarbete (yrkande 17).

Motionärerna anför att det nära

samarbetet mellan universiteten och den

sjukvårdande verksamheten samt med

läkemedelsindustrin och den medicinsk-

tekniska industrin har bidragit verksamt

till detta. Garantier måste skapas så

att denna samverkan och höga

forskningsaktivitet kan fortsätta trots

det trängda ekonomiska läget.

Motionärerna anser också att det är

viktigt att utrymme skapas för

epidemiologisk och hälsoekonomisk

forskning samt att riskforskningen

utvecklas.

Samma motionärer begär också att

riksdagen ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om omvårdnad och

omvårdnadsforskning (yrkande 14).

Motionärerna anför att omvårdnadens

betydelse i hälso- och sjukvården har

uppmärksammats alltmer under de senaste

decennierna. Omvårdnaden och dess

betydelse för patienternas

tillfrisknande får inte försummas i det

förändringsarbete som nu pågår inom

hälso- och sjukvården. Motionärerna vill

därför understryka vikten av

utvecklingsarbete och

omvårdnadsforskning som ett par av de

viktigaste medlen för att påverka

omvårdnadsarbetet och därmed hela hälso-

och sjukvårdens inriktning och innehåll.

Sjukhusstruktur och kompetensfrågor

I motion So219 av Alf Svensson m.fl.

(kds) begärs att riksdagen ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om de små sjukhusens betydelse

(yrkande 2). Motionärerna anser att det

är naturligt att låta de mindre

sjukhusen vara basen för den

medborgarnära sjukvården. Detta är

särskilt viktigt i ett land som Sverige

som är geografiskt stort men relativt

glest befolkat. Motionärerna anser att

de små sjukhusen i många fall är en

nödvändig resurs för att garantera hela

befolkningen tillgänglighet och en

grundläggande hälso- och sjukvård på

lika villkor. Tillgängligheten är också

en faktor för de äldre. Däremot är det,

enligt motionärerna, inte nödvändigt att

alla sjukhus behåller alla sina

specialiserade kliniker och aktiviteter.

I motion So412 av Chatrine Pålsson

m.fl.( kds) finns ett liknande yrkande

(yrkande 8).

I motion So413 av Chatrine Pålsson och

Rose-Marie Frebran (båda kds) begärs att

riksdagen skall ge regeringen till

känna vad i motionen anförts om att

stärka länsdelssjukhusens roll (yrkande

1) I yrkande 2 i samma motion hemställer

motionärerna att riksdagen hos

regeringen begär att en utredning

tillsätts för att göra en översyn av

sjukhusstrukturen. Motionärerna anför

att det är sjukvårdens mest angelägna

uppgift att finna en vårdstruktur som

håller för högt ställda medicinska

kvalitetskrav och som samtidigt är

kostnadseffektiv och praktisk. Det kan

troligen bäst ske genom att man bygger

vidare på samverkan mellan primärvård,

länsdelssjukvård och regionvård. För att

pröva denna och andra modeller föreslås

att en särskild utredning tillsätts

för att se över sjukhusstrukturen.

I motion So412 av Chatrine Pålsson m.fl.

(kds) begärs också ett tillkännagivande

till regeringen om vad i motionen

anförts om vikten av ambulanspersonal

med hög kompetens (yrkande 7).

Motionärerna anför att

ambulanssjukvården är en viktig del av

akutvården. Vid svåra olyckor är det

viktigt med snabbt och kvalificerat

omhändertagande direkt vid

olycksplatsen. Därför eftersträvas

ambulanspersonal med hög kompetens,

akutbilar med utbildad anestesipersonal

och läkarbemannade ambulanshelikoptrar.

I motion So445 av Gullan Lindblad m.fl.

(m, s, fp, kds) begärs att riksdagen ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om sjuksköterskans, barnmorskans

m.fl. yrkesgruppers kompetens (yrkande

1). I motionen anförs att det finns en

utvecklingspotential inom gruppen

sjuksköterskor och barnmorskor som kan

tas till vara på ett bättre sätt än i

dag. Motionärerna anför att

sjuksköterskor och barnmorskor inom den

svenska sjukvården har en betydligt

större självständighet i sitt

yrkesutövande än vad sjuksköterskor har

i många andra länder. De utför många

fler avancerade medicinska uppgifter än

sina kolleger i andra länder och tar

mycket ofta ställning till olika

sjukdomstillstånd. Detta gäller inte

minst distriktssköterskorna. Det är av

stor vikt att all denna kompetens tas

till vara fullt ut även i framtiden,

heter det i motionen.

Tilläggsdirektiv till HSU 2000

I motion So423 av Lars Leijonborg m.fl.

(fp) hemställs att riksdagen hos

regeringen begär att Hälso- och

sjukvårdsutredningen får

tilläggsdirektiv för att studera nya

styrsystem i hälso- och sjukvården

(yrkande 12). Motionärerna anför att nya

styrsystem inom sjukvården, t.ex.

Bohusmodellen, Stockholmsmodellen och

Dalamodellen, lett till att medborgarna

fått mer valuta för skattepengarna. Det

finns därför, enligt motionärerna, goda

skäl att fortsätta att utveckla arbetet

med dessa nya modeller och lära av såväl

goda som dåliga erfarenheter av

utvecklingsarbetet. Motionärerna anser

att Hälso- och sjukvårdsutredningen (HSU

2000) bör få tilläggsdirektiv om detta.

I motion A807 av Ingbritt Irhammar m.fl.

(c) begärs att riksdagen ger regeringen

till känna vad i motionen anförts om att

jämställdhetsperspektivet måste belysas

i HSU 2000 (yrkande 32). Motionärerna

anför att jämställdhetsperspektivet

saknas i direktiven. De anser att HSU

bör ges direktiv om att belysa

könsskillnader och utgå från

kvinnoperspektivet. I annat fall blir

det generellt och mannen norm, och allt

annat avvikande , heter det i motionen.

I motion So470 av Bertil Persson (m)

begärs också ett tillkännagivande om

tilläggsdirektiv till HSU 2000 om att

också utvärdera den s.k. HSF-modellen

(en allmän obligatorisk

sjukvårdsförsäkring i kombination med en

kapiteringsersättning till

vårdproducenterna).

Bakgrund och tidigare behandling

Hösten 1994 behandlade utskottet ett

sjuttiotal motionsyrkanden från den

allmänna motionstiden 1994 om olika

hälso- och sjukvårdsfrågor i betänkandet

1994/95:SoU2. Utskottet avstyrkte

samtliga motionsyrkanden bl.a. med

hänvisning till att riksdagen inte borde

föregripa regeringens kommande förslag

på området. Utskottet hänvisade bl.a.

till att den under hösten 1994

nytillträdda regeringen hade aviserat

att den pågående Hälso- och

sjukvårdsutredningen snabbt skulle

kartlägga tillståndet i sjukvården och

föreslå åtgärder för förbättringar och

effektiviseringar.

I budgetpropositionen 1994/95:100 bil. 6

redovisade regeringen (s. 94-117) mål

och inriktning för hälso- och

sjukvården, utveckling i nuvarande hälso-

och sjukvårdssystem, vidtagna och

planerade åtgärder samt arbetsläget för

pågående utredningar på hälso- och

sjukvårdsområdet. Regeringen redovisade

också vad som pågår inom

folkhälsoarbetet, verksamhetsuppföljning

och kvalitetssäkring, förnyelsearbete,

resursfrågor, ekonomi- och

styrningsfrågor, primärvården m.fl.

områden.

Den förra regeringen tillkallade i

början av år 1992 en parlamentarisk

kommitté (HSU 2000, S 1992:04) med

uppdrag att dels analysera hälso- och

sjukvårdens resursbehov fram till år

2000, dels överväga hur hälso- och

sjukvården borde finansieras och

organiseras på den övergripande

samhällsnivån. Kommitténs överväganden

skulle enligt direktiven (dir. 1992:30)

grundas på en analys och värdering av i

första hand tre olika finansierings- och

organisationsmodeller - en reformerad

landstingsmodell, en modell där hälso-

och sjukvårdens samtliga resurser läggs

hos primärvården samt en modell där

resurserna samlas hos en eller flera

försäkringsgivare.

Den nuvarande regeringen beslutade

tilläggsdirektiv i december 1994 (dir.

1994:152). I direktiven anges följande

under rubriken Sammanfattning av

uppdraget.

Kommittén skall bl.a. överväga

· åtgärder som kan vidtas för att

stärka patientens ställning i hälso- och

sjukvården,

·

· hälso- och sjukvårdens resursbehov

fram till år 2010 och särskilt beakta

den demografiska utvecklingens betydelse

för de äldres behov av hälso- och

sjukvård,

·

· formerna för den statliga styrningen

inom hälso- och sjukvården och vilka

avvägningar som bör göras mellan

generella och riktade finansiella

styrinstrument samt finansiella och

andra styrinstrument,

·

· erfarenheterna av de nya former för

styrning och organisation av hälso- och

sjukvården som tillämpas av

sjukvårdshuvudmännen,

·

· kostnadsansvaret för läkemedel m.m.

i öppenvård,

·

· läkemedelsförmånen inklusive

nuvarande högkostnadsskydd för sjukvård

i öppenvård och läkemedel.

·

Vidare anförs bl.a. följande (s. 5-6).

Kommitténs fortsatta arbete skall ha

följande utgångspunkt och inriktning.

Kommitténs överväganden och förslag

skall utgå från dagens system med

landsting och kommuner som finansiärer

och tillhandahållare av hälso- och

sjukvård. Kommittén skall ta del av de

förslag om den offentliga verksamhetens

uppbyggnad och indelning på regional

nivå som Regionberedningen (C 1992:06)

kommer att redovisa i sitt

slutbetänkande i början av år 1995. I

det sammanhanget bör särskilt

uppmärksammas att den geografiska

indelningen på regional nivå är utformad

så att kraven på en hög kvalitet i

vården, en effektiv resursanvändning och

medborgarnas möjlighet att påverka

verksamheten genom den demokratiska

processen tillgodoses.

En annan utgångspunkt skall vara att

systemet är förenligt med

sjukvårdshuvudmännens planeringsansvar

för vården enligt hälso- och

sjukvårdslagen och ge möjligheter att

styra sjukvårdens kostnadsutveckling.

Som ett led i detta har

finansieringsansvaret för ersättningarna

till privatpraktiserande läkare och

sjukgymnaster förts över till

sjukvårdshuvudmännen från år 1994. I ett

nästa steg bör sjukvårdshuvudmännen ges

ett samlat kostnadsansvar för läkemedel.

I anslutning till detta finns det skäl

att göra en översyn av det samlade

förmånssystemet för läkemedel och se

över utformningen av högkostnadsskyddet.

Den kommunala sektorn är av

grundläggande betydelse för välfärd,

samhällsekonomi och tillväxt. Staten har

ett ansvar för att sektorn tillförsäkras

rimliga ekonomiska och planeringsmässiga

förutsättningar, vilket bl.a. kan ske

genom ett långsiktigt stabilt bidrags-

och utjämningssystem. Staten har vidare

det övergripande ansvaret för den

offentliga verksamheten och

samhällsekonomin och måste ha instrument

till sitt förfogande för att kunna styra

med hänsyn till detta ansvar.

Patienten har under senare år fått en

starkare ställning i hälso- och

sjukvården, bl.a. genom att

möjligheterna att välja vårdgivare har

ökat. Steget till ett mera allmänt

patientinflytande är dock ännu långt,

inte minst i fråga om möjligheterna för

patienten att själv medverka i val av

behandlingsmetod då det medicinska

beslutsfattandet erbjuder alternativ.

Patientens ställning bör stärkas, bl.a.

i detta hänseende.

Sociala och ekonomiska villkor,

arbetsmiljö och levnadsvanor har

avgörande betydelse för den framtida

hälsoutvecklingen. Socialstyrelsen

konstaterar i sin senaste

folkhälsorapport att den pågående

samhällsutvecklingen kan leda till ökade

socioekonomiska skillnader i hälsa.

Statens politik påverkar hälsan på en

rad områden. Staten måste därför ta ett

ökat ansvar när det gäller att ge

förutsättningar för en god hälsa. Hälso-

och sjukvårdens kunskaper och

erfarenheter har också stor betydelse

för det förebyggande arbetet. Dess roll

på folkhälsoområdet behöver förtydligas

och förstärkas.

Svensk medicinsk forskning har länge

haft en internationellt sett framskjuten

position. Sverige har därmed lämnat

väsentliga bidrag till den medicinska

utvecklingen. Det är av yttersta vikt

att denna position kan bibehållas. Att

förebygga, bota eller lindra sjukdom

kräver emellertid inte enbart medicinska

kunskaper utan också kunskaper inom

omvårdnad, habilitering och

rehabilitering. Även om vårdforskningen

ligger väl framme inom vissa områden vid

en internationell jämförelse så är den

inte på långt när lika utvecklad,

etablerad och accepterad som den

medicinska forskningen. Det finns därför

skäl att intensifiera insatserna inom

vårdforskningen samt även i övrigt

främja utvecklingen inom

omvårdnadsområdet i syfte att uppnå

bästa möjliga patientnytta till minsta

möjliga kostnad.

Kommitténs arbete skall vara slutfört

senast vid utgången av juni månad 1996.

Under våren 1995 behandlade utskottet

regeringens proposition 1994/95:195

Primärvård, privata vårdgivare m.m. I en

allmän bakgrundsteckning anförs bl.a.

följande (s. 30-37). Hälso- och

sjukvården bör präglas av närhet,

tillgänglighet, helhetssyn och

kontinuitet. För att underlätta en sådan

utveckling har riksdag och regering

sedan lång tid sökt främja den öppna

vården utanför sjukhus och tillgången

till specialistkompetenta läkare inom

allmänmedicinen. Primärvårdens fortsatta

utveckling är en viktig fråga, enligt

propositionen. Den politiska enigheten

har varit och är stor vad gäller mål och

inriktning. De skiljaktigheter som finns

gäller snarare på vilket sätt och med

vilka medel målen kan uppnås än målen i

sig, heter det i propositionen. Vidare

sägs att det kan finnas flera skäl till

att vissa verksamheter vid vissa sjukhus

borde koncentreras och profileras, bl.a.

kvalitetsaspekter, geografisk närhet och

bättre resursutnyttjande, heter det i

propositionen. Specialiserade

vårdinsatser som rör ett mindre antal

patienter, t.ex. vid ryggmärgsskador och

epilepsi, behöver koncentreras för att

vårdpersonalen skall få ett tillräckligt

underlag för sin verksamhet och därmed

kunna uppehålla sin kompetens och

utveckla denna. Geografisk närhet mellan

flera sjukhus ger, enligt propositionen,

förutsättningar för att profilera

verksamheten vid vart och ett av dem

utan att servicen till befolkningen i

området försämras.

I sitt av riksdagen godkända betänkande

1994/95:SoU24, vari proposition

1994/95:195 behandlades, uttalade

utskottet bl.a. (s. 12) att utskottet

understryker behovet av en sammanhållen

hälso- och sjukvård samt att

primärvården ges en starkare ställning i

sjukvårdssystemet. Utskottet delade, i

huvudsak, regeringens inställning i

propositionen (rskr. 383).

I samma betänkande behandlade utskottet

också flera motionsyrkanden med krav på

att återinföra etableringsfrihet för

läkare och sjukgymnaster.

Utskottet (s. 26) vidhöll inställningen

att de bestämmelser om etableringsrätt

för specialistläkare och sjukgymnaster

som gällde före den 1 januari 1995

försvagade sjukvårdshuvudmännens

möjligheter att uppfylla målet i hälso-

och sjukvårdslagen om en god hälsa och

en vård på lika villkor för hela

befolkningen. Sjukvårdshuvudmännen hade

enligt dessa bestämmelser i princip inte

någon möjlighet att styra dessa

privatpraktikers mottagningar till

områden där behovet var störst eller att

förhindra etablering inom områden där

tillgången redan var mycket god.

Bestämmelserna utgjorde enligt utskottet

en risk för att vårdkonsumtionen kom att

styras mer av tillgång än av faktiska

vårdbehov. Med gällande bestämmelser

ökar möjligheterna för

sjukvårdshuvudmännen att tillgododse

befolkningens vårdbehov och samtidigt

kontrollera totalkostnaderna, enligt

utskottet.

Motionsyrkandena avstyrktes.

Under hösten 1995 behandlade utskottet

nära 40 motionsyrkanden om allergi och

andra folkhälsofrågor i betänkandet

1995/96:SoU1. Utskottet avstyrkte

samtliga motionsyrkanden, framför allt

med hänvisning till det arbete som för

närvarande pågår när det gäller olika

folkhälsofrågor. I betänkandet, vartill

hänvisas, ges en bakgrund och en

lägesbeskrivning för pågående arbete med

olika folkhälsofrågor (s. 4-10).

I december 1995 beslutade regeringen

direktiv (dir. 1995:158) för en

parlamentarisk kommitté med uppgift att

utarbeta förslag till nationella mål för

hälsoutvecklingen. I direktiven anförs

bl.a. följande.

Målen skall vara vägledande för

samhällets insatser för att främja

folkhälsan, förbygga ohälsa, minska

hälsorisker samt förhindra förtida och

undvikbar funktionsnedsättning,

sjuklighet och död. Kommittén skall med

utgångspunkt i det övergripande målet en

god hälsa för alla, med särskild

betoning på att minska skillnader i

hälsa mellan grupper i befolkningen, och

med hjälp av vetenskapligt baserad

kunskap om folkhälsoproblem och

hälsoutveckling

· redovisa och analysera de

erfarenheter som finns vad gäller mål

för hälsoutvecklingen internationellt

och på nationell, regional och lokal

nivå,

·

· analysera och värdera de

hälsoproblem som för närvarande finns

och som väntas få stor betydelse för

hälsoutvecklingen framöver,

·

· bedöma möjligheterna att med olika

insatser minska dessa hälsoproblem,

·

· väga kostnaden mot nyttan av att

genomföra målen,

·

· analysera eventuella målkonflikter,

·

· med utgångspunkt i dessa

analyser skall kommittén lämna

förslag till framåtsyftande mål för

hälsoutvecklingen samt föreslå vilka av

dessa som skall prioriteras,

·

· lämna förslag till strategier för

att nå målen,

·

· särskilt beakta hur målen kan

förankras i olika beslutsprocesser och

hur en utvecklingsprocess kan

stimuleras bland medborgarna och inom

berörda samhällssektorer,

·

· lämna förslag till hur målen kan

följas upp och utvärderas.

·

Utredningsarbetet skall vara slutfört

den 31 december 1998.

Regeringen beslutade i december 1995

också att tillsätta en statsrådsgrupp

med uppdrag att främja arbetet med

folkhälsofrågor. I gruppen ingår chefen

för Socialdepartementet, chefen för

Utbildningsdepartementet, chefen för

Civildepartementet, chefen för

Miljödepartementet, chefen för

Arbetsmarknadsdepartementet, det

statsråd som har till uppgift att

föredra ärenden rörande flyktingar och

invandrare och det statsråd som har till

uppgift att föredra ärenden rörande

allmän försäkring m.m. Chefen för

Socialdepartementet är ordförande.

Statsrådsgruppens uppgift skall vara att

tillvarata den kunskap som finns om

klasskillnadernas,

samhällsförhållandenas, miljöns och

levnadsvanornas betydelse för vår hälsa

och om hälsans betydelse för

samhällsutvecklingen. Denna kunskap

skall omsättas till samordnade och

konkreta initiativ inom de olika

departementens ansvarsområden.

Statsrådsgruppen skall främja folkhälsan

genom att säkerställa att

folkhälsoaspekter, i synnerhet åtgärder

för att avhjälpa skillnader i ohälsa

mellan olika grupper, vägs in i

regeringens arbete, att säkerställa att

förväntade konsekvenser för folkhälsan

av regeringens beslut redovisas och

följs upp samt att säkerställa största

möjliga samverkan i folkhälsoarbetet

mellan myndigheter, landsting, kommuner,

organisationer och näringsliv.

Statsrådsgruppen skall också verka för

att folkhälsofrågorna blir föremål för

en bred och fördjupad samhällsdebatt.

Socialstyrelsen lämnade i december 1995

en rapport (SoS-rapport 1995:25) med

titeln Sjukvården i Sverige 1995. I

förordet till rapporten (s. 7-9) sägs

att regeringen har givit styrelsen i

uppdrag att regelbundet redovisa

aktuella förhållanden i hälso- och

sjukvården. Såväl riksdagen som

regeringen har efterfrågat regelbundna,

sammanfattande rapporter om den svenska

sjukvården som underlag för beslut om

reformer och om resursfördelning.

Rapporten är uppdelad i fyra avsnitt. I

det första avsnittet redovisas allmänna

förhållanden i hälso- och sjukvården.

Det gäller organisationen,

ansvarsförhållandena och den

epidemiologiska bakgrunden för bedömning

av vårdens omfattning utifrån trender i

befolkningens sammansättning, tidigare

vårdutnyttjande och dödlighet. I det

andra avsnittet redovisas innehåll och

resultat när det gäller vård och

behandling inom de volymmässigt största

vårdområdena hjärt- och kärlsjukdomar,

cancersjukdomar och skador i

rörelseorganen. I det tredje avsnittet

analyseras vissa aktuella

problemområden. Det gäller

prioriteringar, patienternas valfrihet

och äldrevården sedd ur ett

vårdkedjeperspektiv. I avsnittet

Sammanfattning och slutsatser pekar

Socialstyrelsen på de mycket stora

framsteg som skett inom vården, vissa

brister när det gäller

informationsöverföring i vårdkedjor,

behovet av kompetensutveckling för

personalen samt behovet av

resultatredovisningar som underlag för

planering och prioritering.

Utskottets bedömning

Hälso- och sjukvården är av

grundläggande betydelse för välfärden

och människors trygghet. Principerna om

en solidariskt finansierad och rättvist

fördelad hälso- och sjukvård är enligt

utskottet centrala inslag i den

generella välfärdspolitiken och måste

hävdas även i ekonomiskt kärva tider.

Alla måste kunna känna trygghet i att

det finns en hälso- och sjukvård av god

kvalitet och att vid sjukdom vård och

omsorg ges på lika villkor. De

expertrapporter om hälso- och

sjukvårdsreformer i andra länder som har

tagits fram på uppdrag av HSU 2000 ger

enligt utskottet inga belägg för att

Sverige skulle ha något att vinna på att

överge skattefinansieringen av vården.

Tvärtom tyder de internationella

erfarenheterna på att de

skattefinansierade hälso- och

sjukvårdssystemen fungerar bättre i

fördelningspolitiskt avseende än de

försäkringsfinansierade systemen.

Utskottet anser att dessa erfarenheter

tillsammans med de goda erfarenheterna

av det svenska systemet är starka motiv

för att slå vakt om skattefinansieringen

av hälso- och sjukvården. Motionerna

So207 (m) yrkande 3, So424 (m) yrkandena

2 och 4, So441 (mp), So485 (mp)

yrkandena 2 och 3 och So489 (v)

yrkandena 8 och 13 avstyrks därför.

Sjukvårdshuvudmännen bör enligt

utskottet ha ett planeringsansvar för

hälso- och sjukvården samt möjligheter

att styra kostnadsutvecklingen. När det

gäller frågan om fri etableringsrätt för

olika yrkesgrupper inom hälso- och

sjukvården vidhåller utskottet sin

tidigare intagna ståndpunkt att en sådan

rätt försvagar sjukvårdshuvudmännens

möjligheter att planera verksamheten och

styra kostnadsutvecklingen och därmed

möjligheterna att uppfylla målet i hälso-

och sjukvårdslagen om en god hälsa och

en vård på lika villkor för hela

befolkningen. Det finns en risk för att

vårdkonsumtionen kommer att styras mer

av tillgång än av faktiska vårdbehov.

Utskottet avstyrker därför motionerna

So424 (m) yrkande 3, A270 (m) yrkande 10

och A802 (fp) yrkande 3.

Verksamhetsuppföljning och

kvalitetssäkring är enligt utskottet

mycket viktiga inslag i all hälso- och

sjukvård. Socialstyrelsen har givit ut

föreskrifter om

kvalitetssäkringsarbetet. Vidare finns

det en nationell samrådsgrupp för

kvalitet i hälso- och sjukvården med en

central och samordnande funktion i

sammanhanget. Staten har enligt

utskottet en viktig uppgift att medverka

i det arbete som pågår med att utarbeta

kvalitetssäkringssystem. Arbetet är

angeläget såväl ur

patientsäkerhetssynpunkt som ur ett

personalpolitiskt perspektiv. Frågor om

kvalitetssäkring kommer också att

behandlas av HSU 2000.

Hälsodatakommittén (S 1993:12) har

föreslagit (SOU 1995:95) en lag om

hälsodataregister med bestämmelser om

bl.a. nationella kvalitetsregister samt

register för statistik, uppföljning,

utvärdering och kvalitetssäkring.

Utskottet anser att riksdagen inte nu

bör ta något initiativ på detta område.

Motionerna So250 (v) yrkande 5, So412

(kds) yrkandena 1 och 2, So423 (fp)

yrkande 16 och So424 (m) yrkande 6

avstyrks därför.

De motionsyrkanden som rör olika

folkhälsofrågor samt förebyggande

insatser och vård ryms inom direktiven

för HSU 2000 och direktiven för den

parlamentariska kommité som skall

utarbeta förslag till nationella mål för

hälsoutvecklingen. I direktiven nämns

bl.a. att det är nödvändigt att ägna

uppmärksamhet åt att förbättra hälsans

villkor för de mest utsatta, framför

allt arbetslösa, lågutbildade och

invandrare. En särskild statsrådsgrupp

har också tillsatts nyligen med uppdrag

att främja arbetet med folkhälsofrågor.

Utskottet anser därför att riksdagen

inte nu bör ta något initiativ i dessa

frågor. Motionerna So223 (fp) yrkande

21, So412 (kds) yrkande 3, So419 (s),

So423 (fp) yrkandena 5, 6 och 8, So424

(m) yrkande 8, So432 (c) yrkande 2,

So457 (m) och So489 (v) yrkandena 1-5

avstyrks därför.

De motionsyrkanden som rör forskning och

utveckling ryms också inom direktiven

för HSU 2000. Utskottet anser att

riksdagen inte bör ta något initiativ i

de frågor som tas upp i motionerna So423

(fp) yrkandena 14 och 17 samt motion

So424 (m) yrkande 5. Motionsyrkandena

avstyrks.

Utskottet anser att det är viktigt att

hälso- och sjukvårdsinsatserna utförs på

rätt vårdnivå eftersom det oftast är

mest kostnadseffektivt. Det kan dock

finnas skäl, bl.a. kvalitetsaspekter,

geografisk närhet och bättre

resursutnyttjande, till att vissa

verksamheter vid vissa sjukhus

koncentreras och profileras. Korta

avstånd mellan flera sjukhus ger

förutsättningar för att profilera

verksamheten vid vart och ett av dem

utan att servicen till befolkningen i

området försämras. Mindre

länsdelssjukhus kan enligt utskottet

fylla en viktig funktion vad gäller

vården av äldre, när hemsjukvårdens

resurser inte längre är tillräckliga

eller när det finns rehabiliteringsbehov

som inte kan tillgodoses i öppna

vårdformer. Inom ramen för sin

uppföljnings- och tillsynsverksamhet

arbetar Socialstyrelsen med frågor om

sjukhusstruktur och akut

omhändertagande. Dessa frågor har

nyligen behandlats i styrelsens rapport

Sjukvården i Sverige 1995. I rapporten

behandlas också olika kompetens- och

utbildningsfrågor. Hälso- och

sjukvårdens resursbehov fram till år

2010 faller vidare inom ramen för

direktiven för HSU 2000. Kommittén skall

enligt direktiven, analysera och bedöma

de krav på resurser som framför allt den

demografiska utvecklingen i kombination

med medicinteknisk utveckling kan komma

att ställa på hälso- och sjukvården.

Utskottet anser inte att riksdagen bör

ta något initiativ i de frågor som tas

upp i motionerna So219 (kds) yrkande 2,

So412 (kds) yrkandena 7 och 8 och So413

(kds). Motions-yrkandena avstyrks

därför.

Även motion So445 (m, s, fp, kds)

yrkande 1 avstyrks.

Vad slutligen gäller kraven på

tilläggsdirektiv till HSU 2000

konstaterar utskottet att frågor om

styrsystem i hälso- och sjukvården ingår

i direktiven. Motion So423 (fp) yrkande

12 är tillgodosett och avstyrks. Frågan

om jämställdhet och könsskillnader

omfattas av direktiven för den särskilde

utredaren (S 1994:08) med uppgift att

utreda frågor om hur kvinnor och män

bemöts inom hälso- och sjukvården.

Motion A807 (c) yrkande 32 är

tillgodosett och avstyrks. Motion So470

(m) avstyrks också.

Kvinnors hälsa

I motion So423 av Lars Leijonborg m.fl.

(fp) begärs att riksdagen ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om kvinnors hälsa (yrkande 11).

Motionärerna konstaterar med

tillfredsställelse att såväl

Socialstyrelsen som Folkhälsoinstitutet

tagit upp kvinnors hälsoproblem i sitt

arbete åren 1994 och 1995. Motionärerna

nämner bl.a Folkhälsoinstitutets program

med målsättningen att lägga grunden för

och etablera ett kvinnoperspektiv i

folkhälsoarbetet, genom

kunskapsutveckling, kunskapsförmedling

och stöd åt försöksverksamhet och

utvecklingsarbete. Motionärerna anser

att denna satsning inte bara får

begränsas till innevarande år utan måste

utvecklas till ett mer långsiktigt

program.

I motion A807 av Ingbritt Irhammar

m.fl. (c) begärs att riksdagen ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om forskning om kvinnors hälsa

där kvinnor utgör normen (yrkande 33).

Motionärerna anför att det behövs ökade

anslag till forskning som rör kvinnors

hälsa där kvinnan måste utgöra normen

eftersom det råder brister inom området

kvinnors hälsa. De anför att

kvinnokroppen inte reagerar som mannens,

kvinnans livssituation är annorlunda än

mannens, kvinnnors åldrande skiljer sig

från mannens och kvinnors ohälsotal har

ökat jämfört med mannens.

I motion 1994/95:So433 av Barbro

Johansson m.fl. (mp) begärs att

riksdagen skall ge regeringen till känna

att forskningen inom farmakologi snarast

bör inrikta sig på att bestämma

doseringsmallar för medicin till kvinnor

baserade på den kvinnliga kroppen.

Bakgrund och tidigare behandling

Utskottet har vid flera tillfällen

tidigare behandlat motionsyrkanden om

olika aspekter på kvinnors hälsa m.m.,

senast i betänkandet 1994/95:SoU2 (s. 19

f.) vartill hänvisas. Utskottet

konstaterade bl.a. att regeringen hade

beslutat kommittédirektiv för en

särskild utredare med uppgift att utreda

frågor om hur kvinnor och män bemöts

inom hälso- och sjukvården (dir.

1994:95). Sammanfattningsvis skall

utredaren

· kartlägga hur kvinnor och män bemöts

när de söker råd och hjälp inom hälso-

och sjukvården,

·

· undersöka i vilken utsträckning

könstillhörighet i sig påverkar hur

kvinnor respektive män bemöts och

behandlas inom hälso- och sjukvården,

·

· belysa internationella erfarenheter

och kunskaper inom området,

·

· analysera vad som påverkar hälso-

och sjukvårdspersonalens beteende i

mötet med patienter liksom orsaker till

skillnader i bemötande och vid

behandling som följd av könstillhörighet

hos såväl patient som personal,

·

· analysera och redovisa vilka

effekter skillnader i bemötande och vid

vård och behandling kan ha ur ett

folkhälsoperspektiv,

·

· föreslå åtgärder som kan bidra till

att utjämna skillnader mellan hur

kvinnor och män bemöts och behandlas

inom hälso- och sjukvården i den mån

dessa skillnader har sin grund i

könstillhörighet och inte är relevanta

för aktuell sjukdomsbild och vårdbehov.

·

Utskottet vidhöll uppfattningen att det

är angeläget att kvinnors särskilda

hälsoproblem uppmärksammas. Mot bakgrund

av det arbete som redan pågick eller

planerades ansåg utskottet dock att

riksdagen inte borde ta något initiativ.

De då aktuella motionerna avstyrktes.

Enligt uppgift kommer utredningen att

avge ett betänkande i maj-juni 1996.

I oktober 1995 beviljade regeringen

drygt 1,5 miljoner kronor för utveckling

av kurser i kvinnors hälsa och

jämställdhetskunskap för den

grundläggande läkarutbildningen.

Arbetsmarknadsutskottet har i

betänkandet 1995/96:AU1 Jämställdhet

behandlat några motionsyrkanden om mäns

och kvinnors hälsa i ett könsper-spektiv

(s. 23). Med hänvisning till den

utveckling som äger rum på detta område

ansåg arbetsmarknadsutskottet att

yrkandena inte borde föranleda någon

riksdagens åtgärd utan dessa avstyrktes.

Utskottets bedömning

Utskottet vidhåller sin tidigare

uppfattning att det är angeläget att

kvinnors särskilda hälsoproblem

uppmärksammas. Detta sker också för

närvarande på olika sätt. Motionerna

So423 (fp) yrkande 11, So433 (mp) och

A807 (c) yrkande 33 får anses i huvudsak

tillgodosedda och avstyrks därför.

Könsstympning

I motion So438 av Isa Halvarsson och

Karin Pilsäter (fp) hemställs att

riksdagen som sin mening ger regeringen

till känna vad i motionen anförts om

svenska internationella insatser för att

få slut på kvinnlig könsstympning

(yrkande 1) och om vikten av aktiva

åtgärder mot kvinnlig könsstympning

(yrkande 2). Motionärerna anför att

kvinnlig könsstympning strider mot FN:s

deklaration om de mänskliga

rättigheterna och, när den utförs på

unga flickor, även mot FN:s

barnkonvention. Könsstympning utförs på

grund av ett socialt tryck och den är

ett sätt att förslava kvinnor, anser

motionärerna. Sverige måste därför med

kraft internationellt verka för att

bryta denna sedvänja. Motionärerna anför

att ett s.k. genderperspektiv bör

anläggas på det svenska biståndet och

menar att det finns anledning att driva

frågan inom ramen för EU-samarbetet. I

vårt land bör rutiner skapas för att de

asylsökande på förläggningarna skall få

information om att svensk lagstiftning

ser mycket allvarligt på ingreppen och

förbjuder alla typer av kvinnlig

könsstympning. Vidare måste rutiner

skapas på barna- och

mödravårdscentraler, inom

skolhälsovården samt på kvinnokliniker

och förlossningsavdelningar så att man

där blir vaksam och nogsamt informerar

och kontrollerar så att inte

könsstympning utförs i vårt land.

I motion Sf611 av Rose-Marie Frebran

m.fl. (kds) begärs ett tillkännagivande

om utbildning om kvinnlig könsstympning

(yrkande 17). Motionärerna påpekar att

Sverige sedan år 1982 förbjuder kvinnlig

könsstympning i alla former även om

kvinnan gett sitt samtycke.

Internationella erfarenheter visar dock

att enbart lagstiftning långt ifrån är

tillräckligt för att utrota denna sed.

Frågan är komplex och måste angripas

utifrån en helhetssyn och i ett globalt

perspektiv i samarbete med klan- och

stamledare.

Socialutskottet har vid flera tillfällen

tidigare behandlat motionsyrkanden med

krav på insatser mot kvinnlig

könsstympning. I betänkandet

1993/94:SoU7 behandlades ett antal

motioner i vilka man krävde satsningar

på information och utbildning om

kvinnlig könsstympning. I betänkandet

redovisas bl.a. Socialstyrelsens

meddelandeblad med information om

kvinnlig könsstympning. Bladet (nr 2/93)

är ställt till berörda inom hälso- och

sjukvården, barnomsorgsnämnden samt

individ- och familjeomsorgsnämnden.

Utskottet ansåg det angeläget med

information och utbildning om kvinnlig

könsstympning och hur svensk

lagstiftning ser på det till både vuxna

och barn inom de grupper där detta

kulturmönster fortfarande lever kvar och

till berörda personalgrupper. Utskottet

konstaterade samtidigt att

Socialstyrelsen gett ut ett

meddelandeblad med information till

berörda inom hälso- och sjukvården samt

socialtjänsten. Mot bakgrund härav ansåg

utskottet att riksdagen inte behövde

överväga något initiativ med anledning

av då aktuella motioner. Även i

betänkandet 1994/95:SoU2 behandlades

frågor om kvinnlig könsstympning.

Utskottet hade inhämtat att

Socialstyrelsen följer frågan på olika

sätt. Sålunda pågår i Göteborg ett

treårigt projekt som vänder sig till

berörda afrikanska grupper samt personal

inom hälso- och sjukvård, socialtjänst,

skola, förskola och flyktingmottagning.

Liknande projekt fanns även på andra

håll i landet. Styrelsen följer också

frågan internationellt genom bl.a.

deltagande i konferenser. Utskottet

ansåg mot bakgrund av det arbete som

redan pågick eller planerades att

riksdagen inte borde ta något initiativ.

Motionerna avstyrktes. Riksdagen följde

utskottet.

Senast våren 1995 behandlades frågan om

könsstympning i betänkandet

1994/95:SoU15. Utskottet vidhöll sin

uppfattning att det är synnerligen

angeläget med information och utbildning

om kvinnlig könsstympning till både

vuxna och barn inom de grupper där detta

kulturmönster fortfarande lever kvar och

till berörda personalgrupper. Utskottet

konstaterade att arbete på området pågår

såväl inom Socialstyrelsen som inom

Folkhälsoinstitutet. Från

Folkhälsoinstitutet hade utskottet

sålunda inhämtat att ekonomiskt stöd

hade utgått till olika projekt om

kvinnlig könsstympning. Mot bakgrund av

vad utskottet anfört, och med hänvisning

till att det ankommer på

Folkhälsoinstitutet och inte på

riksdagen att pröva frågor om fördelning

av medel till sådana verksamheter,

avstyrktes ett motionsyrkande om att

Folkhälsoinstitutet skulle avsätta

särskilda medel till ett projekt för att

förebygga kvinnlig könsstympning.

Riksdagen följde utskottet.

Det projekt som för närvarande pågår i

Göteborgs kommun kommer enligt uppgift

att avslutas under hösten 1996. Arbetet

har bl.a. inriktats på att ta fram

riktlinjer för socialtjänstpersonalen

när det gäller kvinnlig könsstympning.

Inom kommunens invandrarförvaltning

planerar man att, efter projektets

avslutande, inrätta ett särskilt

kunskapscentrum när det gäller kvinnlig

könsstympning. Även inom Stockholms

kommun pågår arbete med att ta fram

särskilda handläggningsrutiner för

socialtjänstpersonalen.

Från Socialstyrelsen har inhämtats att

arbetet pågår med ett meddelandeblad som

mer utförligt skall inriktas på

socialtjänstens handläggning av dessa

frågor.

Ett riksförbund mot kvinnlig

könsstympning (RISK) har nyligen bildats

i Nyköping. Förbundet är aktivt när det

gäller att gå ut med information om

dessa frågor, bl.a. till olika

personalkategorier.

Kvinnovåldskommissionen, som våren 1995

avlämnade sitt slutbetänkande SOU

1995:60 Kvinnofrid har behandlat frågan

om kvinnlig könsstympning. Kommissionen

har lagt fram förslag till

författningsändring på området, som

bl.a. innebär en straffskärpning.

Kvinnovåldskommissionens betänkande har

nyligen varit föremål för

remissbehandling och bereds för

närvarande inom regeringskansliet.

Utskottets bedömning

Utskottet vidhåller att det är

synnerligen angeläget med information

och utbildning om kvinnlig könsstympning

till både vuxna och barn inom de grupper

där detta kulturmönster fortfarande

lever kvar och till berörda

personalgrupper. Det är också angeläget

med återkommande uppföljning av

insatserna på området. Utskottet utgår

vidare ifrån att Sverige även i olika

internationella sammanhang verkar för

att bryta denna sedvänja. Något

initiativ från riksdagen med anledning

av motionerna So438 (fp) och Sf611 (kds)

yrkande 17 behövs inte. Motionsyrkandena

avstyrks.

Patientombudsman m.m.

I motion So451 av Stig Sandström m.fl.

(v) hemställs att riksdagen hos

regeringen begär förslag till

inrättandet av en från hälso- och

sjukvården fristående statlig

ombudsmannainstitution,

Patientombudsmannen, (yrkande 1). Vidare

begär motionärerna tillkännagivanden om

lokala ombudsmannaexpeditioner (yrkande

2) och om behovet av resurser för att

bistå psykvårdens och långvårdens

patienter vid deras anmälningar mot

vårdpersonal (yrkande 3). I motionen

yrkas vidare att riksdagen hos

regeringen begär en översyn av rutinerna

vid journalföring inom hälso- och

sjukvården (yrkande 4) samt att

riksdagen som sin mening ger regeringen

till känna vad som anförts dels om

behovet av en utvidgning av ramen för

disciplinära sanktioner kopplat till

ekonomiska ersättningar vid

felbehandlingar och övergrepp inom hälso-

och sjukvården (yrkande 5), dels om

anmälan och disciplinpåföljd för

mobbning vårdpersonal emellan för att

förhindra att patienter drabbas (yrkande

7). Slutligen yrkar motionärerna att

riksdagen hos regeringen begär en

förlängning av preskriptionstiderna för

anmälan av felbehandling och övergrepp

inom hälso- och sjukvården (yrkande 8).

Motionärerna anser att rättssäkerheten

inom den svenska sjukvården behöver

förstärkas för att bättre svara mot ett

demokratiskt samhälles krav på god hälso-

och sjukvård och största möjliga fysiska

och psykiska integritet och

rättstrygghet för individen som är

patient i vården. I motionen finns

förslag på redskap för patienterna, som

skall bidra till bättre jämvikt i

relationen patient - vårdinrättning och

skapa en bättre hälso- och sjukvård.

Motionärerna efterlyser sålunda en från

sjukvården fristående instans i

patienternas tjänst, en statlig

patientombudsman. Patienterna skall

kunna vända sig dit med sina klagomål på

vården och få aktiv hjälp till

ersättning och prövning av disciplinära

åtgärder mot felande sjukvårdspersonal.

Till den statliga Patientombudsmannen

bör enligt motionärerna knytas ett nät

av lokala patientombudsmannaexpeditioner

vid alla sjukhus och större

vårdinstitutioner. Deras uppgift bör

vara att ge information till patienterna

om deras rättigheter m.m. Såväl den

statliga Patientombudsmannen som de

lokala patientombudsmannaexpeditionerna

bör ges särskilda resurser när det

gäller att bistå psykvårdens och

långvårdens patienter och deras anhöriga

vid anmälningar mot vårdpersonal. När

det gäller patientjournaler bör reglerna

i patientjournallagen (1985:562)

omarbetas så att patienten ges betydligt

större inflytande och kontroll över

innehållet i journalhandlingarna, anförs

det vidare i motionen. Motionärerna

anser vidare att det i tillämpliga lagar

och föreskrifter bör markeras att

psykiskt våld mot patienter lika väl som

fysisk felbehandling är ett

disciplinbrott som bör föranleda

påföljd. Motionärerna anser vidare att

mobbning vårdpersonalen emellan bör

kunna föranleda disciplinpåföljd,

eftersom mobbningen utgör ett direkt hot

mot patienternas hälsa. Slutligen anser

motionärerna att preskriptionstiden för

anmälan om en felbehandling eller ett

övergrepp bör förlängas till fem år

efter felbehandlingen eller

övergreppstillfället och till minst två

år efter det att patienten lämnat

vården. Allvarliga felbehandlingar eller

övergrepp bör kunna anmälas och utredas

även efter preskriptionstidens utgång.

Tidigare behandling m.m.

I betänkandet 1993/94:SoU26 behandlade

utskottet regeringens proposition

1993/94:149 Åligganden för personal inom

hälso- och sjukvården m.m. samt

Riksdagens revisorers förslag angående

disciplinärenden inom hälso- och

sjukvården (1993/94:RR7). För att

åstadkomma en bättre överskådlighet

föreslogs i propositionen att de regler

som avser hälso- och

sjukvårdspersonalens allmänna

skyldigheter och Socialstyrelsens

tillsyn över personalen skulle samlas i

en särskild lag, lag om åligganden för

personal inom hälso- och sjukvården. Det

övergripande syftet med

lagbestämmelserna var enligt

propositionen att säkerställa en god

kvalitet i vården och en hög

patientsäkerhet samt att förebygga

sådana risker för patienterna som kan

undvikas. En särskild lag om

disciplinpåföljd m.m. på hälso- och

sjukvårdens område skulle tillförsäkra

patienterna en opartisk prövning när de

anser sig ha fått felaktig vård eller

behandling inom hälso- och sjukvården.

Lagen skulle också tillförsäkra den

utpekade personalen rättssäkerhet i

förfarandet.

Riksdagens revisorer föreslog att ett

nytt sanktionssystem skulle utarbetas,

som bl.a. borde omfatta ökade

möjligheter till interimistisk

delegitimering. När det gäller

information till allmänheten ansåg

revisorerna att den behövde förbättras,

framför allt information vad gäller

enskildas möjligheter att klaga på

behandling och bemötande. Revisorerna

föreslog att lagen om

förtroendenämndsverksamhet skulle

omprövas och att man övervägde

möjligheterna att i stället inrätta ett

organ som fungerar som statlig

patientombudsman. Vidare föreslog

revisorerna att den statliga tillsynen

över hälso- och sjukvården borde vara

enhetlig, bedrivas fristående och med

hög kompetens.

Beträffande frågan om tillsyn delade

utskottet regeringens inställning att

Socialstyrelsen skulle ha ansvaret för

tillsynen över hälso- och

sjukvårdspersonalen. Utskottet

konstaterade att verksamheten med

regionala tillsynsenheter varit i kraft

sedan den 1 juli 1990 och ansåg inte att

det fanns skäl för regeringen att

vverväga nya organisationsformer för

tillsynsverksamheten.

Såvitt avsåg frågan om en

patientombudsman lämnade utskottet en

redogörelse för tidigare motionsyrkanden

om patientombudsman resp. utskottets

behandling av proposition 1991/92:148

Förtroendenämndsverksamhet inom hälso-

och sjukvården. Utskottet gjorde

följande bedömning (s. 33).

Utskottet vidhåller sin inställning i

fråga om förtroendenämndsverksamheten.

Utskottet vill på nytt understryka

vikten av att information om

förtroendenämndsverksamheten når ut till

allmänheten. Lagen om

förtroendenämndsverksamhet inom hälso-

och sjukvården, m.m. har varit i kraft i

knappt två år. Utskottet anser att det

inte nu finns skäl att ompröva denna

verksamhet och överväga inrättandet av

en statlig patientombudsman. Riksdagen

följde utskottet.

När det gäller frågan om preskription

föreslogs i den ovan nämnda

propositionen att disciplinpåföljd inte

skulle kunna utdömas om mer än fem år

gått sedan förseelsen. Disciplinpåföljd

får inte heller åläggas någon som inte

inom två år från förseelsen underrättats

om anmälan. Vid besvarandet av en motion

(s) om en förlängning av

preskriptionstiden uttalade utskottet

att det hade förståelse för

motionärernas synpunkt att den enskilde

i vissa fall kan anse preskriptionstiden

vara för kort. Utskottet delade

emellertid propositionens inställning

att ändamålet med en disciplinpåföljd är

att stärka patientsäkerheten och att

påföljden därför bör följa nära i tiden

på det begångna felet eller försummelsen

för att vara meningsfull. Utskottet

ansåg vidare att utredningstekniska skäl

talade för att den föreslagna

preskriptionsbestämmelsen var väl

avvägd.

I betänkandet 1994/95:SoU2 behandlade

utskottet återigen en motion (fp) om en

fristående patientombudsman. Utskottet

vidhöll sin tidigare inställning i denna

fråga och avstyrkte motionen.

Förra våren behandlade utskottet en

motion om tillsyn över viss

laboratorieverksamhet m.m.

(1994/95:SoU22). Utskottet ville då

starkt framhålla nödvändigheten av att

förslag skyndsamt förelades riksdagen

till en förbättrad lagstiftning med krav

på god kvalitet och hög patientsäkerhet

i vården samt en kraftfull tillsyn inom

hela hälso- och sjukvården, såväl den

offentligt som den privat bedrivna. Ett

förslag om hur den framtida tillsynen

över hälso- och sjukvården skall vara

utformad och reglerad skulle snarast

lämnas till riksdagen, angavs det i

utskottets betänkande.

En proposition om tillsynen över hälso-

och sjukvården kommer enligt uppgift att

föreläggas riksdagen inom den närmaste

tiden.

Utskottets bedömning

Utskottet vidhåller sin tidigare

inställning i dessa frågor och avstyrker

motion So451 (v) yrkandena 1-5 och 7-8.

Destruktiva rörelser

I motion So406 av Barbro Westerholm

(fp) hemställs om ett tillkännagivande

om behovet av utredning om hur andlig

kränkning med dess hälsomässiga följder

skall kunna förebyggas och åtgärdas samt

hur människor som utsatts för sådan

kränkning skall kunna få hjälp.

Motionären påpekar att socialsektorn och

hälso- och sjukvården under senare år

mött personer som på olika sätt kommit i

en sådan beroendeställning till en

rörelse eller en person att de helt

förlorat makten över sin egen vilja och

vid försök att frigöra sig fått svåra

psykiska problem. Vi behöver enligt

motionären få kunskap om omfattningen av

detta allvarliga samhälls- och

hälsoproblem. Vi behöver också få

kunskap om bästa sättet att hjälpa de

drabbade. Kunskap behöver förmedlas till

olika personalkategorier såsom personal

inom socialtjänsten, hälso- och

sjukvården, domstolsväsendet, skolan och

inte minst skolhälsovården. Motionären

anser också att det bör finnas en

lagstiftning som särskilt tar sikte på

att komma åt den andliga kränkning som

det här är fråga om. Motionären

efterlyser en parlamentarisk utredning

med uppdrag att närmare studera

problemet och komma med förslag till

lagstiftning och förslag om hur man

skall kunna hjälpa den grupp människor

som blivit fråntagen den viktigaste av

de mänskliga rättigheterna, rätten till

sin fria vilja.

Tidigare behandling

Utskottet har vid flera tillfällen

tidigare behandlat frågor som rör

destruktiva rörelser. I betänkandena

1993/94:SoU7 och 1994/95:SoU2 behandlade

utskottet motioner som gällde behovet av

utbildning av olika yrkeskategorier om

destruktiva rörelser. Utskottet vidhöll

i dessa betänkanden sin tidigare

inställning i dessa frågor, nämligen att

det behövs mer kunskap om utbredningen

av det problem som tas upp. Utskottet

förutsatte att ansvariga myndigheter och

berörda frivilliga organisationer

arbetar vidare med dessa frågor.

Motionsyrkandena avstyrktes. Riksdagen

följde utskottet.

Aktuellt

Utskottet höll den 1 februari 1996 en

sluten utfrågning med företrädare för

Socialstyrelsen och Folkhälsoinstitutet.

Utfrågningen syftade dels till att få en

uppfattning om vilken kunskap om s.k.

destruktiva rörelser som finns inom

olika samhällssektorer, t.ex. hälso- och

sjukvården, socialtjänsten, skolan och

arbetslivet, dels vilka möjligheter det

i dag finns att hjälpa, stödja och

behandla människor som drabbas av

framför allt psykiska problem vid

utträde/uteslutning.

Utskottet har vidare erfarit att en

rapport om sekter nyligen har lagts fram

för den franska nationalförsamlingen.

Konstitutionsutskottets yttrande

Konstitutionsutskottet anför bl.a.

följande.

Konstitutionsutskottet vill

inledningsvis erinra om att en i

allmänhet straffbar handling inte är

skyddad bara därför att den förekommer i

ett religiöst sammanhang. Rent

brottsliga förfaranden kan således

beivras inom ramen för gällande

rättsordning.

Socialutskottet har bedömt att underlag

för ställningstagande till de frågor som

aktualiseras i motionen bör införskaffas

genom åtgärder av regeringen.

Konstitutionsutskottet har inte

anledning att gå in på socialutskottets

bedömning i den del det handlar om att

utreda förutsättningarna för att stärka

sjukvårdens resurser med avsikt att

åstadkomma en adekvat rehabilitering av

ifrågavarande patienter. Socialutskottet

har också betonat vikten av respekt för

religions- och yttrandefriheten.

Förslaget är, som konstitutionsutskottet

ser det, inte att uppfatta som

fullständiga utredningsdirektiv utan

innebär ett uttalande om ett

utredningsbehov, medan frågan om den

närmare avgränsningen av

utredningsuppdraget med hänsyn till de

grundläggande fri- och rättigheterna

överlämnas till regeringen, liksom

frågan om i vilken form uppdraget skall

bedrivas.

Konstitutionsutskottet utgår från att

det underlag som den av socialutskottet

föreslagna utredningen skall ge avser

stöd- och hjälpinsatser inom olika

samhällsorgan, främst hälso- och

sjukvården, för människor som av

speciella skäl befinner sig i psykiska

krissituationer samt att dessa insatser

inte skall innebära åtgärder som sätter

de grundläggande fri- och rättigheterna

i fara. Vidare utgår

konstitutionsutskottet från att det inte

blir fråga om en statlig kartläggning

eller informationskampanj mot vissa

utpekade rörelser.

Med det anförda har

konstitutionsutskottet från de

synpunkter utskottet har att beakta inte

någon erinran mot socialutskottets

förslag om ett tillkännagivande.

Utskottets bedömning

Socialutskottet har i betänkandet

1995/96:SoU11 gjort följande bedömning.

Till utskottet har från ansvariga

myndigheter rapporterats att hälso- och

sjukvården och socialtjänsten ibland

möter människor som drabbats av svåra

psykiska problem sedan de frigjort sig

eller stötts ut från rörelser som de

hamnat i stark beroendeställning till.

Rörelserna beskrivs ofta som

manipulativa, antidemokratiska och

auktoritära. För egna syften utövar

ledaren/ledarna ett starkt psykiskt

tryck på medlemmarna, som helt kan

avskärmas från omvärlden. Försök från

medlemmar att frigöra sig motarbetas

intensivt. Den som lyckas frigöra sig

eller som stöts ut är ofta mycket sårbar

och saknar helt självförtroende. Enligt

rapporterna till utskottet förekommer

ofta självmordstankar. Hälso- och

sjukvården och socialtjänsten och andra

samhällsorgan, t.ex. skolan och

domstolsväsendet, saknar oftast

kunskaper om vilket stöd och vilken

hjälp, vård och behandling som behöver

ges. I USA finns kunskaper och

erfarenheter på detta område. Frågorna

har uppmärksammats också i Frankrike.

Utskottet saknar i dag tillräckligt

underlag för att ta ställning till de

svåra frågor som aktualiseras i

motionen. Utskottet anser därför att

regeringen på lämpligt sätt bör

kartlägga omfattningen av dessa problem

och de motreaktioner de skapar. Vid

kartläggningen måste yttrande- och

religionsfrihetsfrågor beaktas. Detta

kan vara en grannlaga uppgift. I

sammanhanget bör utredas dels hur

problemen kan förebyggas, dels vilket

stöd och vilken hjälp, vård och

behandling som bör kunna erbjudas. I

sammanhanget bör också övervägas hur

kunskaper och erfarenheter på detta

område kan spridas till alla berörda med

bevarad respekt för religions- och

yttrandefriheten.

Vad utskottet nu anfört bör ges

regeringen till känna med anledning av

motion So406 (fp).

Riksdagen har den 6 mars 1996 beslutat

att återförvisa betänkandet till

utskottet för ytterligare beredning.

Konstitutionsutskottet, som beretts

tillfälle att yttra sig i fråga om

kartläggningen har från de synpunkter

utskottet har att beakta inte någon

erinran mot socialutskottets förslag om

ett tillkännagivande.

Socialutskottet vidhåller sin tidigare

bedömning och föreslår att det anförda

ges regeringen till känna med anledning

av motion So406 (fp).

Vård och behandling m.m.

I motion So436 av Bo Nilsson m.fl. (s)

begärs att riksdagen ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om behovet

av resurser till en förbättrad

epilepsivård (yrkande 1). Motionärerna

hemställer vidare om att riksdagen hos

regeringen begär förslag till snabba

åtgärder för att förbättra

livssituationen för personer med

epilepsi (yrkande 2) samt att riksdagen

ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om behovet av ökad utbildning av

specialistneurologer ( yrkande 3).

Motionärerna anför att epilepsivården

är hopplöst underdimensionerad. Detta

har konstaterats i tre

expertutredningar. Ökade samhälleliga

satsningar på epilepsikirurgins område

är, enligt motionärerna, nödvändiga för

att öka kapaciteten och därmed minska

det uppdämda behov av utredning och

specialbehandling som i dag finns i vårt

land. Motionärerna anför att den

utredning som måste föregå en eventuell

operation gäller ett flerdubbelt antal

personer än som slutligen kan komma i

fråga för operation. Dessa

undersökningar är mycket tids- och

resurskrävande. Den årliga kapaciteten

för epilepsikirurgi i Sverige var i

slutet av 1980-talet 50-60 operationer,

alltså mycket långt under behovet.

Motionärerna åberopar vidare att i

nyligen publicerade rapporter om

epilepsikirurgi anges att det varje år

tillkommer ca 300 barn med svår

epilepsi, som borde utredas för

eventuell operation. Det sägs också att

det är viktigt att så många som möjligt

av dessa barn ges chansen till

operation, eftersom det kan rädda dem

till ett bättre liv - utan epilepsi

eller med reducerade anfall. För att på

ett adekvat sätt ta hand om dessa barn

krävs särskilda resurser. Förslag har

enligt uppgift framförts om bildande av

en överregional specialistgrupp, med

särskilt ansvar för dessa barn. En sådan

specialistgrupp skulle öka såväl

kompetens som kvantitet i vården och bli

av stor betydelse för barnens framtid,

heter det.

Motionärerna anför vidare att

behandlings- och koordinationsteam såväl

på regions- som länsnivå bör byggas upp.

Vidare bör det utarbetas ett vårdprogram

för personer med epilepsi. Detta måste

enligt motionärerna avkrävas

Socialstyrelsen alternativt

Landstingsförbundet. För att

tillhandahålla barn och vuxna med

epilepsi en bättre vård krävs, enligt

motionärerna, ett ökat antal barn- och

vuxenneurologer som ansvarar för ett

vårdlag som möjliggör tidig adekvat

diagnos. Detta skapar förutsättningar

för inledande av lämplig behandling och

individuell rehabilitering.

I motion So484 av Fanny Rizell m.fl.

(kds) begärs att riksdagen ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om åtgärder mot ätstörningar som

anorexi och bulimi (yrkande 20).

Motionärerna anför att barn till

föräldrar med matstörningar lätt ärver

föräldrarnas beteende och därför behöver

särskilt stöd. Förutom väl fungerande

behandlande enheter som barnpsykiatriska

kliniker, behövs fortfarande stora

forskningsinsatser på området. Vidare

ligger ett särskilt ansvar på

ungdomsmottagningar och skolhälsovård

att uppmärksamma dessa ofta livshotande

ätstörningar, heter det i motionen. I

motion A802 av Lars Leijonborg m.fl.

(fp) begärs att riksdagen ger regeringen

till känna vad i motionen anförts om

vikten av att det vid behandlingen av

anorexi och bulimi finns vårdplatser med

stor kontinuitet i vårdlaget och

personal med olika kompetenser samt att

informationsinsatserna intensifieras

(yrkande 10). Motionärerna anför att

tidig upptäckt av sjukdomssymtom

underlättar behandlingen väsentligt.

Därför är det viktigt att

informationsinsatserna intensifieras så

att alla som på något sätt arbetar med,

eller på annat sätt kommer i kontakt

med, framför allt flickor i tonåren lär

känna sjukdomen och dess symtom.

Motionärerna nämner elever, lärare och

övrig skolpersonal. I motion A807 av

Ingbritt Irhammar m.fl. (c) begärs också

ett tillkännagivande till regeringen om

vad i motionen anförts om anorexi och

bulimi (yrkande 38). Motionärerna anför

att handlingsprogram för att öka och

sprida kunskaper om störningar och deras

orsaker måste arbetas fram.

I motion So484 av Fanny Rizell m.fl.

(kds) begärs att riksdagen ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om åtgärder för att förebygga

och behandla malignt melanom (yrkande

36). Motionärerna anför att sjukdomen

effektivt kan bekämpas genom information

om hur man solar klokt och hur man klär

sig, samt vikten av att inte bränna

huden. Eftersom det kan gå årtionden

mellan den strålexponering som t.ex.

ägde rum ett soligt sommarlov i

barndomen och utvecklandet av

sjukdomen, är också skolhälsovårdens

informativa funktion och ansvar stort,

enligt motionärerna. Det är vidare,

enligt deras mening, väsentligt att

Folkhälsoinstitutet i samarbete med

Strålskyddsinstitutet och Cancerfonden

utarbetar informationsstrategier för att

förebygga malignt melanom. Som vid

annan cancer är det av stor vikt att

tidigt upptäcka och behandla sjukdomen.

Detta måste särskilt beaktas i

primärvården, heter det i motionen.

I motion So423 av Lars Leijonborg m.fl.

(fp) begärs att riksdagen ger regeringen

till känna vad i motionen anförts om

sällsynta sjukdomstillstånd (yrkande

10). Motionärerna anser att

Socialstyrelsen bör göra en kartläggning

av vilka otillfredsställda vårdbehov som

finns, ange hur behoven kan tillgodoses

och vilka som kan anses som

riksverksamheter. Socialstyrelsen ger

regelbundet ut Vårdkatalogen över

riksverksamheter. Den bygger på underlag

från berörda sjukhus om var patienter

med sällsynta sjukdomar kan behandlas.

Katalogen är emellertid inte komplett,

enligt motionärerna, eftersom den inte

bygger på en behovsanalys utan på vad

landstingen rapporterar att de

behandlar. Motionärerna menar att det

finns grupper av patienter med sjukdomar

som av olika skäl inte uppmärksammats

tillräckligt. Det kan röra sig om

tidigare okända hälsoproblem eller

sådana som vården har otillräckliga

kunskaper om, heter det i motionen.

(Motionärerna nämner som exempel

lymfödem, fibromyalgi,

läkemedelsberoende, spelberoende och

psykiska problem efter deltagande i s.k.

destruktiva rörelser.)

I motion So426 av Kerstin Heinemann (fp)

begärs ett tillkännagivande till

regeringen om vad i motionen anförts om

utbildning om och behandling av

lymfödem. Patienter med lymfödem kan få

hjälp genom en speciell massage, s.k.

lymfdränage och kompressionsterapi.

Sjukgymnaster och sjuksköterskor med

denna specialutbildning (lymfterapeuter)

är alltför få och finns i huvudsak på

sjukhusens onkologkliniker. Kunskapen om

lymfödem är bristfällig bland all

vårdpersonal. Inte sällan får

patienterna fel diagnos eller får vänta

alltför länge på rätt diagnos och

behandling. För att patienter med

lymfödem skall kunna få rätt diagnos och

behandling krävs en ökad utbildning av

all vårdpersonal om själva sjukdomen

lymfödem och dess behandling. Alltför

många patienter är i dag obehandlade och

tvingas till långtidssjukskrivning och i

många fall förtidspension.

Tidigare behandling m.m.

Utskottet har vid ett flertal tillfällen

tidigare behandlat motionskrav om att

satsningar bör göras på vissa sjukdomar

eller att vården av dessa bör

organiseras på visst sätt, senast i

betänkandet 1994/95:SoU2 (s. 28) vartill

hänvisas. Utskottet vidhöll sin tidigare

intagna inställning att inte ställa sig

bakom sådana motionskrav. Att bedöma

sådana frågor är i första hand en

uppgift för sjukvårdshuvudmännen.

Socialstyrelsen skall vid behov

tillhandahålla underlag för sådana

bedömningar. Det ingick vidare i

Prioriteringsutredningens uppdrag att

överväga sådana frågor.

Prioriteringsutredningens slutbetänkande

Vårdens svåra val (SOU 1995:5) har

remissbehandlats. En proposition avses

enligt propositionsförteckningen

avlämnas i juni 1996.

Utskottets bedömning

Utskottet har stor förståelse för att

motionärerna har velat fästa riksdagens

uppmärksamhet på de nu aktuella

problemområdena. Åtgärder för att

förbättra vården och omhändertagandet av

dem som lider t.ex. av epilepsi eller

anorexi/bulimi är sålunda angelägna.

Utskottet vidhåller dock sin tidigare

inställning att inte ställa sig bakom

motionskrav om att satsningar bör göras

på vissa enskilda sjukdomar eller att

vården av dessa bör organiseras på visst

sätt. Att bedöma sådana frågor är i

första hand en uppgift för

sjukvårdshuvudmännen. Socialstyrelsen

skall vid behov tillhandahålla underlag

för sådana bedömningar.

Utskottet kan få anledning att

återkomma till vissa övergripande frågor

i dessa sammanhang i samband med

ställningstagande till de aviserade

propositionerna om prioriteringsfrågor i

hälso- och sjukvården och om

forskningspolitiken.

Motionerna So423 (fp) yrkande 10, So426

(fp), So436 (s), So484 (kds) yrkandena

20 och 36, A802 (fp) yrkande 10 och A807

(c) yrkande 38 avstyrks.

Alternativ sjukvård

I motion So478 av Birgitta Hambraeus (c)

begärs att riksdagen ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om åtgärder

för att främja alternativ sjukvård.

Motionären anför att det förekommer ca

170 alternativa terapier i Sverige och

att det kan vara problematiskt att

bedöma vilka av terapierna som är

seriösa och som bör anses vara sjukvård

och därmed momsbefriade. Vidare behövs,

enligt motionärens mening auktorisering

av de terapeuter som genomgått

utbildning i vissa terapier.

Bakgrund

Den förra regeringen beslutade i januari

1994 direktiv för en parlamentarisk

kommitté med uppgift att göra en samlad

översyn av principerna för legitimation

och behörighet och mot bakgrund av

översynen lämna förslag bl.a. i frågan

om legitimation och

behörighetsföreskrifter för olika

yrkesgrupper inom hälso- och sjukvården

och närliggande områden. Översynen skall

också omfatta bestämmelserna i lagen

(1960:409) om förbud i vissa fall mot

verksamhet på hälso- och sjukvårdens

områden (den s.k. kvacksalverilagen). I

direktiven (dir. 1994:2) sägs bl.a. (s.

21) att kommittén bör i fråga om

mervärdesskatt belysa även de eventuella

skattetekniska konsekvenserna av lämnade

förslag. I direktiven nämns (s. 7) att

bl.a. sjukvård, tandvård och social

omsorg undantas från skatteplikt (3 kap.

4-5 §§ mervärdesskattelagen 1994:200).

Med sjukvård förstås vissa åtgärder som

vidtas av någon med särskild

legitimation att utöva yrke inom

sjukvården.

Utskottets bedömning

Utskottet anser att riksdagen inte bör

föregripa regeringens kommande förslag

på detta område. Motion So478 (c)

avstyrks därför.

Enhetlig ersättningsnivå vid

preventivmedelsrådgivning

I motion So431 av Gullan Lindblad m.fl.

(m) hemställs att riksdagen hos

regeringen begär förslag om en enhetlig

taxa för läkare och barnmorskor vad

gäller preventivmedelsrådgivning och

förskrivning av preventivmedel i

enlighet med vad som anförts i

motionen. Motionärerna anför att

nuvarande ersättningssystem för

preventivmedelsrådgivning inom enskilt

bedriven vård skiljer sig åt för

barnmorskor och läkare. En läkare som

utför preventivmedelsrådgivning samt

förskriver preventivmedel är berättigad

till ett normalarvode som enligt

motionärerna uppgår till 468 kr. En

barnmorska som utför samma arbete

erhåller ingen ersättning enligt taxa.

När det gäller att ge råd, prova ut

preventivmedel och sätta in s.k.

livmoderinlägg har barnmorskan samma

kompetens som läkaren. Hon har utbildats

för att göra gynekologiska

hälsokontroller på kvinnor och ge

preventivmedelsråd. Efter genomförd

praktik får barnmorskan

förskrivningsrätt av preventivmedel.

Motionärerna anser att med en enhetlig

taxa för barnmorskor och läkare kommer

läkaren att kunna använda mera tid för

att hjälpa patienter med andra orsaker

som grund för läkarbesök än

preventivmedelsrådgivning. Det blir även

mer fördelaktigt för läkaren att ge

annan medicinsk rådgivning än

preventivmedelsrådgivning.

I motion So437 av Barbro Westerholm

m.fl. ( fp, c, kds) finns ett liknande

yrkande. Motionärerna betonar att

kostnadsersättningen inom sjukvården är

av stor betydelse. Patienter bör, med

andra ord , utifrån sina behov behandlas

på rätt vårdnivå och av personal med

adekvat utbildning.

Bakgrund m.m.

Regeringen beslutade i november 1995 att

ge en särskild utredare i uppdrag att

analysera konstruktionen och

tillämpningen av de taxor som regleras i

förordningen (1994:1121) om

läkarvårdsersättning och förordningen

(1994:1120) om ersättning för

sjukgymnastik. Utredaren skall särskilt

- utvärdera hittillsvarande

kostnadsökningar och den totala effekten

av de s.k. ersättningstaken samt hur

taxan tillgodoser kravet på

kostnadskontroll,

- beskriva konsekvenserna av nuvarande

regler för läkarvårdsersättning och

ersättning för sjukgymnastik, särskilt

med beaktande av vårdgivarens

produktionsmönster,

- belysa hur taxorna ger incitament till

behandling av god kvalitet i enlighet

med vetenskap och beprövad erfarenhet.

I uppdraget ingår också att utredaren

skall redovisa principiellt alternativa

sätt att ersätta privatpraktiserande

läkare och sjukgymnaster som omfattas av

de aktuella förordningarna. Även

erfarenheter från relevanta

ersättningssy-stem som används i andra

länder bör inhämtas. Utredaren skall

därefter lämna ett förslag till om och i

så fall hur de nuvarande reglerna och

arvodesnivåerna bör förändras. Utredaren

skall redovisa sitt uppdrag till

regeringen senast den 15 april 1996 (

dir. 1995:150).

Utskottets bedömning

Utskottet förutsätter att de i

motionerna upptagna frågorna berörs i

det pågående utredningsarbetet.

Utskottet anser därför att riksdagen

inte bör föregripa regeringens kommande

förslag på detta område. Motionerna

So431 (m) och So437 (fp, c, kds)

avstyrks därför.

Livstestamente m.m.

I motion So402 av Sten Andersson och

Wiggo Komstedt (m) hemställs att

riksdagen hos regeringen begär en

utredning rörande rätten till dödshjälp

med beaktande av medicinska, juridiska,

etiska och allmänmänskliga synpunkter.

Motionärerna anser att de argument som

tidigare anförts mot dödshjälp i livets

slutskede har förlorat i kraft. Någon

klar gräns mellan passiva och aktiva

insatser kan nämligen, med nuvarande

sofistikerade medicinska teknologi, inte

upprätthållas. Vidare har opinionen

svängt när det gäller rätten till

dödshjälp, menar motionärerna. Allt fler

läkare och jurister ansluter sig numera

till den meningen att patienten i livets

slutskede, då sjukvården tömt sina

medicinska resurser, skall ha rätt till

dödshjälp om han eller hon så önskar.

Utsikten att in absurdum hållas vid

liv som ett kolli uppfattas sålunda

som skrämmande för de flesta.

I motion So404 av samma motionärer yrkas

att riksdagen hos regeringen begär en

utredning när det gäller möjligheten att

upprätta ett juridiskt bindande

livstestamente . Ett särskilt problem

uppstår i livets slutskede då patienten

inte längre är kontaktbar och därför

inte har möjlighet att avsäga sig

medicinsk behandling. I detta läge vore

det enligt motionärerna rimligt att en

tidigare dokumenterad viljeyttring fick

vara ett uttryck för patientens vilja.

En sådan bindande viljeyttring skulle

garantera rättstrygghet för både

patienten och läkaren.

Tidigare behandling m.m.

Senast behandlades likalydande motioner

av utskottet i betänkandena 1993/94:SoU7

och 1994/95:SoU2. I betänkandet

1993/94:SoU7 hänvisades till ett

frågesvar om livstestamente (fråga

1992/93:486) i vilket det dåvarande

statsrådet (Bo Könberg) uppgett att han

övervägde om det borde tas något

initiativ för svensk del. Vidare

konstaterades att regeringen hade

tillsatt en parlamentarisk utredning om

prioriteringar inom hälso- och

sjukvården. Utskottet avstyrkte

motionsyrkandena och vidhöll sin

tidigare redovisade inställning,

nämligen att regeringens kommande

förslag inte borde föregripas. I

betänkandet 1994/95:SoU2 vidhöll

utskottet denna uppfattning.

Prioriteringsutredningen (S 1992:02)

överlämnade våren 1995 sitt

slutbetänkande SOU 1995:5 Vårdens svåra

val. Utredningens uppgift har bl.a.

varit att utifrån etiska utgångspunkter

diskutera hälso- och sjukvårdens roll i

välfärdssamhället och lyfta fram de

grundläggande principer efter vilka

prioriteringar inom vården skall ske.

Frågor som rör vården i livets slutskede

och vård av människor med nedsatt

autonomi behandlas i betänkandet. En

proposition om prioriteringsfrågor i

hälso- och sjukvården har aviserats till

juni 1996.

Utskottets bedömning

Utskottet vidhåller sin inställning i

dessa frågor. Frågan om vård i livets

slutskede torde komma att behandlas i

den aviserade propositionen om

prioriteringsfrågor i hälso- och

sjukvården. Motionerna So402 (m) och

So404 (m) avstyrks därför.

Forskning inom det psykologiska

metodområdet

I motion So427 av Siw Persson (fp)

hemställs om ett tillkännagivande om

resurser för forskning och utveckling

inom det psykologiska metodområdet,

framför allt psykologiska test.

Psykologiska test används bl.a. inom

hälso- och sjukvården, socialtjänsten,

skolan och yrkesmässig rehabilitering.

De utgör hjälpmedel vid utredningar,

utvecklingsbedömningar, diagnostik och

utvärderingar. I arbetslivet och i

försvaret används psykologiska test för

urval. Även i den psykologiska

forskningen används ofta test. Målet är

bl.a. att kunna precisera en persons

färdigheter eller förmåga, beskriva hur

personen förhåller sig i olika

situationer, fastställa skador,

felfunktioner, utvecklingsbrister eller

emotionella störningar och skapa

underlag för behandling och träning. För

att kunna användas i praktiskt bruk

måste det speciella mätningsförfarande

som psykologiska test utgör uppfylla en

rad krav, påpekar motionären. De skall

vara standardiserade, tillförlitliga och

ha god validitet. De test som används i

Sverige har ofta ett internationellt

ursprung. De saknar ofta svensk

standardisering och normering och är

därför inte rättvisande i vår miljö. Det

finns enligt motionären ett stort behov

av att anpassa testen till svenska

förhållanden och att utveckla nya

svenska test. Detta är en omfattande och

kostsam process som enligt motionären

hittills inte funnit någon finansiär.

Specialdestinerade FoU-medel krävs, och

regeringen bör enligt motionären

återkomma med förslag härom i nästa

forskningsproposition.

I motion Ub608 av Stig Sandström m.fl.

(v) finns ett likalydande yrkande som i

motion So427. Varken medelsbeviljande

sektorsforskningsorgan eller

forskningsråd har ansett sig kunna

prioritera ens enstaka

projektansökningar såvitt avser

psykologiskt metodutvecklingsarbete när

det gäller psykologiska test, påpekas

det i motionen. Samtidigt är samtliga

områden inom de praktiskt psykologiska

verksamheterna beroende av psykologiska

instrument av hög kvalitet, baserade på

teori och utprövade enligt vetenskapligt

vedertagen metodik. Anslagsmöjligheterna

för vetenskaplig konstruktion,

utprövning och därtill relaterat

forsknings- och utvecklingsarbete bör

snarast utredas så att förslag kan

föreläggas riksdagen i nästa

forskningsproposition.

Bakgrund m.m.

Sveriges Psykologförbund har tagit upp

frågan om ansvaret för svenska

standardiseringar och normeringar av

utländska test och om svenska

psykologers tillgång till moderna,

fullgott utprövade psykologiska

instrument. En arbetsrapport avlämnades

sommaren 1995, Psykologiska

mätinstrument - hinder och möjligheter

för en tillfredsställande kvalitativ och

kvantitativ instrumentförsörjning för

psykologisk tillämpning och forskning i

Sverige. Bl.a. redovisas kontakterna med

olika finansieringsorgan såsom de olika

forskningsråden. Socialvetenskapliga

forskningsrådet ansåg att FoU-arbete för

psykologiska test faller utanför rådets

uppgifter. Sammanfattningsvis anges i

rapporten att företrädare för de olika

institutionerna, myndigheterna och råden

verifierar att området psykologiska test

utgör ett betydelsefullt forsknings- och

utvecklingsområde där tonvikten ligger

på utvecklingssidan. Samtidigt

konstateras att inga enskilda organ tar

ansvar för FoU-insatserna.

I rapporten hänvisas bl.a. till

Kommittén (S 1992:04) om hälso- och

sjukvårdens finansiering och

organisation (HSU 2000) som, i enlighet

med tilläggsdirektiv till kommittén

(dir. 1994:152), bl.a. skall överväga

ansvarsfördelningen mellan staten och

sjukvårdshuvudmännen i fråga om

finansiering av vårdforskning samt i

vilka former stöd kan ges till

vårdforskningens utveckling.

I den ovan nämnda rapporten anges

avslutningsvis att man inte funnit någon

slutlig lösning såvitt avser

finansieringen av anpassningen av

internationella instrument till svensk

kulturell och språklig miljö eller

produktion och utprövning av nya

instrument.

Utskottets bedömning

Utskottet anser det viktigt med en

standardisering och normering av

psykologiska test så att de blir

rättvisande i svensk miljö.

Frågor om forskning bör enligt

utskottets uppfattning övervägas samlat

vid behandlingen av nästa

forskningspolitiska proposition.

Motionerna So427 (fp) och Ub608 (v)

avstyrks.

Genteknik

I motion So422 av Birger Schlaug m.fl.

(mp) hemställs att riksdagen som sin

mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om behovet av utredning

av hur gentekniken riskerar att komma

till användning i rashygieniskt syfte

(yrkande 2). Vidare hemställs att

riksdagen hos regeringen begär

lagförslag som omfattar förbud att söka,

efterfråga och använda information om

människors gener dels vid anställnings-

och antagningsförfaranden (yrkande 4),

dels vid försäkringsförfaranden och

bankkontakter (yrkande 5). Slutligen

vill motionärerna se lagförslag som

omfattar förbud att utlämna information

om enskilda människors genuppsättning

(yrkande 6). Motionärerna anför att

kritiken av den gentekniska utvecklingen

inte handlar om teknikfientlighet utan

om att inse att gentekniken kommer att

styra samhället och människan mer än

någon politiker eller aktör på marknaden

någonsin kunnat göra. En utredning bör

tillsättas med syfte att granska hur

gentekniken riskerar att användas i

rashygieniskt syfte. Motionärerna anför

vidare att regering och riksdag måste

initiera och ge förutsättningar för en

bred folklig debatt om gentekniken.

Dessutom måste enligt motionärerna

lagstiftningen anpassas efter den nya

tekniken, eftersom information om

enskilda människors genuppsättning kan

komma att användas på ett sätt som

kränker individens integritet.

I motion 1995/96:K15 av Barbro

Westerholm (fp) hemställs att riksdagen

ger regeringen till känna dels vad i

motionen anförts om lagreglering av

gentester ( yrkande 1), dels vad som

anförts om samordning av

Socialdepartementets och

Arbetsmarknadsdepartementets arbete med

gentester och genetisk sekretess

(yrkande 2), dels att regeringen utan

dröjsmål skall återkomma i ärendet

(yrkande 3). Motionären anför att frågan

om skydd för genetiska data i

patientjournaler varit under beredning

alltsedan riksdagsåret 1990/91.

Forskningen på det gentekniska området

är omfattande och utvecklingen sker i

mycket snabb takt. Motionären anser att

kompletterande lagstiftning bör införas

där kraven är hårdare för genetiska data

än för andra sekretessbelagda uppgifter

i hälso- och sjukvården.

Bakgrund och tidigare behandling m.m.

Riksdagen antog våren 1991 lagen

(1991:114) om användningen av viss

genteknik vid allmänna

hälsoundersökningar. Enligt lagen får

sådan undersökning av arvsmassan som

utnyttjar analys av genernas DNA eller

RNA inte ske vid allmänna

hälsoundersökningar utan tillstånd från

Socialstyrelsen. Tillstånd får lämnas

endast om undersökningen är inriktad på

att söka kunskap om sjukdomsförhållanden

som är av allvarlig art eller annars av

särskild betydelse för hälso- och

sjukvården. Vid prövning av

tillståndsfrågan skall särskilt beaktas

om de som skall leda och utföra

undersökningen har den kompetens som

behövs för ändamålet och om

integritetsskyddet för uppgifter om

undersökningsdeltagarnas genetiska

förhållanden kan antas bli

tillfredsställande. Deltagarna måste ge

sitt skriftliga samtycke.

Socialutskottet anförde vid sin

behandling av ärendet bl.a. följande i

betänkandet 1990/91:SoU10 Användning av

genteknik på människa m.m. (s. 9).

Genom användning av genteknik vid

allmänna hälsoundersökningar skulle det

i vissa fall bli möjligt att identifiera

enskilda som riskerar att drabbas av

ärftligt betingad sjukdom. Tidigt insatt

medicinsk behandling eller ändrad

livsstil skulle i en del fall kunna

förebygga, lindra eller bota sjukdomen i

fråga. Utskottet delar därför

uppfattningen i propositionen att

allmänna hälsoundersökningar med

användning av genteknik skall få göras.

För att skydda den enskilde mot

opåkallat intrång i privatlivets

innersta sfär är det emellertid

angeläget att samhället markerar en

återhållsam inställning och att

restriktioner för verksamheten införs

genom lagstiftning. Enligt lagförslaget

i propositionen skall allmänna

hälsoundersökningar med hjälp av DNA-

eller RNA-analys inte få göras utan

tillstånd av Socialstyrelsen. Härigenom

får man enligt utskottets mening en

tillfredsställande garanti för att

sådana genundersökningar bara används

under etiskt godtagbara förutsättningar

och att de utförs med den kompetens och

ansvarskänsla som krävs.

I samma betänkande anförde utskottet i

anledning av ett motionsyrkande om skydd

för genetiska data i patientjournaler

följande (s. 15).

Utskottet delar uppfattningen att det

finns en risk för att den enskildes

samtycke till att efterge sekretessen

beträffande genetisk information blir

illusoriskt om samtycket utgör ett krav

för att få en anställning eller rätt att

teckna en försäkring. I likhet med

genetikkommittén anser utskottet

emellertid inte att detta utgör

tillräckliga skäl för att inskränka den

enskildes självbestämmanderätt. Det är

också svårt att föreställa sig hur man

skulle kunna hindra den enskilde från

att göra informationen tillgänglig för

andra. En patient har ju exempelvis rätt

att få en kopia eller avskrift av

journalen utan att ange ändamålet med

detta. Det är emellertid ett allvarligt

integritetsproblem som motionärerna

pekar på. Också i propositionen anförs

att det är etiskt oriktigt att ställa

upp krav på genomgången genetisk

undersökning som förutsättning för

anställning eller dylikt. Enligt

utskottets mening måste frågan dock

lösas på ett annat sätt än genom intrång

i den enskildes självbestämmanderätt

enligt sekretesslagen. Om inte någon

annan teknisk lösning är möjlig, bör man

i stället överväga att straffbelägga

förfaranden som innebär att exempelvis

arbetsgivare eller försäkringsbolag

avkräver någon undersökningsresultat

från genetiska undersökningar som

villkor för anställning respektive rätt

att teckna försäkring. Regeringen bör

återkomma till riksdagen med förslag om

hur oetiska krav på tillgång till

genetiska data skall kunna hindras.

Detta bör riksdagen ge regeringen till

känna.

Riksdagen följde utskottet (rskr.

1990/91:114).

I betänkandet 1993/94:SoU7 avstyrkte

utskottet en motion (kds) angående

riktlinjer på genteknikområdet med

hänvisning till att riksdagen inte borde

föregripa behandlingen av regeringens

kommande förslag på området.

Ytterligare ett yrkande i samma motion

som den nu aktuella So422 behandlades av

utskottet förra våren i betänkandet

1994/95:SoU15. Motionsyrkandet om anslag

på 50 miljoner kronor för att ge

organisationer och andra möjlighet att

söka medel för att informera om

genteknikens följder avstyrktes av

utskottet.

I Socialdepartementet pågår enligt

uppgift arbetet med en

departementspromemoria som bl.a. kommer

att behandla frågor om skydd för

genetiska data i patientjournaler och om

rätten för tredje man att ta del av och

använda sig av sådan information. Enligt

uppgift är arbetet med

departementspromemorian i slutskedet.

Man beräknar att kunna sända ut den på

remiss under mars 1996.

Enligt direktiv (dir. 1994:111) har en

särskild utredare tillkallats med

uppgift att kartlägga medicinska

kontroller i arbetslivet, utreda de

risker och problem som sådana kontroller

kan innebära och vilket berättigat behov

av kontroll som kan finnas samt göra de

avgränsningar och föreslå de åtgärder

som behövs. Utredaren skall

inledningsvis kartlägga förekomsten av

olika former av medicinsk kontroll, både

i samband med anställning och under

anställningen. Utvecklingen av

gentekniken skall särskilt beaktas. De

kommande förslagen bör, enligt

direktiven, bygga på en bedömning av

vilka berättigade behov av medicinsk

kontroll i arbetslivet som kan finnas

för arbetsgivarna, för den enskilde och

för allmänheten, och vilka skyddsbehov

som finns för den enskilde arbetssökande

eller anställde. Förslagen bör bygga på

en avvägning mellan dessa olika behov

eller intressen.

Utredaren skall redovisa sitt uppdrag

senast den 1 april 1996.

Utskottets bedömning

Utskottet vill på dessa områden inte

föregripa regeringens kommande förslag

och avstyrker därför motionerna K15 (fp)

och So422 (mp) yrkandena 2 och 4-6.

Utbildning i ortopedisk medicin m.m.

I motion So499 av Ragnhild Pohanka och

Thomas Julin (båda mp) begärs att

riksdagen ger regeringen till känna att

läkare med utbildning i ortopedisk

medicin bör erhålla specialistkompetens

(yrkande 2) samt att specialistvårds-

taxan bör anpassas så att läkare kan ge

patienterna ekonomisk möjlighet att

tillgodogöra sig ifrågavarande

behandling (yrkande 3). Motionärerna

hemställer också att riksdagen beslutar

att en statlig vidareutbildning för

sjukgymnaster i ortopedisk medicin

inrättas (yrkande 4). Motionärerna anför

att ortopedmedicinsk behandling jämförd

med standardiserad konventionell

behandling hos distriktsläkare och

distriktssjukgymnaster när det gäller

sjukskrivningslängd, smärta, daglig

funktionsförmåga och psykosomatiska

symtom har visat sig klart överlägsen.

Vidare är den ortopedmedicinska

behandlingen billigare. Motionärerna

anför att vad ortopedmedicinarna behöver

är Socialstyrelsens godkännande av sin

specialitet och därmed

specialistkompetens. Motionärerna anför

vidare att ortopedisk medicin inte lärs

ut i den svenska grundutbildningen för

läkare och sjukgymnaster. Ämnet

förekommer endast som vidareutbildning,

delvis anordnade i Socialstyrelsens

regi. Ortopedmedicinaren arbetar med

gängse undersökningsmetoder som

kompletteras med en specifik manuell

undersökningsteknik. Motionärerna anför

att till dess ortopedmedicinarna får sin

specialiststatus och behandlingen därmed

automatiskt faller under

försäkringskassans betalningsområde bör

privatläkarvårdstaxan anpassas så att

patienterna får ekonomisk möjlighet att

tillgodogöra sig denna behandling.

Tidigare behandling m.m.

Hösten 1991 behandlade utskottet

liknande yrkanden. I betänkandet

1991/92:SoU5 (s. 30) konstaterade

utskottet att regeringen genom

proposition 1988/89:138 lade fram

förslag till nya riktlinjer för läkarnas

specialiseringstjänstgöring. Riksdagen

godkände hösten 1989 i princip de

föreslagna riktlinjerna (1989/90:SoU9

och rskr. 16). I samband med

behandlingen av förslaget till nya

riktlinjer uttalade sig utskottet också

om motionsyrkanden om den ortopediska

medicinens ställning (1989/90:SoU9).

Motionerna avstyrktes med motiveringen

att det inte bör ankomma på riksdagen

att göra något uttalande om vilka de

medicinska specialiteterna bör vara.

Regeringen har genom förordningen

1991:1325 fastställt de specialiteter

inom vilka specialistkompetens kan

erhållas fr.o.m. den 1 januari 1992.

Ortopedisk medicin är inte en

specialitet. Utskottet avstyrkte

motionsyrkandena.

Utskottets bedömning

Utskottet vidhåller sin inställning i

dessa frågor och avstyrker därför motion

So499 (mp) yrkandena 2-4.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande hälso- och

sjukvårdens finansiering

att riksdagen avslår motionerna

1994/95:So207 yrkande 3, 1994/95:

So424 yrkandena 2 och 4,

1994/95:So441, 1994/95:So485

yrkandena 2 och 3 och 1994/95:So489

yrkandena 8 och 13,

res. 1 (m) -delvis

res. 2 (c) -delvis

-motiv.

res. 3 (fp) -delvis

-motiv.

res. 4 (v) -delvis

res. 5 (mp)

2. beträffande fri

etableringsrätt

att riksdagen avslår motionerna

1994/95:So424 yrkande 3, 1994/95:

A270 yrkande 10 och 1994/95:A802

yrkande 3,

res. 1 (m) -delvis

res. 2 (c) -delvis -

motiv.

res. 3 (fp) -delvis

3. beträffande

kvalitetssäkring

att riksdagen avslår motionerna

1994/95:So250 yrkande 5, 1994/95:

So412 yrkandena 1 och 2,

1994/95:So423 yrkande 16 och 1994/95:

So424 yrkande 6,

res. 1 (m) -delvis

res. 3 (fp) -delvis

res. 4 (v) -delvis

res. 6 (kds) -

delvis

4. beträffande folkhälsofrågor

att riksdagen avslår motionerna

1994/95:So223 yrkande 21, 1994/95:

So412 yrkande 3, 1994/95:So419,

1994/95:So423 yrkandena 5, 6 och 8,

1994/95:So424 yrkande 8,

1994/95:So432 yrkande 2, 1994/95:

So457 och 1994/95:So489 yrkandena

1-5,

res. 1 (m) -delvis

res. 3 (fp) -delvis

res. 4 (v) -delvis

res. 6 (kds) -

delvis

5. beträffande forskning och

utveckling

att riksdagen avslår motionerna

1994/95:So423 yrkandena 14 och 17

samt 1994/95:So424 yrkande 5,

res. 1 (m) -delvis

res. 3 (fp)-delvis

6. beträffande struktur- och

kompetensfrågor

att riksdagen avslår motionerna

1994/95:So219 yrkande 2, 1994/95:

So412 yrkandena 7 och 8 och

1994/95:So413,

res. 6 (kds) -

delvis

7. beträffande sjuksköterskor

m.fl.

att riksdagen avslår motion

1994/95:So445 yrkande 1,

res. 7 (m, fp, kds)

8. beträffande tilläggsdirektiv

till HSU 2000

att riksdagen avslår motionerna

1994/95:So423 yrkande 12,

1994/95:So470 och 1994/95:A807

yrkande 32,

res. 8 (fp)

9. beträffande kvinnors hälsa

att riksdagen avslår motionerna

1994/95:So423 yrkande 11,

1994/95:So433 och 1994/95:A807

yrkande 33,

res. 9 (mp)

10. beträffande könsstympning

att riksdagen avslår motionerna

1994/95:So438 och 1994/95:Sf611

yrkande 17,

11. beträffande patientombudsman

m.m.

att riksdagen avslår motion

1994/95:So451 yrkandena 1-5 , 7 och

8,

res. 10 (v)

12. beträffande destruktiva

rörelser

att riksdagen med anledning av motion

1994/95:So406 som sin mening ger

regeringen till känna vad utskottet

anfört,

res. 11 (kds) -

motiv.

13. beträffande vård och

behandling m.m.

att riksdagen avslår motionerna

1994/95:So423 yrkande 10,

1994/95:So426, 1994/95:So436,

1994/95:So484 yrkandena 20 och 36,

1994/95:A802 yrkande 10 och

1994/95:A807 yrkande 38,

res. 12 (fp)

14. beträffande alternativ

sjukvård

att riksdagen avslår motion

1994/95:So478,

res. 13 (mp)

15. beträffande enhetlig

ersättningsnivå

att riksdagen avslår motionerna

1994/95:So431 och 1994/95:So437,

16. beträffande livstestamente

m.m.

att riksdagen avslår motionerna

1994/95:So402 och 1994/95:So404,

17. beträffande forskning inom

det psykologiska metodområdet

att riksdagen avslår motionerna

1994/95:So427 och 1994/95:Ub608,

18. beträffande genteknik

att riksdagen avslår motionerna

1994/95:So422 yrkandena 2 och 4-6

samt 1995/96:K15,

res. 14 (mp)

19. beträffande utbildning i

ortopedisk medicin m.m.

att riksdagen avslår motion

1994/95:So499 yrkandena 2-4.

Stockholm den 2 maj 1996

På socialutskottets vägnar

Sten Svensson

I beslutet har deltagit: Sten Svensson

(m), Bo Holmberg (s), Ingrid Andersson

(s), Rinaldo Karlsson (s), Hans Karlsson

(s), Liselotte Wågö (m), Christina

Pettersson (s), Roland Larsson (c),

Marianne Jönsson (s), Leif Carlson (m),

Barbro Westerholm (fp), Conny Öhman (s),

Stig Sandström (v), Mariann Ytterberg

(s), Birgitta Wichne (m), Thomas Julin

(mp) och Chatrine Pålsson (kds).

Reservationer

1. Hälso- och sjukvårdens finansiering

m.m. (mom. 1-5)

Sten Svensson, Liselotte Wågö, Leif

Carlson och Birgitta Wichne (alla m)

anser

dels att den del av utskottets

betänkande som på s. 19 börjar med

Hälso- och sjukvården och på s. 21

slutar med motionsyrkandena avstyrks

bort ha följande lydelse:

Alla medborgare skall garanteras god

vård vid sjukdom eller olycksfall efter

behov. Sjukvården skall sätta patienten

i centrum och erbjuda hög medicinsk

kvalitet. I praktiken har dock den

enskilde patienten svårt att hävda sig

och sina behov gentemot

sjukvårdsapparaten. Utskottet anser att

fördelningen av vårdresurserna har

företagits i enlighet med politiska

program. Bara i mindre grad har

patienternas behov och önskemål varit

styrande. Enligt utskottet skulle

införandet av en allmän

hälsoförsäkring sätta patienten i

centrum och vara den bästa

helhetslösningen på de problem som finns

i dagens sjukvård. En sådan

sjukvårdsförsäkring skall vara allmän

och obligatorisk. Den skall gälla alla

bosatta i Sverige samt dem som på andra

sätt bör inkluderas på grund av

internationella åtaganden inom bl.a. EU.

Ingen skall enligt utskottets

uppfattning ställas utanför

försäkringssystemet. Riksdagen bestämmer

i demokratisk ordning vilka typer av

behandling och omvårdnad som skall

finansieras av den allmänna

sjukvårdsförsäkringen. Staten

fastställer ett minimiåtagande för

försäkringskassan. Det står fritt att

erbjuda vård därutöver. Försäkringen

skall finansieras genom en

sjukvårdsavgift vars storlek beror på

betalningsförmåga oavsett ålder eller

risk och som fastställs av riksdagen.

Inbetalning skall göras i samband med

skatteuppbörd. En allmän och

obligatorisk sjukvårdsförsäkring skulle

innebära att den i dag strikta

avgränsningen mellan sjukvårdens och

sjukpenningens finansiering försvinner.

Den helt dominerande delen av dagens

landstingsskatt som i dag finansierar

sjukvården skulle överföras till

försäkringskassan eller andra

organisationer som i sin tur betalar

patientens vård, oberoende av

vårdgivare. Försäkringen skulle skapa

effektivitet genom konkurrens på alla

nivåer. Patienten sätts i centrum och

kvaliteten blir ett konkurrensmedel. Ett

högkostnadsskydd utformat som en

trappstegsmodell skall finnas. Ett ökat

inslag av avgiftsfinansiering garanterar

enligt utskottet en god

kostnadskontroll. Vad utskottet nu

anfört bör med anledning av motionerna

So207 (m) yrkande 3 och So424 (m)

yrkandena 2 och 4 ges regeringen till

känna. Motionerna So441 (mp), So485 (m)

yrkandena 2 och 3 samt So489 (v)

yrkandena 8 och 13 avstyrks.

Utskottet anser vidare att fri

etableringsrätt för t.ex. läkare,

tandläkare och sjukgymnaster bör

återinföras. Andra grupper, t.ex.

barnmorskor och sjuksköterskor, bör ges

samma rätt. Effekterna av

etableringsfrihet blir dels att

patienterna får möjlighet att välja

mellan flera vårdgivare, dels att

sjukvårdsanställda kan välja mellan

flera arbetsgivare, offentliga såväl som

enskilda. Konkurrenssituationen innebär

vinster i form av bättre kvalitet i

vården, större möjligheter till

kostnadsjämförelser och större

möjligheter för personal inom vården att

förverkliga sina idéer. Vad utskottet nu

anfört bör med anledning av motionerna

So424 (m) yrkande 3 och A270 (m) yrkande

10 ges regeringen till känna. Motion

A802 (fp) yrkande 3 är i huvudsak

tillgodosedd och avstyrks.

Patientens frihet att välja vårdgivare

bör enligt utskottet kombineras med ett

ackrediteringssystem för alla

vårdgivare. En oberoende statlig

myndighet - Medicinalstyrelsen - skall

godkänna (ackreditera) alla vårdgivare.

Dessutom skall alla som bedriver

sjukvård ha ett väl fungerande

kvalitetssäkringssy-stem.

Kvalitetskontroll genom medicinsk

revision bör ske regelbundet genom

Medicinalstyrelsens försorg. Kvaliteten

bör, enligt utskottet, vägas in i ett

resultatbaserat ersättningssystem, för

att ge vårdgivarna incitament att arbeta

aktivt och kontinuerligt med

kvalitetssäkring. Även olika former för

kollegial kvalitetssäkring inom vården

bör utvecklas, t.ex. att läkarens

verksamhet granskas kritiskt av

sakkunniga kolleger (peer review). Det

bör också bli lättare för patienten att

få en andra åsikt (second opinion).

Vad utskottet nu anfört bör med

anledning av motion So424 (m) yrkande 6

ges regeringen till känna. Motionerna

So412 (kds) yrkandena 1 och 2 och So423

(fp) yrkande 16 är i huvudsak

tillgodosedda och avstyrks. Motion So250

(v) yrkande 5 avstyrks.

I ett försäkringssystem finns enligt

utskottet bättre förutsättningar att

samordna sjukvård, social service och

omsorg samt rehabilitering. En annan

viktig uppgift för sjukvårdsförsäkringen

dr att stimulera förebyggande vård.

Detta sker i flera liknande system i

Europa. Ideella organisationer som

arbetar för folkhälsan skall stödjas.

För att människor skall kunna ta ett

ökat ansvar för sin hälsa behövs

information om hur man undviker ohälsa

och ökade kunskaper om hur man behandlar

lindrigare sjukdomstillstånd och

påskyndar tillfrisknande. I detta

sammanhang vill utskottet också betona

företagshälsovårdens viktiga roll. Den

förebyggande vården har fått en allt

viktigare roll: målet är att förebygga

ohälsa och att vinna hälsa. Mödra- och

barnhälsovården är ett bra exempel på

hur effektiv förebyggande vård kan vara.

Sverige tillhör världens främsta länder

vad gäller lägst barna- och

mödradödlighet. Folkhälsoarbetet är

viktigt. Information om till exempel

rökningens, alkoholens och kostens

betydelse för hälsan, att motionera på

rätt sätt osv. ger stora mänskliga

vinster. Utskottet anser vidare att

informationen om riskerna för

bullerskador bör förbättras. I huvudsak

behövs ett ökat medvetande och ett

rationellt agerande. Vad utskottet nu

anfört bör med anledning av motionerna

So424 (m) yrkande 8 och So457 (m) ges

regeringen till känna. Motionerna So223

(fp) yrkande 21, So412 (kds) yrkande 3,

So419 (s), So423 (fp) yrkandena 5, 6 och

8, So432 (c) yrkande 2 och So489 (v)

yrkandena 1-5 avstyrks.

Utskottet anser att forskning och

utveckling är av utomordentlig vikt för

sjukvården - såväl medicinsk forskning

som omvårdnadsforskning. Forskning och

utveckling höjer kvaliteten i vården.

Man räknar med att den medicinska

kunskapen fördubblas vart sjunde år.

Denna utveckling leder enligt utskottet

till medicinsk rationalisering genom nya

diagnostiska och terapeutiska metoder

och i många fall sänkta kostnader för

sjukvården. Den medicinska forskningen

utförs till sin huvudsakliga del på

universitetssjukhusen medan utveckling

sker även i den övriga

sjukvårdsorganisationen. I den privata

sektorn sker medicinsk forskning i

huvudsak inom läkemedelsindustrin.

Grundforskning är enligt utskottets

mening en statlig angelägenhet.

Patientnära klinisk forskning och

utveckling bör kunna finansieras av

staten och försäkringsgivaren i

samarbete. Statlig finansiering av

forskning och utveckling ställer krav på

prestation. Forskningsanslag bör därför

vara riktade, dvs. projektbaserade.

Medicinsk rationalisering skall enligt

utskottet utföras och finansieras av

sjukvårdsproducenterna. Utskottet delar

således motionärernas uppfattning. Vad

utskottet nu anfört bör med anledning av

motion So424 (m) yrkande 5 ges

regeringen till känna. Motion So423 (fp)

yrkandena 14 och 17 avstyrks.

dels att utskottets hemställan under 1-5

bort ha följande lydelse:

1. beträffande hälso- och

sjukvårdens finansiering

att riksdagen med anledning av

motionerna 1994/95:So207 yrkande 3,

1994/95:So424 yrkandena 2 och 4 och

med avslag på motionerna

1994/95:So441, 1994/95:So485

yrkandena 2 och 3 samt 1994/95: So489

yrkandena 8 och 13 som sin mening ger

regeringen till känna vad utskottet

anfört,

2. beträffande fri etableringsrätt

att riksdagen med anledning av

motionerna 1994/95:So424 yrkande 3

och 1994/95:A270 yrkande 10 och med

avslag på motion 1994/95:A802 yrkande

3 som sin mening ger regeringen till

känna vad utskottet anfört,

3. beträffande kvalitetssäkring

att riksdagen med anledning av motion

1994/95:So424 yrkande 6 och med

avslag på motionerna 1994/95:So250

yrkande 5, 1994/95:So412 yrkandena 1

och 2 och 1994/95:So423 yrkande 16

som sin mening ger regeringen till

känna vad utskottet anfört,

4. beträffande folkhälsofrågor

att riksdagen med anledning av

motionerna 1994/95:So424 yrkande 8

och 1994/95:So457 och med avslag på

motionerna 1994/95:So223 yrkande 21,

1994/95:So412 yrkande 3,

1994/95:So419, 1994/95:So423

yrkandena 5, 6 och 8, 1994/95:So432

yrkande 2 och 1994/95:So489 yrkandena

1-5 som sin mening ger regeringen

till känna vad utskottet anfört,

5. beträffande forskning och

utveckling

att riksdagen med anledning av motion

1994/95:So424 yrkande 5 och med avslag

på motion 1994/95:So423 yrkandena 14 och

17 som sin mening ger regeringen till

känna vad utskottet anfört,

2. Hälso- och sjukvårdens finansiering

m.m. (motiveringen till mom. 1 och 2)

Roland Larsson (c) anser att den del av

utskottets betänkande som på s. 19

börjar med Hälso- och sjukvården och

på s. 20 slutar med A802 (fp) yrkande

3 bort ha följande lydelse:

Alla medborgare skall enligt utskottet

tillförsäkras god tillgänglighet till

vård och omsorg. Det är fråga om

trygghet för medborgarna. Hälso- och

sjukvården måste utgå från medborgarens

perspektiv. Medborgarens krav på

tillgänglighet och kvalitet, ekonomins

krav på effektiviseringar och förnyelse

samt samhällsförändringar ställer stora

krav på förnyelsearbetet. Medborgarna

måste ges möjlighet att välja läkare och

andra vårdgivare. Hälso- och

sjukvårdslagen stadgar att patienterna

skall ha insyn i och inflytande över

såväl vårdens innehåll som dess

utformning. Detta innebär att den

enskilde skall kunna påverka valet av

både vårdgivare och vårdinsats.

Valfrihet inom hälso- och sjukvården bör

vara utgångspunkten i det

förnyelsearbete som sker i

vårdorganisationen.

En mångfald av olika utförare av vård

gör att nya idéer lättare växer fram och

skattebetalarna får ut mer vård för

pengarna. Detta förutsätter konkurrens

inom ramen för ett offentligt och

demokratiskt finansierat system. Den

fria etableringsrätten för olika

yrkesgrupper inom hälso- och sjukvården

bör bara begränsas av

sjukvårdshuvudmännens möjligheter till

kostnadskontroll och effektivt

resursutnyttjande.

Att vården är gemensamt finansierad

innebär, enligt utskottet, inte att

landstingen eller kommunerna själva

behöver äga eller driva alla

vårdinrättningar. Utomstående

entreprenörer och ägare kan tillföra

mycket kompetens och idéer till

sjukvården. Kommunerna och landstingen

skall genom klara avtal med privata

vårdgivare ställa bestämda kvalitetskrav

och genom upphandling och

kvalitetskontroller bidra till att höja

vårdens kvalitet. Ökad samverkan mellan

olika vårdgivare och samhällssektorer är

nödvändig.

3. Hälso- och sjukvårdens finansiering

m. m. (motiveringen till mom. 1 samt

mom. 2-5)

Barbro Westerholm (fp) anser

dels att den del av utskottets

betänkande som på s.19 börjar med Hälso-

och sjukvården och på s. 21 slutar med

motionsyrkandena avstyrks bort ha

följande lydelse:

Målet för hälso- och sjukvården är en

god hälsa och vård på lika villkor för

hela befolkningen. Det betyder enligt

utskottet att hälso- och sjukvården

skall finansieras gemensamt och att

utgångspunkten för de prioriteringar som

görs skall vara patientens behov. Kraven

på ett effektivt utnyttjande av

resurserna har under senare tid

förstärkts. Studier från bl.a. ESO visar

att stora kvalitetsförbättringar skett i

vården och att produktiviteten ökat de

senaste åren. Det finns en risk för att

ett gap uppkommer mellan vad som

människor efterfrågar och vad som är

möjligt att gemensamt finansiera. Detta

ställer, enligt utskottets mening, krav

på tydliga prioriteringar och en dialog

i samhället om sjukvårdens ansvar och

begränsningar. De utländska experter som

på uppdrag av HSU 2000 granskat det

svenska sjukvårdssystemet har

konstaterat att det på det hela taget är

välfungerande, och ingen förordar en

övergång t.ex. till en

försäkringslösning. Utskottet avstyrker

därför motionerna So207 (m) yrkande 3,

So424 (m) yrkandena 2 och 4, So441 (mp),

So485 (mp) yrkandena 2 och 3 samt So489

(v) yrkandena 8 och 13.

Utskottet delar uppfattningen i motion

A802 (fp) yrkande 3. Med en friare

etableringsrätt inom sektorerna vård och

omsorg ökar möjligheterna att ta egna

initiativ och utveckla verksamheter inom

vård och omsorg efter eget huvud och

kompetens. Inom vård och omsorg är

kvinnorna överrepresenterade.

Möjligheterna för kvinnor som arbetar

inom dessa sektorer att såväl byta

arbetsgivare som starta eget har starkt

begränsats av den nuvarande regeringen.

Utskottet förordar en återgång till

tidigare regler. Vad utskottet nu anfört

bör ges regeringen till känna med

anledning av motionen. Motionerna So424

(m) yrkande 3 och A270 (m) yrkande 10 är

i huvudsak tillgodosedda och avstyrks.

För att säkra kvaliteten i vården

fordras att personalen har aktuell

utbildning, att journalföringen fungerar

liksom andra informationssystem och att

patienterna får adekvat information för

att kunna sköta sin behandling.

Statistik bör tas fram som möjliggör för

olika enheter att jämföra sig med

varandra. Ansvaret för olika

dataregister med statistik på nationell

nivå inom olika specialiteter måste

enligt utskottet läggas fast.

Läkemedelsverkets roll för att

åstadkomma en optimal

läkemedelsanvändning skall också

understrykas enligt utskottet. Den

medicinsk-tekniska utrustningen har

blivit alltmer komplicerad att handha.

Det är en självklarhet att sjukvården

måste ta ansvar för att patienter inte

skadas på grund av bristande kunskaper

om de medicinsk-tekniska produkternas

säkra hantering. Det måste åligga

sjukvårdshuvudmannen att vidta alla

åtgärder som kan behövas för att göra

hanteringen säker. Det bör enligt

utskottet lagstadgas om ett utökat skydd

för patienterna genom att

sjukvårdshuvudmannen dels ansvarar för

att personalen har tillräcklig och

adekvat utbildning beträffande de

medicinsk-tekniska produkterna och deras

risker, dels tillser att tillräcklig

medicinsk-teknisk kompetens finns

tillgänglig för att bedöma riskerna med

och behovet av att underhålla sådan

utrustning och dels tillser att

personalen har tillräcklig utbildning

för att handha densamma. Vad utskottet

nu anfört bör med anledning av motion

So423 (fp) yrkande 16 ges regeringen

till känna. Motionerna So250 (v) yrkande

5, So412 (kds) yrkandena 1 och 2 och

So424 (m) yrkande 6 avstyrks.

Det återstår mycket att göra både inom

hälso- och sjukvården och i samhället i

stort för att skapa förutsättningar för

en bättre folkhälsa. Utskottet anser att

kommuner, landsting, olika statliga

organ och enskilda organisationer samt

arbetsgivare måste samarbeta och utforma

lokala handlingsprogram. Utskottet anser

vidare att barnens situation i

samhället, särskilt invandrarbarnens,

måste uppmärksammas. Barnhälsovården har

därvid en viktig roll. Utskottet anser

att åtgärder behövs för att stoppa

ökningen av de psykosociala problemen

och allergierna. Det är viktigt att

arbeta aktivt med att begränsa rökningen

och minska missbruket av alkohol och

narkotika. Under ungdomsåren grundläggs

de flesta människors levnadsvanor.

Utskottet anser därför att undervisning

i folkhälsofrågor måste bli en

obligatorisk del i skolundervisningen

samt att skolhälsovården medverkar i

sådan undervisning. Utskottet anser att

satsningarna på förebyggande hälsovård

och egenvård måste stödjas och

vidareutvecklas. Med ökad kunskap om vad

man kan klara själv och när man behöver

besöka hälso- och sjukvården ökar

patientens trygghet och självkänsla. Vad

utskottet nu anfört bör ges regeringen

till känna med anledning av motionerna

So223 (fp) yrkande 21 och So423 (fp)

yrkandena 5, 6 och 8. Motionerna So412

(kds) yrkande 3, So419 (s), So424 (m)

yrkande 8, So432 (c) yrkande 2, So457

(m) och So489 (v) yrkandena 1-5

avstyrks.

Svensk forskning på det medicinska

området är mycket framgångsrik och

åtnjuter högt internationellt anseende.

Det nära samarbetet mellan universiteten

och den sjukvårdande verksamheten samt

med läkemedelsindustrin och den

medicinsk-tekniska industrin har

verksamt bidragit till detta. Utskottet

anser att garantier måste skapas så att

denna samverkan och höga

forskningsaktivitet kan fortsätta trots

det trängda ekonomiska läget. Det är

också viktigt att utrymme skapas för

epidemiologisk och hälsoekonomisk

forskning som syftar till att värdera

effekterna av olika förebyggande,

behandlande, vårdande och

rehabiliterande insatser i hälso- och

sjukvården, ändringar i styrsy-stem etc.

Det är också viktigt att riskforskningen

utvecklas. Utskottet anser att det

förslag som HSU 2000 lagt fram om att

lagfästa det medansvar som

sjukvårdshuvudmännen har för forskning

och utveckling snarast bör genomföras.

Vad utskottet nu anfört bör med

anledning av motion So423 (fp) yrkandena

14 och 17 ges regeringen till känna.

Motion So424 (m) yrkande 5 avstyrks.

dels att utskottets hemställan under 2-5

bort ha följande lydelse:

2. beträffande fri etableringsrätt

att riksdagen med anledning av motion

1994/95:A802 yrkande 3 och med avslag

på motionerna 1994/95:So424 yrkande 3

och 1994/95: A270 yrkande 10 som sin

mening ger regeringen till känna vad

utskottet anfört,

3. beträffande kvalitetssäkring

att riksdagen med anledning av motion

1994/95:So423 yrkande 16 och med

avslag på motionerna 1994/95:So250

yrkande 5, 1994/95:So412 yrkandena 1

och 2 och 1994/95:So424 yrkande 6 som

sin mening ger regeringen till känna

vad utskottet anfört,

4. beträffande folkhälsofrågor

att riksdagen med anledning av

motionerna 1994/95:So223 yrkande 21

och 1994/95:So423 yrkandena 5, 6 och

8 och med avslag på motionerna

1994/95:So412 yrkande 3,

1994/95:So419, 1994/95:So424 yrkande

8, 1994/95:So432 yrkande 2,

1994/95:So457 och 1994/95:So489

yrkandena 1-5 som sin mening ger

regeringen till känna vad utskottet

anfört,

5. beträffande forskning och

utveckling

att riksdagen med anledning av motion

1994/95:So423 yrkandena 14 och 17 och

med avslag på motion 1994/95:So424

yrkande 5 som sin mening ger

regeringen till känna vad utskottet

anfört,

4. Hälso- och sjukvårdens finansiering

m.m. (mom. 1, 3 och 4)

Stig Sandström (v) anser

dels att den del av utskottets

betänkande som på s. 19 börjar med

Hälso- och sjukvården och slutar med

8 och 13 avstyrks därför bort ha

följande lydelse:

När det gäller finansieringen av hälso-

och sjukvården anser utskottet att

folkhälsoaspekter kan användas som ett

styrinstrument. Utskottet anser att

tobaken, alkoholen och trafiken skall ta

ett större ansvar för att täcka

sjukvårdens kostnader. Utskottet kan

även tänka sig att använda skatte- eller

avgiftsinstrumentet för att bekämpa

ohälsosamma företeelser som ställer till

skador på sikt, t.ex. överdrivet

övertidsuttag som leder till onaturliga

påfrestningar eller våldsvideor som kan

skapa psykiska störningar. Utskottet

anser vidare att all sjukvård skall ha

låga avgifter som är så lika som möjligt

över hela landet. Utskottet anser att

rekommendationer om avgiftstak bör kunna

utfärdas av Landstingsförbundet och

regeringen efter förhandlingar. Vad

utskottet nu anfört bör med anledning av

motion So489 yrkandena 8 och 13 ges

regeringen till känna. Motionerna So207

(m) yrkande 3, So424 (m) yrkandena 2 och

4, So441 (mp) och So485 (mp) yrkandena 2

och 3 avstyrks.

dels att det avsnitt på s. 20 som börjar

med Verksamhetsuppföljning och och

slutar med avstyrks därför. bort ha

följande lydelse:

Utskottet anser att kvaliteten måste

kunna garanteras när det gäller

tjänster, omvårdnad och vård.

Kvalitetssäkring, kvalitetskontroll och

utarbetande av kvalitetsnormer måste

därför prioriteras av regeringen enligt

utskottets mening. Vad utskottet nu

anfört bör med anledning av motion So250

(v) yrkande 5 ges regeringen till känna.

Motionerna So412 (kds) yrkandena 1 och

2, So423 (fp) yrkande 16 och So424 (m)

yrkande 6 avstyrks.

Utskottet anser att regeringen måste ta

ett övergripande folkhälsoansvar och

organisera det nationella

folkhälsoarbetet på ett ändamålsenligt

sätt. Utskottet anser att

folkhälsoarbetet i dag är för

fragmentiserat och uppsplittrat på flera

händer. De nationella

folkhälsorapporterna bör vara

återkommande.

Folkhälsoarbetet bör enligt utskottet

prioriteras och bestå av följande

moment. Områdesbaserad bevakning av

ohälsa där hälsotillståndet inom olika

grupper av befolkningen följs,

kartläggning av riskmiljöer, t.ex.

hälsofarliga arbetsplatser,

luftföroreningar, skadligt buller och

miljöer med hög olycksrisk, målinriktade

insatser i syfte att förebygga stora

folksjukdomar, aktiv hälsoupplysning som

även når t.ex. socialt utsatta grupper,

prioritering av vissa grupper, t.ex.

barns, ungdomars och kvinnors hälsa. Vad

utskottet nu anfört bör med anledning av

motion So489 (v) yrkandena 1-5 ges

regeringen till känna. Motionerna

1994/95:So223 yrkande 21, 1994/95:So412

yrkande 3, 1994/95:So419, 1994/95:So423

yrkandena 5, 6 och 8, 1994/95:So424

yrkande 8, 1994/95:So432 yrkande 2 och

1994/95:So457 avstyrks.

dels att utskottets hemställan under 1,

3 och 4 bort ha följande lydelse:

1. beträffande hälso- och

sjukvårdens finansiering

att riksdagen med anledning av motion

1994/95:So489 yrkandena 8 och 13 och

med avslag på motionerna

1994/95:So207 yrkande 3,

1994/95:So424 yrkandena 2 och 4,

1994/95:So441 och 1994/95: So485

yrkandena 2 och 3 som sin mening ger

regeringen till känna vad utskottet

anfört,

3. beträffande kvalitetssäkring

att riksdagen med anledning av motion

1994/95:So250 yrkande 5 och med

avslag på motionerna 1994/95:So412

yrkandena 1 och 2, 1994/95:So423

yrkande 16 och 1994/95:So424 yrkande

6 som sin mening ger regeringen till

känna vad utskottet anfört,

4. beträffande folkhälsofrågor

att riksdagen med anledning av motion

1994/95:So489 yrkandena 1-5 och med

avslag på motionerna 1994/95:So223

yrkande 21, 1994/95:So412 yrkande 3,

1994/95:So419, 1994/95:So423 yrkandena

5, 6 och 8, 1994/95:So424 yrkande 8,

1994/95:So432 yrkande 2 och

1994/95:So457 som sin mening ger

regeringen till känna vad utskottet

anfört.

5. Hälso- och sjukvårdens finansiering

(mom. 1)

Ragnhild Pohanka (mp) anser

dels att den del av utskottets

betänkande som på s. 19 börjar med

Hälso- och sjukvården och på s. 20

slutar med avstyrks därför bort ha

följande lydelse:

Utskottet anser att mer pengar behövs

till vården. Att i dagens besvärliga

ekonomiska situation kräva nya extra

pengar till vårdsektorn är dock inte

realistiskt utan att ge klara besked om

finansieringen. Som en del i

finansieringen av vården anser utskottet

att de verksamheter som orsakar behov av

vård skall vara med och betala

vårdkostnaderna. Exempelvis kemikalier,

trafik, alkohol och tobak. Vissa direkta

vårdkostnader är kända. Enligt uppgift

från Landstingsförbundet beräknas de

årliga direkta vårdkostnaderna

föranledda av trafiken vara ca 1 100

miljoner, föranledda av tobaken ca 1

100 miljoner och föranledda av alkoholen

ca 7 000-9 000 miljoner kronor (de

totala samhällskostnaderna föranledda av

alkoholen är av nykterhetsförbunden

beräknade till 100 miljarder).

Det är, enligt utskottet, viktigt att

vården tillförs mer medel och att det

som orsakar behov av vård bidrar till

finansieringen. Utöver dessa

företeelser, som går att avgiftsbelägga

omgående, anser utskottet att

finansieringsmodellen går att utveckla

ytterligare. Det finns enligt utskottet

andra möjligheter att genom avgifter och

skatter delfinansiera vården. Utskottet

anser att en kommitté bör tillsättas för

att närmare utreda frågorna. Vad

utskottet nu anfört bör med anledning av

motionerna So441 (mp) och So485 (mp)

yrkandena 2 och 3 ges regeringen till

känna. Motionerna So207 (m) yrkande 3,

So424 (m) yrkandena 2 och 4 och So489

(v) yrkandena 8 och 13 avstyrks.

dels att utskottets hemställan under 1

bort ha följande lydelse:

1. beträffande hälso- och

sjukvårdens finansiering

att riksdagen med anledning av

motionerna 1994/95:So441 och

1994/95:So485 yrkandena 2 och 3 samt med

avslag på motionerna 1994/95:So207

yrkande 3, 1994/95:So424 yrkandena 2 och

4 och 1994/95:So489 yrkandena 8 och 13

som sin mening ger regeringen till känna

vad utskottet anfört,

6. Kvalitetssäkring m.m. (mom. 3, 4 och

6)

Chatrine Pålsson (kds) anser

dels att den del av utskottets

betänkande som på s. 20 börjar med

Verksamhetsuppföljning och och på s.

21 slutar med avstyrks därför bort ha

följande lydelse:

Utskottet anser att arbetet med att ta

fram ett effektivt kvalitetssäkringssy-

stem för hälso- och sjukvården bör

påskyndas och konkretiseras eftersom de

senaste årens utveckling mot mångfald,

konkurrens och ekonomistyrning inom

sjukvården ställer helt nya krav på

kvalitetsuppföljning och

kvalitetssäkring. Vid

organisationsförändringar är det viktigt

att ha kontroll över att vården är av

samma höga kvalitet och att den ges på

lika villkor. Utskottet anser att

patientens ställning måste stärkas i

svensk sjukvård och valfriheten ges en

reell innebörd. För att detta skall

kunna ske måste både patienten själv och

förtroendevalda patientföreträdare kunna

få information om kvaliteten hos olika

vårdgivare. Utskottet anser att ett

ackrediteringssystem bör införas på

nationell eller regional nivå. Detta

finns i flera länder i dag. Ett

ackrediteringssystem innebär att en

vårdproducent, privat eller offentlig,

måste vara godkänd kvalitetsmässigt för

att få tillstånd att verka för

landstingets pengar. En kvalitetsgaranti

i form av en godkänd-stämpel skulle

fungera som en form av

konsumentupplysning till patienterna och

visa att sjukhuset/vårdcentralen eller

motsvarande uppfyller de höga krav som

måste ställas. Kvaliteten skall sedan

följas upp i verksamheten med

regelbundenhet. För att utveckla

kvalitetsarbetet bör vidare, enligt

utskottets mening, särskilda

kvalitetsrevisorer utbildas som kan

granska vårdens medicinska och

omvårdnadsmässiga kvalitet.

Kvalitetssäkringsarbetet inom sjukvården

bör, enligt utskottet, bedrivas

kontinuerligt och patienters åsikter om

vården bör tas till vara. I landstingens

kvalitetsarbete bör även etikfrågor och

prioriteringsdiskussioner vara ett

viktigt inslag. Vad utskottet anfört bör

med anledning av motionerna So412 (kds)

yrkandena 1 och 2 ges regeringen till

känna. Motionerna So250 (v) yrkande 5,

So423 (fp) yrkande 16 och So424 (m)

yrkande 6 avstyrks.

Utskottet anser att det behövs en ny

mjukare livsstil. I samhället måste alla

värna om varandra och kämpa för varje

människas lika värde oavsett

prestationsförmåga, ålder eller kön. En

förutsättning för ett framgångsrikt

förebyggande hälsovårdsarbete är att det

finns kunskap om de nära sambanden

mellan samhällsklimat, livsstil och

ohälsa. När resurserna till den

gemensamma sektorn krymper och problem

som familjesplittring ökar kan det

enligt utskottet leda till en otrygghet

i samhället. Detta kan i sin tur orsaka

en ny typ av sjukdomar, s.k.

tillitsjukdomar. Tilliten och

gemenskapen i samhället måste

återställas därför att dessa faktorer på

ett avgörande sätt påverkar hälsa och

välbefinnande. Med anledning av motion

So412 (kds) yrkande 3 bör vad utskottet

anfört ges regeringen till känna.

Motionerna So223 (fp) yrkande 21, So419

(s), So423 (fp) yrkandena 5, 6 och 8,

So424 (v) yrkande 8, So432 (c) yrkande

2, So457 (m) och So489 (v) yrkandena 1-5

avstyrks.

dels att den del av utskottets

betänkande som på s. 19 börjar med

Utskottet anser att och på s. 20

slutar med avstyrks därför. bort ha

följande lydelse:

Utskottet konstaterar att de medicinska

framstegen framkallar nödvändiga

förändringar av sjukhusstrukturen. Men

åtgärderna får inte styras av

tillfälliga trender utan reell ekonomisk

och medicinsk grund. Strukturåtgärder

har ofta handlat om att lägga ned delar

av eller hela sjukhus. Utskottet känner

oro för att den processen har gått för

snabbt och för långt. Medelvårdtider har

på många håll blivit för korta. Sjuka i

uppenbart behov av sjukhusvård kan inte

beredas plats på grund av

överbeläggningar. Det finns enligt

utskottet ingen struktur som är rätt,

objektivt sett. Att koncentrera

sjukvården kan rimligtvis inte vara den

enda lösningen i framtiden. I vissa

situationer kan, enligt utskottet,

störst säkerhet och kvalitet uppnås

genom att behålla ett nät av mindre

sjukhus. Det framstår som naturligt att

låta de mindre sjukhusen vara basen för

den medborgarnära sjukvården. Detta är

viktigt i ett land som Sverige som är

geografiskt stort, men relativt glest

befolkat. Utskottet anser att de små

sjukhusen i många fall är en nödvändig

resurs för att garantera hela

befolkningen tillgänglighet och en

grundläggande hälso- och sjukvård på

lika villkor. Det är däremot inte

nödvändigt att alla sjukhus behåller

alla sina specialiserade kliniker och

aktiviteter. De små länsdelssjukhusen

bör enligt utskottet vara basen för den

medborgarnära sjukvården. En särskild

utredning bör enligt utskottets mening

tillsättas för att se över

sjukhusstrukturen. Ambulanssjukvården är

enligt utskottet en viktig del av

akutvården. Vid svåra olyckor är det

viktigt med snabbt och kvalificerat

omhändertagande direkt vid

olycksplatsen. Därför eftersträvas

ambulanspersonal med hög kompetens,

akutbilar med utbildad anestesipersonal

och läkarbemannade ambulanshelikoptrar.

Vad utskottet nu anfört bör med

anledning av motionerna So219 (kds)

yrkande 2, So412 (kds) yrkandena 7 och 8

och So413 (kds) ges regeringen till

känna.

dels att utskottets hemställan under 3,

4 och 6 bort ha följande lydelse:

3. beträffande kvalitetssäkring

att riksdagen med anledning av motion

1994/95:So412 yrkandena 1 och 2 samt

med avslag på motionerna

1994/95:So250 yrkande 5,

1994/95:So423 yrkande 16 och

1994/95:So424 yrkande 6 som sin

mening ge regeringen till känna vad

utskottet anfört,

4. beträffande folkhälsofrågor

att riksdagen med anledning av motion

1994/95:So412 yrkande 3 och med

avslag på motionerna 1994/95:So223

yrkande 21, 1994/95: So419,

1994/95:So423 yrkandena 5, 6 och 8,

1994/95: So424 yrkande 8,

1994/95:So432 yrkande 2,

1994/95:So457 och 1994/95:So489

yrkandena 1-5 som sin mening ger

regeringen till känna vad utskottet

anfört,

6. beträffande struktur- och

kompetensfrågor

att riksdagen med anledning av

motionerna 1994/95:So219 yrkande 2,

1994/95:So412 yrkandena 7 och 8 och

1994/95:So413 som sin mening ger

regeringen till känna vad utskottet

anfört,

7. Sjuksköterskor m.fl. (mom. 7)

Sten Svensson (m) Liselotte Wågö (m),

Leif Carlson (m), Barbro Westerholm

(fp), Birgitta Wichne (m) och Chatrine

Pålsson (kds) anser

dels att den del av utskottets

betänkande som på s. 21 börjar med Även

motion So445 och slutar med avstyrks

bort ha följande lydelse:

Utskottet anser vidare att det finns en

utvecklingspotential inom gruppen

sjuksköterskor och barnmorskor som kan

tas till vara på ett bättre sätt än i

dag. Utskottet anser att denna kompetens

bör tas till vara fullt ut även i

framtiden. Vad utskottet nu anfört bör

med anledning av motion So445 (m, s, fp,

kds) yrkande 1 ges regeringen till

känna.

dels att utskottets hemställan under 7

bort ha följande lydelse:

7. beträffande sjuksköterskor m.fl.

att riksdagen med anledning av motion

1994/95:So445 yrkande 1 som sin mening

ger regeringen till känna vad utskottet

anfört,

8. Tilläggsdirektiv till HSU 2000 (mom.

8)

Barbro Westerholm (fp) anser

dels att den del av utskottets

betänkande som på s. 21 börjar med Vad

slutligen och slutar med avstyrks

också bort ha följande lydelse:

Utskottet delar uppfattningen i motion

So423 (fp) yrkande 12 att det finns

anledning att pröva hur regler om en

bättre konkurrens mellan offentliga och

privata vårdgivare skulle kunna

utformas. HSU 2000 bör enligt utskottets

mening få tilläggsdirektiv med den

innebörden. Vad utskottet nu anfört bör

ges regeringen till känna. Frågan om

jämställdhet och könsskillnader omfattas

av direktiven för den särskilde

utredaren (S 1994:08) med uppgift att

utreda frågor om hur kvinnor och män

bemöts inom hälso- och sjukvården.

Motion A807 (c) yrkande 32 är

tillgodosedd och avstyrks. Motion So470

(m) avstyrks också.

dels att utskottets hemställan under 8

bort ha följande lydelse:

8. beträffande tilläggsdirektiv till

HSU 2000

att riksdagen med anledning av motion

1994/95:So423 yrkande 12 och med

avslag på motionerna 1994/95:So470

och 1994/95:A807 yrkande 32 som sin

mening ger regeringen till känna vad

utskottet anfört,

9. Kvinnors hälsa (mom. 9)

Ragnhild Pohanka (mp) anser

dels att den del av utskottets

betänkande som på s. 23 börjar med

Utskottet vidhåller och slutar med

avstyrks därför bort ha följande

lydelse:

Utskottet vidhåller sin tidigare

uppfattning att det är angeläget att

kvinnors särskilda hälsoproblem

uppmärksammas. Detta sker också för

närvarande på olika sätt. Motionerna

So423 (fp) yrkande 11 och A807 (c)

yrkande 33 får anses i huvudsak

tillgodosedda och avstyrks därför.

Utskottet delar emellertid den

uppfattning som förs fram i motion So433

(mp) att forskningen inom farmakologi

snarast bör innefatta att bestämma

doseringsmallar för medicin till kvinnor

baserade på den kvinnliga kroppen. Detta

bör ges regeringen till känna med

anledning av sistnämnda motion.

dels att utskottets hemställan under 9

bort ha följande lydelse:

9. beträffande kvinnors hälsa

att riksdagen med anledning av motion

1994/95:So433 och med avslag på

motionerna 1994/95:So423 yrkande 11 och

1994/95:A807 yrkande 33 som sin mening

ger regeringen till känna vad utskottet

anfört,

10. Patientombudsman m.m. (mom. 11)

Stig Sandström (v) anser

dels att den del av utskottets

betänkande som på s. 27 börjar med

Utskottet vidhåller och slutar med

Soch 7-8 bort ha följande lydelse:

Utskottet delar motionärernas

uppfattning att rättssäkerheten i den

svenska sjukvården behöver stärkas för

att bättre svara mot ett demokratiskt

samhälles krav på god hälso- och

sjukvård. Det är angeläget att skapa

fler handfasta, formella och konkreta

redskap för patienter. Utskottet anser

att riksdagen bör besluta att inrätta en

fristående statlig

ombudsmannainstitution för

sjukvårdsområdet dit patienterna kan

vända sig med sina klagomål på vården.

Vidare anser utskottet att till en sådan

statlig ombudsman bör knytas ett nät av

lokala patientombudsmannaexpeditioner

som bör finnas vid varje sjukhus och

större vårdinstitution. Såväl den

statliga Patientombudsmannen som de

lokala patientombudsmannaexpeditionerna

bör enligt utskottet ges särskilda

resurser när det gäller att bistå den

psykiatriska vården och långvårdens

patienter och deras anhöriga vid

anmälningar mot vårdpersonal.

Utskottet anser vidare att reglerna i

patientjournallagen bör omarbetas så att

patienter ges betydligt större

inflytande och kontroll över innehållet

i journalhandlingarna. Utskottet anser

vidare att psykiskt våld och psykisk

manipulation av patienter samt även

fysisk felbehandling bör bedömas som

disciplinbrott och föranleda

disciplinpåföljd. Mobbning mellan

anställda i vården bör också kunna

föranleda disciplinpåföljd eftersom

mobbningen utgör ett hot mot

patienternas hälsa. Slutligen anser

utskottet att preskriptionstiden för

disciplinpåföljd för felbehandling eller

övergrepp bör förlängas till fem år

räknat från felbehandlingen eller

övergreppstillfället och till minst två

år efter det att patienten skrivits ut

från vården. Allvarliga felbehandlingar

eller övergrepp bör enligt utskottet

kunna anmälas och utredas även efter

preskriptionstidens utgång. Vad

utskottet nu anfört bör med anledning av

motion So451 (v) yrkandena 1-5 och 7 och

8 ges regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 11

bort ha följande lydelse:

11. beträffande patientombudsman

m.m.

att riksdagen med anledning av motion

1994/95:So451 yrkandena 1-5 och 7 och 8

som sin mening ger regeringen till känna

vad utskottet anfört,

11. Destruktiva rörelser (motiveringen

till mom. 12)

Chatrine Pålsson (kds) anser

att den del av utskottets betänkande som

på s. 30 börjar med Konsti-

tutionsutskottet, som och som slutar

med motion So406 (fp) bort ha följande

lydelse:

Konstitutionsutskottet, som beretts

tillfälle att yttra sig i fråga om

kartläggningen, har anfört bl.a.

följande:

Konstitutionsutskottet utgår från att

det underlag som den av socialutskottet

föreslagna utredningen skall ge avser

stöd- och hjälpinsatser inom olika

samhällsorgan, främst hälso- och

sjukvården, för människor som av

speciella skäl befinner sig i psykiska

krissituationer samt att dessa insatser

inte skall innebära åtgärder som sätter

de grundläggande fri- och rättigheterna

i fara. Vidare utgår

konstitutionsutskottet från att det inte

blir fråga om en statlig kartläggning

eller informationskampanj mot vissa

utpekade rörelser.

Konstitutionsutskottet har därmed enligt

socialutskottets mening väsentligt

begränsat ett eventuellt

utredningsuppdrag jämfört med den

kartläggning som socialutskottets

majoritet förordade i 1995/96:SoU11.

Socialutskottet instämmer i

konstitutionsutskottets bedömning om ett

mer begränsat utredningsuppdrag vilket

endast bör avse stöd- och hjälpinsatser

inom olika samhällsorgan, främst hälso-

och sjukvården, för människor som av

speciella skäl befinner sig i psykiska

krissituationer. Någon statlig

kartläggning eller informationskampanj

mot vissa utpekade rörelser skall i

enlighet med konstitutionsutskottets

bedömning ej ske. Vad som här anförts om

en sådan klart begränsad utredning i

enlighet med konstitutionsutskottets

yttrande bör enligt socialutskottet ges

regeringen till känna med anledning av

motion So406 (fp).

12. Vård och behandling m.m. (mom. 13)

Barbro Westerholm (fp) anser

dels att det avsnitt i utskottets

betänkande som börjar på s. 32 med

Utskottet har och slutar med sålunda

angelägna bort ha följande lydelse:

Utskottet har stor förståelse för att

motionärerna har velat fästa riksdagens

uppmärksamhet på de nu aktuella

problemområdena. Åtgärder för att

förbättra vården och omhändertagandet av

dem som lider t.ex. av epilepsi eller

anorexi/bulimi är sålunda angelägna. När

det gäller vissa sällsynta

sjukdomstillstånd delar utskottet

bedömningen i motion So423 (fp) yrkande

10 att Socialstyrelsen bör göra en

kartläggning av vilka otillfredsställda

vårdbehov som finns, ange hur behoven

kan tillgodoses och vilka som kan anses

som riksverksamheter. Socialstyrelsen

ger regelbundet ut Vårdkatalogen över

riksverksamheter. Den bygger på underlag

från berörda sjukhus om var patienter

med sällsynta sjukdomar kan behandlas.

Katalogen är emellertid inte komplett

eftersom den inte bygger på en

behovsanalys utan på landstingens

rapporter till Socialstyrelsen om vilka

sjukdomar de behandlar. Det finns enligt

utskottet grupper av patienter med

sjukdomar som av olika skäl inte

uppmärksammats tillräckligt. Det kan

röra sig om tidigare okända hälsoproblem

som vården har otillräckliga kunskaper

om. Vad utskottet nu anfört bör med

anledning av motion So423 (fp) yrkande

10 ges regeringen till känna.

dels det avsnitt i utskottets betänkande

på s. 30 som börjar med Motionerna

So423 (fp) och slutar med yrkande 38

avstyrks. bort ha följande lydelse:

Motionerna So426 (fp), So436 (s), So484

(kds) yrkandena 20 och 36, A802 (fp)

yrkande 10 och A807 (c) yrkande 38

avstyrks.

dels att utskottets hemställan under 13

bort ha följande lydelse:

13. beträffande vård och behandling

m.m.

att riksdagen med anledning av motion

1994/95:So423 yrkande 10 och med avslag

på motionerna 1994/95:So426,

1994/95:So436, 1994/95:So484 yrkandena

20 och 36, 1994/95:A802 yrkande 10 och

1994/95:A807 yrkande 38 som sin mening

ger regeringen till känna vad utskottet

anfört.

13. Alternativ sjukvård (mom. 14)

Ragnhild Pohanka (mp) anser

dels att den del av utskottets

betänkande som på s. 33 börjar med

Utskottet anser och slutar med

avstyrks därför bort ha följande

lydelse:

Utskottet delar uppfattningen i motion

So478 (c) att det behöver vidtas olika

åtgärder för att främja alternativ

sjukvård. I Sverige förekommer ca 170

alternativa terapier. Det kan vara

problematiskt att bedöma vilka av

terapierna som är seriösa och som bör

anses vara sjukvård i

mervärdesskattelagens mening och därmed

momsbefriade. Utskottet anser också att

fler grupper av terapeuter bör

auktoriseras. Vad utskottet nu anfört

bör ges regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 14

bort ha följande lydelse:

14. beträffande alternativ sjukvård

att riksdagen med anledning av motion

1994/95:So478 som sin mening ger

regeringen till känna vad utskottet

anfört,

14. Genteknik (mom. 18)

Ragnhild Pohanka (mp) anser

dels att den del av utskottets

betänkande som på s. 39 börjar med

Utskottet vill och slutar med och

4-6 bort ha följande lydelse:

Utskottet delar motionärernas

uppfattning att lagstiftningen måste

skärpas då det gäller gentekniken och

dess konsekvenser. Utskottet anser att

regeringen bör tillsätta en utredning

med syfte att närmare granska hur

gentekniken kan riskera att användas i

rashygieniskt syfte. Utskottet befarar

att information om enskilda människors

genuppsättning kan komma att användas på

ett sätt som kränker individens

integritet. Ekonomiska intressen kan

dessutom föranleda företag,

försäkringsbolag, banker etc. att söka

information om enskilda människors

gener. Detta skulle få sociala och

mänskliga effekter som inte är värdiga.

Utskottet anser att vi skulle riskera en

genetisk klassning vilken skulle leda

till att ett nytt klassamhälle uppstår

där individer med efterfrågad

genuppsättning kommer att ha företräde

oavsett kompetens, förmåga och verkliga

förhållanden. Utskottet anser att det är

nödvändigt med lagstiftning som

förbjuder att information om människors

gener får sökas, efterfrågas eller

användas vid antagnings- eller

anställningsförfaranden eller i samband

med försäkrings- och bankärenden. Förbud

bör också, för att skydda människors

integritet, införas mot att lämna ut

information om enskilda människors

genuppsättning. Regeringen bör återkomma

till riksdagen med lagförslag i dessa

hänseenden. Vad utskottet nu anfört bör

med anledning av motion So422 (mp)

yrkandena 2 och 4-6 ges regeringen till

känna. Motion K15 (fp) avstyrks.

dels att utskottets hemställan under 18

bort ha följande lydelse:

18. beträffande genteknik

att riksdagen med anledning av motion

1994/95:So422 yrkandena 2 och 4-6 och

med avslag på motion 1995/96:K15 som sin

mening ger regeringen till känna vad

utskottet anfört,

Särskilt yttrande

Genteknik

Barbro Westerholm (fp) anser att den del

av utskottets betänkande som på s. 39

börjar med Utskottet vill och slutar

med och 4-6 bort ha följande lydelse:

För att förhindra att exempelvis

försäkringsbolag eller arbetsgivare får

del av genetiska data om en enskild

anser Folkpartiet att kompletterande

lagstiftning bör införas med hårdare

krav på sekretess för genetiska data än

för andra sekretessbelagda uppgifter i

hälso- och sjukvården. En sådan

lagstiftning bör dels omfatta

sekretesskyddet, dels hur

beslutsprocessen bör gå till när det

gäller medicinska tester inklusive

gentestning i arbetslivet.

Beslutsprocessen bör enligt min mening

innebära att en från arbetsgivare och

arbetstagare fristående etisk nämnd får

ansvar för att bedöma om det från etiska

utgångspunkter är försvarligt att utföra

gentester. Statens medicinsk-etiska råd

skulle kunna fylla rollen som en sådan

oberoende instans med en kontrollerande

funktion.

Arbete pågår för närvarande i

regeringskansliet med inriktning på en

proposition inom en nära framtid. Det

förhållandet att jag nu avstått från att

anmäla reservation innebär ingen ändrad

inställning i frågan.

Konstitutionsutskottets yttrande

1995/96:KU8y

Viss kartläggning

Till socialutskottet

Socialutskottet har den 12 mars 1996

berett konstitutionsutskottet tillfälle

att yttra sig i fråga om den

kartläggning som socialutskottet i

betänkande 1995/96:SoU11 föreslagit med

anledning av motion 1994/95:So406 av

Barbro Westerholm (fp).

Socialutskottets förslag

Socialutskottet anförde i sin bedömning

av den aktuella motionen följande.

Till utskottet har från ansvariga

myndigheter rapporterats att hälso- och

sjukvården och socialtjänsten ibland

möter människor som drabbats av svåra

psykiska problem sedan de frigjort sig

eller stötts ut från rörelser som de

hamnat i stark beroendeställning till.

Rörelserna beskrivs ofta som

manipulativa, antidemokratiska och

auktoritära. För egna syften utövar

ledaren /ledarna ett starkt psykiskt

tryck på medlemmarna, som kan helt

avskärmas från omvärlden. Försök från

medlemmar att frigöra sig motarbetas

intensivt. Den som lyckas frigöra sig

eller som stöts ut är ofta mycket sårbar

och saknar helt självförtroende. Enligt

rapporterna till utskottet förekommer

ofta självmordstankar. Hälso- och

sjukvården och socialtjänsten och andra

samhällsorgan, t.ex. skolan och

domstolsväsendet, saknar oftast

kunskaper om vilket stöd och vilken

hjälp, vård och behandling som behöver

ges. I USA finns kunskaper och

erfarenheter på detta område. Frågorna

har uppmärksammats också i Frankrike.

Utskottet saknar i dag tillräckligt

underlag för att ta ställning till de

svåra frågor som aktualiseras i

motionen. Utskottet anser därför att

regeringen på lämpligt sätt bör

kartlägga omfattningen av dessa problem

och de motreaktioner de skapar. Vid

kartläggningen måste yttrande- och

religionsfrihetsfrågor beaktas. Detta

kan vara en grannlaga uppgift. I

sammanhanget bör utredas dels hur

problemen kan förebyggas, dels vilket

stöd och vilken hjälp, vård och

behandling som bör kunna erbjudas. I

sammanhanget bör också övervägas hur

kunskaper och erfarenheter på detta

område kan spridas till alla berörda med

bevarad respekt för religions- och

yttrandefriheten.

Vad utskottet nu anfört bör ges

regeringen till känna med anledning av

motion So406 (fp).

Motionen

I motionen hemställs om ett

tillkännagivande om behovet av utredning

om hur andlig kränkning med dess

hälsomässiga följder skall kunna

förebyggas och åtgärdas samt hur

människor som utsatts för sådan

kränkning skall kunna få hjälp.

Motionären anför att socialsektorn och

hälso- och sjukvården under senare år

mött personer som på olika sätt kommit i

en sådan beroendeställning till en

rörelse eller en person att de helt

förlorat makten över sin egen vilja och

vid försök att frigöra sig fått svåra

psykiska problem. Vi behöver enligt

motionären få kunskap om omfattningen av

detta allvarliga samhälls- och

hälsoproblem. Vi behöver också få

kunskap om bästa sätten att hjälpa de

drabbade. Kunskap behöver förmedlas till

olika personalkategorier såsom personal

inom socialtjänsten, hälso- och sjukvår

den, domstolsväsendet, skolan och inte

minst skolhälsovården. Motionären anser

också att det bör finnas en lagstiftning

som särskilt tar sikte på att komma åt

den andliga kränkning som det här är

fråga om. Motionären önskar en

parlamentarisk utredning med uppdrag att

närmare studera problemet och komma med

förslag till lagstiftning och om hur man

skall kunna hjälpa den grupp människor

som blivit fråntagna den viktigaste av

de mänskliga rättigheterna, rätten till

sin fria vilja.

Utskottet

Grundläggande fri- och rättigheter

Regeringsformen

Varje medborgare är enligt 2 kap. 1 §

regeringsformen (RF) gentemot det

allmänna tillförsäkrad yttrandefrihet,

informationsfrihet, mötesfrihet,

demonstrationsfrihet, föreningsfrihet

och religionsfrihet.

Yttrandefrihet definieras som frihet

att i tal, skrift eller bild eller på

annat sätt meddela upplysningar samt

uttrycka tankar, åsikter och känslor.

Informationsfrihet definieras som

frihet att inhämta och mottaga

upplysningar samt att i övrigt taga del

av andras yttranden.

Mötesfrihet definieras som frihet att

anordna och bevista sammankomst för

upplysning, meningsyttring eller annat

liknande syfte eller för framförande av

konstnärligt verk.

Demonstrationsfrihet definieras som

frihet att anordna och deltaga i

demonstration på allmän plats.

Föreningsfrihet definieras som frihet

att sammansluta sig med andra för

allmänna eller enskilda syften.

Religionsfrihet definieras som frihet

att ensam eller tillsammans med andra

utöva sin religion.

De i paragrafen definierade friheterna

kan gemensamt benämnas de positiva

opinionsfriheterna. Bland de negativa

opinionsfriheterna kan nämnas skyddet

mot tvång att ge till känna åskådning i

vissa hänseenden (2 kap. 2 § RF). En

annan är förbudet mot registrering av

politisk åskådning (2 kap. 3 § första

stycket RF).

Till skydd mot kränkning av den

personliga integriteten får registrering

av personuppgifter genom ADB endast ske

i den utsträckning som anges i lag

(2 kap. 3 § andra stycket RF).

Religionsfriheten kan efter 1976 års

författningsreform (prop. 1975/76:209,

bet. KU 1975/76:56 och 1976/77:1, rskr.

1976/77:2) över huvud taget inte

begränsas. Religionsfriheten är den enda

av de positiva opinionsfriheterna som

inte kan begränsas. Detta hänger samman

med det sätt varpå friheten har

definierats i grundlagstexten:

definitionen syftar uteslutande på vad

som är specifikt just för

religionsfriheten - att ensam eller

tillsammans med andra utöva sin

religion. De moment i religionsfriheten

som närmast är utflöden av andra

friheter, såsom yttrandefriheten,

informationsfriheten, mötesfriheten och

föreningsfriheten, begränsas enligt vad

som gäller för dessa friheter.

Religionsfriheten beskrevs i den

ursprungliga texten såsom frihet att

sammansluta sig med andra till

trossamfund och att utöva sin religion .

Det moment som utgjordes av frihet att

sammansluta sig med andra fick utgå vid

1976 års reform; man ville härmed

förebygga det missförståndet att

eventuella allmänna begränsningar av

föreningsfriheten inte skulle gälla för

religiösa sammanslutningar och samtidigt

hindra regler som vände sig enbart mot

religiösa sammanslutningar.

I sin motivering för att

religionsfriheten skulle åtnjuta ett

absolut skydd och alltså inte kunna

begränsas uttalade föredragande

statsrådet:

Det kan - - - hävdas att en reglering

som innebär att religionsfriheten görs

begränsningsbar skulle ge en riktigare

bild av rättsläget på området. Det

förhåller sig å andra sidan så att de

moment i religionsfriheten som inte

hämtar inslag från övriga

opinionsfriheter - främst friheten till

enskild religionsutövning - inte bör

kunna underkastas några särskilda

begränsningar. Det finns inte heller

någon anledning att tillåta sådana

begränsningar av religionsfriheten som

utgörs av inskränkningar i rätten att

yttra sig, ta del av yttranden, anordna

och delta i möten eller att bilda

sammanslutningar just i religiösa

sammanhang.

De allmänna begränsningar som gäller för

människors handlande i samhället kan i

vissa fall komma att beröra åtgärder som

uppfattas såsom utövande av

religionsfriheten. En i allmänhet

straffbar handling är t.ex. inte skyddad

bara därför att den förekommer i ett

religiöst sammanhang. Grundlagsskyddet

innebär ett förbud mot bestämmelser som

uttryckligen riktar sig mot någon viss

religionsutövning eller som, även om de

har fått en mera allmän avfattning,

uppenbart syftar till att motverka en

viss religiös riktning.

Att religionsfriheten inte ger någon

rätt att störa samhällets lugn eller

att åstadkomma allmän förargelse

framhävs i 1 § religionsfrihetslagen

(1951:680).

Föredragande statsrådet framhöll att

religionsfriheten närmast framstår som

ett omfattande rättighetskomplex med

inslag av yttrandefrihet,

informationsrätt, mötesfrihet och

föreningsfrihet, att i föreningsfriheten

ingår betydande inslag av mötesfrihet

samt att demonstrationsrätten nästan

helt omfattas av mötesfriheten. Om den

närmare innebörden yttrade statsrådet:

Religionsfriheten anges t.ex. normalt

innefatta inte bara en frihet att hysa

viss religiös övertygelse och att

enskilt utöva religion utan också frihet

att sprida och ta del av religiös

förkunnelse, att anordna och delta i

gudstjänster samt att bilda och medverka

i religiösa sammanslutningar. Samtidigt

som det är angeläget att bereda dessa

särskilda inslag i religionsfriheten ett

tillfredsställande skydd är det

självklart att reglerna om

religionsfriheten inte får hindra att de

bestämmelser som i allmänhet gäller för

begränsning av yttrande-, informations,

mötes-, demonstrations- och

föreningsfriheterna är tillämpliga också

när dessa friheter utövas i religiösa

sammanhang. Det är t.ex. angeläget att

under en epidemi kunna hindra

sammankomster där smitta kan spridas

vare sig det är fråga om gudstjänster,

teaterföreställningar eller politiska

möten. Ärekränkande yttranden måste, för

att ta ett annat exempel, kunna beivras

också när de fälls i religiösa

sammanhang, och rasistisk verksamhet

skall givetvis kunna hindras också när

den till äventyrs bedrivs under religiös

täckmantel.

Om övriga friheter finns föreskrifter

som anger hur och för vilka ändamål de

får begränsas. Begränsningar får göras

endast för att tillgodose ändamål som

är godtagbart i ett demokratiskt

samhälle, och begränsningen får aldrig

gå utöver vad som är nödvändigt med

hänsyn till det ändamål som har

föranlett den och inte heller sträcka

sig så långt att den utgör ett hot mot

den fria åsiktsbildningen som en av

folkstyrelsens grundvalar (2 kap. 12 §

RF). Begränsning får inte göras enbart

på grund av politisk, religiös,

kulturell eller annans sådan åskådning.

Förbudet mot begränsning enbart på

grund av åskådning gäller för både

lagstiftning och rättstillämpning och

innebär således dels att lagstiftaren

inte kan besluta en föreskrift som

möjliggör ingrepp enbart på grund av

någons verkliga eller förmodade

åskådning i politiska, religiösa eller

andra - t.ex. konstnärliga eller

vetenskapliga - frågor , dels att det

inte heller blir möjligt för en

tillämpande myndighet att göra ingrepp i

någons fri- och rättigheter enbart på

grund av dennes åskådning. En myndighet

får alltså inte enbart av någons

åskådning dra slutsatsen att

förutsättningarna för ingripande är

uppfyllda.

Yttrandefriheten och

informationsfriheten (2 kap. 13 § RF)

får begränsas med hänsyn till rikets

säkerhet, folkförsörjningen, allmän

ordning och säkerhet, enskilds anseende,

privatlivets helgd eller förebyggandet

och beivrandet av brott. Vidare får

friheten att yttra sig i

näringsverksamhet begränsas. I övrigt

får begränsningar av yttrandefriheten

och informationsfriheten ske endast om

särskilt viktiga skäl föranleder det.

Vid bedömandet av vilka begränsningar

som får ske skall särskilt beaktas

vikten av vidaste möjliga yttrandefrihet

och informationsfrihet i politiska,

religiösa, fackliga, vetenskapliga och

kulturella angelägenheter.

Mötesfriheten och

demonstrationsfriheten (2 kap. 14 § RF

första stycket) får begränsas av hänsyn

till ordning och säkerhet vid

sammankomsten eller demonstrationen

eller till trafiken. I övrigt får dessa

friheter begränsas endast av hänsyn till

rikets säkerhet eller för att motverka

farsot.

Föreningsfriheten (2 kap. 14 § RF andra

stycket) får begränsas endast såvitt

gäller sammanslutningar vilkas

verksamhet är av militär eller liknande

natur eller innebär förföljelse av

folkgrupp av viss ras, med viss hudfärg

eller av visst etniskt ursprung.

Yttrandefrihetsbegreppet i

regeringsformen sammanfaller i det

väsentliga med

tryckfrihetsförordningens. Åtskilliga

slag av yttranden faller

definitionsmässigt utanför

grundlagsskyddet och kan därmed bli

föremål för ingripanden utan stöd av

något förbehåll i grundlagen. Detta

gäller yttranden som anses vara

brottsliga i annat avseende än såsom

ett överskridande av yttrandefrihetens

gränser . Yttranden i tal eller skrift

ingår ofta som ett led i gärningen vid

ett stort antal brott utan att kunna

betecknas som missbruk av

yttrandefriheten.

Informationsfriheten är i huvudsak en

spegelbild av yttrandefriheten. Den på

TF grundade rätten att ta del av

allmänna handlingar innefattas inte i

informationsfriheten, som är en

handlingsfrihet för den enskilde.

Mötes- och demonstrationsfriheterna

behandlas ibland som en och samma

rättighet, församlingsfrihet. En

skillnad är att en demonstration kan

genomföras av en enda person eller ett

mycket litet antal, ett möte däremot

kräver rimligen åtminstone tre

deltagare. En annan skillnad, som likväl

inte är någon rättsligen betydelsefull

distinktion, är att ett typiskt möte i

första hand vänder sig inåt , mot dem

som deltar i samma möte, en

demonstration däremot i första hand

utåt , mot andra än dem som deltar

däri.

Med sammankomst för annat liknande

syfte avses bl.a. gudstjänster och

andra sammankomster för

religionsutövning. Mötesfriheten gäller

inte bara allmän sammankomst utan även

enskilt möte.

Yttrandefriheten kan sägas ingå som ett

moment i mötesfriheten.

Grundlagsbestämmelserna är så

konstruerade att endast de regler anses

som begränsningar av mötesfriheten vilka

just avser själva mötessituationen,

t.ex. reglerna om krav på tillstånd och

om upplösning. De bestämmelser däremot

som begränsar yttrandefriheten oavsett i

vilket sammanhang denna utövas hänförs

enbart till yttrandefriheten. Ett

föreningsmöte faller under både

mötesfrihetens och föreningsfrihetens

begrepp.

Regeringsformens bestämmelser om fri-

och rättigheter syftar främst till att

slå vakt om möjligheterna till politisk

verksamhet och i övrigt till offentliga

meningsyttringar.

Europarådets konvention om skydd för de

mänskliga rättigheterna och

grundläggande friheterna

Sverige är sedan länge anslutet till

konventionen. Den har numera också

direkt införlivats med svensk

lagstiftning (prop. 1993/94:117, bet.

1993/94:KU24 och 1994/95:KU5, rskr.

1994/95: 11).

Artiklarna 9-11 i konventionen handlar

om opinionsfriheterna.

Enligt artikel 9 har var och en rätt

till tankefrihet, samvetsfrihet och

religionsfrihet, och denna rätt

innefattar frihet bl.a. att byta

religion eller tro och frihet att ensam

eller i gemenskap med andra, offentligt

eller enskilt, utöva sin religion eller

tro genom gudstjänst, undervisning,

sedvänjor och ritualer. Friheten att

utöva sin religion eller tro får endast

underkastas sådana inskränkningar som är

föreskrivna i lag och som i ett

demokratiskt samhälle är nödvändiga med

hänsyn till den allmänna säkerheten

eller till skydd för allmän ordning,

hälsa eller moral eller till skydd för

andra personers fri- och rättigheter.

Enligt artikel 10 har var och en rätt

till yttrandefrihet. Denna rätt

innefattar åsiktsfrihet samt frihet att

ta emot och sprida uppgifter och tankar

utan offentlig myndighets inblandning

och oberoende av territoriella gränser.

Utövandet av dessa friheter får

underkastas sådana formföreskrifter,

villkor, inskränkningar eller

straffpåföljder som är föreskrivna i lag

och som i ett demokratiskt samhälle är

nödvändiga med hänsyn till statens

säkerhet, till den territoriella

integriteten eller den allmänna

säkerheten, till förebyggande av

oordning eller brott, till skydd för

hälsa eller moral eller för annans goda

namn och rykte eller rättigheter, för

att förhindra att förtroliga

underrättelser sprids eller för att

upprätthålla domstolarnas auktoritet och

opartiskhet.

Enligt artikel 11 har var och en rätt

till frihet att delta i fredliga

sammankomster samt till föreningsfrihet.

Utövandet av dessa rättigheter får inte

underkastas andra inskränkningar än

sådana som är föreskrivna i lag och som

i ett demokratiskt samhälle är

nödvändiga med hänsyn till statens

säkerhet eller den allmänna säkerheten,

till förebyggande av oordning eller

brott, till skydd för hälsa eller moral

eller till skydd för andra personers fri-

och rättigheter.

Konstitutionsutskottets bedömning

Konstitutionsutskottet vill

inledningsvis erinra om att en i

allmänhet straffbar handling inte är

skyddad bara därför att den förekommer i

ett religiöst sammanhang. Rent

brottsliga förfaranden kan således

beivras inom ramen för gällande

rättsordning.

Socialutskottet har bedömt att underlag

för ställningstagande till de frågor som

aktualiseras i motionen bör införskaffas

genom åtgärder av regeringen.

Konstitutionsutskottet har inte

anledning att gå in på socialutskottets

bedömning i den del det handlar om att

utreda förutsättningarna för att stärka

sjukvårdens resurser med avsikt att

åstadkomma en adekvat rehabilitering av

ifrågavarande patienter. Socialutskottet

har också betonat vikten av respekt för

religions- och yttrandefriheten.

Förslaget är, som konstitutionsutskottet

ser det, inte att uppfatta som

fullständiga utredningsdirektiv utan

innebär ett uttalande om ett

utredningsbehov, medan frågan om den

närmare avgränsningen av

utredningsuppdraget med hänsyn till de

grundläggande fri- och rättigheterna

överlämnas till regeringen, liksom

frågan om i vilken form uppdraget skall

bedrivas.

Konstitutionsutskottet utgår från att

det underlag som den av socialutskottet

föreslagna utredningen skall ge avser

stöd- och hjälpinsatser inom olika

samhällsorgan, främst hälso- och

sjukvården, för människor som av

speciella skäl befinner sig i psykiska

krissituationer samt att dessa insatser

inte skall innebära åtgärder som sätter

de grundläggande fri- och rättigheterna

i fara. Vidare utgår

konstitutionsutskottet från att det inte

blir fråga om en statlig kartläggning

eller informationskampanj mot vissa

utpekade rörelser.

Med det anförda har

konstitutionsutskottet från de

synpunkter utskottet har att beakta inte

någon erinran mot socialutskottets

förslag om ett tillkännagivande.

Stockholm den 25 april 1996

På konstitutionsutskottets vägnar

Birgit Friggebo

I beslutet har deltagit: Birgit Friggebo

(fp), Kurt Ove Johansson (s), Catarina

Rönnung (s), Anders Björck (m), Axel

Andersson (s), Widar Andersson (s), Tone

Tingsgård (s), Birgitta Hambraeus (c),

Jerry Martinger (m), Kenneth Kvist (v),

Mats Berglind (s), Inger René (m), Peter

Eriksson (mp), Håkan Holmberg (fp) och

Nils Fredrik Aurelius (m).

Innehållsförteckning

Ärendet 1

Sammanfattning 2

Motionerna 2

Motioner från allmänna motionstiden

1995 2

Motion med anledning av regeringens

skrivelse 1995/96:15 Redogörelse

för behandlingen av riksdagens

skrivelser till regeringen, vilken

överlämnats av

konstitutionsutskottet 7

Ärendets beredning i utskottet 7

Utskottet 8

Sjukvårdens finansiering,

organisation och inriktning m.m. 8

Finansiering m.m. 8

Fri etableringsrätt 9

Kvalitetskontroll m.m. 9

Folkhälsa och förebyggande vård

m.m. 10

Forskning och utveckling 13

Sjukhusstruktur och

kompetensfrågor 13

Tilläggsdirektiv till HSU 2000 14

Bakgrund och tidigare behandling 15

Utskottets bedömning 19

Kvinnors hälsa 21

Bakgrund och tidigare behandling 22

Utskottets bedömning 23

Könsstympning 23

Utskottets bedömning 24

Patientombudsman m.m. 25

Tidigare behandling m.m. 26

Utskottets bedömning 27

Destruktiva rörelser 27

Tidigare behandling 28

Aktuellt 28

Konstitutionsutskottets yttrande 28

Utskottets bedömning 29

Vård och behandling m.m. 30

Tidigare behandling m.m. 32

Utskottets bedömning 32

Alternativ sjukvård 32

Bakgrund 33

Utskottets bedömning 33

Enhetlig ersättningsnivå vid

preventivmedelsrådgivning 33

Bakgrund m.m. 34

Utskottets bedömning 34

Livstestamente m.m. 34

Tidigare behandling m.m. 35

Utskottets bedömning 35

Forskning inom det psykologiska

metodområdet 35

Bakgrund m.m. 36

Utskottets bedömning 37

Genteknik 37

Bakgrund och tidigare behandling

m.m. 38

Utskottets bedömning 39

Utbildning i ortopedisk medicin

m.m. 39

Tidigare behandling m.m. 40

Utskottets bedömning 40

Hemställan 41

Reservationer 44

1. Hälso- och sjukvårdens

finansiering m.m. (mom. 1 5) 44

2. Hälso- och sjukvårdens

finansiering m.m. (motiveringen

till mom. 1 och 2) 46

3. Hälso- och sjukvårdens

finansiering m. m. (motiveringen

till mom. 1 samt mom. 2 5) 47

4. Hälso- och sjukvårdens

finansiering m.m. (mom. 1, 3 och

4) 50

5. Hälso- och sjukvårdens

finansiering (mom. 1) 51

6. Kvalitetssäkring m.m. (mom. 3, 4

och 6) 52

7. Sjuksköterskor m.fl. (mom. 7) 54

8. Tilläggsdirektiv till HSU 2000

(mom. 8) 54

9. Kvinnors hälsa (mom. 9) 55

10. Patientombudsman m.m. (mom. 11) 55

11. Destruktiva rörelser

(motiveringen till mom. 12) 56

12. Vård och behandling m.m. (mom.

13) 56

13. Alternativ sjukvård (mom. 14) 57

14. Genteknik (mom. 18) 58

Särskilt yttrande 58

Genteknik 58

Konstitutionsutskottets yttrande 60

Gotab, Stockholm 1996