Bet. 1995/96:UU12

Utrikesutskottets betänkande

1995/96:UU12

En ny lag om vissa internationella sanktioner

Innehåll

Sammanfattning

Propositionen

Motionen

Utskottet

Hemställan

Innehållsförteckning

1995/96

UU12

Sammanfattning

Utskottet tillstyrker i detta betänkande

regeringens (Utrikesdepartementets)

förslag (proposition 1995/96:35) om att

godkänna det i propositionen framlagda

förslaget dels till ny sanktionslag,

dels till lagar om ändringar i

utlänningslagen (1989:529) och lagen

(1975:85) med bemyndigande att meddela

föreskrifter om in- eller utförsel av

varor. Förslaget till ny sanktionslag

innebär en språklig och lagteknisk

anpassning av den nuvarande lagen. Det

innebär även en anpassning till de krav

som Förenta nationerna (FN) ställer och

till de förändringar som inträtt genom

Sveriges medlemskap i Europeiska unionen

(EU).

Utskottet behandlar i betänkandet en

motion med anledning av propositionen.

Motionen avstyrks av utskottet. Till

betänkandet är fogat ett särskilt

yttrande.

Propositionen

I proposition 1995/96:35 föreslår

regeringen (Utrikesdepartementet)

1. att riksdagen antar regeringens

förslag till lag om vissa

internationella sanktioner,

2. att riksdagen antar regeringens

förslag till lag om ändring i

utlänningslagen (1989:529),

3. att riksdagen antar regeringens

förslag till lag om ändring i lagen

(1975:85) med bemyndigande att meddela

föreskrifter om in- eller utförsel av

varor.

Motionen

1995/96:U18 av Marianne Samuelsson och

Bodil Francke Ohlsson (mp) vari yrkas

att riksdagen avslår regeringens förslag

i 1 § andra stycket i ny lag om vissa

internationella sanktioner.

Utskottet

Sammanfattning av propositionen

Inledning

I lagen (1971:176) om vissa

internationella sanktioner

(sanktionslagen) finns bestämmelser som

gör det möjligt för Sverige att snabbt

genomföra sanktioner som har beslutats

eller rekommenderats av FN:s

säkerhetsråd eller som beslutats inom de

europeiska gemenskaperna (EG) eller

Europeiska säkerhetskonferensen (ESK),

numera OSSE.

Enligt propositionen har det, bl.a.

till följd av Sveriges medlemskap i EU,

uppstått behov av att modernisera lagen.

Med stöd av regeringens bemyndigande

tillkallade därför det statsråd som har

till uppgift att föredra ärenden om

utrikeshandel i mars 1994 en särskild

utredare med uppdrag att se över

sanktionslagen (dir. 1993:144).

Utredningen antog namnet

Sanktionslagsutredningen.

Utredningen överlämnade i mars 1995

betänkandet Lagen om vissa

internationella sanktioner - en översyn

(SOU 1995:28). Betänkandet har

remissbehandlats.

Regeringen har inhämtat Lagrådets

yttrande. Vissa språkliga och

redaktionella ändringar i det

remitterade förslaget föreslogs av

Lagrådet, vilka anammades av

regeringen.

I propositionen lägger regeringen fram

förslag till en ny lag om vissa

internationella sanktioner vilken

innebär dels en lagteknisk och språklig

bearbetning av den nuvarande lagen

(1971:176) om vissa internationella

sanktioner, dels en anpassning till de

krav som Förenta nationerna ställer och

de förändringar som inträtt genom

Sveriges medlemskap i Europeiska

unionen. Regeringen föreslås få ett mer

vidsträckt bemyndigande att meddela

föreskrifter än i den nuvarande lagen,

dessutom föreslås att regeringen skall

kunna delegera ärenden avseende undantag

från förbud som meddelats med stöd av

lagen.

Härutöver föreslås i propositionen en

ändring i lagen (1975:85) med

bemyndigande att meddela föreskrifter om

in- eller utförsel av varor. I samband

med att lagen (1994:1818) om åtgärder

beträffande djur och växter som tillhör

skyddade arter antogs av riksdagen

gjordes en mindre följdändring i 1§

första stycket den förutnämnda

bemyndigandelagen (prop.1994/95:117,

bet.1994/95:JoU10, rskr.1994/95:94).

Därvid kom paragrafens andra stycke av

misstag att falla bort. Nu föreslås att

detta misstag rättas till.

Den nya sanktionslagen samt en

föreslagen ändring i utlänningslagen

föreslås träda i kraft den 1 juli 1996.

Ändringen i lagen med bemyndigande att

meddela föreskrifter om in- eller

utförsel av varor föreslås träda i kraft

den 1 april 1996.

Sanktioner beslutade inom FN och EU

FN:s säkerhetsråd kan under vissa

förhållanden anta resolutioner om

sanktioner av icke-militär karaktär i

syfte att upprätthålla eller återställa

internationell fred och säkerhet.

Rekommendationer är endast en uppmaning

utan beslutets bindande kraft. En stat

som är medlem av FN är enligt FN:s

stadga däremot skyldig att godta och

verkställa säkerhetsrådets bindande

beslut. För att en resolution om

sanktioner skall få rättsverkningar för

enskilda fysiska och juridiska personer

krävs att den genomförs i nationell

lagstiftning (eller beträffande EU:s

medlemsstater att en EG-förordning

utfärdas som är bindande och direkt

tillämplig i varje medlemsstat).

I Maastrichfördraget kom

medlemsstaterna överens om att

fastställa och genomföra en gemensam

utrikes- och säkerhetspolitik (GUSP).

Fördraget skiljer på två olika slags

beslut inom området för GUSP vilka båda

skall fattas enhälligt av ministerrådet.

Det ena slaget (artikel J.2) innebär att

en gemensam ståndpunkt fastställs, det

andra (artikel J.3) att beslut om

gemensam åtgärd fattas. Gemensamma

åtgärder är när de väl beslutats

förpliktande för medlemsstaterna. De

gemensamma ståndpunkterna lägger fast

ramen för medlemsstaternas agerande på

de berörda områdena.

Genom Maastrichtfördraget infördes en

bestämmelse i Romfördragets artikel 228a

som reglerar hur ett beslut om

ekonomiska sanktioner inom det utrikes-

och säkerhetspolitiska samarbetet skall

omvandlas till åtgärder under EU:s

första pelare: Om en gemensam

ståndpunkt eller en gemensam åtgärd som

har beslutats enligt bestämmelserna om

en gemensam utrikes- och

säkerhetspolitik i Fördraget om

Europeiska unionen förutsätter ett

handlande från gemenskapens sida som

helt eller delvis avbryter eller

begränsar de ekonomiska förbindelserna

med ett eller flera tredje länder, skall

rådet besluta om de brådskande åtgärder

som är nödvändiga. Rådet skall besluta

med kvalificerad majoritet på förslag av

kommissionen. Genom Maastrichtfördraget

har också införts en artikel 73g i

Romfördraget, vilken (punkt 1) medger

rätt för rådet att i vissa fall av

internationella sanktioner besluta om

restriktioner för kapitalrörelser och

betalningar.

FN:s säkerhetsråds beslut om sanktioner

genomförs vanligen i gemenskapen genom

rådsförordningar. Dessa är bindande och

direkt tillämpliga i varje medlemsstat,

och någon nationell lagstiftningsåtgärd

är inte tillåten i de frågor som

regleras av förordningarna. EG kan dock

på vissa områden sakna kompetens att

utfärda förordningar om sanktioner eller

helt eller delvis avstå från att använda

sin lagstiftningskompetens varvid

nationella lagstiftningsåtgärder

erfordras.

En ny fullmaktslag

I propositionen föreslås att

sanktionslagen ersätts med en ny

fullmaktslag. Regeringen skall kunna

tillämpa den nya lagen om det behövs för

att genomföra sanktioner som

- har beslutats eller rekommenderats av

Förenta nationernas säkerhetsråd i

överensstämmelse med Förenta nationernas

stadga, eller

- har beslutats i överensstämmelse med

bestämmelserna om en gemensam utrikes-

och säkerhetspolitik i Fördraget om

Europeiska unionen och som syftar till

att upprätthålla eller återställa

internationell fred och säkerhet.

I propositionen påpekas att Sverige som

medlem i FN är folkrättsligt bundet av

sådana sanktioner av icke militär natur

som FN:s säkerhetsråd beslutar i syfte

att upprätthålla eller återställa

internationell fred och säkerhet. För

att Sverige snabbt skall kunna följa ett

beslut eller en rekommendation av

säkerhetsrådet infördes år 1971

sanktionslagen. Den har sedan ändrats

för att man skall kunna genomföra

sanktioner som har beslutats inom EG

eller OSSE.

Regeringen anser att nuvarande

sanktionslag som under årens lopp

ändrats flera gånger framstår som -

åtminstone i vissa delar - oöverblickbar

och svårtillgänglig. Det är därför

angeläget att lagen moderniseras och

samtidigt tekniskt anpassas dels till de

nya krav som Förenta nationerna kan

komma att ställa, dels till de

förändringar som inträtt genom Sveriges

medlemskap i EU.

Om gemenskapen har kompetens på området

genomförs sanktioner som har antagits av

FN:s säkerhetsråd eller inom ramen för

GUSP-samarbetet i allmänhet genom

rådsförordningar. Dessa är bindande och

direkt tillämpliga i varje medlemsstat.

På områden där gemenskapen saknar

kompetens eller där man inom EG avstår

från att utnyttja sin

lagstiftningskompetens, kan det bli

nödvändigt att genomföra FN- eller GUSP-

sanktioner på nationell nivå.

För att Sverige lojalt skall kunna

verkställa sanktioner som har antagits

av FN:s säkerhetsråd eller inom ramen

för GUSP-samarbetet måste genomförandet

ske snabbt. I propositionen hävdas att

så bäst kan ske om regeringen även i

framtiden i en fullmaktslag får

bemyndigande att meddela föreskrifter.

Regeringens bemyndigande bör begränsas

till att gälla sanktioner som vidtas i

freds- och säkerhetsbevarande syfte. Så

är fallet med FN:s säkerhetsråds

sanktioner.

I Maastrichtfördraget uttalas inte

närmare vilka syften som skall kunna

föranleda sanktioner inom GUSP-

samarbetet. I fördraget anges däremot

målen för samarbetet. I propositionen

anförs att bedömningen av om ett beslut

inom GUSP-samarbetet syftar till att

upprätthålla eller återställa

internationell fred och säkerhet får

ankomma på regeringen. Eftersom Sverige

som medlem i EU är med och fattar

besluten anses den bedömningen inte

vålla några problem.

Regeringen kan förordna om den nu

gällande sanktionslagens tillämpning, om

samarbetet inom OSSE för att främja

internationell fred och säkerhet

påkallar det. Någon särskild ordning för

att komma överens om ekonomiska

sanktioner finns dock inte inom OSSE

varför i propositionen anses att

samarbetet inom OSSE bör lämnas utanför

den nya lagens tillämpningsområde.

Vad regeringen skall kunna förbjuda

I propositionen föreslås att Regeringen

skall kunna meddela föreskrifter om

förbud i fråga om

- utlänningars vistelse här i landet,

- in- eller utförsel av varor, pengar

eller andra tillgångar,

- tillverkning,

- kommunikationer,

- kreditgivning,

- näringsverksamhet,

- trafik, eller

- undervisning och utbildning.

Ett förbud får inte gälla egendom som är

avsedd endast för innehavarens

personliga bruk.

Bakgrunden till detta förslag anges

vara att FN:s säkerhetsråd under senare

år enats om flera omfattande sanktioner

av bindande natur med långtgående förbud

men där Sverige i avsaknad av

tillräckliga bemyndiganden i

sanktionslagen inte alltid omedelbart

har kunnat genomföra sådana sanktioner.

I propositionen anförs - för att göra

det lättare att med tillämpning av

sanktionslagen genomföra sanktioner som

har beslutats av FN:s säkerhetsråd eller

inom GUSP-samarbetet - att bemyndigandet

till regeringen att meddela föreskrifter

om förbud bör vara så vidsträckt som

möjligt. Regeringens uppgift bör, liksom

hittills, bli att i sina föreskrifter på

ett entydigt sätt ange vilka förfaranden

som förbjuds till följd av sanktionerna.

Vad sanktioner skall kunna riktas mot

Regeringen föreslår i propositionen att

sanktioner skall kunna riktas inte bara

mot en stat eller ett område utan också

mot något annat, t.ex. en organisation

eller en regim.

Skälet bakom förslaget är de

diskussioner som för närvarande förs

inom FN:s säkerhetsråd om möjligheten av

att precisera och förfina

sanktionsinstrumentet för att få ut

största möjliga politiska effekt och

minsta möjliga skada. Möjligheten av att

man i säkerhetsrådet kan komma att fatta

beslut eller anta rekommendationer om

sanktioner riktade mot mer

väldefinierade målgrupper än en stat

eller ett område bör inte uteslutas.

Detsamma gäller sanktioner som kan komma

att beslutas inom ramen för GUSP-

samarbetet. Regeringen bör därför få

möjlighet att rikta sanktioner mot inte

bara det som enligt nuvarande

sanktionslag utgör en stat eller ett

område utan också mot något annat, t.ex.

en organisation eller en regim.

Avvisning av utlänning

I propositionen föreslås att regeringen

skall kunna meddela föreskrifter om att

en utlänning kan avvisas enligt

utlänningslagen (1989:529), om

- utlänningen skäligen kan antas ha

hemvist i eller tillhöra en blockerad

stat, och

- utlänningen har begått eller avser att

begå en handling som står i strid med

förbud som föreskrivits enligt den nya

sanktionslagen.

Detsamma skall också gälla vid

handlingar som står i strid med förbud i

en sådan förordning om ekonomiska

sanktioner som har beslutats av EG med

anledning av sanktioner som har

beslutats eller rekommenderats av FN:s

säkerhetsråd i överensstämmelse med FN:s

stadga.

Eftersom FN:s säkerhetsråds

resolutioner sannolikt till stor del

kommer att genomföras på gemenskapsnivå,

i form av rådsförordningar, bör

bestämmelsen även omfatta handlingar som

står i strid med förbud i en sådan

förordning om ekonomiska sanktioner som

har beslutats av EG med anledning av

sanktioner som har beslutats eller

rekommenderats av FN:s säkerhetsråd i

överensstämmelse med FN:s stadga.

Formerna för insyn och kontroll

I propositionen föreslås att den ordning

som gäller i nuvarande sanktionslag för

insyn även fortsättningsvis skall

tillämpas. När regeringen förordnar att

sanktioner enligt lagen skall genomföras

skall sålunda, även enligt den nya

lagen, dess beslut i form av en

förordning inom en månad från det

beslutet fattats föreläggas riksdagen

för godkännande. Om detta inte sker

eller om riksdagen inte godkänner

beslutet inom två månader från det

överlämnandet skett (bortsett från tid

då riksdagen gör ett längre uppehåll än

en månad i kammarens arbete) upphör

förordnandet att gälla.

Det är endast förordnandet att

genomföra sanktioner enligt lagen som

skall föreläggas riksdagen för

godkännande. På så sätt är det möjligt

för regeringen att vid behov snabbt

ändra föreskrifterna inom ramen för

förordnandet.

Dispens

I propositionen föreslås att regeringen

eller den myndighet som regeringen

bestämmer prövar frågan om undantag från

förbud som har meddelats enligt den nya

sanktionslagen.

En strävan har sedan länge varit att

avlasta regeringen förvaltningsärenden

och i största möjliga utsträckning

delegera sådana ärenden till

myndighetsnivå. En sådan delegering bör

kunna ske också när det gäller dispens

från sanktioner.

I propositionen framhålls vidare att

sanktioner i varje enskilt fall är

unika. Det föreslås därför att

regeringen i samband med genomförandet

av sanktionerna bör bedöma huruvida

delegering till myndighetsnivå är

lämplig. I fall där de utrikes- och

säkerhetspolitiska aspekterna inte är så

framträdande bör prövningen av

sanktionsärenden kunna delegeras till

den myndighet som regeringen bestämmer.

Utredningen har bedömt Kommerskollegium

som en lämplig myndighet för dessa

uppgifter. I likhet med

remissinstanserna delar regeringen

utredningens bedömning. I propositionen

anförs att det bör ankomma på regeringen

att bestämma dispensmyndighet.

I vissa fall kan det finnas anledning

till samråd med andra myndigheter innan

ett dispensärende prövas. Frågor om hur

och i vilket fall ett sådant samråd bör

äga rum får bedömas av regeringen i

samband med att den genomför beslutade

sanktioner.

Brott mot sanktionslagen begånget

utomlands

Regeringen föreslår att en svensk

medborgare som utomlands har begått

brott som avses i den nya sanktionslagen

skall dömas till ansvar enligt lagen och

vid svensk domstol. Detta gäller även om

2 kap. 2 eller 3 § brottsbalken inte är

tillämplig och trots 2 kap. 5 a § första

och andra styckena brottsbalken.

Bestämmelser om i vilken utsträckning

svensk straffrätt är tillämplig och

svensk domstol behörig att döma finns i

2 kap. brottsbalken. I 2 § andra stycket

ställs krav på dubbel straffbarhet i

fråga om brott som har begåtts

utomlands. I 3 § anges vissa specialfall

som faller under svensk straffrättslig

jurisdisdiktion. I 5 a § regleras

frågan i vilken utsträckning utomlands

meddelad dom i brottmål skall utgöra

hinder mot lagföring i Sverige för samma

gärning.

I nu gällande sanktionslag kan

regeringen förordna om undantag från

ovan nämnda krav i brottsbalken. Med

hänsyn till den nya regeringsformen

måste sådana bestämmelser numera ges i

lag.

Förbud mot att uppfylla rättsanspråk

Regeringen bedömer att någon särskild

regel med förbud att uppfylla

rättsanspråk inte bör tas in i en ny

sanktionslag.

Enligt 7 c § i nuvarande sanktionslag

får regeringen meddela föreskrifter om

förbud mot att uppfylla rättsanspråk, om

anspråket grundas på ett avtal eller en

skuld- eller garantiförbindelse som inte

har kunnat fullgöras på grund av

sanktioner. En förutsättning för detta

är att lagen är tillämplig t.ex. genom

att FN:s säkerhetsråd har fattat ett

beslut om att införa ett förbud mot att

tillgodose rättsanspråk.

Om utvecklingen inom gemenskapen

fortsätter på samma sätt som hittills,

kommer förbud mot att tillgodose

rättsanspråk i varje enskilt

sanktionsfall att regleras inom

gemenskapen.

Om sanktionslagen inte är tillämplig

och det bedöms angeläget att i samband

med att man inför sanktioner också

införa förbud mot att uppfylla

rättsanspråk, bör det enligt regeringen

ske i särskild lag.

Kostnader

En ny sanktionslag bör enligt

regeringens bedömning i sig inte leda

till ökade kostnader. Förslaget innebär

i huvudsak en modernisering och

förenkling av den nu gällande

lagstiftningen. Enligt förslaget skall

regeringen kunna delegera

dispensprövningen till en

förvaltningsmyndighet. Om regeringen

utnyttjar denna möjlighet, kan det leda

till ett ökat resursbehov hos

myndigheten. Detta bör dock kunna

balanseras mot det minskade resursbehov

hos regeringen som en sådan delegering

för med sig.

Sammanfattning av motionen

I motion 1995/96:U18 (mp) motsätter sig

motionärerna att regeringen får det

föreslagna bemyndigandet i 1§ andra

punkten beträffande genomförandet av

internationella sanktioner som har

beslutats i överensstämmelse med

bestämmelserna om en gemensam utrikes-

och säkerhetspolitik i Fördraget om

Europeiska unionen och som syftar till

att upprätthålla eller återställa

internationell fred och säkerhet.

Miljöpartiet delar inte regeringens

bedömning att det bör ankomma på

regeringen att avgöra om ett beslut inom

GUSP-samarbetet syftar till att

upprätthålla eller återställa

internationell fred och säkerhet.

Regeringens uppfattning att detta inte

vållar några problem, då Sverige såsom

medlem i EU är medansvarigt i besluten

inom GUSP-samarbetet, delas ej av

motionärerna.

Utskottets överväganden

Utskottet delar regeringens bedömning

att det finns behov att modernisera och

tekniskt anpassa den nu gällande

sanktionslagen från 1971 till de krav

som Förenta nationerna (FN) ställer och

till de ändrade förhållanden som

Sveriges medlemskap i Europeiska unionen

har medfört. Det ligger, enligt

utskottets mening, i linje med

traditionen inom svensk utrikespolitik

att snabbt, lojalt och effektivt

genomföra internationella sanktioner som

beslutats av FN:s säkerhetsråd i

enlighet med Förenta nationernas stadga.

Denna tradition bör även upprätthållas

beträffande beslut om sanktioner fattade

inom GUSP-samarbetet som syftar till att

upprätthålla eller återställa

internationell fred och säkerhet. Dessa

krav tillgodoses bäst genom en

fullmaktslag.

Med det ovan anförda avstyrks motion

1995/96:U18 (mp).

I propositionen föreslås att samarbetet

inom OSSE skall lämnas utanför den nya

lagen. Utskottet delar regeringens

bedömning att så länge som OSSE inte har

någon särskild ordning för att komma

överens om ekonomiska sanktioner, finns

det inte någon anledning att låta

bemyndigandet i lagen omfatta

samarbetet.

Utskottet noterar att den föreslagna

lagen har anpassats till de nya krav som

kan förväntas uppstå i och med att FN

försöker förfina sanktionsinstrumentet

för att uppnå större precision. I lagen

föreslås sålunda, till skillnad från vad

som nu gäller, att med uttrycket

blockerad stat inte endast skall kunna

avses en stat eller ett område utan även

exempelvis en organisation eller regim

som är föremål för sanktioner. Utskottet

anser det vara värdefullt att Sverige

genom den nya lagen får möjlighet att

snabbt verkställa mer precisa sanktioner

som t.ex. kan innebära minskat lidande

för civila samtidigt som största möjliga

politiska effekt nås.

Förslaget beträffande delegering av

dispensbeslut sammanfaller med de

strävanden som finns inom

regeringskansliet att delegera

förvaltningsärenden från regerings- till

myndighetsnivå för att avlasta

regeringen. Riksdagen har uttalat stöd

för dessa strävanden, vilket bl.a.

nyligen kommit till uttryck i bet.

1995/96:UU3. Utskottet noterar att

regeringen inte frånhänt sig möjligheten

att själv besluta om dispens och att en

prövning skall göras om huruvida en

delegering till myndighetsnivå skall ske

i varje enskilt fall av tillämpning av

sanktionslagen. I propositionen

framhålls att delegering är lämplig där

de utrikes- och säkerhetspolitiska

aspekterna inte är så framträdande. Även

i fall där dispensrätten delegerats kan

regeringen utfärda föreskrifter om att

beslut av principiell betydelse skall

lämnas till regeringen för avgörande.

Regeringen kan även besluta i

tillämpningsföreskrifter om att samråd

skall ske med andra myndigheter innan

ett dispensärende prövas. Utskottet

finner förslaget vara väl avvägt för att

tillgodose de effektivitetskrav som kan

ställas genom att beslut om dispens

skall kunna fattas på en för varje

sanktionsfall lämplig nivå.

Utskottet delar regeringens uppfattning

om vikten av en fortsatt öppen

parlamentarisk insyn när sanktionslagen

tillämpas, vilket enligt utskottets

förmenande bäst sker på föreslaget sätt.

Riksdagen skall sålunda godkänna

regeringens beslut om tillämpning av

sanktionslagen inom två månader från det

beslutet förelagts riksdagen, annars

förfaller detta. Vid fristens beräknande

skall bortses från tid då riksdagen gör

längre uppehåll än en månad i kammarens

arbete. I detta sammanhang vill

utskottet fästa regeringens

uppmärksamhet på att riksdagen bör ges

en rimlig behandlingstid för de fall då

fristen om två månader löper oavkortad

under ett uppehåll i riksdagsarbetet som

är en månad eller kortare (t.ex.

juluppehållet).

Lagförslaget ger en mer vidsträckt

möjlighet till regeringen att meddela

föreskrifter om förbud än tidigare. I

förslagets 4 § upprepas alla de

delegeringsbara ämnena i 8 kap. 7 §

första stycket i regeringsformen som kan

antas bli aktuella på sanktionsområdet.

Utskottet delar regeringens bedömning

att lagen inte bör vara alltför

detaljerad. Urvalet av de föreslagna

delegeringsbara ämnena i regeringsformen

bildar därför enligt utskottets mening

en lämplig ram för regeringens

beslutsfattande.

Utskottet delar regeringens bedömning,

som den framförts i propositionen, att

man inte bör införa någon särskild regel

med förbud mot att tillgodose

rättsanspråk i sanktionslagen.

Med hänvisning till vad som ovan

anförts tillstyrker utskottet

propositionens förslag till ny lag om

vissa internationella sanktioner.

Utskottet tillstyrker ä

en propositionens förslag dels till

ändring utlänningslagen (1989:529) dels

till ändring i lagen (1975:85) med

bemyndigande att meddela föreskrifter om

in- eller utförsel av varor.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande ny lag om vissa

internationella sanktioner

att riksdagen med avslag på motion

1995/96:U18 antar regeringens förslag

till ny lag om vissa internationella

sanktioner,

2. beträffande lag om ändring i

utlänningslagen

att riksdagen antar regeringens

förslag till lag om ändring i

utlännings-

lagen (1989:529),

3. beträffande lag om ändring i

lagen med bemyndigande att meddela

föreskrifter om in- eller utförsel av

varor

att riksdagen antar regeringens

förslag till ändring i lagen (1975:85)

med bemyndigande att meddela

föreskrifter om in- eller utförsel av

varor.

Stockholm den 1 februari 1996

På utrikesutskottets vägnar

Viola Furubjelke

I beslutet har deltagit: Viola

Furubjelke (s), Göran Lennmarker (m),

Axel Andersson (s), Inga-Britt Johansson

(s), Nils T Svensson (s), Inger Koch

(m), Helena Nilsson (c), Berndt Ekholm

(s), Bertil Persson (m), Karl-Göran

Biörsmark (fp), Lena Klevenås (s), Eva

Zetterberg (v), Lars Hjertén (m), Bodil

Francke Ohlsson (mp), Inger Lundberg (s)

och Ronny Olander (s).

Särskilt yttrande

En ny lag om vissa internationella

sanktioner (mom. 1)

Bodil Francke Ohlsson (mp) anför:

Införlivandet av FN-sanktioner sker som

hittills i en fullmaktslag där

regeringen får bemyndigande att meddela

föreskrifter. FN-sanktionerna är till

sin karaktär freds- och

säkerhetsbevarande och kräver som regel

att brådskande åtgärder vidtas.

När sanktioner vidtas i andra syften,

så bör dessa genomföras genom sedvanlig

nationell lagstiftning. Det är därför

som vi i motionen är tveksamma till det

bemyndigande som föreslås i 1 § andra

punkten, eftersom det inte någonstans

framgår vilka syften som skall kunna

föranleda sanktioner inom EU:s

gemensamma utrikes- och

säkerhetspolitik. Det kan uppstå

tolkningsproblem, om besluten skall

genomföras med nationell lagstiftning

som underställs riksdagen eller om

regeringen skall bemyndigas att förordna

att sanktionslagen skall tillämpas.

Propositionens lagtext

Regeringen har följande förslag till

lagtext.

Förslag till lag om vissa

internationella sanktioner

Förslag till lag om ändring i

utlänningslagen (1989:529)

Förslag till lag om ändring i lagen

(1975:85) med bemyndigande att meddela

föreskrifter om in- eller utförsel av

varor

Innehållsförteckning

Sammanfattning 1

Propositionen 1

Motionen 1

Utskottet 2

Hemställan 9

Särskilt yttrande 10

Bilaga:

Propositionens lagtext 11