Bet. 1995/96:UU17

Utrikesutskottets betänkande

1995/96:UU17

Havsrättskonventionen och tillämpningsavtalet

Innehåll

Sammanfattning

Propositionen

Motionen

Utskottet

Hemställan

Reservation

Innehållsförteckning

1995/96

UU17

Sammanfattning

I detta betänkande behandlas regeringens

(Utrikesdepartementets) proposition

1995/96:140 Havsrättskonventionen och

tillämpningsavtalet. Ett antal nya lagar

och ändringar i gällande lag föreslås

därtill. Vidare behandlas en motion som

väckts med anledning av propositionen.

Justitieutskottet har yttrat sig över

propositionen och motionen i de delar

som avser dess beredningsområde.

Utskottet tillstyrker propositionens

förslag. Utskottet föreslår med

anledning av ett förslag från

justitieutskottet att ett

tillkännagivande görs av riksdagen om

effektivisering av det rättsliga

förfarandet för att beivra oljeutsläpp.

Motionens yrkanden besvaras eller

avstyrks.

Till betänkandet har fogats en

reservation och ett särskilt yttrande.

Propositionen

I proposition 1995/96:140 föreslår

regeringen (Utrikesdepartementet)

1. att riksdagen godkänner Förenta

nationernas havsrättskonvention av den

10 december 1982 och avtalet av den 28

juli 1994 om tillämpningen av

konventionens del XI med de förklaringar

som regeringen förordat,

2. att riksdagen antar regeringens

förslag till lag om begränsning av

tillämpningen av svensk lag vad gäller

vissa brott begångna på utländska

fartyg,

3. att riksdagen antar regeringens

förslag till lag om

ersättningsskyldighet vid skada på

undervattenskablar och rörledningar

m.m.,

4. att riksdagen antar regeringens

förslag till lag om verkställighet av

domar och beslut som har meddelats

enligt Förenta nationernas

havsrättskonvention av den 10 december

1982,

5. att riksdagen antar regeringens

förslag till lag om ändring i

naturvårdslagen (1964:822),

6. att riksdagen antar regeringens

förslag till lag om ändring i lagen

(1966:314) om kontinentalsockeln,

7. att riksdagen antar regeringens

förslag till lag om ändring i lagen

(1971:1154) om förbud mot dumpning av

avfall i vatten,

8. att riksdagen antar regeringens

förslag till lag om ändring i lagen

(1975:88) med bemyndigande att meddela

föreskrifter om trafik, transporter och

kommunikationer,

9. att riksdagen antar regeringens

förslag till lag om ändring i lagen

(1976:661) om immunitet och privilegier

i vissa fall,

10. att riksdagen antar regeringens

förslag till lag om ändring i lagen

(1980:424) om åtgärder mot

vattenförorening från fartyg,

11. att riksdagen antar regeringens

förslag till lag om ändring i lagen

(1988:950) om kulturminnen m.m.,

12. att riksdagen antar regeringens

förslag till lag om ändring i lagen

(1992:1140) om Sveriges ekonomiska zon,

13. att riksdagen antar regeringens

förslag till lag om ändring i fiskelagen

(1993:787).

Motionen

1995/96:U33 av Bodil Francke Ohlsson

m.fl. (mp) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om svårigheterna att åtala och

döma personer som begått brott mot t.ex.

vattenföroreningslagen,

2. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om att regeringen bör se över

möjligheterna att markant skärpa de

ekonomiska påföljderna för brott mot

bl.a. lagen om åtgärder mot

vattenförorening från fartyg,

3. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om att Sverige bör framföra

ändringsförslag till

havsrättskonventionen beträffande

artikel 230 så att möjlighet ges för

stat att utdöma annat straff än

ekonomisk påföljd även vid brott mot

nationella lagar som förorsakats av

oaktsamhet eller bristande tillsyn,

4. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om att Sverige även i framtiden

skall verka i olika internationella fora

för en strängare syn på förorening av

den marina miljön,

5. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om att Sverige bör verka för en

förändring i artikel 73

havsrättskonventionen på så sätt att det

skall vara möjligt att utdöma

fängelsebrott mot fiskelagen.

Utskottet

Propositionens huvudsakliga innehåll

Sammanfattning

I propositionen föreslås att riksdagen

godkänner Förenta nationernas

havsrättskonvention av den 10 december

1982 och avtalet av den 28 juli 1994 om

tillämpningen av konventionens del XI

med de förklaringar som regeringen

förordat.

Vidare föreslår regeringen att

riksdagen antar vissa ändringar och

kompletteringar av svensk lag. Exempel

på sådana är förslag till lag om

begränsning av tillämpningen av svensk

lag vad gäller vissa brott begångna på

utländska fartyg, förslag till lag om

ersättningsskyldighet vid skada på

undervattens-kablar och rörledningar

m.m. samt förslag till lag om

verkställighet av domar och beslut som

har meddelats enligt Förenta nationernas

havsrättskonvention av den 10 december

1982.

De nya lagarna samt ändringar i lagar

föreslås träda i kraft den 1 juli 1996.

Havsrättskonventionen erbjuder ett i det

närmaste heltäckande regelverk för

havens fredliga utnyttjande och

inkluderar samtliga marina områden,

havsbottnen och i viss mån även

luftrummet över havsområdet.

I konventionen fastställs

territorialhavets maximala bredd till 12

nautiska mil (1 nautisk mil är 1 852

m.). Kuststatens suveräna rättigheter

vad avser fiske och andra levande

tillgångar får inom ramen för en

ekonomisk zon utövas upp till 200

nautiska mil från kusten. Konventionen

ålägger kuststaten att bevara dessa

tillgångar samt ålägger alla stater en

skyldighet att samarbeta om bevarandet

av fiskbestånden i det fria havet,

inklusive sådana bestånd som rör sig

såväl i det fria havet som i staters

ekonomiska zoner.

Konventionen ger vidare kuststaten

suveräna rättigheter för utvinning av

icke-levande tillgångar, inklusive olja

och gas, som finns på och under

kontinentalsockeln.

Regeringen anser att konventionen

upprättar en noggrann balans mellan å

ena sidan kuststatens intressen att

kontrollera verksamheter i kustnära

områden och å andra sidan alla staters

rätt att utnyttja det fria havet utan

onödiga begränsningar. Den reglerar

navigationsrättigheter för handelsfartyg

och statsfartyg, inklusive örlogsfartyg.

Konventionen ger bestämmelser om

passagerättigheter i sund och

arkipelager.

För icke-levande tillgångar på

havsbottnen utanför nationell

jurisdiktion, mänsklighetens gemensamma

arv , stipulerar konventionen en

internationell regim för utforskning och

utvinning. Bestämmelserna om

djuphavsutvinning blev föremål för en

genomgripande omarbetning år 1994.

Konventionen innehåller ett omfattande

regelverk med förpliktande bestämmelser

till skydd för den marina miljön. Den

har betecknats som ett av de hittills

mest omfattande globala instrumenten för

miljövård. Konventionen fäster även stor

vikt vid marinvetenskaplig forskning och

anger alla staters rätt att bedriva

sådan forskning. Konventionen innehåller

slutligen ett system för tvistlösning.

Ärendet och dess beredning

Sverige undertecknade Förenta

nationernas havsrättskonvention den 10

december 1982 i Montego Bay, Jamaica.

Konventionen trädde i kraft den 16

november 1994 sedan den ratificerats av

60 stater.

Den 29 juli 1994 undertecknade Sverige

ett tillämpningsavtal, som modifierar

havsrättskonventionens del XI, angående

djuphavsutvinning av mineral m.m. Detta

avtal underlättade för industriländerna,

och därmed Sverige, att inleda arbetet

på en ratifikation av konventionen och

avtalet.

En arbetsgrupp bestående av företrädare

för berörda departement under ledning av

tjänstemän från Utrikesdepartementets

rättsavdelning arbetade som grund för en

lagrådsremiss fram en promemoria som har

remissbehandlats.

Regeringen beslutade den 15 februari

1996 att inhämta Lagrådets yttrande.

Lagrådet lämnade förslagen utan erinran.

I förhållande till lagrådsremissen har

vissa redaktionella ändringar gjorts i

lagtexten.

Havsrättskonventionen och

tillämpningsavtalet

Konventionens bakgrund

FN:s havsrättskonvention (United Nations

Convention on the Law of the Sea,

UNCLOS) är resultatet av FN:s tredje

havsrättskonferens (1973-1982).

Förhandlingarna avslutades i New York

den 30 april 1982 varefter texten lades

fram för undertecknande den 10 december

samma år i Montego Bay, Jamaica. 158

stater, däribland Sverige, undertecknade

vid detta tillfälle konventionen med

förbehåll för ratifikation. Konventionen

trädde i kraft den 16 november 1994,

tolv månader efter det att den

ratificerats av 60 stater. En av FN:s

uppgifter är att fortlöpande verka för

folkrättens kodifiering. Arbetet på en

fördragsrättslig reglering av havsrätten

inleddes redan år 1947 då FN:s

folkrättskommission (International Law

Commission, ILC) tog sig an uppgiften

och mellan åren 1949 och 1956 utarbetade

ett utkast till rättsordning för

territorialhavet respektive det fria

havet. Detta var underlaget för FN:s

första havsrättskonferens, som

avslutades år 1958 i Genève och

resulterade i fyra konventioner:

- Konventionen den 29 april 1958

angående territorialhavet och

tilläggszonen

- Konventionen den 29 april 1958

angående det fria havet

- Konventionen den 29 april 1958

angående fiske och skydd för havets

levande resurser

- Konventionen den 29 april 1958

angående kontinentalsockeln

Vidare träffades en överenskommelse om

ett fakultativt protokoll angående

obligatoriskt biläggande av tvister

(trädde i kraft den 30 september 1962).

Sverige har ratificerat konventionen

angående kontinentalsockeln.

FN:s andra havsrättskonferens (1960 i

Genève) sökte stadfästa

territorialhavets bredd till 6 nautiska

mil med en därtill anslutande fiskezon

om likaledes 6 nautiska mil, men

lyckades inte nå enighet kring detta.

1958 års Genèvekonventioner är alltjämt

i kraft även om havsrättskonventionen

enligt dess artikel 311.1 skall gälla

mellan konventionsstaterna i stället för

Genèvekonventionerna.

Initiativet till FN:s tredje

havsrättskonferens utgick från Malta,

som år 1967 i FN:s generalförsamling

bl.a. föreslog att havsbottnen utanför

en nationell jurisdiktion skulle

förklaras utgöra mänsklighetens

gemensamma arv. Efter beredning

fastställdes mandatet för den tredje

havsrättskonferensen av

generalförsamlingen i december 1973.

Dess uppgift blev att parallellt

behandla alla aspekter på havens

fredliga utnyttjande. Konferensen

behövde nio år för att slutföra sitt

uppdrag. Orsaken härtill var bl.a. det

stora antalet deltagarländer, inklusive

krav på konsensus.

Det förslag till konvention som

godkändes omfattar 320 artiklar,

indelade i 17 delar samt nio bilagor.

Härtill kommer fyra

konferensresolutioner som utgör bilagor

till slutakten. Resolution I avser

inrättandet av en förberedande

kommission för fortsatt beredning av

Internationella havsbottenmyndigheten

samt Internationella havsrättsdomstolen.

Resolution II tar sikte på investeringar

för pionjäraktiviteter på havsbottnen

utanför gränserna för nationell

jurisdiktion. Resolution III avser

status för ännu inte självständiga

områden och resolution IV handlar om

befrielserörelser.

Den tredje havsrättskonferensen

avslutades i Montego Bay, Jamaica, den

6-10 december 1982, varvid konventionen

och slutakten framlades för

undertecknande. Slutakten undertecknades

av 140 och konventionen av 117 stater.

Totalt samlade konventionen 158

underskrifter inbegripet andra

organisationer . Stater som inte

undertecknade konventionen i december

1982 eller inom föreskriven tidsram har

möjlighet att ansluta sig senare.

Sverige avgav i samband med

undertecknandet en förklaring avseende

tre sakområden. Det klargjordes att

sunden mellan Sverige och Danmark

(Öresund) respektive Finland

(Ålandsöarna) skall betraktas som s.k.

historiska sund enligt konventionens

artikel 35 c och att reglerna för

transitpassage således inte skall vara

tillämpliga. Vidare förbehöll sig

Sverige rätten att begära föranmälan för

statsfartygs oskadliga genomfart i

svenskt territorialhav. Slutligen

förklarades att en neutral stats

rättigheter och skyldigheter enligt 1907

års Haagkonvention om neutrala makters

rättigheter och skyldigheter i händelse

av sjökrig inte påverkas av

havsrättskonventionen.

Konventionens innehåll

Konventionen erbjuder ett i det närmaste

heltäckande regelverk för havens

fredliga utnyttjande och inkluderar

samtliga marina områden. I vissa fall

behandlas även luftrummet över

havsområdet. Ett annat viktigt element

är att den syftar till att skapa balans

mellan rättigheter och skyldigheter.

I konventionen fastställs

territorialhavets maximala bredd till 12

nautiska mil. Kuststatens suveräna

rättigheter vad avser levande tillgångar

får inom ramen för en exklusiv ekonomisk

zon (EEZ) utnyttjas upp till 200

nautiska mil från baslinjerna.

Kuststaterna åläggs att bevara dessa

tillgångar samt föreskriver en

skyldighet för alla stater att samarbeta

om bevarandet av fiskbestånden i det

fria havet liksom bestånd som rör sig

såväl i det fria havet som i staternas

exklusiva ekonomiska zoner.

Konventionen ger kuststaten suveräna

rättigheter för utvinning och

utforskning av icke-levande tillgångar,

inklusive olja och gas, som finns på och

under kontinentalsockeln. Enligt

konventionens definition sträcker sig

kontinentalsockeln till 200 nautiska mil

från baslinjerna eller, i det fall då

kontinentalhyllan sträcker sig längre

ut, till den punkt där djuphavsbottnen

vidtar, dock aldrig längre än 350

nautiska mil räknat från baslinjerna.

Konventionen upprättar, enligt

propositionen, en noggrann balans mellan

å ena sidan kuststatens intressen att

kontrollera verksamheter i kustnära

områden och å andra sidan alla staters

rätt att utnyttja det fria havet utan

onödiga begränsningar. Den reglerar

navigationsrättigheter för handelsfartyg

och statsfartyg, inklusive militära

fartyg, samt flygrättigheter både i

områden under kuststatens jurisdiktion

och över det fria havet. Konventionen

ger bestämmelser om passagerättigheter i

sund och arkipelager, om sjöfarten på

det fria havet och om rätten att

installera och underhålla kablar och

rörledningar i den ekonomiska zonen och

på kontinentalsockeln. För icke-levande

tillgångar på havsbottnen utanför

nationell jurisdiktion erbjuder

konventionen en internationell regim för

utforskande och utvinning. Den reglerar

privata företags tillgång till den djupa

havsbottnen. Enligt konventionen

upprättas en internationell

organisation, Havsbottenmyndigheten,

vars uppgift är att fördela inmutningar

och upprätta ett erforderligt

regelsystem.

Bestämmelserna om djuphavsutvinning

omarbetades genomgripande år 1994.

Konventionen innehåller ett omfattande

regelverk med förpliktande bestämmelser

till skydd av den marina miljön.

Reglerna inbegriper alla slags

föroreningar från fartyg, från

landbaserad verksamhet, genom dumpning

samt genom verksamhet på havsbotten.

Konventionen fäster även stor vikt vid

marinvetenskaplig forskning för att öka

förståelsen för det nödvändiga i att

hushålla med oceanernas tillgångar. Den

bekräftar alla staters rätt att bedriva

marinvetenskaplig forskning. Kuststaten

ges rätt att kräva samtycke för marina

forskningsprojekt i områden under dess

jurisdiktion. Konventionen ålägger

kuststaten att med få undantag ge sådant

samtycke. Denna rätt balanseras av

specifika regler vars syfte är att

garantera att kuststaten inte utövar

kontroll utöver vad konventionstexten

medger.

Konventionen innehåller slutligen ett

system för tvistlösning, vars syfte är

att främja dess efterlevnad och

samtidigt underlätta en fredlig lösning

av uppkommande tvister. Proceduren är

flexibel med alternativa fora och sätt

för tvistlösning, samtidigt som vissa av

konventionens regler görs till föremål

för tvingande förfaranden.

Kort historik över havsrätten

Ända in i vårt sekel har de principer

som drogs upp av holländaren Hugo

Grotius i hans år 1609 utgivna arbete De

mare liberum (Om det fria havet) utgjort

grunden för de internationella reglerna

om havet. Dessa regler innebar att havet

utanför ett smalt bälte invid kusterna,

det s.k. territorialhavet (som kom att

svara mot räckvidden av ett kanonskott),

var fritt att nyttjas av alla för

sjöfart, fiske och andra ändamål. Inom

territorialhavet som vanligen kom att

utgöra ett 3 eller 4 nautiska mil brett

område utanför kusten (1 nautisk mil

svarar i dag mot 1 852 meter) hade

kuststaten full suveränitet, samtidigt

som utländska fartyg hade rätt till s.k.

oskadlig genomfart. Bortsett från mindre

ändringar kom de från Grotius

härstammande grundreglerna att bestå

fram till tiden efter andra

världskriget.

Under efterkrigstiden kunde man se

tecken på den havsrättens kris som

accelererade under 1960- och 1970-talen.

Redan år 1945 utfärdade den amerikanske

presidenten Truman en proklamation, vari

förklarades att tillgångarna på den s.k.

kontinentalsockeln, dvs. den naturliga

förlängningen av landmassan utanför

USA:s kust, låg under amerikansk

jurisdiktion och kontroll. Flera

latinamerikanska stater proklamerade

breda suveränitetszoner utanför kusten,

i regel 200 nautiska mil. Syftet var att

tillförsäkra kuststaten rätten till de

naturtillgångar som fanns i havet samt

på och under havsbottnen närmast kusten.

År 1958 sammanträdde i Genève FN:s första

havsrättskonferens med uppgift att

kodifiera den dittills i huvudsak

oskrivna havsrätten. Den resulterade i

antagandet av de tidigare nämnda fyra

konventionerna. Konferensen misslyckades

dock med att lösa frågan om

territorialhavets bredd, som alltså inte

regleras i konventionen om

territorialhavet. Även den andra

havsrättskonferensen som hölls i Genève

år 1960 misslyckades med att lösa frågan

om territorialhavets bredd. Då

diskuterades ett territorialhav om 6

nautiska mil och en exklusiv fiskezon om

ytterligare 6 nautiska mil.

Av de fyra Genèvekonventionerna 1958

var konventionen om kontinentalsockeln

den mest nyskapande. De övriga var i

huvudsak en kodifiering av gällande

sedvanerätt. I konventionen om

kontinentalsockeln förklarades att

kuststaten hade ensamrätt till

naturtillgångarna på och under

havsbottnen närmast kusten ut till ett

djup av 200 meter eller så långt

därutöver som utvinning var möjlig.

Resultaten från Genèvekonventionerna om

havsrätten kom inte att stå sig länge.

Flera stater proklamerade exklusiva

fiskezoner men också bredare

territorialhav. Maltas FN-ambassadör

Arvid Pardo hävdade i ett tal år 1967

att havsbottnen och dess tillgångar

utanför nationell jurisdiktion var

mänsklighetens gemensamma arv och

borde läggas under en internationell

regim.

År 1970 antog FN:s generalförsamling en

uppmärksammad resolution, vilken

förklarade att havsbottnen och dess

underlag utanför nationell jurisdiktion

samt naturtillgångarna där var

mänsklighetens gemensamma arv the

Common Heritage of Mankind . Denna

resolution kan sägas ha blivit något av

en ideologisk grundval för strävandena

att förnya havsrätten. Utvecklingen

medförde att ytterligare en

havsrättskonferens i FN:s regi, den

tredje i ordningen, inkallades. Många

motsättningar av nord-syd-karaktär och

andra mer speciella såsom mellan

kuststater och stater utan kust eller i

geografiskt hänseende missgynnade

stater, till vilken grupp Sverige hörde,

fanns inbyggda i konferensarbetet.

Utvecklingen fortsatte mot allt bredare

nationella suveränitetszoner, medan

området för det gemensamma arvet

ständigt minskade.

Konferensen beslutade att arbeta med

den s.k. konsensusprincipen dvs. att

alla beslut måste fattas enhälligt.

Principen gick dock inte att

upprätthålla ända till slutet.

Motsättningarna blev för stora när det

gällde regimen för det internationella

havsbottenområdet. Vid den avslutande

omröstningen den 30 april 1982 röstade

fyra stater (USA, Israel, Turkiet och

Venezuela) emot godkännande av texten.

Sjutton stater, i huvudsak större

västliga industriländer (inklusive

Sverige) men även öststaterna, avstod.

Konventionen är en paketlösning.

Reservationer till de enskilda

artiklarna är inte tillåtna. Tanken är

att en konventionspart antingen godtar

hela konventionen eller inget. En viktig

fråga under konventionsarbetet, och

alltjämt av vital betydelse, är huruvida

konventionen är att anse som en

kodifiering av sedvanerättsliga regler.

Många huvudpunkter i konventionen, såsom

rätten till territorialhav om 12

nautiska mil och en exklusiv ekonomisk

zon om 200 nautiska mil, har nu vunnit

sådan utbredning och stadga i

statspraxis att de anses som en del av

den allmänna folkrätten.

Genom konventionen har statssamfundet

försökt motverka den tendens till

krypande jurisdiktion som finns inom

havsrätten. Utvecklingen under de

senaste decennierna har kännetecknats av

att kuststatsjurisdiktionen utvidgats

alltmer genom inrättande av allt bredare

fiskezoner samt bredare territorialhav,

exklusiva ekonomiska zoner och alltmer

långtgående anspråk på

kontinentalsocklar. Vissa tecken kan

tyda på att den krypande

jurisdiktionen kommer att fortsätta,

bl.a. genom att en del

territorialhavsrättigheter kan komma att

expandera ut i den exklusiva ekonomiska

zonen.

Avtalets bakgrund och innehåll

Det stod redan vid konventionens

tillkomst klart att vissa större

industriländer inte ansåg sig i stånd

att underteckna konventionen. Det

största problemet för dessa länder var

hanteringen av den i konventionens del

XI instiftade nya folkrättsliga

principen om mänsklighetens gemensamma

arv , havsbottnen i områden utanför

kuststaternas suveränitet och

jurisdiktion. Genom bestämmelserna i

konventionen skulle det fria

utnyttjandet av mineralförekomster i

detta område underkastas internationell

kontroll som syftade till en rimlig

fördelning av tillgångarna mellan alla

världens stater. Kontrollen anförtroddes

Internationella havsbottenmyndigheten.

Industriländerna menade att denna

lösning präglades av planekonomi och

byråkrati. Andra industriländer,

häribland de nordiska länderna och EG:s

medlemsstater, som inte hyste

betänkligheter att acceptera

konventionen höll dock tillbaka sina

ratifikationer så länge ett universellt

deltagande i konventionen inte var

säkrat. Utvecklingsländerna blev också

alltmer tveksamma till att ratificera

konventionen, inte minst inför utsikten

att de ensamma skulle bära kostnaderna

för framtida institutioner utan bidrag

från industriländerna.

Mot bakgrund av den allvarliga

situation som därmed uppstått för

konventionens framtid tog FN:s

generalsekreterare år 1990 initiativet

att kalla till informella konsultationer

om konventionens havsbottenregim. Dessa

konsultationer, där Sverige deltog som

talesman för intressegruppen

Konventionens vänner, intensifierades

under hösten 1993 då det stod klart att

konventionen var nära att uppnå

erforderligt antal (60) ratifikationer

för ikraftträdande. De nya

ratifikationerna kom samtliga från

utvecklingsländer. Industriländerna var

fortsatt avvaktande. Det sextionde

ratifikationsinstrumentet deponerades

hos FN:s generalsekreterare den 16

november 1993 av Guyana. Det stod därmed

klart att konventionen enligt artikel

308.1 skulle träda i kraft ett år

senare, dvs. den 16 november 1994. Det

framstod därför som allt angelägnare att

uppnå den kompromiss som skulle göra det

möjligt för industriländerna att delta

och som samtidigt tog hänsyn till de

stater som redan hade ratificerat

konventionen. Den nya amerikanska

administrationen under president Clinton

kom att stå för ett mera aktivt och

konstruktivt deltagande från USA:s sida,

något som väsentligt bidrog till

framgångar i förhandlingarna.

Vid ett avslutande möte i New York

färdigställdes den 3 juni 1994 en text

som innehöll såväl ett utkast till

resolution i FN:s generalförsamling som

ett avtal om tillämpningen av

konventionens del XI. Ingen stat röstade

emot resolutionen, men sju länder

avstod, häribland Ryssland, som redan i

generaldebatten hade uttryckt sitt

beklagande över att inte kunna stödja

förslaget på grund av ofullkomligheter

i avtalstexten.

Sverige skrev under avtalet med

förbehåll för ratifikation, då det

öppnades för undertecknande den 29 juli.

Vid detta tillfälle undertecknade 41

stater, därav 22 industriländer,

inklusive USA och samtliga EU-medlemmar.

Ett avgörande argument vid

förhandlingen om avtalet var att

konventionens bestämmelser inte längre

passar in i nutidens världsbild med en

pågående orientering i marknadsekonomisk

riktning. I motsats till den uppfattning

som gällde år 1982 anses i dag utvinning

av tillgångar på havsbottnen utanför

gränserna för nationell jurisdiktion

inte ekonomiskt genomförbar förrän om

åtskilliga årtionden, och förmodas inte

heller i framtiden ge det ekonomiska

utbyte som ursprungligen förväntats.

För svensk del har det enligt

propositionen varit av avgörande

betydelse för en ratifikation att det

föreligger förutsättningar att uppnå en

universell anslutning till konventionen.

Konventionen och avtalet

I avtalet föreskrivs att betydande

avsnitt i konventionens del XI och

därtill relaterade bilagor inte skall

tillämpas och att nya bestämmelser skall

gälla i dess ställe. Avtalet träder i

kraft 30 dagar efter den dag då det

ratificerats av fyrtio stater, förutsatt

att dessa stater innefattar minst sju av

de stater som avses i punkt 1 a i

resolution II från Förenta nationernas

tredje havsrättskonferens (hittills har

fyra av staterna ratificerat) samt att

minst fem av dessa stater är utvecklade

länder (hittills tre stater).

De i resolution II utpekade staterna är

de fyra pionjärinvesterarna (Frankrike,

Indien, Japan och Ryssland) jämte

Belgien, Kanada, Förbundsrepubliken

Tyskland, Italien, Japan, Nederländerna,

Storbritannien, USA samt

utvecklingsländer som före den 1 januari

1983 investerat minst 30 miljoner US-

dollar i djuphavsutvinning.

Avtalet utgörs av två delar, dels ett

proceduravsnitt med allmänna

bestämmelser om anslutning, dels en

bilaga innehållande reglerna för

genomförandet av konventionens del XI.

Avtalet innehåller även en bestämmelse

om provisorisk tillämpning av

konventionens del XI. Bestämmelsen om

provisorisk tillämpning infördes som en

följd av att avtalet utgör en integrerad

del av konventionen. Man ville ge

industriländer som anslutit sig efter

konventionens ikraftträdande möjlighet

att på provisorisk basis inträda i

Havsbottenmyndigheten intill dess

ratifikationsprocessen genomförts.

Provisorisk tillämpning kan maximalt

utsträckas till fyra år efter

konventionens ikraftträdande, dvs.

senast till den 16 november 1998. De

stater som utesluter möjligheten till

provisorisk tillämpning avskär sig från

provisoriskt medlemskap i myndigheten.

Sverige har valt den linjen och kommer

att erhålla medlemskap i myndigheten i

samband med ratifikationen. Intill dess

har Sverige ställning som observatör.

Avtalets innehåll

Som rubriken anger avser det avtal som

godkändes av generalförsamlingen den 28

juli 1994 tillämpningen av konventionens

del XI om djuphavsutvinning. Avtalet

föreskriver att vissa bestämmelser i del

XI och därtill relaterade bilagor inte

skall tillämpas och att nya bestämmelser

skall gälla i dess ställe.

Avtalets innehåll kan sammanfattas som

följer:

Avsnitt 1 handlar om institutionella

frågor och syftar till att kraftigt

minska kostnaderna för

konventionsstaterna genom att de skilda

institutionerna byggs upp successivt och

på affärsmässig grund. Tanken är att

minimera den administrativa utbyggnaden

i avvaktan på att en djuphavsutvinning

blir aktuell i en avlägsen framtid.

Avsnitt 2 föreskriver att

produktionsföretaget skall inrättas

successivt på affärsmässig basis och

skall grunda sin verksamhet på

samriskprojekt (joint ventures).

Erforderliga affärsöverenskommelser

skall framförhandlas på en sund

ekonomisk grundval och först sedan rådet

har utfärdat tillstånd för

produktionsföretaget att fungera

oberoende. Det skall inte som tidigare

förutsatts finansieras av

konventionsparterna utan verksamheten

skall vara självfinansierande och

underkastad samma villkor som den

privata sektorn.

Avsnitt 3 ändrar reglerna för

beslutsfattande genom att införa ett

system för omröstning via kamrar. Om

konsensus inte kan uppnås skall, när det

gäller sakfrågor, beslutet fattas med

två tredjedels majoritet av de 36

medlemmarna i rådet under förutsättning

att ett sådant beslut inte röner

opposition i en majoritet av någon av de

fem kamrarna. Två av kamrarna kommer att

vara sammansatta av världens största

konsumenter av aktuella

mineralförekomster respektive av ledande

investerare i djuphavsutvinning. I

dessa kamrar kommer de industrialiserade

länderna att vara starkt representerade.

Avsnitt 4 sätter artikel 155 angående

inkallandet av en generell

översynskonferens ur spel. En sådan

anses redan ha ägt rum i och med

antagandet av tillämpningsavtalet.

Avsnitt 5 stadgar att överföring av

teknologi skall ske på affärsmässig

grund och inte som tidigare på

obligatorisk basis.

Avsnitt 6 föreskriver att

Havsbottenmyndighetens

produktionspolitik skall vägledas av de

fria marknadskrafterna.

Världshandelsorganisationens (WTO:s)

bestämmelser, inklusive de nya avtal som

är resultatet av Uruguayrundan, är

tillämpliga. Djuphavsutvinning får inte

subventioneras annat än om detta är

tillåtet enligt WTO. Likaledes är

diskriminering mellan havsbaserad och

landbaserad mineral förbjuden.

Avsnitt 7 ersätter den kompensationsfond

som var avsedd för u-länder med

landbaserad mineralproduktion och som

lidit ekonomiska förluster på grund av

djuphavsutvinning med ett system för

ekonomisk ersättning finansierat av

vinster från djuphavsutvinningen.

Avsnitt 8 förbättrar de finansiella

villkoren för entreprenörer och

föreskriver bl.a. att betalningarna till

myndigheten skall vara i nivå med dem

som debiteras landbaserade

gruvoperatörer för utvinning av de

aktuella metallerna.

Avsnitt 9 stadgar om upprättande av en

finanskommitté med uppgift att formulera

rekommendationer till församlingen och

rådet i budgetära och finansiella

frågor.

Rättsliga följder av konventionens och

avtalets ikraftträdande

Konventionens natur

I propositionen anför regeringen att

konventionen och avtalet utmärks av

konvergens, balans mellan skilda

intressen och länder samt vad som för

tiden för konventionens antagande kunde

betraktas som god framförhållning, inte

minst på miljöområdet. Samtidigt påpekas

att en sådan omfattande text, som i

princip reglerar statsverksamhet på

världshaven, knappast kan ha ett precist

och klart juridiskt språk.

Konventionens status

I propositionen hävdas att konventionen

av statssamfundet har betecknats som en

av FN:s största framgångar på det

rättsliga området. Sedan år 1982 har

stora delar av konventionen tillämpats

systematiskt av staterna. Många av dess

bestämmelser har införlivats med

nationell rätt (exempelvis inrättandet

av ekonomiska zoner och utvidgning av

territorialhavet till 12 nautiska mil)

eller legat till grund för utarbetandet

av nya FN-konventioner. Antalet

konventionsstater uppgick i februari

1996 till 83 (kan jämföras med FN:s 185

medlemsländer).

Enligt artikel 17 i Wienkonventionen om

traktaträtt skulle havsrättskonventionen

normalt ha trätt i kraft den 16 november

1994 med dess samtliga delar och

bilagor. Emellertid har två beslut

fattats, vilka ändrar dessa

förutsättningar.

För det första godkände, som redovisats

ovan, FN:s generalförsamling den 28 juli

1994 ett tillämpningsavtal avseende

konventionens del XI. Som ett resultat

härav saknar del XI, såsom den godkändes

år 1982, numera relevans sedan avtalet i

tillämpliga delar tagit över del XI och

åtnjuter tolkningsföreträde.

En andra betydelsefull ändring av

konventionen vidtogs den 22 november

1994, då ett formellt möte med

konventionsparterna hölls vid Förenta

nationernas högkvarter i New York. Då

beslöts att det första valet av domare

till Internationella havsrättsdomstolen

skulle skjutas upp till den 1 augusti

1996. Beslutet fattades efter informella

konsultationer med icke-parter till

konventionen. Ett stort antal av dessa

är industriländer i färd med att

framlägga konventionen och avtalet för

sina respektive parlament i syfte att

erhålla bemyndigande för ratifikation.

Det är ett allmänt omfattat önskemål att

dessa länder skall beredas en möjlighet

att få delta i det första valet av

domare. I artikel 2.2 i bilaga VI

föreskrivs att samtliga viktigare

rättssystem skall vara företrädda i

Havsrättsdomstolen som en helhet. Rimlig

geografisk representation av länder

skall vidare vara tillförsäkrad. Brist

på balans vid beslutstillfället skulle

även medföra problem för domstolens

finansiering.

I syfte att tillåta ett tillräckligt

antal industristater, huvudsakligen från

Väst- och Östeuropa liksom Japan, att

bli konventionsstater med möjlighet att

delta i domstolens verksamhet redan från

början, liksom i valen till domare,

beslutades det att bevilja en frist om

14 månader, utöver den som förutsågs när

konventionen skrevs.

Sammanfattningsvis kan om konventionens

status konstateras att den har trätt i

kraft och tillämpas av

konventionsparterna, liksom av skilda

internationella organisationer såsom FN

och dess underorgan. Konventionen är

inte i kraft i traktatsrättslig

bemärkelse för stater som inte

ratificerat den; men flertalet av dessa

tillämpar den dock i praktiken, både

direkt och som medlemmar i skilda

internationella organisationer.

En avstämning av ratifikationsläget ger

vid handen att samtliga EU-länder samt

Norge väntas ha anslutit sig före

utgången av 1996. Australien och Indien

har nyligen ratificerat medan Japan och

Kina är på god väg liksom Ryssland. USA

väntas inte ratificera konventionen

förrän efter årets presidentval.

EU:s förhållande till konventionen och

avtalet

EG (kommissionen) är i egenskap av

internationell organisation medsignatär

av konventionen. EG har ännu inte

tillträtt konventionen. Vid tillträde

till konventionen skall gemenskapen avge

en ny förklaring som anger vilka

sakområden i konventionen som skall

falla under gemenskapens exklusiva

kompetens och vilka som skall ges

blandad kompetens. EU:s medlemsländer

skall avge förklaringar om överlåtande

av behörighet i enlighet med

konventionens bilaga IX artikel 5.2.

Rättsliga följder av ikraftträdandet

Konventionsstater

Konventionens ikraftträdande följer det

normala mönstret för traktaträtt enligt

Wienkonventionen. Staternas ömsesidiga

relationer i havsrättsliga frågor skall

därmed grundas på havsrättskonventionen.

Lagstiftning grundad på 1958 års

konventioner skall återkallas och

ersättas med nya lagar och förordningar.

Ingen av 1958 års fyra

Genèvekonventioner har vunnit samma

anslutning som 1982 års konvention nu är

på väg att få. Misslyckandena bl.a. med

att nå enighet om territorialhavets

avgränsning och fiskejurisdiktionen i en

era av teknisk och politisk utveckling

samt att definitionen av

kontinentalsockeln kom att bli obsolet,

underminerade 1958 års

Genèvekonventioner. Som ett resultat av

denna utveckling föreskrivs därför

(artikel 311) att havsrättskonventionen

skall ha företräde framför 1958 års

Genèvekonventioner. Detta stadgande

kommer att få ökat genomslag

allteftersom ett större antal stater

ratificerar havsrättskonventionen.

Härtill kommer att konventionens

ikraftträdande i efterhand kommit att

bekräfta en utbredd sedvanerättslig

utveckling.

Icke-anslutna stater

Icke-anslutna stater är i strikt

traktatmässig bemärkelse inte bundna av

havsrättskonventionen. De faktum att

många ändock tillämpar konventionen samt

inte protesterar mot att andra stater

tillämpar den utgör dock en indikation

på att konventionens regler, i de flesta

fall, redan utgjorde eller har kommit

att utgöra gällande sedvanerätt och i

denna form binder staterna.

Internationella organisationer

Många av FN:s fackorgan, andra

internationella organisationer liksom FN

har som uppdrag att handlägga

havsrättsliga frågor. Exempel på sådana

organisationer är FN:s livsmedels- och

jordbruksorganisation FAO, ILO

(International Labour Organization) och

IMO (International Maritime

Organization). Tillsammans med FN

tillämpar dessa organisationer

konventionen i sin löpande verksamhet.

Konventionen innehåller i sina delar II,

III, IV och XII ett flertal hänvisningar

till IMO:s uppdrag på det havsrättsliga

området. Åtskilliga konferenser som

hållits efter 1982 har lagt konferensen

till grund för sitt arbete. FN:s s.k.

Riokonferens 1992 om miljö och

utveckling är ett sådant exempel.

Havsrätten och den svenska

miljölagstiftningen

Konventioner om skydd för den marina

miljön

I propositionen anförs att det numera

framstår som en självklarhet att luft-

och vattenföroreningar sprider sig utan

att ta hänsyn till nationella gränser.

Mot den bakgrunden intar internationella

överenskommelser på miljöområdet en

viktig plats också för den svenska

miljön. Vad gäller havsmiljöfrågorna har

den svenska miljölagstiftningen ofta

tillkommit utifrån nationella behov och

efter internationella överenskommelser

på området. För svenskt vidkommande

startade denna dubbla process redan år

1929 med en vattenrättskonvention mellan

Sverige och Norge. Det nordiska

samarbetet utvecklades därefter och

kulminerade i 1974 års nordiska

miljöskyddskonvention.

För nordiskt vidkommande kan även 1971

års gränsälvsöverenskommelse mellan

Sverige och Finland nämnas. Vidare nämns

den år 1992 inom FN:s ekonomiska

kommission för Europa (ECE) avslutade

vattendragskonventionen, som är en

allmänt hållen konvention i fråga om

kuststaternas förpliktelser mot varandra

när det gäller att skydda miljön.

Vid sidan av havsrättskonventionen

finns, förutom de nu nämnda

överenskommelserna, ett stort antal

konventioner och andra överenskommelser

som innefattar regler om skydd för den

marina miljön. Sverige har tillträtt

flera av dessa överenskommelser som kan

vara av regional eller global karaktär.

Londonkonventionen är en global

konvention som förbjuder eller reglerar

dumpning av vissa särskilt angivna

miljöfarliga ämnen. Bland de regionala

avtalen till skydd för den marina miljön

kan Oslokonventionen samt

Pariskonventionen och

Helsingforskonventionen nämnas. Den

sistnämnda kommer på sikt att ersättas

av 1992 års konvention om

Östersjöområdets marina miljö.

De globala internationella reglerna om

skydd för havsmiljön mot

vattenföroreningar från fartyg finns i

MARPOL 73/78 dvs. 1973 års

internationella konvention till

förhindrande av förorening från fartyg

samt ändringsprotokoll år 1978 och

senare ändringar. Reglerna avser förbud

mot och begränsning av utsläpp från

fartyg av olja. För bekämpning av

föroreningar i samband med olyckor

deltar Sverige genom det s.k.

Bonnavtalet vilket är ett avtal som

främst omfattar länderna runt Nordsjön.

På det globala området finns 1990 års

internationella konvention om beredskap

för insatser och samarbete vid

förorening genom olja. Denna s.k.

beredskapskonvention kan sägas operera

genom andra konventioner som MARPOL och

Bonnavtalet samt genom andra mer

regionala överenskommelser. De nordiska

länderna har t.ex. ett särskilt

samarbete i fråga om åtgärder mot

oljeföroreningar genom det s.k.

Köpenhamnsavtalet. Dessutom har Sverige

bilaterala avtal med bl.a. Finland,

Danmark och Polen i fråga om

miljösamarbete som rör den marina miljön

i Östersjön.

Civilrättsliga ersättningsanspråk på

grund av oljeutsläpp regleras av

ansvarighetskonventionen med

tilläggsprotokoll. En konvention som

också har betydelse vid oljebekämpning

till havs i detta sammanhang är 1969 års

internationella konvention om ingripande

på det fria havet vid olyckor, den s.k.

ingreppskonventionen (SÖ 1973:2).

Slutligen nämns i propositionen 1989

års internationella konvention om

bärgning. I denna konvention åläggs

bärgare, redare m.fl. att ta ansvar för

den marina miljön när bärgning utförs.

Svensk lagstiftning om havsmiljön

Många av de nämnda konventionerna

återspeglas på olika sätt i svenska

författningar, exempelvis genom

tillämpningsföreskrifter om

gränsälvsavtalen med Finland och Norge.

Andra överenskommelser har fått formen

av en till konventionen särskilt knuten

lag. Detta gäller i fråga om lagen om

förbud mot dumpning av avfall i vatten

och de nyss beskrivna lagarna om

vattenförorening och om ansvarighet för

oljeskada till sjöss. Andra

konventioner, t.ex. 1972 års

Helsingforskonvention, har inte ansetts

behöva föranleda någon svensk

lagstiftning. En inte obetydlig del av

Sveriges internationella åtaganden i

frågor som rör föroreningar från fartyg

kommer till uttryck genom

Sjöfartsverkets föreskrifter.

I det följande nämns några av de mer

framträdande författningarna på området.

Ett av de viktigaste instrumenten för

att motverka föroreningar i den marina

miljön från landbaserade källor är

miljöskyddslagen (1969:387).

Naturvårdslagen (1964:822) är en annan

lag som syftar till att skydda naturen

mot ingrepp och hålla den tillgänglig

för friluftslivet. Som en följd av

Sveriges internationella åtaganden i

fråga om dumpning infördes lagen

(1971:1154) om förbud mot dumpning av

avfall i vatten. Havsrättskonventionens

artikel 230 påverkar dumpningslagens

bestämmelser (se förslag till lag om

ändring i lagen (1971:1154) om förbud

mot dumpning av avfall i vatten och

förslag till lag om begränsning av

tillämpningen av svensk lag vad gäller

vissa brott begångna på utländska

fartyg).

I gällande svensk lagstiftning regleras

skyddet av den marina miljön mot

föroreningar från fartyg genom lagen

(1980:424) om åtgärder mot

vattenförorening från fartyg och

tillhörande föreskrifter. Lagstiftningen

bygger i stor utsträckning på

internationella överenskommelser. Även

sjötrafikförordningen med

tillämpningsföreskrifter, som utfärdas

av Sjöfartsverket, innehåller regler av

betydelse för skyddet av den marina

miljön.

I sammanhanget bör också nämnas lagen

(1973:1198) om ansvarighet för oljeskada

till sjöss vilken reglerar

ersättningsanspråk på grund av oljeskada

som orsakats av fartyg som fraktar olja.

Vid sidan av de ovan angivna lagarna

finns en rad andra lagar som delvis

innehåller föreskrifter till skydd för

havsmiljön, men som har ett annat

regleringssyfte såsom exempelvis

utvinning av havets tillgångar. Bland

dessa lagar kan främst nämnas fiskelagen

och lagen om kontinentalsockeln, som

båda inrymmer särskilda bestämmelser för

skydd av havsmiljön.

Konventionen och svensk

miljölagstiftning

Redan innan havsrättskonventionen trädde

i kraft låg den till grund för svensk

lagstiftning, nämligen i fråga om lagen

(1992:1140) om Sveriges ekonomiska zon.

Denna lag trädde i kraft den 1 januari

1993. I samband med det

lagstiftningsärendet (proposition

1992/93:54) gjordes också ändringar i

bl.a. dumpningslagen,

vattenföroreningslagen och

räddningstjänstlagen.

Konventionen rymmer i fråga om

miljöskyddet en rad bestämmelser som

också finns i globala eller regionala

konventioner vilka Sverige i stor

utsträckning redan har anslutit sig

till.

Frågan om svensk miljölagstiftning med

anledning av svensk ratificering av

marina miljökonventioner har prövats

senast i proposition 1992/93:237 om

godkännande av vissa marina konventioner

m.m. På grundval av denna proposition

beslutade riksdagen att ratificera 1992

års Helsingforskonvention och

konventionen om skydd av den marina

miljön i Nordostatlanten.

En jämförelse mellan den svenska

miljölagstiftningen och

havsrättskonventionens bestämmelser i

del XII ger vid handen att de centrala

miljölagarna inte behöver ändras vid en

svensk anslutning till konventionen.

Däremot får en ratificering vissa

straffrättsliga implikationer på

miljöområdet (se nedan).

Havsrätten och det svenska fisket

Internationellt samarbete på

fiskeriområdet

Fisket har länge varit föremål för

internationella överenskommelser rörande

bevarandet och nyttjandet av gemensamma

bestånd och regler för hur fisket skall

bedrivas. Havsrättskonventionens

bestämmelser om bevarandet och

förvaltandet av de levande tillgångarna

i havet kan sägas utgöra grunden för det

internationella samarbetet på detta

område. I propositionen anförs att

avvägningar mellan miljöfaktorer

respektive ekonomiska faktorer är svåra,

bl.a. mot bakgrund av fiskets betydelse

för kustfiskebefolkningarnas

utkomstmöjligheter, och har med

minskande fiskbestånd kommit alltmer i

förgrunden. Betydelsen av vetenskaplig

information är därför stor.

Enligt havsrättskonventionen skall

stater som fiskar i samma område

förhandla och upprätta organisationer.

För svensk del har arbetet inom

Fiskerikommissionen för Östersjön, IBSFC

International Baltic Sea Fishery

Commission, varit betydelsefullt. I

Nordostatlantiska fiskerikommissionen,

NEAFC North East Atlantic Fisheries

Commission, fattas också beslut som

berör svenskt fiske även om de

väsentligaste fiskeriregleringarna

avseende fisket i Nordsjön samt

Skagerrak och Kattegatt hittills har

fastställts i årliga överenskommelser

mellan EU/Sverige och Norge.

Konventionen om gränsöverskridande

fiskbestånd

Ett avtal om tillämpningen av

havsrättskonventionens bestämmelser om

gränsöverskridande fiskbestånd (vanligen

kallat konventionen om

gränsöverskridande fiskbestånd) antogs

formellt av FN:s generalförsamling den 4

december 1995, varvid avtalet respektive

konferensens slutakt öppnades för

undertecknande. Avtalet undertecknades

av 26 stater och slutakten

undertecknades av 47 stater (däribland

Europeiska gemenskapen och dess

medlemsländer Belgien, Finland, Italien,

Nederländerna, Portugal, Spanien,

Storbritannien, Sverige och Österrike).

EG respektive dess medlemsländer

undertecknade inte avtalet vid detta

tillfälle då den interna EG-rättsliga

kompetensfrågan ännu inte fastställts.

Konferensen, som pågått sedan 1993 med

sammanlagt sex förhandlingssessioner,

har sitt ursprung i FN:s miljökonferens

i Rio de Janeiro år 1992. Den vid

Riokonferensen upprättade Agenda 21

reglerar i kapitel 17 skyddet av den

marina miljön inklusive de levande

tillgångarna. Ett av programområdena i

kapitlet rör frågan om ett hållbart

nyttjande av, liksom bevarande av, de

levande tillgångarna i det fria havet.

I havsrättskonventionen regleras, något

översiktligt, formerna för samarbete

avseende beståndsbevarande åtgärder för

de fiskbestånd som förekommer både inom

ekonomiska zoner ut till 200 nautiska

mil och i det fria havet., s.k.

gränsöverskridande fiskbestånd. Det

övergripande målet i konventionen om

gränsöverskridande fiskbestånd är att

åstadkomma långsiktigt bevarande av

fiskbestånd och ett optimalt nyttjande

av tillgångarna. En ledstjärna för all

fiskeverksamhet är att söka tillämpa en

försiktighetsprincip samt att tillse att

beståndsbevarande åtgärder vidtas såväl

i områden under nationell

fiskejurisdiktion som på det fria havet.

FAO:s uppförandekod för ansvarsfullt

fiske

Ett mycket viktigt globalt arbete för

bevarande av havets tillgångar pågår i

FAO. Det resulterade under hösten 1995 i

utarbetandet av en uppförandekod för

ansvarsfullt fiske: International Code

of Conduct for Responsible Fish-ing.

Inom ramen för FAO-arbetet ligger även

den av Sverige den 15 september 1994

godkända s.k. flaggkonventionen. För att

kunna bevara havets tillgångar är

flaggkonventionen väsentlig eftersom den

reglerar utflaggning av fartyg.

Den nuvarande regleringen av det svenska

fisket

Den gemensamma fiskeripolitiken

Sverige omfattas som medlem i Europeiska

unionen av den gemensamma

fiskeripolitiken. För en beskrivning av

den politiken hänvisas i propositionen

till proposition 1994/95:19 Sveriges

medlemskap i Europeiska unionen.

Regelsystemet för den gemensamma

fiskepolitiken är uppbyggt på

Romfördragets bestämmelser om

jordbruket, och regleringen sker i

huvudsak genom ett antal grundläggande

förordningar som kompletteras med

åtskilliga tillämpningsförordningar.

Förordningarna är direkt tillämpliga i

medlemsländerna.

De allmänna målen för den gemensamma

fiskepolitiken är i fråga om nyttjandet

av tillgångarna att skydda och bevara de

levande marina akvatiska tillgångarna

som är tillgängliga och får fångas och

att se till att dessa tillgångar

långsiktigt nyttjas på ett

ändamålsenligt och ansvarsfullt sätt

under de ekonomiska och sociala

förhållanden som är lämpliga för sektorn

varvid hänsyn skall tas till följderna

för det marina ekosystemet och

producenters och konsumenters behov.

EG reglerar nyttjandet av tillgångarna

bl.a. genom bestämmelser om

fredningszoner och fredningstider,

minimimått för fisk, fördelning av

kvoter, regler om fiskefartyg, redskap

m.m. Vidare träffas överenskommelser om

fiske med tredje land i form av

fiskekonventioner och andra fiskeavtal.

Gemenskapen är också part i ett antal

konventioner vilket fått till följd att

Sverige utträtt ur ett antal

konventioner där numera gemenskapen har

exklusiv kompetens att företräda

medlemsländernas intressen. Exempel på

en sådan konvention är konventionen för

framtida multilateralt samarbete om

fisket i Nordatlanten.

De nationella fiskebestämmelserna

De svenska bestämmelserna om fisket

finns i fiskelagen (1993:787). Lagen

reglerar rätten till fiske samt fisket

inom Sveriges sjöterritorium och inom

Sveriges ekonomiska zon. I de fall som

särskilt anges i lagen gäller den även

svenskt djuphavsfiske utanför den

ekonomiska zonen.

Alla nationella fiskebestämmelser om

fisket meddelas i fiskelagen, inklusive

sådana som kompletterar EG-

förordningarna på fiskområdet. Lagen

(1994:1709) om EG:s förordningar om den

gemensamma fiskepolitiken handlar i

princip om övriga delar av den

gemensamma fiskeripolitiken, nämligen

marknadsregleringen på fiskets område

och strukturpolitiken inom fisket. De

nationella fiskebestämmelserna som

berörs av havsrättskonventionen har

således samlats i fiskelagen med

följdförfattningar. Fiskelagen

innehåller även bemyndigande att meddela

föreskrifter. Fiskelagens regler

omfattar dock inte vattenlevande

däggdjur och alger.

Havsrättskonventionens bestämmelser om

havsdäggdjuren är således för närvarande

inte en fråga för fiskelagstiftningen

utan regleras i jaktlagen.

Fiskelagen innehåller grundläggande

bestämmelser om vilka hänsyn en fiskande

skall visa andra fiskande. För kontroll

och efterlevnad av lagen finns

bestämmelser om fisketillsynsman m.m.

Överträdelser kan straffas med böter och

i vissa fall fängelse. Fisk som varit

föremål för brott kan förverkas liksom

redskap och fiskefartyg.

Regeringens överväganden och förslag

Regeringen föreslår att riksdagen

godkänner Förenta nationernas

havsrättskonvention av den 10 december

1982 samt avtalet av den 28 juli 1994 om

tillämpningen av konventionens del XI

med följande förklaringar:

- Förklaring i enlighet med artikel

310 i konventionen med innebörden att

sundet mellan Sverige och Danmark

(Öresund) respektive mellan Sverige och

Finland (Ålandsöarna) betraktas av

Sverige som s.k. historiska sund.

- Förklaring i enlighet med artikel

287 i konventionen att Sverige väljer

Internationella domstolen i Haag för

lösning av tvister rörande tolkning

eller tillämning av konventionen.

- Förklaring i enlighet med

konventionens bilaga IX, artikel 5.2 med

innebörden att Sverige som medlem i

Europeiska gemenskapen har överfört

behörighet till gemenskapen avseende

vissa sakområden i konventionen. Vidare

anges en detaljerad förklaring om den

närmare innebörden av den överförda

behörigheten kommer att göras i enlighet

med bestämmelserna i konventionens

bilaga IX när gemenskapen tillträder

konventionen.

Som skäl för förslagen anför regeringen

att Sverige, tillsammans med övriga

nordiska länder, under en följd av år

aktivt har arbetat för att uppnå

internationell uppslutning kring

konventionssystemet, bl.a. genom

ordförandeskapet i intressegruppen

Konventionens vänner. FN:s

generalsekreterares konsultationer, som

resulterat i 1994 års tillämpningsavtal,

har fått Sveriges fulla och uttalade

stöd. Sveriges intresse att åstadkomma

universell anslutning till 1982 års

havsrättskonvention är flera.

Konventionen är FN:s hittills mest

omfattande regelverk. Det reglerar nära

nog alla upptänkliga förhållanden som

avser det fredliga utnyttjandet av de

två tredjedelar av jordens yta som täcks

av hav. Även om viktiga delar av

konventionen speglar sedvanerätt eller

är på väg att få sedvanerättslig status

är det en avgörande skillnad mellan

sedvanerätt och en bindande konvention.

Risken för krypande jurisdiktion undviks

lättare om staterna är parter till en

konvention som tydligt reglerar

rättigheter och skyldigheter. Ur ett

säkerhetspolitiskt perspektiv är det av

avgörande vikt att så många stater som

möjligt är bundna av identiska

folkrättsliga regler.

Genom konventionen införs en flexibel

tvistlösningsmekanism. Detta bidrar till

att skapa säkerhet kring en enhetlig och

förutsebar utveckling av den

internationella havsrätten samtidigt som

den hämmar framställandet av

tvivelaktiga krav. Konventionen är

vidare, hävdar regeringen, ett av de

mest kraftfulla och omfattande

miljöinstrument som hittills

framförhandlats. Den skapar

kontraktsbundna förpliktelser för att

skydda och bevara den marina miljön,

såväl dess levande tillgångar som den

marina näringskedjan.

Regeringen föreslår därför att riksdagen

skall godkänna 1982 års

havsrättskonvention och 1994 års

tillämpningsavtal.

Säkerhetspolitiska aspekter

De omvälvningar som inträffat efter år

1989 innebär att de politiska och

militära förutsättningarna i Europa

väsentligt förändrats. Det kalla kriget

med stormaktsblockens arméer stående öga

mot öga mitt i Europa har avvecklats och

de tidigare sovjetiska trupperna har

återvänt till Ryssland. Risken för

storkrig i Europa är liten. Samtidigt

måste man i dag räkna med ett bredare

spektrum av hot och risker. Mer

långvariga ekonomiska kriser,

massarbetslöshet och fattigdom kan

äventyra den långsiktiga stabiliteten. I

närområdet står utvecklingen i Ryssland

och de baltiska staterna i centrum för

våra säkerhetspolitiska intressen.

Genom konventionen skapas ett för alla

stater gällande fast regelverk med en

stabil ordning vad gäller de

havsrättsliga frågorna som binder

samtliga berörda stater. För svenskt

vidkommande innebär ratificeringen att

det nuvarande regelverket,

tillträdesförordningen (1992:118) och

förordning (1982:756) om Försvarsmaktens

ingripande vid kränkningar av Sveriges

territorium under fred och neutralitet,

m.m. (IKFN-förordningen), bör anpassas

till vissa nytillkommande element i

konventionen.

I situationer då det säkerhetspolitiska

läget är instabilt är det viktigt att

Sverige kan hävda sina intressen med

stöd av ett väl förankrat

internationellt regelsystem. I

propositionen hänvisas också till 1995

års försvarspolitiska proposition (prop.

1995/96:12) Totalförsvar i förnyelse i

vilken hävdandet av Sveriges

territoriella integritet uppges vara en

grundläggande förutsättning för vår

säkerhetspolitik vilken uppgift bl.a.

innebär att övervaka territorium och

luftrum och ingripa mot kränkningar.

Existensen av en ekonomisk zon och ett

framtida inrättande av en angränsande

zon ger Sverige ökade rättigheter

utanför vårt territorium. Åtgärder för

att ta i anspråk och hävda dessa

rättigheter eller underlåtenhet att göra

detta ger signaler om vår vilja och

förmåga att hävda svenska intressen. I

den ekonomiska zonen åtnjuter alla

stater rättigheter och skyldigheter,

samtidigt som kuststaten i vissa fall

har mer specifika rättigheter och

skyldigheter. Några formella

skyldigheter uppstår inte för en stat

som inrättar en angränsande zon. Det bör

dock enligt regeringens uppfattning

övervägas om internationella avtal

rörande de områden som konventionen

avhandlar, t.ex. bekämpning av

narkotikasmuggling flyktingövervakning

m.m., kan ställa krav på insatser.

En grundläggande svensk inriktning bör

från flera utgångspunkter vara att söka

bibehålla möjligheter att bedriva

verksamhet i andra staters zoner i

likhet med vad som sker i dag. Vid

kriser i Sveriges närområde är agerandet

i zonerna av betydelse för stabiliteten

i närliggande kustområden och för

Sveriges möjligheter att verka i

krisdämpande syfte. En ratificering av

konventionen är, hävdar regeringen, ur

säkerhetspolitisk synpunkt av stor

betydelse för Sverige.

Förklaringar

Förbehåll mot konventionen får endast

göras om det uttryckligen tillåts.

Sverige avgav i samband med

undertecknandet av konventionen en

förklaring avseende tre sakområden.

Genom dessa klargjordes att sunden

mellan Sverige och Danmark (Öresund)

respektive Finland (Ålandsöarna) skall

betraktas som s.k. historiska sund

enligt konventionens artikel 35 c och

att därvid reglerna för transitpassage

inte skall vara tillämpliga. Vidare

gjorde Sverige en förklaring angående en

neutral stats rättigheter och

skyldigheter enligt 1907 års

Haagkonvention om neutrala makters

rättigheter och skyldigheter i händelse

av sjökrig. Slutligen förbehöll sig

Sverige rätten att begära föranmälan för

statsfartygs oskadliga genomfart i

svenskt territorialhav.

Regeringen föreslår att i samband med

ratifikationen förklaringen om

historiska sund upprepas.

Vad gäller förklaringen om 1907 års

Haagkonvention krävs fortsatta

överväganden.

Förklaringen om föranmälan för

statsfartygs oskadliga genomfart i

svenskt territorialhav skall inte

upprepas, då kravet på sådan föranmälan

numera avskaffats.

Vad gäller förklaringar avseende

artiklarna 287 och 298 i konventionens

del XV angående tvistlösning, kan

noteras att sådana får göras då en stat

undertecknar, ratificerar eller ansluter

sig till konventionen eller vid senare

tidpunkt. Då Internationella

havsrättsdomstolen ännu inte upprättats,

föreslår regeringen att

Havsrättsdomstolen inte bör väljas som

tvistlösningsorgan i nuvarande skede

utan regeringen gör bedömningen att

Sverige bör välja Internationella

domstolen i Haag. Enligt konventionens

bestämmelser är en stat fri att vid

senare tidpunkt välja annat

tvistlösningsorgan, varför det står

Sverige fritt att, när så anses

lämpligt, välja Internationella

havsrättsdomstolen.

Beträffande förklaring om överlåtande

av behörighet till Europeiska

gemenskapen är den en ordagrann

översättning av en engelsk

standardformulering som bl.a. använts av

Tyskland och Österrike vid respektive

ratifikation.

Den angränsande zonen

Regeringen bedömer att en angränsande

zon bör inrättas runt Sveriges kuster

utanför det svenska sjöterritoriet.

Regeringen avser att återkomma med

förslag om inrättandet av en

angränsande zon. Som skäl för att

inrätta en sådan zon anför regeringen

att kuststater har rätt att inrätta en

s.k. angränsande zon (contiguous zone)

utanför territorialhavet. En angränsande

zon får inte sträcka sig utöver 24

nautiska mil från de baslinjer varifrån

territorialhavets bredd beräknas.

Sverige har i dag ingen angränsande zon.

En angränsande zon kan karakteriseras

som en poliszon , som primärt syftar

till att skydda kuststatens

landterritorium och de lagar och

förordningar som gäller där. Den bör

inte betraktas som en zon där kuststaten

utsträcker sin jurisdiktion i syfte att

tillvarata tillgångar och rättigheter

kopplade till havsområdet som sådant. En

angränsande zon ger kuststaten

rättigheter men inga formella

skyldigheter. Därigenom skiljer den sig

från den ekonomiska zonen där kuststaten

har såväl rättigheter som skyldigheter.

Sammanfattningsvis kan konstateras att

kuststaten i en angränsande zon kan

utöva nödvändig kontroll av ingående

fartyg, för att i preventivt syfte

förhindra överträdelser mot kuststatens

lagar och förordningar. Regeringen gör

bedömningen att övervägande skäl talar

till förmån för att en angränsande zon

bör inrättas. Då detta föranleder

författningsändringar, bl.a. i lagen

(1982:395) om Kustbevakningens medverkan

vid polisiär övervakning och då frågan

om koordinatbestämning av zonen kräver

ytterligare överväganden, avser

regeringen att återkomma med förslag om

inrättandet av en angränsande zon.

Tillämpningen av straffrättsliga

bestämmelser på miljöområdet i vissa

fall

Begränsning av tillämpningen av svensk

lag vad gäller vissa brott begångna på

utländska fartyg

Regeringen föreslår att en särskild lag

införs med bestämmelser som begränsar

svensk lags tillämplighet i fråga om

vissa miljöbrott när dessa begås på

utländska fartyg utanför svenskt inre

vatten. För sådana brott skall inte vid

svensk domstol få dömas till strängare

straff än böter, om det inte är fråga om

en allvarlig och uppsåtlig gärning som

avser förorening i territorialhavet. I

lagen tas även in en särskild

preskriptionsregel för dessa brott.

Som skäl för förslaget anför regeringen

att artikel 230 i konventionen stadgar

att endast böter eller annan ekonomisk

sanktion utdöms för brott mot

bestämmelser om förebyggande,

begränsning och kontroll av förorening

av den marina miljön, som begås av

utländska fartyg i eller utanför

territorialhavet. Detta gäller dock inte

en uppsåtlig och allvarlig gärning som

avser förorening i territorialhavet.

Enligt 10 kap. 1 § lagen om åtgärder

mot vattenförorening från fartyg döms

den som uppsåtligen eller av oaktsamhet

släpper ut olja från fartyg inom

Sveriges sjöterritorium och ekonomiska

zon samt Östersjöområdet utanför dessa

vattenområden till böter eller fängelse

i högst två år. En rad andra

oaktsamhetsbrott eller uppsåtliga brott

straffbeläggs enligt samma lag. Det

finns även bestämmelser i brottsbalken

om fängelse eller bötespåföljd för

handlingar genom vilka vatten förorenas

på ett sätt som medför eller kan medföra

hälsorisker för människor eller skador

på djur och växter.

Enligt 2 kap. 1 § brottsbalken döms

alltid enligt svensk lag och vid svensk

domstol för brott som begås på svenskt

territorium. För brott utanför Sverige

kan enligt brottsbalken dömas vid svensk

domstol och enligt svensk lag om brottet

begåtts av bl.a. svensk medborgare eller

utlänning med hemvist i Sverige.

Ytterligare bestämmelser om svensk lags

tillämplighet finns i brottsbalken och i

olika specialstraffrättsliga

författningar.

Innehållet i artikel 230 är inte i alla

delar en allmänt erkänd folkrättslig

grundsats. Det krävs således att det i

lag uppställs hinder mot att döma till

strängare straff än böter i strid med

artikelns innehåll. En möjlighet att

åstadkomma en sådan ordning vore att

sänka straffen enligt de aktuella

bestämmelserna till enbart böter.

Straffbestämmelserna är emellertid

generellt utformade och tar sikte också

på en rad andra situationer än de som

berörs av konventionen och där någon

straffsänkning inte är motiverad. En

sådan lösning måste därför avvisas. I

stället bör föreskrivas ett specificerat

undantag från möjligheten att döma till

strängare straff än böter i andra

situationer än då konventionen tillåter

detta. Ett sådant undantag kan närmast

jämföras med de bestämmelser som finns

om immunitet för främmande staters

sändebud.

Mot bakgrund av vad regeringen sålunda

anfört föreslås att en särskild lag

införs som begränsar svensk lags

tillämplighet i enlighet med artikel

230. Artikel 230 får enligt

propositionen tolkas så att den

begränsar kuststatens rätt att döma till

annan än ekonomiska påföljder för de

aktuella brotten endast när dessa begås

på utländska fartyg. Artikeln inskränker

alltså inte flaggstatens rätt att döma

till strängare påföljder för samma

brott. Ingenting hindrar enligt

propositionen kuststaten och flaggstaten

att ha parallell domsrätt i dessa fall.

Av artikel 217 framgår tvärtom att det

är en skyldighet för flaggstaten att i

sin lagstiftning föreskriva tillräckligt

stränga straff för överträdelse av de

aktuella bestämmelserna, oavsett var

överträdelsen äger rum. Det nu anförda

talar enligt regeringens mening för att

bestämmelsen i artikel 230 skall ses som

en begränsning av kuststatens domsrätt i

förhållande till flaggstaten, snarare än

en begränsning av strafflatituden i och

för sig.

Den föreslagna bestämmelsen innebär att

endast böter kan komma i fråga som

straffrättslig påföljd när förorening

har skett från ett utländskt fartyg i

Sveriges ekonomiska zon. En konsekvens

av detta är att svensk lags

tillämplighet och svensk domstols

behörighet såvitt avser ett sådant brott

inte längre följer av brottsbalken 2

kap. 2 § brottsbalken. Det krävs

nämligen strängare straff än böter för

att svensk domsrätt skall följa på brott

som begås på ett område som inte tillhör

någon stat.

Om brottet begås ombord på ett svenskt

fartyg är dock svensk lag alltid

tillämplig och svensk domstol behörig

enligt 2 kap. 3 § första punkten

brottsbalken. Detsamma gäller enligt

fjärde punkten i paragrafen om brottet

kan anses riktat mot Sverige. I likhet

med ett påpekande av riksåklagaren i

dennes remissvar, anförs i

propositionen, att fall av förorening

från fartyg utanför svensk kust normalt

inte skall anses utgöra brott som är

riktat mot Sverige i den mening som

avses i bestämmelsen. I de allra flesta

fall av förorening från ett utländskt

fartyg i Sveriges ekonomiska zon kommer

bestämmelserna i 2 kap. brottsbalken att

ge vid handen att Sverige saknar

domsrätt över brottet. Vad nu sagts

innebär emellertid inte att Sverige

skulle vara förhindrat att ingripa med

andra medel än rent straffrättsliga mot

ett sådant förfarande. Såvitt avser

förorening i form av utsläpp av olja kan

- oberoende av bestämmelserna i 2 kap

brottsbalken - en särskild

vattenföroreningsavgift tas ut av

fartygets redare. En sådan avgift kan,

såsom framhållits av flera

remissinstanser, många gånger antas vara

en betydligt effektivare och mer

ingripande sanktion än böter. Regeringen

finner därför inte skäl att föreslå

någon ändring i 2 kap. brottsbalken för

att utvidga svensk domsrätt.

För att uppfylla bestämmelsen i artikel

228 i konventionen om att förfaranden

för att ålägga straff måste inledas inom

tre års tid föreslås att det i den

föreslagna lagen infogas en bestämmelse

om att påföljd för brott som avses i

lagen inte får ådömas om den misstänkte

inte häktats eller fått del av åtalet

inom tre år från det brottet begicks.

Åtgärder mot förorening från fartyg

Regeringen föreslår att lagen (1980:424)

om åtgärder mot vattenförorening från

fartyg utvidgas till att omfatta även

luftföroreningar. Vidare föreslås att en

bestämmelse tas in i lagen om att

utländska fartyg som befinner sig i

Sveriges territorialhav får inspekteras

endast om det föreligger klara skäl att

anta att fartyget gjort sig skyldigt

till ett förbjudet utsläpp i

territorialhavet. En hänvisning tas

också in till lagen om begränsning av

tillämpligheten av svensk lag vad gäller

vissa brott begångna på utländska

fartyg.

Som skäl för förslaget anför regeringen

att det i dag saknas svenska lagregler

vad gäller sjöfartens utsläpp till

luften. Lagen om åtgärder mot

vattenförorening från fartyg bygger på

MARPOL-protokollet, vilket inte omfattar

sjöfartens utsläpp till luften. När

lagen om åtgärder mot vattenföroreningar

från fartyg infördes ansågs det därför

inte lämpligt att låta denna omfatta

även luftföroreningar. Enligt artikel

212 i konventionen skall staterna anta

sådana lagar och andra författningar att

förorening av den marina miljön från

eller via atmosfären kan förhindras,

begränsas och kontrolleras. Det måste

därför i svensk författning införas

bestämmelser som reglerar detta område.

Dessa regler införs lämpligen i lagen om

åtgärder mot vattenförorening från

fartyg. Som en följd av detta bör lagen

även byta namn till lag (1980:424) om

åtgärder mot förorening från fartyg.

Definitionen av fartyg ansluter sig till

den definition av fartyg som görs i

MARPOL-protokollet.

Den föreslagna bestämmelsen om rätten

att inspektera fartyg om det föreligger

klara skäl att anta att det skett ett

förbjudet utsläpp på svenskt

territorialhav anknyter direkt till den

svenska översättningen av artikel 220.2

i konventionen.

Åtgärder för att uppfylla konventionens

bestämmelser på fiskeområdet

Regeringen föreslår att det i fiskelagen

(1993:787) införs en särskild

påföljdsbestämmelse som innebär att ett

brott mot fiskebestämmelserna som begås

i den ekonomiska zonen endast kan

straffas med böter.

Som skäl för förslaget anför regeringen

att bevarandet och nyttjandet av de

levande tillgångarna i svensk ekonomisk

zon och svenskt fiske utanför denna zon

omfattas av den gemensamma

fiskeripolitiken och därför i huvudsak

regleras genom EG-förordningar. Vissa

lagstiftningsuppgifter faller dock på

medlemslandet, bl.a. att meddela

nödvändiga regler om sanktioner. Det är

i fråga om sanktionsbestämmelserna som

den svenska fiskelagstiftningen i vissa

avseenden är oförenlig med konventionen.

I fiskelagen är straffskalan för

överträdelser av fiskeföreskrifter som

gäller i den ekonomiska zonen normalt

böter eller fängelse i högst sex

månader. Sådana bestämmelser strider mot

konventionens artikel 73 som bl.a.

föreskriver att kuststaternas

straffpåföljder för överträdelser av

föreskrifter om fisket i den ekonomiska

zonen inte får omfatta fängelse, om inte

annat följer av överenskommelser mellan

berörda stater.

Möjligheten att döma till fängelse

måste enligt regeringens uppfattning

därför utmönstras, i vart fall såvitt

gäller överträdelser vid fiske från

utländ-ska fartyg i den ekonomiska

zonen. I propositionen noteras att

fängelse förekommer ytterst sällan som

påföljd för överträdelser av

fiskebestämmelserna. Allmänt sett anses

det lämpligt att likartade brott mot

fiskelagstiftningen behandlas enhetligt

oberoende av om gärningen sker innanför

den svenska territorialhavsgränsen eller

i den ekonomiska zonen. En förändring av

staffstadgandena i fiskelagen bör därför

begränsas till vad som är nödvändigt för

att uppfylla de åtaganden som följer av

en ratifikation av konventionen. För att

tillgodose behovet av att bibehålla

tillräckligt kraftfulla sanktioner

samtidigt som skyldigheterna enligt

konventionen uppfylls bör ett undantag

från fängelse i straffskalen endast

omfatta brott som begås i den ekonomiska

zonen. Härigenom tydliggörs enligt

propositionen att avsikten är att

uppfylla konventionens krav, inte att

gärningstypen i sig skall ges lägre

straffvärde.

Det förtjänar också att anmärkas,

enligt propositionen, att den mest

kännbara rättsverkningen av brott mot

fiskelagstiftningen, förverkande av

fångster, redskap och fartyg, kvarstår

oförändrad.

Regeringen föreslår därför att det i

fiskelagen införs en särskild

påföljdsbestämmelse som bara tar sikte

på fisket i den ekonomiska zonen och som

innebär att brott som begås där endast

kan straffas med böter.

Verkställighet av domar och beslut som

har meddelats enligt konventionen

Regeringen föreslår att en särskild lag

införs som innebär dels att vissa domar

och beslut, som har meddelats enligt

konventionen, skall kunna verkställas

här i landet, dels att fartyg under

vissa förutsättningar inte får

kvarhållas i Sverige.

Som skäl för detta anför regeringen att

konventionen innehåller flera

bestämmelser som innebär att domar eller

beslut, som har meddelats enligt

konventionen, skall kunna verkställas i

konventionsstaterna. För att Sverige

skall uppfylla kravet på verkställbarhet

krävs det lagstiftning. Regeringen

föreslår därför att en bestämmelse som

innebär att de aktuella avgörandena är

verkställbara i Sverige införs i en

särskild lag.

Enligt artikel 292 i konventionen kan

vissa internationella domstolar meddela

beslut som rör en fråga som är under

prövning i ett inhemskt förfarande,

nämligen huruvida ett fartyg eller dess

besättning skall kvarhållas eller

frisläppas mot en viss säkerhet. Ett

beslut om kvarhållande i den inhemska

processen är en interimistisk åtgärd,

som när som helst kan omprövas. Därför

föreslås en lösning enligt vilken den

svenska domstolen eller myndigheten

måste häva ett beslut om kvarhållande av

ett fartyg, om den internationella

domstolen har meddelat ett beslut om

frisläppande med stöd av artikel 292 och

de villkor som anges i beslutet har

uppfyllts. Genom den föreslagna

lösningen undviker man den situationen

att det för verkställighet samtidigt

finns ett inhemskt beslut om

kvarhållande och ett beslut enligt

artikel 292 om omedelbart frisläppande.

Marinvetenskaplig forskning

Regeringen föreslår att regeringen eller

den myndighet som regeringen bestämmer

får föreskriva om krav på tillstånd för

eller anmälan från den som från

utländskt forskningsfartyg avser att

bedriva marinvetenskaplig forskning inom

Sveriges sjöterritorium. En bestämmelse

om detta föreslås införas i

naturvårdslagen (1964:822).

Skälen för regeringens förslag är att

regler enligt ovan redan finns

beträffande Sveriges ekonomiska zon men

saknas beträffande svenskt

sjöterritorium. Det har framstått som

önskvärt att åstadkomma en enhetlig

reglering i frågan. En tillstånds- eller

anmälningsplikt för utländska

forskningsfartyg bör enligt

propositionen med hänsyn till

miljöskyddets intresse regleras i någon

lagstiftning som har sådana syften.

Naturvårdslagen har framstått som mest

lämplig därför att den reglerar ett

vidare område än t.ex. lagen om åtgärder

mot vattenföroreningar från fartyg. I

propositionen hävdas att ett ingripande

från myndigheternas sida underlättas om

bestämmelsen placeras i naturvårdslagen.

Kravet är knutet till utländska

forskningsfartyg för att inte försvåra

för utländska forskare som befinner sig

i Sverige för att samarbeta med svenska

forskare.

Skador på undervattenskablar och

rörledningar

Regeringen föreslår att en särskild lag

införs med bestämmelser om

skadeståndsskyldighet m.m. för den som

äger en undervattenskabel eller

rörledning i det fria havet eller i en

ekonomisk zon. Ägaren skall vara strikt

skadeståndsansvarig, om han vid

reparation eller utläggning av kabeln

eller rörledningen orsakar skada på

någon annan kabel eller rörledning.

Ägaren skall också under vissa

förutsättningar vara skyldig att ersätta

en fartygsägare som har offrat ett

ankare eller fiskeredskap i syfte att

undvika skada på ägarens kabel eller

rörledning.

Som skäl till förslaget hänvisar

regeringen till konventionens artiklar

114 och 115, vilka föranleder nämnda

lagstiftning. Enligt konventionen skall

skadeståndsansvaret omfatta dem som är

underkastade statens jurisdiktion. Några

allmänna regler om vilka som är

underkastade svensk jurisdiktion på det

civilrättsliga området finns inte i

svensk rätt. När frågan om svensk

jurisdiktion och därmed svenska

domstolars behörighet skall lösas på de

områden där en uttrycklig domsrättsregel

saknas brukar man med viss försiktighet

söka ledning i rättegångsbalkens

forumregler. Det betyder bl.a. att

svensk domsrätt i allmänhet anses

föreligga om svaranden har hemvist i

Sverige eller när svaranden är en

juridisk person, som har sitt säte här.

Svensk domsrätt i fråga om

skadeståndsskyldigheten för ägaren till

kablar och rörledningar i det fria havet

eller i andra staters ekonomiska zoner

bör bestämmas med hänsyn till vad som

allmänt anses gälla om svensk domsrätt,

dvs. att talan bör kunna väckas mot den

som har hemvist i Sverige eller för

juridisk person med säte här i landet.

Det finns inte någon direkt

motsvarighet i svensk lag till den

ersättningsskyldighet som enligt

konventionens artikel 115 åvilar ägaren

till en kabel eller rörledning om någon

offrat redskap eller ankare för att

undvika skada på kabeln eller

rörledningen, varför en sådan

bestämmelse föreslås införas. Domsrätten

begränsas i artikel 115 inte till dem

som är underkastade konventionsstatens

jurisdiktion. Av allmänna regler torde

dock följa att ersättningsskyldighet

endast kan åläggas fysiska eller

juridiska personer som är underkastade

svensk jurisdiktion. Vad som ovan sagts

om svensk domsrätt bör därför enligt

propositionen även gälla i fråga om

denna ersättningsskyldighet.

Utläggande av undervattenskablar och

rörledningar på kontinentalsockeln

Regeringen föreslår att bestämmelser

införs i lagen (1966:314) om

kontinentalsockeln avseende krav på

tillstånd för utläggande av

undervattenskablar och rörledningar på

kontinentalsockeln utanför

territorialgränsen. Detta föranleder en

redaktionell ändring i lagen (1992:1140)

om Sveriges ekonomiska zon.

Som skäl till förslaget anför

regeringen att artikel 79 i

konventionen stadgar rättigheten för

alla stater att lägga undervattenskablar

och rörledningar på en kuststats

kontinentalsockel, dock med beaktande av

kuststatens jurisdiktion över

kontinentalsockeln. Rör och ledningar

kan läggas ut av olika anledningar.

Beträffande rör som läggs ut på svenskt

territorium regleras detta i olika

författningar. Det finns dock ingen

bestämmelse som avser utläggande av rör

utanför svenskt territorium, varför en

särskild reglering måste tillskapas för

området där utanför. Regeringen har

ansett det lämpligast att ta in en sådan

reglering i kontinentalsockellagen,

vilket då också föranleder en smärre

ändring i lagen om Sveriges ekonomiska

zon.

Fornfynd och skeppsvrak på havsbottnen

utanför gränserna för nationell

jurisdiktion

En särskild regel föreslås införas i

lagen (1988:950) om kulturminnen m.m. om

att fornfynd som påträffas på

havsbottnen eller dess underlag utanför

gränserna för nationell jurisdiktion

tillfaller staten om fornfyndet bärgats

av ett svenskt fartyg eller förts till

Sverige. Detsamma skall gälla

skeppsvrak, om minst etthundra år kan

antas ha gått sedan skeppet blev vrak.

Riksantikvarieämbetet skall få överlåta

statens rätt till sådana skeppsvrak på

ett museum.

Som skäl för förslaget anför regeringen

att, enligt konventionens artikel 49,

skall föremål som påträffas på

havsbottnen och dess underlag utanför

gränserna för nationell jurisdiktion ,

det s.k. området, bevaras eller

överlåtas till förmån för hela

mänskligheten, varvid särskild hänsyn

skall tas till den företrädesrätt som

tillkommer ursprungsstaten,

ursprungslandet eller den stat där

föremålet har sitt kulturella eller

historiska och arkeologiska ursprung.

Artikeln omfattar endast föremål av

arkeologisk och historisk natur .

Regeringen tolkar innebörden av detta

begrepp så att artikeln endast avser

föremål som regleras i

kulturminneslagen. Någon ändring i lagen

(1918:163) med vissa bestämmelser om

sjöfynd behövs, enligt regeringens

bedömning, därför inte.

Enligt artikel 149 har det land där

ett sådant föremål har sitt kulturella

eller historiska och arkeologiska

ursprung företrädesrätt till föremålet.

Om föremålet inte har någon anknytning

till Sverige ankommer det, enligt

konventionen, därför på svenska staten

att se till att föremålet överlämnas

till den stat som enligt artikeln är

berättigad till det. Efter påpekande

från Riksantikvarieämbetet och

Sjöhistoriska museet har paragrafen

förtydligats så att det framgår att den

endast gäller fornfynd som bärgats av

svenskt fartyg eller förts till Sverige.

Övriga lagförslag

Regeringen föreslår att delar av Förenta

nationernas havsrättskonvention av den

10 december 1982 inkorporeras med svensk

rätt genom en lag om ändring i lagen

(1976:661) om immunitet och privilegier

i vissa fall samt att en ny bestämmelse

införs i lagen (1971:1154) om förbud mot

dumpning av avfall i vatten och i lagen

(1975:88) med bemyndigande att meddela

föreskrifter om trafik, transporter och

kommunikationer.

Som skäl härför anför regeringen att en

anslutning till 1982 års

havsrättskonvention förutsätter en

ändring i lagen (1976:661) om immunitet

och privilegier i vissa fall. Enligt 4 §

i lagen skall sådana internationella

organ och därtill knutna personer som

anges i bilagan till lagen åtnjuta

immunitet och privilegier enligt vad som

bestämts i avtal eller stadga som är i

kraft i förhållande till Sverige. Genom

vissa bestämmelser i konventionen ges

Internationella havsbottenmyndigheten

och dess personal m.fl. samt

Internationella havsrättsdomstolen och

domstolens ledamöter privilegier och

immunitet. För att bestämmelserna skall

få verkan i fall där svensk rätt gäller

krävs att de införlivas med svensk rätt.

En ny paragraf föreslås införas i

lagen ((1971:1154) om förbud mot

dumpning av avfall i vatten

(dumpningslagen). Den anknyter till

påföljdsbegränsningen i konventionens

artikel 230 och föreskriver att lagen om

begränsning av tillämpningen av svensk

lag vad gäller vissa brott begångna på

utländska fartyg skall vara tillämplig

vid brott mot dumpningslagen som begåtts

utanför svenskt inre vatten.

Enligt lagen (1975:88) med bemyndigande

att meddela föreskrifter om trafik,

transporter och kommunikationer

(bemyndigandelagen) har regeringen ett

bemyndigande att meddela regler för all

sjötrafik inom Sveriges sjöterritorium.

Det bör enligt regeringen finnas

möjlighet för regeringen att meddela

sådana regler även för sjötrafiken inom

Sveriges ekonomiska zon. Regeringen

föreslår således att lagen ändras så att

regeringen bemyndigas att meddela regler

för sjötrafiken även inom den ekonomiska

zonen.

Kostnadskonsekvenser

Vid ratifikation av

havsrättskonventionen beräknar

regeringen att Sveriges årliga bidrag

till Havsbottenmyndighetens och

Havsrättsdomstolens budget kommer att

uppgå till uppskattningsvis 750 000 kr.

Som skäl för denna bedömning anför

regeringen att Havsbottenmyndigheten är

under upprättande i det avsevärt

nedbantade skick som förutses i

tillämpningsavtalet. Intill slutet av

det år som följer på det år då avtalet

trätt i kraft skall myndighetens

administrativa kostnader finansieras via

FN:s reguljära budget. Därefter skall

myndighetens administrativa utgifter

täckas av bidrag från

konventionsparterna, inklusive de länder

som tillämpar konventionen provisoriskt.

När sekretariatet i Kingston är fullt

utbyggt med ett tjugotal

befattningshavare räknar FN:s

sekretariat med att den årliga kostnaden

skall uppgå till högst 3 miljoner US-

dollar. För svensk del innebär detta att

under de närmaste åren skall, med

största sannolikhet t.o.m. år 1997,

bidraget till myndigheten uppgå till 1,1

% (Sveriges bidrag till FN:s reguljära

budget) av 3 miljoner US-dollar. Den

årliga summan blir därmed för Sverige

omkring 250 000 kr. Efter denna

tidsperiod blir utfallet beroende på hur

många länder som då har ratificerat

konventionen.

För Havsrättsdomstolen har

konventionsparterna fastställt en budget

om 6,2 miljoner US-dollar för en

inledande fas om 17 månader (augusti

1996-december 1997) Man utgår från en

personalstyrka, förutom de 21 domarna,

om 21 personer med möjlighet att vid

tillströmning av mål öka personalstyrkan

till 26 personer. Under förutsättning

att konventionen når en tillnärmelsevis

universell anslutning torde Sveriges

bidrag sannolikt hamna på en nivå som

närmar sig FN:s bidragsnyckel. Storleken

av Sveriges årliga bidrag från och med

1998 kommer att bli avhängigt av

domstolens arbetsbörda, vilken i

dagsläget är svår att förutsäga. Det

finns dock, enligt regeringens

bedömning, anledning att anta att

beloppet knappast i väsentlig grad

kommer att avvika från realvärdet av det

beräknade bidraget för 1997.

Av allt att döma kommer tunga

bidragsgivare att i en

tillfredsställande takt ratificera

konventionen. Tyskland, Frankrike,

Italien, Grekland och Österrike har

redan anslutit sig och övriga EU-länder

samt Norge väntas ha gjort så före

utgången av 1996. Australien har

ratificerat och Japan, Kina m.fl. är på

god väg. Ryssland har framlagt en

proposition till parlamentet. För USA:s

del talar alla sakliga och politiska

skäl för att landet med stor sannolikhet

kommer att ratificera, men att detta

sker först efter 1996 års presidentval.

Sammanfattning av motionen

I motion 1995/96:U33 av Bodil Francke

Ohlsson m.fl. (mp) hävdas att det finns

betydande svårigheter att åtala och döma

personer som begått brott mot t.ex.

vattenföroreningslagen. Exempel härpå är

åklagarnas bristande kompetens vad

gäller denna typ av brottslighet samt de

bristande resurser och tid som ställs

till förfogande för att beivra dessa

brott. Motionärerna anser att regeringen

bör komma med förslag till åtgärder som

ger en ökad kompetens beträffande

miljöbrottslighet hos åklagarna samt att

dessa brott bör prioriteras i större

utsträckning än vad som förekommer i

dag. I yrkande 1 hemställer motionärerna

att detta ges regeringen till känna.

Beträffande de ekonomiska påföljderna

för brott mot bl.a. lagen om åtgärder

mot vattenföroreningar från fartyg

påpekar motionärerna, beträffande

regeringens förslag att begränsa

påföljden till böter, att de bötesbelopp

som kan utdömas är så ringa att de inte

torde ha någon preventiv verkan. Även

vattenföroreningsavgiften är så ringa

att den, enligt motionärerna, inte har

någon preventiv verkan, den kan dessutom

täckas av försäkringar. Regeringen bör

därför, enligt motionärerna, se över

möjligheterna att markant skärpa de

ekonomiska påföljderna för brott mot

lagen om åtgärder mot vattenföroreningar

från fartyg eller mot lagen om förbud

mot dumpning av avfall i vatten, yrkande

2. Enligt motionärerna bör regeringen

även framföra ändringsförslag till

konventionens artikel 230 så att

möjlighet ges för stat att utdöma annat

straff än ekonomisk påföljd även vid

brott mot nationella lagar, förorsakade

av oaktsamhet eller bristande tillsyn,

yrkande 3. Sverige bör vidare, enligt

motionärerna, verka i olika

internationella fora för en strängare

syn på förorening av den marina miljön,

yrkande 4.

Beträffande regeringens förslag att

slopa fängelsestraff för brott mot

fiskelagen förordar motionärerna att

Sverige skall verka för en ändring i

artikel 73 i havsrättskonventionen på så

sätt att det skall vara möjligt att

utdöma fängelsestraff för brott mot

fiskelagen, yrkande 5. Motionärerna

anför därvid att ett tydligt

påföljdssystem och en väl fungerande

fisketillsyn är viktiga komponenter i

den fiskevård som syftar till uthålligt

fiske. Att Sverige anslutit sig till

havsrättskonventionen bör inte påverka

vår syn på straffvärde vid olika former

av fiskebrott.

Utskottets överväganden

Utskottet delar regeringens bedömning av

det stora värde som ligger i att det nu

finns ett heltäckande regelverk för

havens fredliga utnyttjande.

Förhandlingsarbetet för att nå dithän

var långt och mödosamt. Det tog sålunda

nästan tio år att förhandla fram

havsrättskonventionen och ytterligare

närmare tio år innan den trädde i kraft.

Utskottet noterar att Sverige på ett

aktivt sätt deltog i de förhandlingar

som ledde till att konventionen kunde

accepteras av en majoritet av världens

länder, såväl utvecklingsländer som

industrinationer. Dessa förhandlingar

ledde 1994 till det avtal som på ett

genomgripande sätt ändrade

bestämmelserna i konventionens del XI

om djuphavsutvinning.

I motion 1995/96:U33 (mp) yrkande 1

hävdar motionärerna att bl.a. bristande

kompetens hos åklagarna och otillräcklig

prioritering av miljöbrott medför

svårigheter att lagföra sådana brott.

Justitieutskottet har med anledning av

yrkandet anfört följande:

Utskottet kan konstatera att flera

utbildningsinsatser redan initieras för

rättsväsendets företrädare när det

gäller miljöbrottslighet. Utskottet

utgår, liksom tidigare, från att det

inom åklagarväsendet avsätts lämpliga

resurser för utbildning och utredning av

miljöbrottslighet vid de prioriteringar

som måste göras. När det gäller

motionsönskemålet om prioritering av

bekämpning av miljöbrottslighet kan

utskottet konstatera att denna fråga bör

behandlas i samband med beredningen av

årets budgetproposition.

Utskottet kan vidare konstatera att

miljöbrottsfrågorna är föremål för

överväganden inom ramen för det

miljöbalksarbete som pågår. Ur detta

arbete kan det givetvis komma fram en

del förslag som effektiviserar det

rättsliga förfarandet.

Utskottet anser det inte nödvändigt med

ett riksdagsuttalande i anledning av nu

berört motionsyrkande.

Utrikesutskottet delar de synpunkter som

framförts av justitieutskottet och

avstyrker därmed yrkande 1.

I motionens yrkande 2 hävdas att de

ekonomiska påföljderna för brott mot

bl.a. vattenföroreningslagen och

dumpningslagen bör skärpas markant för

att öka den preventiva effekten.

Motionärerna anser att både de böter som

kan utdömas och den s.k.

vattenföroreningsavgiften, är så ringa,

att de saknar sådan effekt. I

propositionen hänvisas till att många av

remissinstanserna, beträffande utsläpp

av olja, framhållit att

vattenföroreningsavgiften många gånger

kan antas vara en betydligt effektivare

och mer ingripande sanktion än böter. En

förstärkning av straffsanktionerna var,

vilket framgår av justitieutskottets

yttrande, för övrigt en av orsakerna

till att man införde möjligheterna till

att påföra en s.k.

vattenföroreningsvgift vid utsläpp av

olja (prop. 1982/83:87 s. 14 f.).

Vattenföroreningsavgiften är en avgift

som bestäms med hänsyn till utsläppets

omfattning och fartygets storlek.

Avgiftsbeloppen är höga och finns

angivna i en särskild tabell. Avgiften

påförs redaren efter principen om strikt

ansvar, dvs oberoende av uppsåt och

oaktsamhet. Utrikesutskottet konstaterar

att avgifterna har höjts med verkan från

den 1 januari 1995 (SFS 1994:1796) och

de följer numera penningvärdets

förändring genom att vara knutna till

gällande basbelopp. De utgår med större

belopp per utsläppt liter olja för

större fartyg. I proposition 1994/95:28

med förslag till höjning av

vattenföroreningsavgiften angav

regeringen att man önskade öka den

preventiva effekten för att förhindra

utsläpp av olja. Med anledning av den

försämring som skett av havsmiljön

föreslog regeringen att sanktionen

förstärktes genom att avgiften höjdes

med mer än vad som motsvarar

penningvärdets förändring.

Med hänvisning till vad som ovan anförts

avstyrks yrkande 2.

I yrkandena 3 och 5 hemställs att

regeringen skall verka för ändringar i

konventionens artiklar 230 och 73 för

att möjliggöra fängelsestraff även mot

oaktsamhetsbrott mot miljölagar

respektive för brott mot fiskelagen.

Havsrättskonventionens uppläggning är en

paketlösning som antingen antas eller

förkastas av en potentiell

konventionspart. Utskottet anser att det

i dagsläget vore att sända ut fel

signaler om Sverige skulle ta initiativ

till omförhandling av enskilda artiklar

i konventionen. Utskottet utesluter dock

inte att detta i ett längre

tidsperpektiv kan anses lämpligt.

Utskottet finner inte de miljömässiga

skäl som kan tala för en skärpning av

straffpåföljder väga över skäl som talar

emot ett svenskt initiativ till

omförhandling av artiklar i

konventionen. Med hänvisning till detta

samt vad som ovan i övrigt anförts om

havsrättskonventionens stora betydelse

och de svårigheter som föregick

ikraftträdandet, avstyrks yrkandena 3

och 5.

Sverige verkar i olika internationella

sammanhang för att förbättra den marina

miljön. Detta görs bl.a. inom IMO, EU

och i det arbete som bedrivs inom

Helsingforskonventionens ram. I

motionen, yrkande 4, förordas att

Sverige i olika internationella fora

skall verka för en strängare syn på

föroreningar i den marina miljön.

Utskottet förutsätter att Sverige

fortsätter att aktivt, i lämpliga

internationella fora, verka för en

sträng syn på marina föroreningar.

Därmed anses yrkande 4 besvarat.

Regeringen föreslår i propositionen att

riksdagen skall godkänna

havsrättskonventionen samt avtalet om

tillämpningen av konventionens del XI

med de förklaringar som regeringen

förordat. Utskottet finner inte skäl att

erinra mot de skäl som regeringen anfört

för godkännandet av konventionen och

avtalet, varför regeringens förslag

tillstyrks.

Regeringen har därtill föreslagit ett

antal nya lagar och ändringar i gällande

lagar. En ny lag föreslås om begränsning

av tillämpningen av svensk lag vad

gäller vissa brott begångna på utländska

fartyg, en ny lag om

ersättningsskyldighet vid skada på

undervattenskablar och rörledningar m.m.

samt ny lag om verkställighet av domar

och beslut som har meddelats enligt

Förenta nationernas havsrättskonvention.

Ändringar har föreslagits i

naturvårdslagen, lagen om

kontinentalsockeln, lagen om dumpning av

avfall i vatten, lagen om bemyndigande

att meddela föreskrifter om trafik,

transporter och kommunikationer, lagen

om immunitet och privilegier, lagen om

åtgärder mot vattenförorening från

fartyg, lagen om kulturminnen m.m.,

lagen om Sveriges ekonomiska zon och

fiskelagen.

Utskottet finner inte heller här någon

anledning att erinra mot de skäl som

framförts i propositionen för de

föreslagna nya lagarna samt ändringar i

gällande lagar, varför regeringens

förslag även härvidlag tillstyrks.

Beträffande regeringens förslag om

införande av en lag för att uppfylla

konventionens artikel 230 genom att

införa en begränsning i straffpåföljden

till böter för vissa brott när dessa

begås på utländska fartyg utanför

svenskt inre vatten, dvs. i Sveriges

territorialhav eller bortom detta, har

justitieutskottet i sitt yttrande

särskilt behandlat den konsekvens som

beskrivs i propositionen, nämligen att

Sverige genom begränsningen förlorar

domsrätten över vissa brott begångna

utanför Sveriges territorium av

utländska fartyg. Detta beror på

stadgandet i 2 kap. 2 § brottsbalken

varigenom strängare straff än böter

måste vara föreskrivet för ett brott för

att svensk domsrätt skall följa när

brott begåtts på ett område som inte

tillhör någon stat. Begränsningslagens

regler om bötesstraff medför således att

svensk jurisdiktion kommer att saknas

t.ex. vid brott mot

vattenföroreningslagen som begåtts från

utländskt fartyg i Sveriges ekonomiska

zon. Justitieutskottet refererar i sitt

yttrande till regeringen som i

propositionen pekat på att vid utsläpp

av olja kan - oberoende av

bestämmelserna i 2 kap. brottsbalken -

den nämnda vattenföroreningsavgiften tas

ut, vilken enligt propositionen kan

antas vara en effektivare och mer

ingripande sanktion än böter. Regeringen

har mot bakgrund härav inte funnit skäl

att föreslå någon ändring av

bestämmelserna i 2 kap. brottsbalken för

att utvidga svensk domsrätt.

Justitieutskottet framför med anledning

av regeringens överväganden i denna

fråga följande synpunkter:

Utskottet delar regeringens uppfattning

så till vida att utskottet anser det

uteslutet att i detta sammanhang ändra

brottsbalkens generella regler om svensk

lags tillämplighet och svensk domsrätt

när det gäller brott som begåtts utanför

riket. Utskottet vill dock peka på att

problemet på ett mindre ingripande sätt

skulle kunna få en partiell lösning.

Som redovisas ovan innehåller flera

författningar vid sidan av brottsbalken

bestämmelser som hänför brott utomlands

under de svenska domstolarnas kompetens

dven om 2 kap. 2 och 3 §§ brottsbalken

inte är tillämpliga. Detta är fallet

beträffande dumpningslagen (se 10 §).

Begränsningslagens bestämmelser

föranleder därför inte någon konsekvens

för den svenska domsrätten när det

gäller dumpning från utländskt fartyg av

avfall i Sveriges ekonomiska zon.

Däremot kan påföljden på grund av

begränsningslagen inte bli strängare än

böter. En motsvarande reglering skulle

kunna göras i vattenföroreningslagen.

Utskottet vill i sammanhanget erinra om

att avsikten med införandet av

vattenföroreningsavgiften, som för

övrigt endast gäller oljeutsläpp, var

att den skulle utgöra en förstärkning av

straffsanktionerna vid otillåtna utsläpp

från fartyg. Den var alltså inte tänkt

som någon ersättning för straff. Enligt

vad som då uttalades i förarbetena borde

kriminaliseringen behållas inte minst

som ett uttryck för samhällets moraliska

fördömande av otillåtna utsläpp (jfr

prop. 1982/83:87 s. 14 f.).

Frågan om ändringar i

vattenföroreningslagen ligger utanför

utskottets beredningsområde och

utskottets avsikt har endast varit att

peka på en möjlighet att lösa ett

straffrättsligt problem som uppkommit på

grund av konventionsåtagandena.

Utskottet tar således inte ställning

till andra konsekvenser, t.ex. om den

antydda regleringen skulle kunna strida

mot andra svenska internationella

åtaganden eller om det är lämpligt att

genomföra en sådan lagändring utan

ytterligare beredning.

Utrikesutskottet noterar

justitieutskottets synpunkter och

förutsätter att regeringen i lämpligt

sammanhang kommer att beakta den

frågeställning som justitieutskottet

aktualiserat.

Justitieutskottet konstaterar vidare

att oljeutsläppen i svenska farvatten

ökat under senare tid och att havsmiljön

blivit allt sämre. Justitieutskottet

hälsar i detta sammanhang med

tillfredsställelse att en arbetsgrupp

under Helsingforskommissionens

Sjöfartskommitté med företrädare för

Östersjöstaterna, vid ett möte i

Helsingfors i mars i år, enades om en

strategi för Östersjön. Strategin

innebär att ett ingående och omfattande

regionalt samarbete för uppbyggnad,

utveckling och harmonisering av systemen

med mottagningsanläggningar för

oljeavfall i hamnarna runt Östersjön,

skall inledas. Enligt justitieutskottets

uppfattning torde detta - dock utan att

vara tillräckligt - kunna nedbringa de

olagliga oljeutsläppen. Därför anför

justitieutskottet vidare:

Vid sidan härav bör möjligheterna att

ingripa med straffrättsliga medel

alltjämt kvarstå; begränsningslagen får

ses som en åtgärd i detta syfte.

Alternativet till begränsningslagen

skulle nämligen på grund av

konventionsåtagandena vara

avkriminalisering.

Utskottet anser att det snarast bör

vidtas åtgärder för att effektivisera

det rättsliga förfarandet när det gäller

att beivra oljeutsläpp i bl.a.

Östersjön. Här kan naturligtvis olika

vägar prövas. Ansträngningar bör t.ex.

göras inom berörda myndigheter för att

föra ytterligare fall till åtal; här ser

utskottet med tillfredsställelse

Kustbevakningens höjda ambitionsnivå.

Vidare kan sanktionssystemet förbättras

inte minst genom ett effektivare

indrivningsförfarande. Ett samarbete med

övriga kuststater med detta syfte skulle

kunna aktualiseras.

Vid sidan av de rent straffrättsliga

åtgärderna finns, som nämnts ovan, även

ekonomiska sanktioner att tillgripa. Det

handlar dels om företagsbot, som dock

förutsätter att det kan visas att brott

föreligger (se 36 kap. 7-10 §§

brottsbalken), dels om

vattenföroreningsavgift. I sistnämnda

fall gäller strikt ansvar. Avgiften, som

varit oförändrad sedan år 1984, har

nyligen höjts (prop. 1994/95:28, TU5,

rskr. 121) för att behålla sin

preventiva verkan. Enligt vad utskottet

erfarit från Kustbevakningen finns dock

vissa svårigheter att driva in dessa

avgifter. Även här skulle åtgärder för

att effektivisera indrivningen alltså

kunna verka avhållande. Utskottet

förutsätter att åtgärder i denna

riktning vidtas.

Miljöbalksutredningen bör särskilt

ingående undersöka olika möjligheter på

det straffrättsliga området för att

komma till rätta med föroreningen av den

marina miljön. Här kan utvidgade

direktiv i det pågående

utredningsarbetet komma i fråga. Även

andra vägar kan prövas. Utskottet har

t.ex. tidigare utgått från att det i

samband med utvärderingen av

företagsbotsinstitutet sker överväganden

om institutets användning på

miljöbrottsområdet (jfr 1994/95:JuU24 s.

27).

Avslutningsvis vill utskottet framhålla

att det naturligtvis, som alltid när det

gäller nya åtgärder, måste göras en

avvägning mellan tillgängliga resurser

och effektiviteten i de åtgärder som

övervägs.

Det får ankomma på regeringen att i

linje med vad som nu anförts vidta de

åtgärder som behövs för att åstadkomma

ett bättre skydd för den marina miljön.

Utskottet anser att riksdagen bör göra

ett tillkännagivande med den innebörd

som utskottet nu gett uttryck för.

Utrikesutskottet har inget att erinra

mot justitieutskottets förslag.

Utrikesutskottet anser därför att

riksdagen som sin mening bör ge

regeringen till känna vad

justitieutskottet anfört om åtgärder för

att effektivisera det rättsliga

förfarandet när det gäller att beivra

oljeutsläpp.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande åklagares

kompetens på miljöområdet m.m.

att riksdagen avslår motion

1995/96:U33 yrkande 1,

2. beträffande ekonomiska

påföljder

att riksdagen avslår motion

1995/96:U33 yrkande 2,

res. 1 (mp, kds)

3. beträffande omförhandling av

artiklar i havsrättskonventionen

att riksdagen avslår motion

1995/96:U33 yrkandena 3 och 5,

4. beträffande svenskt

agerande i internationella fora

att riksdagen förklarar motion

1995/96:U33 yrkande 4 besvarat med

vad utskottet anfört,

5. beträffande

havsrättskonventionen och dess

tillämpningsavtal

att riksdagen godkänner Förenta

nationernas havsrättskonvention av

den 10 december 1982 och avtalet av

den 28 juli 1994 om tillämpningen av

konventionens del XI med de

förklaringar som regeringen förordat,

6. beträffande begränsning av

tillämpningen av svensk lag

att riksdagen antar regeringens

förslag till lag om begränsningen av

tillämpningen av svensk lag vad

gäller vissa brott begångna på

utländska fartyg,

7. beträffande lag om

ersättningsskyldighet vid skada

att riksdagen antar regeringens

förslag till lag om

ersättningsskyldighet vid skada på

undervattenskablar och rörledningar

m.m.,

8. beträffande verkställighet av

domar och beslut

att riksdagen antar regeringens

förslag till lag om verkställighet av

domar och beslut som har meddelats

enligt Förenta nationernas

havsrättskonvention av den 10

december 1982,

9. beträffande ändring i

naturvårdslagen

att riksdagen antar regeringens

förslag till lag om ändring i

naturvårdslagen (1964:882),

10. beträffande lagen om

kontinentalsockeln

att riksdagen antar regeringens

förslag till lag om ändring i lagen

(1966:314) om kontinentalsockeln,

11. beträffande lagen om förbud

mot dumpning av avfall i vatten

att riksdagen antar regeringens

förslag till lag om ändring i lagen

(1971:1154) om förbud mot dumpning av

avfall i vatten,

12. beträffande lagen med

bemyndigande att meddela föreskrifter

om trafik m.m.

att riksdagen antar regeringens

förslag till lag om ändring i lagen

(1975:88) med bemyndigande att

meddela föreskrifter om trafik,

transporter och kommunikationer,

13. beträffande lagen om

immunitet och privilegier i vissa

fall

att riksdagen antar regeringens

förslag till lag om ändring i lagen

(1976:661) om immunitet och

privilegier i vissa fall,

14. beträffande lagen om

åtgärder mot vattenföroreningar från

fartyg,

att riksdagen antar regeringens

förslag till lag om ändring i lagen

(1980:950) om åtgärder mot

vattenföroreningar,

15. beträffande lag om ändring

i lagen om kulturminnen m.m.

att riksdagen antar regeringens

förslag till lag om ändring i lagen

(1988:950) om kulturminnen m.m.,

16. beträffande lagen om

Sveriges ekonomiska zon

att riksdagen antar regeringens

förslag till lag om ändring i lagen

(1992:1140) om Sveriges ekonomiska

zon,

17. beträffande fiskelagen

att riksdagen antar regeringens

förslag till lag om ändring i

fiskelagen (1993:787),

18. beträffande beivran av

oljeutsläpp

att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad

justitieutskottet anfört om åtgärder

för att effektivisera det rättsliga

förfarandet för att beivra

oljeutsläpp.

Stockholm den 21 maj 1996

På utrikesutskottets vägnar

Viola Furubjelke

I beslutet har deltagit: Viola

Furubjelke (s), Mats Hellström (s),

Göran Lennmarker (m), Inga-Britt

Johansson (s), Nils T Svensson (s),

Inger Koch (m), Yvonne Sandberg-Fries

(s), Berndt Ekholm (s), Bertil Persson

(m), Karl-Göran Biörsmark (fp), Eva

Zetterberg (v), Carina Hägg (s), Bodil

Francke Ohlsson (mp), Ingrid Näslund

(kds), Agneta Brendt (s) och Anna

Corshammar-Bojerud (c).

Reservation

Ekonomiska påföljder (mom. 2)

Bodil Francke Ohlsson (mp) och Ingrid

Näslund (kds) anser

dels att den del av utskottets

betänkande som på s. 30 börjar med Med

hänvisning till och slutar med

avstyrks yrkande 2 bort ha följande

lydelse:

Regeringen föreslår nu begränsningar i

rätten att döma till strängare straff än

ekonomiska påföljder i enlighet med

havsrättskonventionens bestämmelser.

Innebörden av förslaget blir att det i

framtiden inte går att med fängelse

bestraffa oljeföroreningsbrott som ett

främmande fartyg begår på svenskt

territorialvatten. Om inte bötessumman

kan höjas i samband med denna förändring

av lagen, blir resultatet att straffet

för ett sådant brott mildras, i stark

kontrast med den allmänna

rättsuppfattningen, att brott av detta

slag fordrar ett strängt straff.

Regeringen bör se över möjligheterna att

skärpa de ekonomiska påföljderna så att

t.ex. de ofta förekommande nattliga

oljeutsläppen i Östersjön bestraffas i

proportion till gärningens förödande

konse-kvenser. Det är också viktigt att

en svensk medborgare inte straffas med

högre bötesstraff för brott i ett annat

lands territorialvatten än vad en

medborgare i det landet riskerar för

motsvarande gärning i det svenska

territorialvattnet.

Med hänvisning till det ovan anförda

tillstyrkes motion U33 (mp) yrkande 2.

dels att moment 2 i utskottets

hemställan bort ha följande lydelse:

2. beträffande ekonomiska påföljder

att riksdagen med bifall till motion

1995/96:U33 yrkande 2 som sin mening

ger regeringen till känna vad

utskottet anfört,

Särskilt yttrande

Bodil Francke Ohlsson anför:

Havsrättskonventionen anses som en stor

framgång för FN, som tog mer än 10 år på

sig att förhandla fram den.

För 20 år sedan användes havet

fortfarande som en avstjälpningsplats

och soptipp utan att reaktionen över

nersmutsningen fick stora rubriker i

press och media. I dag är förhållandet

ett annat. Vi vet att havet är en resurs

vi måste vara rädda om, och vi betraktar

överträdelser av fiskekvoter och

förorening av havet som ett brott, som

fordrar ett strängt straff.

Dagens syn på miljöbrott handlar om

skärpning av straffen, snarare än att

göra dem lägre.

I samband med att regeringen föreslår

riksdagen att godkänna FN:s

havsrättskonvention föreslår man också

vissa ändringar av svensk lags

tillämplighet när det gäller miljöbrott.

Bakgrunden är artikel 230 i

konventionen, som begränsar en stats

rätt att döma till strängare straff än

ekonomiska påföljder för förorening av

den marina miljön som skett från

utländskt fartyg. Detta gäller inom

statens territorialhav eller utanför.

Innebörden är att det i fortsättningen

inte går att utdöma fängelsestraff för

t.ex. oljeutsläpp från utländskt fartyg

på svenskt territorialvatten, om

utsläppet inte är uppsåtligt utan beror

på grov oaktsamhet - även om utsläppet

förorsakat allvarliga skador på den

marina miljön.

För att förstå följderna av regeringens

förslag måste man sätta sig in i de

mycket hårda beviskrav som ställs för

att någon över huvud taget skall kunna

dömas för ett oljeutsläpp. Man måste

bevisa att befälhavaren brustit i hänsyn

och varit oaktsam. Enligt

Kustbevakningens statistik från 1994

gick 28 av de anmälda oljeutsläppen

vidare till åklagare, men endast ett

fall ledde till åtal och fällande dom.

Resten lades ner av brist på bevis.

Justitieutskottet hänvisar i sitt

yttrande till vattenföroreningsavgiften,

som endast gäller vid oljeutsläpp. Den

tas ut av fartygets redare eller i vissa

fall av annan person enligt

bestämmelserna i lagen om

vattenförorening från fartyg. Avgiften

har nyligen höjts, med resultat att

Kustbevakningens beslut om

vattenföroreningsavgift överklagas i

allt större utsträckning. Rederierna

slipper ofta betala något alls, eftersom

bevisen inte räcker till i den rättsliga

prövningen.

För att Kustbevakningen skall kunna

säkra bevis vid oljeutsläpp måste den

bl.a. kunna borda ett fartyg och ta

prover. När det gäller brott finns olika

bestämmelser i rättegångsbalken vad

gäller husrannsakan. Sådan får endast

göras, om man kan utdöma fängelsestraff

för brottet. I och med att man enligt

regeringens förslag inte kan döma till

fängelse för oljeutsläpp som skett i den

ekonomiska zonen, får Kustbevakningen

inte göra husrannsakan för att upptäcka

och säkra eventuella bevis på ett fartyg

som misstänks för oljeutsläpp.

Utrikesutskottet borde tydligt lyft fram

och poängterat nödvändigheten av att se

över det straffrättsliga området, så att

Kustbevakningen har reella möjligheter

att agera. Justitieutskottet talar i

sitt yttrande helt allmänt om att

utvidgade direktiv i det pågående

arbetet med Miljöbalksutredningen kan

komma i fråga, och nya direktiv behövs,

som undanröjer de hinder som direkt

eller indirekt orsakar att utredningar

måste läggas ner av brist på bevis.

Miljöpartiet är också kritiskt till

förslaget om en begränsning av

möjligheterna till inspektion av

utländska fartyg inom svenskt

sjöterritorium. Förslaget medför att en

inspektion inte kan ske i förebyggande

syfte, för att kontrollera om ett fartyg

är i sådant skick att det inte finns

risk för oljeutsläpp, utan först efter

ett utsläpp. Det måste finnas utrymme

för ett aktivt agerande för att ge ett

effektivt skydd av den marina miljön.

Förra året fick 27 000 oljeskadade

fåglar skjutas på Gotland. Det var

rekord i mängd oljeskadad fågel och

rekord i antal oljeutsläpp i Östersjön.

En fördjupad utbildning för åklagare

när det gäller brott mot

miljölagstiftningen startar i höst och

skall i fortsättningen genomföras

årligen. Utbildningens syfte är att ge

en första grundläggande beskrivning av

den viktigaste miljölagstiftningen samt

hur en förundersökning bedrivs. En

samordning mellan den utbildning som

redan finns för förundersökare och

utredare och den nya utbildningen för

åklagare kan förhoppningsvis resultera

i fler fällande domar när det handlar om

miljöbrott och på sikt färre brott.

Propositionens lagtext

Regeringen har följande förslag till

lagtext.

1 Förslag till lag om begränsning av

tillämpningen av

svensk lag vad gäller vissa brott

begångna på utländska

fartyg

2 Förslag till lag om

ersättningsskyldighet vid skada på

undervattenskablar och rörledningar m.m.

3 Förslag till lag om verkställighet av

domar och beslut

som har meddelats enligt Förenta

nationernas havsrätts-

konvention av den 10 december 1982

4 Förslag till lag om ändring i

naturvårdslagen

(1964:822)

5 Förslag till lag om ändring i lagen

(1966:314) om

kontintentalsockeln

6 Förslag till lag om ändring i lagen

(1971:1154) om

förbud mot dumpning av avfall i vatten

7 Förslag till lag om ändring i lagen

(1975:88) med

bemyndigande att meddela föreskrifter om

trafik, transporter

och kommunikationer

8 Förslag till lag om ändring i lagen

(1976:661) om

immunitet och privilegier i vissa fall

9 Förslag till lag om ändring i lagen

(1980:424) om

åtgärder mot vattenförorening från

fartyg

10 Förslag till lag om ändring i lagen

(1988:950) om

kulturminnen m.m.

11 Förslag till lag om ändring i lagen

(1992:1140) om

Sveriges ekonomiska zon

12 Förslag till lag om ändring i

fiskelagen (1993:787)

Justitieutskottets yttrande

1995/96:JuU9y

Havsrättskonventionen och

tillämpningsavtalet

Till utrikesutskottet

Inledning

Utrikesutskottet har den 23 april 1996

beslutat bereda justitieutskottet

tillfälle att senast den 9 maj 1996 avge

yttrande över proposition 1995/96:140

Havsrättskonventionen och

tillämpningsavtalet jämte motion

1995/96:U33 av Bodil Francke Ohlson

m.fl. (mp) som väckts med anledning av

propositionen i de delar som har samband

med utskottets beredningsområde.

Utskottet

Inledning

Sverige undertecknade Förenta

nationernas (FN:s) havsrättskonvention

den 10 december 1982 i Montego Bay,

Jamaica tillsammans med 157 andra

stater. Konventionen trädde i kraft den

16 november 1994, tolv månader efter det

att den ratificerats av 60 stater.

Havsrättskonventionen har betecknats som

den mest omfattande konvention som

hittills framförhandlats inom FN.

Den 29 juli 1994 undertecknade Sverige

ett tillämpningsavtal, som modifierar

havsrättskonventionens del XI, angående

djuphavsutvinning av mineral m.m. Detta

avtal underlättade för industriländerna,

och därmed Sverige, att inleda arbetet

på en ratifikation av konventionen och

avtalet.

Havsrättskonventionen erbjuder ett i

det närmaste heltäckande regelverk för

havens fredliga utnyttjande och

inkluderar samtliga marina områden,

havsbotten och i viss mån även

luftrummet över havsområdet.

I konventionen fastställs

territorialhavets maximala bredd till 12

nautiska mil. Kuststatens suveräna

rättigheter vad avser fiske och andra

levande tillgångar får inom ramen för en

ekonomisk zon utövas upp till 200

nautiska mil från kusten. Konventionen

ålägger kuststaten att bevara dessa

tillgångar samt ålägger alla stater en

skyldighet att samarbeta om bevarandet

av fiskbestånden i det fria havet,

inklusive sådana bestånd som rör sig

såväl i det fria havet som i staters

ekonomiska zoner.

Konventionen innehåller också ett

omfattande regelverk med förpliktande

bestämmelser till skydd av den marina

miljön. Reglerna inbegriper alla slags

föroreningar från fartyg, från

landbaserad verksamhet, genom dumpning

samt genom verksamhet på havsbotten.

Berörda parter uppmanas att samarbeta

för att gemensamt lösa uppkommande

problem. Konventionen har betecknats som

ett av de hittills mest omfattande

internationella instrumenten för

miljövård.

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslår regeringen att

riksdagen godkänner FN:s

havsrättskonvention och

tillämpningsavtalet med de förklaringar

som regeringen förordat.

Vidare föreslås att riksdagen antar

vissa ändringar och kompletteringar av

svensk lag. Bl.a. föreslås att riksdagen

dels antar av regeringen i propositionen

framlagda förslag till lag om

begränsning av tillämpningen av svensk

lag vad gäller vissa brott begångna på

utländska fartyg, lag om

ersättningsskyldighet vid skada på

undervattenskablar och rörledningar m.m.

och lag om verkställighet av domar och

beslut som har meddelats enligt Förenta

nationernas havsrättskonvention av den

10 december 1982, samt dels antar

regeringens förslag till ändringar i ett

flertal lagar.

Lagstiftningen föreslås träda i kraft

den 1 juli 1996.

Yttrandets omfattning

De frågor som aktualiseras i ärendet och

som ligger inom justitieutskottets

beredningsområde berörs i första hand i

propositionens avsnitt 6.3.

Tillämpningen av straffrättsliga

bestämmelser på miljöområdet i vissa

fall och där framför allt avsnitt 6.3.1

som gäller begränsning av tillämpningen

av svensk lag vad gäller vissa brott

begångna på utländska fartyg

(propositionens lagförslag nr 2). I

yttrandet behandlas även yrkande 1 i

motion U33.

Bakgrund

Inledningsvis vill utskottet något

beröra den rättsliga indelningen av

havet och tillämpligheten av svensk lag.

Havet indelas i rättsligt hänseende i

inre vatten, territorialhav och det fria

havet. Dessutom förekommer olika typer

av zoner som ekonomisk zon och

angränsande zon samt andra typer av

avgränsningar t.ex. av

kontinentalsockeln, dvs. kuststatens

landmassa under havsbotten.

Sveriges sjöterritorium regleras genom

lagen (1966:374) om Sveriges

sjöterritorium, som omfattar inre vatten

och territorialhavet enligt följande.

Som inre vatten räknas

a) insjöar, vattendrag och kanaler samt

b) vid kusterna belägna hamnar, bukter

och vikar samt vattenområden innanför

och mellan öar, holmar och skär intill

räta linjer som regeringens bestämmer.

Som territorialhavet räknas för svenskt

vidkommande de till saltsjön hörande

vattnen, vilka sträcker sig intill ett

avstånd av tolv nautiska mil, eller 22

224 meter från rikets landområden eller

från linjer som mot havet bildar gräns

för de under b) nämnda vattnen, dock

längst intill gränsen mot annat lands

sjöterritorium sådan denna gräns blivit

bestämd.

De inre vattnen och territorialhavet

bildar tillsammans sjöterritoriet.

Sveriges territorialhav är i princip 12

nautiska mil brett, en sträcka

motsvarande drygt två landmil. På vissa

kuststräckor är dock - beroende på

närheten till andra - territorialhavets

bredd något mindre. Sverige har vidare

en ekonomisk zon enligt lagen

(1992:1140) därom. Den ekonomiska zonen

omfattar det havsområde utanför

territorialgränsen som regeringen

föreskriver. Med hänsyn till Sveriges

geografiska läge följer avgränsningen av

den ekonomiska zonen i huvudsak den s.k.

mittlinjeprincipen.

Bestämmelser om tillämpligheten av

svensk lag finns i 2 kap. brottsbalken.

De frågor bestämmelserna behandlar

brukar betecknas såsom frågor om

strafflags tillämplighet i rummet. Fullt

adekvat är emellertid inte denna

beteckning. Huruvida svensk straffrätt

är tillämplig beror nämligen inte alltid

på var den aktuella gärningen är

begången. Vem som begått gärningen och

mot vem eller mot vad den är riktad kan

också vara av betydelse. Huruvida svensk

straffrätt är tillämplig är en fråga som

är sammankopplad med frågan om svensk

domstols kompetens. Bestämmelserna i

kapitlet riktar sig endast till de

svenska domstolarna, eftersom svensk lag

inte råder över andra domstolar. I

bestämmelserna anges när de svenska

domstolarna är kompetenta att döma.

Av 1 § framgår i enlighet med den s.k.

territorialprincipen att den svenska

kompetensen omfattar alla i Sverige

begångna brott. Här avses Sveriges land-

och sjöterritorium ävensom luftrummet

ovanför detta.

Det är inte avsett att alla brott som

begås inom Sverige skall beivras genom

den svenska straffrättskipningen. Brott

som begåtts, visserligen inom riket och

under den svenska kompetensen, men på

utländskt fartyg eller luftfartyg av

utlänning som var befälhavare eller

tillhörde besättningen på fartyget eller

eljest medföljde detta mot sådan

utlänning eller mot utländskt intresse

kan angå Sverige så lite, att det synes

böra ankomma på den utländska stat dit

fartyget eller luftfartyget hör att

beivra brottet. I 5 § första stycket ges

alltså en regel om att åtal för sådana

brott inte får väckas utan särskilt

förordnande av regeringen eller den

regeringen bemyndigat därtill.

Huvudreglerna beträffande brott som

begåtts utom riket finns i 2 §. Enligt

första stycket omfattar den svenska

kompetensen i enlighet med den s.k.

personalitetsprincipen i princip alla av

svensk medborgare begångna brott, och

med svensk medborgare jämställs

utlänning med hemvist i Sverige. Första

stycket utsträcker emellertid

kompetensen även till brott utom riket

av andra utlänningar, nämligen dels

utlänning, som efter brottet blivit

svensk medborgare eller tagit hemvist

här i riket eller som är dansk, finsk,

isländsk eller norsk medborgare och

finns här, dels annan utlänning som

finns här i riket, under förutsättning

att på brottet enligt svensk lag kan

följa fängelse i mer än sex månader. I 2

§ andra stycket finns en bestämmelse om

krav på dubbel straffbarhet. Enligt

denna bestämmelse gäller inte

kompetensreglerna i första stycket om

gärningen är fri från ansvar enligt

lagen på gärningsorten eller om den

begåtts inom område som inte tillhör

någon stat och enligt svensk lag svårare

straff än böter inte kan följa på

gärningen. - Till den sistnämnda

bestämmelsen återkommer utskottet i det

följande. - Av 2 § tredje stycket

framgår att hänsyn till gärningsortens

lag även måste tas på det sättet att där

föreskrivet straffmaximum skall

respekteras vid bestämmande av påföljd i

fall som avses i 2 §.

I 3 § anges vissa specialfall, som

oberoende av innehållet i lagen på

gärningsorten och alltså med undantag

från vad i 2 § stadgas, faller under

svensk straffrättslig jurisdiktion. Det

är här bl.a. fråga om brott på svenskt

fartyg eller luftfartyg eller på ett

område där en avdelning av

försvarsmakten befann sig, brott som

begåtts vid tjänstgöring utom riket av

någon som är anställd i utlandsstyrkan

inom försvarsmakten, brott som förövats

mot offentligt svenskt intresse, brott

mot privata svenska intressen som

förövats inom område som icke tillhör

någon stat, kapning, sjö- eller

luftfartssabotage, flygplatssabotage,

försök till sådana brott, folkrättsbrott

och osann eller ovarsam utsaga inför en

internationell domstol samt brott för

vilket enligt svensk lag icke är stadgat

lindrigare straff än fängelse i fyra år

eller däröver.

Här bör erinras om att författningar

vid sidan av brottsbalken kan hänföra

brott utomlands under den svenska

kompetensen även i fall då 2 kap. 2 och

3 §§ brottsbalken inte är tillämpliga.

Detta är fallet bl.a. med den nedan

redovisade lagen (1971:1154) om förbud

mot dumpning av avfall i vatten

(dumpningslagen), lagen (1992:1140) om

Sveriges ekonomiska zon, lagen

(1966:314) om kontinentalsockeln,

fiskelagen (1993:787) och lagen

(1995:732) om skydd för gravfriden vid

vraket efter passagerarfartyget Estonia.

Begränsning av tillämpningen av svensk

lag vad gäller vissa brott begångna på

utländska fartyg

Propositionen

Regeringen föreslår i propositionen att

det införs en särskild lag med

bestämmelser som begränsar svensk lags

tillämplighet i fråga om vissa

miljöbrott när dessa begås på utländska

fartyg utanför svenskt inre vatten, dvs.

i Sveriges territorialhav eller bortom

detta. För sådana brott skall inte vid

svensk domstol få dömas till strängare

straff än böter, om det inte är fråga om

en allvarlig och uppsåtlig gärning som

avser förorening i territorialhavet. I

lagen föreslås vidare en särskild

preskriptionsregel för dessa brott ( 3

år).

Bakgrunden är innehållet i

konventionens artikel 230. Enligt punkt

1 i artikeln får endast ekonomiska

påföljder ådömas för överträdelser av

nationella lagar och förordningar eller

tillämpliga internationella regler och

normer för förhindrande, begränsning och

kontroll av förorening av den marina

miljön, som utländska fartyg begått

utanför territorialhavet. Samma sak

gäller förorening som begåtts av

utländska fartyg i territorialhavet

(punkt 2), dock med undantaget att annat

straff än ekonomiska påföljder får

utdömas för en gärning som avser

uppsåtlig och allvarlig förorening i

territorialhavet. Sistnämnda

specialreglering anknyter till artikel

19 punkt 2 h, av vilken följer att en

uppsåtlig och allvarlig förorening i

territorialhavet är att anse som ett

störande av kuststatens lugn, ordning

eller säkerhet. Enligt artikel 19 medför

en sådan gärning under genomfart i

territorialhavet att genomfarten inte

skall anses som oskadlig.

Gällande rätt

Bestämmelser om straff för förorening

från fartyg finns i flera olika

författningar och den föreslagna

begränsningslagen berör bl.a. följande

straffbestämmelser.

Straffbuden om miljöbrottslighet i

brottsbalken. Enligt 13 kap. 8 a §

brottsbalken döms den som förorenar

bl.a. vatten på ett sätt som medför

eller kan medföra sådana hälsorisker för

människor eller sådana skador på djur

eller växter, som inte är av ringa

betydelse, eller annan betydande

olägenhet i miljön för miljöbrott till

böter eller fängelse i två år, om inte

behörig myndighet har tillåtit

förfarandet eller detta är allmänt

vedertaget. Om brottet är grovt döms

till fängelse i lägst sex månader eller

högst sex år. Om gärningen med hänsyn

till omständigheterna kan anses

försvarlig, döms inte till ansvar enligt

paragrafen. Om ett brott som nu sagts

begås av oaktsamhet döms enligt 13 kap.

9 § andra punkten brottsbalken för

miljöstörning till böter eller fängelse

i högst två år.

Enligt bestämmelser i 10 kap. 1 § lagen

(1980:424) om åtgärder mot

vattenförorening från fartyg

(vattenföroreningslagen) döms den som

uppsåtligen eller av oaktsamhet släpper

ut olja från fartyg inom Sveriges

sjöterritorium och ekonomiska zon samt

Östersjöområdet utanför dessa

vattenområden till böter eller fängelse

i högst två år. Detsamma gäller den som

inte begränsar ett sådant utsläpp. Om

befälhavaren har brustit i den tillsyn

som behövs för att utsläpp inte skall

ske döms även han till böter eller

fängelse i högst två år enligt 10 kap. 2

§ i samma lag. Enligt lagens 10 kap. 3

' döms den som uppsåtligen eller av

oaktsamhet bryter mot en föreskrift om

förbud eller begränsning av trafik i

vissa farvatten eller om läktring av

skadliga ämnen till böter eller fängelse

i högst två år. Även en rad andra

förfaranden straffbeläggs i lagen och

vissa överträdelser föranleder endast

böter. Svensk domstol har kompetens

såvitt gäller brott mot lagen som

begåtts utom riket i den mån så följer

av reglerna om svensk lags

tillämplighet i 2 kap. brottsbalken.

Enligt bestämmelser i 8 kap.

vattenföroreningslagen kan också en

ekonomisk sanktion,

vattenföroreningsavgift, tas ut när

något av utsläppsförbuden i lagen

överträds från ett fartyg. Avgiften kan

endast tas ut vid utsläpp av olja.

Avgiften bestäms med hänsyn till

utsläppets omfattning och fartygets

storlek. Avgiftsbeloppen är höga och

finns angivna i en i lagen särskild

införd tabell. Avgift skall påföras den

fysiska eller juridiska person som vid

överträdelsen var fartygets redare efter

principen om strikt ansvar. Om det

avgörande inflytandet över fartygets

drift utövades av någon annan i redarens

ställe, skall avgiften dock påföras

denne. Under vissa omständigheter kan

avgiften påföras den som vid

överträdelsen var fartygets ägare.

Frågor om vattenföroreningsavgift prövas

av Kustbevakningen och får överklagas

hos tingsrätt som är sjörättsdomstol i

den ort där den enhet vid

Kustbevakningen som meddelat det

överklagade beslutet har sitt säte.

Vattenföroreningslagen innehåller

bestämmelser om säkring av bevis och

säkerställande av statens anspråk på

avgiften. Således får Kustbevakningen

meddela de förbud eller förelägganden

beträffande fartyget som är nödvändiga

för att säkra bevisning, såsom förbud

mot fartygets avgång eller vidare resa

eller föreläggande att fartyget skall

anlöpa viss hamn (6 §). En sådan åtgärd

får riktas mot utländskt fartyg som

befinner sig i Sveriges territorialhav

eller ekonomiska zon, med anledning av

utsläpp i ekonomisk zon, endast om a)

det är klarlagt att det har skett ett

utsläpp från fartyget, och b) detta

utsläpp har medfört eller kan medföra

betydande skador på stränder i Sverige

eller därmed sammanhängande intressen

eller på tillgångar i Sveriges

territorialhav eller ekonomiska zon.

Påförs någon som är ägare av fartyget

eller lasten vattenföroreningsavgift,

får kustbevakningen samtidigt

beträffande egendomen besluta om förbud

mot fartygets avgång eller vidare resa

eller föreläggande att fartyget skall

anlöpa viss hamn.

I lagen (1971:1154) om förbud mot

dumpning av avfall i vatten regleras

dumpning av avfall från svenska fartyg,

oberoende av var fartyget befinner sig,

och från utländska fartyg som befinner

sig i svenskt territorialhav eller

Sveriges ekonomiska zon. Enligt

dumpningslagen är det förbjudet att inom

Sveriges sjöterritorium och ekonomiska

zon släppa ut avfall i vatten. Den som

uppsåtligen eller av oaktsamhet dumpar

något i havet kan dömas till böter eller

fängelse i högst ett år. Lagen

straffbelägger också vissa andra

förfaranden. Lagen innehåller en

bestämmelse av vilken framgår att svensk

domstol har domsrätt över brott mot

lagen som begås utom riket även om 2

kap. 2 och 3 §§ brottsbalken inte är

tillämpliga.

Överväganden

När det gäller införandet av en

begränsningslag kan utskottet ställa sig

bakom regeringens överväganden.

Utskottet anser således att en

anpassning till konventionens artikel

230 inte bör ske genom en sänkning av

straffen för de aktuella bestämmelserna

till enbart böter utan genom införandet

av en lag i vilken föreskrivs ett

specificerat undantag från möjligheten

att döma till strängare straff än böter

i andra situationer än då konventionen

tillåter detta. Utskottet har inga

invändningar mot regeringens förslag

till begränsningslag. Därutöver vill

utskottet anföra följande.

Begränsningslagens bestämmelser innebär

att endast böter kan komma i fråga som

straffrättslig påföljd när förorening

har skett från ett utländskt fartyg i

Sveriges ekonomiska zon. En konsekvens

av detta är, som regeringen påpekar i

propositionen (s. 163), att svensk lags

tillämplighet och svensk domstols

behörighet såvitt avser ett sådant brott

inte längre följer av reglerna i 2 kap.

2 § brottsbalken. Som redogjorts för

ovan krävs ju att strängare straff än

böter är föreskrivet för brottet för att

svensk domsrätt skall följa av den

bestämmelsen när brottet begåtts på ett

område som inte tillhör någon stat.

Begränsningslagens regler om bötesstraff

medför alltså att svensk jurisdiktion

kommer att saknas, t.ex. vid brott mot

vattenföroreningslagen i Sveriges

ekonomiska zon som begåtts från ett

utländskt fartyg.

Enligt regeringen innebär det sagda

emellertid inte att Sverige skulle vara

förhindrat att ingripa med andra medel

än rent straffrättsliga mot föroreningar

i den svenska ekonomiska zonen.

Regeringen pekar på att vid utsläpp av

olja kan - oberoende av bestämmelserna i

2 kap. brottsbalken - den ovan nämnda

särskilda vattenföroreningsavgiften tas

ut av fartygets redare eller i vissa

fall av annan person enligt

bestämmelserna i 8 kap.

vattenföroreningslagen. En sådan avgift

kan, anför regeringen, många gånger

antas vara en betydligt effektivare och

mer ingripande sanktion än böter.

Regeringen har mot bakgrund av det sagda

inte funnit skäl att i detta sammanhang

föreslå någon ändring av bestämmelserna

i 2 kap. brottsbalken för att utvidga

svensk domsrätt.

Utskottet delar regeringens uppfattning

så till vida att utskottet anser det

uteslutet att i detta sammanhang ändra

brottsbalkens generella regler om svensk

lags tillämplighet och svensk domsrätt

när det gäller brott som begåtts utanför

riket. Utskottet vill dock peka på att

problemet på ett mindre ingripande sätt

skulle kunna få en partiell lösning.

Som redovisas ovan innehåller flera

författningar vid sidan av brottsbalken

bestämmelser som hänför brott utomlands

under de svenska domstolarnas kompetens

även om 2 kap. 2 och 3 §§ brottsbalken

inte är tillämpliga. Detta är fallet

beträffande dumpningslagen (se 10 §).

Begränsningslagens bestämmelser

föranleder därför inte någon konsekvens

för den svenska domsrätten när det

gäller dumpning från utländskt fartyg av

avfall i Sveriges ekonomiska zon.

Däremot kan påföljden på grund av

begränsningslagen inte bli strängare än

böter. En motsvarande reglering skulle

kunna göras i vattenföroreningslagen.

Utskottet vill i sammanhanget erinra om

att avsikten med införandet av

vattenföroreningsavgiften, som för

övrigt endast gäller oljeutsläpp, var

att den skulle utgöra en förstärkning av

straffsanktionerna vid otillåtna utsläpp

från fartyg. Den var alltså inte tänkt

som någon ersättning för straff. Enligt

vad som då uttalades i förarbetena borde

kriminaliseringen behållas inte minst

som ett uttryck för samhällets moraliska

fördömande av otillåtna utsläpp (jfr

prop. 1982/83:87 s. 14 f).

Frågan om ändringar i

vattenföroreningslagen ligger utanför

utskottets beredningsområde och

utskottets avsikt har endast varit att

peka på en möjlighet att lösa ett

straffrättsligt problem som uppkommit på

grund av konventionsåtagandena.

Utskottet tar således inte ställning

till andra konsekvenser, t.ex. om den

antydda regleringen skulle kunna strida

mot andra svenska internationella

åtaganden eller om det är lämpligt att

genomföra en sådan lagändring utan

ytterligare beredning.

Härutöver vill utskottet anföra

följande.

Utskottet kan konstatera att

oljeutsläppen i svenska farvatten ökat

under senare tid och att havsmiljön

blivit allt sämre. Från Kustbevakningen

har utskottet inhämtat att under 1995

registrerades 153 oljeutsläpp i Sveriges

ekonomiska zon. I 23 fall var

utsläppskällan känd och flertalet torde

ha rapporterats till polismyndighet.

Uppgift saknas om huruvida något av

fallen lett till åtal (detta gäller

svenska fartyg). Enligt vad utskottet

erfarit har regeringen inte i något fall

behandlat eller meddelat tillstånd till

åtal för utsläpp från utländskt fartyg i

Sveriges ekonomiska zon.

Under år 1996 har Kustbevakningen höjt

ambitionsnivån innebärande att svenska

farvatten intensivövervakats under vissa

tider. Detta har inneburit att hittills

i år har 115 oljeutsläpp registrerats i

den ekonomiska zonen. Härav har sju

stycken rapporterats till åtal.

I sitt remissvar över den promemoria

som ligger till grund för propositionen

har Sjöfartsverket anfört att Sverige i

det internationella arbetet gjort stora

ansträngningar med att införa skärpta

regler vid föroreningar av miljön och

att införandet av begränsningslagen

rimmar illa härmed. Både Kustbevakningen

och Sjöfartsverket har betonat att det

förhållandet att det inte går att utdöma

annat än böter för de straffbelagda

handlingarna enligt begränsningslagen

inte får medföra att gärningarna anses

mindre straffvärda än tidigare;

lagändringen utgör alltså endast en

anpassning till havsrättskonventionen.

Utskottet delar denna uppfattning.

Utskottet ser med tillfredsställelse

att en arbetsgrupp under

Helsingforskommissionens

Sjöfartskommitté (HELCOM MC) med

företrädare för Östersjöstaterna vid ett

möte i Helsingfors i mars i år kom

överens om en strategi för Östersjön.

Strategin innebär att ett ingående och

omfattande regionalt samarbete för

uppbyggnad, utveckling och harmonisering

av systemet med mottagningsanläggningar

för oljeavfall i hamnarna runt Östersjön

skall inledas. Detta torde kunna

nedbringa de olagliga oljeutsläppen.

Detta är emellertid inte tillräckligt.

Vid sidan härav bör möjligheterna att

ingripa med straffrättsliga medel

alltjämt kvarstå; begränsningslagen får

ses som en åtgärd i detta syfte.

Alternativet till begränsningslagen

skulle nämligen på grund av

konventionsåtagandena vara

avkriminalisering.

Utskottet anser att det snarast bör

vidtas åtgärder för att effektivisera

det rättsliga förfarandet när det gäller

att beivra oljeutsläpp i bl.a.

Östersjön. Här kan naturligtvis olika

vägar prövas. Ansträngningar bör t.ex.

göras inom berörda myndigheter för att

föra ytterligare fall till åtal; här ser

utskottet med tillfredsställelse

Kustbevakningens höjda ambitionsnivå.

Vidare kan sanktionssystemet förbättras

inte minst genom ett effektivare

indrivningsförfarande. Ett samarbete med

övriga kuststater med detta syfte skulle

kunna aktualiseras.

Vid sidan av de rent straffrättsliga

åtgärderna finns, som nämnts ovan, även

ekonomiska sanktioner att tillgripa. Det

handlar dels om företagsbot, som dock

förutsätter att det kan visas att brott

föreligger (se 36 kap. 7-10 §§

brottsbalken), dels om

vattenföroreningsavgift. I sistnämnda

fall gäller strikt ansvar. Avgiften, som

varit oförändrad sedan år 1984, har

nyligen höjts (prop. 1994/95:28, TU5,

rskr. 121) för att behålla sin

preventiva verkan. Enligt vad utskottet

erfarit från Kustbevakningen finns dock

vissa svårigheter att driva in dessa

avgifter. Även här skulle åtgärder för

att effektivisera indrivningen alltså

kunna verka avhållande. Utskottet

förutsätter att åtgärder i denna

riktning vidtas.

Miljöbalksutredningen bör särskilt

ingående undersöka olika möjligheter på

det straffrättsliga området för att

komma till rätta med föroreningen av den

marina miljön. Här kan utvidgade

direktiv i det pågående

utredningsarbetet komma i fråga. Även

andra vägar kan prövas. Utskottet har

t.ex. tidigare utgått från att det i

samband med utvärderingen av

företagsbotsinstitutet sker överväganden

om institutets användning på

miljöbrottsområdet (jfr 1994/95:JuU24 s.

27).

Avslutningsvis vill utskottet framhålla

att det naturligtvis, som alltid när det

gäller nya åtgärder, måste göras en

avvägning mellan tillgängliga resurser

och effektiviteten i de åtgärder som

övervägs.

Det får ankomma på regeringen att i

linje med vad som nu anförts vidta de

åtgärder som behövs för att åstadkomma

ett bättre skydd för den marina miljön.

Utskottet anser att riksdagen bör göra

ett tillkännagivande med den innebörd

som utskottet nu gett uttryck för.

I övrigt har utskottet inte något att

anföra när det gäller propositionen.

Åklagarens kompetens vid

miljöbrottslighet m.m.

Motionen

I motion U33 (yrkande 1) begärs ett

tillkännagivande om svårigheterna att

åtala och döma personer som begått brott

mot t.ex. vattenföroreningslagen. Enligt

motionärerna är en av förklaringarna

till att brott mot nämnda lag inte

beivras bl.a. åklagarnas bristande

kompetens vad gäller denna typ av

brottslighet. Samtidigt, anför

motionärerna, finns varken resurser

eller tid att ägna sig åt dessa brott.

Motionärerna anser att regeringen bör

komma med förslag till åtgärder som

t.ex. leder till en ökad kompetens för

miljöbrottslighet hos åklagarna. Vidare

bör enligt motionärerna miljöbrotten

prioriteras.

Tidigare riksdagsbehandling m.m.

Utskottet har vid flera tillfällen

behandlat motioner som rör åklagarens

kompetens rörande miljöbrottslighet.

Senast under förra riksmötet behandlade

utskottet vid flera tillfällen frågan.

I samband med riksdagens beredning av

budgeten för polisväsendet behandlade

utskottet en motion vari begärdes att

miljöbrottsligheten skulle utgöra ett

prioriterat område i polisarbetet.

Utskottet (1994/95:JuU14 s. 7) påpekade

att miljöbrottslighet, särskilt i grövre

former, ofta utgör ett led i ekonomisk

brottslighet som polisen i enlighet med

vad regeringen uttalade i

budgetpropositionen hade att särskilt

prioritera. Utskottet var emellertid

inte berett att härutöver ta ställning

för att bekämpningen av all

miljöbrottslighet skulle prioriteras

framför bekämpningen av annan,

allvarlig, brottslighet. Utskottet

avstyrkte i sitt av riksdagen godkända

betänkande bifall till motionen.

Även i samband med riksdagsbehandlingen

av budgeten för åklagarväsendet

behandlade utskottet en motion vari

yrkades en ökning av anslaget till

åklagarmyndigheterna för att användas

för personalförstärkningar och

utbildning när det gäller miljöbrott.

Utskottet (1994/95:JuU18 s. 7) anförde

inledningsvis bl.a. att samtliga

aspiranter som antas till

åklagarutbildningen deltar i utbildning

i bl.a. miljörätt inför sin juris

kandidatexamen, samt att

miljöbrottslighet därutöver behandlas

under ett eget avsnitt i åklagarkurs 1 i

åklagarväsendets aspirantutbildning.

Utskottet konstaterade att

miljöbrottslighet inte sällan har ett

samband med ekonomisk brottslighet och

hänvisade till att budgetramen för

åklagarväsendet under budgetåret 1994/95

förstärkts för anställning av 30

ekoåklagare. Utskottet var inte berett

att förorda att åklagarmyndigheterna

anvisades ytterligare medel utöver

regeringsförslaget. Utskottet förutsatte

att det inom åklagarväsendet vid de

nödvändiga prioriteringar som måste

göras avsattes lämpliga resurser för

utbildning och utredning av

miljöbrottslighet. Utskottet avstyrkte i

sitt av riksdagen godkända betänkande

bifall till motionen.

Även i samband med att utskottet

behandlade regeringens skrivelse om

åtgärder mot den ekonomiska

brottsligheten (skr. 1994/95:217)

avstyrktes en motion som rörde frågan om

miljöbrottslighet. I skrivelsen

redovisade regeringen sin strategi som

innebar att myndigheterna väsentligt

skulle fördjupa sitt samarbete för att

effektivisera kontroll, utredning och

lagföring för att i ökad utsträckning

kunna förebygga ekonomisk brottslighet.

Samverkan skulle, enligt skrivelsen,

omfatta såväl statliga som kommunala

myndigheter.

I motionen yrkades att de aviserade

samordningsåtgärderna också borde gälla

miljöbrottsligheten.

Utskottet (1994/95:JuU25 s. 24)

konstaterade att det inte förelåg någon

oenighet i frågan. Miljöbrottslighet

kunde, ansåg regeringen i sin skrivelse,

också räknas till den ekonomiska

brottsligheten och det krävdes också

samordning när det gäller åtgärder mot

ekobrottslighet i form av miljöbrott.

Utskottet ansåg att motionen fick anses

tillgodosedd genom regeringens

uttalande.

I samma ärende avstyrkte utskottet en

motion vari efterlystes bättre

utbildning för rättsväsendet när det

gäller miljöbrottslighet.

Utskottet konstaterade att bekämpningen

av miljöbrottslighet ställer särskilda

kompetenskrav men avstyrkte bifall till

motionen mot bakgrund av att regeringen

aviserat ett uppdrag till samtliga

myndigheter att planera och genomföra

kompetensutveckling bl.a. inom

åklagarväsendet i fråga om ekonomisk

brottslighet.

I ett frågesvar i riksdagens kammare

den 21 november 1995 (riksdagens

snabbprotokoll 1995/96:26) om miljöbrott

anförde justitieministern bl.a. att en

höjning av kompetensen rörande

miljöbrott initierats och att särskilda

utbildningsinsatser för såväl poliser

som åklagare vidtagits sedan i vart fall

mitten av 80-talet. Hon anförde vidare

att det sedan våren 1995 ges en åtta

veckors miljöutbildning för särskilda

utredare av miljöbrott. Utbildningen

omfattar, förutom lagstiftningen på

området, även ekologi och miljövård samt

samverkan mellan polis och

tillsynsmyndigheter.

Inom utredningsväsendet pågår för

närvarande överväganden när det gäller

sanktionssystemet på miljöområdet.

Miljöbalksutredningen skall enligt

tilläggsdirektiv (1994:134) utreda hur

ett nytt sanktionssystem kan se ut.

Utredningen skall enligt sina direktiv

lämna ett slutbetänkande sommaren 1996.

Vidare har en särskild utredare

tillkallats för att utreda frågor om

sanktioner vid brott i näringsverksamhet

med syfte att effektivisera bekämpningen

av den ekonomiska brottsligheten (dir.

1995:95). I uppdraget ingår att

kartlägga och utvärdera hur reglerna om

företagsbot tillämpas. Utredaren skall

mot bakgrund av denna utvärdering

utarbeta förslag till ett effektivt

sanktionssystem såvitt avser brott inom

näringsverksamhet. Vid detta arbete

skall utredaren överväga om ett system

med företagsbot bör ersättas med ett

ansvarssystem med straff som riktar sig

mot juridiska personer i likhet med vad

som finns i vissa andra länder.

Utskottet har vidare från Riksåklagaren

erfarit att en fördjupad utbildning för

åklagare när det gäller brott mot

miljölagstiftningen skall genomföras

årligen med början i höst. Utbildningens

syfte är att ge en första grundläggande

beskrivning av den viktigaste

miljölagstiftningen samt hur en

förundersökning bedrivs.

Överväganden

Utskottet kan konstatera att flera

utbildningsinsatser redan initieras för

rättsväsendets företrädare när det

gäller miljöbrottslighet. Utskottet

utgår, liksom tidigare, från att det

inom åklagarväsendet avsätts lämpliga

resurser för utbildning och utredning av

miljöbrottslighet vid de prioriteringar

som måste göras. När det gäller

motionsönskemålet om prioritering av

bekämpning av miljöbrottslighet kan

utskottet konstatera att denna fråga bör

behandlas i samband med beredningen av

årets budgetproposition.

Utskottet kan vidare konstatera att

miljöbrottsfrågorna är föremål för

överväganden inom ramen för det

miljöbalksarbete som pågår. Ur detta

arbete kan det givetvis komma fram en

del förslag som effektiviserar det

rättsliga förfarandet.

Utskottet anser det inte nödvändigt med

ett riksdagsuttalande i anledning av nu

berört motionsyrkande.

Stockholm den 14 maj 1996

På justitieutskottets vägnar

Gun Hellsvik

I beslutet har deltagit: Gun Hellsvik

(m), Birthe Sörestedt (s), Göran

Magnusson (s), Sigrid Bolkéus (s), Göthe

Knutson (m), Märta Johansson (s),

Ingbritt Irhammar (c), Margareta

Sandgren (s), Anders G Högmark (m), Siw

Persson (fp), Ann-Marie Fagerström (s),

Alice Åström (v), Pär Nuder (s), Kia

Andreasson (mp), Rolf Åbjörnsson (kds),

Helena Frisk (s) och Jeppe Johnsson (m).

Innehållsförteckning

Sammanfattning 1

Propositionen 1

Motionen 2

Utskottet 2

Hemställan 34

Reservation 36

Särskilt yttrande 37

Propositionens lagtext 39

Justitieutskottets yttrande 57