Bet. 1996/97:FöU4

Försvarsutskottets betänkande

1996/97:FÖU04

Styrning och uppföljning av totalförsvaret

Innehåll

Sammanfattning

Motionerna

Utskottet

Hemställan

Reservationer

Innehållsförteckning

1996/97

FöU4

Sammanfattning

I betänkandet redovisar utskottet vissa erfarenheter från den nyligen avslutade

försvarsbeslutsprocessen. Mot bakgrund av arbetet med försvarsbesluten år 1995

och år 1996 och den nya budgetproceduren pekar utskottet på vilket ytterligare

beslutsunderlag som regeringen framgent bör redovisa för riksdagen. Ett mer

omfattande beslutsunderlag än hittills begärs bl.a. avseende försvarets

operativa förmåga och dess prioriteringar, för målstyrning och

resultatredovisning samt för riksdagens ställningstagande till utveckling och

anskaffning av försvarsmateriel.

I betänkandet behandlas även ett antal motioner som har aktualiserat

riksdagens styrning och uppföljning av totalförsvaret.

Bakgrund

I proposition 1996/97:4 Totalförsvar i förnyelse - etapp 2 lämnar regeringen en

omfattande redovisning av det arbete som pågår rörande organisations- och

styrningsfrågor, samt - utan att lämna några förslag till riksdagsbeslut - sin

bedömning av vilka åtgärder som regeringen ämnar vidta avseende

* omstruktureringen inom Försvarsdepartementets område

* styrning och uppföljning av Försvarsmakten

* styrning och finansiering av det civila försvaret

* regeringens styrning av stödmyndigheterna.

Under inledningen av 1996/97 års riksmöte har ett antal motioner lämnats som

berör riksdagens styrning och uppföljning av totalförsvarets verksamhet.

I betänkandet 1996/97:FöU1 Sveriges försvarspolitik mot sekelskiftet (s. 250

-253) - grunden för 1996 års försvarsbeslut - behandlade utskottet vissa frågor

som rör styrning och uppföljning av Försvarsmakten, det civila försvaret samt av

stödmyndigheterna. Utskottet uttalade härvid att det är en strävan att ett

förslag från utskottets sida som rör riksdagens behov av framtida underlag m.m.

för beslut, styrning, uppföljning och utvärdering bör kunna föreläggas riksdagen

under våren 1997.

Motionerna

Moderata samlingspartiet är i motion 1996/97:Fö201 kritiskt mot den

försvarspolitiska beslutsprocessen. Regeringen borde ha framlagt

försvarsberedningens säkerhetspolitiska rapport som tillsammans med

riksdagspartiernas förslag skulle utgjort en säkerhetspolitisk kontrollstation.

Först efter riksdagens utlåtande och beslut avseende säkerhetspolitiken borde

regeringens förslag till heltäckande och långsiktigt försvarsbeslut ha

framlagts.

Motionärerna hemställer i yrkande 1

att riksdagen som sin mening ger till känna vad i motionen anförts om

processen inför försvarsbeslutet

Folkpartiet liberalerna pekar i motion 1996/97:Fö38 på att den då nytillträdda

socialdemokratiska regeringen hösten 1994 valde att tidigarelägga kommande

försvarsbeslut. Tidsplanen medgav inga egentliga förseningar. Det var allvarliga

brister i regeringens inledande hantering av den parlamentariska

försvarsberedningen. Folkpartiet är kritiskt mot att viktiga områden rörande

försvarets skolverksamhet, dimensioneringen av plikttjänstgöringen,

försvarsmaterielfrågorna samt om lednings- och styrsystem skjuts framför med

inriktning på den aviserade kontrollstationen 1998. Processen kring det

preliminära riktningsbeslutet 1995 var föga lyckosam. Turerna kring först

Försvarsmaktsplan 97 samt den mellan regeringen och Centerpartiet

framförhandlade försvarsbeslutspropositionen har skapat stor förvirring och

allvarliga påfrestningar för dem som berörs av det kommande försvarsbeslutet.

Motionärerna hemställer i yrkande 1

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts

om hanteringen av förberedelserna för försvarsbeslut 96.

Miljöpartiet de gröna erinrar i motion 1996/97:Fö42 om vissa slutsatser från

Utredningen för utvärdering av försvarets ledning och struktur (UTFÖR). Enligt

utredningen har politiker, Försvarsdepartementet och Försvarsmakten olika

uppfattningar om vilka mål man vill uppnå. Utredningen konstaterar också att

utvärderings- och insynsverktyg fattas och att mycket få västländer har en ÖB

med så stora befogenheter i fredstid som Sveriges. Styrmedlen och

redovisningssystemen bör enligt utredningens mening utvecklas så att en säkrare

uppföljning blir möjlig.

Enligt Miljöpartiet är riksdagen i dag alltför mycket i händerna på

regeringen. Motionärerna pekar på att regeringen i totalförsvarspropositionen

redovisar att den avser att hålla riksdagen informerad om hur utvecklingen av

mål- och resultatstyrningen av Försvarsmakten fortskrider. Det är enligt

Miljöpartiets uppfattning riksdagen som skall avgöra vad som är viktiga frågor

och i vilken utsträckning riksdagen skall utöva beslutanderätt i dessa. Det bör

vara riksdagen som definierar sin, respektive regeringens roller när det gäller

att fördela ansvaret för styrning och uppföljning av försvaret.

Särskild vikt bör läggas vid reglering när regeringen måste höra riksdagen

beträffande t.ex. materielbeställningar och vilket underlag till beslut som

krävs. Riksdagen bör enligt Miljöpartiet besluta om riktlinjer för hur

regeringen skall förankra beslut om utveckling och beställning av materiel för

att därmed säkra riksdagens inflytande över materielbeställningar och

utvecklingsarbeten.

Vidare stödjer Miljöpartiet regeringens förslag vad gäller säkerhetspolitiska

kontrollstationer. Miljöpartiet vill att nästa kontrollstation - utöver den

parlamentariska delaktigheten - bör beredas med stöd av kompetens från olika

samhällsområden, bl.a. experter på miljö- och sociala utvecklingstendenser samt

på informations- och ledningskrigföring. Överstyrelsen för civil beredskap bör

inkluderas redan från början i arbetet inför nästa försvarsbeslut.

Miljökriterier måste också väga tungt när det gäller lokaliseringsfrågor.

Motionärerna hemställer i yrkande 13

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts

om fortsatt behandling av styrning, uppföljning och utvärdering med anledning av

UTFÖR-utredningen,

Motionärerna hemställer i yrkande 37

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts

om arbetet inför nästa försvarsbeslut.

Miljöpartiet de gröna anser i motion 1996/97:Fö202 att regeringen fortlöpande

bör återkomma med förslag till beslut rörande materiel och utvecklingsarbete så

att riksdagen får större möjlighet att påverka till vad pengarna går. Riksdagen

bör besluta om riktlinjer för när regeringen skall förankra beslut om utveckling

och beställning av materiel för att förbättra riksdagens insyn och inflytande

över materielbeställningar och utvecklingsarbeten.

Motionärerna hemställer i yrkande 6

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts

om förbättrad insyn i och inflytande för riksdagen över materielbeställningar

och utvecklingsarbeten.

Miljöpartiet de gröna hemställer även i motion 1996/97:Fi213, yrkande 18 att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om

förbättrad insyn i och inflytande för riksdagen över materielbeställningar och

utvecklingsarbeten.

I motion 1996/97:Fö24 av Ingegerd Wärnersson (s) framhålls att det folkförsvar

som ÖB och statsmakterna är överens om, skulle stärkas om det demokratiska

inflytandet ökade inom ledningen för Försvarsmakten.

Motionären hemställer

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts

om en fredsmässig ledning av försvaret.

Utskottet

Utgångspunkter

Förutsättningarna för riksdagens styrning och uppföljning av verksamheten inom

totalförsvaret har på olika sätt påtagligt förändrats under 1990-talet. Genom

att bl.a. myndigheten Försvarsmakten bildades den 1 juli 1994 anvisar riksdagen

medel numera endast till en myndighet och över ett anslag på statsbudgeten till

det militära försvaret.

Inom det civila försvaret har kommunerna fått en alltmer betydelsefull roll i

totalförsvaret, inte minst genom att ansvaret för befolkningsskyddet och för

räddningstjänsten i krig fördes över till kommunerna den 1 juli 1995. Delar av

samhällets vitala infrastruktur drivs numera i aktiebolagsform och är sålunda

inte en del av statsförvaltningen. Statsbudgetens anslagsstruktur för det civil

försvaret har reformerats.

Ett stort antal myndigheter inom Försvarsdepartementets område t.ex.

Fortifikationsverket, Försvarets materielverk och Militärhögskolan finansieras

allt väsentligt genom uppdrag från Försvarsmakten, som därmed på ett dominerand

sätt påverkar verksamhetens inriktning och omfattning. Besluten om verksamheten

omfattning och närmare inriktning vid dessa myndigheter har således flyttats

från statsmakterna till bl.a. Försvarsmakten och andra instanser som ger uppdra

till dem.

Den finansiella styrningen och det finansiella regelverket har inneburit att

myndigheterna getts ökad ekonomisk frihet och större ansvar att inom ramen för

ett system med mål- och resultatstyrning disponera anvisade medel. Ansvaret för

och finansieringen av investeringar i samt drift och underhåll av mark,

anläggningar och lokaler har lagts om. Ansvaret för att utveckla och driva

arbetsgivarpolitiken har decentraliserats även inom försvarets område.

Genom erfarenheterna från arbetet med försvarsbeslutet aktualiseras en rad

frågor om riksdagens beslutsroll, samt vilket underlag som riksdagen bör få frå

regeringen. I ett antal motioner förs fram synpunkter och förslag till

riksdagsbeslut i hithörande frågor.

Det finns nu omfattande erfarenheter i riksdagen och i regeringen för att i en

något mer samlad form överväga och ta ställning till framtida behov av underlag

från bl.a. regeringen för riksdagens beslut om styrning och uppföljning.

Den försvarspolitiska beslutsprocessen

Försvarsbeslutsförberedelserna har genomförts med en ny ordning jämfört med

tidigare. Försvarsbeslutet har delats upp i två etapper där tyngdpunkten lagts

vid olika frågeställningar vid skilda tillfällen. Den första etappen omfattade

riksdagens ställningstagande till säkerhetspolitiken, försvarspolitiken,

övergripande mål och uppgifter för totalförsvaret samt om ekonomin. Den andra

etappen omfattar riksdagens ställningstagande till den säkerhetspolitiska

kontrollstationen, den närmare inriktningen av det militära försvarets krigs-

och grundorganisation och det civila försvarets funktioner.

Moderata samlingspartiet och Folkpartiet liberalerna riktar båda kritik mot de

försvarspolitiska beslutsprocessen. Moderata samlingspartiet anser i

1996/97:Fö201 (yrkande 1) att regeringen borde framlagt Försvarsberedningens

säkerhetspolitiska rapport som tillsammans med riksdagspartiernas förslag skull

utgjort en säkerhetspolitisk kontrollstation. Först efter ett beslut om denna i

riksdagen borde regeringen ha lagt fram förslag till heltäckande och långsiktig

försvarsbeslut.

Folkpartiet liberalerna anser i 1996/97:Fö38 (yrkande 1) att det fanns

allvarliga brister i regeringens inledande hantering av den parlamentariska

försvarsberedningen. Folkpartiet är kritiskt mot att viktiga frågor rörande

försvarets skolverksamhet, dimensioneringen av plikttjänstgöringen, anskaffning

av försvarsmateriel samt frågor om utveckling av lednings- och styrsystem sköts

fram till kontrollstationen 1998.

Försvarsutskottet anser för sin del att metoden att dela upp det långsiktiga

försvarsbeslutet i två skilda etapper har haft övervägande fördelar jämfört me

tidigare ordning - inte minst mot bakgrund av att totalförsvaret inriktats mot

att möta ett bredare spektrum av hot än tidigare, givits två nya huvuduppgifter

och att besluten medfört stora strukturella förändringar i Försvars-

maktens krigs- och grundorganisation. Enligt utskottets bedömning har de

säkerhetspolitiska frågorna fått en mer omfattande beredning i riksdagen än

tidigare. Den parlamentariska försvarsberedningens säkerhetspolitiska ana-

lysarbete har givit riksdagspartierna goda möjligheter till förberedelser och

att påverka regeringens slutliga ställningstagande.

Under såväl 1995 som 1996 har riksdagen tagit ställning till Sveriges

säkerhetspolitiska linje som grundval för utformningen av den nationella

försvarspolitiken. Genom att de säkerhetspolitiska frågorna beretts i ett

sammansatt utrikes- och försvarsutskott har bägge utskotten engagerats i

arbetet. Dessa ställningstaganden har påverkat såväl riksdagens principbeslut

1995 som dess detaljbeslut 1996 om Sveriges försvarspolitik samt om

totalförsvarets uppgifter och utformning. Ytterligare en säkerhetspolitisk

kontrollstation är aviserad till senast år 1998. Även den kommer att förberedas

av den parlamentariskt sammansatta försvarsberedningen. Därmed blir det möjligt

att från säkerhetspolitiska överväganden pröva om nu gällande beslut bör ligga

fast i alla delar, eller om korrigeringar är motiverade.

Den påverkan som den säkerhetspolitiska analysen och värderingen av de

strategiska förhållandena i vår omvärld, som Moderata samlingspartiet efterlyse

inför de försvarspolitiska övervägandena, anser utskottet i allt väsentligt

tillgodoses.

Utskottet är - i likhet med Folkpartiet liberalerna - medvetet om att ett

antal viktiga ställningstaganden som rör såväl Försvarsmakten som delar av det

civila försvaret återstår.

Genom att beslutet delats upp i två etapper bedömer utskottet att

myndigheternas förberedelsearbete har underlättats avsevärt. Viktiga

principbeslut av riksdag och regering har tidigt lagts till grund för

underlagsarbetet. Antalet planeringsförutsättningar och -antaganden har därmed

kunnat begränsas. Det har emellertid inte varit möjligt för myndigheterna och

regeringen att ta fram ett fullständigt underlag i alla delar till hösten 1996,

t.ex. när det gäller försvarets skolverksamhet, underlag som rör återtagning oc

anpassning, ledningssystemets utveckling och dimensioneringen av

civilplikttjänstgöringen. Detta är beklagligt - inte minst för den personal som

kan komma att beröras - men utskottet bedömer dock att fler instanser därmed

ges möjlighet att påverka övervägandena och kommande beslut. Det är angeläget

att riksdagen ges ett tillräckligt genomarbetat beslutsunderlag. Därför är det

motiverat att godta att vissa beslut får anstå till år 1997 och år 1998.

Miljöpartiet de gröna lämnar i 1996/97:Fö42 (yrkande 37) förslag bl.a. till

vilken expertis och vilka myndigheter som bör engageras i förberedelserna för

1998 års kontrollstation samt inför förberedelserna för nästa försvarsbeslut.

Utskottet anser rent principellt att det bör ankomma på regeringen att besluta

om formerna för hur den tar fram underlag för sina propositioner. Utskottet har

anledning att tro att den försvarsberedning som skall förbereda regeringen med

underlag för nästa kontrollstation, kommer att få stort inflytande på vilken

expertis m.m. som skall biträda den. Något bindande uttalande från riksdagen bö

därför inte göras. Nästa långsiktiga försvarsbeslut planeras till hösten 2001.

Riksdagen bör inte redan nu göra några uttalanden om hur förberedelserna för

detta beslut bör läggas upp.

Om det demokratiska inflytandet över Försvarsmakten behöver öka på sätt som

förs fram i motion 1996/97:Fö24, bör detta i första hand prövas av regeringen

innan riksdagen gör något uttalande.

Mot bakgrund av vad utskottet nu har anfört anser utskottet att motionerna

1996/97:Fö201 yrkande 1, 1996/97:Fö38 yrkande 1, 1996/97:Fö42 yrkande 37 samt

1996/97:Fö24 inte bör bifallas av riksdagen.

Omläggningen av den statliga budgeten och budgetarbetet har inneburit att alla

statliga utgifter för totalförsvarsändamål samlats i en ekonomisk ram med en

samlad beredning av alla totalförsvarsfrågor i ett riksdagsutskott. Det är

utskottets uppfattning att riksdagens och riksdagspartiernas överblick och insy

i totalförsvarsfrågor, och en samlad avvägning av dess resurser, väsentligt ha

förbättrats jämfört med den tidigare beredningsordningen då

totalförsvarsfrågorna bereddes av respektive fackutskott.

Försvarets operativa förmåga och dess prioriteringar

Riksdagen har tidigare slagit fast (bet. 1994/95:FöU4 s. 37) att den - efter

förslag av regeringen - skall ta ställning till och godkänna inriktningen av de

krigsorganisatoriska programmen inom anslaget till Försvarsmakten, dvs. besluta

om hur den militära krigsorganisationen skall utformas kvalitativt och

kvantitativt. De bakomliggande motiven för den föreslagna inriktningen behöver

redovisas mer utförligt än för närvarande.

Utredningen för utvärderingen av försvarets ledning och struktur (UTFÖR)

framhåller i sitt betänkande SOU 1996:98 Vem styr försvaret? att det finns ett

?styrningsglapp? mellan de formulerade uppgifterna till Försvarsmakten och

dimensioneringen av krigsorganisaionen. Utredningen menar att både riksdagen oc

regeringen har svårighet att härleda uppgiften till dimensioneringen och

avvägningen mellan olika förbandstyper.

Utskottet delar utredningens uppfattning om att det finns ett glapp mellan å

ena sidan den säkerhetspolitiska analysen och militärstrategiska bedömningen oc

- å andra sidan - de relativt detaljerade förslagen till den militära

krigsorganisationen, ledningsfunktionernas utveckling, materielanskaffningen

m.m. Det behövs en redovisning som inför riksdagen redogör för hur - och efter

vilka principer - försvaret är tänkt att föras, och varför krigsorgansiationen

bör utformas på sätt som regeringen föreslår.

Sambandet mellan säkerhetspolitisk omvärldsanalys - strategiska överväganden -

operativa grundprinciper och de därav följande kraven på Försvars-

maktens förmåga i olika avseenden, samt kraven på det civila försvarets

funktioner är bristfälligt redovisat.

Utskottet efterlyser därför en närmare redovisning av de operativa

principerna, en värdering av Försvarsmaktens styrka och svagheter samt ett därp

baserat förslag till vilka operativa försvarsförmågor i olika avseenden (t.ex.

luftförsvarsförmåga, förmåga att avvärja landstigning över kust, underrättelse

och ledningsförmåga, ingripa mot luftlandsättningar m.m.) som bör prioteras

högre resp. lägre.

Ett sådant resonemang skulle exempelvis kunna tydliggöra luftförsvarets stora

betydelse i alla konfliktscenarier, och därmed varför anskaffningen av

ytterligare en delserie av JAS 39 Gripen ges så hög prioritet i

försvarsplaneringen, samtidigt som t.ex. antalet ubåtar kan reduceras något.

Utskottet vill även aktualisera frågan om den nuvarande programindelningen inom

Försvarsmakten är ändamålsenlig sett ur ett riksdagsperspektiv. Riksdagen tar

årligen ställning till verksamhetsmål och inriktning för de olika

krigsorganisatoriska programmen. Regeringen redovisar hur anslagsmedlen bör

fördelas för att målen skall kunna uppnås. Indelningen ansluter i allt

väsentligt till den tidigare indelningen i olika huvudprogram för armé-, marin-

och flygstridskrafterna, dvs. den fördelning av resurser till försvarsgrenarna

som rådde tidigare.

Den s.k. UTFÖR-utredningen anser i nyss nämnda betänkande att styrningen av

Försvarsmakten - och därmed till dess årliga redovisning - är koncentrerad till

programmen. Någon tydlig koppling mellan de i programmen ingående krigsförbande

till Försvarsmaktens uppgifter finns inte.

Utskottet är inte främmande för att en annan indelning av Försvarsmaktens

verksamhet och resurser därför kan vara mer ändamålsenlig för riksdagen, och so

på ett bättre sätt än för närvarande beskriver Försvarsmaktens uppgifter och

statsmakternas krav på dess förmåga i olika avseenden. Utskottet anser att

regeringen därför bör överväga om den nuvarande indelningsgrunden bör omprövas

och ges en utformning som på ett tydligare sätt beskriver det militära

försvarets uppgifter och statsmakternas krav på operativa förmåga och därmed

tydligt anger dimensioneringsgrunden för krigsorganisationens kvalitet och

kvantitet.

Den vidareutveckling av mål- och resultatstyrningen som anges i propositionen

mot att ställa krav på Försvarsmaktens operativa förmåga bör därför drivas

vidare. Regeringen bör i samband härmed pröva om det är lämpligt att även koppl

resursfördelningen till detta, så att statsmakternas beslut grundas på ett

underlag där Försvarsmaktens olika operativa förmågor - och kostnader för dessa

- vägs mot de uppsatta säkerhets- och försvarspolitiska målen.

Det kan t.ex. gälla behovet av och kostnaderna för att upprätthålla ett

tillräckligt modernt och robust ledningssystem för totalförsvaret.

Enligt utskottets mening är dessa förhållanden bättre utvecklade och redovi-

sade inom det civila försvarets områden. Där lyfts det fram vilka funktioner so

måste få en högre prioritet - och därmed bör byggas ut före andra mindre

angelägna områden.

Finansmakten, målstyrning och resultatuppföljning

Enligt 9 kap. 2 § regeringsformen får inte statens medel användas på annat sätt

än riksdagen har bestämt. Bildandet av den nya myndigheten Försvars-

makten innebar bl.a. att riksdagen numera anvisar medel för det militära

försvaret till endast en myndighet och över ett anslag.

Utskottet har mot den bakgrunden uttalat (bet. 1994/95:FöU4) att regeringen

framgent bör inhämta riksdagens godkännande beträffande inriktningen av

verksamheten inom de olika programmen för att riksdagen varje budgetår skall t

ställning till vilka ändamål som medlen under ramanslaget till Försvarsmakten

skall användas till.

Försvarsutskottet vill i sammanhanget erinra om konstitutionsutskottets

uttalanden i ämnet i samband med sin behandling (bet. 1996/97:KU3) av den nya

budgetlagen. Konstitutionsutskottet tog i sammanhanget upp frågan om riksdagens

möjligheter att ställa villkor för utnyttjandet av anslagen.

Konstitutionsutskottet anförde bl.a.

att riksdagen har formellt sett en obegränsad rätt när det gäller

detaljregleringen i samband med utgiftsbemyndigandena. Riksdagens beslut att

anvisa anslag (ändamål, anslagstyp och belopp) kan alltså kompletteras med

ytterligare villkor och med motivuttalanden som binder regeringens och

myndigheternas medelsanvändning. Enligt gällande rätt är riksdagen oförhindrad

att sätta vilka villkor den vill vid angivande av anslagsändamålen, under

förutsättning att villkoren står i organiskt samband med anslagsändamålet i

fråga och inte strider mot tidigare gjorda åtaganden. Sådana villkor kan

innebära precisering av mål, prioritering inom ett anslag, den regionala

fördelningen av medlen, organisering av verksamheten, viss typ av insatser elle

krav på återrapportering av resultat.

Konstitutionsutskottet vill därför understryka att införandet av budgetlagen

inte innebär någon begränsning i riksdagens möjligheter enligt RF att besluta o

ytterligare villkor för medelsanvisningen, utöver vad som framgår av budgetlage

och speciallagstiftningen inom respektive verksamhetsområde.

Det är således mycket långtgående och tydliga uttalanden från KU:s sida när de

gäller riksdagens finansmakt och möjligheterna att binda regeringen vid villkor

för hur medlen får användas. En förutsättning för att riksdagen skall kunna

följa upp medelsanvändningen är ju att regeringen tydligt anger vilka ändamål

som anslagen är tänkta att finansiera, så att riksdagen kan ta ställning till

förslaget. För att styrningen och uppföljningen av verksamheten från riksdagen

sida skall bli effektiv, måste regeringen lämna förslag till konkreta

uppföljningsbara mål för de olika verksamheterna - så att det blir meningsfull

att följa upp dem - samt redovisa resultat och effekter mer konkret än hittills

Om inte riksdagen ges reell möjlighet att ta en aktiv del i mål- och

resultatstyrningen finns det betydande risker för att omläggningen av

styrsystemet inte kommer att, som det var tänkt, innebära en starkare politisk

styrning utan tvärtom.

Utskottet har vid flera tillfällen ställt krav på ökad tydlighet i detta

hänseende. Försvarsutskottet framhöll i bet. 1994/95:FöU4 (s. 34-35) att en

grundläggande princip för statsmakternas förändrade styrning är att myndigheter

ges tydliga och uppföljningsbara mål så att verksamheten kan följas upp och

utvärderas av regeringen och riksdagen.

Utskottet framhöll att målbeskrivningar för Försvarsmaktens program måste

utvecklas ytterligare, så att ökade möjligheter ges för riksdagen att följa upp

och utvärdera verksamheten och härigenom kunna ta ställning till behovet av

eventuella omprioriteringar. Detta är nödvändigt för att mål- och

resultatstyrningen skall kunna förverkligas inom försvarets områden.

Utskottet påpekade i samband med sitt ställningstagande våren 1995 till

regeringens budgetförslag (bet. 1994/95:FöU4 s. 46) att det var angeläget att

söka besparingar i de två stora gemensamma programmen 13 och 14 - För

krigsorganisationens gemensamma resurser respektive För grundorganisationen

gemensamma resurser - samt att föra över resurser från dessa till de

krigsförbandsorienterade programmen.

Utskottet konstaterade hösten 1996 i bet. 1996/97:FöU1 (s. 154 - 155) att de

båda programmens sammanlagda andel av Försvarsmaktens anslag, som tidigare

uppgick till en fjärdedel, nu sjunkit till drygt 17 %. Detta är en betydande

förändring i rätt riktning, särskilt beträffande program 14. Utskottet anser

dock att verksamhetsbeskrivningarna för dessa båda program fortfarande är för

allmänt hållna.

Vid sin behandling (bet. 1996/97:FöU1) av budgetpropositionen för 1997 och

försvarsbeslutspropositionen framhöll utskottet att målstyrning förutsätter att

målen anges så att måluppfyllelsen kan mätas eller uppskattas. Detta torde

enligt utskottet inte vara möjligt med de av regeringen föreslagna ?övergripand

målen?. Utskottet kan inte heller se hur de i propositionen angivna

?övergripande målen? är relaterade till andra mål som gäller Försvarsmakten.

Utskottet förutsatte att regeringen i det fortsatta arbetet med att utveckla

målstyrningen inom totalförsvaret ser över målformuleringarna och också

samordnar begrepp m.m. för de skilda delarna inom totalförsvaret.

Försvarsmakten är en förhållandevis ny myndighet varför utskottet har viss

förståelse för att systemen för styrning och uppföljning av - och inom -

myndigheten inte fulländats. Både Försvarsmakten samt flera myndigheter inom de

civila försvaret - främst Överstyrelsen för civil beredskap - kommer därför att

behöva engageras djupt i utvecklingsarbetet.

Utskottet har emellertid vid upprepade tillfällen tagit upp behovet av att måle

och resultaten av verksamheten inom totalförsvaret formuleras på ett sådant

sätt, t. ex. i budgetpropositioner, att riksdagen ges förutsättningar att utöva

den i regeringsformen fastslagna finansmakten samt för att styra verksamhetens

inriktning och kontrollera resultatet och dess effekter.

Regeringen anger i proposition 1996/97:11 Totalförsvar i förnyelse - etapp 2

att den har för avsikt att hålla riksdagen informerad om hur utvecklingen av

mål- och resultatstyrningen fortskrider.

Miljöpartiet de gröna framhåller i motion 1996/97:Fö42 (yrkande 13) bl.a. att

det skall vara riksdagen som definierar sin respektive regeringens roller när

det gäller att fördela ansvaret för styrning och uppföljning av försvaret.

Enligt vad utskottet inhämtat har Regeringskansliet inlett ett ambitiöst

upplagt arbete med att utveckla metoderna för att styra och följa upp

verksamheten bl. a. inom totalförsvaret. Det är angeläget att riksdagens och

regeringens respektive arbeten inom detta område samordnas.

Det finns naturligtvis olika förutsättningar för att utveckla en effektiv mål-

och resultatstyrning även inom utskottets ansvarsområde. Metodproblemen skall

inte underskattas. Utskottet kommer därför att med uppmärksamhet följa upp

vilka förbättringar som kommer att föreslås som resultat av det

utvecklingsarbete som nu pågår inom Regeringskansliet.

Mot bakgrund av vad utskottet nu anfört förutsätter utskottet att regeringen

återkommer i budgetpropositionen 1998 med sådana förslag som ligger i linje med

vad utskottet nu uttalat. Förslagen i motion 1996/97:Fö42, yrkande 13 behöver

därför inte bifallas.

Styrning och uppföljning av verksamheten vid stödmyndigheter

Stödmyndigheterna är de myndigheter som arbetar utifrån uppdrag från främst

Försvarmakten - men även från andra myndigheter inom totalförsvaret - samt från

regeringen. Till denna kategori hör Fortifikationsverket, Försvarets

materielverk, Försvarets forskningsanstalt, Flygtekniska försöksanstalten,

Totalförsvarets pliktverk samt Militärhögskolan. Verksamheten vid dessa

myndigheter är till största delen avgiftsfinansierad.

Gemensamt för myndigheterna är att de i stor utsträckning ger stöd till

Försvarsmakten. Tidigare var det riksdagen som anvisade medel till dem och dera

verksamhet. Riksdagen anvisar numera medel bl.a. över ramanslaget A 1.

Försvarsmakten för att denna skall kunna lämna uppdrag till stödmyndigheterna.

Besluten om inriktning och omfattning av stödmyndigheters verksamhet har sålede

flyttats från riksdagen till de som lämnar uppdrag till dessa.

För att öka riksdagens och regeringens direkta inflytande på dessa myndigheter

vill utskottet peka på möjligheten att, i högre grad än för närvarande, anvisa

medel över särskilda anslag på statsbudgeten, t.ex. för olika forsknings- och

utvecklingsinsatser, i stället för att dessa resurser kanaliseras via

beställarinstanserna.

Den finansiella styrningen och de nya reglerna har inneburit att myndigheterna

getts ökad ekonomisk frihet och större ansvar att disponera anvisade medel.

Samtidigt ställs större krav på att myndigheterna har en god och ändamålsenlig

redovisning och rapportering av resultatet.

Utskottet konstaterade hösten 1994 (bet. 1994/95:FöU4) att möjligheten till

insyn i verksamheten vid myndigheter som finansieras och får sina uppdrag av

huvudsakligen Försvarsmakten, i betydande grad har minskat jämfört med tidigare

ordning. Utskottet framhöll att redovisningen av verksamheten och den totala

finansieringen vid de intäktsfinansierade myndigheterna behövde förbättras.

Utskottet efterlyste en bättre överblick över respektive myndighets totala

verksamhet, resurser och finansiering under det aktuella budgetåret.

Utskottet anser fortfarande att riksdagen bör ställa högre krav på regeringen

i detta avseende än den redovisning som lämnades för dessa myndigheter i

budgetpropositionen 1997.

Utveckling och anskaffning av försvarsmateriel

Försvarsmaktens långsiktiga materielförsörjning utgör en viktig del av

försvarspolitiken. Ungefär hälften av Försvarsmaktens resurser disponeras för

utveckling och anskaffning av olika vapensystem m.m. Anskaffningen av

organisations- och effektbestämmande materiel får stor betydelse för

Försvarsmaktens operativa förmåga, dess ekonomi och organisation under mycket

lång tid. Anskaffningsbesluten medför ofta betydande försvarsindustriella

konsekvenser.

Utskottet har vid flera tidigare tillfällen under 1990-talet (senast i bet.

1994/95:FöU4) anfört att riksdagen vill ha ett inflytande när det gäller

anskaffning av viktigare materielobjekt. Tidigare anvisade riksdagen medel till

utveckling och anskaffning av försvarsmateriel över ett flertal anslag på

statsbudgeten. Numera ingår medlen till forskning, utveckling och anskaffning a

materiel i ramanslaget A 1. Försvarsmakten. Nu gällande ordning har inte medför

att riksdagens insyn och inflytande har förbättrats jämfört med tidigare.

Utskottet framhöll i samband med behandlingen av försvarsbeslutet 1996 (bet.

1996/97:FöU1) att de förbättringar avseende riksdagens insyn i och inflytande

över materielanskaffningsprocessen som utskottet under en serie år efterlyst,

inte hade kommit till stånd. Mot den bakgrunden aktualiserade utskottet frågan

om eventuellt andra sätt för riksdagen än de nu tillämpade, att få erforderlig

insyn i och inflytande över enskilda materielbeställningar. Utskottet anmälde d

att det avsåg att återkomma bl.a. i denna fråga i ett särskilt betänkande unde

våren 1997.

Miljöpartiet de gröna har såväl i motion 1996/97:Fö202 yrkande 6 som i motion

1996/97:Fi213 yrkande 18 framhållit betydelsen av en ökad insyn och ett större

inflytande från riksdagens sida över frågor som gäller utveckling och

anskaffning av försvarsmateriel. Enligt motionärerna bör riksdagen besluta om

sådana riktlinjer för regeringens redovisning.

Utskottet anser att regeringen - liksom hittills - bör besluta i alla löpande

frågor som berör teknik, industrisamarbete, tidsplaner m.m. men att riksdagen

skall ges ett inflytande i sådana principiella utvecklings- och

anskaffningsfrågor som får en betydande påverkan på Försvarsmaktens operativa

effekt och därmed dess säkerhets- eller försvarspolitiska betydelse.

Därför skall regeringen hålla riksdagen fortlöpande informerad om hur

viktigare materielbeställningar genomförs, samt redovisa hur skilda

materielbeställningar bidrar till att förverkliga riksdagens beslut och, i

förekommande fall, om väsentligare avsteg behöver göras från gällande

inriktning.

Därför skall enligt utskottets mening regeringen årligen i budgetpropositionen

redovisa för riksdagen alla viktigare utvecklings- och anskaffningsprojekt unde

det aktuella budgetåret och därvid också belysa dess bedömda kostnader,

konsekvenser för förbandens operativa effekt samt eventuella industriella

aspekter. Regeringen måste även redovisa vilka materielbeställningar som i

planeringsarbetet övervägts, men av prioriteringsskäl inte kan genomföras,

eftersom det kan medföra att viss försvarsförmåga - eller vissa typer av förban

- helt eller delvis kan upphöra.

Utskottet kan i anslutning till den lämnade redovisningen ta olika former av

initiativ, exempelvis att följa upp visst projekt genom en särskild

investeringsram eller investeringsplan, på det sätt som skett med JAS 39 Gripen

projektet. Om det av sekretesskäl är olämpligt att lämna erforderliga

upplysningar i budgetpropositionen bör ett sådant material i stället överlämnas

till riksdagens försvarsutskott.

Utskottet förutsätter även att regeringen - när den årligen hos riksdagen

begär en bemyndiganderam för beställningar - för utskottet redovisar dels vilka

bemyndiganden som avses användas för att beställa viktigare nya objekt, dels

vilka bemyndiganden som inom den totala bemyndiganderamen erfordras för att

fullfölja tidigare lagda beställningar. Detta gäller för såväl det militära som

civila försvarets beställningsbemyndiganden.

Mot bakgrund av vad utskottet nu uttalat om behovet av beslutsunderlag i dessa

frågor bör förslagen i motionerna 1996/97:Fö202 yrkande 6 och motion

1996/97:Fi213 yrkande 18 i huvudsak komma att tillgodoses och behöver därför

inte bifallas av riksdagen.

Organisationsbeslut

Det är viktigt att riksdagens, regeringens och Försvarsmaktens beslutsroller vi

struktur- och organisationsförändringar är tydliga. Utskottet erinrar om att

organisation och lokalisering av verksamheter t.ex. inom Försvarsmakten baserad

på riksdagsbeslut, endast kan ändras efter nya beslut av riksdagen. Genom

försvarsbeslutet 1996 har riksdagen (bet. 1996/97:FöU1) tagit ställning till de

organisationsstruktur som tills vidare skall gälla inom Försvars-

makten. Ändringar i den fastlagda organisationen skall sålunda godkännas av

riksdagen. Det innebär dock inte att detaljnivån för riksdagens

organisationsbeslut en gång för alla är given, utan utskottet kan komma att

förorda andra detaljeringsnivåer för riksdagens beslut i sådana ärenden.

Utskottet vill även ta upp frågan om parlamentarisk medverkan i

beslutsprocessen. Det är viktigt med en parlamentarisk beredning av underlaget.

För att säkerställa att sådan kommer till stånd kan en åtgärd vara att tillsätt

en parlamentarisk kommitté som t.ex. skedde inför 1982 års försvarsbeslut. Den

parlamentariska sammanvägningen kan även koncentreras till riksdagen, på sätt

som skedde inför 1996 års försvarsbeslut.

Utskottet understryker emellertid vikten av att en slutlig sammanvägning av

olika militära, regionala och arbetsmarknadsmässiga intressen kring

grundorganisationsförändringar äger rum i riksdagen.

Utskottet har tidigare anfört (bet. 1994/95:FöU4) att det bör vara regeringens

ansvar att genomföra en samhällsekonomisk kalkyl och ta fram ett sammanställt

underlag som kan presenteras för riksdagen. Utskottet betonade därvid att

materialet måste vara så genomarbetat att det tål en kritisk granskning.

Utskottet skall sålunda inte behöva överarbeta kalkylerna eller göra egna

sådana. I sammanhanget betonade utskottet att det är angeläget att lokala

företrädare blir delaktiga i arbetet med att ta fram beslutsunderlag för

förändringar i grundorganisationen. Grundorganisationsförändringar måste

förankras hos lokala parter.

Utskottet är väl medvetet om att organisationsutredningar medför stora

påfrestningar för de anställda - ofta för långt fler än de som slutligen kommer

att beröras. Detta är sannolikt ofrånkomligt eftersom utskottet anser att

organisationutredningar måste bedrivas öppet och ge tillfälle för såväl

anställda som andra instanser att lämna synpunkter på de olika alternativ som

övervägs.

För att riksdagen skall ges möjlighet till en samlad uppföljning och

utvärdering av de förändringar av Försvarsmaktens grundorganisation som

riksdagen beslutade om år 1996, förutsätter utskottet att regeringen återkommer

med redogörelser för det ekonomiska resultatet och andra effekter av beslutet.

Hur arbetsformerna inför grundorganisationsförändringar bör utvecklas i

framtiden får bli beroende av de erfarenheter som myndigheter, regeringen och

riksdagen kommer att göra vid uppföljningen och utvärderingen av det nyligen

fattade försvarsbeslutet.

Eftersom några stora strukturförändringar inte nu är aktuella inom försvarets

område behövs för närvarande inte något ytterligare uttalande i frågan från

riksdagens sida.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande den försvarspolitiska beslutsprocessen

att riksdagen avslår motionerna 1996/97:Fö24, 1996/97:Fö38 yrkande 1,

1996/97:Fö42 yrkandena 13 och 37 och 1996/97:Fö201 yrkande 1,

res. 1 (m)

2. beträffande utveckling och anskaffning av försvarsmateriel

att riksdagen avslår motionerna 1996/97:Fö202 yrkande 6 och 1996/97:Fi213

yrkande 18.

res. 2 (mp)

Utskottet hemställer att ärendet behandlas efter endast en bordläggning.

Stockholm den 4 mars 1997

På försvarsutskottets vägnar

Sven Lundberg

I beslutet har deltagit: Christer Skoog (s), Sven Lundberg (s), Henrik

Landerholm (m), Ola Rask (s), Lennart Rohdin (fp), Birgitta Gidblom (s), Jan

Jennehag (v), Håkan Juholt (s), Olle Lindström (m), Annika Nordgren (mp), Åke

Carnerö (kd), Jörgen Persson (s), Rolf Gunnarsson (m), Erik Arthur Egervärn (c)

och Carl Fredrik Graf (m).

Reservationer

1. Den försvarspolitiska beslutsprocessen

Henrik Landerholm, Olle Lindström, Rolf Gunnarsson och Carl Fredrik Graf (alla

m) anser

dels att den del av utskottets anförande som på s. 5 börjar med

?Försvarsutskottet anser? och som på s. 6 slutar med ?år 1998.? bort ha följand

lydelse:

Försvarsutskottet anser att metoden att dela upp det långsiktiga

försvarsbeslutet i två skilda etapper har haft övervägande nackdelar jämfört me

tidigare ordning. Särskilt allvarligt är att den ekonomiska ramen fastlades av

riksdagen redan 1995 trots att kunskapen om beslutets konsekvenser vid detta

tillfälle var ytterst rudimentära.

Den påverkan av den säkerhetspolitiska analysen och värderingen av de

strategiska förhållandena i vår omvärld som Moderata Samlingspartiet efterlyser

i partimotion 1996/97:Fö201 inför de försvarspolitiska övervägandena anser

utskottet inte kunnat tillgodoses genom den av regeringen och

riksdagsmajoriteten valda beslutsordningen.

Genom att på detta sätt dela upp beslutet i två etapper har förvisso

myndigheternas förberedelsearbete underlättats. Antalet

planeringsförutsättningar och -antaganden har därmed kunnat begränsas. Samtidig

har på detta sätt myndigheterna givits ansvaret för inriktningen av försvaret -

inom given ekonomisk ram - på ett sätt som inte avsetts.

Riksdagen har sålunda berövats tillfälle till en mängd avvägningar som hade

varit möjliga om den ekonomiska ramen inte låsts. Enligt utskottets uppfattning

borde beslutet om de ekonomiska ramarna och konsekvenserna av detta fattats

samtidigt, något som också hade inneburit att man kunde ha undvikit den

osäkerhet och oro som stora delar av personalen nu onödigt drabbats av. På dett

sätt skulle riksdagen ha fått möjlighet att ta reellt ansvar för besluten.

Det har emellertid genom den valda beslutsordningen och beslutstidpunkten inte

varit möjligt för myndigheterna att ta fram ett tillräckligt underlag till

hösten 1996 t. ex. när det gäller försvarets skolverksamhet, underlag som rör

återtagning och anpassning, ledningssystemets utveckling och uppgifter och

utbildning av de av civila beredskapsstyrkor riksdagen olyckligtvis beslutat om

Det är enligt utskottets mening inte tillfredsställande.

dels att utskottets hemställan bort ha följande lydelse:

1. beträffande den försvarspolitiska beslutsprocessen

att riksdagen med avslag på motionerna 1996/97:Fö24, 1996/97:Fö38 yrkande 1 och

1996/97:Fö42 yrkandena 13 och 37 samt med bifall till motion 1996/97:Fö201

yrkande 1 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

2. Utveckling och anskaffning av försvarsmateriel

Annika Nordgren (mp) anser

dels att den del av utskottets anförande som på s. 12 som börjar med ?Därför

skall regeringen? och som avslutas på s. 12 med ?till riksdagens

försvarsutskott.? bort ha följande lydelse:

Riksdagens inflytande och insyn över frågor som gäller utveckling och

anskaffning av försvarsmateriel måste enligt utskottets mening öka. Regeringen

bör fortlöpande återkomma till riksdagen med förslag till beslut rörande

materiel och utvecklingsarbete, så att riksdagen får en större möjlighet att

påverka pengarnas användning och ta ställning till om det över huvud taget är

rimligt att beställningen eller inköpet görs. Regeringen bör återkomma till

riksdagen med ett förslag på reglering av när regeringen skall förankra beslut

om utveckling och beställning av materiel i riksdagen. Detta med syfte att säkr

riksdagens inflytande över materielbeställningar och utvecklingsarbeten. Det

räcker enligt utskottets mening inte med att riksdagen hålls informerad, t.ex.

genom redovisningar av viktigare utvecklings- och anskaffningsprojekt under de

aktuella budgetåret i budgetpropositionen. Utskottet måste få en reell och

fastlagd möjlighet att påverka innan beslut beträffande utveckling och

anskaffning tas.

dels att utskottets hemställan bort ha följande lydelse:

2. beträffande utveckling och anskaffning av försvarsmateriel

att riksdagen med bifall till motionerna 1996/97:Fö202 yrkande 6 och

1996/97:Fi213 yrkande 18 som sin mening ger regeringen till känna vad

utskottet anfört.

Särskilda yttranden

1. Styrning och uppföljning av totalförsvaret

Henrik Landerholm, Olle Lindström, Rolf Gunnarsson och Carl Fredrik Graf (alla

m) anför:

Enligt vår mening är utskottets initiativ att samlat behandla frågorna kring

styrning och uppföljning av totalförsvaret vällovliga. Det är, som utskottet

påpekar, riksdagen som bör definiera sin respektive regeringens roll när det

gäller att fördela ansvaret för styrning och uppföljning av försvaret.

I detta arbete är föreliggande betänkande endast ett första steg. Ett

omfattande arbete återstår för att klargöra rollerna i den försvarspolitiska

beslutsprocessen. I vår reservation 1. Den försvarspolitiska beslutsprocessen

har vi framfört våra synpunkter på den beslutsmetodik regeringen valde inför

dubbelbesluten 1995 och 1996. Denna process hade enligt vår mening stora

brister.

Det allvarligaste är utan tvekan den begränsning av möjligheterna till

avvägning som den tidiga låsningen till ekonomisk ram innebär. Även andra frågo

bör analyseras i förberedelsearbetet inför nästa försvarsbeslut.

Huvudfrågan är vad de olika nivåerna riksdag, regering och myndigheter skall

fatta beslut om. Gränserna mellan de olika nivåerna måste tydliggöras. Samtidig

måste varje nivå ges ansvar för de beslut som fattas. I riksdagens fall - från

vilken all offentlig makt utgår - handlar det om att ta ansvar för fattade

beslut. I utskottets betänkande finns några problemområden, där utskottet

uttalar sig något motsägelsefullt. Avvägningen mellan inflytande och ansvar

måste utvecklas t.ex. i fråga om materielanskaffning.

Riksdagens beslut vad gäller frågorna kring Försvarsmaktens grundorganisation

bygger på det underlag som lämnats av regeringen. Valet av detaljnivå utgår frå

dessa förslag, men, som utskottet påpekar, är detta val av nivå inte en gång fö

alla givet. Det kan komma att ändras. Till detta resonemang bör föras

diskussionen om att tydligare skilja mellan ansvaret för produktion och för

avvägning. Att det senare ansvaret självfallet är riksdagens förtjänar att

påpekas.

Frågan om Försvarsmaktens programindelning kan inte ses isolerad. Den är

avgörande för möjligheterna att styra Försvarsmakten. I dagens program, som i

den allmänna debatten är direkt kopplade till krigsförbanden, redovisas endast

de årliga kostnaderna för en i huvudsak förrådsställd organisation. Följaktlige

är det omöjligt att mäta vare sig effektivitet eller produktivitet på grundval

av nuvarande programindelning.

Som utskottet påpekar bör den nuvarande indelningsgrunden omprövas för att man

dels skall kunna mäta produktivitet och effektivitet, dels på ett tydligare sät

klargöra det militära försvarets uppgifter och statsmakternas krav på såväl

avvägning som produktion.

Vad gäller riksdagens inflytande över de myndigheter som styrs främst via

uppdrag från Försvarsmakten och Överstyrelsen för civil beredskap (ÖCB) gjordes

ett vägval i samband med LEMO-reformen. Riksdagsmajoritetens beslut 1995 att vi

sidan av detta inte kanalisera medel till forskning via Nämnden för strategisk

försvarsforskning minskade emellertid möjligheterna att stödja forskning utöver

myndigheternas beställningar.

2. Den försvarspolitiska beslutsprocessen

Lennart Rohdin (fp) anför:

Folkpartiet liberalerna har i motion 1996/97:Fö38 riktat allvarlig kritik mot

genomförandet av beredningen inför försvarsbeslutet i december 1996. Det gäller

inte minst att frågor rörande försvarets skolverksamhet, dimensioneringen av

plikttjänstgöringen, försvarsmaterielfrågorna samt om lednings- och styrsystem

sköts framåt med inriktning på den aviserade kontrollstationen hösten 1998. Det

gäller också beredningsprocessen, som medförde onödiga påfrestningar för dem so

berördes av försvarsbeslutet. Vår kritik i dessa avseenden kvarstår. Dessa

frågor behandlades i samband med försvarsbeslutet den 13 december 1996.

I detta betänkande tar utskottet upp ett antal principiella frågor rörande

styrning och uppföljning framåt, vilka åtminstone i vissa delar kan förbättra

förutsättningarna inför de kommande besluten i anslutning till kontrollstatione

1998 men framför allt inför kommande försvarsbeslut. Redan inför

kontrollstationen 1998 kommer de säkerhetspolitiska övervägandena att kunna få

ökat genomslag på beslut avseende försvarets operativa förmåga och dess

prioriteringar. På samma sätt förbättras riksdagens inflytande över försvarets

materielanskaffning.

3. Arbete inför kommande försvarsbeslut

Annika Nordgren (mp) anför:

Enligt försvarsberedningens rapport Ds 1996:51 Omvärldsförändringar och svensk

säkerhetspolitik skall kommande kontrollstationer uppmärksamma ?de hot och

risker, s.k. lågnivåhot, som kan följa av till exempel sociala och ekonomiska

klyftor, inomstatliga konflikter, miljöförstöring och brist på naturresurser

samt det moderna komplexa samhällets sårbarhet?. Jag vill i det sammanhanget

uppmärksamma att den säkerhetspolitiska kontrollstationen, utöver den

parlamentariska delaktigheten, bör genomföras med stöd av kompetens från olika

samhällsområden, bl.a. av experter på miljö och sociala utvecklingstendenser

samt på informations- och ledningskrigföring. Kontrollstationen bör också ske i

samarbete med ÖCB.

När det gäller kommande överväganden av krigs- och fredsorganisationen bör man

utgå från noll, utan bindningar från nuvarande freds- och krigsorganisation

eller materielplaner. Med utgångspunkt i de analyser som den säkerhetspolitiska

kontrollstationen gör bör spel genomföras i Högkvarterets krigsspelscentrum där

man utgår från totalförsvarstänkandet och där man låter det militära försvarets

huvuduppgifter ligga till grund för de spel man genomför (t.ex. stöd till det

civila samället vid svåra påfrestningar). ÖCB måste inkluderas redan från börja

i arbetet inför nästa försvarsbeslut. Miljökriterier måste också få väga tungt

när det gäller lokaliseringsfrågor, både med tanke på miljön i dagsläget och på

att totalförsvaret har ett speciellt ansvar när det gäller miljöfrågor.

Innehållsförteckning

Sammanfattning........................................1

Bakgrund..............................................1

Motionerna............................................2

Utskottet.............................................3

Utgångspunkter 3

Den försvarspolitiska beslutsprocessen 4

Försvarets operativa förmåga och dess prioriteringar 6

Finansmakten, målstyrning och resultatuppföljning 8

Styrning och uppföljning av verksamheten vid stödmyndigheter 10

Utveckling och anskaffning av försvarsmateriel 11

Organisationsbeslut 12

Hemställan 13

Reservationer........................................14

Särskilda yttranden..................................15