Bet. 1996/97:FiU17

Finansutskottets betänkande

1996/97:FIU17

Förvaltningspolitiska frågor

Innehåll

Sammanfattning

Motionerna

Utskottet

Hemställan

Reservationer

Innehållsförteckning

1996/97

FiU17

Sammanfattning

I betänkandet behandlar utskottet ett antal motioner från allmänna

motionstiden om diverse förvaltningspolitiska frågor. I olika avsnitt

behandlas

- användningen av kontokort i staten,

- servicecheckar,

- ansvaret för bilregistret och handelsregistren,

- offentlig affärsverksamhet samt

- förslag om en ny förvaltningspolitik.

Utskottet avstyrker samtliga motioner.

Till betänkandet har fogats tre reservationer.

Motionerna

1996/97:Fi910 av Ulf Kristersson och Per Bill (m) vari yrkas att riksdagen som

sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att staten bör

avskaffa alla kreditkort där staten bär betalningsansvar.

1996/97:Fi914 av Isa Halvarsson och Karin Pilsäter (fp) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om behovet av en svensk servicecheck-modell,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om behovet av förtydligade direktiv till RSV angående framtagandet av

en svensk servicecheck-modell.

1996/97:Fi916 av Carl-Johan Wilson (fp) vari yrkas att riksdagen hos

regeringen begär en redovisning av huruvida ekonomisk besparing blivit följden

av flyttning av bilregister och handelsregister från länsstyrelser till

Vägverket respektive Patent- och registreringsverket.

1996/97:Fi919 av Ola Karlsson (m) vari yrkas att riksdagen hos regeringen

begär förslag till lagstiftning i enlighet med vad som anförts i motionen.

1996/97:Fi920 av Per Bill och Ulf Kristersson (m) vari yrkas att riksdagen som

sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att avveckla

offentlig affärsverksamhet.

1996/97:Fi921 av Sonja Fransson och Anders Nilsson (s) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om

behovet av en ny förvaltningspolitik.

1996/97:Fi924 av Lena Sandlin m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen som sin

mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av en ny

statlig förvaltningspolitik.

Utskottet

Användningen av kontokort i staten

Motionen

Ulf Kristersson och Per Bill (m) föreslår i motion Fi910 att staten skall

avskaffa alla kreditkort där staten bär betalningsansvar. Motionärerna pekar

på att missbruk av kreditkort har förekommit och menar att kreditkorten är

onödiga. Om en tjänsteman eller annan betalar med ett eget kreditkort och

lämnar in kvittot, ersätts vederbörande från myndigheten innan fakturan till

kreditkortsföretaget skall betalas. Motionärerna menar emellertid att det bör

vara öppet för de statliga arbetsgivarna att stå för årsavgiften för

kreditkort som arbetstagarna är betalningsansvariga för, givet att de behövs i

tjänsten.

Utskottets ställningstagande

Utskottet vill med anledning av motionen anföra följande.

Under senare år har det förekommit en intensiv debatt om oegentligheter i

samband med användandet av kontokort. Kontokort, där staten eller kommunerna

bär betalningsansvaret, har i flera uppmärksammade fall missbrukats. En fråga

som därvid aktualiseras är i vad mån förekomsten av oegentligheter kan hindras

genom att staten i allt högre grad använder kontokort med personligt

betalningsansvar. Utskottet noterar att Riksrevisionsverket år 1994 tog ett

initiativ till att upphandla särskilda avropsavtal. För företagskort med

privat betalningsansvar, vilket kan användas i såväl tjänsten som privat,

gäller följande regler enligt avropsavtalet:

- myndigheten utser vem/vilka som tilldelas betalkort,

- myndigheten står för årsavgift,

- samtliga övriga fakturor tillställs kortinnehavaren,

- betalkortet kan användas för såväl tjänsteutlägg som privata utlägg,

- kortinnehavaren ansvarar fullt ut för fakturan oavsett om utlägget är att

hänföra till tjänsten eller privat, utan något som helst garantiåtagande från

myndighetens sida,

- för tjänsteutläggen fakturerar kortinnehavaren myndigheten mot reseräkning,

- kortinnehavaren förmånsbeskattas för kortet (om inte särskilt avtal om att

inte använda kortet privat upprättas).

Dessa bestämmelser ligger enligt utskottets bedömning väl i linje med det som

motionärerna efterlyser.

De särskilda bestämmelser för kontokort, redovisning av resor, m.m. som

tillämpas i staten varierar mellan olika myndigheter. Av Regeringskansliets

förvaltningskontors föreskrifter om betalkort (RFF 1995:1) jämte RFK:s

allmänna råd framgår att arbetsgivaren bör vara restriktiv med att

tillhandahålla betalkort som arbetsgivaren är betalningsansvarig för (Allmänna

råd till 3 §) och att det måste föreligga särskilda skäl för att

tillhandahålla ett sådant kort (3 §). Av reglerna framgår även att kortet

endast får användas för sådana utgifter som arbetsgivaren skall stå för, t.ex.

i samband med en tjänsteresa (4 §). Endast om en privat utgift inte kan

särskiljas från betalning av utgift i tjänsten får kortet användas för detta

ändamål. Regeringskansliets regler är i princip tillämpbara för hela den

statliga förvaltningen.

Det kan emellertid anföras skäl även för att använda betalkort där staten

har betalningsansvaret, t.ex. för anställda som ofta gör stora utlägg för

arbetsgivarens räkning och det därför inte framstår som rimligt att en enskild

tjänsteman skall stå för stora likviditetsåtaganden gentemot arbetsgivaren.

Det vore därför enligt utskottets uppfattning att gå för långt om man helt

skulle förbjuda andra kontokort än företagskort med personligt

betalningsansvar.

Risken med betalkort är att de kan missbrukas, men samtidigt finns det

fördelar för staten när de används på avsett sätt. Syftet med betalkort är att

underlätta myndigheternas betalningsförmedling, effektivisera

ekonomiförvaltningen genom att avskaffa eller väsentligt minska antalet

förskott, minimera kontantkassorna, omstrukturera och samtidigt nedbringa

fakturahanteringen, effektivisera resehanteringen samt komprimera

myndigheternas utbetalningar.

Det finns enligt utskottets mening anledning att understryka att kraven att

specificera och verifiera utgifter inte är lägre för utgifter betalade med

betalkort med statligt betalningsansvar än för kort med personligt

betalningsansvar eller om förskott utbetalats. I regel är det inte korten i

sig som skapar problemen. Dessa är i stället i huvudsak kopplade till brister

i utformningen av reglerna, felaktig användning av korten eller otillräcklig

interkontroll.

Justitiekanslern redovisade den 4 mars i år studien Förstärkt skydd mot

oegentligheter i offentlig förvaltning. I rapporten framhåller han bl.a. att

det viktigaste kontrollsystemet för att motverka oegentligheter inom statlig

och kommunal förvaltning är det som förekommer inom själva myndigheten, dvs.

den interna kontrollen. Statliga och kommunala myndigheter är enligt

författning skyldiga att ha en fungerande intern kontroll av verksamheten, men

Justitiekanslern menar i sin rapport att reglerna om intern kontroll i

verksförordningen och kommunallagen bör förtydligas och preciseras.

Justitiekanslern framhåller vidare att särskilda överväganden behöver göras i

förhållande till kontrollen av myndighetschefen, eftersom denna eller denne

inte har någon inom myndigheten som är överordnad och i åtskilliga hänseenden

inte omfattas av den interna kontrollen. Med anledning av de oegentligheter

som har uppmärksammats i kommuner och landsting vill Justitiekanslern

förbättra effektiviteten av kontrollsystemen i kommunal förvaltning.

Justitiekanslern understryker behovet av en översyn av den kommunala

revisionen, även om han anser att grunderna för systemet därmed inte behöver

ändras. Vidare påpekar Justitiekanslern att uppgifter som han fått under

kartläggningsarbetet tyder på att okunnighet om regelsystemen i flera fall kan

ha bidragit till att de oegentligheter som har förekommit inte upptäckts och

påtalats tidigare. Initiativ till information och utbildning kan därför vara

en lämplig åtgärd.

Det är enligt utskottets mening utomordentligt viktigt att kontrollsystemen

i staten fungerar på ett sådant sätt att statens medel används på avsett sätt

och att alla oegentligheter upptäcks, beivras och rättas till. Det finns

därför anledning av noga överväga de förslag till förstärkning av kontrollen

som Justitiekanslern har föreslagit. Däremot vore det, som utskottet redan

ovan anfört, inte ändamålsenligt att helt förbjuda kontokort med staten som

betalningsansvarig. Motion Fi910 (m) avstyrks därför.

Servicecheckar

Motionen

I motion Fi914 av Isa Halvarsson och Karin Pilsäter (fp) föreslås att

riksdagen till regeringen uttalar dels att det finns ett behov av en svensk

service- check-modell (yrkande 1), dels att det behövs ett förtydligat

direktiv till Riksskatteverket angående framtagandet av en svensk

servicecheck-modell (yrkande 2). Bakgrunden till förslagen är att motionärerna

tror att det går att skapa nya arbetstillfällen inom tjänstesektorn. Ett

hinder för nya jobb är de byråkratiska svårigheter som det innebär att vara

arbetsgivare. För att underlätta för dem som vill anställa någon för

tjänstgöring i det egna hushållet, och som vill uppfylla alla sina lagliga

åligganden såsom arbetsgivare, menar motionärerna att det finns behov av

servicecheckar efter fransk förebild.

Utskottets ställningstagande

Utskottet behandlade ett folkpartistiskt förslag om servicecheckar senast i

betänkandet om utgiftsramar hösten 1996 (bet. 1996/97:FiU1). Service- checkar

ingick som ett moment i partiets förslag till riktlinjer för den ekonomiska

politiken, vilka utskottet emellertid avstyrkte. Utskottet finner inte

anledning att ändra sitt tidigare ställningstagande till det förslag som

framfördes i motionen, varför yrkande 1 i motionen avstyrks.

Utskottet kan vidare konstatera att yrkande 2 i motionen har förlorat

aktualitet eftersom den utredning vars direktiv motionärerna vill ändra har

genomfört sitt arbete. Riksskatteverket lämnade under hösten en promemoria

till regeringen (RSV Rapport 1996:5 Redovisning av privata tjänster) med

kartläggning och förslag om förenklingar av redovisningen och betalningen av

skatter och avgifter. Utredningen lämnade även synpunkter på hur en eventuell

subvention bör utformas.

Skatteutskottet har nyligen (bet. 1996/97:SkU15) behandlat en annan motion

av Isa Halvarsson och Karin Pilsäter med ett innehåll som i viss mån

överensstämmer med den här aktuella (mot. 1996/97:Sk352). I den motionen begär

de att direktiven till Utredningen (Fi 1996:10) om förutsättningarna för

tjänstesektorns utveckling ändras. Utredningen bör enligt motionärerna få i

uppdrag att föreslå ett system med servicecheckar och att

arbetsgivaravgifterna inom hushållssektorn avskaffas. Skatteutskottet

avstyrker denna och andra motioner i samma ämne med motiveringen att

resultatet av de överväganden som pågår rörande dessa frågor bör avvaktas.

Riksdagen avslog sedermera motionen den 5 mars 1997.

Utskottet avstyrker mot denna bakgrund motion Fi914 (fp).

Ansvaret för bilregistret och handelsregistren

Motionen

Ansvaret för Sveriges bilregister har flyttats från länsstyrelserna till

Vägverket och handelsregistren från länsstyrelserna till Patent- och

registreringsverket. I motion Fi916 föreslår Carl-Johan Wilson (fp) att

riksdagen hos regeringen begär en redovisning av hur stor den eventuella

ekonomiska besparingen för staten visat sig vara av det ändrade

huvudmannaskapet. Eftersom motiveringen till förändringen var att besparingen

skulle bli betydande, menar motionären att det skulle vara värdefullt att

kontrollera om besparingen motsvarade förväntningarna från den kalkyl som låg

till grund för beslutet.

Utskottets ställningstagande

Finansutskottet har senast i sitt yttrande till justitieutskottet

(1996/97:FiU2y) uttalat sig i generella termer om krav på underlagen för

besparingsbeslut. Där påpekar utskottet bl.a. att riksdagen vid ett flertal

tillfällen framhållit vikten och betydelsen av att propositionerna innehåller

genomarbetade konsekvensanalyser av de förslag som föreläggs riksdagen. Krav

finns att regeringen bl.a. skall redovisa bedömningar av statsfinansiella

konsekvenser och samhällsekonomiska effekter av sina förslag. Även förslag

till ny lagstiftning bör innehålla genomarbetade konsekvensanalyser (se t.ex.

bet. 1993/94: KU30). Finansutskottet framhåller i sitt yttrande att ekonomiska

konsekvensanalyser kan vara ett värdefullt hjälpmedel inför beslut där olika

handlingsalternativ övervägs. Utskottet anser emellertid inte att det är

meningsfullt att ställa generella krav på hur ekonomiska konsekvensanalyser

skall utformas (s. 6-7).

Förslag till uppföljning och revision av det slag som väcks i motionen kan,

på grund av sin detaljeringsnivå, bedömas höra hemma i andra sammanhang än i

ett riksdagsbeslut till regeringen. Motion Fi916 (fp) avstyrks.

Offentlig affärsverksamhet

Motionerna

I motion Fi919 efterlyser Ola Karlsson (m) åtgärder för att komma till rätta

med de störningar i konkurrensen som kan uppstå när myndigheter och offentliga

företag bedriver näringsverksamhet. När de producerar och säljer varor och

tjänster som helt eller delvis subventioneras med skattemedel uppstår stora

problem för det privata näringslivet. Livskraftiga företag kan slås ut och

jobb därigenom försvinna. Ett annat problem utgör kommuner och landsting som

gynnar sina egna förvaltningar och bolag vid upphandlingar. Enligt motionären

är nuvarande lagstiftning inte tillräcklig för att förhindra den

konkurrensstörning som offentlig näringsverksamhet kan leda till och han

föreslår därför att riksdagen ger regeringen i uppdrag att komma med förslag

till skärpt lagstiftning i detta syfte. Regeringen bör i det sammanhanget

beakta de förslag som Underprissättningsutredningen (SOU 1995:105 Konkurrens i

balans) lagt fram.

Även Per Bill och Ulf Kristersson (m) är i sin motion Fi920 kritiska mot

offentlig affärsverksamhet. De menar att det är hög tid att stoppa den

offentliga affärsverksamhet som trots kommunallagen, konkurrenslagen och

kritik från Konkurrensverket tycks fortsätta i oförminskad omfattning.

Motionärerna föreslår att en avvecklingsplan för den offentliga

affärsverksamheten upprättas. En sådan plan bör innehålla tre steg. I ett

första steg bör all ny kommunal affärsverksamhet förbjudas. I ett andra steg

bör kommuner och landsting förbjudas att sälja icke primära tjänster till

såväl privatpersoner som föreningar och andra offentliga arbetsgivare. I det

tredje steget bör all offentlig affärsverksamhet avvecklas eller försäljas.

Planen bör vara genomförd till utgången av år 1999. Detta bör riksdagen som

sin mening ge regeringen till känna.

Utskottets ställningstagande

Utskottet har vid flera tillfällen, bl.a. i betänkandena 1995/96:FiU15 (s. 88-

89) och 1994/95:FiU22 (s. 7), behandlat frågan om vad staten bör göra och i

vilken form verksamheten bör bedrivas. Mer specifikt har utskottet i dessa

sammanhang även behandlat frågan om vilka regler som gäller för kommunal

näringsverksamhet avseende bl.a. upphandling, vilket är en av de aspekter som

motion Fi919 (m) tar upp.

Att helt avskaffa offentlig affärsverksamhet, som föreslås i motion Fi920

(m), kan enligt utskottets mening inte komma i fråga. Offentlig verksamhet kan

och bör bedrivas i olika former, och även om förvaltningsmyndigheter oftast är

den bäst ägnade formen, är affärsverks- och företagsformen många gånger att

föredra. Staten skall även fortsättningsvis ha möjlighet att bedriva sin

verksamhet genom affärsverk och företag.

Motionerna Fi919 (m) och Fi920 (m) avstyrks.

Förslag om en ny förvaltningspolitik

Motionerna

Sonja Fransson och Anders Nilsson (s) anser i motion Fi921 att det finns behov

av en ny förvaltningspolitik. Motionärerna menar att den politik som bedrivits

de senaste åren i första hand har präglats av generella nedskärningar och

omstruktureringar och mindre av hur myndigheter och verk ska fungera på bästa

sätt. Genom den framgångsrika budgetsaneringen kommer det emellertid att

finnas möjlighet att under de närmaste åren föra en mera offensiv politik.

Motionärerna menar att en ny förvaltningspolitik skall karakteriseras av bl.a.

att kvalitetsaspekter beaktas mer, att förvaltningar ges förutsättning att

fungera väl samt att tyngdpunkten skjuts från generella besparingar till att

se till kostnaden i förhållande till den slutliga effekten på statens utgifter

och inkomster. En kärnpunkt i den nya förvaltningspolitiken bör enligt

motionärerna vara att skapa ett inre förändringstryck där all personal

involveras. Det är, anför de, mångfalden av idéer och förändringsförslag från

dem som kommer i kontakt med verksamhetens avnämare som är själva motorn i

allt modernt rationaliseringsarbete. Detta bör riksdagen som sin mening ge

regeringen till känna.

Även Lena Sandlin m.fl. (s) anser i motion Fi924 att det föreligger ett

behov av en ny förvaltningspolitik. Motionärerna påpekar, i likhet med de

föregående, att en alternativ politik bör utgå från att skapa betingelser för

varje myndighetschef att driva ett internt initierat effektiviseringsarbete

där alla anställda ständigt genomför förbättringar och effektiviseringar av

verksamheten. För det krävs att chefer och anställda får tydliga incitament

för att bidra i effektiviseringsarbetet. Den nya rambudgettekniken ger, anför

motionärerna, för första gången någonsin de statliga myndigheterna sådana

incitament. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

Utskottets ställningstagande

Utskottet vill med anledning av motionerna anföra följande.

Det bedrivs ett kontinuerligt utvecklingsarbete av den statliga

förvaltningspolitiken. Som motionärerna påpekar, är en viktig förutsättning

för att bedriva en effektiv verksamhet att den personal som arbetar i den

offentliga förvaltningen är engagerad i den egna organisationens verksamhet

och att den arbetar för att nå de mål som statsmakterna satt upp. Det torde

vara särskilt viktigt när man arbetar under stränga ekonomiska restriktioner

och när man tvingas till nedskärningar inom organisationen. Utskottet utgår

emellertid från att regeringen kommer att beakta och dra lärdom av de

erfarenheter för förvaltningspolitiken som vunnits av genomförda

nedskärningar.

Utskottet kan mot denna bakgrund inte finna tillräckliga skäl för riksdagen

att göra något uttalande av det slag som motionärerna efterfrågar, varför

motionerna Fi921 (s) och Fi924 (s) avstyrks.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande användningen av kontokort i staten

att riksdagen avslår motion 1996/97:Fi910,

res. 1 (m, fp, v, mp, kd)

2. beträffande servicecheckar

att riksdagen avslår motion 1996/97:Fi914,

res. 2 (fp)

3. beträffande ansvaret för bilregistret och handelsregistren

att riksdagen avslår motion 1996/97:Fi916,

4. beträffande offentlig affärsverksamhet

att riksdagen avslår motionerna 1996/97:Fi919 och 1996/97:Fi920,

res. 3 (m)

5. beträffande ny förvaltningspolitik

att riksdagen avslår motionerna 1996/97:Fi921 och 1996/97:Fi924.

Stockholm den 18 mars 1997

På finansutskottets vägnar

Jan Bergqvist

I beslutet har deltagit: Jan Bergqvist (s), Per-Ola Eriksson (c), Lisbet

Calner (s), Bo Nilsson (s), Sonja Rembo (m), Arne Kjörnsberg (s), Sonia

Karlsson (s), Lennart Hedquist (m), Susanne Eberstein (s), Johan Lönnroth (v),

Kristina Nordström (s), Fredrik Reinfeldt (m), Roy Ottosson (mp), Mats Odell

(kd), Sven-Erik Österberg (s), Per Bill (m) och Karin Pilsäter (fp).

Reservationer

1. Användningen av kontokort i staten (mom. 1)

Sonja Rembo (m), Lennart Hedquist (m), Johan Lönnroth (v), Fredrik Reinfeldt

(m), Roy Ottosson (mp), Mats Odell (kd), Per Bill (m) och Karin Pilsäter (fp)

anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 2 börjar med ?Under senare

år? och på s. 4 slutar med ?Fi910 (m) avstyrks därför? bort ha följande

lydelse:

Under senare år har det förekommit en intensiv debatt om oegentligheter i

samband med användandet av kontokort. Kontokort, där staten eller kommunerna

bär betalningsansvaret, har i flera uppmärksammade fall missbrukats. En fråga

som därvid aktualiseras är i vad mån förekomsten av oegentligheter kan hindras

genom att staten i allt högre grad använder kontokort med personligt

betalningsansvar.

Ett syfte med betalkort, där staten är betalningsansvarig, uppges vara att

effektivisera myndigheternas betalningssystem. Det har emellertid visat sig

att hanteringen med kontokort där staten bär betalningsansvaret inte alltid

uppfyller det syftet. Ett vanligt problem är t.ex. att underlagen inte

inlevereras inom rimlig tid. När de inlämnats har de dessutom i vissa fall

visat sig vara ofullständiga eller på annat sätt felaktiga. Om en

kortinnehavare dröjer med att inleverera underlag i form av t.ex.

reseräkningar och verifikationer motverkas syftet med sådana betalkort och

myndigheten åsamkas administrativt merarbete. Myndigheten tvingas i sådant

fall att betala kontokortsfakturan utan att veta vilka ändamål utgifterna har,

alternativt betala en hög kreditränta. Därmed försvåras och fördröjs

bokföringen. Kortinnehavaren saknar incitament att utan dröjsmål inleverera

underlaget, vilket inte är fallet om hon eller han personligen bär

betalningsansvaret för kortet. En första slutsats av detta förhållande måste

enligt utskottets mening vara att endast om myndighetens betalningssystem

verkligen effektiviseras bör kontokort med statligt betalningsansvar komma i

fråga.

De särskilda bestämmelser för kontokort, redovisning av resor, m.m. som

tillämpas i staten varierar mellan olika myndigheter. Av Regeringskansliets

förvaltningskontors föreskrifter om betalkort (RFF 1995:1) jämte RFK:s

allmänna råd framgår att arbetsgivaren bör vara restriktiv med att

tillhandahålla betalkort som arbetsgivaren är betalningsansvarig för (Allmänna

råd till 3 §) och att det måste föreligga särskilda skäl för att

tillhandahålla ett sådant kort (3 §). Av reglerna framgår även att kortet

endast får användas för sådana utgifter som arbetsgivaren skall stå för, t.ex.

i samband med en tjänsteresa (4 §). Endast om en privat utgift inte kan

särskiljas från betalning av utgift i tjänsten får kortet användas för detta

ändamål. Regeringskansliets regler är i princip tillämpbara för hela den

statliga förvaltningen.

Utskottet anser att regeringen bör tillse att bestämmelserna om användning

av kontokort i statens myndigheter får den utformning som Regeringskansliets

förvaltningskontors bestämmelser har. Betalkort med statligt betalningsansvar

skall med andra ord utfärdas med största restriktivitet.

Utskottet noterar att Riksrevisionsverket år 1994 tog ett initiativ till att

upphandla särskilda avropsavtal. För företagskort med privat betalningsansvar,

vilket kan användas i såväl tjänsten som privat, gäller följande regler enligt

avropsavtalet:

- myndigheten utser vem/vilka som tilldelas betalkort,

- myndigheten står för årsavgift,

- samtliga övriga fakturor tillställs kortinnehavaren,

- betalkortet kan användas för såväl tjänsteutlägg som privata utlägg,

- kortinnehavaren ansvarar fullt ut för fakturan, oavsett om utlägget är att

hänföra till tjänsten eller privat, utan något som helst garantiåtagande från

myndighetens sida,

- för tjänsteutläggen fakturerar kortinnehavaren myndigheten mot reseräkning,

- kortinnehavaren förmånsbeskattas för kortet (om inte särskilt avtal om att

inte använda kortet privat upprättas).

Dessa bestämmelser ligger enligt utskottets bedömning väl i linje med det som

motionärerna efterlyser. Utskottet anser, i likhet med vad motionärerna anför,

att om kontokort över huvud taget skall användas i statsförvaltningen, bör i

första hand företagskort med personligt betalningsansvar användas.

Det finns enligt utskottets mening anledning att understryka att kraven att

specificera och verifiera utgifter inte är lägre för utgifter betalade med

betalkort med statligt betalningsansvar än för kort med personligt

betalningsansvar eller om förskott utbetalats. Det är regeringens skyldighet

att se till att brister i utformningen av reglerna, felaktig användning av

korten eller otillräcklig internkontroll rättas till i den under regeringen

lydande statsförvaltningen.

Justitiekanslern redovisade den 4 mars i år studien Förstärkt skydd mot

oegentligheter i offentlig förvaltning. I rapporten framhåller han bl.a. att

det viktigaste kontrollsystemet för att motverka oegentligheter inom statlig

och kommunal förvaltning är det som förekommer inom själva myndigheten, dvs.

den interna kontrollen. Statliga och kommunala myndigheter är enligt

författning skyldiga att ha en fungerande intern kontroll av verksamheten, men

Justitiekanslern menar i sin rapport att reglerna om intern kontroll i

verksförordningen och kommunallagen bör förtydligas och preciseras.

Justitiekanslern framhåller vidare att särskilda överväganden behöver göras i

förhållande till kontrollen av myndighetschefen, eftersom denna eller denne

inte har någon inom myndigheten som är överordnad och i åtskilliga hänseenden

inte omfattas av den interna kontrollen. Med anledning av oegentligheter som

har uppmärksammats i kommuner och landsting vill Justitiekanslern förbättra

effektiviteten av kontrollsystemen i kommunal förvaltning. Justitiekanslern

understryker behovet av en översyn av den kommunala revisionen, även om han

anser att grunderna för systemet därmed inte behöver ändras. Vidare påpekar

Justitiekanslern att uppgifter som han fått under kartläggningsarbetet tyder

på att okunnighet om regelsystemen i flera fall kan ha bidragit till att de

oegentligheter som har förekommit inte upptäckts och påtalats tidigare.

Initiativ till information och utbildning kan därför vara en lämplig åtgärd.

Det är enligt utskottets mening utomordentligt viktigt att kontrollsystemen

i staten fungerar på ett sådant sätt att statens medel används på avsett sätt

och att alla oegentligheter upptäcks, beivras och rättas till. Det finns

därför anledning av noga överväga de förslag till förstärkning av kontrollen

som Ju- stitiekanslern har föreslagit.

Utskottet har ovan anfört att företagskort med statligt betalningsansvar bör

användas med största restriktivitet, att om betalkort över huvud taget används

skall företagskort med personligt betalningsansvar i första hand komma i fråga

samt att kontrollsystemen bör stärkas. Vad utskottet anfört om användandet av

kontokort i staten bör riksdagen med anledning av motion Fi910 (m) som sin

mening ge regeringen till känna.

Som utskottet anfört ovan bör företagskort med statligt betalningsansvar

användas endast om särskilda skäl föreligger. De bör dessutom endast delas ut

om användningen av sådana kort leder till en effektivare

ekonomiadministration. Utskottet vill med anledning därav även kommentera

riksdagsledamöternas betalkort.

Riksdagens förvaltningsstyrelse har den 20 november 1996 beslutat om

riktlinjer för riksdagsledamöternas tjänsteresor. Riktlinjerna är en

precisering av ersättningslagens (1994:1065) regler om

resekostnadsersättningar och traktamenten (se förs. 1995/96:RFK4, bet.

1995/96:KU26). Enligt riktlinjerna har ledamöterna tillgång till ett särskilt

betalkort, det s. k. Riksdagskortet. Syftet med Riksdagskortet är att det

skall användas för inrikes resor som ledamoten gör inom ramen för sitt

riksdagsuppdrag och som riksdagen därför skall betala. Trots att det enligt

särskilda bestämmelser framgår att användning av Riksdagskortet är förbehållet

för inrikes reskostnader (RFK Dnr 10-1721-95/96) kan kortet emellertid även

användas för andra betalningar (bl.a. taxi, parkering och hotellkostnader).

Det finns enligt utskottets mening anledning för riksdagens

förvaltningsstyrelse att följa upp användningen av Riksdagskortet för att

försäkra sig om att de krav som utskottet anser bör gälla för kontokort med

statligt betalningsansvar också tillämpas inom riksdagen samt att den

administrativa hanteringen verkligen underlättas av den nu tillämpade

ordningen.

dels att utskottets hemställan under 1 bort ha följande lydelse:

1. beträffande användningen av kontokort i staten

att riksdagen med anledning av motion 1996/97:Fi910 som sin mening ger

regeringen till känna vad utskottet anfört om användningen av kontokort i

staten,

2. Servicecheckar (mom. 2)

Karin Pilsäter (fp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 4 börjar med ?Utskottet

behandlade? och på s. 5 slutar med ?motion Fi914 (fp)? bort ha följande

lydelse:

Utskottet vill med anledning av motionen anföra följande:

I Sverige har det i flera år pågått en intensiv debatt om möjligheterna att

öka sysselsättningen inom tjänstesektorn, särskilt genom hushållstjänster. Ett

hinder för etableringen av s.k. vita arbetstillfällen i denna sektor är den

statliga byråkratin. Det är, som motionärerna mycket riktigt påpekar, inte

enkelt att vara arbetsgivare och uppfylla alla de skyldigheter som åligger en

sådan. För att underlätta för personer som vill köpa vita hushållstjänster är

det därför angeläget att hitta administrativa former som förenklar inbetalning

av skatter, arbetsgivaravgifter m.m. Det är viktigt att skapa goda

förutsättningar för dem som vill göra rätt för sig när de anställer någon i

hushållet.

Utskottet anser mot denna bakgrund att en servicecheck av fransk modell bör

genomföras i Sverige. Servicecheckar kan med fördel förenas med någon form av

subvention, men huvudsyftet är att undanröja de praktiska problemen med att

köpa vita tjänster.

I motionen, som väcktes under allmänna motionstiden, föreslås att den

utredning som regeringen givit Riksskatteverket i uppdrag att genomföra ges

förtydligade tilläggsdirektiv angående framtagandet av en svensk service-

checkmodell. Utskottet kan emellertid konstatera att yrkande 2 i motionen har

förlorat aktualitet eftersom utredningen vars direktiv motionärerna vill ändra

har genomfört sitt arbete. Riksskatteverket lämnade under hösten en promemoria

till regeringen (RSV Rapport 1996:5 Redovisning av privata tjänster) med

kartläggning och förslag om förenklingar av redovisningen och betalningen av

skatter och avgifter. Utredningen lämnade även synpunkter på hur en eventuell

subvention bör utformas. Utskottet kan vidare konstatera att Utredningen (Fi

1996:10) om förutsättningarna för tjänstesektorns utveckling nyligen avslutade

sitt arbete och därvid lade fram en rad förslag om insatser för att öka

sysselsättningen i tjänstesektorn.

Utskottet, som ovan anfört att det finns ett behov av servivcecheckar, anser

att det beredningsarbete som nu kommer att vidtas i regeringskansliet måste

ske skyndsamt och att det måste leda till att riksdagen presenteras en

proposition om införande av servicecheckar. Vad utskottet här anfört bör

riksdagen med anledning av motion Fi914 (fp) yrkande 1 som sin mening ge

regeringen till känna. Yrkande 2 i samma motion avstyrks.

dels att utskottets hemställan under 2 bort ha följande lydelse:

2. beträffande servicecheckar

att riksdagen med anledning av motion 1996/97:Fi914 yrkande 1 och med avslag

på yrkande 2 i samma motion som sin mening ger regeringen till känna vad

utskottet anfört om behovet av servicecheckar,

3. Offentlig affärsverksamhet (mom. 4)

Sonja Rembo, Lennart Hedquist, Fredrik Reinfeldt och Per Bill (alla m) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 6 som börjar med ?Utskottet har

vid? och slutar med ?Fi920 (m) avstyrks? bort ha följande lydelse:

Utskottet vill med anledning av de båda motionerna anföra följande.

Offentlig affärsverksamhet innebär stora problem, bl.a. från

konkurrenssynpunkt. Det saknas förutsättningar att åstadkomma full

konkurrensneutralitet mellan offentliga och privata företag. De offentliga

företagen har konkurrensmässiga fördelar bl.a. i form av borgensåtaganden

eller förlusttäckningsgarantier. Som anförs i motion Fi919 (m) visar dessutom

erfarenheten att nuvarande lagstiftning inte varit tillräcklig för att hindra

att kommuner, landsting och statliga myndigheter gynnat sina egna

förvaltningar och bolag, bl.a. vid upphandlingar. Offentliga företag har

dessutom, när de får finansiellt stöd, möjlighet att sätta priser som

understiger kostnaderna för varan eller tjänsten. Effekten av att offentliga

företag på dessa villkor säljer varor och tjänster på konkurrensutsatta

marknader blir att annars livskraftiga privata företag slås ut.

Som motionärerna anför har Underprissättningsutredningen (SOU 1995:105)

föreslagit en rad åtgärder för att komma till rätta med störningar i

konkurrensen. Utskottet anser att riksdagen, med bifall till motion Fi919 (m),

bör ge regeringen i uppdrag att komma med förslag till lagstiftning i detta

syfte.

Även i motion Fi920 (m) anför motionärerna att offentlig affärsverksamhet

innebär ojämlika konkurrensvillkor för offentliga och privata företag.

Motionärerna påpekar att kommunerna expanderat kraftigt under de senaste åren

och att delar av den kommunala verksamheten under 1980- och 1990-talen kommit

att bedrivas i kommunala bolag.

Utskottet kan instämma i motionärernas farhågor för att offentliga företag,

trots bestämmelserna i kommunallagen, konkurrenslagen och kritik från

Konkurrensverket, fortsätter att bedriva verksamhet som innebär illojal

konkurrens mot privata bolag. Verksamheten innebär både att små och medelstora

företag och ?gemenskaperna? trängs undan. Enligt utskottets mening är det hög

tid att vända på utvecklingen och minska omfattningen av den offentliga

affärsverksamheten.

Vad utskottet anfört bör riksdagen med anledning av motion Fi920 (m) som sin

mening ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 4 bort ha följande lydelse:

4. beträffande offentlig affärsverksamhet

att riksdagen

dels med bifall till motion 1996/97:Fi919 som sin mening ger regeringen

till känna vad utskottet anfört om lagstiftning för att minska

konkurrensstörningen,

dels med anledning av motion 1996/97:Fi920 som sin mening ger regeringen

till känna vad utskottet anfört om omfattningen av offentlig

affärsverksamhet,

Innehållsförteckning

Sammanfattning........................................1

Motionerna............................................1

Utskottet.............................................2

Användningen av kontokort i staten 2

Servicecheckar 4

Ansvaret för bilregistret och handelsregistren 5

Offentlig affärsverksamhet 6

Förslag om en ny förvaltningspolitik 7

Hemställan 8

Reservationer.........................................9

1. Användningen av kontokort i staten (mom. 1) (m, v, mp, kd, fp) 9

2. Servicecheckar (mom. 2) (fp) 12

3. Offentlig affärsverksamhet (mom. 4) (m) 13