Bet. 1996/97:JoU12

Jordbruksutskottets betänkande

1996/97:JOU12

Stödet till rennäringen

Innehåll

Sammanfattning

Motionerna

Utskottet

Hemställan

1996/97

JoU12

Sammanfattning

I betänkandet behandlas Riksdagens revisorers förslag angående stödet till

rennäringen. I anslutning härtill behandlas dels två följdmotioner, dels fem

motionsyrkanden från allmänna motionstiden 1996 angående rennäringen. Utskottet

instämmer i huvudsak i revisorernas förslag och överväganden och förordar bl.a.

en översyn av stödet till rennäringen och samisk kultur,

rennäringsadministrationen och rennäringslagstiftningen. Utskottet förordar

även en utvidgad samverkan mellan norsk och svensk rennäring. Samtliga

motionsyrkanden avstyrks, dock med anmärkning att de i några fall tillgodoses

genom utskottets ställningstagande.

Riksdagens revisorers förslag 1996/97:RR4

Riksdagens revisorer föreslår

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad revisorerna har

anfört om rennäringens kulturella betydelse för Sverige och statens

förhållningssätt visavi rennäringen,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad revisorerna har

anfört om ett förenklat system för statens stöd till rennäringen,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad revisorerna har

anfört om en förenkling av den statliga rennäringsadministrationen,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad revisorerna har

anfört om en översyn av rennäringslagstiftningen, syftande till förenkling och

delegering,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad revisorerna har

anfört om reglerna för samebys kompetensområde och villkoren för medlemskap i

sameby,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad revisorerna har

anfört om förhandlingar med norska staten rörande gränsöverskridande ren-

skötsel.

Motionerna

Motioner väckta med anledning av förslaget

1996/97:Jo2 av Rune Berglund (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen anförts om gränsöverskridande regionalt

samarbete i rovdjursfrågor.

1996/97:Jo3 av Karin Israelsson (c) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen anförts om en översyn av den lagstiftning

som reglerar förhållandet mellan rennäringen och de areella näringarna.

Motioner väckta under allmänna motionstiden 1996

1996/97:Jo208 av Gudrun Lindvall och Siw Persson (mp, fp) vari yrkas att

riksdagen begär att regeringen tillsätter en utredning som skall lämna förslag

om vilka åtgärder som behöver vidtas för att mobila renslakterier skall

kunna

tas i bruk och transporter av renar till slakt därmed undvikas.

1996/97:Jo233 av Ola Sundell och Eva Björne (m) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om samebyns möjligheter att vidga sitt verksamhetsområde,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om vinterbetesmarkerna i södra Härjedalen.

1996/97:Jo535 av Birgitta Gidblom och Lennart Klockare (s) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om

behovet av en översyn av transportstödet för levande renar.

1996/97:K918 av Ulf Björklund (kd) vari yrkas

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om kommande omförhandling av den nuvarande renbeteskonventionen som

utlöper år 2002 och representationen i den kommission som skall leda

förhandlingarna.

Uppvaktningar m.m.

Utskottet har haft utfrågning med representanter för Sametinget och Svenska

Samernas Riksförbund och har uppvaktats av representanter för LRF:s länsförbund

i Norrbotten och Västerbotten.

Utskottet

Rennäringen som kultur

Riksdagens revisorers förslag

Riksdagens revisorer har granskat stödet till rennäringen och den statliga

rennäringsadministrationen. I granskningen har också ingått en studie av

inkomstförhållandena inom rennäringen.

Granskningen föreslogs av riksdagens bostadsutskott. Resultatet av

granskningen har redovisats i revisionsrapporten (1995/96:8) Stödet till

rennäringen. Efter remissbehandling har revisorerna redovisat sina överväganden

i Riksdagens revisorers förslag (1996/97:RR4) angående stödet till rennäringen.

Revisorerna anför att i stödhänseende tycks statsmakterna ha haft en tvetydig

inställning till rennäringen. I enlighet med grundlagsstadgade och folkrätts-

liga förpliktelser har staten påtagit sig ett särskilt ansvar för att främja

rennäringen som det kanske främsta uttrycket för samisk kultur och byggt upp

ett system av stöd och ersättningar specifikt avsedda för rennäringen.

Samtidigt har staten betraktat rennäringen som en integrerad del av samhället

vilket har berättigat den till olika generella stödformer av t.ex. närings-

politisk, regionalpolitisk och arbetsmarknadspolitisk art.

Det ansvarstagande förhållningssättet visavi rennäringen har i praktisk

politik kommit att ta över ambitionerna att tillförsäkra samerna som

urbefolkning ett ökat mått av självbestämmande. Politiken har inte anpassats

till moderna förvaltningsprinciper om mål- och resultatstyrning, avreglering,

delegering och rambudgetering utan kännetecknas fortfarande av centralt

beslutsfattande och detaljreglering.

Revisorerna anför att det finns goda skäl för att staten inte skall anlägga

samma begränsade sätt att se på rennäringen som på t.ex. jordbruket. Jordbruket

är av strategisk betydelse för folkhushållet. Det har varit ett vitalt intresse

för landet att livsmedel i tillräcklig mängd har kunnat produceras till rimliga

priser. Därför har staten drivit en hård rationaliserings- och

effektiviseringspolitik som lett till att ökade mängder livsmedel har

producerats av allt färre sysselsatta.

Med rennäringen förhåller det sig på annat sätt. Rennäringen är visserligen

också en livsmedelsproducerande näring. Den har stor betydelse för delar av det

samiska folkhushållet. För det svenska folkhushållet är dess betydelse

emellertid marginell. Produktionen av renkött motsvarar endast några tiondels

procent av landets samlade köttproduktion.

Det kan enligt revisorernas uppfattning ifrågasättas om staten behöver ta det

preciserade och ingripande ansvar för rennäringen som fallet är i dag.

Revisorerna anser att i enlighet med moderna förvaltningsprinciper bör staten i

ökad grad låta principer om bl.a. mål- och resultatstyrning, avreglering och

delegering få genomslag också i förhållande till rennäringen. Staten bör

självfallet formulera och följa upp mål för verksamheten. På samma sätt bör

staten ställa upp de restriktioner som krävs till skydd för miljön eller för

att näringen skall kunna leva sida vid sida med andra brukare av det samiska

bosättningsområdet. Men härutöver bör staten enligt revisorernas uppfattning så

långt det är möjligt överlåta åt näringen själv att utforma verksamheten.

Revisorerna föreslår att riksdagen ger regeringen till känna vad som anförts

om rennäringens kulturella betydelse och statens förhållningssätt visavi

rennäringen.

Utskottets överväganden

Samerna har enligt regeringsformen 1 kap. 2 § fjärde stycket ett grundlagsskydd

som etnisk minoritet. Riksdagen har uttalat att samerna är en etnisk minoritet

i Sverige, som i egenskap av ursprunglig befolkning i sitt eget land intar en

särskild ställning (prop. 1976/77:80, bet. 1976/77:KrU43 s. 4). Denna grundsyn

innebär enligt riksdagens uttalande att man vid uppbyggnaden av samhällets stöd

till samekulturen måste ge utrymme även åt andra bedömningar än de som kan

göras beträffande övriga minoritetsgrupper i det svenska samhället, samtidigt

som målen för samhällets insatser för den samiska minoriteten har sin utgångs-

punkt i de mål som slagits fast för minoritetspolitiken i stort, nämligen

jämlikhet, valfrihet och samverkan.

Utskottet delar revisorernas uppfattning att rennäringen är en viktig del av

det samiska kulturarvet. Den hittills dominerande synen på rennäringen som en

areell näring, närmast jämförbar med jordbruket, synes ha lett statsmakterna

till att ställa alltför hårda krav på näringens utveckling. Genom ett

omfattande regelverk och ett komplicerat stödsystem med detaljerade villkor

knutna till de olika stödformerna har man strävat efter rationaliseringar och

en ökad effektivitet. Rennäringen är visserligen liksom jordbruket en

livsmedelsproducerande näring, men produktionen av renkött motsvarar endast

några tiondels procent av landets samlade köttproduktion. Utskottet instämmer

även i att det ligger en motsättning i att värna om rennäringen och samtidigt

främja en utveckling som visserligen kan förbättra lönsamheten men som

samtidigt ger sysselsättning åt en allt mindre del av den samiska befolkningen.

I dag är det enligt revisorerna bara omkring 10 % av samerna som är verksamma

inom rennäringen.

Jordbruksutskottet tillstyrkte hösten 1996 regeringens förslag att kom-

plettera rennäringslagen (1971:437) med ett miljömål (prop. 1995/96:226, bet.

1996/97:JoU5). Utskottet uttalade att det är viktigt att miljömålet uppfylls

och att det krävs metoder för att mäta måluppfyllelse i termer av bl.a.

naturbetesmarkernas långsiktiga produktionsförmåga och bibehållen biologisk

mångfald (a. bet. s. 28).

Särskilt mot bakgrund av det nyligen införda miljömålet kan utskottet instämma

i revisorernas påpekande att en effektiviserad rennäring lätt kommer i konflikt

med andra mål av överordnad art. En högt mekaniserad renskötsel innebär

påfrestningar på naturen och ökar risken för konflikter med andra brukare inom

det samiska bosättningsområdet. Utskottet anser att man bör ha ett vidare

synsätt på rennäringen än ett strikt rationaliserings- och

effektiviseringstänkande. Ett sådant tänkande synes ändå ha begränsade utsikter

till framgång.

Utskottet instämmer i att rennäringen inte endast har renodlat

samhällsekonomiska värden, utan bidrar till biologisk och kulturell mångfald oc

berikar landet i en rad olika avseenden. Den svenska rennäringen bör omfatta

inte endast själva skötseln av renar, utan bör vara en kultur där djur,

människor och natur ingår som viktiga delar. Det anförda hindrar inte att det

kan finnas betydande utvecklingspotential i samisk verksamhet, t.ex. småskalig

förädling i samisk regi. Det är också angeläget att det inom rennäringen finns

kvar företagsekonomiska motiv. Rennäringen har även en samhällsekonomisk

betydelse för turismen, som kulturbärare och även regionalekonomiskt.

Utskottet anser att staten har ett övergripande ansvar för att rennäringen kan

fortleva som en del av det samiska kulturarvet. Samerna som urbefolkning bör

emellertid samtidigt tillförsäkras ett ökat mått av självbestämmande. I enlighe

med moderna förvaltningsprinciper bör staten i ökad grad låta principer om bl.a

mål- och resultatstyrning, avreglering och delegering få genomslag i förhålland

till rennäringen. Staten bör formulera och följa upp mål för verksamheten och

ställa upp de restriktioner som krävs till skydd för miljön och andra allmänna

intressen. Vidare erfordras regler för att minimera konflikter mellan

rennäringens utövare och andra brukare inom det samiska bosättningsområdet.

Härutöver bör staten så långt möjligt överlåta åt näringen själv att utforma

verksamheten.

Utskottet förutsätter att det nu anförda beaktas i den översyn som utskottet

förordar i det följande. Något fristående tillkännagivande angående de

övergripande principerna för statens förhållningssätt till rennäringen torde

därmed inte behövas.

Ett förenklat stödsystem

Riksdagens revisorers förslag

Enligt revisionsrapporten finns inte mindre än ca 35 olika specificerade stöd-

eller ersättningsformer som under senare år har kommit rennäringen till del. Fö

att åskådliggöra hur stöd och ersättningar till rennäringen är utformade anges

revisionsrapporten att under budgetåret 1994/95 utbetalades till rennäringen

totalt ca 106 miljoner kronor och att beloppet fördelats enligt följande.

Av detta belopp utgick ca 43 miljoner kronor i kilorelaterat pristillägg och

till bl.a. underhåll av riksgränsstängsel, kostnader för mark-

användningsplanering (s. 66). Av budgetmedel utgick vidare ca 4,7 miljoner

kronor i arbetsmarknadsersättningar och landsbygdsstöd, som även rennäringen ka

få del av. Beslut om dessa medels användning fattas av landsbygdsenheten eller

regionalekonomiska enheten, men rennäringsenheten deltar på varierande sätt i

ärendenas handläggning. Vidare utgick ca 46 miljoner kronor i ersättningar på

grund av Tjernobylkatastrofen och för rovdjursrivna eller tågdödade renar (s.

67). Från Samefonden och av s.k. bygdemedel som på olika sätt avsatts för

rennäringen betalades under budgetåret 1994/95 ut ca 8,7 miljoner kronor.

De strukturstöd som riktar sig till jordbruksnäringen kan användas även inom

rennäringen. Strukturstöd utgår under mål 5 a såsom startstöd och stöd till

förädling och avsättning. För mål 6-området har ett sammanhållet samiskt progra

upprättats, som omfattar ca 10 miljoner kronor årligen. För att medlen skall

kunna utnyttjas krävs medfinansiering med 50 % av svenska staten eller

rennäringen. Ansvarig för programområdet är Sametinget (s. 69). Vidare har inom

ramen för de s.k. gemenskapsinitiativen speciella samiska program upprättats fö

näringslivsutveckling inom Nordkalotten, Jämtland/Tröndelag och Barentsregionen

I rapporten konstateras att man, under vissa förutsättningar, för varje krona

i direkt statlig subvention fick ut ett värde i producentledet på 1 krona och 2

öre (s. 87). Subventionsgraden i näringen beräknas till drygt 80 % för

budgetåret 1994/95. Vidare anförs att trots subventioner är inkomsterna från

rennäringen låga i förhållande till inkomsterna inom andra verksamheter, t.ex.

jordbruket i norra Sverige.

Revisorerna anför att en naturlig följd av det betraktelsesätt som anlagts i

det föregående är att stödet till rennäringen kan förenklas avsevärt. En möjlig

lösning är att staten efter förhandlingar med företrädare för rennäringen komme

fram till ett samlat stöd på rimlig nivå. Ett sådant stöd kan ersätta flertalet

nu utgående former av stöd och ersättningar.

Några remissinstanser har riktat invändningar mot förslaget om en

sammanslagning av såväl specifika som generella stöd och ersättningar till ett

samlat stöd till rennäringen. Revisorerna anför häremot att av

remissbehandlingen framgår att samerna själva inte motsätter sig att rennäringe

i stödhänseende betraktas som en alldeles specifik verksamhet.

Revisorerna anser att det bör övervägas att tillföra Samefonden ett samlat

statligt stöd. Därmed skulle huvuddelen av de medel som står till rennäringens

förfogande samlas på ett ställe, vilket skulle öka överblicken och underlätta

planeringen för näringens utövare. Genom revision bör staten försäkra sig om at

stödet hanteras invändningsfritt, så att det t.ex. inte fördelas på ett sätt so

otillbörligt gynnar vissa rennäringsföretag eller grupper av företag. En ordnin

där Samefonden tillförs de statliga medlen förutsätter dock enligt revisorernas

mening att Sametinget tillförsäkras rätten att förfoga över dessa medel. I det

korta perspektivet bör andra administrativa lösningar övervägas.

Sammanfattningsvis föreslår revisorerna att regeringen låter utreda

förutsättningarna för att omvandla statens olika former av stöd och ersättninga

till rennäringen till ett samlat stöd vars storlek bestäms efter förhandlingar

med företrädare för rennäringen.

Utskottets överväganden

Utskottet anser det värdefullt att revisorerna har gjort en grundlig genomgång

av de stöd som kommer rennäringen till del. Utskottet kan inte i alla delar

ställa sig bakom ställningstagandena i rapporten, men anser att den är en god

grund för en fortsatt översyn av stöden till rennäringen.

Det framgår av revisorernas rapport att man kan räkna ca 35 olika

specificerade stöd- eller ersättningsformer som under senare år har utgått till

rennäringen. Stöden har dock olika ändamål. Vissa av stöden är riktade enbart

till rennäringens utövare, medan andra är generella och uppfyller

näringspolitiska, regionalpolitiska och arbetsmarknadspolitiska syften. Dessa

senare stöd kan åtnjutas av rennäringens utövare liksom av andra som uppfyller

villkoren för stöden.

Utskottet instämmer i att stödsystemet för rennäringen är onödigt komplicerat

och att det bör finnas utrymme för förenklingar av stödsystemet. Det kan

tilläggas att en viss förenkling redan skett genom att tre tidigare existerande

anslag sammanförts till ett nytt anslag, benämnt Främjande av rennäringen (prop

1996/97:1 utg.omr. 23, bet. 1996/97:JoU1). Regeringen bör göra en översyn av

möjligheterna till ytterligare samordning av de stöd som kommer rennäringen och

samerna till del. Utgångspunkten för denna översyn bör vara att moderna

förvaltningsprinciper med mål- och resultatstyrning, avreglering och delegering

bör tillämpas även för stödet till rennäringen. Staten bör formulera och följa

upp mål för stödet till rennäringen och annan samisk verksamhet. Därutöver bör

staten enligt utskottets uppfattning så långt det är möjligt överlåta åt

näringen själv att utforma verksamheten.

Vad utskottet anfört om stödet till rennäring och samisk kultur bör riksdagen,

med anledning av revisorernas förslag, som sin mening ge regeringen till känna.

Rennäringsadministrationen

Riksdagens revisorers förslag

Med ett samlat rennäringsstöd och ett samlat ansvar för fördelningen av stödet

kan den nuvarande statliga stödadministrationen enligt revisorerna förenklas.

Merparten av de resurser för stödgivningen som i dag finns vid Jordbruksverket

och länsstyrelserna kan sparas in. Även vid andra myndigheter som handlägger

stöd- eller ersättningsärenden avseende rennäringen möjliggörs administrativa

besparingar.

Den statliga rennäringsadministrationen omfattar enligt revisionsrapporten ca

50 årsarbetskrafter till en sammanlagd kostnad av uppskattningsvis 23 miljoner

kronor.

Miljövårdsberedningen föreslog i betänkandet (1995:226) Hållbar utveckling i

landets fjällområden att Glesbygdsverket skulle överta rollen som central

förvaltningsmyndighet för rennäringsfrågor. Regeringen har därefter med

instämmande av jordbruksutskottet uttalat (prop. 1995/96:226 s. 51, 1996/97:JoU

s. 28) att det centrala ansvaret för rennäringen skall ligga kvar på

Jordbruksverket. Revisorerna för sin del finner i likhet med

Miljövårdsberedningen att Glesbygdsverket är ett alternativ som bör övervägas.

En annan möjlighet är enligt revisorerna att någon av de berörda

länsstyrelserna, som ju har mångårig erfarenhet på området, får ansvaret för

stödgivningen. På sikt bör även Sametinget kunna komma i fråga som ansvarig

myndighet för stödgivningen.

Administrationen av stöd- och ersättningsfrågor utgör endast en del av den

statliga rennäringsadministrationen. Vid t.ex. Jordbruksverket handläggs

härutöver frågor om rådgivning, utbildning, information och köttklassificering

samt överklaganden med anledning av länsstyrelsernas beslut. Vidare erfordras

resurser för utredningar rörande rennäringen. Vid länsstyrelserna omfattar

rennäringsadministrationen bl.a. förvaltning av statens mark ovan odlingsgränse

och på renbetesfjällen, markanvändningsredovisning, rådgivning, utbildning,

information, utredningar samt administration av byggande och underhåll av

tekniska anläggningar.

Revisorerna utesluter inte att även de delar av den statliga

rennäringsadministration som hanterar andra frågor än stöd och ersättningar kan

förenklas. Några remissinstanser har anfört att vissa uppgifter skulle kunna

delegeras till Sametinget, t.ex. rådgivningsverksamheten. Andra uppgifter är

renodlade myndighetsuppgifter. Revisorerna anser i likhet med vad bl.a.

Sametinget och Svenska Samernas riksförbund har förordat att statsmakterna bör

utreda vad som skall anses vara myndighetsuppgifter när det gäller rennäringen.

När detta har fastlagts är det möjligt att bedöma vilka rennäringsadministrativ

uppgifter som staten bör ha kvar och vilka uppgifter som kan delegeras till

t.ex. Sametinget.

Vid en reformering av stödsystemet i den av revisorerna skisserade riktningen

bör merparten av de administrativa resurserna, främst vid Jordbruksverket och

länsstyrelserna, kunna sparas in. Nödvändiga administrativa resurser bör föras

över till den myndighet som får det samlade ansvaret för

rennäringsadministrationen.

Revisorerna föreslår sammanfattningsvis att regeringen ser över den statliga

rennäringsadministrationen. Syftet med översynen bör vara att undersöka vilka

statliga administrativa resurser som en förenkling av stödet till rennäringen

möjliggör, vilka administrativa uppgifter som skall anses vara

myndighetsuppgifter samt vilka uppgifter som kan delegeras till samiska organ.

Vid översynen bör också undersökas om den kvarvarande statliga

rennäringsadministrationen bör vara spridd på centrala och regionala myndighete

eller om den bör sammanföras till en myndighet.

Utskottets överväganden

Utskottet anser i likhet med revisorerna att det är viktigt att undersöka vilka

uppgifter som bör vara myndighetsuppgifter när det gäller rennäringen. När dett

har fastlagts är det möjligt att bedöma vilka rennäringsadministrativa uppgifte

som staten bör ha kvar och vilka uppgifter som kan föras över till samiska

organ. Med ett samordnat stöd för rennäringen och ett samordnat ansvar för

fördelningen av stödet bedömer utskottet att den nuvarande statliga

stödadministrationen kan förenklas. Även de delar av den statliga

rennäringsadministration som hanterar andra frågor än stöd och ersättningar bör

i möjligaste mån förenklas. Sammantaget bör utgifterna för

rennäringsadministrationen kunna minskas.

En översyn bör således enligt utskottets uppfattning göras av den statliga

rennäringsadministrationen i syfte att förenkla den. Vid översynen bör

klarläggas vilka administrativa uppgifter som även fortsättningsvis bör vara

myndighetsuppgifter och vilka uppgifter som kan föras till samiska organ. För

myndighetsuppgifterna kan Glesbygdsverket vara ett alternativ att överväga. Ett

annat alternativ är att någon av de berörda länsstyrelserna får ansvaret för

stödgivningen. På längre sikt kan även Sametinget komma i fråga som ansvarig

myndighet för stödgivning. Vad utskottet anfört om rennäringsadministrationen

bör riksdagen, med anledning av revisorernas förslag, som sin mening ge

regeringen till känna.

Rennäringslagstiftningen

Riksdagens revisorers rapport

Rennäringen har enligt revisionsrapporten sedan mer än 100 år omgärdats med

lagstiftning som kommit att bli alltmer detaljerad. Den nuvarande

rennäringslagen (1971:437) reglerar såväl rennäringens relationer till omvärlde

som dess interna förhållanden. Vidare finns en rennäringsförordning (1993:384)

med bestämmelser om bl.a. försäljning och upplåtelse av statens mark ovan

odlingsgränsen och på renbetesfjällen, om företagsregister för rennäringen, om

Samefonden och om stöd till rennäringens rationalisering. Vidare finns

bestämmelser om slakt av ren samt angränsande lagstiftning, t.ex.

skogsvårdslagstiftningen, lagstiftningen om hushållning med naturresurser samt

bestämmelser om jakt och fiske och om körning i terräng med motordrivna fordon.

I revisionsrapporten uttalas förståelse för behovet av lagstiftning som

reglerar rennäringens förhållande till omvärlden. Det måste också finnas regler

om rennäringens inre förhållanden, t.ex. hur interna konflikter skall lösas, me

det är enligt rapporten inte självklart att riksdag och regering skall utfärda

sådana regler. Det är inte heller självklart att statsmakterna i detalj skall

föreskriva hur samerna skall organisera sig.

I enlighet med vad som förordades i revisionsrapporten föreslår revisorerna

att regeringen tar initiativ till en översyn av rennäringslagstiftningen. Ett

övergripande syfte med översynen bör vara att bringa regelsystemet i bättre

överensstämmelse med moderna förvaltningsprinciper. Detta bör innebära att

bestämmelser i lagar och förordningar mönstras ut om de kan undvaras eller

ersättas av regler som samerna själva beslutar om.

Motioner

I motion Jo3 (c) yrkas tillkännagivande om en översyn av den lagstiftning som

reglerar förhållandet mellan rennäringen och de areella näringarna. Utvecklinge

av förhållandet mellan rennäringen och övriga areella näringar har under senare

år varit olycklig. Från de areella näringarnas sida anser man att olägenheten a

dagens renskötsel för jord- och skogsbruket har tilltagit. Denna konflikt är

olycklig då det är viktigt att båda dessa näringar utvecklas utan konflikter. I

samband med att regeringen utför en översyn av rennäringslagstiftningen bör

dessa frågor ses över med avsikt att hitta en långsiktig lösning på

konflikterna.

I motion Jo233 (m) anförs att vinterbetesområdena för i första hand

Härjedalens samebyar men även för Idre sameby bör säkerställas och

förutsättningar skapas för att förhandlingar genomförs mot ett av staten

uppställt mål (yrkande 3). Antalet rennäringsföretag ökade under 1970- och 1980

talen på grund av ökad lönsamhet. De höga renantalen vållade bekymmer i form av

skador på ungskog samt trafikproblem vilket ledde till stark irritation mellan

ortsbor, trafikanter och näringen. Det ledde fram till den s.k.

renbetesprocessen mellan markägare och samebyar i Härjedalen. Berörda skogsbola

enades år 1992 och gav samerna rätt att bedriva vinterbete på deras marker. De

enskilda markägarna drev målet vidare. Samebyarna förlorade målet och har

överklagat. Samebyarna har numera kraftigt reducerat sina renantal, och

problemen med de höga renantalen i Jämtlands län är i stort sätt lösta.

I motion Jo208 (mp, fp) begärs en utredning av frågan om erforderliga åtgärder

för att ta i bruk mobila renslakterier för att undvika transport av renar till

slakt. Renar har under senare år slaktats på särskilda slakterier, ofta långt

från insamlingsplatser. Renslakten är enligt motionärerna ett stort

djurskyddsproblem med oacceptabla förhållanden. Transporter som tagit åtta

timmar eller mer har rapporterats och polisanmälningar har gjorts. Senast gälld

det en transport mellan Härjedalen och Övre Soppero, där ett antal renar var

döda vid framkomsten och andra skadade. Renarna kan på grund av sina stora horn

inte stå upp utan att fastna i varandra och tvingas därför ligga ner hela tiden

om många renar transporteras samtidigt.

I motion Jo535 (s) anförs att transport av renar till slakt är en tveksam

företeelse från djurskyddssynpunkt, även om transporten skulle genomföras på

kort tid. Det transportstöd som utgår möjliggör dessa orimligt långa

transporter. En översyn bör göras av att renen som levande djur sorterar under

jordbruksprodukter och därmed anses transportstödsberättigad.

Utskottets överväganden

Utskottet instämmer i revisorernas uppfattning att rennäringslagstiftningen

blivit onödigt detaljerad. Det behövs föreskrifter om rennäringens förhållande

till omvärlden, men det är inte självklart att frågor om rennäringens inre

förhållanden, t.ex. hur samerna skall organisera sig och hur interna konflikter

skall lösas, behöver regleras av riksdag och regering.

Utskottet anser att en förutsättningslös översyn bör göras av rennärings-

lagstiftningen. Ett övergripande syfte med översynen bör vara att förenkla

regelsystemet i enlighet med moderna förvaltningsprinciper och att upphäva

bestämmelser som kan undvaras eller ersättas av regler som kan beslutas av

samerna själva. För statens vidkommande bör ett mål vara att delegera

beslutanderätten. Som utskottet framhållit under föregående rubrik bör till att

börja med klargöras vad som bör vara myndighetsuppgifter och vad som kan

överlämnas till samerna själva att hantera.

Vad utskottet anfört om en översyn av rennäringslagstiftningen bör riksdagen,

med anledning av revisorernas förslag, som sin mening ge regeringen till känna.

Även förhållandet mellan rennäringen och de areella näringarna bör omfattas av

översynen. Effekterna av de skärpta bestämmelserna om högsta tillåtna renantal

m.m. (SFS 1993:36) bör också utredas. Motion Jo3 avstyrks i den mån den inte

tillgodosetts med det anförda.

Regeringen har genom beslut den 14 mars 1996 uppdragit åt Länsstyrelsen i

Jämtlands län att snarast utreda och lämna förslag till hur tillgång till

nödvändigt bete skall kunna åstadkommas för samebyarna i Härjedalen och för Idr

sameby. Utskottet har inhämtat att arbetet pågår vid länsstyrelsen. I avvaktan

på att detta arbete kan redovisas finner inte utskottet anledning att vidta

någon åtgärd i denna fråga. Motion Jo233 yrkande 3 avstyrks.

Enligt Statens jordbruksverks föreskrifter (SJVFS 1996:105) om transport av

levande djur 4 kap. 8 § får transporttiden för bl.a. renar inte överstiga åtta

timmar. Om transportmedlet är utformat på visst sätt får transporttiden för ren

inte överstiga 15 timmar (4 kap. 10 §). Härutöver får transporttiden förlängas

med högst två timmar om det kan anses lämpligt från djurskyddssynpunkt, särskil

med beaktande av närheten till bestämmelseorten (4 kap. 13 §). För slaktdjur få

transporttiden som huvudregel inte överstiga åtta timmar, men i enstaka fall få

den förlängas med högst tre timmar (4 kap. 9 §). Enligt 5 kap. 23 § skall renar

med stora hornkronor transporteras individuellt. Hornen på sarvar som

transporteras i grupp till slakt skall sågas av före transporten. Övriga

hornbärande renar grupperas efter hornstorlek.

Enligt 6 § förordningen (1980:803) om regionalpolitiskt transportbidrag utgår

bidrag för transporter från orter inom stödområdet av jordbruks- eller

livsmedelsprodukter som härrör från eller har framställts inom stödområdet.

Transportbidraget uppgår till högst 45 % av fraktkostnaden. Utskottet har

inhämtat att transportstöd medges för transport av renar.

Utskottet delar den syn som framförs i motionerna Jo208 och Jo535 att det är

olämpligt att transportera renar långa sträckor. Andra alternativ, dvs. mer

närbelägna renslakterier, bör enligt utskottets uppfattning väljas för att

undvika transport av renar till slakt. Transportstöd bör inte möjliggöra långa

transporter av levande renar. Utskottet anser att frågor om transport av renar

bör ingå i den förordade översynen av rennäringslagstiftningen. Motionerna Jo20

och Jo535 avstyrks i den mån de inte tillgodosetts med det anförda.

Samebyns kompetensområde och villkoren för medlemskap

Riksdagens revisorers rapport

Enligt 9 § rennäringslagen får en sameby inte ägna sig åt annan ekonomisk

verksamhet än renskötsel. Mot detta förbud korresponderar bestämmelsen i 11 §

att med ett par undantag bara den kan vara medlem i sameby som deltar i

renskötseln. I revisionsrapporten föreslås att frågan om en utvidgning av

samebyarnas kompetensområde och mindre strikta villkor för medlemskap utreds. O

sameby får rätt att driva annan ekonomisk verksamhet än rennäring och det blir

lättare att få medlemskap kan samebyarna i framtiden bli den naturliga hemviste

för betydligt fler samer än i dag.

I dessa frågor redovisar remissinstanserna två inställningar. Vissa anser att

möjligheterna till kombinationsföretagande kan förbättras genom ett ökat

utnyttjande av de vanliga associationsformerna. Andra anför att förbudet är

onödigt kategoriskt och har utgjort en psykologisk spärr mot en breddning av

verksamheten.

Revisorerna ansluter sig till den senare bedömningen. Som ett led i översynen

av rennäringslagstiftningen bör således övervägas om de nu behandlade reglerna

kan förändras. Det finns enligt revisorerna skäl att beakta vad Sametinget har

anfört, nämligen att en utvidgning av samebyns kompetensområde inte bara är

önskvärd utan även en förutsättning för att samerna skall kunna överleva som

folk med egen näring och kultur samt ett eget språk.

Vidare föreslås att regeringen ( som ett led i översynen av

rennäringslagstiftningen ( låter utreda förutsättningar för en förändring av

reglerna om samebys kompetensområde och villkoren för medlemskap i sameby.

Motionen

I motion Jo233 (m) yrkas tillkännagivande om samebyns möjligheter att vidga sit

verksamhetsområde (yrkande 1). Samebyn ställer stora krav på samverkan och

hänsynstagande bland sina medlemmar. Rennäringsföretagare måste inom ramen för

samebyn komma överens om fördelning av renantal och disposition av gemensamma

betesresurser, men samebyn borde också vara en fungerande bas för andra

näringsverksamheter. Den bör ges möjlighet att vidga verksamhetsområdet till

andra områden som samebyn finner intressanta.

Utskottets överväganden

Bostadsutskottet anförde i februari 1996 i fråga om samebyns verksamhetsområde

att till grund för bestämmelserna i denna del ligger bl.a. uppfattningen att de

samebymedlem som enbart vill ägna sig åt renskötsel inte mot sin vilja skall

behöva bli delaktig i de ekonomiska åtaganden som en utökad samebyverksamhet ka

medföra (1995/96:BoU7 s. 5). Mot detta synsätt bör dock enligt bostadsutskottet

mening ställas den centrala roll som samebyn har i det samiska samhället. Det

kan från denna utgångspunkt finnas anledning att på olika sätt medverka till at

utöka samebyns verksamhetsområde. Enligt vad bostadsutskottet erfarit hade

Sametinget beslutat att tillsätta en arbetsgrupp som bl.a. skall se över

möjligheterna att vidga samebyns verksamhetsområde samt kriterierna för

medlemskap. Bostadsutskottet välkomnade detta initiativ och såg det som

angeläget att regeringen i samverkan med Sametinget kommer till en

framåtsyftande lösning av denna fråga.

Jordbruksutskottet anser att det är angeläget att samebyn kan erbjuda ett

varierat utbud av sysselsättning för samebyns medlemmar. Både näringspolitiska

och sysselsättningspolitiska skäl talar för att utöka samebyns verksamhetsområd

och kriterierna för medlemskap. Utskottet instämmer i revisorernas bedömning at

förbudet mot att ägna sig åt annan ekonomisk verksamhet än renskötsel i en

sameby kan vara onödigt kategoriskt och kan ha utgjort en psykologisk spärr mot

en breddning av verksamheten i samebyn. Om sameby får rätt att driva annan

ekonomisk verksamhet än rennäring och det blir lättare att få medlemskap kan

samebyarna i framtiden bli den naturliga hemvisten för betydligt fler samer än

dag. Det finns också skäl att beakta vad Sametinget har anfört, nämligen att en

utvidgning av samebyns kompetensområde inte bara är önskvärd utan även en

förutsättning för att samerna skall kunna överleva som folk med egen näring och

kultur samt ett eget språk.

Utskottet anser att frågan om utvidgning av samebyarnas kompetensområde och

mindre strikta villkor för medlemskap bör övervägas inom ramen för översynen av

rennäringslagstiftningen. Dessa överväganden bör ske i nära samverkan med det

arbete i denna fråga som pågår i Sametinget och med företrädare för samebyarna.

Vad utskottet anfört bör riksdagen, med anledning av revisorernas förslag, som

sin mening ge regeringen till känna. Det anförda tillgodoser i allt väsentligt

syftet med motion Jo233 yrkande 1. Motionen avstyrks.

Gränsöverskridande renskötsel

Riksdagens revisorers förslag

Enligt revisorernas uppfattning bör det vara ett riksintresse för både Norge oc

Sverige att söka återskapa de förutsättningar för renskötsel som förelåg före

nationalstatsgränsernas tillkomst och som innebar ett bättre utnyttjande av

betesresurserna. Ett sådant samarbete borde samtidigt innebära att de nuvarande

riksgränsstängslen kunde rivas, vilket skulle frigöra inte obetydliga medel för

en bättre användning. Revisorerna föreslår mot denna bakgrund att den svenska

regeringen i samband med förhandlingarna med Norge om en ny gränskonvention tar

upp frågan om en utvidgad samverkan mellan norsk och svensk näring.

Motion

I motion Jo2 (s) yrkas tillkännagivande av att förhandlingarna med Norge om en

ny gränskonvention i renbetesfrågor bör omfatta också samarbete i

rovdjursfrågor. Båda länderna har undertecknat Bernkonventionens artikel om

livskraftiga rovdjursstammar. Gemensamma gränsöverskridande ställningstaganden

borde kunna göras avseende rovdjursinventeringar, stammarnas storlek och

eventuella insatser och åtgärder

I motion K918 (kd) anförs om den kommande omförhandlingen av den nuvarande

renbeteskonventionen som utlöper år 2002 att utgångsläget för förhandlingarna

måste vila på betesekologiska utgångspunkter med beaktande av tillgång till

olika säsongsbeten (yrkande 5). Vidare framhålls att kommissionen bör ha en bre

samisk representation i förhandlingarna med representation av både Sametinget

och Svenska samernas riksförbund.

Utskottets överväganden

Utskottet anförde i november 1996 att rovdjursfrågan berör många viktiga

aspekter av Sveriges nationella och internationella åtaganden inom faunavården

och dessutom har stor betydelse för vissa näringsgrenar (1996/97:JoU1 s. 53).

Den omvittnat starka ökningen av rovdjursstammen kräver särskild uppmärksamhet

när det gäller utformningen av skyddsjakten och intresset av en bibehållen elle

utökad biologisk mångfald. Utskottet ansåg därför att regeringen bör utarbeta e

sammanhållen rovdjurspolitik som möjliggör en helhetssyn på de biologiska,

jaktliga och näringsmässiga frågorna. I samband härmed bör även undersökas hur

de fortsatta rovdjursinventeringarna skall utformas och finansieras. Vidare bör

regeringen pröva möjligheterna att utvidga rätten till statlig ersättning för

rovdjursskador på andra tamdjur än renar. De finansieringsmöjligheter som

medlemskapet i EU ger bör givetvis ingå i analysen. Regeringen bör snarast

återkomma till riksdagen med förslag till en sammanhållen rovdjurspolitik i

enlighet med det anförda.

Utskottet utgår ifrån att i uppdraget att redovisa en sammanhållen rovdjurs-

politik ingår även gränsöverskridande rovdjurspolitiska frågor. Med det anförda

måste syftet med motion Jo2 i allt väsentligt vara tillgodosett. Motionsyrkande

bör inte föranleda någon riksdagens vidare åtgärd.

Sverige har påkallat att en sådan kommission som avses i 69 § konventionen den

9 februari 1972 mellan Sverige och Norge om renbetning (SFS 1972:114) skall

tillsättas, och överläggningar har påbörjats med Norge om det närmare innehålle

i kommissionens mandat. Sverige och Norge är överens om att kommissionen bör

bestå av fem ledamöter, varav två samer som utses av Sametinget. Utskottet har

inhämtat att i likhet med nu gällande överenskommelse kommer förhandlingarna at

avse svenska sommarbeten i Norge och norska vinterbeten i Sverige. En viktig

utgångspunkt för förhandlingarna bör enligt utskottets uppfattning vara en

utvidgad samverkan mellan norsk och svensk rennäring samt betesekologiska

hänsyn. Vad utskottet anfört bör riksdagen, med anledning av riksdagens

revisorers förslag, som sin mening ge regeringen till känna. Motion K918 yrkand

5 avstyrks i den mån den inte tillgodosetts med det anförda.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande stöd till rennäring och samisk kultur

att riksdagen med anledning av Riksdagens revisorers förslag som sin mening ger

regeringen till känna vad utskottet anfört,

2. beträffande rennäringsadministrationen

att riksdagen med anledning av Riksdagens revisorers förslag som sin mening ger

regeringen till känna vad utskottet anfört,

3. beträffande rennäringslagstiftningen

att riksdagen med anledning av Riksdagens revisorers förslag och med avslag på

motion 1996/97:Jo233 yrkande 1 som sin mening ger regeringen till känna vad

utskottet anfört,

4. beträffande utvidgad samverkan mellan norsk och svensk rennäring

att riksdagen med anledning av Riksdagens revisorers förslag och med avslag på

motion 1996/97:K918 yrkande 5 som sin mening ger regeringen till känna vad

utskottet anfört,

5. beträffande areella näringar

att riksdagen avslår motion 1995/96:Jo3,

6. beträffande tillgång till bete

att riksdagen avslår motion 1996/97:Jo233 yrkande 3,

7. beträffande transport av renar

att riksdagen avslår motionerna 1996/97:Jo208 och 1996/97:Jo535,

8. beträffande rovdjursfrågor

att riksdagen avslår motion 1996/97:Jo2.

Stockholm den 4 mars 1997

På jordbruksutskottets vägnar

Lennart Daléus

I beslutet har deltagit: Lennart Daléus (c), Sinikka Bohlin (s), Inge Carlsson

(s), Göte Jonsson (m), Leif Marklund (s), Alf Eriksson (s), Ingemar Josefsson

(s), Carl G Nilsson (m), Eva Eriksson (fp), Ann-Kristine Johansson (s), Maggi

Mikaelsson (v), Åsa Stenberg (s), Eva Björne (m), Gudrun Lindvall (mp), Lennart

Brunander (c), Michael Hagberg (s) och Ola Sundell (m).

Innehållsförteckning

Sammanfattning......................................1

Riksdagens revisorers förslag 1996/97:RR4...........1

Motionerna..........................................2

Motioner väckta med anledning av förslaget 2

Motioner väckta under allmänna motionstiden 1996 2

Uppvaktningar m.m...................................2

Utskottet...........................................2

Rennäringen som kultur 2

Riksdagens revisorers förslag 2

Utskottets överväganden 4

Ett förenklat stödsystem 5

Riksdagens revisorers förslag 5

Utskottets överväganden 6

Rennäringsadministrationen 7

Riksdagens revisorers förslag 7

Utskottets överväganden 8

Rennäringslagstiftningen 9

Riksdagens revisorers rapport 9

Motioner 9

Utskottets överväganden 10

Samebyns kompetensområde och villkoren för medlemskap 11

Riksdagens revisorers rapport 11

Motionen 12

Utskottets överväganden 12

Gränsöverskridande renskötsel 13

Riksdagens revisorers förslag 13

Motion 13

Utskottets överväganden 13

Hemställan 14

Gotab, Stockholm 1997