Bet. 1996/97:JuU1

Justitieutskottets betänkande

1996/97:JUU01

Anslag till rättsväsendet Budgetåret 1997

Innehåll

Sammanfattning

Propositionen

Motionerna

Utskottet

Hemställan

Reservationer

Innehållsförteckning

1996/97

JuU1

Sammanfattning

I detta betänkande behandlar utskottet

regeringens förslag till anslag under

utgiftsområde 4 Rättsväsendet och ett

antal motioner som väckts under allmänna

motionstiden. I ärendet behandlas också

några lagförslag.

Utskottet tillstyrker regeringens

förslag till anslag för utgiftsområdet.

Vidare tar utskottet med anledning av

regeringsförslaget och ett antal motions-

yrkanden ställning till

kronofogdemyndigheternas

regionindelning. Utskottet föreslår att

riksdagen i ett tillkännagivande till

regeringen förordar att tio regioner

inrättas. Utskottet tillstyrker

regeringens lagförslag.

Med anledning av några yrkanden som

väckts motionsvägen behandlar utskottet

också en fråga om Kustbevakningens

befogenheter vid brottsutredning.

Utskottet föreslår riksdagen ett

tillkännagivande till regeringen med

innebörden att det bör övervägas om

Kustbevakningen skulle kunna ges

befogenheter att i vissa fall, t.ex. vid

oljeutsläpp till havs, inleda och

bedriva förundersökning.

Utskottet avstyrker övriga

motionsyrkanden.

I ärendet föreligger 30 reservationer

och 12 särskilda yttranden (m, c, fp, v,

mp, kd).

Propositionen

I proposition 1996/97:1, utgiftsområde 4

Rättsväsendet har regeringen föreslagit

att riksdagen

dels antar regeringens förslag till

1. lag om ändring i polislagen

(1984:387)

2. lag om ändring i utsökningsbalken,

3. lag om ändring i

utsökningsregisterlagen (1986:617),

4. lag om ändring i konkurslagen

(1987:672),

5. lag om ändring i lagen (1994:1845)

om tillämpningen av Europeiska

gemenskapernas konkurrens- och

statsstödsregler,

dels

6. för budgetåret 1997 anvisar anslagen

under utgiftsområde 4 Rättsväsendet

enligt följande uppställning:

Anslag Anslag

styp Anslagsbel

opp kr

A 1. ramans 10 488 194

Polisorganisationen lag 000

A 2. Säkerhetspolisen ramans 509 022

lag 000

B 1. Åklagarväsendet ramans 627 237

lag 000

C 1. Domstolsväsendet ramans 2 916 184

m.m. lag 000

D 1. Kriminalvården ramans 3 837 161

lag 000

E 1. ramans 1 298 135

Kronofogdemyndighetern lag 000

a

F 1. ramans 25 355 000

Brottsförebyggande lag

rådet

F 2. ramans 165 728

Rättsmedicinalverket lag 000

F 3. Gentekniknämnden ramans 2 127 000

lag

F 4. ramans 9 500 000

Brottsoffermyndigheten lag

F 5. Ersättning för

skador på grund av ramans 71 500 000

brott lag

F 6. ramans 853 972

Rättshjälpskostnader lag 000

F 7. Diverse kostnader ramans 10 222 000

för rättsväsendet lag

F 8. Bidrag till vissa

internationella ramans 3 000 000

sammanslutningar lag

F 9. Bidrag till ramans 7 200 000

brottsförebyggande lag

arbete

Summa 20 824 537

000

Lagförslagen har fogats till

betänkandet, se bilaga 1.

Motionerna

För en förteckning över motionerna i

nummerföljd, se bilaga 2.

Inledning

1996/97:Ju901 av Carl Bildt m.fl. (m)

vari yrkas

2. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om kriminalpolitikens inriktning

och straffsystemets utformning,

7. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om ett nationellt

brottsförebyggande program.

1996/97:Ju912 av Bengt Harding Olson

(fp) vari yrkas att riksdagen som sin

mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om effektiviserat

rättsväsende.

1996/97:Ju922 av Gudrun Schyman m.fl.

(v) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om kriminalpolitikens

inriktning.

Utgiftsramen och anslagen

1996/97:Ju218 av Siw Persson m.fl. (fp)

vari yrkas

2. att riksdagen inom Utgiftsområde 4

till A 1. Polisorganisationen för

budgetåret 1997 anvisar 40 000 000 kr

utöver vad regeringen föreslagit eller

således 10 528 194 000 kr.

1996/97:Ju901 av Carl Bildt m.fl. (m)

vari yrkas

17. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om polisväsendet,

22. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om kriminalvården.

1996/97:Ju915 av Rolf Åbjörnsson m.fl.

(kd) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om regeringens förslag till

besparingar inom utgiftsområde 4,

Rättsväsendet,

3. att riksdagen med följande ändringar

i förhållande till regeringens förslag

för budgetåret 1997 anvisar anslagen

under utgiftsområde 4 Rättsväsendet

enligt följande uppställning:

Anslag Regeringens Anslagsför

förslag ändring

D 1. 3 837 161 +287 000

Kriminalvården

F 6. 853 972 +13 000

Rättshjälpskos

tnader

Summa för 4 691 133 +300 000

utgiftsområdet

1996/97:Ju918 av Marianne Samuelsson

m.fl. (mp) vari yrkas

13. att riksdagen beslutar att för

budgetåret 1997 anvisa anslagen under

utgiftsområde 4 Rättsväsendet enligt

Miljöpartiets förslag.

1996/97:Ju923 av Gudrun Schyman m.fl.

(v) vari yrkas att riksdagen med

följande ändring i förhållande till

regeringens förslag anvisar anslagen

under utgiftsområde Rättsväsendet enligt

följande uppställning:

Anslag Regeringen Anslagsför

s förslag ändring

A 2. 509 -50 000

Säkerhetspolisen 022

E 1. 1 298 35 000

Kronofogdemyndigh 135

eterna

F 6. 853 13 000

Rättshjälpskostna 972

der

Summa 20 824 537 -2 000

utgiftsområdet

1996/97:Ju924 av Gun Hellsvik m.fl. (m)

vari yrkas

1. att riksdagen till anslag A 1.

Polisorganisationen för budgetåret 1997

anvisar ett i förhållande till

regeringens förslag med 125 000 000 kr

ökat anslag på 10 613 194 000 kr i

enlighet med vad som i motionen anförts,

4. att riksdagen till anslag B 1.

Åklagarväsendet för budgetåret 1997

anvisar ett i förhållande till

regeringens förslag med 25 000 000 kr

ökat anslag på 652 237 000 kr i enlighet

med vad som i motionen anförts.

6. att riksdagen beslutar anslå 2 911

184 000 kr för anslag C 1. Domstols

väsendet m.m. (Domstolsverket) för

budgetåret 1997 i enlighet med vad som i

motionen anförts,

7. att riksdagen till anslag D 1.

Kriminalvården för budgetåret 1997

anvisar ett i förhållande till

regeringens förslag med 75 000 000 kr

ökat anslag på 3 912 161 000 kr i

enlighet med vad som i motionen anförts.

Polisväsendet

1996/97:Ju203 av Bertil Persson (m) vari

yrkas att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om kontroll av bidragsfusk.

1996/97:Ju206 av Rolf Gunnarsson (m)

vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om åtgärder mot ungdomsvåldet,

2. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om resurser till polisen i

Dalarna.

1996/97:Ju209 av Dan Ericsson och Rose-

Marie Frebran (kd) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen

till känna vad i motionen anförts om

förstärkta resurser vid

Rikspolisstyrelsen för bekämpande av

barnpornografibrott.

1996/97:Ju211 av Kenth Skårvik (fp) vari

yrkas att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om att neddragningar inte får

inverka på polisens huvuduppgifter i

samhället.

1996/97:Ju215 av Mikael Odenberg och

Chris Heister (m) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen

till känna vad i motionen anförts om

omfördelningen av resurser från

polismyndigheten i Stockholms län.

1996/97:Ju217 av Carl Erik Hedlund (m)

vari yrkas att riksdagen som sin mening

ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om behovet av ökade

polisresurser i Stockholm.

1996/97:Ju221 av Anna Åkerhielm och Jan

Backman (m) vari yrkas att riksdagen som

sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om bekämpandet av de

kriminella mc-gängen i Helsingborg.

1996/97:Ju223 av Peter Weibull Bernström

(m) vari yrkas

2. att riksdagen anslår mer resurser

till polis- och tullmyndigheterna i

enlighet med vad som anförts i motionen.

1996/97:Ju225 av Alice Åström m.fl. (v)

vari yrkas att riksdagen hos regeringen

begär att Rikspolisstyrelsen genomför

integreringen av beredskapsstyrkan mot

terrorism på sådant sätt att insatser

kan göras i hela landet enligt vad i

motionen anförts om bekämpandet av

kriminella mc-gäng.

1996/97:Ju901 av Carl Bildt m.fl. (m)

vari yrkas

6. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om närpolisverksamhetens

betydelse,

18. att riksdagen hos regeringen begär

förslag till sådan lagändring som

möjliggör ökad användning av den

nationella beredskapsstyrkan i enlighet

med vad som anförts i motionen,

30. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om åtgärder mot internationell

brottslighet avseende narkotika- och

ekonomisk brottslighet,

31. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om åtgärder mot internationell

brottslighet avseende brott mot miljön,

växter och djur.

1996/97:Ju903 av Olof Johansson m.fl.

(c) vari yrkas

12. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om polisens medelstilldelning i

glesbygd,

16. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om närpolisverksamheten,

1996/97:Ju918 av Marianne Samuelsson

m.fl. (mp) vari yrkas

4. att riksdagen hos regeringen begär

förslag till sådan ändring i polislagen

att det klart framgår att ledamöter från

samtliga av de till kommun/landsting

valda partierna skall finnas

representerade i polisstyrelserna,

7. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om en redovisning av

Schengenförhandlingarna i form av en

skrivelse till riksdagen före

slutförhandlingarna,

14. (del) att riksdagen som sin mening

ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om fördelningen på anslag inom

utgiftsområde 4 Rättsväsendet för åren

1998 och 1999 enligt tabell.

1996/97:Ju924 av Gun Hellsvik m.fl. (m)

vari yrkas

2. att riksdagen hos regeringen begär

förslag till lagändring som möjliggör

vkad användning av den nationella

beredskapsstyrkan i enlighet med vad som

i motionen anförts.

1996/97:Ju926 av Birger Schlaug m.fl.

(mp) vari yrkas

3. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om att fortbildning till

miljöpoliser skall fortgå med centrala

medel.

1996/97:K215 av Bengt Harding Olson (fp)

vari yrkas

6. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om kommunala polisstyrelser.

1996/97:L904 av Stig Grauers och Kent

Olsson (m) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om att se över sjöpolisens

resurser i områden med omfattande

fritidsbåtstrafik.

1996/97:U509 av Lars Leijonborg m.fl.

(fp) vari yrkas

2. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om samarbete mot internationell

brottslighet.

1996/97:U515 av Alf Svensson m.fl. (kd)

vari yrkas

53. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om att Europol måste förstärkas

och utvecklas som ett viktigt komplement

till de nationella polisstyrkorna,

55. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om att kampen mot bidragsfusket

i EU måste få hög prioritet och

nödvändiga resurser,

61. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om att medlemsländerna skall

behålla kontrollen över den nationella

bekämpningen av narkotika.

1996/97:So656 av Lars Leijonborg m.fl.

(fp) vari yrkas

21. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om utbyggt internationellt

samarbete.

1996/97:So657 av Rolf Åbjörnsson m.fl.

(kd) vari yrkas

5. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om att det internationella

polissamarbetet snabbt och kraftfullt

skall samordnas och effektiviseras.

Åklagarväsendet

1996/97:Ju202 av Bengt Harding Olson

(fp) vari yrkas

5. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om lekmannainflytande inom

åklagarväsendet.

1996/97:Ju301 av Kenth Skårvik (fp) vari

yrkas att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om översyn av åklagarreformen.

1996/97:Ju303 av Gun Hellsvik m.fl. (m)

vari yrkas att riksdagen som sin mening

ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om behovet av tillräckliga

resurser för ekobrottsbekämpning.

1996/97:Ju304 av Jan Bergqvist (s) vari

yrkas att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna att

Kustbevakningen bör ges befogenhet att

genomföra hela den utredning som kan

behövas som underlag för att åklagare

skall kunna väcka åtal för brott mot

lagen om åtgärder mot förorening från

fartyg.

1996/97:Ju901 av Carl Bildt m.fl. (m)

vari yrkas

19. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om åklagarväsendet.

1996/97:U801 av Dan Ericsson och

Chatrine Pålsson (kd) vari yrkas

2. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om att resurser från regeringens

miljardprogram för Östersjösamarbetet

och omställning till hållbar utveckling

skall avsättas för att stärka

kustbevakningen och åklagarmyndigheten i

syfte att beivra miljöbrott som begås på

Östersjön.

Domstolsväsendet

1996/97:Ju402 av Ingbritt Irhammar m.fl.

(c) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om de mindre tingsrätternas

bevarande,

2. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om principer för rättsväsendets

utformning,

3. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om samhällsekonomiska

konsekvensanalyser före beslut om

organisationsförändringar i

statsförvaltningen.

1996/97:Ju403 av Kenth Skårvik (fp) vari

yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om värdet av att de små

tingsrätterna behålls,

2. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om ändrade utredningsdirektiv

vad gäller de mindre tingsrätterna.

1996/97:Ju404 av Barbro Andersson och

Mats Berglind (s) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen

till känna vad i motionen anförts om

betydelsen av den regionala aspekten för

domstolsorganisationen.

1996/97:Ju405 av Sivert Carlsson och

Agne Hansson (c) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen

till känna vad i motionen anförts om

bevarande av nuvarande tre tingsrätter i

Kalmar län.

1996/97:Ju409 av Britta Sundin m.fl. (s)

vari yrkas att riksdagen som sin mening

ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om tingsrätternas lokalisering.

1996/97:Ju411 av Carina Hägg (s) vari

yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om möjligheterna att från annan

instans tillföra tingsrätten nya

arbetsuppgifter,

2. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om Värnamo tingsrätt.

1996/97:Ju413 av Håkan Holmberg (fp)

vari yrkas att riksdagen som sin mening

ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om vikten av att behålla

tingsrätten i Tierp.

1996/97:Ju414 av Karin Starrin (c) vari

yrkas att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om de mindre tingsrätterna i

Gävleborgs län.

1996/97:Ju416 av Chatrine Pålsson m.fl.

(kd) vari yrkas att riksdagen som sin

mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om att i princip

behålla nuvarande organisation för

tingsrätterna.

1996/97:Ju423 av Rigmor Ahlstedt (c)

vari yrkas att riksdagen som sin mening

ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om att Tierps tingsrätt bör

behållas.

1996/97:Ju424 av Tuve Skånberg (kd) vari

yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om att höja ersättningen för

nämndemän att finansieras inom anslaget

C 1. Domstolsväsendet m.m.

1996/97:Ju811 av Gun Hellsvik m.fl. (m)

vari yrkas att riksdagen hos regeringen

begär förslag till sådana lagändringar

som krävs för att komma till rätta med

de stora problem som inställda

domstolsförhandlingar medför i enlighet

med vad som anförts i motionen.

1996/97:Ju901 av Carl Bildt m.fl. (m)

vari yrkas

20. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om domstolsväsendet.

1996/97:Ju924 av Gun Hellsvik m.fl. (m)

vari yrkas

5. att riksdagen hos regeringen begär

förslag till lagändring som möjliggör en

förstärkning av domstolsväsendet 1997

med 50 000 000 kr genom att antalet

inställda förhandlingar i brottmål

minskas i enlighet med vad som i

motionen anförts.

1996/97:A428 av Alf Svensson m.fl. (kd)

vari yrkas

5. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om de små tingsrätterna.

Kriminalvården

1996/97:Ju502 av Jeppe Johnsson och Maud

Ekendahl (m) vari yrkas att riksdagen

som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om rätten till

undervisning för utvisningsdömda i

svenska fängelser.

1996/97:Ju503 av Maud Ekendahl och

Ingegerd Wärnersson (m, s) vari yrkas

att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om att den redan planerade

utbyggnaden av häktet bör fullföljas.

1996/97:Ju504 av Agne Hansson (c) vari

yrkas att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om etablering av ett

Kriminalvårdens Hus på Gotland.

1996/97:Ju508 av Lilian Virgin och

Ingibjörg Sigurdsdóttir (s) vari yrkas

att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om ett "Kriminalvårdens Hus" på

Gotland.

1996/97:Ju901 av Carl Bildt m.fl. (m)

vari yrkas

23. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om fängelsetidens utnyttjande,

permissioner och utbildning för de

intagna.

1996/97:Ju918 av Marianne Samuelsson

m.fl. (mp) vari yrkas

1. att riksdagen hos regeringen begär

förslag till utredning av frivårdens

utökade ansvar i enlighet med vad som

anförts i motionen.

Kronofogdemyndigheterna

1996/97:Ju402 av Ingbritt Irhammar m.fl.

(c) vari yrkas

4. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om moratorium vad gäller

omorganisation av

kronofogdemyndigheternas

regionindelning.

1996/97:Ju601 av Karl Hagström m.fl. (s)

vari yrkas att riksdagen som sin mening

ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om regionindelning av

kronofogdemyndigheterna.

1996/97:Ju602 av Bengt Harding Olson

(fp) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om en självständig

obeståndsmyndighet.

1996/97:Ju603 av Sonia Karlsson m.fl.

(s) vari yrkas att riksdagen som sin

mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om att avvakta med

regionaliseringen av

kronofogdemyndigheten för att få en

samordning av samverkande myndigheter.

1996/97:Ju604 av Inger Lundberg m.fl.

(s) vari yrkas att riksdagen som sin

mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om regionindelning av

kronofogdemyndigheterna.

1996/97:Ju605 av Owe Hellberg och Alice

Åström (v) vari yrkas

1. att riksdagen beslutar att skjuta

upp den föreslagna omorganisationen av

kronofogdemyndigheten i avvaktan på den

kommande regionaliseringsdiskussionen,

2. att riksdagen beslutar att, om den

förestående omorganisationen inte anses

möjlig att skjuta upp, välja den i

motionen beskrivna organisationen med

tio regioner i stället för nio,

3. att riksdagen beslutar om en

regional indelning i enlighet med

beskrivningen i motionen.

1996/97:Ju606 av Tomas Högström (m) vari

yrkas att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om omprövning av sätesort för

Kronofogdemyndigheten i Västmanlands,

Södermanlands och Uppsala län.

1996/97:Ju607 av Lisbeth Staaf-Igelström

m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen som

sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om region-indelning

av kronofogdemyndigheterna.

1996/97:Ju608 av Mariann Ytterberg och

Margareta Israelsson (s) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen

till känna vad i motionen anförts om

Västerås som säte för

Kronofogdemyndigheten i Uppsala,

Västmanlands och Södermanlands län.

1996/97:Ju609 av Patrik Norinder och

Rolf Dahlberg (m) vari yrkas att

riksdagen beslutar om en ny

regionindelning för

kronofogdemyndigheterna i Gävleborgs län

och Dalarnas län i enlighet med vad som

anförts i motionen.

1996/97:Ju610 av Karin Starrin (c) vari

yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om moratorium i avvaktan på

utredning,

2. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om att bilda en tionde region.

1996/97:Ju611 av Göthe Knutson m.fl. (m,

fp) vari yrkas

1. att riksdagen avslår regeringens

förslag till ny regionindelning för

kronofogdemyndigheterna i enlighet med

vad som anförts i motionen,

2. att riksdagen hos regeringen begär

ett nytt förslag från regeringen

avseende regionindelningen av Värmlands

och Gävleborgs län i enlighet med vad

som anförts i motionen.

Brottsförebyggande rådet

1996/97:Ju922 av Gudrun Schyman m.fl.

(v) vari yrkas

4. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om Brottsförebyggande rådets

inriktning och verksamhet.

1996/97:Ju925 av Ingbritt Irhammar m.fl.

(c, m, fp, mp, kd) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen

till känna vad i motionen anförts om

forsknings- och utvecklingsverksamheten

vid Brottsförebyggande rådet.

1996/97:Ub8 av Tuve Skånberg m.fl. (kd)

vari yrkas

10. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om kriminologisk forskning.

Brottsoffermyndigheten

1996/97:Ju905 av Gun Hellsvik m.fl. (m)

vari yrkas att riksdagen som sin mening

ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om att återställa den

ursprungliga ordningen avseende

finansieringen av Brottsofferfonden.

1996/97:Ju917 av Ingbritt Irhammar m.fl.

(c) vari yrkas

7. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om medel till kvinno- och

brottsofferjouren från

Brottsofferfonden.

1996/97:Ju922 av Gudrun Schyman m.fl.

(v) vari yrkas

5. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om en brottsofferjour i varje

polisdistrikt.

1996/97:K215 av Bengt Harding Olson (fp)

vari yrkas

8. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om brottsofferjourer.

Rättshjälp m.m.

1996/97:Ju918 av Marianne Samuelsson

m.fl. (mp) vari yrkas

14. (del) att riksdagen som sin mening

ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om fördelningen på anslag inom

utgiftsområde 4 Rättsväsendet för åren

1998 och 1999 enligt tabell.

Bidrag till brottsförebyggande arbete

1996/97:Ju202 av Bengt Harding Olson

(fp) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om medborgerligt rättsansvar.

1996/97:Ju903 av Olof Johansson m.fl.

(c) vari yrkas

5. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om lokala trygghetsplaner.

1996/97:Ju918 av Marianne Samuelsson

m.fl. (mp) vari yrkas

5. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om att personer med daglig

kontakt och kunskap om ungdomar skall

ingå i de lokala brottsförebyggande

råden.

1996/97:K215 av Bengt Harding Olson (fp)

vari yrkas

7. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om lokala brottsförebyggande

råd.

Utskottet

Inledning

Allmänt

Utgiftsområde 4 Rättsväsendet omfattar

anslag till bl.a. polisväsendet,

åklagarväsendet, domstolsväsendet,

kriminalvården, kronofogdemyndigheterna,

Brottsförebyggande rådet,

Rättsmedicinalverket, Gentekniknämnden,

Brottsoffermyndigheten och

rättshjälpskostnader. För år 1996

beräknas kostnaderna för rättsväsendet

uppgå till 21 599 miljoner kronor. De

tyngsta anslagsposterna är polisen med

11 528 miljoner kronor, domstolsväsendet

med 2 915 miljoner kronor och

kriminalvården med 3 917 miljoner

kronor.

För år 1997 har riksdagen bestämt

utgiftsramen för rättsväsendet till

20 824 537 000 kr (prop. 1996/97:1,

FiU1, rskr. 53).

Inom rättsväsendets verksamhet kan

urskiljas två huvudsakliga områden. Det

ena området rör kriminalpolitiken,

sammanfattningsvis frågor om brott och

straff och, inte minst, frågor som rör

brottsförebyggande verksamhet. Det andra

området rör rättskipningen och

organisationen av rättsväsendet.

Den centrala uppgiften för

rättsväsendets myndigheter är att värna

den enskildes rättssäkerhet och

rättstrygghet. Detta ger verksamheten

inom rättsväsendet en särställning i den

statliga verksamheten, och den är en

förutsättning för ett fritt och

demokratiskt samhälle. Uppgiften

fullgörs bl.a. genom att myndigheterna

inom rättsväsendet förebygger och

beivrar brott och sörjer för

verkställighet av utdömda straff. Inom

rättsväsendet löses också tvister, såväl

mellan enskilda som mellan enskilda och

det allmänna. Vidare verkställs

rättsanspråk som inte kan regleras på

frivillig väg.

Verksamheten inom rättsväsendet är i

princip av den karaktären att den är och

också fortsättningsvis skall vara en

statlig angelägenhet. Detta ställer

särskilda krav på verksamheten. Sådana

krav är t.ex. att polisen har resurser

att förebygga och bekämpa brott, att

enskilda som vänder sig till domstolarna

kan få sin sak prövad på ett rättssäkert

sätt och inom rimlig tid och att

verkställigheten av straff präglas av

säkerhet och humanitet.

Kriminalpolitikens inriktning

Den kriminalpolitiska inriktningen bör

enligt utskottets mening grundas på en

helhetssyn och på en inriktning av den

allmänna politiken som leder till social

trygghet, en rättvis fördelning och ett

samhälle som vilar på solidaritet mellan

människor. Hänsynen till brottsoffren är

en del av den helhetssyn som utskottet

här gör sig till tolk för. Utskottet har

alltså i fråga om den huvudsakliga

inriktningen av kriminalpolitiken ingen

annan uppfattning än den som framförs i

budgetpropositionen och i motion Ju922

(v); motionen får alltså anses

tillgodosedd och bör inte föranleda

någon åtgärd från riksdagens sida utan

avslås.

Däremot kan utskottet inte godta den

betydligt mer inskränkta formulering av

de kriminalpolitiska målen som återfinns

i motion Ju901 (m), som i princip

uppehåller sig vid frågor om brott,

straff och brottsoffer. Särskilt vill

utskottet understryka att det

visserligen, som anförs i sistnämnda

motion, är viktigt att brott beivras och

att straffsystemet upplevs som rättvist

men att de brottsförebyggande insatserna

inte kan begränsas till dessa områden.

Betydelsen av samhällsutvecklingen i

stort - och särskilt en minskad

arbetslöshet - får enligt utskottets

mening inte underskattas. Utskottet

avstyrker bifall till motion Ju901.

Vad utskottet nu anfört hindrar

naturligtvis inte att också

brottsbekämpningen har stor betydelse,

och utskottet delar regeringens

uppfattning att våldsbrott,

narkotikabrott samt ekonomisk och annan

grov, organiserad brottslighet måste

prioriteras. Utskottet kan i detta

sammanhang heller inte undgå att nämna

brott med rasistiska inslag. Den

prioriterade brottsligheten består

alltså av brott som, om de inte

bekämpas, skulle kunna komma att rubba

grunderna för samhällsordningen och leda

till att demokrati- och frihetsidealen

direkt eller indirekt sätts i fara.

Ett nationellt brottsförebyggande

program

Som ett led i det brottsförebyggande

arbetet fattade regeringen i våras

beslut om ett nationellt

brottsförebyggande program (Ds 1996:59)

Allas vårt ansvar. Regeringen har också

tillsatt en kommitté (dir. 1996:48) för

genomförandet av programmet. Kommitténs

huvuduppgift är att inspirera, stödja

och följa det brottsförebyggande

arbetet, särskilt på lokal nivå.

Kommittén har skickat ut programmet för

rådslag med bl.a. kommunerna för att

diskutera lämpliga organisationsformer

för arbetet och hur stödet för det

lokala arbetet bör utformas.

I motion Ju901 (m) kritiseras

regeringen för handläggningen av frågan

om det brottsförebyggande programmet och

där framförs uppfattningen att riksdagen

bör pröva frågan om ett nationellt

brottsförebyggande program. Regeringen

bör alltså få i uppdrag att lägga fram

en proposition i ämnet.

I detta sammanhang bör nämnas att

regeringen våren 1996 anmälde att den

avsåg att lägga fram en skrivelse om ett

brottsförebyggande program i riksdagen.

Ärendet senarelades flera gånger. I juni

1996 informerade justitieministern

kammaren om att regeringen antagit ett

nationellt brottsförebyggande program

som skulle börja verkställas genast.

Senare i juni underströk

justitieministern i ett svar på en fråga

där regeringens handläggning

kritiserades att en skrivelse från

regeringen till riksdagen aldrig

innehåller förslag som kräver kammarens

ställningstagande. Även om regeringen

hade fört frågan till riksdagen i en

skrivelse hade programmet kunnat börja

verkställas genast.

Enligt utskottets mening kan det i och

för sig beklagas att tiden inte medgav

att regeringen presenterade det

brottsförebyggande programmet i form av

en skrivelse till riksdagen under våren.

En skrivelse ger ju upphov till

motionsrätt, och riksdagsbehandlingen

hade kunnat leda till en mer omfattande

diskussion. Detta skall dock vägas mot

en försening av programmet på flera

månader; riksdagsbehandlingen hade

kunnat ske tidigast under innevarande

höst. Härtill kommer, som nyss framgått,

att en skrivelse till riksdagen inte

hade innehållit några förslag och att

regeringen ändå, som justitieministern

konstaterade i sitt frågesvar, hade

kunnat påbörja verkställigheten av

programmet.

Utskottet kan mot den här angivna

bakgrunden varken se någon anledning

till kritik mot regeringen för ärendets

handläggning eller finna skäl att nu

kräva ett förslag från regeringen. Alla

krafter bör i stället inriktas på

genomförandet av programmet. Utskottet

avstyrker bifall till motion Ju901.

Det framtida rättsväsendet

Ett väl fungerande rättsväsende är av

fundamental betydelse för att

upprätthålla den demokratiska

rättsstaten. Rättsväsendet skall hålla

hög kvalitet och vara kostnadseffektivt.

En förutsättning för att kunna

upprätthålla rättssäkerheten och

rättstryggheten är att rättsväsendet kan

hantera sina uppgifter på ett korrekt

sätt och inom rimlig tid. Likaså är en

effektiv indrivning av skatter och

avgifter av stor betydelse för statens

finanser.

Under senare år har stora förändringar

skett i organisationen av flera av

rättsväsendets myndigheter och

ytterligare omfattande utredningsarbete

pågår. Här kan nämnas närpolisreformen

som tillsammans med andra

organisatoriska förändringar inom

polisen medfört en genomgripande

omorganisation av polisverksamheten.

Inom åklagarverksamheten infördes

regioner som den administrativa basen

från halvårsskiftet 1996, och en

liknande förändring beträffande

kronofogdemyndigheternas organisation

föreslås i detta ärende. För

kriminalvårdens del övervägs för

närvarande en ny struktur med

stormyndigheter som var och en omfattar

häkten, anstalter och frivård. En

översyn av domstolsväsendets

organisation pågår inom

Domstolskommittén (dir. 1995:102) som

kommer att lägga fram sina förslag i

början av nästa år. För närvarande pågår

också riksdagsbehandling av en

proposition om en ny rättshjälpslag

(prop. 1996/97:9, JuU3) som förutsätter

grundläggande förändringar i det

nuvarande rättshjälpssystemet.

Vid sidan av det organisatoriska

förändringsarbetet har under senare år

också gjorts omfattande ändringar i de

processuella regelsystemen i syfte att

se till att rättsväsendets resurser

används där de bäst behövs. Här kan

nämnas införandet av prövningstillstånd

till hovrätt och kammarrätt i vissa mål,

instansordningsreformen vid de allmänna

förvaltningsdomstolarna och en ny

ärendelag.

Också samordningen av rättsväsendets

informationsförsörjning ägnas särskild

uppmärksamhet och här föreligger ett

förslag till en samlad strategi från

flertalet av rättsväsendets myndigheter

samt Generaltullstyrelsen och

Riksskatteverket.

I detta sammanhang vill utskottet också

uttala att alla förändringar inom

rättsväsendet måste bygga på en

helhetssyn och konsekvenserna av

förslagen måste vara väl belysta innan

beslut fattas.

I motion Ju912 (fp) föreslås att en

parlamentarisk kommitté skall tillsättas

med uppgift att fastlägga riktlinjerna

för utformningen av det framtida

rättsväsendet.

Utskottet konstaterar med hänvisning

till vad som nyss anförts, att arbetet

med att utforma det framtida

rättsväsendet redan pågår. Någon

anledning att nu ge en utredning i

uppdrag att komma med övergripande

förslag finns inte. Motion Ju912

avstyrks.

Utgiftsramen och anslagen

Inledning

I detta avsnitt behandlar utskottet

regeringens budgetförslag och de

motioner som väckts med anledning av

budgetpropositionen och som avser

fördelningen på anslag inom

rättsväsendet. Yrkandena framgår av

tabell, se bilaga 3.

Besparingar inom rättsväsendet

Under senare år har rättsväsendet i

likhet med all annan statlig verksamhet

varit föremål för ett omfattande

besparingsarbete som har grundats på

beslut av riksdagen. Också i årets

budgetproposition och i de med anledning

av propositionen väckta motionerna står

besparingsfrågan i fokus.

Regeringen föreslår att kostnaderna

inom rättsväsendet skall minska med

630 miljoner kronor t.o.m. budgetåret

1998. Härav avser 300 miljoner kronor

budgetåret 1997 medan återstoden hänförs

till budgetåret 1998.

Riksdagen har just fattat beslut om en

utgiftsram för rättsväsendet på

20 824 537 000 kr i enlighet med

regeringens förslag. Utgiftsramen

förutsätter att de angivna

kostnadsminskningarna genomförs.

I motion Ju915 (kd) begärs att inga

besparingar skall göras inom

rättsväsendet.

Utskottet vill först erinra om vad

utskottet anfört ovan om de särskilda

krav som måste ställas på verksamheten

inom rättsväsendet. Detta innebär

emellertid inte att rättsväsendet helt

kan undantas från besparingar, och

utskottet har också tillstyrkt den

utgiftsram för rättsväsendet som

riksdagen just fattat beslut om.

Utskottet avstyrker alltså bifall till

motion Ju915.

Utskottet vill tillägga att ett syfte

med det omfattande förändringsarbete som

nyss redovisats är att skapa utrymme för

kostnadsminskningar med bibehållen hög

kvalitet i verksamheten. I själva verket

är det, som utskottet anförde i sitt

yttrande till finansutskottet om

utgiftsramen (1996/97:JuU1y), svårt att

se att det skulle vara möjligt att inom

ramen för en i allt väsentligt

oförändrad struktur genomföra

besparingar av den storleksordning som

är aktuell för de närmsta åren. Härför

krävs att redan beslutade

organisationsförändringar får en

kostnadsbesparande effekt, att andra

sådana förändringar som nu diskuteras

genomförs och att resultatet blir det

önskade. Slutligen krävs att

lagändringar som regeringen förelagt

eller avser att förelägga riksdagen

också antas.

Anslagsyrkanden över utgiftsramen

Den nya budgetprocessen innebär bl.a.

att riksdagen fastställer en utgiftsram

för varje utgiftsområde. Utgiftsramen

anger det belopp till vilket summan av

de till utgiftsområdet hörande

utgifterna högst får uppgå (5 kap. 12 §

riksdagsordningen). Riksdagen har

bestämt utgiftsramen för rättsväsendet

till 20 824 537 000 kr för år 1997.

I motionerna Ju901 (m), Ju924 (m),

Ju218 (fp) och Ju915 (kd) framställs

yrkanden om ändringar, huvudsakligen

ökningar, jämfört med regeringens

förslag till enskilda anslag. Här bör

nämnas att utskottet i sitt yttrande

till finansutskottet avstyrkte

motionsyrkanden om motsvarande ökningar

av utgiftsramen för rättsväsendet för år

1997 (se 1996/97:JuU1y).

I motion Ju901 begärs en förstärkning

av polisens och kriminalvårdens

resurser, och i motion Ju924 redovisas

mer utförligt hur de extra resurserna

för rättsväsendet skulle användas. Där

föreslås sålunda, som motionen får

förstås, en ökning med 129 miljoner

kronor till polisorganisationen, med 26

miljoner kronor till åklagarväsendet och

med 77 miljoner kronor till

kriminalvården medan 5 miljoner kronor

föreslås bortföras från Domstolsväsendet

m.m.

I motion Ju218 föreslås en ökning med

40 miljoner kronor till

polisorganisationen.

I motion Ju915 föreslås en ökning med

287 miljoner kronor till Kriminalvården

och med 13 miljoner kronor till

Rättshjälpskostnader.

Som nyss framgått har riksdagen just

beslutat om utgiftsramen för

rättsväsendet för år 1997; ett beslut

som utskottet i sitt yttrande till

finansutskottet tillstyrkte. Ett bifall

till här aktuella motionsyrkanden skulle

innebära att utgiftsramen skulle

överskridas med 227, 40 respektive 300

miljoner kronor. Motionerna avstyrks i

här aktuella delar.

Fördelningen på anslag

I motionerna Ju918 (mp) och Ju923 (v)

föreslås vissa omdisponeringar inom den

av regeringen föreslagna, och numera av

riksdagen beslutade, utgiftsramen för

rättsväsendet.

I motion Ju918 föreslås sålunda att

anslaget till Säkerhetspolisen skall

minskas med 10 miljoner kronor medan

anslaget till Rättshjälpskostnader skall

ökas i motsvarande mån.

I motion Ju923 föreslås att anslaget

till Säkerhetspolisen skall minskas med

50 miljoner kronor medan anslaget till

Kronofogdemyndigheterna bör ökas med 35

miljoner kronor, i första hand för

bekämpning av den ekonomiska

brottsligheten. Anslaget till

Rättshjälpskostnader borde ökas med 13

miljoner kronor.

Utskottet prövade i sitt yttrande till

finansutskottet över utgiftsramen ett

liknande yrkande från Vänsterpartiet.

Utskottet anförde i yttrandet att ett

bifall till den i det ärendet aktuella

motionen skulle innebära en betydande

nedskärning av Säkerhetspolisens

verksamhet som utskottet inte var berett

att tillstyrka. Utskottet anmärkte också

att bekämpningen av den ekonomiska

brottsligheten är ett prioriterat område

i regeringens budgetförslag och att

regeringen således redan tagit hänsyn

till behoven på detta område. Utskottet

avstyrkte såväl nedskärningen av

anslaget till Säkerhetspolisen som

ökningen av anslaget till

Kronofogdemyndigheterna.

Utskottet har alltjämt denna inställning

och avstyrker bifall till motion Ju923 i

dessa delar.

Utskottet vill inte heller tillstyrka

den mindre nedskärning av anslaget till

Säkerhetspolisen som begärs i motion

Ju918.

När det gäller anslaget till

Rättshjälpskostnader föreslår regeringen

en minskning med 13 miljoner kronor.

Avsikten med yrkandena i motionerna

Ju918 och Ju923 i dessa delar är alltså

att neutralisera regeringsförslaget.

Regeringen beskriver i

budgetpropositionen inte närmare vari

besparingen består.

Utskottet har från regeringskansliet

inhämtat att det angivna beloppet

motsvarar skillnaden mellan den

beräkning av självkostnaderna vid de

allmänna advokatbyråerna som

Domstolsverket har presenterat för

regeringen och den i förhållande till

Domstolsverkets beräkning lägre

timkostnadsnorm som regeringen därefter

bestämt. Rättshjälpsanslaget är enligt

vad som upplysts beräknat så att de

kostnader som kan uppstå till följd av

beviljad rättshjälp budgetåret 1997

skall täckas. I vilken utsträckning

rättshjälp beviljas är inte beroende av

anslagets storlek. Det gör således,

enligt vad utskottet inhämtat, varken

till eller från om anslaget tillförs

ytterligare 13 miljoner kronor.

Utskottet konstaterar att regeringens

förslag i denna del knappast bör

betecknas som en besparing och att det

inte heller är fråga om en

kostnadssänkning. Anledning att

tillstyrka bifall till motionerna Ju918

och Ju923 i dessa delar saknas, och

utskottet avstyrker bifall till dem.

Regeringen har lagt fram ett förslag

till fördelning av utgiftsramen på

anslagen inom Rättsväsendet, se bilaga

3.

Sammanfattningsvis innebär vad utskottet

anfört i det föregående att utskottet

inte är berett att tillstyrka något av

de förslag till omdisponeringar inom

utgiftsramen som lagts fram.

Utskottet tillstyrker alltså regeringens

förslag till fördelning på anslag inom

utgiftsområde 4 Rättsväsendet.

Prioriteringar inom anslagen, m.m.

Inledning

I det följande kommer utskottet att ta

ställning till en rad frågor som rör

prioriteringar och resursfrågor inom

respektive anslag. Här kommer också att

behandlas frågor som rör verksamhetens

inriktning, mål och organisation samt

vissa lagstiftningsfrågor och andra

frågor som utskottet ansett bör

behandlas i budgetsammanhang.

Polisväsendet

Inledning

Polisens verksamhet syftar enligt 1 §

polislagen (1984:387) till att

upprätthålla allmän ordning och säkerhet

och i övrigt tillförsäkra allmänheten

skydd och annan hjälp. Det övergripande

målet för polisverksamheten skall vara

att minska brottsligheten och öka

människors trygghet.

Den lokala polisorganisationen består

för närvarande av 43 polismyndigheter.

I länet är länsstyrelsen det högsta

polisorganet. Länsstyrelsen bestämmer

bl.a. verksamhetens huvudsakliga

inriktning, indelningen i polisdistrikt,

polismyndigheternas grundläggande

organisation och fördelningen av medel

inom länets polisorganisation. De flesta

polisfrågor hos länsstyrelsen handläggs

av länspolismästaren, som är regional

polischef och tillika polischef inom den

lokala organisationen.

Rikspolisstyrelsen är central

förvaltningsmyndighet för polisväsendet.

Till Rikspolisstyrelsen hör

Säkerhetspolisen och

Rikskriminalpolisen. Vid

Rikspolisstyrelsen finns också

Polishögskolan. Till polisväsendet hör

också Statens kriminaltekniska

laboratorium, som är en myndighet under

Rikspolisstyrelsen.

Vid halvårsskiftet 1996 fanns det 24

700 anställda inom polisen. Av dessa var

17 300 poliser. Jämfört med samma

tidpunkt föregående år har antalet

anställda minskat med drygt 550

personer.

Inom polisväsendet genomförs för

närvarande omfattande organisatoriska

förändringar. Som exempel kan nämnas att

antalet polismyndigheter från december

1993 till i dag har minskat från 113

till 43. Utvecklingen går mot att det i

framtiden kommer att finnas en

polismyndighet i varje län. Vidare pågår

en genomgripande förändring av polisens

arbetssätt, vilket främst kommer till

uttryck genom att en organisation med

närpoliser nu införs över hela landet.

Närpolisen skall arbeta i nära kontakt

med enskilda, företag och organisationer

m.fl. Arbetet skall vara

problemorienterat. Detta innebär bl.a.

att brottsförebyggande och

brottshindrande åtgärder skall

prioriteras på ett annat sätt än

tidigare i polisverksamheten. Utskottet

återkommer nedan närmare till detta.

Mot bakgrund av bl.a. det pågående

förändringsarbetet fick

Riksrevisionsverket, RRV, den 18 januari

1996 i uppdrag av regeringen att granska

polisväsendet. Resultatet av

granskningen har den 31 oktober i år

redovisats i två rapporter (RRV 1996:64)

som nu bereds i regeringskansliet.

Anslaget till Polisorganisationen

Från anslaget till Polisorganisationen

betalas kostnaderna för verksamheten vid

polismyndigheterna, Rikspolisstyrelsen

(med undantag av Säkerhets-

polisen), Rikskriminalpolisen,

Polishögskolan och Statens

kriminaltekniska laboratorium.

Regeringen föreslår för budgetåret 1997

ett anslag till Polisorganisationen på

10 488 194 000 kr.

Det beräknade anslaget överensstämmer i

huvudsak med det anvisade anslaget för

innevarande budgetår. Medel motsvarande

160 miljoner kronor har dock överförts

till utgiftsområde 8 Invandring och

flyktingar för den utlänningsverksamhet

som polisen i dag utför. Vidare har, i

enlighet med vad som förutskickades i

1995 års budgetproposition, från

anslaget avräknats 69,9 miljoner kronor

med anledning av den utökade

avgiftsfinansieringen av polisens

stämningsmannadelgivning.

Polisen har under en treårsperiod

(1993/94-1995/96) genomfört ålagda

besparingar på sammanlagt 790 miljoner

kronor och därutöver under budgetåren

1992/93-1994/95 redovisat ett sammanlagt

anslagssparande på drygt 860 miljoner

kronor. Innevarande budgetår visar dock

utfallet för de första tolv månaderna

att polisens förbrukning av medel

överstiger anslagstilldelningen. Enligt

vad som anförs i budgetpropositionen är

en anledning till detta att

polisväsendet liksom andra myndigheter

fått merkostnader till följd av bl.a.

löneökningar, höjning av

arbetsgivaravgiften och införandet av

fastighetsskatt på kontorslokaler.

Rikspolisstyrelsen har beräknat att

anslagssparandet kommer att vara

förbrukat vid budgetårets slut.

Riksrevisionsverket har inte haft några

invändningar i revisionsberättelsen

avseende polisväsendet för budgetåret

1994/95.

I motion Ju218 (fp) yrkas att anslaget

till polisorganisation skall ökas med 40

miljoner kronor som skall användas för

bekämpning av mc-relaterad brottslighet.

I motion Ju924 (m) begärs en ökning av

anslaget med 129 miljoner kronor som

skall användas för grundutbildning av

polisen och kostnader som föranleds av

Schengensamarbetet. I motion Ju901 (m)

framhålls att polisen för att kunna

fullgöra sina arbetsuppgifter behöver

dessa extra medel i förhållande till

regeringens förslag.

Utskottet behandlar anslagsyrkandena

ovan i avsnittet Utgiftsramen och

anslagen.

Anslaget till Säkerhetspolisen

Regeringen föreslår ett anslag till

Säkerhetspolisen på 509 022 000 kr.

I motion Ju918 yrkas att anslaget till

Säkerhetspolisen skall minskas med 10

miljoner kronor, och i motion Ju923

begärs en anslagsminskning med 50

miljoner kronor.

Anslagsyrkanden behandlas ovan i

avsnittet Utgiftsramen och anslagen.

I propositionen anger regeringen att

kostnaderna för Säkerhetspolisen för

budgetåren 1998 och 1999 beräknas till

526 634 000 respektive 545 315 000 kr.

Dessa belopp skall alltså enligt

regeringen ligga till grund för det

fortsatta budgetarbetet.

I motion Ju918 (mp) begärs att

utgångspunkten för beräkningarna för

budgetåren 1998 och 1999 bör vara ett

belopp som för vardera året är 100

miljoner kronor lägre än vad regeringen

angett.

Bakgrunden är att Miljöpartiet i ett

annat ärende yrkat avslag på förslaget

till ny rättshjälpslag (prop. 1996/97:9,

JuU3) och att partiet därför vill

omdisponera medel från polisen till

rättshjälpen (se också nedan under

rubriken Rättshjälpskostnader).

Utskottet, som tillstyrkt förslaget

till ny rättshjälpslag, anser att de av

regeringen angivna utgångspunkterna för

budgetåren 1998 och 1999 bör gälla.

Motion Ju918 i denna del avstyrks.

Riktlinjer för resursanvändningen inom

polisen

Polisen gick i och med budgetåret

1992/93 över till ett nytt budgetsystem

som innebär att medel för polisväsendet

anvisas över ramanslag. Det nya

budgetsystemet bygger på s.k.

målstyrning av verksamheten, vilket

förutsätter att statsmakterna anger

riktlinjer för hur polisarbetet skall

bedrivas.

Regeringen anger i budgetpropositionen

följande huvudlinjer för arbetet inom

polisen under det kommande budgetåret.

Det övergripande kriminalpolitiska

målet skall enligt regeringen vara att

minska brottsligheten och öka människors

trygghet. För att ha större möjlighet

att uppnå detta mål måste arbetet med

att utarbeta ändamålsenliga arbetsformer

och strukturer fortsätta. Polisen måste

utveckla effektiva arbetsmetoder för att

förebygga brott och ordningsstörningar

och för att förstärka

utredningsverksamheten. Det

problemorienterade arbetssättet skall

ligga till grund för all

polisverksamhet. Att arbeta

problemorienterat innebär bl.a. att

systematiskt definiera vilka

förhållanden som orsakar och underlättar

brott och andra störningar av den

allmänna ordningen. Utifrån dessa

kunskaper vidtas sedan de åtgärder som

är bäst ägnade att minska riskerna för

brottslighet och ordningsstörningar. En

bärande tanke i detta arbete skall vara

att polisen skall finnas på tider och

platser där risken annars är stor att

brott begås.

Arbetet måste enligt regeringen

inriktas på att se till att kompetensen

inom polisen inte bara vidmakthålls utan

också ökar. Det gäller för inriktningen

av den nya polisutbildningen, men också

exempelvis för att mer effektivt kunna

bekämpa den allra grövsta

brottsligheten. Vidare måste ny teknik

tas i anspråk.

En annan förutsättning för att polisen

skall kunna förstärka sina insatser är

enligt regeringen att polisens samverkan

med andra utvecklas. Det gäller särskilt

dem som berörs av eller som kan

förebygga brottslighet. Det gäller också

samverkan med åklagarväsendet där mycket

kan göras för att de samlade resurserna

skall utnyttjas så effektivt som

möjligt. Vidare måste polisen utveckla

de möjligheter som det internationella

samarbetet ger att bekämpa främst den

organiserade brottsligheten.

Regeringen anser, som framgått ovan,

att polisen skall prioritera kampen mot

våldsbrott, narkotikabrott och ekonomisk

brottslighet. Särskild uppmärksamhet

skall ägnas brott med rasistiska inslag.

De av regeringen angivna riktlinjerna

för polisverksamheten ligger i linje med

de riktlinjer som utskottet ställde sig

bakom vid budgetbehandlingen våren 1995

(1994/95:JuU14 s. 6 f).

Utskottet konstaterar först att

regeringen den 31 oktober i år avlämnade

en skrivelse (1996/97:49) till riksdagen

med en lägesrapport om den ekonomiska

brottsligheten. I skrivelsen, som har

remitterats till utskottet, redogör

regeringen för sin strategi mot den

ekonomiska brottsligheten. I strategin

slår regeringen fast som ett

övergripande mål att påtagligt minska

den ekonomiska brottsligheten genom

åtgärder som innebär en kraftig

förstärkning av samhällets samlade

insatser mot sådan kriminalitet. Ett av

regeringens förslag är att en ny

myndighetsstruktur för

ekobrottsbekämpning successivt skall

införas med början år 1997 då

Ekobrottsmyndigheten inrättas. Utskottet

får anledning att återkomma till

ekobrottsbekämpningen när utskottet

under innevarande höst inleder

behandlingen av regeringens skrivelse.

Utskottet noterar i detta sammanhang

att RRV med anledning av det ovannämnda

regeringsuppdraget i rapporten

Lägesbeskrivning - del av ett

regeringsuppdrag (RRV 1996:64 s. 7 f)

anför att andelen producerade timmar

fördelade på olika verksamheter inom

polisen under de senaste 20 åren har

varit anmärkningsvärt stabil. Alltsedan

förstatligandet har polisväsendet varit

föremål för en omfattande extern

påverkan i form av utredningar,

kommissioner, direktiv, reformer etc.

Försöken till styrning har gått ut på

att försöka förändra polisverksamhetens

inriktning. Detta arbete har enligt RRV

inte satt några större spår i

statistiken över redovisade timmar

fördelade på verksamhetsgrenar. RRV

konstaterar vidare att 1990-talets

prioriteringar ännu inte har avsatt

några märkbara spår i den redovisade

statistiken när det gäller

resursanvändningen uttryckt i

verksamhetstermer. En redovisning från

RPS av personaltimmar på 29 olika

aktiviteter visar enligt RRV inga större

skillnader mellan andra halvåret 1992

och andra halvåret 1995 vad gäller t.ex.

narkotikabrott, ekonomiska brott och

våldsbrott. I RRV:s andra rapport, (RRV

1996:64) Hinder för ett effektivare

resursutnyttjande - del av ett

regeringsuppdrag, gör RRV en närmare

analys av vilka möjligheter som finns

att utnyttja polisens resurser

effektivare och att förbättra den

polisiära verksamheten.

Utskottet ser med allvar på de

synpunkter som RRV framfört när det

gäller polisväsendets förmåga att få

till stånd prioriteringar i verksamheten

i enlighet med statsmakternas

intentioner. Utskottet förutsätter att

regeringen vid beredningen av RRV:s

rapporter överväger vilka åtgärder som

bör vidtas för att resursanvändningen

inom polisen bättre skall svara mot de

mål som riksdag och regering ställer upp

för verksamheten. Utskottet har i övrigt

inget att erinra mot vad regeringen

anför om inriktningen av

polisverksamheten under budgetåret 1997.

Utskottet vill särskilt framhålla att en

förutsättning för att polisen skall

kunna uppfylla de angivna

kriminalpolitiska målen och tillägna sig

ett problemorienterat arbetssätt är att

uppbyggnaden av närpolisorganisationen

och utvecklandet av arbetsformerna inom

denna ges fortsatt hög

prioritet inom polisverksamheten.

Utskottet återkommer i det följande

närmare till denna fråga.

Prioritering av olika slag av

brottslighet

I motion Ju203 (m) förordas att fler

poliser skall ägna sig åt att

kontrollera om bidragsfusk förekommer. I

motion Ju206 (m) framhålls betydelsen av

att det finns tillräckliga polisresurser

för att bekämpa ungdomsvåldet. I motion

Ju209 (kd) begärs att Rikspolisstyrelsen

skall avsätta mer resurser för att

bekämpa barnpornografibrott. I motion

Ju926 (mp) anförs att utbildning av

poliser om miljöbrott bör ske med

centrala medel.

Utskottet vill inledningsvis framhålla

att det är en uppgift för polisen att

utifrån statsmakternas uttalanden om de

prioriteringar som bör göras,

tillämpliga straffskalor, lokala

förhållanden m.m., fatta beslut om

insatser mot olika slag av brottslighet.

Som framgått ovan anser utskottet i

likhet med regeringen att polisen skall

prioritera kampen mot våldsbrott,

narkotikabrott och ekonomisk

brottslighet samt att särskild

uppmärksamhet skall ägnas brott med

rasistiska inslag.

Utskottet är inte berett att instämma i

vad som anförs i motion Ju203 om att det

är en angelägen polisiär uppgift att

tillhandahålla utredningsresurser för

att kontrollera om fusk förekommer inom

socialförsäkringssystemet. Polisens

resurser bör enligt utskottets mening

koncentreras till de områden där polisen

är bäst lämpad eller ensam har att

upprätthålla lag och ordning. Kontrollen

av hur socialförsäkringssystemet

utnyttjas måste enligt utskottets mening

i första hand vara en uppgift för de

myndigheter som ansvarar för detta

system. En annan sak är att polis och

åklagare, när ett misstänkt fusk har

uppdagats, har ett ansvar för den

egentliga brottsutredningen. Motionen

avstyrks.

Utskottet delar däremot uppfattningen i

motion Ju206 om betydelsen av att

polisen avsätter tillräckliga resurser

för att bekämpa ungdomsvåld. Här bör

framhållas att den uppbyggnad som nu

sker av närpolisverksamheten innebär att

polisen kommer att få bättre möjligheter

att på ett tidigt stadium upptäcka och

få kontakt med ungdomar som befinner sig

i riskzonen för att fastna i ett

kriminellt beteende. Någon särskild

åtgärd från riksdagens sida med

anledning av motionen erfordras inte,

och den avstyrks.

När det gäller yrkandet i motion Ju209

om Rikspolisstyrelsens resurser för

bekämpande av barnpornografibrott kan

följande anföras.

I ett yttrande till

konstitutionsutskottet våren 1994

(1993/94:JuU7y) uttalade

justitieutskottet att det fanns behov av

en förbättrad underrättelseinhämtning på

central nivå när det gäller

barnpornografibrott. Justitieutskottet

efterlyste bl.a. bättre kunskap om de

datanätverk i vilka barnpornografiskt

material sprids och ökad

spaningsverksamhet mot dessa och andra

spridningskällor för barnpornografiskt

material. Också de internationella

aspekterna av den aktuella

brottsligheten behövde enligt utskottet

beaktas i större utsträckning. Även

metodutvecklingen på området framstod

enligt utskottet som angelägen.

Utskottet anförde vidare att det under

senare tid har visat sig att utredningar

om barnpornografisk brottslighet kan bli

både omfattande och på många sätt

krävande för berörd personal. Utskottet

ansåg mot den bakgrunden att det

behövdes en utbyggd central beredskap

också för att kunna bistå

polismyndigheterna med kunskap och

resurser av olika slag vid större

förundersökningar rörande

barnpornografibrott. Det borde enligt

utskottet överlämnas åt regeringen att

ta ställning till hur de föreslagna

förbättringarna i polisorganisationen

skulle komma till stånd.

Konstitutionsutskottet instämde i vad

justitieutskottet uttalat, och detta gav

riksdagen som sin mening regeringen till

känna (1993/94:KU28 s. 50, rskr. 450).

Med anledning av riksdagens

ställningstagande har inom

Rikskriminalpolisen inrättats enheten

Barnpornografi/Sexualbrott mot barn vid

vilken för närvarande arbetar två

kriminalinspektörer och en

kriminalkommissarie med kunskap om och

erfarenhet av utredning av denna typ av

brottslighet. Den sistnämnde fungerar

för närvarande även som nordisk

sambandsman med stationering i Bangkok

några månader under turistsäsongen varje

år.

Enhetens främsta uppgift är att bedriva

kriminalunderrättelseverksamhet, vilket

bl.a. innebär att man försöker uppdaga

spridning av barnpornografi och

identifiera de gärningsmän som

förekommer på främst videofilmer. Det

forsatta utredningsarbetet bedrivs

normalt vid det berörda polisdistriktet,

som vid behov kan få stöd av olika slag

av enheten.

I sammanhanget kan också nämnas att

Barnpornografiutredningen (dir.

1994:117), som avser att avlämna sitt

betänkande före årsskiftet, enligt

uppgift kommer att beröra frågan om

polisorganisationen för bekämpande av

barnpornografibrott. Frågan är också

aktuell inom EU, där särskilt insatser

inom Europol diskuteras.

Utskottet kan således konstatera att

det vid Rikspolisstyrelsen har avsatts

särskilda resurser för bekämpning av

barnpornografibrott och att frågan för

närvarande också är uppmärksammad inom

utredningsväsendet. Något initiativ från

riksdagens sida med anledning av motion

Ju209 erfordras mot denna bakgrund inte.

Motionen avstyrks.

När det slutligen gäller begäran i

motion Ju926 om miljöbrottsutbildning

kan utskottet upplysa om att det vid

Polishögskolan sedan våren 1995 har

anordnats särskilda, åtta veckor långa

utbildningar i miljörelaterad

brottslighet som bekostats med centrala

medel. Under år 1997 planerar

Polishögskolan att hålla två sådana

utbildningar med ett tjugotal deltagare

i varje omgång. Även dessa utbildningar

skall enligt planerna bekostas av

Rikspolisstyrelsen. Motion Ju926 får med

det anförda anses vara tillgodosedd och

den avstyrks.

Resursfördelningen inom polisen

I motion Ju211 (fp) framhålls att

besparingarna inom polisverksamheten

inte får försämra polisens förmåga att

fullgöra sina uppgifter. I motion Ju206

(m) begärs ökade resurser till polisen i

Dalarna, och i motionerna Ju215 (m) och

Ju217 (m) efterfrågas ökade resurser

till Stockholmspolisen. I motion Ju221

(m) framhålls att polisen i Helsingborg

behöver resurstillskott för bekämpning

av mc-relaterad brottslighet. I motion

Ju223 (m) hemställs om ökade resurser

till polisen m.m. i Landskrona. I motion

Ju903 (c) slutligen påtalas behovet av

ökade resurser till polisen i glesbygd.

Huvuddelen av medlen för den lokala

polisorganisationen fördelas av

Rikspolisstyrelsen över 23 länsramar, en

för varje län.

Till grund för fördelningen mellan

länen skall enligt regleringsbrevet för

polisväsendet avseende innevarande

budgetår ligga den s.k.

fördelningsmodellen, som

Rikspolisstyrelsen presenterade för

regeringen i en skrivelse den 16

december 1992 (RPS Rapport 1993:1).

Fördelningsmodellen innebär i korthet

att länsramarna i huvudsak beräknas

efter innevånarantalet i länen men att

hänsyn också tas till storstädernas

särskilda behov samt särskilda

arbetsuppgifter i länen såsom

tunnelbanebevakning, fjällräddning och

sjöpolisverksamhet.

Inom respektive län beslutar

länsstyrelsen om fördelningen av

anvisade medel.

Utskottet avstyrkte motionsyrkanden

liknande de nu aktuella i samband med

budgetbehandlingen våren 1995

(1994/95:JuU14 s. 21). Utskottet utgick

då från att Rikspolisstyrelsen vid

fördelningen av medel mellan olika län

gör en avvägning av länens behov av

polisiära insatser i enlighet med de

anvisningar som regeringen lämnar i sina

planeringsdirektiv. Det fanns enligt

utskottet inte skäl för riksdagen att

göra något uttalande i frågan.

Utskottet vidhåller denna uppfattning

och avstyrker motionerna Ju206, Ju211,

Ju215, Ju217, Ju221, Ju223 och Ju903.

Närpolisverksamheten

Närpolisverksamhet bygger på att polisen

arbetar problemorienterat i mindre

lokala enheter för att öka tryggheten i

närsamhället. Närpolisen har stor

betydelse för att förebygga och bekämpa

bl.a. inbrott, misshandel, skadegörelse

och gatulangning av narkotika. Inom sitt

område svarar närpolisen för i princip

all slags polisverksamhet, dvs. att

förebygga, ingripa mot och utreda

begångna brott samt att komma till rätta

med ordningsstörningar. Till grund för

närpolisens arbete skall ligga det

problemorienterade arbetssättet, som

bl.a. går ut på att systematiskt

definiera vilka förhållanden som orsakar

och underlättar brott och andra

störningar av den allmänna ordningen.

Utifrån dessa kunskaper vidtas sedan de

åtgärder som är bäst ägnade att minska

riskerna för brott och

ordningsstörningar. Grundtanken är att

detta skall genomföras av närpolisen i

samarbete med enskilda, myndigheter,

föreningar och näringsidkare.

Statsmakterna har under en följd av år

uttalat att närpolisverksamheten skall

utgöra basen i polisens verksamhet.

Senast våren 1995 förutsatte utskottet

att satsningen på närpolisverksamhet ges

hög prioritet lokalt och regionalt i

polisorganisationen och att

Rikspolisstyrelsen utnyttjar sina

möjligheter att påverka och övervaka

utvecklingen på området (1994/95:JuU14

s. 9).

Regeringen anför i budgetpropositionen

att utbyggnaden av närpolisverksamheten

efter en svag utveckling under

budgetåret 1994/95 har ökat väsentligt

under innevarande budgetår. I flertalet

län har omfattande utbildningsinsatser

gjorts för att närpolisen skall kunna

arbeta på ett förebyggande och

problemorienterat sätt. Dessutom har

Rikspolisstyrelsen utvecklat ett

omfattande kursutbud inom ramen för den

ekonomiska satsningen på utveckling av

närpolisen.

Av Rikspolisstyrelsens senaste s.k.

halvårsredovisning till regeringen

avseende polisverksamheten första

halvåret 1996 framgår att det den 30

juni 1996 fanns 4 104 närpoliser, vilket

motsvarar 24 % av landets poliser.

Flertalet län har som mål att

närpolisverksamheten skall utgöra 25-35

% av den totala polisverksamheten.

Kopparbergs län har satt målet till 51

%.

Utbyggnadstakten av

närpolisverksamheten varierar enligt

redovisningen stort mellan länen. Som

exempel kan nämnas att Kopparbergs län

har planerat att starta sin

närpolisverksamhet först i år.

Östergötlands län uppger andelen

närpoliser till 6 % och Kalmar, Blekinge

och Uppsala län till 16 %. Göteborgs och

Bohus län har uppgett andelen närpoliser

till 21 %, Stockholms län till 28 %,

Malmöhus och Skaraborgs län till 33 %

och Jönköpings och Gävleborgs län, som

kommit längst i utbyggnaden, till 35 %.

Ungefär 80 % av länens planerade

närpolisorganisation fanns på plats den

30 juni 1996 jämfört med ca 70 % den 31

december 1995. En majoritet av länen har

ambitionen att närpolisverksamheten

skall bli fullt utbyggd under de två

kommande åren. Kalmar och Gotlands län

räknar inte med att ha sin

närpolisorganisation fullt utbyggd

förrän år 2000.

Det finns också stora skillnader mellan

länen när det gäller redovisningen av

antalet arbetade timmar i

närpolisverksamhet och arbetets

fördelning på olika verksamheter.

Eftersom begreppet närpolisverksamhet

inte är helt enhetligt måste de nu

redovisade siffrorna tolkas med en viss

försiktighet.

Rikspolisstyrelsen gör i

halvårsrapporten bedömningen att

utvecklingen av närpolisverksamheten

fortsätter på ett positivt sätt men att

det krävs ett stort engagemang från

chefer och personal om verksamheten

skall leva upp till statsmakternas

intentioner. Rikspolisstyrelsen genomför

för närvarande en inspektion av

närpolisverksamheten i samtliga län.

En fråga som särskilt uppmärksammats

under övergången till när

polissverksamhet är vilken inverkan

denna haft på polisutredningarna. I

Riksåklagarens rapport (1995:8)

Effekterna för åklagarväsendet av

polisens omorganisation framgår bl.a.

att kvaliteten på polisens utredningar

avseende brott av enkel beskaffenhet har

sjunkit i betydande mån och att

utredningstiderna har blivit längre. I

rapporten kritiseras också polisens

ledning av förundersökningar.

Mot bakgrund bl.a. härav har en

arbetsgrupp bestående av åklagare och

poliser på uppdrag av Riksåklagaren

gjort en närmare översyn av

utredningsverksamheten vid närpolisen.

Uppdraget redovisades i en rapport i

september i år. Arbetsgruppen anser

bl.a. att Riksåklagaren och

Rikspolisstyrelsen bör verka för att

alla närpoliser har grundläggande

kunskaper i brottsutredning, att

förundersökningsledarna hos närpolisen

har adekvat utbildning för sin uppgift

och att närpoliserna erhåller ständig

vidareutbildning. Arbetsgruppen lämnar

också förslag till hur kontakten mellan

åklagarna och närpolisen skall kunna

underlättas och hur stödet i form av

teknik och mallar m.m. bör utformas.

Arbetsgruppens överväganden ligger nu

till grund för det fortsatta arbetet med

att förbättra närpolisens

utredningsverksamhet.

Regeringen anför i budgetpropositionen

att det inger oro att vissa län har en

något låg ambitionsnivå när det gäller

utbyggnaden av närpolisen. Enligt

regeringen måste Rikspolisstyrelsen

därför fortsätta att följa utvecklingen

och sprida de erfarenheter som vinns i

närpolisfrågor i den lokala

polisorganisationen. Vidare bör

Rikspolisstyrelsen i detta arbete

särskilt stödja och påskynda

utvecklingen i de län där utbyggnaden av

närpolisen går sakta.

I motion Ju901 (m) erinras om

närpolisens betydelse i det

brottsförebyggande arbetet, och det

framhålls att verksamheten måste få

tillräckliga resurser. I motion Ju903

(c) anförs att utbyggnaden av

närpolisverksamheten måste prioriteras.

Det ankommer på polisväsendet att inom

given budgetram se till att erforderliga

medel avsätts för

närpolisorganisationen. Utskottet vill

åter framhålla betydelsen av att

utbyggnaden av närpolisverksamheten ges

hög prioritet på alla nivåer inom

polisväsendet. Utskottet utgår från att

länen verkar för att de så snart som

möjligt skall uppnå de mål för

närpolisutbyggnaden som har satts upp

och att tillbörlig uppmärksamhet

samtidigt ägnas åt utbildning,

metodutveckling och andra frågor som är

av betydelse för verksamhetens kvalitet.

Utskottet vill också erinra om

Rikspolisstyrelsens uppgift att övervaka

och vara pådrivande i det pågående

reformarbetet. När det gäller

närpolisens betydelse i det

brottsförebyggande arbetet har utskottet

ingen annan uppfattning än motionärerna.

Det saknas skäl för riksdagen att vidta

någon åtgärd med anledning av motionerna

Ju901 och Ju903, och de avstyrks.

Nationella beredskapsstyrkan

Riksdagen beslutade vid behandlingen av

1990 års budgetproposition (1989/90:100,

bil. 15, JuU27, rskr. 211) att resurser

skulle avsättas för att inrätta en

särskild beredskapsstyrka för att

bekämpa terroraktioner. Av 2 kap. 9 §

polisförordningen (1984:730) framgår att

styrkan skall finnas vid

Polismyndigheten i Stockholms län.

Beredskapsstyrkan får tas i anspråk

endast för bekämpning av terroraktioner

och först efter regeringens beslut

eller, om regeringens tillstånd inte

hinner inhämtas, beslut av chefen för

Justitiedepartementet.

Sedan september 1994 är styrkan

bemannad i huvudsaklig överensstämmelse

med de riktlinjer som statsmakterna

lämnat. Styrkan skall enligt beslut av

polismyndigheten bestå av 2 kommissarier

i dess ledning, 4 instruktörer

(inspektörer), 2 utbildningsplanerare

(inspektörer), 8 gruppchefer (inspek-

törer), 40 polisassistenter samt en

tekniker och en assistent.

Beredskapsstyrkan inspekterades av

Rikspolisstyrelsen i maj 1995. I

anledning av inspektionen har

Rikspolisstyrelsen och Polismyndigheten

i Stockholms län i en skrivelse till

regeringen den 10 juni 1996 gemensamt

föreslagit att beredskapsstyrkan som

sådan skall avskaffas och ersättas med

en skyldighet för Polismyndigheten i

Stockholms län att ha polismän med

kompetens för terrorbekämpning. Detta

skulle möjliggöra för polismyndigheten i

Stockholm att integrera

beredskapsstyrkans personal i den

särskilda insatsstyrkan (piketen) som

finns organiserad inom Polismyndigheten

i Stockholms län. I skrivelsen framhålls

att det genom en sådan integrering av

beredskapsstyrkan och piketen erhålls en

sammanhållen organisation och betydande

rationaliseringsvinster. Det framhålls

också att det kan vara lämpligt att

besluta om att insatser mot

terroraktioner fattas på en högre

beslutsnivå än övriga polisinsatser. De

anger som alternativa beslutsnivåer

regeringen, chefen för

Justitiedepartementet eller

Rikspolisstyrelsen.

Regeringen anför i budgetpropositionen

att den nuvarande organisatoriska

lösningen för bekämpning av

terroraktioner bör förändras. I likhet

med Rikspolisstyrelsen och

Polismyndigheten i Stockholms län finner

regeringen att det finns flera fördelar

med att integrera beredskapsstyrkans

personal med den särskilda insatsstyrkan

(piketen) vid Polismyndigheten i

Stockholms län. Bl.a. kan

rationaliseringsvinster göras i form av

samordnad utbildning och rekrytering.

Den kompetens som den särskilda

beredskapsstyrkans personal tillägnat

sig bör enligt regeringen tas till vara

så att detta gagnar hela polisväsendet.

Regeringen understryker att det är av

yttersta vikt att kompetensen för

bekämpning av terroraktioner

vidmakthålls.

När styrkan integreras med piketen

uppkommer frågan huruvida den nuvarande

särregleringen avseende beslutsordningen

alltjämt skall gälla för

polisinsatser mot terroraktioner. Med

den föreslagna omorganisationen blir

enligt regeringen bekämpningen av

terroraktioner en av flera uppgifter för

de specialutbildade poliserna.

Tolkningssvårigheter kan därför inte

uteslutas i fråga om vilken

beslutsordning som skall tillämpas för

deras insatser. Regeringen anför att

frågan om en särskild beslutsordning

skall tillämpas på styrkans

ianspråktagande för terroraktioner

bereds inom Justitiedepartementet.

Avsikten är att regeringen skall besluta

om den föreslagna förändringen under

våren 1997.

I motionerna Ju901 (m) och Ju924 (m)

anförs att beredskapsstyrkan bör vara

kvar som en särskild och specialtränad

enhet och att den i ökad utsträckning

bör kunna tas i anspråk för mera

krävande uppgifter.

I motion Ju225 (v) anförs att

integreringen av den nationella

beredskapsstyrkan med piketen vid

Stockholsmpolisen måste ske på ett

sådant sätt att den kompetens som finns

inom beredskapsstyrkan kan komma hela

landet till del.

Utskottet genomförde i våras ett

studiebesök vid Polismyndigheten i

Stockholms län för att informera sig om

den nationella beredskapsstyrkan.

Utskottet kunde konstatera att styrkan

är välutbildad, välutrustad och högt

motiverad för sina arbetsuppgifter.

Samtidigt måste utskottet konstatera att

beredskapsstyrkan sedan tillkomsten inte

vid något tillfälle har tagits i anspråk

för sin huvuduppgift. Personalen har i

stället ägnat sin tid åt, förutom

utbildning och träning, sidotjänstgöring

av olika slag, bl.a. vid Stockholms-

polisens piketstyrka.

Enligt utskottets mening skulle en

sammanhållen organisation för vissa

krävande polisiära uppgifter av

insatskaraktär öka möjligheterna till

ett effektivt utnyttjande av de resurser

som finns inom beredskapsstyrkan. Även

andra rationaliseringsvinster skulle

kunna uppnås, bl.a. när det gäller

utbildning och rekrytering. Utskottet

anser därför i likhet med regeringen att

den nationella beredskapsstyrkan bör

integreras med piketen vid

Polismyndigheten i Stockholms län.

Utskottet vill i sammanhanget

understryka att denna organisatoriska

förändring inte får resultera i att den

mycket höga kompetens för att bekämpa

terroraktioner som i dag finns samlad

inom beredskapsstyrkan tunnas ut.

Utskottet tar för givet att detta

särskilt beaktas i det fortsatta

arbetet. Utskottet avstyrker med det

anförda motionerna Ju901 och Ju924.

I likhet med regeringen anser utskottet

vidare att den kompetens som den

nationella beredskapsstyrkans personal

tillägnat sig bör tas till vara så att

det gagnar hela landet. Vad som anförs

härom i motion Ju225 får därmed anses

vara tillgodosett, och motionen

avstyrks.

Sjöpolisen

Sjöpolisen utgör en specialfunktion vid

vissa polismyndigheter, och för

närvarande finns sjöpolisgrupper

stationerade på tolv platser i landet:

Luleå, Stockholm, Norrtälje, Vaxholm,

Djurö, Nynäshamn, Västerås, Nyköping,

Karlskrona, Göteborg, Kungshamn och

Karlstad. Sjöpolisen har samma allmänna

uppgifter som polismyndigheten i övrigt

och skall därutöver fungera som närpolis

i skärgården och utföra sjöövervakning i

syfte att höja säkerheten till sjöss.

Verksamheten präglas av bekämpning av

sjörelaterad brottslighet som

överträdelser av sjötrafiklagstiftning

och båtstölder. En stor del av

verksamheten utförs på land i form av

fotpatrullering och brottsutredningar på

de bebodda skärgårdsöarna. Hållandet av

sjöpolisgrupper motiveras till stor del

av skärgårdsbefolkningens behov av

ordningsmakt och av fritids-

båtstrafiken.

Sjöpolisverksamheten leds operativt av

respektive polismyndighet med viss

samverkan dem emellan. Sjöpolisgrupperna

är organiserade i lag om 2-6 man i

varje. Då sjöpolisverksamheten på de

flesta orter huvudsakligen bedrivs under

sommarhalvåret arbetar polismännen med

annat under viss tid av året. Båtarna -

omkring 20 stycken - är av varierande

storlek och ålder.

Driftskostnaderna för de tolv

sjöpolisgrupperna uppgår till drygt 30

miljoner kronor per år. Av dessa faller

ca 25 miljoner kronor på sjöpolisen i

Stockholms- och Göteborgsområdet.

Kostnaderna för nyanskaffning av

polisbåtar ingår inte i dessa belopp.

Sjöverksamhetskommittén har haft i

uppdrag att överväga samordning och

effektivisering av statens maritima

verksamhet. Kommittén lämnade i mars

1996 sitt betänkande (SOU 1996:41)

Statens maritima verksamhet.

Utredningen har bl.a. sett över

förhållandet mellan Kustbevakningen och

Sjöpolisen och kommit fram till att

dessa olika verksamheter bör finnas kvar

med i huvudsak oförändrade

arbetsuppgifter. Utredningen framhåller

dock behovet av koordinering av

Kustbevakningens och Sjöpolisens arbete

eftersom det annars finns risk för

resursslöseri genom dubblering av

övervakningen till sjöss. Koordinering

kan enligt utredningen t.ex. bestå i att

myndigheterna i förväg samplanerar

patrulleringen till sjöss, använder sig

av respektive myndighets besättning vid

brist på personal eller fartyg och/eller

samlokaliserar i hamnar och lokaler.

Utredningens konkreta förslag är att

uppdrag ges till Kustbevakningen och

Rikspolisstyrelsen att utveckla

samverkan mellan Kustbevakningen och

Sjöpolisen.

Genom regeringsbeslut den 25 april 1996

har Kustbevakningen fått i uppdrag att

tillsammans med Polismyndigheten i

Stockholms län och Generaltullstyrelsen

undersöka möjligheterna till en

samlokalisering av Kustbevakningens

Regionledning Ost med tullen respektive

polisen.

I regeringskansliet fortsätter

beredningen av utredningens olika

förslag.

I motion L904 (m) begärs en översyn av

Sjöpolisens resurser, särskilt i områden

med omfattande fritidsbåtstrafik.

Utskottet, som konstaterar att

sjöpolisverksamheten nyligen har setts

över av en utredning, anser att det

saknas skäl att nu initiera en ny

översyn. Motion L904 avstyrks.

Internationella polisfrågor m.m.

I flera motioner aktualiseras frågor som

rör det internationella samarbetet för

att bekämpa brottslighet. I motionerna

So656 (fp) och U509 (fp) betonas behovet

av åtgärder inom ramen för EU för att

bekämpa den internationella

brottsligheten. I motion Ju901 (m)

erinras om kopplingen mellan

narkotikabrottslighet och ekonomisk

brottslighet och det framhålls att det

behövs nationell och internationell

myndighetssamverkan för att komma till

rätta med dessa former av kriminalitet.

I samma motion efterfrågas också

effektivare myndighetssamverkan mot

internationell miljöbrottslighet. I

motion So657 (kd) framhålls betydelsen

av internationellt samarbete mot

narkotika. I motion U515 (kd)

förespråkas ett starkt Europol och en

prioritering av kampen mot bidragsfusk

inom EU. I samma motion anförs att

Sverige måste behålla sin restriktiva

narkotikapolitik. I motion Ju918 (mp)

slutligen anförs att regeringen måste

redovisa Schengenavtalet för riksdagen

innan det slutförhandlas för svenskt

vidkommande.

Sveriges medlemskap i EU har inneburit

nya möjligheter att utveckla samarbetet

med polis- och tullmyndigheter i andra

länder. Regeringstjänstemän och

företrädare för tullen och polisen

medverkar t.ex. i ett stort antal

arbetsgrupper inom ramen för samarbetet

inom EU:s s.k. tredje pelare. I dessa

arbetsgrupper behandlas bl.a. bekämpning

av narkotikabrottslighet och organiserad

brottslighet.

Under EU:s regeringskonferens, som

inleddes den 29 mars i år, kommer

formerna för det fortsatta samarbetet i

de frågor som i dag ryms inom tredje

pelaren att diskuteras.

I avvaktan på att Europolkonventionen

skall ratificeras beslutade ministrarna

i EU i juni 1993 att bilda Europols

narkotikaenhet (ENE). ENE är ett organ

för polissamarbete mellan EU-länder i

fråga om viss grov organiserad

internationell brottslighet, främst

narkotikabrottslighet. Enhetens

uppgifter kommer att övertas av Europol.

Europol skall ha som mål att förbättra

effektiviteten hos behöriga myndigheter

i medlemsstaterna och deras samarbete

vad gäller att förebygga och bekämpa

terrorism, olaglig narkotikahandel och

andra former av internationell

brottslighet. Europol skall i första

hand ha som uppgift att inhämta,

sammanställa och analysera information

samt underlätta informationsutbyte

mellan medlemsstaterna.

När det särskilt gäller

narkotikabekämpningen kan anmärkas att

Sverige sedan många år har varit

pådrivande i det arbete som äger rum

inom bl.a. EU, FN, Europarådet och

Nordiska rådet.

På nordisk nivå finns sedan länge ett

samarbete mellan polis och tull i fråga

om brottsbekämpningen, bl.a. genom att

länderna stationerar gemensamma nordiska

polis- eller tullsambandsmän i olika

delar av världen.

Inom Östersjöområdet sker samarbetet

genom det arbete som bedrivs inom ramen

för den s.k. Östersjökonferensen. Detta

arbete syftar bl.a. till att utveckla

ett samarbete mellan polis, tull och

andra organ från länderna runt Östersjön

samt genom den nyligen inrättade

aktionsgruppen mot organiserad

brottslighet i Östersjöområdet.

Sedan den 1 maj 1996 är Sverige

tillsammans med övriga nordiska länder

också observatör i Schengensamarbetet.

Observatörskapet är första steget mot

fullt deltagande i samarbetet.

Schengensamarbetets mål är att

förverkliga den fria rörligheten för

personer inom området.

Schengensamarbetet innebär också

polissamarbete för vilket det gemensamma

dataregistret Schengen Information

System (SIS) kommer att fylla en viktig

funktion.

I sammanhanget kan avslutningsvis

erinras om att Sverige sedan länge är

engagerat i polissamarbetet inom

Interpol.

Som framgått av den nu gjorda

redovisningen pågår inom ramen för

tredje pelaren inom EU ett betydande

arbete i syfte att bekämpa den

internationella brottsligheten.

Motionerna So656 och U509 behöver inte

föranleda någon riksdagens åtgärd och de

avstyrks.

Utskottet instämmer i vad som anförs i

motion Ju901 om behovet av

myndighetssamverkan mot internationell

narkotikabrottslighet, ekonomisk

brottslighet och miljöbrottslighet.

Utskottet utgår från att detta

uppmärksammas av regeringen och berörda

myndigheter i det växande

internationella arbetet. Det saknas skäl

för riksdagen att uttala sig med

anledning av motionen och den avstyrks.

Utskottet ser med tillfredsställelse

att Europolkonventionen nu har

undertecknats av samtliga EU:s

medlemsstater och utskottet anser att

Europol kan få en viktig roll vid

bekämpningen av grov organiserad

brottslighet på inte minst

narkotikaområdet. Utskottet ser även

positivt på det arbete som bedrivs för

att komma till rätta med bidragsfusk

inom EU. I denna del har utskottet

inhämtat att regeringen under våren 1997

planerar att avlämna en lagrådsremiss om

ratifikation av en konvention om

bedrägerier mot EU:s budget. När det

gäller narkotikapolitiken är riksdagens

partier och regeringen eniga såväl om

behovet av internationellt samarbete som

att den restriktiva svenska linjen skall

hävdas även i internationella

sammanhang. Inte heller motionerna So657

och U515 bör mot bakgrund av det anförda

föranleda någon åtgärd från riksdagens

sida. Motionerna avstyrks.

När det slutligen gäller motion Ju918

kan utskottet erinra om att regeringen

vid två tillfällen har lämnat

information i kammaren om

Schengensamarbetet. Den 14 juni 1995

informerade sålunda dåvarande statsrådet

Mats Hellström om regeringens avsikt att

ansöka om observatörskap för Sverige i

Schengensamarbetet med sikte på fullt

medlemskap och den 29 mars i år lämnade

justitieministern information om läget i

medlemskapsförhandlingarna. Härutöver

har Schengenfrågorna behandlats vid ett

flertal tillfällen när detta utskott och

EU-nämnden sammanträffat med företrädare

för regeringen.

Utskottet har nu inhämtat att Sverige

den 19 december i år skall underteckna

anslutningsfördraget till

Schengensamarbetet och att regeringen

under nästa år avser att avlämna en

proposition angående ratificering av de

konventioner som är aktuella.

Utskottet anser att det saknas skäl för

riksdagen att vidta någon åtgärd med

anledning av motion Ju918 och motionen

avstyrks.

Lekmannainflytandet över

polisverksamheten

Polisverksamheten i landet är starkt

decentraliserad. Detta kommer till

uttryck genom att besluten rörande

verksamheten huvudsakligen fattas på

regional och lokal nivå och genom att

ett lekmannainflytande har säkerställts

på dessa nivåer.

Regional polismyndighet är

länsstyrelsen. Länsstyrelsen ansvarar

för

polisverksamheten i länet och bestämmer

bl.a. om länets indelning i

polisdistrikt. På länsplanet finns en

länspolismästare som samtidigt är chef

för länets största polismyndighet. I

flertalet län finns numera endast ett

polisdistrikt.

I varje polisdistrikt finns en

polismyndighet som ansvarar för

polisverksamheten inom distriktet. För

ledningen av polismyndigheten finns en

polisstyrelse. Denna består av

polischefen och dennes ställföreträdare

samt det valda antal ledamöter, lägst

sex och högst tio, som länsstyrelsen

bestämmer.

Polisstyrelsens valda ledamöter väljs

av kommunfullmäktige, om polisdistriktet

omfattar endast en kommun, och annars av

landstingsfullmäktige. Särbestämmelser

finns för det fallet att en kommun inte

ingår i landstinget.

De ledamöter som utses genom val skall

vara svenska medborgare, vara bosatta

inom distriktet och ha rösträtt vid val

av kommunfullmäktige. De bör väljas så

att erfarenhet av kommunal verksamhet

blir företrädd bland dem. Vid valet bör

vidare beaktas att de olika delarna av

polisdistriktet och om möjligt alla

kommuner i distriktet blir

representerade.

Polisstyrelsen avgör viktigare frågor

om planeringen och inriktningen av

verksamheten, viktigare frågor om

polismyndigheternas organisation och

arbetsformer, frågor av större ekonomisk

betydelse, frågor i samband med

tillsättning av vissa högre

polistjänster samt andra frågor som

polischefen hänskjuter till styrelsen.

Styrelsen får däremot inte avgöra frågor

som avser polisledning i särskilt fall.

Polisstyrelsen får välja en eller flera

polisnämnder för att under styrelsen

leda polismyndigheten inom den eller de

delar av polisdistriktet som styrelsen

bestämmer. I en polisnämnd skall ingå

polischefen och det antal övriga

ledamöter, lägst fem och högst tio, som

polisstyrelsen bestämmer. Ledamöterna

utses av polisstyrelsen.

Polisnämnden avgör ärenden i en

utsträckning som polisstyrelsen

bestämmer. Polisstyrelsen får också

bestämma att polisnämnden skall bereda

ärenden som skall avgöras av styrelsen.

I län med endast en polismyndighet skall

polisstyrelsen särskilt se till att

ärenden delegeras till polisnämnder i

den utsträckning som behövs med hänsyn

till att polisverksamheten skall vara

lokalt förankrad.

Rikspolisstyrelsen tog i en rapport

till regeringen den 1 september 1994

bl.a. upp frågan om medborgarinflytandet

över polisverksamheten.

Rikspolisen pekade bl.a. på att det i

allt fler län bara finns en

polismyndighet och att i dessa län en

långtgående delegation av länsstyrelsens

ansvar till polisstyrelsen kan innebära

en urholkning av länsstyrelsens ansvar.

Å andra sidan kan ett brett och

kraftfullt utnyttjande av alla de

regionala befogenheter som står till

buds medföra att länsstyrelsen i

praktiken kommer att fungera som

polisstyrelse i länet, och att

polisstyrelsens roll därmed reduceras på

ett sätt som inte varit förutsett.

Enligt Rikspolisstyrelsen kan en tänkbar

lösning vara att inrätta någon form av

länspolisstyrelse som under

landshövdingens ledning tar över de

uppgifter som i dag ligger på

länsstyrelsen och polisstyrelsen.

Rikspolisstyrelsen pekade vidare på att

ansvarsfördelningen mellan länsstyrelsen

och polisstyrelsen i grunden blir

avgörande även för polisnämndernas roll

och ställning. Eftersom polisstyrelsens

roll i en länsmyndighet kan komma att

bli av mer övergripande karaktär än

hittills kan polisnämndens roll i

polisområdet väsentligen komma att

motsvara polisstyrelsens tidigare roll i

polismyndigheten. Samtidigt är det

polisstyrelsen som delegerar

arbetsuppgifter till polisnämnden och

utser dess ledamöter. Rikspolisstyrelsen

befarade att ett bibehållande av

nuvarande oklarheter på de tre

beslutsnivåerna medför risk för att

ansvarsfördelningen inte på ett tydligt

sätt klargörs.

Rikspolisstyrelsen anförde vidare att

det borde övervägas att låta kommunerna

utse ledamöterna i polisnämnderna. Det

borde även övervägas hur många

förtroendevalda ledamöter som skall

kunna ingå i en polisstyrelse. För att

uppnå en bra geografisk representation

från de olika delarna av ett

polisdistrikt kunde det enligt

Rikspolisstyrelsen ibland behövas ett

större antal ledamöter än de sex till

tio som polislagen medger.

Med anledning av en motion om

lekmannainflytandet över

polisverksamheten våren 1995

(1994/95:JuU14 s. 25 f) inhämtade

utskottet att man inom regeringskansliet

avsåg att under året aktualisera de av

Rikspolisstyrelsen berörda frågorna. Med

hänvisning till de kommande

övervägandena avstyrkte utskottet den då

aktuella motionen.

Regeringen lägger i budgetpropositionen

fram ett förslag till ändring av

5 § polislagen (1984:387) som innebär

att den övre gränsen för hur många valda

ledamöter som får ingå i en

polisstyrelse avskaffas.

Ändringsförslaget är föranlett av att

det i takt med att de nya

länsmyndigheterna införs har blivit allt

svårare att uppfylla kravet på att om

möjligt alla kommuner i distriktet blir

representerade.

De övriga synpunkter som framförts av

Rikspolisstyrelsen har, enligt vad

utskottet inhämtat från

Justitiedepartementet, även

Förvaltningspolitiska kommissionen (dir.

1995:93) tagit del av. Kommissionen

skall göra en analys av om nuvarande

former för organisation och styrning av

statlig förvaltning och verksamhet är

ändamålsenliga och lämna synpunkter på

hur det långsiktiga arbetet med

strukturförändringar i den statliga

förvaltningen bör bedrivas. Kommissionen

skall avsluta sitt arbete med en

sammanfattande rapport till regeringen

senast den 31 december 1996.

I motion Ju918 (mp) anförs med

anledning av regeringens lagförslag att

det behövs ytterligare en lagändring av

innebörd att alla politiska partier som

är representerade i berörda

kommunfullmäktige alternativt

landstinget skall vara företrädda i

polisstyrelsen.

Utskottet tillstyrker den av regeringen

föreslagna ändringen av polislagen.

Utskottet anser att det bör överlämnas

åt de lokala och regionala politiska

församlingarna att ta ställning till hur

polisstyrelserna bör vara sammansatta.

Ett syfte med den föreslagna ändringen

av polislagen är ju också att underlätta

detta. Motion Ju918 avstyrks.

I motion K215 (fp) framförs att det bör

finnas en polisstyrelse i varje kommun.

Utskottet vill först erinra om att

utvecklingen inom polisen går mot att

det tillskapas en polismyndighet - och

därmed också en polisstyrelse - i varje

län. Den lokala förankringen åstadkoms

genom att polisstyrelsen utser

polisnämnder som leder polisverksamheten

inom delar av polisdistriktet, t.ex.

inom en kommun. Utskottet konstaterar

vidare att frågan om lekmannainflytandet

över polisverksamheten är aktualiserad

inom regeringskansliet och - i ett

större perspektiv - genom arbetet inom

kommissionen om den statliga

förvaltningens uppgifter och

organisation. Någon åtgärd från

riksdagens sida med anledning av motion

K215 erfordras inte och motionen

avstyrks.

Åklagarväsendet

Inledning

Det övergripande målet för

åklagarväsendet är att se till att den

som har begått brott lagförs.

Åklagarverksamheten skall vidare

bedrivas rättssäkert, effektivt och i

nära samarbete med polisen. Beivrande av

våldsbrott, narkotikabrott och ekonomisk

brottslighet skall prioriteras. Särskild

uppmärksamhet skall ägnas brott med

rasistiska inslag.

Åklagaren har en central roll inom

rättsväsendet när det gäller att bekämpa

brottslighet. Till åklagarens uppgifter

hör att leda förundersökningar, fatta

beslut i åtalsfrågor och föra talan om

ansvar för brott vid domstol. Inom ramen

för förundersökningsledningen beslutar

åklagaren om personella och reella

tvångsmedel av integritetskränkande

natur såsom anhållande,

kroppsbesiktning, reseförbud och

husrannsakan. Åklagaren kan också

begränsa eller lägga ned en

förundersökning. En annan viktig uppgift

som ankommer på åklagaren är att under

vissa förutsättningar utfärda

strafföreläggande och besluta om

åtalsunderlåtelse.

Anslaget till åklagarväsendet

Regeringen föreslår att riksdagen till

åklagarväsendet anvisar ett ramanslag på

627 237 000 kr för år 1997. Enligt

regeringen bör åklagarväsendet inte

åläggas någon besparing för detta år.

Skälet härför är vissa kvardröjande

omställningskostnader i samband med

övergången till den nya organisationen

samt det förhållandet att antalet

inkommande ärenden har börjat öka igen

efter en minskning under perioden

1993-1995.

För budgetåret 1998 däremot beräknas

den nya organisationen och andra

rationaliseringsåtgärder möjliggöra en

kostnadssänkning som motiverar att

åklagarväsendet åläggs en besparing med

25 miljoner kronor.

Regeringen har i planeringsdirektiv för

budgetåret 1997 avseende åklagarväsendet

anfört att den nya organisationen kommer

att medföra initialkostnader under år

1997 och att de personalminskningar som

gjorts till följd av den nya

organisationen slår igenom fullt ut på

kostnaderna först år 1998. Enligt

regeringens nuvarande bedömning kommer

åklagarväsendet engångsvis att behöva en

ekonomisk förstärkning utöver i

budgetpropositionen föreslaget anslag.

Regeringen har för avsikt att återkomma

till denna fråga i förslag till

tilläggsbudget till statsbudgeten för

budgetåret 1997.

I motion Ju924 begärs en ökning av

anslaget med 26 miljoner kronor.

Anslagsyrkandena behandlas ovan i

avsnittet Utgiftsramen och anslagen.

Utskottet vill i sammanhanget uttala

att effektiviteten inom rättsväsendets

samlade insatser för att förebygga brott

och lagföra brott måste höjas betydligt

mot bakgrund av brottslighetens

utveckling och att rättsväsendets

verksamhet under överskådlig tid måste

bedrivas inom ramen för en restriktiv

medelstilldelning. Enligt utskottets

mening måste åklagarväsendet och polisen

i ökad utsträckning samordna sitt arbete

mot det kriminalpolitiska målet att

minska brottsligheten och öka människors

trygghet så att de samlade resurserna

kan utnyttjas på effektivast möjliga

sätt. Regeringen har också den 12

september 1996 beslutat om mål och

riktlinjer för hur åklagarväsendet och

polisen skall utveckla sina

samarbetsformer, utveckla arbetet med

prioriteringar inom den brottsutredande

verksamheten och i övrigt utveckla

åklagarväsendets roll i det

kriminalpolitiska arbetet. Målen och

riktlinjerna tar i första hand sikte på

en utökad samverkan mellan myndigheterna

vid planeringen av verksamheten, men

berör även frågor om hur prioriteringar

skall göras samt frågor om

närpolisverksamhet, utbildning och

metodutveckling. Samverkansarbetet skall

följas upp av Riksåklagaren och

Rikspolisstyrelsen var för sig och

redovisas i samband med myndigheternas

årsredovisningar.

I motion Ju303 (m) begärs ett

tillkännagivande om behovet av

tillräckliga resurser för

ekobrottsbekämpningen. Enligt

motionärerna kan regeringens ambition om

att med kraft angripa den ekonomiska

brottsligheten inte realiseras med de

besparingar som föreslås på hela

rättsväsendet.

Inledningsvis vill utskottet peka på

att kampen mot ekobrottsligheten är en

prioriterad uppgift inom rättsväsendet.

Utskottet förutsätter vidare att det

inom åklagarväsendet vid de

prioriteringar som måste göras avsätts

erforderliga resurser för bekämpningen

av ekobrotten. Utskottet vill här också

erinra om att regeringen i årets

budgetproposition (utg.omr. 2)

föreslagit att det för år 1997 till ett

nytt anslag (A 20 Kontrollfunktionen i

staten) anvisas medel på 100 miljoner

kronor inom vilken ram regeringen avser

att avsätta resurser för regeringens

strategi för bekämpning av ekobrotten.

Utskottet återkommer under innevarande

höst till frågan om åtgärder mot den

ekonomiska brottsligheten genom att

inleda behandlingen av regeringens

årliga skrivelse härom (skr.

1996/97:49). Med dessa uttalanden

avstyrker utskottet bifall till motion

Ju303.

Åklagarväsendets organisation m.m.

Åklagarväsendet förstatligades år 1965

(prop. 1962:148, SU183, rskr. 387 och

prop. 1964:100, SU114, rskr. 259) och

sedan dess har organisationen, bortsett

från en regional reform år 1985 och

smärre förändringar i distrikts-

indelningen, varit i stort sett

oförändrad fram till innevarande år. Den

nämnda regionala reformen innebar att de

tidigare 21 länsåklagarmyndigheterna

lades samman till 13 regionala

myndigheter samtidigt som det inrättades

en särskild statsåklagarmyndighet för

speciella mål (prop. 1982/83:158, JuU

1983/84:6, rskr. 35).

Åklagarväsendet har under senare år

varit föremål för ett betydande re-

formarbete. Utskottet vill här hänvisa

till den utförliga redogörelse härför

som lämnades i utskottets betänkande i

samband med budgetbehandlingen inför

innevarande budgetår (1994/95:JuU18 s. 2

f).

Efter riksdagens godkännande våren 1996

av nya riktlinjer för åklagarväsendets

organisation (prop. 1995/96:110, JuU13,

rskr. 172) har åklagarväsendet från den

1 juli 1996 fått en i grunden ny

organisationsstruktur. Den närmare

regleringen framgår av

åklagarförordningen (1996:205).

Åklagarväsendet är numera indelat i sju

åklagardistrikt med en åklagarmyndighet

i varje distrikt enligt följande.

Åklagarmyndigheten i Stockholm omfattar

Stockholms län och Gotlands län.

Åklagarmyndigheten i Västerås omfattar

Uppsala län, Värmlands län, Örebro län,

Västmanlands län, Kopparbergs län och

Gävleborgs län. Åklagarmyndigheten i

Linköping omfattar Södermanlands län,

Östergötlands län, Jönköpings län,

Kronobergs län och Kalmar län.

Åklagarmyndigheten i Malmö omfattar

Blekinge län, Kristianstads län och

Malmöhus län. Åklagarmyndigheten i

Göteborg omfattar Hallands län,

Göteborgs och Bohus län, Älvsborgs län

och Skaraborgs län. Åklagarmyndigheten i

Sundsvall omfattar Västernorrlands län

och Jämtlands län. Åklagarmyndigheten i

Umeå, slutligen, omfattar Västerbottens

län och Norrbottens län.

Åklagarmyndigheterna har i huvudsak

administrativa uppgifter och ansvarar

för ledning och tillsyn över

verksamheten. Till varje myndighet är

ett antal åklagarkammare, där den

operativa brottsbeivrande verksamheten

är förlagd, knutna. Riksåklagaren

bestämmer om åklagarkamrarnas antal (för

närvarande 42) och lokalisering och på

vilka övriga orter åklagarverksamhet

skall bedrivas. Med några undantag finns

en åklagarkammare per län; i

storstadsområdena finns dock flera

kammare med viss ämnesuppdelning.

Dessutom finns liksom tidigare

Statsåklagarmyndigheten för speciella

mål. Vid denna myndighet, som också den

leds av en överåklagare, handläggs

främst mål om kvalificerad ekonomisk

brottslighet som har nationell

utbredning eller internationell

anknytning.

Syftet med reformen av åklagarväsendet

har varit att öka flexibiliteten i

åklagarverksamheten så att denna lättare

skall kunna anpassa sig till

verksamheten inom domstolsväsendet och

rättsväsendet i övrigt.

I motion Ju301 (fp) begärs att den

nyligen genomförda åklagarreformen blir

föremål för översyn och utvärdering. I

motiveringen anförs bl.a. att reformen

lett till förseningar av mål och att

endast mål med förtur behandlas inom

rimlig tid.

Utskottet har i enlighet med sin plan

för uppföljning begärt in en redovisning

från Riksåklagaren om hur

omorganisationen inom åklagarväsendet

förlöpt och vilka problem som uppstått.

Från riksåklagarens kansli har i

anledning härav anförts bl.a. följande:

Regeringen beslutade den 28 mars 1996

genom åklagarförordningen (1996:205) att

riket från den 1 juli 1996 skall vara

indelat i sju åklagardi-strikt. I varje

åklagardistrikt skall finnas en

åklagarmyndighet. Därutöver finns

Statsåklagarmyndigheten för speciella

mål med uppgifter i hela riket. Närmare

uppgifter om indelning m.m. finns i 2 §

åklagarförordningen. Regeringen utnämnde

kort därefter cheferna för de nya

åklagarmyndigheterna (överåklagare).

Genom ett särskilt beslut från

Riksåklagaren erhöll de nya

överåklagarna omedelbart partiell

tjänstebefrielse från sina

hittillsvarande anställningar för att

kunna påbörja arbetet med att organisera

sina nya myndigheter.

Efter överläggningar med de nyutnämnda

myndighetscheferna skickade

Riksåklagaren den 19 april 1996 ett

förslag till indelning i åklagarkammare

för samråd enligt 3 §

åklagarförordningen. Förslaget

remitterades till Domstolsverket,

Rikspolisstyrelsen och Riksskatteverket

samt till samtliga tingsrätter,

polismyndigheter och länsstyrelser. I en

skrivelse redan den 12 mars 1996 hade

dock samtliga remissinstanser fått en

förhandsinformation om att ett samråd av

detta slag var att vänta. Till den

skrivelsen fogades bl.a. regeringens

proposition och Justitieutskottets

betänkande.

Flertalet remissinstanser godtog

förslaget till ny lokal organisation.

Samtidigt betonades från många håll

behovet av en nära samverkan mellan de

olika myndigheter som har uppgifter inom

området för brottsbekämpning, främst

självfallet polisen. Vidare pekade många

på vikten av tillgång till åklagare som

en central och viktig samhällsservice

även på orter utanför stationeringsorten

för åklagarkammaren.

Den 20 maj 1996 beslutade Riksåklagaren

föreskrifter om lokalisering av

åklagarkammare m.m. Beslutet

kompletterades i visst avseende (Väster-

norrlands län) den 6 juni. Den nya

organisationen genomfördes den 1 juli

1996. Strax dessförinnan hade

Riksåklagaren utnämnt cheferna för de

nya åklagarkamrarna (chefsåklagare).

När det gäller den regionala

organisationen är det nuvarande antalet

åklagarmyndigheter, som nyss nämnts, sju

jämte Statsåklagarmyndigheten för

speciella mål. Detta antal skall

jämföras med den tidigare regionala

indelningen som omfattade 13

regionåklagarmyndigheter. Genom att de

lokala åklagarmyndigheterna i Stockholm,

Göteborg och Malmö var direkt

underställda Riksåklagaren betraktades

de i praktiken som

regionåklagarmyndigheter. Antalet

myndigheter på regional nivå - dvs

myndigheter direkt under Riksåklagaren -

har således mer än halverats genom

reformen (från 17 till åtta).

De nya myndigheterna arbetar efter de

principer som statsmakterna har lagt

fast. Det innebär bl.a. att all egentlig

operativ åklagarverksamhet bedrivs vid

åklagarkamrarna och att överåklagarna

har koncentrerat sina uppgifter till

ledning, styrning och samordning av

åklagarverksamheten inom sitt distrikt.

Därutöver svarar överåklagaren primärt

för den rättsliga kontrollen samt

handlägger vissa brottmål som av

särskilda skäl bör ankomma på honom. Den

administrativa verksamheten i distriktet

har sin tyngdpunkt vid

åklagarmyndighetens kansli. Vid

Åklagarmyndigheten i Stockholm finns två

biträdande överåklagare medan det vid

övriga åklagarmyndigheter (utom Umeå och

Sundsvall) finns en biträdande

överåklagare. Kanslierna har i övrigt en

begränsad personalstyrka för i huvudsak

gemensamma administrativa uppgifter inom

åklagardistriktet.

Inledningsvis har vissa lednings- och

samordningsproblem kunnat konstateras,

främst vid Stockholmsmyndigheten, men

dessa bedöms vara av övergående natur.

Myndigheten omfattar närmare en

tredjedel av alla åklagarresurser i

riket. Norrland (förutom Gävleborgs län)

består av två åklagarmyndigheter. Dessa

myndigheter är resursmässigt väsentligt

mindre än övriga åklagarmyndigheter,

vilket bl.a. lett till oproportionellt

höga kostnader för ledning och

administration.

I övrigt bedöms erfarenheterna från den

regionala åklagarorganisationen i

huvudsak som goda, trots att kort tid

förflutit sedan

organisationsförändringen. En så

genomgripande organisationsförändring

har självfallet inte kunnat göras utan

vissa övergångsproblem. För att

säkerställa en

organisationskonsolidering i positiv

riktning har Riksåklagaren under hösten

bl.a. genomfört ett omfattande

kompetensutvecklingsprogram för de

regionala cheferna bestående av fyra

veckors internatutbildning.

När det gäller den nya lokala

organisationen finns tyngdpunkten i den

operativa verksamheten inom

åklagarväsendet numera - helt i enlighet

med statsmakternas beslut - vid de 42

åklagarkamrarna.

Före den 1 juli 1996 fanns 83 lokala

åklagarmyndigheter (utöver myndigheterna

i Stockholm, Göteborg och Malmö). Av

dessa var 21 s.k. två-åklagardistrikt

och 26 s.k. tre-åklagardistrikt. Mer än

hälften av landets åklagardistrikt hade

således tre eller färre åklagare. Till

de 83 lokala åklagarmyndigheterna kunde

läggas sammanlagt 17 kammare i de tre

storstadsdi-

strikten. Antalet lokala arbetsenheter

uppgick såldes till 100.

Riksåklagarens beslut om

kammarindelning (Riksåklagarens

författningssamling; RÅFS 1996:3)

innebär att de sammanlagt 100

arbetsenheterna i form av

åklagarmyndigheter eller åklagarkammare

har mer än halverats till 42. En

majoritet av de nya kamrarna har mellan

10 och 20 åklagare. Ett fåtal kammare

har färre än 10 åklagare (t.ex. Visby,

Nyköping, Växjö och Karlskrona). Några

av storstadskamrarna har fler än 20

åklagare liksom kamrarna i Uppsala och

Helsingborg.

En bärande tanke i Riksåklagarens

beslut om kammarindelning har varit att

minska kostnaderna för ledning och

administration inom åklagarväsendet utan

att för den skull försämra åklagarnas

möjligheter att på ett effektivt sätt

bedriva verksamhet även på orter utanför

kammarens kansliort. Ansvaret för

resursfördelning och personalens fasta

stationering ligger på överåklagarna.

Dessa har genom Riksåklagarens

föreskrifter ålagts att bedriva

åklagarverksamhet även utanför

kansliorten, på de orter som anges i

Riksåklagarens beslut. Verksamheten kan

ske antingen genom fast stationerade

åklagare (benämnda lokal åklagare )

eller genom att åklagare kontinuerligt

besöker orten t.ex. i samband med

förhandlingar i tingsrätten eller för

kontakter med polisen (främst

förundersökningsledning).

Åklagarverksamhet bedrivs således på

samtliga orter som tidigare hade

åklagarmyndighet. Omfattningen av

verksamheten varierar beroende på

behovet.

På varje ort som saknar lokal

åklagare finns möjlighet för

allmänheten och andra att vid behov

träffa en åklagare. Det sker i en

särskild lokal som åklagarmyndigheten

disponerar (oftast i ortens polishus).

Mottagningstider m.m. skall vara

offentliggjorda eller utformade på av

Riksåklagaren föreskrivet sätt.

Övergången till den nya organisationen

har genomförts med i huvudsak gott

resultat. Inga oväntade problem uppkom

men för många berörda innebar det

inledningsvis en påtagligt förändrad

arbetssituation. Omflyttningen av

personal till i vissa fall helt nya

eller starkt förändrade arbetsuppgifter

samt omlokaliseringen till i många fall

nya lokaler har skapat vissa

arbetsbalanser av främst administrativ

natur. En rad olika åtgärder har satts

in för att lösa dessa problem, som

bedöms vara övergående. Här bör t.ex.

nämnas en omfattande och förberedd

satsning på IT samt ett genomgripande

program för förändrade och förbättrade

arbetsmetoder, det sistnämnda inom ramen

för ett projekt med arbetsnamnet Oanade

möjligheter .

Riksåklagarens bedömning är att

åklagarreformen på lokal nivå i allt

väsentlig har kunnat genomföras på ett

sådant sätt att kraven och

förväntningarna på en effektivare

åklagarorganisation kommer att kunna

infrias.

En bidragande orsak till de tillfälliga

arbetsbalanserna är de minskningar av

kanslipersonal som genomförts. Redan i

samband med planeringen inför

åklagarreformen förutsåg Riksåklagaren

en minskning av de administrativa

kostnaderna i den nya organisationen. Av

såväl formella som praktiska skäl

genomfördes uppsägningar av

kanslipersonal först efter

semesterperioderna, dvs. vid

månadsskiftet augusti - september 1996.

Sammanlagt ca 200 personer - de flesta

heltidsarbetande - sades då upp från

sina anställningar. Det motsvarar nära

35 % av kanslipersonalen i den regionala

och lokala åklagarorganisationen. All

uppsagd personal har förts över till en

särskild s.k. omställningsorganisation.

Beträffande åklagarväsendets

personalsituation kan nämnas att det

f.n. i praktiken råder

anställningsstopp. Nyrekrytering av

åklagare kan av ekonomiska skäl

återupptas först under år 1998. Vissa

minskningar av antalet åklagare blir

därmed en ofrånkomlig effekt p.g.a.

pensionsavgångar. Omedelbart före

åklagarreformen fanns det totalt 731

åklagare anställda, vilket efter avdrag

för tjänstledigheter m.m. motsvarar ca

670 årsarbetskrafter. Mellan den 1 juli

1996 och den 31 december 1997 beräknas

ett 30-tal åklagare avgå med

ålderspension. Från år 1998 beräknas

därmed antalet åklagare omräknat till

årsarbetskrafter uppgå till ca 640.

Kanslipersonalen minskar från - som

nämnts - ca 510 till drygt 300

årsarbetskrafter.

Avslutningsvis kan anföras att

åklagarväsendet efter ett mångårigt

organisationsutredande på mycket kort

tid har genomgått en genomgripande

reformering. Samtidigt som de yttre

förutsättningarna har förändrats

genomförs nu en kraftfull omdaning av

det inre arbetssättet , främst i form

av ett utvecklat IT-stöd och mer moderna

arbetsmetoder. Exempelvis kommer ett

system för mål- och resultatstyrning att

införas från den 1 januari 1997.

Ur organisatorisk synvinkel har den

nödvändiga samordningen av ledning och

administration medfört en minskad

bemanning på många orter där

åklagarväsendet tidigare hade personal

fast stationerad. Åklagarkontakterna med

polisen kan emellertid i en del fall ha

ändrat karaktär. Från tidigare

möjligheter till dagliga kontakter även

i frågor av liten betydelse måste det

numera ske en mer planerad samverkan,

samtidigt som åklagarna koncentrerar

sina uppgifter till den allvarligare

brottsligheten. Sammantaget bedöms att

kontakterna med polisen kommer att

utvecklas under de närmaste åren, även

på orter som saknar fast stationerade

åklagare. Ett omfattande

utvecklingsarbete drivs i dessa frågor

av Riksåklagaren och Rikspolisstyrelsen.

Åtgärder har vidare vidtagits för att

säkerställa en god service till

allmänheten och goda kontakter med andra

myndigheter.

Utskottet anförde i samband med att

riksdagen antog riktlinjerna för den nu

genomförda reformen (1995/96:JuU13) att

det var angeläget att så snart som

möjligt genomföra den nödvändiga

omorganisationen. Utskottet framhöll att

ett syfte med reformen var att öka

flexibiliteten i åklagarverksamheten så

att denna lättare skall kunna anpassa

sig till verksamheten inom

domstolsväsendet och rättsväsendet i

övrigt.

Det har endast gått några månader sedan

den nya åklagarorganisationen började

gälla. Ändå kan en slutsats av den

redovisning som Riksåklagaren lämnat

vara att omorganisationen inte endast

genomförts utan även att de svårigheter

som självklart uppstått angripits på ett

effektivt sätt. Av redovisningen framgår

t.ex. att arbetsbalanser uppstått på

sina håll inom organisationen och att

åtgärder vidtagits. Desto mer glädjande

är det att Riksåklagarens egen bedömning

är att reformen kunnat genomföras på ett

sådant sätt att kraven och

förväntningarna - inte minst från

riksdagen - på en effektivare

åklagarorganisation kommer att kunna

infrias. Enligt utskottets mening är

emellertid frågan om en utvärdering och

formerna för den alltför tidigt väckt.

Utskottet avstyrker bifall till motion

Ju301.

Lekmannainflytande inom åklagarväsendet

Inom åklagarväsendet finns sedan år 1985

en rådgivande nämnd hos Riks-åklagaren.

Enligt instruktionen för Riksåklagaren

skall nämndens mening inhämtas i ärenden

som är av större vikt eller av

principiell betydelse. Riksåklagaren

skall också hålla nämnden informerad om

verksamheten inom åklagarväsendet.

Ärenden där det är fråga om att utöva en

åklagaruppgift eller att pröva en

tillsynsfråga i ett enskilt fall får

inte behandlas i nämnden. Nämnden består

av en ordförande och sju andra

ledamöter. Ärendena föredras av

riksåklagaren, biträdande riksåklagaren

eller den tjänsteman riks-

åklagaren bestämmer.

I motion Ju202 (fp) begärs att det vid

åklagarmyndigheterna inrättas rådgivande

nämnder bestående av lekmän. Nämnderna

skall enligt motionären bl.a. ha till

uppgift att informera sig om

åklagarverksamheten samt följa upp

målbalanser, ungdomsmål och avskrivna

mål m.m.

Statskontoret föreslog i en rapport

(1992:16) Översyn av

åklagarorganisationen att det skulle

inrättas en rådgivande nämnd vid varje

åklagarmyndighet. Dessa nämnder skulle i

princip ha samma uppgifter som den

nuvarande rådgivande nämnden hos

Riksåklagaren.

Frågan om behovet av medborgerligt

inflytande inom åklagarväsendet togs

också upp av Åklagarutredningen -90. I

sitt betänkande (SOU 1992:61) Ett

reformerat åklagarväsende (del A s. 501

f) diskuterar utredningen frågan men

lämnar inget förslag med hänsyn till det

utredningsarbete som då bedrevs av

Kommittén om förvaltningsmyndigheternas

ledningsformer (dir. 1992:10).

I sitt betänkande (SOU 1993:58)

Effektivare ledning i statliga

myndigheter lämnar kommittén inga

förslag som rör åklagarväsendet.

Vid riksdagsbehandlingen år 1995 av

frågan om förvaltningsmyndigheternas

ledning konstaterade

konstitutionsutskottet (1995/96:KU1) att

Förvaltningspolitiska kommissionen (dir.

1995:93) har i uppdrag att göra en

analys av om nuvarande former för

organisation och styrning av statlig

förvaltning och verksamhet är

ändamålsenliga i förhållande till de

uppgifter och mål som fastlagts av

regering och riksdag.

Konstitutionsutskottet ansåg det

naturligt att bl.a. frågor om starkare

lekmannainflytande när det gäller

förvalt-ningsmyndigheternas

ledningsformer också skulle aktualiseras

i kommissionens arbete.

Justitieutskottet behandlade våren 1988

en motion där det begärdes en utredning

av frågan om ett större medborgerligt

inflytande på regional nivå inom

åklagarväsendet.

Utskottet (JuU 1987/88:28 s. 5)

avstyrkte i sitt av riksdagen godkända

betänkande bifall till motionen. I sin

motivering noterade utskottet bl.a. att

kravet på parlamentarisk insyn i

åklagarverksamheten på regional och

lokal nivå kunde sägas vara tillgodosett

genom den lekmannamedverkan som sker

genom den rådgivande nämndens verksamhet

hos Riksåklagaren; nämndens medverkan

avser ju även Riksåklagarens

tillsynsverksamhet. Utskottet hade

emellertid en positiv grundinställning

till medborgarinflytande inom

åklagarväsendet men var inte berett att

då tillstyrka den begärda utredningen.

Utskottet har alltjämt denna positiva

grundinställning till frågan.

Förvaltningspolitiska kommissionen

kommer att överväga bl.a. frågan om

lekmannainflytande i

förvaltningsmyndigheterna. Motion Ju202

bör nu inte föranleda något riksdagens

åtgärd. Utskottet avstyrker bifall till

motionen.

Beivrandet av oljeutsläpp m.m.

Enligt regeringen (prop. 1996/97:1

utg.omr. 6 avsnitt C 1) har

oljeutsläppen i svenska farvatten ökat

under år 1995 jämfört med år 1994, och

det bedöms som tidigare år bl.a. bero på

att den ökande fartygstrafiken i

Östersjön till stor del sker med fartyg

av bristande kvalitet, s.k. substandard

ships.

I Sverige finns lagbestämmelser om

förorening från fartyg huvudsakligen i

lagen (1980:424) om åtgärder mot

förorening från fartyg. Befogenheter att

ingripa enligt lagen har främst

Sjöfartsverket och Kustbevakningen. I

lagen finns även bestämmelser om

vattenföroreningsavgift. En sådan avgift

kan tas ut om det har skett ett

otillåtet utsläpp av olja. Frågor om

vattenföroreningsavgift prövas av

Kustbevakningen.

I två motioner tas upp frågan om

Kustbevakningens befogenheter att delta

i brottsutredningen när det gäller

oljeutsläpp från fartyg till havs. I

motion Ju304 (s) begärs att

Kustbevakningen ges befogenhet att

handha hela brottsutredningen fram till

dess att åklagaren tar ställning i

åtalsfrågan. I motion U801 (kd) anförs

att Kustbevakningen och åklagarväsendet

bör ges resurser för att beivra

miljöbrott som begås på Östersjön.

I motion Ju901 (m) finns ett allmänt

hållet yrkande om att åklagare, som

förundersökningsledare, skall få

befogenheter att begära biträde från

andra myndigheter än polisen vid

förundersökning i brottmål, exempelvis

vid ekobrottslighet.

Rättegångsbalkens regler om

förundersökning finns i 23 kap. Där

stadgas inledningsvis att

förundersökning skall inledas så snart

det på grund av angivelse eller av annat

skäl finns anledning anta att ett brott

som hör under allmänt åtal har förövats.

Förundersökning inleds enligt

bestämmelserna av polismyndighet eller

åklagaren. Har den inletts av

polismyndigheten och är saken inte av

enkel beskaffenhet skall ledningen av

förundersökningen övertas av åklagaren

så snart någon skäligen kan misstänkas

för brottet. När förundersökning leds av

åklagare får han vid undersökningens

verkställande anlita biträde av

polismyndighet och uppdra åt polisman

att vidta åtgärder som hör till

utredningen.

Vid förundersökning i brottmål om

oljeutsläpp gäller de allmänna

bestämmelserna i rättegångsbalken.

För varusmugglingsmål finns däremot en

särreglering där tullmyndighet enligt 13

§ varusmugglingslagen (1960:418) har

generell rätt att inleda

förundersökning. Har undersökningen

inletts av tullmyndigheten gäller vad i

rättegångsbalken är stadgat om

undersökningsledare. Är saken inte av

enkel beskaffenhet skall ledningen

övertas av åklagare, så snart någon

skäligen kan misstänkas för brottet.

Åklagaren skall också eljest överta

ledningen när det är påkallat av

särskilda skäl. Åklagaren får också, när

förundersökningen leds av tullmyndighet,

meddela anvisningar rörande

undersökningens bedrivande.

Brott mot varusmugglingslagen utreds

vid särskilda tullkriminalenheter inom

tullmyndigheterna. Personalen vid

tullkriminalen är tulltjänstemän som har

fått kompletterande utbildning för

handläggning av brottsutredningar. 1986

års varusmugglingsutredning konstaterar

i sitt betänkande (SOU 1991:84)

Smuggling och tullbedrägeri att tullens

förundersökningsverksamhet bedrivs på

ett ändamålsenligt sätt. Utredningen

föreslår att tullmyndigheterna ges rätt

att inleda förundersökning också vid

misstanke om brott mot bestämmelser i

tullagstiftningen. Frågan övervägs för

närvarande i regeringskansliet.

Även för skattebrottmålen har

diskuterats en ordning liknande den som

gäller för varusmugglingsbrott.

Riksskatteverket har i sin fördjupade

anslagsframställning föreslagit att

skattemyndigheterna ges möjlighet att

under åklagares ledning medverka i vissa

brottsutredningar och dessutom ges vissa

utökade befogenheter när det gäller

efterforskning. I rapporten (Ds 1996:1)

Effektivare ekobrottsbekämpning uttalar

sig regeringens ekobrottsberedning för

en s.k. skattekriminalreform,

innebärande att det skulle byggas upp

särskilda skattekriminalenheter knutna

till skattemyndigheterna för

handläggning av skattebrottsutredningar.

Hit kan också, anförs det, räknas

utredningar om brott mot

uppbördslagstiftningen m.m. Förebilden

är den nyss nämnda svenska

tullkriminalverksamheten. Beredningen

utreder för närvarande denna fråga och

väntas komma med ett förslag till

årsskiftet.

I budgetpropositionen (utg.omr. 3

avsnitt 3.2) ställer sig regeringen

bakom beredningens principförslag och

bedömer att skatteförvaltningens

uppgifter bör utvidgas i den riktning

som Ekobrottsberedningen föreslagit.

Brottsutredningen eller förundersökning

i brottmål, vilken är den vedertagna

terminologin för denna verksamhet, har

två huvudsakliga syften. Det ena är att

utreda om något brott har blivit

begånget, vem som i så fall skäligen kan

misstänkas för brottet och att skaffa

tillräckligt material för bedömning av

frågan om åtal skall väckas. Det andra

huvudsyftet är att bereda målet så att

bevisningen kan förebringas i ett

sammanhang vid huvudförhandlingen.

Härutöver skall den misstänkte ges

inblick i det bevismaterial som

föreligger mot honom. Han har därigenom

möjlighet att få till stånd eventuella

kompletteringar av utredningen och kan i

övrigt förbereda sitt försvar inför den

kommande rättegången.

Förundersökning företas i två skeden.

Under det första skedet görs det

spanings- och efterforskningsarbete

varigenom skall utredas om ett brott har

blivit begånget och vem som skäligen kan

misstänkas för brottet. Det andra skedet

utgörs av den utredning som äger rum

sedan någon blivit misstänkt för

brottet. Denna tidpunkt är bl.a.

avgörande för frågan om vem som skall

leda förundersökningen.

Kustbevakningen är en civil myndighet

med uppgift att utföra sjöövervakning

och annan kontroll- och

tillsynsverksamhet. Kustbevakningen

svarar för miljöräddningstjänsten till

sjöss och medverkar i

sjöräddningstjänsten.

Kustbevakningen består organisatoriskt

av en central ledning, fyra regionala

ledningar samt en lokal organisation.

Den centrala ledningen är stationerad i

Karlskrona och regionledningarna i

Härnösand, Stockholm, Karlskrona och

Göteborg. Förutom i Stockholm är

regionledningarna samlokaliserade med

respektive marinkommando. Den lokala

organisationen består av 30 kust- och

flygstationer.

Enligt lagen (1982:395) om

Kustbevakningens medverkan vid polisiär

övervakning (LKP) har

kustbevakningstjänsteman i viss

utsträckning samma befogenhet som

polisman vid brottsutredning när det

gäller bl.a. oljeutsläpp.

Kustbevakningen har ett självständigt

ansvar att ingripa - dvs. utan begäran

från polis eller annan - vid misstanke

om tullbrott och brott mot sådana

föreskrifter som uppräknas i LKP, bl.a.

åtgärder mot vattenförorening från

fartyg. Kustbevakningens ingripanden i

de i LKP uppräknade fallen omfattar

befogenhetsmässigt de uppgifter som

inledningsvis kan ske vid

brottsutredning, nämligen bl.a. förhör,

gripande, husrannsakan för att eftersöka

den som skall gripas eller att

verkställa beslag med stöd av i lagen

angivna bestämmelser i rättegångsbalken.

Dessa befogenheter får utövas endast i

omedelbar anslutning till den gärning

som föranleder åtgärden och får endast

utövas av kustbevakningstjänstemän som

uppfyller de krav regeringen eller den

myndighet regeringen bestämmer

föreskriver i fråga om tjänsteställning,

utbildning och erfarenhet eller i annat

avseende. Kustbevakningens befogenheter

härvidlag utökades från den 1 juli 1996

till att omfatta också misstanke om

brott mot föreskrifterna om utlännings

inresa till eller utresa från Sverige.

Med stöd av lagen kan Kustbevakningen

även stoppa, visitera och inbringa

fartyg. Bestämmelserna kräver i princip

misstanke om brott.

Samtliga åtgärder skall skyndsamt

anmälas till polismyndighet, och därmed

övertas ärendet av polisen. I samband

med att lagen tillkom (prop.

1981/82:114, JuU48, rskr. 296) uttalade

föredragande departementschefen (prop.

s. 23) att syftet med lagförslaget var

att göra det möjligt för tjänstemännen

vid Kustbevakningen att göra snabba

ingripanden till sjöss i de fall då

polis inte är tillgänglig. Den

grundläggande uppgiften att bekämpa och

utreda brott låg alltjämt, anfördes det,

på polisen. Med anledning härav infördes

den nyss nämnda regeln att

Kustbevakningen skyndsamt skall anmäla

ett ingripande till polisen. När anmälan

kommit in till vederbörande

polismyndighet ankommer på denna att

överta ansvaret för den fortsatta

handläggningen.

Kustbevakningens agerande i dessa fall

kan beskrivas som medverkan i polisiär

verksamhet. Vid förundersökning rörande

brott mot de föreskrifter som uppräknas

i lagen får åklagaren, eller

polismyndigheten, om det är den som

leder undersökningen, anlita biträde av

Kustbevakningen eller uppdra åt

kustbevakningstjänsteman att vidta de

särskilda åtgärder som behövs för

undersökningen, om det är lämpligt med

hänsyn till omständigheterna.

Sjöverksamhetskommittén har i sitt

betänkande (SOU 1996:41) Statens

maritima verksamhet sett över den

verksamhet som bedrivs av marinen,

Kustbevakningen, Sjöfartsverket och

Sjöpolisen och bedömt om den inriktning

som hittills gällt för

myndighetsuppgifterna inom statens

maritima verksamhet fortfarande är

ändamålsenlig i alla delar eller om en

förskjutning av tyngdpunkten och

insatserna mot något uppgiftsområde bör

ske.

Kommittén anser att såväl

Kustbevakningen som Sjöpolisen bör

finnas kvar med i huvudsak oförändrade

arbetsuppgifter. Kommitténs konkreta

förslag är bl.a. dels att ett uppdrag

ges till Kustbevakningen och

Rikspolisstyrelsen att utveckla

samverkan mellan Sjöpolisen och

Kustbevakningen, dels att

Kustbevakningen ges utökade polisiära

befogenheter att, på begäran av

polismyndighet, ingripa vid misstänkta

regelöverträdelser till sjöss. Här

framhålls att Kustbevakningen inte bör

ha ansvaret för den del av polisarbetet

som omfattar underrättelsetjänst och

utredningsverksamhet. Det saknas, anser

kommittén, skäl att bygga upp

ytterligare en sådan organisation vid

sidan av polisens.

Regeringen har i budgetpropositionen

(utg.omr. 6) redovisat sitt

ställningstagande till delar av

förslagen. Kommitténs förslag om utökade

polisiära befogenheter för

Kustbevakningen, möjligheter för

Kustbevakningen att utfärda ordningsbot

och en översyn av författningar m.m. som

reglerar Kustbevakningens befogenheter

skall dock bli föremål för fortsatt

beredning inom regeringskansliet.

Mot bakgrund av att Sverige ratificerat

Förenta nationernas havsrättskonvention

har införts en ny lag (1996:517) om

begränsning av tillämpningen av svensk

lag vad gäller vissa brott begångna på

utländska fartyg (prop. 1995/96:140,

UU17, rskr. 271). Lagen medför att brott

som innebär en förorening av den marina

miljön endast kan bestraffas med böter

om brottet begåtts på ett fartyg som är

registrerat i en främmande stat och som

befinner sig utanför svenska inre

vatten. Undantag gäller dock för

uppsåtliga och allvarliga föroreningar i

territorialhavet. Som en konsekvens av

att endast böter kan dömas ut saknas

till följd av bestämmelserna i 2 kap. 2

och 3 §§ brottsbalken svensk domsrätt

för dessa gärningar.

Riksdagen uttalade i

lagstiftningsärendet att regeringen

borde vidta åtgärder för att

effektivisera det rättsliga förfarandet

när det gäller att beivra oljeutsläpp.

Riksdagen ansåg bl.a. att det i

vattenföroreningslagen bör tas in en

bestämmelse om domsrätt även beträffande

de fall där domsrätt saknas på grund av

reglerna i begränsningslagen jämfört med

de ovannämnda reglerna i brottsbalken.

Riksdagen ansåg vidare att

ansträngningar bör göras att åtala fler

fall av olagliga oljeutsläpp.

Indrivningsförfarandet beträffande såväl

utdömda böter som av Kustbevakningen

ålagd vattenföroreningsavgift borde

också enligt riksdagens uttalande

effektiviseras.

Regeringen har den 24 oktober i år

tillsatt en särskilt utredare (dir.

1996:82) med uppgift att göra en

utvärdering av gällande regler för de

ingripanden som kan bli aktuella när ett

oljeutsläpp har skett till sjöss.

Utredaren skall göra en översyn av de

författningar som finns på området samt

föreslå åtgärder för att effektivisera

det rättsliga beivrandet av dessa

utsläpp. Utredaren skall bl.a. kartlägga

förekomsten av oljeutsläpp och andra

utsläpp av förorenande ämnen inom

Sveriges sjöterritorium och ekonomiska

zon under de senaste åren. En

redovisning skall lämnas av i vilken

omfattning dessa utsläpp har lett till

straffrättsliga eller andra ingripanden

från berörda myndigheter. Redovisningen

skall även omfatta en analys av

anledningen till att inte alla utsläpp

föranlett något sådant ingripande. På

grundval av kartläggningen och

redovisningen skall utredaren

identifiera de svårigheter som är

förknippade med att vidta rättsliga

åtgärder med anledning av olagliga

oljeutsläpp och andra utsläpp av

förorenande ämnen till sjöss. Utredaren

skall med utgångspunkt i detta även

påpeka eventuella brister i de berörda

myndigheternas verksamhet i nu aktuella

hänseenden. I uppdraget ingår att

utredaren skall lämna förslag på hur

frågan om svensk domsrätt kan lösas när

det gäller olagliga oljeutsläpp och

andra utsläpp av förorenande ämnen som

skett från utländska fartyg i den

ekonomiska zonen. Utredaren kan lämna

delbetänkanden och skall redovisa

resultatet av sitt arbete senast den 31

december 1997.

Med anledning av yrkandet i motion

Ju304 om utökade befogenheter för

Kustbevakningen när det gäller att

bedriva förundersökning och yrkandet i

motion U801 om mer resurser till

Kustbevakningen och åklagarväsendet för

att beivra oljeutsläpp i Östersjön vill

utskottet anföra följande.

Som utskottet uttalade i sitt yttrande

(1995/96:JuU9y) till utrikesutskottet i

samband med tillträdande av

havsrättskonventionen är det nödvändigt

att snarast vidta åtgärder för att

effektivisera det rättsliga förfarandet

när det gäller att beivra oljeutsläpp i

bl.a. Östersjön. Utskottet ser därför

med tillfredsställelse att regeringen

tillkallat en särskild utredare för att

se över dessa frågor. Enligt utskottets

mening bör emellertid ytterligare en

tanke prövas, trots

Sjöverksamhetskommitténs motsatta

förslag härvidlag, nämligen om

Kustbevakningen skulle kunna ges

befogenheter att i vissa fall t.ex. vid

oljeutsläpp till havs inleda och bedriva

förundersökning i likhet med vad som

gäller för tullmyndighet när det gäller

varusmugglingsmål.

I regel upptäcks oljeutsläpp i samband

med Kustbevakningens sjöövervakning, och

det är således personal från

Kustbevakningen som då får den första

kontakten med brotten. Kustbevakningen

har ju redan en del befogenheter i detta

skede som framgått ovan, nämligen att

innan förundersökning inletts hålla

förhör m.m. Om Kustbevakningen får vara

undersökningsledare vid vissa brott

vinner man den fördelen att såväl

undersökningsledare som

undersökningspersonal tillhör samma

myndighet, vilket kan vara ägnat att

främja ett smidigt samarbete vid

förundersökningen. Här skulle

effektivitetsvinster och tidsbesparingar

kunna uppnås. Frågan om när och i vilka

fall åklagaren även i dessa mål bör

inträda som förundersökningsledare bör

givetvis också övervägas. Här kan

reglerna i varusmugglingslagen vara

vägledande. Utskottet anser att dessa

frågor bör övervägas i linje med vad som

förespråkas i motion Ju304.

Övervägandena bör lämpligen ske av den

nyss nämnde särskilde utredaren och i

samband härmed bör givetvis, vilket

eftersträvas i motion U801,

resursfrågorna belysas. Även

kompetensnivån hos

kustbevakningstjänstemännen måste i

sammanhanget ses över. Vad utskottet nu

med anledning av motionerna Ju304 och

U801 uttalat bör riksdagen som sin

mening ge regeringen till känna.

När det gäller det allmänna yrkandet i

motion Ju901 om att åklagaren, som

förundersökningsledare, skall ha

befogenhet att anlita biträde även av

andra myndigheter än polisen för

brottsutredningen kan utskottet

konstatera dels att detta redan är

fallet när det gäller varusmugglingsmål,

dels att överväganden om ett liknande

förfarande skall utredas både när det

gäller skattebrottmål och vid

oljeutsläpp eller annan förorening till

sjöss. Motionsyrkandet får därmed anses

delvis tillgodosett. Någon ytterligare

åtgärd är inte påkallad för närvarande.

Motionen avstyrks i nu behandlad del.

Domstolsväsendet m.m.

Inledning

Domstolsväsendets uppgift är att utöva

rättskipning. Härtill kommer ett antal

avgränsade uppgifter av mer

rättsvårdande natur. Ett övergripande

mål för verksamheten är att domstolarna

på ett rättssäkert sätt och inom rimlig

tid skall avgöra de mål och ärenden som

de har att handlägga.

Domstolsverket är central

förvaltningsmyndighet för de allmänna

domstolarna, de allmänna

förvaltningsdomstolarna, arrende- och

hyresnämnderna, Rättshjälpsmyndigheten

och de allmänna advokatbyråerna. Verket

har vidare till uppgift att på det

allmännas vägnar föra talan mot beslut i

rättshjälpsfrågor.

Anslaget till domstolsväsendet m.m.

Från anslaget betalas kostnaderna för de

allmänna domstolarna, de allmänna

förvaltningsdomstolarna, hyresnämnderna,

arrendenämnderna, Domstolsverket och

Rättshjälpsmyndigheten. Dessutom betalas

kostnader för vissa uppdrag som

juristerna vid de allmänna

advokatbyråerna enligt

författningsbestämmelser bör utföra,

exempelvis som likvidator, förmyndare

eller god man. Från anslaget betalas

även vissa domstolskostnader, t.ex.

kostnader för förvaltararvoden i

konkurser och kostnader för tolk.

I budgetpropositionen anför regeringen

att den resultatinformation som finns

inte ger tillräckligt underlag för en

bedömning av om domstolarna uppfyllt det

övergripande målet att domstolarna skall

avgöra de mål och ärenden som de har att

handlägga på ett rättssäkert sätt och

inom rimlig tid. Arbetet med att

formulera relevanta verksamhetsmål och

återrapporteringskrav har därför

intensifierats. Detta kommer enligt

regeringens uppfattning att successivt

förbättra resultatinformationen.

Det underlag som finns talar enligt

regeringen för att situationen vad

gäller omloppstider och balanser för mål

och ärenden är tillfredsställande.

Arbetsbelastningen har dock inte minskat

i samma utsträckning som antalet

inkommande mål och ärenden. Så har

domstolarna t.ex. tillförts ett stort

antal nya måltyper varav många med

anknytning till EG-rätten. De nya

måltyperna ställer enligt regeringen

ökade krav på domstolarnas kompetens och

innebär att det övergångsvis krävs stora

utbildningsinsatser.

Enligt regeringen är det svårt att

bedöma hur domstolarnas arbetsbelastning

kommer att förändras under de närmaste

åren. Det finns omständigheter som talar

för förändringar både i sänkande och

höjande riktning. I höjande riktning

verkar t.ex. 1996 års allmänna

fastighetstaxering som kan komma att

leda till att ett mycket stort antal

fastighetstaxeringsmål kommer in till

länsrätterna under år 1997. Vidare kan

den satsning som görs inom bl.a. polis-

och åklagarväsendena för att bekämpa den

ekonomiska brottsligheten leda till fler

mål vid domstolarna. I sänkande riktning

verkar enligt regeringen t.ex. de

regeländringar som kan bli en följd av

Hovrättsprocessutredningens förslag och

den utökade användningen av

strafföreläggande som föreslås i

proposition 1996/97:8 och som riksdagen

nyligen fattat beslut om (JuU4, rskr.

39).

Domstolsverkets övergripande mål är att

med iakttagande av domstolarnas

självständighet enligt regeringsformen

se till att domstolarnas verksamhet

bedrivs effektivt. Domstolsverket har

under år 1995 infört en ny

enhetsindelning som förväntas leda till

att organisationen bättre anpassas till

verkets uppgifter. Regeringens bedömning

är att Domstolsverket genom att bl.a.

fördela resurserna till domstolarna,

utveckla ADB-systemen och stödja

domstolarna vad gäller administrativa

frågor har medverkat till att göra

domstolarnas verksamhet mer effektiv och

rationell.

Rättshjälpsmyndighetens uppgift är att

hantera rättshjälpsfrågor snabbt och

korrekt samt att i övrigt lämna god

service rörande rättshjälp. Enligt

propositionen har Rättshjälpsmyndigheten

uppnått verksamhetsmålen. De problem med

ADB-hanteringen som förekommer sedan

flera år har dock tilltagit.

I budgetpropositionen redovisas att

domstolsväsendet under budgetåren

1992/93-1994/95 byggt upp ett relativt

stort anslagsöverskott, ca 260 miljoner

kronor.

För innevarande budgetår har enligt

propositionen domstolsväsendet ett

besparingsbeting på 89 miljoner kronor

(avseende tolv månader). Samtidigt har

s.k. engångsanvisningar motsvarande ca

43 miljoner kronor upphört. Utöver detta

innebär ett antal politiska beslut

(bl.a. fastighetsskatt på kontorslokaler

och produktivitetskrav) och andra

händelser (bl.a löneavtal och ökade

investeringskostnader) att behovet av

att sänka kostnadsnivån ökat med

ytterligare ca 130 miljoner kronor. För

innevarande budgetår rör det sig alltså

sammanlagt om drygt 260 miljoner kronor.

Domstolsväsendet kommer enligt

budgetpropositionen under innevarande

budgetår att minska kostnadsnivån med ca

180 miljoner kronor. Detta klaras i

första hand genom personalminskningar.

Resterande del av behovet att sänka

kostnadsnivån (ca 80 miljoner kronor)

har finansierats med anslagssparande.

Anslagssparandet har alltså gjort det

möjligt för domstolarna att skjuta en

del av behovet att sänka kostnaderna på

framtiden.

För budgetåret 1997 skall enligt

regeringen det övergripande målet vara

att domstolarna skall avgöra mål och

ärenden på ett rättssäkert och effektivt

sätt. Skälet till att målet modifieras

något är enligt regeringen att rimlig

tid inte behöver anges särskilt eftersom

det är en del av rättssäkerheten medan

det däremot behöver klargöras att målet

även omfattar effektiviteten.

År 1997 kommer domstolarnas behov att

sänka sina kostnader att uppgå till ca

50 miljoner kronor utöver redan nämnda

80 miljoner kronor, som innevarande

budgetår finansierats med

ianspråktagande av anslagssparande. Om

domstolsväsendet skall kunna klara

sänkningen av kostnadsnivån utan att

verksamheten påverkas negativt krävs det

enligt regeringen ytterligare

effektiviseringsarbete, reformer och

regeländringar. Detta förhållande,

tillsammans med den osäkerhet som finns

om hur antalet mål och ärenden utvecklar

sig kommande år, gör att regeringen inte

föreslår några ytterligare besparingar

inom domstolsväsendets område för

budgetåret 1997. Regeringen bedömer

vidare att domstolsväsendet inte heller

budgetåret 1998 bör åläggas några

besparingar.

I budgetpropositionen föreslås sålunda

att riksdagen till domstolsväsendet m.m.

för budgetåret 1997 anvisar ett

ramanslag om 2 916 184 000 kr.

I motion Ju924 föreslås en minskning av

anslaget med 5 miljoner kronor som avses

belasta verksamheten inom

Domstolsverket.

Anslagsyrkandena behandlas ovan i

avsnittet Utgiftsramen och anslagen.

Reformarbetet

Inom domstolsväsendet har sedan några år

pågått ett brett upplagt

rationaliserings- och förändringsarbete

som syftar till att domstolsverksamheten

skall renodlas och koncentreras till de

dömande uppgifterna. Tyngdpunkten i

rättskipningen skall ligga i första

instans.

En beaktansvärd del av reformarbetet

har byggt på förslag som

Domstolsutredningen lämnade i

betänkandet (SOU 1991:106) Domstolarna

inför 2000-talet. Förslagen är numera i

stora delar genomförda. Ett par viktiga

reformer gäller införandet av

tvåpartsprocess, en ny instansordning i

de allmänna förvaltningsdomstolarna samt

införandet av en ny lag om dom-

stolsärenden.

Genomförandet av

instansordningsreformen (prop.

1995/96:22, JuU7, rskr. 55 och 56)

innebär att länsrätt numera är första

domstolsinstans för i stort sett alla

måltyper i de allmänna

förvaltningsdomstolarna. Reformen

innebär vidare att krav på

prövningstillstånd införts i ledet

mellan länsrätt och kammarrätt i

flertalet måltyper.

Den nya lagen om domstolsärenden (prop.

1995/96:115, JuU17, rskr. 193), som

reglerar förfarandet vid handläggning av

ärenden i de allmänna domstolarna,

innebär en betydligt mer detaljerad

reglering än i den tidigare ärendelagen.

Syftet är att åstadkomma en ordning som

är bättre avpassad för ärenden av mer

kvalificerat slag. Exempelvis kan

tingsrätterna oftare än tidigare avgöra

ärenden med endast en lagfaren domare i

stället för med flera sådana och

möjligheterna att avgöra ärenden utan

skriftväxling har utvidgats. Vidare har

möjligheterna att delegera

arbetsuppgifter till kanslipersonal vid

domstolarna utvidgats till att omfatta

enkla ärenden om bouppteckning och

arvsskatt.

När det gäller ännu ej genomförda

reformer kan nämnas att riksdagen

nyligen fattat beslut om utökad

användning av strafföreläggande. De nya

bestämmelserna syftar till att

domstolsprövningen och därigenom

domstolens resurser skall förbehållas

sådana mål där parterna inte är ense

eller som avser allvarliga eller

komplicerade brott.

Bland Domstolsutredningens förslag

finns också frågor som rör domstolarnas

organisation och administration,

exempelvis den organisatoriska hemvisten

för bouppteckningsverksamheten och

inskrivningsmyndigheterna.

Domstolsutredningen föreslog sålunda att

hanteringen av bouppteckningar och

arvsskatt skulle föras över till

skattemyndigheterna. En särskild

utredare har nu i uppgift att, under

förutsättning att skattläggning av arv

flyttas från tingsrätterna till

skattemyndigheterna, ta ställning till

ett flertal frågor som rör

bouppteckningsverksamheten (dir.

1996:18). De frågor som föranleds av en

överföring av arvsskattehanteringen till

skattemyndigheterna skall behandlas med

förtur. Ett delbetänkande härom har

nyligen presenterats, (SOU 1996:160)

Bouppteckningar och arvsskatt. I

betänkandet föreslås att tings-rätternas

befattning med bouppteckningar bör i

princip helt upphöra. Skattemyndigheten

bör i framtiden fatta såväl besluten att

registrera bouppteckningar och

dödsboanmälningar som besluten i fråga

om arvsskatt. Arvs- och gåvoskattemålen

bör enligt betänkandet i framtiden

överklagas till förvaltningsdomstol i

stället för som nu prövas i allmän

domstol. Reformen beräknas kunna träda i

kraft tidigast den 1 januari 2000.

Beträffande inskriv-ningsmyndigheterna

har regeringen gett Domstolsverket i

uppdrag att i samråd med

Lantmäteriverket lämna förslag till

inskrivningsmyndigheternas framtida

organisation. Domstolsverket skall

redovisa uppdraget senast den 20

december 1996.

Uppdragen angående boupptecknings- och

inskrivningsverksamhetens framtida

organisation har samband med den uppgift

som den år 1995 tillsatta

Domstolskommittén har i fråga om en

översyn av den organisatoriska

strukturen inom domstolsväsendet. Enligt

direktiven (dir. 1995:102) skall

kommittén nämligen utgå från att bl.a.

inskrivningsväsendet och

bouppteckningsverksamheten i framtiden

inte skall ligga kvar hos tingsrätterna.

Kommittén skall också utgå från att

hyres- och arrendenämndernas verksamhet

kommer att integreras med

tingsrätternas. Den frågan bereds för

närvarande inom regeringskansliet.

I övrigt anges i direktiven till

Domstolskommittén att översynen skall

göras med utgångspunkt i de ökande

kraven på domstolarnas, främst

underrätternas, kompetens och förmåga

att handlägga allt svårare mål samt

kraven på rationaliseringar inom

domstolsväsendet. I en första etapp

skall kommittén lämna förslag till en ny

organisation för domstolsväsendet som

helhet.

För närvarande pågår också överväganden

om ett effektivare förfarande i

hovrätterna. Hovrättsprocessutredningen

föreslog i betänkandet (SOU 1995:124)

Ett reformerat hovrättsförfarande bl.a.

att ett system med generellt krav på

prövningstillstånd skall införas i ledet

mellan tingsrätt och hovrätt. Syftet med

förslaget är att målen skall kunna

avgöras på ett snabbare och mer

ändamålsenligt sätt och att hovrätternas

resurser skall kunna koncentreras till

de mer svårbedömda och kvalificerade

målen. Utredningens förslag är föremål

för beredning inom regeringskansliet.

Enligt vad utskottet erfarit kan en

proposition i ämnet förväntas under

våren 1997.

Som ett led i en fortsatt etappvis

översyn av förvaltningsprocessen har

Justitiedepartementet i promemorian (Ds

1996:40) Översyn av

förvaltningsprocessen lagt fram ett

antal förslag som har till syfte att

effektivisera processen i

förvaltningsdomstolarna. Förslagen

innebär bl.a. ändrade domförhetsregler

och mer flexibla forumregler för

kammarrätter och länsrätter. Promemorian

har remissbehandlats och en proposition

i frågan är aviserad till våren 1997.

En del av det rationaliseringsarbete

som skett inom domstolsväsendet har

bedrivits på myndighetsnivå. Under lång

tid har det, främst under

Domstolsverkets ledning, sålunda skett

ett arbete som syftat till att

rationalisera, förenkla och göra

domstolarnas mål- och ärendehantering

effektivare. Ett exempel på detta är

införandet av ett databaserat

målhanteringssystem (MÅHS) vid

tingsrätterna och länsrätterna. Vid ett

tämligen stort antal tingsrätter och

länsrätter har MÅHS redan införts.

Arbetet med MÅHS drivs vidare med

inriktning dels på att utveckla och

förbättra den befintliga versionen för

underrätterna, dels på att skapa

anpassade versioner för överrätterna och

för de största hyresnämnderna.

Domstolsorganisationen

Som nyss redovisats syftar

rationaliserings- och förändringsarbetet

inom domstolsväsendet till att

domstolsverksamheten skall renodlas och

koncentreras på de dömande uppgifterna.

Vidare skall tyngdpunkten i

rättskipningen ligga i första instans.

En utgångspunkt för den särskilda

översyn av domstolsorganisationen som

Domstolskommittén bedriver är att

antalet domstolar på lokal nivå skall

minskas (dir. 1995:102) Även antalet

överinstanser och samverkan mellan olika

slag av domstolar på samma nivå övervägs

inom ramen för utredningsarbetet.

Utredningen skall också, med hänsyn till

bl.a. rimlig samhällsservice samt

geografiska, demografiska och ekonomiska

förhållanden, föreslå var i landet

domstolarna skall vara belägna.

Enligt motion Ju402 (c) bör

tyngdpunkten i rättskipningen ligga i

första instans. Tingsrätterna bör inte

heller avlövas ärenden som kan betecknas

som sidofunktioner i domstolsarbetet,

exempelvis inskrivningsverksamheten. I

motionen betonas också vikten av lokal

förankring hos domstolarna. Vid större

organisationsförändringar av

rättsväsendet måste statsfinansiella och

samhällsekonomiska effekter tas med i

beräkningen.

I motionerna Ju403 (fp), Ju404 (s),

Ju409 (s), Ju416 (kd) och A428 (kd)

framhålls den regionala och lokala

betydelsen av att behålla de mindre

tingsrätterna och i motion Ju901 (m)

motsätter man sig en nedläggning av ett

stort antal tingsrätter; en halvering av

antalet skulle vara oacceptabelt.

Enligt motion Ju411 (s) bör man

tillföra tingsrätterna nya ärendetyper.

I motionen framhålls också betydelsen av

att Värnamo tingsrätt är kvar. Några

andra motioner tar också direkt sikte på

att vissa särskilt utpekade tingsrätter

bör bevaras. Det gäller enligt Ju405 (c)

nuvarande tre tingsrätter i Kalmar län,

enligt motion Ju414 (c) de mindre

tingsrätterna i Gävleborgs län samt

enligt motionerna Ju413 (fp) och Ju423

(c) Tierps tingsrätt.

Som framgår behandlas i motionerna

frågor som för närvarande är föremål för

överväganden i olika sammanhang, framför

allt inom ramen för Domstolskommitténs

uppdrag. Enligt vad utskottet erfarit

kommer den första etappen av uppdraget -

som gäller förslag till en ny

organisation för dom-stolsväsendet som

helhet - att redovisas i början av

februari 1997.

Utskottet vill för sin del understryka

att det är angeläget att

Domstolskommittén får slutföra sitt

uppdrag. Organisationsfrågan utgör

nämligen endast en del av uppdraget och

spörsmålet om antalet tingsrätter är

intimt förknippat t.ex. med frågan om

samverkan mellan de allmänna domstolarna

och de allmänna förvaltningsdomstolarna

samt med frågan om sidofunktioner hos

tingsrätterna. Riksdagen bör inte nu

göra några uttalanden i här aktuella

frågor. Med hänsyn till det anförda

avstyrker utskottet motionerna Ju402 i

aktuella delar, Ju403, Ju404, Ju405,

Ju409, Ju411, Ju413, Ju414, Ju416,

Ju423, Ju901 och A428 i aktuell del.

Ersättning till nämndemän

I motion Ju424 (kd) yrkas ett

tillkännagivande om att ersättningen

till nämndemännen skall höjas och att

finansiering skall ske inom anslaget

till domstolsväsendet.

Regler om ersättning till nämndemän

finns i förordningen (1982:814) om

ersättning till nämndemän och vissa

andra uppdragstagare inom

domstolsväsendet m.m. Enligt

förordningen utgår ersättning till

nämndemän dels som arvode för

sammanträde med 300 kr per dag dels -

under förutsättning av löneavdrag eller

annan inkomstförlust på grund av

uppdraget - som tilläggsbelopp för den

del av inkomstförlusten som inte täcks

av arvodet. Arvodet och tilläggsbeloppet

får tillsammans inte överstiga 1 000 kr.

Sistnämnda belopp höjdes från 650 kr

till 1 000 kr den 1 oktober 1994.

Utskottet har återkommande behandlat

motionsyrkanden om högre ersättning till

nämndemän. En utförlig redogörelse

härför och för de överväganden i andra

sammanhang som förekommit i frågan finns

i utskottets betänkande 1994/95:JuU15,

då spörsmålet senast behandlades av

utskottet. I sistnämnda betänkande

uttalade utskottet med hänvisning till

tidigare ställningstagande bl.a. att

utskottet, som i och för sig såg med

tillfredsställelse på den höjning av

ersättningen som faktiskt skett, utgick

från att regeringen skulle återkomma i

frågan till riksdagen i lämpligt

sammanhang.

Utskottet kan nu konstatera att det

inom Justitiedepartementet pågår ett

arbete med att se över domstolarnas

sammansättning, bl.a. med avseende på

antalet nämndemän. Enligt vad som

upplyses i budgetpropositionen har

regeringen för avsikt att i den delen

återkomma till riksdagen med förslag

under våren 1997. I samband därmed

kommer nämndemännens ersättningar att

ses över, och utskottet kommer i det

sammanhanget att behandla ett antal

under den allmänna motionstiden väckta

yrkanden om nämndemannaersättningen -

några sådana yrkanden har för övrigt

också remitterats till skatteutskottet.

Med hänsyn till det anförda bör motion

Ju424 inte föranleda något särskilt

uttalande från riksdagens sida i detta

sammanhang, och utskottet avstyrker

motionen i denna del.

Åtgärder mot inställda

huvudförhandlingar i brottmål

I två motioner, Ju811 och Ju924 (båda

m), begärs vissa lagändringar för att

komma till rätta med problemet med

inställda förhandlingar i brottmål. I

motionerna förutsätts vidare att de

förslag och rekommendationer, som

Riksrevisionverket lämnat i sin rapport

(RRV 1994:16) Inställda förhandlingar i

brottmål, genomförs. Enligt motionerna

skulle betydande resurser frigöras för

andra ändamål inom domstolsväsendet.

Enligt RRV:s bedömning i den nyssnämnda

rapporten är inställda

huvudförhandlingar i brottmål ett

problem som får stora konsekvenser för

samhället. Förseningar i rättsprocessen

på grund av inställda huvudförhandlingar

påverkar rättssäkerheten genom att

kvaliteten i den rättsliga processen

sjunker och att häktningstider förlängs.

Inställda förhandlingar påverkar i hög

grad effektiviteten inom rättsväsendet

och orsakar stora kostnader för staten.

Även om det inte är möjligt att helt

undvika att huvudförhandlingar ställs in

bedömer RRV att det går att göra stora

besparingar inom rättsväsendet dels

genom att nedbringa antalet inställda

huvudförhandlingar, dels genom att

undvika att förhandlingar ställs in

samma dag eller med kort varsel. I

rapporten görs överväganden och lämnas

rekommendationer om hur problemet skall

åtgärdas.

Utskottet vill för sin del framhålla

att antalet inställda huvudförhandlingar

i brottmål utgör ett allvarligt problem

som vållar domstolsväsendet stora

effektivitetsförluster och innebär en

fara för rättssäkerheten. Utskottet

välkomnar därför att olika initiativ tas

och att insatser görs på flera plan för

att i ifrågavarande avseende åstadkomma

en bättre resursanvändning. Som

framhålls i RRV:s rapport har orsakerna

till inställda huvudförhandlingar till

stor del att göra med förhållanden och

rutiner inom rättsväsendets myndigheter

samt med samordningen mellan

myndigheterna. RRV har här pekat på hur

en förbättrad samordning och samverkan

mellan de rättsvårdande myndigheterna

samt bättre rutiner hos tingsrätterna

kan minska de sammanlagda kostnaderna

för inställda huvudförhandlingar. Mycket

står således att vinna genom att

myndigheterna själva vidtar åtgärder för

att komma till rätta med problemet, och

utskottet utgår från att så sker.

Utskottet förutsätter också att

regeringen noga följer utvecklingen på

myndighetsnivå och tar erforderliga

initiativ om förhållandena påkallar det.

Vad beträffar lagstiftningsåtgärder i

sammanhanget vill utskottet peka på att

det inom Justitiedepartementet pågår

överväganden om huruvida det är

erforderligt att även den vägen

åstadkomma förbättringar i berört

avseende.

Med det anförda avstyrker utskottet

motionerna Ju811 och Ju924 i denna del.

Kriminalvården

Inledning

Kriminalvårdens huvuduppgifter är att på

ett säkert sätt verkställa påföljderna

fängelse och skyddstillsyn, att ansvara

för övervakningen av villkorligt

frigivna och för verksamheten vid

häktena samt att utföra

personutredningar. Kriminalvården

ombesörjer vidare transporter av

personer som skall avvisas eller utvisas

från Sverige.

Enligt vad regeringen anför i

budgetpropositionen (utg.omr. 4 avsnitt

7) skall kriminalvårdens verksamhet

kännetecknas av en human människosyn,

god omvårdnad och ett aktivt

påverkansarbete med iakttagande av hög

grad av säkerhet samt respekt för den

enskildes integritet och rättssäkerhet.

Verksamheten skall inriktas på åtgärder

som påverkar den dömde att inte

återfalla i brott.

Anslaget till kriminalvården

Kriminalvården har under flera år

ställts inför krav på rationaliseringar.

Nu löpande budgetår var det sista året i

det av statsmakterna beslutade femåriga

rationaliseringsuppdraget (prop.

1990/91:100 bil. 4 s. 69, JuU17, rskr.

154) till Kriminalvårdsstyrelsen att

årligen genomföra rationaliseringar

uppgående till omkring 30 miljoner

kronor. Två tredjedelar av dessa belopp

har omfördelats och använts för

förnyelsearbete inom kriminalvården och

en tredjedel har utgjort besparing.

Rationaliseringarna har genomförts bl.a.

genom ett förändrat arbetssätt för

framför allt anstalts- och

häktesorganisationen. För innevarande

budgetår ålades kriminalvården vidare

ett besparings- och rationaliseringskrav

på 79 miljoner kronor räknat på 12

månader.

Regeringen föreslår för budgetåret 1997

ett ramanslag på 3 837 161 000 kr. Av

det totala besparingskravet för

budgetåret 1997 för hela rättsväsendet

har regeringen bedömt att 287 miljoner

kronor kan läggas på kriminalvården.

Skälet är de förändringar som sker av

kriminalvårdens verksamhet samt till

beläggningsutvecklingen och

anslagssparandet. Regeringen redovisar

att Kriminalvårdsstyrelsen räknar med

att successivt kunna avveckla ca 600

platser under år 1997 till följd av den

lägre beläggningsnivån och den planerade

utvidgningen av försöksverksamheten med

elektronisk övervakning.

Kriminalvårdsstyrelsen skall vidare

genomföra effektiviseringar och

rationaliseringar.

Regeringen har vidare bedömt att

utrymme finns att minska anslaget till

kriminalvården även år 1998, och att

sparkravet preliminärt för detta år bör

bestämmas till 136 miljoner kronor.

I motion Ju915 (kd) begärs en höjning

av anslaget med 287 miljoner kronor och

i motionerna Ju924 (m) och Ju901 (m) med

77 miljoner kronor.

Anslagsyrkandena behandlas ovan i

avsnittet Utgiftsramen och anslagen.

Pågående reformarbete m.m.

Regeringen tillkallade den 15 april 1992

Straffsystemkommittén (dir. 1992:47) för

att se över det straffrättsliga

påföljdssystemets innehåll och

uppbyggnad. I kommitténs uppdrag har

ingått bl.a. att pröva om systemet med

villkorlig frigivning skall behållas och

hur detta i så fall skall vara utformat.

Kommittén har också övervägt

möjligheterna att vidareutveckla

användningen av olika alternativ till

fängelsestraff. Kommittén redovisade

sitt arbete i betänkandet (SOU 1995:91)

Ett reformerat straffsystem. Betänkandet

har remissbehandlats och övervägs nu i

Justitiedepartementet.

Försöksverksamhet med samhällstjänst

infördes år 1990 i sex frivårdsdi-strikt

(prop. 1989/90:7, JuU10, rskr. 55). Den

1 januari 1993 utvidgades

försöksverksamheten till att gälla hela

landet (prop. 1991/92:JuU24, rskr. 259).

Lagen (1989:928) om samhällstjänst, som

är tidsbegränsad, har senast förlängts

till utgången av år 1998 (prop.

1995/96:51, JuU6, rskr. 54).

Den 1 augusti 1994 påbörjades en

tvåårig försöksverksamhet med

intensivövervakning med elektronisk

kontroll (prop. 1993/94:184, JuU28,

rskr. 322). Under försöksperioden kan

fängelsestraff på högst två månader i

vissa fall verkställas utanför anstalt i

form av intensivövervakning med

elektronisk kontroll. Under

verkställighetstiden får den dömde inte

lämna sin bostad annat än för vissa

ändamål och på särskilt angivna tider.

Förbudet att lämna bostaden kontrolleras

med elektroniska hjälpmedel. Tekniken

skall också kunna användas för att

kontrollera att den dömde fullständigt

avhåller sig från alkohol. Vid

misskötsamhet tas den dömde in i

kriminalvårdsanstalt för att där undergå

fortsatt verkställighet av straffet.

Försöksverksamheten var till en början

geografiskt begränsad men skall från den

1 januari 1997 utvidgas till att gälla

hela landet och till att omfatta

fängelsestraff på högst tre månader

(prop. 1995/96:156, JuU21, rskr. 249).

BRÅ har i uppdrag att utvärdera den

inledande tvååriga försöksperioden med

intensivövervakning med elektronisk

kontroll och den utvidgade

försöksverksamheten. Uppdraget skall

delredovisas den 1 februari 1997 och

slutredovisas senast den 1 april 1999.

Fängelseutredningen (dir. 1992:36), som

gjort en översyn av de principer och det

regelverk som lades fast genom 1974 års

kriminalvårdsreform, redovisade i

augusti 1993 sitt huvudbetänkande (SOU

1993:76) Verkställighet av

fängelsestraff och i januari 1994 sitt

slutbetänkande (SOU 1994:5) Kriminalvård

och psykiatri. Fängelseutredningen har

bl.a. föreslagit att lagen (1974:203) om

kriminalvård i anstalt, som är

grundförfattningen för

kriminalvårdsverksamheten, skall

ersättas med en ny lag om verkställighet

av fängelsestraff. Kommittén anser

vidare att den s.k.

normaliseringsprincipen, som innebär att

kriminalvårdens intagna har samma rätt

till samhällets stöd- och vårdinsatser

som andra medborgare, skall behållas.

Kommitténs betänkanden har

remissbehandlats.

Vissa av Fängelseutredningens förslag

har redan lett till lagstiftning. Våren

1995 behandlade utskottet en proposition

(1994/95:124, JuU20, rskr. 331) om

ändringar i kriminalvårdslagstiftningen

bl.a. beträffande anstaltsindelningen

och fördelningen av intagna mellan

anstalter. Ändringarna, som innebar att

den s.k. närhetsprincipen vid

anstaltsplacering inte längre skall ha

samma övergripande betydelse som

tidigare, syftade bl.a. till att

förbättra kriminalvårdens möjligheter

att placera intagna på anstalter med

lämplig verksamhetsinriktning, bekämpa

förekomsten av narkotika och att i

övrigt förbättra ordningen och

säkerheten vid fängelserna.

Regeringen avser att under år 1997

lägga fram en proposition som behandlar

frågor om humanisering och

effektivisering inom kriminalvården.

Till grund för förslagen ligger några av

Fängelseutredningens förslag.

Riksrevisionsverket (RRV) har inom

ramen för sin effektivitetsrevision

granskat frivården. Resultatet av

granskningen har presenterats i (RRV

1995:36) Frivårdsrapporten. RRV har

undersökt vilka faktorer som påverkar

utvecklingen av antalet

frivårdspåföljder och vilka åtgärder som

kan vidtas för att nå en ökning av

andelen frivårdspåföljder på

fängelsestraffens bekostnad.

I rapporten föreslår RRV bl.a. att

skyddstillsynspåföljden skall utvecklas

och ges en fastare form och ett

tydligare innehåll. T.ex. anses att

verksamheten med olika påverkansprogram

bör prioriteras. Vidare föreslås att

lekmannaverksamheten ses över och utökas

och att det bör skapas former för

återkoppling av frivårdens resultat till

domstolarna.

Efter förslag från utskottet har

Riksdagens revisorer granskat den

svenska kriminalvården. Granskningen,

som resulterade i rapporten (1994/95:3)

Den svenska kriminalvården, omfattar

såväl kriminalvård i anstalt som

kriminalvård i frihet men har

tyngdpunkten lagd på den senare

verksamheten. Revisorerna hemställde i

rapporten att riksdagen skulle göra ett

tillkännagivande om vad som i rapporten

anförts om minskad användning av

fängelsestraff, lokalanstalternas

framtida användning, samhällstjänst som

självständig påföljd, innehållet i

frivården, ökade resurser för omedelbart

omhändertagande av klienter vid

villkorlig frigivning m.m., frivårdens

uppföljningsverksamhet och frivårdens

arbetsrutiner.

Utskottet konstaterade vid sin

behandling av rapporten att revisorernas

förslag låg väl i linje såväl med

Straffsystemkommitténs och RRV:s förslag

som med utskottets egna ståndpunkter i

motsvarande frågor. Utskottet ansåg att

det vore förhastat att i det rådande

beredningsläget med flera aktuella

utredningar ta ställning till

detaljfrågor i revisorernas förslag.

Utskottet nöjde sig med att uttala att

det fortsatta reformarbetet på

straffrättens område borde ske mot

bakgrund av de grundtankar som bar upp

inte bara revisorernas utan även

Straffsystemkommitténs och RRV:s förslag

samt utskottets egna ställningstaganden.

Med dessa uttalanden tillstyrkte

utskottet att riksdagen som sin mening

gav regeringen till känna vad Riksdagens

revisorer anfört om den svenska

kriminalvården. Riksdagen biföll

utskottets hemställan (1995/96: JuU2,

rskr. 18 och 19).

I juni 1994 gav regeringen

Kriminalvårdsstyrelsen i uppdrag att

lämna en samlad redovisning och

bedömning av såväl genomförda som

pågående eller planerade förändringar av

frivårdsverksamheten. I en rapport (1995-

05-31) Frivårdsuppdraget redovisas

arbetet. Enligt rapporten skall

frivårdens programverksamhet vara

brottsrelaterad, dvs. den skall utgå

från den dömdes kriminalitet och syfta

till att minska risken i återfall i

brott. Det konstateras att ett antal

områden inom frivården behöver

vidareutvecklas, tydliggöras och

regleras. Frivårdsprojektet fortsätter

nu därför i en andra etapp, där även de

synpunkter som lämnats av Riksdagens

revisorer och RRV kommer att beaktas. I

arbetet ingår bl.a. att fastställa en

basnivå för innehållet i skyddstillsyn

och övervakning efter villkorlig

frigivning.

Kriminalvårdens organisation m.m.

Kriminalvårdsverksamheten är indelad i

sju regioner och basen utgörs av

anstalterna, häktena och

frivårdsmyndigheterna.

Kriminalvårdsstyrelsen är central

förvaltningsmyndighet för all

kriminalvårdsverksamhet. Styrelsen är

chefmyndighet för de sju

regionmyndigheterna, 28 häkten, 67

anstalter, 50 frivårdsmyndigheter samt

Transporttjänsten. I administrativt

hänseende är styrelsen chefmyndighet

även för Kriminalvårdsnämnden och de 30

övervakningsnämnderna.

Den 1 juli 1990 infördes den nuvarande

organisationen i Kriminalvårdsverket.

Organisationsförändringen underställdes

riksdagen i budgetpropositionen 1990

(prop. 1989/90:100, bil. 4 s. 85-91,

JuU22, rskr. 155).

Sammanfattningsvis innebar

förändringarna att tyngdpunkten inom

kriminalvården försköts nedåt i

organisationen. Huvuddelen av

klientarbetet handläggs numera lokalt

vid anstalter, häkten och

frivårdsmyndigheter. Den regionala

indelningen har koncentrerats till

kraftfullare enheter, som förstärkts på

Kriminalvårdsstyrelsens bekostnad, och

som har till uppgift bl.a. att leda och

utöva tillsyn över kriminalvården i

regionerna enligt styrelsens riktlinjer

och stödja verksamheten vid de lokala

myndigheterna. Kriminalvårdsstyrelsens

verksamhet har koncentrerats på

övergripande uppgifter. Antalet regioner

ändrades från tolv till sju. Kansliorter

för regionerna är Stockholm, Örebro,

Norrköping, Malmö, Göteborg, Härnösand

och Umeå.

I en framställan till regeringen den 31

maj 1996 har Kriminalvårdsstyrelsen

hemställt att regeringen lägger ned

Umeåregionen och Härnösandsregionen och

i stället beslutar att inrätta en ny

kriminalvårdsregion med kansliort i

Härnösand. Den nya regionen föreslås

omfatta samma geografiska område som de

två nuvarande regionerna har

tillsammans.

Regeringen har i beslut den 7 november

1996 bifallit Kriminalvårdsstyrelsens

förslag.

Även den lokala organisationen är för

närvarande föremål för överväganden.

Kriminalvårdsstyrelsen har, efter

remissbehandling av ett inom myndigheten

upprättat förslag, hos regeringen

hemställt att principerna för

organisationen på den lokala nivån

ändras så att det blir möjligt att inom

samma organisatoriska enhet bedriva

verksamhet inom de tre

verksamhetsområdena häkte, anstalt och

frivård.

Anledningen till

Kriminalvårdsstyrelsens framställning är

de nya krav som ställs på

organisationen, bl.a. mot bakgrund av

försöksverksamheten med elektronisk

övervakning, den ökande

programverksamheten, behovet av

samverkan med andra myndigheter samt

behovet av högre kompetens inom

administrationen.

Enligt förslaget bör ledning och

administration för häkte, anstalt och

frivård inom samma geografiska område

samordnas i lokala

kriminalvårdsmyndigheter med gemensam

chef, ledningsgrupp och administration.

Regeringen redovisar sin inställning

till frågan i årets budgetproposition

(utg.omr. 4 avsnitt 7.1.4) och delar

Kriminalvårdsstyrelsens uppfattning.

Enligt regeringens bedömning skulle en

samordning av de olika myndig-

hetstyperna ge verksamhetsmässiga

fördelar både i kriminalvårdens inre

organisation och i det externa arbetet.

Exempelvis skulle utbyggnaden av

alternativ till fängelsestraff,

utvecklande och bedrivande av gemensamma

motivations- och påverkansprogram och

arbetet med att förbättra

frigivningsförberedelserna kunna

underlättas. Fördelarna består, anser

regeringen, bl.a. i att kriminalvården

lokalt kan framträda med en samlad

profil i förhållande till sina

samarbetspartner. Resurserna kan

dessutom utnyttjas effektivt genom att

de administrativa funktionerna samordnas

och förutsättningarna för en rationell

och heltäckande planering ökar.

Regeringen anser att det bör ankomma på

Kriminalvårdsstyrelsen att utarbeta ett

förslag om vilka lokala

kriminalvårdsmyndigheter som skall

finnas och vilka verksamhetsgrenar som

skall ingå i dem. Arbetet skall bedrivas

med utgångspunkt i de krav som regering

och riksdag ställer upp bl.a. med

avseende på tillgången på anstalts- och

häktesplatser. Regeringen avser att

kunna fatta erforderliga beslut under

våren 1997.

I motionerna Ju504 (c) och Ju508 (s)

begärs att riksdagen tillkännager att

ett kriminalvårdens hus skall inrättas

på Gotland där häkte, anstalt och

frivård samverkar.

Bakgrunden till motionerna är

Kriminalvårdsstyrelsens begäran hos

regeringen att kriminalvårdsanstalten i

Visby skall läggas ned. Enligt

motionärerna fråntas gotlänningarna

möjligheten att verkställa ett

fängelsestraff på Gotland om dessa

planer förverkligas.

Justitieministern har i ett skriftligt

frågesvar i riksdagen (riksdagens

snabbprotokoll 1996/97:1) i samma fråga

i år uttalat att spörsmålet om en

nedläggning av Visbyanstalten kommer att

ses i ett helhetsperspektiv, där också

effekter för andra myndighetsområden

kommer att vägas in. I det sammanhanget

skall också övervägas andra förslag som

har diskuterats, bl.a. ett förslag om

ett kriminalvårdens hus på Gotland som

Kriminalvårdsstyrelsen tagit fram.

Det ankommer på regeringen att fatta

beslut om inrättande och nedläggning av

anstalter och häkten.

Kriminalvårdsstyrelsen fattar beslut om

förändringar i antalet platser.

Utskottet har tidigare när det gäller

lokaliseringen av anstalter och häkten

runt om i landet uttalat (se

1994/95:JuU16 s. 9 och där gjord

hänvisning) att det inte är möjligt för

utskottet att prioritera ett eller flera

angelägna projekt före andra. Utskottet

vidhåller alltjämt denna uppfattning.

Utskottet förutsätter dock att ett

helhetsperspektiv anläggs på frågan om

inrättande respektive nedläggning av

häkten och anstalter. Som utskottet

tidigare påpekat (se 1994/95:JuU16) kan

lokaliseringen av häkten och anstalter

nämligen få betydelse för kostnaderna

även på andra anslag inom rättsväsendet,

t.ex. kostnaderna för offentliga

försvarare. Motionerna Ju504 och Ju508

avstyrks.

Av samma skäl avstyrker utskottet

bifall till motion Ju503 (m, s) där det

begärs ett uttalande om att den

planerade utbyggnaden av häktet i

Helsingborg skall fullföljas. Bakgrunden

är att Kriminalvårdsstyrelsen år 1995,

till följd av de besparingskrav som

lades på kriminalvården inför

innevarande år, beslöt att lägga ned

bl.a. Helsingborgshäktets avdelning i

Ängelholm, där det tillhandahölls 15

häktesplatser provisoriskt förlagda till

polisarresten. Enligt

Kriminalvårdsstyrelsen hade bl.a. denna

häktesavdelning brister när det gäller

de krav som kan ställas på bl.a.

gemensamhetslokaler för häktade.

Nedläggningen ägde rum med beaktande av

att Kriminalvårdsstyrelsen bedömde att

det totalt sett fanns tillräckligt många

häktesplatser i Malmöregionen.

Även denna fråga har varit föremål för

en fråga i riksdagen till

justitieministern. Hon svarade i år i

ett skriftligt svar (se riksdagens

snabbprotokoll 1996/97:1) att det är

riktigt att beläggningen vid häktet i

Helsingborg tidigare varit mycket hög

och att häktade från Ängelholm därför

har fått placeras i andra häkten, främst

Kristianstad. Under senare tid hade

dock, anförde hon,

genomsnittsbeläggningen vid

Helsingborgshäktet legat på omkring 80

%. Att häktade från Ängelholm, trots

detta, blivit transporterade till

Krisianstadshäktet föreföll enligt

hennes mening bero på brister i

samarbetet mellan berörda myndigheter.

De hade uppmärksammat problemet och

justitieministern förutsatte att

åtgärder för att rätta till problemet

skulle vidtas. Vidare anförde hon att

Helsingborgshäktet förmodligen inte i

alla lägen har en tillräcklig kapacitet

för att ta emot alla häktade från

Ängelholm. Vid brist på häktesplatser

vid ett visst häkte borde man, anförde

hon, i första hand undersöka om det

finns några intagna som utan större

problem kan placeras på ett häkte längre

bort. Så kan t.ex. ofta vara fallet med

intagna som överklagat domen i första

instans eller i andra fall där

polisutredningen redan är avslutad. Hon

konstaterade avslutningsvis att det

finns flera andra häkten på rimligt

avstånd från Ängelholm, bl.a. i

Kristianstad och Malmö. Inom hela

Malmöregionen fanns det ett överskott av

häktesplatser. Det finns enligt hennes

mening inte några skäl att vidta några

särskilda åtgärder, t.ex. genom att

inrätta fler häktesplatser i

Helsingborg.

Kriminalvårdsstyrelsen har redovisat

samma inställning vid den utfrågning som

ägt rum inför utskottet under

beredningen av årets budgetproposition.

Beläggningsutvecklingen m.m.

Under åren 1994 och 1995 var

medelbeläggningen vid

kriminalvårdsanstalterna 4 350 intagna,

vilket motsvarar ca 87 % av antalet

tillgängliga anstaltsplatser. Under de

första sex månaderna innevarande år har

beläggningen minskat med 5 % jämfört med

motsvarande siffra år 1995.

Medelbeläggningen har därefter sjunkit

ytterligare något.

Medelbeläggningen vid häktena har sedan

mitten av 1980-talet ökat årligen fram

till budgetåret 1993/94, från drygt 800

till närmare 1 380, för att därefter

minska till drygt 1 200 år 1995. Närmare

tre fjärdedelar av

beläggningsminskningen gällde personer

med lagakraftvunna domar och

förvarstagna enligt utlänningslagen.

Medelbeläggningen på häktena låg under

år 1992 på 91 %, år 1993 på 94 %, år

1994 på 86 % och år 1995 på 82 %.

Regeringen bedömer i

budgetpropositionen (utg.omr. 4 avsnitt

7.2.4) att behovet av platser vid de

öppna anstalterna kommer att minska med

ca 400 genom den utvidgning av

försöksverksamheten med elektronisk

övervakning som träder i kraft den 1

januari 1997. Platserna avses kunna

avvecklas under år 1997. Regeringen

konstaterar vidare att antalet

fängelsedomar har minskat från drygt 16

200 år 1993 till omkring 15 200 år 1994

och drygt 14 700 år 1995 men bedömer att

nedgången kan vara tillfällig. Enligt

regeringens uppfattning skulle en

prognos för den fortsatta

beläggningsutvecklingen därför bli

mycket osäker. Regeringen uttalar dock i

likhet med Kriminalvårdsstyrelsen att

beläggningsnivån under den närmaste

tiden torde komma att bli oförändrad

eller något lägre än under år 1995.

Ett visst extra utrymme i

anstaltsorganisationen är nödvändigt för

att det skall vara möjligt att placera

varje intagen på en plats med rätt

säkerhetsnivå och verksamhetsinriktning.

Riksdagen har av denna anledning vid ett

stort antal tillfällen uttalat att

anstaltsbeläggningen inte bör överstiga

85 % för att möjliggöra differentiering

av olika intagna samtidigt med ett gott

resursutnyttjande (se senast

1994/95:JuU16 s. 7).

I anslagsframställningen inför nästa

budgetår har Kriminalvårdsstyrelsen

ansett att det i ett längre perspektiv

kan vara befogat att stanna för en

förändrad norm som skulle ligga på

omkring 90 % av anstaltsorganisationens

nominella platsantal.

Kriminalvårdsstyrelsen har anfört att

det inte finns behov av att behandla

anstalterna olika med hänsyn till

säkerhetsklass när det gäller extra

utrymme eftersom styrelsen anser att det

finns skäl till ett visst utrymme för

varje säkerhetsklass utifrån olika

utgångspunkter.

Regeringen bedömer i

budgetpropositionen (utg.omr. 4 avsnitt

7.1.3) att det extra utrymme som måste

finnas i anstaltsorganisationen kan

minskas och platserna därmed utnyttjas

effektivare. Bakgrunden är att det under

senare tid har skett stora förändringar

som har betydelse för hur stort utrymmet

i anstaltsorganisationen behöver vara.

Flera anstalter har genom tillbyggnader

blivit större, vilket har ökat

möjligheterna till differentiering av de

intagna inom samma anstalt. Regeringen

hänvisar vidare till att det pågår ett

utvecklingsarbete med ett databaserat

platsplaneringssystem som ger

möjligheter till ett bättre utnyttjande

av platserna. Variationer i beläggningen

över året är främst, anförs det,

beroende av antalet intagna med korta

strafftider. Denna grupp har sedan år

1991 legat på en väsentligt lägre nivå

än tidigare. Regeringen bedömer att

gruppen sannolikt kommer att minska

ytterligare i och med att

försöksverksamheten med elektronisk

övervakning utvidgas. Sammanfattningsvis

anser regeringen att det extra utrymme

som måste finnas i

anstaltsorganisationen kan minskas och

platserna därmed utnyttjas effektivare.

Enligt regeringen är den hittills

använda generella normen för

beläggningen ett alltför trubbigt

instrument för att mäta och säkerställa

kvalitet; den utgör endast ett

kvantitetsmått. I stället bör det enligt

regeringen ankomma på

Kriminalvårdsstyrelsen att se till att

anstaltsorganisationen kan svara mot de

krav och riktlinjer som riksdag och

regering ställer upp. Det gäller

säkerhet, utbildning, behandling och

annat verkställighetsinnehåll, närhet

till hemort samt differentiering, t.ex.

med hänsyn till ålder, kön,

narkotikamissbruk eller psykisk

störning. Regeringen har för avsikt att

i regleringsbrevet för kriminalvården

närmare ange de krav och riktlinjer som

skall ligga till grund för utformningen

av anstaltsorganisationen.

Utskottet delar, mot bakgrund av de

skäl regeringen anfört, uppfattningen

att 85-procentsmålet kan överges och

ersättas med ett flexibelt system som

tar hänsyn till förhållandena på de

enskilda anstalterna. Det sagda innebär

dock inte att utskottet menar att

beläggningen i fortsättningen skall vara

100 % på alla anstalter. Tvärtom anser

utskottet att det också i fortsättningen

måste finnas extra utrymme som möjliggör

tillräcklig differentiering av de

intagna med hänsyn till bl.a.

behandlings- och utbildningsbehov.

Likaså måste det finnas utrymme för att

med kort varsel placera eller omplacera

intagna som av säkerhetsskäl måste

placeras på anstalter med hög säkerhet.

Utskottet förutsätter således att

platsutnyttjandet även efter införandet

av den nya ordningen sker med bibehållen

säkerhet och hög kvalitet och utgår från

att regeringen nära följer utvecklingen

av beläggningen på anstalterna.

Verkställighetsinnehållet

I motion Ju901 (m) förespråkas att

fängelsetiden bör användas till något

meningsfullt, t.ex. utbildning, vård och

behandling, och det begärs att arbetet

härmed bör fullföljas och utvecklas.

Inledningsvis vill utskottet i

anledning av motionsönskemålet erinra om

att det av 10 § lagen om kriminalvård i

anstalt följer att en intagen skall

beredas lämpligt arbete som såvitt

möjligt främjar utsikterna för honom att

efter frigivningen inordna sig i

arbetslivet. Av andra stycket i

bestämmelsen framgår vidare att intagen,

som har behov av undervisning,

utbildning, arbetsträning eller någon

annan sysselsättning eller av

medicinskpsykologisk eller någon annan

särskild behandling, skall beredas sådan

under arbetstiden, om det kan ske med

hänsyn till anstaltstidens längd och den

intagnes förutsättningar.

Under senare år har det skett en

utveckling mot ökad specialisering av

verksamhetens inriktning vid

anstalterna. Till grund för denna

utveckling ligger bl.a. de krav på en

ökad differentiering som statsmakterna

har uttalat.

Ett fortlöpande arbete med att se över

behandlingsmetoderna och arbetsformerna

inom kriminalvården har skett sedan

kriminalvårdsreformen år 1974. Arbetet

härmed intensifierades under slutet av

80-talet genom påbörjandet av

försöksverksamheter av olika slag, bl.a.

för narkotikamissbrukare och med

behandling av män som dömts för

kvinnomisshandel och sexualbrott.

År 1988 (JuU 1987/88:31 s. 22 f) slog

utskottet fast att det var angeläget att

försöksverksamheten med behandling av

personer som dömts för misshandel och

sexualbrott vidareutvecklades och att

det då var viktigt att all personal har

en tillräcklig insikt i det arbete som

bedrivs. Detta gav riksdagen som sin

mening regeringen till känna (rskr.

1987/88:239).

År 1988 inleddes en översyn av

kriminalvårdens innehåll och

verksamhetsformer inom regeringskansliet

med särskild uppmärksamhet på

narkotikasituationen.

Översynen resulterade i ett uppdrag

till Kriminalvårdsstyrelsen innebärande

att samtliga kriminalvårdsanstalter

skulle upprätta och genomföra

handlingsplaner för verksamhetens

innehåll enligt vissa av regeringen

uppdragna riktlinjer. Enligt

riktlinjerna borde en utgångspunkt vara

att verksamheten utformades så att vård-

och tillsynspersonalen kunde ges mer

meningsfulla arbetsuppgifter och större

ansvar för arbetet med de intagna.

Strävan var att varje anstalt skulle

utforma mål och metoder anpassade till

anstaltens särskilda förutsättningar

såsom klientel, byggnadstekniska

förutsättningar, säkerhetskrav, utbud av

olika aktiviteter på orten och andra

lokala förutsättningar. På anstalter med

en hög andel narkotikamissbrukare borde

inriktningen vara att lokala

handlingsplaner mot narkotika

upprättades och genomfördes.

År 1991 uttalade utskottet att den

verksamhet med behandling av personer,

dömda för sexualbrott och våldsbrott,

som bedrevs inom kriminalvården borde

ytterligare utökas och intensifieras.

Målet måste enligt utskottet vara att de

intagna som vill och har behov av det

skall kunna erhålla sådan behandling. De

erfarenheter som vunnits av verksamheten

borde också tillvaratas i det ordinarie

behandlingsarbetet med de intagna. Vad

utskottet uttalat gav riksdagen som sin

mening regeringen till känna

(1990/91:JuU17, rskr. 154).

Arbetet med att ta fram lokala

handlingsplaner har successivt lett till

en förändring när det gäller

verkställighetsinnehållet, och den

specialisering som skett vid anstalterna

har främst inriktats på

narkotikamissbrukarna. Några anstalter

erbjuder nu särskilda behandlingsprogram

för intagna som har missbruksproblem,

och på många håll bedrivs ett omfattande

arbete för att motivera intagna att

genomgå behandling. Vissa anstalter

eller avdelningar har avdelats för de

intagna som inte missbrukar narkotika,

så att de t.ex. inte skall utsättas för

påverkan att börja missbruka. På vissa

anstalter har man samlat den mycket

svårbehandlade grupp av intagna som

missbrukar och som inte vill gå igenom

behandling för sitt missbruk. Avsikten

är att härigenom bl.a. förbättra

möjligheterna att hålla andra anstalter

och avdelningar fria från narkotika. Det

finns också program för intagna som

missbrukar alkohol, t.ex. den s.k.

rattfällan, som riktar sig till intagna

som har dömts för rattfylleribrott. I

den proposition som låg till grund för

de nya regler om grovt rattfylleri m.m.

som trädde i kraft den 1 februari 1994

(prop. 1993/94:44, JuU11, rskr. 78)

angavs att alla som dömts till fängelse

för trafiknykterhetsbrott borde genomgå

alkoholavvänjande behandling under

anstaltstiden. Två

kriminalvårdsanstalter har inrättas

speciellt för detta ändamål.

Vid några kriminalvårdsanstalter finns

särskilda behandlingsprogram för intagna

som har förgripit sig mot kvinnor eller

barn. Vid ett antal anstalter bedrivs

vidare olika utbildningar och särskild

vård eller behandling med inriktning på

speciella grupper intagna.

Som framgått inledningsvis genomfördes

år 1995 vissa ändringar i

kriminalvårdslagstiftningen beträffande

bl.a. anstaltsindelningen och

fördelningen av intagna mellan anstalter

m.m. (prop. 1994/95:124, JuU20, rskr.

331). Förslaget som byggde på

Fängelseutredningens förslag syftade

bl.a. till att förbättra kriminalvårdens

möjligheter att placera intagna på

anstalter med lämplig

verksamhetsinriktning, bekämpa

förekomsten av narkotika och att i

övrigt förbättra ordningen och

säkerheten vid fängelserna.

I propositionen konstaterade regeringen

att intagnas behov av behandling och

utbildning är stort och att

kriminalvårdens möjligheter att uppnå

ett bra resultat i arbetet med att förmå

de intagna att leva ett liv utan

kriminalitet i stor utsträckning beror

på vilka förutsättningar det finns att

erbjuda dem lämplig behandling eller

utbildning under verkställighetstiden.

Mot denna bakgrund ansåg regeringen det

värdefullt att utvecklingen av

verkställighetens innehåll inom

anstalterna fortsatte. Det konstaterades

att det givetvis inte var möjligt att

erbjuda samma behandling och utbildning

vid landets samtliga anstalter, utan

anstalterna måste specialiseras på olika

inriktningar. För att en intagen skall

kunna erbjudas en verkställighet som är

anpassad till hans behov av utbildning,

behandling eller liknande, kunde det

medföra att han i många fall måste

placeras på en anstalt som ligger

relativt långt från hans hemort. I vissa

fall kunde det också, anfördes det, vara

bra för den dömde att för en tid komma

ifrån närheten till ett för honom

skadligt umgänge. Mot denna bakgrund och

eftersom behandlingshänsynen måste

tillmätas stor vikt borde

närhetsprincipen inte ha samma

övergripande betydelse som tidigare vid

anstaltsplaceringarna. Förslaget i

propositionen gick således ut på att

utöka möjligheterna att placera en

intagen i en anstalt där han kan få

adekvat vård och behandling under

anstaltstiden. I lagen om kriminalvård i

anstalt infördes en regel med denna

innebörd.

I ärendet behandlade utskottet en

motion, liknande den nu aktuella.

Utskottet konstaterade i sitt av

riksdagen godkända betänkande att

motionen fick anses tillgodosedd genom

de framlagda förslagen.

I årets budgetproposition anför

regeringen (utg.omr. 4 avsnitt 7.1.1)

att utvecklingen av

verkställighetsinnehållet skall

fortsätta och frigivningsförberedelserna

förbättras. Detta framgår av regeringens

planeringsdirektiv för budgetåret 1997

avseende kriminalvården där

Kriminalvårdsstyrelsen åläggs bl.a. att

öka omfattningen av brotts- och

missbruksrelaterade påverkansprogram.

Fler intagna skall få ta del av dessa.

Kriminalvården skall säkerställa en hög

kvalitet i programverksamheten. Vidare

anförs att kriminalvårdens

utvecklingsarbete skall ske utifrån en

samlad bedömning av vilka behov som

finns, både vad gäller

verksamhetsinnehåll och fördelning av

platser med olika inriktning över

landet. Verkställighetens innehåll skall

anpassas till de dömdas individuella

behov och förutsättningar.

Kriminalvården skall vidare prioritera

insatser som bidrar till att behandling

och andra åtgärder som inletts under

verkställigheten kan fullföljas efter

frigivningen. Vidare skall

kriminalvården även i övrigt utveckla

samarbetet med andra myndigheter,

framför allt socialtjänsten och

arbetsmarknadsmyndigheterna, liksom med

organisationer och enskilda beträffande

insatser som syftar till att öka

förutsättningarna för den dömde att leva

ett laglydigt liv.

Utskottet anser i likhet med regeringen

att arbetet inom kriminalvården skall

bedrivas på ett säkert sätt och i syfte

att förebygga återfall i brott.

Satsningen på att utveckla innehållet i

verkställigheten måste därför fortsätta

på det sätt som anges i

planeringsdirektivet. För att

säkerställa en hög kvalitet i detta

arbete måste, anser utskottet, metoder

för utvärdering och uppföljning tas

fram. Utbildning, behandling,

sysselsättning och påverkansprogram bör

kombineras med andra insatser för att

underlätta den dömdes anpassning i

samhället och detta förutsätter ett väl

utvecklat samarbete med andra

myndigheter, organisationer och

enskilda. Den angivna inriktningen

innebär inom anstalterna att planeringen

för den intagne skall omfatta allt från

den dagliga verksamheten på avdelningen

till t.ex. arbete, studier,

påverkansprogram, olika former av

behandling, fritidsaktiviteter,

utevistelser och förberedelser inför

frigivningen.

Sammanfattningsvis konstaterar

utskottet att innehållet i

verkställigheten under senare år

utvecklats och att utskottet varit

pådrivande i det arbetet.

Ansträngningarna härvidlag fortsätter

med den inrikning som utskottet angett

ovan. De tankegångar som framförs i

motion Ju901 innehåller alltså inget

nytt, och motionen bör inte föranleda

någon åtgärd från riksdagens sida.

Motionen avstyrks i denna del.

I motion Ju502 (m) förespråkas att

undervisning i svenska, utöver den nivå

som behövs för att klara

anstaltsvistelsen, inte bör ges till i

kriminalvårdsanstalt utländska intagna

som skall utvisas.

Justitieombudsmannen (JO) har i ett

ärende (dnr 4588-1994) behandlat en

fråga som gällde huruvida en utländsk

intagen med utvisningsbeslut kunde nekas

att få delta i annan utbildning vid

anstalten än i svenska för invandrare.

Enligt den intagne motiverade anstalten

sitt avslagsbeslut med att det svenska

undervisningssystemet inte är gångbart

utomlands och att de som skall stanna i

Sverige i första hand måste få del av

skolans begränsade resurser.

JO konstaterar i sitt beslut av den 26

september 1996 att en intagen med

gällande regler inte har någon

ovillkorlig rätt att bedriva de studier

som han önskar. I varje enskilt fall

måste den intagnes behov av studier

bedömas, liksom hans förutsättningar att

tillgodogöra sig studierna. Här måste,

anförs det, självfallet anstaltens

resurser också beaktas. JO uttalar dock

att det inte får förekomma generella

begränsningar i studiemöjligheterna för

en viss grupp intagna. Utredningen i

ärendet gav vid handen att det

förekommit generella begränsningar i

möjligheterna till studier för intagna i

den aktuella anstalten som skulle

utvisas efter avtjänat straff. JO var

kritisk till detta men fann inte

anledning vidta någon ytterligare åtgärd

i ärendet med hänsyn till att anstalten

vid tiden för beslutet omprövat sin

inställning till frågan.

Som nyss framgått finns bestämmelser

(10 § lagen om kriminalvård i anstalt)

om att intagen i kriminalvårdsanstalt

som har behov av undervisning eller

utbildning skall beredas sådan under

anstaltstiden, om det kan ske med hänsyn

till anstaltstidens längd och den

intagnes förutsättningar. Dessutom

måste, som JO anför, hänsyn tas till

anstaltens resurser.

Utskottet har från

Kriminalvårdsstyrelsen inhämtat att i

kriminalvårdsanstalt utländska intagna

med utvisningsbeslut har rätt att delta

i all utbildning som ges i anstalten

utom arbetsmarknadsutbildning. De

erhåller också utbildning i svenska för

invandrare. I en projektgrupp inom

Kriminalvårdsstyrelsen övervägs för

närvarande vilka särskilda behov av

språkutbildning som dessa utländska

intagna har. Kriminalvårdsstyrelsen

betonar i den här frågan Europarådets

minimiregler för intagna i anstalt där

det rekommenderas att

fängelsemyndigheterna bör ägna särskild

uppmärksamhet åt utbildning av dem som

är av utländskt ursprung.

Europarådets ministerkommitté antog den

26 juni 1987 en europeisk konvention

till förhindrande av tortyr och

omänsklig eller förnedrande behandling

eller bestraffning. Konventionen

innehåller procedurregler för bildandet

av en europeisk kommitté till

förhindrande av tortyr m.m. av

frihetsberövade personer. Den s.k.

Tortyrkommittén skall kunna besöka de

platser i konventionsstaterna där

personer som är berövade sin frihet är

placerade. Dess uppgift är att förebygga

olika former av kränkningar genom att

påtala brister, särskilt när det gäller

frihetsberövade personers rättigheter.

Kommittén kan rekommendera en stat att

genomföra tänkbara förbättringar men har

ingen rättskipande funktion. Sverige har

tillträtt konventionen (prop.

1987/88:133, JuU41, rskr. 392).

Från danska Justitieministeriet har

utskottet inhämtat att utländska intagna

i danska fängelser med utvisningsbeslut

inte tidigare gavs möjlighet till

studier i danska språket.

Tortyrkommittén ansåg att förbättringar

borde göras härvidlag genom att de

utländska intagna gavs tillfälle att

lära sig danska medan personalen borde

få möjligheter att lära sig utländska

språk. Numera erbjuds dessa intagna

undervisning i danska eller, om behov

finns, i engelska. I vissa fall erbjuds

undervisning i såväl engelska som

danska.

Utskottet har tidigare behandlat

motionsönskemål vari efterlysts

ansträngningar för att lindra

situationen för intagna utländska

medborgare som samtidigt dömts till

utvisning. I motionerna har pekats på

att dessa intagna bl.a. i regel inte får

permissioner samt att de har svårt med

kontakter inom anstalterna.

Utskottet har i dessa sammanhang (se

1989/90:JuU9 s. 8 f och där gjord

hänvisning) i sina av riksdagen godkända

betänkanden understrukit att det är av

största vikt att de problem som

utländska intagna har under

anstaltsvistelsen beaktas inom

kriminalvården både i det löpande

arbetet och mera långsiktigt t.ex. i

budget- och utvecklingsarbetet. Detta

arbete bör, ansåg utskottet, bedrivas i

en anda av humanitet och generositet,

och regelsystemet måste ges en nyanserad

tillämpning där principen om hänsyn till

samhällsskyddet alltid måste vägas mot

principen om likabehandling och mot

humanitetens krav.

Utskottet vidhåller denna uppfattning

och vill betona att studier i anstalt

utgör ett led i arbetet med att motverka

de skadliga följderna av

frihetsberövandet samt att förbereda den

intagne för tillvaron utanför anstalten.

Detta gäller, som JO understryker, alla

intagna i kriminalvårdsanstalt och det

får inte förekomma några generella

begränsningar härvidlag för en viss

grupp intagna. En annan sak är att det i

det enskilda fallet måste göras en

bedömning av den intagnes behov av

studier liksom hans förutsättningar att

tillgodogöra sig dem. Också anstaltens

resurser måste beaktas. Här måste dock

påpekas att en i svenska språket okunnig

utländsk intagen i normalfallet bör

beredas en sådan språkutbildning att han

kan klara en anstaltsvistelse. En annan

ordning skulle kunna leda till

svårigheter och störningar inom

anstalterna och medverka till en

isolering från personal och andra

intagna, vilket inte är önskvärt ur

några aspekter. Därtill kommer att

verksamheten inom kriminalvården

givetvis måste bedrivas inom de ramar

som Sverige på grund av internationella

förpliktelser har åtagit sig att

uppfylla. Av det anförda följer att

utskottet inte kan ställa sig bakom

kraven i motion Ju502. Motionen

avstyrks.

Utredning om frivårdens resursbehov

I motion Ju918 (mp) yrkas att regeringen

utreder vilka resursbehov frivården har

med anledning av det ökade ansvar som

lagts på frivården i samband med

införandet av samhällstjänst och

elektronisk övervakning.

Som framgått ovan utvidgades

försöksverksamheten med samhällstjänst

den 1 januari 1993 till att gälla hela

landet. Lagen om samhällstjänst har

också förlängts till utgången av år

1998.

Den 1 augusti 1994 påbörjades, som

inledningsvis redovisats, en tvåårig

försöksverksamhet med

intensivövervakning med elektronisk

kontroll. Försöksverksamheten, som

enligt den senaste förlängningen skall

upphöra vid utgången av år 1998, var

till en början geografiskt begränsad

till sex frivårdsdistrikt men skall från

den 1 januari 1997 utvidgas till att

gälla hela landet.

I propositionen i det sistnämnda

lagstiftningsärendet konstaterade

regeringen (prop. 1995/96:156 s. 29) att

det inte råder någon tvekan om att

utvidgningen kommer att ställa mycket

stora krav på kriminalvården och

särskilt på frivårdsmyndigheterna samt

att det torde föra med sig en betydande

förändring av kriminalvårdens verksamhet

där frivårdsmyndigheterna tillförs nya

arbetsuppgifter och därför behöver ökade

resurser. Mot denna bakgrund hade

regeringen redan i juni 1995 uppdragit

åt Kriminalvårdsstyrelsen att planera

utvidgningen. I uppdraget ingick bl.a.

att beräkna kostnaderna för genomförande

av en fortsatt utvidgad

försöksverksamhet.

Kriminalvårdsstyrelsen har också i

anslagsframställningen för år 1997

påpekat att bl.a. den utvidgade

verksamheten med elektronisk övervakning

medför ett ökat resursbehov för

frivården. Däremot nämns inte några

ytterligare resursbehov med anledning av

förlängningen av försöksverksamheten med

samhällstjänst.

I anledning av motionsönskemålet kan

utskottet konstatera att en utredning om

frivårdens resursbehov med anledning av

den utvidgade försöksverksamheten med

elektronisk övervakning genomfördes

redan innan regeringen föreslog en

utvidgning av verksamheten. Vidare vill

utskottet erinra om, vilket redovisats

tidigare i detta betänkande, att BRÅ har

fått i uppdrag att utvärdera det

inledande tvååriga försöket med

intensivövervakning med elektronisk

kontroll. Uppdraget kommer att

slutredovisas den 1 februari 1997. I

beslut den 10 oktober har regeringen

vidare uppdragit åt BRÅ att utvärdera

också den utvidgade försöksverksamheten.

Uppdraget skall slutredovisas senast den

1 april 1999. I uppdraget ingår bl.a.

att utvärdera de ekonomiska

konsekvenserna av att det under

försöksverksamheten varit möjligt att

ersätta en anstaltsvistelse med

intensivövervakning med elektronisk

kontroll.

Utskottet har vidare från

regeringskansliet och

Kriminalvårdsstyrelsen begärt

upplysningar om hur de nya kraven på

frivården bemötts ur resurssynpunkt.

Från Justitiedepartementet har

utskottet erfarit att några ytterligare

medel för kriminalvården inte beräknats

i denna del för kommande budgetår.

Kriminalvårdsstyrelsen har uppgivit att

frivården givetvis kommer att tilldelas

ökade resurser för att verksamheten med

den utökade försöksverksamheten med

elektronisk kontroll skall kunna fungera

med god kvalitet. De erforderliga medlen

kommer att omfördelas från

anstaltsorganisationen, som skall

krympas.

Utskottet vill för sin del understryka

vikten av att verksamheten inom

frivården när det gäller de nya

reaktionsformerna kan bedrivas under

gynnsamma förhållanden. Goda resultat av

försöksverksamheterna är, som utskottet

ser det, en förutsättning för att de nya

påföljdsformerna och en även i övrigt

ökad användning av frivårdspåföljderna

skall accepteras av allmänheten. Detta

är i sin tur nödvändigt för tilltron

till kriminalpolitiken.

Utskottet förutsätter att det inom

kriminalvården vid de prioriteringar som

måste göras avsätts erforderliga

resurser för frivården. Utskottet utgår

vidare från att regeringen i lämpligt

sammanhang, förslagsvis i samband med

den ekonomiska vårpropositionen,

redovisar utvecklingen på området för

riksdagen. Med dessa uttalanden får

motion Ju918 i nu behandlad del anses

tillgodosedd. Motionen avstyrks.

Kronofogdemyndigheterna

Inledning

Kronofogdemyndigheterna utgör

tillsammans med Riksskatteverket (RSV)

landets exekutionsväsende. RSV har den

övergripande ledningen och ansvaret för

verksamheten.

Kronofogdemyndigheterna är regionala

myndigheter för frågor om verkställighet

enligt utsökningsbalken (UB) och andra

författningar. Som verkställande

myndighet skall kronofogdemyndigheterna

enligt förordningen (1988:784) med

instruktion för exekutionsväsendet verka

för att betalningsförpliktelser och

andra förpliktelser, som kan bli föremål

för verkställighet, fullgörs i rätt tid.

Det övergripande målet för verksamheten

inom exekutionsväsendet - ett mål som

riksdagen godkänt - är att

kronofogdemyndigheternas uppgift som

verkställande myndigheter skall vara att

på uppdrag av borgenärer och andra

sökande reglera rättsanspråk som inte

kan regleras på frivillig väg. Vidare

skall kronofogdemyndigheterna genom

information och liknande förebyggande

åtgärder verka för att

betalningsförpliktelser och andra

förpliktelser som kan bli föremål för

verkställighet fullgörs frivilligt i

rätt tid och ordning. Kravet på skyndsam

handläggning och hög kvalitet i

utredningsarbetet i alla typer av mål

och ärenden hos kronofogdemyndigheterna

skall betonas.

Till frågor om verkställighet enligt UB

hör i första hand verkställighet av

domar och andra exekutionstitlar.

Kronofogdemyndigheterna verkställer

också beslut om avhysning och annan

handräckning. Till

kronofogdemyndigheternas uppgifter hör

även att svara för exekutiv försäljning

av bl.a. fast egendom. Utöver de

exekutiva uppgifterna enligt UB har, som

nämnts, kronofogdemyndigheterna att

handlägga verkställighetsärenden enligt

vissa andra författningar, t.ex. lagen

(1978:880) om betalningssäkring för

skatter, tullar och avgifter samt mål om

etertagande av gods som köpts på kredit

enligt konsumentkreditlagen (1992:830)

och lagen (1978:599) om avbetalningsköp

mellan näringsidkare.

Kronofogdemyndigheterna är också med ett

fåtal undantag tillsynsmyndigheter i

konkurs. Sedan den 1 januari 1992

handlägger kronofogdemyndigheterna

vidare den summariska processen, dvs.

mål enligt lagen (1990:746) om

betalningsföreläggande och handräckning.

Under senare år har ett flertal

förändringar vidtagits på

exekutionsrättens område som haft

inverkan på kronofogdemyndigheternas

verksamhet. Sålunda har

kronofogdemyndigheterna fått nya

uppgifter genom den skuldsaneringslag

som trädde i kraft den 1 juli 1994.

Lagen innebär att huvuddelen av arbetet

med utredning m.m. i ärenden om

skuldsanering skall skötas av

kronofogdemyndigheterna. Vidare har

riksdagen beslutat om en reformerad

löneexekution och målhantering hos

kronofogdemyndigheterna. Reformen, som

trädde i kraft den 1 april 1996, innebär

att de tidigare formerna för

löneexekution, utmätning av lön och

införsel i lön, slagits samman till ett

enhetligt system, så att all

löneexekution numera sker genom

utmätning.

Anslaget till Kronofogdemyndigheterna

Över anslaget till

Kronofogdemyndigheterna finansieras all

verksamhet som bedrivs av

kronofogdemyndigheterna, liksom även det

teknikstöd för verksamheten som

tillhandahålls av eller genom den

användarfinansierade resultatenheten

DataService vid RSV. Visst

utvecklingsarbete på det tekniska

området och RSV:s uppgifter som central

förvaltningsmyndighet inom

kronofogdemyndigheternas

verksamhetsområde finansieras dock över

anslaget till RSV.

Regeringen anför i propositionen att

kronofogdemyndigheterna under de första

åren på 1990-talet utsattes för stora

påfrestningar till följd av den kraftiga

ökningen av antalet mål och ärenden inom

alla delar av verksamheten. Särskilda

svårigheter uppstod till följd av att

denna ökning sammanföll i tiden med att

kronofogdemyndigheterna övertog ansvaret

för den summariska processen från

tingsrätterna den 1 januari 1992. Även

om verksamheten tack vare

rationaliseringsåtgärder och vissa

resurstillskott har kunnat bedrivas på

ett i huvudsak tillfredsställande sätt

trots de stora volymökningarna, har det

enligt regeringen varit ofrånkomligt att

det inom vissa områden funnits

svårigheter att upprätthålla önskvärd

kvalitet.

Under de två senaste verksamhetsåren

har, anförs det vidare, mål- och

ärendemängden inom flera av

verksamhetsgrenarna stagnerat och även

minskat. Tydligast är minskningen vad

gäller den summariska processen. Mot

denna bakgrund ser regeringen det som en

särskilt angelägen uppgift att återföra

de resurser till indrivningsverksamheten

som tillfälligt disponerats för andra

ändamål. Verksamhetsmålen för

indrivningen hänför sig dels till

utredningstiden, dels till kvaliteten i

utredningarna. Enligt

budgetpropositionen återstod vad gäller

utredningstiderna vid utgången av

1994/95 ännu mycket att göra för att nå

syftet att utredningstiden skall vara

högst tre månader i enskilda mål med

begränsad tillgångsundersökning och

allmänna mål där insatserna begränsats

på motsvarande sätt. Under år 1997 bör

enligt regeringen i dessa mål

inriktningen vara att förkorta

utredningstiden jämfört med år 1996,

utan att kvaliteten på utredningarna

försämras. I övriga mål skall den

genomsnittliga utredningsinsatsen öka,

samtidigt som handläggningstiden hålls

nere även i dessa mål. Regeringen ser

det vidare som mycket angeläget att få

ned handläggningstiderna i den exekutiva

fastighetsförsäljningen. Balanserna är

också stora på konkurstillsynens område.

Vad gäller betalningsföreläggande och

handräckning är enligt regeringen

svårigheterna att få svarandena delgivna

det största problemet.

Regeringen konstaterar att de villkor

vad gäller mål- och ärendevolymer som

ställts upp för de besparingar som

beslutades med anledning av 1995 års

budgetproposition hittills har

uppfyllts.

Utskottet vill i linje med vad

lagutskottet uttalade vid behandlingen

av budgeten för kronofogdemyndigheterna

för innevarande budgetår framhålla

vikten av en effektiv indrivning av

skulder (se 1994/95:LU23). Utskottet

vill också återigen kraftigt understryka

kronofogdemyndigheternas betydelsefulla

roll i kampen mot den ekonomiska

brottsligheten. Detta gäller inte minst

specialindrivningsenheterna som arbetar

med kvalificerade fall av

skatteundandragande och andra svåra

indrivningsfall.

Utskottet ser också med

tillfredsställelse på de initiativ som

tagits för att förbättra kvaliteten i

indrivningsarbetet och förkorta

handläggningstiderna i den exekutiva

fastighetsföräljningen. Av betydelse för

en mer rationell hantering i

kronofogdemyndigheternas verksamhet är

vidare den reformerade löneexekution och

målhantering hos kronofogdemyndigheterna

som trätt i kraft den 1 april i år.

I budgetpropositionen föreslår

regeringen att till

kronofogdemyndigheterna anvisas ett

ramanslag på 1 298 135 000 kr.

I motion Ju923 (v) föreslås en ökning

av anslaget med 35 miljoner kronor, i

första hand för ekobrottsbekämpning.

Anslagsyrkandena behandlas ovan i

avsnittet Utgiftsramen och anslagen.

Kronofogdemyndigheternas regionindelning

Gällande ordning och förändringsarbete

Det finns i dag 24 kronofogdemyndigheter

med verksamhet på ca 95 orter.

Indelningen av kronofogdemyndigheterna

är knuten till länsindelningen. I

proposition 1996/97:1 anför regeringen

att många av myndigheterna i den

länsanknutna organisationen är så små

att de inte ger tillräckligt underlag

för att handha olika interna

stödfunktioner på ett kostnadseffektivt

sätt. De mindre myndigheterna har också

svårt att bygga upp och vidmakthålla

tillräcklig kompetens för vissa

operativa funktioner där kravet på

specialistkunnande är stort men

arbetsvolymerna små i förhållande till

myndigheternas huvudsakliga uppgift -

indrivningsarbetet. Vad gäller de

interna stödfunktionerna har

kompetenskraven ökat, bl.a. beroende på

ett större behov av anpassning till ny

teknik m.m. och skärpta krav på

uppföljning och analys av verksamheten.

Det är sådana ökade krav, liksom

nödvändigheten att bevara och även

utveckla sakverksamheten trots kravet på

besparingar, som enligt propositionen

har tvingat fram nya lösningar. Genom

beslut av RSV genomfördes sålunda

fr.o.m. den 1 juli 1994 s.k. ordnad

samverkan varigenom landets

kronofogdemyndigheter grupperades i åtta

samverkansområden. I vart och ett av

dessa utsågs en av myndigheterna till

samordningsmyndighet och till denna

koncentrerades för området gemensamma

resurser för stödfunktionerna och viss

kompetens för de smala operativa

funktionerna, såsom

fastighetsförsäljning och

specialindrivning.

I propositionen anförs att

samverkansmodellen otvivelaktigt gett

vissa fördelar från bl.a. kompetens- och

styrningssynpunkt. En avgörande svaghet

med modellen är emellertid att cheferna

för samordningsmyndigheterna inte har

samma befogenheter i det eller de län

som ingår i området som de har i sitt

eget län. Detta medför enligt regeringen

att samordningen inom området blir

resurskrävande, och den återverkar också

negativt på RSV:s styrning av

verksamheten.

Mot bakgrund av de svagheter hos

samverkansmodellen som konstaterats

redovisade RSV på regeringens uppdrag i

sin fördjupade anslagsframställning för

budgetåren 1997-1999 ett förslag till ny

organisation för kronofogdemyndigheterna

med färre myndigheter. Förslaget innebar

att vart och ett av samverkansområdena

bildar en kronofogdemyndighet fr.o.m.

den 1 januari 1997. Sätesorter för de

nya myndigheterna skulle enligt

förslaget vara de orter som i dag är

sätesorter för samordningsmyndigheterna.

Regeringen delar uppfattningen att det

bör bildas större och färre myndigheter,

och anser i likhet med RSV att

indelningen i samverkansområden i

huvudsak bör följas. Förutsättningarna

påverkas emellertid av den förändring

som nyligen har beslutats om

länsindelningen. Genom bildandet av

Skåne län skapas en bärkraftig region i

Södra Sverige utan att man behöver

frångå länsindelningen. Regionen bör

således omfatta Skåne län. Det som nu

har sagts innebär enligt regeringen att

vissa justeringar i RSV:s förslag är

nödvändiga. Jämfört med indelningen i

samverkansområden medför ändringarna

framför allt den fördelen att

storleksspannet mellan regionerna blir

mindre än mellan dessa områden. Inte

minst av hänsyn till personalen bör

enligt regeringen så långt det är

möjligt samordningsmyndigheternas

centralorter göras till sätesorter för

de nya myndigheterna.

Regeringens förslag innebär att det

fr.o.m. den 1 januari 1997 för

Norrbottens och Västerbottens län bildas

en myndighet med Umeå som sätesort, för

Gävleborgs, Västernorrlands och

Jämtlands län en myndighet med Härnösand

som sätesort, för Värmlands, Örebro och

Dalarnas län en myndighet med Falun som

sätesort, för Stockholms och Gotlands

län en myndighet med Stockholm som

sätesort, för Uppsala, Södermanlands och

Västmanlands län en myndighet med

Eskilstuna som sätesort, för

Östergötlands och Jönköpings län en

myndighet med Jönköping som sätesort,

för Hallands, Göteborgs och Bohus,

Älvsborgs och Skaraborgs län en

myndighet där åtminstone tills vidare

Göteborg skall vara sätesort, för

Kronobergs, Kalmar och Blekinge län en

myndighet med Kalmar som sätesort samt

för Skåne län en myndighet med Malmö som

sätesort.

Enligt propositionen ingår det i det

pågående utredningsarbetet att utarbeta

ett underlag om lokaliseringen av

regional förvaltning i ett nytt

västsvenskt län (dir. 1996:59). Det

finns därför inte förutsättningar att nu

ta slutgiltig ställning beträffande

sätesorten för den nya myndigheten i

Västsverige.

I propositionen lämnas också förslag

till vissa lagändringar som

genomförandet av den nya organisationen

kräver. Bl.a. föreslås ett bemyndigande

för regeringen att föreskriva vilka

tingsrätter inom kronofogdemyndighetens

verksamhetsområde, dvs. regionen, som är

behöriga att pröva överklagande av

kronofogdemyndighetens beslut. Vidare

innebär förslaget att alla

kronofogdemyndigheter är

tillsynsmyndigheter i konkurs.

Motioner m.m.

Regeringens bedömning och förslag

beträffande regionindelningen har

föranlett elva motioner. Enligt de

flesta motioner, nämligen Ju402 (c),

Ju601 (s), Ju603 (s), Ju604 (s), Ju605

(v), Ju607 (s) och Ju610 (c) bör

regionindelningen skjutas upp. Det

huvudsakliga skälet härtill är att ett

samlat grepp bör tas på den geografiska

indelningen av olika sektorer av

offentlig verksamhet, och att en sådan

mer allmän översyn inte bör föregripas

genom att kronofogdemyndigheternas

indelning nu bestäms. I stora drag samma

inriktning har motion Ju611 (m, fp).

Flera av motionerna innehåller

alternativa yrkanden för det fall region-

indelningen inte skjuts på framtiden.

Sålunda bör enligt motionerna Ju601,

Ju604, Ju605, Ju607 och Ju610 i andra

hand Gävleborgs län och Dalarnas län

bilda en region med Gävle som sätesort,

vilket är i överensstämmelse med RSV:s

förslag. Samma inriktning har motionerna

Ju609 (m) och Ju611 (m, fp). I

sistnämnda motion anförs dessutom att

Karlstad bör vara sätesort i en region

som omfattar Värmlands län och Örebro

län. I Ju604 framhålls däremot att

Örebro bör vara sätesort i sistnämnda

region. De nu nämnda motionsyrkandena

innebär att det bildas tio

regionmyndigheter i stället för nio

enligt regeringens förslag.

Enligt två motioner, Ju606 (m) och

Ju608 (s), bör Västerås vara sätesort i

regionen Uppsala län, Södermanlands län

och Västmanlands län, i stället för

Eskilstuna som regeringen föreslår.

I frågan om regionindelning har också

en utfrågning ägt rum i utskottet med

företrädare för Riksskatteverket,

Kronofogdemyndigheten i Malmöhus län,

Kronofogdemyndigheten i Norrbottens län,

JUSEK, Statstjänstemannaförbundet,

Föreningen Sveriges kronofogdar och

Föreningen ekonomer inom

exekutionsväsendet.

Vidare har skrivelser inkommit till

utskottet från styrelsen för

Kronofogdemyndigheten i Västmanlands

län, länskronodirektören vid

Kronofogdemyndigheten i Gävleborgs län,

fackklubbar vid sistnämnda myndighet

respektive från landshövdingen i

Jämtlands län.

Regionindelning inom rättsväsendet m.m.

Inom polisväsendet är Rikspolisstyrelsen

central förvaltningsmyndighet.

Länsstyrelsen är högsta polisorgan i

länet och bestämmer bl.a. verksamhetens

huvudsakliga inriktning, indelningen i

polisdistrikt, polismyndigheternas

grundläggande organisation och

fördelningen av medel inom länets

polisorganisation. I varje polisdistrikt

finnns en polismyndighet som ansvarar

för polisverksamheten inom distriktet.

Den lokala polisorganisationen består av

för närvarande 43 polismyndigheter.

Åklagarväsendet är sedan den 1 juli

1996 indelat i sju åklagardistrikt med

en åklagarmyndighet, som också är

kansliort, i varje distrikt enligt

följande. Åklagarmyndigheten i Stockholm

omfattar Stockholms län och Gotlands

län. Åklagarmyndigheten i Västerås

omfattar Uppsala län, Värmlands län,

Örebro län, Västmanlands län,

Kopparbergs län och Gävleborgs län.

Åklagarmyndigheten i Linköping omfattar

Södermanlands län, Östergötlands län,

Jönköpings län, Kronobergs län och

Kalmar län. Åklagarmyndigheten i Malmö

omfattar Blekinge län, Kristianstads län

och Malmöhus län. Åklagarmyndigheten i

Göteborg omfattar Hallands län,

Göteborgs och Bohus län, Älvsborgs län

och Skaraborgs län. Åklagarmyndigheten i

Sundsvall omfattar Västernorrlands län

och Jämtlands län. Åklagarmyndigheten i

Umeå, slutligen, omfattar Västerbottens

län och Norrbottens län.

Åklagarmyndigheterna har i huvudsak

administrativa uppgifter och ansvar för

ledning och tillsyn över verksamheten.

Till varje myndighet är ett antal

åklagarkamrar, där den operativa

brottsbeivrande verksamheten är förlagd,

knutna. Riksåklagaren bestämmer om

åklagarkamrarnas antal (f.n. 42 st) och

lokalisering och på vilka övriga orter

åklagarverksamhet skall bedrivas. Med

några undantag finns en åklagarkammare

per län; i storstadsområdena finns dock

flera kammare med viss ämnesuppdelning.

Syftet med den nyligen genomförda

reformen av åklagarväsendet är att öka

flexibiliteten i åklagarverksamheten så

att denna lättare skall kunna anpassa

sig till verksamheten inom

domstolsväsendet och rättsväsendet i

övrigt.

Det svenska domstolsväsendet består av

två huvudsakligen parallella

organisationer, de allmänna domstolarna

och de allmänna förvaltningsdomstolarna.

De allmänna domstolarna utgörs av 97

tingsrätter i första instans, sex

hovrätter i andra instans och Högsta

domstolen som slutinstans. De allmänna

förvaltningsdomstolarna består av 24

länsrätter i första instans, fyra

kammarrätter i andra instans och

Regeringsrätten som högsta allmänna

förvaltningsdomstol.

Tingsrätterna kan sägas vara ojämnt

spridda över landet. De ligger mycket

tätt i landets södra och tättbefolkade

delar medan de ligger glest i norr.

Många tingsrätter har också tingsställen

utanför sin kansliort där förhandlingar,

främst i brottmål, äger rum med viss

regelbundenhet.

Hovrätterna har följande domkretsar.

Svea hovrätt: Stockholms, Uppsala,

Södermanlands, Gotlands, Västmanlands

och Kopparbergs län, Göta hovrätt:

Östergötlands, Jönköpings, Kronobergs,

Kalmar, Skaraborgs och Örebro län,

Hovrätten över Skåne och Blekinge:

Blekinge, Kristianstads och Malmöhus

län, Hovrätten för Västra Sverige:

Hallands, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs

och Värmlands län, Hovrätten för Nedre

Norrland: Gävleborgs, Västernorrlands

och Jämtlands län samt Hovrätten för

Övre Norrland: Västerbottens och

Norrbottens län.

Länsrätterna är genomgående

lokaliserade till landets residensstäder

och har länet som domkrets.

Kammarrätternas domkretsar är följande.

Domkretsen för Kammarrätten i Stockholm

omfattar Stockholms, Uppsala,

Södermanlands, Gotlands och Västmanlands

län. Domkretsen för Kammarrätten i

Göteborg omfattar Kristianstads,

Malmöhus, Hallands, Göteborgs och Bohus,

Älvsborgs och Värmlands län. Domkretsen

för Kammarrätten i Sundsvall omfattar

Kopparbergs, Gävleborgs,

Västernorrlands, Jämtlands,

Västerbottens och Norrbottens län.

Domkretsen för Kammarrätten i Jönköping

omfattar Östergötlands, Jönköpings,

Kronobergs, Kalmar, Blekinge, Skaraborgs

och Örebro län.

För närvarande pågår en översyn av

domstolsorganisationen (dir. 1995:102).

En utgångspunkt för arbetet är att

antalet domstolar på lokalnivå skall

minskas. Även antalet överinstanser och

samverkan mellan de olika

domstolstyperna övervägs inom ramen för

utredningsarbetet.

På kriminalvårdens område är

Kriminalvårdsstyrelsen central

förvaltningsmyndighet för all

kriminalvårdsverksamhet. Styrelsen är

chefsmyndighet för sju geografiskt

indelade regioner som var och en

omfattar anstalter, häkten och

frivårdsmyndigheter. De sju

regionmyndigheternas huvuduppgifter är

att leda kriminalvården i regionerna

enligt Kriminalvårdsstyrelsens

riktlinjer, stödja verksamheten vid de

lokala myndigheterna och utöva tillsyn

över deras verksamhet.

Regionmyndigheterna har följande

verksamhetsområden. Region Stockholm

omfattar Stockholms län, region

Norrköping omfattar Södermanlands län,

Östergötlands län, Kalmar län och

Gotlands län. Region Malmö omfattar

Kronobergs län, Blekinge län,

Kristianstads län och Malmöhus län.

Region Göteborg omfattar Jönköpings län,

Hallands län, Göteborgs och Bohus län,

Älvsborgs län och Skaraborgs län. Region

Örebro omfattar Uppsala län, Värmlands

län, Örebro län, Västmanlands län och

Kopparbergs län. Region Härnösand

omfattar Gävleborgs län, Västernorrlands

län och Jämtlands län. Region Umeå

omfattar Västerbottens län och

Norrbottens län.

Enligt ett förslag från

Kriminalvårdsstyrelsen som för

närvarande övervägs inom regeringen

skall Umeåregionen läggas ned och

Västerbottens län och Norrbottens län

föras till Härnösandsregionen.

I sammanhanget kan det vara lämpligt

att också redovisa huvuddragen av

skatteförvaltningens regionala

organisation.

Inom skatteförvaltningen svarar RSV för

den centrala ledningen. På regional nivå

finns 24 skattemyndigheter med

sammanlagt 131 lokala skattekontor. I

dag finns sålunda en skattemyndighet i

varje län. Vid de lokala skattekontoren

handhas förutom beskattning även

folkbokföring och fastighetstaxering.

RSV redovisar i sin

anslagsframställning en avsikt att

utreda bl.a. huruvida

skatteförvaltningen i framtiden kan

utgöra en enda myndighet, i vilken

utsträckning vissa arbetsuppgifter kan

koncentreras till en eller flera platser

i landet och om det finns alternativ

till den nuvarande uppbyggnaden baserad

på länsindelningen.

Det kan här också vara på sin plats att

nämna att Riksrevisionsverket inom ramen

för sin effektivitetsrevision granskat

den s.k. rättskedjan, dvs. verksamheten

inom de fyra myndighetsområdena polis,

åklagare, domstol och kriminalvård.

Resultatet av granskningen har nyligen

redovisats i rapporten (RRV 1996:63)

Rättskedjan. Av denna framgår bl.a. att

den lokala geografiska indelningen av de

fyra myndighetsområdena inte är

samordnad trots det i vissa fall starka

behovet av samverkan. I rapporten lämnas

bl.a. vissa rekommendationer om hur en

förbättrad samordning av rättsväsendet

kan åstadkommas.

Frågor om den regionala

samhällsorganisationen är föremål för

överväganden i olika sammanhang sedan

flera år tillbaka. Sålunda tillkallades

år 1992 en parlamentarisk kommitté med

uppgift att utforma förslag om den

offentliga verksamhetens uppbyggnad och

indelning på regional nivå. Kommittén,

som fick namnet Regionberedningen,

presenterade år 1993 delbetänkandet (SOU

1993:97) Västsverige och Skåne -

regioner i förändring. Betänkandet har

remissbehandlats. I mars 1995 lämnade

Regionberedningen sitt slutbetänkande

(SOU 1995:27) Regional framtid. Även

detta betänkande har remissbehandlats.

För närvarande ligger på riksdagens

bord regeringens proposition 1996/97:36

om den regionala samhällsorganisationen.

I propositionen, som bygger på bl.a.

Regionberedningens överväganden,

föreslås att en försöksverksamhet med

ändrad regional ansvarsfördelning

genomförs i Kalmar, Gotlands, Skåne och

Jämtlands län fram till utgången av år

2002. Syftet med försöksverksamheten är

att utveckla former för en bättre

demokratisk förankring av det regionala

utvecklingsarbetet. I propositionen

behandlar regeringen också vissa frågor

om länsstyrelsernas roll och

organisation. I fråga om länsindelningen

i västra Sverige avser regeringen att

återkomma till riksdagen under våren

1997.

Under hösten 1995 tillkallades en

särskild utredare för att kartlägga och

analysera de regionala konsekvenserna av

förändringar i den statliga sektorn.

Enligt direktiven (dir. 1995:144) skall

utredaren bl.a. belysa i vad mån

utvecklingen påverkat strävan till

samordning och samplanering av statliga

resurser både i ett nationellt och i ett

regionalt perspektiv. I sammanhanget bör

även belysas hur olika organisatoriska

lösningar och geografiska indelningar

som valts påverkat

samordningsmöjligheterna. Utredaren

skall också göra en bedömning av den

framtida utvecklingen av den statliga

sektorns olika delar och de regionala

konsekvenserna därav. Utredaren skall

redovisa sitt uppdrag senast den 30

november 1996.

Som en del i det i föregående stycke

nämnda uppdraget har regeringen nyligen

uppdragit åt Statskontoret att kartlägga

sysselsättnings- och

organisationsförändringar inom statliga

myndigheter ur ett regionalt perspektiv.

Statskontoret skall rapportera

kartläggningens resultat till regeringen

senast den 1 mars 1997 och omfatta

perioden 1995 till 1997.

En annan utredning som bör nämnas i

sammanhanget är den likaledes år 1995

tillkallade Kommissionen om den statliga

förvaltningens uppgifter och

organisation - Förvaltningspolitiska

kommissionen. Denna har till uppgift att

göra en analys av om nuvarande former

för organisation och styrning av statlig

förvaltning och verksamhet är

ändamålsenliga i förhållande till de

uppgifter och mål som fastlagts av

regering och riksdag (dir. 1995:93).

Kommissionen skall också lämna

synpunkter på hur det långsiktiga

arbetet med strukturförändringar i den

statliga förvaltningen bör bedrivas.

Kommissionen beräknas avsluta sitt

arbete senast den 31 december 1996.

Överväganden

Utskottet vill för sin del framhålla

nödvändigheten av en effektiv och

rationell organisation av offentlig

verksamhet som innebär en så bra

resursanvändning som möjligt och att

erforderliga besparingar kan genomföras

utan negativ inverkan på verksamheten

som sådan. Det sagda gäller naturligtvis

även rättsväsendet och här pågår också

sedan flera år tillbaka ett intensivt

reformarbete. Förändringsarbetet gäller

såväl myndigheternas ärendehantering och

administration som den geografiska

organisationen på regional och lokal

nivå. För kronofogdemyndigheternas del

är nu frågan om regionindelning särskilt

aktuell.

Utskottet vill inte motsäga de

påståenden som gjorts i vissa sammanhang

om att den geografiska indelningen av

rättsväsendets olika myndighetsområden

inte är tillfredsställande samordnad.

Utskottet har också förståelse för de

önskemål som framförs i flera av de nu

aktuella motionerna om behovet av en

övergripande och samlad syn på

regionindelning av skilda verksamheter

inom rättsväsendet. I flera avseenden

har de olika myndighetsområdena

beröringspunkter med varandra och de

problem och frågor som uppkommer i

verksamheten är många gånger gemensamma.

Utskottet vill därför understryka vikten

av att vid organisationsförändringar

beakta behovet av geografisk närhet

mellan myndigheterna och av en god

samordning över huvud taget i fråga om

rättsväsendets indelning på lokal nivå.

Det nu anförda talar i viss mån för att

man, som förordas i flera motioner,

väntar med en

regionindelning av

kronofogdemyndigheterna för att

åstadkomma en bättre sådan samordning.

Enligt utskottets mening finns det

emellertid tecken på att myndigheterna

har blivit bättre när det gäller att

samverka vid förändringsarbete. Här vill

utskottet också peka på de olika

överväganden om den regionala

samhällsorganisationen som pågår sedan

en tid tillbaka och som är uttryck för

ett mer övergripande synsätt i dessa

frågor. Det går inte heller att helt

bortse från de skilda

myndighetstraditioner och behov som

trots allt finns och som kan motivera

vissa variationer i de valda

organisatoriska lösningarna och

särskilda tidtabeller för dessas

genomförande. Man kan därvid konstatera

att exempelvis åklagarväsendet redan

genomfört sin omorganisation medan den

framtida domstolsorganisationen är

föremål för en pågående särskild

utredning. Utskottet vill också anmärka

att en långtgående samordning i sig

skulle kunna medföra en kraftfull

centralisering på regional och lokal

nivå; det är inte säkert att detta

alltid är lämpligt.

Vad särskilt gäller

kronofogdemyndigheterna har

organisationen och den geografiska

indelningen länge varit föremål för

utredning och provisoriska lösningar.

Det synes här föreligga ett starkt

behov, vilket inte minst framkommit vid

den utfrågning som ägt rum inför

utskottet med olika representanter för

exekutionsväsendet, av att få

organisationen fastlagd mer beständigt.

Härav skulle följa stabilitet i

verksamheten och bättre möjligheter att

planera för framtiden. Som regeringen

framhåller föreligger också uppenbara

brister, framför allt i

ledningsfunktionen, beträffande den

nuvarande samverkansorganisationen,

brister som bör åtgärdas så snart som

möjligt.

Sammantaget anser utskottet sålunda att

förutsättningar föreligger att genomföra

en regionindelning av

kronofogdemyndigheterna fr.o.m. den 1

januari 1997.

När det sedan gäller den närmare

utformningen av regionerna och vilka

huvudorter som skall finnas vill

utskottet peka på att regeringens

förslag innebär ganska omfattande

förändringar av den gällande indelningen

i samverkansområden och sålunda också i

förhållande till RSV:s förslag. Till

viss del är det fråga om justeringar

till följd av att det fr.o.m. den 1

januari 1997 bildas ett Skåne län av

nuvarande Malmöhus län och Kristianstads

län. Utskottet finner inte någon

anledning att ifrågasätta det

huvudsakliga motivet bakom regeringens

ställningstagande, nämligen att

ändringarna jämfört med indelningen i

samverkansområden medför den fördelen

att storleksspannet mellan regionerna

blir mindre. I vissa särskilda avseenden

vill utskottet emellertid resa

invändningar mot regeringens bedömning.

Sålunda anser utskottet, i likhet med

ett flertal motionärer, att regeringen

inte presenterat tillräckligt vägande

skäl för att på sätt som föreslås

splittra upp samverkansområdet Dalarnas

län och Gävleborgs län och frånta Gävle

status som huvudort. Ett bibehållande i

den nya regionindelningen av

samverkansområdena Dalarnas län och

Gävleborgs län med Gävle som sätesort

respektive Västernorrlands län och

Jämtlands län med Härnösand som sätesort

svarar enligt utskottet bättre mot de

geografiska avstånden och utgör över

huvud taget en lämpligare indelning.

Gävle har också inrättat sig som

samordningsmyndighet och inte

ifrågasatts som sätesort i RSV:s

förslag. Utskottets ståndpunkt

innefattar vidare att en lämplig region

bildas av Värmlands län och Örebro län

med Karlstad som sätesort.

Sammanfattningsvis innebär vad utskottet

förordar att det bildas tio regioner,

vilka överlag får anses storleksmässigt

lämpliga som kronofogdemyndigheter.

Utskottet har, utöver vad utskottet nu

uttalat, inga invändningar mot

regeringens förslag till regionindelning

eller särskilda synpunkter att framföra

i detta sammanhang.

Vad utskottet sålunda anfört bör

riksdagen med anledning av motionerna

Ju601, Ju604, Ju605, Ju607, Ju609, Ju610

och Ju611 samt med avslag på Ju402 i

aktuell del, Ju603, Ju606 och Ju608

övriga motioner i aktuella delar som sin

mening ge regeringen till känna.

Utskottet har slutligen inga erinringar

mot de lagförslag som regeringen lämnar

i syfte att genomföra den nya

organisationen.

En obeståndsmyndighet

I detta sammanhang behandlar utskottet

också en motion om att samhällets

insatser bör samordnas på

obeståndsområdet. Enligt motion Ju602

(fp) sker en sådan samordning lämpligast

genom att man inrättar en särskild

obeståndsmyndighet som får till uppgift

att ha hand om konkurs- och ackords-

ärenden, frågor om

företagsrekonstruktion och skuldsanering

samt hanter-ingen av lönegarantin.

Utskottet vill erinra om att en motion

med samma innehåll prövades av

lagutskottet våren 1996 i samband med

riksdagens behandling av en lag om

företagsrekonstruktion. I betänkandet i

ärendet avstyrkte lagutskottet motionen

med hänvisning till pågående beredning

inom Justitiedepartementet av frågor om

konkursförvaltningens organisation och

tillsynsverksamheten, och riksdagen

följde utskottet (1995/96:LU11, rskr.

279). Utskottet kan för sin del

konstatera att beredning alltjämt pågår

inom Justitiedepartementet av frågor om

konkurshanteringen i stort. Med hänsyn

härtill anser utskottet även nu att

riksdagen, i avvaktan på resultatet av

denna beredning, inte bör vidta några

särskilda åtgärder med anledning av

motionsönskemålen. Motion Ju602 avstyrks

sålunda i aktuell del.

Brottsförebyggande rådet

Inledning

Brottsförebyggandet rådet (BRÅ) är ett

kvalificerat expertorgan under

regeringen. Rådets övergripande mål är

att främja brottsförebyggande insatser

genom att arbeta med utveckling,

utvärdering, tillämpad forskning och

information inom det kriminalpolitiska

området och därigenom bidra till att

minska brottsligheten och öka människors

trygghet i samhället. Viktiga inslag i

verksamheten är att ta fram underlag

till regeringen för åtgärder och

prioriteringar i det kriminalpolitiska

arbetet, utvärdering av vidtagna

åtgärder samt stöd till lokalt

brottsförebyggande arbete. BRÅ:s

uppgifter finns närmare angivna i dess

instruktion (SFS 1993:669).

Anslaget till BRÅ

Regeringen föreslår i

budgetpropositionen att riksdagen till

Brottsförebyggande rådet anvisar ett

ramanslag på 25 355 000 kr.

Anslagsyrkandet behandlas ovan i

avsnittet Utgiftsramen och anslagen.

BRÅ:s inriktning

Frågan om BRÅ:s verksamhetsinriktning

tas upp i två motioner. Yrkandena

redovisas nedan.

BRÅ inrättades år 1974 och avsikten var

att rådet skulle fungera som ett

samordnande aktions- och

informationsorgan (prop. 1974:1 bil. 4,

JuU 1974:10, rskr. 183, SFS 1974:400).

Redan från början bedrevs dock vid rådet

en omfattande forskning. De första åren

efter sin tillkomst fungerade BRÅ som

ett kriminalpolitiskt utrednings- och

aktionsorgan men verksamheten ändrade

successivt karaktär och hade under många

år sin tyngdpunkt i mer grundläggande

kriminologisk forskning. I slutet av 80-

talet utvecklades BRÅ till ett FoU-organ

genom att den tillämpade forskningen och

utvecklingsarbetet efter hand gavs allt

större utrymme. Inom BRÅ bedrevs också

viss kontinuerlig basforskning inom

olika områden.

BRÅ har varit föremål för översyn vid

tre tillfällen. Samtliga översyner har

resulterat i nya instruktioner (SFS

1982:787, 1988:1223 och 1993:669).

Den senaste översynen ägde rum år 1992

då en särskild utredare av regeringen

gavs i uppdrag att göra en översyn av

den kriminologiska och kriminalpolitiska

forskningen m.m. Enligt uppdraget skulle

utredaren se över hur de resurser för

kriminologisk/kriminalpolitisk forskning

som disponerades av bl.a. BRÅ bäst kunde

utnyttjas för en verksamhet av hög

vetenskaplig kvalitet och

samhällsrelevans. En utgångspunkt för

uppdraget var att behovet av

kriminologisk och kriminalpolitisk

forskning borde ses i ett övergripande

nationellt perspektiv och innefatta

såväl den forskning som bedrevs vid BRÅ,

Kriminalvårdsstyrelsen och

polishögskolan liksom den forskning som

bedrevs vid universiteten med resurser

som fördelades av forskningsråden inom

Utbildningsdepartementets

verksamhetsområde. En avsikt med

översynen var att belysa hur den

aktuella forskningen kunde förstärkas,

bl.a. genom en bättre samordning.

Den särskilde utredaren redovisade sitt

arbete i betänkandet (SOU 1992:80)

Kriminologisk och kriminalpolitisk

forskning. I betänkandet kartlade

utredaren den forskning och

utredningsverksamhet som bedrevs inom

universitet och högskolor och vid de

s.k. sektorsmyndigheterna (BRÅ,

Kriminalvårdsstyrelsen,

Rikspolisstyrelsen och

Rättsmedicinalverket), liksom hur denna

verksamhet finansierades. Enligt

utredarens uppfattning borde resurserna

lämpligen fördelas så att hälften lades

på grundläggande forskning inom

universitet och högskolor och hälften på

tillämpad forskning och på

utvecklingsarbete vid sektorsorganen.

Utredaren lämnade också olika förslag om

BRÅ:s framtid.

Regeringen anförde i 1993 års

forskningsproposition (1992/93:170 s.

76) att en utgångspunkt för dess

överväganden när det gällde BRÅ:s

verksamhet var att tyngdpunkten och

därmed resurserna vad avser

grundforskningen borde koncentreras till

universitet och högskolor. BRÅ borde

utvecklas till ett kvalificerat

expertorgan i kriminalpolitiska frågor

under regeringen. Detta innebar att BRÅ

skulle få en delvis ny roll i fråga om

utvecklingsarbete, utvärdering och

tillämpad forskning. BRÅ skulle i sin

framtida roll, förutom att fokusera på

utveckling och utvärdering inom det

kriminalpolitiska fältet, även i

fortsättningen sammanställa och förmedla

för rådets verksamhetsområde relevant

information om kriminalvetenskaplig

forskning till myndigheter, andra

organisationer och enskilda. En annan än

mer betydelsefull uppgift var att under

regeringen ansvara för övergripande

utredningar och analyser av samhällets

samlade resurser inom det

kriminalpolitiska fältet och därigenom

ge underlag för statsmakternas

kriminalpolitiska åtgärder.

Regeringen föreslog att riksdagen

skulle godkänna den angivna inriktningen

av BRÅ:s verksamhet.

Utskottet delade i sitt av riksdagen

godkända betänkande regeringens

uppfattning (1992/93:JuU30, rskr. 395)

vilket resulterade i att BRÅ:s

verksamhet fick sin nuvarande

inriktning.

BRÅ har fr.o.m. den 1 juli 1994 från

Statistiska centralbyrån också övertagit

beställaransvaret för statistiken inom

rättsväsendet (prop. 1992/93:101, FiU7,

rskr. 122, prop. 1993/94:100 bil. 8,

FiU15, rskr. 269). Ansvaret omfattar

både kriminalstatistik och annan

statistik för rättsväsendet. BRÅ har

numera även produktionsansvaret för

rättsstatistiken.

I 1994 års budgetproposition (prop.

1993/94:100 bil 3. s. 155) uttalades att

BRÅ på ett förtjänstfullt sätt anpassat

verksamheten till den nya inriktningen.

Tyngdpunkten i forskningsverksamheten

har förskjutits mot tillämpad forskning,

utvärderingar, statistiska översikter

och analyser. Under senare år har BRÅ

förstärkt sin forskningskompetens så att

verksamheten blivit mer tvärvetenskaplig

och spänner över flera områden. Exempel

på områden som BRÅ arbetar med är

brottslighetens nivå, struktur och

utveckling, teorier och praktik inom

brottsprevention från tidiga åtgärder

till lokalt brottsförebyggande arbete,

rasistiskt våld och motvåld,

ekobrottslighet och samhällets

reaktioner på brott.

Regeringen fattade den 10 juni 1996

beslut om ett nationellt

brottsförebyggande program (Ds 1996:59;

Allas vårt ansvar). Regeringen redovisar

i budgetpropositionen och

forskningspropositionen (utg.omr. 4

avsnitt 9 resp. prop. 1996/97:5) att som

ett led i genomförandet av programmet

skall BRÅ:s verksamhet till stöd för

lokalt brottsförebyggande arbete på sikt

lyftas fram och utvecklas ytterligare.

BRÅ skall bl.a., anförs det, bistå med

information om brottsförebyggande arbete

och i samarbete med landets universitet

och högskolor verka för att behovet av

kvalificerad utbildning på lokal nivå

tillgodoses. Med anledning härav anser

regeringen att det är nödvändigt att det

görs vissa omprioriteringar och

förändringar av BRÅ:s

verksamhetsinriktning. Dessa

förändringar övervägs inom

Justitiedepartementet i samband med en

översyn av rättsväsendets forsknings-

och utvecklingsverksamhet och de

beräknas kunna genomföras under år 1997.

Regeringen anför i

forskningspropositionen (prop. s. 141)

att den pågående översynen inom

Justitiedepartementet om hur

rättsväsendets forsknings- och

utvecklingsverksamhet bör vara

organiserad i framtiden har till syfte

att de samlade resurserna skall kunna

utnyttjas på ett effektivare sätt. I

arbetet ingår bl.a. att bedöma om en

sammanläggning av den forsknings- och

utvecklingsverksamhet som bedrivs inom

rättsväsendet, främst vid BRÅ och

Rikspolisstyrelsens forskningsenhet,

skulle kunna ge forskningsmässiga

fördelar och leda till ett effektivare

resursutnyttjande. Rikspolischefen har

fått i uppdrag att bistå

Justitiedepartementet i översynen.

I motion Ju922 (v) yrkas att BRÅ skall

bedriva ett fältnära arbete i samverkan

med myndigheter på riks-, läns- och

lokalnivå. BRÅ skall vidare sprida

kunskap till skolor, organisationer m.m.

Vidare anser motionärerna att det

nationella brottsförebyggande programmet

skall vara en huvuduppgift för BRÅ. I

motion Ju925 (c, m, fp, mp, kd) begärs

ett uttalande om rättsväsendets framtida

forsknings- och utvecklingsverksamhet.

Enligt motionärerna bör denna forskning

dga rum i olika miljöer och BRÅ:s

forskningsverksamhet bör fortsätta, även

om det på sikt inrättas en enda

institution för ändamålet.

Enligt utskottets mening saknas det

anledning för riksdagen att föregripa

den pågående översynen och göra ett

uttalande om BRÅ:s framtida

verksamhetsinriktning. Utskottet utgår

dock ifrån att frågan om en eventuell ny

inriktning underställs riksdagen såsom

skett vid tidigare beslut i samma fråga.

Motionerna Ju922 och Ju925 avstyrks i nu

berört ämne.

I motion Ub8 (kd) begärs bl.a. att

forskning om brottsförebyggande

verksamhet, brottsoffer och

ekobrottslighet prioriteras. Vidare

begärs inrättande av en professur i

ämnet kriminalpsykologi.

I forskningspropositionen (s. 139)

bedömer regeringen att den av

motionärerna efterlysta forskningen

skall prioriteras inom rättsväsendet och

motionen får i denna del anses

tillgodosedd.

När det gäller yrkandet om inrättandet

av en professur i ämnet

kriminalpsykologi har utskottet noterat

att regeringen sedan den 1 juli 1995 har

befogenhet att inrätta professurer vid

universitet och högskolor för att kunna

prioritera vissa nationellt angelägna

forskningsområden (prop. 1994/95:100

bil. 9 s. 103-105, UbU12, rskr. 354). I

propositionen framhölls att antalet

professurer inrättade av regeringen

skall vara begränsat och motiverat av

ett nationellt behov som annars riskerar

att inte tillgodoses. I normalfallet

inrättas professurer av universitet och

högskolor.

I budgetpropositionen (utg.omr. 16

avsnitt 5.5.1) föreslår regeringen att

medel anslås för inrättande av

professurer i vissa ämnen, dock inte det

av motionärerna begärda.

Utskottet anser att det

forskningsområde som den begärda

professuren gäller i och för sig är ett

ur utskottets synpunkt intressant område

men tvingas konstatera att utskottet

saknar underlag för att för närvarande i

detta hänseende prioritera vissa

forskningsområden före andra. Motionen

Ub8 avstyrks i nu behandlade delar.

Rättsmedicinalverket

Inledning

Rättsmedicinalverket är central

förvaltningsmyndighet för

rättspsykiatrisk, rättsmedicinsk,

rättskemisk och rättsgenetisk verksamhet

i den utsträckning sådana frågor inte

handläggs av någon annan statlig

myndighet. Rättsmedicinalverket skall

särskilt svara för rättspsykiatriska

undersökningar i brottmål och läkarintyg

som avses i 7 § lagen (1991:2041) om

särskild personutredning i brottmål

m.m., rättsmedicinska obduktioner och

andra rättsmedicinska undersökningar

samt rättsmedicinsk medverkan i övrigt

på begäran av domstol, länsstyrelse,

allmän åklagare eller polismyndighet.

Vidare skall Rättsmedicinalverket utföra

rättskemiska och rättsserologiska

undersökningar samt lämna information

inom sitt ansvarsområde till andra

myndigheter och enskilda. Vissa grenar

av Rättsmedicinalverkets verksamhet är

helt eller delvis uppdragsfinansierade.

Det övergripande målet för

Rättsmedicinalverket är att den

rättspsykiatriska

undersökningsverksamheten skall leverera

beslutsunderlag av hög kvalitet till

rättsväsendet. Underlaget skall lämnas

inom lagstadgad tid. Vidare skall de

rättsmedicinska, rättskemiska och

rättsgenetiska

undersökningsverksamheterna medverka

till att goda förutsättningar för

rättssäkerhet och effektivitet skapas

inom rättsväsendet. Rättsmedicinalverket

skall som ett led i samhällets

brottsförebyggande verksamhet prioritera

arbetet med att informera om de

erfarenheter som vunnits inom de

rättsmedicinska, rättskemiska och

rättspsykiatriska verksamheterna. Verket

skall vidare bedriva utvecklingsarbete

och stöd åt forskning av betydelse för

verksamheten.

Anslaget till Rättsmedicinalverket

Regeringen föreslår att riksdagen till

Rättsmedicinalverket anvisar ett

ramanslag på 165 728 000 kr.

Rättsmedicinalverket omfattas av det

generella besparingskravet på statlig

konsumtion på 3 % för åren 1997 och

1998.

Anslagsyrkandet behandlas ovan i

avsnittet Utgiftsramen och anslagen.

Gentekniknämnden

Gentekniknämndens övergripande mål är

att främja en etiskt försvarbar och

säker användning av gentekniken så att

oönskade effekter på människors och

djurs hälsa och miljön undviks.

Gentekniknämnden skall bl.a. yttra sig

över ansökningar och tillstånd enligt

lagen (1994:900) om genetiskt

modifierade organismer och samråda med

andra myndigheter när dessa meddelar

föreskrifter. Nämnden skall vidare

bedriva rådgivande verksamhet samt följa

utvecklingen på genteknikområdet och

bevaka de etiska frågorna.

Regeringen föreslår att riksdagen för

budgetåret 1997 till Gentekniknämnden

anvisar ett ramanslag på 2 127 000 kr.

Anslagsyrkandet behandlas ovan i

avsnittet Utgiftsramen och anslagen.

Brottsoffermyndigheten

Inledning

Brottsoffermyndighetens övergripande mål

och uppgifter är att främja brottsoffers

rättigheter samt bevaka deras behov och

intressen. Myndigheten skall särskilt

pröva ärenden om brottsskadeersättning

enligt brottsskadelagen (1978:413) och

ärenden om bidrag från

brottsofferfonden. Vid myndigheten finns

en särskild nämnd för prövning av vissa

ärenden om brottsskadeersättning samt

ett råd för prövning av frågor om bidrag

från brottsofferfonden.

Anslaget till Brottsoffermyndigheten

Regeringen föreslår att

Brottsoffermyndigheten för budgetåret

1997 anvisas ett ramanslag på 9 500 000

kr.

Anslagsyrkandet behandlas ovan i

avsnittet Utgiftsramen och anslagen.

Finansiering av brottsofferfonden

Brottsofferfonden skapades den 1 juli

1994 (prop. 1993/94:143, JuU25, rskr.

320, SFS 1994:419) för att förbättra

möjligheterna att ge stöd till

brottsoffren. Bidrag från fonden får

lämnas för att stödja ideella

organisationer som verkar på

brottsofferområdet samt privat och

offentlig verksamhet som gäller

brottsoffer. Bidrag ur fonden kan även

lämnas för forskning, utbildning och

information i brottsofferfrågor.

Brottsofferfondens verksamhet

administreras, som framgått ovan, av

Brottsoffermyndigheten.

Den grundläggande regleringen av

fondens verksamhet finns i lagen

(1994:419) om brottsofferfond. Denna

kompletteras med en av regeringen

utfärdad förordning (1994:426). I lagen

anges fondens ändamål i allmänna ordalag

så att fondens medel skall användas för

verksamhet som gagnar brottsoffer. Det

lades på regeringen att ge närmare

riktlinjer för användning av fondens

medel (prop. 1993/94:143 s. 32).

Finansiering av brottsofferfonden sker

genom att den som döms för ett eller

flera brott i normalfallet skall betala

en avgift på 300 kr till

brottsofferfonden, om fängelse ingår i

straffskalan. Vidare finansieras fonden

genom att den som under den särskilda

försöksverksamheten verkställer

fängelsestraff i form av

intensivövervakning med elektronisk

kontroll i normalfallet får betala 50 kr

per dag under verkställighetstiden, dock

från år 1997 högst 3 000 kr. Hittills

har försöksverksamheten enbart omfattat

sex frivårdsmyndigheter, men från den 1

januari 1997 utvidgas den till hela

landet. Avgiften tillförs

brottsofferfonden.

När fonden inrättades tillfördes den

även en viss del av de medel som

frigjordes genom att ersättningen till

intagna i kriminalvårdsanstalt för

arbete och annan sysselsättning sänktes

med 20 %. Sistnämnda frigjorda medel

skulle, förutom att finansiera

uppbyggnaden av brottsofferfonden, också

användas för andra åtgärder till stöd

för brottsoffer.

I motion Ju905 (m) begärs ett

tillkännagivande om en återgång till den

ursprungliga finansieringen av

brottsofferfonden. Enligt motionärerna

skall finansiering av brottsofferfonden

även fortsättningsvis ske med bl.a. de

medel som frigörs genom att ersättningen

till intagna i kriminalvårdsanstalt för

arbete och sysselsättning har sänkts.

I propositionen som låg till grund för

inrättandet av brottsofferfonden (prop.

1993/94:143) anförde den dåvarande

regeringen att fonden borde finansieras

genom avgifter som tas ut av personer

som döms för brott. Enligt regeringens

uppfattning skulle man genom en

budgetfinansiering helt förlora den

pedagogiska poäng som ligger i att en

gärningsman får betala en särskild

avgift som direkt avsätts för

brottsofferfrämjande åtgärder. I

propositionen (s. 25 f) anfördes vidare

att det kunde finnas skäl att utöver

fondavgifterna även tillföra fonden

medel från annat håll. Detta skulle

gälla, anfördes det, både i

inledningsskedet då fonden byggdes upp

och senare. Det borde ske genom medel

som kunde finnas disponibla inom

Justitiedepartementets ansvarsområde.

Det anfördes vidare att viss del av den

då aviserade sänkningen av ersättningen

till intagna i kriminalvårdsanstalt

skulle tas i anspråk för uppbyggnaden av

fonden.

I budgetpropositionen för budgetåret

1994/95 (prop. 1993/94:100 bil. 3

s. 140) föreslog regeringen att de genom

sänkningen frigjorda medlen bl.a. skulle

finansiera uppbyggnaden av

brottsofferfonden, och under anslaget

till Kriminalvården avsattes 9,4

miljoner kronor till regeringens

disposition för bl.a. detta ändamål. Av

dessa medel överfördes enligt

regleringsbrevet för kriminalvården för

det nämnda budgetåret 3,3 miljoner

kronor till brottsofferfonden.

Utskottet hade, i sina av riksdagen

godkända betänkanden, ingen erinran mot

regeringens förslag i frågan

(1993/94:JuU17 s. 20 och JuU25).

Enligt uppgift i årets

budgetproposition (utg.omr. 4 avsnitt 9)

har brottsofferfondens totala tillgångar

under år 1995 uppgått till 10 miljoner

kronor. I sin anslagsframställning för

år 1997 har Brottsoffermyndigheten

anfört att sedan den 1 januari 1995 har

fonden tillförts i genomsnitt ca 750 000

kr varje månad genom avgifterna, vilket

pekar på att fonden skulle ha en årlig

intäkt på ca 9-10 miljoner kronor per

år. Utskottet har inhämtat att fonden

under 1996 tillförts ca 900 000 kr i

genomsnitt per månad de första nio

månaderna, vilket skulle tyda på ett

tillskott om knappt 11 miljoner kronor

under år 1996. Från och med år 1997

kommer den utvidgade försöksverksamheten

med elektronisk övervakning att innebära

en ökad tillströmning av medel till

fonden.

Utskottet saknar anledning att för

närvarande göra något särskilt uttalande

om finansiering av brottsofferfonden.

Vad som uttrycktes därom i propositionen

(1993/94:143 s. 25 f) om

brottsofferfonden, vilket nyss

redovisats, tyder närmast på att en del

av de medel som frigjordes genom

sänkningen av ersättningen till de

intagna skulle användas som en

engångssatsning för en uppbyggnad av

fonden och inte var tänkt som ett årligt

tillskott. Regeringen har i årets

budgetproposition inte avsatt

ytterligare medel för uppbyggnad av

fonden. Det är Kriminalvårdsstyrelsen

som beslutar om ersättningen till de

intagna. Utskottet anser med hänsyn till

de besparingskrav som åvilar

kriminalvården att det för närvarande

inte finns utrymme att använda några

medel därifrån för ytterligare

uppbyggnad av fonden. Utskottet

avstyrker bifall till motion Ju905.

Resurser till kvinno- och

brottsofferjourer

Brott medför ingripande verkningar av

olika slag för den som drabbas. Ofta

innebär ett brott en omskakande

personlig upplevelse och kan vålla både

fysiska och psykiska skador samt orsaka

förluster av ekonomisk och annan art.

För ett brottsoffer kan det också vara

påfrestande att medverka i det rättsliga

förfarandet hos polis, åklagare och

domstol.

Betydelsefulla åtgärder för att bättre

tillgodose brottsoffrens intressen

började på allvar vidtas i mitten av

1980-talet och arbetet med att stärka

brottsoffrens ställning har alltsedan

dess fortgått med bl.a. flera

lagstiftningsåtgärder. Utskottet vill

här hänvisa till den redogörelse som

utskottet gjorde i samband med

behandlingen av budgeten år 1995

(1994/95:JuU13

s. 7). I årets budgetproposition anför

regeringen att arbetet med att stärka

brottsoffrens ställning skall fortsätta.

Detta gäller inte minst, anförs det, i

fråga om kvinnor som utsatts för våld

och andra övergrepp.

Regeringen har vidare på riksdagens

uppdrag tillsatt en kommitté (dir.

1995:94) som skall utvärdera åtgärder på

brottsofferområdet. En rapport om det

hittillsvarande arbetet inom kommittén

har i enlighet med riksdagens önskemål

tagits in i budgetpropositionen

(1994/95:JuU13, rskr. 261).

Brottsoffrens behov av bl.a. personligt

stöd kan inte alltid tillgodoses genom

åtgärder av polis, åklagare och

domstolar och de frivilliga insatserna

behövs i dag kanske mer än tidigare. Här

fyller kvinno- och brottsjourerna en

viktig funktion. Det övergripande

ansvaret för jourernas verksamhet kan, i

den mån det handlar om stöd till

enskilda personer, sägas åvila

socialtjänsten. Jourerna utgör således

ett värdefullt komplement till

samhällets sociala nätverk.

Brottsofferjourernas riksförbund (BOJ)

bildades år 1988. Förbundet har haft

målsättningen att det skall finnas en

brottsofferjour i varje polisdistrikt

och detta mål uppfylldes i princip under

år 1995. För närvarande finns 103 lokala

jourer som är medlemmar i förbundet.

Dessa är organiserade som ideella

föreningar och finns runt om i landet i

förbundet. Förbundet är uppdelat i elva

regioner och i varje region finns en av

föreningarna utsedd ideellt arbetande

regionsamordnare, som skall utgöra en

samordningsfunktion mellan

brottsofferjourerna och förbundet.

En brottsofferjour består av ett antal

ideellt arbetande stödpersoner samt en

brottsofferassistent/samordnare.

Stödpersonerna är noggrant utvalda och

får speciell utbildning. Under

vägledning och samordning av en utbildad

brottsofferassistent ger de brottsoffren

hjälp. Stödpersonernas huvudsakliga

uppgift är att lyssna och ge

medmänskligt stöd och att upprätthålla

kontakten med brottsoffret så länge

detta bedöms erforderligt.

Stödpersonerna förklarar hur

rättsprocessen går till och fungerar

också som moraliskt stöd för

brottsoffret vid rättegången. På varje

brottsofferjour finns det mellan 10 och

15 stödpersoner, vilket utgör ca 1 500

totalt i landet. Grundutbildningen av

stödpersonerna sker i form av lokala

studiecirklar och i BOJ:s regi kan

fortbildning ske genom studiecirklar,

seminarier och studiebesök m.m.

Brottsofferassistenten, som bör vara

anställd på minst halvtid, utgör en

samordningsfunktion på jouren.

Assistenten har till uppgift att tillse

att brottsoffret får kontakt med en

stödperson. Målet är att en kontakt bör

etableras inom 24 timmar från det att

hjälpbehovet uppmärksammats eller

önskemål om kontakt framställts.

Brottsofferassistenten skall också svara

för kontakten med allmänheten,

polismyndigheten och andra resursorgan

samt att vid behov slussa hårt drabbade

brottsoffer vidare till rätt

professionell instans, t.ex. kommunens

socialtjänst, kuratorer, psykiatriska

mottagningar, försäkringsbolag, polisen,

lås- och larmrådgivare m.fl. De flesta

brottsofferjourerna (ca 90) har dock

inte möjlighet att anställa någon

brottsofferassistent och vid dessa

utförs uppgifterna av en ideellt

arbetande samordnare. Vid de

brottsofferjourer där det för närvarande

finns en sådan assistent (ca 15 st.)

sker finansieringen genom kommunala

bidrag. BOJ har som målsättning att få

ett statligt bidrag som möjliggör

anställning av en halv- eller heltidsan-

ställd brottsofferassistent vid varje

jour.

Brottsofferjourerna ger främst stöd

till dem som blivit utsatta för inbrott

i bostaden, rån, hot eller misshandel.

BOJ har en övergripande och samordnande

roll och svarar bl.a. för utbildning av

medlemmarna i allmän föreningsteknik

samt vidareutbildning av stödpersonerna.

En annan uppgift är att stödja

lokalföreningarna i deras utveckling.

Förbundet har också till uppgift att

genom en bred samhällsdebatt verka för

att brottsoffrens behov tillgodoses och

att samhället ökar sina insatser för att

förebygga brott.

Av BOJ:s verksamhetsplan för åren 1996

och 1997 framgår att förbundet nu

arbetar med att förstärka

regionsamordnarens roll, att utöka

antalet brottsofferassistenter, att öka

antalet regionala stödpersons- och

cirkelledarutbildningar, att svara för

centrala utbildningar samt att öka

kvaliteten i dessa utbildningar.

Förbundet har vidare ambitionen att

inspirera de lokala föreningarna till

brottsförebyggande insatser; detta skall

ske genom framtagning av ett

informationsmaterial som skall användas

bl.a. för information i skolorna.

Förbundet avser därutöver att

ytterligare utveckla samarbetet med

företrädare för lokala och centrala

myndigheter och organisationer.

Inom brottsofferjourerna har

framgångsrika projekt bedrivits. Här kan

nämnas att brottsofferjouren i Växjö

under viss tid lämnat dagligt stöd till

vittnen och målsäganden i samband med

rättegångar vid Växjö tingsrätt. En

utvärdering av projektet har gjorts

genom intervjuer med tingsrättens

personal, åklagare, advokater samt

stödpersonerna. Utvärderingen föll väl

ut och de flesta var positiva eller

mycket positiva till verksamheten.

Verksamheten skall nu bedrivas

ytterligare ett år för att därefter på

nytt utvärderas.

BOJ arbetar också med vissa

brottsförebyggande projekt. Genom medel

som erhållits från Allmänna arvsfonden

bedrivs nu ett projekt som riktar sig

mot våldsbrott bland barn och ungdomar.

Avsikten är att kunna erbjuda

brottsofferjourerna möjlighet att

utifrån lokala förutsättningar initiera

en brottsförebyggande verksamhet. Det

praktiska arbetet med planering och

kontakter med kommunen, polisen och

föreningsliv m.fl. skall skötas av två

projektanställda pedagoger.

Enligt BOJ hade brottsofferjourerna

totalt 6 900 medlemmar år 1995.

Statistiken utvisar vidare att

brottsoffrens kontakter med jourerna

ökar. Under år 1995 noterades ca 46 000

kontakter och totalt handlades ca 18 400

ärenden.

BOJ är anslutet till den

internationella organisationen The

European Forum for Victim Services som

arbetar enligt Europarådets

rekommendationer om högsta kvalitativa

behandling av våldsoffer oavsett

hemland.

Kvinnojourerna startade sin verksamhet

i början av 80-talet. Det finns i dag ca

130 kvinnojourer. Huvuddelen av dessa är

medlemmar i en riksorganisation (ROKS).

Kvinnojourerna arbetar för att skydda

och hjälpa kvinnor som utsatts för

misshandel och sexuella övergrepp samt

deras barn.

I flera motioner tas upp frågan om

kvinno- och brottsofferjourer. Sålunda

yrkas i motion Ju917 (c) att kvinno- och

brottsofferjourerna bör få ökade medel

från brottsofferfonden. I motion Ju922

(v) förespråkas att det skall inrättas

en brottsofferjour i varje polisdistrikt

och att dessa skall erhålla statliga

anslag med eget budgetansvar. I motion

K215 (fp) begärs att varje kommun bör

ansvara för att det inrättas

brottsofferjourer i samverkan med

ideella organisationer.

Statliga bidrag till BOJ utgick

tidigare från anslaget G 4. Ersättning

för skador på grund av brott (numera F

5). Detta ändrades när brottsofferfonden

inrättades och numera skall sådana

organisationer som stöder brottsoffer,

t.ex. BOJ, vända sig direkt till

brottsofferfonden med en ansökan om

bidrag. För att underlätta övergången

till den nya ordningen, erhöll BOJ för

budgetåret 1994/95 ett bidrag på 1 000

000 kr från anslaget G 4 (jfr prop.

1993/94:143 s. 61, JuU25 s. 16, rskr.

320).

Brottsoffermyndigheten delar ut medel

ur brottsofferfonden två gånger per år.

Bidrag från fonden får lämnas till

löpande verksamhet bara om det finns

särskilda skäl. Under år 1995

utbetalades ur fonden totalt 6 486 000

kr. Till ideella organisationer utgick

medel om 2,7 miljoner kronor, till

forskning utgick 2,7 miljoner kronor,

till privat och offentlig

brottsofferinriktad verksamhet utgick

883 000 kr och till information utgick

150 000 kr.

Utskottet har inhämtat att BOJ under år

1995 erhållit bidrag om sammanlagt 1 600

000 kr. Till enskilda brottsofferjourer

har lämnats projektbidrag på sammanlagt

306 000 kr. ROKS och enskilda

kvinnojourer erhöll bidrag om sammanlagt

482 400 kr. Under år 1996 har från

fonden hittills utbetalats

2 000 000 kr till BOJ för den löpande

verksamheten och 95 000 kr för ett

projekt som avser de lokala

brottsofferjourerna. 82 000 kr i

projektbidrag har utbetalats till

enskilda brottsofferjourer.

Kvinnojourerna har erhållit totalt 792

500 kr.

När det gäller bidragen till ROKS vill

utskottet erinra om att medel via

statsbudgeten varje år ges till denna

organisation. Över anslaget C 2 Bidrag

till organisationer på det sociala

området (utg.omr. 9) erhåller ROKS vissa

medel. Socialstyrelsen, som disponerar

anslaget och beslutar om fördelning av

medel till de olika organisationerna,

genomför årligen en utvärdering av

effekten av bidragen som ligger till

grund för den kommande bidragsgivningen.

Enligt vad utskottet inhämtat erhöll

Kvinnojourerna sammanlagt

7 618 000 kr under budgetåret 1995/96

via anslaget. För år 1997 har begärts ca

5 000 000 kr för ändamålet. Vidare

erhåller ROKS medel via anslaget C 3

Bidrag till kvinnoorganisationernas

centrala verksamhet (utg.omr. 14). För

innevarande budgetår har utgått 352 500

kr (för 18 månader) till ROKS från

anslaget.

Vidkommande yrkandet om ökat stöd till

brottsoffer- och kvinnojourerna vill

utskottet liksom vid flera tidigare

tillfällen (se 1994/95:JuU13 s. 6)

uttala att ett av huvudsyftena med

inrättandet av brottsofferfonden var att

skapa ökade möjligheter till ekonomiskt

stöd till olika former av

brottsofferinriktad verksamhet, bl.a. i

form av bidrag till ideella

organisationer som de nu aktuella. Som

framgått ovan utgår också sådana bidrag.

Utskottet vill för sin del understryka

vikten av åtgärder för att förbättra

situationen för människor som drabbats

av brott. Härvidlag utför

brottsofferjourerna och kvinnojourerna

ett värdefullt arbete som förtjänar stöd

i olika former. Utskottet utgår för sin

del från att jourerna även framdeles

erhåller bidrag ur brottsofferfonden och

anser inte att det behövs något särskilt

uttalande härom från riksdagens sida.

Utskottet avstyrker bifall till motion

Ju917 i nu behandlad del.

När det gäller yrkandet i motion Ju922

om att det bör inrättas en

brottsofferjour i varje polisdistrikt

med statligt anslag och eget

budgetansvar och yrkandet i motion K215

om kommunernas ansvar för uppbyggnaden

av jourerna vill utskottet anföra

följande.

Utskottet är av uppfattningen, vilket

utskottet också givit uttryck för

tidigare (se senast 1991/92:JuU18 s. 3),

att brottsofferjourernas styrka ligger i

att de bygger på ett ideellt och

frivilligt mänskligt engagemang och på

att de inte har det

författningsreglerade förhållningssätt

som myndigheter måste ha. De utgör

därvid ett komplement till den

verksamhet som polisen bedriver med stöd

och information till brottsoffren i

samband med brottsutredningen. Här har

utskottet noterat, enligt vad som anförs

i årets budgetproposition (se utg.omr. 4

avsnitt 4.1.3), att närpolisens

samverkan med dem som berörs av

brottsligheten skall utvecklas

ytterligare. Utskottet vill också erinra

om att socialtjänsten har ett ansvar för

brottsoffren i den mån det handlar om

stöd till enskilda. Utskottet har för

närvarande inte några tankar på att

staten eller kommunerna skall ta över

ansvaret för den verksamhet som

brottsofferjourerna bedriver. Motionerna

Ju922 och K215 i nu behandlade delar

avstyrks.

Ersättning för skador på grund av brott

Från anslaget betalas ersättning av

statsmedel enligt brottsskadelagen

(1978:413) för skador på grund av brott.

De huvudsakliga faktorer som styr

utgifterna på anslaget är antalet

beviljade ansökningar om

brottsskadeersättning och

ersättningarnas storlek. Anslaget

disponeras av Brottsoffermyndigheten.

Regeringen redovisar i

budgetpropositionen att antalet inkomna

brottsskadeärenden fortsätter att öka.

Ärendena uppgick år 1995 till drygt 4

400, vilket är en ökning med ca 250

jämfört med år 1994. Antalet inkomna

personskadeärenden ökade från 3 400 till

3 800. För antalet sakskadeärenden

redovisas en minskning. Under 1996 har

t.o.m. oktober månad inkommit omkring 4

000 brottsskadeärenden.

Brottsoffermyndigheten har bedömt att

det totala antalet brottsskadeärenden

kommer att fortsätta att öka även under

år 1997.

Regeringen föreslår att riksdagen för

år 1997 anvisar ett ramanslag på

71 500 000 kr till Ersättning för skador

på grund av brott.

Anslagsyrkandet behandlas ovan i

avsnittet Utgiftsramen och anslagen.

Rättshjälpskostnader

Inledning

Rättshjälp enligt rättshjälpslagen

(1972:429; omtryckt 1993:9) omfattar

allmän rättshjälp, rättshjälp åt

misstänkt i brottmål (bl.a. offentlig

försvarare), rättshjälp genom offentligt

biträde samt rådgivning.

Från anslaget Rättshjälpskostnader

betalas de kostnader som enligt

rättshjälpslagen, bestämmelsen i 21 kap.

10 § rättegångsbalken om ersättning till

offentlig försvarare och lagen

(1988:609) om målsägandebiträde, skall

betalas av allmänna medel. De faktorer

som styr kostnaderna är framför allt

antalet ärenden, ärendenas omfattning

och svårighetsgrad, ersättningsnivån

till biträden och offentliga försvarare

samt den andel av rättshjälpskostnaderna

som betalas av den rättssökande.

Regeringen bestämmer med stöd av 22 §

rättshjälpslagen och 21 kap. 10 §

rättegångsbalken den timkostnadsnorm som

ligger till grund för ersättningen för

arbete på rättshjälpsområdet.

Ersättningen till biträden och

offentliga försvarare regleras också i

viss utsträckning med hjälp av taxor.

Det finns för närvarande en taxa för

ersättning till offentlig försvarare i

vissa brottmål och en taxa för

ersättning till biträde i mål om

äktenskapsskillnad efter gemensam

ansökan (DVFS 1996:13, B32 resp.

1996:14, B33). Taxorna beslutas av

Domstolsverket på grundval av

timkostnadsnormen. Regeringen har

bestämt timkostnadsnormen för perioden

den 1 juli 1996-den 31 december 1997

till 803 kr exklusive mervärdesskatt (1

004 kr inklusive mervärdesskatt).

Ny rättshjälpslag

Regeringen har denna höst i en

proposition (1996/97:9) förelagt

riksdagen ett förslag till en ny

rättshjälpslag med följdändringar.

Utskottet har i sitt betänkande

(1996/97:JuU3) tillstyrkt regeringens

förslag. Ärendet skall behandlas i

kammaren under hösten.

Den nya rättshjälpslagen innebär flera

förändringar. Den viktigaste nyheten är

att rättshjälpslagen föreslås bli

generellt subsidiär till det rättsskydd

som huvuddelen av svenska folket har

tillgång till genom i första hand

hemförsäkringen. Den som har en

rättsskyddsförsäkring som täcker den

aktuella angelägenheten skall enligt

förslaget alltså inte kunna få

rättshjälp. Inte heller skall den som

med hänsyn till sitt försäkringsskydd i

övrigt eller sina ekonomiska och

personliga förhållanden borde ha haft en

rättsskyddsförsäkring kunna få

rättshjälp om det inte finns särskilda

skäl.

En nyordning är också att rådgivning om

högst två timmar blir en inledning till

rättshjälp. Andra nyheter är bl.a. att

inkomstgränsen för rätt till rättshjälp

sänks till 210 000 kr per år, att

biträdesbehovet skall vara avgörande för

om rättshjälp skall beviljas och att en

prövning alltid skall göras av om det är

rimligt att staten bidrar till

kostnaderna i det enskilda fallet. Här

kan också nämnas att det på det

familjerättsliga området föreslås

inskränkningar i möjligheterna att få

rättshjälp i vissa

äktenskapsskillnadsmål och att en ny

form av bistånd benämnt

ersättningsgaranti föreslås bli infört

vid bodelning.

Den nya lagstiftningen föreslås träda i

kraft den 1 december 1997.

För en beskrivning i övrigt av

förslagen hänvisas till propositionen

och utskottets betänkande.

Regeringen har beräknat att de nya

bestämmelserna successivt kommer att

minska statens kostnader för

rättshjälpen. Budgetåret 1998 bedömer

regeringen att minskningen blir i

storleksordningen 75 miljoner kronor;

budgetåret 1999 beräknas kostnaderna

minska med ytterligare 120 miljoner

kronor.

Anslaget till Rättshjälpskostnader

Departementen, polismyndigheterna,

Statens invandrarverk (SIV) och

Utlänningsnämnden fattar beslut om

rättshjälp i form av offentligt biträde

i ärenden enligt utlänningslagen

(1989:529) och lagen (1991:572) om

särskild utlänningskontroll. Kostnaderna

belastar innevarande budgetår andra

huvudtitelns anslag F 1. Rättshjälp m.m.

I stort sett hela belastningen härrör

från beslut av SIV och

Utlänningsnämnden. I den nämnda

propositionen om en ny rättshjälpslag

föreslås att bestämmelser om rätten till

offentligt biträde fr.o.m. den 1

december 1997 regleras i den materiella

lagstiftningen. Eftersom budgetansvaret

enligt regeringens mening bör ligga där

den största möjligheten att påverka

belastningen av ett anslag finns, har i

budgetpropositionen medel för detta

ändamål fr.o.m. år 1997 förts över till

utgiftsområde 8 Invandrare och