Bet. 1996/97:JuU11

Justitieutskottets betänkande

1996/97:JUU11

Våldsbrott och brottsoffer

Innehåll

Sammanfattning

Motionerna

Utskottet

Hemställan

Reservationer

Innehållsförteckning

1996/97

JuU11

Sammanfattning

I detta betänkande behandlar utskottet frågor om våldsbrott och brottsoffer

som väckts genom motioner under den allmänna motionstiden år 1996. Motionerna

gäller bl.a. våld mot kvinnor, sexualbrott mot barn och frågor rörande

brottsoffer.

Utskottet har avstyrkt bifall till samtliga motioner.

Till detta betänkande har fogats 16 reservationer och fyra särskilda

yttranden.

Motionerna

1996/97:Ju210 av Stig Grauers (m) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen anförts om att förhör med män som anmälts

för kvinnomisshandel bör genomföras inom 24 timmar efter det att anmälan

avgivits.

1996/97:Ju302 av Catherine Persson (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening

ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att förbättra handläggning

av ärenden avseende sexuella övergrepp mot barn.

1996/97:Ju714 av Karin Pilsäter m.fl. (fp) vari yrkas att riksdagen som sin

mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om kriminalisering av

köp av sexuella tjänster.

1996/97:Ju716 av Ulla Hoffmann m.fl. (v) vari yrkas att riksdagen hos

regeringen begär en utredning med uppgift att föreslå sådan ändring i lagen om

besöksförbud att förövarens, och inte offrets, rörelsefrihet begränsas enligt

vad i motionen anförts.

1996/97:Ju718 av Inger Segelström m.fl. (s, c, fp, v, mp, kd) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om

att kriminalisera könsköparna, de s.k. torskarna.

1996/97:Ju719 av Eva Flyborg m.fl. (fp) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om vikten av att myndigheter använder en mer korrekt terminologi när

det gäller våld riktat mot kvinnor,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om hotade kvinnors möjlighet att få livvakt,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om handläggningstiderna när det gäller våldsbrott mot kvinnor,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om målsägarbiträde och besöksförbud,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om vikten av tvärvetenskaplig forskning för att förstå bakomliggande

orsaker till våld mot kvinnor,

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om att polisen och andra verksamma inom rättsväsendet ges fördjupad

kunskap kring kvinnovåldet.

1996/97:Ju723 av Dan Ericsson och Chatrine Pålsson (kd) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om

lagstiftning mot sexturism.

1996/97:Ju903 av Olof Johansson m.fl. (c) vari yrkas

26. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om utredning av terapikostnader för brottsoffer,

27. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om punktbevakning av gärningsmän,

28. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om samarbete mellan brottsoffer, polis och åklagare,

30. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om att möjligheterna att förskottera skadestånd till brottsoffer bör

utredas,

31. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om målsägandebiträde vid tredjemansskada.

1996/97:Ju904 av Jeppe Johnsson (m) vari yrkas

3. att riksdagen hos regeringen begär en översyn av reglerna för information

till brottsoffret om hur pågående utredning fortskrider samt hur man begär

överprövning av ett fattat beslut i enlighet med vad som anförts i motionen.

1996/97:Ju906 av Pär-Axel Sahlberg m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen som sin

mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om framtagande av ett

strategiskt program för att motverka våldet.

1996/97:Ju910 av Isa Halvarsson och Barbro Westerholm (fp) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om

en våldskommission.

1996/97:Ju913 av Berit Andnor m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen som sin

mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om våld mot kvinnor

m.m.

1996/97:Ju916 av Ingbritt Irhammar m.fl. (c, s, m, fp, v, mp, kd) vari yrkas

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts

om förbättrad statistik om våld mot kvinnor.

1996/97:Ju917 av Ingbritt Irhammar m.fl. (c) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om könsuppdelad våldsstatistik,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om en brottsofferundersökning avseende våld mot kvinnor,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om Kvinnovåldskommissionen,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om en kartläggning mellan förekomsten av våldspornografi och

våldsbrott mot kvinnor,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om ett datoriserat informationssystem för att identifiera

upprepningsvåld,

8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om en utredning av det besöksförbudssystem som finns på Irland,

9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om kortare handläggningstider för våldtäktsfall i domstolarna samt

fortbildning för domstolspersonal i frågor som gäller kvinnovåld,

10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om målsägandebiträden vid tredjemansskada,

12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om kontaktförmedling, kvinnoimport och prostitution,

15. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om att bistå utländska myndigheter med katalogisering och

systematisering,

16. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om åldersgräns.

1996/97:Ju919 av Siw Persson (fp) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av en kommission för

att utreda och finna angreppssätt mot det utbredda våldet i samhället.

1996/97:Ju920 av Ulla Hoffmann m.fl. (v) vari yrkas att riksdagen som sin

mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en riksomfattande

kampanj gällande mäns våld mot kvinnor.

1996/97:Ju921 av Sivert Carlsson (c) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om nationell samling/rådslag mot våldet,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om tillsättande av en särskild ?våldskommission?.

1996/97:U802 av Olof Johansson m.fl. (c) vari yrkas

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om tillsättandet av en aktionsgrupp mot prostitution, könshandel och

sexhandel med barn.

1996/97:So671 av Inger Davidson m.fl. (kd, m, c, fp, v, mp) vari yrkas

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om adekvat behandling av dem som begått sexuella övergrepp eller på

annat sätt misshandlat barn.

1996/97:A7 av Gudrun Schyman m.fl. (v) vari yrkas

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om olämpligheten att åklagaren ges rätten att utdöma strafföreläggande

vid kvinnomisshandel,

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om kvalificerad utbildning för yrkesgrupper som kommer i kontakt med

misshandlade kvinnor.

1996/97:A806 av Marianne Samuelsson m.fl. (mp) vari yrkas

14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om att möjligheterna att utfärda besöksförbud bör utvidgas,

15. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om att myndighetspersoner som i sin yrkesutövning kommer i kontakt med

misshandlade kvinnor bör ges utbildning i hur man uppmärksammar och stöder

dessa kvinnor på bästa sätt,

16. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om att enbart könsköparen i prostitutionen skall kriminaliseras.

1996/97:A820 av Lars Leijonborg m.fl. (fp) vari yrkas

14. att riksdagen hos regeringen begär förslag till sådan ändring av

lagstiftningen att Kvinnovåldskommissionens förslag blir genomförda.

Utskottet

En våldskommission

I flera motioner tas upp frågan om samlade insatser mot våldet. I motion Ju906

(s) begärs att ett strategiskt program skall tas fram i syfte att motverka

våldet i offentliga miljöer. I motionerna Ju910 (fp), Ju919 (fp) och Ju921 (c)

begärs att regeringen tillsätter en kommission med uppgift att utreda och

finna angreppssätt mot våldet i samhället. I sistnämnda motion anförs vidare

att det krävs en nationell samling, ett rådslag med hela svenska folket, mot

våldet. - Senare i detta betänkande behandlar utskottet ett yrkande om en

särskild kampanj om mäns våld mot kvinnor.

Utskottet behandlade i betänkandet 1994/95:JuU17 (s. 6 f) bl.a. ett

motionsyrkande med begäran om att det skulle tillsättas en bred

haverikommission mot våld. Utskottet redogjorde här utförligt för pågående och

aviserade åtgärder mot våldet, främst mot bakgrund av vad som av regeringen

angivits i 1995 års budgetproposition. I denna uttalade regeringen bl.a. att

det krävdes en kraftsamling för att engagera allmänheten i kampen mot den fara

för rättsstaten som våldsbrottsligheten utgör.

För egen del uttryckte utskottet, i likhet med motionärerna, sin oro över

våldet i samhället. Det måste enligt utskottet vara en central uppgift under

de kommande åren att komma till rätta med våldsbrottsligheten. Detta arbete

måste föras på flera plan, och resultatet är beroende av framgång när det

gäller att bekämpa arbetslöshet, bostadssegregation och annat som bidrar till

att föra in barn och ungdomar i riskzonen för att utveckla ett kriminellt

beteende. Utskottet uppmärksammade särskilt sambandet mellan våld och alkohol

och andra droger.

Utskottet, som delade regeringens uppfattning att en kraftsamling mot våldet

borde ske, betonade särskilt föräldrars och andra vuxnas betydelse för att

förhindra att barn och ungdomar dras in i kriminalitet. Utskottet noterade

särskilt regeringens avsikt att polisen bl.a. genom särskilda

brottsförebyggande insatser skulle försöka förhindra våldsbrottslighet och

skapa trygghet i samhället. Utskottet uttalade i sammanhanget att försök med

frivillig föräldraverksamhet för att hindra ungdomar från att ägna sig åt

fylleri, förstörelse och våld också är av mycket stort värde.

Mot bakgrund av de åtgärder som regeringen hade aviserat var det enligt

utskottets uppfattning inte nödvändigt att tillsätta en kommission mot våldet

varför bifall till motionsyrkandet härom avstyrktes.

I årets budgetproposition 1996/97:1, utgiftsområde 4 Rättsväsendet,

framhåller regeringen att kampen mot våldet är en prioriterad uppgift.

Regeringen konstaterar i avsnittet om prioriterade områden för polisen att

våldsbrottsligheten fortsatt att öka trots att omfattande åtgärder vidtagits

för att motverka en sådan utveckling; detta är allvarligt, särskilt som

våldsbrottsligheten också tagit sig nya uttryck. Särskilt nämner regeringen

utvecklingen där vapen kommit till användning, den brottslighet som förekommer

bland medlemmar i vissa motorcykelorganisationer och brott med rasistiska

förtecken.

Enligt regeringens bedömning behövs ytterligare insatser för att motverka

våldsbrottsligheten. Sådana insatser måste inkludera och engagera hela

samhället. Det är också utgångspunkten i regeringens nationella

brottsförebyggande program Allas vårt ansvar (Ds 1996:59) samt i det initiativ

regeringen tagit för att sprida information om och inspirera till arbete mot

våldet, bl.a. genom skrifterna Motverka våldet och Hjälp mot våldet. Vad

gäller det nationella brottsförebyggande programmet skall detta enligt

regeringen ses som början på ett brett upplagt arbete för att skapa

förutsättningar för ett långsiktigt och uthålligt brottsförebyggande arbete

inom alla samhällssektorer. Programmet skall ligga till grund för ett rådslag

med bl.a. kommunerna. En kommitté har givits i uppdrag att verka för att

intentionerna i programmet genomförs, särskilt på lokal nivå. En central

uppgift för den s.k. Genomförandekommittén (dir. 1996:48) är att genomföra och

följa upp det rådslag som regeringen initierat (Ds 1996:59 s. 73 f).

I budgetpropositionen redogör regeringen vidare för vissa åtgärder som

vidtagits eller planeras för att motverka våld.

Regeringen överväger sålunda bl.a. att ge polisen större möjligheter än för

närvarande att ingripa i samband med större evenemang eller andra situationer

där många människor samlas och att ge polisen utvidgade befogenheter, såsom

att spärra av eller på annat sätt förbjuda tillträde till vissa områden eller

utrymmen och att tillfälligt omhänderta viss egendom. Också förutsättningarna

för att vägra tillstånd till och ingripa mot demonstrationer skall ses över.

Vidare pågår för närvarande en översyn av vapenlagstiftningen (dir.

1995:39). Översynen inriktas på att förebygga våldsbrott och ett delbetänkande

(SOU 1996:50) med en översyn av förbudet att bära knivar och vissa andra

farliga föremål på allmän plats har lagts fram. I betänkandet föreslås bl.a.

ett förbud mot att bära skjutvapen på allmän plats och skärpta straff för

allvarligare överträdelser av förbudet.

Frågan om vilka möjligheter som finns för att öka användningen av

övervakningskameror i bl.a. butiker och banker övervägs för närvarande.

Brottsofferutredningen har till uppgift att undersöka frågan om hot mot

målsäganden och vittnen, och regeringen har nyligen lagt fram ett förslag om

skärpta straff för övergrepp i rättssak (prop. 1996/97:135).

Kvinnovåldskommissionens betänkande, med en rad förslag på det området,

bereds i Regeringskansliet.

Vad gäller polisens verksamhet uttalar regeringen att polisen skall, förutom

att göra egna förebyggande och brottsutredande insatser, vara en drivande

kraft i samordningen av olika aktörers insatser mot våldet.

Utskottet delade i sitt budgetbetänkande 1996/97:JuU1 regeringens

uppfattning att kampen mot våldsbrottsligheten skall vara en prioriterad

uppgift. Vad gäller polisens verksamhet underströk utskottet betydelsen av att

polisen avsätter tillräckliga resurser för att bekämpa ungdomsvåld.

Under år 1994 bildades en statsrådsgrupp med uppgift att samordna

regeringens insatser mot våld. Med anledning av gruppens arbete har de ovan

nämnda skrifterna Motverka våldet och Hjälp mot våldet utarbetats, vilka är

mycket användbara i t.ex. skolundervisningen. Vidare har under år 1996 gjorts

en sammanställning av regeringens åtgärder mot våld. Den visar att en stor

mängd åtgärder vidtagits och vidtas inom regeringen.

Utskottet ser med stor oro på den ökade och alltmer förråade

våldsbrottsligheten. Särskilt oroande är det att denna typ av brottslighet

fortsatt att öka trots att det vidtagits omfattande åtgärder för att motverka

en sådan utveckling. Enligt den preliminära brottsstatistiken för år 1996

tycks dock denna utveckling ha planat ut något. Regeringen har också under

sedare tid vidtagit en rad ytterligare åtgärder. Särskilt mot bakgrund av det

uppdrag Genomförandekommittén fått är det enligt utskottets mening inte

nödvändigt att också tillsätta en kommission mot våldet. Utskottet avstyrker

bifall till motionerna Ju906, Ju910, Ju919 och Ju921.

Våld mot kvinnor m.m.

Inledning

Utskottet behandlar i detta avsnitt ett flertal motionsyrkanden som bl.a. rör

våld mot kvinnor och därmed sammanhängande frågor. Flertalet av de aktuella

yrkandena anknyter till Kvinnovåldskommissionens förslag till åtgärder på

området.

Kvinnovåldskommissionen

Allmänt

Kvinnovåldskommissionen har haft i uppdrag att utifrån ett kvinnoperspektiv

göra en översyn av frågor som rör våld mot kvinnor och föreslå åtgärder för

att motverka sådant våld.

Kommissionens betänkande, Kvinnofrid (SOU 1995:60), innehåller förslag till

åtgärder som griper in på flera olika samhällsområden. Kommissionen föreslår

lagändringar på ett flertal områden, men konstaterar samtidigt att

lagstiftning inte ensam kan lösa det samhällsproblem som våld mot kvinnor

utgör. En betydande del av förslagen tar därför sikte på olika myndigheters

handläggning av ärenden med anknytning till våld mot kvinnor. Kommissionen

lämnar också åtskilliga rekommendationer för hur myndigheterna bör förhålla

sig till kvinnovåld. Särskilt fokuserar kommissionen på det våld som män

utövar mot närstående kvinnor.

Kvinnovåldskommissionens betänkande har remissbehandlats. Förslagen bereds

nu inom Socialdepartementet, Arbetsmarknadsdepartementet och

Justitiedepartementet. En samlad proposition om våld mot kvinnor kommer att

lämnas under hösten 1997.

En stor del av kommissionens förslag behandlas i motion Ju913 (s), vari

också yrkas att de i motionen behandlade förslagen skall genomföras. I motion

Ju917 (c) anförs att det nu är viktigt att de förslag till åtgärder som

Kvinnovåldskommissionen lagt fram övervägs och att riksdagen ges möjlighet att

ta ställning till dessa. I motion A820 (fp) begärs ändring av lagstiftningen

så att Kvinnovåldskommissionens förslag kan genomföras. Det sagda innebär att

det i nu nämnda motioner framförs förslag som ligger nära de mer preciserade

yrkanden som utskottet behandlar i det följande i detta avsnitt.

Terminologin vid våld mot kvinnor

I motion Ju719 (fp) anförs att benämningar som lägenhetsbråk, familjevåld och

ringa misshandel inte bör användas när fråga är om våld mot kvinnor.

Utskottet behandlade ett antal motioner med motsvarande yrkande som det nu

aktuella i betänkandet 1994/95:JuU24 (s. 8 f). Utskottet hänvisade då till att

ord som ?lägenhetsbråk? etc. inte förekommer i lagstiftningen eller, såvitt

utskottet känner till, som på annat sätt vedertagna benämningar inom

rättsväsendet. Däremot förekommer det att uttryck som ?lägenhetsbråk? används

i polisrapporter och liknande. Vidare anförde utskottet att det inte var

berett att förorda att brottsbenämningen misshandel, ringa brott, skulle

ersättas med någon annan benämning för ringa fall av misshandel i de fall

offret är en kvinna. Härutöver konstaterade utskottet att det allmänna syftet

med mo-tionsönskemålen syntes vara att framhålla att våld mot kvinnor inte får

bagatelliseras inom rättsväsendet, vilket utskottet instämde i. Utskottet

anmärkte också att såväl frågor om de regler som rör kvinnomisshandel och

därmed närbesläktade brott som frågor om myndigheters och domstolars

handläggning av ärenden om kvinnomisshandel var föremål för överväganden i

Kvinnovåldskommissionen. Det saknades enligt utskottets uppfattning skäl för

riksdagen att då göra något uttalande med anledning av de aktuella motionerna,

vilka avstyrktes.

Kvinnovåldskommissionen har föreslagit en rad lagändringar rörande bl.a.

sexualbrotten och andra brottsbalksbrott. I detta sammanhang bör särskilt

nämnas kommissionens förslag om ett nytt brott i brottsbalken - ett

kvinnofridsbrott. Brottet tar framför allt sikte på våld och andra övergrepp

mot kvinnor i nära relationer till män. Enligt den föreslagna lagtexten skall

en man som mot en närstående eller tidigare närstående kvinna använder våld

eller hot om våld eller utsätter henne för annan fysisk eller psykisk

påverkan, ägnad att varaktigt kränka kvinnans integritet och skada hennes

självkänsla, dömas för kvinnofridsbrott till fängelse i lägst ett och högst

sex år.

Rättsstatistiken beträffande våld m.m. mot kvinnor

I motionerna Ju916 (c, s, m, fp, v, mp, kd) och Ju917 (c) begärs en

könsuppdelning av statistiken om våld mot kvinnor. Bl.a. krävs att

rättsstatistiken skall innehålla utökad information om ålder, nationalitet och

relation till gärningsmannen. Vidare anser motionärerna att det av statistiken

bl.a. bör framgå om besöksförbud meddelats, om skadestånd dömts ut samt

eventuella frihetsberövanden. Uppdelningen av statistiken syftar bl.a. till

att öka kunskaperna om våld mot kvinnor för att lämpliga åtgärder skall kunna

vidtas mot sådant våld.

I samband med att utskottet behandlade regeringens förslag i proposition

1994/95:144 om riktlinjer för registrering av påföljder m.m. behandlade

utskottet även en motion motsvarande de nu aktuella (1994/95:JuU21 s. 11).

Utskottet konstaterade att frågan om en könsuppdelning m.m. av

rättsstatistiken var föremål för överväganden inom Kvinnovåldskommissionen och

inom Brottsförebyggande rådet och ansåg att resultatet av översynsarbetet

borde avvaktas. Utskottet avstyrkte bifall till den då aktuella motionen.

Kvinnovåldskommissionen har i sitt betänkande lämnat förslag till

förändringar i rättsstatistiken. Enligt kommissionen bör statistiken över

anmälda brott, framför allt brotten enligt 3, 4 och 6 kap. brottsbalken (om

brott mot liv och hälsa, om brott mot frihet och frid samt om sexualbrott), i

större utsträckning könsuppdelas. Denna statistik bör enligt förslaget i ökad

utsträckning också ge information om offrets ålder, nationalitet och relation

till gärningsmannen. På motsvarande sätt bör statistiken över lagförda

personer innehålla uppgifter om brottsoffer, deras kön, ålder, nationalitet

och relation till gärningsmannen. Även den statistik som finns beträffande

besöksförbudslagen bör enligt kommissionens mening kompletteras. Statistiken

bör också ge ökad kunskap om skadestånden vid våldsbrott förövade mot kvinnor

och belysa omfattningen av frihetsberövanden vid brott som avser våld mot

kvinnor.

Brottsofferundersökning

Kvinnovåldskommissionen föreslår att en brottsofferundersökning avseende våld

mot kvinnor skall genomföras. En sådan undersökning bidrar enligt kommissionen

till att man bättre kan skatta den verkliga brottslighetens storlek. Detta kan

i sin tur bidra till att kunskapen om våldet mot kvinnor ökar liksom

kunskaperna om sambandet mellan våldet och andra samhällsfaktorer. Enligt

kommissionen kan en brottsofferundersökning också visa på var resurser bör

sättas in för att det våld som kvinnor utsätts för skall kunna bekämpas.

I motion Ju917 (c) begärs att en brottsofferundersökning avseende våld mot

kvinnor skall genomföras i enlighet med vad Kvinnovåldskommissionen

föreslagit.

Forskning

I motion Ju719 (fp) betonas vikten av tvärvetenskaplig forskning för att

förstå de bakomliggande orsakerna till våld mot kvinnor. I motion Ju917 (c)

begärs en kartläggning av förekomsten mellan våldspornografi och våldsbrott

mot kvinnor.

I samband med att utskottet behandlade regeringens förslag om inrättandet av

en brottsofferfond, m.m. hade utskottet att ta ställning till motionsyrkanden

om bl.a. forskning om brottsoffer (1993/94:JuU25). Utskottet konstaterade

bl.a. att forskning m.m. i brottsofferfrågor skulle komma att få ett ökat stöd

genom införandet av en brottsofferfond.

Kvinnovåldskommissionen konstaterar i sitt betänkande att forskningen om

våld mot kvinnor måste utvecklas. Kommissionen föreslår att regeringen skall

uppdra åt lämplig myndighet att utarbeta en plan för hur en sådan utveckling

skall kunna komma till stånd. Kvinnovåldskommissionen konstaterar vidare att

sambandet mellan våldspornografi och våld mot kvinnor är föga belyst i

forskningen och framför att det är angeläget med en ökad sådan forskning.

Utbildning inom rättsväsendet

I motionerna Ju719 (fp), Ju917 (c), A7 (v) och A806 (mp) begärs att olika

yrkeskategorier som kommer i kontakt med kvinnor som utsatts för våld måste

ges fördjupade kunskaper kring denna problematik.

I sitt betänkande 1994/95:JuU14 behandlade utskottet ett motionsyrkande om

att polisen och andra som är verksamma inom rättsväsendet bör ges fördjupad

kunskap om våld mot kvinnor. Efter en redogörelse av utbildningen härom inom

rättsväsendet (se bet. s. 22 f) uttalade utskottet rent allmänt att det i

först hand måste ankomma på de myndigheter m.m. som är verksamma på området

att ta ställning till vilka utbildningsinsatser för personalen som bör

prioriteras. Vidare konstaterade utskottet att frågor om våld mot kvinnor på

olika sätt uppmärksammats i den utbildningsverksamhet som bedrivs inom

rättsväsendet. Något riksdagens initiativ ansågs inte erfordras i frågan och

bifall till motionerna avstyrktes.

Kvinnovåldskommissionen har kartlagt i vilken utsträckning våld mot kvinnor

tas upp i den grundläggande högskoleutbildningen för socionomer, läkare,

sjuksköterskor, psykologer, jurister och poliser. Kartläggningen visar att

våld mot kvinnor i mycket liten omfattning belyses i utbildningarna.

Kommissionen anser att det i den lagstiftning som reglerar

högskoleutbildningarna bör klargöras att jämställdhet och könsaspekter skall

belysas i all sådan utbildning. Vidare föreslår kommissionen att det i

målbeskrivningarna för utbildningen av de ovan nämnda yrkesgrupperna klart

skall framgå att våld mot kvinnor och andra könsaspekter skall belysas i

utbildningen. Slutligen har Kvinnovåldskommissionen understrukit vikten av att

nu verksamma inom socialtjänsten, hälso- och sjukvården och rättsväsendet

fortbildas i frågor som har samband med våld mot kvinnor och föreslagit att

det skall avsättas medel för sådan fortbildningsverksamhet.

I sammanhanget bör även nämnas att såväl grundutbildning som

vidareutbildning för poliser är föremål för översyn. En redogörelse härför

finns i utskottets betänkande 1996/97:JuU10.

Informationsinsatser om våld mot kvinnor

I motion Ju920 (v) begärs att en statligt finansierad riksomfattande kampanj

gällande mäns våld mot kvinnor skall genomföras. Syftet är bl.a. att

synliggöra mäns våld mot kvinnor och uppmärksamma våldets konsekvenser för

kvinnors hälsa.

Kvinnovåldskommissionen anför i sitt betänkande att det behövs en ökad

medvetenhet hos allmänheten om det samhällsproblem som våld mot kvinnor utgör.

Vidare nämns att i bl.a. Kanada och England produceras TV-information som

sammanställs av myndigheterna för att upplysa allmänheten om omfattningen av

och orsaker till våld mot kvinnor. Där har man ansett att de kampanjer som har

genomförts haft en positiv påverkan på allmänhetens attityder till sådant

våld. Kommissionen föreslår att regeringen tar initiativ till en liknande

kampanj i Sverige. Vidare föreslår kommissionen att man i skolan liksom i

annat ungdomsarbete måste vara uppmärksam på det våld som flickor och kvinnor

utsätts för. Kommissionen anser det vara viktigt att utveckla modeller för hur

mäns våld mot kvinnor skall kunna tas upp i bl.a. skolundervisningen och under

värnplikten.

Förtursfrågor m.m.

I motion Ju210 (m) begärs att män som anmälts för kvinnomisshandel skall

förhöras inom 24 timmar. I motionerna Ju719 (fp) och Ju917 (c) begärs att

handläggningstiderna i ärenden om sexuella övergrepp och misshandel av kvinnor

skall förkortas.

Utskottet har vid flera tillfällen tidigare behandlat frågor som rör

förtursbehandling under förundersökningen, senast i betänkandet 1994/95:JuU13

(s. 20 med där gjorda hänvisningar för bakgrund m.m.) och då avstyrkt motioner

med hänvisning till pågående utredningsarbete.

Utskottet hänvisade i det ovan nämnda betänkandet till att riksdagen hösten

1994 beslutat om en rad åtgärder som syftar till ett effektivare

brottmålsförfarande, bl.a. ändringar i brottsbalken och i rättegångsbalken.

Regeringsförslagen byggde på de förslag som lämnats av Åklagarutredningen -90

(prop. 1994/95:23, JuU2, rskr. 40). I propositionen diskuterades bl.a.

begränsningar av dokumentationen i förundersökningen för att på detta sätt

påskynda förfarandet. Någon reglering av förtursfrågorna i

förundersökningskungörelsen (1947:948) föreslogs dock inte. Utskottet

konstaterade att delar av översynsarbetet i frågan emellertid fortfarande

pågick genom Kvinnovåldskommissionens uppdrag, vilket borde avvaktas. Bifall

till de då aktuella motionerna avstyrktes.

Kvinnovåldskommissionen anser att polismyndigheterna bör utarbeta särskilda

åtgärdsprogram som beskriver vilka åtgärder som polisen bör vidta vid

handläggningen av ärenden som rör våld mot kvinnor. Vad gäller polisens arbete

anför kommissionen vidare att ärenden som rör våld och andra övergrepp mot

kvinnor bör behandlas skyndsamt. Kommissionen föreslår också bl.a. att olika

frågor som rör åklagares och domstolars handläggning av ärenden om våld och

andra övergrepp mot kvinnor utvecklas närmare i policydokument.

Ett datoriserat informationssystem

I motion Ju917 (c) begärs att ett datoriserat informationssystem skall införas

som gör det möjligt för polisen att snabbt identifiera upprepningsvåld och

följa upp sådana fall på ett effektivt sätt. I motionen anförs att polisen

ofta får rycka ut t.ex. vid lägenhetsbråk eller liknande utan att ha kännedom

om att andra polismän varit på samma plats vid tidigare tillfällen i samma

ärende. Ett datoriserat system med bakgrundsinformation om tidigare

ingripanden m.m. skulle enligt motionären underlätta för polisen att vidta

relevanta åtgärder.

Utskottet behandlade ett motionsyrkande likalydande med det nu aktuella i

betänkandet 1994/95:JuU13 (s. 19 f). Utskottet hänvisade då till att en av

Brottsförebyggande rådet (BRÅ) tillsatt arbetsgrupp haft i uppdrag att utifrån

tillgänglig forskning och övrig kunskap om våld och hot om våld inom familjen

kartlägga och analysera vidtagna och möjliga åtgärder för att minska våldet.

Arbetsgruppen har i promemorian Våld mot kvinnor i nära relationer (BRÅ PM

1994:4) redovisat förslag bl.a. på att förse poliser, som rycker ut till hem

där kvinnor utsätts för våld, med relevant information enligt brittiskt

mönster genom ett s.k. Domestic Early Warning System (DEWS). Systemet används

för insamling, förvaring och bearbetning av uppgifter om familjevåld och gör

det möjligt att samla bl.a. bakgrundsinformation, analysera brottsmönster och

initiera skyddsåtgärder. Systemet kan även användas som underlag för

framtagning av statistik.

I det ovan nämnda betänkandet hänvisade utskottet vidare bl.a. till att det

ingick i Kvinnovåldskommissionens uppdrag att ta upp frågor om metoder för att

skydda utsatta kvinnor. Utskottet konstaterade att frågor av det slag som

aktualiserats i motionen var föremål för utredning i olika sammanhang, bl.a.

inom ramen för Kvinnovåldskommissionens arbete, och avstyrkte motionen.

Kvinnovåldskommissionen har föreslagit att något polisdistrikt skall få i

uppdrag att utarbeta modeller för ett särskilt kvalificerat bemötande av

kvinnor som är utsatta för våld. Inom ramen för denna försöksverksamhet torde,

enligt kommissionen, förutsättningar finnas för att även pröva på vilket sätt

användningen av olika registersystem på ett effektivt sätt kan användas i

kampen mot kvinnovåldet.

Livvaktsskydd

I motion Ju719 (fp) understryks att hotade kvinnors möjligheter att få

livvaktsskydd skall bedömas generöst.

Utskottet behandlade ett motsvarande motionsyrkande i betänkandet

1994/95:JuU13 (s. 17), vilket tillsammans med andra yrkanden på

brottsofferområdet ledde till riksdagens tillkännagivande om en utvärdering av

dessa frågor. Utskottet hänvisade då till Kvinnovåldskommissionens arbete och

till rapporten Försöksverksamhet med livvaktsskydd för hotade kvinnor m.m. -

ett regeringsuppdrag (RPS Rapport 1993:6) i vilken redovisas den

försöksverksamhet med livvaktsskydd som tidigare pågått. Från

Rikspolisstyrelsen hade utskottet inhämtat att det fåtal personer som begärt

livvaktsskydd och av polisen bedömts vara i behov av livvakt också fått sådan.

Från Rikspolisstyrelsen framhölls att livvaktsskydd utgör en stor påfrestning

för den som skyddas. I några fall hade kvinnorna avstått från livvakt efter

någon tid och då fått någon annan form av skydd, t.ex. tårgasspray,

pepparspray, olika typer av larm m.m. Verksamheten med livvaktsskydd

fortsätter nu på permanent basis.

Kvinnovåldskommissionen anför att rutiner snarast bör skapas som gör det

möjligt för en kvinna att snabbt få tillgång till den skyddsutrustning hon

behöver samt att möjligheterna till livvaktsskydd bör finnas kvar i de mest

allvarliga fallen, där metoder som är mindre ingripande är otillräckliga.

Punktbevakning av gärningsmän

I motion Ju903 (c) förespråkas att polisen skall bevaka och kontrollera de

gärningsmän som efter domslut fortsätter att hota eller förfölja brottsoffret.

Denna typ av punktbevakning bör enligt motionärerna även kunna användas

beträffande dem som hotar vittnen inför en rättegång.

Frågan om punktbevakning av gärningsmän har tidigare varit föremål för

behandling i utskottet. I betänkandet 1992/93:JuU7 (s. 7) avstyrkte utskottet

de då aktuella motionsönskemålen under hänvisning till att punktbevakning av

presumtiva våldsmän är något som redan nu kan beslutas av polismyndighet. När

utskottet behandlade frågan senast (1994/95:JuU13 s. 22 f) konstaterade

utskottet att Kvinnovåldskommissionen enligt sina direktiv bl.a. hade att

undersöka frågor rörande punktbevakning av de våldsverkande männen och därmed

sammanhängande frågor. Utskottet ansåg att det pågående utredningsarbetet

borde avvaktas och avstyrkte bifall till de då aktuella motionerna.

Kvinnovåldskommissionen har föreslagit en försöksverksamhet med

intensivövervakning med elektronisk kontroll beträffande män som inte

respekterar meddelade besöksförbud. Kommissionen anser att Rikspolisstyrelsen

bör ges i uppdrag att utreda förutsättningarna för en sådan försöksverksamhet.

Utskottets överväganden

Inledningsvis vill utskottet peka på att Kvinnovåldskommissionen lade fram

sina förslag redan i juni 1995. Utskottet beklagar att regeringen ännu inte

lagt fram något förslag till riksdagen med anledning av betänkandet.

I och med kommissionens betänkande finns ett utförligt beredningsunderlag

rörande de frågor som tagits upp i de ovan behandlade motionerna. Resultatet

av beredningen i Regeringskansliet bör därför avvaktas. Utskottet avstyrker

bifall till motionerna Ju210, Ju719, Ju903, Ju913, Ju916, Ju917, Ju920, A7,

A806 och A820 i nu behandlade delar.

Strafföreläggande vid misshandel mot kvinnor

I motion A7 (v) anförs att åklagare inte bör ha möjlighet att utfärda

strafföreläggande vid brott avseende misshandel mot kvinnor.

Enligt lagändringar som träder i kraft den 1 juli 1997 kan åklagare utfärda

strafföreläggande beträffande gärningar för vilka böter eller böter och

fängelse ingår i straffskalan. I det konkreta fallet får inte svårare påföljd

än villkorlig dom komma i fråga.

Vad gäller misshandelsbrotten kan sägas att strafföreläggande endast kan

förekomma vid ringa misshandel. Den typ av gärningar som avses i motionen

torde i allmänhet vara av den karaktären att de leder till ansvar för

misshandel av normalgraden. Här omfattar straffskalan endast fängelse varför

straffföreläggande inte kan komma i fråga.

Det saknas enligt utskottets uppfattning skäl för riksdagen att göra något

uttalande med anledning av den aktuella motionen. Motion A7 i nu behandlad del

avstyrks.

Prostitution m.m.

I motionerna Ju714 (fp), Ju718 (s, c, fp, v, mp, kd), Ju917 (c) och A806 (mp)

begärs att köp av sexuella tjänster skall kriminaliseras. I motion Ju917

begärs också sanktioner beträffande oetisk kontaktförmedling och kvinnoimport.

I Sverige finns inte något förbud mot prostitution. Däremot finns i 6 kap.

7-10 §§ brottsbalken bestämmelser om sexuellt ofredande, koppleri och

förförelse av ungdom som bl.a. syftar till att motverka prostitution.

Utskottet behandlade hösten 1992 ett antal motioner med krav på

kriminalisering av prostitution (1992/93:JuU15 s. 5 f, rskr. 133). I

betänkandet anförde utskottet bl.a. att ytterligare åtgärder mot

prostitutionen borde övervägas. En sådan åtgärd skulle enligt utskottet kunna

vara att kriminalisera prostitutionen. Utskottet anförde att det tidigare

tagit avstånd från en sådan tanke och att det alltjämt kände stor tvekan inför

den. Mot en kriminalisering talade enligt utskottet bl.a. svårigheten att

tillräckligt tydligt identifiera den brottsliga gärningen, bevissvårigheter

och risken för negativa effekter för den inblandade kvinnan. För en

kriminalisering talade å andra sidan främst den normbildande effekten av ett

straffbud som också skulle kunna få en viss avhållande effekt. Utskottet ansåg

att frågan innehöll känsliga avvägningar som krävde sin särskilda belysning,

och utskottet var därför berett att tillstyrka att den utreddes. Frågan om

kriminalisering borde dock enligt utskottet inte ses isolerad utan i ett

större sammanhang, t.ex. inom ramen för en total-översyn av samhällets

åtgärder mot prostitution. Vad utskottet anförde gav riksdagen som sin mening

regeringen till känna.

Regeringen tillsatte i mars 1993 en särskild utredare (dir. 1993:31) för att

göra en översyn av samhällets åtgärder mot prostitution. I utredningsuppdraget

ingick bl.a. att överväga frågan om kriminalisering av prostitutionen.

Utredaren avlämnade i mars 1995 betänkandet Könshandel (SOU 1995:15). I

betänkandet föreslår utredaren bl.a. att det i 6 kap. brottsbalken skall

införas en ny bestämmelse som innebär att den som utnyttjar en annan person

för tillfällig sexuell förbindelse mot ekonomisk eller annan därmed jämförlig

ersättning skall dömas för könshandel till böter eller fängelse i högst sex

månader. Detsamma skall gälla den som ställer sig till förfogande för en sådan

sexuell förbindelse. Om brottet är grovt skall dömas till fängelse i högst

fyra år. Vid bedömandet av om brottet är grovt skall särskilt beaktas om det

innebär missbruk av någons ungdom, oförstånd, utsatthet eller beroende

ställning.

Utskottet behandlade senast motionsyrkanden motsvarande det nu aktuella i

betänkandet 1994/95:JuU24 (s. 9 f). Utskottet konstaterade då att dess

initiativ till en samlad översyn av åtgärderna mot prostitution resulterat i

ett utredningsbetänkande som då bereddes i Regeringskansliet. Utskottet ansåg

att riksdagen borde avvakta resultatet av beredningsarbetet och att någon

ytterligare åtgärd i frågan inte erfordrades från riksdagens sida. Motionerna

avstyrktes.

Beredningen av Prostitutionsutredningens betänkande pågår alltjämt i

Regeringskansliet. Utskottet anser att riksdagen bör avvakta resultatet av

detta arbete och avstyrker bifall till motionerna Ju714, Ju718, Ju917 och A806

i behandlade delar. Utskottet utgår emellertid från att regeringen snarast

återkommer till riksdagen med anledning av utredningens förslag.

Även frågor om oetisk kontaktförmedling och kvinnoimport har tidigare varit

föremål för behandling i utskottet, se betänkandet 1993/94:JuU3 (s. 8 med där

gjorda hänvisningar).

I den mån någon förmår en kvinna som kommit till Sverige att här prostituera

sig torde gärningen vara straffbar som koppleri. Om kvinnan utsätts för tvång

eller liknande kan fråga om ansvar enligt 4 kap. brottsbalken om brott mot

frihet och frid aktualiseras. Om det handlar om sexuellt tvång kan ansvar

enligt 6 kap. brottsbalken om sexualbrott komma ifråga.

Möjligheterna att förmedla utländska kvinnor - t.ex. för äktenskap - till

män som är bosatta i Sverige är beroende av utlänningslagstiftningens regler

om invandring i s.k. anknytningsfall. Regeringen har tillsatt en särskild

utredare som har i uppgift att undersöka hur man kan undvika att utländska

medborgare söker sig till Sverige på grund av anknytning till en här bosatt

person, när risken bedöms som påtaglig att den utländska medborgaren kommer

att utsättas för misshandel eller annan kränkande behandling av den här

bosatta personen (dir. 1996:8). Utredningsarbetet skall vara avslutat senast

den 31 mars 1997.

Utskottet konstaterar att med i motionen sammanhängande frågor nu är föremål

för utredning. Resultatet av detta arbete bör avvaktas. Bifall till motion

Ju917 i denna del avstyrks.

Sexuella övergrepp mot barn

Sexturism

I motion Ju723 (kd) begärs lagstiftning mot sexturism. Vad som närmast begärs

är ett förbud mot att arrangera sexresor utomlands för pedofiler och att det

skall vara brottsligt att hjälpa eller uppmuntra personer att ha sexuellt

umgänge med barn utomlands.

Brottsbalkens andra kapitel behandlar tillämpligheten av svensk lag. Svensk

lag är inte begränsad till att gälla gärningar som begåtts i Sverige. Enligt 2

§ första stycket kan svensk medborgare eller utlänning med hemvist i Sverige

eller, i vissa fall, utlänning som finns här i riket dömas efter svensk lag

och av svensk domstol för brott som begåtts utomlands. För att denna regel

skall gälla krävs enligt andra stycket dubbel straffbarhet, dvs. att gärningen

skall vara straffbar både i Sverige och på gärningsorten. Svensk domstol kan

således döma en svensk medborgare som begår sexualbrott mot barn utomlands, om

handlingen är straffbelagd även där.

Bestämmelserna om sexualbrott i 6 kap. brottsbalken innehåller flera

stadganden som, oberoende av offrets ålder, föreskriver straff för den som

genom tvång eller andra liknande, otillbörliga förfaranden förmår någon till

samlag eller annat sexuellt umgänge. Det gäller bestämmelserna om våldtäkt,

sexuellt tvång och sexuellt utnyttjande. Därutöver finns i samma kapitel

särskilda bestämmelser till skydd för barn och ungdomar. Förbudet mot sexuellt

umgänge med barn under 15 år är ovillkorligt; i vårdnadssituationer och

liknande gäller en åldersgräns på 18 år. Genom bestämmelsen om sexuellt

ofredande straffbeläggs vidare att sexuellt beröra barn under 15 år eller

förmå barnet att företa eller medverka i någon handling av sexuell innebörd.

När det gäller prostitution är framför allt bestämmelserna om förförelse av

ungdom och koppleri av intresse.

Frågor om insatser mot sexresor till Sydostasien har varit föremål för

behandling i socialutskottet (1993/94:SoU1 s. 13 f). Socialutskottet noterade

då bl.a. att Svenska Resebyråföreningen deltagit i en kampanj mot

barnsexturism, vilket medverkat till att flertalet researrangörer informerade

sina resenärer om den barnprostitution som förekommer i olika länder. Mot

bakgrund härav, och då Prostitutionsutredningens arbete pågick, vidtogs inte

några åtgärder i anledning av det då aktuella motionsyrkandet.

Sommaren 1996 stod den svenska regeringen värd för Världskongressen mot

kommersiell sexuell exploatering av barn. Världskongressen var det första

mötet i sitt slag. Regeringsrepresentanter från 122 länder samt företrädare

för frivilligorganisationer och mellanstatliga organisationer deltog. Syftet

med kongressen var att finna vägar för att det skydd som finns i

barnkonventionen mot sexuella övergrepp m.m. skall bli så effektivt som

möjligt. Vid kongressen antogs ett dokument innehållande en uppmaning till

alla stater att vidta ett stort antal angivna åtgärder mot kommersiell sexuell

exploatering av barn. Vidare innehåller dokumentet ett åtagande för alla

stater att före år 2000 upprätta nationella handlingsplaner.

I en gemensam åtgärd mot människohandel och sexuellt utnyttjande av barn har

medlemsstaterna i EU, bland en rad olika åtgärder, åtagit sig att avskaffa

hinder mot effektiv bestraffning av sexuellt utnyttjande av barn som sker

utomlands, s.k. sexturism. Vidare bör här nämnas att mandatet för Europols

narkotikaenhet (ENE), vilken är föregångare till Europol, utvidgats till att

också omfatta människohandel.

Utskottet konstaterar att frågan om sexuell exploatering av barn är

uppmärksammad på olika sätt. Enligt utskottets uppfattning saknas det

anledning för riksdagen att nu göra några uttalanden i frågan. Utskottet

avstyrker bifall till motion Ju723.

Barnpornografibrott

Begreppet barn

I motion Ju917 (c) begärs att begreppet barn i barnpornografibrottet skall ges

en entydig definition genom att som barn skall avses den som inte fyllt 18 år

eller den vars könsmognad inte är avslutad.

Enligt bestämmelsen om barnpornografibrott i 16 kap. 10 a § brottsbalken

skall den dömas för barnpornografibrott som skildrar barn i pornografisk bild

med uppsåt att bilden sprids eller som sprider sådan bild av barn om inte

åtgärden med hänsyn till omständigheterna är försvarlig. Straffet är böter

eller fängelse i högst två år.

I förarbetena till bestämmelsen uttalas (prop. 1978/79:179 s. 9) att

bestämmelsen syftar till att skydda unga människor vilkas könsmognadsprocess

ännu inte är avslutad.

Utskottet behandlade frågan tämligen utförligt år 1990 i sitt yttrande

(1989/90:JuU3y) till socialutskottet över FN:s barnkonvention. Frågan om

begreppet barn och en eventuell åldersgräns behandlades också utförligt i

utskottets yttrande till konstitutionsutskottet över ett antal motioner

rörande kriminalisering av innehav av barnpornografiskt material, m.m.

(1993/94: JuU6y s. 7 f). I sistnämnda sammanhang riktade utskottet

uppmärksamheten mot den norska lösningen på motsvarande problem. I Norge

innefattar barnpornografibrottet förbud att inneha eller till Norge införa

pornografiska bilder av någon som är, kan antas vara eller framställs som att

vara under 16 år. Enligt utskottets mening borde övervägas om en liknande

lösning men med en 18-årsgräns går att finna för svenskt vidkommande;

utskottet noterade dock att också en lösning efter dessa linjer kan medföra

vissa problem när det gäller avgränsningen av det straffbara området. De

bevissvårigheter som eventuellt kan bli följden av ett åldersrekvisit måste

enligt utskottet också noga övervägas. Avslutningsvis framhöll utskottet att

några övertygande skäl för en strikt åldersgräns, där barn definieras som en

person som inte fyllt 18 år, dittills inte presenterats.

I konstitutionsutskottets betänkande 1993/94:KU28 (rskr. 450), som ligger

till grund för de nu vilande grundlagsändringarna avseende kriminalisering av

innehav av barnpornografiskt material, föreslogs tillkännagivanden till

regeringen som riksdagen också beslutat om. Bland annat uttalade

konstitutionsutskottet att begreppet barn i bestämmelsen om barnpornografi bör

utredas.

Barnpornografiutredningen har haft i uppdrag att utreda på vilket sätt och

med vilka medel barnpornografi bäst kan bekämpas. Särskilt har utredningen

haft att behandla frågan om en åldersgräns skall tas in i bestämmelsen om

barnpornografibrott (dir. 1994:117). I sitt nyligen avlämnade betänkande

Barnpornografifrågan (SOU 1997:29) har utredningen föreslagit att med barn

skall avses en person som är under 18 år eller en person vars

pubertetsutveckling inte är fullbordad.

Riksdagens initiativ har lett till att frågan om en åldersgräns i

bestämmelsen om barnpornografibrott utretts. Utskottet anser att riksdagen bör

avvakta resultatet av beredningen av utredningens förslag och avstyrker bifall

till motion Ju917 i nu behandlad del.

Handläggning inom polisen

I motion Ju917 (c) anförs att den katalogisering och systematisering av

barnpornografiskt material som polisen gjort är ett bra underlag som bör

användas för att bistå utländska myndigheter vid utredningar om sexualbrott

och barnpornografibrott.

I ett yttrande till konstitutionsutskottet våren 1994 (1993/94:JuU7y)

uttalade justitieutskottet att det fanns behov av en förbättrad

underrättelseinhämtning på central nivå när det gäller barnpornografibrott.

Justitieutskottet efterlyste bl.a. bättre kunskap om de datanätverk, i vilka

barnpornografiskt material sprids och ökad spaningsverksamhet mot dessa och

andra spridningskällor för barnpornografiskt material. Också de

internationella aspekterna av den aktuella brottsligheten behövde enligt

utskottet beaktas i större utsträckning. Även metodutvecklingen på området

framstod som angelägen. Det borde enligt utskottet överlämnas åt regeringen

att ta ställning till hur de föreslagna förbättringarna i polisorganisationen

skulle komma till stånd.

Konstitutionsutskottet instämde i vad justitieutskottet uttalat, och detta

gav riksdagen som sin mening regeringen till känna (1993/94:KU28 s. 50, rskr.

450). Med anledning av riksdagens ställningstagande inrättades inom Riks-

kriminalpolisen enheten barnpornografi/sexualbrott mot barn. Enhetens främsta

uppgift är att bedriva kriminalunderrättelseverksamhet, vilket bl.a. innebär

att man försöker uppdaga spridning av barnpornografi och identifiera de

gärningsmän som förekommer på främst videofilmer.

Barnpornografiutredningen har i sitt betänkande Barnpornografifrågan (SOU

1997:29) berört frågor om såväl polisorganisationen för bekämpande av

barnpornografibrott som internationellt polissamarbete. Frågan är också

aktuell inom EU, där särskilt insatser inom Europol diskuteras.

Arbete har således inletts med den inriktning som efterfrågas i motionen.

Något riksdagsinitiativ behövs alltså inte, och utskottet avstyrker bifall

till motion Ju917 i nu behandlad del.

Handläggningsrutiner hos myndigheter

I motion Ju302 (s) anförs att handläggningen av mål om sexuella övergrepp mot

barn måste förbättras, och som exempel nämns i motionen bl.a. kortare

handläggningstider.

Frågan om förtursfrågor m.m. vid handläggning av ärenden inom rättsväsendet

har varit föremål för utskottets behandling vid ett flertal tillfällen. I

detta betänkande redogörs under rubriken Våld m.m. mot kvinnor - Förtursfrågor

m.m. för de överväganden utskottet gjort i fråga om förtursregler i

förundersökningskungörelsen. Som framgår där saknas sådana regler. Däremot

finns regler om förtur i rättegångsbalken för det fall den misstänkte är

häktad. Reglerna innebär bl.a. att rätten skall pröva häktningsfrågan inom

fyra dygn efter gripandet och att rätten vid bifall till häktning skall

fastställa den tid inom vilken åtal skall väckas. När åtal väckts skall

huvudförhandling hållas inom en vecka. - I mål av här aktuellt slag torde den

misstänkte som regel vara häktad. Reglerna har dock tillkommit som skydd mot

onödiga, eller onödigt långa, frihetsberövanden innan målet prövas.

Regeringen har i årets regleringsbrev för polisväsendet som ett övergripande

mål för brottsutredningsverksamheten lagt fast att denna skall bli

effektivare. Regeringen har också ålagt polisväsendet återrapporteringskrav.

Bl.a. skall polisen redovisa andelen uppklarade brott och genomströmningstiden

för olika brottskategorier, t.ex. våldsbrottslighet. Polisen skall också

redovisa de insatser som gjorts för att motverka våldsbrottsligheten t.ex. när

det gäller brott mot barn. Även andelen oavgjorda våldsbrottsärenden som är

äldre än tolv månader skall redovisas.

I riksdagens skrivelse 1993/94:251 om barn och ungdom begärde riksdagen att

regeringen skulle överväga vissa frågor om metodutveckling, forskning och

utbildning när det gäller insatser för barn som utsatts för sexuella övergrepp

och att regeringen skulle återkomma till riksdagen med förslag på insatser.

Regeringen har i sin den 6 mars 1997 till riksdagen överlämnade skrivelse

1996/97:93 redogjort för överväganden och åtgärder med anledning av riksdagens

skrivelse. Regeringen anför att de åtgärder som vidtagits av regeringen,

myndigheter och enskilda organisationer givit värdefull kunskap inom detta

område. Det är enligt regeringens mening viktigt att de pågående åtgärderna

utvärderas ordentligt och att den nyvunna kunskapen sprids. Regeringen kommer

enligt skrivelsen att noga följa utvecklingen på området för att kunna ta

ställning till om det behövs ytterligare åtgärder för utsatta barn och

ungdomar.

Enligt utskottets mening är det givetvis av största vikt att formerna för

handläggningen av mål om sexuella övergrepp mot barn uppmärksammas. Utskottet

finner emellertid inte anledning för riksdagen att göra något uttalande i

frågan och avstyrker bifall till motion Ju302.

Behandling av gärningsmän

I motion So671 (kd, m, c, fp, v, mp) begärs att psykoterapeutisk behandling

skall vara obligatorisk i samband med frihetsberövande straff för den som döms

för sexualbrott mot eller misshandel av barn.

Den som är intagen i anstalt skall enligt bestämmelserna i lagen (1974:203)

om kriminalvård i anstalt beredas lämpligt arbete. Har han behov av

undervisning, utbildning, arbetsträning eller någon annan sysselsättning eller

medicinsk-psykologisk behandling eller någon annan särskild behandling skall

sådan beredas honom under arbetstid, om det kan ske med hänsyn till

anstaltstidens längd och den intagnes förutsättningar.

En intagen är skyldig att utföra det arbete, delta i den undervisning,

utbildning eller arbetsträning eller ha den sysselsättning som i övrigt

anvisas honom. Däremot föreligger inte någon skyldighet för en intagen i

kriminalvårdsanstalt att genomgå vård eller behandling av mera medicinsk

karaktär. Liksom i övrigt i samhället gäller i enlighet med hälso- och

sjukvårdslagen (1982:763) att sådan vård och behandling skall bygga på

frivillighet. För att tvångsvård skall vara aktuell krävs t.ex. att den

intagne lider av så allvarlig psykisk störning att vård enligt lagen

(1991:1129) om rättspsykiatrisk vård är påkallad.

Utskottet har vid ett flertal tillfällen tagit ställning till frågan om

obligatorisk vård för intagna i kriminalvårdsanstalt, bl.a. för

sexualbrottsdömda (se t.ex. JuU 1987/88:31 med där gjorda hänvisningar, prop.

1989/90:154, 1990/91:JuU2 och prop. 1993/94:44, JuU11). I samtliga fall har

utskottet av principiella skäl tagit avstånd från tanken på införande av

obligatorisk vård för intagna i kriminalvårdsanstalt. Utskottet har dock i

olika sammanhang understrukit vikten av att behandling för sexualbrottsdömda

finns att tillgå i anstalt.

Inom kriminalvården finns ett för sexualbrottsdömda obligatoriskt påverkans-

och motivationsprogram. Enligt årets regleringsbrev skall kriminalvården också

se till att intagna som är dömda för sexualbrott och som vill och har behov

därav erhåller behandling som är inriktad på att förhindra återfall i sådana

brott.

Utskottet ser med tillfredsställelse att åtgärder vidtagits för att

tillgodose behovet av behandling för sexualbrottsdömda. Utskottet vidhåller

emellertid sin tidigare uppfattning avseende obligatorisk vård för intagna i

kriminalvårdsanstalt och avstyrker bifall till motion So671 i nu behandlad

del.

Internationellt samarbete

I motion U802 (c) begärs att det skall tillsättas en aktionsgrupp inom

Östersjörådet mot prostitution, könshandel och sexhandel med barn.

Efter beslut av regeringscheferna vid toppmötet i Visby i maj 1996

tillsattes en aktionsgrupp mot organiserad brottslighet i Östersjöområdet.

Samtliga länder i Östersjörådet samt kommissionen och ordförandelandet i EU

deltar i denna grupp, där Sverige är ordförande. Gruppen arbetar särskilt med

frågor om bl.a. människosmuggling och illegal migration. Länderna är

representerade på hög nivå och arbetet är praktiskt, konkret och operativt

inriktat.

Som nämnts ovan under avsnittet Sexturism har frågan om sexuell exploatering

av barn uppmärksammats på olika sätt inom ramen för det internationella

samarbetet. Som där nämns är Världskongressen förra sommaren i Stockholm ett

exempel, den gemensamma åtgärden inom EU mot människohandel och sexuellt

utnyttjande av barn ett annat. Frågan är också aktuell inom Europarådet för de

mänskliga rättigheterna som antagit en rekommendation R (91) 11 concerning

sexual exploitation, pornography and prostitution of, and trafficking in,

children and young adults.

Utskottet utgår från att regeringen även kommer att ta upp frågor om

prostitution, könshandel och sexhandel med barn inom ramen för Östersjörådet,

och utskottet utgår också från att dessa frågor naturligen faller in under den

redan inrättade aktionsgruppens ansvarsområde. Utskottet vill också erinra om

det arbete inom EU som görs på detta område. Utskottet kan inte se att det vid

sidan av dessa åtgärder finns behov av en särskild grupp för de frågor som tas

upp i motionen. Utskottet avstyrker bifall till motion U802 i nu behandlad

del.

Brottsofferfrågor

Inledning

I detta avsnitt behandlar utskottet ett antal motioner rörande olika

brottsofferfrågor. Flertalet av motionsyrkandena knyter an till det arbete som

pågår inom ramen för Brottsofferutredningen (dir. 1995:94).

Brottsofferutredningen

Allmänt

Utskottet behandlade i betänkandet Anslag till Brottsoffermyndigheten, m.m.

(1994/95:JuU13, rskr. 261) ett antal motioner rörande olika former av hjälp

och stöd till brottsoffer. Utskottet uttalade med anledning av motionerna att

det var tid att med ett samlat grepp utvärdera det lagstiftningsarbete m.m.

som den senaste tioårsperioden pågått på brottsofferområdet och att ett arbete

med en utvärdering av de åtgärder som vidtagits snarast borde inledas.

Riksdagen beslutade att som sin mening ge regeringen till känna vad utskottet

anfört.

Regeringen beslutade därefter om direktiv till en särskild utredare med

uppdrag att utvärdera de åtgärder som den senaste tioårsperioden gjorts på

brottsofferområdet (dir. 1995:94). Utredningen har i enlighet med riksdagens

uttalanden i uppgift att ge en bred redovisning av vad som har gjorts och

kartlägga vilka rättigheter och vilka möjligheter till hjälp ett brottsoffer

har. De samlade effekterna av dessa rättigheter skall analyseras. Med

utgångspunkt i den samlade kunskapen och analysen skall utredaren föreslå de

förändringar som kan vara befogade. Detta gäller inte enbart förändringar i

lagstiftning utan också förändringar t.ex. av handläggningsrutiner och rutiner

för samarbete myndigheter emellan och förbättrad utbildning.

Som en allmän utgångspunkt anges i direktiven att det är av stor betydelse

att åtgärder för brottsoffer sätts in där de verkligen behövs. En viktig

uppgift för utredaren är alltså att undersöka om de resurser som finns används

på bästa sätt. En annan betydelsefull fråga för utredaren är hur regelsystemet

tillämpas på myndighetsnivå, dvs. hur lagändringar och andra insatser fallit

ut i praktiken.

Till utredningen är en referensgrupp knuten, med företrädare för bl.a.

ideella organisationer. Brottsofferutredningens arbete påbörjades i januari

1996 och skall vara avslutat senast den 1 september 1997. Med hänvisning till

att arbetet med en utvärdering kunde väntas bli tämligen omfattande ansåg

utskottet att det kunde bli nödvändigt med en avrapportering till riksdagen,

t.ex. i den då kommande budgetpropositionen, innan en slutlig rapport och

eventuella förslag läggs fram för riksdagen.

Utredningen lämnade den 12 juni 1996 en översiktlig redovisning till

regeringen av det hittills utförda arbetet, avsedd att ligga till grund för

den avrapportering riksdagen begärt. I budgetpropositionen, 1996/97:1

utgiftsområde 4, återfinns denna rapport.

Information till målsäganden om stöd och hjälp m.m.

I motion Ju719 (fp) yrkas att det bör vara en plikt för polisen att meddela en

kvinna, som anmäler att hon utsatts för sexualbrott eller misshandel, att hon

har rätt till målsägandebiträde och att hon kan begära att den man som

trakasserar henne kan åläggas besöksförbud.

Enligt 13 a § förundersökningskungörelsen (1947:948) gäller att måls-äganden

så snart som möjligt skall underrättas om de regler som gäller för förordnande

av målsägandebiträde och/eller meddelande av besöksförbud, om brottet är

sådant att det kan komma i fråga att förordna målsägandebiträde eller att

förordna om besöksförbud.

Utskottet behandlade i betänkandet 1994/95:JuU13 en motion med likalydande

innehåll. Den då aktuella motionen låg, tillsammans med en rad andra

motionsyrkanden, till grund för riksdagens tillkännagivande om den översyn av

vidtagna åtgärder på brottsofferområdet som nu pågår.

I Brottsofferutredningens uppdrag ingår att se över hur lagen om måls-

ägandebiträde fungerat i praktiken sett ur målsägandenas synvinkel. Av

utredningens avrapportering till riksdagen (prop. 1996/97:1, utgiftsområde 4)

framgår att utredningen fått tillstånd av Justitiedepartementet att anlita

sociologiska institutionen vid Lunds universitet för ett forskningsprojekt med

sikte på att undersöka erfarenheterna av besöksförbud och hur stödet i form av

målsägandebiträde har fungerat ur brottsoffrens perspektiv. Undersökningen,

som skall göras i form av djupintervjuer, kommer också att innefatta det

bemötande brottsoffer får i kontakter med myndigheter inom bl.a. rättsväsende.

Domstolsverket har också haft regeringens uppdrag att undersöka hur lagen om

målsägandebiträde tillämpas, hur den har fungerat i praktiken och vilka

konsekvenser lagen haft för kvaliteten på förfarandet vid förundersökning och

i domstol samt vilka konsekvenser den haft ur organisatorisk och ekonomisk

synpunkt. Uppdraget till Domstolsverket har i första hand tagit sikte på hur

lagen om målsägandebiträde har fungerat i ett tillämparperspektiv, med andra

ord hur advokater, domare och åklagare ser på lagstiftningen. Domstolsverket

har redovisat sitt uppdrag i rapporten Målsägandebiträde - en utvärdering av

tillämpningen av lagen om målsägandebiträde m.m. (Dv rapport 1996:2). Genom

beslut av regeringen har rapporten, förutom såvitt avser frågor om ersättning

till målsägandebiträde, överlämnats till Brottsofferutredningen.

Målsägandebiträde vid tredjemansskada

I motionerna Ju903 (c) och Ju917 (c) begärs att målsägandebiträde skall kunna

förordnas även vid s.k. tredjemansskada, t.ex. då efterlevande till någon som

bragts om livet åsamkats personskada som givit medicinska effekter.

Utskottet behandlade i betänkandet 1994/95:JuU13 (s. 11 f) motionsyrkanden

rörande möjligheterna att förordna målsägandebiträde, bl.a. vid s.k.

tredjemansskada. För en utförlig redogörelse av begreppet målsägande, måls-

ägandens ställning under förundersökning och i rättegång samt för

möjligheterna att förordna målsägandebiträde hänvisas dit. I

Brottsofferutredningens uppdrag ingår som framgått att utvärdera lagen om

målsägandebiträde.

Information till målsäganden om det egna ärendet

I motion Ju903 (c) betonas samarbetet mellan brottsoffer, polis och åklagare.

Som exempel nämns att målsäganden och åklagaren bör sammanträffa innan

huvudförhandlingen så att målsäganden kan få information om den kommande

rättegången m.m. I motion Ju904 (m) begärs en översyn av bestämmelserna

rörande information till brottsoffret om hur utredningen fortskrider samt

information om hur man kan begära överprövning av åklagares beslut att inte

väcka åtal.

Frågor om förbättrad information till målsäganden om det egna ärendet har

tidigare behandlats i riksdagen, senast i betänkandet 1994/95:JuU13 (s. 13 f).

För en utförlig redogörelse av bl.a. Riksåklagarens allmänna råd angående

frågan om personliga kontakter mellan åklagare och målsäganden inför

huvudförhandling hänvisas dit. En av de frågor som nämns i direktiven till

Brottsofferutredningen är information m.m. till målsägande om det egna

ärendet.

Besöksförbud

I motion Ju716 (v) begärs en utredning med uppgift att föreslå en ändring i

lagen om besöksförbud så att förövarens och inte offrets rörelsefrihet

begränsas, och i motion A806 (mp) begärs att möjligheterna att utfärda

besöksförbud skall utvärderas. I motion Ju917 (c) begärs en utredning av det

besöksförbudssystem som finns på Irland för att se om detta skulle kunna

införas i Sverige. På Irland kan enligt motionären mannen meddelas

besöksförbud i sitt eget hem; i avvaktan på beslut om vem av makarna som skall

ha rätt att bo kvar i hemmet bör den misshandlade kvinnan ha denna rätt.

Lagen (1988:688) om besöksförbud trädde i kraft den 1 juli 1988 (prop.

1987/88:137, bet. JuU42, rskr. 320). Lagen tillkom i syfte att ge bättre skydd

för dem som förföljs och trakasseras och utgör ett led i strävandena att

förbättra skyddet för framför allt kvinnor som utsätts för misshandel och

andra övergrepp.

Besöksförbud kan utfärdas om det på grund av särskilda omständigheter finns

risk för att någon kommer att begå brott mot, förfölja eller på annat sätt

allvarligt trakassera en annan person. Vid bedömningen skall särskilt beaktas

om den mot vilken förbudet är avsett att gälla tidigare har begått brott -

särskilt våldsbrott - mot den andra personen. Besöksförbud skall i första hand

avse förbud att besöka eller på annat sätt ta kontakt med en annan person

eller följa efter denne. Om ett sådant förbud inte är tillräckligt skall ett

utvidgat besöksförbud kunna meddelas. Ett utvidgat besöksförbud kan innebära

ett förbud att uppehålla sig i närheten av den andra personens bostad eller

arbetsplats.

Besöksförbud kan meddelas för högst ett år, men kan förlängas med ett år i

taget. Besöksförbud meddelas av åklagaren. Åklagarens beslut kan på begäran av

den som har ålagts ett besöksförbud prövas av allmän domstol.

Straffet för överträdelse av ett besöksförbud var enligt lagens ursprungliga

lydelse böter eller fängelse i högst sex månader. Straffmaximum höjdes fr.o.m.

den 1 april 1990 till fängelse ett år på grundval av ett inom utskottet

utarbetat lagförslag (bet. 1989/90:JuU5, rskr. 65, SFS 1989:1075). Samtidigt

lades överträdelser av besöksförbud under allmänt åtal.

Brottsförebyggande rådet (BRÅ) gjorde på regeringens uppdrag i slutet av år

1988 en första uppföljning av lagens tillämpning. Uppdraget redovisades den 5

juni 1989 (BRÅ PM 1989:2). Regeringen beslutade den 11 juli 1991 att ge BRÅ i

uppdrag att göra en studie av tillämpningen av besöksförbudslagen, som bl.a.

skulle innehålla en utvärdering av de ändringar som trädde i kraft den 1 april

1990.

Studien redovisades den 5 maj 1995. Några mer vittgående slutsatser om

besöksförbudslagens effektivitet har inte kunnat dras. Det konstateras att mer

ingående studier av de olika beslut som fattas behövs, liksom intervjuer med

dem som skyddas av besöksförbud och dem som meddelas besöksförbud. I studien

anges också bl.a. att de som ansöker om besöksförbud och de som är föremål för

sådant förbud bör registreras.

Det ingår nu i Brottsofferutredningens uppdrag att undersöka erfarenheterna

av lagen ur brottsoffersynpunkt, eventuellt genom intervjuer med dem som

skyddas av besöksförbud och med dem som meddelas förbud. BRÅ:s studie bör

enligt direktiven vid det arbetet kunna utgöra ett underlag.

Utskottets överväganden

Frågan om att på olika sätt förbättra situationen för dem som utsätts för

brott har under senare år vid upprepade tillfällen varit föremål för

diskussion i utskottet. Genom utskottets initiativ har också

Brottsofferutredningen nu tillsatts. Utskottet anser att resultatet av

utredningens arbete skall avvaktas och avstyrker bifall till motionerna Ju716,

Ju719, Ju903, Ju904, Ju917 och A806 i nu behandlade delar.

Förskottering av skadestånd

I motion Ju903 (c) begärs en utredning av om staten skall gå in och

förskottera utdömda lagakraftvunna skadestånd på grund av brott.

Utskottet tog i betänkandet 1994/95:JuU13 (s. 20 f) ställning till motions-

yrkanden motsvarande det nu aktuella. För en redovisning av bestämmelserna om

skadestånd och brottsskadeersättning hänvisas dit.

Utskottet framhöll i det ovan nämnda betänkandet att systemet med statlig

ersättning för skador på grund av brott i vissa avseenden kan sägas vara en

form av förskottering av skadestånd. Att det allmänna skulle åta sig att

generellt förskottera utdömda skadestånd var enligt utskottets uppfattning

emellertid tveksamt ur såväl principiell som ekonomisk synvinkel. Utskottet

ansåg att den gällande ordningen i aktuellt avseende tillgodosåg de krav som

bör ställas och avstyrkte bifall till motionerna.

Utskottet vidhåller sin tidigare uppfattning i frågan och avstyrker bifall

till motion Ju903 i nu behandlad del.

Terapikostnader för brottsoffer

I motion Ju903 (c) begärs att möjligheten för brottsoffer att få ersättning

för terapikostnader bör ses över. I motionen anförs att möjlighet till

ersättning förvisso finns, men först i efterhand, vilket gör att många av

ekonomiska skäl drar sig för att söka behandling.

Frågan om möjligheten för brottsoffer - främst incestoffer - att få

terapikostnader ersatta har tidigare behandlats av utskottet. I betänkandet

1993/94:JuU3 (s. 17) fann utskottet att det inte fanns något behov av ett

uttalande i frågan från riksdagens sida och avstyrkte bifall till den då

aktuella motionen. Skälet härför var att frågan om ersättning ur det

offentliga sjukförsäkringssystemet för kostnader för psykoterapi var

uppmärksammad och att det för incestoffer fanns särskilda möjligheter att få

kostnaden för psykoterapi ersatt av statliga medel genom Brottsskadenämnden

(numera Brottsoffermyndigheten). Utskottet ansåg vidare att det föll sig

naturligt att informationen till brottsoffer i olika sammanhang också

omfattade möjligheten till psykoterapi i krisbearbetande eller rehabiliterande

syfte.

I sammanhanget bör också nämnas att Kvinnovåldskommissionen i sitt

betänkande Kvinnofrid (SOU 1995:60) uttalat att psykoterapi för kvinnor som

utsatts för våld och sexuella övergrepp måste kunna erbjudas inom rimlig tid

och till rimlig kostnad för kvinnorna. Kommissionen utesluter inte att det för

denna grupp kan behöva införas någon form av - åtminstone begränsad -

vårdgaranti. Mot bakgrund av de stora förändringar som pågår inom hälso- och

sjukvården har kommissionen emellertid avstått från att försöka utforma de

närmare förutsättningarna för en sådan garanti.

Utskottet vidhåller sin tidigare uppfattning i frågan och avstyrker bifall

till motion Ju903 i nu behandlad del.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande en våldskommission

att riksdagen avslår motionerna 1996/97:Ju906, 1996/97:Ju910, 1996/97:Ju919

och 1996/97:Ju921,

res. 1 (c, fp)

2. beträffande Kvinnovåldskommissionens förslag

att riksdagen avslår motionerna 1996/97:Ju210, 1996/97:Ju719 yrkandena 1, 2,

4, 6 och 7, 1996/97:Ju903 yrkande 27, 1996/97:Ju913, 1996/97:Ju916,

1996/97:Ju917 yrkandena 1-4, 6 och 9, 1996/97: Ju920, 1996/97:A7 yrkande

7, 1996/97:A806 yrkande 15 och 1996/97:A820 yrkande 14,

res. 2 (m) - motiv.

res. 3 (c, kd)

res. 4 (fp)

3. beträffande strafföreläggande vid misshandel mot kvinnor

att riksdagen avslår motion 1996/97:A7 yrkande 6,

res. 5 (v)

4. beträffande prostitution

att riksdagen avslår motionerna 1996/97:Ju714, 1996/97:Ju718, 1996/97:Ju917

yrkande 12 (delvis) och 1996/97:A806 yrkande 16,

res. 6 (c, fp, v, mp)

5. beträffande oetisk kontaktförmedling m.m.

att riksdagen avslår motion 1996/97:Ju917 yrkande 12 (delvis),

res. 7 (c)

6. beträffande sexturism

att riksdagen avslår motion 1996/97:Ju723,

res. 8 (kd)

7. beträffande begreppet barn i barnpornografibrottet

att riksdagen avslår motion 1996/97:Ju917 yrkande 16,

8. beträffande handläggning inom polisen av barnpornografiskt

material

att riksdagen avslår motion 1996/97:Ju917 yrkande 15,

9. beträffande handläggningsrutiner hos myndigheter

att riksdagen avslår motion 1996/97:Ju302,

10. beträffande behandling av gärningsmän

att riksdagen avslår motion 1996/97:So671 yrkande 2,

11. beträffande internationellt samarbete

att riksdagen avslår motion 1996/97:U802 yrkande 7,

res. 9 (c)

12. beträffande brottsofferfrågor

att riksdagen avslår motionerna 1996/97:Ju716, 1996/97:Ju719 yrkande 5,

1996/97:Ju903 yrkandena 28 och 31, 1996/97:Ju904 yrkande 3, 1996/97:Ju917

yrkandena 8 och 10 samt 1996/97:A806 yrkande 14,

res. 10 (m)

res. 11 (c)

res. 12 (fp)

res. 13 (v)

res. 14 (mp)

13. beträffande förskottering av skadestånd

att riksdagen avslår motion 1996/97:Ju903 yrkande 30,

res. 15 (c)

14. beträffande terapikostnader för brottsoffer

att riksdagen avslår motion 1996/97:Ju903 yrkande 26.

res. 16 (m, c, kd)

Stockholm den 20 mars 1997

På justitieutskottets vägnar

Gun Hellsvik

I beslutet har deltagit: Gun Hellsvik (m), Lars-Erik Lövdén (s), Birthe

Sörestedt (s)1, Göran Magnusson (s), Sigrid Bolkéus (s), Göthe Knutson (m)1,

Märta Johansson (s), Ingbritt Irhammar (c)1, Margareta Sandgren (s), Siw

Persson (fp), Ann-Marie Fagerström (s), Alice Åström (v), Maud Ekendahl (m)1,

Kia Andreasson (mp), Rolf Åbjörnsson (kd)1, Helena Frisk (s), Jeppe Johnsson

(m), Åke Sundqvist (m), Görel Thurdin (c)1 och Cinnika Beiming (s)1.

1 delvis

Reservationer

1. En våldskommission (mom. 1)

Siw Persson (fp) och Görel Thurdin (c) anför:

Våldet i vårt samhälle ökar och tar sig nya uttryck; det breder ut sig, går

längre ner i åldrarna och blir alltmer brutalt. Det finns i dag inte något

entydigt svar på varför denna utveckling skett. Förklaringen söks oftast i

enskilda faktorer som t.ex. arbetslöshet, segregation, bristande normer och

vuxen-ansvar, ökat utbud av alkohol och narkotika samt underhållningsvåldet i

massmedierna. Det saknas emellertid en samlad kunskap som kan få oss att

förstå varför våldsbrotten förändras och i dag berör så många fler grupper i

samhället än tidigare. Vi anser därför att regeringen snarast bör tillsätta en

kommission med uppgift att diskutera det spektrum av åtgärder som behöver

vidtas för att på bred front bekämpa de tilltagande våldstendenserna i

samhället. Arbetet måste i hög grad handla om mannen och mansrollen i vårt

samhälle; det är männen som står för huvuddelen av våldet. Vidare måste

kommissionen vara mobiliserande till sin natur och samarbeta med olika

folkrörelser. Den bör också få i uppdrag att svara för att åtgärdsförslag och

diskussioner förs vidare och utvecklas på ett lokalt plan. På så sätt kommer

arbetet att inriktas på att bli ett rådslag med hela svenska folket mot

våldet.

Vad vi nu uttalat med anledning av motionerna Ju906, Ju910, Ju919 och Ju921

bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

Vi anser att utskottets hemställan under moment 1 bort ha följande lydelse:

1. beträffande en våldskommission

att riksdagen med anledning av motionerna 1996/97:Ju906, 1996/97: Ju910,

1996/97:Ju919 och 1996/97:Ju921 som sin mening ger regeringen till känna

vad som anförts i reservation 1.

2. Kvinnovåldskommissionens förslag (mom. 2, motiveringen)

Gun Hellsvik (m), Maud Ekendahl (m), Jeppe Johnsson (m) och Åke Sundqvist (m)

anser att den del av utskottets yttrande som på s. 13 börjar med ?I och med?

och slutar med ?behandlade delar? bort ha följande lydelse:

I och med kommissionens betänkande finns ett utförligt beredningsunderlag

rörande de frågor som tagits upp i de ovan behandlade motionerna. Resultatet

av beredningen i Regeringskansliet bör därför avvaktas. I fråga om motionerna

Ju210, Ju719 yrkande 4 och Ju917 yrkande 9 om snabbare handläggning vill

utskottet särskilt tillägga att den långa tid som förflyter mellan anmälan och

förhör i ärenden om våld inom familjen ofta leder till mer misshandel liksom

till påtryckningar och hot för att kvinnan skall ändra eller återta

polisanmälan. Enligt utskottets mening är snabbheten i utredningen därför av

stor betydelse. För att polisen skall kunna möta dessa krav måste

polisväsendet emellertid tillföras tillräckligt med ekonomiska resurser,

vilket inte är fallet. Med hänvisning härtill anser sig utskottet inte heller

böra tillstyrka bifall till nu nämnda yrkanden.

Utskottet avstyrker bifall till motionerna Ju210, Ju719, Ju903, Ju913,

Ju916, Ju917, Ju920, A7, A806 och A820 i nu behandlade delar.

3. Kvinnovåldskommissionens förslag (mom. 2)

Rolf Åbjörnsson (kd) och Görel Thurdin (c) anför:

Våld mot kvinnor har förekommit i alla tider och är dess värre fortfarande

vanligt förekommande i vårt samhälle. En stor del av de kvinnor som blir

misshandlade lever tillsammans med den man som misshandlar. Det faktum att

våldet utövas inom familjen gör att dessa brott inte kommer till

myndigheternas kännedom i samma utsträckning som annan våldsbrottslighet.

Motionsvägen har år efter år krävts ytterligare insatser för att motverka

våldet mot kvinnor. Flera sådana insatser berörs också i

Kvinnovåldskommissionens betänkande. Vi anser därför att det nu är viktigt att

de förslag till åtgärder som kommissionen lagt fram övervägs och att riksdagen

snarast ges möjlighet att ta ställning till dessa förslag. Vi vill här peka på

några av de frågor som vi anser vara särskilt angelägna att ta upp till

behandling.

För att kunna avgöra vilka åtgärder som bör vidtas mot våldet mot kvinnor

krävs kunskap om brottslighetens nivå, struktur och utveckling. Statistiken

över anmälda brott och uppgifter om hur brott mot kvinnor hanteras inom

rättsväsendet utgör här viktiga källor till sådan kunskap. Av

kriminalstatistiken går det emellertid inte att utläsa om det anmälda våldet

ägt rum mellan två män eller om t.ex. det våld mot kvinnor som anmäls till

polisen utövas av män mot kvinnor de lever eller har levt tillsammans med. Det

går i dag därför inte att utifrån statistiken uttala sig om nivå eller

utveckling vad gäller våld mot kvinnor i nära relationer utan att göra

specialundersökningar. Enligt vår mening bör kriminalstatistikens utformning

därför ändras; en ökad köns-uppdelning av statistiken krävs liksom information

om skadestånd och frihetsberövanden vid brott som avser våld mot kvinnor. En

brottsofferundersökning avseende våld mot kvinnor bör enligt vår mening också

genomföras för att öka kunskaperna ytterligare.

Kvinnojourerna och kvinnoforskningen, såväl i Sverige som utomlands, har

också bidragit till ökade kunskaper om våld mot kvinnor. Det gäller inte minst

frågor om makt och inflytande som konfliktorsak mellan män och kvinnor. Enligt

vår mening bör även en kartläggning göras av sambandet mellan förekomsten av

våldspornografi och våldsbrott mot kvinnor.

Frågan om hur kvinnor som utsatts för våld bemöts av myndigheterna inom

bl.a. rättsväsendet är av central betydelse. Bättre rutiner och kortare

handläggningstider krävs, liksom att riktlinjer för domstolarnas handläggning

av ärenden om våld och andra övergrepp mot kvinnor utvecklas närmare i

policydokumentet. På sätt som Kvinnovåldskommissionen föreslagit anser vi

vidare att Domstolsverket bör utforma en lämplig fortbildning för domstols-

personal i frågor som gäller våld mot kvinnor.

Vad gäller polisens arbetsmetoder föreligger ett behov av ett datoriserat

informationssystem som gör det möjligt för polisen att snabbt identifiera om

det är fråga om upprepat våld och följa upp sådana fall på ett effektivt sätt.

Ofta får polisen rycka ut på grund av t.ex. ett lägenhetsbråk utan att ha

kännedom om att andra polismän varit på samma adress vid tidigare tillfälle i

samma ärende. Ett datoriserat system med bakgrundsinformation om tidigare

ingripanden m.m. skulle enligt vår mening underlätta för polisen att vidta

relevanta åtgärder.

Slutligen vill vi här ta upp frågan om vilket skydd polisen bör kunna

erbjuda kvinnor som utsatts för våld. Enligt vår mening bör sådana åtgärder

som trygghetspaket och livvaktsskydd nu kompletteras med s.k. punktbevakning

av gärningsmän, dvs. att polisen särskilt bevakar och kontrollerar de

gärningsmän som hotar eller förföljer sitt offer.

Vad vi nu uttalat med anledning av motionerna Ju210, Ju719, Ju903, Ju913,

Ju916, Ju917, Ju920, A7, A806 och A820 i behandlade delar bör riksdagen som

sin mening ge regeringen till känna.

Vi anser att utskottets hemställan under moment 2 bort ha följande lydelse:

2. beträffande Kvinnovåldskommissionens förslag

att riksdagen med anledning av motionerna 1996/97:Ju210, 1996/97:Ju719

yrkandena 1, 2, 4, 6 och 7, 1996/97:Ju903 yrkande 27, 1996/97:Ju913,

1996/97:Ju916, 1996/97:Ju917 yrkandena 1-4, 6 och 9, 1996/97:Ju920,

1996/97:A7 yrkande 7, 1996/97:A806 yrkande 15 och 1996/97:A820 yrkande 14

som sin mening ger regeringen till känna vad som anförts i reservation 3.

4. Kvinnovåldskommissionens förslag (mom. 2)

Siw Persson (fp) anför:

Våldet mot kvinnor är utbrett och förekommer överallt i samhället. De män som

misshandlar är oftast bekanta med kvinnan; inte sällan är gärningsmannen den

drabbade kvinnans nuvarande eller tidigare livskamrat.

Många kvinnor avstår från att polisanmäla de brott de utsätts för i fruktan

för att detta skall förvärra situationen. Mörkertalet vid denna typ av

våldsbrott är därför högt och det är svårt att uppskatta dess omfattning.

Detta försvåras ytterligare av att brott som avser våld mot kvinnor oftast

göms under andra beteckningar som lägenhetsbråk, familjevåld eller ringa

misshandel. Jag anser därför att det såväl i lagstiftningen som vid

myndigheternas handläggning bör införas en mer korrekt terminologi som

benämner våldet vid dess rätta namn. Därigenom kan man få ökade kunskaper om

våldet mot kvinnor, vilket ger ett bättre underlag för beslut om åtgärder.

För att kunna föreslå riktiga och effektiva åtgärder mot detta våld är det

också viktigt att inhämta kunskaper om de bakomliggande orsakerna. Det handlar

bl.a. om tvärvetenskaplig forskning om sexuellt våld mot kvinnor. Det är också

angeläget att kvinnor uppmärksammas beträffande sina egna rättigheter och

möjligheter till skydd. Även poliser, socionomer, jurister och andra verksamma

inom rättsväsendet måste ges fördjupade kunskaper kring denna problematik.

Inom rättsväsendet bör vidare handläggningstiderna förkortas; med tanke på att

våld och övergrepp inom familjen tenderar att upprepas bör dessa ärenden få

högsta prioritet. Kvinnor som hotas av sina f.d. män eller pojkvänner bör ha

stora möjligheter att erhålla livvaktsskydd.

De åtgärder som jag här tagit upp ingår bland de förslag

Kvinnovåldskommissionen presenterat. Enligt min mening måste regeringen

snarast återkomma till riksdagen med förslag till sådan ändring av

lagstiftningen att kommissionens förslag blir genomförda.

Vad jag nu anfört i anledning av motionerna Ju210, Ju719, Ju903, Ju913,

Ju916, Ju917, Ju920, A7, A806 och A820 i nu behandlade delar bör riksdagen som

sin mening ge regeringen till känna.

Jag anser att utskottets hemställan under moment 2 bort ha följande lydelse:

2. beträffande Kvinnovåldskommissionens förslag

att riksdagen med anledning av motionerna 1996/97:Ju210, 1996/97:Ju719

yrkandena 1, 2, 4, 6 och 7, 1996/97:Ju903 yrkande 27, 1996/97:Ju913,

1996/97:Ju916, 1996/97:Ju917 yrkandena 1-4, 6 och 9, 1996/97:Ju920,

1996/97:A7 yrkande 7, 1996/97:A806 yrkande 15 och 1996/97:A820 yrkande 14

som sin mening ger regeringen till känna vad som anförts i reservation 4.

5. Strafföreläggande vid misshandel mot kvinnor (mom. 3)

Alice Åström (v) anför:

Enligt min mening innebär de ökade möjligheterna för åklagare att utfärda

strafföreläggande en allvarlig tillbakagång i synen på våld mot kvinnor,

eftersom gärningsmannen genom att godkänna ett sådant föreläggande slipper

rättegång. Jag anser det vara riktigt att män som utövar våld mot kvinnor

konfronteras med sitt handlande i en rättegång, och det är också viktigt för

de kvinnor som utsätts för våld att gärningsmannen faktiskt ställs inför

rätta. Det bör därför inte finnas någon möjlighet för åklagare att utfärda

strafföreläggande vid denna typ av brott. Det får ankomma på regeringen att

återkomma till riksdagen med förslag så att en sådan lagändring kommer till

stånd. Vad jag uttalat i anledning av motion A7 i nu behandlad del bör

riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

Jag anser att utskottets hemställan under moment 3 bort ha följande lydelse:

3. beträffande strafföreläggande vid misshandel mot kvinnor

att riksdagen med anledning av motion 1996/97:A7 yrkande 6 som sin mening ger

regeringen till känna vad som anförts i reservation 5.

6. Prostitution (mom. 4)

Siw Persson (fp), Alice Åström (v), Kia Andreasson (mp) och Görel Thurdin (c)

anför:

Genom Prostitutionsutredningen har erhållits goda kunskaper om hur

prostitutionen ser ut i Sverige i dag. Vi vet t.ex. att könshandeln nu åter

ökar. För att förhindra en sådan utveckling måste forskning, information och

uppföljande verksamhet fortsätta och intensifieras. Men det räcker inte att

försöka informera bort könshandeln; det har vi gjort länge utan resultat. Vi

ser en kriminalisering av könsköparna som ett sätt att signalera att

prostitution är något som inte accepteras i vårt samhälle. Därmed inte sagt

att vi tror att det går att lagstifta bort prostitutionen. Även andra

åtgärder, som t.ex. behandling mot narkotikamissbruk, måste erbjudas.

Vi anser sålunda att könsköp bör kriminaliseras. Det ankommer på regeringen

att återkomma till riksdagen med ett sådant lagförslag. Vad vi uttalat med

anledning av motionerna Ju714, Ju718, Ju917 och A806 i nu behandlade delar bör

riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

Vi anser att utskottets hemställan under moment 4 bort ha följande lydelse:

4. beträffande prostitution

att riksdagen med anledning av motionerna 1996/97:Ju714, 1996/97:Ju718,

1996/97:Ju917 yrkande 12 (delvis) och 1996/97:A806 yrkande 16 som sin

mening ger regeringen till känna vad som anförts i reservation 6.

7. Oetisk kontaktförmedling m.m. (mom. 5)

Görel Thurdin (c) anför:

Verksamhet som kan sägas gå ut på att ?importera? kvinnor till Sverige kan

vara djupt oetisk och kränkande för de inblandade parterna. Den som i

vinningssyfte ägnar sig åt sådan verksamhet och på ett cyniskt sätt utnyttjar

inte bara kvinnors önskan om ett bättre liv utan också mäns kontaktbehov och

osäkerhet bör på något sätt utsättas för sanktioner från samhällets sida.

Enligt min mening ger inte de nu tillämpliga bestämmelserna i brottsbalken

tillräckligt utrymme för att komma åt denna typ av förmedling av kontakter.

Det bör ankomma på regeringen att återkomma till riksdagen med förslag till

mer effektiva sanktioner. Vad jag uttalat i anledning av motion Ju917 i nu

behandlad del bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

Jag anser att utskottets hemställan under moment 5 bort ha följande lydelse:

5. beträffande oetisk kontaktförmedling m.m.

att riksdagen med anledning av motion 1996/97:Ju917 yrkande 12 (delvis) som

sin mening ger regeringen till känna vad som anförts i reservation 7.

8. Sexturism (mom. 6)

Rolf Åbjörnsson (kd) anför:

Frågan om sexturism har uppmärksammats på många olika sätt, bl.a. genom den

konferens som hölls i Stockholm förra året. Man har dock inte funnit

tillräckligt verksamma medel för att stoppa denna verksamhet. Nyligen fick

dock Storbritannien en lag som förbjuder britter att arrangera sexresor

utomlands för pedofiler. Lagen gör det också till ett brott att hjälpa eller

uppmuntra personer att ha sexuellt umgänge med barn utomlands. Straffen är

hårda, exempelvis kan den som bryter mot lagen få livstids fängelse. Enligt

min mening finns det all anledning att noga studera den nya brittiska

lagstiftningen för att se om det finns möjlighet att införa något motsvarande

i svensk rätt. Det ankommer på regeringen att se till att detta blir gjort.

Vad jag nu uttalat med anledning av motion Ju723 bör riksdagen som sin mening

ge regeringen till känna.

Jag anser att utskottets hemställan under moment 6 bort ha följande lydelse:

6. beträffande sexturism

att riksdagen med anledning av motion 1996/97:Ju723 som sin mening ger

regeringen till känna vad som anförts i reservation 8.

9. Internationellt samarbete (mom. 11)

Görel Thurdin (c) anför:

I samband med kommunistdiktaturernas fall och utvecklingen av marknads-

ekonomier har olika sociala problem uppstått i Östersjöområdet. Förutom den

organiserade brottsligheten har prostitution och sexhandel med barn ökat

kraftigt under senare år. Vi ser mycket allvarligt på denna utveckling och

anser att regeringen bör verka för att en särskild aktionsgrupp tillsätts inom

Östersjörådet med uppgift att analysera problemet och föreslå lämpliga

åtgärder. Enskilda organisationer med engagemang i kvinnofrågor och frågor om

barns rättigheter bör involveras i aktionsgruppens arbete. Det får ankomma på

regeringen att vidta de åtgärder som behövs härför. Vad jag uttalat i

anledning av motion U802 i nu behandlad del bör riksdagen som sin mening ge

regeringen till känna.

Jag anser att utskottets hemställan under moment 11 bort ha följande lydelse:

11. beträffande internationellt samarbete

att riksdagen med anledning av motion 1996/97:U802 yrkande 7 som sin mening

ger regeringen till känna vad som anförts i reservation 9.

10. Brottsofferfrågor (mom. 12)

Gun Hellsvik (m), Maud Ekendahl (m), Jeppe Johnsson (m) och Åke Sundqvist (m)

anför:

Frågan om information till målsäganden om det egna ärendet är av största

betydelse. Det är därför viktigt att samtliga yrkeskategorier inom

rättsväsendet också ger den information som krävs för att målsäganden skall

kunna ta till vara sin rätt. Enligt vår mening bör därför brottsutredarna

åläggas att fortlöpande hålla brottsoffren informerade om hur utredningen

fortskrider. I de fall åtal inte väcks bör beskedet därom till brottsoffret

innehålla information om möjligheten för denne att begära överprövning. När

åtal har väckts bör ett personligt möte kunna ske mellan åklagare och

målsägande på ett tidigt stadium om målsäganden uttrycker önskemål om detta.

Slutligen är det viktigt att domstolarna tar väl hand om målsäganden i samband

med rättegången; eget väntrum för målsägande bör t.ex. kunna erbjudas. Det

ankommer på regeringen att se till att detta beaktas i det pågående arbetet.

Vad vi uttalat med anledning av motionerna Ju903 och Ju904 i nu behandlade

delar bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna. Det sagda innebär

att vi avstyrker bifall till motionerna Ju716, Ju719, Ju903, Ju917 och A806 i

övrigt i här aktuella delar.

Vi anser att utskottets hemställan under moment 12 bort ha följande lydelse:

12. beträffande brottsofferfrågor

att riksdagen med anledning av motionerna 1996/97:Ju903 yrkande 28 och

1996/97:Ju904 yrkande 3 samt med avslag på motionerna 1996/97:Ju716,

1996/97:Ju719 yrkande 5, 1996/97:Ju903 yrkande 31, 1996/97:Ju917

yrkandena 8 och 10 samt 1996/97:A806 yrkande 14 som sin mening ger

regeringen till känna vad som anförts i reservation 10.

11. Brottsofferfrågor (mom. 12)

Görel Thurdin (c) anför:

Brottsofferfrågorna måste ställas i centrum. Genom resultatet av

Brottsofferutredningens arbete kommer förhoppningsvis ytterligare

förbättringar att kunna genomföras på området. Jag vill här peka på några

åtgärder som jag anser vara särskilt angelägna att vidta.

Enligt min mening föreligger det ett behov av att kunna förordna måls-

ägandebiträde även vid tredjemansskada, t.ex. då de efterlevande till någon

som bragts om livet åsamkats personskada som gett medicinska effekter. De

anhöriga har många gånger svårt att föra sin egen talan och vågar inte anlita

advokat utan att säkert veta att de själva slipper stå för kostnaden. Jag

anser därför att lagstiftningen bör ses över så att målsägandebiträde kan

förordnas även vid tredjemansskador.

Oftast är det polisen som först kommer i kontakt med brottsoffret. Det är

därför viktigt att polisen vid första kontakten ägnar denne tid, omsorg och

intresse. Utbildnings- och fortbildningsinsatser och goda rutiner inom polisen

är viktiga för att ytterligare förbättra hjälpen till brottoffren.

Informationen till brottsoffren är viktig. Samarbetet mellan polis och

brottsofferjourer måste utvecklas ytterligare. Brottsoffret bör vid

anmälningstillfället bl.a. informeras av polismyndigheten om

brottsofferjourernas arbete och brottsoffers rättigheter vad gäller stöd och

hjälp av samhället. De brottsoffer som så önskar bör också bli kontaktade

eller få besök av polisen kort tid efter brottet. Samtliga polisdistrikt bör

ha väl utarbetade rutiner för hur stöd och infomation till brottsoffren sker.

Ett personligt möte på ett tidigt stadium mellan åklagare och målsägande bör

kunna ske, när målsäganden har uttryckt önskemål om detta. Åklagaren kan då

lämna målsäganden information om handläggningen av ärendet. När åklagaren

beslutar att brott inte kan styrkas bör åklagaren beskriva skälet till beslut,

om målsäganden så önskar, för att skapa bättre förståelse för detta.

Det är också viktigt att domstolarna tar väl hand om målsäganden i samband

med rättegången. Eget väntrum bör t.ex. erbjudas.

Lagen om besöksförbud är ett viktigt skydd för kvinnor som hotas, förföljs

eller trakasseras. Enligt min mening vore det intressant att närmare studera

det system som tillämpas på Irland och som innebär att mannen kan få

besöksförbud i sitt eget hem; i avvaktan på beslut om vem som skall få rätt

att bo kvar i det gemensamma hemmet bör den mishandlade kvinnan ha rätt till

detta. Enligt min mening bör införandet av ett sådant system utredas.

Det ankommer på regeringen att tillse att dessa åtgärder vidtas. Vad jag med

anledning av motionerna Ju903, Ju904 och Ju917 i nu behandlade delar uttalat

bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna. Det sagda innebär att

jag avstyrker bifall till motionerna Ju716, Ju719 och A806 i här aktuella

delar.

Jag anser att utskottets hemställan under moment 12 bort ha följande lydelse:

12. beträffande brottsofferfrågor

att riksdagen med anledning av motionerna 1996/97:Ju903 yrkandena 28 och 31,

1996/97:Ju904 yrkande 3 och 1996/97:Ju917 yrkandena 8 och 10 samt med

avslag på motionerna 1996/97:Ju716, 1996/97:Ju719 yrkande 5 och

1996/97:A806 yrkande 14 som sin mening ger regeringen till känna vad som

anförts i reservation 11.

12. Brottsofferfrågor (mom. 12)

Siw Persson (fp) anför:

Enligt min mening måste polisen få en plikt att meddela en kvinna, som anmäler

att hon utsatts för sexualbrott eller misshandel, att hon har rätt till

målsägandebiträde samt att hon kan begära besöksförbud för den man som

trakasserar henne. Det ankommer på regeringen att se till att detta genomförs.

Vad jag anfört med anledning av motion Ju719 i nu behandlad del bör riksdagen

som sin mening ge regeringen till känna. Det sagda innebär att jag avstyrker

bifall till motionerna Ju716, Ju903, Ju904, Ju917 och A806 i nu aktuella

delar.

Jag anser att utskottets hemställan under moment 12 bort ha följande lydelse:

12. beträffande brottsofferfrågor

att riksdagen med anledning av motion 1996/97:Ju719 yrkande 5 och med avslag

på motionerna 1996/97:Ju716, 1996/97:Ju903 yrkandena 28 och 31,

1996/97:Ju904 yrkande 3, 1996/97:Ju917 yrkandena 8 och 10 samt

1996/97:A806 yrkande 14 som sin mening ger regeringen till känna vad som

anförts i reservation 12.

13. Brottsofferfrågor (mom. 12)

Alice Åström (v) anför:

Lagen om besöksförbud kom till för att skydda den som utsätts för hot,

förföljelse eller trakasseri. Som regel efterlevs besöksförbudet. När det inte

efterlevs blir oftast följderna mycket traumatiska för, som det i de flesta

fall är, kvinnan och barnen. Så som lagstiftningen är utformad är det offrets

och inte gärningsmannens rörelsefrihet som begränsas. Det är kvinnan som

tvingas låsa in sig i hemmet eller flytta till annan ort. Jag anser därför att

regeringen skall tillsätta en utredning med uppgift att föreslå en lösning som

innebär att det är förövarens frihet som begränsas och inte offrets. Vad jag

uttalat med anledning av motion Ju716 bör riksdagen som sin mening ge

regeringen till känna. Det sagda innebär att jag avstyrker bifall till

motionerna Ju719, Ju903, Ju904, Ju917 och A806 i här aktuella delar.

Jag anser att utskottets hemställan under moment 12 bort ha följande lydelse:

12. beträffande brottsofferfrågor

att riksdagen med anledning av motion 1996/97:Ju716 och med avslag på

motionerna 1996/97:Ju719 yrkande 5, 1996/97:Ju903 yrkandena 28 och 31,

1996/97:Ju904 yrkande 3, 1996/97:Ju917 yrkandena 8 och 10 samt

1996/97:A806 yrkande 14 som sin mening ger regeringen till känna vad som

anförts i reservation 13.

14. Brottsofferfrågor (mom. 12)

Kia Andreasson (mp) anför:

Många kvinnor känner sig i dag otrygga. Dessutom är det i hemmet, där varje

människa definitivt borde kunna känna sig lugn och trygg, som kvinnor löper

störst risk att bli överfallna. Ytterligare åtgärder krävs för att skydda

kvinnor från att utsättas för dessa brott. Regeringen bör således se till att

utvärderingen av besöksförbudslagen skyndas på så att behövliga åtgärder kan

vidtas så snart som möjligt. Detta bör riksdagen med anledning av motion A806

och med avslag på motionerna Ju716, Ju719, Ju903, Ju904 och Ju917 som sin

mening ge regeringen till känna.

Jag anser att utskottets hemställan under moment 12 bort ha följande lydelse:

12. beträffande brottsofferfrågor

att riksdagen med anledning av motion 1996/97:A806 yrkande 14 och med avslag

på motionerna 1996/97:Ju716, 1996/97:Ju719 yrkande 5, 1996/97:Ju903

yrkandena 28 och 31, 1996/97:Ju904 yrkande 3 samt 1996/97:Ju917 yrkandena

8 och 10 som sin mening ger regeringen till känna vad som anförts i

reservation 14.

15. Förskottering av skadestånd (mom. 13)

Görel Thurdin (c) anför:

För att brottsoffren skall garanteras att få sitt utdömda skadestånd måste

staten inom rimlig tid gå in och förskottera de utdömda, lagakraftvunna

skadestånden i de fall gärningsmannen inte betalar. Därefter får det bli

statens uppgift att fortsätta att driva skadeståndskravet gentemot

gärningsmannen. Detta är enligt min mening det bästa sättet att garantera att

brottsoffren får sina utdömda skadestånd. Det får ankomma på regeringen att

utreda hur en sådan ordning kan genomföras. Vad jag uttalat med anledning av

motion Ju903 i nu behandlad del bör riksdagen som sin mening ge regeringen

till känna.

Jag anser att utskottets hemställan under moment 13 bort ha följande lydelse:

13. beträffande förskottering av skadestånd

att riksdagen med anledning av motion 1996/97:Ju903 yrkande 30 som sin mening

ger regeringen till känna vad som anförts i reservation 15.

16. Terapikostnader för brottsoffer (mom. 14)

Gun Hellsvik (m), Maud Ekendahl (m), Rolf Åbjörnsson (kd), Jeppe Johnsson (m),

Åke Sundqvist (m) och Görel Thurdin (c) anför:

Det är viktigt att de som utsätts för brott får det stöd och den hjälp som kan

behövas för att lindra de psykiska efterverkningarna av brottet. Brottsoffer

är ofta i behov av kvalificerat psykologiskt stöd och kristerapi. I dag är

möjligheterna att få stöd till detta begränsade. Den skadelidande är många

gånger hänvisad till privat terapibehandling, vilket innebär betydande

kostnader för den enskilde. Möjligheten finns att få ersättning för

terapikostnader, men då först i efterhand, vilket gör att många av ekonomiska

skäl drar sig för denna möjlighet. Enligt vår mening är detta inte

tillfredsställande. Vi anser därför att regeringen bör utreda frågan om

terapiverksamhet för brottsoffer. Vad vi uttalat med anledning av motion Ju903

i nu behandlad del bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

Vi anser att utskottets hemställan under moment 14 bort ha följande lydelse:

14. beträffande terapikostnader för brottsoffer

att riksdagen med anledning av motion 1996/97:Ju903 yrkande 26 som sin mening

ger regeringen till känna vad som anförts i reservation 16.

Särskilda yttranden

1. Kvinnovåldskommissionens förslag (mom. 2)

Alice Åström (v) anför:

Våld mot kvinnor är ett allvarligt uttryck för bristande jämställdhet och den

obalans som råder i maktförhållandet mellan män och kvinnor. Regeringen saknar

i dag konkreta förslag för att motverka det utbredda våldet mot kvinnor och

också för att hjälpa de kvinnor som utsatts för våld. Särskilt viktigt anser

jag det vara att alla som verkar i professioner som kommer i kontakt med

misshandlade kvinnor ges kvalificerad utbildning i hur man möter dessa

kvinnor.

För att synliggöra och förebygga våldsbrott mot kvinnor - och för att

förändra attityder - krävs kvalificerad utbildning för grupper som kommer i

kontakt med drabbade kvinnor och en genomgripande diskussion i samhället om

mäns våld mot kvinnor. Det är också på tiden att våldets konsekvenser för

kvinnors hälsa uppmärksammas. Ett bra sätt för statsmakterna att främja

kvinnofrid är att i en riksomfattande kampanj klart uttala sitt stöd för de

kvinnor som drabbas och slå fast i det allmänna medvetandet att mäns våld mot

kvinnor är ett brott.

De frågor jag berört ovan behandlas i Kvinnovåldskommissionens betänkande.

Jag avstår därför från att nu framställa något yrkande utan avvaktar

beredningen av kommissionens förslag.

2. Kvinnovåldskommissionens förslag (mom. 2)

Kia Andreasson (mp) anför:

Våld mot kvinnor är tyvärr vanligt förekommande och ett stort problem i vårt

samhälle. Det är därför mycket angeläget att ytterligare åtgärder vidtas för

att motverka detta våld. Genom Kvinnovåldskommissionens arbete har vi också

fått en rad förslag till åtgärder i betänkandet Kvinnofrid. Enligt min mening

är kommissionens förslag mycket väl utformade och heltäckande. Eftersom jag

förutsatte att regeringen skulle återkomma till riksdagen med förslag till

åtgärder baserade på betänkandet framställde jag inte själv några yrkanden i

denna fråga under den allmänna motionstiden. Jag kan emellertid ställa mig

bakom de motioner och reservationer som lagts fram, eftersom de till största

delen innehåller motsvarande förslag som återfinns i betänkandet.

Det är beklagligt att det kommer att dröja till hösten innan något förslag

kan läggas fram. Enligt min mening borde regeringen snarast återkomma till

riksdagen i denna fråga.

3. Begreppet barn i barnpornografibrottet (mom. 7)

Görel Thurdin (c) anför:

Enligt barnkonventionens definition är den som inte fyllt 18 år att betrakta

som barn. I den svenska bestämmelsen om barnpornografibrott finns inte någon

sådan gräns. Jag anser att det finns skäl att utvidga lagstiftningen till att

omfatta den vars könsmognad inte är avslutad eller som inte fyllt 18 år. Jag

avstår dock från att nu lägga fram ett yrkande om saken med hänsyn till det

pågående beredningsarbetet.

4. Handläggning inom polisen av barnpornografiskt material (mom. 8)

Görel Thurdin (c) anför:

Det är viktigt att polisen snabbt kan identifiera barnpornografiska bilder och

filmer som tas i beslag för att så snart som möjligt kunna ingripa och

förhindra nya övergrepp. Den katalogisering och systematisering som gjorts hos

polisen utgör bra grund, och enligt min mening bör den kunna användas för att

bistå utländska myndigheter vid utredningar om sexualbrott och

barnpornografibrott. Det är viktigt att formerna för ett sådant samarbete

snabbt utvecklas.

Innehållsförteckning

Sammanfattning........................................1

Motionerna............................................1

Utskottet.............................................4

En våldskommission 4

Våld mot kvinnor m.m. 6

Inledning 6

Kvinnovåldskommissionen 6

Allmänt 6

Terminologin vid våld mot kvinnor 7

Rättsstatistiken beträffande våld m.m. mot kvinnor 8

Brottsofferundersökning 8

Forskning 9

Utbildning inom rättsväsendet 9

Informationsinsatser om våld mot kvinnor 10

Förtursfrågor m.m. 10

Ett datoriserat informationssystem 11

Livvaktsskydd 12

Punktbevakning av gärningsmän 12

Utskottets överväganden 13

Strafföreläggande vid misshandel mot kvinnor 13

Prostitution m.m. 13

Sexuella övergrepp mot barn 15

Sexturism 15

Barnpornografibrott 16

Begreppet barn 16

Handläggning inom polisen 17

Handläggningsrutiner hos myndigheter 18

Behandling av gärningsmän 18

Internationellt samarbete 19

Brottsofferfrågor 20

Inledning 20

Brottsofferutredningen 20

Allmänt 20

Information till målsäganden om stöd och hjälp m.m. 21

Målsägandebiträde vid tredjemansskada 22

Information till målsäganden om det egna ärendet 22

Besöksförbud 22

Utskottets överväganden 23

Förskottering av skadestånd 24

Terapikostnader för brottsoffer 24

Hemställan 25

Reservationer........................................26

1. En våldskommission (mom. 1) 26

2. Kvinnovåldskommissionens förslag (mom. 2, motiveringen) 27

3. Kvinnovåldskommissionens förslag (mom. 2) 27

4. Kvinnovåldskommissionens förslag (mom. 2) 29

5. Strafföreläggande vid misshandel mot kvinnor (mom. 3) 30

6. Prostitution (mom. 4) 30

7. Oetisk kontaktförmedling m.m. (mom. 5) 31

8. Sexturism (mom. 6) 31

9. Internationellt samarbete (mom. 11) 31

10. Brottsofferfrågor (mom. 12) 32

11. Brottsofferfrågor (mom. 12) 33

12. Brottsofferfrågor (mom. 12) 34

13. Brottsofferfrågor (mom. 12) 34

14. Brottsofferfrågor (mom. 12) 35

15. Förskottering av skadestånd (mom. 13) 35

att riksdagen med anledning av motion 1996/97:Ju903 yrkande 30 som sin

mening ger regeringen till känna vad som anförts i reservation 15.

35

16. Terapikostnader för brottsoffer (mom. 14) 36

Särskilda yttranden..................................36

1. Kvinnovåldskommissionens förslag (mom. 2) 36

2. Kvinnovåldskommissionens förslag (mom. 2) 37

3. Begreppet barn i barnpornografibrottet (mom. 7) 37

4. Handläggning inom polisen av barnpornografiskt material (mom. 8) 37