Bet. 1996/97:JuU12

Justitieutskottets betänkande

1996/97:JUU12

Ungdomsbrott

Innehåll

Sammanfattning

Motionerna

Utskottet

Hemställan

Reservationer

Innehållsförteckning

1996/97

JuU12

Sammanfattning

I detta betänkande behandlar utskottet ett antal motioner rörande

ungdomsbrottslighet och påföljder för unga lagöverträdare från den allmänna

motionstiden år 1996. Med anledning av flera motionsyrkanden rörande

medlingsverksamhet för unga lagöverträdare föreslår utskottet ett

tillkännagivande till regeringen. I tillkännagivandet uttalar utskottet att

regeringen snarast bör inleda en samordnad och rikstäckande försöksverksamhet

med medling.

Övriga motionsyrkanden avslås.

I ärendet föreligger 13 reservationer.

Motionerna

1996/97:Ju213 av Lennart Klockare och Birgitta Gidblom (s) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om

åtgärder mot ungdomsbrottslighet.

1996/97:Ju715 av Inger Davidson och Rolf Åbjörnsson (kd) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om

en utredning kring nya strafformer eller förändrad praktisk hantering av

straff för unga brottslingar under 18 år som begått mycket svåra brott.

1996/97:Ju901 av Carl Bildt m.fl. (m) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om normlöshetens utbredning och normöverföringens viktigaste aktörer,

3. att riksdagen hos regeringen begär en kartläggning av hur lagstiftning

allmänt sett kan förbättras i syfte att förtydliga vårdnadshavares ansvar i

rollen som normöverförare och brottsförebyggare i enlighet med vad som anförts

i motionen,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om polisstöd till föräldrar,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om skolans roll som brottsförebyggare,

8. att riksdagen hos regeringen begär förslag till nytt påföljdssystem för

unga brottslingar i enlighet med vad som anförts i motionen,

9. att riksdagen hos regeringen begär förslag till sådan lagändring som

möjliggör registrering av minderåriga lagöverträdare i enlighet med vad som

anförts i motionen,

10. att riksdagen beslutar om ändring i sekretesslagen i enlighet med vad

som anförts i motionen,

11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om familjegruppskonferenser och medlingsverksamhet,

13. att riksdagen hos regeringen begär förslag till sådan ändring som

möjliggör för polisen att ta blod- och urinprov även på personer under 15 år i

enlighet med vad som anförts i motionen.

1996/97:Ju903 av Olof Johansson m.fl. (c) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om familjens, skolans och föreningslivets betydelse för det

brottsförebyggande arbetet,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om att sekretesslagen bör utformas så att samarbete mellan olika

myndigheter på det brottsförebyggande området inte försvåras,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om utredning av system för registrering av brott som begåtts av

minderåriga,

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om polisens agerande när minderåriga ertappas berusade,

22. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om att påföljdssystemet i samband med en reformering kompletteras med

påföljder som är särskilt utformade för unga lagöverträdare,

23. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om försöksverksamhet med familjegruppskonferenser.

1996/97:Ju909 av Gun Hellsvik m.fl. (m) vari yrkas

1. att riksdagen hos regeringen begär en kartläggning av hur lagstiftningen

allmänt sett kan förbättras i syfte att förtydliga föräldrars och andra

vårdnadshavares ansvar i rollen som normöverförare och brottsförebyggare i

enlighet med vad som anförts i motionen,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om polisstöd till föräldrar,

3. att riksdagen hos regeringen begär förslag till lagändring som möjliggör

för polisen att ta blod och urinprov även på personer under 15 år i enlighet

med vad som anförts i motionen,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om skolans skyldighet att informera föräldrar,

6. att riksdagen beslutar om ändring i sekretesslagen i enlighet med vad som

anförts i motionen,

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om sanering av medievåld,

8. att riksdagen hos regeringen begär förslag till ändring av de nuvarande

bestämmelserna i 16 kap. 10 c § brottsbalken om otillåten utlämning av film

eller videogram i enlighet med vad som anförts i motionen,

9. att riksdagen beslutar ändra lagen om unga lagöverträdare så att

föräldrars roll under utredning och domstolsprocess stärks i enlighet med vad

som anförts i motionen,

10. att riksdagen beslutar ändra lagen om unga lagöverträdare så att rätten

till ersättning för inställelse vid domstol slopas för föräldrar i enlighet

med vad som anförts i motionen,

11. att riksdagen hos regeringen begär förslag till registrering av

minderåriga lagöverträdare i enlighet med vad som anförts i motionen,

12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om familjegruppkonferenser och medlingsverksamhet,

13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om betydelsen av att avskaffa påföljden överlämnande till vård inom

socialtjänsten,

14. att riksdagen hos regeringen begär förslag till lagstiftning om

villkorligt fängelse i enlighet med vad som anförts i motionen,

15. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om en ny påföljd benämnd ungdomsstraff för ungdomar i åldern 15-17 år,

16. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om att inrätta särskilda kriminalvårdshem,

17. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om att begränsa restriktionerna för att döma 18-21-åringar till

fängelse.

1996/97:Ju911 av Lisbeth Staaf-Igelström och Ann-Kristine Johansson (s) vari

yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om förändringar i rättssystemet samt försöksverksamhet för att

motverka brott.

1996/97:Ju914 av Rolf Åbjörnsson (kd) vari yrkas att riksdagen som sin mening

ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en ny huvudstrategi i det

brottsförebyggande arbetet med inriktning på fostran och värdeöverföring i

familjen och i den kompletterande internaliseringen.

1996/97:Ju918 av Marianne Samuelsson m.fl. (mp) vari yrkas

11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om att vid ungdomsbrott införa obligatorisk medling efter godkännande

av brottsoffret,

12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om att domstolarna skall ha inflytande över de åtgärder som skall

vidtas vid grova ungdomsbrott.

1996/97:A707 av Inger Davidson m.fl. (kd) vari yrkas

4. att riksdagen hos regeringen begär förslag om ett brottspreventivt

program som utgår från familjens möjligheter.

Utskottet

I detta betänkande behandlar utskottet ett antal motioner rörande

ungdomsbrottslighet och påföljder för unga lagöverträdare. Motionerna har

väckts under den allmänna motionstiden år 1996.

Normbildning m.m.

I motion Ju901 (m) begärs ett uttalande om normlöshetens utbredning och om

normöverföringens viktigaste aktörer. Vidare efterfrågas i den motionen och i

motion Ju909 (m) en kartläggning av hur lagstiftningen kan förändras för att

tydliggöra vårdnadshavares ansvar som normöverförare och brottsförebyggare.

Uttalanden om skolans betydelse i det brottsförebyggande arbetet begärs i båda

motionerna. I motion Ju903 (c) begärs ett uttalande om familjens och skolans

m.fl. betydelse för det brottsförebyggande arbetet. I motion Ju914 (kd)

efterfrågas en ny huvudstrategi i det brottsförebyggande arbetet med

inriktning på fostran och värdeöverföring i familjen. Ett brotts-preventivt

program som utgår från familjens möjligheter begärs i motion A707 (kd).

Enligt 6 kap. 2 § första stycket föräldrabalken (FB) står barn under vårdnad

av båda föräldrarna eller en av dem, om inte rätten har anförtrott vårdnaden

åt en eller två särskilt förordnade förmyndare. Vårdnaden om ett barn består

till dess att barnet fyller 18 år eller dessförinnan ingår äktenskap.

Principen om vårdnadshavares ansvar har kommit till uttryck i paragrafens

andra stycke. Av lagbestämmelsen framgår, att den som har vårdnaden om ett

barn har ansvaret för barnets personliga förhållanden och för att barnets

behov av omvårdnad, trygghet och en god fostran blir tillgodosedda.

Vårdnadshavaren svarar vidare för att barnet får den tillsyn som behövs med

hänsyn till dess ålder, utveckling och övriga omständigheter. Vårdnadshavaren

skall också bevaka att barnet får tillfredsställande försörjning och

utbildning. I syfte att hindra att barnet orsakar skada för någon annan skall,

heter det i paragrafen, vårdnadshavaren vidare svara för att barnet står under

uppsikt eller att andra lämpliga åtgärder vidtas.

Det led i paragrafen som behandlar vårdnadshavares skyldighet att förebygga

skada infördes genom lagstiftning år 1994 (prop. 1993/94:57, bet. 1993/94:LU9,

rskr. 1993/94:85). Av lagmotiven framgår, att om vårdnadshavaren uppsåtligen

eller av vårdslöshet försummar sitt tillsynsansvar, kan han bli

skadeståndsskyldig enligt skadeståndslagens bestämmelser (prop. 1993/94:57 s.

24).

Bestämmelser om vårdnadshavares ansvar för barns gärningar i vissa fall

finns i ordningslagen (1993:1617). Enligt 3 kap. 23 § nämnda lag kan den som

har vårdnaden om barn under 15 år straffas, om barnet brutit mot vissa av

ordningslagens bestämmelser om användning av skjutvapen och sprängmedel m.m.

Straffansvaret inträder dock inte, om vårdnadshavaren gjort vad som ankommer

på honom för att förhindra handlingen.

Regeringen har i promemorian Allas vårt ansvar, med undertiteln Ett

nationellt brottsförebyggande program, (Ds 1996:59) behandlat föräldrarnas

roll i det brottsförebyggande arbetet. I promemorian anförs att föräldrarna

har det primära ansvaret för sina barn och att de troligen är samhällets bästa

brottsförebyggande resurs, eftersom det är de som har den största möjligheten

att erbjuda sina barn en god social utveckling. Att stödja och hjälpa

föräldrar i deras fostrande roll bör därför ingå bland de olika åtgärderna i

brottsförebyggande strategier (s. 21 f och 64 f).

I promemorian uttalas, att skolan är en ofta outnyttjad brottsförebyggande

resurs, vars betydelsefulla roll i det brottsförebyggande arbetet inte nog kan

understrykas. Eftersom barn och ungdomar befinner sig i skolan under en stor

del av sin uppväxt, har skolan stora möjligheter att påverka deras

brottsbenägenhet. Regeringen avser, enligt promemorian, att tillsätta en

arbetsgrupp som skall få till uppgift att finna former för samverkan mellan

myndigheter och föreslå åtgärder som stöder skolans fostrande och

brottsförebyggande arbete. Regeringen kommer också på andra sätt att verka för

att skolans brottsförebyggande roll förstärks och för att lämpligt

undervisningsmaterial för skolan om normer och värderingar och de

rättsprinciper på vilka det svenska samhället vilar görs tillgängligt för

skolan (s. 52 f).

Rikspolisstyrelsen bedriver sedan länge undervisning i lag och rätt i

skolan. Det lokala samarbetet regleras i cirkulär (1970:513) om intensifierat

samarbete mellan polis, socialtjänst och skola. Rikspolisstyrelsen har

utarbetat en ny handbok för polisens undervisning i lag och rätt i skolan.

Handboken har distribuerats till samtliga poliser som skall meddela sådan

undervisning. Undervisningen skall bedrivas inom ramen för

närpolisverksamheten.

Inom Brottsförebyggande rådet (BRÅ) bedrivs ett arbete med ett

brottsförebyggande program kallat Tio åtgärder. Inom ramen för detta arbete

utreder BRÅ frågor om brottsförebyggande verksamhet i skolan. BRÅ räknar med

att redovisa resultatet av arbetet under år 1997.

Utskottet har under en följd av år behandlat motioner om familjens betydelse

i det brottsförebyggande arbetet. År 1991 gjorde utskottet bedömningen att

familjens betydelse knappast kunde överskattas, när det gällde att ge barn och

ungdom en trygg uppväxt, och utskottet konstaterade att det inte torde råda

någon oenighet om att goda uppväxtförhållanden är en brottsförebyggande faktor

av mycket stor betydelse; ett uttalande som utskottet därefter hänvisat till

(bet. 1990/91:JuU19 s. 10 f).

Även när det gäller skolans betydelse i det brottsförebyggande arbetet har

utskottet tidigare uttalat sig vid flera tillfällen. Utskottet påpekade i ett

betänkande år 1995 att forskning visat att kriminellt beteende inte sällan

grundläggs mycket tidigt i livet, redan under de första skolåren eller

dessförinnan. Tidiga insatser från bl.a. skolan för att uppmärksamma och

stödja barn med särskilda behov kunde därför vara av avgörande betydelse för

att förhindra att ungdomar hamnade i ett kriminellt livsmönster. Skolan hade

således en mycket viktig roll i det brottsförebyggande arbetet. Utskottet

erinrade också om den undervisning i lag och rätt som polisen bedriver i

skolorna (bet. 1994/95:JuU17 s. 13 f).

I detta sammanhang bör också nämnas Förenta nationernas konvention om

barnets rättigheter som antogs av generalförsamlingen den 20 november 1989.

Genom barnkonventionen formulerades för första gången barnets rättigheter på

ett samlat sätt i ett internationellt bindande avtal. Konventionen trädde i

kraft den 2 september 1990 och Sverige var ett av de första länderna som

ratificerade den (prop. 1989/90:107, bet. 1989/90:SoU28, 1989/90: JuU3y, rskr.

1989/90:350). Enligt konventionens artikel 3 skall vid åtgärder, som rör barn,

barnets bästa komma i främsta rummet, oavsett om åtgärderna vidtas av enskilda

eller offentliga institutioner. Genom beslut den 1 februari 1996 tillsatte

regeringen en parlamentarisk kommitté med uppgift att se över förhållandet

mellan konventionen och svensk rätt (dir. 1996:15). Kommittén har antagit

namnet Barnkommittén - Barnkonventionen och svensk rätt (S 1996:01). Enligt

sina direktiv skall kommittén göra en bred översyn av hur svensk lagstiftning

och praxis förhåller sig till barnkonventionens bestämmelser. Kommittén skall

vidare skapa större klarhet och ett ökat mått av samsyn vad gäller innebörden

av begreppet ?barnets bästa? i barnkonventionen och svensk rätt samt analysera

eventuella målkonflikter. Den skall också med förtur behandla barns ställning

i ärenden enligt utlänningslagen (1989:529). Kommittén beräknas redovisa sitt

arbete senast den 30 juni 1997.

Utskottet vill nu framhålla att utskottets ovannämnda uttalanden om

familjens och skolans betydelse alltjämt äger full giltighet. Utskottet

noterar med tillfredsställelse den betydelse som regeringen i det nationella

brottsförebyggande programmet tillmäter såväl föräldrar som skola i det

brottsförebyggande arbetet. De av regeringen i promemorian aviserade

åtgärderna kan, i likhet med BRÅ:s kommande brottsförebyggande program,

förväntas bidra till uppfyllandet av det nationella brottsförebyggande

programmets målsättningar. Enligt utskottets uppfattning tillgodoses

motionärernas önskemål i betydande grad redan genom dagens utformning av det

brottsförebyggande arbetet. Något skäl för ett särskilt uttalande i ämnet från

riksdagens sida föreligger mot denna bakgrund inte. Utskottet avstyrker bifall

såväl till motionerna Ju901, Ju903, Ju909 och A707 i dessa delar som till

motion Ju914.

Familjegruppskonferenser och medling

I motionerna Ju901 och Ju909 båda (m) efterlyses initiativ från regeringen i

fråga om familjegruppsverksamhet och medling. En försöksverksamhet med

familjegruppskonferenser och medling efterfrågas i motion Ju903 (c). Ett

liknande yrkande framställs i motion Ju911 (s). I motion Ju918 (mp) yrkas att

- om brottsoffret medger det - medling skall vara obligatorisk vid

ungdomsbrott.

Utskottet vill inledningsvis anmärka att den verksamhet som här kallas

medling tidigare i olika sammanhang benämnts konfrontation. Grundtanken är

dock densamma, nämligen att den unge lagöverträdaren skall sammanträffa med

målsäganden för att på ett tydligt sätt få konsekvenserna av brottet klara för

sig.

Utskottet behandlade liknande motionsyrkanden i betänkandet 1994/95: JuU24

s. 17 f. Efter att kort ha redogjort för gällande rätt, erinrade utskottet i

betänkandet om att Riksåklagaren enligt ett regeringsbeslut från mars 1994

skulle utarbeta en modell för medlingsverksamhet. Riksåklagaren skulle

kartlägga de erfarenheter som hittills fanns av inom landet bedrivna

medlingsprojekt och med utgångspunkt i kartläggningen utarbeta en eller flera

modeller för hur en medlingsverksamhet för unga lagöverträdare skulle kunna

bedrivas. Inom ramen för sitt uppdrag skulle Riksåklagaren även beröra frågor

om skyldighet för en gärningsman att återställa av honom vållade skador.

Utskottet underströk att det såg mycket positivt på den medlingsverksamhet som

redan bedrevs och att den borde kunna utvecklas vidare. Enligt utskottets

mening borde emellertid resultatet av Riksåklagarens utredningsarbete

avvaktas, innan det avgjordes om åtgärder behövde vidtas för att introducera

t.ex. nya former för medlingsförfarande.

Riksåklagaren har i december 1996 avlämnat rapporten Medlingsverksamhet för

unga lagöverträdare (Åklagarväsendet rapport 1996:6). I rapporten redovisas en

kartläggning av medlingsprojekt som bedrivs på några olika orter i landet.

Rapporten innehåller vidare ett förslag till lag om medling för unga

lagöverträdare av i huvudsak följande innehåll. Medling skall innebära att den

som begått brott innan han fyllt 18 år kan anmodas att inställa sig inför en

medlare för att ta ansvar för sina handlingar genom att sammanträffa med

brottsoffret. Den unge skall därvid få möjlighet att be brottsoffret om

ursäkt, ersätta offret ekonomiskt eller utföra arbete åt offret eller genom

annan överenskommelse visa sin vilja att gottgöra den skada som uppstått till

följd av brottet. För varje kommun eller för flera kommuner gemensamt skall

det finnas en medlingsorganisation. Ärenden skall få överlämnas till medling

av polisen, socialnämnden eller åklagare. Som förutsättningar för överlämnande

skall gälla att skuldfrågan är klar, att brottet polisanmälts, att den unge

har samtyckt till medling samt att det inte är uppenbart att överlämnande inte

är lämpligt. Förslaget till lag om medling kompletteras av förslag till

ändringar i lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare

(LUL). Enligt ändringsförslaget skall åtalsunderlåtelse få beslutas också i

fall, där den unge deltagit i medling enligt den föreslagna lagen därom.

Enligt vad Riksåklagaren uttalar i den skrivelse till regeringen, varigenom

rapporten överlämnades, bör ett slutligt ställningstagande till frågan om

lagstiftning om medling föregås av en mera genomgripande analys av effekterna

av medling på bl.a. ungdomsbrottslighetens utveckling och struktur. Även

frågan om medling är förenlig med principen, att det allmänna ensamt svarar

för de sanktioner som följer på ett brott, bör utredas enligt Riksåkla-garen.

Riksåklagaren föreslår därför att regeringen tar initiativ till en

vetenskaplig utvärdering av den medlingsverksamhet som beskrivs i rapporten

och att denna utförs genom t.ex. BRÅ:s försorg. Vidare förordar Riksåklagaren

att medlingsverksamheten stimuleras ytterligare genom att regeringen uppdrar

åt Kommittén om genomförande av det nationella brottsförebyggande programmet

(Ju 1996:05) att utarbeta en samordnad och rikstäckande fortsatt

försöksverksamhet för medling.

Riksåklagarens rapport bereds för närvarande i Justitiedepartementet.

Utskottet vill här också nämna att utskottet nyligen företagit en resa till

Nya Zeeland och där studerat det nyzeeländska systemet med familjegrupps-

konferenser. Systemet innebär sammanfattningsvis, att den unge lagöverträdaren

tillsammans med sin familj och andra vuxna av betydelse för honom samt

företrädare för polisen och sociala myndigheter samt helst även målsäg-anden

kommer överens om lämpliga åtgärder för den unge och om hur brottet skall

gottgöras.

I fråga om medlingsverksamhet står utskottet fast vid den mycket positiva

syn på sådan verksamhet som utskottet tidigare givit uttryck för. Enligt

utskottets uppfattning finns det skäl att försöksvis använda

medlingsverksamhet i större omfattning än som sker i dag. Att avvakta

beredningen av Riks-åklagarens rapport i denna del framstår som överflödigt.

Det bör därför ankomma på regeringen att genast utarbeta en samordnad och

rikstäckande fortsatt försöksverksamhet med medling. Denna försöksverksamhet

bör inledas så snart som möjligt. Vad utskottet nu med anledning av motionerna

Ju901, Ju903, Ju909, Ju911 och Ju918 i dessa delar anfört bör riksdagen som

sin mening ge regeringen till känna.

När det gäller familjegruppskonferenser, anser utskottet att ytterligare

utredning är nödvändig innan ställning kan tas till om ett sådant institut

över huvud taget bör införas. Utskottet förutsätter att denna fråga beaktas

vid beredningen av Riksåklagarens rapport. Med det anförda avstyrker utskottet

bifall till motionerna Ju901, Ju903 och Ju909 i berörda delar samt till motion

Ju911 i denna del.

Registrering av minderåriga lagöverträdare

I motionerna Ju901 och Ju909 båda (m) begärs förslag till lagstiftning om

registrering av barn under 15 år som begått brott. Ett yrkande av liknande

innebörd finns i motion Ju213 (s). I motion Ju903 (c) begärs en utredning av

ett system för registrering av brott som begåtts av barn under 15 år.

Utskottet behandlade i sitt betänkande 1994/95:JuU21 s. 8 f motionsyrkanden

av innebörd att det borde ske en registrering av barn under 15 år som begått

brott. Utskottet konstaterade efter en fyllig redogörelse för regelsy-stemet

och frågans tidigare behandling att ett utredningsarbete rörande bl.a. denna

fråga pågick inom BRÅ. Utskottet ansåg att resultatet av utredningsarbetet

borde avvaktas och avstyrkte bifall till motionerna. I sammanhanget underströk

utskottet, att det skulle vara av stort värde att ha tillgång till statistisk

information om brott av barn under 15 år.

Genom beslut den 17 mars 1994 uppdrog regeringen åt BRÅ att utarbeta ett

underlag för ett nationellt brottsförebyggande program. I underlaget, som

redovisades för regeringen i oktober 1995, berörs frågan om registrering av

minderåriga som misstänks för brott. BRÅ konstaterade emellertid att frågan om

sådan registrering aktualiserar svåra frågor av principiell natur och om

enskildas integritet. BRÅ ansåg därför vidare utredning av frågan erforderlig.

Något arbete med frågan pågår för närvarande inte i Justitiedepartementet.

BRÅ:s program Tio åtgärder är emellertid avsett att behandla bl.a. polisens

arbete med minderåriga lagöverträdare. Under arbetet med programmet kommer

även frågan om registrering av sådana lagöverträdare att övervägas.

Utskottet vill på nytt understryka att det skulle vara av stort värde att ha

tillgång till statistisk information om brott av barn under 15 år. Utskottet

anser dock att ett slutligt ställningstagande till denna fråga liksom till

övriga motionsyrkanden bör anstå till dess att BRÅ:s program Tio åtgärder

lagts fram. Utskottet avstyrker bifall såväl till motionerna Ju901, Ju903 och

Ju909 i nu ifrågavarande delar som till motion Ju213.

Sekretess mellan myndigheter

I motionerna Ju901 (m), Ju903 (c) och Ju909 (m) begärs ändringar i

sekretesslagen (1980:100) som syftar till att göra det lättare för bl.a.

socialtjänsten att i brottsförebyggande syfte lämna uppgifter om unga personer

till polisen.

Av 1 kap. 1 § sekretesslagen framgår, att lagen innehåller bestämmelser om

tystnadsplikt i det allmännas verksamhet och om förbud att lämna ut allmänna

handlingar. Lagens bestämmelser innebär förbud att röja uppgift, vare sig det

sker muntligen eller genom att allmän handling lämnas ut eller på annat sätt

(sekretess). I 1 kap. 3 § sekretesslagen föreskrivs att om sekretess enligt

lagen gäller för uppgift som förekommer hos viss myndighet, får uppgiften inte

röjas för annan myndighet i andra fall än som anges i sekretesslagen eller i

lag eller förordning till vilken sekretesslagen hänvisar.

Enligt 7 kap. 4 § första stycket sekretesslagen gäller sekretess inom

socialtjänsten för uppgift om enskilds personliga förhållanden, om det inte

står klart att uppgiften kan röjas utan att den enskilde eller någon honom

närstående lider men. Med socialtjänst förstås enligt paragrafens tredje

stycke bl.a. verksamhet enligt lagstiftningen om socialtjänst och den

särskilda lagstiftningen om vård av unga och av missbrukare utan samtycke samt

verksamhet som i annat fall enligt lag handhas av socialnämnd.

De intressekonflikter som kan uppkomma mellan sekretessintressena å den ena

sidan och myndigheternas behov av uppgifter å den andra har lösts genom

bestämmelser i 14 kap. sekretesslagen. I 14 kap. 1 § samma lag föreskrivs

sålunda bl.a. att sekretess inte hindrar att uppgift lämnas till annan

myndighet, om uppgiftsskyldighet följer av lag eller förordning. Vidare anges

i 14 kap. 2 § sekretesslagen ett stort antal fall, i vilka fall sekretessen

inte hindrar att uppgifter lämnas till en annan myndighet. Sålunda föreskrivs

i paragrafens fjärde stycke, att sekretess inte hindrar att uppgift som angår

misstanke om brott lämnas till åklagarmyndighet, polismyndighet eller annan

myndighet som har att ingripa mot brottet, om fängelse är föreskrivet för

brottet och detta kan antas föranleda annan påföljd än böter. Vissa

sekretessbelagda uppgifter, bl.a. uppgifter inom socialtjänsten som är

sekretessbelagda enligt 7 kap. 4 § sekretesslagen, får emellertid lämnas ut

endast om brottsmisstanken avser brott, för vilket inte är föreskrivet

lindrigare straff än fängelse i två år. Sekretess enligt bl.a. 7 kap. 4 §

sekretesslagen hindrar dock inte att uppgift som angår misstanke om brott

enligt 3, 4 eller 6 kap. brottsbalken mot någon som inte fyllt 18 år lämnas

till åklagarmyndighet eller polismyndighet. Av 14 kap. 4 § sekretesslagen

framgår, att sekretess till skydd för enskild inte gäller i förhållande till

den enskilde själv och i övrigt kan helt eller delvis efterges av honom, om

inte annat föreskrivs i sekretesslagen.

Det sagda innebär sammanfattningsvis att socialtjänsten normalt är

förhindrad att till polisen rapportera brott som begåtts av barn under 18 år.

Undantag görs, som framgått, bara i några få fall av allvarliga brott som

riktas mot annan person, t.ex. om den underårige gjort sig skyldig till

misshandels- eller sexualbrott.

Ungdomsbrottskommittén föreslog i sitt betänkande Reaktion mot ungdomsbrott

(SOU 1993:35) ett utökat samarbete mellan de myndigheter som har att göra med

unga lagöverträdare. Kommittén anförde att sekretessen ibland upplevdes som

ett problem i detta samarbete. De krav på lättnader i sekretessen som

framställts ledde, särskilt när det gällde polisens samarbete med

socialtjänsten, in på omfattande och svåra frågor. Kommittén ansåg sig av

tidsbrist inte kunna behandla dessa. Den ansåg emellertid att det fanns fog

för en översyn av sekretesslagen för att klargöra vilken information

myndigheterna och de enskilda befattningshavarna borde kunna lämna ut för att

stärka samarbetet mot ungdomsbrottsligheten (s. 258 f).

Med anledning av Ungdomsbrottskommitténs förslag har inom

Justitiedepartementet upprättats en promemoria Sekretess vid samarbetet mot

ungdomsbrott och ekobrott (Ju 1994:E). I promemorian föreslås en ny

bestämmelse i 14 kap. 2 § sekretesslagen. Enligt den föreslagna bestämmelsen

skall socialtjänstsekretessen enligt 7 kap. 4 § sekretesslagen inte hindra att

uppgift om enskild, som inte fyllt 18 år, eller närstående till denne lämnas

från myndighet inom socialtjänsten till polismyndighet, om det finns en

påtaglig risk att den unge skall begå brott och uppgiften kan antas bidra till

att förhindra brott.

Promemorian bereds för närvarande i Justitiedepartementet.

Utskottet anser att det pågående beredningsarbetet inte bör föregripas och

avstyrker bifall till motionerna Ju901, Ju903 och Ju909 i ifrågavarande delar.

Otillåten utlämning av film eller videogram m.m.

I motion Ju909 (m) anförs att regeringen bör stödja och uppmuntra initiativ av

mediedistributörer som syftar till att minska spridningen av våldsskildringar

i bland annat videogram. I motionen begärs vidare en effektivisering av de

lagbestämmelser som gör det straffbart att utlämna vissa filmer och videogram

med våldsskildringar till personer under 18 år.

Enligt 16 kap. 10 c § brottsbalken (BrB) gäller att den som uppsåtligen

eller av grov oaktsamhet i yrkesmässig verksamhet eller annars i förvärvssyfte

till den som är under 15 år lämnar ut en film, ett videogram eller en annan

upptagning av rörliga bilder med ingående skildringar av verklighetstrogen

karaktär som återger våld eller hot om våld mot människor eller djur döms för

otillåten utlämning av film eller videogram till böter eller fängelse i högst

sex månader. Från straffbestämmelsen görs vissa undantag. Sålunda gäller

bestämmelsen inte filmer eller videogram som Statens biografbyrå har godkänt

för visning för någon åldersgrupp av barn under 15 år. Den gäller inte heller

en upptagning av rörliga bilder med samma innehåll som en film eller ett

videogram som har godkänts av biografbyrån. Den gäller inte heller offentliga

förevisningar av filmer eller videogram. Ansvar enligt straffbestämmelsen

ådöms inte om en upptagning av rörliga bilder försetts med ett intyg om att en

film eller ett videogram med samma innehåll har godkänts av Statens

biografbyrå för visning för någon åldersgrupp av barn under 15 år, såvida inte

intyget var oriktigt och den som har lämnat ut upptagningen insett eller bort

inse detta.

Allmänt åtal för brott mot paragrafen får enligt 16 kap. 19 § BrB väckas

endast efter medgivande av Statens biografbyrå.

Utskottet har i betänkandet 1995/96:JuU14 s. 11 f behandlat ett motions-

yrkande av liknande innebörd som det nu aktuella. Utskottet konstaterade att

det statliga Våldsskildringsrådet genomförde en utvärdering av Statens

biografbyrås tillsynsverksamhet över videomarknaden och att kulturministern

presenterat en rad olika åtgärder som syftade till att begränsa

våldsskildringarna i media och att förbättra tillsynen över media i detta

hänseende. Mot denna bakgrund saknades det skäl för riksdagen att ta något

initiativ med anledning av motionen. Utskottet avstyrkte därför motionen.

Våldsskildringsrådet har år 1996 publicerat rapporten Jakten på videovåldet

(Våldsskildringsrådets skriftserie nr 15). Enligt rapporten har förekomsten av

olagliga våldsskildringar på videomarknaden utan tvekan minskat sedan Statens

biografbyrås tillsynsverksamhet inleddes. Denna utveckling beror enligt

rapporten på flera faktorer, av vilka tillsynsverksamheten är en (s. 100 f).

Rapporten innehåller inga förslag med avseende på tillämpningen av 16 kap. 10

c § brottsbalken.

Utskottet konstaterar, att Våldsskildringsrådets rapport ger vid handen att

förekomsten av olaga våldsskildringar på videomarknaden minskat och att

Statens biografbyrås tillsynsverksamhet varit av betydelse för denna

utveckling. Med hänsyn härtill och på de skäl som utskottet anfört i

betänkandet 1995/96:JuU14 finner utskottet att det inte heller nu finns skäl

för riksdagen att ta något initiativ i frågan. Utskottet avstyrker bifall till

motion Ju909 i denna del.

Ingripanden mot drogpåverkade minderåriga

I motionerna Ju901 och Ju909 båda (m) begärs en utredning om lagstiftning som

skulle göra det möjligt för polisen att låta ta blodprov och urinprov på den

som är under 15 år om han misstänks ha använt narkotika. I motion Ju903 (c)

begärs att ungdomar som ertappas berusade skall kallas till förhör hos

polisen.

Enligt 1 § första stycket 6 narkotikastrafflagen (1968:64) gäller att bl.a.

den som olovligen brukar narkotika döms för narkotikabrott till fängelse i

högst tre år, om gärningen sker uppsåtligen. I praxis bedöms dock eget bruk av

narkotika vanligen som ringa brott. Påföljden är då enligt 2 §

narkotikastrafflagen böter eller fängelse i högst sex månader.

Någon lagbestämmelse som straffbelägger bruk av alkohol finns inte.

Av 28 kap. 12 § rättegångsbalken (RB) följer att på den som skäligen kan

misstänkas för ett brott på vilket fängelse kan följa, får kroppsbesiktning

göras för att söka efter föremål som kan tas i beslag eller annars för att

utröna omständigheter som kan vara av betydelse för utredning om brottet. Med

kroppsbesiktning avses undersökning av människokroppens yttre och inre samt

tagande av prov från människokroppen samt undersökning av sådana prov. Av 28

kap. 13 § RB framgår att som kroppsbesiktning räknas bl.a. tagande av

blodprov.

Lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare (LUL)

upptar särskilda bestämmelser om handläggning hos polis, åklagare och domstol

av mål och ärenden om brott där den misstänkte inte har fyllt 21 år. Den

gäller i dessa delar i stället för bl.a. RB:s bestämmelser (1 §, prop.

1994/95:12 s. 95). Enligt lagen gäller bl.a. att om någon är misstänkt för

att före 15 års ålder ha begått ett brott får, om det finns särskilda skäl

beslag, husrannsakan och kroppsvisitation enligt bestämmelserna i 27 och 28

kap. RB företas mot den unge. Regleringen finns nu i 35 § LUL. Enligt denna

lag saknas alltså möjligheten till kroppsbesiktning i dessa fall.

När bestämmelsen infördes år 1985 (prop. 1983/84:187, bet. 1984/85: JuU6,

rskr. 1984/85:37) anförde departementschefen att det fick anses tveksamt i

vilken utsträckning tvångsmedel som beslag, husrannsakan, kropps-visitation

och kroppsbesiktning fick användas mot den som var misstänkt för brott och som

inte fyllt 15 år. När det gällde kroppsbesiktning, framstod det praktiska

behovet av att använda det tvångsmedlet som ganska ringa beträffande den

ifrågavarande ålderskategorin. Dessutom kunde lämpligheten sättas i fråga av

att använda kroppsbesiktning i fråga om barn som befann sig i förpuberteten

och i en känslig period av sin utveckling. Tvärtom var ett särskilt

hänsynstagande till den personliga integriteten påkallad. Kroppsbesiktning

borde alltså inte få företas i fråga om denna ålderskategori. De tvångsmedel

som borde komma i fråga mot barn under 15 år var således beslag, husrannsakan

och kroppsvisitation. De borde dock tillämpas restriktivt (prop. s. 28 f).

Enligt 1 § andra stycket lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård

av unga (LVU) jämförd med 3 § samma lag skall den som är under 18 år beredas

vård om han utsätter sin hälsa eller utveckling för en påtaglig risk att

skadas genom missbruk av beroendeframkallande medel, brottslig verksamhet

eller något annat socialt nedbrytande beteende. Som en förutsättning för vård

enligt LVU gäller dock, enligt 1 § första stycket, att det kan antas att

behövlig vård inte kan ges den unge med samtycke av hans vårdnadshavare och,

när den unge fyllt 15 år, av honom själv.

För unga som vårdas på någon av de nu angivna grunderna och behöver särskilt

noggrann tillsyn skall det finnas statliga ungdomshem (12 § LVU). Den som

vårdas i ett sådant hem får inte inneha narkotika, alkoholhaltiga drycker

eller andra berusningsmedel eller injektionssprutor, kanyler eller andra

föremål som är särskilt ägnade att användas för missbruk av eller annan

befattning med narkotika (16 §). Om det anses påkallat, får han kropps-

visiteras eller ytligt kroppsbesiktigas, när han kommer till hemmet, för

kontroll av att han inte bär på sig något som han inte får ha där (17 §). I

ett mål eller ärende enligt LVU får socialnämnden eller rätten besluta om

läkarundersökning av den unge (32 §).

Med sådan ytlig kroppsbesiktning som avses i 17 § förstås en yttre

granskning av kroppen samt av huvudhår och armhålor. Begreppet omfattar

däremot inte iakttagelse av för ögat dolda delar av kroppen eller av

kroppshåligheter eller beröring av den nakna kroppen (prop. 1981/82:141 s. 44

och 51).

Vad först gäller motionsyrkandena om tagande av blodprov och urinprov på

barn under 15 år, finner utskottet att de skäl mot sådan kroppsbesiktning som

anfördes i prop. 1983/84:187 alltjämt får anses giltiga. Utskottet vill också

erinra om den möjlighet till läkarundersökning som följer av 32 § LVU. Med det

anförda avstyrker utskottet motionerna Ju901 och Ju909 i ifrågavarande delar.

När det gäller frågan om ungdomar som ertappas berusade skall kallas till

förhör hos polisen, vill utskottet erinra om att bruk av alkohol inte är

brottsligt. Den bestämmelse i brottsbalken, varigenom fylleri på allmän plats

straffbelades, upphävdes genom lagändring år 1977. Utskottet kan mot denna

bakgrund inte finna att det bör ankomma på polisen, som har till uppgift att

förebygga och bekämpa brott, att ingripa i de med motionen avsedda fallen.

Åtgärder mot ungdomsfylleri är, enligt utskottets mening, i första hand en

uppgift för socialtjänsten. Utskottet avstyrker bifall till motion Ju903 i

denna del.

Påföljder för unga lagöverträdare

I motionerna Ju715 (kd), Ju901 (m) och Ju903 (c) begärs förslag till nya

påföljder för unga lagöverträdare. I motion Ju909 (m) begärs att påföljden

överlämnande till vård inom socialtjänsten skall avskaffas. I motionen

förespråkas vidare ett införande av nya påföljder, kallade villkorligt

fängelse och ungdomsstraff. Slutligen förespråkas i motion Ju909 inrättande av

kriminalvårdshem samt att restriktionerna för att döma lagöverträdare mellan

18 och 21 år till fängelse bör begränsas. I motion Ju918 (mp) förordas att

domstolarna skall få ett större inflytande över utformningen av påföljderna

vid grova ungdomsbrott.

Med påföljd för brott förstås i brottsbalken enligt 1 kap. 3 § BrB straffen

böter och fängelse samt villkorlig dom, skyddstillsyn och överlämnande till

särskild vård. Som en allmän förutsättning för att någon skall kunna dömas

till påföljd gäller enligt 1 kap. 6 § BrB att han fyllt 15 år. Enligt 29 kap.

7 § BrB skall, om någon har begått brott innan han fyllt 21 år, hans ungdom

beaktas vid straffmätningen. Härvid får dömas till lindrigare straff än som är

föreskrivet för brottet. Ingen får dömas till fängelse på livstid för brott

som han har begått innan han fyllt 21 år. Vid val av påföljd är enligt 30 kap.

1 § BrB fängelse att anse som en svårare påföljd än villkorlig dom och

skyddstillsyn. I 30 kap. 5 § BrB föreskrivs att för brott som någon har begått

innan han fyllt 18 år får rätten döma till fängelse endast om det finns

synnerliga skäl. För brott som någon begått efter det att han fyllt 18 men

innan han fyllt 21 år får rätten, enligt samma paragraf, döma till fängelse

endast om det med hänsyn till gärningens straffvärde eller annars finns

särskilda skäl för det.

Enligt 31 kap. 1 § gäller att om den som är under 21 år och har begått

brottslig gärning kan bli föremål för vård eller annan åtgärd enligt

socialtjänstlagen (1980:620) eller lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser

om vård av unga (LVU), får rätten överlämna åt socialnämnden att föranstalta

om erforderlig vård inom socialtjänsten. Om brottslighetens straffvärde eller

art eller den tilltalades tidigare brottslighet påkallar det, får jämte

överlämnande till socialtjänsten dömas till dagsböter, högst 200, vare sig

böter föreskrivits för brottet eller ej.

Har skada på egendom uppkommit genom brottet och bedöms det vara ägnat att

främja den dömdes anpassning i samhället, får rätten enligt samma bestämmelse

i BrB, i samband med överlämnande till vård inom socialtjänsten, föreskriva

att den dömde skall biträda den skadelidande med visst arbete, som syftar till

att avhjälpa eller begränsa skadan eller som annars i belysning av brottets

och skadans art framstår som lämpligt. Sådan föreskrift får dock, enligt

paragrafen, meddelas endast med den skadelidandes samtycke.

I praktiken särbehandlas unga lagöverträdare på flera olika sätt. Som nyss

framgått, finns det begränsningar när det gäller att döma till fängelse m.m.

Härutöver gäller att möjligheten till åtalsunderlåtelse är betydligt större

beträffande ungdomar än beträffande vuxna (se 16 och 17 §§ LUL jämförda med 20

kap. 7 och 7 a §§ RB). Sammantaget innebär detta att socialtjänsten normalt

kommer att svara för åtgärderna. Sådana åtgärder kan vidtas på frivillig grund

med stöd av socialtjänstlagen eller under tvång med stöd av LVU och antingen

på initiativ av socialnämnden eller efter en dom.

Ungdomsbrottskommittén överlämnade i juni 1993 sitt betänkande Reaktion mot

ungdomsbrott (SOU 1993:35). Kommitténs huvuduppgift har varit att undersöka om

den nuvarande fördelningen av uppgifter mellan socialtjänsten och

rättsväsendet är väl avvägda när det gäller de unga lagöverträdarna och om

samordningen mellan myndigheterna kan förbättras. Utskottet har redogjort för

det huvudsakliga innehållet i kommitténs förslag i sitt betänkande

1993/94:JuU4 s.16 f.

Fängelseutredningen har i sitt huvudbetänkande Verkställighet av

fängelsestraff (SOU 1993:76) föreslagit en lag om verkställighet av

fängelsestraff. Utredningen föreslår att det i lagen skall finnas en

bestämmelse av innebörd att den som är under 21 år skall placeras i en anstalt

som företrädesvis är avsedd för yngre intagna, om inte särskilda skäl

föranleder annat.

Straffsystemkommittén har i sitt betänkande Ett reformerat straffsystem (SOU

1995:91) gjort en genomgripande översyn av påföljdssystemet i BrB. Utskottet

har utförligt redogjort för kommitténs förslag i sitt betänkande 1995/96:JuU2

s. 7 f.

Frågorna om påföljdssystemet för unga lagöverträdare är under beredning i

Justitiedepartementet. Avsikten är att dessa frågor skall behandlas i en

departementspromemoria under våren 1997. Departementspromemorian skall

behandla frågan om en lämplig avvägning mellan de intressen som socialtjänsten

och rättsväsendet skall tillgodose. I promemorian skall övervägas om påföljden

överlämnande till vård inom socialtjänsten bör ges ett annat innehåll och om

allmän domstol bör ges ett ökat inflytande över påföljdens närmare utformning.

Även Fängelseutredningens huvudbetänkande är föremål för beredning inom

Justitiedepartementet och skall tillsammans med utredningens slutbetänkande

behandlas i en proposition som skall läggas fram under år 1997.

Straffsystemkommitténs förslag har remissbehandlats och bereds inom

Justitiedepartementet.

Utskottet har vid flera tillfällen under senare år behandlat frågor om

påföljdssystemet för unga lagöverträdare. Utskottet hade under riksmötet

1994/95 att ta ställning till en proposition om handläggningen av ungdomsmål

(prop. 1994/95:12, JuU1). Utskottet anförde då bl.a. att ungdomar under 18 år

som begick brott så långt möjligt borde hållas utanför kriminalvården och att

huvudansvaret för dem alltjämt borde åvila socialtjänsten, även om

tvångsåtgärder i vissa fall kunde vara nödvändiga för att hindra den unge från

fortsatt kriminalitet. Det var, enligt utskottets uppfattning, angeläget att

det utvecklades metoder, inom ramen för såväl rättsväsendet som

socialtjänsten, för att finna adekvata åtgärder som kunde medverka till att

barn och ungdomar som begått brott kunde ledas in i ett laglydigt liv. Här

krävdes, anförde utskottet, också en utökad samverkan mellan socialtjänsten

och rättsväsendet, som borde inriktas på att åstadkomma snabba, enkla och

adekvata åtgärder mot ungdomsbrottsligheten. Regeringen fick, anförde

utskottet vidare, beakta vad utskottet anfört i det fortsatta reformarbetet på

påföljdsområdet när det gällde ungdomar. Vad utskottet anfört, gav riksdagen

som sin mening regeringen till känna (rskr. 1994/95:39).

Utskottet hade under samma riksmöte att ta ställning till ett antal motions-

yrkanden, väsentligen motsvarande de som nu framställs i motion Ju909.

Utskottet vidhöll då den uppfattning som utskottet uttalat med anledning av

proposition 1994/95:12 och avstyrkte bifall till motionerna (1994/95:JuU24 s.

19 f).

Utskottet konstaterar att frågorna om ett nytt påföljdssystem för unga

lagöverträdare är föremål för ett omfattande beredningsarbete i

Justitiedepartementet. Det kan förväntas att de frågor som aktualiseras i

motionerna kommer att övervägas i detta beredningsarbete. Enligt utskottets

mening saknar riksdagen anledning att föregripa den pågående beredningen.

Utskottet avstyrker bifall såväl till motionerna Ju901, Ju903, Ju909 och Ju918

i berörda delar som till motion Ju715.

Polishjälp åt föräldrar

I motionerna Ju901 och Ju909 båda (m) begärs en utredning om en laglig rätt

för vårdnadshavare att påkalla polishjälp för att hämta barn som vistas ute

utan föräldrarnas tillstånd.

Enligt 6 kap. 2 § andra stycket FB gäller bl.a. att ett barns vårdnadshavare

svarar för att barnet får den tillsyn som behövs med hänsyn till dess ålder,

utveckling och övriga omständigheter. I syfte att hindra att barnet orsakar

skada för någon annan skall vårdnadshavaren svara för att barnet står under

uppsikt eller att andra lämpliga åtgärder vidtas.

Av vårdnadsrätten anses följa befogenhet för vårdnadshavaren att ha barnet

hos sig och att bestämma dess vistelseort.

I 12 § polislagen (1984:387) föreskrivs att om någon, som kan antas vara

under 18 år, anträffas under förhållanden som uppenbarligen innebär

överhängande och allvarlig risk för hans hälsa och utveckling, får han tas om

hand av en polisman för att genom dennes försorg skyndsamt överlämnas till

sina föräldrar eller någon annan vårdnadshavare eller till socialnämnden.

Enligt 13 § samma lag gäller att någon genom sitt uppträdande stör den

allmänna ordningen eller utgör en omedelbar fara för denna, får en polisman

avvisa eller avlägsna honom från visst område eller utrymme, när det är

nödvändigt för att ordningen skall kunna upprätthållas. Detsamma gäller om en

sådan åtgärd behövs för att en straffbelagd handling skall kunna avvärjas. Är

en åtgärd av angivet slag otillräcklig för att det avsedda resultatet skall

kunna uppnås, får personen tillfälligt omhändertas. Är den som tillfälligt

omhändertagits under 18 år, får han, enligt 16 § andra stycket polislagen,

hållas kvar under högst sex timmar för att genom polisens försorg skyndsamt

kunna överlämnas till sina föräldrar, annan vårdnadshavare, tjänsteman inom

socialtjänsten eller någon annan lämplig vuxen person.

Om en person som är under 18 år utsätter sin hälsa eller utveckling för en

påtaglig risk att skadas genom missbruk av beroendeframkallande medel,

brottslig verksamhet eller något annat socialt nedbrytande beteende skall han

beredas vård enligt LVU, om det kan antas att behövlig vård inte kan ges med

samtycke av hans vårdnadshavare eller, när den unge har fyllt 15 år, av honom

själv (1 § andra stycket LVU jämförd med 3 § samma lag). Beslut om vård med

stöd av LVU meddelas av länsrätten efter ansökan av socialnämnden (4 §).

Socialnämnden får besluta att den som är under 20 år omedelbart skall

omhändertas, om det är sannolikt att den unge behöver beredas vård med stöd av

denna lag och rättens beslut om vård inte kan avvaktas med hänsyn till risken

för den unges hälsa eller utveckling eller till att den fortsatta utredningen

allvarligt kan försvåras eller vidare åtgärder hindras (6 §). Beslutet skall

underställas länsrätten (7 §).

Enligt utskottets mening skulle en sådan ordning som förespråkas i motionen

vara alltför långtgående och riskera att innebära en betydande påfrestning på

polisens resurser. Den nuvarande regleringen måste anses ge tillräckliga

möjligheter för polis och socialtjänst att ingripa, när det är påkallat av

hänsyn till den unge. I själva verket torde en underårig som håller sig undan

från sina vårdnadshavare redan efter kort tid kunna bli föremål för ingripande

med stöd av den befintliga lagstiftningen. Utskottet avstyrker motionerna

Ju901 och Ju909 i dessa delar.

Föräldrars närvaro vid rättegång m.m.

I motion 909 (m) begärs ändringar i LUL som går ut på att föräldrar, vilkas

barn misstänks för brott, skall vara skyldiga att närvara vid förhör och

rättegång som hålls med barnen. Föräldrarnas rätt till ersättning för

inställelse vid sådan rättegång bör enligt motionärerna avskaffas.

Av 5 § LUL framgår att om någon som inte har fyllt 18 år är skäligen

misstänkt för brott, skall vårdnadshavaren eller annan som svarar för den

unges vård eller fostran omedelbart underrättas samt kallas till förhör som

hålls med den unge, om detta inte är till men för utredningen eller det annars

finns särskilda skäl mot det. Vid förhör med den som inte har fyllt 18 år och

som är misstänkt för ett brott på vilket fängelse kan följa skall, enligt 7 §

samma lag, företrädare för socialtjänsten närvara om det är möjligt och det

kan ske utan men för utredningen. Enligt 31 § LUL får, om någon kan misstänkas

för att före 15 års ålder ha begått ett brott, utredning rörande brottet

inledas under vissa i paragrafen närmare angivna förutsättningar. Den unges

vårdnadshavare och socialnämnden skall omedelbart underrättas om att en

utredning har inletts. Underrättelse till vårdnadshavaren får dock, enligt

paragrafen, underlåtas, om det finns särskilda skäl mot en underrättelse. I

33 § samma lag föreskrivs att under utredning som avses i 31 § skall, om det

inte möter hinder, företrädare för socialtjänsten närvara vid förhör med den

unge.

När åtal väcks mot den som inte har fyllt 18 år, skall tingsrätten, enligt

26 § LUL, underrätta vårdnadshavaren eller annan som svarar för den unges vård

eller fostran om åtalet och om tidpunkten för huvudförhandlingen, om det inte

finns särskilda skäl mot det. Om åtalet avser ett brott på vilket fängelse kan

följa, skall vårdnadshavaren eller annan som svarar för den unges vård eller

fostran höras i målet, om det kan ske och det inte finns särskilda skäl mot

det. Vårdnadshavare eller annan som på grund av paragrafen hörs i målet har

rätt till ersättning och förskott enligt vad som är föreskrivet om vittne.

Ersättningen skall betalas av staten.

Bestämmelsen i 5 § LUL skall, enligt lagmotiven, ses mot bakgrund av att

ungdomar som begår brott behöver stöd från både myndigheter och från sina

föräldrar eller andra vuxna i sin omgivning. Det är därför viktigt att på ett

tidigt stadium i en brottsutredning engagera föräldrarna och få dem att

medverka i arbetet med att komma till rätta med brottsligheten. Avsikten är

inte bara att vårdnadshavarna skall få reda på att den som står under deras

vårdnad begått brott. Det viktigaste är att de kan förmås att aktivt medverka

i lagföringsprocessen. Enligt motiven bygger föräldramedverkan på att

föräldrarna skall vara ett stöd för den unge och att kontakt skall etableras

med i första hand företrädare för socialtjänsten men också med polisens

handläggare. En ordning där vårdnadshavarna tvingades att medverka skulle

motverka dessa syften (prop. 1994/95:12 s. 64 f).

Utskottet vill understryka vikten av att föräldrar och andra som har

vårdnaden om unga lagöverträdare snabbt engageras i arbetet med att komma till

rätta med den unges brottslighet. Detta engagemang bör emellertid åstadkommas

på frivillig väg och inte genom tvång. Enligt utskottets uppfattning är den

nuvarande regleringen i LUL beträffande förälders eller annan vårdnadshavares

närvaro vid förundersökning och huvudförhandling väl avvägd. När det gäller

frågan om ersättning för sådan inställelse, synes nuvarande ordning vara ägnad

att befrämja vårdnadshavarnas medverkan i lagföringsprocessen.

Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motion 909 i nu

ifrågavarande delar.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande normbildning m.m.

att riksdagen avslår motionerna 1996/97:Ju901 yrkandena 1, 3 och 5,

1996/97:Ju903 yrkande 1, 1996/97:Ju909 yrkandena 1 och 5, 1996/97: Ju914

och 1996/97:A707 yrkande 4,

res. 1 (m, c, fp, kd)

2. beträffande medling

att riksdagen med anledning av motionerna 1996/97:Ju901 yrkande 11 i

denna del, 1996/97:Ju903 yrkande 23 i denna del, 1996/97:Ju909 yrkande 12

i denna del, 1996/97:Ju911 i denna del och 1996/97:Ju918 yrkande 11 som

sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

3. beträffande familjegruppskonferenser

att riksdagen avslår motionerna 1996/97:Ju901 yrkande 11 i denna del,

1996/97:Ju903 yrkande 23 i denna del, 1996/97:Ju909 yrkande 12 i denna

del och 1996/97:Ju911 i denna del,

res. 2 (m, c, fp, v, kd)

4. beträffande registrering av minderåriga lagöverträdare

att riksdagen avslår motionerna 1996/97:Ju213, 1996/97:Ju901 yrkande 9,

1996/97:Ju903 yrkande 4 och 1996/97:Ju909 yrkande 11,

res. 3 (m)

res. 4 ( c, fp)

5. beträffande sekretess mellan myndigheter

att riksdagen avslår motionerna 1996/97:Ju901 yrkande 10, 1996/97: Ju903

yrkande 3 och 1996/97:Ju909 yrkande 6,

res. 5 (m, c, fp)

6. beträffande otillåten utlämning av film eller videogram

att riksdagen avslår motion 1996/97:Ju909 yrkandena 7 och 8,

res. 6 (m, fp, mp, kd)

7. beträffande kroppsbesiktning av drogpåverkade minderåriga

att riksdagen avslår motionerna 1996/97:Ju901 yrkande 13 och

1996/97:Ju909 yrkande 3,

res. 7 (m)

8. beträffande omhändertagande av berusade minderåriga

att riksdagen avslår motion 1996/97:Ju903 yrkande 7,

9. beträffande påföljder för unga lagöverträdare

att riksdagen avslår motionerna 1996/97:Ju715, 1996/97:Ju901 yrkande 8,

1996/97:Ju903 yrkande 22, 1996/97:Ju909 yrkandena 13-17 samt

1996/97:Ju918 yrkande 12,

res. 8 (m)

res. 9 (c)

res. 10 (mp)

res. 11 (kd)

10. beträffande polishjälp till föräldrar

att riksdagen avslår motionerna 1996/97:Ju901 yrkande 4 och 1996/97:Ju909

yrkande 2,

res. 12 (m)

11. beträffande föräldrars närvaro vid rättegång m.m.

att riksdagen avslår motion 1996/97:Ju909 yrkandena 9 och 10.

res. 13 (m, fp)

Stockholm den 20 mars 1997

På justitieutskottets vägnar

Gun Hellsvik

I beslutet har deltagit: Gun Hellsvik (m), Lars-Erik Lövdén (s), Birthe

Sörestedt (s)1, Göran Magnusson (s), Sigrid Bolkéus (s), Göthe Knutson (m)1,

Märta Johansson (s), Ingbritt Irhammar (c)1, Margareta Sandgren (s), Siw

Persson (fp), Ann-Marie Fagerström (s), Alice Åström (v), Maud Ekendahl (m)1,

Kia Andreasson (mp), Rolf Åbjörnsson (kd)1, Helena Frisk (s), Jeppe Johnsson

(m), Åke Sundqvist (m), Görel Thurdin (c)1 och Cinnika Beiming (s)1.

1 delvis

Reservationer

1. Normbildning m.m. (mom. 1)

Gun Hellsvik (m), Siw Persson (fp), Maud Ekendahl (m), Rolf Åbjörnsson (kd),

Jeppe Johnsson (m), Åke Sundqvist (m) och Görel Thurdin (c) anför:

Vi anser att en fungerande normbildning är en förutsättning för det

brottsförebyggande arbetet. Lagstiftningen är i och för sig normskapande men

enbart lagstiftning är inte tillräckligt. Grundläggande normer för mänskligt

uppträdande måste förmedlas människor emellan. Det viktigaste ansvaret för

denna normbildning ligger hos familjen, och familjen är samhällets bästa

brottsförebyggande resurs. Att barnen får handlingsmönster och uppfostras till

ansvarstagande för sig själva och sina medmänniskor är av största betydelse,

när det gäller att förebygga brott. Genom den uppfostran och omsorg som barn

får i en väl fungerande familj kan de alltså bibringas en kontroll av det egna

beteendet som gör att de avhåller sig från brott. Frivillig föräldrasamverkan

som inriktas på att avhålla ungdomar från att begå brott bör uppmuntras.

Familjepolitiken kan få en brottspreventiv verkan, om den så långt möjligt

underlättar för föräldrar och andra vårdnadshavare i deras fostrande roll.

Efter familjen har skolan det största ansvaret, när det gäller att avhålla

unga människor från brottslighet. I detta sammanhang är det inte bara en fråga

om att skolan skall undervisa i grundläggande normer för mänskligt beteende.

Från brottsförebyggande utgångspunkt är det även av betydelse att skolan

verkligen förmår förmedla grundläggande kunskaper i t.ex. svenska så att

eleverna inte stängs ute från arbetsmarknaden när de lämnar skolan. Det bör

också åligga skolans personal att informera barns föräldrar om allt väsentligt

som rör barnet.

Enligt vår mening leder det nu anförda fram till att regeringen bör

genomföra en översyn av gällande lagstiftning i syfte att understryka den roll

som föräldrar, andra vårdnadshavare och skolan har i det brottsförebyggande

arbetet och att stärka deras ställning i detta arbete. De allmänna uttalanden

om familjens och skolans betydelse som görs i det nationella

brottsförebyggande programmet kan inte anses tillräckliga. Det ankommer på

regeringen att till riksdagen återkomma med erforderliga förslag. Vad vi nu

med anledning av motionerna Ju901, Ju903, Ju909 och Ju914 samt A707 anfört bör

riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

Vi anser att utskottets hemställan under moment 1 bort ha följande lydelse:

1. beträffande normbildning m.m.

att riksdagen med anledning av motionerna 1996/97:Ju901 yrkandena 1, 3

och 5, 1996/97:Ju903 yrkande 1, 1996/97:Ju909 yrkandena 1 och 5,

1996/97:Ju914 samt 1996/97:A707 yrkande 4 som sin mening ger regeringen

till känna vad som anförts i reservation 1,

2. Familjegruppskonferenser (mom. 3)

Gun Hellsvik (m), Siw Persson (fp), Alice Åström (v), Maud Ekendahl (m), Rolf

Åbjörnsson (kd), Jeppe Johnsson (m), Åke Sundqvist (m) och Görel Thurdin (c)

anför:

Ungdomar som begår brott förstår ofta inte vilka konsekvenser brottet får för

brottsoffret. Ett sätt att tydliggöra dessa konsekvenser för en ung

lagöverträdare är att konfrontera honom med den som drabbats av brottet. Denna

konfrontation kan äga rum inom ramen för en s.k. familjegruppskonferens. I en

sådan, som förutsätts äga rum kort tid efter brottet, skall förutom den unge

även hans föräldrar och andra närstående delta liksom företrädare för polisen

och socialtjänsten samt helst även brottsoffret. Familjegruppskonferensen

skall kunna leda fram till att en överenskommelse som syftar till att gottgöra

brottsoffret träffas mellan gärningsmannen och offret.

Familjegruppskonferenser och medling av nu angivet slag kan förväntas ha en

starkt brottsavhållande effekt på många unga lagöverträdare. Vad gäller

utvecklingen av medlingsverksamheten anser utskottet att det inte finns skäl

att avvakta beredningen av Riksåklagarens rapport rörande medlingsverksamhet

för unga lagöverträdare. En utvidgad försöksverksamhet med medling, som

omfattar även sådan medling som bedrivs genom familjegruppskonferenser, bör

kunna inledas redan nu med ledning av de förslag som framförs i motionerna

Ju901, Ju903, Ju909, Ju911 och Ju918. Det får ankomma på regeringen att se

till att ett sådant arbete inleds och vid behov återkomma till riksdagen med

förslag snarast möjligt. Vad vi nu anfört bör riksdagen som sin mening ge

regeringen till känna.

Vi anser att utskottets hemställan under moment 3 bort ha följande lydelse:

3. beträffande familjegruppskonferenser

att riksdagen med anledning av motionerna 1996/97:Ju901 yrkande 11 i

denna del, 1996/97:Ju903 yrkande 23 i denna del, 1996/97:Ju909 yrkande 12

i denna del och 1996/97:Ju911 i denna del som sin mening ger regeringen

till känna vad som anförts i reservation 2,

3. Registrering av minderåriga lagöverträdare (mom. 4)

Gun Hellsvik (m), Maud Ekendahl (m), Jeppe Johnsson (m) och Åke Sundqvist (m)

anför:

Vi anser att det är av stor betydelse för polisens brottsbekämpning att även

den som är under 15 år och skäligen misstänkt för brott kan omfattas av

polisens misstankeregister. Det är inte tillfredsställande att en femtonåring

som grips av polisen kan ha ett till synes fläckfritt förflutet trots att han

kanske gjort sig skyldig till en omfattande brottslighet. En registrering

skulle inte bara underlätta polisens brottsförebyggande arbete utan även göra

det möjligt att snabbare ingripa mot unga som är på väg att hamna i ett

kriminellt beteende. Vidare skulle en registrering möjliggöra en mera

rättvisande statistik över brott som begås av barn under 15 år; en information

vars värde utskottet flera gånger framhållit.

Det finns inte skäl att avvakta ytterligare utredning av

registreringsfrågan. Regeringen bör snarast återkomma till riksdagen med

förslag till lagstiftning som tillåter registrering såväl av barn som begått

brott som av brott som begåtts av barn. Vad vi nu med anledning av motionerna

Ju213, Ju901, Ju903 och Ju909 i här behandlade delar uttalat, bör riksdagen

som sin mening ge regeringen till känna.

Vi anser att utskottets hemställan under moment 4 bort ha följande lydelse:

4. beträffande registrering av minderåriga lagöverträdare

att riksdagen med anledning av motionerna 1996/97:Ju213, 1996/97: Ju901

yrkande 9, 1996/97:Ju903 yrkande 4 och 1996/97: Ju909 yrkande 11 som sin

mening ger regeringen till känna vad som anförts i reservation 3,

4. Registrering av minderåriga lagöverträdare (mom. 4)

Siw Persson (fp) och Görel Thurdin (c) anför:

Utskottet har tidigare understrukit att det skulle vara av stort värde att ha

tillgång till statistisk information om brott som begås av barn under 15 år.

Oaktat dessa utskottets uttalanden har regeringen inte lagt fram några förslag

i ämnet. Vi anser alltså att regeringen bör åläggas att klarlägga hur ett

system för registrering av brott som begåtts av minderåriga kan utformas och

införas. Vad vi nu med anledning av motionerna Ju213 och Ju903 och med avslag

på motionerna Ju901 och Ju909 anfört, bör riksdagen som sin mening ge

regeringen till känna.

Vi anser att utskottets hemställan under moment 4 bort ha följande lydelse:

4. beträffande registrering av minderåriga lagöverträdare

att riksdagen med anledning av motionerna 1996/97:Ju213 och 1996/97:Ju903

yrkande 4 samt med avslag på motionerna 1996/97:Ju901 yrkande 9 och

1996/97:Ju909 yrkande 11 som sin mening ger regeringen till känna vad som

anförts i reservation 4,

5. Sekretess mellan myndigheter (mom. 5)

Gun Hellsvik (m), Siw Persson (fp), Maud Ekendahl (m), Jeppe Johnsson (m), Åke

Sundqvist (m) och Görel Thurdin (c) anför:

Enligt vår mening är det angeläget att samordna olika myndigheters insatser i

fråga om brottsförebyggande arbete. Särskilt gäller detta samarbetet mellan

polisen och socialtjänsten. Vi anser att de förslag till lagstiftning som

presenterats i promemorian Sekretess vid samarbetet mot ungdomsbrott och

ekobrott (Ju 1994:E) innebär en rimlig lösning av de sekretessproblem som kan

uppstå i samarbetet mellan dessa myndigheter. Regeringen bör därför nu åläggas

att till riksdagen snarast återkomma med förslag till lagstiftning i

överensstämmelse med promemorians förslag. Vad vi nu med anledning av

motionerna Ju901, Ju903 och Ju909 i här behandlade delar anfört, bör riksdagen

som sin mening ge regeringen till känna.

Vi anser att utskottets hemställan under moment 5 bort ha följande lydelse:

5. beträffande sekretess mellan myndigheter

att riksdagen med anledning av motionerna 1996/97:Ju901 yrkande 10,

1996/97:Ju903 yrkande 3 och 1996/97:Ju909 yrkande 6 som sin mening ger

regeringen till känna vad som anförts i reservation 5,

6. Otillåten utlämning av film eller videogram (mom. 6)

Gun Hellsvik (m), Siw Persson (fp), Maud Ekendahl (m), Kia Andreasson (mp),

Rolf Åbjörnsson (kd), Jeppe Johnsson (m) och Åke Sundqvist (m) anför:

Vi finner det angeläget att begränsa spridningen av våldsskildringar i

medierna. Åtskilliga av de grövsta våldsskildringarna återfinns på videogram,

och det är därför särskilt viktigt att videobranschen respekterar den

åldersgräns som finns för utlämning av videofilmer med grova våldsinslag. Det

förekommer emellertid att åldersgränsen inte respekteras. Regeringen bör

därför vidta nödvändiga åtgärder för att effektivisera de nuvarande

straffbestämmelserna och återkomma till riksdagen med förslag till åtgärder.

Vad vi nu med anledning av motion Ju909 anfört bör riksdagen som sin mening ge

regeringen till känna.

Vi anser att utskottets hemställan under moment 6 bort ha följande lydelse:

6. beträffande otillåten utlämning av film eller videogram

att riksdagen med anledning av motion 1996/9/:Ju909 yrkandena 7 och 8 som

sin mening ger regeringen till känna vad som anförts i reservation 6,

7. Kroppsbesiktning av drogpåverkade minderåriga (mom. 7)

Gun Hellsvik (m), Maud Ekendahl (m), Jeppe Johnsson (m) och Åke Sundqvist (m)

anför:

Uppgifter såväl från medicinsk expertis som från tull och polis visar att

narkotikamissbruket ökar bland ungdomar. Enligt vår uppfattning måste

verkningsfulla åtgärder vidtas för att stävja denna utveckling. En sådan

åtgärd är att utvidga möjligheterna till kroppsbesiktning av barn under 15 år

så att blod- och urinprov kan tas på barnet när misstanke föreligger att det

använt narkotika. Intresset av att hindra ungdomar från att bli

narkotikamissbrukare måste nämligen i detta fall anses väga tyngre än hänsynen

till barnets kroppsliga integritet. Det får ankomma på regeringen att till

riksdagen återkomma med förslag till erforderliga lagändringar. Vad vi nu med

anledning av motionerna Ju901 och Ju909 anfört, bör riksdagen som sin mening

ge regeringen till känna.

Vi anser att utskottets hemställan under moment 7 bort ha följande lydelse:

7. beträffande kroppsbesiktning av drogpåverkade minderåriga

att riksdagen med anledning av motionerna 1996/97:Ju901 yrkande 13 och

1996/97:Ju909 yrkande 3 som sin mening ger regeringen till känna vad som

anförts i reservation 7,

8. Påföljder för unga lagöverträdare (mom. 9)

Gun Hellsvik (m), Maud Ekendahl (m), Jeppe Johnsson (m) och Åke Sundqvist (m)

anför:

Ett omfattande beredningsarbete avseende påföljder för ungdomsbrottslingar

pågår för närvarande i Justitiedepartementet. Vi finner det angeläget att

detta arbete förs framåt och att resultatet därav presenteras för riksdagen

inom kort. I arbetet bör följande synpunkter beaktas.

Ett första steg för att komma till rätta med ungdomsbrottsligheten är,

enligt vår mening, att avskaffa påföljden överlämnande till vård inom

socialtjänsten. Främst av allmänpreventiva skäl bör reaktioner på ungdomsbrott

i första hand vara en uppgift för rättsväsendet. Överlämnande till vård inom

socialtjänsten innebär att det är den unges behov av vård och behandling som i

första hand blir bestämmande för påföljdsvalet, under det att det förhållandet

att han begått brott skjuts i bakgrunden. Det faktiska ingripande som den unge

utsätts för bestäms alltså inte av det brott han begått utan av hans

vårdbehov. En sådan ordning är svår att förena med principerna om legalitet

och likhet inför lagen. Påföljdssystemet måste vara tydligt och bygga på att

domstolen bestämmer en påföljd som står i proportion till brottet. Påföljden

överlämnande till socialtjänsten är sålunda svår att förena med grundläggande

straffrättsliga principer och bör utmönstras.

Påföljdssystemet för unga lagöverträdare bör vidare kompletteras med en ny

påföljd, kallad ungdomsstraff. Vi menar att kravet på synnerliga skäl för att

döma den som är under 18 år till fängelse bör bibehållas och att

påföljdsformen ungdomsstraff i princip bör vara förbehållen den nämnda

ålderskategorin. Denna påföljd skall innebära ett frihetsberövande som

verkställs i särskilda kriminalvårdshem. I dessa hem, som skall samverka med

socialtjänsten, skall stor vikt fästas vid den unges behov av behandling och

utbildning.

Vi anser härutöver att lagöverträdare som inte fyllt 18 år endast

undantagsvis bör dömas till fängelse. Frihetsberövande påföljder för sådana

ungdomar kan emellertid inte avvaras helt. En lämplig påföljd för denna

ålders-kategori skulle vara s.k. villkorligt fängelse. Denna påföljd skulle

kunna förenas med en icke frihetsberövande påföljd på så sätt att

återfallsbrottslighet skulle medföra att det villkorliga fängelsestraffet

verkställdes i ett kriminalvårdshem. Genom denna påföljdsform skulle den unge

brottslingen tydligt få klart för sig riskerna om han återfaller i brott.

När det däremot gäller ungdomar mellan 18 och 21 år är skälen för

straffrättslig särbehandling inte särskilt starka. Det rör sig här om personer

som är myndiga och fullt ansvariga för sina handlingar. Av detta följer att de

i påföljdshänseende bör likställas med vuxna. Någon särreglering när det

gäller att döma till fängelse bör alltså inte finnas för denna åldersgrupp.

Erforderlig hänsyn till den dömdes ungdom kan tas vid straffmätningen med stöd

av 29 kap. 7 § BrB.

Det bör ankomma på regeringen att beakta vad vi nu anfört i det pågående

arbetet med en ny lagstiftning om påföljder för unga lagöverträdare. Vad vi nu

med anledning av motionerna Ju901 och Ju909 anfört, bör riksdagen med avslag

på motionerna Ju715, Ju903 och Ju918 som sin mening ge regeringen till känna.

Vi anser att utskottets hemställan under moment 9 bort ha följande lydelse:

9. beträffande påföljder för unga lagöverträdare

att riksdagen med anledning av motionerna 1996/97:Ju901 yrkande 8 och

1996/97:Ju909 yrkandena 13-17 samt med avslag på motionerna

1996/97:Ju715, 1996/97:Ju903 yrkande 22 och 1996/97:Ju918 yrkande 12 som

sin mening ger regeringen till känna vad som anförts i reservation 8,

9. Påföljder för unga lagöverträdare (mom. 9)

Görel Thurdin (c) anför:

Ett omfattande beredningsarbete avseende påföljdssystemet för unga

lagöverträdare pågår för närvarande i Justitiedepartementet. Jag ser det som

angeläget att arbetet härmed avancerar och att resultatet därav presenteras

för riksdagen inom en snar framtid. I det arbetet bör följande synpunkter

beaktas. När det gäller ungdomar som begår brott behövs nya påföljder i

stället för de traditionella. Jag tänker här t.ex. på en utvidgning av

systemet med att ge föreskrift om samhällstjänst och på hur medling skall

kunna infogas som ett permanent inslag i sanktionsregleringen för unga

lagöverträdare.

Flera av de traditionella påföljderna bör dock kunna användas även för de

unga lagöverträdarna om de kan anpassas till de ungas behov. Vägledning i

arbetet med ett nytt påföljdssystem kan hämtas i proposition 1994/95:12 om

handläggning av ungdomsmål.

Det får ankomma på regeringen att i det fortsatta arbetet med en ny

lagstiftning om påföljder för unga lagöverträdare beakta vad jag nu anfört.

Detta bör riksdagen med anledning av motion Ju903 och med avslag på motionerna

Ju715, Ju901, Ju909 och Ju918 som sin mening ge regeringen till känna.

Jag anser att utskottets hemställan under moment 9 bort ha följande lydelse:

9. beträffande påföljder för unga lagöverträdare

att riksdagen med anledning av motion 1996/97:Ju903 yrkande 22 och med

avslag på motionerna 1996/97:Ju715, 1996/97:Ju901 yrkande 8,

1996/97:Ju909 yrkandena 13-17 samt 1996/97:Ju918 yrkande 12 som sin

mening ger regeringen till känna vad som anförts i reservation 9,

10. Påföljder för unga lagöverträdare (mom. 9)

Kia Andreasson (mp) anför:

Högsta domstolen har i en nyligen meddelad dom beträffande valet av påföljd

för ungdomar som begått mycket grova brott uttalat att valet mellan fängelse

och vård inom socialtjänsten inte ger utrymme för ett tillräckligt nyanserat

ställningstagande och att domstolarna i sådana fall ställs inför en mycket

vansklig uppgift (NJA 1996 s. 509). Jag anser att domstolarna måste få större

möjligheter att påverka den närmare verkställigheten av påföljder för grova

ungdomsbrott. Det kan här röra sig t.ex. om den tid en person skall vårdas

inom socialtjänsten eller möjligheten till permissioner när den dömde undergår

fängelsestraff. Det får ankomma på regeringen att beakta det nu anförda i det

pågående arbetet med en ny lagstiftning om påföljder för unga

lagöverträdare.Vad jag nu med anledning av motion Ju918 och med avslag på

motionerna Ju715, Ju901, Ju903 och Ju909 anfört, bör riksdagen som sin mening

ge regeringen till känna.

Jag anser att utskottets hemställan under moment 9 bort ha följande lydelse:

9. beträffande påföljder för unga lagöverträdare

att riksdagen med anledning av motion 1996/97:Ju918 yrkande 12 och med

avslag på motionerna 1996/97:Ju715, 1996/97:Ju901 yrkande 8,

1996/97:Ju903 yrkande 22 och 1996/97:Ju909 yrkandena 13-17 som sin mening

ger regeringen till känna vad som anförts i reservation 10,

11. Påföljder för unga lagöverträdare (mom. 9)

Rolf Åbjörnsson (kd) anför:

Jag vill framhålla betydelsen av att den straffrättsliga reaktionen på brott

också ger ett tydligt uttryck för hur samhället betraktar det brottsliga

beteendet. Allmänpreventiva skäl talar därför för att även ungdomar under 18

år som begått grova brott bör kunna dömas till frihetsberövande påföljd. Så

har också skett i ett antal uppmärksammade fall under de senaste åren. Det är

å andra sidan tydligt att behovet av omsorg och rehabilitering gör sig

särskilt starkt gällande i fråga om brottslingar som är under 18 år. En rimlig

avvägning mellan de allmänpreventiva och individualpreventiva hänsynen kan

uppnås därigenom att frihetsberövandet av den unge förenas med vård och

rehabilitering under den tid straffet verkställs. Vad jag nu anfört bör

beaktas av regeringen i det pågående arbetet med påföljdssystemet för unga

lagöverträdare. Vad jag nu med anledning av motion Ju715 anfört, bör riksdagen

med avslag på motionerna Ju901, Ju903, Ju909 och Ju918 som sin mening ge

regeringen till känna.

Jag anser att utskottets hemställan under moment 9 bort ha följande lydelse:

9. beträffande påföljder för unga lagöverträdare

att riksdagen med anledning av motion 1996/97:Ju715 och med avslag på

motionerna 1996/97:Ju 901 yrkande 8, 1996/97:Ju903 yrkande 22,

1996/97:Ju909 yrkandena 13-17 samt 1996/97:Ju918 yrkande 12 som sin

mening ger regeringen till känna vad som anförts i reservation 11,

12. Polishjälp till föräldrar (mom. 10)

Gun Hellsvik (m), Maud Ekendahl (m), Jeppe Johnsson (m) och Åke Sundqvist (m)

anför:

Ansvaret för att förhindra att barn utvecklar socialt oacceptabla beteenden

ligger i första hand på föräldrarna. Det förekommer emellertid att föräldrar

och andra vårdnadshavare inte klarar av att ta detta ansvar i alla

situationer. Ett sätt att stödja föräldrarna skulle kunna vara att ge dem

laglig rätt att få biträde av polisen eller socialtjänsten för att hämta hem

barn som vistas ute utan föräldrars eller annan vårdnadshavares tillåtelse.

Regeringen bör få i uppdrag att låta utreda förutsättningarna och utformningen

av ett polisstöd till föräldrar och andra vårdnadshavare i linje med vad

utskottet här antytt. Vad vi nu med anledning av motionerna Ju901 och Ju909

anfört bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

Vi anser att utskottets hemställan under moment 10 bort ha följande lydelse:

10. beträffande polishjälp till föräldrar

att riksdagen med anledning av motionerna 1996/97:Ju901 yrkande 4 och

1996/97:Ju909 yrkande 2 som sin mening ger regeringen till känna vad som

anförts i reservation 12,

13. Föräldrars närvaro vid rättegång m.m. (mom. 11)

Gun Hellsvik (m), Siw Persson (fp), Maud Ekendahl (m), Jeppe Johnsson (m) och

Åke Sundqvist (m) anför:

Vi anser att den nuvarande ordningen i LUL och RB beträffande vårdnadshavares

närvaro vid förundersökning eller rättegång mot den som står under deras

vårdnad brister i flera avseenden. Reglerna beaktar inte tillräckligt den

betydelse en förälder som inte är vårdnadshavare kan ha för den unge och ger

socialtjänstens företrädare en alltför framträdande roll. Enligt vår mening

bör föräldrar, oavsett om de har vårdnaden om sitt barn eller ej, alltid

kallas till förhör under förundersökning eller rättegång mot barnet. Barnets

föräldrar eller vårdnadshavare skall dessutom vara skyldiga att närvara vid

förhöret eller domstolsförhandlingen. Denna skyldighet att inställa sig får

anses följa av rollen som förälder eller vårdnadshavare. Någon ersättning för

inställelsen bör därför inte utgå.

Det får ankomma på regeringen att utforma och till riksdagen återkomma med

förslag till lagstiftning av den innebörd vi nu angivit. Vad vi nu med

anledning av motion Ju909 anfört bör riksdagen som sin mening ge regeringen

till känna.

Vi anser att utskottets hemställan under moment 11 bort ha följande lydelse:

11. beträffande föräldrars närvaro vid rättegång m.m.

att riksdagen med anledning av motion 1996/97:Ju909 yrkandena 9 och 10

som sin mening ger regeringen till känna vad som anförts i reservation

13.

Innehållsförteckning

Sammanfattning........................................1

Motionerna............................................1

Utskottet.............................................4

Normbildning m.m. 4

Familjegruppskonferenser och medling 6

Registrering av minderåriga lagöverträdare 8

Sekretess mellan myndigheter 9

Otillåten utlämning av film eller videogram m.m. 10

Ingripanden mot drogpåverkade minderåriga 11

Påföljder för unga lagöverträdare 13

Polishjälp åt föräldrar 15

Föräldrars närvaro vid rättegång m.m. 16

Hemställan 17

Reservationer........................................19

1. Normbildning m.m. (mom. 1) 19

2. Familjegruppskonferenser (mom. 3) 20

3. Registrering av minderåriga lagöverträdare (mom. 4) 21

4. Registrering av minderåriga lagöverträdare (mom. 4) 21

5. Sekretess mellan myndigheter (mom. 5) 22

6. Otillåten utlämning av film eller videogram (mom. 6) 22

7. Kroppsbesiktning av drogpåverkade minderåriga (mom. 7) 23

8. Påföljder för unga lagöverträdare (mom. 9) 23

9. Påföljder för unga lagöverträdare (mom. 9) 24

10. Påföljder för unga lagöverträdare (mom. 9) 25

11. Påföljder för unga lagöverträdare (mom. 9) 25

12. Polishjälp till föräldrar (mom. 10) 26

13. Föräldrars närvaro vid rättegång m.m. (mom. 11) 26