Bet. 1996/97:JuU3

Justitieutskottets betänkande

1996/97:JUU03

Ny rättshjälpslag, m.m.

Innehåll

Sammanfattning

Propositionen

Motionerna

Utskottet

Hemställan

Reservationer

Innehållsförteckning

1996/97

JuU3

Sammanfattning

I detta betänkande behandlar utskottet

ett regeringsförslag om en ny

rättshjälpslag m.m. Avsikten med

förslaget är att modernisera

rättshjälpslagstiftningen och åstadkomma

besparingar på rättshjälpsanslaget. En

principiell nyhet är att rättshjälpen

föreslås bli generellt subsidiär till

rättsskyddet. Den som har en

rättsskyddsförsäkring som täcker den

aktuella angelägenheten skall inte få

rättshjälp. Inte heller skall den som

med hänsyn till sitt försäkringsskydd i

övrigt eller sina ekonomiska och

personliga förhållanden borde haft en

rättsskyddsförsäkring kunna få

rättshjälp om det inte finns särskilda

skäl.

Till betänkandet har fogats 21

reservationer (c, fp, v, kd, och mp)

Propositionen

1996/97:9 vari yrkas att riksdagen antar

regeringens förslag till

1. rättshjälpslag,

2. lag om offentligt biträde,

3. lag om rätt för Domstolsverket att

överklaga vissa beslut om ersättning

m.m.,

4. lag om ändring i äktenskapsbalken,

5. lag om ändring i brottsbalken,

6. lag om ändring i rättegångsbalken,

7. lag om ändring i lagen (1944:133) om

kastrering,

8. lag om ändring i lagen (1946:804) om

införande av nya rättegångsbalken,

9. lag om ändring i lagen (1946:817) om

bevisupptagning vid utländsk domstol,

10. lag om ändring i lagen (1957:668)

om utlämning för brott,

11. lag om ändring i lagen (1958:642)

om blodundersökning m.m. vid utredning

av faderskap,

12. lag om ändring i lagen (1959:254)

om utlämning för brott till Danmark,

Finland, Island och Norge,

13. lag om ändring i lagen (1963:193)

om samarbete med Danmark, Finland,

Island och Norge ang. verkställighet av

straff m.m.,

14. lag om ändring i lagen (1969:644)

om vissa rättigheter för statslösa

personer och politiska flyktingar,

15. lag om ändring i lagen (1970:375)

om utlämning till Danmark, Finland,

Island eller Norge för verkställighet av

vård eller behandling,

16. lag om ändring i lagen (1971:289)

om allmänna förvaltningsdomstolar,

17. lag om ändring i

förvaltningsprocesslagen (1971:291),

18. lag om ändring i lagen (1972:260)

om internationellt samarbete rörande

verkställighet av brottmålsdom,

19. lag om ändring i lagen (1973:188)

om arrendenämnder och hyresnämnder,

20. lag om ändring i lagen (1976:19) om

internationellt samarbete rörande

lagföring för brott,

21. lag om ändring i lagen (1976:839)

om statens va-nämnd,

22. lag om ändring i lagen (1977:729)

om patentbesvärsrätten,

23. lag om ändring i lagen (1978:801)

om internationellt samarbete rörande

kriminalvård i frihet,

24. lag om ändring i lagen (1982:395)

om Kustbevakningens medverkan vid

polisiär övervakning,

25. lag om ändring i lagen (1988:97) om

förfarandet hos kommunerna,

förvaltningsmyndigheterna och

domstolarna under krig eller krigsfara

m.m.,

26. lag om ändring i lagen (1988:609)

om målsägandebiträde,

27. lag om ändring i lagen (1988:870)

om vård av missbrukare i vissa fall,

28. lag om ändring i smittskyddslagen

(1988:1472),

29. lag om ändring i utlänningslagen

(1989:529),

30. lag om ändring i lagen (1990:52)

med särskilda bestämmelser om vård av

unga,

31. lag om ändring i lagen (1991:572)

om särskild utlänningskontroll,

32. lag om ändring i lagen (1991:1128)

om psykiatrisk tvångsvård,

33. lag om ändring i lagen (1991:1129)

om rättspsykiatrisk vård,

34. lag om ändring i lagen (1993:388)

om införande av lagen (1993:387) om stöd

och service till vissa

funktionshindrade,

35. lag om ändring i lagen (1996:242)

om domstolsärenden.

Lagförslagen, som granskats av

Lagrådet, har fogats till betänkandet,

se bilaga 1.

Motionerna

Motioner väckta med anledning av

propositionen

1996/97:Ju4 av Eva Björne (m) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om att utreda konsekvenserna för

dem som saknar försäkring om

rättshjälpen görs subsidiär till

rättsskyddet,

2. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om att beslut som fattas i

Utlänningsnämnden rörande rättshjälp i

ut-länningsärende skall kunna ställas

under prövning i ett fristående organ.

1996/97:Ju5 av Kia Andreasson m.fl. (mp)

vari yrkas

1. att riksdagen avslår regeringens

förslag att rättshjälpen skall göras

generellt subsidiär till rättshjälpen,

2. att riksdagen, om yrkande 1 avslås,

beslutar om sådan ändring av 9 § i

förslaget till rättshjälpslag som

anförts i motionen,

3. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om rådgivning,

4. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om bevisning och utredning,

5. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om instansordningen i frågor om

offentligt biträde i utlänningsärenden,

6. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om ersättning till

rättshjälpsbiträden och offentliga

biträden,

7. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om besparingar.

1996/97:Ju6 av Rolf Åbjörnsson (kd) vari

yrkas att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om att reglerna rörande

rättshjälp skall utformas enligt de

förslag som framförts i motionen.

1996/97:Ju7 av Gudrun Schyman m.fl. (v)

vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om att propositionens förslag

att låta den enskildes behov av skydd i

rättsliga frågor bli beroende av

försäkringsbolagens försäkringsvillkor

inte står i överensstämmelse med

Europarådets resolution 78 (8),

2. att riksdagen avslår 9 § i

regeringens förslag till ny

rättshjälpslag,

3. att riksdagen beslutar att 6 §

första stycket i regeringens förslag

till rättshjälpslag skall ha följande

lydelse: Rättshjälp får beviljas en

fysisk person vars ekonomiska underlag

enligt 38 § inte överstiger ett belopp

som motsvarar sju gånger det basbelopp

enligt lagen (1962:381) om allmän

försäkring som gällde året innan

rättshjälp begärs,

4. att riksdagen hos regeringen begär

förslag om sådan ändring i regeringens

förslag till rättshjälpslag att den

rättsliga angelägenhetens art,

omfattning och betydelse skall vara

avgörande för rätten till biträde i

förvaltningsdomstolarna,

5. att riksdagen beslutar att 8 § i

regeringens förslag till rättshjälpslag

skall ha följande lydelse: Den som inte

har befogat intresse av att få sin sak

behandlad får inte beviljas rättshjälp,

6. att riksdagen beslutar att 13 § i

regeringens förslag till rättshjälpslag

skall ha följande lydelse: Den som är

eller har varit näringsidkare får inte

beviljas rättshjälp i angelägenhet som

uppkommit i hans näringsverksamhet om

det inte finns skäl för rättshjälp med

hänsyn till verksamhetens art och

begränsade omfattning, hans ekonomiska

och personliga förhållanden och

omständigheterna i övrigt,

7. att riksdagen avslår 11 § 1 i

regeringens förslag till rättshjälpslag,

8. att riksdagen avslår 34 § i

regeringens förslag till rättshjälpslag,

9. att riksdagen beslutar att 17 § i

regeringens förslag till rättshjälpslag

skall tillföras ett tredje stycke med

följande lydelse: Om det föreligger

särskilda skäl betalar staten för

utredningskostnader som överstiger 10

000 kr,

10. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om vilken instans som bör

överpröva beslut om offentligt biträde i

utlänningsärenden,

11. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om behovet av ny lagreglering av

förvarstagna barns rätt till offentligt

biträde, utökade möjligheter till

rättshjälp vid avvisning med omedelbar

verställighet och tidpunkten för

förordnande av offentligt biträde.

1996/97:Ju8 av Bengt Harding Olson m.fl.

(fp) vari yrkas

1. att riksdagen beslutar att avslå

regeringens proposition 1996/97:9 Ny

rättshjälpslag,

2. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om förändringar i gällande

rättshjälpslag,

3. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om ny utredning om rättshjälpens

utformning.

Motioner väckta under den allmänna

motionstiden 1996/97

1996/97:Ju810 av Sonja Fransson (s) vari

yrkas att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om rättshjälp hos

förvaltningsdomstol.

1996/97:Ju918 av Marianne Samuelsson

m.fl. (mp) vari yrkas

2. att riksdagen hos regeringen begär

förslag till utredning om

ersättningskostnaderna till

rättshjälpsbiträden och offentliga

biträden i enlighet med vad som anförts

i motionen,

1996/97:So425 av Lars Leijonborg m.fl.

(fp) vari yrkas

4. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om rättshjälp.

Utskottet

Inledning

Rättshjälpslagen (1972:429) trädde i

kraft den 1 juli 1973 (prop. 1972:4,

JuU12, rskr. 205). Dessförinnan lämnades

statlig processuell rättshjälp i form av

fri rättegång i mål och ärenden vid

domstol samt genom offentlig försvarare

i brottmål enligt rättegångsbalken. Fri

rättegång kunde beviljas den som inte

hade ekonomiska förutsättningar att

betala de kostnader som kunde uppkomma i

rättegång vid domstol. Dessutom kunde

rättshjälp lämnas i huvudsakligen två

former. Dels fanns av landsting eller

kommun anordnade rättshjälpsanstalter

samt en statlig rättshjälpsanstalt, dels

fanns rättshjälp enligt en modell som

innebar att rättshjälp lämnades inom

vissa landstingsområden enligt avtal

mellan landstinget och Sveriges

advokatsamfund. Visst statsbidrag utgick

för verksamheten.

Rättshjälp enligt den gällande

regleringen lämnas i fyra olika former,

nämligen som allmän rättshjälp,

rättshjälp åt misstänkt i brottmål,

rättshjälp genom offentligt biträde och

som rådgivning. Dessutom betalas

kostnader för offentlig försvarare och

målsägandebiträde från

rättshjälpsanslaget.

Statens kostnader för rättshjälp

uppgick under budgetåret 1994/95 till

sammanlagt ca 870 miljoner kronor netto,

dvs. när rättshjälpsavgifter,

mervärdesskatt och återbetalade medel

avräknats. Till kostnaderna skall läggas

uteblivna intäkter för bl.a.

ansökningsavgifter. Några exakta

uppgifter om den sammanlagda storleken

av de uteblivna intäkterna finns inte.

De största utgiftsposterna utgörs av

rättshjälp åt misstänkt i brottmål (ca

364 miljoner kronor) och allmän

rättshjälp (ca 342 miljoner kronor).

Allmän rättshjälp kan lämnas till

fysisk person samt dödsbon i en rättslig

angelägenhet där det föreligger behov av

sådant bistånd. Från denna huvudregel

finns flera undantag, t.ex. ges inte

rättshjälp för upprättande av

äktenskapsförord eller i

fastighetstvister då den rättssökande

har eller borde ha haft en

rättsskyddsförsäkring. Vidare skall

rättshjälp inte beviljas den som inte

har ett befogat intresse av att få sin

sak behandlad.

En ytterligare begränsning är

inkomstgränsen. Den som har en beräknad

årsinkomst som överstiger sju basbelopp

eller för närvarande 249 000 kr kan inte

få rättshjälp. Gränsbeloppet kan höjas

med hänsyn till den rättssökandes

försörjningsbörda.

Vid allmän rättshjälp betalar staten

kostnaderna för framför allt juridiskt

biträde men även för andra kostnader,

t.ex. för bevisning. Däremot omfattas

inte ersättning för motparts

rättegångskostnader som den rättssökande

kan tvingas betala om han eller hon

förlorar en process. Sådana kostnader

får den rättssökande alltså själv

betala. Däremot kan sådana kostnader

betalas från en rättsskyddsförsäkring.

Den rättssökande är skyldig att betala

en rättshjälpsavgift. Denna består av en

grundavgift vars storlek är beroende av

den rättssökandes ekonomiska

förhållanden samt av en tilläggsavgift

vars storlek beror dels på de ekonomiska

förhållandena, dels på kostnaderna för

rättshjälpen.

Rättshjälp genom rådgivning omfattar

rådgivning och därmed jämförlig åtgärd i

nästan alla slags rättsliga

angelägenheter under högst en timme.

Rådgivning är öppen för alla oavsett

inkomst och sker mot en fastställd

avgift (för närvarande 250 kr för varje

påbörjad femtonminutersperiod). Avgiften

kan i vissa fall sättas ned.

Rättshjälp åt misstänkt i brottmål

utgår dels i form av offentlig

försvarare enligt bestämmelserna i 21

kap. rättegångsbalken, dels som annan

rättshjälp åt misstänkt i brottmål

enligt rättshjälpslagen.

Rätten till offentlig försvarare är

inte beroende av den misstänktes

ekonomi. Däremot kan annan rättshjälp åt

misstänkt i brottmål komma i fråga bara

för tilltalade som hör till de sämst

ställda grupperna. Denna form av

rättshjälp ersätter den tilltalades

kostnader för bl.a. bevisning. Någon

rättshjälpsavgift utgår inte. Om den

tilltalade döms för brottet blir han

återbetalningsskyldig för såväl

kostnaden för sitt försvar som för den

rättshjälp han fått i målet.

Återbetalningsskyldigheten får dock inte

överstiga vad den dömde skulle ha fått

betala i rättshjälpsavgift om han eller

hon hade haft allmän rättshjälp.

Rättshjälp genom offentligt biträde

lämnas i vissa särskilt angivna typer av

mål och ärenden som rör den personliga

rörelsefriheten eller den kroppsliga

integriteten. I huvudsak rör det sig om

mål och ärenden på de psykiatriska och

sociala vårdlagstiftningarnas samt

utlänningslagens område. Den enskildes

ekonomi saknar betydelse för frågan om

offentligt biträde och någon avgift

eller återbetalningsskyldighet

förekommer inte.

Målsägandebiträde kan förordnas enligt

lagen (1988:609) om målsägandebiträde

för en målsägande som varit utsatt för

vissa angivna brott samt i fall då

målsäganden har ett särskilt starkt

behov av biträde. Målsägandens

ekonomiska situation saknar betydelse

och någon avgift utgår inte.

Rättshjälpslagen har under åren ändrats

vid flera tillfällen. Genom en mer

omfattande förändring år 1980 (prop.

1978/79:90, JuU30, rskr. 268) fick

domstolar och vissa myndigheter vidgade

befogenheter att besluta i

rättshjälpsfrågor samtidigt som de

rättshjälpsnämnder som inrättats vid

lagens tillkomst minskades från sex till

fyra.

Därefter har under 1980-talet vidtagits

en rad ändringar i RHL bl.a. i syfte att

minska statens kostnader för

rättshjälpen. Till grund för flera av

ändringarna låg förslag av

Rättshjälpsutredningen (Ju 1975:09) och

Rättshjälpskommittén (Ju1982:01).

Åren 1981 och 1982 höjdes rättshjälps-

och rådgivningsavgifterna (prop.

1980/81:20, JuU 1998/81:17, rskr. 65 och

1981/82:28, JuU 1981/82:19, rskr. 105).

År 1982 slopades möjligheterna till

rättshjälp i vissa typer av ärenden,

bl.a. för upprättande av

äktenskapsförord och testamente.

Samtidigt begränsades möjligheterna att

i vissa fall få rättshjälp innan ett

likartat mål, s.k. pilotfall, avgjorts

(prop. 1981/82:28, JuU 1981/82:42 och

JuU1981/82:52, rskr. 320). År 1983

gjordes rätten till allmän rättshjälp i

vissa fastighetstvister subsidiär till

rättsskyddsförsäkring och möjligheten

till biträde i bodelningsärenden

begränsades. Vidare infördes en ny

avgift, tilläggsavgift, som beräknas med

utgångspunkt i kostnaderna för

rättshjälpen (prop. 1982/83:61, JuU

1982/83:19, rskr. 172).

År 1988 genomfördes nya omfattande

förändringar av RHL. Ändringarna innebar

bl.a. att rättshjälpsavgifterna

halverades, och avgifternas anknytning

till basbeloppet, som tagits bort år

1983, återinfördes. Den övre

inkomstgränsen för rätt till allmän

rättshjälp höjdes, och ytterligare

ärendetyper undantogs från den allmänna

rättshjälpen (prop. 1987/88:73, JuU21,

rskr. 193).

Lagen (1988:609) om målsägandebiträde

trädde i kraft den 1 juli 1988 (prop.

1987/88:107, JuU33, rskr. 259). Rätten

till målsägandebiträde utvidgades år

1991 (prop. 1989/90:158, 1990/91:JuU4,

rskr. 16) och år 1994 (prop. 1993/94:26,

JuU12, rskr. 124)

Den 1 juli 1989 ändrades reglerna för

allmän rättshjälp i fastighetstvister

och patientskadeärenden (prop.

1988/89:117, JuU19, rskr. 116).

I en proposition våren 1992 föreslog

regeringen i besparingssyfte att den

övre inkomstgränsen för rätt till allmän

rättshjälp skulle sänkas från sju till

fyra basbelopp. Propositionen, som

avstyrktes av utskottet, avslogs av

riksdagen (prop. 1991/92:159, JuU26,

rskr. 307).

Regeringen återkom hösten 1992 med nya

besparingsförslag som på utskottets

hemställan godtogs av riksdagen. Den 1

mars 1993 ändrades således

avgiftssystemet och de avgifter som den

rättssökande skall betala höjdes (prop.

1992/93:109, JuU12, rskr. 104).

Den 1 augusti 1995 infördes nya regler

för bestämmande av ersättning till

biträden enligt rättshjälpslagen och

offentliga försvarare (prop.

1994/95:150, bilaga 3, JuU26, rskr.

456).

Den nuvarande organisationen för

rättshjälpen infördes den 1 januari

1991. Rättshjälpsmyndigheten ersatte då

de fyra tidigare rättshjälpsnämnderna.

Samtidigt upphörde Besvärsnämnden för

rättshjälpen och dess uppgift att pröva

överklaganden enligt rättshjälpslagen

övertogs av en ny myndighet,

Rättshjälpsnämnden.

Rättshjälpsmyndigheten tog genom

reformen över en del

ekonomiadministrativa uppgifter i

rättshjälpsärenden från domstolarna.

Domstolsverket är central

förvaltningsmyndighet för bl.a. Rätts

hjälpsmyndigheten och skall således i

administrativt hänseende leda och

samordna Rättshjälpsmyndighetens

verksamhet. Domstolsverket har vidare

det samlade ansvaret för

rättshjälpsmedlens användning.

Domstolsverket har också rätt att föra

talan mot beslut om rättshjälp och att

begära att beslut om rättshjälp skall

upphöra.

Ärendets beredning

Dagens rättshjälpssystem har av många

uppfattats som komplicerat och

svårtillgängligt. En särskild

komplikation är att det existerar två

parallella system - den offentliga

rättshjälpen och det privata

rättsskyddet som normalt ingår som ett

moment i hemförsäkringen - och att dessa

i vissa fall överlappar varandra. Det

har i olika sammanhang också framförts

att systemet i sin helhet inte ger den

enskilde tillräckliga incitament för att

hålla nere kostnaderna. Statens

nettokostnader för rättshjälpen har

också ökat år för år. Med hänsyn till de

besparingskrav som numera gäller på alla

samhällsområden för att stärka de

offentliga finanserna har det också

ansetts angeläget att överväga vilka

besparingar som kan göras också

beträffande rättshjälpen.

Mot denna bakgrund tillkallades i juni

1993 en särskild utredare med uppdrag

att se över rättshjälpslagen (dir.

1993:77). Utredningen antog namnet 1993

års rättshjälpsutredning (i

fortsättningen Rättshjälpsutredningen).

Genom tilläggsdirektiv i augusti 1994

(dir. 1994:81) fick utredningen även i

uppdrag att se över ordningen för

utseende av offentliga försvarare.

Rättshjälpsutredningen lade i augusti

1995 fram betänkandet (SOU 1995:81) Ny

rättshjälpslag och andra bestämmelser om

rättsligt bistånd. Betänkandet har

remissbehandlats.

Regeringen tar i propositionen upp de

frågor som behandlats i betänkandet.

Utskottet har i ärendet inhämtat

yttranden från lagutskottet och

socialförsäkringsutskottet, se bilagorna

2-3. Yttrandena behandlas närmare i

detta betänkande under avsnitten om

rättshjälp vid skuldsanering och vid

äktenskapsskillnad (lagutskottet) och om

offentligt biträde i utlänningsärenden

(socialförsäkringsutskottet).

Under ärendets handläggning har

utskottet mottagit en delegation från

Sveriges advokatsamfund.

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås en ny

rättshjälpslag. Det nya systemet innebär

enligt regeringen förenklingar och en

ökad överskådlighet. Det förutses också

medföra stora besparingar - enligt

regeringens beräkningar 200 miljoner

kronor per år - samtidigt som

rättshjälpens grundläggande syfte

behålls, dvs. att rättshjälpen skall

utgöra ett yttersta skyddsnät för dem

som inte kan få rättsligt bistånd på

annat sätt.

De viktigaste nyheterna är enligt

regeringen följande:

- Rättshjälpen blir generellt subsidiär

till rättsskyddet. Den som har en

rättsskyddsförsäkring som täcker den

aktuella angelägenheten skall inte få

rättshjälp. Inte heller skall den som

med hänsyn till sitt försäkringsskydd i

övrigt eller sina ekonomiska och

personliga förhållanden borde ha haft en

rättsskyddsförsäkring kunna få

rättshjälp om det inte finns särskilda

skäl.

- Rådgivning blir en inledning till

rättshjälp. Rådgivningen skall kunna

pågå i upp till två timmar.

- Inkomstgränsen för rätt till

rättshjälp sänks till 210 000 kr per år.

- Avgörande för om rättshjälp skall

beviljas skall vara om den rättssökande

har behov av biträde.

- En ny regel införs som innebär att en

prövning alltid skall göras av om det är

rimligt att staten bidrar till

kostnaderna i det enskilda fallet.

- För att näringsidkare skall beviljas

rättshjälp i angelägenhet som rör

näringsverksamhet skall det krävas att

det finns särskilda skäl.

- En ny form av bistånd -

ersättningsgaranti - införs vid

bodelning. Biståndet innebär att staten

bidrar till kostnaderna för

bodelningsförrättare.

- För att rättshjälp skall beviljas i

angelägenheter som rör underhållsbidrag

skall det krävas att det finns särskilda

skäl.

- Genom bättre information och utökade

möjligheter till rådgivning minskar

enligt regeringen behovet av rättshjälp

i angelägenheter som rör

äktenskapsskillnad. Rätten till

rättshjälp begränsas därför i mindre

komplicerade äktenskapsskillnader där

någon egentlig tvist inte föreligger.

- Förmånen av biträde begränsas till att

avse högst 100 arbetstimmar. Under vissa

förutsättningar skall taket kunna

överskridas.

- Bestämmelserna om utredning förenklas

och görs enhetliga. Utredningskostnader

skall i fortsättningen ersättas med

sammanlagt högst 10 000 kr. I jämförelse

med nuvarande förhållanden innebär det

en utvidgning i vissa fall och en

begränsning i andra.

- Avgiftssystemet förenklas.

Rättshjälpsavgiften utgör en viss

procentuell andel av ersättningen till

rättshjälpsbiträdet. Systemet föreslås

innehålla sex avgiftsnivåer. Den

rättssökandes ekonomiska förhållanden

skall vara avgörande för vilken

procentuell andel som skall betalas.

Avgiften skall betalas till biträdet

allteftersom kostnaderna uppstår.

- Den som döms för ett brott skall

endast återbetala kostnaderna för

offentlig försvarare och

målsägandebiträde. Den dömde är dock

inte skyldig att att betala mer än vad

han eller hon skulle fått betala i

rättshjälpsavgift, dvs. som regel en

viss procentuell andel av kostnaderna

för den offentlige försvararen.

- För den som har små ekonomiska resurer

skall staten betala kostnaderna för

bevisning och inställelse till

förhandling i allmän domstol eller

Arbetsdomstolen. Detta slags bistånd kan

lämnas oberoende av om rättshjälp

beviljas eller inte och faller således

utanför rättshjälpssystemet. Den

rättssökande behöver inte betala någon

avgift för biståndet. Bistånd skall

kunna ges i allmän domstol i tvistemål,

brottmål och ärenden samt i

Arbetsdomstolen.

- Rätten till offentligt biträde

regleras direkt i respektive materiell

lagstiftning. Vissa gemensamma

bestämmelser tas in i en särskild lag om

offentligt biträde.

- Den nya regleringen föranleder

följdändringar i ett stort antal

författningar.

Förändringarna föreslås träda i kraft

den 1 december 1997.

Rättshjälpens förhållande till

rättsskyddsförsäkringar

Inledning

En rättsskyddsförsäkring ersätter

försäkringstagarens kostnader för det

rättsliga förfarandet i tvister som han

är inblandad i. Rättsskyddsförsäkring

ingår numera som en obligatorisk del i

de hemförsäkringar som säljs i Sverige.

Rättsskyddsförsäkringar finns i olika

former och för olika angelägenheter,

t.ex. för tvister som anknyter till hem,

fastighet, bil eller båt. Som regel

ingår rättsskyddsförsäkring som en del i

en annan försäkring, t.ex. i hem- eller

båtförsäkringar. I vissa fall kan en

rättsskyddsförsäkring tecknas som ett

tillägg till ett försäkringspaket,

vilket ofta är fallet vad gäller

försäkringar för näringsidkare. Det är

inte möjligt att teckna en generell

rättsskyddsförsäkring separat. Särskilda

rättsskyddsförsäkringar finns dock för

näringsidkare.

Enligt en rapport från Statistiska

centralbyrån (SCB) om

levnadsförhållandena i Sverige under

åren 1992-1993 (Offer för vålds- och

egendomsbrott 1978-1993, rapport nr 88 i

serien Levnadsförhållanden) har 95 % av

Sveriges befolkning hemförsäkring. Drygt

4 % saknar sådan försäkring medan ca en

halv % inte känner till om de är

försäkrade eller inte. De som inte är

försäkrade utgör i absoluta tal omkring

280 000 personer i åldrarna mellan 16

och 84 år.

Försäkringsbolagens kostnader för

rättsskyddet uppgick under år 1993 till

ca 140 miljoner kronor vilket avser dels

under året betalda ersättningar, dels

medel reserverade för framtida

utbetalningar. Kostnaderna för

rättsskyddet har under senare år sjunkit

något.

Rättsskyddsförsäkringarnas utformning

Varje försäkringsbolag ställer upp sina

villkor för rättsskyddsförsäkring. Det

råder dock en relativt överensstämmande

syn på omfattning och villkor.

Gemensamt för de olika försäkringarna

är att de gäller i tvistemål om tvisten

kan prövas av tingsrätt, hovrätt och

Högsta domstolen. Tvister som kan prövas

av fastighetsdomstol, Statens va-nämnd

och vattendomstol omfattas också. Om en

tvist först måste prövas av annan

instans (t.ex. skiftesman eller

arrendenämnd) täcks inte kostnaderna för

sådan förberedande prövning av

försäkringen. Rättsskyddsförsäkringen

gäller inte tvister som endast kan

prövas av förvaltningsmyndighet eller

förvaltningsdomstolar, t.ex.

fastighetsbildningsmyndighet,

hyresnämnd, länsstyrelse, länsrätt,

kammarrätt och regeringsrätten.

Rättsskyddet i motorfordons- och

båtförsäkring gäller även i vissa

brottmål.

Rättsskyddet täcker även tvister med

det egna försäkringsbolaget.

Undantagna från försäkringsskyddet är

tvister om mindre värden (ett halvt

basbelopp) för vilka det finns en

särskild reglering i rättegångsbalken,

se 1 kap. 3 §. Tvister som rätten

beslutat skall handläggas enligt

rättegångsbalkens allmänna regler

omfattas oavsett värde. Detsamma gäller

tvister med försäkringsbolaget om själva

försäkringsavtalet och tvister som skall

handläggas utomlands.

Rättsskyddet täcker inte tvister där

den rättssökande inte har ett befogat

intresse av att få sin sak behandlad och

inte heller tvister som faller under den

s.k. pilotfallsregeln i 8 § första

stycket 8 rättshjälpslagen, dvs. tvister

som kan anstå till dess en annan

rättslig angelägenhet, i vilket

anspråket stöder sig på väsentligen

likartad grund, slutligen har avgjorts.

Emellanåt låter försäkringsbolagen

pilotfallet ta medel i anspråk från

flera försäkringar.

Rättsskyddet i hem-, villa- och

fritidshusförsäkring gäller den

försäkrade i egenskap av privatperson

och avser skada i privatlivet. Utanför

Norden gäller försäkringen endast den

försäkrade i egenskap av resenär.

Försäkringen gäller inte för tvister

som har samband med eller aktualiseras

vid äktenskapsskillnad eller upplösning

av samboförhållanden eller för tvister

som har samband med den försäkrades

arbete, annan förvärvsverksamhet eller

tjänsteutövning.

Försäkringen omfattar inte heller

sådana tvister som gäller

borgensåtaganden i samband med andras

affärsverksamhet, överlåtna krav eller

ekonomiska åtgärder som till sin typ

eller omfattning är ovanliga för en

privatperson eller tvister som har sin

grund i brott som kräver uppsåt för

straffbarhet. Undantagna från

tillämpningsområdet för försäkringen är

också tvister som gäller den försäkrade

i egenskap av ägare till motorfordon

eller båt, dvs. då det finns möjlighet

till särskild försäkring.

Övriga försäkringar (bil, båt m.m.)

gäller för tvister som angår den

försäkrade i dennes egenskap av ägare

till det försäkrade föremålet. Vissa

undantag finns, t.ex. vid yrkesmässig

uthyrning av föremålet i fråga.

Förmåner

Rättsskyddsförsäkringen ersätter

kostnader för och arvode till ombud och

försvarare, kostnader för nödvändiga

utredningar, kostnader för bevisning i

rättegång och skiljeförfarande,

expeditionskostnader i domstol,

rättegångskostnader som

försäkringstagaren ålagts att betala sin

motpart, kostnader för särskild medlare

enligt 42 kap. 17 § RB och grundavgift

enligt 11 § rättshjälpslagen.

Tilläggsavgift enligt rättshjälpslagen

ersätts inte genom

rättsskyddsförsäkringen.

För att ersättning skall utgå krävs att

kostnaderna är skäliga och nödvändiga.

Kostnader som hade kunnat ersättas av

den allmänna rättshjälpen eller av

motparten ersätts inte. Vid förlikning

ersätts sådana rättegångskostnader som

ligger klart under vad som skulle ha

dömts ut om tvisten fullföljts.

Samtliga försäkringsbolag har någon

form av begränsning för hur stor

ersättning som kan betals ut. Gränsen

ligger enligt uppgift vanligen mellan

75 000 kr och 100 000 kr. Genom

tilläggsförsäkring kan i vissa fall ett

högre belopp utgå.

Den försäkrade får betala en självrisk

på vanligtvis 20 % av kostnaderna, dock

lägst 1 000 kr.

Ombud och ersättning till ombud

Den försäkrade har rätt att själv välja

advokat eller annan lämplig person som

ombud om inte valet skulle medföra

avsevärt ökade kostnader. Om personen i

fråga inte är advokat eller biträdande

jurist på advokatbyrå och inte heller

varit förordnad som biträde enligt

rättshjälpslagen eller som offentlig

försvarare prövas hans eller hennes

lämplighet av Försäkringsbolagens

rättsskyddsnämnd. Huvudman för nämnden

är Sveriges advokatsamfund.

Ombudens arvoden beräknas enligt högst

samma timkostnadsnorm som Domstolsverket

använder vid fastställande av taxa i mål

om äktenskapsskillnad efter gemensam

ansökan.

I de fall ombuds lämplighet prövas av

Försäkringsbolagens rättsskyddsnämnd kan

nämnden på begäran också pröva

skäligheten av arvodes- och

kostnadsersättning.

Tvister mellan den försäkrade och

försäkringsbolaget

Om den försäkrade är missnöjd med

försäkringsbolagets beslut i något

avseende kan han eller hon i första hand

vända sig till någon av de interna

prövningsnämnder eller kundombudsmän som

är knutna till bolaget.

Om frågan avser tolkning av

försäkringsvillkoren kan

försäkringstagaren begära att bolaget

hänskjuter frågan till

Skadeförsäkringens villkorsnämnd.

Tidigare var det obligatoriskt för

bolaget att hänskjuta en fråga till

nämnden när försäkringstagaren påkallade

detta. Numera har denna skyldighet

tagits bort.

Försäkringstagaren kan också vända sig

till Allmänna reklamationsnämnden eller

till allmän domstol.

Bolaget har skyldighet att informera

försäkringstagaren om de nu angivna

möjligheterna till prövning.

En jämförelse mellan rättshjälp och

rättsskydd

Rättshjälpen är en social förmån

finansierad av skattemedel medan

rättsskyddet bygger på ett avtal mellan

försäkringsbolaget och

försäkringstagaren och finansieras av

försäkringstagarna som kollektiv.

Rättsskyddsförsäkringens och

rättshjälpens tillämpningsområden är

delvis desamma, men vissa skillnader

finns. Rättshjälp kan beviljas för en

rättslig angelägenhet medan det för att

rättsskyddet skall gälla krävs att en

tvist uppkommit. Det innebär t.ex. att

upprättande av avtal kan omfattas av

rättshjälp men inte av en

rättsskyddsförsäkring. Skillnaden i

praktiken är dock inte så stor. Även

rättshjälp torde i många fall nekas om

det inte föreligger någon tvist eftersom

det måste finnas behov av någon

rättshjälpsförmån för att rättshjälp

skall utgå.

Några generella undantag för

familjerättsliga angelägenheter finns

inte inom rättshjälpssystemet utom vad

gäller bodelning, där möjligheterna till

rättshjälp är starkt begränsade.

Dessutom undantas uttryckligen

upprättande av äktenskapsförord,

testamente och gåvohandling. En stor del

av kostnaderna för den allmänna

rättshjälpen, eller ca 70 %, går till

angelägenheter som avser familjerätt.

Rättsskyddsförsäkringar omfattar

däremot som huvudregel inte tvister som

har samband med äktenskapsskillnad eller

upplösning av samboförhållande. Det

gäller även tvister som uppstår inom ett

eller två år därefter och som har

anknytning till äktenskapsskillnaden,

t.ex. vårdnadstvister. Tvister som rör

familjerätt och som uppstått senare än

två år efter en skilsmässa omfattas

normalt av rättsskyddsförsäkring;

detsamma gäller sådana familjerättsliga

tvister som inte har samband med en

skilsmässa eller upplösning av ett

samboförhållande. Eftersom en

rättsskyddsförsäkring endast gäller när

en tvist uppstått undantas upprättande

av äktenskapsförord, testamente och

gåvohandling också i

rättsskyddssystemet.

Den som är eller har varit

näringsidkare kan beviljas rättshjälp i

angelägenhet som har uppkommit i hans

eller hennes näringsverksamhet endast om

det finns skäl för rättshjälp med hänsyn

till verksamhetens art och begränsade

omfattning, näringsidkarens ekonomiska

och personliga förhållanden samt

omständigheterna i övrigt. Termen

näringsidkare har i rättshjälpslagen en

mer vidsträckt innebörd än det

skattemässiga näringsidkarbegreppet. Det

ställs t.ex. inte några krav på

vinstsyfte eller att verksamheten skall

uppta någon viss del av arbetstiden.

Detta innebär att den rättssökande anses

vara näringsidkare i många varierande

typer av angelägenheter och därmed

faller utanför rättshjälpen.

Rättsskyddet i villa- och

hemförsäkringen gäller endast för den

försäkrade i egenskap av privatperson.

Det omfattar således inte

näringsverksamhet, oavsett omfattningen

av verksamheten. Tvister som gäller

borgensåtaganden i samband med andras

affärsverksamhet omfattas heller inte av

försäkringen. Något motsvarande

uttryckligt undantag finns inte

beträffande rättshjälpen, men som regel

anses borgensåtagandet utgöra led i

näringsverksamheten. Vidare finns i

försäkringsvillkoren ett särskilt

undantag som gäller tvister om

ekonomiska åtgärder som till sin typ och

omfattning är ovanliga för en

privatperson. Detta undantag torde i

många fall motsvaras av den vidsträckta

tolkningen av näringsidkarbegreppet i

rättshjälpslagen. Varken rättshjälp

eller ersättning genom det rättsskydd

som ingår i hemförsäkringen torde därför

kunna erhållas för sådana

angelägenheter. Näringsidkare kan dock

som tidigare nämnts teckna en särskild

rättsskyddsförsäkring för

näringsverksamheten.

Tvister som har samband med den

försäkrades arbete eller annan

förvärvsverksamhet eller tjänsteutövning

omfattas inte heller av

försäkringsskyddet.

Någon särskild inskränkning av

möjligheterna till rättshjälp i

arbetsvister finns däremot inte.

Eftersom de som är fackföreningsanslutna

många gånger kan få hjälp från sin

fackförening utnyttjas rättshjälpen

främst av oorganiserade arbetstagare som

fackföreningen av någon anledning inte

bistår.

Rättshjälpen är heller inte begränsad

till angelägenheter vid viss myndighet

eller domstol. Med hänsyn till

förvaltningsmyndigheters och förvalt

ningsmyndigheters service- och

utredningsskyldighet gentemot den

enskilde anses det dock sällan föreligga

behov av rättshjälp i dessa

angelägenheter. Ett undantag är dock mål

vid förvaltningsdomstol angående

verkställighet av dom i vårdnads- eller

umgängesmål, där rättshjälp som regel

beviljas.

Rättsskyddsförsäkringen gäller däremot

aldrig för tvister som enbart kan prövas

av förvaltningsmyndigheter eller

förvaltningsdomstolar. Mot bakgrund av

den behovsprövning som görs vid

rättshjälp blir dock skillnaden i

praktiken inte så stor. Varken

rättshjälp eller rättsskydd kan alltså

normalt erhållas i dessa instanser.

Däremot kan rättshjälp genom offentligt

biträde beviljas i vissa mål om särskilt

ingripande åtgärder gentemot den

enskilde.

De förmåner som följer med rättshjälpen

respektive rättsskyddet är i huvudsak

desamma. Kostnader för bl.a. biträde,

utredning och bevisning betalas av

staten respektive försäkringsbolaget. På

några punkter skiljer sig dock systemen

åt. En väsentlig skillnad är att

försäkringsbolagen endast betalar

kostnader upp till ett visst belopp,

vanligen mellan 75 000 kr och 100 000

kr, medan rättshjälpen inte har någon

sådan begränsning. Vidare svarar

rättsskyddet för den ersättning för

motparts rättegångskostnader som den

försäkrade åläggs att betala av domstol.

Rättsskyddet ersätter inte kostnader för

verkställighet av dom eller utslag. Den

som beviljas rättshjälp är däremot

befriad från att betala avgift för

sådana åtgärder hos

kronofogdemyndigheten. Den som beviljas

rättshjälp behöver inte heller ställa

säkerhet vid kvarstad m.m. Någon

motsvarighet till detta finns inte inom

rättsskyddet.

Enligt 22 § rättshjälpslagen har ett

biträde rätt till skälig ersättning för

arbete, tidsspillan och utlägg som

uppdraget krävt. Regeringen bestämmer

den timkostnadsnorm som skall ligga till

grund för ersättningen. Ersättning

fastställs i mål eller ärende i domstol

av domstolen och i övriga fall av

Rättshjälpsmyndigheten. Biträdet är

enligt 23 § rättshjälpslagen förhindrad

att förbehålla sig eller ta emot

ersättning av huvudmannen utöver vad som

bestämts av domstolen respektive

Rättshjälpsmyndigheten.

Enligt villkoren i

rättsskyddsförsäkringarna beräknas

ombuds och försvarares arvoden enligt

högst samma timkostnadsnorm som

tillämpas inom rättshjälpsområdet.

Ersättningen till ombudet bestäms

vanligen av en skadereglerare lokalt hos

försäkringsbolaget. Bolaget kan påkalla

skiljeförfarande hos Sveriges

advokatsamfund angående skäligheten av

en advokats arvode och kostnader.

Ersättningen till ombud vars lämplighet

prövats av Försäkringsbolagens

rättsskyddsnämnd kan prövas av samma

nämnd om ombudet eller bolaget påkallar

detta.

Försäkringsersättningen ges formellt

till den försäkrade som ersättning för

de kostnader han haft för sitt ombud.

Försäkringsvillkoren innehåller därför

inte några bestämmelser om begränsningar

i ombudens möjligheter att förbehålla

sig eller ta emot ytterligare ersättning

utöver vad som utgått ur försäkringen.

Inom båda systemen skall den enskilde

bidra med egna medel. Vid rättshjälp

skall den rättssökande betala

rättshjälpsavgift och vid rättsskydd en

självrisk.

Systemet med rättshjälpsavgift är

uppdelat i två delar, grundavgift och

tilläggsavgift. Båda beräknas enligt

relativt komplicerade och detaljerade

regler. Grundavgiften beräknas med

ledning av den rättssökandes ekonomiska

förmåga och tilläggsavgiften på grundval

av den ekonomiska förmågan och

kostnaderna i ärendet.

Självrisken vid rättsskydd uppgår

vanligen till 20 % av kostnaderna i

ärendet, dock lägst 1 000 kr, och ställs

således inte i relation till

försäkringstagarens ekonomi.

Som tidigare nämnts ersätter

rättsskyddet kostnaden för

grundavgiften. Tilläggsavgiften täcks

inte av rättsskyddet utan den får den

rättssökande alltid betala själv.

Beslut om rättshjälp fattas av

Rättshjälpsmyndigheten, av domstolarna

och av advokater eller biträdande

jurister på advokatbyråer. Advokater kan

endast fatta gynnande beslut om

rättshjälp i förhållande till den

rättssökande.

På försäkringssidan finns

avtalsrättsliga bestämmelser om

handläggningen i bl.a.

konsumentförsäkringslagen. Dessutom har

försäkringsbolagen utarbetat gemensamma

riktlinjer för skaderegleringen vilka

bl.a. innehåller regler om konsekvent,

enhetlig och rättvis skadetillämpning

samt skyldighet för bolagen att motivera

sina beslut. Någon offentlighet eller

insyn i den enskilde skadereglerarens

verksamhet finns inte, men

Finansinspektionen och i viss mån även

Konsumentombudsmannen har tillsyn över

verksamheten. Vissa beslut inom

rättsskyddet fattas som tidigare nämnts

av Försäkringsbolagens rättsskyddsnämnd.

Utgångspunkter för regeringens förslag

Förhållandet mellan

rättsskyddsförsäkringarna och

rättshjälpen var föremål för

överväganden redan i samband med

rättshjälpslagens tillkomst (se prop.

1974:2 s. 240) och den har under åren

därefter kommit att aktualiseras i olika

sammanhang.

År 1983 infördes det s.k.

fastighetsundantaget i 8 § första

stycket 9 rättshjälpslagen (prop.

1982/83:61 s. 32 f, JuU 1982/83:19,

rskr. 172). Bestämmelsen har därefter

ändrats vid två tillfällen

(prop.1987/88:73, JuU 1987/88:21, rskr.

193 och prop. 1988/89:117, JuU19, rskr.

259). I sin nuvarande lydelse innebär

den att ägaren eller tidigare ägare av

en fastighet eller en byggnad som

huvudregel inte får beviljas rättshjälp

i angelägenhet som avser fastigheten

eller byggnaden om han har eller borde

ha haft rättsskyddsförsäkring.

Vidare föreslog Rättshjälpskommittén år

1984 i betänkandet (SOU 1984:66) Den

allmänna rättshjälpen att rättshjälpen

skulle göras subsidiär till rättsskyddet

i angelägenheter som rörde motordrivna

fordon, husvagnar och båtar. Förslaget

ledde emellertid inte till lagstiftning.

År 1988 infördes i 8 § första stycket 10

rättshjälpslagen en bestämmelse som

innebär att rättshjälp i princip inte

får beviljas i angelägenhet enligt

trafikskadelagen eller rörande

skadestånd som kan betalas från en

föreliggande ansvarsförsäkring (prop.

1987/88:73, JuU21, rskr. 193).

I ett utkast till lagrådsremiss som

utarbetades inom Justitiedepartementet

år 1992 föreslogs att den allmänna

rättshjälpen borde göras generellt

subsidiär till rättsskyddsförsäkringar

på så sätt att rättshjälp inte skulle få

beviljas i angelägenheter som omfattades

av rättsskyddsförsäkringar eller

liknande rättsskydd. Vid överläggningar

i Justitiedepartementet framkom

emellertid att frågan behövde övervägas

ytterligare, och några förändringar

föreslogs inte i den proposition som

senare förelades riksdagen (prop.

1992/93:109). Departementschefen anförde

emellertid (s. 19 f) att den allmänna

rättshjälpen på sikt borde göras

generellt subsidiär till

rättsskyddsförsäkringar. Utskottet

uttalade sig inte i frågan

(1992/93:JuU12).

Rättshjälpsutredningen föreslog en

reglering som innebär att rättshjälpen

blir subsidiär till

rättsskyddsförsäkringar. Enligt

förslaget skall rättshjälp inte kunna

beviljas den som har eller borde ha haft

en rättsskyddsförsäkring som täcker den

aktuella angelägenheten såvida det inte

föreligger synnerliga skäl att bevilja

rättshjälp med hänsyn till den

rättssökandes personliga förhållanden

och angelägenheternas art och betydelse.

Remissutfallet är blandat. En stor del

av kritiken riktar sig mot förslagets

utformning. Flera hävdar att ett stort

antal rättssökande med utredningens

förslag riskerar att ställas utan

rättsligt stöd. Andra remissinstanser

framför mer principiella skäl mot

förslaget såsom att rättslig hjälp är

ett statligt ansvar som inte kan

överlåtas på privata subjekt eller att

en ordning där statlig rättshjälp är

subsidiär till rättsskyddsförsäkringar

inte skulle vara förenliga med

Europarådets resolutioner om rättshjälp.

Regeringen kan för sin del inte se

några principiella hinder mot att

rättshjälpen generellt görs subsidiär

till rättsskyddsförsäkringar. Tvärtom är

det enligt regeringens mening en högst

rimlig ordning att den som genom

försäkring redan har ett skydd som

täcker den aktuella angelägenheten inte

dessutom skall beviljas rättshjälp. Det

viktiga är enligt regeringen i stället

att ett sådant system ges en utformning

som ser till att de som behöver

rättsligt stöd också får det. Regeringen

konstaterar i sammanhanget att en

övervägande del av Sveriges befolkning

numera har rättsskyddsförsäkring och att

det redan gjorts undantag från principen

om att rättshjälpen är primär i

förhållande till försäkringar.

Europarådets resolution (78) 8 är

enligt regeringen allmänt hållen. Den

innebär i stora drag att alla skall ha

rätt till nödvändigt rättsligt bistånd

vid förfaranden i domstol. Den del av

kostnaden för det rättsliga förfarandet

som en rättssökande själv skall stå för

får inte överstiga vad denne kan betala

utan otillbörliga svårigheter. Staten

skall enligt resolutionen ha ansvaret

för finansieringen av rättshjälpen.

Regeringen menar att resolutionen

naturligtvis bör beaktas vid

utformningen av reglerna om rättshjälp.

En regel som innebär att rättsskyddet

skall utnyttjas i första hand medför

enligt regeringens mening inte att

finansieringen av rättshjälpen överlåts,

utan att statens ansvar kommer in först

när en försäkringslösning inte står den

rättssökande till buds. Om de övriga

krav som ställs upp i rekommendationen

uppfylls beror enligt regeringen på hur

bestämmelserna utformas.

Inte heller Europarådets resolution

(76) 5 om rättshjälp för utlänningar

kommer enligt regeringen i strid med

förslaget om att göra rättshjälpen

subsidiär till rättsskyddet.

Regeringen konstaterar vidare att det

inom rättsväsendet under innevarande

mandatperiod skall sparas sammanlagt en

miljard kronor varav 600 miljoner kronor

skall läggas ut under budgetåren 1997

och 1998. Om rättshjälpen görs subsidiär

till rättsskyddet kan enligt regeringen

stora besparingar göras. Regeringen

uppskattar besparingarna på

rättshjälpsanslaget till knappt 200

miljoner kronor. Härtill kommer andra

besparingar som inte är direkt mätbara

eller kan anges i siffror. Eftersom de

nya reglerna inte kommer att gälla i

ärenden där rättshjälp beviljats enligt

den nuvarande lagen kommer besparingarna

att slå igenom fullt ut först efter att

den nya lagen trätt i kraft. Regeringen

beräknar att besparingen det första året

torde uppgå till ca 75 miljoner kronor

och först året därefter till närmare 200

miljoner kronor.

Utskottet återkommer till

budgetfrågorna på rättshjälpsområdet i

betänkandet 1996/97:JuU1.

Bestämmelsernas närmare utformning

Regeringen anser att bestämmelserna bör

utformas så att den som har en

rättsskyddsförsäkring som täcker den

aktuella angelägenheten inte skall få

rättshjälp. Inte heller skall den som

med hänsyn till sitt försäkringsskydd i

övrigt eller sina ekonomiska och

personliga förhållanden borde ha haft en

rättsskyddsförsäkring kunna få

rättshjälp, om det inte finns särskilda

skäl.

Regeringen menar att en fortsatt hög

anslutningsgrad till

rättsskyddsförsäkringarna måste

säkerställas. Bestämmelserna bör därför

knyta an till den rättssökandes

försäkringsskydd i övrigt; den som har

en hemförsäkring eller motsvarande

försäkringsskydd men väljer bort

rättsskyddsmomentet bör inte beviljas

rättshjälp. Genom en sådan reglering

anser regeringen att det saknas skäl för

försäkringsbolagen att lansera nya

försäkringar utan rättsskyddsmoment. En

sådan lösning bör enligt regeringen

kunna bidra till en fortsatt hög

försäkringstäckning.

Enligt regeringens mening bör

rättshjälp heller inte komma i fråga för

personer som helt och hållet avstått

från försäkringsskydd men som haft

möjlighet att skaffa ett sådant.

Regeringen anser dock att det kan finnas

situationer när någon blir inblandad i

en tvist som är av särskilt stor

betydelse för honom då det skulle vara

stötande att neka rättshjälp även om han

lever under sådana goda förhållanden att

han borde ha haft rättsskyddsförsäkring.

För sådana situationer, som alltså

främst tar sikte på den rättsliga

angelägenhetens art och betydelse, bör

det enligt regeringen finnas en

möjlighet till undantag från

huvudregeln.

Ett sådant exempel är enligt regeringen

när åklagaren inte kan bistå ett

brottsoffer och denne heller inte har

rätt till målsägandebiträde. I ett

sådant fall anser regeringen att det kan

finnas anledning att staten bidrar till

kostnaderna genom att bevilja

rättshjälp. Andra situationer är enligt

regeringen tvister där barn är

inblandade.

Regeringen framhåller att ett system

som innebär att rättshjälpen blir

subsidiär till rättsskyddet inte får

utformas så att det ställer de svagaste

grupperna utan något skydd. Många lever

enligt regeringen under sådana

omständigheter att det inte är möjligt

att hänvisa dem till

försäkringsalternativ. Som exempel på

sådana personer nämns de som inte har

något hem att försäkra eller nyligen

skaffat sig en bostad, t.ex. efter en

äktenskapsskillnad, utlandsvistelse,

vräkning eller långvarig vistelse på

sjukhus eller anstalt. Andra exempel är

ungdomar som nyligen flyttat hemifrån

samt personer med små ekonomiska

resurser, språkproblem eller andra

sociala problem. Dessa bör enligt

regeringen även i fortsättningen kunna

få rättshjälp. Regeringen framhåller det

vidare som självklart att det aldrig kan

bli fråga om att neka rättshjälp till

den som avstått från försäkring för att

få råd med mat och kläder till sig själv

eller sina barn.

Lagrådet har bl.a. pekat på att regeln

om att rättshjälp inte skall beviljas

den som borde ha haft en

rättsskyddsförsäkring kan få en avsevärt

mer begränsad effekt än som antagits om

förutsättningarna för rättsskyddet

ändras. Tolkningen av den s.k. borde-

regeln blir därför enligt Lagrådet till

stor del direkt beroende av om och i

vilken utsträckning försäkringsbolagen

väljer att behålla eller förändra

rättsskyddets nuvarande omfattning och

villkor i övrigt. Lagrådet framhåller

att en flexibel tillämpning för berörda

situationer torde vara ofrånkomlig,

eftersom behoven av juridiskt biträde

annars inte skulle tillgodoses i

tillräcklig mån vare sig genom

rättsskyddet eller genom rättshjälpen.

Regeringen anför att dess förslag om

utformningen av den aktuella

bestämmelsen bör bidra till att främja

det angelägna önskemålet om fortsatt hög

försäkringstäckning.

Regeringen konstaterar likväl att borde-

regeln, som Lagrådet anför, kan få en

mer begränsad effekt om

rättsskyddsförsäkringarnas utformning

förändras väsentligt. I en sådan

situation torde enligt regeringen en

flexibel tillämpning av borde-regeln

vara ofrånkomlig från

rättssäkerhetssynpunkt. Den nu

föreslagna konstruktionen av

bestämmelsen sammantaget med

undantagsbestämmelsen om särskilda skäl

ger enligt regeringens mening

tillräckliga garantier för att den

enskilde inte skall behöva lida någon

rättsförlust till följd av eventuella

förändringar på försäkringsmarknaden.

Regeringen anför i sammanhanget också

att den har för avsikt att följa upp det

nya systemet och att göra en utvärdering

av bestämmelserna när de har varit i

kraft en tid.

Motionerna

I motion Ju8 (fp) yrkas avslag på

propositionen. Motionärerna vänder sig

mot grundtanken i propositionen att

rättshjälpen skall vara subsidiär till

rättsskyddsförsäkringar, och de anför

att de förslag som läggs fram kan få

oönskade effekter på inte minst

familjerättens område. De efterlyser

vidare en uppstramning av den nuvarande

rättshjälpslagen och, om behov på sikt

skulle uppstå, en ny utredning om

rättshjälpens former. I motion Ju7 (v)

begärs att riksdagen skall avslå

förslaget om att göra rättshjälpen

subsidiär till rättsskyddsförsäkringar.

Motionärerna anser att förslaget står i

strid med Europarådets resolution (78)

8. De anser vidare att regleringen av i

vilka fall rättshjälp skall beviljas den

som saknar rättsskyddsförsäkring är

otillfredsställande och att den inte bör

införas. Även i motion Ju5 (mp) avstyrks

förslaget vad beträffar rättshjälpens

förhållande till

rättsskyddsförsäkringarna, främst med

hänvisning till att det är oklart vilket

rättsförsäkringsskydd som kommer att

erbjudas på försäkringsmarknaden i

framtiden och i vilken utsträckning

rättsskyddsförsäkringar kommer att

tecknas. Om förslaget skulle bifallas

förespråkar motionärerna en mer utförlig

lagreglering av i vilka fall rättshjälp

skall beviljas den som saknar

rättsskyddsförsäkring. I motion Ju4 (m)

slutligen begärs en utredning av

konsekvenserna av regeringens förslag i

denna del.

Utskottets bedömning

Utskottet konstaterar att den nuvarande

rättshjälpslagen har varit i kraft i mer

än 20 år och att den under denna tid har

ändrats vid ett mycket stort antal

tillfällen. Lagen är i dag

svårtillgänglig och komplicerad att

tillämpa. Inte minst har avgiftssystemet

fått en utformning som även för den

juridiskt bildade framstår som

invecklat.

Ett problem är också att förhållandet

mellan de parallella system som

existerar - rättshjälpen och

rättsskyddet - inte har fått en

tillfredsställande lösning med nuvarande

reglering. Utskottet noterar t.ex. att

staten i dag genom rättshjälpen beviljar

medborgarna förmåner av ett slag som det

stora flertalet ändå kan erhålla via en

vanlig hemförsäkring. Ett annat problem

är att de båda systemen delvis

överlappar varandra, t.ex. genom att den

rättsskyddsförsäkrade kan få

grundavgiften för rättshjälpen ersatt ur

försäkringen.

Den kanske viktigaste invändningen som

framförts mot rättshjälpslagen är ändå

att den, trots ett flertal ändringar av

bestämmelserna, är mycket

kostnadskrävande och att de åtgärder som

vidtagits inte har varit tillräckligt

kostnadsdämpande. Här kan nämnas att

statens totala kostnader för

rättshjälpen budgetåret 1989/90 var ca

494 miljoner kronor och att de för

budgetåret 1993/94 hade stigit till ca

874 miljoner kronor. I årets

budgetproposition (prop. 1996/97:1

utg.omr. 4, avsnitt 9.1) beräknar

regeringen rättshjälpskostnaderna för år

1996 till över 900 miljoner kronor.

Mot dessa kostnadsökningar skall

ställas de nedskärningar av statens

utgifter på olika områden som riksdagen

beslutat om under senare år. Även för

kommande år kan förutses betydande

besparingar inom statsförvaltningen.

Enbart inom Justitiedepartementets

arbetsområde skall enligt vad som anförs

i budgetpropositionen kostnaderna minska

med 630 miljoner kronor t.o.m.

budgetåret 1998.

Utskottet anser mot den angivna

bakgrunden att det nu är dags att i

grunden reformera

rättshjälpslagstiftningen. Syftet bör

vara att göra rättshjälpslagstiftningen

mer lättillgänglig och anpassad till

nutida förhållanden och att få till

stånd en minskning av kostnaderna för

det rättsliga biståndet. Samtidigt måste

rättshjälpens funktion som ett yttersta

skyddsnät för dem som inte kan få hjälp

på annat sätt upprätthållas.

En naturlig utgångspunkt för en reform

enligt nu angivna riktlinjer är enligt

utskottets mening att den som genom

försäkring redan har ett skydd som

täcker den aktuella angelägenheten inte

skall ta statens resurser för rättshjälp

i anspråk. Utskottet konstaterar i

sammanhanget att huvuddelen av svenska

folket i dag har en

rättsskyddsförsäkring som väsentligen

ger samma förmåner som utgår vid

rättshjälp.

Rättshjälpssystemet måste i övrigt

utformas så att det, utan att kravet på

kostnadseffektivitet eftersätts, ger ett

fullgott bistånd för de fall där

rättsskyddet inte gäller och för dem som

har godtagbara skäl att inte vara

försäkrade. Rättshjälpen måste också stå

öppen för de allra mest utsatta, t.ex.

människor med vissa sociala problem, och

i vissa speciella situationer såsom när

barn är inblandade.

Det förslag som regeringen nu lägger

fram uppfyller enligt utskottets

uppfattning de krav som bör ställas på

en ny rättshjälpslagstiftning. Utskottet

kan således ställa sig bakom grundtanken

i propositionen att rättshjälpen bör

vara subsidiär till

rättsskyddsförsäkringar. Även

regeringsförslaget i övrigt - som kan

sägas vara avhängigt av denna

subsidiaritet - har enligt utskottets

mening fått en i princip riktig

utformning. I sammanhanget vill

utskottet särskilt framhålla att det med

tillfredsställelse ser att det i

propositionen föreslås en ny form av

rättsligt bistånd i bodelningsärenden.

Vad som nu anförts innebär att

utskottet inte kan tillstyrka yrkandet i

motion Ju8 om att propositionen skall

avslås eller vad som uttalas i motionen

om behovet av förändringar i den

nuvarande rättshjälpslagen och förnyat

utredningsarbete. Motionen avstyrks

således.

Utskottet går så över till motionerna

Ju5 och Ju7 i vilka yrkas avslag på

propositionens förslag i 9 § om att göra

rättshjälpen subsidiär till

rättsskyddsförsäkringar m.m.

När det först gäller vad som anförs i

motion Ju5 om risken för förändringar på

försäkringsmarknaden vill utskottet

framhålla att regeringens förslag har

utformats på ett sådant sätt att

försäkringstäckningen när det gäller

rättsskydd även i framtiden bör kunna

bli mycket hög. Utskottet noterar också

att regeringen, för det fall

förutsättningarna för rättsskyddet

skulle ändras väsentligt, förordar en

flexibel tillämpning av bestämmelserna

om när rättshjälp skall kunna beviljas.

Utskottet vill i denna del särskilt

framhålla att rättshjälpen enligt

förslaget alltjämt kommer att utgöra

ett yttersta skyddsnät för dem som inte

kan tillgodose sitt behov av rättsligt

bistånd på annat sätt.

Vad beträffar motion Ju7 instämmer

utskottet i regeringens uppfattning att

förslaget om att göra rättshjälpen

subsidiär till rättsskyddsförsäkringar

inte står i strid med Europarådets

resolutioner om rättshjälp.

Mot bakgrund av vad som nu har anförts

tillstyrker utskottet förslaget i

propositionen om att göra rättshjälpen

subsidiär till rättsskyddsförsäkringar

och avstyrker motionerna Ju5 och Ju7 i

här aktuella delar. Utskottet

tillstyrker alltså regleringen i 9 §

första stycket.

Utskottet kan inte instämma i vad som

anförs i motion Ju5 om att det erfordras

en mer utförlig reglering i 9 § andra

stycket i den föreslagna

rättshjälpslagen av i vilka situationer

rättshjälp skall beviljas den som saknar

rättsskyddsförsäkring. Inte heller kan

utskottet ställa sig bakom påståendet i

motion Ju7 om att regleringen i denna

del är otillfredsställande. De faktorer

som kan vara av betydelse för

bedömningen av om rättshjälp skall

beviljas en oförsäkrad rättssökande är

av en mängd olika slag, och de låter sig

inte lätt uppräknas i en bestämmelse i

lag. Enligt utskottets mening är det en

lämpligare ordning att, som föreslås i

propositionen, ge mera övergripande

anvisningar i lagen och låta denna

fyllas ut med de uttalanden som görs i

nu aktuella lagförarbeten och i

rättspraxis m.m. Detta är ju också

sedvanlig lagstiftningsteknik. Utskottet

avstyrker motionerna Ju5 och Ju7 i denna

del.

Vad slutligen beträffar begäran i

motion Ju4 om en utredning av konse

kvenserna av regeringens förslag

konstaterar utskottet att regeringen i

propositionen framhåller att den har för

avsikt att följa upp det nya systemet

och göra en utvärdering av

bestämmelserna när dessa har varit i

kraft en tid. Även utskottet vill

understryka det angelägna i att reformen

följs upp såväl fortlöpande som - när

det finns ett tillräckligt underlag -

genom en mer samlad utvärdering.

Särskild uppmärksamhet måste därvid

ägnas utvecklingen på

försäkringsområdet. Något

tillkännagivande härom till regeringen

erfordras inte. Motionen får med det

anförda anses vara tillgodosedd och den

avstyrks.

Med anledning av övriga motionsyrkanden

och de yttranden som i ärendet avlämnats

av lagutskottet och

socialförsäkringsutskottet återkommer

utskottet i det följande till olika

enskildheter i regeringens förslag i

övrigt.

Rådgivning

Rättshjälpsformen rådgivning, som

regleras i 46-48 §§ i den nu gällande

rättshjälpslagen, innebär rådgivning

eller annan jämförlig åtgärd i en

rättslig åtgärd under högst en timme.

Rådgivning kan lämnas i nästan alla

rättsliga angelägenheter. Vissa

angelägenheter är dock undantagna, t.ex.

upprättande av självdeklaration,

förrättande av bouppteckning och

inskrivningsärenden enligt jordabalken.

Rättshjälp genom rådgivning står öppen

för såväl fysiska som juridiska personer

oavsett inkomst. Rådgivning sker mot en

avgift som för varje påbörjad tidsperiod

om femton minuter motsvarar en fjärdedel

av grundbeloppet.

Avgiften får sättas ned så att den inte

överstiger den grundavgift som skulle ha

bestämts om allmän rättshjälp beviljats.

Rådgivning ges av advokat eller

biträdande jurist på advokatbyrå. Den

som meddelar rådgivningen har rätt att

sätta ned avgiften.

Ersättningen till den som har meddelat

rådgivning utgörs av

rådgivningsavgiften. Om avgiften har

satts ned utgår ersättning för

mellanskillnaden av allmänna medel till

den som har meddelat rådgivningen. Denne

har också rätt till ersättning för

kostnader för tolk och för översättning

som uppdraget har krävt.

Om allmän rättshjälp beviljas efter

rådgivning skall kostnaden för

rådgivningen anses som en kostnad för

den allmänna rättshjälpen. Erläggande av

rådgivningsavgift skall anses som en

betalning på grundavgiften.

Rättshjälpsformen rådgivning har kommit

att utnyttjas i allt mindre omfattning.

Budgetåret 1993/94 uppgick antalet

rådgivningsärenden vid de allmänna

advokatbyråerna till 1 987 jämfört med

ca 25 000 budgetåret 1973/74. Det totala

antalet rådgivningar har uppskattats

till drygt 3 000. Till detta torde komma

de ärenden där rådgivning övergår i ett

rättshjälpsärende och därför inte

redovisas särskilt.

Regeringen föreslår i propositionen att

rättshjälp skall föregås av minst en

timmes rådgivning. Om rådgivning är

uppenbart obehövlig eller om det finns

särskilda skäl skall rättshjälp dock

kunna beviljas även om rådgivning inte

har skett.

Rådgivning enligt rättshjälpslagen

skall kunna ges i alla rättsliga

angelägenheter och kunna pågå i två

timmar. Vid behov skall rådgivningen

kunna delas upp på två tillfällen.

Avgiften för en timmes rådgivning

skall, liksom nu, i princip motsvara den

timkostnadsnorm som gäller för

ersättning till rättshjälpsbiträden. För

dem som har det sämst ställt skall

avgiften liksom nu kunna sättas ned till

hälften.

Om rådgivning ges i mer än en timme

skall avgiften för den överskjutande

tiden avräknas från den minimiavgift som

enligt regeringens förslag skall betalas

i rättshjälpsavgift.

Sveriges advokatsamfund har i sitt

remissvar anfört att hela

rådgivningsavgiften bör kunna avräknas

från rättshjälpsavgiften. Enligt

regeringens mening är detta emellertid

inte lämpligt. Tvärtom menar regeringen

att det skulle kunna motverka de

intentioner som ligger bakom lösningen

med en mer eller mindre obligatorisk

rådgivning. Avgiften för dcn inledande

rådgivningen kan enligt regeringen i

stället ses som en första grundavgift,

lika för alla utom för dem som har det

sämst ekonomiskt ställt.

I motion Ju5 (mp) förordas att

rådgivning enligt rättshjälpslagen skall

kunna pågå i upp till tre timmar och att

hela kostnaden för rådgivningen skall

kunna avräknas om rättshjälp beviljas.

Utskottet instämmer i regeringens

bedömning av hur rådgivningsinstitutet

bör utformas. Utskottet tillstyrker

således regeringens förslag i denna del

och avstyrker ifrågavarande yrkande i

motion Ju5.

Förutsättningar för rättshjälp

Inkomstgränsen för rätt till rättshjälp

Rätten till allmän rättshjälp har

alltsedan rättshjälpslagens tillkomst

begränsats av att den rättssökandes

inkomst inte får överstiga ett visst

belopp. Fram till den 1 maj 1993 var

inkomstgränsen knuten till basbeloppet

enligt lagen (1962:381) om allmän

försäkring. Den som hade en beräknad

årsinkomst som översteg åtta gånger

basbeloppet kunde då inte komma i fråga

för rättshjälp. I samband med 1983 års

ändringar i rättshjälpslagen upphävdes

kopplingen till basbeloppet bland annat

av besparingsskäl, och inkomstgränsen

bestämdes till ett fast belopp, 110 000

kr. Det förutsattes att inkomstgränsen i

stället skulle omprövas allteftersom

förändringar i penningvärdet motiverade

det. En sådan omprövning skedde dock

först genom 1988 års rättshjälpsreform.

Då höjdes inkomstgränsen från 110 000 kr

till sju basbelopp (prop. 1987/88:73,

JuU21, rskr. 193). Basbeloppsregeln

innebär för år 1996 en inkomstgräns på

249 000 kr.

Regeringen föreslog våren 1992 (prop.

1991/92:159, JuU26, rskr. 307) att den

övre inkomstgränsen för rätt till

rättshjälp skulle sänkas från sju till

fyra basbelopp. Utskottet anförde i sitt

betänkande (s. 9) bl.a. att ett

genomförande av förslaget kunde komma

att medföra en återgång till den ordning

som gällde på den fria rättegångens tid,

nämligen att enbart de ekonomiskt sämst

ställda och de som har en god ekonomi

kan ta till vara sina rättsliga

intressen. Flertalet vanliga

inkomsttagare för vilka ett rättsligt

förfarande innebär avsevärda ekonomiska

påfrestningar kunde enligt utskottet

komma att helt utestängas från allmän

rättshjälp. Mot den angivna bakgrunden

var utskottet inte berett att tillstyrka

förslaget i propositionen. Utskottet

konstaterade också att det krävdes

besparingar och effektiviseringar inom

rättshjälpsområdet, och i detta syfte

borde ärendet återgå till regeringen för

förnyade överväganden. Riksdagen följde

utskottet.

I det ärende som blev resultatet av de

förnyade övervägandena från regeringens

sida (prop. 1992/93:109, JuU12, rskr.

104) beslutade riksdagen om besparingar

på rättshjälpen i form av höjda avgifter

för de rättssökande och utvidgad

återbetalningsskyldighet för tilltalade

i brottmål. Inkomstgränsen för rätt till

rättshjälp ändrades således inte.

Enligt vad som anges i propositionen

framgår av uppgifter från Statistiska

centralbyrån, SCB, att ca 620 000

personer i Sverige år 1993 hade en

inkomst på 250 000 kr eller mer. Detta

antal motsvarar ca 7 % av befolkningen.

Den genomsnittliga löneökningen under

åren 1993 till 1996 beräknas enligt

regeringens finansplan uppgå till 12,7

%. Grovt räknat skulle därmed enligt vad

som anförs i propositionen ytterligare

ca 200 000 personer eller 2 % av

befolkningen hamna över gränsen. I

praktiken innebär det att över 90 % av

Sveriges befolkning kan få rättshjälp. I

själva verket torde denna andel enligt

propositionen vara ännu större eftersom

eventuell försörjningsbörda inte har

beaktats.

Rättshjälpsutredningen anser att

inkomstgränsen bör sänkas till 200 000

kr. Med denna gräns skulle enligt

ovanstående beräkningsunderlag ca 80 %

av befolkningen vara berättigade till

rättshjälp.

Flertalet remissinstanser tillstyrker

förslaget eller lämnar det utan erinran.

Konsumentverket anser dock att gränsen

är för snäv. Sveriges advokatsamfund

liksom JUSEK menar att en stor grupp

ställs utan möjlighet till juridiskt

biträde om förslaget genomförs.

Regeringen framhåller att målet för

rättshjälpen bör vara att ge bistånd

till den som inte annars skulle ha

möjlighet att ta till vara sina

rättsliga intressen. Staten bör däremot

inte bidra till kostnader som en

rättssökande själv har ekonomisk förmåga

att stå för.

Regeringen delar den uppfattning

justitieutskottet redovisade i 1992 års

lagstiftningsärende, att inkomstgränsen

inte får sättas så lågt att de flesta

utestängs från möjligheten till

rättshjälp. En mindre sänkning av

gränsen kan dock enligt regeringen göras

utan att det får sådana allvarliga

konsekvenser. Samtidigt poängterar

regeringen att gränsen inte får sättas

så lågt att rättshjälpen bara kommer att

beröra de allra sämst ställda. En

etergång till vad som gällde på den fria

rättegångens tid är enligt regeringen

inte aktuell.

Enligt regeringens mening är det

rimligt att som utredningen föreslår

anknyta till bestämmelserna om den s.k.

skiktgränsen eller brytpunkten, dvs. den

inkomstgräns där en skattskyldig skall

betala statlig inkomstskatt. De som har

inkomster som överstiger brytpunkten

anses ha förmåga att betala s.k.

värnskatt. Dessa personer bör enligt

regeringens mening också ha förmåga att

stå för sina egna rättsliga kostnader

utan bidrag från staten. För att undvika

att lagen skulle komma att behöva

justeras alltför snart anser regeringen

att gränsen bör sättas strax över

brytpunkten.

Om gränsen sätts strax över brytpunkten

eller vid 210 000 kr skulle, med de

beräkningsmetoder som redovisats ovan,

enligt regeringen fortfarande över 80 %

av befolkningen ha möjlighet att erhålla

rättshjälp. Regeringen påpekar särskilt

att det vid denna beräkning inte har

tagits någon hänsyn till

försörjningsbördan, vilket innebär att

ännu fler hamnar inom det område där

rättshjälp kan ges.

Utredningen har föreslagit att de

gränsvärden som anges i lagen skall

uttryckas i siffror. De flesta av

remissinstanserna har inte haft några

invändningar mot en sådan ordning. Några

av remissinstanserna är dock kritiska

till förslaget och anser att

anknytningen till basbeloppet bör

bibehållas så att lagen inte behöver

justeras för att penningvärdet

förändras.

Regeringen framhåller att fördelen med

att gränserna anges i basbelopp

naturligtvis är just den att lagen inte

behöver justeras för att penningvärdet

förändras. Frågan är emellertid om denna

fördel uppväger de angivna nackdelarna.

Det är enligt regeringen inte heller

givet att gränserna alltid bör följa

penningvärdets förändringar.

Regeringen delar utredningens

uppfattning att bestämmelserna blir mer

lättillgängliga om lagens gränsvärden

uttrycks i siffror i stället för ett

visst antal basbelopp eller en viss

andel av basbeloppet. Inkomstgränsen bör

enligt regeringen alltså anges i

siffror. Regeringen framhåller att det

självfallet måste bevakas att beloppet

justeras om penningvärdets förändringar

eller andra faktorer ger skäl till

detta. Det är, anför regeringen, inte

givet att en sådan justering måste ske

varje år.

I motion Ju6 (kd) förordas att det inte

skall finnas något inkomsttak för rätten

till rättshjälp. I motion Ju7 (v) yrkas

att inkomstgränsen för rätt till

rättshjälp alltjämt bör vara sju

basbelopp. Enligt vad som anförs i den

sistnämnda motionen innebär regeringens

förslag att en alltför stor grupp skulle

komma att stå utanför

rättshjälpssystemet.

Utskottet erinrar om att rätten till

rättshjälp alltsedan rättshjälpslagens

tillkomst har begränsats av att den

rättssökandes inkomst inte får överstiga

ett visst belopp. Denna inskränkning

kommer sig av att rättshjälpen är avsedd

att ge rättsligt bistånd till den som

annars inte skulle ha möjlighet att ta

tillvara sina rättsliga intressen.

Staten skall med andra ord inte bidra

till kostnader som den rättssökande

själv har ekonomisk förmåga att svara

för. Utskottet anser inte att det finns

skäl att frångå denna ordning.

Utskottet konstaterar vidare att

regeringens förslag till inkomsttak för

rätt till rättshjälp innebär att den

stora majoriteten av befolkningen

alltjämt kommer att vara berättigad till

rättshjälp. Endast en mindre krets, som

får anses ha förmåga att själv stå för

sina rättsliga kostnader, kommer att stå

utanför systemet. Med hänsyn härtill och

till vad utskottet tidigare anfört om

att statens kostnader för rättshjälpen

måste minska är det inkomsttak som

regeringen föreslår enligt utskottets

mening väl avvägt. Inte heller har

utskottet något att erinra mot att den

stränga bindningen till basbeloppet tas

bort.

Utskottet tillstyrker med det anförda

regeringens förslag i denna del och

avstyrker motionerna Ju6 och Ju7 såvitt

här är i fråga.

Behov av biträde

Allmänt om behov av biträde

Rättshjälp skall enligt 6 § i den nu

gällande rättshjälpslagen beviljas om

den rättssökande har behov av sådant

rättsligt bistånd. Behovet skall bedömas

med utgångspunkt i hans eller hennes

behov av någon eller några av de

förmåner som anges i 9, 9 a eller 10 §§.

De förmåner som finns angivna i dessa

bestämmelser är bl.a. biträde och bidrag

till kostnader för bevisning och

utredning. I de allra flesta fall är den

rättssökandes behov av biträde det

avgörande skälet till att rättshjälp

beviljas.

Utredningen föreslår att rättshjälp

bara skall beviljas om den rättssökande

har behov av biträde.

En majoritet av remissinstanserna

tillstyrker utredningens förslag eller

lämnar det utan erinran.

Regeringen anför att behovet av

rättshjälp naturligtvis är störst i

sådana fall där det kan uppstå några mer

betydande kostnader, nämligen när det

behövs biträdeshjälp. Denna förmån är

den viktigaste och mest kostsamma

förmånen. Den nuvarande regleringen -

som innebär att rättshjälp beviljas om

den rättssökande har behov av någon av

de förmåner som räknas upp i

rättshjälpslagen - är mot denna bakgrund

inte tillfredsställande. Den naturliga

ordningen är enligt regeringen i stället

att, i enlighet med utredningens

förslag, fokusera på den rättssökandes

behov av juridiskt biträde och låta

detta behov avgöra om rättshjälp skall

beviljas eller inte.

Regeringen föreslår därför att

rättshjälp bara skall beviljas om den

rättssökande har behov av biträde. Den

som har mycket små ekonomiska resurser

och därmed kan ha behov av bidrag även

till andra, mindre, kostnader bör enligt

regeringen få sådan hjälp oberoende av

om rättshjälp beviljas eller inte.

Regeringen lägger i propositionen fram

förslag om särskilda regler i detta

hänseende, jfr 7 § i förslaget till ny

rättshjälpslag.

Den föreslagna ändringen är enligt

regeringen också naturlig och nödvändig

mot bakgrund av det nya avgiftssystem

som föreslås i propositionen.

Rättshjälpsavgiften skall enligt det

förslaget beräknas som en viss

procentuell andel av

biträdeskostnaderna. Med ett sådant

avgiftssystem kan nuvarande ordning för

behovsprövning inte behållas bl.a.

därför att det skulle medföra en

väsentlig ökning av kostnaderna för

rättshjälpen. Det skulle enligt

regeringen nämligen ofta vara lönsamt

att få rättshjälp då staten alltid

skulle bidra till vissa av kostnaderna.

Som exempel nämner regeringen att en

relativt välbärgad rättssökande som

klart skulle kunna bära en mindre

kostnad för t.ex. ansökningsavgift och

ersättning till ett par vittnen skulle

kunna få dessa kostnader betalda av

staten.

Regeringen framhåller i sammanhanget

att rättshjälp inte skall beviljas om

behovet av biträde kan tillgodoses på

annat sätt, t.ex. genom det rättsskydd

som ges genom fackliga organisationer

eller när intresseorganisationer bistår

sina medlemmar.

Om den rättssökande själv kan ta till

vara sina intressen kan han eller hon

enligt regeringens uppfattning inte

anses ha behov av biträde.

När det gäller frågan om den

rättssökande själv har förmåga att föra

sin talan skall enligt regeringen

ärendets svårighetsgrad ställas mot den

rättssökandes personliga

kvalifikationer. Av betydelse är, anser

regeringen, bl.a. den rättssökandes

fysiska och psykiska tillstånd. Enbart

språksvårigheter bör inte medföra att

den rättssökande har behov av biträde. I

första hand skall enligt regeringen

möjligheten till tolkning utnyttjas.

Behov av biträde i förvaltningsmål

Regeringen framhåller att behovet av

biträde i hög grad är beroende av vilken

domstol - allmän domstol eller allmän

förvaltningsdomstol - som skall

handlägga ärendet.

Förvaltningsdomstolarnas materiella

processledning och utredningsansvar

enligt förvaltningsprocesslagen gör

enligt regeringen att biträdesbehovet i

dessa domstolar inte är detsamma som i

mål vid allmän domstol.

Frågan om en utvidgning av

möjligheterna till rättshjälp i mål vid

förvaltningsdomstolarna har behandlats

vid ett flertal tillfällen sedan

rättshjälpslagens tillkomst. Senast togs

frågan upp i samband med att

justitieutskottet behandlade regeringens

proposition om tvåpartsprocess m.m. i de

allmänna förvaltningsdomstolarna (prop.

1995/96:22, JuU7, rskr. 55 och 56).

Utskottet avslog en motion i ärendet med

hänvisning till förvaltningsdomstolarnas

utredningsskyldighet enligt 8 §

förvaltningsprocesslagen, och utskottet

pekade särskilt på att denna skyldighet

inte påverkas av reformen om

tvåpartsprocess. Utskottet ansåg dock

att frågan om domstolens

utredningsansvar är så betydelsefull att

den borde ägnas särskild uppmärksamhet

vid den utvärdering av reformen som

skall ske. Resultatet härav borde enligt

utskottets mening tas till vara i de

fortsatta överväganden rörande

förvaltningsprocessen som alltjämt pågår

i regeringskansliet till följd av

Domstolsutredningens förslag (se SOU

1991:106).

I den lagrådsremiss som föregick den nu

aktuella propositionen framhölls, något

som också påpekats av några

remissinstanser, att det dock kan finnas

behov av juridiskt biträde i vissa mål i

allmän förvaltningsdomstol. I remissen

nämndes att sådant behov t.ex. kan

finnas i vissa socialförsäkringsmål och

andra mål som rör funktionshindrade

personer och att det t.ex. kan finnas

anledning att bevilja rättshjälp om en

förvaltningsmyndighet överklagar ett

beslut som har ändrats till den

rättssökandes fördel.

Enligt Lagrådet är vad som anfördes i

lagrådsremissen härom inte tillräckligt

fullständigt eller klarläggande.

Lagrådet pekar på ett flertal faktorer

som kan påverka behovet av biträde i

förvaltningsprocessen.

Lagrådet erinrar först om den sedan en

längre tid pågående utvecklingen mot att

olika frågor med större eller mindre

rättslig anknytning inom

förvaltningsområdet förs över till

avgörande av förvaltningsdomstol, något

som ytterligare utökat

förvaltningsdomstolarnas rika flora av

måltyper. Lagrådet nämner vidare EG:s

omfattande och komplexa regelverk som

blivit att beakta i inte minst

förvaltningsrättskipningen. En

konsekvens av att Europarättsliga

principer får genomslag i vårt land är

för övrigt enligt Lagrådet att

handläggningen i förvaltningsmål allt

oftare torde få inslag av muntlighet med

partsnärvaro. Det etappvis införda

systemet med krav på prövningstillstånd

i kammarrätt i flertalet mål förtjänar

enligt Lagrådet också att nämnas. De

förenklingar som därigenom uppnås vid

handläggningen bör enligt Lagrådet om

möjligt ge utrymme för kvalitativt

högtstående rättskipning i de mål som

tas upp till fullständig sakprövning;

självfallet bör enligt Lagrådet därvid

förbättrad biträdeshjälp i de mer

komplicerade målen ses som en positiv

faktor. Lagrådet anser också att det

torde stå rätt klart att följden av

införandet av tvåpartsprocessen blir att

domstolarnas handläggning mer än

tidigare blir präglad av

förhandlingsprincipen och mindre av

officialprincipen.

Mot bakgrund av bl.a. dessa

förändringar och tendenser inom

förvaltningsprocessen ligger det enligt

Lagrådets bedömning närmast till hands

att utgå från att behoven av rättsligt

biträde i förvaltningsmål kommer att bli

i varje fall något större än vad som

återspeglas i hittillsvarande starkt

återhållsamma praxis. Ett ökat

biträdesbehov lär enligt Lagrådet

framför allt göra sig gällande för

sådana angelägenheter där de faktiska

omständigheterna är svåröverskådliga och

de rättsliga frågeställningarna okända

eller svårbedömbara för de rättssökande.

Lagrådet framför vidare bl.a. att den

anknytning till funktionshinder som

gjordes i lagrådsremissen inte är

särskilt meningsfull i förevarande

sammanhang eftersom den inte ger någon

vägledning för biträdesbehovet. Enligt

Lagrådets mening är det att föredra att

den rättsliga angelägenhetens art,

omfattning och betydelse betonas såsom

det grundläggande när biträdesbehovet

skall prövas.

Regeringen konstaterar i denna del att

de förändringar som under senare år

skett på förvaltningsprocessens område

inte har minskat

förvaltningsdomstolarnas

utredningsskyldighet. Enligt regeringens

mening kan det därför inte sägas att

biträdesbehovet generellt skulle ha ökat

i mål vid förvaltningsdomstol. Däremot,

anför regeringen vidare, kan vissa av de

förändringar som sker i de materiella

reglerna på förvaltningsrättens område i

övrigt i undantagsfall medföra att

behovet av biträde på sikt kan tänkas

bli något större än hitintills. Några

mer dramatiska förändringar kan dock

enligt regeringen inte förutses. Den

måltyp som åsyftades i lagrådsremissen -

mål där den rättssökande på grund av ett

funktionshinder har svårt att själv föra

sin talan i mål som avser frågor som har

sin grund i funktionshindret, t.ex.

beviljande av assistansersättning

(personlig assistent) - kan enligt

regeringens mening tjäna som ett

exempel. Regeringen anför att den

rättsliga angelägenhetens art,

omfattning och betydelse för den

enskilde som Lagrådet anför självfallet

alltid skall vägas in. För att

rättshjälp skall beviljas bör enligt

regeringen, som också framhölls i

lagrådsremissen, krävas att målet avser

en fråga som är av väsentlig betydelse

för den enskilde.

Regeringen konstaterar att Lagrådet tar

upp ett flertal faktorer som kan påverka

behovet av biträde i

förvaltningsprocessen. Dessa faktorer

bör enligt regeringen självfallet vägas

in i det enskilda fallet och

undantagsvis kunna medföra att

rättshjälp skall beviljas. Att vi som

medlemmar i Europeiska unionen numera

måste beakta det EG-rättsliga

regelverket innebär dock enligt

regeringen inte att behovet av biträde

ökar. Det faktum att alltfler

ärendetyper skall hanteras av

förvaltningsdomstolar och att många

måltyper flyttats ned från kammarrätt

till länsrätt medför enligt regeringens

mening inte att behovet av biträdeshjälp

kan sägas ha ökat generellt. Inte heller

det faktum att handläggningen får ett

ökat inslag av muntlighet med

partsnärvaro anser regeringen i sig

medför att behovet av biträde ökar.

Regeringen anför att många enskilda

snarare anser att det underlättar om

handläggningen är muntlig i stället för

att de skall utveckla sin talan

skriftligen. Att processen numera är en

tvåpartsprocess innebär enligt

regeringens mening inte att

förvaltningsdomstolarnas

utredningsskyldighet minskar och att

behovet av rättshjälp därmed generellt

sett skulle öka.

Regeringen anför vidare att det som

regel liksom i dag får anses att behov

av biträde finns i mål om verkställighet

av domar och beslut om vårdnad och

umgänge. I vissa mål angående åtgärder

som är av mer ingripande karaktär för

den enskilde täcks biträdesbehovet

enligt regeringen däremot av reglerna om

offentligt biträde. I övrigt anför

regeringen att den är beredd att

instämma i Lagrådets synpunkter om

svårigheterna att på förhand urskilja

några speciella målgrupper som bör kunna

komma i fråga eller uteslutas från

rättshjälp på förvaltningsprocessens

område.

Regeringen anser att det som regel inte

finns behov av biträde i ärenden som

handläggs av Allmänna

reklamationsnämnden eller av

Patientskadenämnden.

Regeringen konstaterar att rättshjälp i

vissa fall skall kunna ges till en

målsägande som inte uppfyller

förutsättningarna för att få

målsägandebiträde. Eftersom åklagaren är

skyldig att bistå målsäganden med

enskilda anspråk i brottmålsprocessen

torde det dock enligt regeringen mera

sällan finnas behov av rättshjälp till

en målsägande. Behovet av juridiskt

biträde för den som är tilltalad eller i

övrigt misstänkt i brottmål tillgodoses

genom reglerna om offentlig försvarare.

I motion So425 (fp) krävs att

rättshjälp skall kunna beviljas i större

utsträckning än i dag i förvaltningsmål.

I motion Ju810 (s) efterfrågas ökade

möjligheter till rättshjälp för

funktionshindrade i förvaltningsmål.

Motionärerna bakom motion Ju7 (v)

konstaterar att Lagrådet anser att den

rättsliga angelägenhetens art,

omfattning och betydelse bör betonas

såsom det grundläggande när

biträdesbehovet skall prövas och de

begär att regeringen skall återkomma med

ett lagförslag där detta framgår.

Utskottet vill först erinra om att det

i många mål- och ärendetyper som skall

avgöras av förvaltningsdomstol finns

möjlighet att förordna ett offentligt

biträde som betalas av allmänna medel.

Det gäller bl.a. i frågor om tvångsvård

och omhändertagande, omsorg om psykiskt

utvecklingsstörda och utlänningars,

t.ex. asylsökandes, vistelse i landet. I

propositionen föreslås inga materiella

ändringar av lagstiftningen i denna del.

När det gäller frågan om i vilken

utsträckning rättshjälpsbiträde bör

kunna förordnas i förvaltningsmål vill

utskottet framhålla att den

utredningsskyldighet och materiella

processledning som

förvaltningsdomstolarna är ålagda enligt

förvaltningsprocesslagen generellt sett

medför att behovet av biträde inte är

lika stort i förvaltningsdomstol som i

allmän domstol. Den ordning som

regeringen nu föreslår får enligt

utskottets mening sägas erbjuda

tillräckliga möjligheter att förordna

rättshjälpsbiträde i förvaltningsmål.

Detta ställningstagande påverkas inte av

den reformering av förvaltningsprocessen

som nyligen har ägt rum eller - såvitt

nu kan bedömas - de förändringar som kan

förutses med anledning av det EG-

rättsliga regelverkets ökande betydelse

m.m. Utskottet kan således inte ställa

sig bakom vare sig det allmänt hållna

kravet i motion So425 om att rättshjälp

skall kunna beviljas i större

utsträckning i förvaltningsmål eller vad

som anförs i motion Ju810 om utökade

möjligheter till rättshjälp för

funktionshindrade. Utskottet tillstyrker

regeringens förslag i denna del och

avstyrker motionerna såvitt här är i

fråga.

Utskottet anser vidare i likhet med

regeringen att den rättsliga

angelägenhetens art, omfattning och

betydelse självfallet alltid skall vägas

in när behovet av biträde i

förvaltningsmål eller andra mål prövas.

Det är just sådana faktorer som

generellt sett avgör om behov av biträde

föreligger. En annan sak är, som

utskottet nyss anfört, att behovet av

biträde inte är lika stort i

förvaltningsdomstol som i allmän

domstol. En lagreglering av det slag som

föreslås i motion Ju7 behövs inte och

motionen avstyrks i denna del.

Behov av biträde i tvistemål om mindre

värden

I rättegångsbalken finns särskilda

regler för tvistemål om mindre värden

som skall tillämpas för det fall det är

uppenbart att tvisteföremålets värde

inte överstiger ett halvt basbelopp. I

dessa mål gäller särskilda bestämmelser

om bl.a. rättens sammansättning,

ersättning för rättegångskostnader och

prövning i högre instans.

I 20 § andra stycket i den nu gällande

rättshjälpslagen stadgas att biträde i

tvistemål om mindre värden får förordnas

endast om det föreligger särskilda skäl

med hänsyn till sökandens personliga

förhållanden eller sakens beskaffenhet.

Regeringen anför i propositionen att

det i tvistemål om mindre värden sällan

finns något biträdesbehov. Som en

konsekvens av att biträdesbehovet skall

vara avgörande för om rättshjälp skall

beviljas eller inte föreslår regeringen

att det också i fortsättningen skall

krävas särskilda skäl för att rättshjälp

skall beviljas i dessa mål. En

bestämmelse härom bör enligt regeringen

införas i den nya 11 § 4

rättshjälpslagen.

I motion Ju5 (mp) föreslås en ordning

som innebär att värdegränsen för

tvistemål om mindre värden höjs till ett

basbelopp och att rättshjälp normalt

inte skall beviljas i dessa mål. I

övriga mål skall enligt motionärerna

göras en noggrann intresseprövning.

Utskottet, som inte anser att det finns

skäl att nu överväga en ändring av

bestämmelserna om tvistemål om mindre

värden, instämmer i regeringens

bedömning av biträdesbehovet i dessa

mål. Utskottet tillstyrker det aktuella

lagförslaget och avstyrker bifall till

motion Ju5 i denna del.

Rimlighetsprövning

I 8 § första stycket 13 i den nu

gällande rättshjälpslagen stadgas att

allmän rättshjälp inte får beviljas den

som inte har ett befogat intresse av att

få sin sak behandlad.

Av förarbetena till rättshjälpslagen

framgår bl.a. (prop. 1972:4 s. 93) att

vad som skall beaktas vid bedömningen av

om det föreligger ett befogat intresse

enligt lagen är möjlighet till framgång,

möjlighet att realisera anspråket,

kostnadsaspekter i förhållande till det

omtvistades värde och angelägenhetens

art. Det understryks i förarbetena att

vad som anges där är typfall och att de

inte skall ses som en uttömmande

uppräkning. Frågan om det finns befogat

intresse skall alltid bedömas med hänsyn

till omständigheterna i det enskilda

fallet. I propositionen (s. 119 f)

redogörs närmare för uttalandena i

förarbetena och relevanta rättsfall.

Utredningen föreslår att en ny regel

införs som innebär att en prövning

alltid skall göras av om det är rimligt

att staten bidrar till kostnaderna i det

enskilda fallet.

De flesta remissinstanserna tillstyrker

utredningens förslag eller lämnar det

utan erinran. Malmö tingsrätt avstyrker

förslaget med hänvisning till att den

föreslagna lagtexten och motiven är

oklara och medför

tillämpningssvårigheter. Sveriges

advokatsamfund anser att det är

tillräckligt med en strängare

tillämpning av den nuvarande regeln om

befogat intresse.

Regeringen anför (s. 121) att

utgångspunkterna för en

rättshjälpsreform är att rättshjälpens

resurser skall sättas in där de bäst

behövs. För att detta syfte skall uppnås

bör enligt regeringen rättshjälp bara

ges när det är rimligt att staten bidrar

till kostnaderna. Regeringen anser inte

att den nuvarande regeln om befogat

intresse tillräcklig tar till vara

detta syfte.

Regeringen konstaterar att

Rättshjälpsutredningen funnit att den

nuvarande bestämmelsen om befogat

intresse inte tillämpas i någon större

utsträckning. Rättshjälp kan i dag

beviljas i fall där det inte är befogat

att det allmänna helt eller delvis skall

bekosta tvisten. Enligt regeringens

mening finns här ett klart reformbehov.

Den nuvarande regeln är enligt

regeringen för snävt formulerad och den

används heller inte i den utsträckning

som förutsattes vid rättshjälpslagens

tillkomst. Regeringen delar därför

utredningens uppfattning att den

nuvarande regeln bör ersättas av en

regel som innebär att en prövning skall

göras om det är rimligt att staten står

för kostnaderna.

Syftet är enligt regeringen att den nya

rimlighetsprövningen skall leda till att

ytterligare typer av fall utestängs från

rättshjälp. Det är enligt regeringen

t.ex. inte rimligt att rättshjälp ges i

angelägenheter som har samband med

större ekonomiska transaktioner som inte

kan sägas ha med den rättssökandes

vardagliga välfärd att göra.

Som exempel på fall där det inte är

rimligt att de begränsade allmänna

resurserna tas i anspråk nämner

regeringen tvister som rör förvärv m.m.

av lyxbetonade föremål, aktiespekulation

och skatteplanering. Givetvis måste

enligt regeringen en noggrann och

nyanserad bedömning göras, och givetvis

kan inte varje angelägenhet som rör

aktiespekulation eller skatteplanering

sägas vara sådan att det inte är rimligt

att det allmänna bidrar till tvisten. Om

den rättssökande påstår sig ha blivit

vilseledd eller om det förekommer andra

ömmande omständigheter torde enligt

regeringen i vissa fall bedömningen

kunna leda till att rättshjälp beviljas.

Här kan också nämnas att regeringen

anser att det, när tvisten rör sådan

hobbyverksamhet som enligt den nuvarande

rättshjälpslagen anses utgöra

näringsverksamhet, t.ex. hållande av

travhäst och avancerad fotografering,

inte finns tillräckliga skäl för att

staten skall bidra till kostnaderna.

Bestämmelsen bör enligt regeringen

införas i 8 § i den föreslagna

rättshjälpslagen och utformas så att

rättshjälp får beviljas endast om det

med hänsyn till angelägenhetens art och

betydelse, tvisteföremålets värde och

omständigheterna i övrigt är rimligt att

staten bidrar till kostnaderna. Därmed

kommer man också ifrån den nuvarande

tillämpningen där sådan verksamhet

ansetts vara näringsverksamhet. Se

vidare nedan i avsnittet om rättshjälp

för näringsidkare.

Lagrådet - som inte motsatt sig den

föreslagna regeln - har understrukit att

den rimlighetsbedömning som förutsätts

ofta måste bli grannlaga och bör ske med

försiktighet, i synnerhet om den skall

göras av den domstol som skall pröva

tvisten i sak. Lagrådet anser bl.a. att

det är tveksamt om den nya regeln, med

hänsyn till de förutsättningar för

rättshjälp som i övrigt föreslås, i

praktiken kommer att ge något väsentligt

ökat utrymme att avslå en

rättshjälpsansökan i förhållande till

den nuvarande regeln i 8 § första

stycket 13 rättshjälpslagen.

Regeringen delar bedömningen att

prövningen är grannlaga och bör ske med

försiktighet. Regeringen instämmer också

i bedömningen att förutsättningarna för

rättshjälp i övrigt påverkar det

praktiska tillämpningsområdet. I

förhållande till den bestämmelse om

befogat intresse som i dag finns i

rättshjälpslagen bör dock enligt

regeringens mening utrymmet att avslå en

rättshjälpsansökan bli väsentligt

större. Tillämpningsområdet för regeln

om befogat intresse begränsas enligt

regeringen huvudsakligen av att en

domstol måste avhålla sig från att göra

en förberedande sakprövning. Någon sådan

prövning anser regeringen inte att det

blir fråga om vid den rimlighetsprövning

som skall göras enligt den föreslagna

regeln. Visserligen är det fråga om en -

som Lagrådet i sitt yttrande betecknat

det - kvalitativ bedömning av ett

rättsanspråks karaktär i så måtto att en

bedömning skall göras med hänsyn till om

angelägenheten rör större ekonomiska

transaktioner, lyxbetonade föremål eller

förhållanden som ligger i gränstrakterna

kring det otillåtna. Men, anför

regeringen, det är inte fråga om att

bedöma bevisläget eller på annat sätt

förutspå utgången i målet.

Regeringen framhåller dock att det i

vissa fall är lämpligt att en annan

domare än den som prövar

rättshjälpsfrågan avgör själva tvisten.

Detta gäller självfallet främst i de

fall det är aktuellt att avslå en

ansökan om rättshjälp. Någon

lagreglering av denna fråga anser

regeringen inte vara nödvändig.

I motion Ju7 (v) anförs att den

nuvarande bestämmelsen om att rättshjälp

inte får beviljas den som inte har ett

befogat intresse av att få sin sak

prövad bör behållas. Motionärerna anser

att det är tveksamt om den föreslagna

nya regleringen kommer att ge något

väsentligt ökat utrymme att avslå en

rättshjälpsansökan.

Utskottet, som instämmer i regeringens

bedömning, tillstyrker propositionens

förslag i denna del och avstyrker motion

Ju7 såvitt här är i fråga.

Rättshjälp vid skuldsanering

Genom skuldsaneringslagen (1994:334),

som trädde i kraft den 1 juli 1994

(1993/94:123, LU26, rskr. 303), har

öppnats möjligheter för fysiska personer

att helt eller delvis befrias från

betalningsansvaret för sina skulder.

Genom en ändring som trädde i kraft den

1 september 1996 är lagen numera

tillämplig även på fysiska personer som

är näringsidkare, dock endast om det med

hänsyn till näringsverksamhetens ringa

omfattning och övriga omständigheter

finns särskilda skäl för skuldsanering.

Samtidigt med skuldsaneringslagen

infördes i 8 § första stycket 11

rättshjälpslagen en bestämmelse om att

rättshjälp inte får beviljas i

angelägenhet rörande skuldsanering

enligt skuldsaneringslagen.

Regeringen föreslår att bestämmelsen

oförändrad skall överföras till 10 §

första stycket 3 i den nya

rättshjälpslagen.

I motion Ju6 (kd) förordas att

rättshjälp skall kunna beviljas vid

skuldsanering.

Vid skuldsaneringslagens tillkomst

diskuterades frågan om rättshjälp borde

kunna beviljas i ärenden om

skuldsanering. I propositionen anförde

justitieministern att förslaget till

skuldsaneringslag genomgående bygger på

principen om gäldenärens egen aktiva

medverkan. De råd och anvisningar som

gäldenären kan vara i behov av för att

upprätta en ansökan om skuldsanering

m.m. ansåg justitieministern borde kunna

erhållas genom de kommunala instanser

som sysslar med budgetrådgivning och

liknande. Vidare framhölls i

propositionen att förslaget vilar på

förutsättningen att sökande gäldenär

erhåller vägledning av skriftligt

informationsmaterial, särskilt framtagna

ansökningsblanketter m.m. Till detta kom

enligt justitieministern att i första

hand kronofogdemyndigheten, men även

rätten om ett ärende når dit, har ett

allmänt ansvar för utredningen i ett

skuldsaneringsärende. Det anförda, i

förening med statsfinansiella skäl,

ledde fram till slutsatsen att det i

rättshjälpslagen uttryckligen borde

föreskrivas att allmän rättshjälp inte

får beviljas i skuldsaneringsärenden.

Lagutskottet erinrar i sitt yttrande om

justitieministerns ovan refererade

uttalande. Utskottet framhåller också

att det med anledning av en motion som

gällde frågan om bistånd till gäldenärer

vid skuldsanering (1993/94:LU26 s. 13)

anförde att det är uppenbart att vissa

gäldenärer kan behöva hjälp med en

ansökan om skuldsanering. Utskottet

pekade därvid på att kommunerna ålagts

att lämna skuldsatta personer råd och

anvisningar och att detta åliggande

torde omfatta råd och annat bistånd vid

en ansökan om skuldsanering. Även

kronofogden har, framhöll utskottet,

vissa skyldigheter när det gäller en

ansökan om skuldsanering. Sålunda bör

det av ett föreläggande om att avhjälpa

en brist i ansökan om skuldsanering

framgå i vilka avseenden som ansökan är

bristfällig och vad som erfordras av

gäldenären för att avhjälpa bristen.

Därtill kommer, anförde lagutskottet

vidare, den allmänna serviceskyldighet

som åligger kronofogdemyndigheterna

enligt 4 och 5 §§ förvaltningslagen

(1986:223). Denna serviceskyldighet

innefattar bl.a. en skyldighet att lämna

upplysningar, vägledning, råd och annan

sådan hjälp till enskilda i frågor som

rör myndighetens verksamhetsområde. Att

därutöver uttryckligen föreskriva i

skuldsaneringslagen att

kronofogdemyndigheten skall bistå

gäldenären kunde enligt utskottets

mening inte anses erforderligt. Med det

anförda avstyrkte utskottet bifall till

den aktuella motionen.

Lagutskottet anför i sitt yttrande att

det inte finns skäl att nu frångå dessa

ställningstaganden.

Utskottet instämmer i vad lagutskottet

anför och utskottet tillstyrker den

föreslagna bestämmelsen och avstyrker

bifall till motion Ju6 i här aktuell

del.

Rättshjälp i vissa familjerättsliga

angelägenheter

Inledning

Regeringen föreslår i propositionen ett

antal förändringar av rättshjälpen på

det familjerättsliga området.

En ny form av bistånd bör enligt

regeringen införas vid bodelning.

Biståndet innebär att ersättning till

bodelningsförrättare för högst fem

timmars arbete kan betalas av allmänna

medel. Rättshjälp med rättshjälpsbiträde

skall endast beviljas för klander av

bodelning.

I angelägenhet som rör underhåll till

barn skall enligt propositionen

rättshjälp ges endast när det finns

särskilda skäl. Sådana skäl kan enligt

förslaget t.ex. vara att det

underhållsstöd som lämnas av staten inte

är tillräckligt, att utländsk rätt skall

tillämpas eller att ärendet i övrigt rör

internationella förhållanden.

Regeringen föreslår vidare att

rättshjälp i angelägenheter som rör

äktenskapsskillnad skall ges endast när

det finns särskilda skäl. Utskottet

återkommer nedan närmare till denna del

av propositionen.

Rättshjälp vid äktenskapsskillnad

Rättshjälp i angelägenhet som rör

äktenskapsskillnad ges i dag oavsett om

det föreligger några särskilda

omständigheter eller inte. Även när

makarna är ense och gemensamt ansöker om

äktenskapsskillnad kan rättshjälp ges. I

sådana fall ersätts biträdet enligt en

särskild taxa som gäller för mål

angående äktenskapsskillnad efter

gemensam ansökan. I arbetskrävande mål

kan taxan frångås.

Enligt 31 b § i den nuvarande

rättshjälpslagen gäller särskilda

återbetalningsregler när rätten dömer

till äktenskapsskillnad efter gemensam

ansökan. Det finns inte skäl att här

närmare redogöra för dessa.

Statens kostnader för rättshjälp i

angelägenheter rörande

äktenskapsskillnad utgör ca 26 % av de

totala kostnaderna för den allmänna

rättshjälpen. Kostnaden för

angelägenheter som endast rör

äktenskapsskillnad efter gemensam

ansökan utgör ca 9 % av de totala

kostnaderna.

Reformarbetet på familjerättens område

har sedan många år tillbaka präglats av

strävanden att undvika tvister och

rättsliga processer i domstolar.

År 1990 fattade riksdagen beslut om vissa

ändringar i bl.a. föräldrabalkens regler

om vårdnad och umgänge (prop. 1990/91:8,

LU13, rskr. 53). Lagändringarna, som

trädde i kraft den 1 mars 1991, syftade

särskilt till att underlätta en

utveckling mot att föräldrarna i större

utsträckning skall ta ett gemensamt

ansvar för barnet och själva komma

överens om hur vårdnads- och

umgängesfrågor skall lösas. De nya

reglerna innebär att s.k.

samarbetssamtal i vårdnads- och

umgängesfrågor skall erbjudas föräldrar

i alla kommuner. Vidare kan domstolen i

ett mål om vårdnad och umgänge ta

initiativ till att samarbetssamtal

kommer till stånd. Även föräldrabalkens

regler om gemensam vårdnad ändrades.

Gemensam vårdnad skall numera komma i

fråga inte bara när föräldrarna är ense

om det utan också då ingen av dem

utesluter denna vårdnadsform. Ogifta

föräldrar kan få gemensam vårdnad genom

anmälan till socialnämnden i samband med

att faderskapet fastställs. Endast för

sådana fall då gemensam vårdnad inte är

aktuell, skall domstolen liksom tidigare

avgöra frågan vem av föräldrarna som

skall ha vårdnaden efter vad som är bäst

för barnet.

För närvarande övervägs vissa ändringar

i bestämmelserna om kommunernas

medverkan i vårdnadskonflikter.

Vårdnadstvistutredningen föreslår i

betänkandet (SOU 1995:79) Vårdnad,

boende, umgänge bl.a. olika åtgärder som

skall lyfta fram samarbetssamtalen och

markera att föräldrarna skall försöka

lösa sina tvister om barnen genom

samförståndslösningar innan rättsliga

åtgärder vidtas. Ett förslag är att

föräldrar som träffat avtal om vårdnad,

om vem av föräldrarna barnet skall bo

tillsammans med och om umgänge kan få

ett sådant skriftligt avtal godkänt av

socialnämnden. Vid prövningen av avtalet

skall barnets bästa och dess önskemål

beaktas. Ett fastställt avtal skall

gälla på samma sätt som ett

lagakraftvunnet domstolsavgörande.

Regeringen har ännu inte tagit ställning

till förslagen i utredningsbetänkandet.

Om förslagen genomförs kommer detta

enligt regeringen att underlätta för

föräldrarna att enas utan att domstol

behöver blandas in i vårdnadsfrågan.

Här kan också erinras om att riksdagen

den 23 oktober 1996 beslutat om ett nytt

samhällsstöd, kallat underhållsstöd, som

skall ersätta det nuvarande

bidragsförskottet (prop. 1995/96:208,

1996/97:SfU3, rskr. 21). Underhållsstöd

lämnas enligt 8 § lagen om

underhållsstöd med 1 173 kr per månad

till barn vars föräldrar inte bor

tillsammans. För det underhållsstöd som

lämnas till barnet är den förälder som

inte bor tillsammans med barnet

återbetalningsskyldig till staten enligt

en schabloniserad procentmetod.

Återbetalningsskyldigheten beräknas som

en viss procent av den

återbetalningsskyldige förälderns

inkomst. Vidare har införts en ny regel

i föräldrabalken som innebär att den

förälder som är återbetalningsskyldig

enligt reglerna om underhållsstöd skall

anses ha fullgjort sin

underhållsskyldighet intill det belopp

som lämnas i underhållsstöd till barnet.

Beslut om underhållsstöd och

återbetalningsskyldighet fattas av

allmän försäkringskassa och överklagas

till allmän förvaltningsdomstol. Den nya

regleringen träder i kraft den 1 januari

1997.

Av intresse i sammanhanget är också att

det, som nämnts ovan, i den nu aktuella

propositionen föreslås en ny form av

rättsligt bistånd i bodelnings-ärenden

och att rådgivningsinstitutet skall

utvidgas till att omfatta två timmars

juridisk rådgivning som kan delas upp på

två tillfällen.

Rättshjälpsutredningen föreslår att

rätten till rättshjälp vid

äktenskapsskillnad skall begränsas och

att rättshjälp i dessa mål skall

beviljas endast om det finns särskilda

skäl.

En majoritet av remissinstanserna

tillstyrker utredningens förslag eller

lämnar det väsentligen utan erinran.

Flera remissinstanser är dock kritiska.

Sveriges advokatsamfund menar att det är

angeläget att inblandade parter på ett

tidigt stadium får tillgång till

kvalificerat juridiskt bistånd så att de

får ett rättsligt underlag för de

bedömningar som skall göras.

Advokatsamfundet påpekar att de frågor

som aktualiseras är bodelning, vårdnad,

umgänge, underhåll till barn och make,

boenderätt och skatterättsliga frågor

samt att det är angeläget att nå en

helhetslösning. Eftersom vissa frågor är

beroende av hur man löser andra är det

enligt Advokatsamfundet uteslutet att

arbetet kan slutföras inom ramen för två

timmars rådgivning. Föreningen jurister

vid Sveriges allmänna advokatbyråer

menar att biträdesinsatserna inom ramen

för taxan är av konfliktlösande art och

att förslaget kommer att medverka till

att det blir fler tvister och därmed

större kostnader.

Regeringen anser att de ovan nämnda

genomförda och föreslagna förändringarna

på familjerättens område sammantaget bör

medföra att behovet av

rättshjälpsbiträde blir mindre i det

stora antal mål om äktenskapsskillnad

där någon egentlig tvist inte föreligger

och där förhållandena inte är mera kom-

plicerade. Behov av biträdeshjälp kan

enligt regeringen också minskas genom en

förbättrad information. Utredningen

föreslår att en klar och tydlig blankett

för ansökan om äktenskapsskillnad samt

skriftlig information bör tas fram.

Regeringen instämmer i att detta skulle

kunna underlätta för makarna att själva

kunna göra vissa av de bedömningar som i

dag görs av biträdet. Regeringen har

därför för avsikt att låta

Domstolsverket utarbeta blanketter och

skriftlig information. Det återstående

behovet av juridisk hjälp bör enligt

regeringen som regel kunna täckas genom

rådgivning under en eller två timmar.

Den avgift som makarna får betala för

rådgivningen kommer enligt regeringen

många gånger att bli lägre, eller i vart

fall inte större än vad de sammanlagt

får betala i dag genom bestämmelserna om

rättshjälpsavgift och om återbetalning.

Regeringens utgångspunkt är således att

rättshjälp normalt inte skall beviljas i

angelägenheter som gäller

äktenskapsskillnad. Det gäller framför

allt äktenskapsskillnader som inte är

tvistiga. Samtidigt finns det enligt

regeringen naturligtvis många

äktenskapsskillnader som är så

komplicerade att de inte kan klaras av

inom ramen för två timmars rådgivning.

Vissa äktenskapsskillnader kan också

kräva omfattande biträdesinsatser även

om de senare resulterar i en gemensam

ansökan. En äktenskapsskillnad kan också

vara komplicerad därför att den

innehåller internationella inslag. Bland

annat för sådana fall bör enligt

regeringen rättshjälp kunna beviljas.

Regeringen delar således utredningens

slutsats att rättshjälp normalt inte bör

lämnas i mindre komplicerade mål och

framför allt inte i dem som inte är

tvistiga. Regeringen delar också

utredningens uppfattning att det inte är

lämpligt att inskränka möjligheten till

rättshjälp endast i de mål där parterna

gemensamt ansöker om äktenskapsskillnad,

bl.a. eftersom det inte alltid är klart

i början av ett ärende att en gemensam

ansökan kommer att ges in. Dessutom är

det enligt regeringen också en fördel om

makarna ger in en ansökan tillsammans

efter att ha enats om vårdnad, underhåll

osv. Regeringen framhåller att det av

hänsyn såväl till samhällsekonomiska

aspekter i allmänhet som till

rättshjälpskostnaderna är positivt om

antalet tvister hålls på en låg nivå. Om

rättshjälp endast skulle ges när den ena

maken ansöker om äktenskapsskillnad,

skulle det enligt regeringen kunna

missgynna dem som lyckas komma överens

och gemensamt ansöker om

äktenskapsskillnad.

Enligt regeringens mening bör

avgränsningen i stället göras så att det

skall krävas särskilda skäl för att få

rättshjälp i angelägenheter som gäller

äktenskapsskillnad. Om förhållandena är

sådana att saken inte kan lösas med en

biträdesinsats som i dag motsvaras av

taxan vid äktenskapsskillnad efter

gemensam ansökan, anser regeringen att

rättshjälp ofta bör kunna beviljas. Om

målet är tvistigt bör enligt regeringen

också som regel särskilda skäl anses

föreligga.

Regeringen konstaterar i denna del

avslutningsvis att det naturligtvis

finns en viss risk för att en

begränsning av möjligheterna till

rättshjälp medför ett visst merarbete

för domstolarna. Enligt regeringens

bedömning medför en klar och tydlig

information att detta arbete inte

behöver bli av någon större omfattning.

Även om domstolarna alltså bör lämna

viss information bör det som regel vara

tillräckligt med en begränsad insats. Om

behovet är så stort att en mer

omfattande informations- och

rådgivningsinsats utöver en eller två

timmars rådgivning krävs finns det

enligt regeringen som regel skäl att

bevilja rättshjälp.

I motion Ju7 (v) anförs att

möjligheterna till rättshjälp vid

äktenskapsskillnad inte bör inskränkas.

Motionärerna anser att det är angeläget

att parterna på ett tidigt stadium under

en äktenskapsskillnad får juridiskt

bistånd med att lösa de olika frågor som

kan uppkomma.

Lagutskottet anför inledningsvis i

denna del av i sitt yttrande att

eftersom de kostnader som kan relateras

till mål och ärenden om

äktenskapsskillnad och därmed

sammanhängande frågor utgör en så stor

del av de totala kostnaderna för

rättshjälp, är det ofrånkomligt att de

önskvärda besparingarna leder till vissa

begränsningar i möjligheterna till

allmän rättshjälp i dessa ärenden. En

rimlig utgångspunkt måste därvid, enligt

lagutskottets mening, vara att en

avgränsning kommer till stånd på det

sätt som föreslås i propositionen så att

rättshjälp inte beviljas i ärenden där

någon egentlig tvist inte föreligger och

där förhållandena inte är särskilt

komplicerade. I sådana ärenden där

rättsordningen tillhandahåller en viss

ordning för att lösa konflikter i syfte

att undvika processer bör enligt

lagutskottet utgångspunkten dessutom

vara att rättshjälp inte bör komma i

fråga förrän den anvisade ordningen för

konfliktlösning i vart fall prövats. I

sådana ärenden som det nu är fråga om

torde, enligt lagutskottets mening,

behovet av juridisk hjälp kunna

tillgodoses genom rådgivning av en

advokat eller biträdande jurist på en

advokatbyrå som enligt förslaget får

pågå upp till två timmar. Lagutskottet

framhåller också att regeringen, enligt

vad som uppges i propositionen, har för

avsikt att låta Domstolsverket utarbeta

klara och tydliga blanketter och

skriftlig information i syfte att

underlätta för parterna att själva kunna

göra vissa bedömningar inför en

äktenskapsskillnad.

Lagutskottet konstaterar vidare att

rättsutvecklingen på familjerättens

område gått och alltjämt fortgår i en

sådan riktning att behovet av

biträdeshjälp generellt sett blir

mindre. Utskottet understryker att det

framlagda förslaget till ny

rättshjälpslag på intet sätt hindrar att

rättshjälp beviljas i sådana fall där

det kan anses befogat. Vidare pekar

utskottet på att det i propositionen

anförs att det som regel finns skäl att

bevilja rättshjälp om

informationsbehovet i ett ärende är så

stort att det behövs en mer omfattande

informations- och rådgivningsinsats

utöver en eller två timmars rådgivning.

Med hänvisning bl.a. härtill förordar

lagutskottet i sitt yttrande att

propositionen i nu behandlad del

tillstyrks och att motionen avstyrks.

Utskottet delar för sin del regeringens

och lagutskottets bedömning. Utskottet

tillstyrker således regeringens förslag

i denna del och avstyrker motion Ju7

såvitt här är i fråga.

Rättshjälp för näringsidkare

Enligt 8 § första stycket 3 i den nu

gällande rättshjälpslagen får rättshjälp

inte beviljas den som är eller har varit

näringsidkare i en angelägenhet som

uppkommit i hans näringsverksamhet, om

det inte finns skäl för rättshjälp med

hänsyn till verksamhetens art och

begränsade omfattning, hans ekonomiska

och personliga förhållanden och

omständigheterna i övrigt.

Rättshjälpsutredningen föreslår att

näringsidkare aldrig skall beviljas

rättshjläp i angelägenhet som rör

näringsverksamheten. Utredningen

hänvisar bl.a. till de

försäkringsmöjligheter som finns för

företagare och anför att kostnaderna för

en process bör bäras av

näringsverksamheten antingen direkt

eller i form av en försäkringspremie.

Remissutfallet är blandat.

Rättshjälpsmyndigheten och

Rättshjälpsnämnden tillstyrker

utredningens förslag och Föreningen

jurister vid Sveriges allmänna

advokatbyråer har ingen erinran mot

förslaget. Arbetsdomstolen, Sveriges

advokatsamfund, JUSEK och Sveriges

Köpmannaförbud avstyrker utredningens

förslag. Stockholms tingsrätt och

Kammarrätten i Göteborg föreslår att

näringsidkare skall kunna få rättshjälp

men att de skall omfattas av de allmänna

reglerna om rättshjälpens subsidiaritet.

Regeringen anser (s. 127) att

huvudregeln alltjämt bör vara att

näringsidkare inte beviljas rättshjälp i

angelägenheter som uppkommit i

näringsverksamheten. Regeringen vill

dock inte gå så långt som utredningen

och helt utesluta näringsidkare från

rättshjälp. Det kan enligt regeringen i

vissa fall, t.ex. vid en helt nystartad

verksamhet, vara så att den rättssökande

näringsidkaren inte har hunnit försäkra

sig. I sådant fall anser regeringen att

det inte bör vara uteslutet att bevilja

rättshjälp.

Det finns enligt regeringen även andra

situationer när det skulle vara stötande

att inte bevilja en näringsidkare

rättshjälp. Om det är fråga om en

näringsidkare som praktiskt sett står en

löntagare nära eller när angelägenheten

har ett starkt samband med hans

personliga förhållanden bör således

rättshjälp i vissa fall kunna beviljas.

Regeringen anser dock att en viss

skärpning jämfört med den nuvarande

regeln är motiverad. Regeringen förordar

att det skall krävas särskilda skäl för

att en näringsidkare skall kunna få

rättshjälp. Liksom i dag bör enligt

regeringen rättshjälp främst komma i

fråga i angelägenheter som rör pågående,

huvudsaklig verksamhet av mindre

omfattning. Rättshjälp bör bara beviljas

i de fall näringsidkaren kan jämställas

med en löntagare i normalt inkomstläge.

En lämplig tumregel kan enligt

regeringen vara att rättshjälp inte

skall beviljas om verksamhetens

omsättning överstiger 500 000 kr (1996

års värde) eller om det finns fler än

två anställda. I vissa fall anser

regeringen dock att rättshjälp bör kunna

komma i fråga även när det är fråga om

sidoordnad verksamhet respektive

tidigare bedriven verksamhet. Utrymmet

för att bevilja rättshjälp i sådana fall

torde dock enligt regeringen bli något

mer begränsat än hittills.

En särskild fråga är enligt regeringen

om det finns anledning att ändra på

innebörden av begreppet näringsidkare i

rättshjälpssammanhang. Begreppet har i

praxis givits en mycket vidsträckt

innebörd. T.ex. har avancerad

amatörfotografering och hållande av

travhäst bedömts som näringsverksamhet i

rättshjälpslagens mening.

Även utanför rättshjälpslagen har

begreppet näringsidkare en relativt

vidsträckt innebörd men det är inte lika

vidsträckt som på rättshjälpens område.

Det omfattar de allra största företagen

lika väl som enmansföretagare. Det

innefattar även den som jämsides med en

anställning driver någon form av

näringsverksamhet. Näringsidkare kan

även den vara som inte är skyldig att

upprätta årsbokslut, jfr 1 § sista

stycket bokföringslagen (1976:125).

Enligt den konsumenträttsliga

lagstiftningen avses med näringsidkare

varje fysisk eller juridisk person som

driver verksamhet av ekonomisk natur och

av sådan karaktär att den kan betecknas

som yrkesmässig.

Enligt regeringens mening finns det

goda skäl för att i

rättshjälpssammanhang ha samma innebörd

av begreppet näringsidkare som det har i

den konsumenträttsliga lagstiftningen.

Det innebär att näringsidkaren normalt

inte bör beviljas rättshjälp om kravet

på yrkesmässighet är uppfyllt. Härigenom

rensar man enligt regeringen från

rättshjälpslagstiftningens

näringsidkarbegrepp bort sådana

aktiviteter som i annan lagstiftning,

och i det allmänna språkbruket, faller

utanför begreppet näringsidkare. En

begränsning av innebörden faller sig

enligt regeringen också naturlig om man

inför den nya rimlighetsprövning som

regeringen föreslår i propositionen.

Enligt regeringens mening bör frågan om

rättshjälp skall beviljas för en

angelägenhet som t.ex. hänför sig till

en travhäst avgöras efter prövning av om

det är rimligt att staten bekostar

tvisten och inte genom en mer eller

mindre krystad tolkning av begreppet

näringsidkare. Regeringen syftar inte

till att utvidga möjligheterna till

rättshjälp för denna typ av tvister;

enligt regeringens bedömning torde

rimlighetsprövningen normalt leda till

att ansökan avslås när det gäller sådana

angelägenheter som i dag vägras

rättshjälp därför att de sorteras in

under näringsidkarbegreppet.

När det gäller den lagtekniska

lösningen föreslår regeringen, särskilt

mot bakgrund av det förändrade

näringsidkarbegrepp den förordar, en

särskild regel i 13 § i den nya

rättshjälpslagen som tar sikte på

näringsidkare. Frågan om den som är

näringsidkare skall ha rätt till

rättshjälp skulle annars i och för sig

kunna prövas med tillämpning av den

regel som regeringen föreslagit när det

gäller rättshjälpens förhållande till

rättsskyddsförsäkringar. Regeringen vill

också framhålla att en ansökan om

rättshjälp för angelägenhet som

uppkommit i näringsverksamhet ofta torde

komma att avslås redan därför att det

inte är rimligt att staten bekostar

tvisten.

Avslutningsvis framhåller regeringen i

denna del i likhet med Lagrådet att i

fortsättningen inte bara bolaget utan

också den som har ett bestämmande

inflytande över detta skall betraktas

som näringsidkare i rättshjälpslagens

mening.

I motion Ju7 (v) anförs att det inte

bör krävas särskilda skäl för att

bevilja en näringsidkare rättshjälp.

Enligt motionärerna har den nuvarande

ordningen fungerat väl.

Utskottet ansluter sig till regeringens

bedömning i denna fråga. Utskottet

tillstyrker således den föreslagna

bestämmelsen och avstyrker motion Ju7 i

denna del.

Förmåner inom rättshjälpssystemet

Inledning

De förmåner som i dag följer med allmän

rättshjälp finns angivna i 9-10 §§

rättshjälpslagen.

När allmän rättshjälp beviljats svarar

staten för kostnaderna för biträde,

bevisning, utredning, resa och uppehälle

i samband med inställelse inför domstol

eller annan myndighet,

ansökningsavgifter och särskilda

avgifter, vissa ersättningar som utgått

av allmänna medel, bodelningsförrättare

samt medling enligt 42 kap. 17 §

rättegångsbalken. Rättshjälpen är inte

begränsad till handläggningen i viss

instans eller till viss kostnad. Den som

beviljats allmän rättshjälp är befriad

från skyldighet att betala vissa

avgifter samt från skyldighet att ställa

säkerhet. För angelägenheter rörande

brott som behandlas utom riket finns

särskilda bestämmelser i 9 b §

rättshjälpslagen.

Kostnaderna för rättshjälpen utgörs

nästan helt av kostnader för biträde,

försvarare och bodelningsförrättare. Av

den totala kostnaden för rättshjälp

utgör över 98 % kostnad för biträde

m.fl.

Regeringen föreslår vissa förändringar

av förmånerna inom rättshjälpssy-

stemet.

Den som har beviljats rättshjälp skall

således ha rätt till biträdeshjälp i

högst 100 timmar. I undantagsfall skall

gränsen kunna överskridas.

Nuvarande regler om ersättning för

kostnad för bevisning när rättshjälp

beviljats förs enligt regeringens

förslag över till den nya lagen. Rätten

till ersättning för utredningskostnader

begränsas till högst 10 000 kr. Beslut

om utredning skall alltid fattas av

biträdet. Samma regler föreslås gälla

för utredning oavsett om angelägenheten

handläggs vid domstol eller inte.

Särskilda regler föreslås för

blodundersökning m.m. i

faderskapsutredning.

Regeringen föreslår vidare att

ersättning för kostnader i samband med

inställelse inför domstol eller annan

myndighet i fortsättningen inte skall

ersättas som en rättshjälpskostnad.

Däremot föreslås en ny regel om statlig

ersättning i vissa fall för dem som har

små ekonomiska resurser.

Den som beviljats rättshjälp skall

enligt regeringens förslag även i

fortsättningen vara befriad från

skyldighet att ställa säkerhet för att

få till stånd kvarstad eller annan

liknande säkerhetsåtgärd. Om en motpart

orsakas skada genom säkerhetsåtgärden

svarar staten för denna skada. Till

skillnad från nuvarande ordning skall en

kostnad som staten orsakas på grund av

sitt åtagande alltid stanna på staten.

Utskottet återkommer nedan närmare till

delar av regeringens här redovisade

förslag.

Biträdeskostnader

Rättshjälpsutredningen föreslår att

kostnader för rättshjälpsbiträdet

ersätts med högst 100 000 kr och att

rättshjälpen upphör när kostnaderna

uppgår till detta belopp. Enligt

utredningens förslag skall det inte vara

möjligt att överskrida taket i något

fall.

Remissutfallet är blandat. Stockholms

tingsrätt, Hallsbergs tingsrätt, Malmö

tingsrätt och Domstolsverket tillstyrker

utredningens förslag om ett tak, men

anser att någon form av ventil bör

finnas, i vart fall för vissa typer av

angelägenheter. Till dem som avstyrker

hör bl.a. Svegs tingsrätt,

Rättshjälpsnämnden, Rikspolisstyrelsen,

Arbetsdomstolen, Sveriges

advokatsamfund, JUSEK, LO samt

Föreningen jurister vid Sveriges

allmänna advokatbyråer.

Regeringen anför som en utgångspunkt

för sitt ställningstagande att en

rättssökande måste kunna anses ta till

vara sin rätt om sådana resurser ställs

till hans förfogande att han kan driva

en process under liknande

förutsättningar som en person med god

ekonomi. Det är enligt regeringen inte

rimligt att den som beviljats rättshjälp

skall hamna i ett väsentligt bättre läge

än den som har god ekonomi och därför

inte kan få sådan hjälp.

Vid bedömningen av frågan om

rättshjälpens omfattning skall begränsas

bör vidare enligt regeringen en

jämförelse göras av vilka förmåner som

kan erhållas vid utnyttjandet av en

rättsskyddsförsäkring. Enligt villkoren

i dessa försäkringar ersätts endast

kostnader upp till ett visst belopp,

vanligen mellan 75 000 och 100 000 kr.

Om rättshjälpen görs subsidiär till

rättsskyddet enligt förslaget i

propositionen, anser regeringen att den

inte bör medföra bättre eller fler

förmåner än vad som gäller för

rättsskyddet. Även detta talar enligt

regeringen för en begränsning

beträffande rättshjälpen.

Regeringen föreslår mot den angivna

bakgrunden att den som har beviljats

rättshjälp skall ha rätt till

biträdeshjälp i högst 100 timmar,

vilket motsvarar en ersättning på ca 100

000 kr.

I undantagsfall skall enligt

regeringens förslag gränsen kunna

överskridas. Det kan enligt regeringen

t.ex. gälla angelägenheter som rör barns

förhållanden och som handläggs av

utländsk domstol, dvs. komplicerade

tvister om vårdnad, umgänge eller

fastställande av faderskap med

internationell anknytning. Regeringen

anser vidare att gränsen bör vara möjlig

att överskrida i tvister där motparten

är ett större företag med stora resurser

att lägga ned på en process. I en

angelägenhet som är av stort intresse

från prejudikatsynpunkt och som av detta

skäl prövas i flera instanser kan det

också någon gång vara rimligt att staten

bekostar ytterligare biträdesinsatser

utöver de 100 timmarna. Regeringen

framhåller också situationen när en

process kan avslutas med hjälp av endast

några få timmars ytterligare

biträdesinsats som ett exempel då det

bör finnas möjlighet att låta

rättshjälpen omfatta ytterligare timmar.

Regeringen framhåller att möjligheten

att överskrida de 100 timmarna skall ses

som en ventil som blir aktuell att

tillämpa endast i ett fåtal

undantagsfall. Med hänsyn till de

skiftande förhållanden som kan föranleda

tillämpning av ventilen bör det inte tas

in några preciserade föreskrifter i

lagen om när den skall kunna användas.

Denna fråga bör enligt regeringen kunna

läggas i domstolens respektive

Rättshjälpsmyndighetens hand att avgöra.

I motionerna Ju6 (kd) och Ju7 (v) yrkas

avslag på förslaget om ett tak för

antalet timmar av biträdesersättning.

Motionärerna pekar bl.a. på risken att

en part med den föreslagna regeln

tvingas efterge sin rätt av

kostnadsskäl. I den sistnämnda motionen

anförs också att besparingseffekten av

förslaget är outredd och sannolikt

liten.

Utskottet anser på av regeringen

anförda skäl att en övre gräns bör

införas för rätten till biträdeshjälp.

Utskottet vill här särskilt understryka

att utskottet delar regeringens

uppfattning när det gäller de ekonomiska

förutsättningarna för en process för den

som har respektive saknar rättshjälp.

Den förstnämnde bör naturligtvis inte

komma i ett avsevärt bättre läge än den

sistnämnde. Den öppning som regeringen

föreslår för ytterligare ersättningsgill

arbetstid är enligt utskottets mening

tillräcklig för att icke acceptabla

effekter av förslaget skall kunna

undvikas. - Utskottet är medvetet om att

besparingseffekten av förslaget inte

skall överdrivas. I rådande budgetläge

måste emellertid enligt utskottets

mening även mindre besparingar på

rättshjälpssidan tas till vara. Med det

anförda avstyrker utskottet bifall till

motionerna Ju6 och Ju7 och tillstyrker

förslaget i denna del av propositionen.

Kostnader för bevisning och utredning

Beviskostnader

Enligt 24 § rättshjälpslagen utgår

ersättning för bevisning i mål eller

ärende vid allmän domstol eller

Arbetsdomstolen med skäligt belopp i den

mån inte särskilda föreskrifter gäller.

De föreskrifter som avses i första hand

finns i förordningen (1982:805) om

ersättning av allmänna medel till

vittnen m.m. För privat sakkunnig kan

ersättning därutöver utgå med sammanlagt

en tiondel av basbeloppet. Det är

domstolen som fattar beslut om

ersättning.

Bestämmelserna om bevisning vid domstol

är enligt regeringen ändamålsenligt

utformade och fungerar i stort sett väl.

De bör därför med ett undantag föras

över till den nya lagen; ersättning till

en s.k. privat sakkunnig bör utgå enligt

bestämmelserna om utredningskostnader.

Utredningskostnader

Olika regler gäller för utredning

beroende på var angelägenheten skall

prövas samt om ett mål eller ärende

inletts vid domstol.

Bestämmelsen om utredning i 9 § andra

stycket 2 rättshjälpslagen handlar om

utredning i sådana angelägenheter som

kan komma att prövas av allmän domstol,

Marknadsdomstolen eller Arbetsdomstolen.

Den avser s.k. utomprocessuell

utredning, dvs. sådant utredningsarbete

som utförts innan ett mål eller ärende

inletts vid domstol. Det krävs enligt

bestämmelsen att utredningen skall vara

nödvändig. Med utredningskostnad avses

sådan kostnad för vilken

betalningsansvaret parterna emellan

regleras i 18 kap. rättegångsbalken och

31 § rättshjälpslagen, dvs.

rättegångskostnader.

För utredningar som företas inom ramen

för en process vid dessa domstolar

gäller bestämmelserna om privat

sakkunnig, dvs. den sakkunnige ersätts

enligt reglerna om vittnesersättning.

För privat sakkunnig kan dock, enligt

24 § rättshjälpslagen, ersättning ges

utöver vittnesersättningen med

sammanlagt en tiondel av basbeloppet. Om

en part med rättshjälp anlitar en privat

sakkunnig till en högre kostnad är den

sakkunnige oförhindrad att begära

ersättning för sitt arbete av parten.

Denna kostnad kan parten sedan göra

gällande som en rättegångskostnad

gentemot motparten.

Bestämmelsen i 9 § andra stycket 3

rättshjälpslagen handlar om utredning i

övriga angelägenheter. Enligt denna

punkt är det tillräckligt om utredningen

är skäligen påkallad samt att

utredningen inte kan erhållas genom den

myndighet som skall pröva

angelägenheten.

Enligt 25 § rättshjälpslagen beslutar

Rättshjälpsmyndigheten om utredning i

angelägenhet som inte handläggs vid

allmän domstol eller Arbetsdomstolen.

Biträde och bodelningsförrättare får

dock besluta om utredning av mindre

omfattning. Enligt 23 §

rättshjälpsförordningen förstås med

utredning av mindre omfattning sådan

utredning för vilken kostnaderna inte

överstiger hälften av det basbelopp som

gällde året innan rättshjälp begärdes.

Ersättning för utredning enligt 25 §

rättshjälpslagen fastställs av domstol

om angelägenheten handläggs där och i

annat fall av Rättshjälpsmyndigheten. I

detta fall avses med domstol alla slags

domstolar. Detta innebär att beslut om

utredning vid allmän förvaltningsdomstol

fattas av Rätts

hjälpsmyndigheten eller biträdet men att

ersättningen fastställs av domstolen.

Bestämmelserna om utredning var i

första hand avsedda att tillämpas på

utredningar av mindre omfattning såsom

läkarintyg, värderingsintyg m.m. Enligt

förarbetena till rättshjälpslagen borde

det endast i undantagsfall komma i fråga

att införskaffa mer omfattande utredning

(prop. 1972:4 s. 259). I praktiken har

emellertid enligt vad som anförs i

propositionen bestämmelsen enligt

regeringen kommit att tillämpas även på

mer omfattande och dyrbar utredning.

Kostnaden för utredning är en

rättshjälpskostnad. Biträdet kan inte få

ersättning för kostnaden som utlägg (NJA

1980 s. 468).

Enligt Rättshjälpsmyndigheten

förekommer utredningar som beslutats av

biträden i ca 300 ärenden per år.

Kostnaden för dessa utredningar uppgår

till mellan 1 000 och 10 000 kr. I de

flesta fall ligger kostnaden mellan 1

000 och 2 000 kr.

Rättshjälpsmyndigheten fattar beslut om

utredning i en handfull ärenden om året.

Det rör sig uteslutande om ärenden där

rättshjälp beviljats enligt tidigare

lagstiftning, bl.a. i angelägenheter

rörande fastighet.

Rättshjälpsutredningen föreslår att

samma regler skall gälla för all

utredning. Enligt förslaget skall det

alltid krävas att utredningen är

skäligen påkallad och att utredningen

inte kan erhållas genom domstol eller

myndighet som skall pröva

angelägenheten. Utredningen föreslår

vidare att utredningskostnader skall

ersättas med högst 10 000 kr samt att

beslut om utredning alltid skall fattas

av biträdet.

De remissinstanser som yttrat sig i

denna del är positiva till förslagen.

Några av remissinstanserna är dock

negativa till att ersättningen för

utredningskostnader skall vara

begränsad. Rättshjälpsmyndigheten,

Domstolsverket, Konsumentverket,

Sveriges advokatsamfund och

Hyresgästernas riksförbund anser att det

bör finnas en möjlighet att överskrida

gränsen under vissa förutsättningar.

Samma skäl som talar för att begränsa

förmånen av biträde till 100 timmar

talar enligt regeringen för att förmånen

att få utredningskostnader ersatta av

staten bör begränsas och att detta

belopp bör anges direkt i lagen.

Regeringen konstaterar att det inte har

framförts några invändningar mot den

ersättningsgräns som utredningen

föreslagit. Regeringen delar

uppfattningen att gränsen bör ligga vid

10 000 kr. Regeringen framhåller att

detta innebär en utökad hjälp jämfört

med nuvarande förhållanden i de fall

angelägenheten behandlas i domstol och

en begränsning i övriga fall.

Regeringen anser att det finns skäl

både för och emot en regel om att det

under vissa förutsättningar skall vara

möjligt att bryta igenom beloppsgränsen.

Vad gäller biträdesersättningen föreslår

regeringen som framgått ovan att det

under vissa omständigheter skall vara

möjligt att få ytterligare hjälp utöver

de 100 timmars arbete som rättshjälpen i

fortsättningen skall innebära. De skäl

som talar för ett undantag i det

sammanhanget gör sig enligt regeringen

emellertid inte lika starkt gällande

beträffande utredningskostnader. Om det

för prövningen av en fråga krävs

särskild fackkunskap har ju rätten, i de

angelägenheter som handläggs vid

domstol, alltid möjlighet att anlita

sakkunnig. I vissa fall har rätten också

skyldighet att se till att saken blir

tillräckligt utredd, t.ex. när det

gäller barns förhållanden i vårdnadsmål.

Mot bakgrund av det anförda anser

regeringen att det inte bör finnas

möjlighet till undantag för mer

kostsamma utredningar.

Regeringen ansluter sig till

utredningens förslag att beslut om att

en utredning skall göras alltid skall

fattas av biträdet.

När det gäller kostnad för

blodundersökning m.m. i

faderskapsärenden föreslår regeringen

särskilda regler.

I motionerna Ju5 (mp) och Ju6 (kd)

förordas att det inte skall vara något

tak för utredningskostnader. I motion

Ju7 (v) anförs att taket för

utredningskostnader under vissa

omständigheter bör få överskridas.

Utskottet konstaterar att regeringens

förslag, till skillnad från vad som

gäller nu, innebär att reglerna om

beslut om och ersättning för utredning

blir enhetliga och att det inte längre

kommer att ha betydelse i vilket skede

av processen som utredningsbeslutet

fattas. Detta finner utskottet vara en

god ordning. Inte heller i övrigt gör

utskottet någon annan bedömning än

regeringen. Utskottet avstyrker

motionerna Ju5, Ju6 och Ju7 och

tillstyrker förslaget i propositionen i

denna del.

Offentligt biträde

Inledning

I samband med budgetbehandlingen våren

1993 (1992/93:JuU26 s. 11 f)

konstaterade utskottet att kostnaderna

för rättshjälp genom offentligt biträde

hade stigit avsevärt under senare år och

att orsaken härtill främst var den stora

ökningen av antalet s.k.

utlänningsärenden. Med anledning bl.a.

härav tog utskottet upp frågan om

regleringen beträffande offentligt

biträde i rättshjälpslagen.

Enligt utskottets mening fanns det skäl

att ifrågasätta om det var lämpligt att

kostnaderna för offentligt biträde även

framdeles skulle belasta rätts

hjälpsanslaget. I vart fall fanns det

anledning att överväga en särredovisning

av kostnaderna för sådant biträde. En

tänkbar ordning var enligt utskottet att

låta kostnaderna belasta respektive

myndighets anslag och reglera rätten

till offentligt biträde i den materiella

lagstiftningen på olika områden.

Utskottet anförde att denna ordning har

den fördelen att resurser och

verksamhetsansvar följs åt, och den

skulle göra det möjligt att anpassa de

materiella reglerna till behoven inom

det aktuella rättsområdet. Utskottet

ansåg att regeringen närmare borde

överväga vad utskottet aktualiserat. Vad

utskottet anfört gav riksdagen som sin

mening regeringen till känna (rskr.

291).

I propositionen tar regeringen upp de

frågor som utskottet aktualiserat.

Regeringen anser att det övergripande

budgetansvaret och ansvaret för den

materiella lagstiftningen bör följas åt.

Rätten till offentligt biträde bör

därför brytas ut från

rättshjälpslagstiftningen och inte

längre utgöra en form av rättshjälp.

Rätten till offentligt biträde bör

regleras direkt i respektive materiell

lagstiftning och kostnaderna för

offentligt biträde bör inte längre

belasta rättshjälpsanslaget. Vissa

gemensamma bestämmelser bör enligt

regeringen tas in i en särskild lag om

offentligt biträde.

Samma formella krav skall enligt

regeringen gälla för offentliga biträden

som för rättshjälpsbiträden. Till

offentligt biträde skall förordnas

advokat eller biträdande jurist vid

advokatbyrå eller annan person som är

lämplig för uppdraget. Regeringen

föreslår i ärendet inte några materiella

ändringar i rätten till offentligt

biträde.

Offentligt biträde i utlänningsärenden

Rätt till rättshjälp genom offentligt

biträde föreligger enligt 41 § 5-11

rättshjälpslagen bl.a. i vissa

utlänningsärenden. Det rör sig

huvudsakligen om ärenden som innebär att

en utlänning avlägsnas ur riket genom

avvisning, utvisning eller hemsändning

enligt utlänningslagen (1985:529) eller

utvisning enligt lagen (1991:572) om

särskild utlänningskontroll.

Rättshjälpen upphör när ett

lagakraftvunnet beslut föreligger. På

verkställighetsstadiet kan offentligt

biträde förordnas om utlänningen hålls i

förvar sedan mer än tre dagar. Vid

ansökan om uppehållstillstånd enligt 2

kap. 5 b § utlänningslagen, s.k. ny

ansökan, kan offentligt biträde

förordnas endast om Utlänningsnämnden

meddelat beslut om inhibition i ärende

om avvisning eller utvisning. I samtliga

dessa fall skall offentligt biträde

förordnas om det inte måste antas att

behov av biträde saknas.

Det är den myndighet som handlägger

ärendet som beviljar rättshjälp.

Polismyndighet får dock inte avslå en

ansökan om offentligt biträde. I så fall

görs prövningen av

Rättshjälpsmyndigheten. Invandrarverkets

beslut i frågor om offentligt biträde

överklagas till Rättshjälpsnämnden.

Detsamma gäller Utlänningsnämndens

beslut i sådana frågor.

Regeringen redogör i propositionen för

ett flertal lagstiftnings- och

utredningsarbeten som berör områden där

offentligt biträde kan förordnas. Med

hänsyn till det pågående arbetet är det

enligt regeringen inte lämpligt att nu

föreslå förändringar beträffande

förutsättningarna för att förordna

offentligt biträde eller att begränsa

rätten till utredning. Beträffande

utlänningsärenden föreslås därför att

offentligt biträde skall kunna förordnas

i samma omfattning som i dag och att

regler härom skall tas in i

utlänningslagen. I sådana ärenden skall

offentligt biträde således kunna

förordnas om det inte måste antas att

behov av biträde saknas.

När det gäller beslutsordningen bör

principen enligt regeringen vara att den

myndighet som handlägger ärendet i sak

även skall besluta i frågor om

offentligt biträde. Detta stämmer också

överens med den ordning som gemensamt

gäller för offentligt biträde.

Invandrarverket bör alltså även i

fortsättningen besluta i frågor om

offentligt biträde i ärenden som

handläggs hos myndigheten. Liknande

synpunkter gör sig enligt regeringen

gällande när det gäller överklagande av

beslut om offentligt biträde av en

polismyndighet eller regeringen.

Polismyndigheten skall kunna såväl

förordna som avslå en begäran om

offentligt biträde, och beslutet bör

överklagas till Utlänningsnämnden.

Departementstjänstemans beslut om

offentligt biträde i ett ärende hos

regeringen bör kunna överklagas till

Utlänningsnämnden.

Regeringen föreslår att

Utlänningsnämndens beslut inte skall

kunna överklagas. Som skäl härför anförs

att Utlänningsnämnden är slutinstans i

själva sakärendet. Det naturliga är då

att nämndens övriga beslut, i likhet med

sakfrågan, inte skall kunna överklagas.

Att ett beslut om förvar kan överklagas

till allmän förvaltningsdomstol är

enligt regeringen motiverat på grund av

att beslutet avser en så ingripande

åtgärd som ett frihetsberövande.

Regeringen anser inte att det finns

några sådana motiv för att

Utlänningsnämndens beslut om offentligt

biträde skall kunna överklagas.

I motion Ju7 (v) begärs att regeringen

skyndsamt skall återkomma med förslag om

utvidgade möjligheter till juridiskt

bistånd i vissa utlänningsärenden. Det

gäller bl.a. förordnande av offentligt

biträde för förvarstagna barn,

möjligheten till rättshjälp vid

avvisningar med omedelbar verkställighet

och tidpunkten när Invandrarverket

förordnar offentligt biträde.

Socialförsäkringsutskottet noterar i

sitt yttrande vad gäller rätten till

offentligt biträde för förvarstagna barn

att regeringen, enligt vad som anförs i

proposition 1996/97:25 Svensk

migrationspolitik i globalt perspektiv,

anser att den som är omyndig

regelmässigt får antas ha behov av hjälp

av biträde och att detta behov

undantagslöst får anses vara för handen

om den omyndige är tagen i förvar. I

proposition 1996/97:25 hänvisas till att

rättshjälpsfrågorna tas upp i detta

lagstiftningsärende, och några förslag

läggs därför inte fram för närvarande.

Däremot föreslås i propositionen att de

förutsättningar för förvarstagande som i

dag gäller för utlänningar under 16 år

även skall gälla utlänningar över 16 men

under 18 år.

Enligt socialförsäkringsutskottet

kommer förvar av barn efter en sådan

ändring att bli sällsynt. Frågan om

barnets behov av utökad rätt till

offentligt biträde t.ex. på

verkställighetsstadiet får enligt

utskottets mening övervägas ytterligare

i samband med behandlingen av

proposition 1996/97:25. Förslagen i den

propositionen avser dessutom

förändringar fr.o.m. den 1 januari 1997

medan förslagen i förevarande

proposition avser regeländringar först

fr.o.m. den 1 december 1997.

Socialförsäkringsutskottet anser att

rätten till offentligt biträde inte i

detta sammanhang bör utvidgas till

ytterligare situationer, vare sig

beträffande förvarstagna barn eller vid

omedelbar avvisning. Vad gäller

tidpunkten för Invandrarverkets

biträdesförordnande förutsätter

utskottet att sådant sker så snart behov

föreligger.

Med det anförda avstyrker

socialförsäkringsutskottet bifall till

motion Ju7 i här aktuell del.

Utskottet instämmer i vad

socialförsäkringsutskottet anför och

avstyrker bifall till motion Ju7 i denna

del.

I tre motioner tas upp frågor om

beslutsordningen i utlänningsärenden. I

motion Ju7 (v) anförs att beslut i fråga

om förordnande av offentligt biträde i

utlänningsärenden inte bör överprövas av

Utlänningsnämnden. I motion Ju4 (m)

anförs att alla beslut som fattas av

Utlänningsnämnden rörande offentligt

biträde bör kunna överklagas. I motion

Ju5 (mp) förordas i stället att beslut i

denna fråga som Utlänningsnämnden fattar

som första instans bör kunna överklagas.

Vad först beträffar Utlänningsnämndens

ställning som överprövande instans i

frågor om offentligt biträde instämmer

socialförsäkringsutskottet i den av

regeringen angivna principen att den

myndighet som handlägger ett ärende

också skall besluta i frågor om

offentligt biträde. Invandrarverket bör

således utse offentligt biträde i

ärenden som handläggs vid verket och

dess beslut i denna fråga bör överklagas

till Utlänningsnämnden i stället för som

i dag Rättshjälpsnämnden. Även

polismyndighetens beslut bör överklagas

till Utlänningsnämnden.

Socialförsäkringsutskottet tillstyrker

således regeringens förslag i denna del

och avstyrker bifall till motion Ju7 i

denna del.

Utskottet kan ställa sig bakom vad

socialförsäkringsutskottet anför i denna

del. Utskottet vill tillägga att

regeringens förslag om att överklagande

skall ske till Utlänningsnämnden i

stället för som i dag till

Rättshjälpsnämnden får ses som en

naturlig konsekvens av förslaget att

offentligt biträde inte längre skall

vara en förmån inom rättshjälpssystemet.

Motion Ju7 i denna del avstyrks.

När det så gäller frågan om

Utlänningsnämndens beslut i frågor om

offentligt biträde skall kunna

överklagas konstaterar

socialförsäkringsutskottet att

Utlänningsnämnden är första instans

främst i ärenden rörande s.k. ny ansökan

eftersom en sådan ansökan prövas av

Utlänningsnämnden. Även om

Utlänningsnämnden prövar en sådan

ansökan som första och enda instans är

ärendet i praktiken att se som en

fortsättning på ett tidigare, som i

regel har avgjorts av Invandrarverket

och överprövats av Utlänningsnämnden.

Utlänningsnämndens beslut i själva

sakfrågan kan heller inte överklagas.

Socialförsäkringsutskottet anser det

därför riktigt att Utlänningsnämndens

beslut rörande offentligt biträde inte

skall kunna överklagas.

Socialförsäkringsutskottet påpekar i

sammanhanget att regeringen avser att

tillsätta en parlamentarisk kommitté med

uppdrag att bl.a. utreda frågan om mer

grundläggande förändringar av instans-

och processordningen i utlänningsrätten.

Med det anförda tillstyrker

socialförsäkringsutskottet regeringens

förslag och avstyrker bifall till

motionerna Ju4 och Ju5 i denna del.

Utskottet, som inte har något att

tillägga till vad

socialförsäkringsutskottet anfört i

denna fråga, avstyrker motionerna Ju4

och Ju5 i aktuell del.

Ersättningen till rättshjälpsbiträden

m.fl.

Enligt 22 § första stycket

rättshjälpslagen har rättshjälpsbiträde,

bodelningsförrättare och medlare rätt

till skälig ersättning för arbete,

tidsspillan och utlägg som uppdraget har

krävt. Ersättningen för arbete skall

bestämmas med utgångspunkt i den

tidsåtgång som är rimlig med hänsyn till

uppdragets art och omfattning och med

tillämpning av den timkostnadsnorm som

regeringen fastställer.

Timersättningen får avvika från

timkostnadsnormen om den skicklighet och

den omsorg som uppdraget har utförts med

eller andra omständigheter av betydelse

ger anledning till det.

Ersättningen kan jämkas av vissa skäl,

t.ex. om biträde genom vårdslöshet eller

försummelse har föranlett kostnad för

rättshjälpen.

Genom hänvisningar i 44 §

rättshjälpslagen och 5 § lagen om

målsägandebiträde tillämpas

ersättningsreglerna också i fråga om

offentliga biträden och

målsägandebiträden.

Timkostnadsnormen fastställs av

regeringen på grundval av

Domstolsverkets beräkningar av

självkostnaderna vid de allmänna

advokatbyråerna. Regeringen har för

tiden den 1 juli 1996-den 31 december

1997 fastställt timkostnadsnormen till

803 kr exklusive mervärdesskatt och 1

004 kr inklusive mervärdesskatt.

Rättshjälpsutredningen har haft i

uppdrag att se över ersättningssystemet

på rättshjälpsområdet. Utredningen anser

att nuvarande ersättningssystem i

princip bör bibehållas. Utredningen

föreslår dock att differentierade

timkostnadsnormer skall införas för

advokater och andra rättshjälpsbiträden

och att särskilda taxor skall införas på

ytterligare områden.

Flera av remissinstanserna avstyrker

förslaget om differentierade

timkostnadsnormer.

Regeringen förordar att den nuvarande

regleringen om ersättning till

rättshjälpsbiträden bör behållas. Ett

system med differentierade normer skulle

enligt regeringen bli krångligare att

tillämpa än om det endast finns en norm.

Regeringen anser dessutom att principen

bör vara lika lön för lika arbete. När

det gäller utredningens förslag om en

utvidgning av det taxesatta området

konstaterar regeringen att detta är en

fråga som inte kräver lagändringar. Den

berörs inte vidare i propositionen.

Riksdagen beslutade våren 1995 om vissa

ändringar i bl.a. 22 § rätts

hjälpslagen i syfte att skapa

möjligheter för att dämpa den årliga

höjningen av timersättningen som enligt

regeringen var mer eller mindre inbyggd

i det då gällande systemet. Ändringarna

innebar i huvudsak att timkostnadsnormen

skall styra all ersättning för arbete på

rättshjälpsområdet - såväl inom som utom

det taxesatta området - och att

regeringen skall fastställa denna norm.

Samtidigt kom den betydelse vid

bedömningen av ersättning för arbete som

tidsåtgången bör ha - och som den i

praxis redan fått - till uttryck i

lagtexten (prop. 1994/95:150 bilaga 3,

JuU26, rskr. 456).

Utskottet, som i princip tillstyrkte

lagförslaget, anförde i anledning av ett

motionsyrkande att ett biträde eller en

offentlig försvarare alltid har rätt

till skälig ersättning för arbete. Det

kunde således enligt utskottet inte

komma i fråga att timkostnadsnormen,

t.ex. i besparingssyfte, fastställs till

ett belopp som understiger vad som är

skälig ersättning.

I motionerna Ju5 (mp) och Ju918 (mp)

ifrågasätts den höjning som skett av

timkostnadsnormen, och motionärerna

anser att regeringen i besparingssyfte

bör få i uppdrag att undersöka

ersättningssystemets utformning.

Utskottet konstaterar att

ersättningssystemet på

rättshjälpsområdet måste utformas på ett

sådant sätt att rättshjälpsbiträden,

offentliga försvarare m.fl. får skälig

ersättning för utfört arbete. Utskottet

vill också framhålla att

ersättningsreglerna i kostnadsdämpande

syfte nyligen har ändrats av riksdagen.

Vidare har Rättshjälpsutredningen haft i

uppdrag att göra en sådan översyn av

ersättningssystemet på

rättshjälpsområdet som motionärerna

efterfrågar. Utredningen har också

lämnat vissa förslag till regeringen som

inte kräver lagändringar. Det saknas

enligt utskottets mening skäl att nu

besluta om ännu en översyn av

ersättningsbestämmelserna. Motionerna

Ju5 och Ju918 i denna del avstyrks.

Övrigt

Socialförsäkringsutskottet konstaterar i

sitt yttrande att det beträffande de

föreslagna ändringarna i utlänningslagen

endast föreskrivs att äldre regler för

överklagande av förvaltningsmyndighets

beslut och Utlänningsnämndens beslut

fortfarande skall gälla.

Socialförsäkringsutskottet förutsätter

att ett redan meddelat förordnande av

offentligt biträde fortfarande skall

gälla.

Utskottet har från regeringskansliet

inhämtat att avsikten är att ett

förordnande av offentligt biträde enligt

den nu gällande rättshjälpslagen skall

gälla även när den nya lagstiftningen

har trätt i kraft.

Av den nya rättshjälpslagens

ikraftträdandebestämmelser bör framgå

att den upphävda rättshjälpslagen skall

tillämpas om rättshjälp genom offentligt

biträde har beviljats före den 1

december 1997. Utskottet har beaktat

detta i sin hemställan.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande avslag på

propositionen

att riksdagen avslår motion

1996/97:Ju8,

res. 1 (fp)

2. beträffande rättshjälpens

förhållande till

rättsskyddsförsäkringar

att riksdagen med avslag på

motionerna 1996/97:Ju5 yrkande 1 och

1996/97:Ju7 yrkande 1 antar det i

proposition 1996/97:9 framlagda

förslaget till rättshjälpslag såvitt

avser 9 § första stycket,

res. 2 (v)

res. 3 (mp)

3. beträffande skäl för att

rättsskydd saknas

att riksdagen med avslag på

motionerna 1996/97:Ju5 yrkande 2 och

1996/97:Ju7 yrkande 2 antar

regeringens förslag till

rättshjälpslag såvitt avser 9 § andra

stycket,

res. 4 (mp)

res. 5 (v)

4. beträffande

konsekvensutredning

att riksdagen avslår motion

1996/97:Ju4 yrkande 1,

5. beträffande rådgivning

att riksdagen med avslag på motion

1996/97:Ju5 yrkande 3 antar

regeringens förslag till

rättshjälpslag såvitt avser 4 och 5

§§,

res. 6 (mp)

6. beträffande inkomstgränsen

för rätt till rättshjälp

att riksdagen med avslag på

motionerna 1996/97:Ju6 i denna del

och 1996/97:Ju7 yrkande 3 antar

regeringens förslag till

rättshjälpslag såvitt avser 6 §,

res. 7 (v)

res. 8 (kd)

7. beträffande behov av

rättshjälpsbiträde i

förvaltningsmål

att riksdagen med avslag på

motionerna 1996/97:Ju810 och

1996/97:So425 yrkande 4 antar

regeringens förslag till

rättshjälpslag såvitt avser 7 §,

res. 9 (fp, c)

8. beträffande prövningen av

biträdesfrågan

att riksdagen avslår motion

1996/97:Ju7 yrkande 4,

res. 10 (v)

9. beträffande behov av

rättshjälpsbiträde i tvistemål om

mindre värden

att riksdagen med avslag på motion

1996/97:Ju5 yrkande 7 antar

regeringens förslag till

rättshjälpslag såvitt avser 11 § 4,

10. beträffande

rimlighetsprövning

att riksdagen med avslag på motion

1996/97:Ju7 yrkande 5 antar

regeringens förslag till

rättshjälpslag såvitt avser 8 §,

res. 11 (v)

11. beträffande rättshjälp vid

skuldsanering

att riksdagen med avslag på motion

1996/97:Ju6 i denna del antar

regeringens förslag till

rättshjälpslag såvitt avser 10 §

första stycket 3,

res. 12 (kd)

12. beträffande rättshjälp vid

äktenskapsskillnad

att riksdagen med avslag på motion

1996/97:Ju7 yrkande 7 antar

regeringens förslag till

rättshjälpslag såvitt avser 11 § 1,

res. 13 (v)

13. beträffande rättshjälp för

näringsidkare

att riksdagen med avslag på motion

1996/97:Ju7 yrkande 6 antar

regeringens förslag till

rättshjälpslag såvitt avser 13 §,

res. 14 (v)

14. beträffande

biträdeskostnader

att riksdagen med avslag på

motionerna 1996/97:Ju6 i denna del

och 1996/97:Ju7 yrkande 8 antar

regeringens förslag till

rättshjälpslag såvitt avser 15 och

34 §§,

res. 15 (v, kd)

15. beträffande

utredningskostnader

att riksdagen med avslag på

motionerna 1996/97:Ju5 yrkande 4,

1996/97:Ju6 i denna del och

1996/97:Ju7 yrkande 9 antar

regeringens förslag till

rättshjälpslag såvitt avser 17 §,

res. 16 (v)

res. 17 (mp, kd)

16. beträffande förslaget till

rättshjälpslag i övrigt

att riksdagen antar regeringens

förslag till rättshjälpslag i den mån

det inte omfattas av utskottets

hemställan i det föregående dock med

den ändringen att under punkt 2 i

ikraftträdandebestämmelserna den

första strecksatsen skall ha följande

lydelse: - allmän rättshjälp,

rättshjälp åt misstänkt i brottmål

eller rättshjälp genom offentligt

biträde har beviljats före den 1

december 1997, eller ,

17. beträffande juridiskt

bistånd i vissa utlänningsärenden

att riksdagen avslår motion

1996/97:Ju7 yrkande 11,

res. 18 (v)

18. beträffande överklagande

till Utlänningsnämnden

att riksdagen med avslag på motion

1996/97:Ju7 yrkande 10 antar

regeringens förslag till lag om

ändring i utlänningslagen (1989:529)

såvitt avser 11 kap. 10 § första

stycket,

res. 19 (v, mp)

19. beträffande överklagande av

Utlänningsnämndens beslut

att riksdagen med avslag på

motionerna 1996/97:Ju4 yrkande 2 och

1996/97:Ju5 yrkande 5 antar

regeringens förslag till lag om

ändring i utlänningslagen (1989:529)

såvitt avser 11 kap. 10 § andra

stycket,

res. 20 (v, mp)

20. beträffande förslaget till

lag om ändring i utlänningslagen i

övrigt

att riksdagen antar regeringens

förslag till lag om ändring i utlän

ningslagen (1989:529) i den mån det

inte omfattas av utskottets

hemställan i det föregående,

21. beträffande ersättningen

till rättshjälpsbiträden

att riksdagen avslår motionerna

1996/97:Ju5 yrkande 6 och

1996/97:Ju918 yrkande 2,

res. 21 (mp)

22. beträffande övriga

lagförslag

att riksdagen antar regeringens

förslag till

1) lag om offentligt biträde,

2) lag om rätt för Domstolsverket att

överklaga vissa beslut om ersättning

m.m.,

3) lag om ändring i äktenskapsbalken,

4) lag om ändring i brottsbalken,

5) lag om ändring i rättegångsbalken,

6) lag om ändring i lagen (1944:133)

om kastrering,

7) lag om ändring i lagen (1946:804)

om införande av nya rättegångsbalken,

8) lag om ändring i lagen (1946:817)

om bevisupptagning vid utländsk

domstol,

9) lag om ändring i lagen (1957:668)

om utlämning för brott,

10) lag om ändring i lagen (1958:642)

om blodundersökning m.m. vid

utredning av faderskap,

11) lag om ändring i lagen (1959:254)

om utlämning för brott till Danmark,

Finland, Island och Norge,

12) lag om ändring i lagen (1963:193)

om samarbete med Danmark, Finland,

Island och Norge ang. verkställighet

av straff m.m.,

13) lag om ändring i lagen (1969:644)

om vissa rättigheter för statslösa

personer och politiska flyktingar,

14) lag om ändring i lagen (1970:375)

om utlämning till Danmark, Finland,

Island eller Norge för verkställighet

av vård eller behandling,

15) lag om ändring i lagen (1971:289)

om allmänna förvaltningsdomstolar,

16) lag om ändring i

förvaltningsprocesslagen (1971:291),

17) lag om ändring i lagen (1972:260)

om internationellt samarbete rörande

verkställighet av brottmålsdom,

18) lag om ändring i lagen (1973:188)

om arrendenämnder och hyresnämnder,

19) lag om ändring i lagen (1976:19)

om internationellt samarbete rörande

lagföring för brott,

20) lag om ändring i lagen (1976:839)

om statens va-nämnd,

21) lag om ändring i lagen (1977:729)

om patentbesvärsrätten,

22) lag om ändring i lagen (1978:801)

om internationellt samarbete rörande

kriminalvård i frihet,

23) lag om ändring i lagen (1982:395)

om Kustbevakningens medverkan vid

polisiär övervakning,

24) lag om ändring i lagen (1988:97)

om förfarandet hos kommunerna,

förvaltningsmyndigheterna och

domstolarna under krig eller

krigsfara m.m.,

25) lag om ändring i lagen (1988:609)

om målsägandebiträde,

26) lag om ändring i lagen (1988:870)

om vård av misssbrukare i vissa fall,

27) lag om ändring i smittskyddslagen

(1988:1472),

28) lag om ändring i lagen (1990:52)

med särskilda bestämmelser om vård av

unga,

29) lag om ändring i lagen (1991:572)

om särskild utlänningskontroll,

30) lag om ändring i lagen

(1991:1128) om psykiatrisk

tvångsvård,

31) lag om ändring i lagen

(1991:1129) om rättspsykiatrisk vård,

32) lag om ändring i lagen (1993:388)

om införande av lagen (1993:387) om

stöd och service till vissa

funktionshindrade,

33) lag om ändring i lagen (1996:242)

om domstolsärenden.

Stockholm den 14 november 1996

På justitieutskottets vägnar

Gun Hellsvik

I beslutet har deltagit: Gun Hellsvik

(m), Lars-Erik Lövdén (s), Birthe

Sörestedt (s), Göran Magnusson (s),

Sigrid Bolkéus (s), Göthe Knutson (m),

Margareta Sandgren (s), Siw Persson

(fp), Ann-Marie Fagerström (s), Alice

Åström (v), Pär Nuder (s), Maud Ekendahl

(m), Kia Andreasson (mp), Rolf

Åbjörnsson (kd), Helena Frisk (s), Jeppe

Johnsson (m) och Sivert Carlsson (c).

Reservationer

1. Avslag på propositionen (mom. 1)

Siw Persson (fp) anser

dels att den del av utskottets yttrande

som på s. 18 börjar med Utskottet

konstaterar och på s. 19 slutar med

avstyrks således bort ha följande

lydelse:

Utskottet har som utgångspunkt att

rättshjälpslagstiftningen skall bidra

till att alla människor, oavsett

ekonomisk situation, skall tillförsäkras

möjligheten att ta till vara sin rätt i

olika sammanhang. Den av regeringen

föreslagna nya rättshjälpslagen innebär

ett avgörande systemskifte genom att

rättshälpen görs subsidiär till det

rättsskydd som kan erhållas i olika

försäkringar, främst hemförsäkringen.

Det går enligt utskottets mening inte

att göra några säkra förutsägelser om

den framtida utvecklingen på

försäkringsmarknaden. Det finns en risk

för att försäkringsbolagen ändrar

villkoren i rättsskyddsförsäkringarna

eller helt separerar dessa från

hemförsäkringarna. Resultatet av detta

skulle bli stora olikheter mellan

människor när det gäller möjligheterna

att erhålla rättsligt bistånd.

Utskottet anser vidare att regeringens

förslag på familjerättens område med

bl.a. minskade möjligheter att erhålla

rättshjälp i äktenskapsskillnadsärenden

kommer att få negativa konsekvenser för

kvinnors möjligheter att hävda sin rätt.

Utskottet är också tveksamt till om

förslaget leder till de besparingar som

uppgetts. Det finns enligt utskottets

mening t.ex. en klar risk för ett ökat

antal tvister i domstolarna när parterna

inte längre får biträdeshjälp med att

lösa de frågor av olika slag som kan

uppkomma i samband med en

äktenskapsskillnad.

Enligt utskottets mening skulle de

besparingar som ansetts nödvändiga på

rättshjälpsanslaget i vart fall till en

del kunna uppnås genom en uppstramning

av den nuvarande lagen. Ett ökat

kostnadsmedvetande kan uppnås genom att

rättshjälpsavgiften kontinuerligt

debiteras den rättssökande under

ärendets handläggning. Vidare bör ett

kostnadstak införas i varje ärende.

Dessutom behövs en översyn av

beslutsgången i rättshjälpsärenden. På

längre sikt kan det finnas skäl att

aktualisera en ny översyn av

rättshjälpslagen.

Mot bakgrund av det nu anförda anser

utskottet att riksdagen med bifall till

motion Ju8 bör dels avslå propositionen,

dels ge regeringen till känna vad

utskottet anfört.

dels att utskottets hemställan under 1

bort ha följande lydelse:

1. beträffande avslag på

propositionen

att riksdagen med bifall till motion

1996/97:Ju8 dels avslår proposition

1996/97:9, dels som sin mening ger

regeringen till känna vad utskottet

anfört,

2. Rättshjälpens förhållande till

rättsskyddsförsäkringar (mom. 2)

Alice Åström (v) anser

dels att den del av utskottets yttrande

som på s. 19 som börjar med När det

och slutar med första stycket bort ha

följande lydelse:

Utskottet motsätter sig förslaget i

propositionen om att göra rättshjälpen

subsidiär till rättsskyddsförsäkringar.

Förslaget innebär att staten frånträder

sitt ansvar och låter den enskildes

skydd i rättsliga angelägenheter bli

beroende av de försäkringsvillkor som

försäkringsbolagen bestämmer. En sådan

ordning överensstämmer enligt utskottets

uppfattning inte med Europarådets

resolution 78 (8) om rättshjälp, i

vilken det framhålls att staten har

ansvaret för den rätt till rättshjälp

som följer av artikel 6 i den europeiska

konventionen angående skydd för de

mänskliga rättigheterna.

Regeringen bör återkomma med ett

förslag som beaktar vad utskottet nu har

anfört i så god tid att riksdagen kan

behandla förslaget innan den nu

föreslagna lagstiftningen träder i

kraft. Detta bör riksdagen med anledning

av motionerna Ju5 och Ju7 i denna del

som sin mening ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 2

bort ha följande lydelse:

2. beträffande rättshjälpens

förhållande till

rättsskyddsförsäkringar

att riksdagen dels antar det i

proposition 1996/97:9 framlagda

förslaget till rättshjälpslag såvitt

avser 9 § första stycket, dels med

anledning av motionerna 1996/97:Ju5

yrkande 1 och 1996/97:Ju7 yrkande 1

som sin mening ger regeringen till

känna vad utskottet anfört,

3. Rättshjälpens förhållande till

rättsskyddsförsäkringar (mom. 2)

Kia Andreasson (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande

på s. 19 som börjar med När det och

slutar med första stycket bort ha

följande lydelse:

Utskottets utgångspunkt är att

huvudansvaret för den enskildes skydd i

rättsligt hänseende måste ligga på

staten. Ur principiellt hänseende kan

det därför inte accepteras att

rättssökande hänvisas till privata

försäkringslösningar.

Det kan anmärkas att den av regeringen

föreslagna ordningen kräver att

försäkringsbolagen även i framtiden är

intresserade av att erbjuda

rättsskyddsförsäkringar på samma sätt

som i dag. Detta är enligt utskottets

mening inte någonting som kan

förutsättas. Risken är också stor att

premierna för

rättsskyddsförsäkringsdelen blir så höga

att många finner sig tvingade att avstå

från rättsskyddet eller att rättsskyddet

lyfts ut från hemförsäkringarna och

därmed måste tecknas separat.

I propositionen finns enligt utskottets

mening inte någon övertygande analys av

de nu angivna problemen. Utskottet anser

att regeringen bör återkomma till

riksdagen med ett förslag som innebär

att ordningen med en rättshjälp som är

subsidiär till rättsskyddsförsäkringar

inte genomförs. Detta bör ske i så god

tid att förslaget kan behandlas innan

den nu aktuella lagstiftningen träder i

kraft. Vad utskottet nu har anfört bör

riksdagen med anledning av motionerna

Ju5 och Ju7 i denna del som sin mening

ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 2

bort ha följande lydelse:

2. beträffande rättshjälpens

förhållande till

rättsskyddsförsäkringar

att riksdagen dels antar det i

proposition 1996/97:9 framlagda

förslaget till rättshjälpslag såvitt

avser 9 § första stycket, dels med

anledning av motionerna 1996/97:Ju5

yrkande 1 och 1996/97:Ju7 yrkande 1

som sin mening ger regeringen till

känna vad utskottet anfört,

4. Skäl för att rättsskydd saknas

(mom. 3)

Under förutsättning av avslag på

reservation 3

Kia Andreasson (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande

på s. 19 som börjar med Utskottet kan

och på s. 20 slutar med denna del bort

ha följande lydelse:

Utskottet anser att det behövs en mer

utförlig reglering i rättshjälpslagen av

i vilka situationer rättshjälp skall

beviljas den som saknar

rättsskyddsförsäkring. Det förslag som

regeringen lagt fram innebär att det kan

komma att uppstå gränsdragnings- och

tolkningsproblem när det skall avgöras

om rättshjälp skall beviljas.

Regeringen bör återkomma till riksdagen

med ett förslag som beaktar vad

utskottet anfört i så god tid att

förslaget kan behandlas innan den nu

aktuella lagstiftningen träder i kraft.

Detta bör riksdagen med anledning av

motionerna Ju5 och Ju7 i denna del som

sin mening ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 3

bort ha följande lydelse:

3. beträffande skäl för att

rättsskydd saknas

att riksdagen dels antar regeringens

förslag till rättshjälpslag såvitt

avser 9 § andra stycket, dels med

anledning av motionerna 1996/97:Ju5

yrkande 2 och 1996/97:Ju7 yrkande 2

som sin mening ger regeringen till

känna vad utskottet anfört,

5. Skäl för att rättsskydd saknas

(mom. 3)

Alice Åström (v) anser

dels att den del av utskottets yttrande

på s. 19 som börjar med Utskottet kan

och på s. 20 slutar med denna del bort

ha följande lydelse:

Utskottet kan inte godta den föreslagna

regeln om att den som med hänsyn till

sitt försäkringsskydd i övrigt eller

sina ekonomiska och personliga

förhållanden borde ha haft

rättsskyddsförsäkring skall kunna få

rättshjälp endast om det finns särskilda

skäl med hänsyn till angelägenhetens art

och betydelse. Bestämmelsen är enligt

utskottets mening oklar och svårtolkad.

Regeringens uttalanden i propositionen

om hur bestämmelsen skall tolkas är

heller inte tillräckligt klargörande.

Regeringen bör återkomma till riksdagen

med ett förslag som beaktar vad

utskottet anfört i så god tid att

förslaget kan behandlas av riksdagen

innan den nu aktuella lagstiftningen

träder i kraft. Detta bör riksdagen med

anledning av motionerna Ju5 och Ju7 i

denna del som sin mening ge regeringen

till känna.

dels att utskottets hemställan under 3

bort ha följande lydelse:

3. beträffande skäl för att

rättsskydd saknas

att riksdagen dels antar regeringens

förslag till rättshjälpslag såvitt

avser 9 § andra stycket, dels med

anledning av motionerna 1996/97:Ju5

yrkande 2 och 1996/97:Ju7 yrkande 2

som sin mening ger regeringen till

känna vad utskottet anfört,

6. Rådgivning (mom. 5)

Kia Andreasson (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande

på s. 21 som börjar med Utskottet

instämmer och slutar med motion Ju5

bort ha följande lydelse:

Utskottet anser att regeringens förslag

beträffande rådgivning är ett steg i

rätt riktning. Den maximitid om två

timmars rådgivning som regeringen

föreslår är emellertid enligt utskottets

mening alltför snävt tilltagen. För att

det skall vara möjligt att under

rådgivningen ordentligt gå igenom olika

typer av ärenden bör rådgivning kunna

äga rum under tre timmar. Om rättshjälp

beviljas efter rådgivningen bör vidare

hela avgiften för rådgivningen avräknas

från rättshjälpsavgiften. Det ankommer

på regeringen att återkomma till

riksdagen med ett förslag som kan

beredas innan den nu aktuella

lagstiftningen träder i kraft. Detta bör

riksdagen med anledning av motion Ju5 i

denna del som sin mening ge regeringen

till känna.

dels att utskottets hemställan under 5

bort ha följande lydelse:

5. beträffande rådgivning

att riksdagen dels antar regeringens

förslag till rättshjälpslag såvitt

avser 4 och 5 §§, dels med anledning

av motion 1996/97:Ju5 yrkande 3 som

sin mening ger regeringen till känna

vad utskottet anfört,

7. Inkomstgränsen för rätt till

rättshjälp (mom. 6)

Alice Åström (v) anser

dels att den del av utskottets yttrande

på s. 23 som börjar med Utskottet

konstaterar och på s. 24 slutar med i

fråga bort ha följande lydelse:

Utskottet anser att regeringens förslag

till inkomstgräns för rätt till

rättshjälp medför att en alltför stor

grupp kommer att stå utanför

rättshjälpssy-stemet. Inkomstgränsen bör

enligt utskottets mening även

fortsättningsvis motsvara 7 basbelopp.

Regeringen bör återkomma till riksdagen

med ett förslag som beaktar vad

utskottet nu har anfört i sådan tid att

förslaget kan behandlas av riksdagen

innan den nu aktuella lagstiftningen

träder i kraft. Detta bör riksdagen med

avslag på motion Ju6 i denna del och med

anledning av motion Ju7 i denna del som

sin mening ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 6

bort ha följande lydelse:

6. beträffande inkomstgränsen för

rätt till rättshjälp

att riksdagen dels antar regeringens

förslag till rättshjälpslag såvitt

avser 6 §, dels med avslag på motion

1996/97:Ju6 i denna del och med

anledning av motion 1996/97:Ju7

yrkande 3 som sin mening ger

regeringen till känna vad utskottet

anfört,

8. Inkomstgränsen för rätt till

rättshjälp (mom. 6)

Rolf Åbjörnsson (kd) anser

dels att den del av utskottets yttrande

på s. 23 som börjar med Utskottet

konstaterar och på s. 24 slutar med i

fråga bort ha följande lydelse:

Utskottet anser inte att det bör finnas

ett fast inkomsttak för rätten till

rättshjälp. I stället bör i varje

enskilt fall göras en helhetsbedömning

av behovet av rättshjälp. I denna

bedömning kan även beaktas den

rättssökandes ekonomiska situation.

Regeringen bör återkomma till riksdagen

med ett förslag som kan behandlas av

riksdagen innan den nu aktuella

lagstiftningen träder i kraft. Detta bör

riksdagen med avslag på motion Ju7 i

denna del och med anledning av motion

Ju6 i denna del som sin mening ge

regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 6

bort ha följande lydelse:

6. beträffande inkomstgränsen för

rätt till rättshjälp

att riksdagen dels antar regeringens

förslag till rättshjälpslag såvitt

avser 6 §, dels med anledning av

motion 1996/97:Ju6 i denna del och

med avslag på motion 1996/97:Ju7

yrkande 3 som sin mening ger

regeringen till känna vad utskottet

anfört,

9. Behov av rättshjälpsbiträde i

förvaltningsmål (mom. 7)

Siw Persson (fp) och Sivert Carlsson (c)

anser

dels att den del av utskottets yttrande

på s. 27 som börjar med När det och

på s. 28 slutar med i fråga bort ha

följande lydelse:

Utskottet anser att regeringens förslag

vad gäller möjligheterna att bevilja

rättshjälp i förvaltningsmål inte är

tillräckligt långtgående. Enligt

utskottets mening måste det beaktas att

den enskilde alltid är i underläge

gentemot en myndighet när han överklagar

ett myndighetsbeslut till domstol. Det

går heller inte att förlita sig på att

domstolen skall kunna fullgöra sin

utredningsskyldighet på ett sådant sätt

att den enskilde tillförsäkras en

rättvis prövning. Utskottet anser också

att det är principiellt tveksamt att

domstolen blandar sig i parternas

argumentering m.m. eftersom detta kan

rubba tron på domstolens opartiskhet.

Det anförda leder utskottet till

slutsatsen att rättshjälp bör kunna

beviljas i större utsträckning i

förvaltningsmål än vad regeringen

föreslagit. Det ankommer på regeringen

att återkomma till riksdagen med ett

förslag i enlighet med vad utskottet nu

har anfört som kan beredas av riksdagen

innan den nu aktuella lagstiftningen

träder i kraft. Riksdagen bör med

anledning av motionerna So425 och Ju810

i denna del som sin mening ge regeringen

till känna vad utskottet anfört.

dels att utskottets hemställan under 7

bort ha följande lydelse:

7. beträffande behov av

rättshjälpsbiträde i förvaltningsmål

att riksdagen dels antar regeringens

förslag till rättshjälpslag såvitt

avser 7 §, dels med anledning av

motionerna 1996/97:Ju810 och

1996/97:So425 yrkande 4 som sin

mening ger regeringen till känna vad

utskottet anfört,

10. Prövningen av biträdesfrågan

(mom. 8)

Alice Åström (v) anser

dels att den del av utskottets yttrande

på s. 28 som börjar med Utskottet

anser och slutar med denna del bort

ha följande lydelse:

Utskottet anser att den rättsliga

angelägenhetens art, omfattning och

betydelse skall betonas som det

grundläggande när behovet av biträde i

förvaltningsmål prövas, och utskottet

anser att detta uttryckligen bör framgå

av rättshjälpslagen. Det får ankomma på

regeringen att snarast återkomma till

riksdagen med ett förslag i enlighet

härmed. Vad utskottet har anfört bör

riksdagen med anledning av motion Ju7 i

denna del som sin mening ge regeringen

till känna.

dels att utskottets hemställan under 8

bort ha följande lydelse:

8. beträffande prövningen av

biträdesfrågan

att riksdagen med anledning av motion

1996/97:Ju7 yrkande 4 som sin mening

ger regeringen till känna vad

utskottet anfört,

11. Rimlighetsprövning (mom. 10)

Alice Åström (v) anser

dels att den del av utskottets yttrande

på s. 30 som börjar med Utskottet, som

och slutar med i fråga bort ha

följande lydelse:

Utskottet anser att det är tveksamt om

den föreslagna nya regleringen kommer

att ge något väsentligt ökat utrymme för

att avslå en rättshjälpsansökan. En

bättre lösning är enligt utskottets

mening att behålla den nuvarande

bestämmelsen om att rättshjälp inte får

beviljas den som inte har ett befogat

intresse av att få sin sak behandlad.

Regeringen bör återkomma till riksdagen

med ett förslag som beaktar vad

utskottet nu har anfört och som kan

beredas av riksdagen innan den nu

aktuella lagstiftningen träder i kraft.

Detta bör riksdagen med anledning av

motion Ju7 i denna del som sin mening ge

regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 10

bort ha följande lydelse:

10. beträffande rimlighetsprövning

att riksdagen dels antar regeringens

förslag till rättshjälpslag såvitt

avser 8 §, dels med anledning av

motion 1996/97:Ju7 yrkande 5 som sin

mening ger regeringen till känna vad

utskottet anfört,

12. Rättshjälp vid skuldsanering

(mom. 11)

Rolf Åbjörnsson (kd) anser

dels att den del av utskottets yttrande

på s. 32 som börjar med Utskottet

instämmer och slutar med aktuell del

bort ha följande lydelse:

Utskottet anser inte att regeringens

förslag beträffande rättshjälp vid

skuldsanering är genomtänkt. Reglerna om

skuldsanering är enligt utskottets

mening så komplicerade att behov av

rättshjälp många gånger föreligger.

Detta är särskilt fallet när frågan om

skuldsanering skall prövas av domstol.

Det måste också beaktas att en

skuldtyngd person som ansökt om

skuldsanering knappast har möjlighet att

för egna medel anlita juridiskt biträde.

Utskottet anser att regeringen bör

återkomma till riksdagen med ett förslag

av innebörd att rättshjälp skall kunna

beviljas i ärenden om skuldsanering.

Detta bör ske i så god tid att förslaget

kan behandlas av riksdagen innan den nu

aktuella lagstiftningen träder i kraft.

Vad utskottet har anfört bör riksdagen

med anledning av motion Ju6 i denna del

som sin mening ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 11

bort ha följande lydelse:

11. beträffande rättshjälp vid

skuldsanering

att riksdagen dels antar regeringens

förslag till rättshjälpslag såvitt

avser 10 § första stycket 3, dels med

anledning av motion 1996/97:Ju6 i

denna del som sin mening ger

regeringen till känna vad utskottet

anfört,

13. Rättshjälp vid äktenskapsskillnad

(mom. 12)

Alice Åström (v) anser

dels att den del av utskottets yttrande

på s. 36 som börjar med Utskottet

delar och slutar med i fråga bort ha

följande lydelse:

Utskottet konstaterar att

äktenskapsskillnad för det stora

flertalet människor är en mycket

ingripande händelse på såväl det

personliga som ekonomiska planet. Hela

familjen är beroende av de beslut som

fattas i samband med separationen och

som har betydelse långt in i framtiden.

Det är därför angeläget att inblandade

parter - särskilt när den ena är i

underläge i t.ex. ekonomiskt avseende -

på ett tidigt stadium får tillgång till

kvalificerat juridiskt bistånd så att

man får ett rättsligt underlag för de

bedömningar som skall göras. Det kan

t.ex. gälla frågor om bodelning,

vårdnad, umgänge, underhåll, boende och

beskattning. Juridiskt bistånd skulle

dessutom förmodligen minska antalet

tvister mellan parterna som sedan måste

hänskjutas till domstol. Utskottet anser

med hänvisning till vad som nu har

anförts att regeringen bör återkomma

till riksdagen med ett förslag som

innebär att det inte skall krävas

särskilda skäl för att bevilja

rättshjälp i angelägenhet som rör

dktenskapsskillnad. Detta bör ske i så

god tid att förslaget kan behandlas av

riksdagen innan den nu aktuella

lagstiftningen träder i kraft. Vad

utskottet har anfört bör riksdagen som

sin mening ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 12

bort ha följande lydelse:

12. beträffande rättshjälp vid

äktenskapsskillnad

att riksdagen dels antar regeringens

förslag till rättshjälpslag såvitt

avser 11 § 1, dels med anledning av

motion 1996/97:Ju7 yrkande 7 som sin

mening ger regeringen till känna vad

utskottet anfört,

14. Rättshjälp för näringsidkare

(mom. 13)

Alice Åström (v) anser

dels att den del av utskottets yttrande

på s. 38 som börjar med Utskottet

ansluter och slutar med denna del

bort ha följande lydelse:

Utskottets inställning är att det inte

bör krävas särskilda skäl för att

bevilja näringsidkare rättshjälp.

Nuvarande ordning har enligt utskottets

uppfattning fungerat väl. Utskottet

anser att regeringen bör återkomma med

ett förslag i enlighet med vad utskottet

anfört som kan behandlas av riksdagen

innan den nu aktuella lagstiftningen

träder i kraft. Detta bör riksdagen med

anledning av motion Ju7 i denna del som

sin mening ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 13

bort ha följande lydelse:

13. beträffande rättshjälp för

näringsidkare

att riksdagen dels antar regeringens

förslag till rättshjälpslag såvitt

avser 13 §, dels med anledning av

motion 1996/97:Ju7 yrkande 6 som sin

mening ger regeringen till känna vad

utskottet anfört,

15. Biträdeskostnader (mom. 14)

Alice Åström (v) och Rolf Åbjörnsson

(kd) anser

dels att den del av utskottets yttrande

på s. 40 som börjar med Utskottet

anser och slutar med av propositionen

bort ha följande lydelse:

Utskottet anser att det av regeringen

föreslagna taket för ersättningsgilla

biträdeskostnader kan få till följd att

en ekonomiskt svagare part i ett större

mål tvingas efterge sin rätt gentemot

motparten, som kan vara t.ex. ett stort

bolag med obegränsade resurser. Med

hänsyn härtill, och då

besparingseffekten i denna del bedöms

bli liten, bör det inte finnas något tak

för biträdeskostnaderna i ett

rättshjälpsärende. Det ankommer på

regeringen att återkomma till riksdagen

med ett förslag som kan beredas av

riksdagen innan den nu aktuella

lagstiftningen träder i kraft. Detta bör

riksdagen med anledning av motionerna

Ju6 och Ju7 i denna del som sin mening

ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 14

bort ha följande lydelse:

14. beträffande biträdeskostnader

att riksdagen dels antar regeringens

förslag till rättshjälpslag såvitt

avser 15 och 34 §§, dels med

anledning av motionerna 1996/97:Ju6 i

denna del och 1996/97:Ju7 yrkande 8

som sin mening ger regeringen till

känna vad utskottet anfört,

16. Utredningskostnader (mom. 15)

Alice Åström (v) anser

dels att den del av utskottets yttrande

på s. 42 som börjar med Utskottet

konstaterar och slutar med denna del

bort ha följande lydelse:

Utskottet anser i likhet med ett

flertal remissinstanser att det av

rättssäkerhetsskäl bör vara möjligt att

när det föreligger särskilda skäl få

utredningskostnader ersatta till ett

belopp som överstiger 10 000 kr.

Regeringen bör i god tid innan den

föreslagna lagstiftningens

ikraftträdande återkomma med ett

lagförslag i enlighet härmed. Detta bör

riksdagen med anledning av motionerna

Ju5, Ju6 och Ju7 i denna del som sin

mening ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 15

bort ha följande lydelse:

15. beträffande utredningskostnader

att riksdagen dels antar regeringens

förslag till rättshjälpslag såvitt

avser 17 §, dels med anledning av

motionerna 1996/97:Ju5 yrkande 4,

1996/97:Ju6 i denna del och

1996/97:Ju7 yrkande 9 som sin mening

ger regeringen till känna vad

utskottet anfört,

17. Utredningskostnader (mom. 15)

Kia Andreasson (mp) och Rolf Åbjörnsson

(kd) anser

dels att den del av utskottets yttrande

som på s. 42 börjar med Utskottet

konstaterar och slutar med denna del

bort ha följande lydelse:

Utskottet anser att regeringens förslag

om ett tak för utredningskostnader

riskerar att resultera i att den

rättssökande inte får sin sak prövad på

ett fullständigt underlag. Detta kan

enligt utskottets mening inte

accepteras. Regeringen bör därför

återkomma till riksdagen med ett förslag

som innebär att det inte sätts något tak

för utredningskostnaderna i ett

rättshjälpsärende. Förslaget bör kunna

behandlas av riksdagen innan den nu

aktuella lagstiftningen träder i kraft.

Detta bör riksdagen med anledning av

motionerna Ju5, Ju6 och Ju7 i denna del

som sin mening ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 15

bort ha följande lydelse:

15. beträffande utredningskostnader

att riksdagen dels antar regeringens

förslag till rättshjälpslag såvitt

avser 17 §, dels med anledning av

motionerna 1996/97:Ju5 yrkande 4,

1996/97:Ju6 i denna del och

1996/97:Ju7 yrkande 9 som sin mening

ger regeringen till känna vad

utskottet anfört,

18. Juridiskt bistånd i vissa

utlänningsärenden (mom. 17)

Alice Åström (v) anser

dels att den del av utskottets yttrande

på s. 45 som börjar med Utskottet

instämmer och slutar med denna del

bort ha följande lydelse:

Utskottet anser att möjligheten att

förordna offentligt biträde i vissa

utlänningsärenden behöver utvidgas. Det

gäller bl.a. i frågor om förvarstagande

av barn och vid avvisning med omedelbar

verkställighet. Utskottet anser vidare

att tidpunkten när offentligt biträde

förordnas av Invandrarverket bör kunna

tidigareläggas. Utskottet anser att

regeringen snarast bör återkomma till

riksdagen med erforderliga förslag. Vad

utskottet har anfört bör riksdagen med

anledning av motion Ju7 i denna del som

sin mening ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 17

bort ha följande lydelse:

17. beträffande juridiskt bistånd i

vissa utlänningsärenden

att riksdagen med anledning av motion

1996/97:Ju7 yrkande 11 som sin mening

ger regeringen till känna vad

utskottet anfört,

19. Överklagande till Utlänningsnämnden

(mom. 18)

Alice Åström (v) och Kia Andreasson (mp)

anser

dels att den del av utskottets yttrande

på s. 45 som börjar med Utskottet kan

och slutar med del avstyrks bort ha

följande lydelse:

Utskottet konstaterar att mycket

omfattande och allvarlig kritik har

riktats mot Utlänningsnämnden för

brister i dess handläggning av olika

ärenden. Utskottet kan därför inte

acceptera förslaget att beslut i frågor

om offentligt biträde skall överklagas

till Utlänningsnämnden. Regeringen bör

återkomma till riksdagen med ett förslag

som tillgodoser vad utskottet anfört i

så god tid att förslaget kan beredas av

riksdagen innan den nu aktuella

lagstiftningen träder i kraft. Detta bör

riksdagen med anledning av motion Ju7 i

denna del som sin mening ge regeringen

till känna.

dels att utskottets hemställan under 18

bort ha följande lydelse:

18. beträffande överklagande till

Utlänningsnämnden

att riksdagen dels antar regeringens

förslag till lag om ändring av

utlänningslagen (1989:529) såvitt

avser 11 kap. 10 § första stycket,

dels med anledning av motion

1996/97:Ju7 yrkande 10 som sin mening

ger regeringen till känna vad

utskottet anfört,

20. Överklagande av Utlänningsnämndens

beslut (mom. 19)

Alice Åström (v) och Kia Andreasson (mp)

anser

dels att den del av utskottets yttrande

som på s. 46 börjar med Utskottet, som

och slutar med aktuell del bort ha

följande lydelse:

Utskottet menar att starka skäl av

principiell natur talar för att beslut i

frågor som rör rättshjälp alltid skall

kunna överklagas. Enligt utskottets

mening måste det därför vara möjligt att

överklaga de beslut i fråga om

rättshjälp som fattas av

Utlänningsnämnden som första instans.

Regeringen får i återkomma till

riksdagen med nödvändiga lagförslag i så

god tid att förslagen kan beredas av

riksdagen innan den nu aktuella

lagstiftningen träder i kraft. Detta bör

riksdagen med anledning av motionerna

Ju4 och Ju5 som sin mening ge regeringen

till känna.

dels att utskottets hemställan under 19

bort ha följande lydelse:

19. beträffande överklagande av

Utlänningsnämndens beslut

att riksdagen dels antar regeringens

förslag till lag om ändring i

utlänningslagen (1989:529) såvitt

avser 11 kap. 10 § andra stycket,

dels med anledning av motionerna

1996/97:Ju4 yrkande 2 och 1996/97:Ju5

yrkande 5 som sin mening ger

regeringen till känna vad utskottet

anfört,

21. Ersättningen till

rättshjälpsbiträden (mom. 21)

Kia Andreasson (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande

på s. 47 som börjar med Utskottet

konstaterar och slutar med del

avstyrks bort ha följande lydelse:

Utskottet har kunnat konstatera att

ersättningen till rättshjälpsbiträden

har stigit i snabb takt under senare år.

Med tanke på att biträdeskostnaderna

utgör huvuddelen av kostnaderna för

rättshjälpen finns det enligt utskottets

mening skäl att uppdra åt regeringen att

undersöka om ersättningssystemet är

lämpligt utformat. I samband därmed bör

även de allmänna advokatbyråernas roll

ses över. Regeringen bör redovisa

resultatet av sina överväganden för

riksdagen. Det får ankomma på regeringen

att ta ställning till hur detta

lämpligen bör ske. Vad utskottet nu har

anfört bör riksdagen med anledning av

motionerna Ju5 och Ju918 i denna del som

sin mening ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 21

bort ha följande lydelse:

21. beträffande ersättningen till

rättshjälpsbiträden

att riksdagen med anledning av

motionerna 1996/97:Ju5 yrkande 6 och

1996/97:Ju918 yrkande 2 som sin

mening ger regeringen till känna vad

utskottet anfört.

Regeringens lagförslag

2.4 Förslag till lag om ändring i

äktenskapsbalken

Härigenom föreskrivs i fråga om

äktenskapsbalken

dels att 18 kap. 4 § skall ha följande

lydelse,

dels att det skall införas en ny

paragraf, 17 kap. 7 a §, av följande

betydelse.

2.18 Förslag till lag om ändring i

lagen (1972:260) om internationellt

samarbete rörande verkställighet av

brottmålsdom

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen

(1972:260) om internationellt samarbete

rörande verkställighet av brottmålsdom

dels att 34 a § och 39 § skall ha

följande lydelse,

dels att det skall införas en ny

paragraf, 27 §, av följande lydelse.

Lagutskottets yttrande

1996/97:LU1y

Ny rättshjälpslag

Till justitieutskottet

Justitieutskottet har den 15 oktober

1996 beslutat att bereda lagutskottet

och socialförsäkringsutskottet tillfälle

att senast den 29 oktober 1996 avge

yttrande över proposition 1996/97:9 Ny

rättshjälpslag jämte de med anledning av

propositionen väckta motionerna

1996/97:Ju4-Ju8 samt de under den

allmänna motionstiden väckta motionerna

1996/97:Ju810, 1996/97:Ju918 och

1996/97:So425 yrkande 4.

Lagutskottet har beslutat att avge

yttrande över dels det avsnitt i

propositionen som gäller rättshjälp i

familjerättsliga angelägenheter (avsnitt

10) jämte de motioner som berör detta

avsnitt (Ju7 yrkande 7 och Ju8), dels

motion Ju6 vari behandlas bl.a. fråga om

rättshjälp vid skuldsanering.

Inledning

Rättshjälpslagen (1972:429) trädde i

kraft den 1 juli 1973. Rättshjälp enligt

rättshjälpslagen lämnas i form av allmän

rättshjälp, rättshjälp åt misstänkt i

brottmål, rättshjälp genom offentligt

biträde samt rådgivning.

Allmän rättshjälp kan lämnas till

fysisk person samt till dödsbon i en

rättslig angelägenhet där det föreligger

behov av sådant bistånd. Från denna

huvudregel finns flera undantag.

Rättshjälp ges exempelvis inte för

upprättande av äktenskapsförord. Vidare

skall rättshjälp inte beviljas den som

inte har ett befogat intresse av att få

sin sak behandlad. En ytterligare

begränsning är inkomstgränsen som

innebär att den som har en beräknad

årsinkomst som överstiger sju basbelopp,

för närvarande 249 000 kr, inte kan få

rättshjälp. Gränsbeloppet kan dock höjas

med hänsyn till den rättssökandes

försörjningsbörda.

Vid allmän rättshjälp betalar staten

kostnaderna för framför allt juridiskt

biträde men även kostnader för t.ex.

bevisning. Däremot omfattas inte

ersättning för motparts

rättegångskostnader som den rättssökande

kan tvingas att betala om han eller hon

förlorar en process. Sådana kostnader

får den rättssökande alltså betala

själv. Däremot kan motparts

rättegångskostnader betalas från en

rättsskyddsförsäkring. Den som beviljats

rättshjälp är skyldig att betala en

rättshjälpsavgift. Denna består av en

grundavgift vars storlek är beroende av

den rättssökandes ekonomiska

förhållanden samt en tilläggsavgift vars

storlek beror dels på de ekonomiska

förhållandena, dels på kostnaderna för

rättshjälpen.

Rättshjälp genom rådgivning kan omfatta

nästan alla slags rättsliga

angelägenheter och får pågå under högst

en timme. Rådgivning är öppen för alla

oavsett inkomst och sker mot en

fastställd avgift, som uppgår till 250

kr för varje påbörjad

femtonminutersperiod. Avgiften kan i

vissa fall sättas ned.

Dagens rättshjälpssystem har av många

beskrivits som komplicerat och

svårtillgängligt. En särskild

komplikation som därvid påpekats är att

det existerar två parallella system -

rättshjälp och rättskyddsförsäkringar -

och att dessa i vissa fall överlappar

varandra. Systemet i sin helhet anses

dessutom inte ge den enskilde

tillräckliga incitament att hålla nere

kostnaderna. Statens kostnader uppgår

till omkring 870 miljoner kronor om

året, varav 342 miljoner kronor avser

allmän rättshjälp. Med hänsyn till de

besparingskrav som numera gäller på alla

samhällsområden för att stärka de

offentliga finanserna har det ansetts

angeläget att överväga vilka besparingar

som kan göras också på rättshjälpens

område.

Mot denna bakgrund tillkallades år 1993

en särskild utredare med uppdrag att se

över rättshjälpslagen. Utredningen, som

antog namnet 1993 års

rättshjälpsutredning, lade i augusti

1995 fram betänkandet (SOU 1995:81) Ny

rättshjälpslag och andra bestämmelser om

rättsligt bistånd. Betänkandet har

remissbehandlats och ligger till grund

för förslagen i förevarande proposition.

I propositionen föreslår regeringen

bl.a. en ny rättshjälpslag. Förslaget

syftar till förenklingar och ökad

överskådlighet samt besparingar för

staten. En väsentlig nyhet är att

rättshjälpen skall vara subsidiär till

rättsskyddsförsäkringar. Den som har en

rättsskyddsförsäkring, eller - under

vissa närmare angivna förutsättningar -

borde ha haft en försäkring som täcker

den aktuella angelägenheten skall inte

få rättshjälp. Rådgivning föreslås bli

en inledning till rättshjälp och skall

kunna pågå i upp till två timmar.

Inkomstgränsen för rätt till rättshjälp

föreslås sänkt till 210 000 kr.

Avgörande för om rättshjälp beviljas

skall vara om den rättssökande har behov

av biträde. Vidare föreslås en ny regel

som innebär att prövning alltid skall

göras av om det är rimligt att staten

bidrar till kostnaderna i det enskilda

fallet. Förmånen av biträde begränsas

till att avse högst 100 arbetstimmar.

Under vissa förutsättningar skall taket

kunna överskridas.

Den nya lagstiftningen, som föranleder

följdändringar i ett stort antal lagar,

föreslås träda i kraft den 1 december

1997.

Rättshjälp i vissa familjerättsliga

angelägenheter

Förslaget till ny rättshjälpslag

innefattar väsentliga ändringar i fråga

om möjligheterna till rättshjälp i

familjerättsliga angelägenheter som rör

bodelning, underhåll och

äktenskapsskillnad.

Bodelning kan enligt äktenskapsbalken

äga rum såväl inom äktenskapet som vid

äktenskapsskillnad och dödsfall. Enligt

lagen (1994:1117) om registrerat

partnerskap gäller detta även

registrerade partnerskap. Bodelning

mellan sambor kan, enligt lagen

(1987:232) om sambors gemensamma hem,

ske när ett samboförhållande upphör, om

någon av samborna begär det eller när en

av samborna avlidit. Detsamma gäller

enligt lagen (1987:813) om homosexuella

sambor även vid upplösning av ett sådant

samboförhållande.

Om parterna inte kan komma överens om

hur boet skall skiftas kan domstol på

endera partens begäran utse en

bodelningsförrättare. Denne har

befogenhet att tvångsskifta egendomen.

En sådan tvångsvis genomförd bodelning

kan klandras av parterna.

Bodelningsförrättaren har rätt till

skäligt arvode och ersättning för sina

kostnader. Parterna svarar gemensamt för

betalningen.

Enligt 8 § första stycket 7

rättshjälpslagen får allmän rättshjälp

inte beviljas i angelägenhet rörande

bodelning, om det inte med hänsyn till

boets beskaffenhet och makarnas eller

sambornas personliga förhållanden finns

särskilda skäl för rättshjälp. Av 9 §

andra stycket 7 rättshjälpslagen framgår

att staten betalar kostnaderna för en

bodelningsförrättare endast i de fall

denne har förordnats av domstol att

verkställa bodelning mellan makar i

anledning av äktenskapsskillnad eller

mellan sambor av annan anledning än att

den ene sambon avlidit. Rättshjälp

beviljas således inte för exempelvis en

bodelning under ett äktenskap. Rätten

till biträde enligt rättshjälpslagen är

begränsad på så sätt att

rättshjälpsbiträde bara kan förordnas

vid klander av bodelning och inte i

andra angelägenheter som rör bodelning.

Dessa förhållandevis begränsade

möjligheter att få rättshjälp vid

bodelning, särskilt när det gäller

bodelningsförrättare, har kritiserats i

olika sammanhang (se bl.a. bet.

1993/94:JuU20).

Enligt regeringens mening finns det

inte skäl att överväga en utvidgning som

innebär möjlighet till rättshjälp med

rättshjälpsbiträde i bodelningsärenden.

Rättshjälp med biträdeshjälp skall

liksom för närvarande endast beviljas

vid klander av bodelning (10 § första

stycket 8). Regeringen anser dock att

det även finns andra situationer där det

bör finnas möjlighet att få någon form

av bistånd vid bodelning. En sådan

situation kan föreligga när den make som

sitter kvar i boet vägrar att medverka

till bodelning och den andra maken

därför inte kan få ut sina

tillhörigheter och inte heller i övrigt

har medel att bekosta en bodelning.

I propositionen föreslås att en ny form

av bistånd införs vid bodelning.

Biståndet innebär att ersättning till

bodelningsförrättare för högst fem

timmars arbete kan betalas av allmänna

medel. En bestämmelse härom föreslås bli

intagen i 17 kap. äktenskapsbalken som

en ny 7 a §. Den föreslagna bestämmelsen

innebär att rätten kan besluta om en

s.k. ersättningsgaranti. Ett sådant

beslut innebär att ersättning till

bodelningsförrättare betalas av allmänna

medel om den make som har gjort ansökan

vid bodelningen tillskiftas egendom till

ett värde som understiger 100 000 kr. I

annat fall får bodelningsförrättaren

rätt till ersättning av makarna enligt

de regler som gäller i allmänhet vid

bodelning. Ansökan, som endast kan göras

av någon av makarna, skall bifallas om

det är skäligt med hänsyn till makens

ekonomiska och personliga förhållanden

samt omständigheterna i övrigt. Den

föreslagna bestämmelsen förutsätts i

första hand bli tillämplig när den make

som sitter kvar i boet vägrar att

medverka till bodelningen och den andra

maken därför inte kan få ut sina

tillhörigheter och inte heller i övrigt

har egna medel eller inkomster att

bekosta en bodelningsförrättare. Genom

nuvarande hänvisningar i lagen om

registrerat partnerskap, lagen om

sambors gemensamma hem och lagen om

homosexuella sambor blir bestämmelsen

tillämplig även för registrerade partner

och sambor.

När det gäller underhållsbidrag till

barn uppställs det i dag inga särskilda

krav för att få rättshjälp. I

propositionen föreslås att rättshjälp i

angelägenhet som rör underhåll till barn

skall ges endast när det finns särskilda

skäl (11 § 2). Sådana skäl kan t.ex.

vara att det underhållsstöd som lämnas

av staten inte är tillräckligt, att

utländsk rätt skall tillämpas eller att

ärendet i övrigt rör internationella

förhållanden.

Rättshjälp i angelägenheter som rör

äktenskapsskillnad ges i dag oavsett om

det föreligger några särskilda

omständigheter eller inte. Även när

makarna är ense och gemensamt ansöker om

äktenskapsskillnad kan rättshjälp ges. I

sådana fall ersätts biträdet enligt en

särskild taxa som gäller för mål

angående äktenskapsskillnad efter

gemensam ansökan. Taxan motsvarar knappt

tre timmars arbete i direktdömda mål och

knappt fem timmar i mål med betänketid.

Om ett mål krävt avsevärt mer arbete än

normalt kan taxan frångås. I mål om

äktenskapsskillnad efter gemensam

ansökan skall enligt 31 b §

rättshjälpslagen i de fall endast den

ena maken har rättshjälp den andra

åläggas att betala hälften av

rättshjälpskostnaderna. Han eller hon är

dock inte skyldig att betala mer än vad

som svarar mot den grundavgift som

skulle ha gällt om rättshjälp beviljats.

Dessutom är denne make inte

ersättningsskyldig om han eller hon haft

kostnader för eget biträde eller det

annars skulle vara oskäligt med hänsyn

till omständigheterna. Om summan av vad

en make skall betala enligt denna

bestämmelse och den rättssökandes

rättshjälpsavgift överstiger kostnaderna

för rättshjälpen skall den överskjutande

delen återbetalas av staten till den

rättssökande.

I propositionen föreslås att rättshjälp

i angelägenheter som rör

äktenskapsskillnad och därmed

sammanhängande frågor får beviljas

endast när det finns särskilda skäl (11

§ 1). Sådana skäl kan vara att

förhållandena är mer komplicerade än

normalt och att saken därför inte kan

lösas med en mindre omfattande

biträdesinsats än vad som i dag

motsvaras av taxan vid

äktenskapsskillnad efter gemensam

ansökan, eller omkring tre timmar utöver

rådgivning. Vidare föreslås att de ovan

redovisade bestämmelserna om

kostnadsansvaret vid gemensam ansökan om

äktenskapsskillnad (31 b §

rättshjälpslagen) tas bort. Om två makar

ansöker gemensamt om äktenskapsskillnad

och den ene har rättshjälp skall alltså

den andre inte åläggas att betala någon

del av rättshjälpskostnaderna.

De föreslagna inskränkningarna i

möjligheten att få rättshjälp i

familjerättsliga angelägenheter

kritiseras i två motioner. Bengt Harding

Olson m.fl. (fp) yrkar i motion Ju8 att

riksdagen skall avslå propositionen

(yrkande 1). Vidare yrkas

tillkännagivanden om vissa ändringar i

den nuvarande rättshjälpslagen (yrkande

2) och en ny utredning om hur

rättshjälpen skall vara utformad i

framtiden (yrkande 3). I motionen anförs

att förslaget i denna del främst kommer

att drabba lågavlönade kvinnor som inte

får samma möjligheter till kvalificerad

hjälp i samband med familjeseparationer

som sina män. Det underläge som många

kvinnor redan i dag har kommer således,

enligt motionärernas mening, att

förstärkas. Motionärerna anför vidare

att förslaget kan medföra ökade

samhällskostnader genom att antalet

tvister på det familjerättsliga området

kommer att öka och bli mer komplicerade

när parterna inte får tillgång till

juridiskt biträde. Kostnaderna kan

därför komma att vältras över på

domstolarna. Därtill kommer att tvister

mellan föräldrar kan ha negativa

effekter för barnen och få

samhällsekonomiska konsekvenser. Enligt

motionärernas mening är det inte

klarlagt att inskränkningarna i

möjligheterna till rättshjälp i samband

med familjeseparationer ger de

kostnadsbesparingar som regeringen

förutsätter. I stället bör de

besparingar som anses nödvändiga till en

del kunna uppnås genom en uppstramning

av den nuvarande lagen. Vidare anser

motionärerna att en ny utredning bör

göras på sikt.

I motion Ju7 yrkar Gudrun Schyman m.fl.

(v) att riksdagen skall avslå förslaget

såvitt gäller inskränkningen i

möjligheter till rättshjälp i

angelägenheter som rör

äktenskapsskillnad - 11 § 1 (yrkande 7).

Motionärerna pekar på att en

äktenskapsskillnad är en mycket

ingripande händelse på såväl det

personliga som ekonomiska planet. Hela

familjen är beroende av de överväganden

och beslut som fattas i samband med en

separation. Det är därför, enligt

motionärernas mening, angeläget att

parterna på ett tidigt stadium får

tillgång till kvalificerat juridiskt

bistånd så att de får ett rättsligt

underlag för de bedömningar som skall

göras. Om båda parter får tillgång till

juridiskt bistånd och hjälp att på

rättslig grund lösa de problem som

uppkommer ökar givetvis möjligheterna

att komma överens i olika frågor. En

inskränkning i rätten till rättshjälp

torde med säkerhet öka antalet mål i

domstolar och därmed höja kostnaderna

för samhället. Nuvarande regler innebär

att även den ekonomiskt svagare,

vanligtvis kvinnan, kan få samma

kvalificerade juridiska bistånd och

beslutsunderlag som den part som har

möjlighet att själv betala sina

advokatkostnader.

Enligt lagutskottets mening måste de

föreslagna ändringarna ses mot bakgrund

av att statens kostnader för rättshjälp

i angelägenheter rörande

äktenskapsskillnad och därmed

sammanhängande frågor uppgår till 26 %

av de totala kostnaderna för den

allmänna rättshjälpen. Kostnaderna för

angelägenheter som endast rör

äktenskapsskillnad efter gemensam

ansökan utgör, enligt vad som anges i

propositionen, omkring 9 % av de totala

kostnaderna. Eftersom de kostnader som

kan relateras till mål och ärenden om

äktenskapsskillnad och därmed

sammanhängande frågor utgör en så stor

del av de totala kostnaderna för

rättshjälp, är det ofrånkomligt att de

önskvärda besparingarna leder till vissa

begränsningar i möjligheterna till

allmän rättshjälp i dessa ärenden. En

rimlig utgångspunkt måste därvid, enligt

utskottets mening, vara att en

avgränsning kommer till stånd på det

sätt som föreslås i propositionen så att

rättshjälp inte beviljas i ärenden där

någon egentlig tvist inte föreligger och

där förhållandena inte är särskilt

komplicerade. I sådana ärenden där

rättsordningen tillhandahåller en viss

ordning för att lösa konflikter i syfte

att undvika processer bör utgångspunkten

dessutom vara att rättshjälp inte bör

komma i fråga förrän den anvisade

ordningen för konfliktlösning i vart

fall prövats. I sådana ärenden som det

nu är fråga om torde, enligt utskottets

mening, behovet av juridisk hjälp kunna

tillgodoses genom rådgivning av en

advokat eller biträdande jurist på en

advokatbyrå som enligt förslaget får

pågå upp till två timmar. Regeringen har

också, enligt vad som uppges i

propositionen, för avsikt att låta

Domstolsverket utarbeta klara och

tydliga blanketter och skriftlig

information i syfte att underlätta för

parterna att själva kunna göra vissa

bedömningar inför en äktenskapsskillnad.

För att rätt kunna bedöma effekterna av

de föreslagna begränsningarna i

möjligheterna till rättshjälp i

familjerättsliga angelägenheter anser

utskottet att det är nödvändigt att väga

in att reformarbetet på familjerättens

område sedan många år tillbaka präglats

av strävanden mot att undvika tvister

och rättsliga processer i domstolar. År

1990 fattade riksdagen beslut om vissa

ändringar i bl.a. föräldrabalkens regler

om vårdnad och umgänge (prop. 1990/91:8,

bet. LU13). Lagändringarna, som trädde i

kraft den 1 mars 1991, syftade särskilt

till att underlätta en utveckling mot

att föräldrarna i större utsträckning

skall ta ett gemensamt ansvar för barnet

och själva komma överens om hur vårdnads-

och umgängesfrågor skall lösas. De nya

reglerna innebär att s.k.

samarbetssamtal i vårdnads- och

umgängesfrågor skall erbjudas föräldrar

i alla kommuner. Vidare kan domstolen i

ett mål om vårdnad och umgänge ta

initiativ till att samarbetssamtal

kommer till stånd. Även föräldrabalkens

regler om gemensam vårdnad ändrades.

Gemensam vårdnad skall numera komma i

fråga inte bara när föräldrarna är ense

om det utan också då ingen av dem

utesluter denna vårdnadsform. Ogifta

föräldrar kan få gemensam vårdnad genom

anmälan till socialnämnden i samband med

att faderskapet fastställs. Endast för

sådana fall då gemensam vårdnad inte är

aktuell, skall domstolen liksom tidigare

avgöra frågan vem av föräldrarna som

skall ha vårdnaden efter vad som är bäst

för barnet. I det familjerättsliga

regelsystemet är det numera självklart

att barnets bästa sätts i centrum. Den 1

januari 1996 infördes uttryckliga

bestämmelser i föräldrabalken om barns

rätt att komma till tals i mål och

ärenden om bl.a. vårdnad och umgänge.

Enligt vad som redovisats av

Vårdnadstvistutredningen hösten 1995 i

betänkandet (SOU 1995:79) Vårdnad,

boende och umgänge har 1990 års lag

ändringar fallit väl ut. Utvärderingen

visar att samarbetssamtal är ett bra

instrument för att lösa

vårdnadskonflikter och att de utnyttjas

i stor utsträckning. Omkring 25 % av

alla föräldrar som separerade år 1993

hade, enligt vad utredningen redovisar,

kontakt med socialtjänsten i samband med

en separation eller skilsmässa. Samtalen

har lett till att föräldrar i allt

större utsträckning kommer överens om

vårdnad och umgänge. Särskilt

samarbetssamtal före ett

domstolsförfarande har gett bra resultat

med liten resursåtgång. Ungefär 80 % av

dessa samtal ledde till att föräldrarna

kom överens. Föräldrar som i andra

sammanhang inte tar kontakt med

socialtjänsten gör det när de behöver

råd och stöd i samband med en separation

eller skilsmässa. Samarbetssamtalen har

medfört att antalet vårdnads- och

umgängestvister minskat. Utvärderingen

innehåller även en samhällsekonomisk

analys. Denna visar, anför utredningen,

att samarbetssamtalen är

samhällsekonomiskt lönsamma. Härtill

kommer enligt utredningen kvalitativa

effekter, som påverkan på barns och

föräldrars hälsa och livskvalitet i

övrigt. För att öka användningen av

samarbetssamtal rekommenderar

utredningen att Socialstyrelsen får i

uppdrag att sprida information om den

service som kommunerna kan ge.

Kommunerna bör arbeta med att stärka

kompetensen hos den personal som arbetar

med samarbetssamtal. För att lyfta fram

samarbetssamtalen och markera att

föräldrar skall försöka lösa sina

tvister om barnen genom

samförståndslösningar innan rättsliga

åtgärder vidtas, föreslår utredningen

att det i 6 kap. föräldrabalken införs

en bestämmelse som erinrar om denna

möjlighet. Denna bestämmelse bör också

enligt utredningen ses som en uppmaning

att inte utan vägande skäl väcka talan

vid domstol innan försök har gjorts för

att nå en samförståndslösning.

Ett annat förslag som

Vårdnadstvistutredningen fört fram

gäller avtal om vårdnad m.m. Förslaget

innebär att föräldrar som träffat avtal

om vårdnad, om vem av föräldrarna barnet

skall bo tillsammans med och om umgänge

kan få ett sådant skriftligt avtal

godkänt av en tjänsteman som

socialnämnden utser att pröva sådana

avtal. Vid prövningen av föräldrarnas

avtal skall barnets bästa och dess

önskemål beaktas. Ett fastställt avtal

skall, enligt utredningens förslag,

gälla på samma sätt som ett

lagakraftvunnet domstolsavgörande.

Vårdnadstvistutredningens betänkande har

varit föremål för remissbehandling, och

förslagen bereds för närvarande inom

Justitiedepartementet.

I sammanhanget vill utskottet vidare

erinra om att riksdagen den 24 oktober

1996 beslutat om ett nytt samhällsstöd,

kallat underhållsstöd, som skall ersätta

det nuvarande bidragsförskottet (prop.

1995/96:208, bet. SfU3).

Underhållsstödet skall vara oberoende av

föräldrabalkens regler om

underhållsbidrag. Underhållsstöd lämnas

enligt 8 § lagen om underhållsstöd med

1 173 kr per månad till barn vars

föräldrar inte bor tillsammans. För det

underhållsstöd som lämnas till barnet är

den förälder som inte bor tillsammans

med barnet återbetalningsskyldig till

staten enligt en schabloniserad

procentmetod och beräknas som en viss

procent av den återbetalningsskyldiga

förälderns inkomst. Vidare har införts

en ny regel i föräldrabalken som innebär

att den förälder som är

återbetalningsskyldig enligt reglerna om

underhållsstöd skall anses ha fullgjort

sin underhållsskyldighet intill det

belopp som lämnas i underhållsstöd till

barnet. Den nya lagstiftningen om

underhållsstöd träder i kraft den 1

januari 1997 och tillämpas första gången

i fråga om underhållsstöd som avser

tiden efter den 31 januari 1997. Beslut

om underhållsstöd och

återbetalningsskyldighet överklagas till

allmän förvaltningsdomstol. Reglerna i

det nya systemet är utifrån föräldrarnas

synpunkter lättöverskådliga i så måtto

att dessa utan svårigheter vid en

separation kan konstatera vilka

konsekvenser detta får med avseende på

de ekonomiska förpliktelserna.

Mot bakgrund av vad som sålunda

redovisats konstaterar utskottet att

rättsutvecklingen på familjerättens

område gått och alltjämt fortgår i en

sådan riktning att behovet av

biträdeshjälp generellt sett blir

mindre. I samhanget bör vidare

understrykas att det framlagda förslaget

till ny rättshjälpslag på intet sätt

hindrar att allmän rättshjälp beviljas i

sådana fall där det kan anses befogat.

Sålunda innebär förslaget, såsom

tidigare redovisats, att en ny form av

rättsligt bistånd skall kunna lämnas i

bodelningsärenden. Vidare innebär

förslaget att rättshjälp i

angelägenheter som rör underhåll till

barn samt äktenskapsskillnad och därmed

sammanhängande frågor får beviljas när

det finns särskilda skäl. Detta medför,

enligt vad som anförts i propositionen,

att rättshjälp i regel kan beviljas i

äktenskapsskillnadsmål som är tvistiga

och kräver en mer omfattande

biträdesinsats. För underhållsmålens del

innebär förslaget att rättshjälp kan

beviljas om barnet har behov av ett

större underhåll än vad som motsvaras av

underhållsstöd. Detsamma förutsätts

gälla om barnet inte är berättigat till

underhållsstöd, särskilt i de fall där

det är aktuellt att tillämpa utländsk

rätt eller när angelägenheten i övrigt

rör internationella förhållanden. I

propositionen anförs vidare att om

informationsbehovet i ett ärende är så

stort att en mer omfattande informations-

och rådgivningsinsats krävs, utöver en

eller två timmars rådgivning, det som

regel finns skäl att bevilja rättshjälp.

Med det anförda förordar lagutskottet

att propositionen i nu behandlad del

tillstyrks samt att motionerna Ju8 och

Ju7 yrkande 7 avstyrks.

Rättshjälp vid skuldsanering

Genom skuldsaneringslagen (1994:334),

som trädde i kraft den 1 juli 1994, har

möjligheter öppnats för privatpersoner

att under vissa förutsättningar helt

eller delvis befrias från en övermäktig

skuldbörda. Genom en ändring som trätt i

kraft den 1 september 1996 är lagen

numera tillämplig även för fysiska

personer som är näringsidkare, dock

endast om det med hänsyn till

näringsverksamhetens ringa omfattning

och övriga omständigheter finns

särskilda skäl för skuldsanering.

I motion Ju6 kritiserar Rolf Åbjörnsson

(kd) bl.a. att de föreslagna reglerna i

proposition 1996/97:9 inte medger

möjlighet till rättshjälp i en

angelägenhet som rör skuldsanering (10 §

första stycket 3). Enligt motionärens

mening är reglerna om skuldsanering så

komplicerade att behov av rättshjälp

föreligger i många fall. En person som

har försatt sig i en skuldtyngd

situation och som behöver biträde har

knappast möjlighet att stå för kostnaden

själv. I motionen yrkas att riksdagen

som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om att reglerna

rörande rättshjälp skall utformas enligt

de förslag som framförts i motionen.

Lagutskottet vill för sin del först

påpeka att vad som föreslås i

propositionen inte innebär någon

förändring i förhållande till vad som

gäller i dag. I 8 § första stycket 11

anges uttryckligen att allmän rättshjälp

inte får beviljas i ett ärende om

skuldsanering enligt

skuldsaneringslagen. Bestämmelsen

infördes i samband med

skuldsaneringslagen (prop. 1993/94:123,

bet. LU26, rskr. 303). I den då aktuella

propositionen (s. 86) anförde dåvarande

justitieministern att förslaget till

skuldsaneringslag genomgående bygger på

principen om gäldenärens egen aktiva

medverkan. De råd och anvisningar som

gäldenären kan vara i behov av för att

upprätta en ansökan om skuldsanering

m.m. bör kunna erhållas genom de

kommunala instanser som sysslar med

budgetrådgivning och liknande. Vidare

framhölls i propositionen att förslaget

dessutom vilar på förutsättningen att

sökande gäldenär erhåller vägledning av

skriftligt informationsmaterial,

särskilt framtagna ansökningsblanketter

m.m. Till detta kommer, anförde

justitieministern, att i första hand

kronofogdemyndigheten, men även rätten

om ett ärende når dit, har ett allmänt

ansvar för utredningen i ett

skuldsaneringsärende. Det anförda, i

förening med statsfinansiella skäl,

ledde fram till slutsatsen att det i

rättshjälpslagen uttryckligen borde

föreskrivas att allmän rättshjälp inte

får beviljas i skuldsaneringsärenden.

Med anledning av en motion som gällde

fråga om bistånd till gäldenärer vid

skuldsanering anförde lagutskottet (bet.

1993/94:LU26 s. 13) att det är uppenbart

att vissa gäldenärer kan behöva hjälp

med en ansökan om skuldsanering.

Utskottet pekade därvid på att

kommunerna ålagts att lämna skuldsatta

personer råd och anvisningar och att

detta åliggande torde omfatta också råd

och annat bistånd vid en ansökan om

skuldsanering. Även kronofogden har,

framhöll utskottet, vissa skyldigheter

också när det gäller en ansökan om

skuldsanering. Sålunda bör det av ett

föreläggande om att avhjälpa en brist i

ansökan framgå i vilka avseenden som

ansökan är bristfällig och vad som

erfordras av gäldenären för att avhjälpa

bristen. Därtill kommer, anförde

lagutskottet vidare, den allmänna

serviceskyldighet som åligger

kronofogdemyndigheterna enligt 4 och 5

§§ förvaltningslagen. Denna

serviceskyldighet innefattar bl.a. en

skyldighet att lämna upplysningar,

vägledning, råd och annan sådan hjälp

till enskilda i frågor som rör

myndighetens verksamhetsområde. Att

därutöver, såsom föreslogs i den då

aktuella motionen, uttryckligen

föreskriva i skuldsaneringslagen att

kronofogdemyndigheten skall bistå

gäldenären kunde enligt utskottets

mening inte anses erforderligt.

Enligt utskottets mening finns det inte

skäl att nu frångå dessa

ställningstaganden. Utskottet anser

således att motion Ju6 i nu behandlad

del bör avstyrkas.

Stockholm den 29 oktober 1996

På lagutskottets vägnar

Agne Hansson

I beslutet har deltagit: Agne Hansson

(c), Bengt Kronblad (s), Rolf Dahlberg

(m), Carin Lundberg (s), Rune Berglund

(s), Karin Olsson (s), Eva Arvidsson

(s), Bengt Harding Olson (fp), Inger

Segelström (s), Tanja Linderborg (v),

Tomas Högström (m), Yvonne Ruwaida (mp),

Birgitta Carlsson (c), Kerstin

Kristiansson (s), Lennart Thörnlund (s)

och Marietta de Pourbaix-Lundin (m).

Avvikande meningar

Rättshjälp i familjerättsliga

angelägenheter

1. Bengt Harding Olson (fp) anser att

den del av utskottets yttrande under

rubriken Rättshjälp i familjerättsliga

angelägenheter som börjar med Enligt

lagutskottets och slutar med 7

avstyrks bort ha följande lydelse:

Lagutskottet delar den uppfattning som

förts fram i motion Ju8 och anser att

det framlagda förslaget, särskilt när

det gäller möjligheterna till rättshjälp

på familjerättens område, medför

orimliga konsekvenser för många

rättssökande. Om förslaget genomförs

kommer nämligen, såom anförts i

motionen, de lägst avlönade kvinnorna

att drabbas onödigt hårt. Lågavlönade

och deltidsarbetande kvinnor har inte

samma möjligheter till kvalificerad

rådgivning och juridisk hjälp i samband

med familjeseparationer som sina män.

Förslaget innebär att det underläge som

kvinnorna många gånger redan har när det

gäller att hävda sin rätt kommer att

förstärkas ytterligare. En sådan

utveckling bör, enligt utskottets

mening, förhindras.

Lagutskottet bedömer det också som

mycket tveksamt om det framlagda

förslaget på familjerättens område

medför några besparingseffekter över

huvud taget. Som framhålls i motion Ju8

finns det nämligen en stor risk för att

förslaget, om det genomförs, kan leda

till att antalet tvister i domstol på

det familjerättsliga området ökar

betydligt, och att dessa tvister blir

mer komplicerade än de hade behövt bli

om båda parter haft tillgång till

juridiskt biträde från början.

Kostnaderna kan på detta sätt komma att

vältras över på domstolarna och dessutom

öka, i synnerhet tingsrätternas redan nu

stora arbetsbörda. Därtill kommer att

allvarliga tvister mellan föräldrar

alltid drabbar barnen, vilket i sin tur

kan få negativa samhällsekonomiska

konsekvenser.

Sammantaget anser lagutskottet att

regeringen inte i tillräcklig grad

klarlagt vilka kostnadsbesparingar som

kan åstadkommas med de föreslagna

inskränkningarna i rättshjälpen på

familjerättens område. Därtill kommer

att effekter på rättshjälpsområdet av

ännu inte genomförda lagförslag inom

familjerätten rimligen inte kan beaktas

redan nu. Enligt lagutskottets mening

kan det också med fog ifrågasättas om

förslaget leder till några

kostnadsbesparingar över huvud taget för

samhället. Med hänsyn härtill har

utskottet kommit fram till den

slutsatsen att förslaget inte bör

genomföras. Ett bättre alternativ är att

inom ramen för det nuvarande

rättshjälpssystemet vidta vissa

justeringar. En ökad kostnadsmedvetenhet

kan exempelvis uppnås genom en så

förhållandevis enkel åtgärd som att

rättshjälpsavgiften debiteras

kontinuerligt under ett ärendes

handläggning. En annan åtgärd, som också

nämns i motion Ju8 och som lagutskottet

anser bör komma till stånd, är att

införa någon form av kostnadstak. Det

bör ankomma på regeringen att omgående

framlägga erforderliga förslag med denna

inriktning. Först om det därefter skulle

visa sig att ytterligare besparingar är

erforderliga anser lagutskottet att

regeringen bör föranstalta om en ny

utredning.

Till följd av det anförda förordar

lagutskottet att justitieutskottet - med

bifall till motion Ju8 yrkande 1 i denna

del och med anledning av motion L7

yrkande 7 - avstyrker regeringens

förslag. Vad lagutskottet i övrigt

anfört om dels en reform på

rättshjälpsområdet inom ramen för den

nuvarande lagstiftningen, dels en ny

utredning, förordar utskottet att

riksdagen, med bifall till motion Ju8

yrkandena 2 och 3 i denna del, som sin

mening ger regeringen till känna.

2. Tanja Linderborg (v) anser att den

del av utskottets yttrande under

rubriken Rättshjälp i familjerättsliga

angelägenheter som börjar med Enligt

lagutskottets och slutar med 7

avstyrks bort ha följande lydelse:

Lagutskottet anser för sin del att

regeringens förslag när det gäller

inskränkningarna i möjligheterna till

rättshjälp när det gäller

äktenskapsskillnad och därmed

sammanhängande frågor är allför

långtgående. Som framhålls i motion Ju7,

och som också påpekats av Sveriges

advokatsamfund i olika sammanhang, är en

äktenskapsskillnad en mycket ingripande

händelse såväl på det personliga som på

det ekonomiska planet. Hela familjen och

särskilt barnen är beroende av de beslut

som skall fattas i samband med

separationen, och dessa beslut har

betydelse för lång tid framåt. Oavsett

ekonomiska förutsättningar bör

inblandade parter, enligt utskottets

mening, på ett tidigt stadium få

möjlighet till kvalificerat juridiskt

bistånd i frågor som gäller exempelvis

bodelning, vårdnad, umgänge, underhåll

till barn och make, vem som skall bo

kvar i bostaden samt skattekonsekvenser

m.m. i samband med en

äktenskapsskillnad.

I sammanhanget bör vidare beaktas att

de föreslagna inskränkningarna i rätten

till rättshjälp på familjerättens område

torde komma att öka antalet tvistiga mål

i domstolarna och därmed leda till andra

kostnader för samhället. Det går heller

inte att bortse från risken att enskilda

kommer att drabbas av rättsförluster

därför att de i samband med en

äktenskapsskillnad saknar ekonomiska

möjligheter till juridiskt bistånd.

Utgångspunkten bör enligt utskottets

mening vara att den ekonomiskt svagare

parten i ett äktenskap, vanligtvis

kvinnan, kan erhålla samma kvalificerade

juridiska bistånd och beslutsunderlag

som den part som har möjlighet att själv

betala sina advokatkostnader.

Med det anförda förordar lagutskottet

att justitieutskottet - med bifall till

motion Ju7 yrkande 7 och med anledning

av motion Ju8 yrkande 1 i denna del -

avstyrker det framlagda förslaget om

inskränkningar i möjligheterna till

rättshjälp i ärenden som rör

äktenskapsskillnad och därmed

sammanhängande frågor (11 § 1 i

regeringens förslag till ny

rättshjälpslag). Yrkandena 2 och 3 i

motion Ju8 bör, enligt lagutskottets

mening, inte föranleda någon riksdagens

vidare åtgärd.

Socialförsäkringsutskottets yttrande

1996/97:SfU3y

Ny rättshjälpslag

Till justitieutskottet

Justitieutskottet har den 15 oktober

1996 beslutat bereda bl.a.

socialförsäkringsutskottet tillfälle att

avge yttrande över proposition 1996/97:9

Ny rättshjälpslag jämte de med anledning

av propositionen väckta motionerna

1996/97:Ju4, 1996/97:Ju5, 1996/97:Ju6,

1996/97:Ju7 och 1996/97:Ju8 samt de

under den allmänna motionstiden väckta

motionerna 1996/97:Ju810, 1996/97:Ju918

och 1996/97:So425 yrkande 4.

Socialförsäkringsutskottet yttrar sig

över den del av propositionen som gäller

offentliga biträden i utlänningsärenden

(avsnitt 18, lagförslagen 2.2 och 2.29)

samt motionerna 1996/97:Ju4 yrkande 2 av

Eva Björne (m), 1996/97:Ju5 yrkande 5 av

Kia Andreasson m.fl. (mp) samt

1996/97:Ju7 yrkandena 10 och 11 av

Gudrun Schyman m.fl. (v).

Nuvarande ordning

Rätt till rättshjälp genom offentligt

biträde föreligger bl.a. i vissa

utlänningsärenden. Det rör sig

huvudsakligen om ärenden som innebär att

en utlänning avlägsnas ur landet genom

avvisning, utvisning eller hemsändning

enligt utlänningslagen (1989:529) eller

utvisning enligt lagen (1991:572) om

särskild utlänningskontroll. I

avvisningsärenden hos polisen finns rätt

till rättshjälp endast om utlänningen

hållits i förvar längre än tre dagar.

Rättshjälpen upphörde tidigare när

verkställighet skett eller frågan om

verkställighet förfallit, men fr.o.m.

den 1 juli 1994 gäller att rättshjälpen

upphör när ett lagakraftvunnet beslut

föreligger. På verkställighetsstadiet

kan offentligt biträde förordnas om

utlänningen hålls i förvar sedan mer än

tre dagar. Vid ansökan om

uppehållstillstånd enligt 2 kap. 5 b §

utlänningslagen, s.k. ny ansökan, kan

offentligt biträde förordnas endast om

Utlänningsnämnden meddelat beslut om

inhibition i ärendet om avvisning eller

utvisning. I samtliga dessa fall skall

offentligt biträde förordnas om det inte

måste antas att behov av biträde saknas.

Om den enskilde själv föreslagit någon

till offentligt biträde som är lämplig

skall denne förordnas om hans anlitande

inte skulle medföra avsevärt ökade

kostnader eller i övrigt särskilda skäl

föranleder annat.

Det är den myndighet som handlägger

ärendet som beviljar rättshjälp.

Polismyndighet får dock inte avslå en

ansökan om offentligt biträde. I så fall

görs prövningen av

Rättshjälpsmyndigheten. Invandrarverkets

beslut i frågor om offentligt biträde

överklagas till Rättshjälpsnämnden.

Detsamma gäller Utlänningsnämndens

beslut i sådana frågor.

Propositionen

Regeringen anser att det övergripande

budgetansvaret och ansvaret för den

materiella regleringen bör följas åt.

Rätten till offentligt biträde bör

därför brytas ut från

rättshjälpslagstiftningen och inte

längre utgöra en form av rättshjälp.

Rätten till offentligt biträde bör

regleras direkt i den materiella

lagstiftningen och kostnaderna för

offentligt biträde bör inte belasta

rättshjälpsanslaget. Gemensamma

bestämmelser för de olika mål eller

ärenden där offentligt biträde kan

förordnas bör regleras i en särskild

lag.

I propositionen redovisas flera

lagstiftnings- och utredningsarbeten som

berör områden där offentligt biträde kan

förordnas. Om detta arbete kommer att

medföra några förslag till ändringar som

påverkar behovet av biträde eller

utredning är enligt regeringen ännu för

tidigt att säga. Med hänsyn till att den

nu aktuella lagstiftningen ses över på

flera stora områden är det enligt

regeringens mening inte lämpligt att nu

föreslå förändringar beträffande

förutsättningarna för att förordna

offentligt biträde eller att begränsa

rätten till utredning. Beträffande

utlänningsärenden föreslås därför att

offentligt biträde skall förordnas i

samma situationer som i dag. I sådana

ärenden skall offentligt biträde även

fortsättningsvis förordnas om det inte

måste antas att behov av biträde saknas.

Regeringen föreslår att samma krav bör

ställas på offentliga biträden som på

rättshjälpsbiträden. Till offentligt

biträde skall således utses advokat

eller biträdande jurist eller annan som

är lämplig för uppdraget.

Vad gäller beslutsordningen i frågor om

offentligt biträde bör principen vara

att den myndighet som handlägger ärendet

i sak även skall besluta i frågor om

offentligt biträde. Detta stämmer också

överens med den ordning som gemensamt

gäller för offentliga biträden.

Invandrarverket bör alltså även i

fortsättningen besluta i frågor om

offentligt biträde i ärenden som

handläggs hos myndigheten. Vidare bör

Invandrarverkets beslut i frågor om

offentligt biträde överklagas i samma

ordning som gäller för de flesta övriga

beslut som fattas av verket, nämligen

till Utlänningsnämnden. En sådan

instansordning överensstämmer också med

vad som allmänt gäller på

rättshjälpsområdet.

Polismyndigheten skall kunna såväl

förordna som avslå en begäran om

offentligt biträde och beslutet bör

överklagas till Utlänningsnämnden.

Departementstjänstemans beslut om

offentligt biträde i ett ärende hos

regeringen bör kunna överklagas till

Utlänningsnämnden.

Regeringen föreslår att

Utlänningsnämndens beslut i frågor om

offentligt biträde inte skall kunna

överklagas. Som skäl härför anförs att

Utlänningsnämnden är slutinstans i

själva sakärendet. Det naturliga är då

att nämndens övriga beslut, i likhet med

beslut i sakfrågan, inte skall kunna

överklagas. Att ett beslut om förvar kan

överklagas till allmän

förvaltningsdomstol är motiverat på

grund av att beslutet avser en så

ingripande åtgärd som ett

frihetsberövande. Några sådana motiv för

att Utlänningsnämndens beslut om

offentligt biträde skall kunna

överklagas finns enligt regeringens

mening inte.

De allmänna förvaltningsdomstolarna

bör även i fortsättningen kunna fatta

beslut i frågor om ersättning till

offentligt biträde i mål som handläggs

vid domstolen. Sådana beslut överklagas

i den ordning som anges i

förvaltningsprocesslagen.

Den föreslagna ordningen föreslås träda

i kraft den 1 december 1997. Beslut av

förvaltningsmyndighet som fattats

dessförinnan överklagas enligt gamla

regler.

Motionerna

I motion Ju7 yrkande 11 av Gudrun

Schyman m.fl. (v) anför motionärerna att

det i proposition 1996/97:25 hänvisas

till den beredning som sker i

Justitiedepartementet med anledning av

Rättshjälpsutredningens förslag. I den

förevarande propositionen berörs inte

dessa frågor. Det gäller t.ex.

förordnande av offentligt biträde för

förvarstagna barn. Det gäller också

Flyktingpolitiska kommitténs förslag om

utökade möjligheter till rättshjälp vid

avvisningar med omedelbar verkställighet

och det gäller tidpunkten när

Invandrarverket förordnar offentligt

biträde. I dessa frågor bör regeringen

skyndsamt återkomma till riksdagen med

lagförslag. Detta bör enligt

motionärerna ges regeringen till känna.

I tre motioner tas upp frågor om

beslutsordningen i utlänningsärenden.

I motion Ju7 yrkande 10 av Gudrun

Schyman m.fl. (v) anför motionärerna att

det är oacceptabelt att beslut om

offentligt biträde som i dag överklagas

till Rättshjälpsnämnden enligt förslaget

skall överklagas till Utlänningsnämnden.

Med tanke på den mycket omfattande

allvarliga och befogade kritik som

riktas mot Utlänningsnämnden för

rättsliga brister i nämndens

handläggning av utlänningsärenden skulle

en överflyttning av dessa frågor till

nämnden ytterligare försämra

rättssäkerheten. Motionärerna begär ett

tillkännagivande härom.

Kia Andreasson m.fl. (mp) begär i

motion Ju5 yrkande 5 ett

tillkännagivande om att starka skäl av

principiell natur talar för att beslut

som Utlänningsnämnden fattar som första

instans i frågor om offentligt biträde

skall kunna överklagas. Det gäller

särskilt negativa beslut om

biträdesbyte.

I motion Ju4 yrkande 2 av Eva Björne

(m) begärs ett tillkännagivande om att

beslut som fattats i Utlänningsnämnden

rörande offentligt biträde skall kunna

överklagas till ett fristående organ.

Utskottets bedömning

Utskottet delar regeringens uppfattning

att frågor om offentligt biträde,

förutom gemensamma bestämmelser, bör

regleras i den materiella

lagstiftningen. För flertalet

utlänningsärenden tas reglerna således

in i utlänningslagen. Medel för

kostnader för offentligt biträde i

utlänningsärenden (inkl. den särskilda

utlänningskontrollen) kommer redan

fr.o.m. budgetåret 1997 att anvisas på

ett anslag inom utgiftsområde 8

Invandrare och flyktingar. Genom dessa

förändringar kommer rätten till

offentligt biträde liksom kostnaderna

för den förmånen att tydligare ingå i

övervägandena om förändringar i t.ex.

asylprocessen.

I propositionen föreslås inga

förändringar av i vilka situationer

offentligt biträde kan förordnas i

utlänningsärenden. I motion Ju7 yrkande

11 föreslås däremot en utökad rätt till

offentligt biträde för förvarstagna barn

och vid omedelbar avvisning. I motionen

tas även upp tidpunkten för

Invandrarverkets biträdesförordnande.

Vad gäller rätten till offentligt

biträde för förvarstagna barn noterar

utskottet att regeringen enligt vad som

anförs i proposition 1996/97:25 Svensk

migrationspolitik i globalt perspektiv

delar Flyktingpolitiska kommitténs

uppfattning att den som är omyndig

regelmässigt får antas ha behov av hjälp

av biträde och att detta behov

undantagslöst får anses vara för handen

om den omyndige är tagen i förvar. I

propositionen anges vidare att detta

synsätt också är i enlighet med artikel

37 d i barnkonventionen. Denna artikel

föreskriver att ett frihetsberövat barn

har rätt att snarast få tillgång till

juridiskt biträde. I den nämnda

propositionen hänvisas till att

rättshjälpsfrågor tas upp i ett annat

lagstiftningsärende, och några förslag

läggs därför inte fram för närvarande.

Däremot föreslås i proposition

1996/97:25 att de förutsättningar för

förvarstagande som i dag gäller för

utlänningar under 16 år även skall gälla

utlänningar över 16 men under 18 år.

Förvar av barn kommer efter en sådan

ändring att bli sällsynt. Frågan om

barnets behov av utökad rätt till

offentligt biträde t.ex. på

verkställighetsstadiet får enligt

utskottets mening övervägas ytterligare

i samband med behandlingen av

proposition 1996/97:25. Förslagen i den

propositionen avser dessutom

förändringar fr.o.m. den 1 januari 1997

medan förslagen i förevarande

proposition avser regeländringar först

fr.o.m. den 1 december 1997. Utskottet

anser att rätten till offentligt biträde

inte i detta sammanhang bör utvidgas

till ytterligare situationer, vare sig

beträffande förvarstagna barn eller vid

omedelbar avvisning. Vad gäller

tidpunkten för Invandrarverkets

biträdesförordnande förutsätter

utskottet att sådant sker så snart behov

föreligger.

Med det anförda tillstyrker utskottet

propositionen i denna del och avstyrker

bifall till motion Ju7 yrkande 11.

Vad gäller förslagen rörande

beslutsordningen anser regeringen att

den myndighet som handlägger ett ärende

också skall besluta i frågor om

offentligt biträde. Utskottet anser

denna princip vara riktig, och

Invandrarverket bör således utse

offentliga biträden i ärenden som

handläggs vid verket. Vidare delar

utskottet regeringens uppfattning att

Invandrarverkets beslut i frågor om

offentligt biträde bör överklagas till

Utlänningsnämnden i stället för som nu

till Rättshjälpsnämnden. Även

polismyndighetens beslut bör överklagas

till Utlänningsnämnden. Utskottet

tillstyrker således regeringens förslag

och avstyrker bifall till motion Ju7

yrkande 10.

Enligt regeringens förslag skall

Utlänningsnämndens beslut i frågor om

offentligt biträde inte kunna

vverklagas. I två motioner, Ju4 yrkande

2 och Ju5 yrkande 5, motsätter man sig

detta. I den sistnämnda motionen anges

särskilt att beslut i ärenden där

Utlänningsnämnden är första instans

skall kunna överklagas till ett

fristående organ. Enligt utskottet

skulle detta främst gälla ärenden

rörande s.k. ny ansökan eftersom sådan

ansökan prövas av Utlänningsnämnden.

Även om Utlänningsnämnden prövar en

sådan ansökan som första och enda

instans är ärendet i praktiken att se

som en fortsättning på ett tidigare, som

i regel har avgjorts av Invandrarverket

och överprövats av Utlänningsnämnden.

Utlänningsnämndens beslut i själva

sakfrågan kan inte heller överklagas.

Utskottet anser det därför riktigt att

Utlänningsnämndens beslut rörande

offentligt biträde inte skall kunna

överklagas.

Utskottet vill i detta sammanhang nämna

att regeringen avser att tillsätta en

parlamentarisk kommitté med uppdrag att

bl.a. utreda frågan om mer grundläggande

förändringar av instans- och

processordningen i utlänningsrätten.

De nya reglerna föreslås träda i kraft

den 1 december 1997. Övergångsvis

föreskrivs endast att äldre regler för

överklagande av förvaltningsmyndighets

beslut och Utlänningsnämndens beslut

fortfarande skall gälla. Utskottet

förutsätter därvid att ett redan

meddelat förordnande av offentligt

biträde fortfarande skall gälla.

Med det anförda tillstyrker utskottet

regeringens förslag och avstyrker bifall

till motionerna Ju4 yrkande 2 och Ju5

yrkande 5.

Stockholm den 24 oktober 1996

På socialförsäkringsutskottets vägnar

Börje Nilsson

I beslutet har deltagit: Börje Nilsson

(s), Gullan Lindblad (m), Margareta

Israelsson (s), Maud Björnemalm (s),

Margit Gennser (m), Lennart Klockare

(s), Ingrid Skeppstedt (c), Sven-Åke

Nygårds (s), Gustaf von Essen (m), Ronny

Olander (s), Mona Berglund Nilsson (s),

Ragnhild Pohanka (mp), Rose-Marie

Frebran (kd), Siw Wittgren-Ahl (s), Åke

Sundqvist (m), Marie Engström (v) och

Karl-Göran Biörsmark (fp).

Avvikande mening

Beslutsordningen i utlänningsärenden

Ragnhild Pohanka (mp) och Marie Engström

(v) anser att den del av utskottets

yttrande som börjar med Vad gäller

förslagen och slutar med yrkande 5.

bort ha följande lydelse:

Regeringen föreslår att

Invandrarverkets beslut i biträdesfrågor

skall överklagas till Utlänningsnämnden.

Med tanke på den mycket omfattande

allvarliga och befogade kritik som

riktas mot Utlänningsnämnden för

rättsliga brister i nämndens

handläggning av utlänningsärenden skulle

en överflyttning av dessa frågor till

nämnden ytterligare försämra

rättssäkerheten. Utskottet anser därför

att Invandrarverkets beslut även

fortsättningsvis bör överklagas till

Rättshjälpsnämnden. Även polismyndighets

och Utlänningsnämndens beslut i

biträdesfrågor bör överklagas till

Rättshjälpsnämnden. Detta bör riksdagen

med anledning av motionerna Ju7 yrkande

10 och Ju5 yrkande 5 som sin mening ge

regeringen till känna.

Innehållsförteckning

Sammanfattning 1

Propositionen 1

Motionerna 2

Utskottet 4

Inledning 4

Ärendets beredning 7

Propositionens huvudsakliga

innehåll 8

Rättshjälpens förhållande till

rättsskyddsförsäkringar 9

Inledning 9

Rättsskyddsförsäkringarnas

utformning 9

En jämförelse mellan rättshjälp

och rättsskydd 11

Utgångspunkter för regeringens

förslag 14

Bestämmelsernas närmare

utformning 16

Motionerna 17

Utskottets bedömning 18

Rådgivning 20

Förutsättningar för rättshjälp 21

Inkomstgränsen för rätt till

rättshjälp 21

Behov av biträde 24

Rimlighetsprövning 29

Rättshjälp vid skuldsanering 31

Rättshjälp i vissa familjerättsliga

angelägenheter 32

Inledning 32

Rättshjälp vid äktenskapsskillnad 32

Rättshjälp för näringsidkare 36

Förmåner inom rättshjälpssystemet 38

Inledning 38

Biträdeskostnader 39

Kostnader för bevisning och

utredning 40

Offentligt biträde 42

Inledning 42

Offentligt biträde i

utlänningsärenden 43

Ersättningen till

rättshjälpsbiträden m.fl. 46

Övrigt 47

Hemställan 47

Reservationer 51

1. Avslag på propositionen (mom. 1) 51

2. Rättshjälpens förhållande till

rättsskyddsförsäkringar (mom. 2) 52

3. Rättshjälpens förhållande till

rättsskyddsförsäkringar (mom. 2) 53

4. Skäl för att rättsskydd saknas

(mom. 3) 53

5. Skäl för att rättsskydd saknas

(mom. 3) 54

6. Rådgivning (mom. 5) 54

7. Inkomstgränsen för rätt till

rättshjälp (mom. 6) 55

8. Inkomstgränsen för rätt till

rättshjälp (mom. 6) 55

9. Behov av rättshjälpsbiträde i

förvaltningsmål (mom. 7) 56

10. Prövningen av biträdesfrågan

(mom. 8) 56

11. Rimlighetsprövning (mom. 10) 57

12. Rättshjälp vid skuldsanering

(mom. 11) 57

13. Rättshjälp vid

äktenskapsskillnad (mom. 12) 58

14. Rättshjälp för näringsidkare

(mom. 13) 58

15. Biträdeskostnader (mom. 14) 59

16. Utredningskostnader (mom. 15) 59

17. Utredningskostnader (mom. 15) 60

18. Juridiskt bistånd i vissa

utlänningsärenden (mom. 17) 60

19. Överklagande till

Utlänningsnämnden (mom. 18) 60

20. Överklagande av

Utlänningsnämndens beslut (mom. 19) 61

21. Ersättningen till

rättshjälpsbiträden (mom. 21) 61

Bilagor

1. Regeringens lagförslag 63

2. Lagutskottets yttrande

1996/97:LU1y 130

3. Socialförsäkringsutskottets

yttrande 1996/97:SfU3y 141

Gotab, Stockholm 1996