Bet. 1996/97:JuU4

Justitieutskottets betänkande

1996/97:JUU04

Utökad användning av strafföreläggande

Innehåll

Sammanfattning

Propositionen

Motionerna

Utskottet

Hemställan

Reservationer

1996/97

JuU4

Sammanfattning

I detta betänkande behandlar utskottet

ett regeringsförslag där åklagare ges

utökad möjlighet att utfärda

strafföreläggande. Utvidgningen avser

fall där det är uppenbart att rätten

skulle döma till villkorlig dom eller

sådan påföljd i förening med böter. Från

reformen undantas fall då den misstänkte

var under arton år då brottet begicks.

Utskottet tillstyrker förslaget men

föreslår ett tillkännagivande av

innebörd att huvudregeln skall vara att

åklagaren presenterar föreläggandet vid

ett personligt sammanträffande med den

misstänkte.

Tre motioner, som väckts i ärendet,

avstyrks. Till betänkandet har fogats

tre reservationer (fp), (v), (m).

Propositionen

I proposition 1996/97:8 har regeringen

förslagit att riksdagen antar de i

propositionen framlagda förslagen till

1. lag om ändring i rättegångsbalken,

2. lag om ändring i lagen (1963:197) om

allmänt kriminalregister.

Propositionens huvudsakliga innehåll

redovisas på s. 3 f.

I samband med propositionen behandlar

utskottet tre med anledning av

propositionen väckta motioner.

Motionsyrkandena redovisas nedan.

Lagförslagen, som granskats av

Lagrådet, har fogats till betänkandet,

se bilaga.

Motionerna

1996/97:Ju1 av Alice Åström m.fl. (v)

vari yrkas att riksdagen avslår

regeringens proposition 1996/97:8 om

utökad användning av strafföreläggande

enligt vad i motionen anförts om

förslagets nackdelar ur rättssäkerhets-

och preventionssynpunkt.

1996/97:Ju2 av Siw Persson och Ola Ström

(fp) vari yrkas att riksdagen avslår

regeringens proposition 1996/97:8 Utökad

användning av strafföreläggande.

1996/97:Ju3 av Gun Hellsvik m.fl. (m)

vari yrkas att riksdagen avslår

regeringens proposition 1996/97:8 i den

del som avser att strafföreläggande

utvidgas till att omfatta personer

mellan 18 och 21 år i enlighet med vad

som anförts i motionen.

Utskottet

Ärendet

Åklagarutredningen föreslog i sitt

betänkande (SOU 1992:61) Ett reformerat

åklagarväsende att möjligheterna att

använda strafföreläggande skulle

utvidgas till att gälla fall där det är

uppenbart att påföljden skall bestämmas

till villkorlig dom.

Betänkandet remissbehandlades och flera

remissinstanser avstyrkte förslaget. Som

skäl angavs bl.a. att förslaget inte

kunde godtas ur rättssäkerhetssynpunkt

och att det kunde få negativa

verkningar på den enskildes syn på

allvaret i olika lagstridiga

handlingssätt.

Den förutvarande borgerliga regeringen

avvisade också Åklagarutredningens

förslag härvidlag (prop. 1994/95:23,

JuU2, rskr. 40).

I den nu aktuella propositionen tas

frågan upp på nytt.

Allmänt om strafföreläggande

Frågan om ansvar för brott som hör under

allmänt åtal får under vissa villkor tas

upp av åklagare genom strafföreläggande.

Ett sådant innebär att den misstänkte

till godkännande föreläggs ett visst

bötesstraff. Godkännandet innebär att

den misstänkte erkänner gärningen och

godtar bötesstraffet. Om föreläggandet

godkänns gäller det som en

lagakraftvunnen dom. Reglerna om

strafföreläggande finns i 48 kap.

rättegångsbalken (RB) och i

strafföreläggandekungörelsen (1970:60).

Strafföreläggandeinstitutet tillkom år

1948. Föreläggandet fick enligt den

ursprungliga lydelsen avse högst 20

dagsböter. Tillämpningsområdet har

därefter vidgats i flera omgångar.

Åklagare får sedan den 1 december 1995

(prop. 1994/95:23, JuU2, rskr. 40)

utfärda strafföreläggande för alla typer

av brott där böter ingår i straffskalan.

Ett föreläggande får också omfatta

särskild rättsverkan, t.ex. egendoms

förverkande, och medgivna enskilda

anspråk som avser betalningsskyldighet

samt avgift enligt lagen (1994:419) om

brottsofferfond. Möjligheten att ta upp

ett enskilt anspråk i ett

strafföreläggande gäller endast för

sådana anspråk som avser

betalningsskyldighet och där

omständigheterna är sådana att åklagaren

enligt 22 kap. 2 § första stycket RB är

skyldig att föra målsägandens talan. Om

det enskilda anspråket i sådana fall är

stridigt utgör det hinder mot att över

huvud taget utfärda strafföreläggande på

grund av brottet. Tidigare gällde att

strafföreläggande inte fick utfärdas om

målsäganden begärde att åtal skulle

väckas. I det nyss nämnda

lagstiftningsärendet upphävdes denna

regel. Den dåvarande regeringen ansåg

att det framstod som tveksamt om

målsäganden på detta sätt, oberoende av

om han förde talan eller inte, skulle

ha rätt att disponera över processformen

(prop. 1994/95:23 s. 103). Målsäganden

skall dock enligt gällande bestämmelser

erhålla vissa underrättelser. I 13 b §

förundersökningskungörelsen (1947:948)

stadgas att målsäganden skall tillfrågas

om han vill bli underrättad om olika

beslut under förundersökningen, bl.a. om

förundersökning inte skall inledas eller

läggas ned, om åtal inte skall väckas,

tidpunkt för huvudförhandling i målet

samt dom i målet. Vidare stadgas i 2 §

strafföreläggandekungörelsen att

åklagaren, innan strafföreläggande

utfärdas, om möjligt skall tillfråga

målsäganden om denne ämnar föra talan om

enskilt anspråk i anledning av brottet,

om denne inte tidigare lämnat besked om

detta. Därvid skall målsäganden erinras

om att strafföreläggande kan komma att

utfärdas.

Förfarandet är helt skriftligt.

Föreläggandet skall tecknas på formulär

som fastställs av Riksåklagaren.

Åklagaren skall vid utfärdandet bedöma

vilket bötesstraff som i det enskilda

fallet bör föreläggas.

Förfarandet företer likheter med de

summariska processformerna inom

civilrätten med den avgörande skillnaden

att åklagaren och den misstänkte i

princip inte disponerar över själva

saken. Åklagaren skall vid avgörandet av

om ett föreläggande skall utfärdas

bedöma saken på samma sätt som vid

prövning av om åtal skall väckas.

Tillräckliga skäl för den misstänktes

skuld måste således föreligga. Genom

sitt godkännande avstår den misstänkte

från domstolsprövning och avgörandet

blir bindande för honom eller henne. Om

godkännande inte sker skall åtal normalt

väckas. Godkännande som sker efter det

att åklagaren utfärdat stämning eller

stämningsansökan är utan verkan.

Godkännande sker genom att den

misstänkte med sin namnunderskrift

tecknar sitt godkännande på formuläret.

Också betalning kan räknas som ett

godkännande om föreläggandet inte avser

annat än böter eller böter och avgift

enligt lagen (1994:419) om

brottsofferfond.

Har ett strafföreläggande godkänts och

upptäcks därefter att det förekommit

någon uppenbar oriktighet i

föreläggandet har åklagaren möjlighet

att, under vissa förutsättningar,

besluta om rättelse.

I övrigt kan ett godkänt

strafföreläggande angripas endast genom

extraordinära rättsmedel. I konsekvens

med att ett godkänt strafföreläggande

skall behandlas som en lagakraftvunnen

dom är bestämmelserna om resning av

brottsmålsdom i 58 kap. 3 § RB

tillämpliga på ett sådant föreläggande.

I 59 kap. 6 § RB finns vidare vissa

särregler angående extraordinär klagan

över domvilla beträffande ett godkänt

strafföreläggande. Ett sådant

föreläggande skall undanröjas om

godkännandet inte kan anses som en

giltig viljeförklaring eller om det vid

ärendets handläggning förekommit sådant

fel, att föreläggandet bör anses

ogiltigt, eller om föreläggandet av

någon annan anledning inte

överensstämmer med lag.

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås att åklagare

skall ha möjlighet att utfärda

strafföreläggande i de fall det är

uppenbart att rätten skulle döma till

villkorlig dom eller sådan påföljd i

förening med böter. Möjligheten skall

inte omfatta de fall då den misstänkte

var under arton år då brottet begicks.

En utgångspunkt för reformen är att

domstolsprövningen och därigenom

domstolens resurser skall förbehållas

sådana mål där parterna inte är ense

eller som avser allvarliga eller

komplicerade brott.

Med hänsyn till att vissa ADB-

anpassningar måste göras hos åklagare

och polis föreslås reformen träda i

kraft först den 1 juli 1997.

Överväganden

Avslag på propositionen

I motionerna Ju1 (v) och Ju2 (fp) yrkas

avslag på propositionen under motivering

att förslagen inte är godtagbara ur

rättssäkerhetssynpunkt.

Inledningsvis vill utskottet peka på

att en effektiv användning av befintliga

resurser för brottsbekämpning

förutsätter bl.a. att

handläggningsformerna i olika avseenden

förenklas. Detta får naturligtvis inte

leda till att avkall görs på

rättssäkerheten. Ett viktigt inslag i

senare års reformarbete har varit att

minska belastningen på bl.a.

domstolarna. Införandet och den

successiva utvidgningen av

strafföreläggandeinstitutet har haft

stor effekt i detta avseende. Det stora

flertalet mindre allvarliga brott

beivras i dag utan domstols medverkan.

Ett mål med reformarbetet har varit att

domstolsprövningen skall förbehållas

sådana mål där parterna inte är ense

eller som avser allvarligare eller

komplicerade brott.

Regeringen anför i propositionen att

detta synsätt även i fortsättningen bör

prägla reformarbetet beträffande

domstolarna.

Vidare anför regeringen att

erfarenheterna av det tidigare

reformarbetet när det gäller

strafföreläggande är positiva.

Institutet medger en snabb och effektiv

form för att fastställa straff, och i

vissa fall medgivna enskilda anspråk,

när den misstänkte erkänner gärningen,

brottet inte är alltför allvarligt och

det inte råder någon tvekan om

påföljden. Systemet har, anförs det,

förutom att det innebär en effektivare

användning av resurserna, obestridliga

fördelar både för den misstänkte och

målsäganden. Avgörandet kommer snabbt i

både ansvarsdelen och skadeståndsfrågan.

Den misstänkte kan ta ställning till det

förelagda straffet - och i förekommande

fall till yrkat skadestånd - och själv

bedöma om det står i rimlig proportion

till gärningen. Han eller hon får,

påpekas det vidare, direkt kännedom om

den samlade reaktionen på brottet, och

de berörda parterna slipper vidare en

ibland tidskrävande och kostsam

inställelse vid domstol. Mot denna

bakgrund anser regeringen att åklagare

skall få utfärda strafföreläggande i de

fall det är uppenbart att påföljden

skall bestämmas till villkorlig dom.

Utskottet anser för sin del att en

utvidgning av möjligheterna att använda

strafföreläggandeinstitutet skulle

medföra att resurserna för

brottsbekämpningen kan användas på de

områden där de bäst behövs. Samtidigt

måste beaktas att polis och åklagare vid

dessa förfaranden fullgör såväl den

brottsutredande som den dömande

funktionen. Det finns därför, enligt

utskottets mening, en gräns för i

vilken utsträckning man kan utvidga

användningen av denna reaktionsform.

Frågan är då om denna gräns redan nåtts

eller om det är lämpligt att gå vidare

som regeringen föreslår. I denna fråga

vill utskottet anföra följande.

I samband med att

strafföreläggandeinstitutet utvidgades

till att omfatta alla brott som

innehåller böter i straffskalan (prop.

1994/95:23, JuU2, rskr. 40) avvisade,

som framgått ovan, den dåvarande

borgerliga regeringen tanken på att

utvidga området för strafföreläggande

till att omfatta även brott som

föranleder villkorlig dom. Det anfördes

(prop. s. 100 f) att villkorlig dom är

en påföljd på fängelsenivå. En

grundtanke bakom de nuvarande reglerna

för påföljdsval är, anförde regeringen,

att fängelse skall ådömas endast när

någon annan påföljd inte kan komma i

fråga. Det finns sålunda en presumtion

för icke frihetsberövande påföljd även

vid relativt allvarliga brott. En

möjlighet att förelägga villkorlig dom

genom strafföreläggande innebar mot

denna bakgrund en principiellt

betydelsefull förskjutning av

tyngdpunkten i rättskipningen från

domstolarna till åklagare. Detta var

inte önskvärt. Vidare anfördes att

villkorlig dom i första hand kommer i

fråga för förstagångsförbrytare och ur

kriminalpolitisk synvinkel ansågs det

ligga ett värde i att påföljden i dessa

fall utdöms av domstol. Det skulle

säkert, ansåg regeringen, uppfattas som

en mindre allvarlig reaktion om

påföljden bestämdes genom ett

strafföreläggande. Detta kunde smitta av

sig på villkorlig dom som åläggs av

domstol. Regeringen ansåg att det över

huvud taget torde vara en allmän

uppfattning att strafföreläggande bara

skall användas i fråga om inte alltför

allvarliga lagöverträdelser. Den

föreslagna utvidgningen skulle i så fall

kunna få negativa verkningar i fråga om

den enskildes syn på allvaret i olika

lagstridiga handlingssätt och därmed för

moralbildningen i samhället. Regeringen

ansåg i likhet med åtskilliga

remissinstanser att dessa skäl med

styrka talade för att åklagare inte

skulle få förelägga villkorlig dom som

påföljd.

Lagrådet har i den nu aktuella

propositionen (s. 37 f) anfört att de

invändningar och betänkligheter som i

det nämnda lagstiftningsärendet fördes

mot Åklagarutredningens förslag i allt

väsentligt fortfarande är bärkraftiga.

Lagrådet vill likväl inte motsätta sig

att förslaget läggs till grund för

lagstiftning - främst med tanke på

behovet av en effektiv användning av

befintliga resurser för

brottsbekämpningen.

Utskottet vill för sin del anmärka att

det i domstolarnas praxis förekommer en

rad fall där påföljden regelmässigt

bestäms till villkorlig dom, normalt i

kombination med ett bötesstraff. Det

gäller särskilt förmögenhetsbrott av

begränsad omfattning som inte utgör

återfall i brott och där gärningsmannen

saknar övervakarbehov. Som exempel på

sådana brott kan nämnas stölder av

engångskaraktär, bedrägerier bestående i

övertrasseringar av eget konto och

försäkringskassebedrägerier. Det rör sig

inte sällan om personer som tidigare

inte är brottsbelastade men som i

stundens ingivelse eller på grund av

ekonomiska svårigheter begår brott för

att bättra på sin ekonomiska ställning.

Ansvarsbedömningen är i dessa fall i

regel okomplicerad och påföljdsvalet

ofta helt förutsebart. Regeringens

förslag innebär att åklagare i dessa

fall skall få utfärda strafföreläggande

när det är uppenbart att påföljden skall

bestämmas till villkorlig dom.

Utskottet anser att regeringens förslag

i de nyss nämnda fallen otvivelaktigt

medför att vissa mål skulle kunna

handläggas mer rationellt, men mot detta

skall vägas vad motionärerna anfört om

att villkorlig dom i första hand kommer

i fråga för förstagångsförbrytare och

att det ur kriminalpolitisk synvinkel

finns ett värde i att påföljden döms ut

av domstol.

Utskottet delar i och för sig

uppfattningen att det i vissa fall kan

finnas ett värde i att lagföringen sker

vid domstol. Detta gäller särskilt när

det är fråga om unga lagöverträdare, en

fråga som utskottet strax närmare

återkommer till. När det gäller

förstagångsförbrytare i allmänhet måste

det, som regeringen anför, vägas in att

det föreligger en möjlighet att företa

bl.a. mål av nu aktuell karaktär till

huvudförhandling utan att den tilltalade

är närvarande (jfr 46 kap. 15 § RB). Har

så varit fallet är den tilltalades enda

kontakt med domstolen stämningen,

kallelsen till förhandlingen, det

skriftliga exemplaret av domen och en

kortfattad beskrivning av innebörden av

påföljden villkorlig dom. I de fall

domen avkunnas i den tilltalades närvaro

lämnas ofta inte heller någon

utförligare beskrivning av vad

påföljdsvalet innebär. För den

tilltalade måste därmed skillnaderna

mellan de olika formerna för beivrandet

av brottet många gånger framstå som

obetydliga.

Till detta kommer att strafföreläggande

vid villkorlig dom, enligt vad som

förutskickas i propositionen, skall

presenteras vid ett personligt

sammanträffande mellan åklagaren och den

misstänkte, och alltså bli mindre

anonymt än vad fallet blir vid ett

förfarande inför domstol där den

tilltalade inte inställt sig till

huvudförhandlingen. Utskottet har

inhämtat att tanken är att bestämmelser

härom skall utfärdas i förordningsform.

Enligt utskottets uppfattning bör dessa

bestämmelser innebära att sådant

sammanträffande alltid skall äga rum när

den misstänkte är mellan 18 och 21 år

och även i övrigt skall huvudregeln vara

att ett sådant sammanträffande skall äga

rum. Vad utskottet nu uttalat om ett

personligt sammanträffande mellan

åklagaren och den misstänkte vid

strafföreläggande om villkorlig dom bör

riksdagen som sin mening ge regeringen

till känna.

Avslutningsvis vill utskottet uttala

att det ur kriminalpolitisk synpunkt kan

vara väl så viktigt att samhällets

reaktion på den begångna gärningen

kommer i så nära anslutning som möjligt

till tidpunkten för brottet. Detta kan

uppnås i större utsträckning med

strafföreläggandeinstitutet än om en

huvudförhandling i domstol måste

avvaktas.

Mot bakgrund av vad ovan anförts kan

utskottet i princip ställa sig bakom

förslaget i propositionen. Här har

utskottet när det gäller de uttalade

farhågorna om att förslaget inte är

acceptabelt ur rättssäkerhetssynpunkt

tagit hänsyn till att reformen begränsas

till fall där skuldfrågan skall vara

okom-plicerad och påföljdsvalet helt

förutsebart. Utskottet vill också i

sammanhanget påpeka att åklagare redan

enligt gällande regler har möjlighet att

meddela åtalsunderlåtelse i sådana fall

där det kan antas att påföljden i

händelse av åtal skall bli villkorlig

dom och det föreligger särskilda skäl

(jfr 20 kap. 7 § RB; prop. 1984/85:3,

Ju10 s. 11). Utskottet utgick

visserligen från att åtalsunderlåtelse i

dessa fall endast var avsedd att

förekomma i undantagssituationer när en

lagföring inför domstol framstod som

opåkallad. Från principiell synpunkt kan

emellertid hävdas att det inte

föreligger någon större skillnad mellan

denna åklagarnas rätt och den föreslagna

ordningen. Utskottet avstyrker bifall

till motionerna Ju1 och Ju2.

Till en enskildhet i förslaget

återkommer utskottet nedan.

Förslagets omfattning

Från den föreslagna reformen undantas

sådana fall där den misstänkte var under

arton år då brottet begicks.

I motion Ju3 (m) begärs att även

ungdomar i ålderskategorin 18-21 år

skall undantas. Som motiv för yrkandet

anförs att det ur kriminalpolitisk

synpunkt finns ett inte obetydligt värde

i att påföljden även i dessa fall åläggs

av domstol.

Även Lagrådet har synpunkter i denna

fråga (prop. s. 38). Lagrådet anser att

det finns anledning räkna med att en

rätt betydande del av målgruppen för

den föreslagna reformen kommer att bestå

av lagöverträdare i åldern 18-21 år och

att det därför kan konstateras att

reformen i vissa hänseenden torde stå i

mindre god överensstämmelse med

regleringen i och avsikterna bakom de

ändringar som år 1994 vidtogs i lagen

(1964:167) med särskilda bestämmelsen om

unga lagöverträdare (prop. 1994/95:12,

JuU1, rskr. 39 och 1994/95:JuU6, rskr.

165; SFS 1994:1760).

Det reformarbete som Lagrådet hänvisar

till då det gäller unga lagöverträdare

och som skett under senare år har rört

handläggningen av ungdomsmål och ett

snabbare förfarandet hos polis, åklagare

och domstol. Reformerna har i huvudsak

tagit sikte på förfarandet vid lagföring

av ungdomar under 18 år, men även

ungdomar i ålderskategorin 18-21 år

berörs bl.a. på så sätt att även i mål

mot dessa skall handläggningen i domstol

ske med lagfaren domare och en nämnd,

som med avseende på intresse och

fallenhet är särskilt lämpade för

uppgiften. Domar i dessa mål skall

också, om det inte finns synnerliga

hinder, muntligen avkunnas i samband med

huvudförhandlingen.

Regeringen vidhåller i propositionen,

trots Lagrådets kommentarer härvidlag,

sitt förslag att undantaget från

reformen bör begränsas till att gälla

ungdomar under 18 år. Här konstaterar

regeringen (prop. s. 15) att bakgrunden

till 1994 års reform angående unga

lagöverträdare var att lagföring av

ungdomar ansågs ställa särskilda krav på

förfarandet och på dem som hanterar det.

Detta krav gör sig, anför regeringen, i

högre grad gällande beträffande den

yngsta kategorin; 15-18-åringarna, och

tyngdpunkten i 1994 års reform låg

därför på dessa ungdomar. Bedömningen av

frågor om påföljd är också, anförs det,

mer grannlaga för dem som inte har fyllt

18 år än för den äldre kategorin.

Utskottet delar regeringens bedömning

och avstyrker bifall till motion Ju3.

I övrigt har utskottet inte något att

anföra när det gäller propositionen

eller motionerna.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande avslag på

propositionen

att riksdagen avslår motionerna

1996/97:Ju1 och 1996/97:Ju2,

res. 1 (fp)

res. 2 (v)

2. beträffande personligt

sammanträffande mellan åklagaren och

den misstänkte

att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad utskottet

anfört,

3. beträffande 18-21-åringar

att riksdagen med avslag på motion

1996/97:Ju3 antar det i proposition

1996/97:8 framlagda förslaget till

lag om ändring i rättegångsbalken

såvitt avser 48 kap. 4 §,

res. 3 (m)

4. beträffande lagförslagen i

övrigt

att riksdagen antar det i proposition

1996/97:8 framlagda förslaget till

lag om ändring i rättegångsbalken

såvitt det inte omfattas av vad

utskottet hemställt ovan och

förslaget till lag om ändring i lagen

(1963:197) om allmänt

kriminalregister.

Stockholm den 7 november 1996

På justitieutskottets vägnar

Gun Hellsvik

I beslutet har deltagit: Gun Hellsvik

(m), Lars-Erik Lövdén (s), Birthe

Sörestedt (s), Sigrid Bolkéus (s), Göthe

Knutson (m), Märta Johansson (s),

Margareta Sandgren (s), Siw Persson

(fp), Ann-Marie Fagerström (s), Alice

Åström (v), Pär Nuder (s), Maud Ekendahl

(m), Kia Andreasson (mp), Rolf

Åbjörnsson (kd), Helena Frisk (s), Jeppe

Johnsson (m) och Görel Thurdin (c).

Reservationer

1. Avslag på propositionen (mom. 1)

Siw Persson (fp) anser

dels att den del av utskottets yttrande

på s. 6 som börjar med Utskottet delar

och slutar med och Ju2 bort ha

följande lydelse:

Utskottet delar i likhet med vad som

framförts i motion Ju2 den uppfattning

som den borgerliga regeringen gav

uttryck för i proposition 1994/95:23 där

tanken på att utvidga området för

strafföreläggande till att omfatta även

brott som föranleder villkorlig dom

avvisades. I likhet med vad Lagrådet

anfört i det nu aktuella ärendet kan

utskottet konstatera att de invändningar

och betänkligheter som framfördes i det

lagstiftningsärendet i allt väsentligt

fortfarande är bärkraftiga. Utskottet är

således inte berett att tillstyrka

propositionen.

dels att utskottets hemställan under 1

bort ha följande lydelse:

1. beträffande avslag på

propositionen

att riksdagen med bifall till motion

1996/97:Ju2 och med anledning av

motion 1996/97:Ju1 avslår proposition

1996/97:8.

2. Avslag på propositionen (mom. 1)

Alice Åström (v) anser

dels att den del av utskottets yttrande

på s. 6 som börjar med Utskottet

delar och slutar med och Ju2 bort ha

följande lydelse:

Regeringens förslag innebär att

åklagares befogenheter att utfärda

strafföreläggande utvidgas till att

också gälla fall där det är uppenbart

att påföljden skall bestämmas till

villkorlig dom eller sådan påföljd i

förening med böter. Reformen är

begränsad genom att den inte gäller fall

då den misstänkte var under 18 år när

brottet begicks. Skälen till förslaget

är att uppnå besparingar på ca 12

miljoner kronor per år inom

rättsväsendet.

I likhet med vad som framförs i motion

Ju1 är utskottet inte berett att anta

förslaget. Utskottets huvudinvändning är

att rättssäkerheten blir lidande om

lagförslagen antas, vilket inte väger

upp den ekonomiska vinst som kan uppnås.

Vid strafföreläggande fullgör nämligen

polis och åklagare såväl den

brottsutredande som den dömande

funktionen. Det finns därför, enligt

utskottets mening, en gräns för i vilken

utsträckning man kan utvidga

användningen av denna reaktionsform.

Utskottet anser att denna gräns redan

nåtts.

Villkorlig dom är en påföljd på

fängelsenivå, och en grundtanke bakom de

nuvarande reglerna för påföljdsval är

att fängelse skall ådömas endast när

någon annan påföljd inte kan komma i

fråga. Det finns alltså en presumtion

för en icke frihetsberövande påföljd

även vid relativt allvarliga brott.

Enligt utskottets mening bör mål på

denna nivå handläggas av domstol. Det

ger den insyn som behövs och den

offentliga domstolskontrollen

upprätthålls. Men även sett ur

individens perspektiv kan ett införande

av det föreslagna förenklade förfarandet

få negativa följder då denne inte inser

allvaret i påföljden.

Utskottet avstyrker bifall till

propositionen.

dels att utskottets hemställan under 1

bort ha följande lydelse:

1. beträffande avslag på

propositionen

att riksdagen med bifall till motion

1996/97:Ju1 och med anledning av

motion 1996/97:Ju2 avslår proposition

1996/97:8.

3. 18-21-åringar (mom. 3)

Gun Hellsvik, Göthe Knutson, Maud

Ekendahl och Jeppe Johnsson (alla m)

anser

dels att den del av utskottets yttrande

på s. 7 som börjar med Utskottet delar

och slutar med motion Ju3 bort ha

följande lydelse:

Utskottet delar regeringens uppfattning

att det ur resurshushållningssynpunkt

kan anföras skäl för att utvidga

strafföreläggandeinstitutets

användningsområde till att omfatta fall

som är okomplicerade och där det är

uppenbart att påföljden skall bestämmas

till villkorlig dom. Förslaget gäller

dock inte yngre förstagångsförbrytare

under 18 år.

Lagrådet har ifrågasatt om inte även

ungdomar mellan 18 och 21 år bör

undantas från reformen med hänsyn till

de ändringar i lagstiftningen

beträffande unga lagöverträdare som

vidtogs under år 1994. Även utskottet

anser i likhet med vad som framförs i

motion Ju3 att det ur kriminalpolitisk

synpunkt finns ett inte obetydligt värde

i att påföljden även i dessa fall åläggs

av domstol. En sådan ordning visar också

tydligt allvaret i samhällets reaktion

mot brott.

Mot denna bakgrund anser utskottet att

även personer i åldersgruppen 18-21 år

skall undantas från reformen.

dels att utskottets hemställan under 3

bort ha följande lydelse:

3. beträffande 18-21 åringar

att riksdagen med bifall till motion

1996/97:Ju3 samt med anledning av

proposition 1996/97:8 antar det i

propositionen framlagda förslaget

till lag om ändring i

rättegångsbalken såvitt avser 48 kap.

4 § med den ändringen att andra

stycket erhåller följande som

utskottets förslag betecknade

lydelse:

Regeringens förslag Utskottets förslag

4 §

Bötesstraff får Bötesstraff får

föreläggas genom föreläggas genom

strafföreläggande strafföreläggande

beträffande brott, beträffande brott,

för vilket böter för vilket böter

ingår i ingår i

straffskalan, dock straffskalan, dock

inte normerade inte normerade

böter. Det finns böter. Det finns

särskilda särskilda

bestämmelser om bestämmelser om

föreläggande av föreläggande av

bötesstraff för bötesstraff för

brott som har brott som har

begåtts av någon begåtts av någon

som är under arton som är under arton

år. Bestämmelsen i år. Bestämmelsen i

34 kap. 1 § första 34 kap. 1 § första

stycket 2 stycket 2

brottsbalken är brottsbalken är

tillämplig vid tillämplig vid

föreläggande av föreläggande av

bötesstraff. bötesstraff.

Villkorlig dom Villkorlig dom

eller sådan påföljd eller sådan påföljd

i förening med i förening med

böter får böter får

föreläggas genom föreläggas genom

strafföreläggande i strafföreläggande i

fall då det är fall då det är

uppenbart att uppenbart att

rätten skulle döma rätten skulle döma

till sådan påföljd. till sådan påföljd.

Vad som nu sagts Vad som nu sagts

gäller dock inte gäller dock inte

beträffande brott beträffande brott

som har begåtts av som har begåtts av

någon som inte har någon som inte har

fyllt arton år. fyllt tjugoett år.

Regeringens lagförslag

Innehållsförteckning

Sammanfattning 1

Propositionen 1

Motionerna 1

Utskottet 2

Ärendet 2

Allmänt om strafföreläggande 2

Propositionens huvudsakliga

innehåll 3

Överväganden 4

Avslag på propositionen 4

Förslagets omfattning 7

Hemställan 7

Reservationer 8

1. Avslag på propositionen (mom. 1) 8

2. Avslag på propositionen (mom. 1) 9

3. 18-21-åringar (mom. 3) 9

Bilaga

Regeringens lagförslag 11

Gotab, Stockholm 1996