Bet. 1996/97:JuU6

Justitieutskottets betänkande

1996/97:JUU06

Lägesrapport i fråga om den ekonomiska brottsligheten

Innehåll

Sammanfattning

Utskottet

Hemställan

Reservationer

Innehållsförteckning

1996/97

JuU6

Sammanfattning

I detta betänkande behandlar utskottet en regeringsskrivelse med en

lägesrapport i fråga om den ekonomiska brottsligheten och fem med anledning av

skrivelsen väckta motioner. Utskottet som avstyrker bifall till motionerna,

föreslår att skrivelsen läggs till handlingarna. I ärendet behandlas också fem

under den allmänna motionstiden väckta yrkanden. Utskottet avstyrker bifall

även till dessa yrkanden.

I ärendet föreligger elva reservationer varav tre (m), en (v), en (mp), två

(kd), tre (m och kd), och en (c, v, mp och kd).

Skrivelsen

I skrivelse 1996/97:49 har regeringen berett riksdagen tillfälle att ta del av

en lägesrapport i fråga om den ekonomiska brottsligheten.

Motioner väckta med anledning av skrivelsen

1996/97:Ju11 av Rolf Åbjörnsson (kd) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om utformningen av ekobrottsmyndigheten,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om att s.k. skattekriminalverksamhet inte bör införas,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om miljöbrott.

1996/97:Ju12 av Gun Hellsvik m.fl. (m) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om behovet av tillräckligt antal poliser och åklagare,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om domstolarnas uppgift,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om återinförandet av skatteflyktsklausulen,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om återinförandet av tredjemansrevision m.m.,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om anmälningsskyldighet för revisorer,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om mervärdesskattekontroll m.m.

1996/97:Ju13 av Kia Andreasson m.fl. (mp) vari yrkas

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om att en enhet för miljöbrott upprättas inom den nya

ekobrottsmyndigheten.

1996/97:Ju14 av Per Rosengren m.fl. (v) vari yrkas att riksdagen som sin

mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om skattemyndighetens

möjlighet till överraskningsrevisioner och legitimationskontroll.

1996/97:Ju15 av Carin Lundberg m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen som sin

mening ger regeringen till känna vad i motionen sagts om krav på

kassaregister, intyg i samband med tillfällig försäljning och placering av

ekobrottsforskningen.

Motioner väckta under den allmänna motionstiden 1996

1996/97:Ju915 av Rolf Åbjörnsson m.fl. (kd) vari yrkas

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om utformningen av den planerade ekobrottsmyndigheten.

1996/97:Ju918 av Marianne Samuelsson m.fl. (mp) vari yrkas

10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om att den nya ekobrottsmyndigheten även får direktiv att handlägga

miljöbrottslighet.

1996/97:Ju926 av Birger Schlaug m.fl. (mp) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om att resurserna som satsas på ekobrottsbekämpning även skall

innefatta miljöbrott och att det på ett tydligt sätt skall framgå av

planeringsbeskrivningarna,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om att samla miljöbrotten till utbildade miljöåklagare.

1996/97:Jo727 av Olof Johansson m.fl. (c) vari yrkas

44. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om bekämpning av miljöbrott.

Utskottet

Bakgrund

Den ekonomiska brottslighetens omfattning har under senare år alltmer kommit

att uppfattas som ett av våra stora samhällsproblem. Utskottet har kunnat

konstatera (1994/95:JuU8 s. 19 f) att den ekonomiska brottsligheten ställer

delar av det ekonomiska systemet utanför lagarna och den samhälleliga insyn

och kontroll som är nödvändig för att den moderna välfärdsstaten skall kunna

fungera. De uppskattningar som gjorts visar att mycket stora belopp undanhålls

statskassan genom ekonomisk brottslighet. Till detta skall läggas den minskade

konkurrenskraft - och därmed också skattekraft - som de hederliga aktörerna på

det ekonomiska livets område drabbas av till följd av den ekonomiska

brottsligheten. Det finns också en stark koppling mellan ekonomisk

brottslighet och annan kriminalitet, t.ex. narkotikahantering och brott mot

miljölagstiftningen. Den ekonomiska brottsligheten urholkar även den allmänna

samhällsmoralen, något som inte minst har kunnat konstateras i spåren av den

s.k. finanskrisen.

Det är således en angelägen uppgift för statsmakterna att med kraft ta sig

an den ekonomiska brottsligheten. Utskottet har också under senare år tagit

olika initiativ i frågan om den ekonomiska brottsligheten. Under såväl år 1991

som år 1993 anordnade utskottet offentliga utfrågningar i ämnet (se

1990/91:JuU23 bil. 1 och 2 samt 1992/93:JuU21 bil. 1 och 2). Dessa fick sin

fortsättning inför budgetbehandlingen våren 1994, då utskottet genomförde en

icke offentlig utfrågning med ett flertal företrädare för de myndigheter som

har uppgifter på området. Under nämnda budgetarbete beslutade riksdagen på

utskottets initiativ att förstärka polisens resurser med 52 miljoner kronor

utöver regeringens förslag för att höja polisens kompetens och effektivitet

när det gäller att bekämpa ekonomisk brottslighet. Även ett förslag från

utskottet om att tillföra Justitiedepartementet 10 miljoner kronor för en

upplysnings- och informationskampanj beträffande ekonomisk brottslighet vann

riksdagens gillande (se 1993/94:JuU19). Härutöver kan nämnas att det var på

utskottets initiativ som en genomgripande översyn av åtgärderna mot den

ekonomiska brottsligheten kom till stånd och presenterades i den s.k. RÅ/RPS-

rapporten (se 1990/91:JuU23). Denna rapport kom att ligga till grund för ett

betydande reformarbete när det gäller den ekonomiska brottsligheten. Det var

också på förslag av utskottet som Finanspolisen inrättades år 1993 (se

1991/92:JuU23). Finanspolisens uppgift är att bedriva spaning för att uppdaga

brott i samband med s.k. tvättning av pengar som utgör vinning av brottslig

verksamhet.

Även regeringen har under senare år vidtagit en rad åtgärder för att

förbättra möjligheterna att bekämpa ekonomisk brottslighet. Under den

föregående mandatperioden genomfördes t.ex. översyner och ändringar av flera

lagar och olika samverkansprojekt mellan berörda myndigheter initierades. Det

avsattes också särskilda medel för ekobrottsbekämpning (se närmare härom i

utskottets betänkande 1994/95:JuU25 s. 6).

Riksdagens revisorer beslöt i november 1992 att göra en granskning av

samhällets insatser mot den ekonomiska brottsligheten. Granskningen

resulterade i rapporten (1993/94:6) Den ekonomiska brottsligheten och

rättssamhället. Rapporten remissbehandlades och revisorerna lade därefter fram

sina förslag (1994/95:RR4) angående samhällets insatser mot den ekonomiska

brottsligheten.

Revisorernas förslag sträckte sig över ett brett område och berörde i olika

avsnitt det förebyggande arbetet inom näringslivet och genom utomstående

organ, den brottsutredande verksamheten hos polis och åklagare samt den

rättsliga proceduren i domstolarna. Avslutningsvis togs till behandling upp

frågan om regeringens samlade styrning av kampen mot den ekonomiska

brottsligheten.

Utskottet konstaterade vid behandlingen av revisorernas förslag i december

1994 (1994/95:JuU8, rskr. 144) i likhet med revisorerna att samhällets

insatser mot den ekonomiska brottsligheten har varit otillräckliga. Utskottet

instämde i revisorernas uppfattning att det behövdes en mängd åtgärder för att

komma till rätta med de problem som uppstått. Den ekonomiska brottslighetens

omfattning och komplexa natur innebär att kampen mot den måste föras över ett

brett fält och med både flexibilitet och uthållighet. För att insatserna skall

bli effektiva krävs en förbättrad överblick och styrning från statsmakternas

sida. Även informationen och kontakten mellan riksdagen och regeringen i

frågan måste förbättras.

Utskottet konstaterade vidare att justitieministern hade angett riktlinjerna

för regeringens kommande arbete rörande bekämpning av ekonomisk brottslighet

(riksdagens prot. 1994/95:29), och att regeringens uttalade målsättning var

att kraftigt öka samhällets insatser mot denna brottslighet.

Riksdagen beslutade att inte vidta några åtgärder i anledning av

revisorernas förslag med hänvisning till vad regeringen hade upplyst om

innehållet i sin kommande strategi mot ekonomisk brottslighet.

Regeringens strategi mot den ekonomiska brottsligheten

I april 1995 beslutade regeringen som den förutskickat om en strategi för

samhällets samlade åtgärder mot den ekonomiska brottsligheten. Strategin

redovisades i en skrivelse till riksdagen (1994/95:217). Innehållet i

strategin grundar sig delvis på de synpunkter och förslag som lagts fram i

Riksdagens revisorers rapport Den ekonomiska brottsligheten och

rättssamhället.

I strategin slås fast som ett övergripande mål att påtagligt minska den

ekonomiska brottsligheten genom åtgärder som innebär en kraftig förstärkning

av samhällets samlade insatser mot sådan kriminalitet.

Åtgärder skall vidtas som innebär en effektivisering när det gäller att

förebygga, upptäcka, utreda och lagföra ekonomisk brottslighet. En ökad

tonvikt skall läggas vid det förebyggande arbetet. Det innebär bl.a. att

kontrollen skall effektiviseras och att myndigheterna skall utveckla ett

problemorienterat arbetssätt.

Kampen mot den ekonomiska brottsligheten skall vara en prioriterad

verksamhet för myndigheterna. Särskild vikt skall läggas vid att samordna

myndigheternas prioriteringar och utveckla myndigheternas samarbete samt att

höja kunskaperna och myndighetskompetensen i fråga om ekonomisk brottslighet.

En annan huvudpunkt i strategin är att näringslivet måste ta ett ökat ansvar

i kampen mot den ekonomiska brottsligheten, bl.a. genom att utveckla affärs-

etik och kontroll.

För att genomföra dessa mål i fråga om bekämpning av ekonomisk brottslighet

redovisas i strategin ett brett upplagt åtgärdsprogram inom en rad områden,

bl.a.

- förstärkt skattekontroll och förenklad skattelagstiftning

- förbättrad myndighetsstruktur

- gemensamma kontrollaktioner från myndigheterna

- affärsetik, internkontroll och affärskontroll inom näringslivet

- snabbare utredning och process

- effektivare rutiner i samband med konkurs

- förbättrad lagstiftning om bolagsstyrelser, revisorer m.m.

- uppföljning av bankkrisen

- sanering av utsatta branscher

- kontroll i samband med tillståndsgivning m.m.

- effektivare lagstiftning om penningtvätt

- effektivare sanktionsregler

- aktivt internationellt arbete, bl.a. inom EU

- ökad forskning

- information till allmänheten

- effektivare styrning och uppföljning av myndigheternas verksamhet.

Riksdagen hade inget att erinra mot den framlagda strategin (1994/95:Ju25,

rskr. 412).

Skrivelsens huvudsakliga innehåll

Regeringens skrivelse innehåller den första av de årliga rapporter om läget

beträffande den ekonomiska brottsligheten, som regeringen i fortsättningen

kommer att redovisa till riksdagen.

I skrivelsen redovisas översiktligt de åtgärder som har vidtagits eller som

planeras för att förverkliga den strategi för samlade åtgärder mot den

ekonomiska brottsligheten som regeringen beslutade i april 1995. Åtgärderna är

av många slag och avser bl.a. lagstiftning, myndigheternas organisation och

arbetssätt, internationellt samarbete, näringslivets insatser samt forskning

om ekonomisk brottslighet.

Till de åtgärder som genomförts hör effektivare lagstiftning om skattebrott

och näringsförbud, införandet i alla län av ett regionalt samverkansorgan för

bekämpning av ekonomisk brottslighet, ny ekobrottsutbildning för åklagare och

poliser, effektivare rutiner för brottsutredning vid konkurs, inrättande av en

delegation för samordning av åtgärder mot EU-bedrägerier samt bättre stöd för

näringslivets affärskontroll.

Utredningar eller projekt pågår enligt regeringen inom bl.a. följande

områden:

- regler om företagsbot, miljöbrott, penningtvätt, skattekontroll, sekretess

och bolagsorgans ansvar

- sanering av utsatta branscher

- ökad kontroll i samband med tillståndsgivning, tillsyn och upphandling

- åtgärder mot bolagsplundring

- snabbare handläggning av ekobrottsmål

- forskning om ekonomisk brottslighet

Regeringen har uppdragit åt Riksåklagaren och Rikspolisstyrelsen att avarbeta

arbetsbalanserna av ekobrottmål. En arbetsgrupp har tillsatts inom

Justitiedepartementet för att föreslå åtgärder mot internationell ekonomisk

brottslighet.

Regeringen har i 1997 års budgetproposition dragit upp riktlinjerna för en

ny organisationsreform som bl.a. innebär att det under år 1997 inrättas en ny

myndighet, Ekobrottsmyndigheten, med operativa och samordnande uppgifter.

Förslag utarbetas om en särskild organisation inom skatteförvaltningen för

utredning av skattebrott.

Mål och riktlinjer för ekobrottsbekämpningen

Regeringen beslutade den 28 november 1996 om myndighetsgemensamma mål och

riktlinjer för åtgärder mot den ekonomiska brottsligheten under år 1997, m.m.

Syftet med de myndighetsgemensamma målen och riktlinjerna är i första hand

att, huvudsakligen på årsbasis, precisera krav på ekobrottsbekämpningen som är

gemensamma för två eller flera verk med underställda myndigheter. Härutöver

kan även i fortsättningen myndigheternas regleringsbrev innehålla vissa

myndighetsspecifika mål och riktlinjer rörande ekobrottsbekämpningen.

Som övergripande mål och riktlinjer anger regeringen att insatser mot den

ekonomiska brottsligheten skall prioriteras med syfte att påtagligt minska

denna brottslighet. En ökad tonvikt skall läggas vid det brottsförebyggande

arbetet. Myndigheterna skall öka sitt samarbete inom ekobrottsbekämpningens

område. De skall också prioritera att få fram och undersöka indikationer på

nya former av ekobrottslighet.

Handläggningstiderna för ekobrottsutredningar skall enligt regeringen

minskas. Ett riktmärke bör därvid kunna vara att tiden mellan inledande och

avslutande av förundersökning i normalfallet inte överstiger nio månader.

Regeringen uppdrar i sina riktlinjer åt Domstolsverket och Riksåklagaren att

i samverkan verka för och utveckla former för en snabbare och rationellare

handläggning av stora ekobrottmål. Riksåklagaren skall samordna detta

utvecklingsarbete. Uppdraget skall redovisas före utgången av år 1997.

Regeringen ger vidare Riksskatteverket i uppdrag att i samråd med berörda

myndigheter utveckla exekutionsväsendets roll i myndighetssamarbetet mot

ekonomisk brottslighet. Om utvecklingsarbetet visar att det behövs

författningsändringar, bör förslag till sådana redovisas före utgången av juni

1997.

I riktlinjerna anges också att myndigheterna skall effektivisera

handläggningen av frågor om näringsförbud, att det internationella samarbetet

mot den ekonomiska brottsligheten skall utvecklas samt att kompetensutveckling

och metodutveckling skall prioriteras.

Avslutningsvis uppdrar regeringen åt myndigheterna att planera minst en

gemensam kontrollaktion med nationell räckvidd som skall påbörjas under år

1997. Riks-åklagaren, Rikspolisstyrelsen, Riksskatteverket och

Generaltullstyrelsen skall senast den 15 mars 1998 till regeringen

översiktligt redovisa dels de viktigare gemensamma åtgärder som under år 1997

företagits på olika nivåer, dels planeringen på central nivå för gemensamma

åtgärder under år 1998. Redovisningen skall lämnas i anslutning till den

gemensamma rapportering som föreskrivs enligt 3 § andra stycket förordningen

(1995:736) om regional myndighetssamverkan för bekämpning av ekonomisk

brottslighet.

Myndighetsstrukturen på ekobrottsområdet m.m.

Riksenheten mot ekonomisk brottslighet

På central nivå inrättades i juli 1995 en särskild samverkansorganisation för

utredning främst av ekobrott, benämnd Riksenheten mot ekonomisk brottslighet.

Riksenheten tillkom efter ett utredningsarbete som på regeringens uppdrag

företagits av Riksåklagaren, Rikspolisstyrelsen och Riksskatteverket.

Organisation och verksamhet regleras i förordningen (1995:1015) om Riksenheten

mot ekonomisk brottslighet.

Riksenheten har inte ställning som egen myndighet. I stället utgör enheten

en samlokaliserad arbetsgemenskap där Statsåklagarmyndigheten för speciella

mål, Rikskriminalpolisens ekorotel samt expertis från skatteförvaltningen och

exekutionsväsendet arbetar under operativ ledning av överåklagaren vid

Statsåklagarmyndigheten.

Ekobrottsmyndigheten

Ekobrottsberedningen föreslog i rapporten (Ds 1996:1) Effektivare

ekobrottsbekämpning att Riksenheten skall upphöra och ersättas av en ny

myndighet, Ekobrottsmyndigheten, som skall vara en självständig kombinerad

åklagar- och polismyndighet under regeringen.

Ekobrottsberedningens förslag i denna del kritiserades under

remissbehandlingen av rapporten av bl.a. Justitieombudsmannen, JO, och

Riksåklagaren, som anförde invändningar av såväl principiell som praktisk

natur. JO konstaterade bl.a. att regeringens förslag innebär att den nya

myndigheten är tänkt att vara såväl sidoordnad som underordnad och i ett visst

hänseende också överordnad Rikspolisstyrelsen och Riksåklagaren samt att den

skall ingå i såväl åklagar- som polisväsendet samtidigt som den skall vara en

självständig myndighet. Det var enligt JO uppenbart att en konstruktion av

detta egenartade slag är helt främmande för svensk förvaltningstradition. Att

den kommer att ge upphov till praktiska komplikationer och kompetenskonflikter

av skilda slag var enligt JO oundvikligt. JO utvecklade utförligt sina

synpunkter i yttrandet.

I årets budgetproposition (prop. 1996/97:1) har regeringen lagt fram sina

synpunkter på inriktningen av det fortsatta reformarbetet när det gäller

åklagarväsendets och polisväsendets verksamhet rörande bekämpning av ekonomisk

brottslighet. Regeringens överväganden bygger på Ekobrottsberedningens rapport

och på vad som kommit fram vid remissbehandlingen av denna.

Regeringen delar Ekobrottsberedningens uppfattning att det bör inrättas en

ny myndighet för bekämpning av ekonomisk brottslighet. En sådan lösning

inrymmer enligt regeringen avgörande fördelar när det gäller att ta ett samlat

grepp om ekobrottsbekämpningen, både i operativt hänseende och i fråga om

samordningen med övriga aktörer på området. Däremot anser inte regeringen att

det är nödvändigt att ge den nya myndigheten ställning som kombinerad

åklagarmyndighet och polismyndighet. En sådan organisatorisk lösning skulle

enligt regeringen medföra en rad lagtekniska problem och därmed försena den

angelägna reformen. De fördelar i fråga om gemensam operativ ledning och

långsiktig resurssäkring som skulle kunna utgöra motiv för en sådan lösning

anser regeringen i allt väsentligt bör kunna åstadkommas med andra

organisatoriska lösningar.

Regeringens ställningstagande innebär att det inom åklagarväsendet inrättas

en ny myndighet, Ekobrottsmyndigheten. Myndigheten skall svara för all

åklagarverksamhet inom ekobrottsområdet på central och regional nivå.

På regional nivå skall myndigheten finnas etablerad inom vart och ett av

landets sju åklagardistrikt. Vid sidan om de operativa uppgifterna skall

Ekobrottsmyndigheten som stabsorgan ha uppgifter i fråga om nationell

samordning, central redovisning och analys, brottsförebyggande verksamhet,

information m.m. Statsåklagarmyndigheten för speciella mål upphör och dess

uppgifter tas över av Ekobrottsmyndigheten.

Arbetet inom Ekobrottsmyndigheten skall som huvudregel organiseras i

åklagarledda arbetsgrupper. Poliser och annan personal från polisväsendet som

ingår i organisationen kommer att vara samlokaliserade med åklagarna och

arbeta under åklagarledning. De skall dock vara anställda vid myndigheter inom

polisväsendet och inte vid Ekobrottsmyndigheten. Denna får alltså inte

ställning som polismyndighet men väl som åklagarmyndighet. De sju distrikt i

vilka åklagarväsendet indelas skall utgöra den geografiska basen också för den

nya organisationens polisiära beståndsdelar på regional nivå. Med denna

organisation kommer ekobrottsbekämpningen såväl centralt som regionalt att

kunna bedrivas under enhetlig ledning och med full integrering av olika

specialistkompetenser, vilka regeringen anser bör leda till en väsentlig

höjning av ekobrottsbekämpningens effektivitet.

En hög specialistkompetens skall enligt regeringen byggas upp inom ramen för

den nya organisationen. Den kommer att ha tillgång till spaning och

underrättelseverksamhet inom ekobrottsområdet. Inom kompetensfältet kommer

också att falla frågor om att förebygga ekonomisk brottslighet.

Samverkanspersoner från skatteförvaltningen och exekutionsväsendet samt vid

behov från andra myndigheter skall enligt regeringen placeras vid myndigheten.

Regeringen anför att den nya organisationen skall utformas så att där kan

föras en sammanhållen och konsekvent personalpolitik som säkerställer en

långsiktig personalförsörjning. I detta kan exempelvis ligga att Riksåklagaren

och Rikspolisstyrelsen överenskommer om vilka resurser inom polisväsendet som

skall ställas till utredningsorganisationens förfogande och att

Rikspolisstyrelsen av regeringen ges de befogenheter som behövs för att

genomföra överenskommelsen för polisens del. Specialister utan polisiär

ställning kan också anställas direkt vid Ekobrottsmyndigheten. I det fortsatta

utredningsarbetet kommer bl.a. att ligga att utarbeta ett

resultatstyrningssystem för den nya organisationen.

Arbetet med den nya organisationen bereds vidare inom Justitiedepartementet

i samråd med Riksåklagaren och Rikspolisstyrelsen. I det sammanhanget kommer,

enligt regeringen, erfarenheterna från Riksenheten mot ekonomisk brottslighet

att tas till vara. Det är, anför regeringen, också viktigt att ta till vara

det arbete som redan pågår hos myndigheterna när det gäller att effektivisera

bekämpningen av ekonomisk brottslighet.

En central samrådsgrupp för berörda verkschefer kommer att inrättas

(Ekorådet). Regeringen har också tillkallat en särskild utredare (dir.

1996:112) med uppgift att förbereda inrättandet av den nya myndigheten och

utreda vissa därmed sammanhängande frågor.

Den nya organisationen kommer att inrättas redan under år 1997, så snart

behövliga förberedelser har vidtagits.

I motionerna Ju11 (kd) och Ju915 (kd) anförs att Ekobrottsmyndigheten bör

inrättas som en myndighet direkt under regeringen och att den bör vara

fristående från polis- och åklagarväsendena i enlighet med

Ekobrottsberedningens förslag.

Utskottet har under en följd av år (se senast 1996/97:JuU1 s. 12) uttalat

att bekämpningen av ekonomisk brottslighet skall vara en prioriterad

verksamhet. Utskottet ser mot denna bakgrund med tillfredsställelse att

regeringen nu har för avsikt att inrätta en Ekobrottsmyndighet. Den nya

myndighetens tillkomst bör kunna innebära en betydande förstärkning av

samhällets insatser mot den ekonomiska brottsligheten. Utskottet instämmer -

mot bakgrund av bl.a. remissinstansernas synpunkter - i regeringens bedömning

att Ekobrottsmyndigheten bör inordnas som en självständig myndighet inom

åklagarväsendet. Därigenom knyts myndigheten på ett naturligt sätt till den

organisation för brottsbekämpning som redan existerar. Motionerna Ju11 och

Ju915 avstyrks.

Organisationen för bekämpning av miljöbrott

I några motioner tas upp frågor om bekämpning av miljöbrottslighet. I

motionerna Ju11 (kd) och Ju926 (mp) anförs att miljöbrott bör ses som en del

av den ekonomiska brottsligheten. I motionerna Ju13 (mp), Ju918 (mp) och Jo727

(c) förordas att Ekobrottsmyndigheten skall handlägga miljöbrott.

I skrivelsen där regeringen presenterade sin samlade strategi mot den

ekonomiska brottsligheten anfördes (1994/95:217 s. 6) att den ekonomiska

brottsligheten straffrättsligt ofta faller under bestämmelser om

borgenärsbrott, skattebrott eller brott mot uppbördslagstiftningen. Andra

straffbestämmelser i brottsbalken eller inom specialstraffrätten kan också bli

aktuella. Det anfördes att miljöbrottslighet i det här sammanhanget kan räknas

till ekonomisk brottslighet.

Även i den nu aktuella skrivelsen (s. 10) framhålls att till ekobrottslighet

räknas också miljöbrottslighet, och sanktionsreglerna vid miljöbrottslighet

behandlas i ett särskilt avsnitt i skrivelsen (s. 29).

I skrivelsen påpekas också att Miljöbalksutredningen har redovisat ett

delbetänkande (SOU 1996:103) med förslag till en ny miljöbalk. När det gäller

de straffrättsliga frågorna innebär Miljöbalksutredningens förslag bl.a. att

straffbestämmelserna på miljörättens område fördelas mellan brottsbalken och

miljöbalken. Straffen för överträdelser på miljöområdet föreslås bli skärpta.

Även underlåtenhet att vidta skyddsåtgärder eller andra försiktighetsmått inom

kemikalieområdet straffbeläggs. I miljöbalken föreslås vidare en regel om

förverkande av egendom som varit föremål för brott, bl.a. avseende kemiska

produkter. Fortskaffningsmedel och andra hjälpmedel som har använts eller

medförts vid brott skall enligt förslaget också kunna förverkas.

Den som i näringsverksamhet överträder generella föreskrifter, påbörjar

verksamhet utan tillstånd eller anmälan eller överträder särskilda villkor som

har föreskrivits för verksamheten skall enligt förslaget kunna påföras en

miljösanktionsavgift. Ett beslut om miljösanktionsavgift skall vara direkt

verkställbart. Miljösanktionsavgiften skall påföras av tillsynsmyndigheten

enligt en taxa som regeringen beslutar om.

Utskottet vill för sin del framhålla att miljöbrottslighet i många fall kan

utgöra en form av ekonomisk brottslighet. Enligt utskottets mening bör det bli

en viktig uppgift för Ekobrottsmyndigheten att ansvara för utredningar om

kvalificerad miljöbrottslighet. Utskottet utgår från att miljöbrottsfrågorna

beaktas i erforderlig utsträckning i arbetet med att inrätta

Ekobrottsmyndigheten. Något särskilt uttalande härom från riksdagens sida

erfordras inte. Motionerna Ju11, Ju13, Ju918, Ju926 och Jo727 får med det

anförda anses vara tillgodosedda, och de avstyrks.

I detta sammanhang behandlar utskottet också motion Ju926 (mp) i vilken

anförs att det är nödvändigt att ett antal åklagare specialutbildas till

?miljöåklagare?.

Utskottet har inhämtat att sex åklagare i år har deltagit i en sju veckor

lång utbildning i miljörelaterad brottslighet i Polishögskolans regi. I varje

åklagardistrikt finns numera åklagare som har genomgått denna utbildning.

Härutöver har Riksåklagaren nyligen genomfört en tredagars grundkurs om

miljöbrottslighet för ett tjugotal åklagare verksamma på kammarnivå. En

liknande kurs planeras till ett senare tillfälle. Sammanlagt finns nu enligt

vad utskottet inhämtat från Riksåklagaren ett fyrtiotal åklagare i landet med

särskild kompetens på miljöbrottsområdet.

Utskottet utgår från att det inom åklagarväsendet ägnas tillbörlig

uppmärksamhet åt utbildningsinsatser på miljöbrottsområdet. Frågan är, som

nyss nämnts, också aktualiserad genom inrättandet av Ekobrottsmyndigheten. Det

saknas skäl för riksdagen att ta något initiativ med anledning av motion

Ju926, och den avstyrks.

Resurs- och kompetensfrågor

I motion Ju12 (m) framhålls, mot bakgrund av regeringens budgetförslag,

behovet av tillräckligt många välutbildade poliser och åklagare som kan ägna

sig åt ekobrottsutredningar. Det påtalas också att brottsutredningarna behöver

tillföras ytterligare expertis, bl.a. konkursförvaltare och revisorer.

Myndigheterna har under senare år tillförts betydande resurser för

bekämpning av ekonomisk brottslighet. Polisen och åklagarväsendet disponerar

enligt vad utskottet inhämtat i runda tal följande personalresurser med

inriktning på denna brottslighet:

- 380 poliser (utredare vid ekorotlarna)

- 50 ekonomer inom polisen

- 50 andra tjänstemän inom polisen

- 80 åklagare (jämte ett antal åklagare som till mindre del arbetar med

ekobrott, motsvarande ca 20 årsarbetskrafter)

- 10 ekonomer inom åklagarväsendet.

Härutöver arbetar poliser i den lokala organisationen med mindre komplicerade

utredningar rörande t.ex. skattebrott och bokföringsbrott. Det är svårt att

uppskatta omfattningen av detta arbete eftersom dessa poliser även utreder

annan brottslighet.

I detta sammanhang kan också nämnas att Riksåklagaren och Rikspolisstyrelsen

i en gemensam skrivelse den 28 november 1995 till regeringen redovisade dels

förekomsten av arbetsbalanser vad gäller ekonomisk brottslighet, dels åtgärder

för att komma till rätta med arbetsläget på kort sikt. Redovisningen var

resultatet av ett regeringsuppdrag. I skrivelsen anges balansen av

ekobrottsärenden till över 6 000 vilket ansågs oacceptabelt. En gemensam

aktion borde därför drivas under år 1996 inom polisen och åklagarväsendet med

syfte att i förening avarbeta balansen. Detta skulle kunna ske genom ett

temporärt resurstillskott på minst 150 miljoner kronor. Av skrivelsen framgår

att Riksåklagaren och Rikspolisstyrelsen med de angivna resurserna ansåg att

det skall vara möjligt att avarbeta 90 % av balanserna.

I ett beslut den 14 mars 1996 uppdrog regeringen därefter åt Riksåklagaren,

Rikspolisstyrelsen och samtliga länsstyrelser att gemensamt organisera och

genomföra ett projekt i syfte att väsentligen minska antalet balanserade

ekobrottsärenden vid åklagar- och polismyndigheterna. Projektet skulle

genomföras inom befintliga ekonomiska ramar. Härvid erinrade regeringen om att

åklagar- och polisväsendena för budgetåren 1993/94-1995/96 tillförts betydande

medel för särskilda satsningar på i huvudsak ekobrottsområdet.

Av beslutet framgår att regeringen i regleringsbreven för budgetåren 1993/94

och 1994/95 tilldelade Rikspolisstyrelsen sammanlagt 110 miljoner kronor för

olika satsningar mot bl.a. ekonomisk brottslighet. Åklagarväsendet tillfördes

för budgetåret 1994/95 16,3 miljoner kronor för att möjliggöra en ökad

satsning mot den ekonomiska brottsligheten och för budgetåret 1995/96

ytterligare 6 miljoner kronor för bl.a. en intensifiering och en fortsatt

satsning mot ekobrottslighet.

Inom anslaget för Polisorganisationen (A1) har för år 1997 särskilt avsatts

50 miljoner kronor för den centrala enheten mot ekonomisk brottslighet, för de

lönekostnader som följer av Rikspolisstyrelsens plan för en storstadssatsning

samt för åtgärder beträffande ekorotlar utanför storstäderna. Vidare skall

överskottet för budgetåret 1995/96 på ramposten B 1.3 Ekonomisk brottslighet,

som uppgick till 27 miljoner kronor, användas mot ekobrottsligheten.

I skrivelsen (s. 12 f) redogör regeringen för olika kompetenshöjande

åtgärder på ekobrottsområdet. Regeringen framhåller att den i juni 1995

uppdrog åt Domstolsverket, Riksåklagaren, Rikspolisstyrelsen,

Generaltullstyrelsen, Riksskatteverket och Patent- och registreringsverket att

i samverkan planera och genomföra utbildningsinsatser för att höja kompetensen

inom domstols-väsendet, åklagarväsendet, polisväsendet, Tullverket,

skatteförvaltningen och exekutionsväsendet när det gäller bekämpning av

ekonomisk brottslighet. Arbetet samordnas av Riksåklagaren.

Som en följd av kompetenshöjningsuppdraget har de berörda myndigheterna

infört en rad nya kurser av varierande längd rörande bekämpning av ekonomisk

brottslighet. Flertalet kurser har inletts under år 1996. För åklagarväsendets

del har införts en grundläggande ekoutbildning på två veckor. Utbildningen

riktar sig inte till ekoåklagare utan skall genomgås av samtliga åklagare.

Inom polisen har införts en grundläggande ekoutbildning på åtta veckor för

kriminalpoliser som utreder ekobrottmål men som inte tjänstgör vid ekorotel.

Genom dessa utbildningsinsatser blir åklagarväsendet och polisen enligt

regeringen bättre rustade att handlägga enklare ekobrottmål i den lokala

organisationen. För ekoåklagare har införts en tredagarsutbildning i

aktiebolagskunskap i regi av Patent- och registreringsverket.

Inom polisen har omfattande utbildningsinsatser gjorts vid ekorotlarna under

1995 och 1996. Polisens utbildning av ekoutredare förnyas helt fr.o.m. 1997.

Rekryteringen till den nya utbildningen görs generellt sett på ett relativt

tidigt stadium i polismanskarriären. De blivande ekoutredarna kommer att

utbildas under en period av två och ett halvt år. Under den tiden varvas

utbildning vid Polishögskolan med självstudier och tjänstgöring vid

polismyndighet. Polishögskolan har utarbetat ett förslag till ny ekoutbildning

som i vissa delar också är öppen för deltagare från olika samverkande

myndigheter.

Även inom bl.a. Domstolsväsendet och Tullverket har vidtagits

utbildningsinsatser rörande ekobrottslighet.

I skrivelsen anför regeringen vidare att det kommer att inrättas ett

utbildningsråd med företrädare för de samverkande myndigheterna. Rådets

huvuduppgifter blir att se till att myndigheterna håller en hög och jämn

kompetensnivå inom ekobrottsområdet. En årlig utbildningskatalog skall ges ut

genom utbildningsrådets försorg. Kompetensprofiler för ekopersonal skall

upprättas av myndigheterna för att tjäna som underlag när utbildningsbehovet

för respektive yrkesgrupp skall bedömas.

Ekobrottsberedningen har lagt fram ett principförslag om att det skall bli

möjligt att direktrekrytera ekonomer och andra specialister till polisyrket

för arbete som ekobrottsutredare (Ds 1996:1 s. 281 f). Frågor om en

genomgripande reformering av polisrekrytering och polisutbildning behandlas av

en arbetsgrupp inom Justitiedepartementet. I en delrapport (Ds 1996:11) har

gruppen redovisat förslag som bl.a. innebär att direktrekrytering av personer

med olika slag av specialistkompetens till polisyrket blir möjlig. Det blir

enligt vad som anförs i skrivelsen nu en uppgift för Rikspolisstyrelsen att,

med utgångspunkt i arbetsgruppens förslag och remissyttrandena över dessa,

detaljplanera en ny grundutbildning av poliser.

Utskottet har, som tidigare nämnts, i sitt betänkande med anledning av

regeringens förslag till statsbudget för budgetåret 1997 instämt i regeringens

uttalande att bekämpandet av den ekonomiska brottsligheten skall vara ett

prioriterat område inom polisverksamheten (se 1996/97:JuU1). Det ankommer på

polisväsendet att se till att erforderliga resurser avsätts för de

prioriterade uppgifterna. Det är också en uppgift för polisen att se till att

personalen har den utbildning och bakgrund i övrigt som krävs för arbetets

utförande. Utskottet konstaterar att polis- och åklagarväsendet genom

inrättandet av Ekobrottsmyndigheten kommer att få utökade möjligheter att

bekämpa den ekonomiska brottsligheten. Vidare vidtas nu åtgärder för att

förbättra kunskapsnivån inom polisen när det gäller utredning av ekonomisk

brottslighet och för att öka polisens möjlighet att ta hjälp av utomstående

expertis. Utskottet anser mot den angivna bakgrunden att det saknas skäl för

riksdagen att vidta någon åtgärd med anledning av motion Ju12, och den

avstyrks.

En skattekriminalorganisation

Ekobrottsberedningen har redovisat ett principförslag om en ny organisation

för utredning av skattebrottmål som innebär att det byggs upp en

skattekriminalorganisation med särskilda enheter vid skattemyndigheterna (Ds

1996:1 s. 235 f). Förslaget har sin förebild bl.a. i den

tullkriminalverksamhet som finns inom Tullverkets område beträffande mål om

varusmuggling. Beredningens förslag innebär att förundersökning skall kunna

bedrivas vid särskilda skattekriminalenheter under ledning av åklagare vid

Ekobrottsmyndigheten eller de allmänna åklagarmyndigheterna.

En majoritet av remissinstanserna, bl.a. Domstolsverket, Riksåklagaren,

Rikspolisstyrelsen och Riksskatteverket, tillstyrkte förslaget eller förordade

att frågan skulle utredas ytterligare. Till dem som avstyrkte eller var

skeptiska till förslaget hörde JO.

I den nu aktuella skrivelsen anför regeringen (s. 7 och 10) att det, när

Ekobrottsmyndigheten har inrättats, kan förutses att skattemyndigheterna

kommer att ges nya uppgifter vid brottsutredningar inom skatteområdet genom

införandet av s.k. skattekriminalverksamhet. Detaljförslag av den innebörden

kommer inom kort att läggas fram av Ekobrottsberedningen. Efter beslut av

statsmakterna bör skattekriminalverksamheten enligt vad som anförs i

skrivelsen kunna införas med början under år 1998.

Här kan nämnas att regeringen i november i år har tillsatt en utredare med

uppgift att bl.a. överväga vilka register som en skattekriminal kan behöva

samt skattekriminalens behov av tillgång till uppgifter hos andra myndigheter

(dir. 1996:89).

I motion Ju11 (kd) tas avstånd från regeringens tankar på att inrätta en

skattekriminalorganisation. Motionären menar att det i Sverige inte finns

någon tradition med en liknande organisation och att rättssäkerheten kräver

att enbart polisen ges de befogenheter som erfordras för att utreda brott.

Det fiskala utredningsförfarandet regleras i bl.a. taxeringsförfattningarna.

Det syftar till att ta fram underlag för en korrekt beskattning. Till sin

hjälp har myndigheterna befogenhet att, under vissa noga lagreglerade

förutsättningar, använda revision och olika slag av administrativa tvångsmedel

såsom eftersökande och omhändertagande av handling eller försegling av lokal.

Brottsutredningsförfarandet regleras i rättegångsbalken. Det syftar till att

ta fram underlag för bl.a. åklagarens ställningstagande till om åtal skall

väckas. Till sin hjälp har myndigheterna befogenhet att, under i lag angivna

förutsättningar, använda vissa straffprocessuella tvångsmedel.

I sammanhanget kan nämnas att, vid brott mot varusmugglingslagen (1960:418),

förundersökning får inledas av en tullmyndighet. Som förundersökningsledare

fungerar i dessa fall tulltjänstemän med särskilda förordnanden.

Varusmugglingslagen innehåller också regler om straffprocessuella tvångsmedel,

nämligen beslag, husrannsakan, kroppsvisitation och ytlig kroppsbesiktning,

som kan beslutas av tulltjänsteman.

Ett karaktäristiskt inslag i det fiskala utredningsförfarandet är att den

skattskyldige har en uppgiftsskyldighet och sanningsplikt i förhållande till

myndigheten. I brottsutredningen är det annorlunda. Den misstänkte behöver

inte yttra sig eller medverka till utredningens bedrivande på något annat

sätt. Den misstänkte kan också fara med osanning utan att riskera någon

sanktion för detta.

I sammanhanget kan också nämnas att Brottsförebyggande rådet nyligen

publicerat en promemoria (BRÅ-PM 1996:5) Ekonomisk brottslighet - den

rättsliga processen.

I promemorian förs fram förslag som syftar till att effektivisera

förundersökningsförfarandet och rättegången. Det handlar t.ex. om att ge

åklagaren full kontroll över utredningsresurserna i ekomål och att låta

skattemyndigheterna ensamma svara för förundersökningarna i skattebrottmål.

Utskottet konstaterar att det finns ett flertal frågor av såväl principiell

som mera praktisk natur som måste övervägas noga innan en organisation med

skattekriminalverksamhet kan införas. Det saknas enligt utskottets mening skäl

för riksdagen att i detta sammanhang närmare analysera eller ta ställning till

dessa frågor. Motion Ju11 avstyrks.

Domstolarnas roll i ekobrottsbekämpningen

Regeringens strategi innebär att styrning och uppföljning av myndigheternas

åtgärder mot den ekonomiska brottsligheten skall bli effektivare. Regeringen

har i det syftet, som framgått ovan, nyligen utfärdat myndighetsövergripande

mål och riktlinjer för myndigheternas åtgärder mot den ekonomiska

brottsligheten, som gäller generellt för de berörda myndigheterna. De

myndigheter som i första hand avses är åklagarväsendet, polisen,

skatteförvaltningen, exekutionsväsendet, Tullverket och länsstyrelserna.

Domstolsväsendet berörs såvitt gäller administrativa frågor som

kompetensutveckling, och Domstolsverket och Riksåklagaren har fått i uppdrag

att utveckla former för en snabb och rationell hantering av stora ekobrottmål.

Uppdraget skall redovisas före utgången av år 1997.

I den ovan nämnda promemorian från BRÅ föreslås bl.a. att möjligheten till

mer än en juristdomare i komplicerade mål oftare bör utnyttjas. Likaså bör

möjligheten att hålla skriftlig förberedelse i brottmål oftare komma till

användning.

I motion Ju12 (m) hävdas att det är principiellt felaktigt att låta

domstols-väsendet omfattas av de av regeringen utfärdade målen och

riktlinjerna på ekobrottsområdet. Enligt motionärerna är domstolarnas uppgift,

till skillnad från polis- och åklagarväsendet, inte begränsad till att

uppfylla samhällets kriminalpolitiska mål och prioriteringar. Domstolarna är i

stället kärnan i rättsstaten och utgör ytterst den enskilde medborgarens värn

mot en stark statsmakt. Motionärerna har, som det får förstås, farhågor om att

domstolarnas självständighet skulle kunna äventyras av regeringens beslutade

mål och riktlinjer för myndigheterna när det gäller ekonomisk brottslighet.

Detta föranleder utskottet att mycket bestämt framhålla att målen och

riktlinjerna självfallet inte får innebära ingrepp i domstolarnas

självständighet och integritet när det gäller den dömande verksamheten. Att så

inte blir fallet är en rättssäkerhetsfråga av stor vikt som bör ägnas särskild

uppmärksamhet i detta sammanhang; här kan dock utskottet konstatera att

regeringens mål och riktlinjer endast berör domstolarnas verksamhet när det

gäller vissa administrativa frågor såsom kompetensutveckling och planering av

verksamheten. När det gäller brottmål som måste behandlas med förtur finns

särskilda regler i rättegångsbalken.

Här bör dock enligt utskottets mening påpekas den problematik som

sammanhänger med gränsdragningen mellan dömande och administrativ verksamhet.

Utskottet förutsätter att regeringen har sin uppmärksamhet riktad på detta i

det fortsatta arbetet. Utskottet utgår också från att domstolarna själva har

förutsättningar att tillse att ifrågavarande gränser inte överskrids.

Utskottet anser mot denna bakgrund att det inte är nödvändigt med ett särskilt

riksdagsuttalande i frågan. Utskottet avstyrker bifall till motion Ju12 i nu

behandlad del.

Vissa skattefrågor

Skatteflykt, m.m.

Beskattningssystemet bygger på kontrolluppgifter och uppgifter lämnade i

självdeklarationerna. Uppgiftsskyldigheten och kontrollen av att

uppgiftsskyldigheten fullgörs är basen för en effektiv och likformig

beskattning. Ändamålsenliga regler om uppgiftsskyldighet och en effektiv

skattekontroll är dock inte alltid tillräckligt för att garantera att

skattebördan fördelas mellan de skattskyldiga på det sätt som förutsätts i de

materiella skattereglerna. Olika former av skatteflyktstransaktioner kan

medföra att de materiella skattereglerna sätts ur spel. Genom olika lagregler

har statsmakterna försökt att komma åt sådana förfaranden.

År 1980 infördes en lag mot skatteflykt (prop. 1980/81:17, SkU8, rskr. 27,

SFS 1980:865). Lagstiftningen tog sikte på sådana skatteflyktsförfaranden som

innebär att den skattskyldige vid genomförandet av ekonomiska affärer skaffar

sig skatteförmåner som inte är avsedda av lagstiftaren genom att använda

förfaranden som från kommersiella och liknande synpunkter utgör omvägar. Lagen

tidsbegränsades till att gälla rättshandlingar som företogs under åren 1981

t.o.m. 1985. Tidsbegränsningen motiverades med att lagen mot slutet av

femårsperioden skulle utvärderas från rättssäkerhetssynpunkt och kunna

omprövas. Efter ett par år utvidgades lagens tillämpningsområde till att även

gälla förfaranden som, utan att kunna karakteriseras som omvägar, tillkommit

uteslutande för att den skattskyldige skall uppnå skatteförmåner (prop.

1982/83:84, SkU20, rskr. 139, SFS 1983:75). Lagens giltighetstid förlängdes i

olika omgångar t.o.m. utgången av år 1993.

Lagen har varit föremål för en översyn av Skatteflyktsutredningen.

Utredningens betänkande (SOU 1989:81) Ny generalklausul mot skatteflykt

föranledde dock inte några ändringar i lagstiftningen.

Skatteflyktslagen upphävdes fr.o.m. januari 1993 på förslag av den

borgerliga regeringen (prop. 1992/93:127, SkU14, rskr. 148, SFS 1992:1600). De

skäl som anfördes för att avskaffa lagen var främst rättssäkerhetsaspekter.

Det anfördes att lagen stärkte det allmännas ställning gentemot den enskilde

på ett orimligt sätt samt att den medförde svårigheter för den enskilde att

bedöma skattekonsekvenserna av olika rättshandlingar.

Regeringen tillkallade år 1995 en kommitté för att utforma en ny

lagstiftning mot skatteflykt (dir. 1995:11). Kommittén skulle enligt sina

direktiv beakta de erfarenheter som har vunnits vid tillämpningen av den gamla

lagen. En sammanvägning skulle göras av rättssäkerhetssynpunkter och behovet

av effektiva medel mot skatteflykt. Kommittén antog namnet 1995 års

skatteflyktskommitté.

I avvaktan på resultatet av utredningens arbete beslöt riksdagen våren 1995

(prop. 1994/95:209, SkU30, rskr. 348), med en teknisk justering, att

återinföra den upphävda lagen fr.o.m. den 1 juli 1995. I lagstiftningsärendet

anförde skatteutskottet att det ansåg att de skäl som den borgerliga

regeringen anfört till stöd för att avskaffa skatteflyktslagen inte var

hållbara. Utskottet instämde också i regeringens uppfattning att några

negativa effekter av lagen inte har kunnat påvisas, och att lagen haft en

väsentlig preventiv funktion och utgjort ett betydelsefullt redskap för att

förhindra skatteflyktsförfaranden.

Skatteflyktskommittén har lämnat vissa förslag i betänkandet (SOU 1996:44)

Översyn av skatteflyktslagen, Reformerat förhandsbesked. I betänkandet

föreslås en ny generalklausul som har sin utgångspunkt i den nuvarande

lagstiftningen. Kommittén har betonat att en effektivisering av lagstiftningen

om skatteflykt inte får ske på bekostnad av kraven på rättssäkerhet och

förutsebarhet. En avgörande utgångspunkt vid utformningen av en ny

generalklausul har varit att en rimlig avvägning mellan effektivitetskravet

och kravet på förutsebarhet uppnås. Betänkandet remissbehandlas för

närvarande, och regeringen har inriktningen att en proposition grundad på

förslaget kan läggas fram för riksdagen våren 1997.

I motion Ju12 (m) tas avstånd från tanken på en utvidgad skatteflyktslag.

Utskottet avstyrkte våren 1995 i sitt av riksdagen godkända betänkande en

liknande motion under hänvisning till att riksdagen nyligen fattat beslut om

återinförande av lagen om skatteflykt (1994/95:JuU25, rskr. 412).

Innevarande höst har även skatteutskottet tagit ställning till ett liknande

motionsyrkande. Skatteutskottet avstyrkte bifall till motionen. I sin

motivering anför skatteutskottet att det ser mycket allvarligt på den

ekonomiska brottslighetens utbredning. Utskottet understryker behovet av ett

kraftfullt och målmedvetet agerande från regeringens sida och

skatteförvaltningens centrala roll i sammanhanget. I sammanhanget påpekar

utskottet att förbättrad lagstiftning och andra metoder givetvis också bör

utnyttjas i kampen mot den ekonomiska brottsligheten och hänvisar till att nya

regler om skatteflykt är under övervägande i regeringskansliet. Det betonas

också att rimliga rättssäkerhetsaspekter givetvis bör beaktas när det gäller

ny lagstiftning på de berörda områdena, och utskottet utgår från att

regeringen är medveten om detta. Något uttalande härom behövs således inte och

eftersom utskottet inte heller var villigt att medverka till att slopa den nu

gällande generalklausulen eller föregripa regeringens förslag till ny

lagstiftning avstyrktes bifall till de berörda motionsyrkandena

(1996/97:SkU1).

Justitieutskottet vill i likhet med vad regeringen anfört i sin strategi mot

den ekonomiska brottsligheten uttala att en generalklausul mot skatteflykt har

en viktig funktion inte minst som en spärr mot osunda transaktioner i

gränslandet mot ekonomisk brottslighet. Utskottet delar dock skatteutskottets

uppfattning att det saknas anledning att föregripa det pågående

utredningsarbetet. I likhet med vad skatteutskottet anfört måste rimliga

rättssäkerhetsaspekter givetvis beaktas i det arbetet. Nu berörd del av motion

Ju12 avstyrks.

Skattekontroll m.m.

Den dåvarande regeringen tillkallade år 1992 en kommitté för att se över

rättssäkerheten vid beskattningen (dir. 1992:27) Rättssäkerhetskommittén.

Kommittén lade i juni 1993 fram betänkandet (SOU 1993:62) Rättssäkerheten vid

beskattningen. Betänkandet lades till grund för genomgripande lag- ändringar

(prop. 1993/94:151, SkU31, rskr. 335) som trädde i kraft den 1 juli 1994.

Bevissäkringslagen (1975:1027) för skatte- och avgiftsprocessen upphävdes och

ersattes med en ny lag, lagen (1994:466) om särskilda tvångsåtgärder i

beskattningsförfarandet. Revisionsreglerna ändrades i väsentliga avseenden,

bl.a. genom att möjligheten att besluta om s.k. tredjemansrevision slopades

och ersattes av en kontrolluppgiftsskyldighet och genom att reglerna om

efterkontroll i tullagen (1987:1065) utformades efter mönster av motsvarande

bestämmelser i taxeringslagen (1990:324). Vidare ändrades bl.a. lagen

(1978:880) om betalningssäkring för skatter, tullar och avgifter samt lagen

(1989:479) om ersättning för kostnader i ärenden och mål om skatt, m.m.

Skatteflyktskommittén har enligt sina direktiv haft i uppdrag att ompröva de

nya reglerna mot bakgrund av de erfarenheter som vunnits under den tid

lagstiftningen varit i kraft och föreslå de lagändringar som behövs för att få

en ändamålsenlig lagstiftning på kontrollområdet. Därvid skall intresset av

att skatte- och tullmyndigheterna har instrument till sitt förfogande för att

utöva en effektiv kontroll av att skatte- respektive tullagstiftningen

efterlevs sammanvägas med kravet att lagstiftningen tillgodoser rimliga

rättssäkerhetsgarantier.

I sitt delbetänkande (SOU 1996:79) Översyn av revisionsreglerna lämnar

Skatteflyktskommittén åtskilliga förslag för att förbättra skattekontrollen.

Det föreslås att revision skall få företas för kontroll av det löpande

beskattningsårets eller den löpande periodens räkenskaper och andra

handlingar. Vidare föreslås också att regler om s.k. tredjemansrevision

återinförs och att det åter skall bli möjligt att genomföra s.k.

överraskningsrevision, dvs. revision som genomförs utan föregående

underrättelse till den som skall revideras. Regler av denna innebörd fanns

tidigare men upphävdes, som framgått ovan, år 1994. Kommittén har funnit att

detta har gått ut över kontrollens effektivitet.

Betänkandet har remissbehandlats och övervägs nu i regeringskansliet med

inriktning på att ett förslag skall föreläggas riksdagen under våren 1997.

I motion Ju12 (m) yrkas att reglerna om tredjemansrevision inte skall

återinföras eftersom sådana regler står i strid med grundläggande

rättsstatliga principer. I motion Ju14 (v) framförs å andra sidan åsikten att

skattemyndigheterna snarast bör få möjlighet att genomföra

överraskningsrevisioner och legitimationskontroll i syfte att effektivisera

skattekontrollen.

Riksdagen har under innevarande höst avstyrkt bifall till liknande motioner

(1996/97:SkU1) under motivering att regeringens förslag till ny lagstiftning

inte bör föregripas.

Utskottet vill inledningsvis erinra om, i likhet med vad skatteutskottet

anförde i ett ärende år 1995 (1994/95:SkU30), att enighet råder om att den

enskildes berättigade krav på rättssäkerhet vid beskattningen skall

tillgodoses. Denna fråga har sedan länge uppmärksammats i samband med det

fortlöpande lagstiftningsarbetet på skatteområdet och i strävandena att

underlätta deklarationsförfarandet, förbättra taxeringen i första instans och

taxeringsprocessen. Samtidigt måste framhållas att kraven på rättssäkerhet

inte bör leda till åtgärder som försämrar möjligheterna att ingripa mot

skatteundandraganden i olika former och att åstadkomma en likformig och

rättvis taxering. Utskottet är i likhet med skatteutskottet inte berett att

föregripa de överväganden som sker i regeringskansliet när det gäller

förbättrad skattekontroll. Motionsyrkandena avstyrks.

Mervärdesskattekontroll

Regeringen anförde i sin strategi för samhällets samlade åtgärder mot den

ekonomiska brottsligheten att fusket med mervärdesskatten kräver särskilda

åtgärder.

Förfarandet i fråga om mervärdesskatt går enkelt beskrivet ut på att

näringsidkare deklarerar s.k. ingående respektive utgående mervärdesskatt. I

förekommande fall är skattemyndigheten skyldig att skyndsamt betala ut

överskjutande ingående mervärdesskatt till näringsidkaren. Några särskilda

verifikationer bifogas inte mervärdesskattedeklarationen. Skattemyndigheten

kan visserligen genomföra kontroll av att deklarationen är korrekt, men

kontrollen får inte leda till att skyndsamhetskravet åsidosätts. Detta innebär

att pengar kan betalas ut på oriktiga grunder.

På uppdrag av Finansdepartementet har utarbetats en promemoria (dnr

Fi96/3146), som redovisats i juni 1996, med förslag till åtgärder inom

mervärdesskattens område. Förslagen utgör delvis en vidareutveckling av

förslag från Riksskatteverket. Bl.a. föreslås att reglerna om skyndsam

återbetalning av överskjutande ingående mervärdesskatt ändras så att de bättre

ger uttryck för hur återbetalningarna bör hanteras med hänsyn till kravet på

att skattemyndigheterna skall kunna utföra en från samhällssynpunkt acceptabel

skattekontroll. Promemorian innehåller också förslag rörande reglerna om den

skattskyldiges redovisning och om bevisningen för de materiella

förutsättningarna för återbetalning av överskjutande ingående mervärdesskatt.

Promemorian har remissbehandlats och övervägs nu inom Finansdepartementet.

I motion Ju12 (m) redovisas en avvisande inställning till de i promemorian

aviserade ändringarna. Enligt motionärerna kommer flertalet av de förslag som

läggs fram i promemorian att leda till ett försämrat företagarklimat. I

stället krävs, enligt vad som anförs i motionen, effektivare

kontrollverksamhet för att få bukt med fusket. Här framförs också synpunkter

på handläggningen av ärendet av innebörd att dessa frågor borde fått en

bredare genomlysning än vad som skett.

Utskottet konstaterar att det inte är ovanligt att mindre omfattande

lagstiftningsärenden bereds på det sätt som här är aktuellt. I övrigt bör

enligt utskottets mening det pågående arbetet avvaktas. Utskottet avstyrker

bifall till motion Ju12 i nu berörd del.

Krav på näringsidkare m.m.

Tillfällig försäljning m.m.

Regeringens strategi innebär, som framgått ovan, att näringslivet måste ta ett

större ansvar när det gäller att skydda sig mot eller annars förebygga

ekonomisk brottslighet. I detta ligger att näringslivet måste utveckla etiken

i affärsförhållanden samt förbättra internkontroll och s.k. affärskontroll.

Regeringen har tillkallat en särskild utredare för att utreda frågor om

branschsanering och andra åtgärder mot ekonomisk brottslighet (dir. 1995:142).

Bakgrunden till uppdraget är att vissa branscher erfarenhetsmässigt är

särskilt utsatta för ekonomisk brottslighet. Utredaren skall identifiera

sådana branscher och föreslå branschspecifika åtgärder mot ekobrottsligheten i

respektive bransch. Åtgärderna skall utformas så att de inte äventyrar

marknadens funktioner och andra allmänna intressen.

Till det som skall övervägas hör ett ökat inslag av vandelskontroll i vissa

branscher. Utredaren skall också överväga former av branschsanering som bygger

på egenåtgärder inom näringslivet, exempelvis genom medverkan av

branschorganisationer som ett alternativ eller ett komplement till åtgärder

från det allmännas sida.

Inom uppdraget faller också frågor om att effektivisera särskilt det

förebyggande arbetet mot ekobrottslighet genom en mera utvecklad kontroll i

samband med tillståndsgivning, bidragsgivning och tillsyn rörande företag

eller näringsidkare.

Utredaren, som antagit namnet Branschsaneringsutredningen, har nyligen

avlämnat ett delbetänkande (SOU 1996:172) Licensavgift - en principskiss där

det läggs fram ett lagförslag om licensavgift för taxibranschen.

Branschsaneringsutredningen konstaterar att branscher med många småföretag och

kontantbetalningar har stora problem med ekonomisk brottslighet. Det

förekommer enligt utredningen således i kontantbranschen att alla intäkter

inte redovisas och att s.k. svarta löner betalas ut. Detta leder till att de

oseriösa näringsidkarna konkurrerar ut de seriösa vilket innebär en orättvisa

för de seriösa företagarna och till stora skatteförluster för staten.

Utredningen skall ha avslutat sitt arbete före utgången av april 1997.

I motion Ju15 (s) förespråkas en registreringsskyldighet hos skattemyndighet

för s.k. torghandel och vid mässor m.m. Enligt motionärerna är det inom denna

handel mycket lätt att undandra sig skattskyldighet och kontrollmöjligheterna

bör därför utökas.

Tillfällig handel regleras i lagen (1990:1183) om tillfällig försäljning.

Lagen reglerar den tillfälliga försäljningen endast från näringsrättslig

synpunkt. De intressen ur skattekontrollsynpunkt som kan göra sig gällande

beaktas alltså inte i denna lag. Lagen omfattar näringsidkare som yrkesmässigt

säljer varor till konsumenter från ej stadigvarande tillverknings- eller

försäljningsställen. I huvudsak är det fråga om försäljning från tillfälligt

använda lokaler, torghandel, försäljning på gator, marknader, från varubussar

och i samband med vissa arrangemang såsom musikfestivaler, idrottsgalor etc.

Enligt 2 § lagen om tillfällig försäljning åläggs en näringsidkare att lämna

information om namn, adress och telefonnummer i samband med tillfällig

försäljning. En sådan information kan t.ex. ske genom en väl synlig skylt på

försäljningsstället.

Konsumentverket har på uppdrag av regeringen gjort en utvärdering av lagen

om tillfällig försäljning. Utvärderingen har bl.a. avsett frågan hur

konsumenternas intressen bäst kan tillgodoses inom ramen för regleringen.

I mars 1994 redovisades uppdraget i en promemoria (dnr 91/K501).

Konsumentverket har bl.a. ansett att efterlevnaden av informationsskyldigheten

enligt lagen visat sig vara mycket otillfredsställande och att kontrollen

härav borde förbättras avsevärt. Konsumentverket ansåg också att regeringen

närmare borde överväga möjligheten att ersätta straffsanktionen i lagen om

tillfällig försäljning med ett system med administrativa avgifter vid

överträdelser av informationsskyldigheten. Vidare borde övervägas möjligheten

att bemyndiga kommuner och andra som upplåter plats för tillfällig försäljning

att tillsammans med polisen kontrollera att informationsskyldigheten

efterlevs. Frågorna övervägs nu inom Inrikesdepartementet.

Frågor om en förbättrad skattekontroll när det gäller den tillfälliga

handeln har varit föremål för ställningstaganden i riksdagen. Med anledning av

ett motionsyrkande år 1992 gav riksdagen som sin mening regeringen till känna

att åtgärder behövdes för att förbättra den tillfälliga handelns redovisning

av skatter och avgifter (1991/92:SkU29, rskr. 292). År 1993 efterlystes i en

motion en översyn av skatte- och avgiftsredovisningen inom torg- och

gatuhandeln. Det föreslogs att en undersökning skulle göras av möjligheterna

att förena den kommunala tillståndsgivningen med krav på vissa former av

redovisning anpassade till gatuhandelns karaktär. Skatteutskottet utgick vid

behandlingen av motionen från att regeringen noga skulle följa utvecklingen på

området och vid behov vidta de åtgärder som kunde anses påkallade. Detta gav

riksdagen som sin mening regeringen till känna (1992/93:SkU22, rskr. 287).

I en förstudie år 1993 föreslog Riksdagens revisorer (1993/94:4) att skatte-

och avgiftskontrollen av den tillfälliga handeln på bl.a. och torg och gator

borde ses över. I samband härmed borde fördelarna med en utbyggnad av

skattemyndigheternas initiala kontroll av nya verksamheter utredas. Åtgärder

borde vidare övervägas, anfördes det, så att skattemyndigheterna kan göra egna

undersökningar angående identiteten hos den som bedriver skattepliktig

verksamhet. Med hänsyn till att regeringen år 1993 givit Riksskatteverket i

uppdrag att se över frågorna fann revisorerna att någon fördjupad granskning

inte var motiverad för revisorernas del.

Riksskatteverket redovisade sina förslag i en promemoria av den 24 februari

1995. Där föreslås det bl.a. att registreringsbesök skall få företas hos

okända handlare, att den som upplåter plats för sådan handel skall vara

skyldig att kräva bevis om s.k. F-skattesedel samt att en administrativ

sanktionsavgift införs för den som inte efterlever den informationsskyldighet

varom det finns regler i lagen om tillfällig försäljning.

Regeringen överlämnade i juni 1995 promemorian till Skatteflyktskommittén

och beslöt att kommittén skall utreda de förslag Riksskatteverket lämnat.

Skatteflyktskommittén överväger nu dessa frågor.

För att få bort den illojala konkurrensen och förekommande skattefusk krävs

enligt utskottet nya metoder. Det handlar särskilt om förebyggande arbete mot

ekobrottslighet genom en mera utvecklad kontroll i samband med

tillståndsgivning, bidragsgivning och tillsyn rörande företag eller

näringsidkare. Mot denna bakgrund anser utskottet att den i motion Ju15

föreslagna registreringsskyldigheten hos skattemyndigheten för tillfälliga

försäljare är väl värd att överväga. Utskottet utgår från att så sker inom

ramen för Skatteflyktskommitténs arbete utan något särskilt uttalande från

riksdagens sida. Utskottet vill i sammanhanget betona att behovet av kontroll

dock alltid måste vägas mot intresset från samhällsekonomisk och

konsumentpolitisk synpunkt av att låta seriösa näringsidkare arbeta så ostört

som möjligt. Rättssäkerhetsfrågorna är givetvis också viktiga. Med detta

uttalande får motionen i nu behandlad del anses tillgodosedd.

I motion Ju15 (s) begärs vidare att det införs en lagstadgad skyldighet för

näringsidkare att använda kassaregister. Motionen riktar även i denna fråga in

sig på den kontanthandel som sker vid mässor och på torg där

kontrollmöjligheterna är små.

Enligt 1 § bokföringslagen är samtliga näringsidkare bokföringsskyldiga med

undantag för dels enskilda jordbrukare, dels enskilda personer, dödsbon,

stiftelser och ideella föreningar som bedriver uthyrningsverksamhet avseende

byggnad eller del av byggnad i viss mindre omfattning. Begreppet näringsidkare

skall enligt förarbetena till lagen (prop. 1975:104 s. 203 f) fattas i

vidsträckt mening, såsom omfattande varje fysisk eller juridisk person som

yrkesmässigt driver verksamhet av ekonomisk art. Verksamhetens omfattning har

i princip inte någon betydelse för bokföringsskyldigheten. Däremot finns i dag

inte någon skyldighet att i näringsverksamhet använda kassaapparat eller

motsvarande.

Riksskatteverket konstaterar i sin ovannämnda promemoria att det inte torde

kunna ställas andra krav på redovisningen inom tillfällig handel än vad som

gäller för den fasta handeln.

Även nu berörd föreslagen åtgärd i motion Ju15 för att minska möjligheterna

till fusk vid redovisning av intäkter i näringsverksamhet är enligt utskottets

mening väl värd att överväga. Enligt vad utskottet erfarit är dock frågan om

att införa en skyldighet för t.ex. torghandlare att använda sig av

kassaapparat i sin verksamhet redan föremål för överväganden inom

Branschsaneringsutredningen. Utskottet anser att det i rådande beredningsläge

inte finns anledning till ett särskilt riksdagsuttalande i frågan. Motionen

avstyrks i nu behandlad del.

Revisors uppgiftsskyldighet om brottsmisstanke

Revisionsplikt åvilar i huvudsak aktiebolag, ekonomiska föreningar, banker och

försäkringsbolag samt vissa handelsbolag.

Regler om aktiebolag finns i aktiebolagslagen (1975:1385; ABL). I aktiebolag

som har ett aktiekapital överstigande en miljon kronor skall finnas fyra

bolagsorgan, nämligen bolagsstämma, styrelse, verkställande direktör och

revisorer. I mindre bolag behöver inte verkställande direktör utses (8 kap. 3

§ ABL). Aktiebolagslagens kompetensfördelning mellan bolagsorganen är avsedd

att åstadkomma en balans mellan bolagens olika organ samt mellan å ena sidan

majoriteten bland aktieägarna och å andra sidan minoriteten och enskilda

aktieägare. En närmare redogörelse för de olika bolagsorganens uppgifter och

ansvar finns i lagutskottets betänkande 1993/94:LU32 s. 15 f.

För aktiebolag föreskrivs i aktiebolagslagen att minst en av bolagsstämman

utsedd revisor skall vara auktoriserad eller godkänd revisor. Större bolag och

alla börsnoterade företag skall alltid ha en auktoriserad revisor. Ett

auktoriserat eller godkänt revisionsbolag kan utses i stället för auktoriserad

respektive godkänd revisor. Revisorerna har till uppgift att granska

styrelsens och verkställande direktörens förvaltning och bolagets räkenskaper.

Revisorerna utses normalt av bolagsstämman. Riksdagen antog förra året nya

regler för godkända och auktoriserade revisorer. De nya reglerna innebär bl.a.

en skärpning av kraven på utbildningstidens längd för att man skall kunna få

auktorisation eller godkännande som revisor. Prövningen och tillsynen av

revisorerna sker i statlig regi av en ny myndighet, Revisorsnämnden (prop.

1994/95:152, NU23, rskr. 315).

Aktiebolagslagen är för närvarande föremål för översyn av

Aktiebolagskommittén (dir. 1990:46, 1991:89, 1991:98, 1992:18 och 1994:143). I

delbetänkandet (SOU 1995:44) Aktiebolagets organisation föreslås ändringar i

fråga om aktiebolagslagens bestämmelser om bolagsstämma, bolagets ledning,

revision och skadestånd. En regel föreslås om skyldighet för revisorer att

underrätta åklagare om brottsmisstanke i vissa fall. Underrättelseskyldigheten

skall gälla i de fall revisorn har riktat anmärkning mot ett förhållande i

revisionsberättelsen och dessutom har anledning att anta att detta utgör ett

brott eller ett led i ett brott som innebär väsentlig skada eller fara för

sådan skada. Revisorn skall i underrättelsen ange grunden för misstanken.

Kommittén var inte enig i betänkandet i denna del, och i en reservation

framfördes bl.a. ett yrkande om att Patent- och registreringsverket skulle ges

förutsättningar att aktivt granska och anmäla brott i anslutning till de

förhållanden som revisorn skall anmärka på i revisionsberättelsen.

Betänkandet har remissbehandlats och övervägs nu i Justitiedepartementet med

inriktningen på att en proposition skall läggas fram för riksdagen i mars

1997.

I motion Ju12 (m) anförs att förslaget om revisors skyldighet att anmäla

brott infördes i ett sent stadium i utredningens arbete och att det därför

inte fanns tid till någon mer djupgående analys av förslagets konsekvenser.

Det är därför, anför motionärerna, viktigt att de negativa följderna av

förslaget som kan befaras noga övervägs i beredningsarbetet.

Utskottet anser, i likhet med vad som framfördes förra året med anledning av

ett liknande motionsyrkande (jfr 1994/95:JuU25), att det saknas anledning för

riksdagen att föregripa de överväganden i denna fråga som pågår i

regeringskansliet. Utskottet utgår vidare från att beredningsarbetet i

regeringskansliet sker med sedvanlig omsorg. Något riksdagsuttalande behövs

inte, och utskottet avstyrker bifall till nu behandlat yrkande i motion Ju12.

Centrum för ekobrottsforskning

En särskild tillkallad utredare har sett över behovet av forskning om

ekonomisk brottslighet (dir. 1995:143). Utredaren har avlämnat ett betänkande

(SOU 1996:84) Ekobrottsforskning. I betänkandet konstateras att forskningen om

ekonomisk brottslighet är eftersatt i Sverige. För närvarande bedrivs mycket

litet forskning i detta ämne, och ekobrottsforskningen har inget

organisatoriskt hemvist inom forskningsvärlden. Problemen sammanhänger bl.a.

med att ekobrottsforskningen spänner över flera skilda discipliner: juridik,

företagsekonomi, nationalekonomi, kriminologi, rättssociologi, datavetenskap

m.m.

I betänkandet föreslås bl.a. att det inrättas ett centrum för

ekobrottsforskning inom universitetsväsendet. Detta centrum skall ägna sig åt

såväl grundforskning som tillämpad forskning och skall garantera en långsiktig

kun-

skapsuppbyggnad inom ämnesområdet.

I motion Ju15 (s) föreslås att detta centrum förläggs till Umeå universitet,

där det finns en god tvärvetenskaplig miljö och en bred kompetens.

I juni 1996 uppdrog regeringen åt rikspolischefen att biträda

Justitiedepartementet med en utredning om hur forsknings- och

utvecklingsverksamheten inom rättsväsendet bör vara organiserad i framtiden. I

uppdraget ligger att överväga om de samlade resurserna inom det angivna

området kan användas på ett bättre sätt.

Av regeringens skrivelse framgår att avsikten är att organisationsfrågan

rörande ekobrottsforskningen skall bestämmas i samband med den nu redovisade

översynen.

Utskottet anser för sin del att det inte finns anledning att föregripa de

överväganden som pågår. Utskottet nöjer sig med att uttala att det är

angeläget att lokaliseringsfrågan får en snar lösning så att verksamheten kan

inledas. Motion Ju15 i nu behandlad del bör inte föranleda någon åtgärd från

riksdagens sida, och den avstyrks.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande Ekobrottsmyndigheten

att riksdagen avslår motionerna 1996/97:Ju11 yrkande 1 och 1996/97: Ju915

yrkande 2,

res. 1 (kd)

2. beträffande bekämpningen av miljöbrott

att riksdagen avslår motionerna 1996/97:Ju11 yrkande 3, 1996/97: Ju13

yrkande 2, 1996/97:Ju918 yrkande 10, 1996/97:Ju926 yrkande 1 och

1996/97:Jo727 yrkande 44,

res. 2 (c, mp, kd, v)

3. beträffande miljöbrottsutbildade åklagare

att riksdagen avslår motion 1996/97:Ju926 yrkande 5,

res. 3 (mp)

4. beträffande resurserna för ekobrottsbekämpning

att riksdagen avslår motion 1996/97:Ju12 yrkande 1,

res. 4 (m, kd)

5. beträffande en skattekriminalorganisation

att riksdagen avslår motion 1996/97:Ju11 yrkande 2,

res. 5 (kd)

6. beträffande domstolarnas roll i ekobrottsbekämpningen

att riksdagen avslår motion 1996/97:Ju12 yrkande 2,

res. 6 (m, kd)

7. beträffande införande av ny skatteflyktslag

att riksdagen avslår motion 1996/97:Ju12 yrkande 3,

res. 7 (m, kd)

8. beträffande utökad skattekontroll m.m.

att riksdagen avslår motion 1996/97:Ju12 yrkande 4 och 1996/97: Ju14,

res. 8 (m)

res. 9 (v)

9. beträffande ökad mervärdesskattekontroll

att riksdagen avslår motion 1996/97:Ju12 yrkande 6,

res. 10 (m)

10. beträffande registreringsskyldighet m.m. för tillfälliga

försäljare

att riksdagen avslår motion 1996/97:Ju15 i denna del,

11. beträffande lagstadgad skyldighet att använda kassaapparat

att riksdagen avslår motion 1996/97:Ju15 i denna del,

12. beträffande revisors uppgiftsskyldighet om brottsmisstanke

att riksdagen avslår motion 1996/97:Ju12 yrkande 5,

res. 11 (m)

13. beträffande centrum för ekobrottsforskning

att riksdagen avslår motion 1996/97:Ju15 i denna del,

14. att riksdagen lägger skrivelse 1996/97:49 till handlingarna.

Stockholm den 30 januari 1997

På justitieutskottets vägnar

Gun Hellsvik

I beslutet har deltagit: Gun Hellsvik (m), Lars-Erik Lövdén (s), Birthe

Sörestedt (s), Sigrid Bolkéus (s), Ingbritt Irhammar (c), Margareta Sandgren

(s), Anders G Högmark (m), Siw Persson (fp), Ann-Marie Fagerström (s), Alice

Åström (v), Pär Nuder (s), Maud Ekendahl (m), Kia Andreasson (mp), Rolf

Åbjörnsson (kd), Jeppe Johnsson (m) och Majvi Andersson (s).

Reservationer

1. Ekobrottsmyndigheten (mom. 1)

Rolf Åbjörnsson (kd) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 9 börjar med ?Utskottet har?

och slutar med ?Ju915 avstyrks? bort ha följande lydelse:

Utskottet instämmer i regeringens bedömning att det bör inrättas en särskild

myndighet för bekämpning av ekonomisk brottslighet. Till skillnad mot

regeringen anser utskottet dock att myndigheten bör utformas i

överensstämmelse med det förslag som lades fram av Ekobrottsberedningen i

rapporten Effektivare ekobrottsbekämpning. Detta innebär att

ekobrottsbekämpningen bryts ut från polis- och åklagarväsendet och inrättas

inom en självständig myndighet direkt underställd regeringen. Utskottets

ställningstagande i denna del motiveras av att allvarlig ekonomisk

brottslighet, innefattande också grova miljöbrott, kräver operativa insatser

av sådan kvalificerad art att en enhetlig myndighetsstruktur och ledning är

nödvändig. Det ankommer på regeringen att i det fortsatta beredningsarbetet

beakta vad utskottet nu har uttalat. Det anförda bör riksdagen med anledning

av motionerna Ju11 och Ju915 i denna del som sin mening ge regeringen till

känna.

dels att utskottets hemställan under moment 1 bort ha följande lydelse:

1. beträffande Ekobrottsmyndigheten

att riksdagen med bifall till motionerna 1996/97:Ju11 yrkande 1 och

1996/97:Ju915 yrkande 2 som sin mening ger regeringen till känna vad

utskottet anfört.

2. Bekämpningen av miljöbrott (mom. 2)

Ingbritt Irhammar (c), Alice Åström (v), Kia Andreasson (mp) och Rolf

Åbjörnsson (kd) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 10 börjar med ?Utskottet

vill? och slutar med ?de avstyrks? bort ha följande lydelse:

Miljöbrottsligheten är ett växande problem som berör såväl enskilda som

samhället i stort. Omistliga värden hotas om inte staten förmår ingripa med

kraft mot miljöbrottsligheten på alla de områden där den förekommer. Utskottet

kan konstatera att miljöbrotten i dag inte utreds på ett tillfredsställande

sätt och att mycket få av dessa brott bestraffas. De resurser som satsas på

miljöbrottsbekämpning är uppenbart otillräckliga. Utskottet anser mot denna

bakgrund att regeringen bör utarbeta en nationell strategi för bekämpning av

miljöbrott. En naturlig utgångspunkt för strategin bör vara att miljöbrott i

många fall utgör en form av ekonomisk brottslighet. Enligt utskottets mening

bör det därför bli en viktig uppgift för ekobrottsmyndigheten att ansvara för

utredningar om miljöbrottslighet. Arbetet bör, för att bli effektivt och

tillförsäkrat erforderliga resurser, bedrivas av särskilt utbildade poliser

och åklagare placerade på en egen enhet inom Ekobrottsmyndigheten. Det

ankommer på regeringen att vidta åtgärder i enlighet med det nu anförda. Detta

bör riksdagen med anledning av motionerna Ju11, Ju13, Ju918, Ju926 och Jo727 i

denna del som sin mening ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under moment 2 bort ha följande lydelse:

2. beträffande bekämpningen av miljöbrott

att riksdagen med anledning av motionerna 1996/97:Ju11 yrkande 3, 1996/97:Ju13

yrkande 2, 1996/97:Ju918 yrkande 10, 1996/97:Ju926 yrkande 1 och

1996/97:Jo727 yrkande 44 som sin mening ger regeringen till känna vad

utskottet anfört.

3. Miljöbrottsutbildade åklagare (mom. 3)

Kia Andreasson (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 10 börjar med ?Utskottet

utgår? och slutar med ?den avstyrks? bort ha följande lydelse:

Utskottet anser att det behövs kraftigt förstärkta utbildningsinsatser för

åklagare och poliser när det gäller miljöbrott. Inte minst måste ett antal

åklagare få kvalificerad utbildning om denna brottslighet så att de -

placerade på lämpliga platser runt om i landet och vid Ekobrottsmyndigheten -

kan tjänstgöra som särskilda miljöåklagare och ansvara för kvalificerade

utredningar av denna typ av brottslighet. Regeringen har att vidta åtgärder i

enlighet med vad utskottet nu har angett. Det anförda bör riksdagen med

anledning av motion Ju926 i denna del som sin mening ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under moment 3 bort ha följande lydelse:

3. beträffande miljöbrottsutbildade åklagare

att riksdagen med anledning av motion 1996/97:Ju926 yrkande 5 som sin

mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

4. Resurserna för ekobrottsbekämpning (mom. 4)

Gun Hellsvik (m), Anders G Högmark (m), Maud Ekendahl (m), Rolf Åbjörnsson

(kd) och Jeppe Johnsson (m) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 11 börjar med ?Utskottet

har? och på s. 12 slutar med ?den avstyrks? bort ha följande lydelse:

Utskottet konstaterar att en förutsättning för att kampen mot den ekonomiska

brottsligheten skall bli framgångsrik är att det finns tillräckligt många

välutbildade poliser och åklagare som kan ägna sig åt ekobrottsutredningar.

Dessutom behöver polis och åklagare vid utredning av ekonomisk brottslighet

förstärkas med ytterligare expertis, bl.a. konkursförvaltare och revisorer. Av

lägesrapporten framgår att regeringens åtgärdsprogram är otillräckligt i dessa

avseenden. Situationen blir enligt utskottets mening inte bättre av de

besparingar på rättsväsendets område som riksdagsmajoriteten tagit ställning

för med anledning av årets budgetproposition. Utskottet utgår från att

regeringen återkommer med begäran om tilläggsanslag för innevarande år så

snart beräkningen av det verkliga behovet gjorts. Vad utskottet har anfört bör

riksdagen med anledning av motion Ju12 som sin mening ge regeringen till

känna.

dels att utskottets hemställan under moment 4 bort ha följande lydelse:

4. beträffande resurserna för ekobrottsbekämpning

att riksdagen med anledning av motion 1996/97:Ju12 yrkande 1 som sin

mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

5. En skattekriminalorganisation (mom. 5)

Rolf Åbjörnsson (kd) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 13 börjar med ?Utskottet

konstaterar? och slutar med ?Ju11 avstyrks? bort ha följande lydelse:

Utskottet konstaterar att en organisation som innebär att brottsutredningar

bedrivs av skatteförvaltningen saknar tradition i Sverige. Det utgör enligt

utskottets mening ett hot mot rättssäkerheten att ge skatteförvaltningens

personal sådana befogenheter som annars främst tillkommer polisen i dess

brottsutredande verksamhet. Skattekriminalverksamheten måste också

ifrågasättas mot bakgrund av att den skattskyldiges uppgifts- och

sanningsskyldighet är olika i det fiskala och det brottsutredande

utredningsförfarandet. Utskottet anser därför att den föreslagna

organisationen med skattekriminalverksamhet inte bör komma till utförande. Vad

utskottet har anfört bör riksdagen med anledning av motion Ju11 som sin mening

ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under moment 5 bort ha följande lydelse:

5. beträffande en skattekriminalorganisation

att riksdagen med anledning av motion 1996/97:Ju11 yrkande 2 som sin

mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

6. Domstolarnas roll i ekobrottsbekämpningen (mom. 6)

Gun Hellsvik (m), Anders G Högmark (m), Maud Ekendahl (m), Rolf Åbjörnsson

(kd) och Jeppe Johnsson (m) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 14 som börjar med ?Detta

föranleder? och slutar med ?behandlad del? bort ha följande lydelse:

Utskottet har, liksom motionärerna, uppfattningen att det från

konstitutionella utgångspunkter kan ifrågasättas om regeringen har befogenhet

att utfärda myndighetsdirektiv för domstolarna genom vilka dessa åläggs en

brottsbekämpande funktion när det gäller ekobrottsligheten. Domstolarnas

uppgifter är inte begränsad till till att uppfylla samhällets

kriminalpolitiska mål och prioriteringar. I stället är domstolarna kärnan i

rättsstaten och utgör ytterst den enskilde medborgarens värn mot en stark

statsmakt. Här bör understrykas de garantier som i regeringsformen omgärdar

domstolarnas dömande verksamhet. De aktuella myndighetsdirektiven tar

visserligen sikte på domstolarnas administrativa verksamhet, men här vill

utskottet, liksom tidigare, påpeka den problematik som sammanhänger med

gränsdragningen mellan dömande och administrativ verksamhet.

Sammanfattningsvis anser utskottet att de nu aktuella myndighetsdirektiven

inte bort gälla domstolarna. Utskottet förutsätter att regeringen genast

utfärdar nya direktiv där vad utskottet nu anfört beaktas.

Vad utskottet nu med anledning av motion Ju12 uttalat bör riksdagen som sin

mening ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under moment 6 bort ha följande lydelse:

6. beträffande domstolarnas roll i ekobrottsbekämpningen

att riksdagen med anledning av motionen 1996/97:Ju12 yrkande 2 som sin

mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

7. Införande av ny skatteflyktslag (mom. 7)

Gun Hellsvik (m), Anders G Högmark (m), Maud Ekendahl (m), Rolf Åbjörnsson

(kd) och Jeppe Johnsson (m) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 15 som börjar med

?Justitieutskottet vill? och på s. 16 slutar med ?Ju12 avstyrks? bort ha

följande lydelse:

Justitieutskottet anser att rättssäkerheten kräver regler som är så fasta

och klara att medborgarna kan förutse och förstå konsekvenserna av sina

handlingar och bedöma var gränsen går mellan vad som är tillåtet och vad som

är förbjudet. Mot denna bakgrund anser utskottet i likhet med vad den

borgerliga regeringen anförde vid avskaffandet av skatteflyktslagen att den

lagen stärker det allmännas ställning gentemot den enskilde på ett orimligt

sätt och att den medför svårigheter för den enskilde att bedöma

skattekonsekvenserna av olika rättshandlingar. Dessa skäl kan också anföras

mot det förslag till ny skatteflyktslag som nu är under övervägande i

regeringskansliet. Utskottet anser inte att regeringen bör lägga fram ett

sådant förslag. Vad utskottet nu uttalat med anledning av motion Ju12 bör

riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under moment 7 bort ha följande lydelse:

7. beträffande införande av ny skatteflyktslag

att riksdagen med anledning av motion 1996/97:Ju12 yrkande 3 som sin

mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

8. Utökad skattekontroll m.m. (mom. 8)

Gun Hellsvik, Anders G Högmark, Maud Ekendahl och Jeppe Johnsson (alla m)

anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 17 börjar med ?Utskottet

vill? och slutar med ?Motionsyrkandena avstyrks? bort ha följande lydelse:

Utskottet anser i likhet med vad som framförs i motion Ju12 att reglerna om

s.k. tredjemansrevision inte bör återinföras. En sådan bestämmelse ger

nämligen skattemyndigheterna en generell befogenhet att efter eget

gottfinnande bereda sig tillträde till ett företag och söka information i

företagets handlingar för att se om det går att finna något intressant om

tredje man. En sådan regel står enligt utskottets mening i strid med

grundläggande rättsstatliga principer. Utskottet anser att regeringen bör

avstå från att lägga fram ett lagförslag om rätt till s.k. tredjemansrevision.

Detta bör riksdagen med anledning av motion Ju12 som sin mening ge regeringen

till känna. Mot bakgrund av vad utskottet nu anfört avstyrker utskottet bifall

till motion Ju14.

dels att utskottets hemställan under moment 8 bort ha följande lydelse:

8. beträffande utökad skattekontroll m.m.

att riksdagen med avslag på motion 1996/97:Ju14 och med anledning av

motion 1996/97:Ju12 yrkande 4 som sin mening ger regeringen till känna

vad utskottet anfört.

9. Utökad skattekontroll m.m. (mom. 8)

Alice Åström (v) anser

dels att utskottets yttrande som på s. 17 börjar med ?Utskottet vill? och

slutar med ?Motionsyrkandena avstyrks? bort ha följande lydelse:

Regeringen bör, som aviseras i skrivelsen, snarast lägga fram lagförslag som

ger skattemyndigheterna befogenheter att utföra s.k. överraskningsrevisioner.

Dessutom bör skattemyndigheternas revisorer ges möjlighet att utföra

legitimationskontroll för att på så sätt kunna stämma av personer som arbetar

på t.ex. en restaurang mot arbetsgivarregistret. Dessa förhållandevis enkla

ändringar skulle snabbt ge resultat inom flera branscher som i dag är

överrepresenterade när det gäller den ekonomiska brottsligheten. Utskottet

anser att ett lagförslag med denna innebörd snarast bör läggas fram för

riksdagen. Vad utskottet nu med anledning av motion Ju14 anfört bör riksdagen

som sin mening ge regeringen till känna.

Mot bakgrund av vad utskottet nu anfört avstyrker utskottet bifall till

motion Ju12 i nu behandlad del.

dels att utskottets hemställan under moment 8 bort ha följande lydelse:

8. beträffande utökad skattekontroll m.m.

att riksdagen med avslag på motion 1996/97:Ju12 yrkande 4 och med

anledning av motion 1996/97:Ju14 som sin mening ger regeringen till känna

vad utskottet anfört.

10. Ökad mervärdesskattekontroll (mom. 9)

Gun Hellsvik, Anders G Högmark, Maud Ekendahl och Jeppe Johnsson (alla m)

anser

dels att utskottets yttrande på s. 18 som börjar med ?Utskottet konstaterar?

och slutar med ?berörd del? bort ha följande lydelse:

Utskottet anser att flertalet av de nu aktuella förslagen om ökad

mervärdesskattekontroll kan leda till ett klart försämrat företagarklimat.

Särskilt anmärkningsvärt är att förändringarna kan försämra likviditeten för

de mindre och nystartade företagen. Utskottet kan mot denna bakgrund inte

ställa sig bakom de i promemorian föreslagna åtgärderna, och regeringen bör

inte lägga fram några sådana förslag. För att komma åt fusket när det gäller

mervärdesskatten behövs i stället en effektivare kontrollverksamhet. I det

syftet bör en översyn av skattemyndigheternas organisation ske särskilt när

det gäller hanteringen av mervärdesskatten. På så sätt kan skapas en mera

kompetent och effektivare kontroll. Utskottet vill också när det gäller

förslagen till ändringar av bevisreglerna påpeka att här krävs en djupare

analys än den som företagits i den aktuella promemorian. Det får ankomma på

regeringen att i det fortsatta beredningsarbetet beakta vad utskottet nu med

anledning av motion Ju12 uttalat. Detta bör ges regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under moment 9 bort ha följande lydelse:

9. beträffande ökad mervärdesskattekontroll

att riksdagen med anledning av motion 1996/97:Ju12 yrkande 6 som sin

mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

11. Revisors uppgiftsskyldighet om brottsmisstanke (mom. 12)

Gun Hellsvik, Anders G Högmark, Maud Ekendahl och Jeppe Johnsson (alla m)

anser

dels att utskottets yttrande på s. 21 som börjar med ?Utskottet anser? och

slutar med ?motion Ju12? bort ha följande lydelse:

Utskottet anser att det självfallet är av största vikt att även den kunskap

som finns hos t.ex. revisorer tas till vara i kampen mot den ekonomiska

brottsligheten. Utskottet är dock mycket kritiskt till Aktiebolagskommitténs

förslag om en skyldighet för revisorer att anmäla brottsmisstanke till

åklagare. En sådan lagstadgad anmälningsskyldighet innebär ett långtgående

ingrepp i revisorns tystnadsplikt, och effekterna härav har inte analyserats

av utredningen. Anmälningsplikten skulle kunna leda till att revisorsrollen

radikalt förändras och att företagens tillit till revisorerna skulle minska.

En anmälningsplikt riskerar dessutom att få långtgående negativa konsekvenser

för revisorns möjligheter att över huvud taget få information om företaget. Om

en anmälningsskyldighet skall införas måste enligt utskottets mening

konsekvenserna för särskilt små och medelstora företag först analyseras. Det

får ankomma på regeringen att i det fortsatta beredningsarbetet beakta vad

utskottet nu uttalat. Detta bör ges regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under moment 12 bort ha följande lydelse:

12. beträffande revisors uppgiftsskyldighet om brottsmisstanke

att riksdagen med anledning av motion 1996/97:Ju12 yrkande 5 som sin

mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

Innehållsförteckning

Sammanfattning........................................1

Skrivelsen............................................1

Motioner väckta med anledning av skrivelsen...........1

Motioner väckta under den allmänna motionstiden 1996 2

Utskottet.............................................2

Bakgrund 2

Regeringens strategi mot den ekonomiska brottsligheten 4

Skrivelsens huvudsakliga innehåll 5

Mål och riktlinjer för ekobrottsbekämpningen 6

Myndighetsstrukturen på ekobrottsområdet m.m. 7

Riksenheten mot ekonomisk brottslighet 7

Ekobrottsmyndigheten 7

Organisationen för bekämpning av miljöbrott 9

Resurs- och kompetensfrågor 10

En skattekriminalorganisation 13

Domstolarnas roll i ekobrottsbekämpningen 14

Vissa skattefrågor 15

Skatteflykt, m.m. 15

Skattekontroll m.m. 17

Mervärdesskattekontroll 18

Krav på näringsidkare m.m. 19

Tillfällig försäljning m.m. 19

Revisors uppgiftsskyldighet om brottsmisstanke 21

Centrum för ekobrottsforskning 23

Hemställan 23

Reservationer........................................25

1. Ekobrottsmyndigheten (mom. 1) 25

2. Bekämpningen av miljöbrott (mom. 2) 25

3. Miljöbrottsutbildade åklagare (mom. 3) 26

4. Resurserna för ekobrottsbekämpning (mom. 4) 26

5. En skattekriminalorganisation (mom. 5) 27

6. Domstolarnas roll i ekobrottsbekämpningen (mom. 6) 27

7. Införande av ny skatteflyktslag (mom. 7) 28

8. Utökad skattekontroll m.m. (mom. 8) 28

9. Utökad skattekontroll m.m. (mom. 8) 29

10. Ökad mervärdesskattekontroll (mom. 9) 29

11. Revisors uppgiftsskyldighet om brottsmisstanke (mom. 12) 30