Bet. 1996/97:KrU5

Kulturutskottets betänkande

1996/97:KRU05

Kulturarvsfrågor

Innehåll

Sammanfattning

Motionerna

Utskottet

Hemställan

Innehållsförteckning

1996/97

KrU5

Sammanfattning

I betänkandet behandlar utskottet fem motioner som avser kulturarvsfrågor.

Utskottet avstyrker enhälligt samtliga motioner.

En motion innehåller förslag om att Falsterbonäset skall uppföras på Unescos

världsarvslista. Utskottet lämnar en utförlig redovisning för den konvention

som ligger till grund för Världsarvslistan samt för svenska objekt på listan.

Utskottet anser att det inte bör ankomma på riksdagen att ta ställning till om

visst objekt bör tas upp på listan.

Frågan om statligt stöd till ett industrihistoriskt centrum som planeras i

Eskilstuna tas upp i en motion. Riksantikvarieämbetet har fått regeringens

uppdrag att ta fram ett program för dokumentation, vård och långsiktigt

hållbar förvaltning av ett tiotal av de viktigaste industriminnena i Sverige.

Myndigheten skall också belysa frågan om huvudmannaskap och kostnadsansvar för

nedlagda industrianläggningar samt vilka åtaganden som kan vara skäliga bl.a.

från statens sida. Utskottet är inte berett att föregripa resultatet av

utredningen och regeringens beredning därav.

Ett motionsyrkande om skydd av ortnamn avstyrks med hänvisning till att

Kulturarvsutredningen lagt fram ett förslag till sådant skydd och att detta

f.n. remissbehandlas.

Utskottet diskuterar frågan om införande av regler i kulturminneslagen om

skydd för kulturhistoriskt värdefulla fartyg. Med en utförlig motivering

avstyrks ett motionsförslag om sådan lagstiftning. Utskottet förutsätter att

en nu arbetande kommitté, Marinmuseikommittén, överväger möjligheterna och

lämpligheten av att Sjöhistoriska museet får en skyldighet att samverka med

fartygsägarna och att - inom ramen för tillgängliga resurser - genom råd och

informationsinsatser sprida kunskap om de kulturhistoriska sammanhangen,

bevarandemöjligheter, hantverkstraditioner m.m.

Det får anses ankomma på Riksarkivet som sektorsansvarig myndighet att

samlat överblicka och bedöma eventuella behov av en ytterligare utbyggnad av

landsarkivorganisationen. Med hänvisning härtill avstyrks en motion om att

riksdagen skall uttala sig för behovet av ett landsarkiv i Växjö.

Motionerna

1996/97:Kr201 av Bertil Persson (m) vari yrkas att riksdagen som sin mening

ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att verka för att

Falsterbonäset uppförs på världsarvslistan.

1996/97:Kr202 av Eskil Erlandsson (c) vari yrkas att riksdagen som sin mening

ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av ett landsarkiv

i Växjö.

1996/97:Kr235 av Reynoldh Furustrand m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen som

sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om inrättande av

ett industrihistoriskt centrum i Eskilstuna.

1996/97:Kr244 av Tuve Skånberg (kd) vari yrkas att riksdagen som sin mening

ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att traktnamnen skall

omfattas av kulturminneslagen.

1996/97:Kr282 av Göthe Knutson (m) vari yrkas att riksdagen hos regeringen

begär förslag till sådan ändring i kulturminneslagen att fartygen skall kunna

ingå i det nationella kulturarvet och att medel som är avsatta till löpande

underhåll av landets kulturminnen även kommer fartygen till del.

Unescos världsarvskonvention m.m.

Vissa konventioner

Efter förslag av regeringen i proposition 1983/84:108 om vissa frågor rörande

Sveriges samarbete med Unesco godkände riksdagen våren 1984 dels 1954 års

Unescokonvention om skydd för kulturegendom i händelse av väpnad konflikt, den

s.k. Haagkonventionen, samt konventionens tilläggsprotokoll, dels 1972 års

Unescokonvention om skydd för världens kultur- och naturarv, den s.k.

Pariskonventionen, numera i allmänhet benämnd Världsarvskonventionen (bet. KrU

1983/84:16, rskr. 1983/84:227).

Syftet med Haagkonventionen är att värna om kulturminnesmärken och

kulturföremål i händelse av väpnad konflikt, vid ockupation eller i

inbördeskrig. De anslutna staterna förbinder sig att i fredstid förbereda

skydd av kulturminnesmärken och kulturföremål och att i krigstid respektera

sådan egendom. Vid ockupation skall kulturegendom skyddas av

ockupationsmakten. Militär nödvändighet får dock åberopas i vissa fall för att

överträda skyddsbestämmelserna.

Skyddet skall säkerställas genom att det införs bestämmelser i militära

reglementen och att militär personal utbildas på området. Dessutom får ett

antal under konventionen skyddade utrymmen inrättas för att skydda vissa lösa

kulturföremål. Ett särskilt emblem kan sättas på egendom som bedöms som

skyddsvärd. Två grader av skydd förutsätts i konventionen. Den egendom som

åtnjuter den högsta graden av skydd skall registreras på en särskild lista hos

Unesco och förses med tre av de särskilda emblem som konventionen föreskriver.

I Totalförsvarets folkrättsförordning (SFS 1990:12) finns bl.a. föreskrifter

om viss tillämpning av Haagkonventionen. I 25 § anges att

Riksantikvarieämbetet (RAÄ) under fredstid skall vidta de förberedelser som

behövs för att utmärka sådan kulturegendom som tillförsäkras särskilt skydd

enligt konventionen. Vidare skall länsstyrelsen under fredstid vidta de

åtgärder som behövs för att utmärka övrig kulturegendom. RAÄ skall efter

samråd med Försvarsmakten meddela de föreskrifter som behövs för hur uppgiften

skall lösas.

RAÄ har i november 1996 beslutat om föreskrifter rörande länsstyrelsens

åtgärder för att utmärka viss kulturegendom enligt 1954 års Haagkonvention om

skydd för kulturföremål i händelse av väpnad konflikt (Kulturrådets

författningssamling 1997:1). En informationsskrift från RAÄ med titeln

?Utmärkning av kulturegendom enligt 1954 års Haagkonvention? är för närvarande

under tryckning.

Utskottet har inhämtat att endast ett fåtal stater har begärt att objekt

skall uppföras på den särskilda lista som avses i konventionen. Sverige har

anmält merparten av de objekt som enligt vad som anförs i det följande numera

tagits upp på Världsarvslistan. Unesco har ännu inte fattat beslut rörande de

svenska objekten.

Här bör också nämnas att initiativ tagits till en översyn av Haagkonventionen.

I Världsarvskonventionen åtar sig de anslutna staterna att skydda och

levandegöra sitt nationella kultur- och naturarv och att inte skada andra

fördragsanslutna staters kultur- och naturarv.

Konventionen föreskriver dessutom bildandet av en mellanstatlig kommitté för

skydd av världens kultur- och naturarv (Världsarvskommittén). Kommittén

upprättar en lista över objekt som förklaras vara en del av världens kultur-

och naturarv (Världsarvslistan).

En världsarvsfond för skydd av världens kultur- och naturarv har inrättats

genom konventionen. Varje ansluten stat åtar sig att göra utbildningsinsatser

till skydd för sitt kultur- och naturarv samt att rapportera om sina åtgärder

för att genomföra konventionens bestämmelser till Världsarvskommittén.

Sverige har ratificerat de båda konventionerna. Båda konventionerna trädde i

kraft för Sveriges del den 22 april 1985.

Enligt artikel 8 i Haagkonventionen tillförsäkras kulturegendom av mycket

stor betydelse ett särskilt skydd om den införs i konventionens

internationella register för detta ändamål.

Enligt artikel 11.1 i Världsarvskonventionen skall varje stat som är part i

konventionen förelägga Unescos Världsarvskommitté en förteckning över värden

inom sitt territorium som utgör del av kultur- och naturarvet och som lämpar

sig att föra upp på den Världsarvslista som föreskrivs i artikel 11.2.

Världsarvskommittén har också rekommenderat medlemsländerna att upprätta

tentativa listor på sådana objekt som bedöms kunna vara aktuella för

Världsarvslistan, även om inget formellt förslag om upptagande samtidigt förs

fram.

Med hänsyn till det stora intresse Världarvslistan tilldrar sig finns skäl

lämna en kompletterande redovisning rörande bl.a. hur konventionsarbetet

bedrivs och skyddet av hotade objekt. Redovisningen utgör ett utdrag ur en PM

som nyligen utarbetats av den huvudansvarige handläggaren på RAÄ. PM:n

innehåller bl.a. följande.

Karaktäristiskt för Världsarvskonventionen är att den i ett enda dokument

sammanbinder naturvård och kulturmiljövård.

Natur och kultur kompletterar varandra och kulturell identitet har starka

band till den naturmiljö där den utvecklas.

- - -

Hur konventionsarbetet bedrivs

En ansökan om inskrivning på Världsarvslistan måste komma från ett lands

regering som undertecknat Världsarvskonventionen. UNESCO gör inga

rekommendationer för inskrivning på Världsarvslistan. En ansökan måste

innehålla en plan som i detalj beskriver hur objektet förvaltas och hur det är

skyddat.

Världsarvskommittén möts en gång om året och går igenom nomineringarna på

basis av tekniska värderingar. Dessa oberoende värderingar av föreslagna

kultur- och naturobjekt görs av två rådgivande organ, International Council on

Monuments and Sites (ICOMOS) och World Conservation Union (WCU eller IUCN).

Ett tredje rådgivande organ, The International Centre for the Study of the

Preservation and the Restoration of Cultural Property (ICCROM),

tillhandahåller expertråd vid restaurering av byggnader och monument och

organiserar utbildning.

När ett objekt valts ut skrivs dess namn och belägenhet in på

Världsarvslistan.

Kriterier för urval

För att kunna skrivas in på Världsarvslistan måste ett objekt uppfylla ett

eller flera kriterier. Dessa kriterier redovisas i Operational Guidelines

(bindande allmänna råd) som vid sidan av konventionstexten är det viktigaste

dokumentet för Världsarvsarbetet. Kriterierna revideras fortlöpande av

kommittén för att anpassas till utvecklingen av världsarvskonceptet.

- - -

Skyddet av hotade objekt

Vården av världsarv är en pågående process. Att skriva in ett objekt på

Världsarvslistan är meningslöst om man inte vårdar det eller låter

utvecklingsprojekt förstöra de kvaliteter som en gång gjorde objektet till ett

värdigt världsarv.

Världsarvets trovärdighet bygger på att berörda länder regelbundet

rapporterar om tillståndet i världsarvsområdena, om vidtagna åtgärder för vård

och om ländernas ansträngningar för att höja medvetenheten hos allmänheten om

kultur- och naturarv.

Om ett land inte fullföljer sina skyldigheter riskerar det att få sina

objekt strukna från Världsarvslistan. I praktiken tar länder sitt ansvar.

Allmänheten, icke-statliga organisationer eller andra grupper anmäler

eventuella hot mot ett världsarvsobjekt till Världsarvskommittén. Om anmälan

är berättigad och problemen är allvarliga kan objektet placeras på en särskild

lista över världsarv i fara. Den listans huvuduppgift är att uppmärksamma

världssamfundet på naturliga eller av människan skapade situationer som hotar

de värden som en gång motiverade en inskrivning på Världsarvslistan. Hotade

objekt på listan är berättigade till särskild uppmärksamhet och

räddningsaktioner.

I brådskande fall t.ex. krigsutbrott kan Världsarvskommittén själv skriva in

objekt på Världsarvslistan utan formell anhållan.

Som komplettering till uppgifterna i PM:n kan nämnas följande.

Nominering av ett objekt för uppförande på Världsarvslistan skall numera

göras av varje lands regering hos Unesco före den 1 juli varje år. Sedan de

nominerade objekten bedömts av de rådgivande organ, som ovan nämnts (ICOMOS

och IUCN), tas det slutliga beslutet av Världsarvskomittén som möts en gång

per år, i december månad.

I Sverige har regeringen uppdragit åt Naturvårdsverket och RAÄ att inge

förslag till objekt att föra upp på Världsarvslistan. RAÄ koordinerar arbetet

med att ta fram nomineringsunderlag på kulturområdet. Arbetet sker i samverkan

med bl.a. ägare/förvaltare, länsstyrelse och kommun. Naturvårdsverket har

motsvarande uppgift för naturobjekten. De båda verken samverkar kring

kulturlandskapsobjekt.

Svenska och andra objekt på Världsarvslistan

Totalt 147 stater har anslutit sig till Väldsarvskonventionen. Efter Världs-

arvskommitténs senaste sammanträde, i december 1996, då 37 ansökningar

godtogs, finns 506 objekt inskrivna på Världsarvslistan. Av dessa är 380

kulturobjekt, 107 naturobjekt och 19 objekt innehåller såväl natur- som

kulturvärden.

I Norden finns 18 Världsarvsobjekt, varav ett är både kultur- och natur-

objekt (Lapponiaområdet i Norrbotten).

I Sverige finns följande Världsarvsobjekt (beslutsår inom parentes):

Drottningholms slott (1991)

Birka/Hovgården i Mälaren (1993)

Engelsbergs bruk i Fagersta kommun (1993)

Hällristningarna i Tanum, Bohuslän (1994)

Skogskyrkogården i Stockholm (1994)

Hansastaden Visby (1995)

Gammelstads kyrkstad (1996)

Lapponiaområdet i Norrbotten (natur- och kulturobjekt) (1996)

Utskottet har inhämtat att ett nomineringsarbete - syftande till en ansökan

från regeringen till Unesco före den 1 juli i år - skall påbörjas beträffande

Falu gruva.

Utskottet har vidare inhämtat att regeringen år 1989 har anmält

Markim/Orkesta kulturlandskapsområde i Vallentuna utanför Stockholm som ett

s.k. tentativt objekt. Diskussioner pågår mellan RAÄ och Vallentuna kommun för

att förankra förslaget hos politiker och allmänhet och för att inom plan- och

bygglagens ram skapa ett skydd för mark och bebyggelse som inte är

fornlämning.

Här kan också nämnas att utskottet inhämtat att RAÄ i januari i år - efter

begäran från Länsstyrelsen i Blekinge - hos regeringen anhållit om tillstånd

att tillsammans med berörda parter i Karlskrona ta fram en nominering av den

s.k. Karlskronaanläggningen till Världsarvslistan. Karlskrona med varv,

försvarsanläggningar och borgarstad, har byggnader från 1600-talet och framåt.

Kombinationen av anläggningar är representativ och finns, såvitt det är RAÄ

bekant endast på tre ställen i världen, nämligen i Karlskrona, i Rochefort i

Frankrike och Chatham i England.

Förslag inom Nordiska ministerrådet

Under Ämbetsmannakommittén för miljöskydd inom Nordiska ministerrådet finns en

arbetsgrupp för natur och friluftsliv. På norskt initiativ år 1993 startades

ett projekt för att ta fram ett gemensamt nordiskt förslag till nya objekt för

nominering på Världsarvslistan. I projektgruppen har från svensk sida ingått

en representant från RAÄ och en representant från Naturvårdsverket.

Projektgruppens arbete resulterade förra året i rapporten (Nord 1996:30)

Verdensarv i Norden. Rapporten är inte ett nomineringsdokument utan en

rekommendation till de ansvariga myndigheterna i varje land - således RAÄ och

Naturvårdsverket i Sverige - från de experter som projektgruppen bestått av.

Projektgruppen hyser förhoppningen att rapporten också kan bli ett strategiskt

medel i arbetet att uppnå ökad förståelse för betydelsen av skyddsarbetet mera

generellt och därmed bidra till att ge viktiga delar av vårt kultur- och

naturarv ett bättre skydd.

Projektgruppen lägger fram förslag till 21 nya nordiska objekt på

Världsarvslistan. Av dessa är 4 svenska, varav Lapponiaområdet i Norrbotten i

december 1996 uppförts på listan. De återstående 3 är följande, nämligen

Stockholms skärgård (yttre delar), Ölands Alvar och Höga kusten. Alla tre

objekten bedöms uppfylla kraven för naturobjekt, Ölands Alvar därutöver också

kraven för kulturobjekt.

Projektgruppen har lagt huvudvikten vid landskap, i synnerhet landskap där

kulturminnesintressen och levande kulturtraditioner ingår sida vid sida. Om

förslagen godtas medför detta att den nuvarande bristen på nordiska naturarv

på Värdsarvslistan försvinner.

Det framhålls i rapporten att de nu framlagda förslagen inte bör uppfattas

som slutgiltiga vad gäller världsarv för naturområden i Sverige. Konventionens

kriterier omprövas och utvecklas av Världsarvskommittén. Ett exempel på detta

är att kulturlandskap sedan ett par år kan nomineras för världsarv.

Tidigare riksdagsbehandling

I sina av riksdagen godkända betänkanden 1991/92:KrU6, 1992/93:KrU4 och

1993/94:KrU1 har utskottet behandlat motioner om uppförande av ytterligare

svenska objekt på Världsarvslistan. Utskottet har avstyrkt yrkandena.

Industriminnesvård

För en utförlig bakgrundsbeskrivning av riksdagens och regeringens tidigare

ställningstaganden m.m. beträffande industriminnesvården hänvisas till

kulturutskottets betänkande 1995/96:KrU8.

RAÄ har på regeringens uppdrag tagit fram ett handlingsprogram för

bevarande, vård och långsiktig förvaltning av landets industriminnen. I 1996

års budgetproposition uttalades bl.a. att RAÄ nu borde intensifiera det

påbörjade arbetet med handlingsprogrammet för industriminnesvård genom

informations-, utvecklings- och samordningsinsatser enligt det programförslag

som utarbetats. Efter förslag från regeringen beslutade riksdagen hösten 1996

att anvisa 1,2 miljoner kronor engångsvis härför (prop. 1996/97:100

utgiftsområde 17 avsnittet 10.2, bet. 1996/97:KrU1 s. 182, rskr. 1996/97:129).

RAÄ har regeringens uppdrag att ta fram ett program för dokumentation, vård

och långsiktigt hållbar förvaltning av ett tiotal av de viktigaste

industriminnena i Sverige. RAÄ skall även belysa frågan om huvudmannaskap och

kostnadsansvar för nedlagda industrianläggningar. Detta innefattar bl.a. en

redovisning av vad som kan anses vara skäliga åtaganden från stat, kommun,

företag och andra intressenter för att sådana kulturhistoriskt värdefulla

anläggningar skall kunna leva vidare som industriminnen. Uppdraget skall

utföras i samråd med berörda myndigheter och institutioner och redovisas

senast den 1 januari 1998 (regleringsbrevet för år 1997 för anslag inom

Kulturdepartementets ansvarsområde).

Skydd av ortnamn

Tidigare riksdagsbehandling m.m.

Frågan om skydd av ortnamn har behandlats av riksdagen vid åtskilliga

tillfällen, senast i början av år 1996 (bet. 1995/96:KrU8, se även bet.

1994/95:KrU4). I betänkandena 1992/93:KrU6 och 1993/94:KrU2 lämnas redovisning

för tidigare riksdagsbehandling. En mera fullständig redovisning lämnas i

betänkandet (SOU 1996:128) Skyddet av kulturmiljön, som utskottet berör i det

följande. I de nämnda utskottsbetänkandena redovisas också vilket ansvar bl.a.

Lantmäteriverket, Ortnamnsrådet, RAÄ och Språk- och folkminnesinstitutet har

för ortnamnsvården.

Hösten 1993 begärde riksdagen på kulturutskottets förslag att regeringen

skulle överväga frågan om behovet och lämpligheten av en lagstiftning som har

till syfte att skydda ortnamnen, i första hand införande av en hänsyns-

bestämmelse i kulturminneslagen (mot. 1992/93:232 (c, fp), bet. 1993/94:

KrU2, rskr. 1993/94:12).

Hösten 1994 erinrade kulturutskottet i sitt betänkande 1994/95:KrU4 (s. 10)

om att Statens lantmäteriverk enligt sin instruktion (1988:1232) skall verka

för ett ändamålsenligt och vårdat ortnamnsskick. Vidare hade regeringen i

proposition 1993/94:38 förutsatt att Posten efter bolagiseringen skulle utöva

sitt inflytande på ortnamnsfrågorna på ett sätt som inte strider mot god

ortnamnssed. Kulturutskottet förutsatte att båda dessa instanser och övriga

instanser med ansvar för ortnamnsfrågor även framgent skulle arbeta på ett

sådant sätt att det kulturarv som ortnamnen utgör skyddas och vårdas.

Utskottet förutsatte också att de ortnamnsansvariga under den tid den av

riksdagen år 1993 begärda utredningens arbete pågick skulle avstå från

åtgärder som kan skada detta värdefulla kulturarv.

En särskild utredningsman med uppdrag bl.a. att lämna förslag som till-

godoser behovet av skydd av ortnamn tillkallades sommaren 1994 (Ku 1994:09).

Utredningen antog namnet Kulturarvsutredningen. Utredningens direktiv i vad

gäller frågan om skyddet för ortnamn återgavs i kulturutskottets betänkande

1994/95:KrU4.

Kulturarvsutredningens uppdrag omfattade en rad olika kulturminnesfrågor. De

första frågor som togs upp till behandling rör skyddet av kulturegendomar och

exportregler för kulturföremål. Resultaten redovisades i delbetänkandet (SOU

1995:128) Kulturegendomar och kulturföremål.

Den del av utredningsuppdraget som rör skydd av ortnamn avsågs att tas upp i

ett senare skede av utredningsarbetet. Redan i december 1994 uppmärksammades

dock ortnamnsfrågorna i en skrivelse från utredaren till Posten AB. Utredaren

erinrade om kulturutskottets uttalande om att utredningsarbetet inte borde

föregripas. Han redovisade att Ortnamnsrådet vid Statens lantmäteriverk i

november 1994 antagit ett uttalande om att reformeringen av

adresseringssystemet på landsbygden måste ske så att de värdefulla by- och

gårdsnamnen hålls levande. Enligt Ortnamnsrådet borde den princip för

adressering som bygger på användning av dessa namn i första hand användas. Han

redovisade vidare att även RAÄ gjort ett uttalande i frågan. För egen del

framhöll han att han ansåg frågan viktig för bevarandet av vårt kulturarv och

värd stor uppmärksamhet. Han anförde att det var viktigt att utredningens

resultat inte föregreps av förhastade förändringar av adresseringssystemet,

som sedan skulle bli svåra och dyra att rätta till. Enligt skrivelsen borde de

regionala konferenser om adresseringssystemet som hölls av Kommunförbundet och

Posten AB uppmanas att uppmärksamma denna fråga så att det adresseringssystem

som valdes verkligen anpassades till de lokala förhållandena och att största

hänsyn togs till de äldre namnen så att god ortnamnssed iakttas.

Kulturarvsutredningen sände under våren 1995 ut en enkät till kommunerna för

att få svar på frågor om kommunernas beslut i namnfrågor och deras anlitande

av expertis, om adresseringssystem på landsbygden samt om kommunernas syn på

en lagreglering av ortnamnsverksamheten. Det huvudsakliga arbetet med

ortnamnsfrågorna påbörjades under senhösten 1995.

Svenska kommunförbundet tog i mars 1995 upp ortnamnsfrågorna i ett cirkulär

(1995:64) till kommunerna. I cirkuläret redovisas den diskussion som förts

under senare år om adresseringssystemet på landsbygden, bl.a. om användningen

av by- och gårdsnamn. Vidare erinras om att Kommunförbundet och Posten ingått

ett s.k. normalavtal om åsättande av adresser (cirkulär 1994:153), där det

slås fast att det ankommer på kommunerna att åsätta belägenhetsadresser även

på landsbygden och att Posten i normalfallet skall använda dessa som

utdelningsadresser. Kommunförbundet uppmärksammar kommunerna på vikten av att

i verksamheten med ortnamn och adresser iaktta en god ortnamnssed. Kommunerna

förutsätts vidare upprätthålla goda kontakter och samråda med expertis på

området. Det finns enligt Kommunförbundet anledning att i kommunerna

uppmärksamma de från olika håll framförda kraven på ortnamnsverksamheten och

aktiviteter inom adressområdet. I ett senare cirkulär (1995:121) tog

Kommunförbundet upp ett önskemål från Posten om påskyndande av

avtalstecknandet mellan Posten och kommunerna i fråga om adressättning. Enligt

Kommunförbundet är det angeläget både med hänsyn till Posten och övriga

intressenter och användare av belägenhetsadresser att samarbetet mellan Posten

och kommunerna påskyndas. Förbundet uppmärksammar åter kommunerna på

betydelsen av att verksamheten med ortnamn och adresser bedrivs i samarbete

med företrädare för kulturhistoriska intressen. Tidiga kontakter med sådana

företrädare kan enligt förbundets mening medverka till en snabbare process mot

ett för alla parter bra resultat.

Posten AB uttalade - bl.a. i skrivelse den 25 april 1995 till Svenska

kommunförbundet - att Posten sedan årsskiftet 1994/1995 inte tar några egna

initiativ till att förändra landsbygdsadresser utan avvaktar att avtal träffas

med resp. kommun.

Ortnamnsrådet vid Lantmäteriverket har startat ett projekt benämnt

Ortnamnslinjen. Projektet syftar till att lyfta fram ortnamnsfrågorna och höja

kompetensen i kommunerna. I samarbete med Länsmuseet i Gävleborgs län

genomförs en försöksverksamhet i Gävleborgs län, där länsmuseets roll som

rådgivare till kommunerna i ortnamnsfrågor skall prövas.

I betänkandet 1995/96:KrU8, som avgavs i början av år 1996, avstyrkte

kulturutskottet en motion om skydd av ortnamn. Mot bakgrund av tidigare

uttalanden - bl.a. om att utskottet förutsatte att de ortnamnsansvariga under

den tid som Kulturarvsutredningen arbetade skulle avstå från åtgärder som

skulle kunna skada det värdefulla kulturarv som ortnamnen utgör - och av vad

utskottet redovisat om verksamheten på ortnamns- och adresseringsområdet under

tiden sedan Kulturarvsutredningen tillkallades ansåg utskottet att något

ytterligare uttalande i ortnamnsfrågan från riksdagen då inte var påkallat.

Förslag av Kulturarvsutredningen

I sitt i september 1996 avgivna slutbetänkande (SOU 1996:128) Skyddet av

kulturmiljön behandlar utredaren frågan om skydd av ortnamn mycket grundligt

(s. 197-259).

Betänkandet remissbehandlas för närvarande.

Sammanfattningsvis anför utredningen följande om ortnamn.

Ortnamnen är enligt direktiven en del av landets kulturarv. Utredningen skall

lämna förslag som tillgodoser behovet av skydd av ortnamnen, om så behövs i

form av lag. Begreppet god ortnamnssed bör i så fall definieras i lagen.

Reglerna bör gälla för offentliga organ och vara enkla och obyråkratiska.

Ortnamnen har stor betydelse för människors identitet och hemkänsla. De är

viktiga för orienteringen och för förståelsen av vår kulturhistoria. Ortnamnen

bör därför vårdas så att de inte i onödan försvinner ur allmänt bruk.

Ortnamnsvården är beroende inte bara av en aktiv tillsyn och uppmärksamhet.

Det finns samhällsprocesser som direkt eller indirekt påverkar bruket av

ortnamn. Tre processer beskrivs särskilt: fastighetsbeteckningsreformen,

omläggningen av adresseringssystemet på landet och den förändring i den

kyrkliga indelningen som kyrkans skiljande från staten kan leda till.

Den myndighet som har det centrala ansvaret för ortnamnsvården är

Lantmäteriverket, särskilt genom sin kartutgivning. Verket har till sin hjälp

ett ortnamnsråd med företrädare för namnvårdare och namnbrukare.

Överväganden

All användning av ortnamn kan inte omfattas av skyddsregler. De

kulturhistoriskt viktigaste namnen är de som finns på de allmänna kartorna

eller som representerar landets administrativa indelning. Andra ortnamn som

framstår som officiella kan också behöva skyddsregler. Namn som godkänts för

de allmänna kartorna bildar utgångspunkten för god ortnamnssed.

Fastighetsbeteckningsreformen är avslutad och har i huvudsak fungerat väl.

Kulturhistoriska ortnamnsintressen bör beaktas vid ändringar i

fastighetsindelningen, men kan inte ställas mot lämplighetsvillkoren för

fastighetsbildning.

Förändringar i adresseringen, särskilt på landsbygden bör ske med respekt

för de ortnamn som kan påverkas. Det går dock inte att formulera några

ortnamnsregler speciellt för denna process.

Den kyrkliga församlingsindelningen kommer sannolikt att förändras när

kyrkan skiljs från staten. Inte heller för denna process är det dock tänkbart

att formulera särskilda regler.

Lantmäteriverkets ledande roll bör befästas. Viktgast är uppbyggnaden av ett

normerande ortnamnsregister. Ortnamnsrådet är ett betydelsefullt forum för

samråd och bör inte få någon myndighetsliknande roll.

Kommunerna är de som ?bestämmer? flest ortnamn och dessa får därigenom en

officiell prägel. Kommunernas strävan bör vara att vidga både

medborgarinflytande och expertmedverkan. Speciella regler om detta behövs dock

inte. Centralt i den kommunala ortnamnsverksamheten står ansvaret för

belägenhetsadresser. Vilket författningsstöd som behövs för denna uppgift kan

nu inte överblickas. För det kommunala arbetet är information avgörande och

projekt pågår som avser att stödja kommunerna. Inga särskilda ytterligare

åtgärder erfordras.

Förslag om en hänsynsregel i KML

All statlig och kommunal ortnamnsverksamhet bör utövas med hänsyn till

ortnamnens kulturvärden, dvs. enligt god ortnamnssed. En hänsynsregel som gör

detta till en skyldighet bör tas in i KML. I regeln bör hävdvunna

ortnamnsformer prioriteras, men den bör också kräva respekt för riktiga

språkliga former, även de som gäller för minoritetsspråken samiska och finska.

Nya namn skall inte bildas utan att påverkan på hävdvunna namn beaktas. De

namn som godkänts för offentlig kartproduktion skall användas i den godkända

formen.

Hänsynsregeln bör i och för sig vara obligatorisk, men kan inte förenas med

påföljder vid överträdelser. Inte heller går det att uppställa regler om hur

beslut som inte anses respektera hänsynsregeln skall kunna överklagas.

Hänsynsregeln får genomslag främst genom kompletterande informationsinsatser.

Utskottet

Förslag rörande Världsarvslistan

Sverige har ratificerat dels 1954 års Unescokonvention om skydd för kultur-

egendom i händelse av väpnad konflikt (Haagkonventionen) samt konventionens

tilläggsprotokoll, dels 1972 års Unescokonvention om skydd för väldens kultur-

och naturarv (Världsarvskonventionen). Båda konventionerna har trätt i kraft

för Sveriges del under år 1985.

Enligt Haagkonventionen förutsätts två grader av skydd. Den egendom som

åtnjuter den högsta graden av skydd skall registreras på en särskild lista hos

Unesco, Internationella registret för kulturegendom under särskilt skydd. I

enlighet med vad som föreskrivs i Världsarvskonventionen har det bildats en

mellanstatlig kommitté för skydd av världens kultur- och naturarv. Kommittén

upprättar en lista över objekt som förklaras vara av denna dignitet,

Världsarvslistan.

I ett föregående avsnitt har lämnats en utförlig redovisning för Världs-

arvskonventionen. Utskottet begränsar sig här till att redovisa följande.

Världsarvskonventionen kräver att de länder som ansluter sig har en

lagstiftning, organisation och utbildning som garanterar att kultur- och

naturvärden kan skyddas och vårdas. Världssamfundet, representerat av Unesco,

vill primärt genom konventionsarbetet fästa uppmärksamheten på de mest

representativa objekten och utveckla ett effektivt internationellt samarbete

för att så vitt möjligt skapa garantier för att världsarvet skyddas och kan

överlämnas till kommande generationer i gott och autentiskt skick. Det bör

emellertid understrykas att konventionen också handlar om skyddet mera allmänt

för kulturarvet och då inte bara för de allra värdefullaste objekten.

På Världsarvslistan finns nu upptagna mer än 500 objekt, varav merparten är

kulturobjekt. I ett föregående avsnitt har redovisats vilka svenska objekt som

inskrivits på listan, liksom objekt som aktualiserats för sådan inskrivning.

Utskottet anser att det är glädjande att det efter beslut på 1990-talet har

uppförts ett antal svenska objekt på Världsarvslistan. Härigenom har

angelägenheten av att dessa objekt skyddas fått särskild uppmärksamhet.

Härtill kommer att det är uppenbart att det särskilt i ett längre perspektiv

kan få stor betydelse från turismsynpunkt att det vid en internationell

jämförelse slagits fast att det i Sverige finns kultur- och naturvärden som är

unika i världen.

Motionären bakom motion Kr201 (m) anför att allt fler kulturmiljöer i

Sverige förts upp på Världsarvslistan, dock aldrig någon från Skåne.

Motionären framhåller vidare att Falsterbonäset är den lokal som, näst efter

Bosporen, passeras av flest flyttfåglar i världen. Näset är unikt som

naturmiljö. Det är av värde för hela det nordeuropeiska fågellivet. Motionen

syftar till att regeringen skall verka för att Falsterbonäset skall uppföras

på Världsarvslistan.

Utskottet vill erinra om att det pågår ett arbete som syftar till att fler

svenska objekt skall uppföras på listan, nämligen i första hand Falu gruva och

kulturlandskapet i Markim-Orkesta i Vallentuna kommun. Redovisningen för ett

nordiskt samarbetsprojekt visar också att ytterligare tre svenska objekt har

aktualiserats för uppförande på nämnda lista, nämligen Stockholms skärgård

(yttre delar), Ölands Alvar och Höga kusten. Utskottet vill här också nämna

att Riksantikvarieämbetet (RAÄ) i januari i år hos regeringen anhållit om

tillstånd att tillsammans med berörda parter i Karlskrona ta fram en

nominering till Världsarvslistan av Karlskronaanläggningen, dvs. Karlskrona

med varv, försvarsanläggningar och borgarstad.

Utskottet anser att det inte bör ankomma på riksdagen att göra några

ställningstaganden då det gäller frågan huruvida visst objekt bör uppföras på

Världsarvslistan. Liksom hitintills bör i första hand RAÄ och Naturvårdsverket

som sakkunniga organ lämna förslag rörande uppförande av nya svenska objekt på

Världsarvslistan till regeringen. Sådana förslag bör grundas på myndigheternas

egna initiativ eller på initiativ av ägare eller förvaltare av kultur- eller

naturobjekt eller av kommuner eller länsstyrelser där objekten är belägna.

Med hänvisning till det anförda avstyrker utskottet motion Kr201.

Industrihistoriskt centrum i Eskilstuna

I motion Kr235 (s) redovisas att ett industrihistoriskt centrum planeras i

Eskilstuna. Historia och äldre tiders kunskaper och erfarenheter skall utgöra

basen för en kraftsamling inför framtiden. Faktoriholmarna utgör kärnan i

verksamheten. Mot en bakgrund av utställningar som speglar Eskilstunas

historia och industriutveckling, aktiviteter, program, experimentrum m.m.,

skall dagsläge och framtidsvisioner tecknas. För att förverkliga planerna på

ett industrihistoriskt centrum, som enligt motionen har ett riksintresse,

krävs att staten är beredd att ge erforderligt stöd för verksamheten.

Det i motionen aktualiserade projektet syftar bl.a. till att stimulera

nytänk-ande och kreativitet. Alla tiders teknik skall vara representerad och

föremål för ständig uppdatering. Anvisningar skall kunna ges till intressanta

besöksmål runtom i kommunen. Dessa besöksmål har sin lokala identitet men

skall också vara kopplade till den centrala verksamheten. Industrihistoriskt

centrum skall värna och vidareutveckla det industrihistoriska arvet. Det skall

också sudda ut de konstlade gränserna mellan teknik och humaniora. Centrumet

avser att söka nära samarbete med olika utbildningsinstitutioner, bl.a.

Mälardalens högskola.

Inledande projektstöd har lämnats av Länsstyrelsen i Södermanlands län och

av Eskilstuna kommun.

Enligt utskottets uppfattning kan ett förverkligande av det påbörjade

arbetet med att utveckla ett industrihistoriskt centrum i Eskilstuna bli av

värde för kommunen och regionen. Utskottet vill därför understryka betydelsen

av det lokala och regionala engagemanget för förverkligandet av

projektplanerna. Industrihistoriskt centrum torde ha möjlighet att på ett

intressant sätt belysa Eskilstunas roll i svensk verkstadsindustris historia

och att stimulera besökarna till nytänkande genom att även ett

framtidsinriktat perspektiv skall prägla satsningen.

Då det gäller motionsförslaget om statlig medverkan i projektet vill

utskottet erinra om det uppdrag som regeringen gett RAÄ rörande

industriminnesvården och som beskrivits i ett tidigare avsnitt i detta

betänkande. Uppdraget innebär att RAÄ skall ta fram ett program för

dokumentation, vård och långsiktigt hållbar förvaltning av ett tiotal av de

viktigaste industriminnena i Sverige. RAÄ skall även belysa frågan om

huvudmannaskap och kostnadsansvar för nedlagda industrianläggningar samt vilka

åtaganden som kan vara skäliga bl.a. från statens sida. Utskottet är inte

berett att föregripa resultatet av utredningen och regeringens beredning

därav. Motionen avstyrks.

Skydd av ortnamn

Liksom vid en rad tidigare riksmöten har vid innevarande riksmöte väckts en

fråga som rör ortnamnsskyddet, nämligen motion Kr244 (kd). Motionären har som

utgångspunkt för sitt yrkande bl.a. de förändringar av traktnamn som blir

eller kan bli en följd av sammanläggning av fastigheter. I de fall en sådan

ändring skett över en traktgräns och den nya fastigheten fått namnet från en

av ursprungsfastigheterna har, framhåller motionären, den andra

ursprungsfastigheten förlorat sambandet med sitt gamla traktnamn, ofta ett

gammalt bynamn. Motionsyrkandet innebär förslag om att traktnamnen skall

omfattas av kulturminneslagen.

Utskottet begränsar sig i det följande inte till att behandla frågan om

skydd för traktnamn i fastighetsregistret utan gör en bedömning av behovet av

ett riksdagsinitiativ då det gäller skydd för alla namn som kan hänföras till

begreppet ortnamn.

Som delvis berörts har riksdagen vid en rad tidigare tillfällen behandlat

frågor om skydd av ortnamn. Detta har skett såväl med anledning av

regeringsförslag, vilka direkt eller indirekt berört ortnamnsskyddet, som med

anledning av motioner.

Utskottet ansluter sig till vad motionären anför om att vårt lands ortnamn

är en oersättlig kulturskatt. Utskottet har vid olika tillfällen framfört

synpunkter av likartat innehåll om den del av det svenska kulturarvet som

ortnamnen utgör. Kulturarvsutredningen - vars arbete utskottet återkommer till

i det följande - har framhållit att ortnamnen har stor kulturhistorisk

betydelse då de berättar mycket om vårt lands bebyggelsehistoria och om gångna

tiders samhällsskick och ordning, tro, bruk och sedvänjor. Som de levande

fornminnen de är omfattas ortnamnen av ett stort intresse inte bara av

expertis utan av alla människor. Ortnamnen är starkt förknippade med identitet

och hemkänsla (se SOU 1996:128 s. 236). Kulturutskottet kan för sin del

ansluta sig även till dessa formuleringar om ortnamnens betydelse.

Sedan riksdagen bl.a. hösten 1991 på begäran av kulturutskottet (bet.

1991/92:KrU3) begärt viss kartläggning rörande traktnamn, beslöt riksdagen,

likaledes på förslag av kulturutskottet (bet. 1993/94:KrU2), hösten 1993 att

regeringen skulle överväga frågan om behovet och lämpligheten av en

lagstiftning som har till syfte att skydda ortnamnen, i första hand införande

av en hänsynsbestämmelse i kulturminneslagen. Riksdagens begäran har

effektuerats av regeringen. Den år 1994 tillsatta Kulturarvsutredningen fick i

uppdrag att lämna förslag som tillgodoser behovet av skydd av ortnamn. I sitt

slutbetänkande (SOU 1996:128) som avgavs i september förra året behandlas

ortnamnsfrågan mycket grundligt. Utredningen föreslår att all statlig och

kommunal ortnamnsverksamhet skall utövas med hänsyn till ortnamnens

kulturvärden, dvs. enligt god ortnamnssed. En hänsynsregel som gör detta till

en skyldighet bör tas in i kulturminneslagen.

Utredningens betänkande remissbehandlas för närvarande. Det finns anledning

utgå från att det under remissbehandlingen kommer att framföras ytterligare

värdefulla synpunkter rörande lagstiftningsfrågan. Remissbehandlingen och den

fortsatta beredningen av ärendet bör därför inte föregripas. I enlighet härmed

bör motionsyrkandet avslås.

Motionsförslaget ger utskottet anledning erinra om följande. Utskottet

förutsatte år 1994 att Statens lantmäteriverk, Posten AB och övriga

ortnamnsansvariga instanser framgent skulle arbeta på ett sådant sätt att det

kulturarv som ortnamnen utgör skyddas och vårdas (bet. 1994/95:KrU4).

Utskottet förutsatte också att de ortnamnsansvariga under den tid som

Kulturarvsutredningen arbetade skulle avstå från åtgärder som skulle kunna

skada detta värdefulla kulturarv. Kulturutskottet vill framhålla att det sagda

självfallet också gäller under den nu pågående beredningsprocessen av

Kulturarvsutredningens förslag rörande skydd av ortnamn.

Skydd av kulturhistoriskt värdefulla fartyg

Motion 1996/97:Kr282 (m) syftar till att bestämmelserna i lagen (1988:950) om

kulturminnen m.m. (KML) skall omfatta kulturhistoriskt värdefulla fartyg samt

att statsbidraget till kulturmiljövård även skall komma fartyg till del.

RAÄ har ett övergripande ansvar för frågor om kulturmiljövård. Enligt sin

instruktion har RAÄ i uppdrag att bevara och levandegöra minnet av äldre

tiders kultur i Sverige (SFS 1988:1131).

Skydd av fornminnen, byggnadsminnen och kyrkliga kulturminnen regleras i

KML. I lagen finns även bestämmelser om skydd mot utförsel av vissa äldre

kulturföremål. Det förhållandet att skyddet av viss del av kulturarvet är

lagreglerat innebär inte att staten påtagit sig ett generellt

ersättningsansvar för de inskränkningar i den enskildes rätt att fritt förfoga

över sin egendom som bestämmelserna i lagen innebär. I vissa fall utgår dock

statsbidrag till den som åsamkas kostnader till följd av bestämmelserna i KML.

Bidrag lämnas också bl.a. till vård av kulturarvet även i fall då vårdansvaret

inte är lagreglerat. Statsbidrag lämnas enligt förordningen (1993:379) om

bidrag till kulturmiljövård till

- ombyggnad m.m. av kulturhistoriskt värdefull bostadsbebyggelse,

- vård av kulturhistoriskt värdefull bebyggelse,

- vård av kulturlandskap och fornlämningar,

- arkeologisk undersökning vid bostadsbyggande,

- arkeologisk undersökning vid mindre arbetsföretag och

- information m.m. i anslutning till kulturminnen och kulturmiljöer.

Statens sjöhistoriska museer har enligt sin instruktion till uppgift att

främja kunskapen om det svenska sjöförsvaret, den svenska handelssjöfarten och

det svenska skeppsbyggeriet genom tiderna (SFS 1990:571). Myndigheten skall

bl.a. vårda, förteckna, vetenskapligt bearbeta och genom nyförvärv berika de

samlingar som har anförtrotts myndigheten. Vidare skall myndigheten hålla ett

urval av samlingarna tillgängligt för allmänheten samt driva och stödja

utställningsverksamhet och annan pedagogisk verksamhet. Myndigheten skall

också lämna information, råd och annan hjälp åt regionala och lokala museer i

mån av möjlighet och tillgång på medel.

En organisationskommitté, Marinmuseikommittén, förbereder sammanläggningen

av Marinmuseum inom Statens försvarshistoriska museer med Statens

sjöhistoriska museer. Kommittén skall bl.a. senast den 15 april lämna förslag

till ändringar i instruktionerna för myndigheterna (dir. 1996:79).

Frågan om bevarande av kulturhistoriskt värdefulla fartyg har behandlats vid

ett flertal tillfällen från 1970-talets slut och framåt av kulturutskottet.

(Se främst bet. 1989/90:KrU21 s. 14 och 1992/93:KrU24 s. 10.) Sedan budgetåret

1990/91 delar Statens sjöhistoriska museer årligen ut ett ekonomiskt stöd, det

s.k. skutstödet, till bevarande av kulturhistoriskt värdefulla segelfartyg.

Stödet gäller i första hand fartyg som är byggda i Sverige eller som har

seglats yrkesmässigt under svensk flagg men är byggda utomlands. Hittills har

19 fartyg erhållit ekonomiskt stöd. Stödet, som härrör från Vasamuseets

intäkter, uppgår till 500 000 kronor per år.

Företrädare för Sveriges Segelfartygsförening har uppvaktat utskottet i

ärendet. Därvid har föreningen informerat om bl.a. behovet av stöd till

bevarande av värdefulla segelfartyg.

De historiskt intressanta segelskutor, ångfartyg, äldre fritidsbåtar osv.

som underhålls och seglas i våra vatten utgör ett viktigt kulturarv som kan ge

oss en föreställning om Sveriges historia som sjöfartsnation och förmedla

kunskap om svenskt skeppsbyggande och om livet ombord.

Utskottet konstaterar att värdefulla insatser görs på frivillig väg av

intresserade och engagerade ägare till fartygen - det kan röra sig om såväl

enskilda ägare som föreningar och kommuner - för att bevara fartygen i

funktionsdugligt skick. Skutstödet som nämnts i det föregående är av begränsad

omfattning. Det bör enligt utskottets mening ses som en stimulans från statens

sida till fartygsägarna att vidta behövliga renoveringsinsatser. Av avgörande

betydelse för att bevarandeåtgärder kommer till stånd är de insatser som görs

av fartygsägarna själva.

Utskottet har vid sina överväganden inte övertygats om att

skyddsbestämmelser i KML skulle vara den lämpligaste åtgärden för att bevara

kulturhistoriskt värdefulla fartyg. Utskottet vill i sammanhanget erinra om de

avvägningar som måste göras mellan antikvariskt önskvärda åtgärder och de krav

som ställs beträffande sjösäkerheten för att fartygen skall kunna brukas.

Vidare bör framhållas att lagstiftning av åsyftat slag skulle innebära ett

ingrepp i den enskilde båtägarens rätt att fritt förfoga över sin egendom. Som

följer av det inledningsvis anförda skulle en lagstiftning inte automatiskt

medföra utökade bidragsmöjligheter. Mycket starka skäl bör föreligga för att

sådan lagstiftning skall tillgripas. Detta bör ske endast om det bedöms som

oundgängligen nödvändigt. Utskottet är således inte berett att ta initiativ

till en översyn i syfte att ändra kulturminneslagen. Utskottet är inte heller

berett att - som motionärens förslag innebär - minska de av riksdagen anvisade

resurserna för byggnadsvård och vissa andra preciserade kulturmiljöinsatser.

Utskottet vill tillägga att det är angeläget att kulturhistoriskt

intressanta och värdefulla fartyg i allmänhet, såväl segelfartyg som andra

fartyg, kan bevaras. Ansvaret härför bör främst ligga på fartygsägaren. En

viktig åtgärd när det gäller bevarande torde vara att en inventering,

registrering och dokumentation görs av fartygen. På Sjöhistoriska museet förs

ett utförligt register över segelfartyg. Ett motsvarande register över

ångbåtar har nyligen påbörjats. Enligt utskottets uppfattning är det naturligt

att myndigheten får i uppdrag att genom aktiva insatser i samarbete med andra

sjöfartsmuseer dokumentera även andra typer av kulturhistoriskt värdefulla

fartyg. Vidare finns det skäl som med styrka talar för att det bör bli en

skyldighet för museet att samverka med fartygsägarna och att - inom ramen för

tillgängliga resurser - genom råd och informationsinsatser sprida kunskap om

de kulturhistoriska sammanhangen, bevarandemöjligheter, hantverkstraditioner

m.m. Utskottet förutsätter att Marinmuseikommittén i anslutning till sitt

arbete med instruktionen för den nya museimyndigheten överväger möjligheterna

och lämpligheten av att lämna förslag i enlighet med vad som här har anförts.

Med hänvisning till det anförda avstyrks motionen.

Fråga om ett landsarkiv i Växjö

Utskottet avstyrker motion Kr202 (c), vari motionären vill att riksdagen skall

uttala sig för behovet av ett landsarkiv i Växjö. Det får anses ankomma på

Riksarkivet som sektorsansvarig myndighet att samlat överblicka och bedöma

eventuellt behov av en ytterligare utbyggnad av landsarkivorganisationen.

Finansiering av sådana förändringar får ske inom de resursramar myndigheten

disponerar (jfr prop. 1996/97:3 s. 153).

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande förslag rörande Världsarvslistan

att riksdagen avslår motion 1996/97:Kr201,

2. beträffande Industrihistoriskt centrum i Eskilstuna

att riksdagen avslår motion 1996/97:Kr235,

3. beträffande skydd av ortnamn

att riksdagen avslår motion 1996/97:Kr244,

4. beträffande skydd av kulturhistoriskt värdefulla fartyg

att riksdagen avslår motion 1996/97:Kr282,

5. beträffande landsarkiv i Växjö

att riksdagen avslår motion 1996/97:Kr202.

Stockholm den 13 februari 1997

På kulturutskottets vägnar

Åke Gustavsson

I beslutet har deltagit: Åke Gustavsson (s), Elisabeth Fleetwood (m), Berit

Oscarsson (s), Anders Nilsson (s), Leo Persson (s), Lennart Fridén (m), Björn

Kaaling (s), Marianne Andersson (c), Monica Widnemark (s), Jan Backman (m),

Carl-Johan Wilson (fp), Agneta Ringman (s), Charlotta L Bjälkebring (v), Ewa

Larsson (mp), Fanny Rizell (kd), Lena Klevenås (s) och Elizabeth Nyström (m).

Innehållsförteckning

Sammanfattning........................................1

Motionerna............................................2

Unescos världsarvskonvention m.m......................2

Vissa konventioner 2

Svenska och andra objekt på Världsarvslistan 5

Förslag inom Nordiska ministerrådet 6

Tidigare riksdagsbehandling 6

Industriminnesvård....................................7

Skydd av ortnamn......................................7

Tidigare riksdagsbehandling m.m. 7

Förslag av Kulturarvsutredningen 9

Utskottet............................................11

Förslag rörande Världsarvslistan 11

Industrihistoriskt centrum i Eskilstuna 12

Skydd av ortnamn 13

Skydd av kulturhistoriskt värdefulla fartyg 14

Fråga om ett landsarkiv i Växjö 16

Hemställan 16