Bet. 1996/97:KrU9

Kulturutskottets betänkande

1996/97:KRU09

Vissa folkbildningsfrågor

Innehåll

Sammanfattning

Motionerna

Utskottet

Hemställan

Innehållsförteckning

1996/97

KrU9

Sammanfattning

Med anledning av en motion föreslår utskottet att riksdagen som sin mening

skall ge regeringen till känna att en samlad översyn bör göras av

utbildningarna för vuxna inom teckenspråksområdet. Vid översynen bör bl.a.

förutsättningslöst prövas om och på vilket sätt den yrkesförberedande

grundutbildningen i teckenspråk bör förändras och förbättras och vilka

förändringar och förbättringar som behöver göras när det gäller utbildningen

av teckenspråks/dövblindtolkar, teckenspråkslärare m.m. Det bör också prövas i

vilken utsträckning teckenspråksutbildningarna inom folkhögskolan och

högskolan bör samordnas.

Utskottet föreslår också att riksdagen med anledning av en annan motion som

sin mening skall ge regeringen till känna att Kunskapslyftskommittén bör få i

uppdrag att se över frågan om ansvarsfördelningen mellan bl.a. stat, kommun

och landsting när det gäller extrakostnader för funktionshindrades

folkhögskolestudier. Syftet med översynen är att funktionshindrades

möjligheter att få utbildning vid folkhögskola skall underlättas och

förbättras.

Motionerna

1996/97:Kr602 av Lars Lilja och Annika Nilsson (s) vari yrkas att riksdagen

som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en samlad

översyn av teckenspråks- och tolkutbildningarna.

1996/97:Kr606 av Margareta Sandgren m.fl. (s) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om funktionshindrades reella möjligheter till utbildning och/eller

rehabilitering,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om en översyn av finansieringsfrågorna för de extrakostnader som ett

handikappat boende och omvårdnadsinsatser under utbildningstiden innebär.

Ärendenas beredning

Kulturutskottet har berett Folkbildningsrådet, Tolk- och översättarinstitutet

(TÖI) vid Stockholms universitet, Institutionen för Tillämpad Lärarkunskap

(ITL) vid Linköpings universitet, Handikappförbundens Samarbetsorgan och

Svenska Kommunförbundet tillfälle att yttra sig över motion 1996/97:Kr602 om

utbildning av teckenspråkslärare och teckenspråkstolkar. Svenska

Kommunförbundet har avstått från att avge yttrande. Handikappförbundens

Samarbetsorgan har också avstått från att avge yttrande men lämnat motionen

vidare till Sveriges Dövas Riksförbund (SDR) som inkommit med ett yttrande.

Även Sveriges Teckenspråkstolkars Förening (STTF) och Tolkcentralernas

Arbetsledarförening (TALFÖR) har inkommit med yttranden över motionen.

Vidare har kulturutskottet berett Statens institut för särskilt

utbildningsstöd (Sisus, tidigare Nämnden för vårdartjänst),

Folkbildningsrådet, Handikappförbundens Samarbetsorgan, Svenska

Kommunförbundet och Landstingsförbundet tillfälle att yttra sig över motion

1996/97:Kr606 om funktionshindrade elever. Svenska Kommunförbundet har avstått

från att avge yttrande.

Remissyttrandena - med undantag av vissa bilagor - bifogas som bilaga 1 och

2 till detta betänkande.

Utbildning av teckenspråkslärare och teckenspråkstolkar (mot. 1996/97:Kr602)

Tolktjänst för vardagstolkning för barndomsdöva, dövblinda, vuxendöva och

hörselskadade

Enligt 3 a § hälso- och sjukvårdslagen (1982:763) skall landsting erbjuda dem

som är bosatta inom landstinget tolktjänst för vardagstolkning för

barndomsdöva, dövblinda, vuxendöva och hörselskadade. Bestämmelsen gäller även

kommun som inte ingår i ett landsting.

Från anslaget B 1. Vissa statsbidrag inom äldre- och handikappområdet

(utgiftsområde 9) går statsbidrag ut till bl.a. tolktjänst. Statsbidrag från

anslaget syftar till att ge landstingen förutsättningar att bygga ut

tolktjänsten för döva och dövblinda m.fl. Statsbidraget lämnas enligt

förordningen (1993:1284) om tillfälligt statsbidrag till utvecklingsinsatser

inom habilitering och rehabilitering. Bidraget fördelas av Socialstyrelsen. I

sin rapport år 1996 över handikappreformen har Socialstyrelsen pekat på att de

åtgärder som dittills vidtagits för att öka antalet tolkar varit

otillräckliga. Vissa statsbidrag enligt förordningen upphör i och med utgången

av år 1997, medan statsbidraget till tolktjänst kvarstår och byggs ut (se

prop. 1996/97:1, utgiftsområde 9 under anslaget B 1. Vissa statsbidrag inom

äldre- och handikappområdet).

Utbildning i teckenspråk samt utbildning av teckenspråkstolkar och

teckenspråkslärare

Grundläggande utbildning i teckenspråk

Hörande elever kan läsa teckenspråk som B-språk på grundskolans högstadium och

som C-språk i gymnasieskolan. Teckenspråksutbildning kan också finnas inom

kommunal vuxenutbildning.

Teckenspråksutbildning av varierande längd för hörande ges i studiecirklar,

på folkhögskolor, på Statens skolor för vuxna i Härnösand och vid vissa AMU-

grupper.

Tvåårig teckenspråksutbildning ges vid vissa folkhögskolor. Medel till

utbildning på folkhögskolor utgår från anslaget L 1. Bidrag till

folkbildningen (utgiftsområde 17) och fördelas av Folkbildningsrådet. För

merkostnader för teckenspråksutbildning vid folkhögskola utgår medel från

anslaget L 2. Bidrag till vissa handikappåtgärder inom folkbildningen

(utgiftsområde 17) och fördelas av Tolk- och översättarinstitutet vid

Stockholms universitet (TÖI).

Tolkutbildning

Tvåårig utbildning till teckenspråkstolk/dövblindtolk ges vid vissa

folkhögskolor. Tolkutbildningen bygger i princip på den tvååriga

teckenspråksutbildningen. De sökande till tolkutbildningen skall ha godkänt

resultat från ett teckenspråkstest som anordnas av TÖI. Försöksverksamhet

pågår med fyraårig utbildning till teckenspråkstolk/dövblindtolk, motsvarande

den tvååriga grundutbildningen i teckenspråk och den tvååriga

tolkutbildningen. Medel till utbildning på folkhögskolor utgår från anslaget L

1. Bidrag till folkbildningen (utgiftsområde 17) och fördelas av

Folkbildningsrådet. För merkostnader för tolkutbildningen utgår medel från

anslaget L 2. Bidrag till vissa handikappåtgärder inom folkbildningen

(utgiftsområde 17) och fördelas av TÖI. TÖI skall utöva tillsyn över

tolkutbildningen och kontinuerligt följa upp och utvärdera den.

Kompletterande teckenspråksutbildning om 20 poäng för teckenspråkstolkar ges

vid Stockholms universitet. En högre tolkutbildning för redan verksamma tolkar

ges vid Stockholms universitet för dem som vill specialisera sig inom

högskoletolkning.

Treårig utbildning till vuxendövtolk ges vid folkhögskola. Medel till

utbildning på folkhögskolor utgår från anslaget L 1. Bidrag till

folkbildningen (utgiftsområde 17) och fördelas av Folkbildningsrådet. För

merkostnader för tolkutbildningen utgår medel från anslaget L 2. Bidrag till

vissa handikappåtgärder inom folkbildningen (utgiftsområde 17) och fördelas av

TÖI. TÖI skall utöva tillsyn över tolkutbildningen och kontinuerligt följa upp

och utvärdera den.

Lärarutbildning

Ettårig teckenspråkslärarutbildning ges vid folkhögskola. För hörande

studerande gäller samma antagningskrav som till tolkutbildningen, dvs. godkänt

teckenspråkstest som anordnas av TÖI. Medel till utbildning på folkhögskolor

utgår från anslaget L 1. Bidrag till folkbildningen (utgiftsområde 17) och

fördelas av Folkbildningsrådet. För merkostnader för

teckenspråkslärarutbildningen utgår medel från anslaget L 2. Bidrag till vissa

handikappåtgärder inom folkbildningen (utgiftsområde 17) och fördelas av TÖI.

TÖI skall utöva tillsyn över teckenspråkslärarutbildningen och kontinuerligt

följa upp och utvärdera den.

Påbyggnadsutbildning för tolklärare har anordnats vid Linköpings

universitet.

Tidigare riksdagsbehandling

I budgetpropositionen hösten 1996 uttalade regeringen att den såg med oro på

att tillgången på teckenspråkstolkar inte motsvarar behovet på arbetsmarknaden

(prop. 1996/97:1, utgiftsområde 17, anslag L 2. Bidrag till vissa

handikappåtgärder inom folkbildningen). TÖI hade föreslagit en kompletterande

utbildning i teckenspråk för redan verksamma teckenspråkslärare i syfte att

höja kvaliteten i teckenspråksutbildningen och därmed på sikt öka antalet

presumtiva tolkelever. Regeringen föreslog att riksdagen skulle godkänna att

högst 600 000 kronor av anslaget L 2 skulle få användas för sådan

kompletterande utbildning för teckenspråkslärare. Riksdagen godkände förslaget

(bet. 1996/97:KrU1, rskr. 1996/97:131).

Utredningen om utbildning i teckenspråk för föräldrar till döva barn m.m. (U

1995:13)

Utredningen om utbildning i teckenspråk för föräldrar till döva barn m.m.

(TUFF) har i sitt betänkande (SOU 1996:102) påtalat bristen på

teckenspråkslärare. Enligt utredningens mening bör en analys göras av vilken

kompetens lärarna på olika teckenspråksutbildningar bör ha, hur utbildningarna

skall se ut och vem som skall ansvara för utbildningarna.

Funktionshindrade elever (mot. 1996/97:Kr606)

Tidigare riksdagsbehandling

Under allmänna motionstiden 1994 väcktes en motion, 1993/94:So250 (c), om ett

samlat utbildningsstöd för alla vuxna med funktionshinder. I motionen

påtalades att stödet för funktionshindrade vuxnas studier var mycket

splittrat. Olika villkor gällde för olika studieformer och olika grupper av

funktionshindrade. Detta gällde både det pedagogiska stödet i

studiesituationen och den enskildes finansiering av studierna. Motionärerna

ansåg att det behövdes ett samlat socialt och pedagogiskt utbildningsstöd som

rör alla funktionshindrade och olika vuxenutbildningsformer. Socialutskottet

redovisade det stöd som fanns inom gymnasieskolan, komvux, folkhögskolan,

högskolan och andra eftergymnasiala studieformer. Socialutskottet kunde

bekräfta den splittrade bild som påtalades i motionen. Socialutskottet

redovisade också möjligheterna till personlig assistans enligt lagen

(1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade. Socialutskottet

konstaterade att det inte fanns något speciellt stöd för funktionshindrade

inom det allmänna studiestödssystemet.

Socialutskottet remitterade motionen till socialförsäkrings-, utbildnings-

och kulturutskotten. Socialförsäkringsutskottet vitsordade de problem som

tagits upp i motionen. Socialförsäkringsutskottet utgick från att

Studiestödsutredningen (U 1994:13) skulle beakta de funktionshindrades

problem. Kulturutskottet redovisade att Folkbildningsrådet avsåg att närmare

utreda vilka stödinsatser för funktionshindrade som kan ingå i grundbidraget

till folkhögskolorna och vilka behov som finns av riktade stöd.

Kulturutskottet redovisade att arbete med utvärdering av folkbildningen pågick

inom folkbildningen och genom en av regeringen tillkallad utredare. Även

utbildningsutskottet hänvisade till pågående utredningsarbete.

Socialutskottet delade motionärernas uppfattning att stödet till

funktionshindrade vuxna som studerar är splittrat. Med hänvisning till

pågående utredningsarbete avstyrkte socialutskottet motionen (bet.

1994/95:SoU3). Riksdagen följde utskottets förslag.

Kunskapslyftskommittén

Kommittén om ett nationellt kunskapslyft för vuxna (U 1995:09), även kallad

Kunskapslyftskommittén, skall i ett första steg föreslå mål för ett nationellt

kunskapslyft för vuxna som en del i en strategi för ett livslångt lärande

(dir. 1995:67). Kommittén skall i ett andra steg bl.a. ta ställning till

vilket ansvar som skall vila på den offentligt finansierade utbildningen och

på arbetslivet för olika typer av utbildningsinsatser. Den skall föreslå

vilket ansvar varje individ bör ta för sin egen kompetensutveckling. Den skall

också analysera i vilken utsträckning nuvarande former för vuxenutbildning och

organisationen av den samhällsstödda vuxenutbildningen tillfredsställer de

ökande behoven av återkommande utbildning. Kommittén skall vidare föreslå en

ansvarsfördelning som leder till en rationell användning av samhällets

resurser och till att så många vuxna som möjligt kan ta del av den utbildning

de behöver och önskar. I tilläggsdirektiv (dir. 1996:71) har kommittén fått i

uppdrag att samordna och utvärdera den femåriga vuxenutbildningssatsning som

startar under år 1997.

Kunskapslyftskommittén har inte något särskilt uttalat uppdrag att arbeta

med frågor som specifikt rör funktionshindrade vuxnas möjligheter till

utbildning och omvårdnad i anslutning till utbildningen.

Utskottet

Teckenspråksutbildning m.m.

I motion Kr602 (s) framhålls det paradoxala i en situation där staten ger

stimulansbidrag för att landstingen skall anställa teckenspråkstolkar men där

det inte finns tillräckligt antal utbildade teckenspråkstolkar att anställa. I

motionen anges att det finns 821 vakanta tolktjänster.

Motionärerna anför att tolkbristen förmodligen beror på ett föråldrat och

underdimensionerat system för utbildning i teckenspråk och utbildning av

teckenspråkstolkar. Staten har inte ett samlat ansvar för utbildningen och

dess kvalitet.

Enligt motionen klarar få av dem som gått igenom den tvååriga

teckenspråksutbildningen vid folkhögskola Tolk- och översättarinstitutets

(TÖI:s) test inför tolkutbildningen. Den som fått godkänt resultat på

teckenspråksutbildningen bör automatiskt vara behörig att antas till

tolkutbildningen. En förutsättning härför är att staten garanterar

tillräckligt hög kvalitet på den grundläggande teckenspråksutbildningen.

Motionärerna anser att antalet platser inom tolkutbildningen bör ökas.

Teckenspråks- och tolkutbildningarna bör utvecklas i samarbete med högskolor

och universitet. Behovet av förlängd grundutbildning i teckenspråk bör

analyseras. Även behovet av fortbildning av verksamma tolkar bör enligt

motionen analyseras.

Motionärerna föreslår att riksdagen som sin mening skall ge regeringen till

känna vad som anförts i motionen om en samlad översyn av teckenspråks- och

tolkutbildningarna.

Utskottet har i det föregående i detta betänkande redovisat att landsting

skall erbjuda dem som är bosatta inom landstinget tolktjänst för

vardagstolkning för barndomsdöva, dövblinda, vuxendöva och hörselskadade (3 a

§ hälso- och sjukvårdslagen). Bestämmelsen gäller även kommun som inte ingår i

ett landsting. Ett särskilt statsbidrag går ut till landstingen för att

stimulera utbyggnaden av tolktjänsten. Socialstyrelsen har i sin rapport år

1996 över handikappreformen pekat på att de åtgärder som dittills vidtagits

för att öka antalet tolkar varit otillräckliga. Det har inte funnits

tillräckligt antal utbildade tolkar att anställa.

Utskottet har remitterat motion Kr602 (s). Remissvaren finns intagna som

bilaga 1 i detta betänkande.

Av de inkomna svaren framgår bl.a. att det år 1995 fanns 220 tolktjänster,

varav 26 vakanta. Motionens uppgift om 821 vakanta tjänster torde avse behovet

av nya tolktjänster med utgångspunkt i ett behov av totalt 1 000 tjänster, som

beräknats av 1989 års handikapputredning (SOU 1991:97) och redovisats i

proposition 1992/93:159. I remissyttrandet från Tolk- och översättarinstitutet

vid Stockholms universitet (TÖI) anförs att antalet tjänster och antalet

vakanser är ett osäkert mått att använda, då flera landsting uppgivit att nya

tjänster inrättas endast om det finns tolkar att rekrytera.

I det föregående har utskottet redovisat den utbildning som finns i

teckenspråk och den utbildning som finns för blivande teckenspråkstolkar och

teckenspråkslärare.

Sammanfattningsvis kan följande nämnas. Teckenspråk kan läsas på

grundskolans högstadium och i gymnasieskolan. Undervisning i teckenspråk på

olika nivåer och av varierande längd för vuxna ges inom studieförbund, på

folkhögskolor, på Statens skolor för vuxna i Härnösand och vid vissa AMU-

grupper. På folkhögskolor ges tvåårig teckenspråksutbildning, tvåårig

teckenspråks/dövblindtolkutbildning samt ettårig teckenspråkslärarutbildning.

Denna utbildning på folkhögskola står under tillsyn av TÖI. För tillträde till

teckenspråks/dövblindtolkutbildningen samt teckenspråkslärarutbildningen krävs

godkänt resultat på ett särskilt teckenspråkstest som anordnas av TÖI. Vid

folkhögskola ges också treårig utbildning till vuxendövtolk. Kurser för högre

teckenspråksundervisning, kurser för fortbildning och vidareutbildning av

teckenspråkstolkar och teckenspråkslärare samt kurser för tolkutbildare och

lärarutbildare ges huvudsakligen vid universitet och högskola. Någon

högskoleutbildning av teckenspråkslärare finns inte.

TÖI anför i sitt remissyttrande att orsaken till bristen på

teckenspråks/dövblindtolkar är komplex. Dimensionering och kvalitet beror av

tillgången på kompetenta lärare och av elevernas förutsättningar att kunna

tillägna sig den språkliga och övriga kompetens som kan krävas för att kunna

tolka. Vid den senaste teckenspråkstestningen godkändes 28 av 121 personer.

Dessa siffror visar enligt TÖI att intresset för att lära sig teckenspråk är

stort men att svårigheterna att lära sig ett språk som inte är vokalt och

auditivt och som har en helt annan struktur och uppbyggnad än talat språk ofta

underskattas.

Flera remissinstanser anger att de hittillsvarande åtgärderna för att

avhjälpa tolkbristen har varit otillräckliga.

I samtliga remissyttranden framhålls betydelsen av att det finns tillgång på

kompetenta teckenspråkslärare för att grundutbildningen i teckenspråk skall

kunna få en sådan kvalitet att flera studerande blir godkända i TÖI:s

teckenspråkstest och kan antas till tolk- och lärarutbildningarna inom

folkhögskolan. Det framhålls också att det är viktigt att kompetenta

teckenspråkslärare utbildas för hela utbildningsområdet, dvs. inte endast för

folkbildningens behov utan även för att tillgodose behoven inom övrig

vuxenutbildning, inom skolan, inom universitet och högskolor m.m. Fortbildning

och kompletteringsutbildning för redan verksamma lärare förordas.

Kompletterande teckenspråksutbildning för dem som inte klarat

teckenspråkstestet inför tolk- och lärarutbildningen inom folkhögskolan

förordas också. Vidare påtalas betydelsen av att verksamma tolkar med kort

utbildning får kompletterande utbildning. Flera remissinstanser anser att

teckenspråksutbildningen inom högskolan bör utvecklas. Det finns också

önskemål om att föra över vissa teckenspråksutbildningar från folkhögskolan

till högskolan. Behovet av utbildning av tolk- och lärarutbildare påtalas

också.

Utskottet erinrar om att de varierande formerna av utbildning inom

teckenspråksområdet har vuxit fram allteftersom behov har uppstått och

resurser kunnat ställas till förfogande. Genom den nära kontakt som finns

mellan organisationer och folkbildning och genom beredvilligheten inom

folkbildningen att tillgodose påtalade utbildningsbehov har mycket av den

teckenspråks-, tolk- och lärarutbildning som finns i dag utvecklats inom

folkbildningen, i första hand inom folkhögskolorna när det gäller tolk- och

lärarutbildningen. Med tiden har behoven av teckenspråksutbildning breddats

och förändrats. Utbildning har anordnats även inom grundskolan, gymnasieskolan

och högskolan. Teckenspråksutbildningens struktur har fått sin prägel av den

successiva utbyggnad som skett inom olika utbildningsformer.

Utskottet kan konstatera att enighet råder bland de myndigheter och

organisationer som yttrat sig över motion Kr602 (s) om att det behövs en

samlad översyn av teckenspråksutbildningarna.

Utskottet anser mot bakgrund av vad som anförs i motionen och

remissyttrandena att en samlad översyn bör göras av utbildningarna för vuxna

inom teckenspråksområdet. Motionen tar i första hand upp de

teckenspråksutbildningar som är förlagda till folkhögskola till vilka extra

medel utgår via TÖI, som också utövar tillsyn över utbildningarna. Som

utskottet översiktligt redovisat finns teckenspråksutbildning och vissa kurser

för teckenspråks/dövblindtolkar och teckenspråkslärare även på högskolenivån.

Utbildningarna inom folkhögskolan och på högskolenivån har nära samband med

varandra. Det är därför nödvändigt att en översyn av

teckenspråksutbildningarna omfattar både den folkhögskoleförlagda utbildningen

och utbildningen inom högskolan. Kunskaper och resurser inom båda områdena

behöver tas till vara för att långsiktigt kunna höja kompetensen hos

teckenspråkslärarna och avhjälpa bristen på teckenspråks/dövblindtolkar.

Översynen bör grundas på en kartläggning av de teckenspråksutbildningar för

vuxna som finns och de behov av olika slag av teckenspråksutbildningar på

olika nivåer som föreligger. Vid översynen bör förutsättningslöst prövas om

och på vilket sätt den yrkesförberedande grundutbildningen i teckenspråk bör

förändras och förbättras och vilka förändringar och förbättringar som behöver

göras när det gäller utbildningen av teckenspråks/dövblindtolkar och

utbildningen av teckenspråkslärare för olika slag av teckenspråksundervisning

inom skolan, folkhögskolan, studieförbunden, övrig vuxenutbildning, högskolan

och universiteten, m.m. Som anförs i betänkandet (SOU 1996:102) TUFF -

Teckenspråksutbildning för föräldrar behöver en analys göras av vilken

kompetens lärare behöver för olika teckenspråksutbildningar för barn och

vuxna, hur utbildningarna skall se ut och vilka som skall ansvara för sådana

utbildningar. I sammanhanget bör också frågan om utbildning av

teckenspråkstolkutbildare och teckenspråkslärarutbildare prövas. Det bör också

prövas i vilken utsträckning redan verksamma teckenspråks/dövblindtolkar och

teckenspråkslärare behöver fortbildning och vidareutbildning och på vad sätt

de kan erbjudas detta. Vid översynen bör prövas om och på vilket sätt

resurserna för teckenspråks-, tolk- och lärarutbildning inom folkhögskolan och

inom högskola och universitet behöver samordnas. Översynen bör ske i samråd

med berörda inom folkhögskolan och högskolan samt övriga berörda myndigheter

och organisationer. Översynsarbetet bör även ske i nära kontakt med den nya

utredning om lärarutbildningen som regeringen nyligen beslutat att tillkalla

(dir. 1997:54).

Vad utskottet anfört om en samlad översyn av utbildningarna för vuxna inom

teckenspråksområdet bör riksdagen med anledning av motion Kr602 (s) som sin

mening ge regeringen till känna.

Funktionshindrade elever vid folkhögskola

I motion Kr606 (s) anförs att det krävs anpassad, förberedande eller

yrkesinriktad utbildning för att gravt funktionshindrade skall ha möjlighet

att delta i arbetslivet. Det krävs vidare individanpassade studieplaner och

ibland förlängd studietid. Många behöver också praktik under studietiden och

fysisk och social träning. Motionärerna anser att utbildning på folkhögskola

är ett gott alternativ för funktionshindrade elever. Folkhögskolan kan erbjuda

anpassade studier och aktiv fritid. Med ett anpassat och bra boende kan

folkhögskolestudier också göra att den funktionshindrade når en högre grad av

självständighet.

Motionärerna anför att många funktionshindrade i dag inte kan påbörja eller

fortsätta utbildning på folkhögskola på grund av problem med finansieringen av

studierna, framför allt när det gäller fysisk anpassning av bostaden under

studietiden. Tidigare fanns ett s.k. särskilt bidrag för sådan anpassning. I

dag måste skolorna förhandla med flera olika parter och inte sällan misslyckas

man med att nå fram till en lösning på finansieringen. Det är enligt

motionärernas mening otillfredsställande och inhumant att funktionshindrade

blir utsatta för lokalt godtycke och inte får möjlighet till studier som kan

leda till ett mera självständigt liv och till delaktighet på arbetsmarknaden.

Samhället bör ta på sig ansvaret för finansieringen av de extrakostnader som

fysisk anpassning av boende och omvårdnadsinsatser innebär.

Riksdagen bör enligt motionen som sin mening ge regeringen till känna vad i

motionen anförts om funktionshindrades reella möjligheter till utbildning

och/eller rehabilitering (yrkande 1) och om en översyn av

finansieringsfrågorna för de extrakostnader som ett handikappat boende och

omvårdnadsinsatser under utbildningstiden innebär (yrkande 2).

Utskottet har remissbehandlat motion Kr606 (s). Remissvaren finns intagna i

bilaga 2 till detta betänkande. I svaren betonas särskilt att det i dag -

sedan det särskilda bidraget till bostadsanpassning m.m. har tagits bort - kan

vara svårt och krångligt för en funktionshindrad som önskar studera på

folkhögskola att få tillräckliga bidrag till anpassning av bostad och till

omvårdnadsinsatser under studietiden. Det kan vara nödvändigt att förhandla

med många olika instanser. I yttrandet från Statens institut för särskilt

utbildningsstöd (Sisus) nämns som exempel att förhandlingar kan behöva ske med

kommun, försäkringskassa, landsting, försäkringsbolag och arbetsförmedling.

Folkhögskolorna försöker ofta bistå de funktionshindrade vid förhandlingarna

men flera sökande tvingas varje år att avstå från folkhögskolestudier eftersom

finansieringen inte har kunnat lösas.

Folkbildningsrådet redovisar i sitt yttrande att de medel som Sisus

disponerar under anslaget L 2. Bidrag till vissa handikappåtgärder inom

folkbildningen (inom utgiftsområde 17) räcker till bidrag till rörelsehindrade

folkhögskolestuderande. Sisus har däremot inte samma möjlighet att lämna

tillräckliga bidrag till andra folkhögskolestuderande med stora

funktionshinder, såsom studerande med förvärvade hjärnskador, psykiska

funktionshinder, begåvningshandikapp, svår epilepsi, synskada och blindhet.

Folkbildningsrådet anser att möjligheterna att få stöd vid folkhögskolestudier

inte bör vara beroende av vilket handikapp den studerande har. Rådet har

funnit att kommunernas strävanden att minska sina kostnader har medfört

svårigheter för allt fler studerande att få medel till stöd vid

folkhögskolestudier.

Både Sisus och Folkbildningsrådet förordar en skyndsam översyn av de frågor

som rör finansieringen av extrakostnader för boende och omvårdnad under vuxna

funktionshindrades utbildning. De önskar - liksom Landstingsförbundet - ett

klarläggande av hur ansvaret för finansieringen skall fördelas mellan stat,

kommun och landsting. Handikappförbundens Samarbetsorgan och Sisus framhåller

att den enskilde inte skall behöva belastas med de merkostnader för

utbildningen som beror på handikappet. Handikappförbundens Samarbetsorgan

pekar på att det kan finnas en risk med motionsförslaget om det medför att

kommunerna skjuter över ansvaret för funktionshindrades yrkesutbildning på

folkhögskolorna. Folkhögskolekurser skall inte ersätta kommunernas

utbildningsutbud utan vara ett komplement till det.

Studiestödsutredningen har föreslagit ett sammanhållet, samordnat och

renodlat studiestöd, som förutsätter att studerande som har särskilda behov

under studierna till följd av handikapp får ersättningar från andra, generella

förmånssystem och inte från studiestödssystemet (se SOU 1996:90).

Sedan år 1995 arbetar Kunskapslyftskommittén (U 1995:09) med frågor som rör

vuxenutbildningen i dess helhet. I direktiven (1995:67) sägs att landet skall

utvecklas till ett kunskapssamhälle där alla människor får reella möjligheter

att vidareutveckla sig. Bland kommitténs många uppgifter hör att definiera

roller och föreslå en ansvarsfördelning som leder till en rationell användning

av samhällets resurser för vuxenutbildning och till att så många vuxna som

möjligt kan ta del av den utbildning de behöver och önskar.

I regeringens skrivelse 1996/97:112 Utvecklingsplan för förskola, skola och

vuxenutbildning - kvalitet och likvärdighet konstateras att funktionshindrade

vuxenstuderande möter olika problem som i vissa fall omöjliggör fortsatta

studier. Regeringen avser mot denna bakgrund att ge Kunskapslyftskommittén

tilläggsdirektiv om insatser för funktionshindrade vuxenstuderande. Innebörden

av det kommande uppdraget utvecklas inte närmare i skrivelsen.

Utskottet erinrar om att den övergripande handikappolitiken har alla

människors lika värde och lika rätt som grund. Människor med funktionshinder

skall beredas möjlighet att som andra få en god utbildning, delta i

arbetslivet och leva ett aktivt och självständigt liv. Mot bakgrund härav och

av den problematiska situation som motionärerna och remissinstanserna

redovisar när det gäller finansieringen av vuxna funktionshindrades studier

vid folkhögskola, anser utskottet att en översyn av denna finansieringsfråga

bör ingå i Kunskapslyftskommitténs nya uppdrag avseende insatser för

funktionshindrade vuxenstuderande. Vid översynen bör en kartläggning göras av

de olika stöd och bidrag som kan utgå till funktionshindrade studerande vid

folkhögskola. Kartläggningen bör också belysa vilka svårigheter

funktionshindrade möter när det gäller finansieringen av extrakostnader för

bostadsanpassning, omvårdnad, m.m. under utbildning på folkhögskola. Frågan om

fördelningen mellan bl.a. stat, kommun och landsting av ansvaret för

finansieringen av extrakostnaderna för utbildningen bör analyseras och

övervägas med syfte att underlätta och förbättra funktionshindrades

möjligheter att få utbildning vid folkhögskola.

Utskottet föreslår att riksdagen med anledning av motion Kr606 (s) som sin

mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört om översyn av frågan om

finansieringen av funktionshindrades studier på folkhögskola.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande teckenspråksutbildning m.m.

att riksdagen med anledning av motion 1996/97:Kr602 som sin mening ger

regeringen till känna vad utskottet anfört,

2. beträffande funktionshindrade elever vid folkhögskola

att riksdagen med anledning av motion 1996/97:Kr606 som sin mening ger

regeringen till känna vad utskottet anfört.

Stockholm den 24 april 1997

På kulturutskottets vägnar

Åke Gustavsson

I beslutet har deltagit: Åke Gustavsson (s), Berit Oscarsson (s), Anders

Nilsson (s), Leo Persson (s), Lennart Fridén (m), Björn Kaaling (s), Marianne

Andersson (c), Monica Widnemark (s), Jan Backman (m), Carl-Johan Wilson (fp),

Agneta Ringman (s), Charlotta L Bjälkebring (v), Lars Lilja (s), Elizabeth

Nyström (m), Birgitta Wichne (m) och Tuve Skånberg (kd).

Yttranden över motion 1996/97:Kr602 Utbildning av teckenspråkslärare och

teckenspråkstolkar

Folkbildningsrådet

Folkbildningsrådet får härmed lämna följande synpunkter på ovan rubricerade

motion. Som grund för detta har underlag begärts in från

Rörelsefolkhögskolornas intresseorganisation samt några av de folkhögskolor

som genomför utbildningar för teckenspråkslärare och teckenspråkstolkar.

Vidare har samråd skett med Folkbildningsförbundet.

Studieförbundsutbildningar

I motionen tas teckenspråksutbildningarna enbart upp i ett folkhögskole-

respektive universitets-/högskoleperspektiv. Folkbildningsrådet vill därför

inledningsvis peka på att studieförbunden också är en viktig

utbildningsanordnare inom teckenspråksområdet. Under år 1995/96 genomfördes

sammanlagt ca 1 600 studiecirklar i teckenspråk omfattande 37 400 studietimmar

och med ca 13 000 deltagare, varav ca 10 700 kvinnor. ABF och Vuxenskolan

svarade för ca tre fjärdedelar av verksamheten.

Vill man öka kvaliteten inom hela utbildningskedjan respektive nå fler

människor som är beredda till fortsatta studier så måste också

studieförbundens roll stärkas som en resurs för att genomföra vissa

förberedande och kompletterande utbildningsinsatser. Det handlar i så fall

inte om bristande intresse från studieförbundens sida utan snarare om

bristande ekonomiska resurser att genomföra utbildningarna.

Kvalificerade yrkesutbildningar på folkhögskolan

Teckenspråks- och teckenspråkstolkutbildningarna ingår i den grupp av

kvalificerade yrkesutbildningar som är en del av de statsbidragsberättigade

folkhögskolekurserna. Denna typ av utbildningar har ofta växt fram i samspel

mellan en folkhögskola och de folkrörelser/organisationer som representerar

brukarbehovet. I vissa fall är organisationerna huvudmän för en folkhögskola,

i andra fall har ett samarbete etablerats på annat sätt. Det har också i regel

handlat om att en statlig myndighet - före 1991 Skolöverstyrelsen - och på

senare år TÖI (Tolk- och översättarinstitutet vid Stockholms universitet) fört

dialog med blivande ?teckenspråksskolor? samt varit beredd att tillskjuta

statsbidrag för både utvecklingskostnader samt de merkostnader denna typ av

utbildningar har.

Folkhögskolemiljön med tillgång till internatet och den pedagogiska och

sociala miljö som präglar folkhögskolorna torde vara en tillgång vid

genomförandet av denna typ av utbildningar som är starkt inriktad på förmågan

att kommunicera med andra människor och låta detta färga och utveckla den egna

personligheten. I detta sammanhang är också Västanviks folkhögskola, med sin

helt teckenspråkliga miljö, en unik resurs.

Utifrån de synpunkter berörda folkhögskolor lämnat in konstaterar

Folkbildningsrådet också att det finns ett stort intresse för och engagemang

kring utbildningarna. Antalet sökande till kurserna är också mycket stort i

förhållande till de tillgängliga platserna.

Måldokument

Som en form av kvalitetssäkring och som grund för den särskilda

statsbidragstilldelningen har TÖI i samspel med folkhögskolorna tagit fram

olika måldokument för verksamheten. Detta kan naturligtvis uppfattas som en

form av styrning som i och för sig skulle kunna stå i konflikt med

folkhögskolans frihet att själv forma sina studieplaner.

Å andra sidan - och det synes vara den vanligaste tolkningen - ses det mer

som ett hjälpmedel och en ram inom vilken folkhögskolan formar sin utbildning.

Med tanke på den speciella typ av utbildningar som teckenspråks-tolk- och

teckenspråkslärarlinjerna utgör finns det också i framtiden behov av en

fortsatt kvalitetsutveckling. Folkhögskolorna har i sina skrivelser till

Folkbildningsrådet markerat sitt intresse för detta.

F.n. prövas också nya modeller för hur utbildningarna skall läggas upp och

genomföras. Erfarenheterna från dessa försök bör också läggas till grund för

eventuella framtida överväganden.

Utbildningsanordnarna

Rådet konstaterar för sin del när det gäller förutsättningarna att genomföra

utbildningarna

- att folkhögskoleformen synes vara lämplig som utbildningsmiljö

- att ett utvecklingsarbete i form av måldokument, fortbildningsinsatser m.m.

redan påbörjats i samspel med TÖI

- att antalet sökande är mycket stort till utbildningarna

- att finansieringsfrågorna synes vara tillgodosedda genom dels det allmänna

statsbidrag som Folkbildningsrådet fördelar och dels de riktade statsbidrag

som TÖI förmedlar.

De problem som lyfts fram i motionen vad gäller bristen på färdigutbildade

tolkar har därmed enligt Folkbildningsrådets uppfattning inte att göra med

huruvida utbildningarna anordnas av universiteten/högskolorna eller

folkhögskolorna.

Bristen på tolkar

Samtidigt konstaterar också Folkbildningsrådet att det är ett allvarligt

problem att de senaste årens satsningar på att bygga upp fler

teckenspråksutbildningar inte i högre grad bidragit till att avhjälpa bristen

på yrkesarbetande tolkar. Målsättningen måste naturligtvis vara att betydligt

fler av de studerande skall kunna kvalificera sig för fortsatt högre

utbildning respektive bli ?yrkestolkar?. Det finns dock anledning att också

peka på mervärdet av att ett stort antal personer via genomgången

teckenspråksutbildning blivit resurspersoner i samhället även om man inte

arbetar som tolk.

Lärarna

Såvitt rådet kan bedöma är tillgången av kvalificerade lärare den kanske mest

avgörande faktorn vad gäller hur goda resultat de studerande kan uppnå vid

teckenspråksutbildningarna. Detta bekräftas också i en del av de underlag

Folkbildningsrådet fått del av. Frågan om hur de nuvarande lärarutbildningarna

skall kunna utvecklas samt fortbildningsinsatserna för verksamma lärare

stärkas är av central vikt. Enligt rådets uppfattning är det i första hand

denna fråga som bör bli föremål för en översyn.

Tolk- och översättarinstitutet vid Stockholms universitet (TÖI)

Tolk- och översättarinstitutet vid Stockholms universitet (TÖI) bildades 1986

och har ett nationellt ansvar för tolk- och översättarutbildning. TÖI svarar

för tolk- och översättarutbildning på universitetsnivå, ofta förlagd till

olika språkinstitutioner i landet, samt har ett övergripande ansvar för

kontakttolk-utbildning som anordnas av folkhögskolor och studieförbund i

landet. Sedan 1991 ansvarar TÖI även för fördelning av statsbidrag till

folkhögskolor för utbildning av tolkar för döva, dövblinda, vuxendöva och av

teckenspråkslärare.

Uppdraget att fördela statsbidrag till teckenspråkstolkutbildning m.m re-

gleras dels i TÖI:s förordning, dels i regleringsbrev avseende anslaget L 2

Bidrag till vissa handikappåtgärder inom folkbildningen. TÖI har 1995-06-19 i

skrivelse till regeringen beskrivit en del av de svårigheter som är

förknippade med detta uppdrag (bilaga 1/bifogas ej i detta betänkande/).

Redovisningen kompletteras här på vissa punkter med anledning av vad som

framförts i motionen.

Socialstyrelsen har regeringens uppdrag att utvärdera 1994 års

handikappreform. I detta ingår att följa upp och utvärdera effekterna av

landstingens utbyggnad av tolktjänsten för barndomsdöva, dövblinda, vuxendöva

och hörselskadade liksom effekterna av det särskilda stimulansbidraget till

denna verksamhet. Svaren på frågor om hur stimulansbidragen använts för att

öka tolkservicen, antal vakanta tjänster m.m. framgår av Socialstyrelsens

utvärderingar och senast i Rapport 1996:4. Enligt denna rapport var 1995

antalet vakanta tjänster i landet 26. Samtidigt påpekar emellertid

socialstyrelsen att antalet inrättade och vakanta tjänster är ett osäkert mått

på grund av att flera landsting uppger att nya tjänster inrättas endast om det

finns tolkar som kan rekryteras. Det antal vakanta tjänster som motionärerna

anger, 821, torde ange behov av tjänster, utifrån det sammanlagda behovet av 1

000 tjänster som beräknats av 1989 års handikapputredning i betänkandet SOU

1991:97.

Motionärerna förmodar att tolkbristen står att finna i ett föråldrat och

underdimensionerat utbildningssystem. Enligt TÖI:s erfarenhet är orsaken till

tolkbristen, tyvärr, betydligt mer komplex än så och påverkas av flera olika

faktorer. Utbildningssystemet kan visserligen sägas vara underdimensionerat

utifrån behovet av antal tolkar men inte utifrån förutsättningarna att utbilda

tolkar.

En serie faktorer är avgörande för att kunna utbilda fler tolkar inom

området. Dimensionering och kvalitet är främst beroende av tillgång på lärare,

lärarnas kompetens och elevernas förutsättningar att kunna tillägna sig den

språkliga och övriga kompetens som kan krävas för att kunna tolka mellan

källspråk och målspråk. Brister härvidlag gör att förhoppningar om termins-

intag i realiteten inte är möjligt att tillämpa, trots att inga praktiska

eller ekonomiska hinder egentligen föreligger.

Intresset för teckenspråksutbildning, liksom för tolkutbildning, är alltjämt

mycket stort. Flera hundra personer söker varje gång till den två-åriga

teckenspråkslinjen vid f n 7 folkhögskolor. Höstterminen 1996 antogs

sammanlagt 47 nya elever att börja sitt första år, 80 elever går nu andra

året. Vid den senaste teckenspråkstestningen godkändes 28 (inte 5) av 121

personer. Dessa siffror visar att intresset att lära sig teckenspråk är stort

men att svårigheterna att lära sig ett språk som inte är vokalt och auditivt

och som har en helt annan struktur och uppbyggnad än ett talat språk ofta

underskattas.

TÖI har på olika sätt arbetat vidare med de strategier som presenterades

till regeringen 1995. En noggrann redogörelse över TÖI:s olika insatser

presenterades senast 1996-06-06 till socialstyrelsen (bilaga 2/bifogas ej i

detta betänkande/) som underlag till deras utvärderingsrapport till

regeringen. De utvecklingsinsatser som därutöver planeras är att i samråd med

folkhögskolor och brukarorganisationer utarbeta en handlingsplan för antagning

till teckenspråksutbildning, diagnostiska prov att användas under

teckenspråksutbildning och tolkutbildning, påbyggnadsutbildning i metodik och

pedagogik för teckenspråkslärare.

TÖI har gjort en rad insatser under senare år för att försöka stärka

lärarsituationen inom folkhögskolan. Verksamma lärare har i samarbete med

institutionen för lingvistik vid Stockholms universitet erbjudits

påbyggnadsutbildning i teckenspråk. Universitetet i Linköping har erbjudit

påbyggnadsutbildning för tolklärare. TÖI har 1995 i skrivelse till

Utbildningsdepartementet anhållit om att få disponera medel för att få fram en

auktorisation för teckenspråkstolkar på ett sätt som motsvarar auktorisation

av tolkar i talade språk. Något svar på detta har ännu inte erhållits.

Även fortbildning av tolkar är ett angeläget område. Ansvaret för

fortbildning åvilar emellertid i första hand respektive arbetsgivare. Med

hänsyn till att många verksamma tolkar har en tidigare mycket kort

tolkutbildning har TÖI dock i viss utsträckning kunnat bevilja statsbidrag för

påbyggnadsutbildning, t.ex. i teckenspråk, nordiska språk, tolketik,

dövblindtolkning och rättstolkning. Vidare anordnas handledarutbildning för

tolkar som tar emot tolkelever i praktik. Gensvaret för

påbyggnadsutbildningarna har dock tyvärr ofta varit klent. Kurserna har

alltför ofta fått ställas in p g a för få anmälda deltagare. TÖI kommer att ta

upp detta problem med berörda parter vid de samverkanskonferenser som TÖI

anordnar.

Problemen inom området är också belysta av TUFF-utredningen (SOU 1996:102).

Utredaren anför här bl a att bristen på lärare i teckenspråk är påtaglig inom

alla utbildningsformer. ?Läget är akut och en av de främsta orsakerna till den

onda cirkel som också begränsar dövas rätt till tolkservice. Det behövs

snarast en analys av vilken kompetens lärare behöver för olika

teckenspråksutbildningar för barn och vuxna, hur utbildningarna skall se ut

och vilka som skall ansvara för sådan utbildning. En utredning med detta syfte

bör ske i samråd med bl.a. Högskoleverket, Skolverket, Folkbildningsrådet,

TÖI, SIH och NV (numera Sisus, Statens institut för särskilt utbildningsstöd,

vår anmärkning).?

TÖI ser fram emot en översyn i syfte att förbättra förutsättningarna för att

utbilda fler tolkar. Vi anser att en sådan översyn i första hand bör

koncentreras på det som enligt vår bedömning är grundförutsättningen för en

god utbildning nämligen lärarutbildning. TÖI:s ansvar för lärarutbildning i

teckenspråk avser den f n 1-åriga utbildningen vid Västanviks folkhögskola.

Behovet av väl utbildade teckenspråkslärare har ökat markant under senare år

inom de flesta utbildningsformer, inte minst inom det offentliga skolväsendet

där teckenspråk erbjuds som B- och C-språk. En översyn av lärarutbildning bör

därför beakta de olika behov av teckenspråkslärare som finns inom

utbildningsområdet som helhet.

Institutionen för tillämpad lärarkunskap (ITL) vid Linköpings

universitet

Den bakgrundsteckning som görs i motionen innehåller värderingar som kan

ifrågasättas, t.ex. värderingen att staten nu inte tar ansvar vad gäller

utbildning av teckenspråkslärare och teckenspråkstolkar när utbildningen

genomförs av folkhögskolor.

Vi finner emellertid inte att det är primärt intressant att gå in på en

diskussion om bakgrundsteckningen i alla dess delar är riktig. Det intressanta

är att det finns en skriande brist på kunniga teckenspråkslärare,

teckenspråkstolkar och utbildare av teckenspråkstolkar.

Ytterligare besvärande är att bristen på tvåspråkighet - teckenspråk och

svenska - också är skriande.

Tolk- och översättarinstitutet vid Stockholms universitet har gjort vissa

insatser tillsammans med folkhögskolor och Linköpings universitet för att öka

kompetensen hos både teckenspråkslärare och teckenspråkstolklärare,

vuxendövtolklärare och dövblindtolklärare. Insatserna måste dock bedömas som

alltför begränsade.

ITL instämmer i motionärernas syfte med en översyn. En sådan översyn sker

normalt genom antingen en departemental utredning eller en särskild tillsatt

utredare eller utredningsgrupp. Dessa vägar överensstämmer med den

traditionella svenska utredningsmodellen. Den blir grundlig, men tar tid.

En snabbare och mer handlingsinriktad översyn kan ske genom att något

universitet eller några universitet tillsammans får i uppdrag att strukturera

och genomföra utbildningar i teckenspråk på högskolenivå. I ett sådant uppdrag

kan ingå att ta okonventionella initiativ för att öka genomströmningen, men

med krav på uppnådd kvalitet vid utbildningens slut. Till detta uppdrag kan

med fördel, enligt vår uppfattning, knytas uppdraget att genomföra

lärarutbildning för aktuella grupper. Vidare bör i ett sådant uppdrag ingå att

genomföra utvecklingsarbete inom främst det pedagogiska området. Ett sådant

utvecklingsarbete kan på sikt leda till forskningsverksamhet.

Väljs den senare snabbare vägen kan ett fruktbart möte komma att ske mellan

utbildning på folkhögskola och på högskola.

Efter några år bör verksamheten utvärderas.

Sammanfattningsvis instämmer ITL i motionärernas yrkande. Vi finner det

synnerligen angeläget att utbildning kommer till stånd utan dröjsmål och menar

därför att okonventionella vägar till genomförande bör övervägas.

Sveriges Dövas Riksförbund (SDR)

Sveriges Dövas Riksförbund har genom telefonkontakt med utskottets kan-slichef

beretts tillfälle att yttra sig över ovanstående motion.

SDR har i denna fråga haft kontakt med Västanviks folkhögskola som har såväl

tolkutbildning som teckenspråksutbildning och utbildning av

teckenspråkslärare. Detta yttrande är gemensamt för SDR och Västanviks

folkhögskola.

Inledningsvis är förbundet tacksamt över den uppmärksamhet som motionärerna

visat i denna för oss så väsentliga fråga. Utbildningstakten är inte så hög

som vi hade önskat. Tolkbristen är besvärande och leder till att döva inte kan

vara delaktiga på samma villkor som den som hör. Situationen är dock inte så

lätt att lösa och förbundet är starkt engagerat i de olika

utbildningssatsningar och diskussioner om utbildning som pågår.

Vi tar upp olika påståenden i motionen och bemöter/lämnar synpunkter på

dessa.

1. Vakanta tjänster

Det är riktigt att det är svårt att rekrytera utbildade tolkar, siffran 821

vakanta platser känner vi dock inte igen.

Enligt Socialstyrelsens rapport till regeringen över 1995 års tolktjänst

(Socialstyrelsen 1996:4) fanns 1995 220 tjänster, varav 194 var tillsatta och

26 vakanta. ?Antalet inrättade och vakanta tjänster är dock ett osäkert mått

på grund av att flera landsting uppger att nya tjänster inrättas bara

allteftersom det finns tolkar som kan rekryteras? (sid 12).

Siffran 821 är troligtvis en beräkning utifrån ett totalt beräknat behov av

1 000 tjänster för barndomsdöva, vuxendöva, dövblinda och hörselskadade som

redovisades i regeringens proposition 1992/93:159 Stöd och service till vissa

funktionshindrade.

2. Stimulansbidraget

?Statens stimulanspengar läggs i stället på hög? etc., skriver motionärerna.

Enligt Socialstyrelsens rapport för 1995 anges att huvuddelen av de totalt 5,5

milj kr i statsbidrag för år 1994 och 1995 (sammanlagt 45 milj kr) som inte

har använts har överförts till budgetår 1996 (sid 38). Socialstyrelsens

bedömning och slutsatser bifogas (3 sidor).

3. Utbildning av teckenspråkstolkar

Motionärerna anger att inget samlat ansvar finns för utbildning av

teckenspråkstolkar. Tolk- och översättarinstitutet (TÖI) vid Stockholms

universitet har ett ansvar för denna utbildning. Då den ligger på

folkhögskolor kan gemensam studie/kursplan ej åläggas skolorna. TÖI har tagit

fram Måldokument för olika utbildningar, vilka är styrande för skolans

möjlighet att få medel från TÖI för anordnande av utbildning.

Vid Stockholms universitet, Lingvistiska institutionen, Teckenspråksenheten

anordnas högre utbildning för teckenspråkstolkar. Detta är en fortbildning för

dem som skall tolka vid högskola.

4. Grundutbildningarna i teckenspråk

Ett Måldokument för Förberedande teckenspråksutbildning 2 år antogs av TÖI:s

styrelse i februari 1996. Det är riktigt som motionärerna framhåller att många

av eleverna inte klarar testet till tolkutbildningen. SDR vill framhålla att

den språkliga kompetensen måste hålla så hög nivå att elevernas kvalitativa

kunskaper i teckenspråk är tillräckliga för att klara utbildning till tolk. Vi

kan aldrig medge att språkkravet sänks för att underlätta inträdet till

tolkutbildningen. Vi har dåliga erfarenheter av vad språklig inkompetens kan

innebära.

SDR anser att elevernas kunskaper i teckenspråk måste testas. Man kan inte

ha en utbildning i ett nytt språk som garanterar inträde till en

yrkesutbildning.

Vi håller med motionärerna om att staten måste garantera kvaliteten på den

grundläggande teckenspråksutbildningen. Ett mycket stort hinder härvidlag är

bristen på kompetenta teckenspråkslärare på olika nivåer.

Möjligheten att numera läsa teckenspråk på gymnasienivå har lett till att

runt om i landet finns många elever som studerar detta ämne. Vi är mycket

glada över detta, men samtidigt bekymrade över lärarkompetensen. I flera

skrivelser har vi påtalat detta, både till Skolverket och till

Utbildningsdepartementet.

TUFF-utredningen (TeckenspråksUtbildning För Föräldrar) har särskilt påtalat

bristen på utbildade teckenspråkslärare och angett att en utredning om deras

utbildning snarast bör tillsättas. ?Bristen på teckenspråkslärare är påtaglig

inom alla utbildningsformer.?

Under hösten 1996 skrev SDR åter till Utbildningsdepartementet och bad om

att en sådan utredning omedelbart skulle tillsättas. Inget har dock hänt

härvidlag, såvitt oss är bekant.

SDR gjorde för några år sedan en framställan till TÖI tillsammans med

Hörselskadades Riksförbund och Föreningen Sveriges Dövblinda om att på försök

starta en 4-årig tolkutbildning utan förkunskaper i teckenspråk. TÖI:s

styrelse beslöt anta vårt förslag, och en sådan utbildning startade i januari

1996 i Stockholm. Utbildningen följs och utvärderas kontinuerligt och kan

kanske bilda modell för den framtida tolkutbildningen.

5. Terminsintag till tolkutbildningen

På samma sätt som det råder stor brist på teckenspråkslärare råder det brist

på tolkutbildare. Vi tror därför inte på möjligheten att ha terminsintag i

nuläget.

6. Samarbete med högskolor och universitet

SDR håller med om att samarbete med högskolor och universitet är angeläget.

Visst sådant samarbete finns. Tyvärr är inte alla intresserade. Göteborgs

universitet har t.ex. avvisat ett förslag om att inrätta tjänster som skulle

kunna ge teckenspråksutbildning på universitetsnivå.

7. Slutligen

vill SDR stödja motionärernas förslag i den del som avser översyn av

teckenspråksutbildningarna. Vi vill än en gång framhålla att en översyn av

teckenspråkslärarnas utbildning är en förutsättning för att

teckenspråksutbildningen skall förbättras.

När det gäller tolkutbildningarna anser vi att den 4-åriga

försöksverksamheten först måste få visa resultat innan man överväger om

ytterligare system skall användas.

Bilaga till SDR:s yttrande:

Socialstyrelsens bedömning och slutsatser

Den genomförda enkätundersökningen av tolktjänstverksamheten uppvisar mycket

små förändringar mellan åren 1994 och 1995. Totala antalet besatta tjänster

vid tolkcentralerna var 194 den 31 december 1995. Endast fyra besatta tjänster

har tillkommit under år 1995.

Antalet inrättade tjänster den 31 december 1995 var 220, vilket dock är ett

osäkert mått eftersom flera landsting uppger att tjänster inrättas bara

allteftersom det finns tolkar som kan rekryteras. Landstingen har således inte

nått upp till de 245 tjänster som, enligt förra årets enkät, planerats inför

år 1995.

Landstingens förmåga att tillgodose efterfrågan av tolktjänster har följts

upp av Socialstyrelsen genom en kartläggning av hur många av de beställda

tolkuppdragen som tolkcentralerna inte har kunnat genomföra på önskad

tidpunkt. Andelen uppdrag, som inte kunde genomföras på beställd tid, är elva

procent av alla tolkuppdrag under år 1995. Andelen varierar dock mellan en

procent och 29 procent i de olika landstingen. Huvuddelen (80 procent) av

uppdragen, som inte kunde genomföras, avser vardagstolkning.

Tolkarnas utbildningsnivå är avgörande för hur kvaliteten i

tolktjänstverksamheten utvecklas. Enligt enkätundersökningen saknar fyra

procent av de fast anställda och 54 procent av de arvodesanställda tolkarna

tolkutbildning.

Socialstyrelsen kan konstatera att utbyggnaden av tolktjänstverksamheten och

utvecklingen av kvaliteten i tolktjänstverksamheten inte sker i den takt som

avsågs i handikappreformen. Den främsta orsaken till fördröjningen är bristen

på utbildade tolkar, vilket också flertalet landsting uppger som ett stort

problem.

Enligt Tolk- och översättarinstitutets (TÖI) underlag kommer antalet

nyutbildade tolkar att fortsätta att vara lågt till och med läsåret 1996/97.

Läsåren 1997/98 och 1998/99 innebär dock enligt TÖI ett trendbrott då

sammanlagt 96 nya tolkar beräknas bli färdiga med sin tolkutbildning.

Enligt enkätsvaren finns det i flertalet landsting påtagliga brister när det

gäller kunskapen om hur många barndomsdöva, dövblinda, vuxendöva och

hörselskadade det finns inom landstingsområdet. 15 landsting uppger dock att

en inventering av tolkbehövande är planerad.

I brukarorganisationernas måldokument för tolktjänsten (6) påpekas att det i

många landsting finns ett dolt behov av tolktjänst och att landstingen måste

kartlägga behovet och aktivt erbjuda tolkservice. Socialstyrelsen delar denna

uppfattning och vill understryka vikten av att definiera och synliggöra

behovet av tolktjänst i samtliga landsting.

Av 30 miljoner kronor i statsbidrag för år 1995 har 38 procent använts till

finansiering av ökat antal arvodesuppdrag. Det är i överensstämmelse med

statistiken som visar att antalet tolkuppdrag har ökat med sju procent mellan

åren 1994 och 1995.

26 procent av statsbidraget för år 1995 har använts till nya tjänster.

Endast fyra besatta tjänster har tillkommit under år 1995, men landstingen

redovisar under denna post även fortsatt finansiering av de 16 tjänster som

inrättades år 1994 genom statsbidraget samt ett antal projektanställda och

vikarierande personal.

Huvuddelen av de totalt 5,5 miljoner kronor i statsbidrag för år 1994 och

1995 som inte har använts har överförts till budgetår 1996.

Jämförelse av andelen av kostnaden för tolktjänstverksamheten som har

finansierats genom statsbidraget visar stora skillnader mellan olika

landsting.

När man jämför totalkostnaden för tolktjänstverksamheten mellan åren 1993

och 1995 kan man konstatera en kostnadsökning med 34 procent. När man drar av

den del av statsbidraget som fortfarande inte har använts av landstingen

täcker statsbidraget en kostnadsökning med 37 procent. Med andra ord finns det

en tendens till att statsbidraget i några landsting använts för att täcka

befintliga kostnader och inte som avsetts, till utbyggnad och utveckling av

tolktjänstverksamheten. Socialstyrelsen avser att göra en fördjupad analys av

detta i slutrapporten april 1997.

Genomsnittskostnad per tolktimme är totalt 544 kr i bruttokostnad och 422 kr

i nettokostnad. Variationen i olika landsting är mellan 347 kr och 1 053 kr i

bruttokostnad och mellan 135 kr och 839 kr i nettokostnad. Socialstyrelsen

avser även att utreda orsakerna till dessa stora skillnader i

genomsnittskostnad per tolktimme till slutrapporten april 1997.

Socialstyrelsen anser att det är viktigt med följande åtgärder i landstingen

i den fortsatta utvecklingen av tolktjänstverksamhet.

- Flertalet landsting har vidtagit en mångfald av åtgärder för att öka

möjligheterna att rekrytera tolkar och för att sprida information om

tolkyrket. Dessa åtgärder måste fortsätta i minst lika stor omfattning som

hittills och vissa landsting bör intensifiera dessa åtgärder. Det är mycket

viktigt med kontinuerliga informationsinsatser för att säkra tillgången på

tolkar i framtiden.

- Eftersom bristen på tolkar kommer att kvarstå några år framöver är det

viktigt att de tolkresurser som finns utnyttjas så att tolkarnas specifika

kompetens tas till vara maximalt. Flertalet landsting uppger att tolkarnas

arbetstid i varierande grad går år till arbetet med utprovning, inträning

och anpassning av texttelefonutrustning. Tolkar ingår i ordinatörskretsen

för texttelefoner enligt SOSFS 1994:30, men landstingen bör se över om

arbetet med texttelefonutrustning kan organiseras så att tolkarna frigörs så

långt som möjligt från dessa arbetsuppgifter.

- Samtliga landsting bör i samråd med kommunerna genomföra en heltäckande

inventering av tolkbehövande, dvs barndomsdöva, dövblinda, vuxendöva och

hörselskadade. Kunskap om antalet tolkbehövande är en förutsättning för

bedömningen av i vilken utsträckning behovet av tolktjänst kan tillgodoses i

respektive landsting.

- Fler landsting bör inhämta tolkanvändarnas synpunkter på

tolktjänstverksamheten genom brukarstudier. Brukarstudier ger också viktig

kunskap om i vilken utsträckning dövas m.fl. möjligheter att delta i

samhällslivet och ha gemenskap med andra ökar.

Kommande åtgärder under uppföljningsperioden

Uppdraget att följa upp och utvärdera tolktjänstverksamheten mot bakgrund av

de åtgärder som vidtagits inom ramen för handikappreformen skall vara slutfört

den 1 april 1997. Socialstyrelsen skall då lämna slutrapport till regeringen.

Under den kvarvarande uppföljningsperioden skall Socialstyrelsen arbeta med

följande:

- Ytterligare en enkätundersökning kommer att genomföras för att följa upp hur

tolktjänsten utvecklats i landet och hur landstingen använt det statliga

bidraget till tolktjänsten, denna gång avseende år 1996 års verksamhet.

- Socialstyrelsen fortsätter, tillsammans med Landstingsförbundet och de sex

landsting som ingår i arbetsgruppen, arbetet att utveckla en modell för

verksamhetsuppföljning inom tolktjänstverksamheten. Syftet är att åstadkomma

en samordnad verksamhetsregistrering inom tolktjänstområdet som ger bättre

möjligheter till uppföljning och jämförelser. Uppdraget i sin helhet kommer

att redovisas i slutrapporten april 1997.

- Fördjupningsstudier kommer eventuellt att genomföras i några landsting för

att få en kvalitativ bedömning av hur tolktjänsten utvecklats i landet under

uppföljningsperioden.

- Vidare planeras en avstämning med Tolk- och översättarinstitutet för att

följa om ytterligare åtgärder vidtages för att utöka antalet

utbildningsplatser för tolkutbildning.

Socialstyrelsen kommer dessutom att ordna ett arbetsmöte för att observera

förändringar och eventuella fortsatta oklarheter i olika huvudmäns

betalningsansvar för tolktjänsten. Avsikten är även att genomföra en

kartläggning av de senaste årens utveckling hos de olika huvudmännen utöver

landstingen när det gäller omfattning och kostnader för tolktjänst.

Sveriges teckenspråkstolkars förening (STTF)

Under de senaste tio åren har STTF på olika sätt arbetat med utbildningsfrågor

och givit förslag på kompetenshöjande åtgärder som våra medlemmar behöver.

Trots att brödtexten i motionen innehåller en hel rad felaktigheter välkomnar

vi initiativet att skriva en motion i frågan.

Några av felaktigheterna i motionen har vi ansett att vi måste kommentera

för att undanröja vidare missförstånd.

Kommentarer till motionens brödtext:

Landstingens uppdrag

Första januari 1994 infördes i hälso- och sjukvårdslagen en tilläggsparagraf

(§3a) som innebar att landstingen är skyldiga att organisera, finansiera och

tillhandahålla tolktjänst för vardagstolkning för döva, dövblinda, vuxendöva

och hörselskadade. För detta får landstingen ett särskilt statligt bidrag.

Syftet med det ökade anslaget till tolkcentralerna är att utveckla

tolktjänsten både kvalitativt och kvantitativt. Det åligger också landstingen

en skyldighet att informera om tolktjänsten. En liten del av stimulansbidraget

kan vara möjligt att avsätta för att rekrytera nya tolkar men merparten

används naturligtvis för att bekosta tolkservicen i dag.

Stimulansbidraget till landstingen

Stimulansbidrag fördelas mellan landstingen utifrån innevånarantal och är 15

miljoner kronor varje år i fem år för att 1998 vara 75 miljoner kronor.

Socialstyrelsen ser över och följer upp hur bidragen används och vilken

effekt de får. Socialstyrelsen har sedan 1994 årligen givit ut en rapport över

landstingens verksamhet. Rapporten bygger på enkäter som landstingen

fortlöpande svarar på.

I den senaste rapporten som redovisar 1995 års verksamhet, säger

Socialstyrelsen att ca 2 miljoner kronor av det totala anslaget inte kunnat

utnyttjas p g a att det inte funnits tillräckligt med tolkar. Detta är dock

inte hela sanningen. Stockholms läns landsting var ett av de län som hade

gjort slut på sitt anslag redan under hösten 1995. De fick därefter dra ner på

sin verksamhet. Inga medel fördelas mellan landstingen.

Det är viktigt att påpeka att stimulansbidraget omfattar all tolkservice,

även den till hörselskadade, vuxendöva och dövblinda.

Socialstyrelsen kommer under våren 1997 med en slutrapport där man summerar

effekterna av stimulansbidraget.

Lediga tjänster

Socialstyrelsen redovisar noga vilka tjänster som finns och hur de fördelar

sig. Siffran 821 lediga platser, som nämns i motionen, är troligen det

uppskattade behovet och inte den faktiska tillgången på lediga tjänster.

Sedan några år tillbaka har utbildningen till teckenspråkstolk och

dövblindstolk slagits samman. De tolkar som utbildas i dag är alla

dubbelkompetenta. De nya tolktjänster som inrättas i dag är tjänster för

tolkar som behärskar tolkning även för dövblinda.

Utbildning och kompetenskrav

Vi vill betona att teckenspråket är ett språk precis som vilket annat talat

språk som helst. För att bli en skicklig utövare krävs det lika omfattande

studier som av vilket annat språk som helst. Det är lika orimligt att tro att

alla som studerat teckenspråk i två år automatiskt skulle komma in på

tolkutbildning som det är att anta att man efter två års studier i ryska

skulle vara automatiskt antagen till en tolkutbildning i ryska.

Nivån på det nuvarande testet till tolkutbildningen anser vi är rimlig.

En utökning av intagningen på tolkutbildningen är omöjlig därför att det

inte finns utbildade tolklärare. Tolklärare är en lärargrupp för sig och skall

inte blandas samman med lärare i teckenspråk.

Kommentarer till förslagen och hemställan i motionen

Trots de brister motionen har är förslagen och hemställan helt i linje med de

önskemål som STTF haft i flera år.

Vi vill kort kommentera de idéer STTF framfört och arbetat med under de

senaste 6-8 åren.

- STTF önskar större möjligheter till studier på högskola och universitet. Vi

arbetar för att hela tolkutbildningen skall flyttas från folkhögskolorna

till högskolan.

- Vi arbetar hårt för att man skall satsa på att utbilda tolklärare. Bristen

på utbildade lärare har vid flera tillfällen lett till att planerade

grundutbildningar inställts. I vissa fall har man startat utan full

lärartäckning. Utbildningen har då inte haft den kvalité vi önskar.

- STTF:s medlemmar efterfrågar olika typer av kompetenshöjande utbildningar.

Några av oss har bara 6 veckors utbildning medan andra har tvååriga

utbildningar. Bland de tolkar som har en dålig eller kort utbildning är

behovet stort av en lång kompletteringsutbildning. Bland dessa grupper

förlorar vi nu flera tolkar årligen.

- Alla teckenspråkstolkar som i dag inte har utbildning till dövblindtolk

behöver snarast utbildning på detta område.

- Fortlöpande studier i teckenspråk efterfrågas hela tiden då nya

forskningsresultat hela tiden presenteras.

- Studier i specialområden såsom sjukvård, domstol och utbildningstolkning

efterfrågas också.

- Bristen på fortbildning leder till att tolkarna begränsas i sin förmåga att

ta olika typer av uppdrag vilket också ökar den totala bristen på tolkar. De

tolkar som i dag har en rik praktisk erfarenhet men dåliga teoretiska

kunskaper tenderar till att i allt mindre utsträckning vilja handleda sina

yngre kollegor som har en mycket mer gedigen teoretisk utbildning.

- En satsning på de verksamma tolkarna skulle leda till att rekryteringen av

handledare skulle bli lättare. På så sätt tas både erfarenhet och teoretiska

kunskaper tillvara. Handledare är en förutsättning för att tolkutbildningen

skall kunna skicka sina elever på praktik.

- Vi menar att kompetenshöjande utbildningar till de i dag aktiva tolkarna

klart skulle leda till att tolkbristen minskar och att kvaliteten avsevärt

förbättras.

- Kompletterande utbildningar för de som inte kommer in på tolkutbildningen

efter två års teckenspråksstudier måste prioriteras framför nystarter.

- Denna kompletteringsutbildning bör vara individuellt anpassad.

- Även här är det lärarresurser som brister.

Med detta ställer vi oss bakom förslagen i motionens sluttext samt hemställan.

Vi hoppas att ni i ert fortsatta arbete med dessa frågor kontaktar oss då vi

besitter en mycket stor kunskap om vårt yrke och våra medlemmars behov.

Komplettering av Sveriges teckenspråkstolkars förenings yttrande

I dag finns inget uttalat ansvar vare sig för planering eller genomförande av

fort- och vidareutbildningarna för teckenspråkstolkar/dövblindtolkar. Tolk och

översättarinstitutet (TÖI) tycks anse att detta åvilar landstingen, samtidigt

som landstingen tycks anse att TÖI bör vara ytterst ansvarig. Tiden går och

inga kompetenshöjande utbildningsinsatser är ännu planerade.

STTF har varnat för att många tolkar med kort eller bristfällig utbildning

inte kommer att stanna kvar i yrket om inte utbildningsinsatser sätts in.

Detta bekräftas nu i en rapport som tagits fram av tolkcentralen i Örebro via

ett ALU-projekt kallat Tolksök projektet. Detta är farhågor som STTF haft i

många år och som vi anat och påtalat, men inte kunnat bevisa.

Resultatet av projektet visar att 50% av alla utbildade tolkar inte längre

finns kvar i yrket.

Vi befarar att detta bara är början på en trend som kommer att hålla i sig

om inte omfattande insatser görs. Vår nuvarande grundutbildning är på två år.

Innan dess har de flesta elever oftast tvååriga språkstudier bakom sig. Alltså

en sammanlagd utbildningstid på 4 år. Utbildningen ger dubbelkompetens dvs man

blir utbildad teckenspråkstolk och dövblindtolk.

Flera av våra medlemmar har fortfarande bara 6-10 veckors grundutbildning

och en stor grupp har 32 veckors utbildning. Dessa har inte någon utbildning i

dövblindtolkning och väldigt få har språkstudier i botten.

Detta glapp mellan äldre och yngre kolleger får allvarliga konsekvenser för

yrket, vilket vi tidigare har påpekat i vårt remissvar på motionen och som nu

också bekräftas av resultatet från Tolksök projektet.

Där kan man bl.a. läsa följande:

?En annan orsak, som några av de tillfrågade kände, var den tidigare korta

utbildningen, vilken fick dem att inte känna sig tillräckligt erfarna för att

gå ut och tolka utan praktik. Utbränning, attityder och bemötande blev en

orsak till att de slutade.?

?Vid tillsättande av tjänster, så upplevdes det som om de nyutexaminerade

tolkarna är mer intressanta än de äldre erfarna tolkarna. Det innebär att de

som arvodestolkar (frilansar) har svårt för att få fasta tjänster.?

De senaste årens ensidiga satsning på teckenspråkslinjer och grundutbildningar

har orsakat den nuvarande situationen. STTF menar att man med förhållandevis

små insatser reellt kan öka antalet tolkar och även avsevärt höja kvaliteten.

Detta är vad STTF föreslår:

- att alla tolkar som i dag endast har teckenspråksutbildning erbjuds

möjlighet att komplettera sin utbildning till dövblindtolk,

- att kompetenshöjande utbildningar erbjuds de i dag aktiva tolkarna med en

utbildning kortare än ett år,

- att en lärarutbildning för såväl tolklärare som teckenspråkslärare

prioriteras framför nystarter av fler grundutbildningar,

- att lärarutbildningen så snart som möjligt görs till en högskoleutbildning,

- att ett uttalat ansvar för fort- och vidareutbildningen och en plan för

detta åläggs någon (landstinget och/eller TÖI),

- att planering, annonsering och genomförande av utbildning görs i nära

samarbete med yrkesföreningarna,

- att förlägga tolkutbildningen med vidhängande språkstudier på högskolan

snarast möjligt.

Tolkcentralernas Arbetsledarförening (TALFÖR)

Motionen avser ett område som TALFÖR under flera år engagerat sig i. Frågan är

av stor betydelse för tolkbranschen.

De felaktigheter som förekommer i texten, vad avser antalet lediga platser

(821), att primärkommunen har ansvar för teckenspråkstolkservicen etc avstår

vi från att ytterligare kommentera. I sakfrågan instämmer vi i att det

skyndsamt genomförs en samlad översyn vad avser teckenspråks- och tolk-

utbildningarna samt utbildning av lärare till dessa båda utbildningar.

Vidare föreslår TALFÖR att det samtidigt ges ett uppdrag till TÖI eller

annan myndighet att i samarbete med utbildningsanordnare skyndsamt tillskapa

fler utbildningsplatser.

En framkomlig väg är att använda den 4-åriga försöksutbildningen på Väddö

folkhögskolas filial på Edsvikens vårdgymnasium som förebild. De värderingar

och ställningstaganden, som ligger till grund för utbildningen har fått

tolkbranschens förtroende.

TALFÖR:s förslag är att prova denna utbildningsmodell förlagd till en

högskola/universitet. Fördelen med försöksutbildningens koncept är att det

tilltänkta elevunderlaget ökar väsentligen mot den traditionella 2-åriga tolk-

utbildningen som endast antar elever som klarat tolktestet. Vi vill i detta

sammanhang tydligt påpeka att kravet på den språkliga kompetensen måste hållas

oförändrat högt oavsett vilket utbildningskoncept som används.

Ytterligare kan en 3-årig försöksutbildning prövas där antagningskraven

(utöver allmän behörighet) höjs, så att krav på kunskap i teckenspråk ställs,

men dock ej i så hög grad som till den traditionella 2-åriga tolkutbildningen.

Dessa två utbildningar skall genomföras som ett komplement till den

traditionella tolkutbildningen och i väntan på att föreslagen översyn

presenterar den framtida tolkutbildningen.

Samtidigt föreslås behörighetsfrågan lyftas fram. Skall tolkutbildningarna

utfärda ett behörighetsbevis/certifikat för genomgången utbildning med godkänt

resultat?

Vi finner det nödvändigt att alternativa lösningar för tolkutbildning

möjliggörs så att uppdraget även kan ges åt universitet/högskolor att

arrangera utbildning.

Vi föreslår även att nya utbildningsvägar enligt ovan prövas för blivande

teckenspråks- och tolklärare. Lika viktigt är att i detta skede se över

möjligheterna till kompetenshöjning för tolkar med äldre tolkutbildning.

Yttranden över motion 1996/97:Kr606 Funktionshindrade elever

Statens institut för särskilt utbildningsstöd (Sisus)

Statens institut för särskilt utbildningsstöd, Sisus (tidigare Nämnden för

vårdartjänst) får härmed lämna följande synpunkter på ovan rubricerade motion.

Allmänna synpunkter

Sisus delar den uppfattning som anges i motionen att folkhögskolan är ett bra

studiealternativ för personer med funktionshinder eftersom där kan erbjudas

individanpassade studier, träning, socialt innehållsrikt liv med aktiv fritid

innehållande både kultur och friluftsliv. Sisus delar också uppfattningen att

det finns stora problem för många deltagare med funktionshinder att finansiera

sina studier. Skolor med stor verksamhet och särskilda kurser för deltagare

med funktionshinder lägger ner avsevärd tid och arbete för att hjälpa till med

finansieringsfrågan.

Sisus har i olika sammanhang uppmärksammat frågan om studiefinansiering för

deltagare med funktionshinder, bl.a. i skrivelse till Statssekreterargruppen

för handikappfrågor och till Studiestödskommittén. Sisus anser att

finansieringen av merkostnader för handikappanpassat boende och

omvårdnadsinsatser bör samordnas och regleras och att det finns behov av en

översyn av finansieringsfrågorna för dessa extrakostnader.

Kurser för deltagare med omfattande funktionshinder

Några folkhögskolor i landet erbjuder i dag kurser för studerande med

omfattande funktionshinder. Deltagarna har ofta stora rörelsehinder i

kombination med andra funktionshinder såsom talhandikapp, skador efter

traumatiska hjärnskador etc. För att de skall kunna genomföra sina studier

krävs kompetens och resurser i form av förstärkt lärartäthet, assistans över

hela dygnet, tillgängliga lokaler, tillgång till vissa

rehabiliterande/habiliterande insatser (sjukgymnastik, arbetsterapi, logopedi

m.m.) samt ett anpassat boende. Deltagarna diskuterar sina förutsättningar och

behov med skolorna som sedan försöker tillgodose dem på olika sätt.

Kostnader

Folkhögskolorna erhåller statsbidrag för att anordna folkhögskolekurser,

kursen är därför alltid kostnadsfri för kursdeltagarna. Folkhögskolan tar

endast ut avgifter för kost, logi, studiematerial och vissa andra kostnader i

samband med studietiden. En ?vanlig? folkhögskolestuderande betalar i

genomsnitt ca 4 000 kr/månad för kost/logi/övrigt medan kostnaderna för

deltagare med behov av anpassat boende och omvårdnadsinsatser kan variera

mellan 8 000 kr/månad till 50 000 kr/månad. Orsaken är att endast vissa av

folkhögskolornas merkostnader täcks genom de statsbidrag som fördelas av

Folkbildningsrådet och Sisus. Övriga kostnader - upp till full

kostnadstäckning för skolorna - fördelas i dag mellan olika parter såsom

kommun, försäkringskassa, landsting, försäkringsbolag, arbetsförmedling.

Folkhögskolorna lägger ned ett stort arbete på att hjälpa deltagare att lösa

frågan om betalningsansvar och det är ett faktum att flera sökande varje år

får avstå från folkhögskolestudier eftersom de ej kunnat finansiera dem.

En konsekvens av nuvarande system är att ansvaret för att bekosta de

särskilda insatserna utgår från den enskilde individens behov av stöd. Sisus

anser att det strider mot inriktningen i svensk handikappolitik; kostnader som

uppstår på grund av handikappet skall inte belasta den enskilde. Sisus anser

därför att ett stöd bör riktas direkt till utbildningsanordnarna för deras

anpassnings- och omvårdnadsomkostnader. Kursdeltagare med funktionshinder

skall, enligt Sisus, ha samma kostnader för och kunna finansiera sina

folkhögskolestudier som alla andra.

Översyn

Sisus ser det som mycket angeläget att det skyndsamt genomförs en översyn av

finansieringsfrågorna för de extrakostnader som ett handikappanpassat boende

och omvårdnadsinsatser under utbildningstiden innebär.

Beslut i detta ärende har avgjorts i sammanträde med nämnden för Statens

institut för särskilt utbildningsstöd.

Folkbildningsrådet

Folkbildningsrådet får härmed lämna följande synpunkter på ovan rubricerade

motion. Som grund för detta har synpunkter begärts in från

Rörelsefolkhögskolornas intresseorganisation samt några av de folkhögskolor

som särskilt arbetar med studerande med funktionshinder.

Allmänna synpunkter

Rådet ser det som viktigt att ett klarläggande sker om hur ansvaret för social

och fysisk träning i anslutning till utbildning av funktionshindrade elever

skall fördelas mellan stat, kommun och landsting och då inte minst vad gäller

finansieringen av verksamheten. Den problematiska situation som redovisas i

motionen vad gäller finansieringsfrågorna för de funktionshindrades studier på

folkhögskolorna stämmer väl med verkligheten.

Kurserna är mycket eftertraktade. Folkhögskolan med dess internat och

möjligheter till integration med andra kursdeltagare har visat sig vara ett

bra alternativ för såväl ungdomar som äldre med funktionshinder. Vad gäller

också studerande under 20 år kan mycket väl ett individuellt gymnasieprogram

genomföras på folkhögskolor runt om i landet. Därmed finns ytterligare en

valmöjlighet när man överväger vad som är den för den studerande lämpligaste

utbildningsformen.

Personkretsen

När det gäller frågan om vilka studerande med funktionshinder som kan få

assistansstöd/vårdartjänststöd vid folkhögskolestudier så gäller detta i dag

fullt ut för personer med rörelsehinder. För denna grupp kan kostnaderna för

assistans täckas via Statens institut för särskilt utbildningsstöd (Sisus) och

dess vårdartjänstanslag. Enligt uppgift nyttjas vårdarassistentresursen f.n.

av ca 60 folkhögskolor.

Den grupp människor som inte har rörelsehinder men andra stora

funktionshinder i form av exempelvis förvärvade hjärnskador, psykiska

funktionshinder, begåvningshandikapp, svår epilepsi, synskada och blindhet har

däremot inte samma möjlighet att erhålla assistans. Visserligen kan särskilda

statsbidrag utgå till folkhögskolorna i form av förstärkningsbidrag från

Folkbildningsrådet och tilläggsbidrag från Sisus. Vårdartjänstbidraget har

hittills räckt till för att täcka kostnaderna för de rörelsehindrade. De medel

som funnits tillgängliga för övriga grupper funktionshindrade har däremot inte

alls stått i proportion till de merkostnader som uppstår. Därmed begränsas

möjligheten för folkhögskolorna att ge dessa grupper av funktionshindrade den

assistans som behövs för ett framgångsrikt fullföljande av studierna.

Möjligheten att ansöka om stöd till en folkhögskoleutbildning bör inte i

framtiden begränsas till vilken typ av funktionshinder man har utan istället

utgå från den enskilda människans individuella behov.

Finansieringen

Landstingen har tidigare ofta svarat för merkostnaderna i samband med de

funktionshindrades studier på folkhögskolorna. Övriga deltagares kostnader

finansierades genom AMS och utbildningsbidragets särskilda bidrag. I dag är

istället situationen den att vill man påbörja studier måste man i första hand

vända sig till hemkommunen för att ansöka om medel till att täcka de extra

kostnaderna.

Kommunerna har uppenbart inte varit beredda på detta. Oklarhet har rått om

vilken del av den kommunala förvaltningen som skall handlägga ärendet och

benägenheten att stå för kostnaderna har i alltför många fall varit låg. För

en person med funktionshinder kan hela denna komplicerade och tidsmässigt sett

utdragna ärendebehandling få till följd att man ej orkar fullfölja processen

fram till ett bidragsbeslut som gör det möjligt att påbörja en tänkt

studiegång. Folkhögskolorna har själva fått lägga ned allt mer tid och kraft

för att hjälpa den sökande att få klart med frågan om betalningsansvaret för

merkostnaderna. Trots detta är det, enligt uppgift, allt svårare att få en

lösning till stånd.

Enligt uppgifter från flera folkhögskolor har därför ett antal

funktionshindrade ej kunnat påbörja sina studier under de senaste läsåren.

Denna utveckling är minst sagt motsägelsefull i förhållande till den

lagstiftning som gäller sedan år 1994 (Lagen om stöd och service till vissa

funktionshindrade).

Att studera på folkhögskola är inget som bör betraktas som speciellt

exklusivt. Likväl har det visat sig att den funktionshindrades eget

studieönskemål kan hamna i konflikt med en kommuns strävan att minimera sina

kostnader. Den decentralisering som ägt rum av beslut om betalningsansvar har

visat sig begränsa de svårt funktionshindrades möjligheter att studera på

samma villkor som alla andra.

Folkbildningsrådet delar därför den uppfattning som anges i motionen att det

finns behov av en samlad statlig resurs för finansieringen av de

extrakostnader som ett handikappanpassat boende och omvårdnadsinsatser på en

folkhögskola innebär. Med tanke på de uppgifter som Statens institut för

särskilt utbildningsstöd (Sisus) redan har vore det naturligt att ytterligare

vidga institutets uppgifter. Därmed skulle folkhögskolorna, på samma villkor

som nu gäller för rörelsehindrade, kunna söka stöd för också de övriga

deltagargrupper med svåra funktionshinder som rådet ovan gett exempel på.

Mest rationellt synes i så fall vara att slå ihop Sisus båda anslag för

vårdartjänst respektive ?tilläggsbidrag? till ett enda anslag och tillföra

detta ytterligare medel. Från detta bör sedan folkhögskolorna och andra

vuxenutbildningsanordnare kunna söka medel för att täcka merkostnaderna för

handikappanpassat boende och omvårdnadsinsatser. Personkretsen bör vidgas till

att gälla alla former av svåra funktionshinder. Statens merkostnader uppvägs i

så fall av motsvarande minskade utgifter för kommunerna.

Detta skulle få till följd en både snabbare och enhetlig behandling av

frågorna. Inte minst ur en rättviseaspekt och sett i övrigt till de krav som

LSS-lagen ställer på det svenska samhället är det naturligt att staten

garanterar de svårt funktionshindrades studiemöjligheter.

Översyn

Folkbildningsrådet ser det därmed som mycket angeläget att en översyn

genomförs betr. finansieringsfrågorna för de extrakostnader som ett

handikappat boende och omvårdnadsinsatser under utbildningstiden innebär. Med

tanke på den problematiska situation som nu råder bör översynen genomföras

skyndsamt.

Handikappförbundens Samarbetsorgan

Detta är en viktig motion. Det är alldeles riktigt som motionärerna påpekar

att folkhögskolan är en mycket lämplig miljö för många unga människor med

funktionshinder. Det är lika riktigt att möjligheterna för dem att gå på

folkhögskola begränsas av dels brister i den fysiska miljön, dels avsaknad av

de kringresurser i form av assistenter, eller vad man nu vill benämna

kringpersonalen, som behövs för att ge praktisk hjälp och ADL- och social

träning. Det är givetvis inte acceptabelt att de folkhögskoleelever som

behöver extra insatser för att kunna genomföra en utbildning måste betala

dessa merkostnader ur egen ficka. Det är dyrt nog ändå för många att betala

vad uppehälle och resor kostar.

Personer med utvecklingsstörning upplever problemen kring kostnaderna för

stödpersonal mycket påtagligt. Före kommunaliseringen av omsorgerna betalade

landstingen oftast de extra kostnader som dessa elever förorsakade

folkhögskolan. De här insatserna blev emellertid helt anonyma i samband med

kommunaliseringen och skatteväxlingen. Kommunerna känner inte till den stora

betydelsen av folkhögskoleundervisning för personer med utvecklingsstörning

och har därför inte heller avsatt några resurser för den. Hela verksamheten

håller på att rasa ihop ute i landet. Den kompetens som tidigare fanns

riskerar att försvinna.

Det är helt riktigt att många folkhögskolor inte kan ta emot elever med

rörelsehinder på grund av att deras lokaler inte är tillgängliga. Samma gäller

även andra grupper t.ex. hörselskadade. Ombyggnadsåtgärder på folkhögskolor är

något som också kan ses som positivt ur arbetsmarknadssynpunkt med tanke på

arbetslösheten i byggnadsbranschen.

En möjlig risk med motionärernas förslag är att kommunerna kan komma att

skjuta över ansvaret för yrkesutbildningen för de funktionshindrade eleverna

på folkhögskolorna. Detta vore olyckligt. Folkhögskolekurser ska vara ett

alternativ, eller snarare en komplettering av kommunens utbud.

Landstingsförbundet

Landstingsförbundet anser i likhet med motionärerna att det är viktigt att

elever med funktionshinder skall ha möjligheter att delta i utbildning. En

utbildning vid folkhögskola kan erbjuda såväl individanpassade studier som ett

socialt innehållsrikt liv med en aktiv fritid. Det är viktigt att principerna

för hur finansieringen av de extra kostnader som ett handikappat boende och

omvårdnadsinsatser under utbildningstiden innebär är klara.

Förbundet tillstyrker en översyn av finansieringsfrågorna.

Innehållsförteckning

Sammanfattning........................................1

Motionerna............................................1

Ärendenas beredning...................................1

Utbildning av teckenspråkslärare och teckenspråkstolkar (mot.

1996/97:Kr602) 2

Tolktjänst för vardagstolkning för barndomsdöva, dövblinda, vuxendöva

och hörselskadade

2

Utbildning i teckenspråk samt utbildning av teckenspråkstolkar och

teckenspråkslärare 2

Tidigare riksdagsbehandling 4

Utredningen om utbildning i teckenspråk för föräldrar till döva barn

m.m. (U 1995:13) 4

Funktionshindrade elever (mot. 1996/97:Kr606).........4

Tidigare riksdagsbehandling 4

Kunskapslyftskommittén 5

Utskottet.............................................5

Teckenspråksutbildning m.m. 5

Funktionshindrade elever vid folkhögskola 8

Hemställan 10

Bilagor:

1.Yttranden över motion 1996/97:Kr602 Utbildning av teckenspråkslärare

och teckenspråkstolkar

12

2.Yttranden över motion 1996/97:Kr606 Funktionshindrade elever 27