Bet. 1996/97:KU14

Konstitutionsutskottets betänkande

1996/97:KU14

Fri- och rättigheter

Innehåll

Sammanfattning

Motionerna

Utskottet

Hemställan

Reservationer

Innehållsförteckning

1996/97

KU14

Sammanfattning

I betänkandet behandlas ett antal motioner från allmänna motionstiden 1996 och

en motion från allmänna motionstiden 1995. Motionerna har samband med de

grundläggande fri- och rättigheterna enligt regeringsformen. Utskottet

behandlar i olika avsnitt frågor om

- religion och livsåskådning,

- förbud mot diskriminering av homosexuella,

- förbud mot rasistiska organisationer,

- fackliga rättigheter,

- generell integritetslagstiftning,

- förbud mot att bära mask vid demonstrationer,

- skyddet för äganderätten,

- generell regel om civila rättigheter och skyldigheter,

- förbud mot viss genteknik m.m.

Utskottet avstyrker samtliga motioner. Åtta reservationer har fogats till

betänkandet.

Motionerna

1994/95:K220 av Mariann Ytterberg m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen som sin

mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av och

eventuell utformning av en ny religionsfrihetslag.

1996/97:K202 av Carl Bildt m.fl. (m) vari yrkas

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om grundlagsskydd åt äganderätten,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om behovet av klargörande av beskattningsmaktens gränser.

1996/97:K204 av Margareta E Nordenvall (m) vari yrkas

2. att riksdagen hos regeringen begär förslag som innebär att den enskildes

rättighet att välja vårdgivare grundlagsfästs i enlighet med vad som anförts i

motionen.

1996/97:K402 av Peter Eriksson m.fl. (mp) vari yrkas

1. att riksdagen beslutar att såsom vilande anta sådan ändring i 2 kap. 18 §

regeringsformen som föreslagits i motionen,

2. att riksdagen, om yrkande 1 avslås, hos regeringen begär förslag till

sådan ändring i 2 kap. 18 § regeringsformen att lagtext och motiv blir

förenliga med varandra samt att större hänsyn tas till ingripanden av miljö-

och hälsoskäl.

1996/97:K414 av Kia Andreasson och Yvonne Ruwaida (mp) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om att förbjuda rasistiska organisationer och sammanslutningar,

2. att riksdagen hos regeringen begär förslag till sådan ändring i lagen att

även rasistiska gärningar blir kriminaliserade i samband med förbudet mot

rasistiska organisationer.

1996/97:K421 av Carl-Johan Wilson (fp) vari yrkas att riksdagen hos regeringen

begär förslag till sådan ändring i aktuella lagar att möjligheterna att

bekämpa rasism förbättras genom att t.ex. all spridning av rasistiska budskap,

organisering av rasistisk propaganda samt stöd till rasistisk verksamhet

straffbeläggs.

1996/97:K423 av Karl-Göran Biörsmark och Elver Jonsson (fp) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om

att förbud mot att bära mask för ansiktet vid demonstration skall kunna

påbjudas om polisen vid tillståndsgivningen så finner lämpligt.

1996/97:K424 av Bengt Harding Olson m.fl. (fp, m, c, kd) vari yrkas att

riksdagen hos regeringen begär en utredning med inriktning på att grundlagens

egendomsskydd skall omfatta såväl fast som lös egendom.

1996/97:K425 av Inger Davidson och Rolf Åbjörnsson (kd) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om

att, i enlighet med förslagen i SOU 1991:75, kriminalisera den som deltar i

eller lämnar stöd till en sammanslutning som ägnar sig åt rasistisk

förföljelse antingen genom att ligga bakom eller uppmana till allvarliga

brott.

1996/97:K429 av Karin Pilsäter (fp) vari yrkas att riksdagen beslutar om en

sådan ändring i regeringsformen att andra livsåskådningar jämställs med de

religiösa i enlighet med vad i motionen anförts.

1996/97:K430 av Bengt Harding Olson (fp) vari yrkas att riksdagen som sin

mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om generell

integritetslagstiftning.

1996/97:K431 av Kenneth Kvist m.fl. (v) vari yrkas

1. att riksdagen hos regeringen begär att förslag till skydd för fackliga

och demokratiska rättigheter för de anställda i arbetslivet införs i

regeringsformen,

2. att riksdagen hos regeringen begär förslag till slopande av skyddet för

lockouträtten i 2 kap. 17 § RF.

1996/97:K432 av Kenneth Kvist m.fl. (v) vari yrkas att riksdagen hos

regeringen begär förslag om diskrimineringsförbud i regeringsformen av

homosexuella i enlighet med vad som anförts i motionen.

1996/97:K434 av Kenneth Kvist och Maggi Mikaelsson (v) vari yrkas att

riksdagen hos regeringen begär förslag om slopande av grundlagsskyddet för

äganderätten.

1996/97:K903 av Bengt Harding Olson (fp) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om den svenska tillämpningen av Europakonventionen,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om generell rättighetsregel i regeringsformen.

1996/97:L416 av Yvonne Ruwaida m.fl. (mp) vari yrkas

5. att riksdagen hos regeringen begär att den återkommer med lagförslag som

innebär ett förbud i regeringsformen mot lagstiftning som diskriminerar

homosexuella.

1996/97:L422 av Andreas Carlgren m.fl. (c, s, fp) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om förstärkt skydd mot diskriminering av homosexuella,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om Diskrimineringsombudsmannens uppgifter.

1996/97:Jo529 av Birger Schlaug m.fl. (mp) vari yrkas

2. att riksdagen hos regeringen begär förslag till grundlagsändring som

innefattar skydd för människans gener enligt i motionen framförda riktlinjer,

7. att riksdagen hos regeringen begär förslag till grundlag som innebär att

patent på liv förbjuds.

Utskottet

Grundläggande fri- och rättigheter

Varje medborgare är enligt 2 kap. 1 § regeringsformen (RF) gentemot det

allmänna tillförsäkrad yttrandefrihet, informationsfrihet, mötesfrihet,

demonstrationsfrihet, föreningsfrihet och religionsfrihet.

Yttrandefrihet definieras som frihet att i tal, skrift eller bild eller på

annat sätt meddela upplysningar samt uttrycka tankar, åsikter och känslor.

Informationsfrihet definieras som frihet att inhämta och motta upplysningar

samt att i övrigt ta del av andras yttranden.

Mötesfrihet definieras som frihet att anordna och bevista sammankomst för

upplysning, meningsyttring eller annat liknande syfte eller för framförande av

konstnärligt verk.

Demonstrationsfrihet definieras som frihet att anordna och delta i

demonstration på allmän plats.

Föreningsfrihet definieras som frihet att sammansluta sig med andra för

allmänna eller enskilda syften.

Religionsfrihet definieras som frihet att ensam eller tillsammans med andra

utöva sin religion.

De i paragrafen definierade friheterna kan gemensamt benämnas de positiva

opinionsfriheterna. Bland de negativa opinionsfriheterna kan nämnas skyddet

mot tvång att ge till känna åskådning i vissa hänseenden (2 kap. 2 §). En

annan är förbudet mot registrering av politisk åskådning (2 kap. 3 § första

stycket).

Regeringsformens kapitel om grundläggande fri- och rättigheter innehåller

också föreskrifter om förbud mot diskriminering (2 kap. 15 och 16 §§) och om

egendomsskydd (2 kap. 18 §).

Sverige är sedan länge anslutet till Europarådets konvention om skydd för de

mänskliga rättigheterna och grundläggande friheterna m.m. (SÖ 1952:35). Den

har numera (sedan den 1 januari 1995) också direkt införlivats med svensk

lagstiftning (prop. 1993/94:117, bet. 1993/94:KU24, rskr. 1993/94: 246, SFS

1994:1219). I regeringsformen föreskrivs också sedan 1995 att lag eller annan

föreskrift inte får meddelas i strid med Sveriges åtaganden på grund av

konventionen (2 kap. 23 §).

Artiklarna 9-11 i konventionen handlar om opinionsfriheterna. Rätten till

tankefrihet, samvetsfrihet och religionsfrihet föreskrivs i artikel 9, rätten

till yttrandefrihet i artikel 10 och rätten till frihet att delta i fredliga

sammankomster och till föreningsfrihet i artikel 11.

Konventionen innehåller också ett förbud mot diskriminering (artikel 14) och

i första tilläggsprotokollet till konventionen en föreskrift om rätt till

respekt för sin egendom.

I sammanhanget kan också nämnas FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna

och internationella konvention om medborgerliga och politiska rättigheter (SÖ

1971:42).

I deklarationen förklaras rätten för envar till tankefrihet, samvetsfrihet

och religionsfrihet (artikel 18), rätten till åsiktsfrihet och yttrandefrihet

(artikel 19) och rätten till frihet i fråga om fredliga möten och

sammanslutningar (artikel 29).

Deklarationen innehåller vidare artiklar mot diskriminering (artikel 2) och

om rätt till egendom (artikel 17).

Internationella konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter

innehåller en bestämmelse om tankefrihet, samvetsfrihet och religionsfrihet

(artikel 18:1) samt bestämmelser om rätten till fredliga sammankomster

(artikel 21) och rätten till föreningsfrihet (artikel 22). En förpliktelse om

icke-diskriminering finns intagen i artikel 2.

Religion och livsåskådning

Motioner

I motion 1996/97:K429 av Karin Pilsäter (fp) yrkas att riksdagen beslutar om

en sådan ändring i regeringsformen att andra livsåskådningar jämställs med de

religiösa. Motionären anser att regeringsformen inte ger de icke-religiösa

någon rätt att utöva sin livsåskådning, och hon kritiserar bristen på

grundlagsskydd för den som deltar i civila ceremonier med motsvarande eller

liknande funktioner som vissa kyrkliga ceremonier. Hon föreslår att i 2 kap. 1

§ första stycket 6 regeringsformen ordet "religionsfrihet" skall bytas ut mot

orden "religions- och livsåskådningsfrihet" och att efter ordet "religion"

skall inskjutas orden "eller livsåskådning".

I motion 1994/95:K220 av Mariann Ytterberg m.fl. (s) begärs ett

tillkännagivande om behovet av och eventuell utformning av en ny

religionsfrihetslag. Motionärerna anför att det är angeläget att en modern

demokratisk stat tydligt markerar sitt accepterande av religion som värdegrund

och värdegemenskap för medborgarna, liksom det är angeläget att ge lagligt rum

för frihet från religion för dem som så önskar. De anför vidare att slakt- och

födotraditionerna med rötter i religion och tro utgör de kanske allra

tydligaste exemplen på hur dessa svåra frågor berör människors liv. De tar

särskilt upp frågan om halal- respektive kosherslakt och påpekar att dispens

har givits i fråga om fjäderfä för en slaktmetod som judar och muslimer

accepterar, men att frågan vad gäller s.k. storboskap - får och nötkreatur -

är långt ifrån löst. I samband med en ny lag om staten och trossamfunden samt

frågor kring ändrade relationer mellan staten och Svenska kyrkan kan det

enligt motionärerna vara lämpligt att i en övergripande lag fastslå

religionsfriheten utifrån de förutsättningar som gäller i vårt moderna

samhälle. En del principiella frågor som helgfrid, slakt- och kosttraditioner

och liknande skulle där kunna få rättsligt stöd och skydd.

Bakgrund

Allmänt om religionsfrihet m.m.

Religionsfriheten hör till de grundläggande fri- och rättigheter som skyddas i

2 kap. 1 § regeringsformen. Den definieras där som frihet att ensam eller

tillsammans med andra utöva sin religion och utgör liksom de övriga i

paragrafen definierade friheterna en positiv opinionsfrihet. I 2 kap. 2 §

regeringsformen föreskrivs skydd mot tvång att ge till känna sin åskådning i

politiskt, religiöst, kulturellt eller annat sådant hänseende och att tillhöra

trossamfund eller annan sammanslutning för sådan åskådning som nämnts. Detta

skydd kan definieras som en negativ opinionsfrihet.

Efter 1976 års författningsreform (prop. 1975/76:209, bet. KU 1975/76:56 och

1976/77:1, rskr. 1976/77:2) kan religionsfriheten över huvud taget inte

begränsas. Religionsfriheten är den enda av de positiva opinionsfriheterna för

vilken detta gäller. Det hänger samman med det sätt varpå friheten har

definierats i grundlagstexten: definitionen syftar uteslutande på vad som är

specifikt just för religionsfriheten - att ensam eller tillsammans med andra

utöva sin religion. De moment i religionsfriheten som närmast är utflöden av

andra friheter, såsom yttrandefriheten, informationsfriheten, mötesfriheten

och föreningsfriheten, kan begränsas enligt vad som gäller för dessa friheter.

Religionsfriheten beskrevs i den ursprungliga texten såsom "frihet att

sammansluta sig med andra till trossamfund och att utöva sin religion". Det

moment som utgjordes av frihet att sammansluta sig med andra fick utgå vid

1976 års reform. Härigenom ville man dels förebygga det missförståndet att

eventuella allmänna begränsningar av föreningsfriheten inte skulle gälla för

religiösa sammanslutningar, dels hindra regler som vände sig enbart mot

religiösa sammanslutningar.

I sin motivering för att religionsfriheten skulle åtnjuta ett absolut skydd

och alltså inte kunna begränsas uttalade föredragande statsrådet (a. prop. s.

115):

Det kan - - - hävdas att en reglering som innebär att religionsfriheten görs

begränsningsbar skulle ge en riktigare bild av rättsläget på området. Det

förhåller sig å andra sidan så att de moment i religionsfriheten som inte

hämtar inslag från övriga opinionsfriheter - främst friheten till enskild

religionsutövning - inte bör kunna underkastas några särskilda begränsningar.

Det finns inte heller någon anledning att tillåta sådana begränsningar av

religionsfriheten som utgörs av inskränkningar i rätten att yttra sig, ta del

av yttranden, anordna och delta i möten eller att bilda sammanslutningar just

i religiösa sammanhang. - - -

De allmänna begränsningar som gäller för människors handlande i samhället kan

i vissa fall komma att beröra åtgärder som uppfattas såsom utövande av

religionsfriheten. En i allmänhet straffbar handling är t.ex. inte skyddad

bara därför att den förekommer i ett religiöst sammanhang. Grundlagsskyddet

innebär ett förbud mot bestämmelser som uttryckligen riktar sig mot någon viss

religionsutövning eller som, även om de har fått en mera allmän avfattning,

uppenbart syftar till att motverka en viss religiös riktning.

Föredragande statsrådet framhöll att religionsfriheten närmast framstår som

ett omfattande rättighetskomplex med inslag av yttrandefrihet,

informationsrätt, mötesfrihet och föreningsfrihet, att i föreningsfriheten

ingår betydande inslag av mötesfrihet samt att demonstrationsrätten nästan

helt omfattas av mötesfriheten. Om den närmare innebörden yttrade statsrådet

(a. prop. s. 114):

Religionsfriheten anges t.ex. normalt innefatta inte bara en frihet att hysa

viss religiös övertygelse och att enskilt utöva religion utan också frihet att

sprida och ta del av religiös förkunnelse, att anordna och delta i

gudstjänster samt att bilda och medverka i religiösa sammanslutningar.

Samtidigt som det är angeläget att bereda dessa särskilda inslag i

religionsfriheten ett tillfredsställande skydd är det självklart att reglerna

om religionsfriheten inte får hindra att de bestämmelser som i allmänhet

gäller för begränsning av yttrande-, informations-, mötes-, demonstrations-

och föreningsfriheterna är tillämpliga också när dessa friheter utövas i

religiösa sammanhang. Det är t.ex. angeläget att under en epidemi kunna hindra

sammankomster där smitta kan spridas vare sig det är fråga om gudstjänster,

teaterföreställningar eller politiska möten. Ärekränkande yttranden måste, för

att ta ett annat exempel, kunna beivras också när de fälls i religiösa

sammanhang, och rasistisk verksamhet skall givetvis kunna hindras också när

den till äventyrs bedrivs under religiös täckmantel.

Om övriga friheter finns föreskrifter som anger hur och för vilka ändamål de

får begränsas (2 kap. 12 - 14 §§ RF). Begränsningar får göras endast för att

tillgodose ett ändamål som är godtagbart i ett demokratiskt samhälle.

Begränsningen får aldrig gå utöver vad som är nödvändigt med hänsyn till det

ändamål som har föranlett den och inte heller sträcka sig så långt att den

utgör ett hot mot den fria åsiktsbildningen som en av folkstyrelsens

grundvalar. En begränsning får inte göras enbart på grund av politisk,

religiös, kulturell eller annan sådan åskådning.

Förbudet mot begränsning enbart på grund av åskådning gäller för både

lagstiftning och rättstillämpning och innebär således dels att lagstiftaren

inte kan besluta en föreskrift som möjliggör ingrepp "enbart på grund av

någons verkliga eller förmodade åskådning i politiska, religiösa eller andra

t.ex. konstnärliga eller vetenskapliga - frågor", dels att det inte heller

blir möjligt för en tillämpande myndighet att göra ingrepp i någons fri- och

rättigheter enbart på grund av dennes åskådning. En myndighet får alltså inte

enbart av någons åskådning dra slutsatsen att förutsättningarna för ingripande

är uppfyllda (a. prop. s. 120).

Yttrandefriheten och informationsfriheten får begränsas med hänsyn till

rikets säkerhet, folkförsörjningen, allmän ordning och säkerhet, enskilds

anseende, privatlivets helgd eller förebyggandet och beivrandet av brott.

Vidare får friheten att yttra sig i näringsverksamhet begränsas. I övrigt får

begränsningar av yttrandefriheten och informationsfriheten ske endast om

särskilt viktiga skäl föranleder det. Vid bedömandet av vilka begränsningar

som får ske skall särskilt beaktas vikten av vidaste möjliga yttrandefrihet

och informationsfrihet i politiska, religiösa, fackliga, vetenskapliga och

kulturella angelägenheter.

Mötesfriheten och demonstrationsfriheten får begränsas av hänsyn till

ordning och säkerhet vid sammankomsten eller demonstrationen eller till

trafiken. I övrigt får dessa friheter begränsas endast av hänsyn till rikets

säkerhet eller för att motverka farsot.

Mötes- och demonstrationsfriheterna behandlas ibland som en och samma

rättighet, församlingsfrihet. Med sammankomst för "annat liknande syfte" avses

bl.a. gudstjänster och andra sammankomster för religionsutövning.

Mötesfriheten gäller inte bara allmän sammankomst utan även enskilt möte.

Föreningsfriheten får begränsas endast såvitt gäller sammanslutningar vilkas

verksamhet är av militär eller liknande natur eller innebär förföljelse av

folkgrupp av viss ras, med viss hudfärg eller av visst etniskt ursprung.

Sverige är som nämnts ovan anslutet till Europeiska konventionen om skydd för

de mänskliga rättigheterna och grundläggande friheterna med tilläggsprotokoll

och den har numera också direkt införlivats med svensk lagstiftning.

Konventionen är upprättad på engelska och franska, vilka båda texter är lika

giltiga.

Artiklarna 9-11 i konventionen handlar om opinionsfriheterna.

Enligt artikel 9 har var och en rätt till tankefrihet, samvetsfrihet och

religionsfrihet, och denna rätt innefattar frihet bl.a. att byta religion

eller tro och frihet att ensam eller i gemenskap med andra, offentligt eller

enskilt, utöva sin religion eller tro genom gudstjänst, undervisning,

sedvänjor och ritualer ("to manifest his religion or belief, in worship,

teaching, practice and observance" resp. "de manifester sa religion ou sa

conviction - - - par le culte, l'enseignement, les pratiques et

l'accomplissement des rites"). Friheten att utöva sin religion eller tro får

endast underkastas sådana inskränkningar som är föreskrivna i lag och som i

ett demokratiskt samhälle är nödvändiga med hänsyn till den allmänna

säkerheten eller till skydd för allmän ordning, hälsa eller moral eller till

skydd för andra personers fri- och rättigheter.

Genom att tanke- och samvetsfrihet nämns vid sidan av religionsfrihet görs

klart att konventionen skyddar såväl religiösa som icke religiösa

livsåskådningar. Det skall alltså stå var och en fritt att ansluta sig till

vilken religion som helst men också att ha en ateistisk uppfattning.

Enligt artikel 10 har var och en rätt till yttrandefrihet. Denna rätt

innefattar åsiktsfrihet samt frihet att ta emot och sprida uppgifter och

tankar utan offentlig myndighets inblandning och oberoende av territoriella

gränser. Utövandet av dessa friheter får underkastas sådana formföreskrifter,

villkor, inskränkningar eller straffpåföljder som är föreskrivna i lag och som

i ett demokratiskt samhälle är nödvändiga med hänsyn till statens säkerhet,

till den territoriella integriteten eller den allmänna säkerheten, till

förebyggande av oordning eller brott, till skydd för hälsa eller moral eller

för annans goda namn och rykte eller rättigheter, för att förhindra att

förtroliga underrättelser sprids eller för att upprätthålla domstolarnas

auktoritet och opartiskhet.

Enligt artikel 11 har var och en rätt till frihet att delta i fredliga

sammankomster samt till föreningsfrihet. utövandet av dessa rättigheter får

inte underkastas andra inskränkningar än sådana som är föreskrivna i lag och

som i ett demokratiskt samhälle är nödvändiga med hänsyn till statens säkerhet

eller den allmänna säkerheten, till förebyggande av oordning eller brott, till

skydd för hälsa eller moral eller till skydd för andra personers fri- och

rättigheter.

Fri- och rättighetskommittén gjorde i sitt betänkande Fri- och

rättighetsfrågor (SOU 1993:40, del B s. 62) en jämförelse mellan

Europakonventionen och svenska regler till skydd för bl.a. religionsfriheten,

och kommittén fann inte annat än att svensk lagstiftning stod i

överensstämmelse med Europakonventionen.

I FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna, som antogs 1948, sägs i

artikel 18 att envar har rätt till tankefrihet, samvetsfrihet och

religionsfrihet. Denna rätt innefattar frihet att byta religion eller tro och

att ensam eller i gemenskap med andra offentligt eller enskilt utöva sin

religion eller tro genom undervisning, andaktsordningar, gudstjänst och

iakttagande av religiösa sedvänjor.

Rätten till åsiktsfrihet och yttrandefrihet omnämns i artikel 19 och rätten

till frihet i fråga om fredliga möten och sammanslutningar i artikel 29.

Enligt artikel 29 har envar rätt till frihet i fråga om fredliga möten och

sammanslutningar och ingen får tvingas att tillhöra en sammanslutning.

Internationella konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter

innehåller också, som ovan nämnts, bestämmelser om tankefrihet, samvetsfrihet

och religionsfrihet (artikel 18) samt om rätt till fredliga sammankomster

(artikel 21) och rätt till föreningsfrihet (artikel 22).

Regler om religionsfriheten finns i religionsfrihetslagen (1951:680). I den

lagen sägs - med ett uttryckssätt ordagrant hämtat från tidigare gällande 16 §

i 1809 års regeringsform - att envar äger rätt att fritt utöva sin religion,

såvitt han inte därigenom stör samhällets lugn eller åstadkommer allmän

förargelse (1 §). Vidare står det envar fritt att för religiös gemenskap delta

i sammankomst och sammansluta sig med andra (2 §). För offentlig gudstjänst

gäller inte andra hinder än sådana som i allmänhet är stadgade för

sammankomst, till vilken allmänheten har tillträde (3 §). Ingen får vara

skyldig att tillhöra trossamfund, och ett åtagande i strid med detta är utan

verkan (4 §). Med trossamfund förstås, förutom Svenska kyrkan, sammanslutning

för religiös verksamhet, vari ingår att ordna gudstjänst.

Ändrade relationer mellan staten och Svenska kyrkan

Riksdagen fattade i december 1995 ett principbeslut om ändrade relationer

mellan staten och Svenska kyrkan (prop. 1995/96:80, bet. 1995/96:KU12, rskr.

1995/96:84).

Med anledning av beslutet tillsatte regeringen följande utredningar och gav

följande särskilda uppdrag (dir. 1995:162):

- utredning om konstitutionella och andra rättsliga frågor,

- särskilt uppdrag till Riksskatteverket att utreda formerna för statlig

uppbörd av kyrkoavgift,

- utredning om begravningsverksamheten,

- särskilt uppdrag till Kammarkollegiet att utreda den kyrkliga egendomen vid

en relationsändring,

- utredning om vården av kulturhistoriskt värdefull kyrklig egendom och

kyrkoarkiven,

- utredning om personalfrågorna vid en ändring av relationerna och om statligt

stöd till trossamfund.

De slutliga utredningsförslagen skall enligt direktiven redovisas senast den

31 mars 1997.

Ett särskilt beredningsorgan inrättades för att underlätta insyn och

samordning i utredningsarbetet. I direktiven föreskrevs också att samverkan

skall ske mellan statens och Svenska kyrkans utredningsarbeten.

Den nuvarande religionsfrihetslagen kan beräknas upphöra att gälla i samband

med att relationerna mellan staten och Svenska kyrkan ändras och de

bestämmelser i lagen som anses behövliga tas in i annan lag, exempelvis i en

lag om trossamfund.

Djurskydd

Bestämmelser

I djurskyddslagen (1988:534) finns också bestämmelser om slakt. Bl.a.

föreskrivs att djur skall skonas från onödigt obehag och lidande när de förs

till slakt (13 §). Enligt 14 § första stycket skall husdjur vid slakten vara

bedövat när blodet tappas av, och andra åtgärder vid slakten får inte vidtas

innan djuret är dött. Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande,

Jordbruksverket får dock meddela föreskrifter om undantag från föreskriften om

bedövning för fjäderfä och kaniner (14 § tredje stycket) eller meddela

ytterligare föreskrifter om slakt och om avlivning av djur i andra fall (15

§). Jordbruksverket har i djurskyddsförordningen (1988:539) fått sådana

bemyndiganden av regeringen (31 resp. 32 §§).

Enligt Lantbruksstyrelsens föreskrifter (LSFS 1988:39) om undantag från

bedövning vid slakt av fjäderfä och kaniner gäller att fjäderfä och kaniner

utan föregående bedövning får avlivas genom att huvudet hastigt skiljs från

kroppen under förutsättning att avlivningen endast avser enstaka djur.

Regeringen har för visst slakteri medgivit dispens från Lantbruksstyrelsens

föreskrifter innebärande att fjäderfä får slaktas utan föregående bedövning på

sådant sätt att köttets beskaffenhet blir godtagbart från judisk religiös

synpunkt (kosher). Den senaste dispensen gäller t.o.m. den 30 juni 1998.

Sverige är anslutet till Europeiska konventionen om skydd av djur som förs

till slakt (SÖ 1982:1). I den finns bestämmelser om föregående bedövning vid

slakt (artiklarna 12 och 16) samt om möjlighet för en stat att bevilja

avvikelse från dessa bestämmelser vid slakt enligt religiösa ritualer (artikel

17).

Konventionen har godkänts på EG:s vägnar (rådets beslut 88/306/EEG).

EG har också egna direktiv om djurskyddet, bl.a. rådets direktiv 93/119/EEG

om skydd av djur vid tidpunkten för slakt eller avlivning. I inledningen till

detta direktiv hänvisas till den förklaring om djurskydd som är knuten till

slutakten av unionsfördraget, där unionens institutioner och medlemsstater

anmodas att vid utformning och införande av gemenskapslagstiftning om den

gemensamma jordbrukspolitiken fullt ut ta hänsyn till djurens behov av

välbefinnande. Direktivet innehåller bestämmelser för att undvika onödigt

lidande för djur före slakten. Bl.a. finns en föreskrift om bedövning före

slakt. Undantag från föreskriften gäller beträffande djur som slaktas med

särskilda metoder som krävs i samband med vissa religiösa ceremonier.

Rapport om slakt av djur utan föregående bedövning

Efter uppdrag av regeringen lämnade Statens jordbruksverk en rapport (1992:37)

Slakt av obedövade djur. Verket hade med anledning av uppdraget tillsatt en

arbetsgrupp med huvudsakligen veterinärmedicinsk kompetens. I rapporten

redovisades arbetsgruppens syn på möjligheterna att tillämpa en slaktmetod som

innebär att bedövning sker först efter det att skäktsnittet lagts och som dels

är förenligt med de krav som bör ställas från djurskyddssynpunkt, dels kan

accepteras från judisk och muslimsk religiös synpunkt.

Rapporten sammanfattades enligt följande.

Enligt svensk djurskyddslag skall husdjur vid slakt vara bedövat när blodet

tappas av. Detta innebär att religiös judisk och muslimsk slakt, där

halssnittet och avblodning sker på obedövade djur (skäktning), är förbjuden.

Arbetsgruppens uppgift har varit att bedöma om vägande skäl finns att medge

dispens från lagen i fråga, därest bedövning görs omedelbart efter

skäktsnittet. Gruppen har kommit till den enhälliga slutsatsen att dylik

dispens ej bör ges av i huvudsak följande skäl.

Bedövning utförd omedelbart efter det halsens mjukdelar genomskurits skulle

visserligen ge befrielse från ångest och annat lidande som kan uppkomma under

själva avblodningen. I djurskyddslagen föreskrivs dock utöver vad som ovan

angivits att när djur förs till slakt och när de slaktas, skall de skonas från

onödigt obehag och lidande. Den emotionella stress och ångest som djuren

sannolikt erfar under den för skäktning nödvändiga infängslingen och

fixeringen av huvudet samt under själva snittet strider mot denna bestämmelse.

Att medge dispens i en tid då strävandena att humanisera våra slaktmetoder

främst koncentreras på att skydda djuren från transport- och fixeringsstress

före bedövningen vore från djurskyddssynpunkt att ta ett stort steg tillbaka.

Ett annat, och i arbetsgruppens ögon tungt vägande skäl att ej ge dispens

för judisk slakt är att huvudparten av köttet från skäktade djur ej godkänns

för konsumtion enligt judisk ortodox tro. Detta kött skulle komma att

saluföras på den öppna marknaden. Det skulle innebära att många av de

människor, som av etiska skäl motsätter sig religiös slakt, skulle komma att

äta skäktat kött, oinformerade om ursprunget och mot sin övertygelse.

Arbetsgruppen redovisade i rapporten att en sammankomst arrangerats med

företrädare för berörda trossamfund och djurskyddsorganisationer. Något

sammanträffande med trossamfunden kom dock inte till stånd.

Till grund för regeringens uppdrag till Jordbruksverket låg en skrivelse från

Ombudsmannen mot etnisk diskriminering (DO). DO hade själv låtit göra en

utredning om förbudet mot skäktning. DO uppmärksammade att skäktningsförbudet

hade införts i Sverige under det sena 1930-talet, liksom i andra europeiska

länder. DO påpekade vidare att förbudet efter krigsslutet 1945 upphävdes i de

länder där det införts under den nazistiska eran, utom i Norge, Schweiz och

Sverige, där det behölls. DO:s förslag till regeringen var att tillsätta en

utredning med uppdrag att undersöka förutsättningarna för en ändring av

djurskyddslagens bestämmelser om slakt och möjligheterna att införa en

slaktmetod medelst skäktsnitt med efterföljande bedövning. Utredningen borde

enligt DO inhämta lagstiftnings- och forskningserfarenheter från andra länder

med utgångspunkten att verka för en lagstiftningsharmonisering med Europa och

övriga världen.

Jordbruksverkets rapport har remissbehandlats. Under remissbehandlingen

framfördes från judiska och muslimska organisationer kritik mot verket för

bl.a. bristande samråd med organisationerna.

Beredningen inom regeringskansliet (Jordbruksdepartementet) är inte

avslutad. Enligt uppgift från departementet har ett stort antal uppvaktningar

och samtal förekommit i frågan.

Tidigare riksdagsbehandling

Den religiösa traditionen att slakta djur utan föregående bedövning

(skäktning) behandlades av riksdagen senast under riksmötet 1994/95.

Jordbruksutskottet hänvisade i sitt av riksdagen godkända betänkande

1994/95:JoU1 till att utskottet vid flera tillfällen tidigare (bet. JoU

1987/88:22, 1988/89:JoU17 och 1990/91:JoU18) avstyrkt förslag om bl.a.

dispensmöjligheter för kosherslakt. I det sistnämnda betänkandet hade

jordbruksutskottet anfört följande.

Utskottet har vid flera tillfällen tidigare - - - avstyrkt förslag om

dispensmöjligheter för kosherslakt av övriga djurslag utöver fjäderfä.

Utskottet har inte heller nu funnit anledning att frångå sina tidigare

ställningstaganden beträffande eventuella dispensmöjligheter. I detta

sammanhang vill utskottet beträffande vad som i motionen anförts om värnandet

av religionsfriheten framhålla följande. De allmänna begränsningar som gäller

för människors handlande i samhället kan i vissa fall komma att beröra

åtgärder som uppfattas såsom utövande av religionsfriheten. Som exempel kan

nämnas att en i allmänhet straffbar handling inte är skyddad bara för att den

förekommer i ett religiöst sammanhang. Allmänna regler om medborgarnas

handlingsfrihet gäller således också i religiösa sammanhang (se prop.

1975/76:209 s. 115).

Jordbruksutskottet hade mot bakgrund av det anförda inte funnit anledning att

föreslå riksdagen någon åtgärd i anledning av en föreliggande motion om

dispens utan avstyrkt motionen. Jordbruksutskottet fann vid 1994/95 års

behandling av frågan inte anledning att frångå sina tidigare

ställningstaganden beträffande eventuella dispensmöjligheter och avstyrkte

även de då föreliggande motionerna.

Tidigare riksdagsbehandling av frågan om skydd för livsåskådning

Utskottet behandlade frågan om att i regeringsformen utvidga skyddet för

religionsfriheten till annan livsåskådning i sitt av riksdagen godkända

betänkande 1992/93:KU2. Utskottet avstyrkte en då föreliggande motion med

hänvisning till att enligt utskottets mening livsåskådningsfriheten redan

skyddades av olika regler i regeringsformen och att i den mån begreppet

livsåskådningsfrihet inte omfattades av religionsfriheten andra i

regeringsformen upptagna fri- och rättigheter gav ett gott skydd mot icke

önskvärda ingrepp. Det kunde enligt utskottet inte heller bortses från de

avgränsningsproblem som kunde finnas när det gäller att avgöra vad som inryms

i begreppet livsåskådningsfrihet.

Utskottets bedömning

Utskottet vidhåller sin tidigare bedömning i frågan om att i regeringsformen

ange att skyddet för religionsfriheten även gäller annan livsåskådning.

Utskottet anser således att livsåskådningsfriheten redan skyddas av olika

regler i regeringsformen. I den mån begreppet livsåskådningsfrihet inte redan

omfattas av religionsfriheten ger andra i regeringsformen upptagna fri- och

rättigheter ett gott skydd mot icke önskvärda ingrepp. Utskottet anser att det

inte heller kan bortses från de avgränsningsproblem som kan uppstå när det

gäller att avgöra vad som inryms i begreppet livsåskådningsfrihet.

Med det anförda avstyrker utskottet motion 1996/97:K429.

Som ovan nämnts kan religionsfrihetslagen i dess nuvarande utformning beräknas

upphöra att gälla, då relationerna mellan staten och Svenska kyrkan ändras.

Enligt utskottets mening bör de bestämmelser om religionsfrihet som förs över

till exempelvis en lag om trossamfund inskränkas till det absolut nödvändiga.

De frågor som tas upp i motion 1994/95:K220 bör i stället beaktas i

lagstiftning på respektive område. Som nämns i motionen är kost- och

födotraditioner en viktig del i människors kultur, och dessa traditioner kan

också vara starkt bundna i religionen. Lagstiftning om slakt av djur utgör

därmed ett område där frågor om religion aktualiseras.

Beredningen av Jordbruksverkets ovan nämnda rapport pågår inom

Regeringskansliet. Utskottet utgår från att under den fortsatta beredningen -

utom djurskyddsaspekter på olika slaktmetoder - noga beaktas även vilka

förpliktelser Europakonventionen och andra internationella konventioner

ålägger oss. Härvid kommer också att beaktas betydelsen av att

Europakonventionen numera är svensk lag.

Utskottet utgår vidare från att beredningen av ärendet innefattar lämpliga

jämförelser med lagstiftning och erfarenheter i andra länder.

Med det anförda anser utskottet att något tillkännagivande med anledning av

motion 1994/95:K220 inte är påkallat. Motionen avstyrks.

Diskriminering m.m.

Diskriminering av homosexuella

Motioner

Tre motioner tar upp frågor om diskriminering av homosexuella.

I motion 1996/97:K432 av Kenneth Kvist m.fl. (v) yrkas att riksdagen hos

regeringen begär förslag om förbud i regeringsformen mot diskriminering av

homosexuella.

I motion 1996/97:L416 av Yvonne Ruwaida m.fl. (mp) yrkande 5 yrkas också att

riksdagen hos regeringen begär förslag om förbud i regeringsformen mot

lagstiftning som diskriminerar homosexuella. Motionärerna hänvisar till att

utredningen om homosexuellas situation i samhället i sitt betänkande (SOU

1984:63) föreslog att diskrimineringsförbudet i regeringsformen skulle

utsträckas till att gälla lagar som diskriminerar homosexuella.

I motion 1996/97:L422 av Andreas Carlgren m.fl. (c, s, fp) begärs

tillkännagivanden dels om förstärkt skydd mot diskriminering av homosexuella

(yrkande 1), dels om Diskrimineringsombudsmannens uppgifter (yrkande 2).

Motionärerna anser att det finns många exempel på att nuvarande

diskrimineringsskydd för homosexuella inte är tillräckligt och att det därför

vore rimligt att genomföra en översyn av bestämmelserna i regeringsformen och

tryckfrihetsförordningen i syfte att åstadkomma förstärkt skydd mot sådan

diskriminering. De anser också, med hänvisning till Folkhälsoinstitutets

förslag, att Diskrimineringsombudsmannen bör få i uppdrag att bevaka

diskriminering av homosexuella.

Bakgrund

Gällande regler m.m.

De grundläggande bestämmelserna om skydd mot diskriminering finns i

regeringsformen. I 1 kap. 2 § slås fast att den offentliga makten skall utövas

med respekt för alla människors lika värde och för den enskilda människans

frihet och värdighet, liksom att etniska, språkliga och religiösa minoriteters

möjligheter att behålla och utveckla ett eget kultur- och samfundsliv bör

främjas. I 2 kap. 15 § sägs att lag eller annan föreskrift inte får innebära

att någon medborgare missgynnas därför att han med hänsyn till ras, hudfärg

eller etniskt ursprung tillhör en minoritet. Vidare stadgas i 2 kap. 22 §

första stycket 7 att utlänning här i riket är likställd med svensk medborgare

i fråga om skydd mot missgynnande på grund av ras, hudfärg eller etniskt

ursprung.

Utöver dessa grundläggande bestämmelser finns ett flertal straffstadganden i

brottsbalken (BrB) som direkt eller indirekt tar sikte på handlingar eller

yttringar som är rasistiska eller diskriminerande på något annat sätt. Dessa

bestämmelser är tillämpliga även när brottsligheten ingår som ett led i en

organiserad verksamhet. Således döms enligt 16 kap. 9 § brottsbalken en

näringsidkare, som i sin verksamhet diskriminerar någon på grund av hans ras,

hudfärg, nationella eller etniska ursprung eller trosbekännelse genom att inte

gå honom till handa på de villkor som näringsidkaren i sin verksamhet

tillämpar i förhållande till andra, för olaga diskriminering. För olaga

diskriminering döms också den som på samma sätt diskriminerar någon på grund

av att denne har en homosexuell läggning. Som en försvårande omständighet vid

bedömningen av straffvärdet skall enligt 29 kap. 2 § 7 BrB beaktas om ett

motiv för brottet varit att kränka en person, en folkgrupp eller en annan

sådan grupp av personer på grund av ras, hudfärg, nationellt eller etniskt

ursprung, trosbekännelse eller annan liknande omständighet. Kränkning på grund

av någons sexuella läggning omfattas enligt motivuttalande av denna regel.

Vidare finns lagen (1994:134) mot etnisk diskriminering, som har till

ändamål att motverka sådan diskriminering. Med etnisk diskriminering avses

enligt denna lag att en person eller grupp av personer missgynnas i

förhållande till andra eller på annat sätt utsätts för orättvis eller

kränkande behandling på grund av ras, hudfärg, nationellt eller etniskt

ursprung eller trosbekännelse. Lagen innehåller huvudsakligen bestämmelser mot

diskriminering i arbetslivet.

Europeiska konventionen om mänskliga rättigheter innehåller också ett förbud

mot diskriminering. Enligt artikel 14 skall åtnjutandet av de fri- och

rättigheter som anges i konventionen säkerställas utan någon åtskillnad såsom

på grund av kön, ras, hudfärg, språk, religion, politisk eller annan

åskådning, nationellt eller socialt ursprung, tillhörighet till nationell

minoritet, förmögenhet, börd eller ställning i övrigt.

FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna innehåller i artikel 2 ett

förbud mot diskriminering på grund av ras, hudfärg, kön, språk, religion,

politisk eller annan uppfattning, nationellt eller socialt ursprung, egendom,

börd eller ställning i övrigt.

Inom arbetet i EU:s regeringskonferens diskuteras bl.a. frågan om

grundläggande rättigheter och icke-diskriminering.

Tidigare riksdagsbehandling

Utskottet behandlade under föregående riksmöte motioner om förstärkt skydd i

regeringsformen mot diskriminering (bet. 1995/96:KU8).

I anledning av motioner om förbud mot diskriminering av funktionshindrade

erinrade utskottet om att det i förarbetena till regeringsformen framhållits

att det inte är möjligt att ställa upp en grundregel som generellt förbjuder

lagstiftning att göra skillnad mellan olika grupper och att man i stället valt

ett stadgande som ger uttryck för grundsatsen om likabehandling av medborgare.

I fråga om motioner om förbud mot diskriminering av homosexuella uttalade

utskottet i samma betänkande att det enligt utskottets uppfattning inte kunde

råda någon tvekan om att de homosexuella trots en ökad tolerans och vidsynthet

i samhället alltjämt är en utsatt grupp. Det fanns alltså goda skäl för att

lagstiftningen på olika sätt ger de homosexuella ett särskilt skydd. Utskottet

erinrade om att så sent som år 1994 införts en regel i brottsbalkens

straffmätningsbestämmelser som innebär att det är en försvårande omständighet

om motivet för ett brott varit att kränka någon på grund av dennes

homosexuella läggning. Utskottet ansåg det också värdefullt att det inom den

statliga verksamheten pågår ett fortlöpande arbete i syfte att öka skyddet för

de homosexuella. Utskottet hänvisade till att Folkhälsoinstitutet har

regeringens uppdrag att följa utvecklingen av de homosexuellas situation,

bl.a. när det gäller diskriminering, och att samordna insatser för

homosexuella.

Utskottet ville vidare erinra om att den offentliga makten enligt

bestämmelsen i 1 kap. 2 § regeringsformen skulle utövas med respekt för alla

människors lika värde och för den enskilda människans frihet och värdighet.

Detta är visserligen, enligt vad utskottet anförde, ett s.k. programstadgande

som inte kan göras gällande i domstol, men det har likväl stor betydelse och

kan t.ex. åberopas av JO i ärenden som gäller diskriminering från offentliga

organs eller funktionärers sida.

Utskottet var inte berett att biträda ett motionsförslag om direkt

diskrimineringsförbud i regeringsformen. Tillräckliga skäl hade enligt

utskottet inte framkommit att ändra regeringsformen i detta hänseende.

Utskottet ville också erinra om att diskrimineringsförbudet i 2 kap. 15 §

regeringsformen riktar sig till normgivaren, i första hand riksdagen. En

utvidgning av förbudet skulle alltså inte innebära ökade möjligheter att komma

till rätta med problem av det slag som togs upp i en av motionerna. Utskottet

avstyrkte de föreliggande motionerna.

Kommittédirektiv m.m.

På förslag av arbetsmarknadsutskottet har riksdagen gjort ett tillkännagivande

till regeringen om behovet av lagstiftning mot diskriminering av homosexuella

i arbetslivet (bet. 1995/96:AU3, rskr. 1995/96:3). Arbetsmarknadsutskottet

hade anfört att det utgick från att regeringen skulle överväga

lagstiftningsfrågan bl.a. mot bakgrund av erfarenheterna av annan

antidiskrimineringslagstiftning och att regeringen skulle återkomma till

riksdagen med en redovisning av resultatet av dessa överväganden. Vidare hade

utskottet angivit att det utgick från att även den i sammanhanget väckta

frågan om utvidgning av Diskrimineringsombudsmannens mandat skulle bli belyst.

Regeringen har den 6 februari 1997 beslutat att en särskild utredare skall

tillkallas med uppgift (dir. 1997:7) att

- kartlägga och analysera behovet av en lagstiftning till skydd mot

diskriminering i arbetslivet på grund av homosexualitet eller sexuell

läggning,

- kartlägga och redovisa andra länders lagstiftning och åtgärder i övrigt i

frågan,

- om utredaren finner det lämpligt, lägga fram ett förslag om hur en

lagstiftning med förbud mot diskriminering i arbetslivet på grund av

homosexualitet eller sexuell läggning bör vara utformad,

- överväga hur sådana förbudsregler i så fall skall förhålla sig till

motsvarande bestämmelser i jämställdhetslagen, lagen mot etnisk

diskriminering och en eventuell lagstiftning mot diskriminering i

arbetslivet av personer med funktionshinder,

- analysera om det finns behov av att inrätta en myndighet som har till

uppgift att tillvarata bl.a. de homosexuellas intressen eller om en sådan

uppgift skall handhas av redan i dag befintliga myndigheter,

ombudsmannafunktioner och nämnder.

Utredaren skall samråda med utredningen om diskriminering i arbetslivet av

personer med funktionshinder och utredningen om översyn av lagen mot etnisk

diskriminering. Utredaren bör också i sitt arbete samråda med arbetsmarknadens

parter och Folkhälsoinstitutet.

Utredningsarbetet skall vara redovisat senast den 1 oktober 1997.

Utskottets bedömning

Utskottet, som konstaterar att en utredning om förbud mot diskriminering i

arbetslivet på grund av homosexualitet nu beslutats, vidhåller sin ovan

redovisade inställning i frågan om att i regeringsformen uttryckligen

föreskriva ett förbud mot diskriminering av homosexuella. Utskottet avstyrker

således motionerna 1996/97:K432, 1996/97:L416 yrkande 5 och 1996/97:L422

yrkande 1.

Enligt de ovan redovisade direktiven skall den särskilde utredaren analysera

om det finns behov av att inrätta en myndighet som har till uppgift att

tillvarata bl.a. de homosexuellas intressen eller om en sådan uppgift skall

handhas av redan i dag befintliga myndigheter, ombudsmannafunktioner och

nämnder. Utskottet anser att resultatet av utredningen bör avvaktas, och

utskottet avstyrker därmed motion 1996/97:L422 yrkande 2.

Rasistiska organisationer

Motioner

I motion 1996/97:K414 av Kia Andreasson och Yvonne Ruwaida (mp) begär

motionärerna med hänvisning till FN:s konvention mot rasism tillkännagivanden

till regeringen dels om förbud mot rasistiska organisationer och

sammanslutningar (yrkande 1), dels om ett förslag till sådan lagändring att

även rasistiska gärningar blir kriminaliserade i samband med förbudet mot

rasistiska organisationer (yrkande 2). Genom kriminalisering av rasistiska

organisationer och sammanslutningar kan, enligt motionärerna, gärningar såsom

uppvigling, stöd till verksamhet, propaganda, spridning av budskapet etc.

förbjudas trots de grundlagsenliga yttrande-, tryck-, mötes- och

demonstrationsfriheterna.

I motion 1996/97:K425 av Inger Davidson och Rolf Åbjörnsson (kd) begärs ett

tillkännagivande om kriminalisering av den som deltar i eller lämnar stöd till

en sammanslutning som ägnar sig åt rasistisk förföljelse antingen genom att

ligga bakom eller uppmana till allvarliga brott. Motionärerna hänvisar till

förslagen i utredningsbetänkandet Organiserad rasism (SOU 1991:75).

I motion 1996/97:K421 av Carl-Johan Wilson (fp) föreslås att regeringen

skall lägga fram förslag till sådan ändring i aktuella lagar att möjligheterna

att bekämpa rasism förbättras genom att t.ex. all spridning av rasistiska

budskap, organisering av rasistisk propaganda samt stöd till rasistisk

verksamhet straffbeläggs. Motionären anser att det gång på gång har visat sig

att vår lagstiftning inte ger önskad möjlighet att bekämpa rasism och att

åtskilliga exempel på verksamhet med tydlig rasistisk tendens kan avfärdas med

att den rasistiska tendensen inte kan bevisas. Han anför att

Diskrimineringsombudsmannen under årens lopp har presenterat ett flertal

förslag till lagändringar, såsom förslag om straff för att sprida rasistiska

budskap, för att organisera rasistisk propaganda och för att stödja - även

ekonomiskt - rasistisk verksamhet.

Bakgrund

Gällande bestämmelser

Som framgår ovan ingår föreningsfriheten i de grundläggande fri- och

rättigheter som tillförsäkras den enskilde i 2 kap. 1 § regeringsformen.

Föreningsfrihet definieras som frihet att sammansluta sig med andra för

allmänna eller enskilda syften. Friheten får begränsas endast för att

tillgodose ett ändamål som är godtagbart i ett demokratiskt samhälle, och en

begränsning får aldrig gå utöver vad som är nödvändigt med hänsyn till det

ändamål som har föranlett den och ej heller sträcka sig så långt att den utgör

ett hot mot den fria åsiktsbildningen såsom en av folkstyrelsens grundvalar.

Begränsning får inte göras enbart på grund av politisk, religiös, kulturell

eller annan sådan åskådning. Föreningsfriheten får begränsas endast såvitt

gäller sammanslutningar vilkas verksamhet är av militär eller liknande natur

eller innebär förföljelse av folkgrupp av viss ras, med viss hudfärg eller av

visst etniskt ursprung.

Enligt Europakonventionen har var och en rätt till frihet att delta i

fredliga sammankomster samt till föreningsfrihet (artikel 11). utövandet av

dessa rättigheter får inte underkastas andra inskränkningar än sådana som är

föreskrivna i lag och som i ett demokratiskt samhälle är nödvändiga med hänsyn

till statens säkerhet eller den allmänna säkerheten, till förebyggande av

oordning eller brott, till skydd för hälsa eller moral eller till skydd för

andra personers fri- och rättigheter.

Rätten till föreningsfrihet föreskrivs också i konventionen om medborgerliga

och politiska rättigheter. I föreningsfriheten inbegrips rätten att bilda och

ansluta sig till fackföreningar för att skydda sina intressen (artikel 22).

Sverige tillträdde år 1971 FN-konventionen om avskaffandet av alla former av

rasdiskriminering (SÖ 1971:40). Konventionen syftar till faktisk jämlikhet

mellan människor utan åtskillnad på grund av ras, hudfärg eller nationellt

eller etniskt ursprung.

Konventionsstaterna har åtagit sig att förbjuda och med alla lämpliga medel,

däribland den lagstiftning som omständigheterna påkallar, göra slut på

rasdiskriminering från personers, gruppers eller organisationers sida (artikel

2 1 d). Staterna skall, i syfte att avskaffa rasdiskrimineringen och med

vederbörligt beaktande av de principer som omfattas av den allmänna

förklaringen om de mänskliga rättigheterna och av de rättigheter som

uttryckligen anges i artikel 5, bl.a. olagligförklara och förbjuda

organisationer och organiserad och annan propaganda som främjar och uppmanar

till rasdiskriminering samt förklara deltagande i dylika organisationer eller

dylik verksamhet som en brottslig handling, straffbar enligt lag (artikel 4

b). I artikel 5 nämns bl.a. rätten till åsikts- och yttrandefrihet samt till

församlings- och föreningsfrihet i fredligt syfte.

Den svenska lagstiftningen innehåller inte något direkt förbud mot att bilda

eller vara medlem i organisationer som ägnar sig åt rasistisk verksamhet. Det

är heller inte möjligt att tvångsvis upplösa sådana organisationer.

I den svenska lagstiftningen mot rasism och annan diskriminering är

bestämmelsen om hets mot folkgrupp (16 kap. 8 § BrB) av central betydelse. Den

brottsliga gärningen består i att någon, i ett uttalande eller annat

meddelande som sprids, hotar eller uttrycker missaktning för folkgrupp eller

annan sådan grupp av personer med anspelning på ras, hudfärg, nationellt eller

etniskt ursprung eller trosbekännelse. Straffet är fängelse i högst två år

eller, om brottet är ringa, böter. Det är enligt bestämmelsen straffbart såväl

att göra ett uttalande som att sprida vad man hört av någon annan.

Bestämmelsen omfattar inte endast muntlig och skriftlig framställning utan

även t.ex. framställning i bild som inte kan anses som skrift samt åtbörder.

En motsvarande bestämmelse om hets mot folkgrupp finns i 7 kap. 4 § 11

tryckfrihetsförordningen (TF). Gärningen är således straffbelagd även när den

begås i tryckt skrift. Genom en hänvisning i 5 kap. 1 §

yttrandefrihetsgrundlagen (YGL) omfattas även andra massmedier.

Den 1 januari 1989 trädde den senaste ändringen av bestämmelsen om hets mot

folkgrupp i kraft (se prop. 1986/87:151, 1987/88:KU36, rskr. 290, SFS

1988:835). Syftet med ändringen var att ytterligare försvåra eller förhindra

verksamhet i rasistiska organisationer. Det är numera tillräckligt för

straffbarhet att ett hot eller ett uttalande av aktuellt slag över huvud taget

sprids. Det är således otillåtet att annat än inom den helt privata sfären

sprida yttranden som uttrycker hot eller missaktning mot en folkgrupp. Också

spridning inom en förening eller annan avgränsad grupp av personer är efter

ändringen straffbelagd. Skärpningen var avsedd att försvåra för rasistiska

organisationer att nå ut med sitt budskap.

Tidigare riksdagsbehandling

Riksdagen behandlade utförligt frågor om rasistisk brottslighet under våren

1994 med anledning av ett regeringsförslag om åtgärder mot rasistisk

brottslighet och etnisk diskriminering i arbetslivet (prop. 1993/94:101, bet.

1993/94:JuU13, rskr. 1993/94:298). Förslaget grundades i denna del på

Utredningens för åtgärder mot etnisk diskriminering (EDU) betänkande

Organiserad rasism (SOU 1991:75). Bl.a. behandlades frågan om ett förbud mot

rasistiska organisationer.

I propositionen anförde regeringen bl.a. att enskilda ledamöter i FN:s

rasdiskrimineringskommitté hade kritiserat Sverige och hävdat att vi, för att

uppfylla konventionens krav, är skyldiga att införa ett uttryckligt förbud mot

rasistiska organisationer. Enligt regeringen hade dock Sverige, liksom flera

andra stater, hittills ansett att konventionen inte innebär en absolut plikt

att lagstifta om ett sådant förbud, utan att varje stat har rätt att själv

bestämma vilka metoder som skall användas för att uppfylla konventionens

syfte. Trots att Sverige saknar ett uttryckligt organisationsförbud hade

enligt regeringen också vår inställning varit att vår lagstiftning uppfyller

konventionens krav. Skälet till detta ställningstagande var, anförde

regeringen, att vår lagstiftning medför att varje yttring av rasism är

förbjuden; lagstiftningen var därför tillräcklig för att i praktiken tvinga

organisationer som främjar rasdiskriminering till passivitet. Enligt

regeringens mening hade det inte framkommit något som gav anledning att ändra

den svenska inställningen att vi uppfyller konventionens krav.

I propositionen påpekade regeringen särskilt att bestämmelsen om hets mot

folkgrupp sedan den 1 januari 1989 var tillämplig i fall då rasistiska eller

liknande uttalanden sprids inom en förening. Härigenom hade rasistiska

organisationer i praktiken betagits möjligheten att verka utan att bryta mot

lagen. Regeringen anförde vidare att den föreslagna kriminaliseringen avsåg

ett visst samröre med en organisation, i vilken medlemmarna förutsätts göra

sådant som redan är kriminaliserat. Man kunde alltså, anförde regeringen, på

goda grunder anta att de föreslagna straffbestämmelserna skulle träffa

personer som redan i de allra flesta fall kunde straffas.

Vidare anförde regeringen i propositionen att de sammanslutningar som den

ifrågavarande straffbestämmelsen tog sikte på inte torde vara registrerade och

lätt kunde ombildas. De behövde inte ha någon styrelse eller några stadgar. I

praktiken torde det vara fråga om löst sammansatta grupperingar utan någon

egentlig organisationsstruktur. Svårigheten att tillämpa straffbestämmelser av

detta slag kunde enligt propositionen leda till att bestämmelserna blev

ineffektiva och därigenom utgjorde ett dåligt hjälpmedel i kampen mot

rasismen. En rasistisk organisation kunde nämligen oförtjänt komma att

uppfattas som godkänd av samhället i fall då inget rättsligt förfarande

inleddes eller, om så skedde, detta inte ledde till fällande dom. Det

framhölls också att det inte är önskvärt att ge de aktuella organisationerna

ökad uppmärksamhet, bl.a. därför att allmänheten kan få en överdriven

föreställning om deras betydelse. Regeringen ansåg mot denna bakgrund att det

fanns en påtaglig risk för att ett genomförande av förslaget till

kriminalisering inte skulle få den avsedda effekten.

En ytterligare aspekt som togs upp i propositionen var att det är svårt att

utforma straffbestämmelser av denna typ utan att eftersätta grundläggande

rättssäkerhetskrav vad gäller förutsebarhet och avgränsning av det straffbara

området. Osäkerheten gällde enligt regeringen både vilka sammanslutningar som

bestämmelsen är tillämplig på och vilken befattning med sammanslutningen som

är avsedd att medföra ansvar. Eftersom de i propositionen med anledning av

utredningsförslaget diskuterade straffbestämmelserna skulle föra med sig en

inskränkning av den grundlagsfästa föreningsfriheten talade enligt regeringen

det anförda med särskild styrka mot att genomföra förslaget om kriminalisering

av organiserad rasism m.m.

Sammanfattningsvis ansåg regeringen att utredningsförslaget om förbud mot

rasistiska organisationer och stöd till sådana organisationer inte borde

genomföras.

Justitieutskottet instämde i regeringens bedömning och avstyrkte bifall till

de då aktuella motionerna om förbud mot rasistiska organisationer.

Motioner om förbud mot rasistiska organisationer m.m. behandlades av riksdagen

senast under 1995/96 års riksmöte. I justitieutskottets av riksdagen godkända

betänkande 1995/96:JuU14 vidhöll utskottet sin inställning från våren 1994 och

avstyrkte en motion om sådant förbud. Justitieutskottet noterade att

riksdagen, i ärendet våren 1994 beslutade om införande den 1 juli 1994 av en

särskild straffskärpningsgrund i BrB med innebörd att det vid bedömningen av

ett brotts straffvärde särskilt skall beaktas om ett motiv för brottet varit

att kränka en person, en folkgrupp eller en annan sådan grupp av personer på

grund av ras, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung, trosbekännelse eller

annan liknande omständighet.

EU

Nederländerna har i sitt program för ordförandeskapet inom EU under första

halvåret 1997 aviserat att frågan om inrättandet av ett observatorium

(Monitoring Centre) mot rasism och främlingsfientlighet är prioriterad. Ett

nära samarbete med Europarådet planeras på området. EU har också proklamerat

1997 som Europaåret mot rasism.

Utskottets bedömning

Utskottet anser att riksdagen bör vidhålla sin tidigare bedömning i frågan om

förbud mot rasistiska organisationer m.m.. Motionerna 1996/97:K414 yrkandena 1

och 2, 1996/97:K421 och 1996/97:K425 avstyrks.

Fackliga rättigheter

Motion

En annan fråga som rör föreningsfriheten tas upp i motion 1996/97:K431 av

Kenneth Kvist m.fl. (v). Motionärerna anser att riksdagen hos regeringen bör

begära förslag dels till skydd i regeringsformen för fackliga och demokratiska

rättigheter för de anställda i arbetslivet (yrkande 1), dels till slopande av

skyddet för lockouträtten i 2 kap. 17 § regeringsformen (yrkande 2).

Motionärerna anser att regeringsformen i sin rättighetskatalog specifikt

borde ange att anställda har bestämda demokratiska fri- och rättigheter också

på sina arbetsplatser och gentemot sina arbetsgivare. Sådana rättigheter är

rätt till facklig organisering, rätt till yttrande- och åsiktsfrihet också på

arbetsplatsen, rätt att i anslutning till arbetet anordna möten för anställda,

rätt till fackliga stridsåtgärder.

Motionärerna kritiserar vidare att arbetsgivaren ges visst försteg genom att

arbetstagaren kan vidta stridsåtgärd endast i formen "förening av

arbetstagare", medan arbetsgivarna tilldelas denna rätt både i förening och

enskilt. Att arbetsgivarnas rätt till facklig stridsåtgärd underlättas i

förhållande till de anställdas rätt till stridsåtgärder innebär ett tveksamt

likställande i grundlag av två maktmässigt mycket olika parter och konserverar

därmed den starka partens rätt. Denna hållning torde enligt motionärerna

internationellt tillhöra de mest arbetsgivarvänliga. Bestämmelsen i 2 kap. 17

§ RF bör därför revideras så att grundlagsskyddet för lockout tas bort.

Bakgrund

Föreningsfriheten hör, som nämnts, till de fri- och rättigheter som

tillförsäkras medborgaren i 2 kap. 1 § regeringsformen.

En förening av arbetstagare samt arbetsgivare och förening av arbetsgivare

har enligt 2 kap. 17 § regeringsformen rätt att vidta fackliga stridsåtgärder,

om inte annat följer av lag eller avtal. Bestämmelsen gäller mot enskilda och

är därför ett undantag från regeln att regeringsformens fri- och rättigheter

endast gäller mot det allmänna. Regeln infördes på konstitutionsutskottets

enhälliga förslag (bet. KU 1973:26 s. 51-52).

Frågan om att bygga ut skyddet för fackliga friheter diskuterades härefter

av 1973 års fri- och rättighetsutredning. Tanken på en sådan utbyggnad

avvisades av utredningen i betänkandet Medborgerliga fri- och rättigheter (SOU

1975:75). Vid behandlingen av utredningens betänkande anslöt sig föredragande

statsrådet till utredningens ståndpunkt. Han anförde att enligt en i Sverige

fast etablerad tradition bör det i största möjliga utsträckning överlämnas åt

arbetsmarknadens parter att själva lösa uppkommande frågor på det fackliga

området utan inblandning från statens sida. Denna grundinställning hindrar

visserligen inte att lagstiftning tillgrips på ett visst område, om det visar

sig omöjligt att avtalsvägen nå en tillfredsställande reglering eller om andra

särskilda skäl talar härför. Några sådana skäl för en utförligare

grundlagsreglering till skydd för den fackliga verksamheten ansåg han

emellertid inte finnas. Tvärtom skulle man kunna riskera att en

grundlagsreglering av t.ex. förhandlingsrätten snabbt blir föråldrad. I

stället för att verka som ett skydd skulle grundlagsregler om de fackliga

friheterna enligt föredragande statsrådet kunna bli en broms för en önskad

utveckling (prop. 1975/76:209 s. 123). Även konstitutionsutskottet ansåg av

samma skäl att bestämmelsen om fackliga stridsåtgärder skulle kvarstå

oförändrad (bet. KU 1975/76:56).

Rättighetsskyddsutredningen övervägde i sitt betänkande Förstärkt skydd för

fri- och rättigheter (SOU 1978:34) frågan om huruvida den fackliga

konflikträtten i 2 kap. 17 § regeringsformen skulle tillhöra de rättigheter

som föreslogs bli omfattade av ett särskilt beslutsförfarande vid

rättighetsbegränsande lagstiftning. Utredningen stannade för att inte lägga

fram något förslag i den delen. - Inom utredningen hade vidare ifrågasatts

huruvida det rättighetsskydd, som genom regeringsformen tillförsäkras

medborgarna gentemot det allmänna, borde utsträckas till att gälla det

samhälleliga livet som helhet och således även i förhållandet mellan enskilda.

Särskilt nämndes förhållanden på arbetsplatsen och vissa andra arbetsrättsliga

regler. Utredningen (majoriteten bestående av s-, m-, fp- och c-ledamöter)

ansåg emellertid att det inte var möjligt att gå in på dessa vittomfattande

problem och att det ej heller fanns skäl att föreslå någon grundlagsändring

som skulle medföra att helt nya principer måste komma till uttryck på det

arbetsrättsliga området.

I sin proposition anslöt sig regeringen till vad utredningen hade anfört,

och riksdagen följde propositionen (prop. 1978/79:195, bet. KU 1978/79:39 och

KU 1979/80:1, rskr. 1979/80:2).

Fri- och rättighetskommittén diskuterade i sitt utredningsbetänkande Fri- och

rättighetsfrågor (SOU 1993:40) om det i grundlagen borde införas ett skydd för

de fackliga fri- och rättigheterna, utöver det som redan finns för

strejkrätten. Kommittén hänvisade till den översyn av arbetsrätten som 1992

års arbetsrättskommitté fått i uppdrag att utföra och konstaterade att inom

denna översyn låg flera frågor som berörde omfattningen av de fackliga fri-

och rättigheterna och att detta talade för att man borde avvakta med att

grundlagsreglera området.

I samband med ärendet om inkorporering av Europakonventionen och andra fri-

och rättighetsfrågor behandlade utskottet under 1993/94 års riksmöte motioner

om stärkt grundlagsskydd för strejkrätten och om vidare grundlagsskydd för de

demokratiska fri- och rättigheterna på arbetsplatsen (prop. 1993/94:117, bet.

1993/94:KU24). Utskottet hänvisade till att 1992 års arbetsrättskommitté i

början av maj 1993 lämnat ett delbetänkande om ny

anställningsskyddslagstiftning och att kommittén skulle fortsätta sitt arbete

med en översyn av återstående delar av medbestämmandelagen och viss annan

arbetsrättslig lagstiftning. Utskottet konstaterade att, som Fri- och

rättighetskommittén uttalat, flera frågor som berör omfattningen av de

fackliga fri- och rättigheterna låg inom Arbetsrättskommitténs översyn. I

likhet med Fri- och rättighetskommittén ansåg utskottet att man därför borde

avvakta med att ta ställning till frågan om grundlagsreglering på området, och

utskottet avstyrkte föreliggande motioner. - 1992 års arbetsrättskommitté har

numera upphört, och riksdagen beslutade i december 1996 om vissa ändringar i

bl.a. lagen om anställningsskydd (prop. 1996/97:16, bet. 1996/97:AU4, rskr.

1996/97:107).

Som nämnts ovan är varje medborgare gentemot det allmänna tillförsäkrad

yttrandefrihet, varmed avses frihet att i tal, skrift eller bild eller på

annat sätt meddela upplysningar samt uttrycka tankar, åsikter och känslor. Den

enskilde tillförsäkras även bl.a. mötesfrihet och demonstrationsfrihet.

Begränsning av dessa rättigheter få ske genom lag.

Kommunala förnyelsekommittén redovisade i sitt betänkande Förnyelse av

kommuner och landsting (SOU 1996:169), bilaga 3, en studie av vissa aspekter

på hur förnyelsearbetet kommit att påverka offentlighetsprincipen i kommuner

och landsting samt i kommunala företag.

Kommittén ansåg att yttrande- och meddelarfriheten för kommunalt anställda

har påverkats negativt under 1990-talets förnyelsearbete och neddragningar

samt att det krävs insatser i form av utbildning och uppföljning för att komma

till rätta med de problem som visat sig. Reglerna om handlingsoffentlighet

hade, enligt vad kommittén funnit, inte alltid tillämpats tillfredsställande,

och även på detta område behövde insatser göras för att åstadkomma en varaktig

förbättring.

Kommittén fann i detta betänkande inte anledning att föreslå någon lag-

ändring rörande offentlighetsprincipen utan ansåg att de problem som fanns kan

åtgärdas genom utbildnings- och informationsinsatser. Såväl Svenska

Kommunförbundet som Landstingsförbundet borde känna ett ansvar för

utvecklingen, och regeringen borde för statens del följa utvecklingen på

området.

I ett tidigare betänkande, Medborgerlig insyn i kommunala entreprenader (SOU

1996:67), hade kommittén föreslagit att kommuner och landsting skulle åläggas

att i avtal med privata och delägda kommunala företag m.fl. juridiska personer

tillförsäkra allmänheten rätt till insyn i verksamheten. - Betänkandet har

remissbehandlats.

Båda de nämnda betänkandena övervägs för närvarande inom Regeringskansliet.

Utskottets bedömning

Utskottet avstyrkte en motion om att slopa grundlagsskyddet för lockouträtten

under 1975/76 års riksmöte. Utskottet finner inte skäl föreligga för en sådan

ändring av bestämmelsen om fackliga stridsåtgärder.

Som framgår ovan ansågs det vid behandlingen av 1979 års ändringar i

regeringsformen inte finnas skäl till någon grundlagsändring som skulle

medföra att helt nya principer måste komma till uttryck på det arbetsrättsliga

området. Det rättighetsskydd som genom regeringsformen tillförsäkras

medborgarna gentemot det allmänna ansågs inte böra utsträckas till att gälla

det samhälleliga livet som helhet och således även i förhållandet mellan

enskilda, såsom förhållanden på arbetsplatser och vissa andra arbetsrättsliga

regler.

Utskottet anser att dessa uttalanden alltjämt äger giltighet och avstyrker

med det anförda motion 1996/97:K431 yrkandena 1 och 2.

Vissa integritetsfrågor

Generell integritetslagstiftning

Motion

I motion 1996/97:K430 av Bengt Harding Olson (fp) yrkas att riksdagen som sin

mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om generell

integritetslagstiftning. Motionären anför att ett starkt skydd för den

personliga integriteten borde vara en självklarhet i ett rättssamhälle och att

ordningen måste bygga på en huvudregel som ger skydd för den personliga

integriteten inom den privata sfären och att undantag sedan får göras vid

befogat samhällsintresse, då den personliga integriteten får brytas igenom. En

översyn bör göras av skyddet för enskilda personers privatliv med inriktning

på att förstärka detta skydd, även på mediaområdet. Behovet har också

uppmärksammats inom Regeringskansliet. I en studie har kartlagts rättsläget i

Sverige och ett antal europeiska länder. Därefter har i en särskild rapport

till Justitiedepartementet rekommenderats en generell integritetslagstiftning.

Trots detta fick den parlamentariska kommitté som tillsattes

otillfredsställande direktiv med huvudriktningen att skapa en ny datalag och

inte - som i flera andra länder - en generell integritetslagstiftning.

Bakgrund

Bestämmelse i regeringsformen

Till skydd mot kränkning av den personliga integriteten föreskrivs i

regeringsformen (2 kap. 3 § andra stycket) att registrering av personuppgifter

genom ADB endast får ske i den utsträckning som anges i lag.

Pågående utredning

Regeringen beslöt i juni 1995 att låta tillsätta en kommitté med uppgift att

lägga fram förslag om en ny datalag. Kommittén (Ju 1995:08) är parlamentariskt

sammansatt och skall enligt sina direktiv (dir. 1995:91) analysera på vilket

sätt ett kommande EG-direktiv om skydd för personuppgifter skall införlivas i

svensk lagstiftning samt lägga fram förslag till en ny lag på området.

Kommittén skall också föreslå de ändringar i tryckfrihetsförordningens

bestämmelser om allmänna handlingars offentlighet som är motiverade för att

grundlagsregleringen skall vara anpassad till den nya tekniken och

terminologin på området.

Bakgrunden till att den nya datalagskommittén tillsattes var bl.a. att EU:s

ministerråd i februari 1995 kommit fram till en gemensam ståndpunkt i fråga om

ett förslag till ett direktiv om skyddet för enskilda personer med avseende på

behandlingen av personuppgifter och om det fria flödet av sådana uppgifter,

det s.k. dataskyddsdirektivet, och att ett slutligt ställningstagande till

direktivet förväntades. Syftet med direktivförslaget är att skapa en gemensam,

hög nivå på integritetsskyddet för att därigenom möjliggöra ett fritt flöde av

personuppgifter medlemsländerna emellan. Medlemsstaterna får inom den ram som

ges i direktivet närmare precisera villkoren för när behandling av

personuppgifter får förekomma. Dessa preciseringar får dock inte hindra det

fria flödet av personuppgifter inom unionen. Direktivet är tillämpligt på all

behandling av personuppgifter och således också på manuella register, dock

endast på sådana manuella register som är sökbara utifrån särskilda kriterier.

Direktivet är inte tillämpligt på sådan behandling av personuppgifter som

faller utanför gemenskapsrätten (t.ex. den som gäller allmän säkerhet, statens

säkerhet eller statens verksamhet på straffrättens område) och inte heller på

register för personligt bruk. Behandling av personuppgifter för

journalistiska, konstnärliga och litterära ändamål undantas från direktivets

materiella bestämmelser.

Utgångspunkten för kommitténs arbete skall vara att tillförsäkra den

enskilde ett fullgott integritetsskydd i IT-samhället. Intresset av ett starkt

integritetsskydd får dock enligt direktiven inte hämma användningen av ny

teknik i samhällsutvecklingen och får inte heller försvåra behandling av

personuppgifter för forsknings- eller statistikändamål. Kommittén skall i sitt

arbete bl.a. beakta utvecklingen på IT-området. Den skall utgå från att en

kommande lag skall vara teknikoberoende.

Kommittén beräknas enligt direktiven avsluta sitt arbete senast den 31 mars

1997.

Utskottets tidigare bedömning

Utskottet behandlade i sitt av riksdagen godkända betänkande 1995/96:KU4

Datalagsfrågor bl.a. en motion om en allmängiltig integritetslagstiftning.

Utskottet redogjorde för kommittédirektiven om en ny datalag m.m. och

hänvisade till att den fråga som togs upp bl.a. i den aktuella motionen skulle

komma att behandlas av kommittén. Utskottet avstyrkte följaktligen motionen.

Utskottets bedömning

Frågor som är betydelsefulla för den personliga integriteten regleras i många

lagar. Grundläggande är bestämmelserna om fri- och rättigheter i

regeringsformens andra kapitel.

Det för den personliga integriteten viktiga skyddet för personuppgifter

behandlas av den ovan nämnda kommittén. Någon utredning därutöver av det slag

som begärs i motion 1996/97:K430 är enligt utskottets mening inte påkallad.

Utskottet utgår dock från att vissa ytterligare frågor som tas upp i motionen

ändå kan antas bli belysta inom utredningen och vid beredningen av kommitténs

förslag. Utskottet avstyrker motionen.

Förbud att bära mask vid demonstration

Motion

I motion 1996/97:K423 av Karl-Göran Biörsmark och Elver Jonsson (fp) yrkas ett

tillkännagivande om förbud mot mask vid demonstration. Motionärerna föreslår

att polisen skall kunna meddela ett sådant förbud vid tillståndsgivningen om

den så finner lämpligt. De anför att regeringsformen sagts lägga hinder i

vägen för en sådan åtgärd, som ansetts utgöra en begränsning av

demonstrationsfriheten. Motionärerna anser dock att ett förbud mot mask vid en

demonstration inte skiljer sig så grundläggande från sådana villkor som

polisen får ställa upp vid sin tillståndsprövning och som kan gälla tid, plats

och marschvägar m.m.

Bakgrund

Mötes- och demonstrationsfrihet

Varje medborgare är enligt 2 kap. 1 § regeringsformen gentemot det allmänna

tillförsäkrad bl.a. mötesfrihet och demonstrationsfrihet. Mötesfrihet

definieras som frihet att anordna och bevista sammankomst för upplysning,

meningsyttring eller annat liknande syfte eller för framförande av

konstnärligt verk. Demonstrationsfrihet definieras som frihet att anordna och

delta i demonstration på allmän plats.

Mötes- och demonstrationsfriheterna behandlas ibland som en och samma

rättighet, församlingsfrihet. En skillnad är att en demonstration kan

genomföras av en enda person eller ett mycket litet antal, ett möte däremot

kräver rimligen åtminstone tre deltagare. Mötesfriheten och

demonstrationsfriheten får begränsas av hänsyn till ordning och säkerhet vid

sammankomsten eller demonstrationen eller till trafiken. I övrigt får dessa

friheter begränsas endast av hänsyn till rikets säkerhet eller för att

motverka farsot.

Tidigare riksdagsbehandling

Den fråga som tas upp i motionen har tidigare behandlats av riksdagen.

Justitieutskottet beredde den senast i sitt av riksdagen godkända betänkande

1995/96:JuU14. Justitieutskottet hänvisade därvid till sin behandling av

frågan våren 1993 (bet. 1993/94:JuU1). Justitieutskottet hade då uttalat att

varje medborgare enligt 2 kap. 1 § regeringsformen gentemot det allmänna är

tillförsäkrad bl.a. yttrandefrihet, mötesfrihet och demonstrationsfrihet och

att demonstrationsfriheten innebär frihet att anordna och delta i en

demonstration på allmän plats. Justitieutskottet hade vidare framhållit att

begränsningar av de olika opinionsfriheterna endast får ske för att tillgodose

för varje frihet särskilt angivna syften. Justitieutskottet hade konstaterat

att mötes- och demonstrationsfriheterna enligt 2 kap. 14 § första stycket

regeringsformen får begränsas av hänsyn till ordning och säkerhet vid

sammankomsten eller demonstrationen eller till trafiken. I övrigt får dessa

friheter begränsas endast av hänsyn till rikets säkerhet eller för att

motverka farsot. Justitieutskottet hade avstyrkt den då aktuella motionen med

hänvisning till denna reglering, och utskottet vidhöll den ståndpunkten vid

sin behandling av frågan under 1995/96 års riksmöte.

Utskottets bedömning

Utskottet anser inte att det finns anledning för riksdagen att frångå sin

tidigare bedömning i frågan. Utskottet avstyrker motion 1996/97:K423.

Skyddet för äganderätten m.m.

Äganderättsskyddet

Motioner

I två motioner begärs att grundlagsskyddet för äganderätten skall förstärkas.

I motion 1996/97:K202 av Carl Bildt m.fl. (m) yrkas tillkännagivanden om

grundlagsskyddet för äganderätten (yrkande 4) och om behovet av att klargöra

beskattningsmaktens gränser (yrkande 5).

Motionärerna anser att den enskildes äganderätt i Sverige saknar fullgott

grundlagsskydd. Äganderätten utgör, framhålls i motionen, en av grundstenarna

för vår rättsordning. Den möjliggör en spridning av makt, ansvar och

beslutsfattande från ett fåtal till ett flertal och leder härigenom till

personlig och samhällelig utveckling, och det enskilda ägandet utgör en

grundläggande förutsättning för den enskildes ekonomiska välfärd och befrämjar

marknadsekonomin som är grunden för den samhälleliga välfärden. Enligt

motionärerna är det nu angeläget att införa en regel i regeringsformen som

slår fast att den enskilda äganderättens princip är orubblig och att

inskränkningar endast får ske i klart angivna fall med full ersättning till

den enskilde.

Skyldigheten att erlägga skatter och avgifter till stat och kommun har nära

beröringspunkter med frågan om vilka inskränkningar i äganderätten som kan

accepteras. Motionärerna kritiserar behandlingen av frågan i

utredningsbetänkandet Fri- och rättighetsfrågor (SOU 1993:40) och anser att

vårt demokratiska system inte utgör ett tillräckligt starkt skydd för

enskildas äganderätt så länge riksdagen med endast en rösts övervikt kan

besluta om skattehöjningar och därmed åstadkomma inskränkningar i den enskilda

äganderätten. En viktig del av demokratin är enligt motionärerna att skydda

minoriteten, och frågan om beskattningsmaktens gränser bör bli föremål för en

förnyad, seriös utredning.

I motion 1996/97:K424 av Bengt Harding Olson m.fl. (fp, m, c, kd) begärs att

en utredning med inriktning på att grundlagens egendomsskydd skall omfatta

såväl fast som lös egendom. Ett likartat skydd som för mark och byggnader bör

enligt motionärerna ges även annan egendom.

I två andra motioner kritiseras grundlagsskyddet för äganderätten.

I motion 1996/97:K434 av Kenneth Kvist och Maggi Mikaelsson (v) yrkas att

riksdagen hos regeringen begär förslag om slopande av grundlagsskyddet för

äganderätten. Motionärerna påpekar att enskild egendom har ett starkt skydd i

vanlig lag. De anför vidare att en äganderätt som innebär makt över

samhällstillgångar och över andras arbete och liv är grunden för samhällets

sociala och politiska klyftor samt att en äganderätt som har ett kvalificerat

grundlagsskydd också försvårar ett samhälleligt miljöarbete. Förutom att

upphäva bestämmelsen i 2 kap. 18 § regeringsformen bör Sverige också deklarera

undantag för äganderätten i sin anslutning till Europakonventionen.

I motion 1996/97:K402 av Peter Eriksson m.fl. (mp) begär motionärerna i

första hand att riksdagen beslutar att såsom vilande anta sådan ändring i

2 kap. 18 § regeringsformen som föreslagits i motionen (yrkande 1), i andra

hand - om yrkande 1 avslås - att riksdagen hos regeringen begär förslag till

sådan ändring i 2 kap. 18 § regeringsformen att lagtext och motiv blir

förenliga med varandra samt att större hänsyn tas till ingripanden av miljö-

och hälsoskäl (yrkande 2).

Motionärerna hänvisar till kritik inom doktrinen mot den nya utformningen av

bestämmelsen. De framhåller att lagtexten inte stämmer överens med den avsikt

att inte ändra rättsläget som uttalades i motiven till 1994 års ändring i

paragrafen, och de anser det angeläget att lagtexten ändras så att bättre

överensstämmelse nås. En sådan ändring skulle åstadkommas genom följande

ändringar.

I paragrafens första stycke ändras orden "angelägna allmänna intressen" till

"allmänna intressen" som krav för inskränkning i användningen av mark eller

byggnad.

Paragrafens andra stycke ges följande lydelse (ändringar i förhållande till

nuvarande lydelse kursiverad).

Den som genom expropriation eller annat sådant förfogande tvingas avstå sin

egendom skall vara tillförsäkrad ersättning för förlusten. Sådan ersättning

skall också vara tillförsäkrad den för vilken det allmänna inskränker en

laglig användning av mark eller byggnad på sådant sätt att pågående

markanvändning avsevärt försvåras eller, i fråga om byggnad, skada uppkommer

som är betydande i förhållande till värdet på denna del av fastigheten. Vad

som nu sagts gäller dock inte när inskränkningen sker av särskilt vägande

miljö- eller säkerhetsskäl. Ersättning skall bestämmas enligt grunder som

anges i lag.

Första och sista meningarna lämnas således enligt förslaget oförändrade. Den

föreslagna lydelsen av andra meningen innebär utöver vad som framgår av

kursiveringarna ovan att hänvisningen till berörd del av fastigheten i fråga

om försvårad användning utgår. En ny tredje mening förs in.

Bakgrund

Gällande grundlagsregler

Den 1 januari 1995 fick 2 kap. 18 § regeringsformen ny lydelse. Enligt

paragrafen är varje medborgares egendom tryggad genom att ingen kan tvingas

avstå sin egendom till det allmänna eller till någon enskild genom

expropriation eller annat sådant förfogande eller tåla att det allmänna

inskränker användningen av mark eller byggnad utom när det krävs för att

tillgodose angelägna allmänna intressen. Den som genom expropriation eller

annat sådant förfogande tvingas avstå sin egendom skall vara tillförsäkrad

ersättning för förlusten. Sådan ersättning skall också vara tillförsäkrad den

för vilken det allmänna inskränker användningen av mark eller byggnad på

sådant sätt att pågående markanvändning inom berörd del av fastigheten

avsevärt försvåras eller skada uppkommer som är betydande i förhållande till

värdet på denna del av fastigheten. Ersättningen skall bestämmas enligt

grunder som anges i lag. - I paragrafen stadgas också att alla skall ha

tillgång till naturen enligt allemansrätten oberoende av vad som föreskrivits

enligt ovan.

I de förarbeten som låg till grund för ändringen av 2 kap. 18 §

regeringsformen (prop. 1993/94:117) framhölls att det egendomsskydd som

Europakonventionen ger borde preciseras närmare i regeringsformen. Förutom ett

skydd mot tvångsöverföring genom expropriation eller annat sådant förfogande

borde även ges ett motsvarande skydd mot inskränkningar i användningen av mark

och byggnader. Vidare borde grundlagsskyddet utökas genom en rätt till

ersättning för förlusten vid både tvångsöverföringar och

rådighetsinskränkningar. Ersättningsregeln för rådighetsinskränkningar borde

utformas i enlighet med de huvudprinciper för ersättning som gällde redan i

vanlig lag vid inskränkningar i rätten att använda mark och byggnader. De

närmare grunderna skulle anges i vanlig lag.

Flera remissinstanser hade ansett att den enskilde genom

grundlagsbestämmelsen borde tillförsäkras full ersättning eller ersättning för

hela förlusten. Enligt regeringen skulle detta dock inte vara helt rättvisande

med hänsyn till att sådana förväntningsvärden som enligt 4 kap. 3 §

expropriationslagen (1972:719) inte är ersättningsgilla inte omfattas av

skyddet. I den bestämmelsen tillförsäkrades den vars egendom togs i anspråk

genom expropriation eller annat sådant förfogande ersättning för förlusten.

Detta fick enligt regeringen anses ge uttryck för att den drabbade skulle

hållas skadeslös och att inte enbart symboliska belopp skulle betalas ut. Ett

skydd som tillförsäkrade den enskilde ersättning för inskränkning utan

avseende på intrångets eller skadans storlek överensstämde enligt regeringen

inte med gällande rätt. Inskränkningen måste ha uppnått en viss

kvalifikationsgrad för att ersättning skulle komma i fråga. En motsvarande

begränsning borde komma till uttryck i grundlagsbestämmelsen. Regeringen

framhöll att meningen inte var att i grundlagen precisera beräkningsgrunderna

utan endast att ange huvudprinciperna. Att rätten för rådighetsinskränkningar

nu gavs ett grundlagsskydd innebar enligt regeringen således inte att

ersättningsrätten utvidgades i förhållande till de dittills gällande

ersättningsreglerna.

Ersättning utgår således inte för den förlust som kan bestå i att

förväntningar om ändring i markens användningsområde inte infrias till följd

av dispositionsinskränkningar. Ersättning utgår vidare inte för ingrepp i form

av strandskyddsförordnande eller förordnande om naturvårdsområde. Uteblivet

tillstånd till en ny verksamhet, t.ex. grustäkt eller markavvattning samt

vägrad strandskyddsdispens, ersätts inte enligt denna princip. Inte heller

skall ersättning utgå för sådana - till tid och omfattning - mindre ingripande

inskränkningar i rätten att fritt nyttja sin egendom. Regeringen menade att

avsikten således inte var att andra typer av rådighetsinskränkningar i mark

eller byggnader än vad som då gällde skulle vara förenade med rätt till

ersättning.

Konstitutionsutskottet avstyrkte en rad motioner som gällde regeringens

förslag till ny lydelse av 2 kap. 18 § regeringsformen (bet. 1993/94:KU24).

Utskottet ansåg det därvid inte motiverat att låta all egendom, både fast och

lös, omfattas av grundlagens egendomsskydd. Utskottet pekade också på att

bestämmelser om att den enskilde tillförsäkras full ersättning eller

ersättning för hela förlusten inte skulle vara helt rättvisande med hänsyn

till att s.k. förväntningsvärden inte är ersättningsgilla. Utskottet

underströk vidare att införandet av ett grundlagsskydd för

rådighetsinskränkningar i sig inte innebar att ersättningsrätten utvidgades i

förhållande till vad som redan gällde.

Europakonventionen

I första tilläggsprotokollet till konventionen, som trädde i kraft 1954,

föreskrivs i artikel 1 att varje fysisk eller juridisk person skall ha rätt

till respekt för sin egendom och att ingen får berövas sin egendom annat än i

det allmännas intresse och under de förutsättningar som anges i lag och i

folkrättens allmänna grundsatser. Dessa bestämmelser inskränker dock inte en

stats rätt att genomföra sådan lagstiftning som staten finner nödvändig för

att reglera nyttjandet av egendom i överensstämmelse med det allmännas

intresse eller för att säkerställa betalning av skatter eller andra pålagor

eller av böter och viten.

Andra internationella överenskommelser

I FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna nämns också (artikel 17)

rätten att äga egendom och att inte godtyckligt berövas sin egendom.

Gällande regler i annan lagstiftning

Den enskildes egendom har ett starkt skydd i vanlig lag. Den som utan lagstöd

angriper annans egendom kan räkna med straffrättsliga sanktioner och

skadeståndsskyldighet. Den civilrättsliga lagstiftningen skyddar den rådande

egendomsordningen genom att ange dess gränser.

I plan- och bygglagen (1987:10), PBL, finns regler om rätt och plikt för det

allmänna att lösa in mark. Till övervägande del innehåller lagen dock

bestämmelser som reglerar användningen av mark och som således utgör hinder

för ägaren att fritt råda över sin mark. I lagens 14 kap. finns bestämmelser

om ersättning till följd av beslut eller åtgärder som har vidtagits med stöd

av bestämmelser i lagen och som innebär inskränkningar i den enskildes rätt

att fritt råda över sin fastighet. Vissa ingrepp medför inte någon

ersättningsrätt alls. Avgörande är en avvägning mellan allmänna och enskilda

intressen. De ersättningsregler som är av störst intresse i sammanhanget är de

som kräver en viss kvalificerad skada för att ersättning skall utgå.

Bestämmelserna återfinns i 8 § och utgör de centrala reglerna om ersättning

vid rådighetsinskränkningar i svensk lagstiftning. Bestämmelserna är utformade

på olika sätt beroende på om de åtgärder som utlöser ersättningen är

byggnadsreglerande eller markreglerande.

I fråga om byggnadsreglerande åtgärder föreligger rätt till ersättning om

skada uppkommer till följd av att bygglov vägras till att ersätta en riven

eller en genom olyckshändelse förstörd byggnad med en i huvudsak likartad

byggnad eller till följd av att rivningsförbud meddelas i en detaljplan eller

i områdesbestämmelser, eller rivningslov vägras utan att sådant förbud har

meddelats. När det gäller en vägran att ge bygglov för att ersätta en genom

olyckshändelse förstörd byggnad föreligger alltid rätt till ersättning. I

övriga fall av byggnadsreglerande åtgärder föreligger rätt till ersättning om

skadan är betydande i förhållande till värdet av berörd del av fastigheten.

När det gäller markreglerande åtgärder föreligger rätt till ersättning om

skada uppkommer till följd av att skyddsbestämmelser meddelas i detaljplan

eller i områdesbestämmelser för byggnader som är särskilt värdefulla från

t.ex. kulturhistorisk synpunkt. Likaså finns det en rätt till ersättning om

skadan uppkommit till följd av att områdesbestämmelser meddelats angående

vegetation samt markytans utformning och höjdläge i områden avsedda för

bebyggelse eller i närheten av anläggningar (flygplatser m.m.) som kräver ett

skydds- eller säkerhetsområde. Också om skadan uppkommit till följd av att

marklov vägras i vissa särskilt angivna situationer finns en rätt till

ersättning. I dessa markreglerande fall föreligger rätt till ersättning om

skadan medför att pågående markanvändning avsevärt försvåras inom berörd del

av fastigheten.

I samband med tillkomsten av plan- och bygglagen gjorde bostadsutskottet

vissa kompletterande uttalanden angående tolkningen av uttrycket "avsevärt

försvåras inom berörd del av fastigheten". Utskottet ansåg att en

fastighetsägare endast skall behöva tåla en skada som är bagatellartad för

honom och att därför någon fast procentsats inte borde anges. Enligt utskottet

borde dock en toleransgräns på 10 % inom berörd del få anses vara den högsta

som i något fall skulle behöva accepteras. Den gränsen borde gälla endast om

den berörda delen representerade ett i pengar litet belopp. Ett för ägaren i

absoluta tal stort belopp kunde enligt utskottet aldrig anses bagatellartat

(bet. BoU 1986/87:1 s. 150 f.).

Med stöd av bestämmelser i naturvårdslagen (1964:822) kan på både allmän och

enskild mark bildas naturreservat, naturminne, strandskyddsområde och

naturvårdsområde. Också naturvårdslagens ersättningsbestämmelser utgår från

principen att ersättning endast betalas för sådant intrång som medför att

pågående markanvändning inom berörd del av fastigheten avsevärt försvåras.

Ersättning lämnas inte för ingrepp i form av strandskyddsförordnande eller

förordnande om naturvårdsområde. Uteblivet tillstånd till grustäkt e.d.

ersätts inte heller till följd av principen om att förväntningsvärde inte

ersätts.

Plan- och byggutredningen

Frågan om ersättning vid intrång i äganderätten har utretts av Plan- och

byggutredningen (M 1992:03). Utredningen fick i maj 1995 genom

tilläggsdirektiv (dir. 1995:90) i uppdrag att bl.a. utvärdera

ersättningssystemet enligt plan- och bygglagen. Utredningen skulle utvärdera

hur plan- och bygglagens bestämmelser om ersättning har tillämpats i praktiken

i kommunerna, bl.a. när det gäller ersättningarnas storlek och vilka intrång

som ersatts samt i hur stor utsträckning frågor rörande kulturmiljöhänsyn

fallit när ersättningsanspråk framställts. Mot den bakgrunden skulle

utredningen göra en fördjupad analys av ersättningssystemet enligt plan- och

bygglagen och lämna de förslag som föranleds av den. Även förhållandena inom

EU borde undersökas. Utredningens resultat har redovisats i betänkandet

Översyn av PBL och va-lagen (SOU 1996:168), som avlämnades i november 1996.

De ersättningssituationer som främst varit föremål för utredningens

överväganden är de som gäller när beslut meddelas om restriktioner för

användningen av en fastighet. Regleringen är enligt utredningen onödigt

komplicerad, och den föreslår därför att skadetröskeln "betydande skada" skall

utmönstras ur lagen och att den i fastighetsrättslig lagstiftning mer

frekventa skadetröskeln "pågående markanvändning avsevärt försvåras" skall

gälla i samtliga skadefall där en kvalifikationsgräns skall tillämpas.

Samtidigt föreslås att ett avdrag för skada under kvalifikationsgränsen skall

göras i samtliga fall, dvs. även i de fall när skyddsbestämmelser eller

markreglerande bestämmelser meddelas.

I sin diskussion framhåller utredningen betydelsen av att

kulturmiljöfrågorna hanteras på ett sådant sätt att skada över huvud taget

inte uppkommer.

Fri- och rättighetskommitténs behandling av frågan om skatter och avgifter

I Fri- och rättighetskommitténs betänkande Fri- och rättighetsfrågor (SOU

1993:40) behandlades, som nämns i motion K202, skyldigheten att erlägga

skatter och avgifter. I kommitténs direktiv uttalades att skyldigheten att

erlägga skatter och avgifter till stat och kommun också har beröringspunkter

med frågan om vilka inskränkningar i äganderätten som kan accepteras.

Svårigheter föreligger dock när det gäller att definiera vad skatter och

avgifter är och att ange gränser för det allmänna att ta ut sådana pålagor.

Härvid hänvisar direktiven även till det förbud mot retroaktiv

skattelagstiftning som finns i 2 kap. 10 § andra stycket regeringsformen.

Kommittén borde enligt direktiven mot bakgrund av denna regel söka klarlägga

beskattningsmaktens gränser. Kommittén borde vidare lämna förslag till

eventuellt motiverade ändringar i regeringsformens regler om skatter och

avgifter.

Kommittén anförde i sina överväganden (del A s. 110) att det sedan länge

rått enighet om att rättighetsskyddet i regeringsformen måste utformas på ett

sådant sätt att det inte ger upphov till några förskjutningar i det vanliga

politiska maktsystemet. Denna tes blev särskilt aktuell när man börjar

diskutera en grundlagsändring av gränserna för beskattningsmakten. Det torde

vara få instrument som är så viktiga för genomförandet av den politiska viljan

som just beskattningsrätten. Enligt kommitténs uppfattning förhöll det sig

också så att det bästa skyddet mot ett missbruk av denna rätt stod att finna i

vårt demokratiska system där väljarna har möjlighet att i fria val ge uttryck

för sin uppfattning om hur beskattningsrätten utnyttjas.

Kommittén hade ändå övervägt om det fanns något behov att i grundlagen

införa ett skydd mot sådan skattelagstiftning som skulle kunna sättas i fråga

från konstitutionell synpunkt och då främst med hänsyn till skyddet för den

enskildes egendom. Kommittén hade därvid bl.a. studerat den grundlagsreglering

som gäller i Tyskland. Artikel 14 i den tyska grundlagen ansågs således

innebära att skattebördan inte får bli så stor att den i grunden påverkar den

skattskyldiges förmögenhetsförhållanden, vilket i så fall skulle innebära att

själva grundrättigheten urholkades. Var denna gräns går var emellertid oklart

och erfarenheterna från Tyskland visade på stora och komplicerade

gränsdragningsproblem. Kommittén hade därför inte funnit det lämpligt att

föreslå en liknande regel för vår del. Inte heller hade kommittén funnit det

lämpligt att på annat sätt i grundlagen ange en gräns för det högsta tillåtna

skatteuttaget.

Kommittén hade även övervägt om bestämmelsen i 2 kap. 10 § andra stycket

regeringsformen om förbud mot retroaktiv skattelagstiftning var tillräckligt

effektiv eller om reglerna härom borde förändras. Kommittén anförde dock att

det utredningsarbete som ligger bakom den nuvarande re- gleringen klart visar

vilka svårbemästrade gränsdragningsproblem som måste övervinnas vid denna typ

av grundlagsreglering där motstående intressen ofta bryts mot varandra. Enligt

kommitténs uppfattning var de argument som åberopades till stöd för den

nuvarande regleringen alltjämt hållbara. Den utformning som bestämmelsen

erhållit syntes också vara lämpligt avvägd.

Kommittén hade slutligen också övervägt att i grundlagen föra in en

definition av begreppen skatter och avgifter. Det hade emellertid visat sig

att det var mycket svårt att utforma en definition av skattebegreppet som

täcker alla de olika existerande skatteformerna, samtidigt som en sådan

definition måste vara någorlunda enkel och klar för att systematiskt passa in

i regeringsformens regelsystem. För fortsatta överväganden skulle det krävas

ett så omfattande utredningsmaterial att det inte var möjligt för kommittén

att ta fram ett sådant. Att finna en lämplig definition för avgiftsbegreppet

hade visat sig än svårare eftersom gränserna var flytande inte bara mot

skattebegreppet utan även mot ren prissättning för en vara eller en tjänst.

Härtill kom att värdet av en sådan reglering kunde ifrågasättas av flera olika

skäl. Kommittén hade sammantaget funnit att skälen mot en sådan grundlagsregel

var betydligt starkare än de skäl som kunde tala för en sådan. Kommittén

avstod därför från att lägga fram något förslag i denna del.

Utskottets tidigare bedömning

Som ovan redovisats avstyrkte konstitutionsutskottet inför 1994 års

förändringar i regeringsformen (bet. 1993/94:KU24) en rad motioner som gällde

regeringens förslag till ny lydelse av 2 kap. 18 § regeringsformen. Utskottet

ansåg det därvid inte motiverat att låta all egendom, både fast och lös,

omfattas av grundlagens egendomsskydd. Utskottet pekade också på att

bestämmelser om att den enskilde tillförsäkras full ersättning eller

ersättning för hela förlusten inte skulle vara helt rättvisande med hänsyn

till att s.k. förväntningsvärden inte är ersättningsgilla. Utskottet

underströk vidare att införandet av ett grundlagsskydd för

rådighetsinskränkningar i sig inte innebar att ersättningsrätten utvidgades i

förhållande till vad som redan gällde.

Utskottet behandlade därefter i sitt av riksdagen godkända betänkande

1995/96:KU8 motioner om förbättrad ersättning vid ingrepp i äganderätten.

Utskottet hänvisade till Plan- och byggutredningens då pågående arbete med en

utvärdering av ersättningssystemet enligt plan- och bygglagen. Enligt

utskottets mening borde detta arbete inte föregripas, och utskottet avstyrkte

motionerna.

Utskottets bedömning

Frågan om egendomsskyddet i regeringsformen behandlades senast inför 1994 års

grundlagsändringar. Utskottet anser inte att någon ändring nu bör göras i den

överenskommelse som då nåddes mellan partierna. Utskottet avstyrker därför

motionerna 1996/97:K202 yrkandena 4 och 5, 1996/97: K402 yrkandena 1 och 2,

1996/97:K424 och 1996/97:K434.

Generell rättighetsregel m.m.

Motion

I motion 1996/97:K903 av Bengt Harding Olson (fp) yrkas tillkännagivanden dels

om den svenska tillämpningen av Europakonventionen (yrkande 1), dels om

behovet av en generell rättighetsregel i regeringsformen (yrkande 2).

Motionären anser att det behövs en bred kartläggning av domstolarnas och

myndigheternas tillämpning av Europakonventionen. Han anser vidare att det

konstitutionella grundbegreppet "civila rättigheter och skyldigheter" borde

införas i vår grundlagstiftning i form av en generell rättighetsregel i

regeringsformen för att främja den framtida rättstillämpningen av

konventionen. Därmed borde man på ett bättre sätt garantera den rättsliga

harmoniseringen med den europeiska konventionen angående skydd för de

mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna och därmed

Europadomstolens rättspraxis.

Bakgrund

Enligt Europakonventionens artikel 6 skall var och en vid prövningen av hans

civila rättigheter och skyldigheter eller av en anklagelse mot honom för brott

vara berättigad till en rättvis och offentlig förhandling inom skälig tid och

inför en oavhängig och opartisk domstol som upprättats enligt lag.

I Fri- och rättighetskommitténs betänkande Fri- och rättighetsfrågor (SOU

1993:40) gjordes en jämförelse mellan svensk rätt och Europakonventionen.

Bl.a. diskuterades begreppet "civila rättigheter och skyldigheter" (del B s.

44 f.). Det framhölls att begreppet är oklart till sin innebörd, även om det

på senare år vuxit fram en omfattande praxis. Klart var, enligt kommittén, att

begreppet måste ges en självständig tolkning av konventionsorganen och detta

oberoende av vad begreppet har för innebörd i respektive stats inhemska rätt.

En första grupp av tvister som enligt betänkandet ansetts beröra civila

rättigheter är de som gäller äganderätten, vare sig det är fråga om rätten att

förvärva egendom, att behålla egendom eller att använda egendom. En annan

grupp är rättigheter att bedriva viss verksamhet, och en tvist om civila

rättigheter har även ansetts föreligga när en enskild genom beslut av

offentlig myndighet fråntagits ett tillstånd som är av betydelse för

möjligheten att bedriva näringsverksamhet. Ytterligare en grupp rättigheter

som ansetts som civila är de fall då klagandena ansett sig ha anspråk på

skadestånd, även om anspråket riktar sig mot staten, en myndighet eller en

tjänsteman. Även familjerättsliga rättigheter är att hänföra till civila

rättigheter.

Utskottets bedömning

Som ovan redovisats har Europakonventionen inkorporerats i svensk lagstiftning

fr.o.m. den 1 januari 1995 samtidigt som vissa ändringar gjordes i

regeringsformen med hänvisning till Europakonventionen. Utskottet anser inte

att det finns anledning för riksdagen att initiera en kartläggning av

tillämpningen av denna del av lagstiftningen. Utskottet anser inte heller att

de nyligen gjorda ändringarna i regeringsformen bör kompletteras med den

rättighetsregel som motionären föreslår. Utskottet avstyrker med det anförda

motion 1996/97:K903 yrkandena 1 och 2.

Ytterligare skydd i grundlagen

Viss genteknik

Motion

I motion 1996/97:Jo529 av Birger Schlaug m.fl. (mp) yrkas att riksdagen hos

regeringen begär förslag till grundlagsändring som innefattar skydd för

människans gener (yrkande 2). Motionärerna anser att en människas arvsanlag är

unika för henne och att grundlagens krav på respekt för den enskilda

människans integritet (frihet och värdighet) också måste omfatta hennes

genuppsättning. De vill därför att ett skydd införs i grundlagen för

människans gener så att t.ex. ingrepp på könsceller, zygoter och blastem med

bl.a. ärftliga effekter blir olagliga. Motionärerna anser vidare att

genteknisk forskning inte bör stimuleras och att riksdagen därför hos

regeringen bör begära förslag till en ny svensk grundlag som innebär att

patent på liv och livsformer förbjuds (yrkande 7).

Bakgrund

Grundläggande och övergripande regler om bl.a. tillståndskrav och tillsyn

finns i lagen (1994:900) om genetiskt modifierade organismer. Mer detaljerade

bestämmelser finns i förordning och i myndighetsföreskrifter. Lagen är

tillämplig på innesluten användning och avsiktlig utsättning av genetiskt

modifierade organismer och när produkter som innehåller eller består av sådana

organismer släpps ut på marknaden.

Genom denna lag har två EG-direktiv genomförts i svensk lagstiftning. Dessa

är direktiven 90/219/EEG om innesluten användning av genetiskt modifierade

organismer och 90/220/EEG om avsiktlig utsättning av genetiskt modifierade

organismer. Båda direktiven är föremål för revideringsarbete.

Den 1 oktober 1991 trädde lagen (1991:113) om användning av viss genteknik

vid allmänna hälsoundersökningar och lagen (1991:114) om åtgärder i

forsknings- och behandlingssyfte med befruktade ägg från människa i kraft.

När det gäller patent på liv kan nämnas att ett patent som meddelas av en

nationell patentmyndighet blir gällande endast i den staten. Önskas

patentskydd i mer än ett land måste patent sökas i varje land. Genom

Europeiska patentkonventionen har skapats en ordning som medger att en

patentsökande samtidigt kan få patent i flera länder, s.k. Europeiskt patent.

I likhet med vad som gäller enligt den svenska patentlagen (1967:837) kan

Europeiskt patent inte meddelas på uppfinningar som avser växtsorter,

djurraser eller väsentligen biologiska förfaranden för framställning av växter

eller djur. Mikrobiologiska förfaranden liksom alster härav får dock

patenteras. Genom att Sverige tillträtt konventionen kan Europeiska

patentverket meddela patent som blir gällande i Sverige på samma sätt som om

patentet beviljats av det svenska patentverket.

För en utförligare bakgrundsbeskrivning hänvisas till utskottets redovisning

i betänkande 1995/96:KU8.

Utskottets tidigare bedömning

Utskottet påpekade vid sin behandling av motsvarande motionsyrkanden under

förra årets riksmöte (se bet. 1995/96:KU8) att riksdagen år 1991 beslutat om

två lagar som noga reglerar användningen av genteknik. Enligt utskottets

mening gavs härigenom ett tillräckligt starkt skydd för mänskliga gener.

Utskottet var inte berett att härutöver förorda ett grundlagsskydd. Inte

heller när det gällde frågan om patent på liv ansåg utskottet att en

grundlagsreglering behövdes. Utskottet ville hänvisa till det skydd som fanns

genom att patent inte får beviljas på uppfinningar vars utnyttjande skulle

strida mot goda seder eller allmän ordning och genom det förhållandet att

upptäckter av gener hos människor och djur inte är uppfinningar och därigenom

inte kan patenteras. Utskottet avstyrkte motionsyrkandena.

Utskottets bedömning

Utskottet vidhåller sin tidigare bedömning i frågan och avstyrker motion

1996/97:Jo529 yrkandena 2 och 7.

Rätt att välja vårdgivare

Motion

I motion 1996/97:K204 av Margareta E Nordenvall (m) kritiserar motionären

bruket av remisstvång i primärvården. Hon anser att riksdagen hos regeringen

bör begära dels förslag om förbud mot sådant remisstvång (yrkande 1), dels

förslag som innebär att den enskildes rättighet att välja vårdgivare utan

remisstvång grundlagsfästs (yrkande 2).

Yrkande 1 i motionen bereds av socialutskottet.

Utskottets bedömning

Utskottet, som noterar att sakfrågan i motionen bereds av socialutskottet,

anser inte att den fråga som tas upp bör regleras i grundlag. Utskottet

avstyrker motion 1996/97:K204 yrkande 2.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande religion och livsåskådning

att riksdagen avslår motion 1996/97:K429,

2. beträffande religionsfriheten

att riksdagen avslår motion 1994/95:K220,

3. beträffande diskrimineringsförbud i regeringsformen

att riksdagen avslår motionerna 1996/97:K432, 1996/97:L416 yrkande 5 och

1996/97:L422 yrkande 1,

res. 1 (v, mp)

4. beträffande DO:s uppgifter

att riksdagen avslår motion 1996/97:L422 yrkande 2,

5. beträffande förbud mot rasistiska organisationer

att riksdagen avslår motionerna 1996/97:K414, 1996/97:K421 och

1996/97:K425,

res. 2 (mp)

6. beträffande fackliga rättigheter

att riksdagen avslår motion 1996/97:K431,

res. 3 (v)

7. beträffande generell integritetslagstiftning

att riksdagen avslår motion 1996/97:K430,

res. 4 (m, fp)

8. beträffande maskering vid demonstration

att riksdagen avslår motion 1996/97:K423,

9. beträffande skyddet för äganderätten

att riksdagen avslår motionerna 1996/97:K202 yrkandena 4 och 5,

1996/97:K402, 1996/97:K424 och 1996/97:K434,

res. 5 (m)

res. 6 (v)

res. 7 (mp)

10. beträffande generell rättighetsregel

att riksdagen avslår motion 1996/97:K903 yrkandena 1 och 2,

11. beträffande förbud mot viss genteknik

att riksdagen avslår motion 1996/97:Jo529 yrkandena 2 och 7,

res. 8 (mp)

12. beträffande val av vårdgivare

att riksdagen avslår motion 1996/97:K204 yrkande 2.

Stockholm den 25 februari 1997

På konstitutionsutskottets vägnar

Birgit Friggebo

I beslutet har deltagit: Birgit Friggebo (fp), Kurt Ove Johansson (s),

Catarina Rönnung (s), Anders Björck (m), Axel Andersson (s), Widar Andersson

(s), Birger Hagård (m), Barbro Hietala Nordlund (s), Birgitta Hambraeus (c),

Pär-Axel Sahlberg (s), Jerry Martinger (m), Mats Berglind (s), Kenneth Kvist

(v), Frank Lassen (s), Inger René (m), Peter Eriksson (mp) och Håkan Holmberg

(fp).

Reservationer

1. Diskrimineringsförbud i regeringsformen (mom. 3)

Kenneth Kvist (v) och Peter Eriksson (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 16 börjar med "Utskottet,

som" och slutar med "yrkande 1." bort ha följande lydelse:

Utskottet vill erinra om att den offentliga makten enligt bestämmelsen i

1 kap. 2 § regeringsformen skall utövas med respekt för alla människors lika

värde och för den enskilda människans frihet och värdighet. Detta är ett s.k.

programstadgande som inte kan göras gällande i domstol. Utskottet anser därför

att denna bestämmelse inte ger de homosexuella tillräckligt skydd mot

diskriminering. Regeringen bör därför, som anförs i motionerna 1996/97:K432

och 1996/97:L416 yrkande 5 överväga och lägga fram förslag till ett direkt

förbud i regeringsformen mot att i lag eller annan föreskrift särbehandla

homosexuella. Härmed tillgodoses också i huvudsak motion 1996/97:L422 yrkande

1.

dels att utskottets hemställan under 3 bort ha följande lydelse:

3. beträffande diskrimineringsförbud i regeringsformen

att riksdagen med bifall till motionerna 1996/97:K432 och 1996/97:L416

yrkande 5 och med anledning av motion 1996/97:L422 yrkande 1 som sin

mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

2. Förbud mot rasistiska organisationer (mom. 5)

Peter Eriksson (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 20 börjar med "Utskottet

anser" och slutar med "1996/97:K425 avstyrks." bort ha följande lydelse:

Utskottet anser att riksdagen nu bör modifiera sin tidigare uppfattning om

förbud mot rasistiska organisationer. Erfarenheter från många länder visar att

rasism och främlingsfientlighet inte kan motverkas utan en effektiv

lagstiftning. Enligt utskottets uppfattning måste, i linje med FN:s konvention

om rasism, övervägas ett direkt förbud mot organisationer som uppenbart har

som sitt viktigaste syfte att sprida ett rasistiskt och diskriminerande

budskap, och det bör ankomma på regeringen att snarast lägga fram förslag till

lagstiftning med denna inriktning.

Det anförda bör med bifall till motion 1996/97:K414 ges regeringen till

känna. Härigenom tillgodoses också i huvudsak motionerna 1996/97:K421 och

1996/97:K425.

dels att utskottets hemställan under 5 bort ha följande lydelse:

5. beträffande förbud mot rasistiska organisationer

att riksdagen med bifall till motion 1996/97:K414 och med anledning av

motionerna 1996/97:K421 och 1996/97:K425 som sin mening ger regeringen

till känna vad utskottet anfört,

3. Fackliga rättigheter (mom. 6)

Kenneth Kvist (v) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 23 börjar med "Utskottet

avstyrkte" och slutar med "och 2." bort ha följande lydelse:

Anställdas demokratiska rättigheter på sina arbetsplatser - såsom rätten

till facklig organisering, rätten till yttrande- och åsiktsfrihet också på

arbetsplatsen, rätten att i anslutning till arbetet anordna möten för

anställda och rätten till fackliga stridsåtgärder - har enligt utskottets

uppfattning ett svagt stöd i regeringsformen. Möjligheten att inskränka

strejkrätten genom lag begränsar de arbetandes yttersta vapen för värnandet om

sin värdighet och bestämmande över den egna arbetskraften. Regeringsformens

skydd för de angivna rättigheterna bör således stärkas.

För lockouträtten gäller det motsatta. Arbetsgivarsidan har en övermakt

gentemot de arbetande, och denna övermakt bör inte förstärkas genom

grundlagsskydd. Grundlagsskyddet för lockouträtten bör därför slopas.

Utskottet föreslår att riksdagen hos regeringen med bifall till motion

1996/97:K431 yrkandena 1 och 2 hos regeringen begär förslag i enlighet med det

anförda.

dels att utskottets hemställan under 6 bort ha följande lydelse:

6. beträffande fackliga rättigheter

att riksdagen med anledning av motion 1996/97:K431 som sin mening ger

regeringen till känna vad utskottet anfört,

4. Generell integritetslagstiftning (mom. 7)

Birgit Friggebo (fp), Anders Björck (m), Birger Hagård (m), Jerry Martinger

(m), Inger René (m) och Håkan Holmberg (fp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 25 börjar med "Frågor som"

och slutar med "avstyrker motionen." bort ha följande lydelse:

Som anförs i motion 1996/97:K430 bör ett starkt skydd för den personliga

integriteten vara en självklarhet i ett rättssamhälle. Utskottet anser att

direktiven till den kommitté som skall lägga fram förslag till en ny datalag

varit för begränsade. Enligt utskottets uppfattning krävs inte bara en

anpassning till EG:s direktiv om skydd för personuppgifter utan en utredning

bör göras om hur skyddet för enskilda personers privatliv kan förstärkas

generellt. En sådan utredning bör ha som utgångspunkt att den personliga

integriteten skall vara huvudregel och att undantag från denna regel skall

motiveras med ett befogat samhällsintresse. Regeringen bör låta göra denna

utredning.

dels att utskottets hemställan under 7 bort ha följande lydelse:

7. beträffande generell integritetslagstiftning

att riksdagen med bifall till motion 1996/97:K430 som sin mening ger

regeringen till känna vad utskottet anfört,

5. Skyddet för äganderätten (mom. 9)

Anders Björck, Birger Hagård, Jerry Martinger och Inger René (alla m) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 33 börjar med "Frågan om"

och slutar med "och 1996/97:K434." bort ha följande lydelse:

Utskottet delar uppfattningen i motion K202 att äganderätten utgör en av

grundstenarna för vår rättsordning. Äganderätten möjliggör en spridning av

makt, ansvar och beslutsfattande från ett fåtal till ett flertal och leder

härigenom till personlig och samhällelig utveckling. Ett välkommet resultat av

den partipolitiska överenskommelsen i olika grundlagsfrågor hösten 1993 var

att rätten till ersättning vid rådighetsinskränkningar genom lagstiftning och

myndighetsbeslut avseende mark och byggnader numera omfattas av

grundlagsskydd. Enligt utskottets uppfattning är skyddet emellertid inte

tillräckligt omfattande. I regeringsformen bör slås fast att den enskilda

äganderättens princip är orubblig och att inskränkningar endast får ske i

klart angivna fall med full ersättning till den enskilde.

Skyldigheten att erlägga skatter och avgifter till stat och kommun har nära

beröringspunkter med frågan om vilka inkränkningar i äganderätten som kan

accepteras. Fri- och rättighetskommittén behandlade skattefrågan alltför

summariskt, och frågan om beskattningsmaktens gränser bör enligt utskottets

uppfattning bli föremål för en ny och seriös utredning.

Det anförda bör med bifall till motion 1996/97:K202 yrkandena 4 och 5 ges

regeringen till känna, och regeringen bör vidta de åtgärder som

tillkännagivandet ger anledning till.

Genom detta tillkännagivande tillgodoses i viss mån motion 1996/97: K424.

I motionerna 1996/97:K434 och 1996/97:K402 begärs att grundlagsskyddet för

äganderätten skall slopas respektive försvagas. Som framgår ovan anser

utskottet att skyddet i stället bör förstärkas. Dessa motioner avstyrks

således.

dels att utskottets hemställan under 9 bort ha följande lydelse:

9. beträffande skyddet för äganderätten

att riksdagen med bifall till motion 1996/97:K202 yrkandena 4 och 5, med

anledning av motion 1996/97:K424 och med avslag på motionerna

1996/97:K402 och 1996/97:K434 som sin mening ger regeringen till känna

vad utskottet anfört,

6. Skyddet för äganderätten (mom. 9)

Kenneth Kvist (v) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 33 börjar med "Frågan om"

och slutar med "och 1996/97:K434." bort ha följande lydelse:

Grundlagsskyddet för egendom gäller formellt all egendom. Det är dock stor

skillnad på olika egendom. Personligt ägande skiljer sig från ägande av

naturresurser, produktionsmedel och stora kapital som bildar grund för makt

över andra. Egendomsskyddet i grundlagen har i praktiken bara betydelse för

den senare typen av egendom. Många stora egendomar har byggts upp genom

exploatering av andras egendom och arbete. Den makt som följer av vissa stora

egendomar ger makt över andras möjlighet till fri- och rättigheter. Att ge

grundlagsskydd åt äganderätten är att ge grundlagsskydd åt maktolikheten.

Enligt utskottets uppfattning bör med hänsyn till det anförda, och som begärs

i motion 1996/97:K434, det generella egendomsskyddet i grundlagen slopas.

Förslaget i motion 1996/97:K402 innebär en försvagning av grundlagsskyddet

av äganderätten och är därmed ett steg i rätt riktning. Den föreslagna

försvagningen är emellertid otillräcklig, och motionen bör, liksom motionerna

1996/97:K202 yrkandena 4 och 5 och 1996/97:K424 om förstärkning av

grundlagsskyddet för äganderätten, avslås.

Regeringen bör lägga fram förslag om sådan ändring i regeringsformen att

grundlagsskyddet för egendom avskaffas.

dels att utskottets hemställan under 9 bort ha följande lydelse:

9. beträffande skyddet för äganderätten

att riksdagen med bifall till motion 1996/97:K434 och med avslag på

motionerna 1996/97:K202 yrkandena 4 och 5, 1996/97:K402 och 1996/97:K424

som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

7. Skyddet för äganderätten (mom. 9)

Peter Eriksson (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 33 börjar med "Frågan om"

och slutar med "och 1996/97:K434." bort ha följande lydelse:

Som framhålls i motion 1996/97:K402 har Sverige genom 1994 års ändring i 2

kap. 18 § regeringsformen fått ett av världens starkaste egendomsskydd.

Åtgärder beträffande en fastighet har betydelse även för andra människor än

den som äger fastigheten. Det kan därför sägas ligga i sakens natur att

handlingsfriheten vid ägande av fast egendom måste vara mer begränsad än vid

ägande av lös egendom. Regelsystemet som styr innehållet i äganderätten till

fast egendom måste således vara en kompromiss mellan å ena sidan den enskilda

fastighetsägarens intresse av att efter eget gottfinnande kunna förfoga över

sin egendom och å andra sidan det allmännas intresse av ett ur skilda

synvinklar godtagbart utnyttjande av jorden.

Genom grundlagsändringen har ett lagstöd för ersättningsrätt skapats för

vissa fall där ersättningsregler tidigare har saknats.

Lagtextens nya formulering aktualiserar flera frågor som motiven inte ger

några klara svar på. Den stämmer inte heller särskilt väl överens med

motivuttalandena. En ledande tanke var att man skulle grundlagsfästa det

dåvarande rättsläget; bl.a. var regeln i andra stycket om ersättning för

inskränkning i användningen av mark och byggnad en direkt motsvarighet till

regler i bl.a. plan- och bygglagen och i naturvårdslagen, och någon vidgad

rätt till ersättning avsågs inte. Enligt lagtextens ordalydelse synes däremot

ersättning kunna komma att utgå i strid med tidigare gällande rätt vid

åtskilliga typer av ingrepp i markanvändningen, t.ex. miljöskydds-,

naturvårds- och kärnkraftslagstiftningen, och detta kanske t.o.m. när

ingreppet är starkt motiverat från miljö- eller säkerhetssynpunkt. -

Motivuttalandena återspeglar den politiska uppgörelse som låg bakom ändringen.

Det är enligt utskottets mening angeläget att rätta till den otydlighet som

uppstått genom paragrafens nuvarande lydelse - särskilt såvitt avser dess

andra stycke - så att den stämmer bättre med de avsikter lagstiftaren

deklarerat. Utskottet föreslår därför att riksdagen - med avslag på motionerna

1996/97:K202 yrkandena 4 och 5, 1996/97:K424 och 1996/97:K434 - som vilande

antar det förslag till ändring i regeringsformen som läggs fram i motion

1996/97:K402.

dels att utskottets hemställan under 9 bort ha följande lydelse:

9. beträffande skyddet för äganderätten

att riksdagen med anledning av motion 1996/97:K402 och med avslag på

motionerna 1996/97:K202 yrkandena 4 och 5, 1996/97:K424 och 1996/97:K434

som vilande antar följande

Förslag till lag om ändring i regeringsformen

Härigenom föreskrivs att 2 kap. 18 § regeringsformen skall ha följande

lydelse.

-------------------------------------------------------

|Nuvarande lydelse |Föreslagen lydelse |

--------------------------------------------------------

| |

| 2|

|kap. 18 § |

-------------------------------------------------------

|Varje medborgares egendom | Varje medborgares|

|är tryggad genom att ingen |egendom är tryggad genom|

|kan tvingas avstå sin |att ingen kan tvingas|

|egendom till det allmänna |avstå sin egendom till det|

|eller till någon enskild |allmänna eller till någon|

|genom expro- priation |enskild genom expro-|

|eller annat sådant |priation eller annat|

|förfogande eller tåla att |sådant förfogande eller|

|det allmänna inskränker |tåla att det allmänna|

|användningen av mark eller |inskränker användningen av|

|byggnad utom när det krävs |mark eller byggnad utom|

|för att tillgodose |när det krävs för att|

|angelägna allmänna |tillgodose allmänna|

|intressen. |intressen. |

| Den som genom | |

|expropriation eller annat | Den som genom|

|sådant förfogande tvingas |expropriation eller annat|

|avstå sin egendom skall |sådant förfogande tvingas|

|vara tillför- säkrad |avstå sin egendom skall|

|ersättning för förlusten. |vara tillför- säkrad|

|Sådan ersättning skall |ersättning för förlusten.|

|också vara tillförsäkrad |Sådan ersättning skall|

|den för vilken det |också vara tillförsäkrad|

|allmänna inskränker |den för vilken det|

|användningen av mark eller |allmänna inskränker en|

|byggnad på sådant sätt att |laglig användning av mark|

|pågående markanvändning |eller byggnad på sådant|

|inom berörd del av |sätt att pågående|

|fastigheten avsevärt |markanvändning avsevärt|

|försvåras eller skada |försvåras eller, i fråga|

|uppkommer som är betydande |om byggnad, skada|

|i förhållande till värdet |uppkommer som är betydande|

|på denna del av |i förhållande till värdet|

|fastigheten. Ersättningen |på denna del av|

|skall bestämmas enligt |fastigheten. Vad som nu|

|grunder som anges i lag. |sagts gäller dock inte när|

| |inskränkningen sker av|

| |särskilt vägande miljö-|

| |eller säkerhetsskäl. |

| |Ersättningen skall|

| |bestämmas enligt grunder|

| |som anges i lag. |

--------------------------------------------------------

|Alla skall ha tillgång till naturen enligt|

|allemansrätten oberoende av vad som föreskrivits ovan.|

--------------------------------------------------------

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999.

8. Förbud mot viss genteknik (mom. 11)

Peter Eriksson (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 36 börjar med "Utskottet

vidhåller" och slutar med "och 7." bort ha följande lydelse:

Utskottet delar motionärernas uppfattning att grundlagens krav på respekt

för den enskilda människans frihet och värdighet också måste omfatta hennes

genuppsättning. Därför bör det föras in ett skydd för människans gener så att

t.ex. ingrepp på könsceller, zygoter och blastem med bl.a. ärftliga effekter

icke kan tillåtas. Skyddet bör vara utformat så att patent på liv och

livsformer också blir förbjudet i grundlag. Detta bör riksdagen med bifall

till motion 1996/97:Jo529 yrkandena 2 och 7 som sin mening ge regeringen till

känna.

dels att utskottets hemställan under 11 bort ha följande lydelse:

11. beträffande förbud mot viss genteknik

att riksdagen med bifall till motion 1996/97:Jo529 yrkandena 2 och 7 som

sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

Innehållsförteckning

Sammanfattning......................................1

Motionerna..........................................1

Utskottet...........................................3

Grundläggande fri- och rättigheter..................3

Religion och livsåskådning..........................4

Diskriminering m.m.................................13

Diskriminering av homosexuella.....................13

Rasistiska organisationer..........................16

Fackliga rättigheter...............................20

Vissa integritetsfrågor............................23

Generell integritetslagstiftning...................23

Förbud att bära mask vid demonstration.............25

Skyddet för äganderätten m.m.......................26

Äganderättsskyddet.................................26

Generell rättighetsregel m.m.......................33

Ytterligare skydd i grundlagen.....................35

Viss genteknik.....................................35

Rätt att välja vårdgivare..........................36

Hemställan.........................................36

Reservationer......................................38

1. Diskrimineringsförbud i regeringsformen (mom. 3)38

2. Förbud mot rasistiska organisationer (mom. 5)...38

3. Fackliga rättigheter (mom. 6)...................39

4. Generell integritetslagstiftning (mom. 7).......39

5. Skyddet för äganderätten (mom. 9)...............40

6. Skyddet för äganderätten (mom. 9)...............40

7. Skyddet för äganderätten (mom. 9)...............41

8. Förbud mot viss genteknik (mom. 11).............43