Bet. 1996/97:KU15

Konstitutionsutskottets betänkande

1996/97:KU15

Vissa tryck- och yttrandefrihetsrättsliga frågor

Innehåll

Sammanfattning

Motionerna

Utskottet

Hemställan

Reservationer

Innehållsförteckning

1996/97

KU15

Sammanfattning

I betänkandet behandlas ett antal motioner från den allmänna motionstiden 1996

i tryck- och yttrandefrihetsrättsliga ämnen, nämligen

- biografcensur, åtgärder mot våldsskildringar m.m.,

- ytterligare åtgärder mot barnpornografi etc.

Utskottet avstyrker samtliga motioner. Fyra reservationer har avgivits.

Motionerna

1996/97:K208 av Sivert Carlsson och Agne Hansson (c) vari yrkas att riksdagen

hos regeringen begär förslag till en snar, effektiv, klar och heltäckande

lagstiftning inklusive förslag till grundlagsändring som kriminaliserar

innehav av barnpornografi i enlighet med vad som anförts i motionen.

1996/97:K404 av Nalin Baksi och Johnny Ahlqvist (s) vari yrkas att riksdagen

som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ändring av

brottsbalkens och tryckfrihetsförordningens förbud mot hets mot folkgrupp till

att även omfatta homosexuella.

1996/97:K405 av förste vice talman Anders Björck m.fl. (m) vari yrkas att

riksdagen begär förslag till lagstiftning om förändring av jurysystemet i

enlighet med vad som anförts i motionen.

1996/97:K406 av Juan Fonseca (s) vari yrkas att riksdagen beslutar att

preskriptionstiden vid spridning av rasistisk musik bör förlängas till fem år.

1996/97:K415 av Håkan Holmberg (fp) vari yrkas att riksdagen hos regeringen

begär förslag om förlängd preskriptionstid till fem år för misstänkta

yttrandefrihetsbrott genom upptagningar.

1996/97:K416 av Carl-Johan Wilson (fp) vari yrkas att riksdagen hos regeringen

begär förslag till sådan lagändring att preskriptionstiden för rasistisk text

förlängs.

1996/97:K418 av Ewa Larsson och Kia Andreasson (mp) vari yrkas att riksdagen

som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att

anspelningspornografi i alla dess former förbjuds.

1996/97:K422 av Karin Pilsäter och Håkan Holmberg (fp) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om

hets mot homosexuella i tryckfrihetsförordning och brottsbalk.

1996/97:K428 av Margareta Andersson (c) vari yrkas att riksdagen som sin

mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om förlängning av

preskriptionstiden vid utgivning av rasistisk eller nazistisk musik.

1996/97:K433 av Birgit Friggebo m.fl. (fp) vari yrkas

1. att riksdagen beslutar om ändring i yttrandefrihetsgrundlagen,

2. att riksdagen beslutar om ändring i brottsbalken,

3. att riksdagen beslutar om ändring i lagen om granskning och kontroll av

filmer och videogram,

4. att riksdagen beslutar om ändring i lagen om pliktexemplar av dokument.

1996/97:K709 av Åke Carnerö m.fl. (kd) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om behovet av forskning vad gäller underhållningsvåldets påverkan på

barn och ungdomar,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om informationsverksamhet ute i skolorna om våldets konsekvenser,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om trailrar på TV, video och bio,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om förekomsten av underhållningsvåld på TV under dagtid och tidig

kväll,

5. att riksdagen hos regeringen begär ett förslag till lag om obligatorisk

förhandsgranskning av de filmer och videogram som säljs eller uthyrs till

allmänheten,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om internationella överenskommelser i syfte att begränsa utbudet av

underhållningsvåld.

1996/97:Ju506 av Chatrine Pålsson m.fl. (kd) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om behovet av att kriminalisera innehav av barnpornografi.

1996/97:Ju903 av Olof Johansson m.fl. (c) vari yrkas

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om en 18-årsgräns för filmer och videogram.

1996/97:Ju917 av Ingbritt Irhammar m.fl. (c) vari yrkas

14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om beslut om förslag till lagändring.

1996/97:Kr4 av Birger Schlaug m.fl. (mp) vari yrkas

10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om att obligatorisk videogramkontroll skall införas,

1996/97:Kr257 av Marianne Samuelsson m.fl. (mp) vari yrkas

3. att riksdagen hos regeringen begär förslag om obligatorisk kontroll av

alla videogram i enlighet med vad som anförts i motionen.

Utskottet

Biografcensur, åtgärder mot våldsskildringar, m.m.

Motionerna

I motion 1996/97:K433 av Birgit Friggebo m.fl. (fp) hemställs att riksdagen

beslutar om ändring i yttrandefrihetsgrundlagen (yrkande 1), brottsbalken

(yrkande 2), lagen om granskning och kontroll av filmer och videogram (yrkande

3) och lagen om pliktexemplar av dokument (yrkande 4). Motionärerna anför

bl.a. Sverige tillhör de länder som har vuxencensur för film. Filmcensuren är

den enda form av censur som finns i öppna samhällen. Detta är svårförenligt

med yttrandefriheten och en onödig inskränkning i människors fria val.

Förhandsgranskningen av biograffilm för vuxna bör avskaffas. I stället bör en

ny åldersgräns på 18 år införas för offentlig visning av filmer och videogram.

Om filmen skall visas för yngre personer måste den genomgå en granskning

liknande den vi har i dag. Därmed förvinner de sista resterna av vuxencensuren

samtidigt som staten har kvar möjligheten att kontrollera filmer som riktar

sig till barn och ungdomar. Samtidigt bör också förbudet att lämna ut filmer

till barn under 15 år skärpas. Lagen bör, i linje med vad som föreslås gälla

biograffilm, omfatta ungdomar i åldersgruppen 15-18 år. Utlämnande till den

senare gruppen får ej ske om det är grovt våld som skildras. Motionärerna

lägger i motionen fram förslag till ändringar i yttrandefrihetsgrundlagen,

brottsbalken, lagen om granskning och kontroll av filmer och videogram och

lagen om pliktexemplar av dokument.

I motion 1996/97:K709 av Åke Carnerö m.fl. (kd) hemställs att riksdagen hos

regeringen begär ett förslag till lag om obligatorisk förhandsgranskning av de

filmer och videogram som säljs eller uthyrs till allmänheten (yrkande 5) samt

ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av forskning vad

gäller underhållningsvåldets påverkan på barn och ungdomar (yrkande 1), om

informationsverksamhet ute i skolorna om våldets konsekvenser (yrkande 2), om

trailrar på TV, video och bio (yrkande 3), om förekomsten av

underhållningsvåld på TV under dagtid och kväll (yrkande 4) samt om

internationella överenskommelser i syfte att begränsa utbudet av

underhållningsvåld (yrkande 6). Motionärerna anför bl.a. följande.

Skälet till att så många extremvåldsfilmer finns på den svarta marknaden är,

enligt motionärerna, inte bara den olagliga importen utan också att vi saknar

förhandsgranskning i Sverige. Obligatorisk förhandsgranskning av videogram är

en nödvändighet för att stoppa videovåldet. Kunskaper om bildvåldets effekter

har ökat på senare tid. Man har kunnat konstatera att våldsinslagen i medierna

kan leda till aggressioner på kort sikt. På lång sikt är det däremot svårare

att dra slutsatser om orsakssambanden. Forskning bedrivs på området, de filmer

som visas på biograferna förhandsgranskas och vissa åldersgränser har satts

upp på biograferna. Allt detta är bra men mycket återstår att göra. En

allsidig forskning är nödvändig. En fråga som ligger nära detta område är den

information som bör ges ute i skolorna om det verkliga våldets konsekvenser.

Informationsverksamhet ute i skolorna är nödvändig för att i möjligaste mån

förhindra det våld som genereras av underhållningsvåldet. Trailer är den

programtyp som innehåller största delen våld. Visandet av en trailer kräver

särskilt ansvar. Reklam för ett program med våldsinslag ska visas med

återhållsamhet. På TV får de inte förekomma under de tider på dygnet som barn

kan förväntas vara uppe. Vad gäller trailrar på bio och video ska samma regler

gälla. Det är viktigt att program med våldsinslag inte sänds på de tider när

man kan förvänta sig att barn är uppe. Sverige bör inom det nordiska

samarbetets ram och i den Europeiska unionen följa utvecklingen på

medieområdet och verka för gemensamma regler som begränsar utbudet av grovt

underhållningsvåld.

I motion 1996/97:Kr257 av Marianne Samuelsson m.fl. (mp) yrkas att riksdagen

hos regeringen begär förslag om obligatorisk kontroll av alla videogram i

enlighet med vad som anförts i motionen (yrkande 3).

I motion 1996/97:Kr4 av Birger Schlaug m.fl. (mp) yrkas att riksdagen ger

regeringen till känna vad som anförts om att obligatorisk videogramkontroll

skall införas (yrkande 10). Motionärerna anför följande. Statens biografbyrå

sköter kontrollen av film och videogram. Kontrollen av videogram är i dag

frivillig. Medievåld kan ses som en form av utövande informationsvåld. Barns

och ungdomars världsbild präglas vid tidiga år. I denna ingår föreställningar

om vilken typ av våld som bejakas - alternativt inte bestraffas - av

samhället. Kontrollen skall utsträckas till att gälla samtliga videogram.

Avgifter för granskning skall därför kvarstå oförändrade för att finansiera

utökad verksamhet.

I motion 1996/97:Ju903 av Olof Johansson m.fl. (c) hemställs om ett

tillkännagivande till regeringen om vad i motionen anförts om en 18-årsgräns

för filmer och videogram (yrkande 6). Under senare år har medieutbudet och

antalet våldsskildringar i medierna ökat. Vi måste, enligt motionärerna, på

bred front begränsa våldsutbudet. I dag är den högsta åldersgränsen för

uthyrning av videogram 15 år. En tvingande 18-årsgräns för filmer, som skall

visas på biografer eller hyras ut som videogram kan, enligt motionärerna,

innebära en förbättring mot dagens regler. Med en sådan regel kan

tillgängligheten för de grövsta våldsskildringarna minska för ungdomar. Att

införa en sådan åldersgräns tvingar filmproducenterna att inte göra filmerna

våldsammare än att de kan tillåtas för den så kommersiellt viktiga

ungdomspubliken. På så sätt kan ett tryck på ytterligare självsanering skapas

inom branschen.

Bakgrund

Bestämmelser om censur

Av 1 kap. 3 § YGL framgår att det inte får förekomma att något som är avsett

att framföras i ett radioprogram, en ljudupptagning eller film först måste

granskas av en myndighet eller något annat allmänt organ. Genom lag får dock

meddelas föreskrifter om granskning och godkännande av filmer som skall visas

offentligt. Sådana föreskrifter finns i lagen (1990:886) om granskning och

kontroll av filmer och videogram. Av lagens 1 § framgår att framställningen i

en film eller ett videogram skall vara granskad och godkänd av Statens

biografbyrå, innan den får visas vid allmän sammankomst eller offentlig

tillställning. Enligt 4 § får framställningen i en film eller ett videogram

eller en del därav inte godkännas för visning, om händelserna skildras på

sådant sätt och i sådant sammanhang att framställningen kan verka förråande.

Vid bedömningen skall särskilt beaktas om framställningen innehåller närgångna

eller utdragna skildringar av grovt våld mot människor eller djur, skildrar

sexuellt våld eller tvång eller skildrar barn i pornografiska sammanhang.

Enligt 5 § får framställningen i en film eller ett videogram inte godkännas

för visning för barn under sju år, under elva år eller under femton år, om den

kan vålla barn i den aktuella åldersgruppen psykisk skada.

Utan hinder av regeringsformens bestämmelser om mötesfrihet får i lag

föreskrivas att filmer och videogram icke får förevisas offentligt, om de ej

dessförinnan har godkänts för sådan visning. (Punkt 4 övergångsbestämmelserna

till lagen (1976:871) om ändring i regeringsformen, senast ändrad SFS

1985:862). Det är Statens biografbyrå som utövar tillsyn över efterlevnaden av

lagen. Byrån skall därvid verka för att överträdelser av bestämmelserna

beivras.

Bestämmelser om förbud att sprida våldsskildringar m.m.

Enligt 1 kap. 1 § yttrandefrihetsgrundlagen (YGL) är varje svensk medborgare

gentemot det allmänna tillförsäkrad rätt att i ljudradio, television och vissa

liknande överföringar, filmer, videogram och andra upptagningar av rörliga

bilder samt ljudupptagningar offentligen uttrycka tankar, åsikter och känslor

och i övrigt lämna uppgifter i vilket ämne som helst.

Enligt 16 kap. 10 b § brottsbalken döms den som i stillbild eller i en film,

ett videogram, ett televisionsprogram eller andra rörliga bilder skildrar

sexuellt våld eller tvång med uppsåt att bilden eller bilderna sprids eller

som sprider en sådan skildring för olaga våldsskildring till böter eller

fängelse i högst två år. Detsamma gäller den som i rörliga bilder närgånget

eller utdraget skildrar grovt våld mot människor eller djur med uppsåt att

bilderna sprids eller som sprider en sådan skildring. Samma gäller om någon av

oaktsamhet sprider våldsskildringar och spridningen sker i yrkesmässig

verksamhet eller eljest i förvärvssyfte. Dessa bestämmelser gäller dock inte

filmer eller videogram som Statens biografbyrå har godkänt för visning. Begås

gärningen i t.ex. en film eller videogram skall den enligt 5 kap. 1 § YGL

anses som yttrandefrihetsbrott.

Utan hinder av YGL gäller, enligt lagens 3 kap. 11 §, det som föreskrivs i

lag för det fall att någon i förvärvssyfte till den som är under femton år

lämnar ut filmer med ingående skildringar av verklighetstrogen karaktär som

återger våld eller hot om våld mot människor eller djur. Enligt 16 kap. 10 c

brottsbalken döms den som uppsåtligen eller av grov oaktsamhet i yrkesmässig

verksamhet eller annars i förvärvssyfte till den som är under femton år lämnar

ut en film, ett videogram eller en annan upptagning av rörliga bilder med

ingående skildringar av verklighetstrogen karaktär som återger våld eller hot

om våld mot människor eller djur för otillåten utlämning av film eller

videogram till böter eller fängelse i högst sex månader. Bestämmelsen gäller

inte filmer eller videogram som Statens biografbyrå godkänt för visning för

någon åldersgrupp av barn under femton år.

Det är Statens biografbyrå som utövar tillsyn över efterlevnaden av

bestämmelserna när det gäller rörliga bilder. Byrån ska verka för att

överträdelser av bestämmelserna beivras.

Genom radio- och TV-lagen (1996:844) infördes en ny bestämmelse enligt vilken

TV-program som innehåller ingående våldsskildringar av verklighetstrogen

karaktär eller med pornografiska bilder inte får sändas under sådan tid och på

sådant sätt att det finns en betydande risk för att barn kan se programmen,

såvida det inte av särskilda skäl ändå är försvarligt. Bestämmelsen som finns

i lagens 6 kap. 2 § trädde i kraft den 1 december 1996.

Om någon vid upprepade tillfällen sänder våldsskildringar eller

pornografiska bilder i televisionen på tider och på sätt som avses i 6 kap. 2

§, får Justitiekanslern enligt 10 kap. 11 §, förelägga honom eller henne att

inte på nytt sända sådana program på tider och på sådant sätt att det finns en

betydande risk för att barn kan se programmen. Föreläggandet får förenas med

vite.

Utredningar m.m.

Rådet mot skadliga våldsskildringar, Våldsskildringsrådet, inrättades år 1990

som ett organ med uppgift att samordna verksamhet mot skadliga

våldsskildringar i rörliga bilder.

Enligt direktiven (dir. 1990:40) är en grundläggande uppgift för rådet att

vara ett samarbetsorgan för Skolöverstyrelsen, Socialstyrelsen, Statens

biografbyrå, Brottsförebyggande rådet, Statens ungdomsråd, Arkivet för ljud

och bild och Barnmiljörådet. Tyngdpunkten i rådets samordnande uppgifter skall

ligga på information och utbildning. Rådet skall i sitt arbete prioritera

frågan om vilka konkreta åtgärder som behöver vidtas inom utbildningsväsendet

och i lärarutbildningen för att det förebyggande arbetet skall kunna

förbättras. Rådet kan ta initiativ till projekt inom forskning,

utbildningsväsende och föreningsliv. Det kan t.ex. gälla studier av skilda

samhällsgruppers videokonsumtion, lokala projekt med ambition att kartlägga

utbudet, arbete med medieprogram eller kvalitetsinbrytningar på

videomarknaden. Rådets uppgift skall enligt direktiven vara att föreslå de

projekt som här kan vara lämpliga. Ansvaret för vad barn ser i sina hem ligger

enligt direktiven naturligt i första hand på föräldrarna. Men även skolan har

här en viktig roll. Den rörliga bilden måste ägnas en stor och kvalificerad

uppmärksamhet. Den delen av mediekunskapen måste fogas in i skolans arbete så

att alla elever kommer i kontakt med den. Det blir, enligt direktiven, en av

rådets viktigaste uppgifter att - i samråd med framför allt Skolöverstyrelsen

och Svenska filminstituet - utforma de åtgärder som här kan vara motiverade.

Våldsskildringsrådet överlämnade i maj 1993 betänkandet (SOU 1993:39) En gräns

för filmcensuren. Rådet föreslog att vuxencensuren skulle tas bort. Rådet

förordade också att åldersgränserna för filmvisning på biografer skulle finnas

kvar oförändrade och att en ytterligare gräns vid arton år införs. Betänkandet

har remissbehandlats.

Utskottet har inhämtat att Våldsskildringsrådets betänkande bereds inom

regeringskansliet, men att det för närvarande inte är aktuellt med några

förslag.

Våldsskildringsrådet har avgivit ett antal rapporter och skrifter. Bland dessa

kan i rådets skriftserie nämnas nr 9: Våldsskildringar i TV-nyheter, nr 10:

Våldet i bildmedierna, reflektioner utifrån en attitydundersökning samt från

hösten 1996, nr 16: Toppmötet om TV och barns rättigheter.

Rådet har också givit ut skriften 40 timmar i veckan - en studie i sex

svenska TV-kanaler, som bygger på en veckas granskning av programutbudet i

SVT:s två kanaler, TV3, TV4, Kanal fem och TV 1000.

Nordiska Dokumentationscentralen för Masskommunikationsforskning (Nordicom)

finns i Göteborg och har funnits i drygt tjugo år. Nordicoms uppgift är att

sprida kunskap om medie- och kommunikationsforskningen i de nordiska länderna.

Genom olika nationella och nordiska kanaler förmedlar Nordicom kunskap om

forskningen och dess resultat till forskare, studenter, beslutsfattare,

mediepraktiker, journalister, informatörer, lärare och den intresserade

allmänheten.

Nordicom fick år 1996 i uppdrag av Unesco att bilda ett informationscentrum,

International Clearinghouse on Children and Violence on the Screen, för att

sprida information i hela världen om forskning kring barn, ungdomar och

medievåld.

I departementspromemorian Allas vårt ansvar - ett nationellt

brottsförebyggande program (Ds 1996:59) presenteras första etappen i

regeringens nationella brottsförebyggande arbete. En utgångspunkt för

regeringens arbete är att det samhällsproblem som brottsligheten utgör måste

angripas utifrån en bred kriminalpolitisk ansats. Programmet har i huvudsak

tre byggstenar.

1. Regeringen och regeringens myndigheter skall i ökad utsträckning

uppmärksamma hur samhällsutvecklingen i stort och politiska beslut på andra

områden än det rent kriminalpolitiska påverkar brottsligheten. 2.

Lagstiftningen och myndighetsarbetet inom det kriminalpolitiska fältet skall

utvecklas och effektiviseras. 3. Åtgärder skall vidtas för att stödja och

främja det medborgerliga engagemanget och samverkan mellan myndigheter,

företag, organisationer och enskilda i lokal brottsförebyggande verksamhet.

Det presenterade programmet skall enligt regeringen ses som en början på ett

brett upplagt arbete för att skapa förutsättningar för ett långsiktigt och

uthålligt brottsförebyggande arbete inom alla samhällssektorer. En kommitté

ges i uppdrag att verka för att intentionerna i programmet genomförs, särskilt

på lokal nivå. En central uppgift för kommittén blir att genomföra och följa

upp det rådslag som regeringen initierat.

Utskottets tidigare behandling

I samband med riksdagens behandling av proposition 1989/90:70 om

våldsskildringar i rörliga bilder m.m., i vilken lagen om granskning och

kontroll av film och videogram föreslogs, yttrade konstitutionsutskottet bl.a.

följande till kulturutskottet (1989/90:KU7y) när det gällde frågan om

förhandsgranskning av film och videogram för privat bruk. Mot obligatorisk

förhandsgranskning kan anföras viktiga principiella invändningar. Den utgör en

form av censur och innebär därför ett allvarligt ingrepp i yttrandefriheten.

Den enda form av censur som förekommer i vårt land är den sedan länge

förekommande förhandsgranskningen av filmer och videogram som skall visas

offentligt. När det gäller förhandsgranskning av filmer och videogram som är

avsedda för privat bruk gör sig emellertid enligt utskottet de principiella

invändningarna mot censur gällande i avsevärt högre grad. Sedan länge har det

inte förekommit någon censur av yttranden som är avsedda att spridas till

medborgarna i deras hem. Att införa obligatorisk förhandsgranskning av

videogram och filmer som är avsedda för privat bruk skulle därför innebära ett

betydande avsteg från de principer som gäller på det yttrandefrihetsrättsliga

området. För en sådan censur krävs således mycket starka skäl. Det är inte

förenligt med regeringsformen att införa förhandsgranskning för att komma till

rätta med problemet med våldsskildringarna, om det finns någon annan lika

effektiv och mindre ingripande metod. Utskottet anser att det åtgärdsprogam

som läggs fram i propositionen - särskilt när det gäller förslagen om

straffbestämmelserna och om bättre kontroll och tillsyn - har goda

förutsättningar att få större effekt än obligatorisk förhandsgranskning. I

likhet med regeringen finner utskottet därför att det inte bör införas en

lagstiftning om obligatorisk förhandsgranskning av videogram som sprids till

den enskilde konsumenten genom uthyrning eller försäljning.

När det gällde frågan om avskaffande av vuxencensuren uttalade utskottet

följande. Enligt utskottets mening framstår det som helt klart att det bör

förekomma förhandsgranskning av filmer och videogram som skall visas

offentligt för barn. En förhandsgranskning av filmer avsedda att visas

offentligt för barn inger inte heller några större yttrandefrihetsrättsliga

betänkligheter. En mycket mera komplicerad fråga är om förhandsgranskningen

också skall gälla för vuxna. Här gör sig givetvis de yttrandefrihetsrättsliga

aspekterna gällande med betydande styrka. Det kan dock knappast hävdas att en

lagstiftning som går ut på att förhindra offentlig visning av mycket extrema

våldsskildringar av spekulativ karaktär eller av barnpornografi utgör en fara

för yttrandefriheten. Det förekommer tendenser till spekulation i våld på

mediemarknaden. Enligt utskottet måste samhället ange gränser för vad som kan

tolereras när det gäller offentligt visade skildringar med sådant innehåll.

Utskottet anser att filmcensuren bör vara kvar och bedrivas i huvudsak på det

sätt som sker i dag.

I betänkandet 1993/94:KU2 behandlade utskottet ett motionsyrkande om

avskaffande av biografcensuren. Utskottet hänvisade till beredningen i

regeringskansliet av Våldsskildringsrådets förslag om avskaffande av den

statliga förhandsgranskningen av filmer som skall visas offentligt för vuxna.

Utskottet uttalade att beredningen inte borde föregripas genom något uttalande

från riksdagens sida och avstyrkte därför motionen.

Utskottet behandlade i betänkandet 1994/95:KU14 bl.a. en motion vari yrkades

att förhandsgranskningen av biograffilm för vuxna skulle avskaffas och att i

stället en ny åldersgräns på 18 år borde införas för offentlig visning av

filmer och videogram samt en motion vari förordades en tvingande 18-årsgräns

både för filmer som skall visas på biografer och för distribution via

videogram. Utskottet gjorde följande bedömning. Våldsbrottsligheten är ett

allvarligt samhällsproblem. På senare tid har förekommit flera fall av

oprovocerat våld där unga människor är inblandade. Händelserna har gett upphov

till oro på många håll. I motionerna finns också uttryck för sådan oro. En

rad åtgärder har vidtagits för att begränsa skadeverkningarna av

våldsskildringarna i medierna. De flesta videogram som distribueras är numera

också föremål för frivillig förhandsgranskning. Utskottet har dock tidigare

uttalat sig mot obligatorisk förhandsgranskning. Utskottet har erfarit att

regeringen skall inleda ett brett upplagt arbete mot våldet i samhället.

Utskottet utgår från att regeringen redovisar resultatet av arbetet och att

regeringen förelägger riksdagen förslag till lämpliga åtgärder. De ämnen som

tas upp i motionerna bör enligt utskottets mening kunna bli föremål för en

samlad analys och bedömning i det sammanhanget. Mot den bakgrunden bör

riksdagen inte nu ta ställning i sak till de olika frågor som tas upp i

motionerna. Riksdagen bör däremot med anledning av motionerna göra ett

tillkännagivande i enlighet med det anförda.

Konstitutionsutskottet behandlade i betänkandet också motionsyrkanden om

ytterligare forskning om negativ påverkan av våldet i medierna. Utskottet

konstaterade i sin bedömning att en av Våldsskildringsrådets uppgifter är att

ta initiativ till projekt inom forskning, utbildningsväsende och föreningsliv.

Som exempel på sådana projekt nämner utskottet en TV-våldsundersökning som

gjordes vid institutionen för Journalistik, Medier och Kommunikation vid

Stockholms universitet. Vad som förespråkades i motionerna kunde enligt

utskottet tillgodses genom rådets verksamhet. Några åtgärder från riksdagens

sida med anledning av motionerna var därför inte påkallade. Utskottet

avstyrkte motionerna.

I betänkandet 1995/96:KU29 behandlades ett motionsyrkande om internationella

överenskommelser i syfte att begränsa utbudet av underhållningsvåld. Utskottet

redovisade Europarådets konvention om gränsöverskridande television och EG:s

TV-direktiv. Vidare redovisades Rådets för mångfald inom massmedierna uppgift

att bl.a. följa den internationella utvecklingen, särskilt inom EU och

Europarådet samt de nordiska länderna. Rådet skall också vara svenskt

kontaktorgan till den expertkommitté rörande mediekoncentration och mångfald

som Europarådet upprättat och som skall ha korrespondenter i alla

medlemsstater. Utskottet konstaterade i sin bedömning att samarbete om

gränsöverskridande television är en fråga både för Europarådet och EU.

Utskottet utgick från att regeringen noga bevakar dessa frågor och ansåg inte

att några tillkännagivanden behövdes.

Utskottets bedömning

Det är enligt utskottet viktigt att samhället på olika sätt informerar om och

söker motverka skadlig inverkan på barn och ungdomar av underhållningsvåld.

Utskottet kan också konstatera att en rad åtgärder har vidtagits. I radio- och

TV-lagen (1996:844) som trädde i kraft den 1 december 1996, har en ny

bestämmelse införts enligt vilken program med ingående våldsskildringar av

verklighetstrogen karaktär eller med pornografiska bilder inte får sändas i

televisionen under sådan tid och på sådant sätt att det finns en betydande

risk för att barn kan se programmen. År 1990 inrättades Våldsskildringsrådet

som har i uppgift bl.a. att ta initiativ till projekt inom forskning,

utbildningsväsende och föreningsliv. Nordiska Dokumentationscentralen för

Masskommunikationsforskning (Nordicom) har under 1996 fått Unescos uppdrag att

bilda ett informationscentrum för att över hela världen sprida information om

forskning kring barn, ungdomar och medievåld. Som utskottet tidigare

konstaterat är samarbete om gränsöverskridande television en fråga både för

Europarådet och EU.

Utskottet vill också peka på regeringens nationella brottsförebyggande

arbete. Det samhällsproblem som brottsligheten utgör bör som regeringen

förordar angripas utifrån en bred kriminalpolitisk ansats. Utskottet utgår

från att regeringen i sammanhanget uppmärksammar sambandet mellan medievåld

och brottslighet. De frågor som tas upp i motionerna bör därefter kunna bli

föremål för en samlad analys och bedömning. Med hänvisning till det

tillkännagivande som riksdagen gav med anledning av betänkandet 1994/95:KU14

anser utskottet att några ytterligare åtgärder från riksdagens sida med

anledning av motionerna inte nu är påkallade och avstyrker därför motionerna.

Ytterligare åtgärder mot barnpornografi m.m.

Motionerna

I motion 1996/97:K208 av Sivert Carlsson och Agne Hansson (c) hemställs att

riksdagen hos regeringen begär förslag till en snar, effektiv, klar och

heltäckande lagstiftning inklusive förslag till grundlagsändring som

kriminaliserar innehav av barnpornografi i enlighet med vad som anförts i

motionen. Motionärerna anför bl.a. Sexuellt utnyttjande av barn och ungdomar

är ett mycket allvarligt globalt problem. FN räknar med att varje år dras en

miljon nya barn in i sexhandel, barnprostitution och barnpornografi. I vårt

land har frågorna om kriminalisering av produktion, distribution, försäljning

och innehav av barnpornografi mest fokuserats kring en debatt om grundlagen

och yttrandefriheten, vilket förskjutit möjligheten till lagstiftning

ytterligare år, samtidigt som under tiden vissa ytterst tvivelaktiga krafter

fortsätter med en kommers som bygger på grova övergrepp på barn.

Barnpornografiutredningen väntas lägga ett förslag som kan ligga till grund

för lagstiftning före nästa val. Det förslag som regeringen förväntas

förelägga riksdagen måste vara heltäckande och framåtsyftande. Det får inte

innehålla luckor som gör det möjligt att sprida barnpornografi via nya,

moderna elektroniska medier. Hela kedjan, från produktion till innehav av

videofilm m.m. med barnsex, måste kriminaliseras. Om det krävs

grundlagsändring för att inte pedofiler och kommersiella intressen skall kunna

gömma sig och sin verksamhet bakom yttrandefriheten, måste det beslutet tas.

I motion 1996/97:Ju506 av Chatrine Pålsson m.fl. (kd) yrkas ett

tillkännagivande till regeringen om behovet av att kriminalisera innehav av

barnpornografi (yrkande 1). Enligt motionärerna innebär dokumenterade sexuella

övergrepp på barn, utöver själva kränkningen vid övergreppet, en fortgående

kränkning av barnet varje gång filmer eller bilder visas. Användningen av

barnpornografi är en stöld av barnets mänskliga värdighet. Innehav av

barnpornografi saknar både tryckfrihets- och yttrandefrihetsvärde och bör

därför kriminaliseras.

I motion 1996/97:Ju917 av Ingbritt Irhammar m.fl. (c) yrkas att riksdagen

ger regeringen till känna vad i motionen anförts om beslut om förslag till

lagändring (yrkande 14). Motionärerna anför bl.a. Barnpornografi förutsätter

ett sexuellt övergrepp, och varje gång någon ser en barnpornografisk bild

eller film är detta en pågående kränkning av barn. Därför är det nödvändigt

att täppa till alla möjligheter att inneha, överlåta, motta, visa, exportera

eller importera barnpornografi. All befattning med barnpornografi måste

kriminaliseras. Barnpornografi skall inte ha något som helst grundlagsskydd.

Det gäller även i de nya medierna t.ex. Internet. Regeringen bör lägga fram

ett sådant förslag i så god tid att beslut kan fattas före och efter valet

1998 så att lagstiftningen kan träda i kraft den 1 januari 1999.

I motion 1996/97:K418 av Ewa Larsson och Kia Andreasson (mp) yrkas att

riksdagen ger regeringen till känna vad som anförts om att

anspelningspornografi i alla dess former förbjuds. Enligt motionärerna har

anspelningspornografi, där vuxna klär ut sig till barn en växande marknad i

Sverige. Sådana filmer bjuds ut på den norska porrmarknaden och enligt norsk

kriminalpolis är det en svensk firma som står bakom utbudet.

Bakgrund

Enligt 16 kap. 10 a § brottsbalken döms den som skildrar barn i pornografisk

bild med uppsåt att bilden sprids eller som sprider sådan bild av barn, för

barnpornografibrott till böter eller fängelse i högst två år, om inte

gärningen med hänsyn till omständigheterna är försvarlig. I samband med

införandet av bestämmelsen om barnpornografibrott i brottsbalken år 1980

infördes gärningen även i den s.k. brottskatalogen i tryckfrihetsförordningen

(7 kap. 4 § 12 TF). När yttrandefrihetsgrundlagen (YGL) trädde i kraft år 1992

blev barnpornografi föremål för grundlagsreglering på motsvarande sätt när

sådana skildringar förekommer i filmer, videogram eller TV-sändningar (5 kap.

1 § YGL).

Genom en lagändring som trädde i kraft den 1 juli 1993 höjdes straffmaximum

i brottsbalkens bestämmelse om barnpornografibrott från fängelse sex månader

till två år (prop. 1992/93:141, bet. 1992/93:JuU16. rskr. 1992/93:220).

Genom riksdagens beslut (bet. 1993/94:KU28, rskr. 1993/94:450 och bet.

1994/95:KU6, rskr. 1994/95:12) blev det möjligt att fr.o.m. den 1 januari 1995

konfiskera barnpornografiskt material som påträffas i samband med en

förundersökning och att förklara den ekonomiska vinningen av barnpornografi

förverkad.

Riksdagen beslutade också (bet. 1993/94:KU28, rskr. 1993/94:450) att som

vilande anta förslag till lagar om ändring i tryckfrihetsförordningen och

yttrandefrihetsgrundlagen med ikraftträdande den 1 januari 1999. Förslagen

gäller kriminalisering av innehav av barnpornografi. Riksdagens vilande beslut

kan anmälas till kammaren för beslut först efter riksdagsvalet 1998.

Den 3 november 1994 bemyndigade regeringen justitieministern att tillkalla en

kommitté med uppgift att utreda på vilket sätt och med vilka medel

barnpornografi bäst kan bekämpas. Kommittén skall enligt direktiven (dir.

1994:117) undersöka på vilka områden det krävs insatser för att på ett

effektivt sätt förebygga att det produceras och distribueras barnpornografiskt

material. Med en sådan undersökning som utgångspunkt skall kommittén närmare

överväga vilka ändringar i lagstiftningen och vilka andra åtgärder som kan

anses motiverade för att förhindra förekomst och spridning av

barnpornografiskt material. Därvid skall frågor om kriminalisering av innehav

och annan befattning med barnpornografi övervägas särskilt. Kommittén skall

även behandla frågan om en åldersgräns kan tas in i bestämmelsen om

barnpornografibrott. Utskottet har inhämtat att utredningsarbetet beräknas

vara avslutat i mars 1997.

Konstitutionsutskottet behandlade i betänkandet 1994/95:KU14 bl.a. motioner

med yrkanden dels om att innehav av barnpornografi borde förbjudas, dels om

förbud mot anspelningspornografi. Utskottet gjorde följande bedömning.

Riksdagen har beslutat att som vilande anta förslag till ändringar i

tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen som innebär att det

fr.o.m. den 1 januari 1999 blir straffbart att inneha barnpornografi. Beslutet

skall anmälas till kammaren för slutligt beslut först efter nästa val till

riksdagen. Skulle det visa sig att grundlagsändringarna bör ges en annan

utformning för att tjäna sitt syfte är - som utskottet anförde då ärendet

behandlades våren 1994 - riksdagen under innevarande mandatperiod oförhindrad

att fatta erforderliga beslut härom utan att det kommer att försena ett

ikraftträdande den 1 januari 1999. En utredning har nu tillsatts med uppgift

att utreda på vilket sätt och med vilka medel barnpornografi bäst kan

bekämpas. Utredningen skall analysera den närmare innebörden och effekten av

grundlagsändringarna och mot bakgrund av denna analys ange vilka ändringar som

utredningen finner motiverade. Även frågan om en åldersgräns kan tas in i

bestämmelsen om barnpornografibrott skall behandlas av utredningen. Utskottet

fann att några åtgärder från riksdagens sida med anledning av motionerna

således inte var påkallade och avstyrkte dessa.

Av en i Justitiedepartementet upprättad rapport från rådsmötet för rättsliga

och inrikes frågor den 28-29 november 1996 framgår att medlemsstaterna enades

om att vidta åtgärder mot människohandel och sexuellt utnyttjande av barn.

Bl.a. skall innehav av barnpornografi vara straffbart. Ett formellt beslut om

gemensam åtgärd på grundval av artikel K3 i unionsfördraget fattades av rådet

den 24 februari 1997. Av beslutet framgår bl.a. att Europeiska unionens

medlemsstater bör vidta samordnade åtgärder när det gäller vissa former av

människohandel och sexuellt utnyttjande av barn för att i förekommande fall

undanröja hindren för ett effektivt rättsligt samarbete på området, i enlighet

med det fleråriga program om samarbete i rättsliga och inrikesfrågor som

antogs av rådet den 14 oktober 1996. Med sexuellt utnyttjande av barn avses

följande beteenden: a) att förmå eller tvinga ett barn att delta i varje form

av olaglig sexuell aktivitet, b) att utnyttja ett barn för prostitution eller

andra olagliga sexuella aktiviteter, c) att utnyttja barn i pornografiska

föreställningar och i pornografiskt material, däribland att framställa, sälja

eller distribuera eller på annat sätt bedriva handel med sådant material samt

att inneha sådant material (kursiverat här). Varje medlemsstat skall se över

gällande lag och praxis för att se till att bl.a. dessa beteenden är

straffbelagda och att dessa brott och, med undantag för innehav av

barnpornografi, medverkan i eller försök att begå dem, leder till effektiva,

väl avvägda och avskräckande straffrättsliga påföljder. Varje medlemsstat

skall till de behöriga myndigheterna överlämna lämpliga förslag för

genomförande av denna gemensamma åtgärd så att dessa kan överväga förslagen i

syfte att anta dem.

Utskottets bedömning

Barn måste skyddas mot övergrepp av olika slag. Det är därför riksdagens

skyldighet att vidta de åtgärder som krävs för att förhindra produktion och

spridning av barnpornografi. Det är enligt utskottet också viktigt att

säkerställa de principer som kommer till uttryck i tryckfrihets- och

yttrandefrihetslagstiftningen. Förbud mot innehav av barnpornografi kan komma

i konflikt med dessa principer och innebär därför svåra avvägningar.

Barnpornografiutredningen (Ju 1994:14), som har till uppgift att undersöka på

vilka områden det krävs insatser för att på ett effektivt sätt förebygga att

det produceras och distribueras barnpornografiskt material och därvid särskilt

överväga frågor om kriminalisering av innehav och all annan befattning med

barnpornografi, kommer enligt vad utskottet inhämtat att avlämna sitt

slutbetänkande i mars 1997. Utskottet anser att utredningens arbete inte bör

föregripas och avstyrker därför motionerna.

Kriminalisering av hets mot homosexuella

Motionerna

I motion 1996/97:K404 av Nalin Baksi och Johnny Ahlqvist (s) hemställs om ett

tillkännagivande till regeringen om ändring av brottsbalkens och

tryckfrihetsförordningens förbud mot hets mot folkgrupp till att även omfatta

homosexuella. I tryckfrihetsförordningen 7 kap. 4 § och brottsbalken 16 kap. 8

§ finns en bestämmelse om hets mot folkgrupp, där olika grupper nämns som av

olika skäl har utsatts för kränkningar och förföljelse. Där nämns ras,

hudfärg, nationellt och etniskt ursprung samt tro. Eftersom även homosexuella

som grupp utsätts för förföljelse och svåra smädelser i skrift är det, enligt

motionärerna, berättigat att lagen särskilt nämner denna grupp och därmed ger

möjlighet till åtal.

I motion 1996/97:K422 av Karin Pilsäter och Håkan Holmberg (fp) begärs ett

tillkännagivande till regeringen om vad som i motionen anförts om hets mot

homosexuella i tryckfrihetsförordning och brottsbalk. Det är enligt

motionärerna uppenbart att skyddet mot hets mot homosexuella inte är

tillräckligt. En översyn av bestämmelserna i tryckfrihetsförordningen och

brottsbalken bör därför ske. Homosexuella tillhör de klassiska, ideologiska

måltavlorna för nazistiska och fascistiska idéer. Det borde följaktligen ingå

i den lagstiftning som förbjuder hets mot folkgrupp.

Bakgrund

Den som i uttalande eller i annat meddelande som sprids hotar eller uttrycker

missaktning för folkgrupp eller annan sådan grupp av personer med anspelning

på ras, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung eller trosbekännelse, döms

enligt 16 kap. 8 § brottsbalken för hets mot folkgrupp till böter eller

fängelse i högst två år. Begås gärningen genom tryckt skrift skall den enligt

7 kap. 4 § 11 tryckfrihetsförordningen anses som tryckfrihetsbrott och begås

gärningen i ett radioprogram, en film eller en ljudupptagning skall den enligt

5 kap. 1 § yttrandefrihetsgrundlagen anses som yttrandefrihetsbrott.

Enligt 16 kap. 9 § brottsbalken kan en näringsidkare som i sin verksamhet

diskriminerar någon på grund av att denne har homosexuell läggning samt den

som anordnar allmän sammankomst eller offentlig tillställning och

diskriminerar någon av samma anledning, dömas för olaga diskriminering till

böter eller fängelse i högst ett år. Bestämmelsen trädde i kraft den 1 juli

1987.

Den som smädar annan genom kränkande tillmäle eller beskyllning eller genom

annat skymfligt beteende mot honom döms enligt 5 kap. 3 § brottsbalken för

förolämpning. Förolämpning får i princip inte åtalas av annan än målsägande.

Ett undantag från denna regel är dock bl.a. förolämpning mot någon med

anspelning på att han har homosexuell läggning. Enligt 5 kap. 5 § brottsbalken

får åklagaren i sådana fall åtala, om målsäganden angett brottet till åtal och

åtal av särskilda skäl anses påkallat ur allmän synpunkt. Bestämmelsen trädde

i kraft den 1 juli 1987. Brottet kan utgöra tryckfrihetsbrott eller

yttrandefrihetsbrott om det begås genom tryckt skrift respektive i ett

radioprogram, en film eller en ljudupptagning.

I 29 kap. 2 § brottsbalken stadgas att som försvårande omständighet vid

bedömandet av straffvärdet skall vid sidan av vad som gäller för varje brotts-

typ särskilt beaktas bl.a. om ett motiv för brottet varit att kränka en

person, en folkgrupp eller en annan sådan grupp av personer på grund av ras,

hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung, trosbekännelse eller annan

liknande omständighet. Enligt förarbetena (prop. 1993/94:101, s. 22) tar

bestämmelsen sikte inte bara på hets mot folkgrupp utan även på t.ex. fall där

ett motiv för brottet varit att kränka någon på grund av dennes sexuella

läggning. Bestämmelsen trädde i kraft den 1 juli 1994.

Utredningen om homosexuellas situation i samhället föreslog i betänkandet (SOU

1984:63) Homosexuella och samhället, att bestämmelserna om hets mot folkgrupp

i brottsbalken och tryckfrihetsförordningen skulle ändras så att anspelning på

sexuell läggning också skall vara straffbar.

Frågan togs upp i propositionen om de homosexuellas situation i samhället

(prop. 1986/87:124). I sin anmälan till propositionen förklarade

justitieministern att han ansåg att tillräckliga skäl inte förelåg att föreslå

en ändring av bestämmelserna om hets mot folkgrupp. Justitieministern

konstaterade att en ändring av brottsbalksbestämmelsen förutsatte att även

tryckfrihetsförordningen ändrades. Han anförde att starka skäl krävs för att

göra en grundlagsändring och att den bör vara påkallad av ett påtagligt behov.

Detta gällde i särskilt hög grad när det är fråga om att göra inskränkningar i

tryckfriheten som sedan lång tid tillbaka har ett mycket starkt skydd i vårt

land. Enligt justitieministern fanns det i lagstiftningsärendet inte underlag

för någon bedömning av i vad mån kränkningar av homosexuella förekommer i

tryckta skrifter eller eljest i de situationer som omfattas av

brottsbalksbestämmelsen. Härtill kom att det tedde sig mycket svårt att

överblicka konsekvenserna av en lagstiftning i enlighet med förslaget. Det var

t.ex. tänkbart att den skulle drabba olika slags framställningar med religiös

bakgrund och över huvud taget snarare bidra till en konflikt mellan de

homosexuella och samhället i övrigt än göra någon verklig nytta.

Vid riksdagsbehandlingen av propositionen beredde socialutskottet ärendet.

Med anledning av ett motionsyrkande om förslag till lagstiftning i enlighet

med det nyss berörda utredningsförslaget förklarade sig socialutskottet vara

tveksamt till behovet av en regeländring. Socialutskottet anslöt sig till

justitieministerns uppfattning och avstyrkte motionsyrkandet.

I betänkandet 1992/93:KU2 behandlade konstitutionsutskottet frågan med

anledning av några motionsyrkanden. Utskottet uttalade att det inte var berett

att förorda en utvidgning av tryckfrihetsförordningens resp. brottsbalkens

bestämmelser om hets mot folkgrupp till att även omfatta dem som har

homosexuell läggning. Som utskottet tidigare understrukit gäller det vid

utformningen av straffbestämmelser att finna den rätta avvägningen mellan

yttrandefrihetsintresset och skilda gruppers behov av skydd mot nedsättande

omdömen eller kritik. Enligt utskottets mening saknades det mot bakgrund av

vikten av vidast möjliga yttrandefrihet anledning att utvidga förbudet mot

hets mot folkgrupp till att omfatta även homosexuella.

I betänkandet 1993/94:KU2 gjorde utskottet med anledning av motionsyrkanden

om en utvidgning av förbudet mot hets mot folkgrupp till att också omfatta

hets mot homosexuella följande bedömning. Tryckfriheten har sedan lång tid ett

mycket starkt skydd i vårt land i tryckfrihetsförordningen. Nyligen har

yttrandefriheten i andra medier än det tryckta ordet fått ett liknande

grundlagsskydd genom yttrandefrihetsgrundlagen. I fråga om det förslag som

förs fram i motionerna delar utskottet i allt väsentligt den uppfattning som

redovisas i proposition 1986/87:124 om de homosexuellas situation i samhället.

Man kan inte heller bortse från att motionernas förslag kan leda till att de

homosexuella på ett sätt som många av dem inte önskar pekas ut som en speciell

grupp i samhället. Utskottet vill således inte frångå sitt ställningstagande

från föregående riksmöte och avstyrkte motionerna.

Utskottet tog också upp frågan i betänkandet 1995/96:KU8. Utskottet ansåg

inte att några nya omständigheter som talar för kriminalisering kommit fram.

Utskottet vidhöll således att en kriminalisering skulle innebära en omotiverad

inskränkning i den grundlagsskyddade tryck- och yttrandefriheten med

svåröverblickbara konsekvenser. Som utskottet tidigare framhållit kunde man

inte heller bortse från att en lagändring kan leda till att de homosexuella på

ett sätt som många av dem inte önskar pekas ut som en speciell grupp i

samhället.

Folkhälsoinstitutet har regeringens uppdrag att följa utvecklingen av de

homosexuellas situation, bl.a. när det gäller diskriminering, och att samordna

insatser för homosexuella. Det har för institutets räkning genomförts en

studie av förekomst, mönster och skadeverkningar av hot och våld bland

homosexuella i Stockholm. Studien offentliggjordes i februari 1996 och har

titeln Hot, hat och våld - utsatta homosexuella kvinnor och män. Studien

omfattar en enkätundersökning bland ca 900 homosexuella i Stockholm samt 30

djupintervjuer med män och kvinnor som blivit utsatta för hot och våld. Av dem

som deltagit i enkätundersökningen har 27 % blivit utsatta för hot och våld på

grund av förmodad homosexualitet. Hela skalan av brott finns representerad,

allt från förolämpningar och förtal till grovt fysiskt våld. Frågan om

inlemmande av gruppen homosexuella i lagstiftningen om hets mot folkgrupp har

inte varit i fokus vid kartläggningen. Författarna anser dock att det är

tydligt att respondenterna gör en koppling mellan hat, hot och våld mot dem

och frånvaron av homosexuella i regelverket om hets mot folkgrupp. Det är

enligt författarna troligt att trakasserier, föraktfulla uttalanden, föro-

lämpningar och förtal samt hot och våld mot homosexuella får näring i

uttalanden och skrifter som, om de gällde ras, hudfärg, nationellt eller

etniskt ursprung eller trosbekännelse, skulle vara straffbart.

Utskottets bedömning

Utskottet har tidigare gjort bedömningen att en kriminalisering i enlighet med

motionsyrkandena skulle innebära en omotiverad inskränkning i den

grundlagsskyddade tryck- och yttrandefriheten med svåröverblickbara

konsekvenser samt att en lagändring kan leda till att de homosexuella på ett

sätt som många av dem inte önskar pekas ut som en speciell grupp i samhället.

Utskottet anser inte att några nya omständigheter som talar för en

kriminalisering kommit fram och avstyrker därför motionerna.

Preskriptionstiden för rasistisk musik

Motionerna

I motion 1996/97:K406 av Juan Fonseca (s) hemställs att riksdagen beslutar att

preskriptionstiden vid spridning av rasistisk musik bör förlängas till fem år.

Rasistisk musik på cd har i dag en preskriptionstid på ett år från det att

cd:n ?lämnades ut för spridning?. Det problematiska med denna preskriptionstid

är, enligt motionären, att man kan lämna ut ett fåtal exemplar för spridning

så att det i praktiken inte märks. Nu gällande preskriptionstid medför att

rasistmusik på cd och liknande i praktiken inte kan bli föremål för lagföring

och förstöring annat än i undantagsfall.

I motion 1996/97:K415 av Håkan Holmberg (fp) hemställs att riksdagen hos

regeringen begär förslag om förlängd preskriptionstid till fem år för

misstänkta yttrandefrihetsbrott genom upptagningar. En allt större del av den

nazistiska och rasistiska propaganda som bedrivs i Sverige och i resten av

världen sker i dag, enligt motionären, genom musik. Det är uppenbart att

åtskilliga av de budskap som framförs inom denna nazistiska musikindustri

måste anses falla under de bestämmelser om hets mot folkgrupp som vi sedan

länge har i svensk lagstiftning. Det har visat sig att det i dag är svårt att

utreda yttrandefrihetsbrott inom den nu gällande preskriptionstiden, alltså

ett år. Tryckfrihetsförordningens ettårsregel har visat sig svår att tillämpa

för nya tekniska medier. Enligt motionären talar därför starka skäl för att

preskriptionstiden förlängs så att polisens utredningsmöjligheter förbättras.

I motion 1996/97:K416 av Carl-Johan Wilson (fp) begärs förslag till sådan

lagändring att preskriptionstiden för rasistisk musik förlängs. Kampen mot

rasism skall föras så effektivt som möjligt. Därför bör, enligt motionären,

preskriptionstiden för rasistisk musik förlängas.

I motion 1996/97:K428 av Margareta Andersson (c) begärs ett tillkännagivande

om förlängning av preskriptionstiden vid utgivning av rasistisk eller

nazistisk musik. Det är visserligen förbjudet enligt lagen om hets mot

folkgrupp att sprida bl.a. musik med detta innehåll. Preskriptionstiden för

brottet är endast ett år och därför är det svårt för åklagaren att hinna föra

upp fallet i domstol och få det behandlat innan preskriptionstiden löpt ut.

Bakgrund

Enligt 16 kap. 8 § brottsbalken skall den som i uttalande eller i annat

meddelande som sprids hotar eller uttrycker missaktning för folkgrupp eller

annan sådan grupp av personer med anspelning på ras, hudfärg, nationellt eller

etniskt ursprung eller trosbekännelse, dömas för hets mot folkgrupp till böter

eller fängelse i högst två år. Begås gärningen i ett radioprogram, en film

eller en ljudupptagning skall den, enligt 5 kap. 1 § yttrandefrihetsgrundlagen

(YGL), anses som yttrandefrihetsbrott. Vad som är föreskrivet i lag om påföljd

för brottet skall, enligt 5 kap. 4 § YGL gälla också när brottet är att anse

som yttrandefrihetsbrott.

Enligt 7 kap. 1 § YGL är den tid inom vilken allmänt åtal för

yttrandefrihetsbrott skall väckas, i fråga om radioprogram, sex månader från

det att programmet sändes samt beträffande filmer och ljudupptagningar, ett år

från det att upptagningen lämnades ut för spridning. I fråga om olaga

våldsskildring och barnpornografibrott gäller, enligt paragrafens sista

mening, vad som är föreskrivet i lag om tid för väckande av talan. Enligt 35

kap. 1 § brottsbalken må påföljd ej ådömas med mindre den misstänkte häktats

eller erhållit del av åtal för brottet inom fem år om svåraste straffet för

brottet är högre än fängelse i ett år men icke överstiger fängelse i två år.

I en framställning den 5 juli 1996 till regeringen föreslår Ombudsmannen mot

etnisk diskriminering (DO) en ändring av 7 kap. 1 § yttrandefrihetsgrundlagen

så att brottet hets mot folkgrupp kommer att omfattas av paragrafens sista

mening. Förslaget är motiverat av att nu gällande preskriptionstid medför att

rasistmusik på cd och liknande i praktiken inte kan bli föremål för lagföring

och förstöring annat än i undantagsfall. Framställningen har överlämnats till

Mediekommittén (Ju 1994:13).

Utskottet har inhämtat att Mediekommittén kommer att ta upp frågan om

lagändring i sitt betänkande som skall avlämnas i mars 1997.

Utskottets bedömning

Mediekommittén kommer att behandla den aktuella frågan i ett betänkande som

skall avlämnas i mars 1997. Utskottet anser inte att resultatet av kommitténs

arbete bör föregripas och avstyrker därför motionerna.

Val av jurymedlemmar

Motionen

I motion 1996/97:K405 av Anders Björck m.fl. (m) begärs ett förslag till

lagstiftning om förändring av jurysystemet i enlighet med vad som anförts i

motionen. Ett utslag i Europadomstolen innebär, enligt motionärerna, att vi

måste ändra i det svenska jurysystemet i tryckfrihetsmål. Förhållandet att

svenska jurymedlemmar utses av en politiskt sammansatt valkorporation gör att

den av Europadomstolen inte anses opolitisk. Problemen i det svenska systemet

uppkommer när tryckfrihets- eller yttrandefrihetsmålet handlar om en skrift

eller ansvarig utgivare som är knuten eller har kopplingar till ett politiskt

parti. Juryn som är tillsatt av ett politiskt organ kan då inte hävdas vara

opartisk. Sverige måste få en ordning där de som känner sig förtalade får en

rättegång med en jury som är oavhängig och opartisk. Detta måste gälla även om

framställningen gjorts i en skrift eller upptagning utgiven av någon som står

nära politiska partier. Nuvarande sätt att utse jurymedlemmar måste därför

ändras så att det partipolitiska inslaget vid valet av dessa försvinner.

Bakgrund

I 12 kap. tryckfrihetsförordningen (TF) finns bestämmelser om rättegången i

tryckfrihetsmål. Samma regler gäller, enligt 9 kap. 1 §

yttrandefrihetsgrundlagen, även för rättegången i yttrandefrihetsmål.

I tryckfrihetsmål, vari talan förs om ansvar, skall frågan huruvida brott

föreligger prövas av en jury om nio medlemmar, om inte parterna förklarar att

de i stället hänskjuter målet till rättens avgörande. Finner juryn att brott

icke föreligger, skall den tilltalade frikännas. Har juryn funnit att brott

föreligger skall även rätten pröva denna fråga (12 kap. 2 § TF).

Jurymän skall utses för varje län (12 kap. 3 §). Jurymännen utses genom val

för en tid av fyra kalenderår. Valet skall förrättas av landstinget i länet

eller, då inom länet finns kommun som ej tillhör landstingskommun, av

landstinget och kommunfullmäktige i förstnämnda kommun ( 12 kap. 4 §).

Till jurymän skall utses svenska medborgare som är bosatta inom länet. De

bör vara kända för omdömesgillhet, självständighet och rättrådighet. Bland

jurymännen bör skilda samhällsgrupper och meningsriktningar samt olika delar

av länet vara företrädda (12 kap. 5 §).

För jurymännen gäller, enligt 12 kap. 10 §, jävsbestämmelserna i 4 kap. 13 §

rättegångsbalken. Detta innebär att juryman bl.a. är jävig ?om eljest särskild

omständighet föreligger, som är ägnad att rubba förtroendet till hans

opartiskhet i målet?.

Utskottet behandlade i betänkandet 1993/94:KU2 motioner med samma yrkanden som

i nu aktuell motion. Utskottet redogjorde för att det hos Domstolen för de

mänskliga rättigheterna (Europadomstolen) hade anhängiggjorts ett mål mot

Sverige som gällde huruvida utseendet av jurymän kränker konventionen. Målet

hade föranletts av ett fall där ett åtal för förtal i en skrift utgiven av ett

förlag som står nära ett politiskt parti hade ogillats av en jury vars flesta

medlemmar angavs stå nära partiet. Förhandlingar inför domstolen ägde rum i

juni 1993 och någon dom hade, enligt utskottet, ännu inte meddelats. Utskottet

ansåg i sin bedömning att ett ställningstagande till frågan om en ändring av

reglerna om utseende av jury i tryckfrihets- och yttrandefrihetsmål borde

anstå till dess målet i Domstolen för de mänskliga rättigheterna avgjorts.

Utskottet, som utgick från att regeringen följer ärendet, avstyrkte

motionerna.

1993 års domarutredning tillsattes i april 1993 med syfte att kartlägga

behovet av att stärka domarnas ställning. Utredningen hade enligt direktiven

(dir. 1993:47) också i uppdrag att överväga formerna för att utse jurymän

bland vilka sedan medlemmar väljs till den jury som i tingsrätt prövar om

tryck- eller yttrandefrihetsbrott föreligger.

Utredningen lämnade i juni 1994 betänkandet (SOU 1994:99) Domaren i Sverige

inför framtiden. I ett avsnitt tar utredningen upp frågan om hur jurymän skall

utses och anför bl.a. Yttrandefrihetsutredningen diskuterade olika lösningar

för att komma till rätta med risken för misstankar om politiskt färgade

juryutslag. Det enda säkra sättet att lösa problemet ansågs vara att man

tillämpade ett rent slumpmässigt urvalsförfarande. En sådan metod skulle å

andra sidan inte ge några garantier för att juryn skulle få den önskvärda

kompetensen och avfärdades därför som ett tänkbart alternativ till det

gällande valsystemet. Med hänsyn till tryckfrihetsjuryns särskilda karaktär

anser inte heller 1993 års domarutredning att en övergång till att ta jurymän

direkt från röstlängderna vore ett system att rekommendera. Eftersom

utredningen har stannat vid att det nuvarande systemet där valen sker av

politiska valförsamlingar fortfarande är det bästa alternativet beträffande

nämndemännen får samma synpunkter även sägas gälla för jurymännens

vidkommande. Utredningen anser därför inte att en annan urvalsmetod bör

införas.

I ett avsnitt i betänkandet om jävsfrågor i jurysystemet diskuterar 1993 års

domarutredning de frågor som aktualiserats i anledning av Europadomstolens dom

i målet Holm. Målets utgång innebar att Sverige fälldes eftersom domstolen

ansåg att jurymännens politiska tillhörighet i det aktuella tryckfrihetsmålet

med dess politiska bakgrund innebar att domstolens objektiva opartiskhet kunde

ifrågasättas. Utredningen anför bl.a. jurymännens, liksom nämndemännens,

uppdrag får betraktas som ett förtroendeuppdrag till vilket inte är knutet

uppgifter av politisk natur och som inte är förenat med något politiskt

ansvar. Likväl kan det inte helt uteslutas att valsystemet i kombination med

juryns särskilda uppgifter kan medföra att det någon gång på grund av

särskilda omständigheter kan uppkomma grundad anledning att anta att en

juryman kan komma att påverkas av partipolitiska eller andra ovidkommande

hänsyn vid sin prövning i ett mål. Utredningen föreslår att det införs en

möjlighet att under särskilda omständigheter bestämma att skuldfrågan skall

prövas utan jurys medverkan även om parterna inte är ense om detta. De fall

det här är fråga om är sådana där med hänsyn till de föreliggande

omständigheterna medverkan av jury uppfattas stå i strid med kravet på en

oavhängig och opartisk prövning. I sådana fall borde, enligt utredningen,

Högsta domstolen kunna ge tillstånd att målet prövas enbart av rätten (dvs.

utan jurymedverkan men med nämnd). När en fråga uppkommer om en medverkan av

jury kan innebära att domstolens objektiva opartiskhet sätts i fråga, skall

tingsrätten på yrkande av en part eller om det eljest anses föreligga

anledning till det, hänskjuta frågan om uteslutande av juryprövning i målet

till Högsta domstolen som skall pröva om sådant tillstånd bör ges. Utredningen

föreslår att en ny paragraf införs i 12 kap. TF.

Utskottet har inhämtat att det inom Justitiedepartementet förbereds en

departementspromemoria som behandlar de aktuella frågorna. Arbetet med

promemorian väntas vara avslutat under mars månad 1997.

Utskottets bedömning

Genom Europadomstolens dom i målet Holm mot Sverige aktualiserades frågor som

gäller det svenska jurysystemet i tryckfrihets- och yttrandefrihetsmål.

Europadomstolen ansåg att jurymännens politiska tillhörighet i det aktuella

tryckfrihetsmålet med dess politiska bakgrund innebar att den svenska

domstolens opartiskhet kunde ifrågasättas.

Den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna

och de grundläggande friheterna skall gälla som lag här i landet. Enligt

konventionens artikel 6 gäller bl.a. att envar skall, när det gäller att pröva

hans civila rättigheter och skyldigheter eller anklagelse mot honom för brott,

vara berättigad till opartisk och offentlig rättegång inom skälig tid och

inför en oavhängig och opartisk domstol. Den svenska lagstiftningen får inte

strida mot konventionen. Utskottet har inhämtat att frågor som gäller

jurysystemet behandlas i den promemoria som förbereds i Justitiedepartementet.

Utskottet utgår från att förslag till lagändringar kommer att presenteras. Det

är enligt utskottet synnerligen viktigt att detta arbete slutförs snarast.

Utskottet vill inte föregripa arbetet i Justitiedepartementet och avstyrker

därför motionen.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande biografcensur och åtgärder mot våldsskildringar

m.m.

att riksdagen avslår motionerna 1996/97:K433, 1996/97:K709,

1996/97:Kr257 yrkande 3, 1996/97:Kr4 yrkande 10 och 1996/97: Ju903

yrkande 6,

res. 1 (m, fp)

res. 2 (c)

res. 3 (mp)

2. beträffande åtgärder mot barnpornograf m.m.

att riksdagen avslår motionerna 1996/97:K208, 1996/97:Ju506 yrkande 1,

1996/97:Ju917 yrkande 14 och 1996/97:K418,

3. beträffande kriminalisering av hets mot homosexuella

att riksdagen avslår motionerna 1996/97:K404 och 1996/97:K422,

res. 4 (c, fp, v, mp)

4. beträffande preskriptionstid för rasistisk musik

att riksdagen avslår motionerna 1996/97:K406, 1996/97:K415, 1996/97:K416

och 1996/97:K428,

5. beträffande val av jurymedlemmar

att riksdagen avslår motion 1996/97: K405.

Stockholm den 25 februari 1997

På konstitutionsutskottets vägnar

Birgit Friggebo

I beslutet har deltagit: Birgit Friggebo (fp), Kurt Ove Johansson (s),

Catarina Rönnung (s), Anders Björck (m), Axel Andersson (s), Widar Andersson

(s), Birger Hagård (m), Barbro Hietala Nordlund (s), Birgitta Hambraeus (c),

Pär-Axel Sahlberg (s), Jerry Martinger (m), Mats Berglind (s), Kenneth Kvist

(v), Frank Lassen (s), Inger René (m), Peter Eriksson (mp) och Håkan Holmberg

(fp).

Reservationer

1. Biografcensur och åtgärder mot våldsskildringar m.m. (mom. 1)

Birgit Friggebo (fp), Anders Björck (m), Birger Hagård (m), Jerry Martinger

(m), Inger René (m) och Håkan Holmberg (fp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 10 börjar med ?Utskottet

vill också? och slutar med ?avstyrker därför motionerna.? bort ha följande

lydelse:

Utskottet vill också peka på regeringens nationella brottsförebyggande

arbete. Det samhällsproblem som brottsligheten utgör bör som regeringen

förordar angripas utifrån en bred kriminalpolitisk ansats. Utskottet utgår

från att regeringen i sammanhanget uppmärksammar sambandet mellan medievåld

och brottslighet.

Det är enligt utskottet viktigt att barn och ungdomar skyddas särskilt från

att se våldsskildringar. Därför bör det införas en ny åldersgräns på 18 år för

offentlig visning av film. På detta sätt har staten möjlighet att kontrollera

filmer som riktar sig till barn och ungdomar. Samtidigt bör också förbudet att

lämna ut film till barn under 15 år skärpas. Förbudet bör även kunna omfatta

ungdomar i åldersgruppen 15-18 år. Utskottet anser dock inte att det är

påkallat med obligatorisk förhandsgranskning av alla filmer och videogram som

säljs eller hyrs ut till allmänheten. Vuxencensuren har sedan länge spelat ut

sin roll. Enligt utskottet bör därför förhandsgranskning av biograffilm för

vuxna avskaffas. Denna filmcensur är svårförenlig med yttrandefriheten och en

onödig inskränkning i människors fria val. Genom straffbestämmelserna i

brottsbalken och yttrandefrihetsgrundlagen, som gäller dem som i t.ex. film

eller videogram skildrar sexuellt våld eller tvång, eller närgånget eller

utdraget skildrar grovt våld mot människor eller djur, ges en viss garanti för

att filmer som visas offentligt inte innehåller olaga våldsskildringar.

Regeringen bör återkomma till riksdagen med förslag om höjda åldergränser och

avskaffandet av vuxencensuren.

Utskottet tillstyrker således motion 1996/97:K433 men avstyrker övriga

motioner.

dels att utskottets hemställan under 1 bort ha följande lydelse:

1. beträffande biografcensur och åtgärder mot våldsskildringar m.m.

att riksdagen med avslag på motionerna 1996/97:K709, 1996/97:

Kr257 yrkande 3, 1996/97:Kr4 yrkande 10 och 1996/97:Ju903 yrkande 6 samt

med anledning av motion 1996/97: K433 som sin mening ger regeringen till

känna vad utskottet anfört om höjning av åldersgräns och biografcensur

m.m.

2. Biografcensur och åtgärder mot våldsskildringar m.m. (mom. 1)

Birgitta Hambraeus (c) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 10 börjar med ?Utskottet

vill också? och slutar med ?avstyrker därför motionerna.? bort ha följande

lydelse:

Utskottet vill också peka på regeringens nationella brottsförebyggande

arbete. Det samhällsproblem som brottsligheten utgör bör som regeringen

förordar angripas utifrån en bred kriminalpolitisk ansats. Utskottet utgår

från att regeringen i sammanhanget uppmärksammar sambandet mellan medievåld

och brottslighet.

Det är enligt utskottet viktigt att barn och ungdomar skyddas särskilt från

att se våldsskildringar. Därför bör det införas en ny åldersgräns på 18 år för

offentlig visning av film. På detta sätt har staten möjlighet att kontrollera

filmer som riktar sig till barn och ungdomar. Samtidigt bör också förbudet att

lämna ut film till barn under 15 år skärpas. Förbudet bör även kunna omfatta

ungdomar i åldersgruppen 15-18 år. Regeringen bör återkomma till riksdagen med

förslag i enlighet härmed. Utskottet anser att förhandsgranskningen av

biograffilm för vuxna bör behållas.

Utskottet tillstyrker således motion 1996/97:Ju903 yrkande 6 men avstyrker

övriga motioner.

dels att utskottets hemställan under 1 bort ha följande lydelse:

1. beträffande biografcensur och åtgärder mot våldsskildringar m.m.

att riksdagen med avslag på motionerna 1996/97:K433, 1996/97: K709,

1996/97:Kr257 yrkande 3, 1996/97:Kr4 yrkande 10 och med bifall till

motion 1996/97:Ju903 yrkande 6 som sin mening ger regeringen till känna

vad utskottet anfört om en höjning av åldersgränsen m.m.

3. Biografcensur och åtgärder mot våldsskildringar m.m. (mom. 1)

Peter Eriksson (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 10 börjar med ?Utskottet

vill också? och slutar med ?avstyrker därför motionerna.? bort ha följande

lydelse:

Utskottet vill också peka på regeringens nationella brottsförebyggande

arbete. Det samhällsproblem som brottsligheten utgör bör som regeringen

förordar angripas utifrån en bred kriminalpolitisk ansats. Utskottet utgår

från att regeringen i sammanhanget uppmärksammar sambandet mellan medievåld

och brottslighet. Enligt utskottet är det nödvändigt att begränsa våldsutbudet

för våra barn och ungdomar. Genom att införa en obligatorisk

förhandsgranskning av de filmer och videogram som hyrs ut på marknaden kan

tillgängligheten för de grövsta våldsskildringarna minska. Obligatorisk

förhandsgranskning bör därför införas. Förhandsgranskningen av biograffilm för

vuxna bör enligt utskottet behållas. Däremot anser inte utskottet att det bör

införas en åldersgräns på 18 år för offentlig visning av film.

Utskottet tillstyrker således motionerna 1996/97:K709 yrkande 5, 1996/97:Kr4

yrkande 10 och 1996/97:Kr257 yrkande 3 men avstyrker övriga motioner.

dels att utskottets hemställan under 1 bort ha följande lydelse:

1. beträffande biografcensur och åtgärder mot våldsskildringar m.m.

att riksdagen med avslag på motionerna 1996/97:K433, 1996/97: K709

yrkandena 1-4 och 6 och 1996/97:Ju903 yrkande 6 och med bifall till

motionerna 1996/97:K709 yrkande 5, 1996/97:Kr257 yrkande 3 och

1996/97:Kr4 yrkande 10 som sin mening ger regeringen till känna vad

utskottet anfört om obligatorisk förhandsgranskning av filmer och

videogram.

4. Kriminalisering av hets mot homosexuella (mom. 3)

Birgit Friggebo (fp), Birgitta Hambraeus (c), Kenneth Kvist (v), Peter

Eriksson (mp) och Håkan Holmberg (fp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 16 börjar med ?Utskottet har

tidigare? och slutar med ?avstyrker därför motionerna? bort ha följande

lydelse:

Utskottet anser att det föreligger omständigheter som talar för att

utsträcka brottet hets mot folkgrupp till att också omfatta homosexuella.

Detta framgår också av Folkhälsoinstitutets ovan refererade rapport.

Lagstiftningens skydd av homosexuella som grupp bör därför ses över. Översynen

måste ske med stor respekt för de svåra avvägningsfrågor som uppkommer mellan

samhällets behov av att skydda en utsatt grupp och samhällets intresse av

vidast möjliga tryck- och yttrandefrihet. Utskottet tillstyrker därför

motionerna.

dels att utskottets hemställan under 3 bort ha följande lydelse:

3. beträffande kriminalisering av hets mot homosexuella

att riksdagen med bifall till motionerna 1996/97:K404 och 1996/97:K422

som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

Innehållsförteckning

Sammanfattning........................................1

Motionerna............................................1

Utskottet.............................................3

Biografcensur, åtgärder mot våldsskildringar, m.m. 3

Motionerna 3

Bakgrund 4

Utskottets bedömning 9

Ytterligare åtgärder mot barnpornografi m.m. 10

Motionerna 10

Bakgrund 11

Utskottets bedömning 13

Kriminalisering av hets mot homosexuella 13

Motionerna 13

Bakgrund 14

Utskottets bedömning 16

Preskriptionstiden för rasistisk musik 16

Motionerna 16

Bakgrund 17

Utskottets bedömning 18

Val av jurymedlemmar 18

Motionen 18

Bakgrund 18

Utskottets bedömning 20

Hemställan 21

Reservationer........................................22

1. Biografcensur och åtgärder mot våldsskildringar m.m. (mom. 1) 22

2. Biografcensur och åtgärder mot våldsskildringar m.m. (mom. 1) 23

3. Biografcensur och åtgärder mot våldsskildringar m.m. (mom. 1) 23

4. Kriminalisering av hets mot homosexuella (mom. 3) 24