Bet. 1996/97:KU23

Konstitutionsutskottets betänkande

1996/97:KU23

Offentlighet och sekretess

Innehåll

Sammanfattning

Motionerna

Utskottet

Hemställan

Reservation

Innehållsförteckning

1996/97

KU23

Sammanfattning

I betänkandet behandlas nio motioner från allmänna motionstiden 1996.

Motionerna gäller

- hantering av allmänna handlingar hos riksdagen och regeringen samt frågan om

en möjlighet till överprövning av dessa organs beslut att inte lämna ut

handlingar,

- insyn i offentligägda bolag,

- meddelarskyddet för sekretessbelagda uppgifter,

- sekretessen inom hälso- och sjukvården m.m.,

- sekretess för nämndemäns personuppgifter.

Utskottet avstyrker samtliga motioner utom en motion (fp), som rör hälso-

och sjukvårdssekretessen vid misstanke om brott. Enligt gällande regler bryts

hälso- och sjukvårdssekretessen vid misstanke om ett brott för vilket det

föreskrivna minimistraffet är fängelse i två år, däremot inte vid försök till

ett sådant brott. Inom Justitiedepartementet pågår arbete med att skriva

direktiv för en översyn av sekretesslagen. Utskottet föreslår ett

tillkännagivande om att härvid även bör uppmärksammas frågan om hälso- och

sjukvårdssekretess vid misstanke om försök till sådana allvarliga brott, där

minimistraffet är fängelse i två år.

Till betänkandet har fogats en reservation (mp) om möjligheten att överklaga

riksdagens och regeringens beslut att inte lämna ut handlingar.

Motionerna

1996/97:K206 av Rolf Åbjörnsson (kd) vari yrkas att riksdagen hos regeringen

begär en utredning om åtgärder för att komma till rätta med konflikten mellan

meddelarskyddet och brott mot sekretesslagen.

1996/97:K408 av Chatrine Pålsson (kd) vari yrkas att riksdagen som sin mening

ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en utredning om

sekretessbestämmelserna med syfte att ge föräldrar/vårdnadshavare adekvat

information om omständigheter rörande deras barn.

1996/97:K409 av Stig Grauers och Kent Olsson (m) vari yrkas att riksdagen

beslutar att sekretesslagen ändras så att samma sekretesskydd tillerkänns

nämndemän som domstolspersonal i övrigt i enlighet med vad som anförts i

motionen.

1996/97:K410 av Lars U Granberg m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen som sin

mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om vikten av ändring i

sekretesslagen.

1996/97:K413 av Jan Bergqvist och Inger Lundberg (s) vari yrkas att riksdagen

som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av

att ånyo överväga hur meddelarskyddet kan utformas så att det blir ett ännu

starkare stöd för den demokratiska utvecklingen i Sverige.

1996/97:K417 av Siw Persson (fp) vari yrkas att riksdagen hos regeringen begär

förslag till sådan ändring i sekretesslagen att uppgifter får lämnas ut till

polis och åklagare även vid misstanke om försök till brott där straffet inte

är lindrigare än två år.

1996/97:K419 av Peter Eriksson (mp) vari yrkas

1. att riksdagen beslutar att överprövning av beslut i riksdagens organ och

i regeringen om utlämnande av handlingar skall kunna ske i regeringsrätten,

2. att riksdagen uppdrar åt talmanskonferensen att tillsätta en utredning

för att ge förslag till regler för att uppnå en mer enhetlig hantering av

frågor kring utlämnande av handlingar.

1996/97:K420 av Kerstin Warnerbring (c) vari yrkas att riksdagen som sin

mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en ändring av

sekretesslagen.

1996/97:K426 av Håkan Holmberg m.fl. (fp) vari yrkas

1. att riksdagen beslutar att komplettera 1 kap. 9 § sekretesslagen på ett

sådant sätt att också de statligt majoritetsägda bolagen omfattas av reglerna

i 2 kap. tryckfrihetsförordningen om handlingsoffentlighet,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om insyn i offentligägda bolag.

Utskottet

Inledning

Offentlighetsprincipen kan definieras som den grundsats enligt vilken

samhällsorganens verksamhet skall ske under allmän insyn och kontroll.

Yttrandefriheten och principen om allmänna handlingars offentlighet är inslag

i offentlighetsprincipen. Meddelarfriheten, dvs. rätten för var och en att

utom i vissa undantagsfall lämna uppgifter i vilket ämne som helst för

publicering, kan också ses som en del av det regelverk som förverkligar

offentlighetsprincipen. För att förverkliga de syften som bär upp

meddelarfriheten finns regler om anonymitetsskydd.

De grundläggande reglerna om allmänna handlingars offentlighet finns i

2 kap. tryckfrihetsförordningen (TF). Rätten att ta del av allmänna handlingar

får begränsas endast av skäl som anges i 2 kap. TF, de s.k.

sekretessgrunderna. En sådan begränsning skall anges noga i en bestämmelse i

en särskild lag, eller om det anses lämpligare, i en annan lag som den

särskilda lagen hänvisar till.

Den särskilda lag som anges i TF utgörs av sekretesslagen (1980:100). Den

reglerar inte bara sekretess för allmänna handlingar utan också

tystnadsplikten i det allmännas verksamhet.

Rätten att ta del av allmän handling får enligt 2 kap. 2 § TF begränsas med

hänsyn till

1. rikets säkerhet eller dess förhållande till annan stat eller

mellanfolklig organisation,

2. rikets centrala finanspolitik, penningpolitik eller valutapolitik,

3. myndighets verksamhet för inspektion, kontroll eller annan tillsyn,

4. intresset att förebygga eller beivra brott,

5. det allmännas ekonomiska intresse,

6. skyddet för enskilds personliga eller ekonomiska förhållanden,

7. intresset att bevara djur- eller växtart.

Enligt TF:s bestämmelser är en handling allmän om den förvaras hos en

myndighet och enligt särskilda bestämmelser anses upprättad hos eller är

inkommen till myndigheten. Med myndighet likställs enligt 2 kap. 5 § TF

riksdagen, kyrkomötet och beslutande kommunal församling.

Begäran att ta del av en allmän handling görs hos den myndighet som förvarar

handlingen (2 kap. 14 § TF).

Enligt 1 kap. 8 § andra stycket sekretesslagen skall vad som föreskrivs i TF

om rätt att ta del av handlingar hos myndigheter i tillämpliga delar också

gälla handlingar hos de organ som anges i bilaga till lagen, i den mån

handlingarna hör till verksamhet som nämns där. Bestämmelsen ger principen om

allmänna handlingars offentlighet ett vidare tillämpningsområde utanför

myndighetssektorn. Principen görs tillämplig också hos vissa aktiebolag,

föreningar och stiftelser som på statens uppdrag handhar förvaltningsuppgifter

som innefattar myndighetsutövning eller liknande.

Vidare anges i 1 kap. 9 § sekretesslagen att vad som föreskrivs i TF om rätt

att ta del av handlingar hos myndighet i tillämpliga delar också skall gälla

handlingar hos aktiebolag, handelsbolag, ekonomiska föreningar och stiftelser,

där kommuner eller landsting utövar ett rättsligt bestämmande inflytande.

Inom Justitiedepartementet planeras en översyn av sekretesslagen med

inriktning på att en utredning skall kunna tillsättas under första halvåret

1997. Arbetet med att ta fram direktiv för utredningen pågår, och avsikten är

att direktiven skall kunna vara färdiga under april månad.

Allmänna handlingar hos riksdagen och regeringen

Motion

I motion 1996/97:K419 av Peter Eriksson (mp) begärs att riksdagen beslutar att

överprövning av beslut i riksdagens organ och i regeringen om utlämnande av

handlingar skall kunna ske i regeringsrätten (yrkande 1) och att riksdagen

uppdrar åt talmanskonferensen att tillsätta en utredning för att ge förslag

till sådana regler att en mer enhetlig hantering uppnås av frågor kring

utlämnande av handlingar (yrkande 2).

Motionären påpekar att möjligheten till insyn och offentlighet i riksdagens

utskott liksom i dess övriga organ är av stor vikt. Hans förslag avser

förändringar som kan leda till en mer enhetlig hantering och tillämpning av

offentlighetsprincipen dels inom riksdagens organ, dels inom regeringen. I dag

hanteras offentlighetsfrågorna så att regeringen, riksdagens utskott och t.ex.

även talmannen och EU-nämnden fungerar som enskilda myndigheter i fråga om att

lämna ut allmänna handlingar, och offentlighetsfrågorna tolkas ibland olika.

Detta är ett problem, särskilt som ett avslagsbeslut av något av dessa organ

inte kan överklagas. Denna ordning bör enligt motionären ändras och riksdagens

och regeringens beslut att inte lämna ut handlingar kunna överprövas av

regeringsrätten, eftersom det inte är fråga om politiska överväganden utan en

strikt juridisk bedömning. En möjlighet till överprövning av sådana riksdags-

och regeringsbeslut skulle enligt motionären vara mer i linje med

Europakonventionens regler om rätten till rättslig prövning av beslut.

Motionären anser också att det råder mellan utskotten varierande praxis i

fråga om prövningen av en handling skall lämnas ut eller inte. Det behövs

därför tydligare och mer enhetliga bestämmelser om detta. Bl.a. bör frågor om

arbetsmaterial, inkomna och upprättade handlingar samt sekretess bedömas.

Bakgrund

Med allmän handling avses enligt 2 kap. 3 § TF en framställning i skrift eller

bild eller en upptagning som kan läsas, avlyssnas eller på annat sätt

uppfattas endast med tekniskt hjälpmedel, om handlingen förvaras hos en

myndighet och är att anse som inkommen till eller upprättad hos myndigheten.

En handling anses vara inkommen, när den har anlänt till myndigheten eller

kommit behörig befattningshavare till handa (2 kap. 6 § TF).

En handling anses vara upprättad, när den har expedierats. Har den inte

expedierats, anses den upprättad när det ärende till vilken handlingen hör har

slutbehandlats. Om handlingen inte hör till ett visst ärende, anses den

upprättad när den har justerats av myndigheten eller på annat sätt

färdigställts. Undantag från detta avser bl.a. handlingar i form av myndighets

protokoll (som inte hänför sig till dom eller beslut) och därmed jämförliga

anteckningar, som anses upprättade när handlingen har justerats av myndigheten

eller på annat sätt färdigställts. Detta gäller dock inte bl.a. protokoll hos

riksdagens utskott. För dem gäller huvudregeln att de blir allmänna först då

ärendet behandlats av riksdagen. - Föreskrifterna om när en handling skall

anses vara upprättad finns i 2 kap. 7 § TF.

Minnesanteckningar anses i regel inte vara allmänna, om de inte tas om hand

för arkivering (2 kap. 9 § första stycket TF). Med minnesanteckning förstås

föredragningspromemorior och andra anteckningar som görs under beredningen av

ett ärende och som inte tillför ärendet några nya sakuppgifter.

Minnesanteckningar som expedieras blir dock allmänna handlingar.

I regel anses inte heller utkast eller koncept till myndighets beslut vara

allmänna handlingar, om de inte tas om hand för arkivering (2 kap. 9 § andra

stycket TF). Utkast eller koncept brukar benämnas ?mellanprodukter?, dvs.

handlingar som utgör olika förstadier till den slutliga handlingen.

Begäran att få ta del av en allmän handling görs hos den myndighet som

förvarar handlingen (2 kap. 14 § TF). I allmänhet är det också den myndigheten

som prövar begäran.

I 15 kap. 6 § sekretesslagen finns ytterligare bestämmelser om vem som

svarar för prövningen. Svarar en viss befattningshavare vid en myndighet

enligt arbetsordning eller särskilt beslut för vården av en handling, ankommer

det på denna befattningshavare att i första hand pröva fråga om handlingens

utlämnande till enskild. I tveksamma fall skall han hänskjuta frågan till

myndigheten, om det kan ske utan omgång. Vägrar han att lämna ut en handling

eller lämnar han ut en handling med förbehåll, som inskränker sökandens rätt

att yppa dess innehåll eller annars förfoga över den, skall han hänskjuta

frågan till myndigheten, om sökanden begär det. Sökanden skall underrättas om

att han kan begära detta och om att beslut av myndigheten krävs för att ett

avgörande skall kunna överklagas.

Enligt huvudregeln i 2 kap. 15 § TF får en myndighets beslut att inte lämna ut

en handling överklagas hos domstol. Beslut av riksdagen eller regeringen får

emellertid inte överklagas. Ett beslut av ett statsråd får överklagas hos

regeringen. Av 11 kap. 1 § regeringsformen följer att beslut av Högsta

domstolen och Regeringsrätten inte kan överklagas.

Med beteckningen riksdagen åsyftas inte bara kammaren utan också sådana

organisationsformer som utskotten, valberedningen, krigsdelegationen och

talmanskonferensen. Finns en allmän handling hos ett visst utskott, görs

begäran att få ut handlingen således hos det utskottet. Utskottets beslut kan

inte överklagas.

Särskilda föreskrifter om rätten att föra talan mot beslut av en myndighet

som lyder under riksdagen finns i lagen (1989:186) om överklagande av

administrativa beslut av Riksdagens förvaltningskontor och myndigheter. Beslut

av Riksdagens förvaltningskontor, Riksbanken eller Riksdagens revisorer får

överklagas till Regeringsrätten. Ett beslut av Riksdagens ombudsmän att inte

lämna ut en handling får inte överklagas.

15 kap. 7 § sekretesslagen gäller rätten att föra talan mot myndighets

avslagsbeslut. I paragrafen hänvisas till grundlagsbestämmelserna om beslut av

riksdagen, regeringen, Högsta domstolen och Regeringsrätten.

Bestämmelser om rättsprövning finns i lagen (1988:205) om rättsprövning av

vissa förvaltningsbeslut. En enskild part i ett förvaltningsärende kan i vissa

fall ansöka om rättsprövning, dvs. om avgörandet i ärendet strider mot någon

rättsregel. En förutsättning är att ärendet rör något förhållande som avses i

8 kap. 2 eller 3 § regeringsformen, dvs. rör tillämpningen av civilrättsliga

eller ?betungande? offentligrättsliga normer.

Rättsprövning kan endast gälla sådana beslut som innebär myndighetsutövning

mot den enskilde, som annars kan prövas av domstol endast efter ansökan om

resning och som inte skulle ha kunnat överprövas i annan ordning.

Avgöranden av regeringen prövas av Regeringsrätten.

Den europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de

grundläggande friheterna, som numera inkorporerats i svensk lag, innehåller i

artikel 6 vissa bestämmelser om rätt till domstolsprövning. Enligt punkt 1 i

artikeln skall var och en vid prövningen av hans civila rättigheter och

skyldigheter eller av en anklagelse mot honom för brott vara berättigad till

en rättvis och offentlig förhandling inom skälig tid och inför en oavhängig

och opartisk domstol, som upprättats enligt lag.

Utskottets bedömning

Frågor om vad som är allmänna handlingar och om utlämnande av handlingar

behandlas i tryckfrihetsförordningen och i sekretesslagen. Utskotten och

utskottens tjänstemän har att på sitt ansvar tillämpa dessa regler.

Motsvarande gäller för övriga organ inom riksdagen. Konstitutionsutskottet

avstyrker yrkande 2 i motion K419.

Utskottet kan i och för sig ha förståelse för önskemålet i motionen om att

även beslut av riksdag och regering om utlämnande av handlingar skall kunna

överprövas. Samtidigt kan inte bortses från att riksdagen som folkets

representation är det främsta statsorganet, och regeringen styr riket på

riksdagens förtroende. Någon domstolsprövning av dessa organs bedömning i

frågan om utlämning av handlingar anser utskottet inte lämplig. Inte heller

Högsta domstolens eller Regeringsrättens beslut om utlämnande av sina egna

handlingar kan för övrigt överklagas.

Utskottet avstyrker med det anförda även yrkande 1 i motionen.

Insyn i offentligägda bolag

Motion

I motion 1996/97:K426 av Håkan Holmberg m.fl. (fp) begärs att riksdagen

beslutar komplettera 1 kap. 9 § sekretesslagen på ett sådant sätt att också de

statligt majoritetsägda bolagen omfattas av reglerna i 2 kap.

tryckfrihetsförordningen om handlingsoffentlighet (yrkande 1). Vidare begärs

ett tillkännagivande om insyn i offentligägda bolag (yrkande 2).

Motionärernas principiella inställning är att statliga bolag i huvudsak bör

avvecklas eller säljas ut till privata intressen. De framhåller att en

bolagisering motsvarande den kommunala och landstingskommunala har ägt rum på

det statliga området. Medborgarna har här med ett enkelt riksdagsbeslut

undandragits insyn i det som alltjämt är helägda statliga verksamheter. I

andra fall har bolagsformen valts redan från början. Någon reglering

motsvarande den som nu gäller för de kommunala och landstingskommunala bolagen

finns inte, och bolagiseringen på det statliga området synes ha ägt rum utan

någon närmare diskussion om behovet av och konsekvenserna för

handlingsoffentligheten. Den statliga företagsverksamheten har en betydande

omfattning, och en sådan diskussion hade varit behövlig. Mot den bakgrunden

finns det enligt motionärerna starka skäl att säkerställa medborgarnas insyn i

de statliga bolagen. Bestämmelsen i 1 kap. 9 § sekretesslagen bör därför

kompletteras genom att de statliga majoritetsägda bolagen, på samma sätt som

de kommunala och landstingskommunala motsvarigheterna, skall omfattas av

reglerna i 2 kap. TF om handlingsoffentlighet.

När en likställighet mellan de offentligägda bolagen uppnåtts finns det

enligt motionärerna skäl att överväga lösningar på kvarstående insynsproblem,

dvs. sådana som gäller minoritetsägda bolag, meddelarfrihet och

efterforskningsförbud m.m.

Bakgrund

Enligt 1 kap. 8 § andra stycket sekretesslagen (1980:100) skall vad som

föreskrivs i TF om rätt att ta del av handlingar hos myndigheter i tillämpliga

delar också gälla handlingar hos de organ som anges i bilaga till lagen, i den

mån handlingarna hör till verksamhet som nämns där. Bestämmelsen ger principen

om allmänna handlingars offentlighet ett vidare tillämpningsområde utanför

myndighetssektorn. Principen görs tillämplig också hos vissa aktiebolag,

föreningar och stiftelser som på statens uppdrag handhar förvaltningsuppgifter

som innefattar myndighetsutövning eller liknande. Som exempel kan nämnas

Radiotjänst i Kiruna Aktiebolag, Posten Aktiebolag samt riksprovplatserna

Aktiebolaget Svensk Anläggningsprovning, Aktiebolaget Svensk Bilprovning och

Apoteksbolaget Aktiebolag samt vidare Stiftelsen Svenska institutet och

Svenska föreningen Norden. Detsamma gäller ett enskilt organ som med stöd av

lagen (1994:1383) om överlämnande av allmänna handlingar till andra organ än

myndigheter för förvaring förvarar sådana handlingar såvitt avser befattningen

med dessa handlingar.

Vidare gäller sedan år 1995 enligt 1 kap. 9 § sekretesslagen att vad som

föreskrivs i TF om rätt att ta del av handlingar hos myndighet i tillämpliga

delar också skall gälla handlingar hos aktiebolag, handelsbolag, ekonomiska

föreningar och stiftelser där kommuner eller landsting utövar ett rättsligt

bestämmande inflytande (prop. 1993/94:48, bet. 1993/94:KU13, rskr. 1993/94:46,

SFS 1994:1298).

I fråga om motiven till lagändringen kan hänvisas till att i propositionen

om handlingsoffentligheten i kommunala företag anfördes bl.a.

Utvecklingen har under senare år gått mot att i ökad omfattning bedriva

kommunal verksamhet i privaträttsliga former. Det handlar både om rena

entreprenadförhållanden och om att kommuner, landsting och även

kommunalförbund själva eller tillsammans med andra intressenter bildar företag

för olika verksamheter eller lägger över verksamhet på befintliga företag. Det

är särskilt på områden där verksamheten har starka kommersiella inslag som det

är vanligt att kommunerna bedriver verksamheten i privaträttsliga former.

Detta är fallet inom många tekniska verksamheter, t.ex. när det gäller el- och

bostadsförsörjning.

Antalet kommunala företag ökar liksom deras totala omsättning. Kommunens och

kommunmedlemmarnas möjligheter till insyn, inflytande och kontroll över

verksamheter som drivs i privaträttsliga former är mindre än i sådana som

drivs inom ramen för den kommunala förvaltningen. Redan i samband med att

sekretesslagens tillämpningsområde utvidgades till att omfatta vissa enskilda

organ, uttalades att intresset av insyn i offentlig verksamhet gör sig

gällande med likartad styrka oavsett den yttre form som har valts för

verksamheten (prop. 1986/87:151 s. 148). Detta uttalande har alltjämt

giltighet. Den privaträttsligt bedrivna verksamheten hos kommunerna har nu

fått en sådan omfattning att det finns anledning att införa en lagreglerad

handlingsoffentlighet i de kommunala företagen i syfte att förbättra

medborgarnas möjligheter till insyn (jfr prop. 1990/91:117 s. 18).

- - -

Enligt regeringens mening bör de rättsliga möjligheterna till insyn och

kontroll inte vara beroende av i vilken form som kommuner och landsting väljer

att bedriva sin verksamhet. Samma öppenhet bör alltså i princip gälla för

kommunala företag som för kommunala myndigheter, oavsett vilken verksamhet de

bedriver. Det innebär i sin tur att samma regler om handlingsoffentlighet och

sekretess som gäller för kommunala myndigheter också bör gälla för kommunala

företag som bedriver motsvarande verksamhet.

Inom myndighetsområdet anses de offentliga funktionärerna kunna åläggas

tystnadsplikt endast författningsvägen och inte genom avtal. Utanför detta

område kan däremot avtal träffas om tystnadsplikt, och sådana anses i princip

bryta meddelarfriheten (prop. 1986/87:151 s. 117-119, prop. 1990/91:64 s. 34).

I detta sammanhang kan nämnas att enligt lagen (1990:409) om skydd för

företagshemligheter kan en arbetstagare i det privata näringslivet som i strid

med ett avtal med arbetsgivaren röjer dennes skyddade företagshemligheter

ådömas skadeståndsskyldighet. Detta gäller dock inte om arbetstagaren röjer en

företagshemlighet för att offentliggöra eller för behörigt organ avslöja

misstänkt brottslighet av viss svårhet eller annat allvarligt missförhållande

(2 § i nämnda lag).

Förvaltningspolitiska kommissionen (Fi 1995:13, dir. 1995:93) har haft i

uppdrag att med utgångspunkt i nuvarande statliga åtaganden och därav följande

uppgifter för statliga myndigheter eller andra organ

- göra en analys av om nuvarande former för organisation och styrning av

statlig förvaltning och verksamhet är ändamålsenliga i förhållande till de

uppgifter och mål som fastlagts av regering och riksdag, samt

- lämna synpunkter på hur det långsiktiga arbetet med strukturförändringar i

den statliga förvaltningen bör bedrivas.

Kommissionen bör särskilt kartlägga och analysera vilka huvudprinciper som

legat till grund för eller haft ett dominerande inflytande på hur den statliga

verksamheten utvecklats och organiserats med avseende på frågor som

- val av verksamhetsform (myndighet, affärsverk, bolag, stiftelse, ideell

organisation eller annan form),

- ansvars- och uppgiftsfördelning mellan centrala statliga

förvaltningsmyndigheter och mellan central, regional och lokal statlig nivå,

- principer för styrning, ledning, verkställighet, uppföljning och kontroll,

- val av produktionsformer för offentliga tjänster (egenregi, entreprenader,

beställar- och utförarmodeller eller köp- och säljmodeller etc).

En avgörande utgångspunkt bör enligt direktiven vara de grundläggande kraven

på bl.a. demokratisk styrning, insyn och kontroll.

Kommissionen har som ett led i arbetet lämnat ut uppdrag att utarbeta underlag

för ställningstaganden i ett antal delfrågor. Två av dessa rapporter är

Myndighet eller marknad och Marknadsliknande verksamhetsformer i staten, som

har publicerats i en volym (SOU 1997:38).

Kommissionen har överlämnat sitt betänkande I medborgarnas tjänst (SOU

1997:57) till finansministern den 1 april 1997.

Kommissionen ger i fråga om organiseringen av statens verksamhet inte något

förord för en mera uniform organisering av statsförvaltningen utan ser stora

värden i mångfald, variation och flexibilitet. Generellt anser kommissionen

dock att statlig affärsverksamhet inte är motiverad på områden där

allmänintresset bäst tjänas av fri etableringsrätt och affärsmässig

konkurrens.

Kommissionen anser

- att myndighetsformen normalt bör vara självklar för större delen av det

statliga åtagandet,

- att en utvidgning av det offentligrättsliga regelsystemets tillämplighet

till existerande organ som, utan att vara myndigheter, utför statliga

förvaltningsuppgifter bör övervägas, särskilt frågan om insyn i statliga

bolag och stiftelser,

- att - när annan form än myndighetsformen används - riksdagen och regeringen

i varje särskilt fall skall ta ställning till det tilltänkta organets

lämplighet för uppgiften och uttryckligen ange i vilken mån det

offentligrättsliga regelsystemet skall tillämpas,

- att förvaltningsmyndigheternas möjligheter att ingå avtal och delta i

föreningsbildning och bolagsbildning bör klarläggas.

Utskottets bedömning

Sekretesslagen innehåller som framgår ovan bestämmelser om offentlighet i

vissa statliga bolag. Beträffande de frågor i övrigt om insyn m.m. i offent-

ligägda bolag som tas upp i motion K426 anser utskottet att beredningen av

Förvaltningspolitiska kommissionens förslag bör avvaktas. Utskottet avstyrker

med det anförda motionen.

Meddelarskyddet

Motioner

Meddelarskyddets utformning kritiseras i två motioner.

I motion 1996/97:K206 av Rolf Åbjörnsson (kd) begärs en utredning om

åtgärder för att komma till rätta med konflikten mellan meddelarskyddet och

brott mot sekretesslagen. Motionären anser att de grundläggande fri- och

rättigheterna missbrukas genom att anställda inom polis- och åklagarväsendet

med stöd av tryckfrihetsförordningens meddelarskydd kan bryta mot

straffsanktionerade bestämmelser i sekretesslagen och lämna ut uppgifter till

pressen som allvarligt försvårar utredningen av ett brott. En ytterligare

anledning till kritik mot reglerna är enligt motionären att ersättning som

lämnas för meddelande troligen inte tas upp till beskattning.

I motion 1996/97:K413 av Jan Bergqvist och Inger Lundberg (s) vill

motionärerna ha ett tillkännagivande om behovet att åter överväga hur

meddelarskyddet kan utformas så att det blir ett ännu starkare stöd för den

demokratiska utvecklingen i Sverige.

Motionärerna framhåller att meddelarskyddet har stärkts i olika omgångar,

och då har statsmakterna utgått från att man i stort sett kan lita på

massmediers och uppgiftslämnares omdöme och ansvarskänsla. De skador som kan

uppstå när personer bryter sin tystnadsplikt och lämnar uppgifter till

medierna har bedömts vara av mindre betydelse än de fördelar som ligger i att

informationsfriheten kan förstärkas. Om en tidning erbjuder en person stora

penningsummor för att avslöja sekretessbelagda uppgifter som han annars inte

hade tänkt lämna ut, rör det sig enligt motionärerna närmast om ett slags

korruption som är raka motsatsen till ett förstärkande av demokratin. Enligt

motionärerna finns exempel på att känsligt material publicerats från polisens

förundersökningar, ibland innan undersökningarna varit helt klara, och sådan

publicitet kan allvarligt skada enskilda personer och försvåra den fortsatta

utredningen och försvaga rättssäkerheten. Motionärerna hänvisar till att

Rättssäkerhetskommittén ifrågasatt om rätten till anonymitet över huvud taget

kunde anses omfatta en rätt att anonymt ta emot ersättning. De påpekar att

någon kontrolluppgift från tidningar inte kan lämnas eftersom meddelaren är

anonym. Troligtvis tar den som erhåller ett arvode anonymt aldrig upp detta i

sin deklaration.

För att inte få onödiga bakslag i det långsiktiga opinionsarbetet inom EU

för offentlighetsprincipen är det enligt motionärerna viktigt att

meddelarskyddet inte kan angripas med argument om att det i vissa fall

motarbetar demokratin genom att uppmuntra till korruption och skattebedrägeri.

Motionärerna framhåller att frågan om meddelarskyddets gränser och dess

precisa utformning har diskuterats mycket under de senaste decennierna. De

anser att skyddet i längden inte kan rättfärdigas i de fall där stora summor

betalas ut som ersättning för sekretessbelagda uppgifter.

Bakgrund

De grundläggande bestämmelserna om meddelarfrihet finns i 1 kap. 1 § tredje

stycket TF och i 1 kap. 2 § yttrandefrihetsgrundlagen (YGL).

Meddelarfriheten innebär att det i viss utsträckning är möjligt att

straffritt lämna normalt sekretessbelagda uppgifter för publicering i tryckt

skrift, radio eller TV. I 1 kap. 1 § tredje stycket TF föreskrivs att det står

envar fritt att i alla de fall då ej annat är i förordningen föreskrivet,

meddela uppgifter och underrättelse i vad ämne som helst för offentliggörande

i tryckt skrift. En motsvarande bestämmelse finns i 1 kap. 2 § YGL, som gäller

andra medier än tryckt skrift.

Vidare har enligt 1 kap. 1 § fjärde stycket TF var och en rätt att anskaffa

uppgifter och underrättelser i vad ämne som helst för att antingen själv

offentliggöra dem i tryckt skrift eller lämna meddelande som avses i tredje

stycket. Också undantag från detta anskaffandeskydd skall ha stöd i TF. En

motsvarande bestämmelse finns även i detta fall i 1 kap. 2 § YGL.

Regler om anonymitetsskydd finns i 3 kap. TF. Detta skydd består av flera

komponenter. En är rätten till anonymitet som innebär att författare,

meddelare samt utgivare av icke periodiska skrifter inte är skyldiga att låta

sina namn sättas ut i skriften (1 §). Vidare finns bestämmelser om

tystnadsplikt i 3 § för dem som tagit befattning med tillkomsten eller

utgivningen av tryckt skrift och för dem som varit verksamma vid t.ex.

bokförlag och nyhetsbyråer. Dessa får enligt huvudregeln inte röja vem som är

författare, meddelare eller utgivare av en icke periodisk skrift. Därutöver

finns en bestämmelse om efterforskningsförbud i 4 §. Detta innebär att

myndigheter och andra allmänna organ inte får efterforska författaren till en

framställning som har införts eller varit avsedd att införas i en tryckt

skrift, den som har gett ut eller avsett att ge ut tryckt skrift eller den som

lämnat ett meddelande för publicering. Författaren, meddelaren eller utgivaren

får dock efterforskas då detta behövs för åtal eller annat ingripande som är

tillåtet enligt tryckfrihetsförordningen. I den mån efterforskning får

förekomma, skall den i 3 § stadgade tystnadsplikten beaktas. Motsvarande

bestämmelser om anonymitetsskydd finns i 2 kap. 1, 3 och 4 §§ YGL.

Från meddelarfriheten finns undantag. Om någon lämnar ett meddelande som

avses i 1 kap. 1 § tredje stycket TF och därmed gör sig skyldig till någon av

de gärningar som anges i 7 kap. 3 § första stycket, gäller om ansvar för

sådant brott det som är föreskrivet i vanlig lag, dvs. brottsbalken. De

gärningar som anges indelas i tre punkter.

I punkt 1 räknas upp vissa allvarliga brott mot rikets säkerhet. I punkt 2

upptas oriktigt utlämnande av allmän handling som inte är tillgänglig för

envar eller tillhandahållande av sådan handling i strid med myndighets

förbehåll vid dess utlämnande, när gärningen är uppsåtlig. I punkt 3 anges som

tredje undantag från meddelarfriheten ett uppsåtligt åsidosättande av en

tystnadsplikt i de fall som anges i särskild lag. I 16 kap. 1 § sekretesslagen

ges en uppräkning av de tystnadsplikter som har företräde framför principen om

meddelarfrihet.

Reglerna i 7 kap. 3 § TF om undantag från meddelarfriheten har betydelse

också för anonymitetsskyddet. Tystnadsplikten i 3 kap. 3 § TF om

uppgiftslämnare inskränks i bl.a. de situationer som avses i 7 kap. 3 § TF.

Tystnadspliktsreglerna innebär bl.a. att en journalist får uttala sig om en

meddelares identitet bara i en del av de fall där meddelaren kan straffas, och

tystnadsplikten för journalisten sträcker sig alltså längre än

meddelarfriheten för hans källa.

De nu gällande reglerna om meddelarfrihet i TF trädde i kraft den 1 januari

1978. Tidigare innebar dessa regler bl.a. att meddelarfrihet inte förelåg för

en offentlig funktionär i de fall då denne var underkastad en i lag

föreskriven tystnadsplikt. Enligt TF:s nya bestämmelser i ämnet skall i fråga

om såväl offentliga funktionärer som andra personer föreskrifter om

tystnadsplikt i stället bryta igenom meddelarfriheten endast i de fall som

anges i en särskild lag. I propositionen (prop. 1975/76:204) uttalade

föredragande statsrådet vad gällde omfattningen av det tryckfrihetsrättsliga

meddelarskyddet m.m. bl.a. följande (s. 95).

Jag finner det vidare angeläget att framhålla att straffrihet för meddelare

inte betyder att offentliga tjänstemän är skyldiga att i motsvarande mån lämna

upplysningar till t.ex. pressen om känsliga förhållanden. Innebörden av en

särskild tryckfrihetsrättslig meddelarfrihet är i stället den att det allmänna

- med tanke på de viktiga intressen som informationsfriheten representerar -

överlåter åt den enskilde att, utan risk för repressalier, själv bedöma om det

är önskvärt eller försvarligt att förmedla vissa uppgifter för

offentliggörande. Man kan räkna med att han därvid beaktar de skyddsintressen

som en vanligtvis gällande tystnadspliktsregel värnar om, liksom sin

uppfattning om hur informationsmottagaren kommer att handskas med stoffet.

Sammanfattningsvis anser jag alltså att farhågorna för att ett särskilt skydd

för dem som meddelar uppgifter till publicister skall leda till återkommande

skador är överdrivna. Liksom hittills bör man för framtiden i stor

utsträckning kunna förlita sig på massmediernas och uppgiftslämnarnas omdöme

och ansvarskänsla.

Det vore trots det sagda orealistiskt att bortse från att meddelarfriheten

kan leda till oönskade konsekvenser i form av publicitetsskador. Enligt min

mening kan dock någon tvekan inte råda om att det, allmänt sett, är ett mindre

ont att i vissa fall omständigheter som bort förtigas uppenbaras än att

missförhållanden i allmän eller enskild verksamhet får fortgå opåtalt eller

att den offentliga debatten i någon allmän angelägenhet uteblir eller kommer i

obalans på grund av brist på information.

Min slutsats blir alltså att de som meddelar sig med pressen eller annars

med publicister bör åtnjuta en vidsträckt frihet. Att emellertid denna frihet

- liksom flertalet andra rättigheter - har sina begränsningar ligger i öppen

dag. Enskildas personliga integritet och ekonomiska intressen kan inte heller

i detta sammanhang lämnas utan varje skydd. Också mycket betydelsefulla

allmänna intressen kräver sitt beaktande. Det blir nödvändigt att göra en

avvägning mellan motstående och svårjämförbara intressen, en avvägning som

oundvikligen får karaktären av en kompromiss.

Under hösten 1977 antog riksdagen en lag (1977:1035) om ansvar på

tryckfrihetsförordningens område för brott mot tystnadsplikt. Denna lag var

ett provisorium i avvaktan på den nya sekretesslagen. I proposition 1979/80:2

om ny sekretesslag m.m. hänvisade föredragande statsrådet i den allmänna

motiveringen beträffande tystnadsplikt och meddelarfrihet (s.104 f.) till

proposition 1975/76:204 och anförde bl.a. följande.

Meddelarfriheten har sin grund i att de vanliga sekretessbestämmelserna ger

uttryck för ganska allmänna avvägningar mellan insyns- och sekretessintressena

på de berörda områdena. Detta innebär att önskemålet om insyn i ett särskilt

fall kan vara starkare än det sekretessintresse som har föranlett den aktuella

sekretessregeln. Det kan vidare förhålla sig så att en regel om skydd t.ex.

för ett enskilt intresse ibland på ett olämpligt sätt hindrar insyn i en

myndighets sätt att fullgöra sina uppgifter. Offentlighetsprincipen skulle

inte förverkligas till fullo om de offentliga funktionärerna i situationer av

nu nämnt slag vore förhindrade att bidra med uppgifter till den allmänna

debatten. Reglerna om meddelarfrihet är avsedda att motverka sådana icke

önskade resultat av sekretessregleringen (jfr prop. 1975/76:204 s. 94 f.).

I propositionen anfördes vidare (s. 111) följande.

När undantag från meddelarfriheten övervägs måste beaktas att erfarenheterna

av det hittillsvarande systemet har varit goda. Man kan utgå från att de

tystnadsplikter som inte har företräde framför meddelarfriheten också i

fortsättningen kommer att vid sidan av sin rättsliga funktion ha den verkan

att de utövar ett psykologiskt och moraliskt tryck på de offentliga

funktionärerna att vara återhållsamma med att lämna uppgifter till

massmedierna. En annan viktig omständighet att beakta i sammanhanget är att

många av de uppgifter som kan komma att lämnas till följd av meddelarfriheten

sannolikt aldrig blir publicerade. Som har framhållits i skilda sammanhang är

nämligen en av meddelarfrihetens viktigaste funktioner att ge massmedierna

tillgång till bakgrundsmaterial som inte i sig självt är avsett för

publicering.

Mot bakgrund av vad jag hittills har anfört bör som grundprincip gälla att

stor återhållsamhet alltid bör iakttas vid prövningen av om undantag från

meddelarfriheten skall göras i ett särskilt fall. Att dra upp några fasta

riktlinjer för när begränsning bör få ske är givetvis inte möjligt.

Lagstiftaren får varje gång fråga uppkommer om undantag från meddelarfriheten

beakta ett flertal olika faktorer. Som framhölls i samband med 1976 års reform

blir det nödvändigt att göra en avvägning mellan motstående och svårjämförbara

intressen - intresset av sekretess och intresset av offentlig insyn - en

avvägning som oundvikligen får karaktären av en kompromiss (prop. 1975/76:204

s. 95).

I 5 kap. sekretesslagen finns bestämmelser om sekretess med hänsyn främst till

intresset att förebygga eller beivra brott. Sekretess gäller bl.a. uppgifter

som hänför sig till förundersökning i brottmål och till åklagarmyndighets,

polismyndighets, tullmyndighets eller kustbevakningens verksamhet i övrigt för

att förebygga, uppdaga, utreda eller beivra brott. För sekretessen gäller s.k.

rakt skaderekvisit, dvs. sekretess gäller om det kan antas att syftet med

beslutade eller förutsedda åtgärder motverkas eller den framtida verksamheten

skadas om uppgiften röjs.

Meddelarfriheten är i dessa fall inte begränsad annat än i speciella fall

(se 16 kap. 1 § sekretesslagen).

Som påpekas i motion K413 har frågan om meddelarskyddets förhållande till den

lagstadgade sekretessen varit föremål för diskussion senast av

Rättssäkerhetskommittén i dess betänkande Rättssäkerheten vid beskattningen

(SOU 1993:62). I betänkandet (s. 208 f.) ges en tillbakablick över

meddelarfrihetens och anonymitetsskyddets historia.

Rättssäkerhetskommittén uttalade i sitt förslag följande angående meddelar-

arvoden.

Efter att ha undersökt de krav som tryckfrihetsförordningen och

yttrandefrihetsgrundlagen ställer på anonymitetsskyddet för meddelare samt den

konflikt som kan föreligga mellan anonymitetsskyddet och skattekontrollen har

vi funnit att det inte finns något skäl att införa en särskild skatt för

meddelararvoden.

För det fall man ändå anser att en sådan skatt bör införas har vi tagit fram

ett förslag till lag om skatt på arvode till anonym meddelare. Den är utformad

som en punktskatt på meddelararvodet, där utbetalaren är skattesubjekt.

Identiteten på mottagaren blir av ersättningen därmed aldrig känd. Skatten

uppgår till samma belopp som det utbetalade arvodet och är avdragsgill för

utbetalaren.

I den proposition om rättssäkerheten vid beskattningen (prop. 1993/94:151) som

lades fram för riksdagen förklarade regeringen att den inte avsåg att lägga

fram något förslag i denna del (a. prop. s. 148).

Utskottets bedömning

Vid införandet av de nu gällande reglerna om meddelarfriheten i

tryckfrihetsförordningen påpekades att det vore orealistiskt att bortse från

att meddelarfriheten kan leda till oönskade konsekvenser i form av

publicitetsskador. Enligt föredragande statsrådets mening kunde dock någon

tvekan inte råda om att det, allmänt sett, är ett mindre ont att i vissa fall

omständigheter uppenbaras som bort förtigas än att missförhållanden i allmän

eller enskild verksamhet får fortgå opåtalt eller att den offentliga debatten

i någon allmän angelägenhet uteblir eller kommer i obalans på grund av brist

på information. Slutsatsen blev att de som meddelar sig med pressen eller

annars med publicister bör åtnjuta en vidsträckt frihet men att denna frihet -

liksom flertalet andra rättigheter - hade sina begränsningar och att det blev

nödvändigt att göra en avvägning mellan motstående och svårjämförbara

intressen.

I förarbetena till sekretesslagen påpekades att önskemålet om insyn i ett

särskilt fall kan vara starkare än det sekretessintresse som har föranlett den

aktuella sekretessregeln och att det kan förhålla sig så att en regel om skydd

t.ex. för ett enskilt intresse ibland på ett olämpligt sätt hindrar insyn i en

myndighets sätt att fullgöra sina uppgifter. Offentlighetsprincipen skulle

inte förverkligas till fullo om de offentliga funktionärerna i situationer av

nu nämnt slag vore förhindrade att bidra med uppgifter till den allmänna

debatten, och reglerna om meddelarfrihet var avsedda att motverka sådana icke

önskade resultat av sekretessregleringen.

Erfarenheterna av det rådande systemet ansågs ha varit goda, och

föredragande statsrådet ansåg att man kunde utgå från att de tystnadsplikter

som inte hade företräde framför meddelarfriheten också i fortsättningen skulle

komma att vid sidan av sin rättsliga funktion ha den verkan att de utövar ett

psykologiskt och moraliskt tryck på de offentliga funktionärerna att vara

återhållsamma med att lämna uppgifter till massmedierna. En annan viktig

omständighet att beakta i sammanhanget var att många av de uppgifter som kan

komma att lämnas till följd av meddelarfriheten sannolikt aldrig blir

publicerade. Som framhållits i skilda sammanhang var nämligen en av

meddelarfrihetens viktigaste funktioner att ge massmedierna tillgång till

bakgrundsmaterial som inte i sig självt är avsett för publicering.

Vidare erinrades om nödvändigheten att göra en avvägning mellan motstående

och svårjämförbara intressen - intresset av sekretess och intresset av

offentlig insyn - en avvägning som oundvikligen fick karaktären av en

kompromiss.

Utskottet anser att vad som sålunda anförts alltjämt äger giltighet och

avstyrker med det anförda motionerna K206 och K413.

Sekretess inom hälso- och sjukvården m.m.

Gällande sekretessbestämmelser

Bestämmelserna i sekretesslagen reglerar inte bara sekretess för allmänna

handlingar utan också tystnadsplikten i allmän verksamhet.

Sekretess gäller enligt huvudregeln i 1 kap. 3 § sekretesslagen både mellan

myndigheter och mellan olika verksamhetsgrenar inom samma myndighet när de är

att betrakta som självständiga i förhållande till varandra. Sekretess hindrar

inte att en uppgift lämnas ut om det är nödvändigt för att den utlämnande

myndigheten skall kunna fullgöra sin verksamhet (1 kap. 5 §).

Bestämmelser om begränsningar i sekretessen mellan myndigheter finns i 14

kap. sekretesslagen. Sekretess hindrar enligt 14 kap. 1 § inte att uppgift

lämnas till regeringen eller riksdagen, och inte heller att uppgift lämnas

till en annan myndighet, om uppgiftsskyldighet följer av lag eller förordning.

I 2 § anges särskilda begränsningar i sekretessen mellan myndigheter. I 3 §

finns den s.k. generalklausulen, som gäller lämnande av sekretessbelagd

uppgift till en myndighet, om det är uppenbart att intresset av att uppgiften

lämnas har företräde framför det intresse som sekretessen skall skydda. Denna

generalklausul gäller dock inte skyddet i 7 kap. för uppgifter om enskildas

personliga förhållanden inom hälso- och sjukvård och socialtjänsten.

Bestämmelser om sekretess med hänsyn till skyddet för enskildas personliga

förhållanden finns i 7 kap. sekretesslagen.

Huvudregeln om sekretess inom hälso- och sjukvården finns i 7 kap. 1 §

sekretesslagen. Sekretess gäller enligt denna huvudregel för uppgift om en

enskilds hälsotillstånd eller andra personliga förhållanden, om det inte står

klart att uppgiften kan röjas utan att den enskilde eller någon honom

närstående lider men (s.k. omvänt skaderekvisit).

Bestämmelser om tystnadsplikt för hälso- och sjukvårdspersonal inom den

enskilda hälso- och sjukvården finns i 8-11 §§ lagen (1994:953) om åligganden

för personal inom hälso- och sjukvården. Enligt 8 § får den som tillhör eller

har tillhört sådan personal inte obehörigen röja vad han eller hon i sin

verksamhet har fått veta om en enskilds hälsotillstånd eller andra personliga

förhållanden. Som obehörigt röjande anses inte att någon fullgör

uppgiftsskyldighet som följer av lag eller förordning.

Sekretess inom socialtjänsten regleras huvudsakligen i 7 kap. 4 §

sekretesslagen. Sekretess med omvänt skaderekvisit gäller enligt huvudregeln

för uppgift om enskilds personliga förhållanden. Sekretessen såvitt angår

uppgift om underårigs vistelseort gäller enligt 5 § också i förhållande till

den underåriges föräldrar eller annan vårdnadshavare, om den underårige har

omhändertagits eller vårdas enligt den särskilda lagstiftningen om vård av

unga utan samtycke och det är nödvändigt med hänsyn till ändamålet med

omhändertagandet eller vården.

I 71 § socialtjänstlagen (1980:620) finns en bestämmelse om skyldighet att

anmäla misshandel m.m. mot underåriga. Bl.a. föreskrivs i andra stycket att

myndigheter vars verksamhet berör barn och ungdom samt andra myndigheter inom

hälso- och sjukvården och socialtjänsten är skyldiga att anmäla till

socialnämnden om de i sin verksamhet får veta något som kan innebära att

socialnämnden behöver ingripa till en underårigs skydd. Detsamma gäller

anställda hos sådana myndigheter samt läkare, lärare, sjuksköterskor och

barnmorskor som inte har sådan anställning.

Sekretess inom skol- och utbildningsväsendet regleras huvudsakligen i 7 kap.

9 § sekretesslagen. Sekretessen på elevvårdsområdet är uppdelad i dels den

särskilda elevvården, dels elevvården i övrigt. Sekretessen för uppgifter om

enskildas personliga förhållanden i den särskilda elevvården tar sikte på

uppgifter hos psykolog och kurator och regleras för sig i första stycket.

Denna sekretess är mer omfattande än sekretessen inom elevvården i övrigt och

gäller med omvänt skaderekvisit. Detsamma gäller för uppgifter som hänför sig

till psykologiska undersökningar, dvs. framför allt psykologiska test av olika

slag, eller psykologisk behandling. Sekretessen för uppgifter om enskildas

personliga förhållanden i skolans elevvårdande verksamhet i övrigt regleras i

andra stycket. För dessa uppgifter gäller rakt skaderekvisit, och sekretessen

är således mindre omfattande. - Beslut i elevvårdsärenden är undantagna från

sekretessen. Intresset av insyn i skolverksamheten har här bedömts vara

starkare.

Begränsningarna i sekretessen enligt 14 kap. sekretesslagen innefattar utöver

vad som nämnts ovan bl.a. följande.

Sekretess till skydd för enskild gäller enligt 14 kap. 4 § i allmänhet inte

i förhållande till den enskilde själv och kan i övrigt helt eller delvis

efterges av honom. Sekretess för uppgift till skydd för en underårig gäller

även i förhållande till vårdnadshavaren och får inte efterges av denne, om det

kan antas att den underårige lider betydande men om uppgiften röjs för

vårdnadshavaren.

Sekretess enligt 7 kap. 1 § och 4 § första och tredje styckena hindrar

enligt 14 kap. 2 § sjunde stycket inte att uppgift om en enskild som inte

fyllt arton är eller som fortgående missbrukar alkohol, narkotika eller

flyktiga lösningsmedel, eller närstående till den enskilde lämnas från en

myndighet inom hälso- och sjukvården och socialtjänsten till annan sådan

myndighet, om det behövs för att den enskilde skall få nödvändig vård,

behandling eller annat stöd. Detsamma gäller om det behövs för en nödvändig

insats till skydd för ett väntat barn.

Sekretess hindrar enligt 14 kap. 2 § inte heller att uppgift som angår

misstanke om brott lämnas till myndighet (åklagarmyndighet eller

polismyndighet eller annan) som har att ingripa mot brottet, om fängelse är

föreskrivet för brottet och detta kan antas föranleda annan påföljd än böter.

För uppgift som omfattas av sekretess enligt bl.a. 7 kap. 1 §, dvs. sekretess

inom hälso- och sjukvården, gäller detta endast såvitt angår misstanke om

brott för vilket inte är föreskrivet lindrigare straff än fängelse i två år.

Vid misstanke om sådana allvarliga brott kan alltså uppgift lämnas. Vid

misstanke även om andra brott enligt 3, 4 eller 6 kap. brottsbalken, dvs.

brott mot liv och hälsa, brott mot frihet och frid eller sexualbrott, kan

uppgift få lämnas till åklagar- eller polismyndighet. Så är fallet om

misstanken gäller ett brott mot någon som inte har fyllt arton år.

Samarbete skola-socialtjänst m.m.

Motion

Sekretessen mellan vissa myndigheter tas upp i motion 1996/97:K420 av Kerstin

Warnerbring (c). Motionären begär ett tillkännagivande om behovet av en

ändring i sekretesslagen. Sekretesslagens nuvarande utformning utgör enligt

motionären en försvårande omständighet i t.ex. samarbetet mellan barnomsorg,

skola och socialtjänst, och samma gäller samarbetet mellan primärvård och

landstingsvård.

Bakgrund

Reglerna om undantag från sekretessen för uppgifter om barn och ungdomar eller

om den som är missbrukare i 14 kap. 2 § sekretesslagen infördes år 1991 (prop.

1990/91:111, bet. 1990/91:KU34). Bakgrunden var bl.a. att riksdagen hade

ansett en översyn av vissa sekretessregler påkallad. En sådan gjordes i

promemorian (Ds 1990:11) Sekretess inom och mellan myndigheter på vårdområdet.

Enligt det förslag till ändring i socialtjänstlagen som regeringen nyligen

lagt fram för riksdagen (prop. 1996/97:124) utvidgas anmälningsskyldigheten

enligt 71 § socialtjänstlagen. Utöver de myndigheter och anställda hos

myndigheter som i dag omfattas av anmälningsskyldigheten skall

anmälningsskyldigheten gälla för alla personer som är verksamma inom enskild

verksamhet som berör barn och ungdom, enskild hälso- och sjukvård samt enskilt

bedriven verksamhet på socialtjänstens område allt under förutsättning att det

är fråga om yrkesmässigt bedriven verksamhet.

Som kommer att beröras närmare nedan föreslås också att den som är skyldig

att lämna uppgifter till socialtjänsten också skall var skyldig att lämna

motsvarande uppgifter som vittne i domstol i mål om vissa brott mot underårig

samt mål enligt vissa bestämmelser i socialtjänstlagen och enligt lagen

(1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga, LVU.

Utskottet behandlade under föregående riksmöte en motion om ändring i

sekretesslagen i syfte att underlätta polisens och socialtjänstens

brottsförebyggande insatser mot ungdomar. Utskottet redogjorde i sitt

betänkande 1995/96:KU24 för Justitiedepartementets promemoria Ju 1994:E

Sekretess vid samarbetet mot ungdomsbrott och ekobrott och konstaterade att

frågor om sekretess i samband med samarbetet vid ungdomsbrott var föremål för

beredning inom regeringskansliet.

Från Justitiedepartementet har inhämtats att frågan fortfarande är föremål

för beredning. Vidare har inhämtats att en skrift med arbetsnamnet Med respekt

för sekretessen - visst går det att samarbeta håller på att tas fram. I

skriften ges en redogörelse bl.a. för samverkan i olika delar av landet mellan

skola, polis och socialtjänst för att hjälpa ungdomar i riskzonen. Arbetet

görs på uppdrag av Inrikesdepartementets ungdomsenhet.

Utskottets bedömning

Som framgår ovan föreslår regeringen viss utvidgning av anmälningsskyldigheten

i socialtjänstlagen. Utskottet, som noterar att de frågor som motionären

aktualiserar kan komma att beröras både i beredningen av frågan om samarbetet

vid ungdomsbrott och vid den översyn av sekretesslagen som planeras inom

Justitiedepartementet, anser inte att något tillkännagivande bör göras med

anledning av motion K420.

Sekretess gentemot vårdnadshavare

Motion

Sekretess gentemot vårdnadshavare tas upp i motion 1996/97:K408 av Chatrine

Pålsson (kd). Motionären föreslår en utredning om sekretessbestämmelserna med

syfte att ge föräldrar/vårdnadshavare adekvat information om omständigheter

rörande deras barn. Hon framhåller att sekretessen inom hälso- och sjukvården

och på andra områden, som gäller även gentemot föräldrar/vårdnadshavare,

inskränker föräldrars möjlighet att hålla sig informerade om sina barns totala

livssituation. Även om sekretessen ibland kan vara befogad, är det nuvarande

sekretesskyddet enligt motionären troligen alltför omfattande för att

föräldrar/vårdnadshavare skall kunna ta sitt ansvar.

Bakgrund

Bestämmelsen i 14 kap. 4 § andra stycket sekretesslagen om barns

sekretessskydd gentemot sin vårdnadshavare infördes 1989 (prop. 1988/89:131,

bet. 1988/89:KU34, rskr. 1988/89:286, SFS 1989:385).

Utskottet delade i sitt betänkande över propositionen regeringens

uppfattning att det finns fall där det föreligger behov av ett förstärkt

sekretesskydd för underåriga gentemot sina vårdnadshavare. Vid bedömningen av

frågan hur långtgående en sådan sekretessbestämmelse bör vara skulle bl.a.

vägas in den följd detta får på vårdnadshavarens möjligheter att uppfylla sitt

vårdnadsansvar enligt reglerna i föräldrabalken som sekretessbestämmelsen får.

Utskottet ansåg i likhet med socialutskottet, som yttrat sig, att den i

propositionen föreslagna bestämmelsen var väl avvägd. - Utskottet ansåg vidare

att det självfallet var av största vikt att den nya bestämmelsen tillämpades

på ett korrekt sätt och att lagändringen inte fick leda till att

vårdnadshavare i icke avsedda fall undanhölls information om sina barn och att

därigenom vårdnadshavares möjlighet att fullgöra sitt vårdnadsansvar

försvårades.

Utskottets bedömning

Utskottet anser med hänvisning till den ovan redovisade tidigare bedömningen

att någon sådan utredning om sekretessen gentemot vårdnadshavare som begärs i

motion K408 inte är påkallad. Motionen avstyrks.

Sekretess för vissa ansökningshandlingar inom skolväsendet

Motion

I motion 1996/97:K410 av Lars U Granberg m.fl. (s) begärs ett tillkännagivande

om vikten av ändring i sekretesslagen.

Motionären anför att sekretess enligt 7 kap. 9 § sekretesslagen gäller bl.a.

i gymnasieskolan för uppgift om en enskild persons förhållanden hos psykolog

eller kurator, om det inte står klart att uppgiften kan röjas utan att den som

uppgiften rör eller någon honom närstående lider men. Handlingar som rör

ansökan om antagning till gymnasieskolorna, inklusive integritetskänsliga

handlingar för en elev som i sin ansökan inom fri kvot till gymnasieskolan

bifogat läkarintyg, skrivelse från kurator m.fl. känsliga uppgifter, täcks

dock inte på skolornas intagningskansli av sekretessen. Enligt motionären är

det svårt att med hjälp av en skadebedömning kunna komma fram till ett bra

beslut. Den personliga integriteten kräver att en elev skall kunna vända sig

till en skolkurator eller skolpsykolog utan att behöva känna ängslan över att

de uppgifter som han lämnat kommer till allmänhetens kännedom.

Bakgrund

I gymnasieförordningen (1992:394) finns bestämmelser om urval av elever till

gymnasieskolan. När antalet platser inte räcker skall ett begränsat antal (fri

kvot) avsättas för dem som på grund av särskilda omständigheter bör ges

företräde framför de övriga sökande eller som kommer från skolor vilkas betyg

inte utan vidare kan jämföras med betygen från grundskolan (6 kap. 3 §).

Bestämmelser om intagningsnämnder finns i vuxenutbildningslagen (1984:1118)

och lagen (1991:1108) om statens skolor för vuxna.

Beträffande de vanliga skolorna för ungdom gäller enligt 2 kap. 1 §

skollagen (1985:1100) att varje kommun och landsting som styrelse för sitt

offentliga skolväsende skall utse en eller flera nämnder.

Styrelsen för utbildningen ansvarar enligt 5 kap. 15 § för intagningen till

de olika utbildningar som anordnas inom kommunen eller landstinget.

Intagningsorganisationen får vara gemensam med en annan kommun och gemensam

för gymnasieskolan och gymnasial vuxenutbildning.

Vid behandlingen under 1990/91 års riksmöte av frågor om sekretess inom och

mellan myndigheter på vårdområdet redogjorde regeringen i prop. 1990/91:111

för en framställning från Storstockholms intagningsnämnd för gymnasieskolan om

att sekretess skulle införas för vissa uppgifter hos gymnasieskolans

intagningsnämnder. Föredragande statsrådet anförde följande (prop. s. 39).

Vid införandet av sekretesslagen diskuterades om sekretessen skulle följa en

handling eller muntlig information utanför det primära sekretessområdet, s.k.

sekundär sekretess, generellt eller om särskilda regler skulle krävas för

detta. Slutsatsen blev att någon allmän regel om sekundär sekretess inte

skulle införas. Den viktigaste invändningen mot en sådan regel hängde samman

med det förhållandet att behovet av och styrkan i en sekretess inte kan

bestämmas enbart med hänsyn till sekretessintresset. Detta måste i varje

sammanhang vägas mot intresset av insyn i myndigheternas göranden och

låtanden. Denna avvägning kunde enligt föredragande statsrådet mycket väl

tänkas utfalla på annat sätt utanför det område där den primära

sekretessregeln gäller än innanför området. Offentlighetsintresset kunde kräva

att de uppgifter som behandlas som hemliga hos den ena myndigheten är

offentliga hos en annan som har inhämtat dem hos den förstnämnda (prop.

1979/80:2 del A s. 75 f.).

Riksdagen behandlade hösten 1989 en motion med ett likalydande yrkande (mot.

1987/88:K435, bet. 1989/90:KU5, prot. 27). I sin bedömning fann

konstitutionsutskottet, med hänvisning till de motivuttalanden jag just

redogjort för, att det förhållandet att någon sekretessbestämmelse för

uppgifter av aktuellt slag i ärenden hos gymnasieskolas intagningsnämnd inte

införts uppenbarligen sammanhängde med att de intressen som bär upp

offentlighetsprincipen i sådana ärenden gör sig starkt gällande. Utskottet

avstyrkte motionen. Riksdagen biföll utskottets hemställan.

Enligt min mening finns det inte nu anledning att göra någon annan bedömning

än den riksdagen gjort. Det är uppenbart att offentlighetsintresset gör sig

mycket starkt gällande hos intagningsnämnderna. Om sekretess gällde för

uppgifter av detta slag, skulle ju allmänheten inte få reda på vilka skäl som

föranlett intagningsnämndernas prioriteringar. Något motsvarande

insynsintresse finns ju inte i skolornas elevvårdande verksamhet. Jag är

därför inte beredd att föreslå någon ändring i detta avseende.

Utskottets bedömning

Utskottet anser att den bedömning som ovan redovisats alltjämt äger giltighet.

Utskottet avstyrker därmed motion K410.

Sekretessinskränkning vid brottsmisstanke

Motion

Frågan om sekretessbegränsning vid brottsmisstanke tas upp i motion

1996/97:K417 av Siw Persson (fp). I motionen begärs ett förslag till sådan

ändring i sekretesslagen att uppgifter får lämnas ut till polis och åklagare

inte bara vid misstanke om brott där straffet inte är lindrigare än två år,

utan även vid misstanke om försök till sådant brott. En sådan möjlighet skulle

enligt motionären underlätta för polis och åklagare att klara upp

skottlossning och beskjutning som förekommer mellan outlaw-mc-klubbmedlemmar.

Bakgrund

Sekretess hindrar som ovan nämnts inte att en uppgift lämnas om

uppgiftsskyldighet följer av lag eller förordning.

Vittnesplikten i rättegång är en skyldighet som bryter sekretessen.

Bestämmelser om vittnesplikten finns i 36 kap. rättegångsbalken (RB).

Inskränkningar i vittnesplikten görs i 36 kap. 5 § RB för bl.a. viss

vårdpersonal. Inskränkningen för vårdpersonal gäller dock inte mål angående

brott, för vilket inte är föreskrivet lindrigare straff än fängelse i två år.

Bestämmelserna i 36 kap. 5 § RB är tillämpliga också i fråga om

vittnesförhör under en förundersökning i brottmål (23 kap. 13 § RB). Ett

vittnesförhör under förundersökningen får emellertid inte äga rum innan

undersökningen har fortskridit så långt att någon skäligen kan misstänkas för

brottet.

Ett minimistraff på fängelse i två år är föreskrivet för vissa allvarliga

brott. Som exempel kan nämnas mord, dråp, mordbrand, grovt rån och grovt

narkotikabrott. För grov misshandel uppgår minimistraffet inte till två år.

Utom genom vittnesplikten kan sekretessen brytas vid misstanke om brott.

Sekretess hindrar inte att uppgift som angår misstanke om brott lämnas till

myndighet som har att ingripa mot brottet, om fängelse är föreskrivet för

brottet och detta kan antas föranleda annan påföljd än böter. För uppgift som

omfattas av sekretess enligt 7 kap. 1 §, dvs. sekretessen inom hälso- och

sjukvården, gäller dock detta endast såvitt angår misstanke om brott för

vilket inte är föreskrivet lindrigare straff än fängelse i två år.

Sekretessbegränsningen vid misstanke om brott av viss svårighetsgrad

infördes år 1982 (prop. 1981/82:186, bet. KU 1982/83:12, rskr. 1982/83:74, SFS

1982:1106).

Föredragande statsrådet anförde i propositionen följande (s. 25).

- - - Enligt promemorians förslag skall möjligheterna att få uppgifter gälla

inte bara vid misstankar om fullbordade brott utan även vid misstankar om

försök till brott. Som jag nyss har antytt anser jag att det inte kan godtas

att en offentlig funktionär har rätt att röja uppgifter för polisen och

åklagaren under en förundersökning men inte vid vittnesförhör inför domstol.

Promemorians förslag om att uppgifter skulle få lämnas även om försök till

brott innebär att det skulle vara möjligt att under en förundersökning avslöja

uppgifter som inte får lämnas vid vittnesförhör. - - - Med hänsyn härtill

anser jag att rätten att lämna uppgifter om brott endast bör avse fullbordade

brott.

Uppgift om huruvida någon vistas på en sjukvårdsinrättning skall enligt 11 §

lagen (1994:953) om åligganden för personal inom hälso- och sjukvården lämnas

ut bl.a. om uppgiften i ett särskilt fall begärs av en domstol,

åklagarmyndighet, polismyndighet, kronofogdemyndighet eller skattemyndighet.

Bestämmelsen är överförd från den tidigare gällande lagen (1980:11) om tillsyn

över hälso- och sjukvårdspersonalen m.fl., där den infördes 1982.

I den ovan nämnda promemorian (Sekretesskydd och informationsbehov, Ds Ju

1981:17) framhölls att polisen kan behöva också andra uppgifter i spanings-

och utredningsverksamheten än adressuppgifter. Som exempel nämndes

iakttagelser som hälso- och sjukvårdspersonalen gjort beträffande en patient,

som polisen misstänker för brott, eller vid undersökning av personer som har

utsatts för brott. Vidare nämndes iakttagelser som personalen gjort i andra

sammanhang, t.ex. vem som har besökt en viss patient eller vad som hade

avhandlats vid samtal mellan patienter eller mellan patienter och besökare.

Att sekretesslagen inte medger att uppgifter av detta slag utan vidare lämnas

till polisen var dock, påpekades det, ingen nyhet jämfört med äldre ordning.

I promemorian framhölls vidare.

Vad äldre rätt egentligen innebar då polisen begärde uppgifter i sin

spaningsverksamhet är inte alldeles klart. Man fick - - - skilja mellan

uppgifter som hade inhämtats i förtroende och sådana som ej hade inhämtats i

förtroende. Om det rörde sig om förtroendeuppgifter, torde de inte ha kunnat

röjas för polisen. (Här bortses då från möjligheterna att få fram uppgifterna

vid vittnesförhör.) Hade däremot uppgifterna inhämtats i annat sammanhang,

torde de ha kunnat röjas för polisen under förundersökningen. Ett sådant

röjande ansågs inte obehörigt. En förutsättning var dock att uppgifterna

lämnades vid förhör. Om hälso- och sjukvårdspersonalen röjde uppgifterna i

fråga i andra situationer, exempelvis lämnade dem till polisen på eget

initiativ, fick nog röjandet anses obehörigt.

Vid en jämförelse mellan gällande och äldre rätt måste man också beakta

bestämmelserna om vittnesförhör, som i nu aktuella delar inte har ändrats i

och med den nya sekretesslagen. - - - Generellt gäller den regeln att bl.a.

läkare och sjuksköterskor inte får höras som vittnen angående något som har

anförtrotts dem på grund av deras ställning eller som de har erfarit i samband

därmed, såvida det inte är fråga om ett mål angående ett brott för vilket

straffminimum är fängelse i två år eller mer. Vittnesplikten tar med andra ord

över sekretessen, om man bortser från den begränsning i vittnesplikten som

gäller för uppgifter som har inhämtats i en förtroendesituation.

I promemorian ansåg man sig kunna konstatera att, även om den äldre

regleringen var behäftad med åtskilliga oklarheter, hälso- och

sjukvårdspersonalens möjligheter att på annat sätt än genom vittnesförhör

inför domstol lämna polisen uppgifter som den behöver i sin spanande och

utredande verksamhet hade begränsats jämfört med vad den tidigare regleringen

medgav.

En förändring i frågeförbudet i 36 kap. 5 § RB föreslås i proposition

1996/97:124 Ändringar i socialtjänstlagen, som nyligen lagts fram för

riksdagen.

Förslaget innebär bl.a. att frågeförbudet inte skall gälla för andra än

försvarare vid misstanke om vissa brott mot underåriga, dvs. vid sådan

misstanke som innebär att sekretessen i 14 kap. 2 § femte stycket bryts

igenom. Detta innebär således att skyldigheten att vittna skall gälla alla

utom försvarare vid misstanke om brott mot någon som inte fyllt arton år, om

det är fråga om brott enligt 3, 4 eller 6 kap. brottsbalken, dvs. brott mot

liv och hälsa, brott mot frihet och frid eller sexualbrott.

Frågeförbudet inskränks också för vissa personalkategorier i vissa mål

enligt socialtjänstlagen och i mål enligt LVU.

Utskottets bedömning

Utskottet finner att den fråga som tas upp i motionen är värd att

uppmärksammas. Även om polis och åklagare i de flesta fall där uppgifter

behövs om en person som skadats vid brott bör kunna få sådana uppgifter genom

att personen ger sitt samtycke kan det också finnas situationer där sådant

samtycke av olika skäl inte ges. Utskottet anser att det bör övervägas närmare

att vidga möjligheten att lämna ut uppgifter vid brottsmisstanke av det slag

som avses i motionen. Som påpekades vid 1981/82 års riksmöte bör det dock inte

kunna godtas att uppgifter får lämnas under en förundersökning i vidare mån än

vad som gäller vid vittnesförhör inför domstol. Övervägandena bör därför avse

också omfattningen av det s.k. frågeförbudet i domstol.

Som ovan redovisats pågår för närvarande inom Justitiedepartementet arbete

med att skriva direktiv för en översyn av sekretesslagen. I detta arbete bör

också uppmärksammas den nu aktualiserade frågan.

Vad utskottet sålunda anfört bör med anledning av motion K417 ges regeringen

till känna.

Sekretess för nämndemäns personuppgifter

Motion

I motion 1996/97:K409 av Stig Grauers och Kent Olsson (m) begärs att riksdagen

beslutar ändra sekretesslagen så att nämndemän tillerkänns samma sekretesskydd

som domstolspersonal.

Bakgrund

Enligt 7 kap. 11 § fjärde stycket sekretesslagen (1980:100) gäller sekretess i

myndighets personaladministrativa verksamhet för uppgift om enskilds

personliga förhållanden, om det kan antas att den enskilde eller någon honom

närstående utsätts för våld eller annat allvarligt men om uppgiften röjs.

Vidare gäller, i den utsträckning regeringen föreskriver, sekretess i

personaladministrativ verksamhet hos myndighet där personalen särskilt kan

riskera att utsättas för sådant men. Sekretessen gäller för uppgift om

enskilds bostadsadress, hemtelefonnummer och personnummer, om det inte står

klart att uppgiften kan röjas utan att den enskilde eller någon honom

närstående lider men om uppgiften röjs. Sistnämnda bestämmelse infördes genom

en ändring i sekretesslagen som trädde i kraft den 1 juli 1994 (prop.

1993/94:165, bet. 1993/94:KU38, rskr. 1993/94:382). Av 1 a §

sekretessförordningen (1980:

657) framgår att sådan sekretess bl.a. gäller hos domstolarna.

Regeringsrätten har i ett avgörande från år 1989 (RÅ 1989 not 519)

fastställt en dom av Kammarrätten i Jönköping gällande utbekommande av

personuppgifter om domstolsledamöter. Enligt kammarrättens dom kunde

personuppgifter varken om de nämndemän eller om de lagfarna domare som dömt i

ett visst brottmål lämnas ut med tillämpning av 7 kap. 11 § fjärde stycket

enligt dess dåvarande lydelse.

Tidigare bedömning

Utskottet behandlade en motsvarande motion under föregående riksmöte (bet.

1995/96:KU23). Utskottet konstaterade då att det av Regeringsrättens avgörande

RÅ 1989 not 519 framgår att också nämndemäns personuppgifter anses ingå i en

domstols personaladministrativa verksamhet i den mening som avses i den nu

aktuella sekretessbestämmelsen. Utskottet konstaterade att nämndemän i detta

hänseende således åtnjuter samma sekretesskydd som en domstols lagfarna

ledamöter och att det sekretesskydd som efterfrågades i motionen därmed torde

tillgodoses genom nu gällande bestämmelser. Mot denna bakgrund avstyrkte

utskottet motionen.

Utskottets bedömning

Utskottet finner inte anledning till annan bedömning än den som gjordes under

föregående riksmöte. Utskottet avstyrker således motion K409.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande utlämnande av handlingar i riksdagen

att riksdagen avslår motion 1996/97:K419 yrkande 2,

2. beträffande prövning av riksdagens och regeringens beslut om

utlämnande av handlingar

att riksdagen avslår motion 1996/97:K419 yrkande 1,

res. (mp)

3. beträffande insyn i offentligägda bolag

att riksdagen avslår motion 1996/97:K426,

4. beträffande meddelarskyddet för vissa tipsare

att riksdagen avslår motionerna 1996/97:K206 och 1996/97:K413,

5. beträffande samarbete skola-socialtjänst m.m.

att riksdagen avslår motion 1996/97:K420,

6. beträffande sekretess gentemot vårdnadshavare

att riksdagen avslår motion 1996/97:K408,

7. beträffande vissa ansökningshandlingar inom skolväsendet

att riksdagen avslår motion 1996/97:K410,

8. beträffande sekretessinskränkning vid brottsmisstanke

att riksdagen med anledning av motion 1996/97:K417 som sin mening ger

regeringen till känna vad utskottet anfört,

9. beträffande nämndemäns personuppgifter

att riksdagen avslår motion 1996/97:K409.

Stockholm den 10 april 1997

På konstitutionsutskottets vägnar

Birgit Friggebo

I beslutet har deltagit: Birgit Friggebo (fp), Kurt Ove Johansson (s),

Catarina Rönnung (s), Anders Björck (m), Axel Andersson (s), Widar Andersson

(s), Birger Hagård (m), Barbro Hietala Nordlund (s), Pär-Axel Sahlberg (s),

Mats Berglind (s), Kenneth Kvist (v), Frank Lassen (s), Inger René (m), Peter

Eriksson (mp), Håkan Holmberg (fp), Nils Fredrik Aurelius (m) och Lennart

Brunander (c).

Reservation

Prövning av riksdagens och regeringens beslut om utlämnande av handlingar

(mom. 2)

Peter Eriksson (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 6 börjar med ?Utskottet kan?

och slutar med ?i motionen.? bort ha följande lydelse:

Som påpekas i motion K419 är möjligheten till insyn och offentlighet i

riksdagens utskott liksom i dess övriga organ av stor vikt. Detsamma gäller

regeringen. För att garantera en korrekt och enhetlig bedömning av frågan om

vilka handlingar som skall lämnas ut och vilka som inte skall lämnas ut bör

enligt utskottets uppfattning beslut även av regering och riksdag att inte

lämna ut handlingar kunna överprövas av Regeringsrätten. Det bör i dessa fall

vara fråga endast om en strikt juridisk bedömning och inte politiska

överväganden.

Regeringen bör låta närmare utreda den angivna frågan och lägga fram förslag

till erforderlig lagstiftning.

dels att utskottets hemställan under 2 bort ha följande lydelse:

2. beträffande prövning av riksdagens och regeringens beslut om

utlämnande av handlingar

att riksdagen med anledning av motion 1996/97:K419 yrkande 1 som sin mening

ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

Innehållsförteckning

Sammanfattning........................................1

Motionerna............................................1

Utskottet.............................................2

Inledning 2

Allmänna handlingar hos riksdagen och regeringen 3

Motion 3

Bakgrund 4

Utskottets bedömning 6

Insyn i offentligägda bolag 6

Motion 6

Bakgrund 7

Utskottets bedömning 9

Meddelarskyddet 9

Motioner 9

Bakgrund 10

Utskottets bedömning 13

Sekretess inom hälso- och sjukvården m.m. 14

Gällande sekretessbestämmelser 14

Samarbete skola socialtjänst m.m. 16

Motion 16

Bakgrund 17

Utskottets bedömning 17

Sekretess gentemot vårdnadshavare 18

Motion 18

Bakgrund 18

Utskottets bedömning 18

Sekretess för vissa ansökningshandlingar inom skolväsendet 18

Motion 18

Utskottets bedömning 20

Sekretessinskränkning vid brottsmisstanke 20

Motion 20

Bakgrund 20

Utskottets bedömning 22

Sekretess för nämndemäns personuppgifter 23

Motion 23

Bakgrund 23

Tidigare bedömning 23

Utskottets bedömning 23

Hemställan 24

Reservation..........................................24

Prövning av riksdagens och regeringens beslut om utlämnande av

handlingar (mom. 2)

25