Bet. 1996/97:KU24

Konstitutionsutskottets betänkande

1996/97:KU24

Statlig förvaltning

Innehåll

Sammanfattning

Motionerna

Utskottet

Hemställan

Reservationer

Innehållsförteckning

1996/97

KU24

Sammanfattning

I betänkandet behandlas motioner från den allmänna motionstiden 1996 som

gäller området statlig förvaltning, t.ex. ombudsmannaorganisationen,

alkoholfri representation, riksdagspartiernas representation i statliga

styrelser och nämnder etc.

Utskottet avstyrker samtliga motioner. Tre reservationer har avgivits.

Motionerna

1996/97:K205 av Annika Nordgren (mp) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om att byta namn på Försvarsdepartementet till

Totalförsvarsdepartementet,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om att namnet på chefen på Försvarsdepartementet ändras till

totalförsvarsminister.

1996/97:K207 av Marie Wilén (c) vari yrkas

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om att eftersträva en ökad representation av unga människor i statliga

utredningar och kommittéer.

1996/97:K210 av andre vice talman Görel Thurdin (c) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om myndighetsroll,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om myndighetsutövande och människosyn,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om myndighetsbrott mot riksdagens beslut och lagstiftning,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om regeringens verkställighetsansvar och riksdagens beslut,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om effekter av myndigheters sparande,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om ministerstyre.

1996/97:K301 av Bengt Harding Olson (fp) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om en samlad rättighetsombudsmannaorganisation,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om en partiell reform av ombudsmannaorganisationen,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om riksdagens ansvar över samtliga ombudsmän,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om lokal förankring av ombudsmannaverksamheten.

1996/97:K302 av Bertil Persson (m) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen anförts om lobbyverksamhet.

1996/97:K401 av Marietta de Pourbaix-Lundin (m) vari yrkas att riksdagen hos

regeringen begär förslag till sådana ändringar i berörd lagstiftning att

rätten till fri tolkhjälp för den enskilde begränsas till ett visst antal år

efter ankomst till Sverige i enlighet med vad som anförts i motionen.

1996/97:K407 av Juan Fonseca (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen anförts om en gemensam ombudsman för

mänskliga rättigheter.

1996/97:K506 av Marianne Samuelsson m.fl. (mp) vari yrkas

1. att riksdagen hos regeringen begär förslag till sådan ändring i gällande

bestämmelser som innebär att samtliga riksdagspartier blir representerade i

alla nämnder och liknande organ där regeringen utser ledamöter,

2. att riksdagen hos regeringen begär förslag till sådan ändring i gällande

bestämmelser att det klart framgår att ledamöter från samtliga rikdagspartier

skall finnas representerade i Försvarets underrättelsenämnd,

3. att riksdagen hos regeringen begär förslag till sådan ändring i gällande

bestämmelser att det klart framgår att ledamöter från samtliga riksdagspartier

skall finnas representerade i Rikspolisstyrelsen,

4. att riksdagen hos regeringen begär förslag till sådan ändring i gällande

bestämmelser att det klart framgår att ledamöter från samtliga riksdagspartier

skall finnas representerade i Registernämnden,

1996/97:K515 av Fanny Rizell m.fl. (kd) vari yrkas att riksdagen som sin

mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en policy för

spritfri representation för statlig förvaltning och riksdagen.

1996/97:K519 av Lennart Fremling (fp) vari yrkas att riksdagen som sin mening

ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av riktlinjer för

sponsring av offentlig verksamhet.

1996/97:K521 av Siw Persson (fp) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen anförts om kommersialisering av offentlig

information.

1996/97:K524 av Kia Andreasson m.fl. (mp) vari yrkas att riksdagen som sin

mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om Palmekommissionen.

1996/97:K528 av Karl-Erik Persson (v) vari yrkas att riksdagen som sin mening

ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att alla statliga

myndigheter inför ett 020-nummer.

1996/97:K538 av Eva Zetterberg m.fl. (v,mp,kd) vari yrkas

1. att riksdagen beslutar uppdra åt talmanskonferensen att utreda

möjligheten att införa alkoholfri representation när riksdagen är värd,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om rekommendation till statliga och kommunala bolag/myndig-

heter/förvaltningar att helt avstå från eller kraftigt minska tillgången på

alkohol vid representationstillfällen.

1996/97:K901 av Bertil Persson (m) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen anförts om jämställdhet mellan olika

informationsbärande medier.

1996/97:So655 av Thomas Julin m.fl. (mp) vari yrkas

8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om alkoholfri representation i statlig förvaltning och riksdagen.

1996/97:Fö203 av Eva Zetterberg m.fl. (v) vari yrkas

2. att riksdagen vid avslag av yrkande 1 ger regeringen i uppdrag att utöka

underrättelsenämnden så att samtliga riksdagspartier får representation.

Utskottet

Ombudsmannaverksamheten

Motionerna

I motion 1996/97:K407 av Juan Fonseca (s) begärs ett tillkännagivande om en

gemensam ombudsman för mänskliga rättigheter. Motionären föreslår en enda

ombudsman med tillräckliga resurser för de grundläggande mänskliga

rättigheterna. Någon ny ombudsmannainstitution behöver ej inrättas utan

uppdraget bör ges till någon redan existerande ombudsman. Lämpligast vore att

JO, JämO, DO, BO och Handikappombudsmannen lades samman till en institution

under riksdagen. I andra hand borde de fyra sistnämnda läggas samman till en

institution under riksdagen. En sådan institution borde omfatta ett antal

ombudsmän som sinsemellan fördelar arbetsuppgifterna ungefär så som

Justitieombudsmannen nu gör.

I motion 1996/97:K301 av Bengt Harding Olson (fp) begärs tillkännagivanden

om en samlad rättighetsombudsmannaorganisation (yrkande 1), om en partiell

reform av ombudsmannaorganisationen (yrkande 2), om riksdagens ansvar över

samtliga ombudsmän (yrkande 3) och om lokal förankring av

ombudsmannaverksamheten (yrkande 4). I ett rättssamhälle föreligger, enligt

motionären, ett behov av en fristående instans med uppgift att garantera att

medborgarna får del av gällande fri- och rättigheter. Flera medborgargrupper

som inte fått en ?egen? ombudsman känner sig diskriminerade. Små

ombudsmannaorgan löper en risk att bli ineffektiva. Många menar att JO har för

liten kapacitet. Redan från början anses DO ha haft svårigheter att genomföra

sitt uppdrag. JämO har anklagats för passivitet beträffande prövning i domstol

av jämställdhetsfall. För samtliga organ gäller att medborgarna saknar

företrädare på lokal nivå. Det är dags att se över organisationsbilden. Ett

alternativ är, enligt motionären, att tillskapa en samlad organisation för de

medborgerliga fri- och rättigheterna. Detta organ skulle då ersätta samtliga

ombudsmannaorgan och omfatta även planerade sådana organ. Ett annat alternativ

är att göra en partiell reform genom att JämO, DO, BO och HO samt kommande

ombudsmannauppgifter sammanförs till en myndighet. Inom denna myndighet får

arbetsuppgifterna fördelas mellan tillgängliga ombudsmän ungefär som nu sker

hos JO. Det borde vara en konstitutionell självklarhet att samtliga ombudsmän

utses av riksdagen och står under riksdagens ansvar men så är för närvarande

bara fallet med JO. Vår ombudsmannaorganisation måste bedriva en bred och även

lokalt förankrad verksamhet. På lokal nivå borde samverkan ske med kommunerna

men under centralt ansvar. Så kan ske genom lokal ombudsmannafunktion som

lämpligen kan ingå som en del i kommunala medborgarkontor.

Bakgrund

Bland de offentliga ombudsmännen intar Riksdagens ombudsmän (JO) en

särställning. JO-institutionen tillkom redan år 1809 och har blivit en

förebild för liknande granskningsorgan i andra länder.

JO kontrollerar enligt 12 kap. 6 § regeringsformen tillämpningen i offentlig

verksamhet av lagar och andra författningar. Tillsynsverksamheten utövas av

fyra av riksdagen för fyra år i sänder valda ombudsmän: en

chefsjustitieombudsman och tre justitieombudsmän.

Verksamheten regleras i lagen (1986:765) med instruktion för Riksdagens

ombudsmän. Det åligger ombudsmännen särskilt att övervaka efterlevnaden av

regeringsformens bud om saklighet och opartiskhet och om iakttagande av

medborgarnas grundläggande fri- och rättigheter.

JO:s tillsyn omfattar bl.a. statliga och kommunala myndigheter, tjänstemän

och andra befattningshavare vid dessa myndigheter samt annan som innehar

tjänst eller uppdrag, varmed följer myndighetsutövning, såvitt avser denna

myndighet. Ärenden kommer under prövning hos JO främst genom klagomål från

allmänheten men även genom JO:s egna iakttagelser vid inspektioner hos

domstolar och myndigheter eller i andra sammanhang.

Ombudsmännen har närvarorätt vid domstols eller förvaltningsmyndighets

överläggningar och tillgång till myndighets protokoll och handlingar och rätt

att vid misstanke om brott i tjänsten själv eller genom annan föra talan mot

den som misstänks för sådant brott. Domstolar och förvaltningsmyndigheter samt

tjänstemän hos staten eller en kommun skall bistå ombudsmännen med begärda

upplysningar och yttranden.

Utöver Riksdagens ombudsmän finns andra organ som fått beteckningen ombudsman,

såsom Konsumentombudsmannen (KO), Jämställdhetsombudsmannen (JämO),

Ombudsmannen mot etnisk diskriminering (DO), Barnombudsmannen (BO) och

Handikappombudsmannen (HO). Dessa organ lyder under regeringen.

Konsumentombudsmannens (KO) uppgifter avser enligt lagen (1970:417) om

marknadsdomstol m.m. frågor om marknadsföring, frågor om avtalsvillkor i

konsumentförhållanden och frågor om produktsäkerhet. Det är Konsumentverkets

generaldirektör som är Konsumentombudsman, och ett KO-sekretariat skall finnas

inom verket för att biträda KO.

Jämställdhetsombudsmannen inrättades år 1979. JämO:s verksamhet regleras av

jämställdhetslagen (1991:433) och förordningen (1991:1438) med instruktion för

jämställdhetsombudsmannen. JämO:s uppgift är att se till att

jämställdhetslagen efterlevs. JämO får föra talan vid Arbetsdomstolen i

tvister om könsdiskriminering i arbetslivet. JämO kan också i vissa fall

förelägga en arbetsgivare vite.

Ombudsmannen mot etnisk diskriminering inrättades år 1986. DO:s verksamhet

regleras i lagen (1994:134) mot etnisk diskriminering och förordningen

(1988:895) med instruktion för Ombudsmannen mot etnisk diskriminering. DO har

till uppgift att verka för att etnisk diskriminering inte förekommer i

arbetslivet eller på andra områden av samhällslivet. DO skall medverka till

att den som utsatts för etnisk diskriminering kan ta till vara sina

rättigheter. DO skall vidare ta initiativ till åtgärder mot etnisk

diskriminering. DO skall särskilt motverka att arbetssökande utsätts för

etnisk diskriminering samt främja ett gott förhållande mellan olika etniska

grupper i arbetslivet. DO får också föra talan i Arbetsdomstolen i tvister om

otillbörlig särbehandling av arbetssökande och arbetstagare. En förutsättning

för en sådan talan är att ombudsmannen finner att en dom i tvisten är

betydelsefull för rättstillämpningen eller att det annars finns särskilda skäl

för det.

Barnombudsmannen (BO) inrättades år 1993 och har till uppgift att bevaka

frågor som angår barns och ungdomars rättigheter och intressen. BO skall

särskilt uppmärksamma att lagar och andra författningar samt deras tillämpning

stämmer överens med Sveriges åtaganden enligt FN:s konvention om barnets

rättigheter. En bakgrund till BO:s tillkomst var att riksdagen i april 1990

hade beslutat ge regeringen till känna att frågan om inrättande av en tjänst

som barnombudsman borde utredas (1989/90:SoU17). BO:s verksamhet regleras i

lagen (1993:335) om Barnombudsman och förordningen (1993:710) med instruktion

för Barnombudsmannen.

Handikappombudsmannen (HO) inrättades den 1 juli år 1994. HO ersatte i viss

mån Statens handikappråd och har till uppgift att bevaka frågor som angår

funktionshindrade personers rättigheter och intressen. Verksamheten skall i

första hand avse uppföljning och utvärdering i dessa frågor. HO skall verka

för att brister i lagar och andra författningar i fråga om personer med

funktionshinder avhjälps. HO skall vidare när det behövs ta initiativ till

överläggningar med myndigheter, företag, organisationer och andra i syfte att

motverka att personer missgynnas eller på annat sätt utsätts för orättvis

eller kränkande behandling på grund av funktionshinder samt genom

informationsverksamhet och på annat liknande sätt verka för att ingen

missgynnas eller på annat sätt utsätts för orättvis eller kränkande behandling

på grund av funktionshinder. HO:s verksamhet regleras i lagen (1994:749) om

Handikappombudsmannen och i förordningen (1994:949) med instruktion för

Handikappombudsmannen.

Varken Barnombudsmannen eller Handikappombudsmannen har rätt att ingripa i

enskilda fall. I regeringsförslaget om Handikappombudsmannen uttalades att

ombudsmannens verksamhet bör ses över och utvärderas efter en treårsperiod och

att det i det sammanhanget får prövas vilken betydelse ombudsmannen haft och

om funktionen bör förändras i ett eller flera avseenden. Vid

riksdagsbehandlingen av förslaget uttalade riksdagen att regeringen borde

belysa förutsättningarna för att ge ombudsmannen en processförande roll och

ange de lagändringar ett sådant beslut skulle föranleda samt återkomma till

riksdagen (prop. 1993/94:219, bet. 1993/94:SoU27).

I propositionen om Barnombudsmannen redovisade regeringen att det i

diskussionen framförts farhågor för att ombudsmannafunktionen tunnas ut om

allt fler medborgargrupper får sin egen ombudsman. I syfte att bl.a. diskutera

denna fråga hade föredragande statsrådet låtit kalla till en hearing i

Socialdepartementet hösten 1991 med JO, JämO och tidigare

diskrimineringsombudsmannen Peter Nobel, företrädare för de större barn- och

ungdomsorganisationerna m.fl. Att man bör vara återhållsam med att inrätta

ombudsmän var de flesta eniga om. Dock ansågs i allmänhet barnen vara den

grupp i samhället som genom sin utsatthet och sårbarhet i första hand borde få

en egen ombudsman. Om detta rådde också enligt remissvaren stor enighet.

Frågan om uttunning av ombudsmannafunktionen togs också upp vid inrättandet

av Handikappombudsmannen. I propositionen diskuterade regeringen med anledning

av remissynpunkter frågan om inrättandet av en handikappombudsman skulle kunna

göra att ombudsmannafunktionen kunde tunnas ut och bli mindre verkningsfull om

allt fler medborgargrupper får sin egen ombudsman. Regeringen betonade att

Handikappombudsmannen främst skulle arbeta med generella åtgärder för att

främja funktionshindrade personers möjligheter att utnyttja allmän och enskild

verksamhet på bästa sätt. Ombudsmannen skulle alltså inte arbeta med enskilda

ärenden på annat sätt än genom allmän rådgivning och vägledning. I motsats

till JämO, som riktar sin verksamhet i huvudsak till arbetsgivare, skulle

Handikappombudsmannen arbeta över alla samhällsområden. Handikappombudsmannen

skulle inte ha tillsyn över eller granska myndigheters arbete.

Handikappombudsmannen skulle inte heller inkräkta på myndigheters reguljära

ansvar för tillsyn, bevakning, utvärdering m.m. av insatserna för

funktionshindrade inom det egna ansvarsområdet eller överta uppgifter som

åvilar landsting och kommuner.

Tidigare riksdagsbehandling

Konstitutionsutskottet behandlade frågan om tillskapandet av en

rättighetsombudsman i sitt av riksdagen godkända betänkande 1992/93:KU2.

Utskottet redogjorde för en skrivelse till regeringen från den första

diskrimineringsombudsmannen, Peter Nobel, i samband med att han 1991 lämnade

ämbetet. Han föreslog att det skulle inrättas en ombudsman för mänskliga

rättigheter (RO) för att bl.a. ersätta DO och JämO samt bevaka barnens rätt

enligt FN:s barnkonvention. Enligt skrivelsen borde man föredra en förstärkt

ombudsmannafunktion framför ett stort antal försvagade sådana. I sitt

remissvar över betänkandet Tio år med jämställdhetslagen (SOU 1990:41) hade

han tidigare förordat att JämO:s och DO:s funktioner skulle slås samman.

Utskottet förutsatte i sitt betänkande att frågorna om samordning av

regelsystem och ombudsmannafunktioner blev föremål för övervägande i samband

med beredningen av de betänkanden som lagts fram av bl.a. Utredningen om

barnombudsman och Handikapputredningen. Utskottet ansåg att det mot denna

bakgrund saknades anledning för riksdagen att vidta någon åtgärd med anledning

av bl.a. en motion om inrättande av en rättighetsombudsman.

I betänkande 1995/96:KU5 behandlade utskottet två motioner som rörde de

offentliga ombudsmännen. I den ena motionen framfördes att en översyn av

ombudsmannaverksamheten borde göras samt att ett alternativ var att

Justitieombudsmannen kvarstår som självständig ombudsmannainstitution men att

övriga ombudsmäns uppgifter införlivas med de statliga verk som ligger närmast

till vad gäller ansvarsområde. I den andra motionen begärdes bl.a. inrättandet

av en rättighetsombudsman. Organet skulle ersätta samtliga exi-sterande

ombudsmannaorgan.

I sin bedömning ville utskottet framhålla den särställning som Riksdagens

ombudsmän har. Någon anledning att ifrågasätta JO:s ställning och verksamhet

ansåg utskottet inte att det fanns. Däremot kunde det finnas anledning att

diskutera de ombudsmannaorgan som är underställda regeringen. Utskottet

uttalade att det hade förståelse för de farhågor som framförts om att

ombudsmannafunktionen kan tunnas ut, om alltför många olika ombudsmän

inrättas, och att alltför många specialiserade ombudsmän medför risk att vissa

grupper kan falla mellan de olika ombudsmännens verksamheter. Utskottet utgick

från att regeringen är medveten om dessa synpunkter och fortlöpande prövar

organisationen av den verksamhet som de regeringen underställda ombudsmännen

bedriver. Utskottet utgick också från att regeringen vid denna prövning

beaktar Barnombudsmannens särskilda ställning och risken för att frågor om

barns ställning och om FN:s barnkonvention försummas om de inte bevakas av ett

särskilt organ. Vid beslutet att inrätta Handikappombudsmannen uttalades

avsikten att utvärdera verksamheten efter en viss tid. Samtidigt ansåg

riksdagen att regeringen borde belysa förutsättningarna för att ge

Handikappombudsmannen också en processförande roll. Utskottet utgick från att

regeringen vid denna belysning också beaktar vad utskottet anfört. Utskottet

avstyrkte motionerna.

Regeringen beslutade i februari i år att tillkalla en särskild utredare (dir.

1997:7) med uppgift att bl.a. kartlägga och analysera behovet av en

lagstiftning till skydd mot diskriminering i arbetslivet på grund av

homosexualitet eller sexuell läggning samt att analysera om det finns behov av

att inrätta en myndighet som har till uppgift att tillvarata bl.a. de

homosexuellas intressen eller om en sådan uppgift skall handhas av redan i dag

befintliga myndigheter, ombudsmannafunktioner och nämnder. Utredarens arbete

skall vara redovisat senast den 1 oktober 1997.

Utskottets bedömning

Utskottet vill åter framhålla den särställning som Riksdagens ombudsmän har.

Någon anledning att ifrågasätta JO:s ställning och verksamhet anser utskottet

inte att det finns.

När det gäller de ombudsmannaorgan som är underställda regeringen har

utskottet förståelse för de farhågor som framförts om att

ombudsmannafunktionen kan tunnas ut, om alltför många olika ombudsmän

inrättas, och alltför många specialiserade ombudsmän medför risk att vissa

grupper kan falla mellan de olika ombudsmännens verksamheter. Utskottet utgår,

liksom tidigare, från att regeringen är medveten om dessa synpunkter och

fortlöpande prövar organisationen av den verksamhet som de regeringen

underställda ombudsmännen bedriver. Den utvärdering som skall ske av bl.a.

Handikappombudsmannens verksamhet bör enligt vad utskottet tidigare framfört

även beakta vad utskottet anfört om de ombudsmannaorgan som är underställda

regeringen. Utskottet avstyrker motionerna.

Lobbyverksamhet, sponsring m.m.

Motionerna

I motion 1996/97:K302 av Bertil Persson (m) begärs ett tillkännagivande om

lobbyverksamhet. Lobbyismen har enligt motionären kommit för att stanna. Den

är en etablerad del av det svenska samhället och det svenska politiska spelet.

Antalet lobbyföretag ökar snabbt, och olika intressenters önskemål om att ?få

det egna särintresset att framstå som en allmän nationell angelägenhet? växer

i takt med samhällets krympande resurser. Det är dags att skapa ett normsystem

för spelet mellan beslutsfattare och lobbyister. I USA, där man har lång

erfarenhet av lobbyverksamhet, har man byggt upp ett väl fungerande system för

detta utbyte mellan beslutsfattare och lobbyister. Man granskar och

registrerar godkända lobbyister som får verka inom kongressen och dessa

övervakas sedan. En lobbyist som desinformerar eller lämnar gravt felaktiga

uppgifter blir avstängd från fortsatt verksamhet. Det finns enligt motionären

all anledning att främja en positiv utveckling av lobbyverksamheten genom att

dra nytta av väl fungerande modeller utomlands. Därför bör regler för den

svenska lobbyverksamheten utredas.

I motion 1996/97:K519 av Lennart Fremling (fp) begärs ett tillkännagivande

om behovet av riktlinjer för sponsring av offentlig verksamhet. Enligt

tidningsuppgifter försöker ett cigarettföretag få goodwill för sina

tobaksprodukter genom sponsring av skötseln av Padjelantaleden. Det råder stor

osäkerhet hos statliga myndigheter och verk om vilka principer som bör

tillämpas vid sponsring. Å ena sidan finns det risk att vissa myndigheter

avvisar erbjudna sponsorspengar så att statskassan därigenom belastas i

onödan. Å andra sidan finns det risk att man i sin ambition att spara

budgetmedel tar emot bidrag eller annan medverkan på ett sådant sätt att

konkurrensen mellan olika leverantörer påverkas eller rent av att det kan

uppfattas som en muta. Regeringen bör medverka till att det klargörs dels till

vilka slags verksamheter det är tänkbart att ta emot bidrag, dels från vilka

givare det är tänkbart att ta emot bidrag. Dessutom bör vissa riktlinjer

finnas för formerna för mottagandet så att det exempelvis klargörs om man i

enklare fall kan nöja sig med en muntlig överenskommelse.

Bakgrund

Regeringen beslutade i juni 1995 att tillkalla en kommission,

Förvaltningspolitiska kommissionen (dir. 1995:93), med uppdrag att, med

utgångspunkt i nuvarande statliga åtaganden och därav följande uppgifter för

statliga myndigheter eller andra organ, göra en analys av om nuvarande former

för organisation och styrning av statlig förvaltning och verksamhet är

ändamålsenliga i förhållande till de uppgifter och mål som fastlagts av

regering och riksdag samt lämna synpunkter på hur det långsiktiga arbetet med

strukturförändringar i den statliga förvaltningen bör bedrivas.

Syftet med kommissionens arbete är, enligt direktiven, att ge underlag för

den fortsatta utformningen av regeringens förvaltningspolitik. Utgångspunkten

för kommissionens arbete skall vara de grundläggande krav på demokratisk

styrning, insyn och kontroll, rättssäkerhet. effektivitet och tillgänglighet

som måste ställas på och tillgodoses av den statliga förvaltningen.

Kommissionen bör översiktligt redovisa hur statsförvaltningen har utvecklats

och organiserats under efterkrigstiden. På grundval av denna redovisning bör

kommissionen göra en analys av vilka kriterier som varit styrande för hur

statliga åtaganden organiserats och genomförts, och i den utsträckning dessa

kriterier förändrats över tiden skall detta belysas. Kommissionen bör därvid

särskilt kartlägga och analysera vilka huvudprinciper som legat till grund för

eller haft ett dominerande inflytande på hur den statliga verksamheten

utvecklats och organiserats med avseende på frågor som

- val av verksamhetsform,

- ansvars- och uppgiftsfördelning mellan centrala statliga förvaltnings-

myndigheter och mellan central, regional och lokal statlig nivå,

- principer för styrning, ledning, verkställighet, uppföljning och kontroll

och

- val av produktionsformer för offentliga tjänster.

Kommissionen bör enligt direktiven också analysera de olika relationer som

medborgare och företag har till den statliga förvaltningen. Analysen bör

inriktas på hur dessa relationer har utvecklats och hur kraven på den statliga

förvaltningen i förhållande till medborgare respektive företag skiljer sig i

olika typer av offentlig verksamhet.

En belysning bör också göras av hur de nya styrformerna påverkar samspelet

mellan riksdag, regering och förvaltningsmyndigheter. En viktig fråga är

därvid hur riksdagens intentioner slår igenom i de olika former av styrning,

uppföljning och utvärdering som regeringen utövar gentemot myndigheterna.

Kommissionen skall vidare lämna synpunkter på hur det långsiktiga arbetet med

strukturfrågor bör bedrivas. Kommissionen kan därvid i den utsträckning den

finner lämpligt lämna rekommendationer eller förslag till riktlinjer i

förvaltningspolitiska frågor för olika typer av statlig verksamhet.

Utskottet har inhämtat att kommissionens arbete planeras vara avslutat till

den 1 april 1997.

Utskottet behandlade en motion om bl.a. utredning av formerna för lobbyism i

betänkande 1991/92:KU12. Konstitutionsutskottet redogjorde för sin behandling

under 1982/83 års riksmöte av motioner om granskning och begränsning av eller

förbud mot lobbyföretag. Vid den behandlingen erinrade utskottet om det

omfattande arbete som i etapper bedrivits för att reformera och stärka de

demokratiska fri- och rättigheterna samt tryckfrihetsförordningens regler om

rätt för enskild att ta del av allmänna handlingar hos myndighet. Ytterligare

erfarenheter av dessa reformer borde avvaktas. Särskilt framhölls beträffande

tanken på förbud mot lobbyföretag att i ett samhälle som det svenska - med

dess tradition av en fri och öppen debatt - borde risken med ett lobbysystem

inte överdrivas. De dittillsvarande erfarenheterna gav inte anledning att

överväga åtgärder från statsmakternas sida. Utskottet redogjorde i 1991/92 års

betänkande vidare för Maktutredningens diskussion om lobbyfrågor i sin

huvudrapport Demokrati och makt i Sverige (SOU 1990:44). Utskottet fann inte

skäl till någon riksdagens åtgärd beträffande lobbyism.

I betänkande 1995/96:KU5 behandlades en motion där frågor om statliga

myndigheter och lobbyism togs upp. Utskottet gjorde följande bedömning.

Förvaltningspolitiska kommissionen har till uppgift att göra en analys av om

nuvarande former för organisation och styrning av statlig förvaltning och

verksamhet är ändamålsenliga i förhållande till de uppgifter och mål som lagts

fast av regering och riksdag samt lämna synpunkter på hur det långsiktiga

arbetet med strukturförändringar i den statliga förvaltningen bör bedrivas. En

avgörande utgångspunkt bör enligt kommissionens direktiv vara de grundläggande

kraven på bl.a. demokratisk styrning, insyn och kontroll. Kommissionen bör

också analysera de olika relationer som medborgare och företag har till den

statliga förvaltningen. Analysen bör inriktas på hur dessa relationer har

utvecklats och hur kraven på den statliga förvaltningen i förhållande till

medborgare respektive företag skiljer sig i olika typer av offentlig

verksamhet. Enligt utskottets uppfattning ligger en belysning av och

överväganden om statliga myndigheters samverkan med näringslivs- och

intresseorganisationer väl i linje med kommissionens uppdrag. Utskottet anser

det värdefullt att en sådan belysning och sådana överväganden kommer till

stånd och föreslår att riksdagen med anledning av motionen som sin mening ger

regeringen detta till känna.

Utskottets bedömning

Utskottet gjorde i betänkande 1995/96:KU5 den bedömningen att en belysning av

och överväganden om statliga myndigheters samverkan med näringslivs- och

intresseorganisationer ligger väl i linje med Förvaltningspolitiska

kommissionens uppdrag. Utskottet ansåg det värdefullt att en sådan belysning

och sådana överväganden kommer till stånd och föreslog att riksdagen som sin

mening gav regeringen detta till känna. Riksdagen följde utskottet.

Förvaltningspolitiska kommissionens arbete skall enligt vad som planeras

vara avslutat i april 1997. Utskottet anser att resultatet av detta arbete bör

avvaktas och avstyrker därför motionerna.

Alkoholfri representation

Motionerna

I motion 1996/97:K515 av Fanny Rizell m.fl. (kd) hemställs om ett

tillkännagivande om en policy för spritfri representation för statlig

förvaltning och riksdagen. Bruket av offentliga medel i form av statlig och

kommunal representation med sprit har enligt motionärerna med rätta

kritiserats. Alkoholkonsumtion är i dag inte accepterad på någon svensk

arbetsplats och bör naturligtvis inte vara det i stat och kommun heller.

I motion 1996/97:K538 av Eva Zetterberg m.fl. (v, mp, kd) hemställs dels att

riksdagen beslutar uppdra åt talmanskonferensen att utreda möjligheten att

införa alkoholfri representation när riksdagen är värd (yrkande 1), dels om

ett tillkännagivande om rekommendation till statliga och kommunala

bolag/myndigheter/förvaltningar att helt avstå från eller kraftigt minska

tillgången på alkohol vid representationstillfällen (yrkande 2). Enligt

motionärerna är missbruk av alkohol ett av de största samhällsproblemen i

Sverige. I den offentliga och privata representationen anses av tradition

alkoholservering ingå. Riksdagen skulle kunna vara föregångare i det

offentliga livet med att införa alkoholfri representation i alla de sammanhang

där riksdagen står som värd.

I motion 1996/97:So655 av Thomas Julin m.fl. (mp) begärs ett

tillkännagivande om alkoholfri representation i statlig förvaltning och

riksdagen (yrkande 8). Som ett första steg och som föredöme för övrig

offentlig förvaltning bör all representation i riksdagen och den statliga

förvaltningen vara alkoholfri.

Bakgrund

Socialutskottet har tidigare avstyrkt motioner med krav på att all offentlig

representation skall vara alkoholfri (bet. 1990/91:SoU23). Socialutskottets

uppfattning var att stat och kommun bör visa återhållsamhet med

alkoholservering vid offentlig representation. Utskottet utgick från att så

skedde utan att riksdagen tog något initiativ i saken, varför motionerna

avstyrktes. Riksdagen följde utskottet. I betänkande 1995/96:SoU3 behandlade

utskottet liknande yrkande men fann inte anledning att frångå riksdagens

tidigare ställningstagande i denna fråga varför motionsyrkandet avstyrktes.

Även konstitutionsutskottet har tidigare behandlat motioner med yrkanden om

alkoholfri representation. Utskottet har inte heller funnit anledning att

frångå riksdagens tidigare ställningstagande (bet. 1992/93:KU3, 1992/93: KU18,

bet. 1994/95:KU12 och bet. 1995/96:KU5).

Utskottets bedömning

Utskottet finner inte anledning för riksdagen att frångå sitt tidigare

ställningstagande i frågan. Motionerna avstyrks därför.

Rätten till tolkhjälp

Motionen

I motion 1996/97:K401 av Marietta de Pourbaix-Lundin (m) begärs ett förslag

till sådana ändringar i berörd lagstiftning att rätten till fri tolkhjälp för

den enskilde begränsas till ett visst antal år efter ankomst till Sverige i

enlighet med vad som anförts i motionen. Människor med utländsk bakgrund har i

dag, när de är i kontakt med offentliga organ och myndigheter, rätt till fri

tolkhjälp. Det måste finnas en rimlig tidsmässig begränsning i denna

rättighet. Det kan enligt motionären inte anses självklart att med skattemedel

bekosta tolkhjälp till personer som har vistats i Sverige 10-15 år eller rent

av är födda här.

Bakgrund

När en myndighet har att göra med någon som inte behärskar svenska språket

eller som är allvarligt hörsel- eller talskadad, bör myndigheten enligt 8 §

förvaltningslagen (1986:223) vid behov anlita tolk.

Innehållet i bestämmelsen överensstämmer i sak med 9 § i den gamla

förvaltningslagen (1971:291). I förarbetena till denna bestämmelse (prop.

1971:30) uttalade departementschefen bl.a. att med en sådan bestämmelse

behövde myndighet inte hysa någon tvekan om huruvida den hade rätt att

tillkalla tolk i mellanhavande med en icke svenskspråkig person. Bestämmelsen

fick enligt hans mening ses som en rekommendation till myndigheterna att

anlita tolk, när det behövdes. Något behov av att i lagen ta med särskilda

regler om ersättning till tolk föreligger enligt hans mening inte. Det får

anses ligga i sakens natur att den som fullgör uppdrag som tolk annorledes än

i tjänsten skall få skälig ersättning härför. Att ersättningen till tolk skall

utgå av statsmedel hos statlig myndighet och av kommunala medel hos kommunal

myndighet behöver inte heller utsägas i lagen.

Tolkregeln skärptes år 1979 från att vara en regel enligt vilken myndigheterna

?får? anlita tolk till att vara en regel enligt vilken myndigheterna ?bör?

anlita tolk. Skärpningen motiverades med att det inte var tillfredsställande

att lagen gav utrymme för myndigheterna att låta bli att använda tolk när

sådan behövdes och fanns att tillgå (prop. 1978/79:111 bil.1 s. 3).

Förvaltningsrättsutredningen föreslog att i den nya förvaltningslagen skulle

införas bestämmelser om att i alla ärenden som gällde myndighetsutövning mot

enskilda skulle skyldighet föreligga för myndighet att anlita och bekosta

tolkar, om det behövdes för att den enskilde skulle kunna ta till vara sin

rätt.

I proposition 1985/86:80 om ny förvaltningslag delade departementschefen inte

utredningens åsikt och uttalade därvid bl.a. följande (s. 27).

För egen del anser jag att den som behöver tolk vid sina kontakter med

myndigheterna bör få sådant bistånd i all rimlig utsträckning. Vilken

utsträckning som är rimlig beror bl.a. på tillgången på tolkar. Tillgången kan

- framför allt när det gäller sådana språk som få i vårt land behärskar -

variera från en ort till en annan och även växla med tiden. Kostnaden för

samhällets tolkservice måste stå i rimlig proportion till den betydelse som

ärendet har för den enskilde. Med hänsyn till detta anser jag att något

absolut krav på tolkning och översättning inte bör föreskrivas i

förvaltningslagen. Den nuvarande regeln är en ändamålsenlig basregel och bör

behållas.

Konstitutionsutskottet tillstyrkte propositionens förslag om tolkregel och

avslog en motion med yrkande om en utformning av bestämmelsen i enlighet med

utredningens förslag. Utskottet framhöll att det självfallet är viktigt att

myndigheterna regelmässigt anlitar tolk i ärenden som gäller

myndighetsutövning, när det behövs för att en enskild skall kunna ta till vara

sin rätt.

Konstitutionsutskottet behandlade i betänkande 1992/93:KU3 en motion enligt

vilken fri tolkservice inte skall utgå när människor som varit i Sverige under

en längre tid inte lärt sig det svenska språket hjälpligt.

Utskottet som konstaterade att det vid utformningen av förvaltningslagens

tolkregel ansetts att kostnaden för användande av tolk skall betalas av

allmänna medel fann inte skäl till annan bedömning och avstyrkte motionen.

Utskottets bedömning

Utskottet finner inte anledning för riksdagen att frångå tidigare

ställningstagande varför motionen avstyrks.

Myndigheters roll, m.m.

Motionen

I motion 1996/97:K210 av Görel Thurdin (c) begärs tillkännagivanden om vad som

i motionen anförts om myndighetsroll (yrkande 1), myndighetsutövande och

människosyn (yrkande 2), myndighetsbrott mot riksdagens beslut och

lagstiftning (yrkande 3), regeringens verkställighetsansvar och riksdagens

beslut (yrkande 4), effekter av myndigheters sparande (yrkande 5) och

ministerstyre (yrkande 6). Motionären anför bl.a.

Det pågår ett myndighetsförtryck av människor i vårt land som växer därför att

politiker inte tar ansvar för att styra myndigheterna och rätta till deras

felaktiga beteende. Myndigheter är redskap inte maktapparater. De ska följa av

riksdag och regering fattade beslut och de ska också tolka de politiska beslut

utifrån de värderingar som presenteras i betänkanden, propositioner m.m.

Myndigheterna ska framförallt möta människor med respekt, inte förakt eller

nedlåtenhet eller nonchalans.

Sjuka personer är naturligtvis mer utsatta än friska. De har inte samma ork

och kapacitet att slåss för sina rättigheter. Särskilda krav måste därför

ställas på sådana myndigheter som har att möta sjuka människor.

Det är oroande att se effekter av nödvändiga besparingar i samhället mot den

här bakgrunden. Fortsätter detta myndighetsförtryck kommer en social misär att

breda ut sig som vi inte vill ha i vårt samhälle.

Regeringen med de olika ministrarna har ett huvudansvar för genomförandet av

besluten och måste utöva ministerstyre för att riksdagens intentioner ska

genomsyra myndigheternas handlingssätt. Det finns inget i grundlagen som

förhindrar ett ministerstyre. Det enda en minister inte får göra är att

ingripa i enskilda förvaltningsärenden.

Bakgrund

Enligt 1 kap. 2 § regeringsformen (RF) skall den offentliga makten utövas med

respekt för alla människors lika värde och för den enskilda människans frihet

och värdighet. Enligt 1 kap. 8 § RF finns det för rättskipningen domstolar och

för den offentliga förvaltningen statliga och kommunala

förvaltningsmyndigheter. Domstolar och förvaltningsmyndigheter och andra som

fullgör uppgifter inom den offentliga förvaltningen skall enligt 1 kap. 9 § RF

i sin verksamhet beakta allas likhet inför lagen samt iaktta saklighet och

opartiskhet.

Enligt 11 kap. 7 § RF får ingen myndighet, ej heller riksdagen eller

kommuns beslutande organ, bestämma hur förvaltningsmyndighet i särskilt fall

skall besluta i ärende som rör myndighetsutövning mot enskild eller mot kommun

eller som rör tillämpning av lag.

Enligt 4 § förvaltningslagen (1986:223) skall varje myndighet lämna

upplysningar, vägledning, råd och annan sådan hjälp till enskilda i frågor som

rör myndighetens verksamhetsområde. Hjälpen skall lämnas i den utsträckning

som är lämplig med hänsyn till frågans art, den enskildes behov av hjälp och

myndighetens verksamhet.

Riksdagen väljer, enligt 12 kap. 6 § RF, en eller flera ombudsmän att i

enlighet med sin instruktion som riksdagen beslutar utöva tillsyn över

tillämpningen i offentlig verksamhet av lagar och andra författningar.

Ombudsman får närvara vid domstols eller förvaltningsmyndighets överläggningar

och har tillgång till myndighets protokoll och handlingar. Enligt 12 kap. 7 §

väljer riksdagen revisorer att granska den statliga verksamheten.

Under Riksdagens ombudsmäns tillsyn står, enligt 2 § lagen (1986:765) med

instruktion för Riksdagens ombudsmän, statliga och kommunala myndigheter,

tjänstemän och andra befattningshavare vid dessa myndigheter, annan som

innehar tjänst eller uppdrag varmed följer myndighetsutövning såvitt avser

denna verksamhet, tjänstemän och uppdragstagare i statliga affärsverk när de

för verkens räkning fullgör uppdrag i sådana aktiebolag där staten genom

verken utövar ett bestämmande inflytande.

Ombudsmännen skall, enligt 3 §, särskilt tillse att domstolar och

förvaltningsmyndigheter i sin verksamhet iakttar regeringsformens bud om

saklighet och opartiskhet och att medborgarnas grundläggande fri- och

rättigheter ej träds för när i den offentliga verksamheten. Vid tillsyn över

kommunala myndigheter skall ombudsman beakta de former i vilka den kommunala

självstyrelsen utövas.

Ombudsmännens tillsyn bedrivs, enligt 5 §, genom prövning av klagomål från

allmänheten samt genom inspektioner och andra undersökningar som ombudsmännen

finner påkallade.

Vissa myndigheter har tillsyn över ett bestämt område. Socialstyrelsen t.ex.

är enligt förordningen (1996:570) med instruktion för Socialstyrelsen central

förvaltningsmyndighet för verksamhet som rör socialtjänst, hälso- och sjukvård

och annan medicinsk verksamhet, tandvård, hälsoskydd, smittskydd, stöd och

service till vissa funktionshindrade samt frågor om alkohol och

missbruksmedel. Socialstyrelsen skall enligt instruktionen särskilt följa

utvecklingen inom och utvärdera verksamheterna samt därvid samverka med andra

samhällsorgan i den utsträckning det behövs samt vaka över verksamheterna vad

gäller kvalitet och säkerhet samt den enskildes rättigheter.

På grundval av förslag från Riksdagsutredningen beslöt riksdagen 1993 att

utskotten själva borde följa upp och utvärdera resultat i verksamheter inom

respektive utskotts beredningsområde. Utgångspunkterna för förslaget var att

frågor om uppföljning, utvärdering och resultatstyrning blivit allt vanligare

inom den offentliga sektorn. Utredningen konstaterade att bortsett från KU:s

särskilda granskningsuppgifter har arbetet i riksdagsutskotten endast i ringa

grad varit inriktat på uppföljning och kontroll. Möjligheterna att bedriva

sådan verksamhet hade enligt utredningen varit otillfredsställande.

Utredningen lämnade förslag till olika åtgärder som skulle stödja en

utveckling av utskottens arbete i den önskade riktningen.

Konstitutionsutskottet tillstyrkte vad utredningen framfört (bet.

1993/94:KU18). Utskottet ansåg inte att någon reglering i riksdagsordningen av

uppföljnings- och utvärderingsverksamheten för närvarande var nödvändig.

Regeringen beslutade den 21 juni 1995 att tillkalla en kommission,

Förvaltningspolitiska kommissionen (dir. 1995:93). Kommissionen skall med

utgångspunkt i nuvarande statliga åtaganden och därav följande uppgifter för

statliga myndigheter eller andra organ göra en analys av om nuvarande former

för organisation och styrning av statlig förvaltning och verksamhet är

ändamålsenlig i förhållande till de uppgifter och mål som fastlagts av

regering och riksdag. Kommissionen skall också analysera de olika relationer

som medborgarna och företag har till den statliga förvaltningen. En samlad

analys bör enligt direktiven göras av effektiviteten i de olika styrmedel som

regeringen har för den statliga verksamheten och hur samspelet mellan dessa

fungerar. En belysning skall också göras av hur de nya styrformerna påverkar

samspelet mellan riksdag, regering och förvaltningsmyndigheter. En viktig

fråga är därvid hur riksdagens intentioner slår igenom i de olika former av

styrning, uppföljning och utvärdering som regeringen utövar gentmot

myndigheterna. Syftet med kommissionens arbete är att ge underlag för den

fortsatta utformningen av regeringens förvaltningspolitik. I

förvaltningspolitiken ingår att ge riktlinjer för utformningen av den statliga

förvaltningens organisation och struktur, lednings- och verksamhetsformer samt

styrningen av statliga verksamheter. Förvaltningspolitiken skall ge vägledning

såväl för dem som arbetar i den löpande verksamheten som för dem som har till

uppgift att utveckla och förändra verksamheten i den statliga förvaltningen.

Utgångspunkten för kommissionens arbete skall vara de grundläggande krav på

demokratisk styrning, insyn och kontroll, rättssäkerhet, effektivitet och

tillgänglighet som måste ställas på och tillgodoses av den statliga

förvaltningen. De krav som demokratin ställer innebär att förvaltningen skall

fullfölja sina uppgifter i enlighet med de beslut som har fattats av

riksdagen. Kraven på rättssäkerhet innebär att den enskilde skall kunna

åberopa gällande lag och förordning och kunna utgå från att förvaltningen är

professionell och garanterar en korrekt handläggning av ärenden som rör

medborgarnas rättigheter och skyldigheter. Kravet på effektivitet innebär dels

att förvaltningen skall åstadkomma avsedda resultat och uppnå de mål som

satts, dels att det sker med en rimlig resursåtgång. Kravet på tillgänglighet

innebär att medborgarna skall ha rimliga möjligheter till kontakt med den

statliga förvaltningen oavsett var de bor i landet. Regeringens

förvaltningspolitik skall syfta till att skapa organisations- och styrformer i

statsförvaltningen som på ett väl avvägt sätt svarar mot dessa krav. Utskottet

har inhämtat att kommissionens arbete planeras att vara avslutat till den 1

april 1997.

Utskottets bedömning

Enligt regeringsformen (RF) skall den offentliga makten utövas med respekt för

alla människors lika värde och för den enskilda människans frihet och

värdighet. Domstolar och förvaltningsmyndigheter och andra som fullgör

uppgifter inom den offentliga förvaltningen skall i sin verksamhet beakta

allas likhet inför lagen samt iaktta saklighet och opartiskhet. Det är enligt

utskottet synnerligen viktigt att dessa grundlagsbestämmelser följs.

Utskottet har ovan redogjort för olika möjligheter till kontroll av

myndigheters verksamhet. Riksdagens ombudsmän (JO) och olika

tillsynsmyndigheter har därvid viktiga funktioner. Enligt utskottets mening är

en fungerande statlig tillsyn och kontroll ett viktigt instrument för att

uppnå att lagar och andra föreskrifter efterlevs. Även regering och riksdag

har här en viktig uppgift genom olika former av uppföljning och utvärdering av

myndigheterna och dess verksamheter. Samtidigt är det av betydelse att

tillsynen och kontrollen sker med beaktande av myndigheternas självständighet.

Enligt 11 kap. 7 § RF får ingen myndighet, ej heller riksdagen eller kommuns

beslutande organ, bestämma hur förvaltningsmyndighet i särskilt fall skall

besluta i ärende som rör myndighetsutövning mot enskild eller mot kommun eller

som rör tillämpning av lag.

Utskottet vill liksom motionären understryka betydelsen av att förvaltningen

fullföljer sina uppgifter i enlighet med de beslut som har fattats av

regeringen och riksdagen. Det är också av stor vikt att styrningen och

kontrollen av myndigheternas verksamhet är effektiv. Därvid måste dock iakttas

de regler som ställs upp i regeringsformen till skydd för myndigheternas

självständighet. Utskottet vill också erinra om att motionens frågeställningar

behandlas av Förvaltningspolitiska kommissionen vars arbete beräknas vara

avslutat i april 1997. Utskottet avstyrker motionen.

Myndigheters telefonservice till allmänheten

Motionen

I motion 1996/97:K528 av Karl-Erik Persson (v) begärs ett tillkännagivande om

att alla statliga myndigheter bör införa ett 020-nummer. När man ringer till

statliga myndigheter möts man oftast av svaret ?Var god dröj?. Statliga

myndigheter är servicemyndigheter. Människor som vill komma till tals med

dessa eller få upplysningar från dessa skall inte drabbas privatekonomiskt av

att inte komma fram. Det finns ett sätt att komma till rätta med detta

problem. Det är att alla statliga myndigheter inför ett 020-nummer, så behöver

den som väntar bara betala en markering.

Bakgrund

Regeringen tillsatte i april 1991 STATTEL-delegationen (dir. 1991:29) med

uppdrag att genomföra åtgärder för att effektivisera statliga myndigheters

telekommunikationer. Arbetet skulle leda till att statliga myndigheter ges

möjlighet att köpa gemensamma telekommunikationstjänster. Tjänsterna skulle

vara grundade på standarder och kosta väsentligt mindre än dåvarande tjänster.

I direktiven uppmärksammas 020-tjänsten, som innebär att den som abonnerar på

denna står för trafikavgifterna för inkommande samtal med undantag för

avgiften för den första markeringen, vilken den uppringande står för. Det

betonas i direktiven att ett införande av en sådan tjänst bedöms kraftigt öka

statens kostnader, varför även andra lösningar måste utredas. Enligt

direktiven skall STATTEL-delegationen i arbetet eftersträva att successivt

erbjuda statliga myndigheter delresultat som förbilligar och förbättrar deras

telekommunikationer och telefonservice åt allmänheten.

Konstitutionsutskottet behandlade i betänkande 1993/94:KU35 två motioner där

det begärdes att riksdagen skulle inrätta en 020-linje. Utskottet redogjorde

för STATTEL-delegationens uppdrag samt för de upplysningar det inhämtat från

Riksdagens förvaltningskontor. Enligt förvaltningskontoret var kostnaderna för

teletrafiken med ett 020-nummer svåra att ange men beräknades uppgå till 1,45

miljoner kronor. De sammanlagda engångskostnaderna för ett 020-nummer kopplat

till växeln beräknades till 0,11 miljoner kronor och de årliga kostnaderna för

abonnent- och trafikkostnader m.m. till 1,66 miljoner kronor. En beräkning

hade även gjorts för alternativet att förse varje riksdagsledamot med ett eget

020-nummer, som komplement till ordinarie nummer i riksdagens växel. De

sammanlagda engångsavgifterna för ett individuellt 020-nummer för varje

ledamot beräknades till 1,1 miljoner kronor. De årliga kostnaderna för

abonnent- och trafikkostnader m.m. skulle utgöra 8,5 miljoner kronor.

Utskottet hänvisade i sin bedömning till förvaltningskontorets

kostnadsberäkningar samt till att STATTEL-delegationens arbete med frågan om

användning av 020-linjer inom statlig verksamhet fortfarande pågick. Utskottet

ansåg att detta arbete borde avvaktas och avstyrkte motionerna.

I betänkande 1994/95:KU41 behandlade utskottet ånyo en motion med yrkande

att riksdagen skulle inrätta en 020-linje. Utskottet konstaterade att inget

hade ändrats i sakfrågan sedan behandlingen i ovannämnda betänkande samt att

STATTEL-delegationen beräknade avsluta sitt arbete först före utgången av år

1996. Med hänvisning till detta och den tidigare redovisade

kostnadsberäkningen avstyrkte utskottet motionen.

STATTEL-delegationen avslutade sitt arbete under år 1996. Delegationen har

genom upphandling i konkurrens, som var slutförd den 28 februari 1996, träffat

avtal om olika tjänster, bl.a. telefonitjänster och interaktiva tal-

svarstjänster. Statliga myndigheter, kommuner och landsting har genom STATTEL-

delegationens upphandling möjlighet att erhålla dessa tjänster.

Statskontoret har sedan STATTEL-delegationens arbete slutförts i uppdrag att

följa upp avtalen. Statskontoret anordnar också seminarier m.m. för att

myndigheter skall få information om de upphandlade tjänsterna.

Utskottets bedömning

Myndigheterna har en långtgående serviceskyldighet gentemot enskilda i

samhället. Det är därför viktigt att de som vill komma i kontakt med

myndigheter inte stöter på hinder av något slag. Det skall enligt utskottet

vara enkelt för enskilda att ta kontakt med myndigheter.

Genom STATTEL-delegationens upphandling av teletjänster kan numera statliga

myndigheter, kommuner och landsting erhålla olika teletjänster anpassade

efter myndigheternas skiftande behov. Med hänsyn härtill anser utskottet att

motionen får anses tillgodosedd varför den avstyrks.

Totalförsvarsdepartement m.m.

Motionen

I motion 1996/97:K205 av Annika Nordgren (mp) begärs tillkännagivanden dels om

att byta namn på Försvarsdepartementet till Totalförsvarsdepartementet

(yrkande 1), dels om att namnet på chefen på Försvarsdepartementet ändras till

totalförsvarsminister (yrkande 2). I den politiska debatten betonas att

totalförsvaret är en angelägenhet för hela befolkningen och att det skall vara

en helhetssyn med både de civila och militära delarna som skall råda. Tyvärr

antyder inte namnet på det departement som handhar totalförsvaret,

Försvarsdepartementet, att det rör sig om ett totalförsvar. Myndigheten

Värnpliktsverket bytte redan samma dag som lagen (1994:1809) om

totalförsvarsplikt trädde i kraft namn till Totalförsvarets pliktverk. Det är

enligt motionären dags, för att ytterligare betona denna helhetssyn, att byta

namn på Försvarsdepartementet till Totalförsvarsdepartementet. Således bör

också chefen för departementet kallas totalförsvarsminister.

Bakgrund

Enligt 7 kap. 1 § regeringsformen (RF) skall för beredning av regeringsärenden

finnas ett regeringskansli. I detta ingår departement för skilda

verksamhetsgrenar. Regeringen fördelar ärendena mellan departementen.

Statsministern utser bland statsråden chefer för departementen.

Regeringen beslutade den 17 december 1996 förordningen (1996:1515) med

instruktion för Regeringskansliet. I Regeringskansliet ingår enligt 2 §

förordningen bl.a. Statsrådsberedningen och de tretton departementen. Enligt

förordningens 6 § är det statsråd som statsministern utser enligt 7 kap. 1 §

RF chef för ett departement.

Utskottets bedömning

Vilka departement som skall finnas och vad de skall benämnas avgörs i dag av

regeringen. Någon ändring härvidlag vill utskottet inte föreslå. Utskottet

avstyrker motionen.

Tillgång till myndigheters information

Motionerna

I motion 1996/97:K901 av Bertil Persson (m) begärs ett tillkännagivande om

jämställdhet mellan olika informationsbärande medier. I informationssamhället

blir tillgången till informationskällorna en nyckelfråga. Riksrevisionsverket

hävdar att digitala informationskällor skall ta ut full kostnadstäckning för

tillhandahållande av information. Samtidigt har riksdagen beslutat att

kostnadsfritt tillhandhålla Rixlex. Arkivet för ljud och bild är huvudsakligen

åtkomligt endast för forskare. Biblioteksutredningen vill skapa fri tillgång

till information, under förutsättning att den är tryckt på papper. Självfallet

är det enligt motionären tillgången till information som är det viktiga - inte

om bäraren av informationen är papper, tejp, disk, film eller annat. All

offentlig information bör hanteras lika, och mycket talar för att det ur

samhällssynpunkt är fördelaktigt om den i rimlig omfattning tillhandahålls

kostnadsfritt.

I motion 1996/97:K521 av Siw Persson (fp) begärs ett tillkännagivande som

rör kommersialisering av offentlig information. Riksrevisionsverket har på

regeringens uppdrag utrett hur prissättning skall ske vid kommersialisering av

offentlig information, dvs. då statliga myndigheter skall kunna ?sälja? sin

information. Många har enligt motionären vänt sig mot detta, bl.a.

journalister och jurister som menar att offentlighetsprincipen ger alla rätt

att ta del (erhålla dokument m.m.) gratis och att en kommersialisering av den

information som finns hos statliga och kommunala myndigheter är mycket

tveksam. Myndigheterna bör ej ägna sig åt affärsverksamhet av detta slag. De

bör i stället låta andra svara för den kommersialiseringen, dvs. sådan

verksamhet bör privatiseras.

Bakgrund

Enligt 2 kap. 1 § tryckfrihetsförordningen (TF) skall varje svensk medborgare

till främjande av ett fritt meningsutbyte och en allsidig upplysning ha rätt

att ta del av allmänna handlingar.

Den som önskar ta del av allmän handling har, enligt 2 kap. 13 § TF, även

rätt att mot fastställd avgift få avskrift eller kopia av handlingen till den

del den får lämnas ut. Myndighet är dock ej skyldig att lämna ut upptagning

för automatisk databehandling i annan form än utskrift.

I proposition 1995/96:125 redovisade regeringen förslag till mål för en

övergripande nationell IT-strategi som pekar ut Sveriges fortsatta väg in i

informations- och kunskapssamhället. Regeringen lämnade förslag till

prioriterade statliga uppgifter - rättsordningen, utbildningen och samhällets

informationsförsörjning - samt redovisade ett handlingsprogram för att bredda

och utveckla användningen av informationsteknik. Regeringen ville värna

grundläggande samhällsmål som demokrati och rättvisa genom målsättningen att

alla medborgare skall kunna dra nytta av informationsteknikens möjligheter.

Propositionen innehöll inga lagförslag.

Staten har enligt propositionen bl.a. ansvaret för att det utvecklas

grundläggande principer för hur offentlig information skall tillhandahållas

medborgare och näringsliv. Viktiga frågor som enligt regeringen behöver

övervägas är ansvar och ägarformer, pris- och avtalsfrågor,

ansvarsfördelningen mellan det offentliga och marknaden när det gäller

informationsförsörjningen samt ansvarsfördelningen mellan olika aktörer inom

den offentliga sektorn. Enligt regeringens handlingsprogram är målet för

informationsförsörjningen att utforma en infrastruktur som ger en hög

tillgänglighet till basinformation och som är tillväxtbefrämjande.

Enligt regeringens mening bör offentliga rättsdatabaser med grundläggande

information om den svenska lagstiftningsprocessen och svenska rättskällor på

sikt tillhandahållas utan särskilda avgifter. Åtminstone bör dessa databaser

kunna omfattas av de riktlinjer för prissättning av informationstjänster som

regeringen angivit för andra centrala grunddatabaser. Det gäller t.ex.

register om fastigheter, byggnader m.m. och olika geografiska databaser, där

regeringen anser att det bör utformas enhetliga principer för prissättningen

på informationstjänsterna. Regeringen hade gett RRV i uppdrag att lämna

förslag till sådana principer. RRV:s rapport var då föremål för

remissbehandling. I rapporten föreslås att en enhetlig princip för

prissättning av uttag av information ur databaser tillämpas inom den

offentliga sektorn, såvida inget annat beslutas. Den föreslagna

prissättningsprincipen innebär att avgifterna för uttagen skall beräknas så

att samtliga kostnader för att framställa och distribuera uttagen täcks. Denna

princip för prissättning kan tillämpas oberoende av vilken teknik som används

för överföring av information, vilken typ av information uttagen avser eller

vilken kundkategori det är tal om.

Konstitutionsutskottet yttrade sig, 1995/96:KU7y, till trafikutskottet över

propositionen. Utskottet delade regeringens uppfattning att offentliga

rättsdatabaser och grundläggande information om lagstiftningsprocessen och

rättskällor i Sverige på sikt bör tillhandahållas utan särskild avgift. De

borde mot denna bakgrund, enligt utskottet, inte omfattas av någon

prissättning i likhet med de s.k. centrala databaserna, såsom centrala

register över personer, företag och fastigheter/byggnader.

Trafikutskottet, som i betänkande 1995/96:TU19 ställde sig bakom

konstitutionsutskottets uppfattning, föreslog riksdagen att anta regeringens

förslag till mål för en nationell IT-strategi samt att godkänna regeringens

förslag till prioriterade statliga uppgifter när det gäller att främja IT-

utvecklingen. Tra- fikutskottet ansåg att regeringen i en skrivelse årligen

bör återkomma till riksdagen med en samlad redovisning av utvecklingen på IT-

området. Detta borde riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

Riksdagen följde utskottet.

Datalagskommittén (dir. 1995:91) har bl.a. haft i uppdrag att föreslå de

ändringar i tryckfrihetsförordningens bestämmelser om allmänna handlingars

offentlighet som är motiverade för att grundlagsregleringen skall vara

anpassad till den nya tekniken och terminologin på området. Kommittén kommer

att presenterera sitt slutbetänkande den 2 april 1997.

Regeringen beslutade i maj 1996 att tillkalla en särskild utredare,

Grunddatabasutredningen (dir. 1996:43), med uppdrag att överväga hur vissa

centrala databasers tillgänglighet, service och kvalitet kan förbättras,

samtidigt som uppgiftslämnandet effektiviseras, samhällets kostnader minskar

och integritets- och säkerhetsaspekter beaktas. Utredningen skall i första

hand inriktas på de centrala person-, företags- och fastighetsdataregistren.

Utredaren skall bl.a. ta fram underlag som underlättar ställningstaganden till

frågor om ansvarsfördelning, finansiering och prissättning samt kvalitets- och

servicekrav. Utredningsarbetet skall vara avslutat senast den 1 maj 1997.

Riksdagens databaser, Rixlex, finns sedan den 1 juli 1996 tillgängliga gratis.

Rixlex innehåller bl.a. propositioner i fulltext fr.o.m. riksmötet 1993/94,

texterna i motioner, utskottsbetänkanden och protokoll fr.o.m. riksmötet

1989/90, planeringsinformation om arbetet i kammaren, föredragningslistor och

talarlistor, frågor och svar om EU och Europafrågor, svensk

författningssamling (SFS) i fulltext med register, regeringens

utredningsdirektiv till pågående utredningar samt sammanfattningar av domar

från Domstolen för mänskliga rättigheter i Strasbourg.

Riksdagen har numera också en s.k. hemsida på Internet. På denna finns

information under bl.a. följande rubriker: Debatt & beslut, De folkvalda, Så

arbetar riksdagen, Riksdagen informerar, EU och Rixlex.

Utskottets bedömning

Enligt utskottet bör det givetvis eftersträvas att samhällsinformationen görs

tillgänglig för alla. Utskottet har tidigare förespråkat möjligheten att

använda Internet för spridning av information från bl.a. riksdag, regering,

myndigheter och EU samt att offentliga rättsdatabaser och grundläggande

information om lagstiftningsprocessen och rättskällor i Sverige på sikt bör

tillhandahållas utan särskild avgift. I enlighet med detta har dels avgifterna

på Rixlex tagits bort, dels har Rixlex gjorts tillgängligt på Internet.

Samhällets informationsförsörjning är ett område som är föremål för ett

pågående berednings- och utvecklingsarbete. Utskottet vill framhålla vikten av

att informationstekniken används i sådana former att en positiv

samhällsutveckling främjas och att risker för t.ex. ett försämrat

integritetsskydd och kunskapsmässiga skillnader mellan olika grupper i

samhället motverkas. Med hänsyn till pågående utredningsarbete samt till

utvecklingen på området anser utskottet att motionerna får anses tillgodosedda

och avstyrker därför dessa.

Representation i styrelser och nämnder m.m.

Motionerna

I motion 1996/97:K207 av Marie Wilén (c) begärs ett tillkännagivande om att

eftersträva en ökad representation av unga människor i statliga utredningar

och kommittéer (yrkande 2). Det är enligt motionären viktigt att samhället

bättre tar till vara unga människors engagemang och vilja till inflytande i

den demokratiska processen. Detta kan ske genom ökad representation av unga

människor i statliga utredningar och kommittéer.

I motion 1996/97:K506 av Marianne Samuelsson m.fl. (mp) hemställs att

riksdagen hos regeringen begär förslag till sådana ändringar i gällande

bestämmelser så att samtliga riksdagspartier blir representerade i alla

nämnder och liknande organ där regeringen utser ledamöter (yrkande 1), i

Försvarets underrättelsenämnd (yrkande 2), i Rikspolisstyrelsen (yrkande 3)

samt i Registernämnden (yrkande 4).

I motion 1996/97:Fö203 av Eva Zetterberg m.fl. (v) begärs att riksdagen ger

regeringen i uppdrag utöka underrättelsenämnden så att samtliga

riksdagspartier får representation (yrkande 2).

I motion 1996/97:K524 av Kia Andreasson m.fl. (mp) hemställs om ett

tillkännagivande om Palmekommissionen. Motionärerna anser att ordföranden bör

vara opolitisk, liksom den övriga kommissionen. Om Palmekommissionens

ordförande skall vara politiskt tillsatt anser motionärerna att alla partier

som är företrädda i riksdagen bör ha tillträde till kommissionen eventuellt

som adjungerande ledamöter.

Bakgrund

I betänkande 1995/96:KU1 behandlade konstitutionsutskottet ett avsnitt ur 1995

års kompletteringsproposition som avsåg riktlinjer för förvaltnings-

myndigheternas ledningsformer. Riktlinjerna innebar att regeringen som

ledningsform för centrala förvaltningsmyndigheter skall välja enrådighetsverk

eller styrelse. Utskottet ansåg att intresset av samhällelig insyn och

medborgerligt inflytande inte tillgodosågs tillräckligt genom de av regeringen

föreslagna riktlinjerna. Utskottet förordade att huvudregeln enligt det s.k.

verkledningsbeslutet skulle återinföras, dvs. att statliga myndigheter normalt

skall ha en lekmannastyrelse vid sidan av myndighetschefen.

I betänkande 1995/96:KU7 behandlade utskottet en motion där det bl.a.

yrkades att man borde efterfråga både invandrare, unga och kvinnor till de

olika utredningar och kommittéer som tillsätts. Utskottet redogjorde för

Civildepartementets promemoria Ålderssammansättningen i centrala myndigheters

styrelser och i det statliga kommittéväsendet (Ds 1995:58). I promemorian

redovisas en kartläggning av ålderssammansättningen i centrala myndigheters

styrelser och i statliga kommittéer vid årsskiftet 1994/95. Utskottet framhöll

i sin bedömning att det är betydelsefullt att statliga kommittéer och

utredningar ges en så allsidig och kompetent sammansättning som möjligt. För

att erhålla en bred förankring är det således av vikt att även invandrare och

unga deltar i dessa sammanhang. Utskottet utgick från att det från de

politiska partiernas och andra nominerande instansers sida finns ett intresse

av att nominera kandidater till kommittéer och utredningar så att dessa ges en

så allsidig och kompetent sammansättning som möjligt. Vidare förutsatte

utskottet att regeringen strävar efter att efterfråga en bred förankring och

ur jämställdhetssynpunkt acceptabel sammansättning. Utskottet avstyrkte

motionen.

Konstitutionsutskottet uttalade bl.a. följande med anledning av en

granskningsanmälan som gällde tillsättande av ledamöter i Exportkontrollrådet

(bet. 1995/96:KU30 s. 64 f.).

Principiellt vill utskottet anföra följande beträffande regeringens

utnämnningsmakt. Regeringens utseende av ledamöter i myndigheternas styrelser

är väsentligen ett oreglerat område, vilket innebär att regeringen utan

inskränkningar har rätt att utse vem eller vilka den vill som ledamot eller

ledamöter i myndigheternas styrelser och liknande. Denna rätt faller tillbaka

på att regeringen har det grundläggande ansvaret för hur myndigheterna sköter

sina uppgifter och därmed också vilka som ingår i dess ledning. Mot denna

bakgrund är det naturligt att regeringen sakligt bedömer förmågan att i olika

hänseenden kunna sköta ett visst uppdrag hos en person som föreslagits till

detta uppdrag.

Till detta skall läggas att regeringen enligt en praxis för en dialog med de

politiska partierna i de fall där politiska företrädare skall utses.

Innebörden av denna praxis är att partierna lämnar förslag, att regeringen

ibland kan återförvisa enskilda förslag till partierna och att regeringen till

slut utser den eller de personer som bäst svarar mot de krav som ställts upp.

Utskottet finner emellertid skäl att betona att regeringens frihet inte får

innebära att regeringen vänder sig direkt till enskilda personer, med

förbigående av partiorganisationerna, i samband med rekryteringar av

partiföreträdarna till olika uppdrag. Enligt utskottet förväntas regeringen i

sin utnämningspolitik undvika en likriktning av sammansättningen av en

styrelse eller ett råd. Sättet på vilket ledamöterna utses utgör i sig en viss

garanti för mångfald.

Av 4 § förordningen (1988:552) med instruktion för Försvarets

underrättelsenämnd framgår att Försvarets underrättelsenämnd består av sex

personer samt att en av ledamöterna är ordförande. Enligt 12 § utses

ledamöterna av regeringen för en bestämd tid. Regeringen utser ordförande.

Förordnandet ges för en bestämd tid. Regeringen beslutade den 19 december 1996

att tillkalla en kommitté som skall se över underrättelsetjänstens uppgifter,

ledning och utformning. Kommittén skall också belysa Försvarets

underrättelsenämnds verksamhet, nämndens roll och dess förhållande till

regeringen. Vidare skall kommittén överväga nämndens sammansättning och om

ytterligare specialistkompetens bör knytas till nämnden. Uppdraget skall

redovisas senast den 30 december 1998.

Rikspolisstyrelsens styrelse består enligt 19 § förordningen (1989:773) med

instruktion för Rikspolisstyrelsen av högst åtta personer, rikspolischefen

medräknad. Regeringen utser enligt 31 § dessa för en bestämd tid.

Registernämnden består enligt 2 § förordningen (1996:730) med instruktion

för Registernämnden av högst åtta ledamöter. En av ledamöterna är ordförande

och en är vice ordförande. Ledamöterna utses enligt 13 § av regeringen för en

bestämd tid. Regeringen utser ordförande och vice ordförande för en bestämd

tid.

Regeringen beslutade den 29 september 1994 att tillkalla en kommission med

uppgift att gå igenom brottsutredningen av mordet på statsminister Olof Palme

och göra en på denna genomgång grundad redovisning. Regeringen beslutade samma

dag att ordförande i kommissionen skulle vara landshövding Sigvard Marjasin.

Regeringen beslutade den 20 december 1994 att utse generaldirektören Inga-

Britt Ahlenius, docenten Hans-Gunnar Axberger, kommunalrådet Gun-Britt

Mårtensson samt hovrättspresidenten Håkan Winberg till ledamöter i

kommissionen.

Sigvard Marjasin entledigades från uppdraget som ordförande den 6 juni

1996. Landshövding Lars Eric Ericsson förordnades att fr.o.m. den 15 augusti

1996 vara kommissionens ordförande. Kommissionen beräknas avsluta sitt arbete

andra halvåret 1997.

Utskottets bedömning

Utskottet har tidigare uttalat att regeringens utseende av ledamöter i

myndigheternas styrelser väsentligen är ett oreglerat område, vilket innebär

att regeringen utan inskränkningar har rätt att utse vem eller vilka den vill

som ledamöter i myndigheternas styrelser och liknande. Denna rätt faller

tillbaka på att regeringen har det grundläggande ansvaret för hur

myndigheterna sköter sina uppgifter och därmed också för vilka som ingår i

deras ledning. Enligt praxis för regeringen en dialog med de politiska

partierna i de fall där politiska företrädare skall utses.

När det gäller representationen i statliga utredningar och kommittéer anser

utskottet att det är betydelsefullt att dessa ges en så allsidig och kompetent

sammansättning som möjligt. Utskottet utgår, liksom tidigare, från att de

politiska partierna är intresserade av att nominera kandidater så att denna

målsättning uppnås.

Utskottet vill inte föreslå några ändringar med anledning av motionerna utan

avstyrker dessa.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande ombudsmannaverksamheten

att riksdagen avslår motionerna 1996/97:K301 och 1996/97:K407,

res. 1 (mp)

2. beträffande lobbyverksamhet m.m.

att riksdagen avslår motionerna 1996/97:K302 och 1996/97:K519,

3. beträffande alkoholfri representation

att riksdagen avslår motionerna 1996/97:K515, 1996/97:K538 och

1996/97:So655 yrkande 8,

res. 2 (mp)

4. beträffande rätten till tolkhjälp

att riksdagen avslår motion 1996/97:K401,

5. beträffande myndigheters roll m.m.

att riksdagen avslår motion 1996/97:K210,

6. beträffande myndigheters telefonservice

att riksdagen avslår motion 1996/97:K528,

7. beträffande totalförsvarsdepartement m.m.

att riksdagen avslår motion 1996/97:K205,

8. beträffande myndigheters information

att riksdagen avslår motionerna 1996/97:K521och 1996/97:K901,

9. beträffande representation i styrelser och nämnder m.m.

att riksdagen avslår motionerna 1996/97:K207 yrkande 2, 1996/97:

K506, 1996/97:K524 och 1996/97:Fö203 yrkande 2.

res. 3 (v, mp)

Stockholm den 18 mars 1997

På konstitutionsutskottets vägnar

Birgit Friggebo

I beslutet har deltagit: Birgit Friggebo (fp), Kurt Ove Johansson (s),

Catarina Rönnung (s), Anders Björck (m), Widar Andersson (s), Barbro Hietala

Nordlund (s), Birgitta Hambraeus (c), Pär-Axel Sahlberg (s), Jerry Martinger

(m), Mats Berglind (s), Kenneth Kvist (v), Frank Lassen (s), Inger René (m),

Peter Eriksson (mp), Håkan Holmberg (fp), Nikos Papadopoulos (s) och Nils

Fredrik Aurelius (m).

Reservationer

1. Ombudsmannaverksamheten (mom. 1)

Peter Eriksson (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 8 börjar med ?Utskottet vill

åter? och slutar med ?avstyrker motionerna.? bort ha följande lydelse:

Utskottet vill åter framhålla den särställning som Riksdagens ombudsmän (JO)

har. Någon anledning att ifrågasätta JO:s ställning och verksamhet anser inte

utskottet att det finns.

När det gäller de ombudsmannaorgan som är underställda regeringen anser

utskottet att dessa bör läggas samman till en gemensam ombudsman underställd

riksdagen. Denne ombudsman skulle kunna bli en ombudsman för mänskliga

rättigheter. Uppgifterna skulle, förutom de uppgifter som i dag tillkommer

JämO, DO, BO och Handikappombudsmannen, även kunna omfatta frågor som gäller

grupper som är utsatta för kränkningar och vilkas intressen i dag inte

tillvaratas av något ombudsmannaorgan, t.ex. invandrare, flyktingar,

misshandlade kvinnor, homosexuella m.fl. Det bör riksdagen som sin mening ge

regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 1 bort ha följande lydelse:

1. beträffande ombudsmannaverksamheten

att riksdagen med avslag på motion 1996/97:K301 och med anledning av motion

1996/97:K407 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet

anfört,

2. Alkoholfri representation (mom. 3)

Peter Eriksson (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 12 börjar med ?Utskottet

finner inte? och slutar med ?avstyrks därför.? bort ha följande lydelse:

Enligt utskottet bör riksdagen vara föregångare i det offentliga livet genom

att införa alkoholfri representation i alla de sammanhang där riksdagen är

värd. Alkoholmissbruk är ett av de största samhällsproblemen i Sverige.

Konsekvenserna av detta missbruk är omfattande inte bara vad gäller

resursanvändningen inom sjukvården, utan också för produktion och

arbetskapacitet. Av tradition anses alkoholservering ingå i den offentliga och

privata representationen i Sverige. Talmanskonferensen bör, enligt utskottet,

få i uppdrag att utreda formerna för att införa alkoholfri representation när

riksdagen är värd. Detta bör ges regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 3 bort ha följande lydelse:

3. beträffande alkoholfri representation

att riksdagen med anledning av motionerna 1996/97:K515, 1996/97: K538 och

1996/97:So655 yrkande 8 som sin mening ger regeringen till känna vad

utskottet anfört,

3. Representation i styrelser och nämnder m.m. (mom. 9)

Kenneth Kvist (v) och Peter Eriksson (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 24 börjar med ?Utskottet har

tidigare? och slutar med ?avstyrker dessa.? bort ha följande lydelse:

Enligt utskottet bör samtliga riksdagspartier vara representerade i alla

nämnder och liknande organ där regeringen utser ledamöter. Detta bör riksdagen

som sin mening ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 9 bort ha följande lydelse:

9. beträffande representation i styrelser och nämnder m.m.

att riksdagen med avslag på motionerna 1996/97:K207 yrkande 2 och 1996/97:K524

samt med anledning av motionerna 1996/97:K506 och 1996/97:Fö203 yrkande 2

som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

Innehållsförteckning

Sammanfattning........................................1

Motionerna............................................1

Utskottet.............................................3

Ombudsmannaverksamheten 3

Motionerna 3

Bakgrund 4

Tidigare riksdagsbehandling 6

Utskottets bedömning 8

Lobbyverksamhet, sponsring m.m. 8

Motionerna 8

Bakgrund 9

Utskottets bedömning 10

Alkoholfri representation 11

Motionerna 11

Bakgrund 11

Utskottets bedömning 12

Rätten till tolkhjälp 12

Motionen 12

Bakgrund 12

Utskottets bedömning 13

Myndigheters roll, m.m. 13

Motionen 13

Bakgrund 14

Utskottets bedömning 16

Myndigheters telefonservice till allmänheten 16

Motionen 16

Bakgrund 17

Utskottets bedömning 18

Totalförsvarsdepartement m.m. 18

Motionen 18

Bakgrund 18

Utskottets bedömning 19

Tillgång till myndigheters information 19

Motionerna 19

Bakgrund 19

Utskottets bedömning 21

Representation i styrelser och nämnder m.m. 22

Motionerna 22

Bakgrund 22

Utskottets bedömning 24

Hemställan 24

Reservationer........................................25

1. Ombudsmannaverksamheten (mom. 1) 25

2. Alkoholfri representation (mom. 3) 26

3. Representation i styrelser och nämnder m.m. (mom. 9) 26