Bet. 1996/97:LU10

Lagutskottets betänkande

1996/97:LU10

Vissa fastighetsförvärv

Innehåll

Sammanfattning

Motionerna

Utskottet

Hemställan

Reservation

1996/97

LU10

Sammanfattning

I betänkandet behandlar utskottet tre

motioner från den allmänna motionstiden

år 1996 som gäller vissa

fastighetsförvärv. Två motionsyrkanden

rör friköpsrätt vid historiska arrenden

och ett återinförande av en generell

kontroll av utländska förvärv av fast

egendom.

Utskottet avstyrker motionsyrkandena.

Till betänkandet har fogats en

reservation och ett särskilt yttrande.

Motionerna

1996/97:L501 av Bengt Silfverstrand

m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen som

sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om friköp av

historiskt betingade arrenden.

1996/97:L502 av Ingbritt Irhammar (c)

vari yrkas att riksdagen som sin mening

ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om friköpsrätt för

jordbruksbefolkning under historiska

arrendesystem.

1996/97:Bo414 av Eva Goës och Ragnhild

Pohanka (mp) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om att den tidigare lagen om

utländska förvärv (1982:618) bör

återinföras.

Utskottet

Historiska arrenden

Med anledning av ett riksdagsbeslut

hösten 1989 (bet. 1989/90:LU6, rskr. 39)

tillkallade regeringen år 1990 en

kommitté med uppgift att se över vissa

regler inom arrendelagstiftningen.

Kommittén, som antog namnet 1990 års

Arrendekommitté, hade som huvuduppgift

att utforma förslag till regler som dels

skyddar en jordbruksarrendators

investeringar på arrendestället, dels

ger arrendatorn vid s.k. historiskt

arrende rätt att under vissa

förutsättningar friköpa arrendestället.

Med historiska arrenden avsågs sådana

arrenden som innehafts av arrendatorn

och hans släkt under flera generationer.

Arrendekommittén behandlade

friköpsfrågan med förtur och föreslog i

betänkandet (SOU 1991:85) Historiska

arrenden en särskild lag om friköpsrätt

vid historiska arrenden. I kommitténs

slutbetänkande (SOU 1992:109)

Investeringar i arrendejordbruket och

andra arrenderättsliga frågor lämnades

förslag till bl.a. regler om skydd för

jordbruksarrendatorers investeringar på

arrendestället.

Enligt Arrendekommitténs förslag till

lag om friköpsrätt vid historiska

arrenden skulle en arrendator till jord

som omfattas av begreppet historiskt

arrende under vissa särskilda

förutsättningar ha rätt att lösa in den

fasta egendom som omfattas av arrendet

även om jordägaren motsätter sig det.

Förslaget innebar att arrendatorn när

som helst skulle kunna påkalla s.k.

friköp genom att väcka talan mot

jordägaren vid fastighetsdomstol.

Historiskt arrende skulle enligt

förslaget anses föreligga när det är

sannolikt att den helt övervägande delen

av ett arrendeställe inte sedan den 1

januari 1900 varaktigt brukats av

fastighetens ägare. Friköpsrätten

begränsades dock till att avse vissa

jordbruksarrenden och bostadsarrenden. I

fråga om jordbruksarrenden föreslogs att

friköp skulle få ske, om huvuddelen av

arrendestället sedan minst 40 år före

den dag då talan om friköp väckts

innehafts och stadigvarande bebotts av

arrendatorn eller någon honom

närstående. Motsvarande förutsättningar

föreslogs gälla beträffande

bostadsarrenden. För dessa begränsades

emellertid friköpsrätten till sådana

upplåtelser som på visst sätt kan

härledas ur ett tidigare

jordbruksarrende i släkten.

Våren 1995 behandlade riksdagen

regeringens proposition 1994/95:155 om

investeringar i arrendejordbruket m.m. I

propositionen föreslogs, på grundval av

Arrendekommitténs utredningsarbete,

generella regler till skydd för

jordbruksarrendatorers investeringar på

arrendeställen. Riksdagen antog

regeringens lagförslag och de nya

reglerna trädde i kraft den 1 juli 1995

(bet. 1994/95:LU26, rskr. 361).

I propositionen togs också upp frågan

om rätt till friköp vid historiska

arrenden. Regeringen ansåg att någon

sådan rätt inte borde införas, och

något förslag till lagstiftning i ämnet

lades sålunda inte fram. Som skäl för

sitt ställningstagande påpekade

regeringen att arrendatorerna redan

erhållit en mycket stark ställning i

arrendeförhållandet och att förslaget i

den då aktuella propositionen om ett

generellt skydd för

jordbruksarrendatorers investeringar

skulle förstärka

jordbruksarrendatorernas ställning

gentemot jordägarna ytterligare.

Bedömningen av lagstiftningsfrågan borde

enligt regeringen göras dels mot

bakgrund av vad som sålunda sagts om

arrendatorernas villkor och förslaget

till generell reglering till skydd för

jordbruksarrendatorernas investeringar,

dels med hänsyn till hur en friköpsrätt

skulle förhålla sig till Sveriges

åtaganden enligt Europakonventionen och

till regeringsformen. Enligt regeringens

uppfattning fanns det en beaktansvärd

risk att en friköpslag enligt den modell

som Arrendekommittén föreslagit skulle

befinnas vara i strid med

äganderättsskyddet i Europakonventionen.

Av betydelse i sammanhanget var även de

ändringar i regeringsformen som gjorts i

samband med inkorporeringen av

Europakonventionen. Enligt 2 kap. 18 §

regeringsformen i dess lydelse fr.o.m.

den 1 januari 1995 gäller att varje

medborgares egendom är tryggad bl.a.

genom att ingen kan tvingas avstå sin

egendom till det allmänna eller till

någon enskild genom expropriation eller

annat sådant förfogande utom när det

krävs för att tillgodose angelägna

allmänna intressen. Mot en lagstiftning

talade enligt regeringen att det endast

är ett begränsat antal personer som kan

ha intresse av åtgärden. Vidare hade

enligt regeringens mening de ekonomiska

argument som framförts till stöd för en

friköpslag försvagats allteftersom

arrendatorernas ställning förstärkts.

Mot bakgrund av det anförda kom

regeringen till slutsatsen att det i

fråga om friköp av historiskt arrende

inte kunde anses föreligga ett sådant

angeläget allmänt intresse att en

lagstiftning om detta skulle vara

förenligt med 2 kap. 18 §

regeringsformen. Regeringen fann vidare

att en friköpsrätt inte heller var

motiverad av sociala skäl.

Regeringens ställningstagande

föranledde ett antal motioner, vari

begärdes att en rätt till friköp vid

historiska arrenden skulle införas.

I sitt av riksdagen godkända betänkande

1994/95:LU26 konstaterade utskottet, i

likhet med regeringen, att en

friköpsrätt i enlighet med

Arrendekommitténs förslag och de

önskemål som framförts i de då aktuella

motionerna endast kunde införas i svensk

lagstiftning om den utgjorde ett

angeläget allmänt intresse. Vidare

framhöll utskottet att det i

sammanhanget måste beaktas att även den

arrendatorsgrupp som utgörs av

innehavare till historiska arrenden

omfattats av de reformer för

jordbruksarrendatorer som skett vid

olika tillfällen. I vissa avseenden har,

fortsatte utskottet, dessa arrendatorer

en särskilt stark ställning och även det

då föreslagna generella

investeringsskyddet kom naturligtvis

innehavare av historiska arrenden till

del. Vid bedömningen av om ett

tillräckligt angeläget allmänt intresse

borde föranleda en friköpsrätt måste

rimligen, anförde utskottet, hänsyn tas

till de redan uppnådda och föreslagna

förbättringarna för

jordbruksarrendatorerna. Likaså måste de

ytterligare fördelar som genom en

friköpsrätt uppnås för innehavare av

historiska arrenden vägas mot det

ingrepp i äganderätten som en sådan

lagstiftning innebär. Utskottet framhöll

därutöver att de reformer som vidtagits

på arrenderättens område inriktats på

att förbättra ställningen för stora

grupper av arrendatorer inom det

befintliga arrendeinstitutets ram utan

att några direkta ingrepp i äganderätten

skett. En friköpsrätt innebar enligt

utskottets mening ett brott mot denna

utveckling genom att ett tvångsmässigt

omhändertagande av annans egendom

möjliggjordes för ett begränsat antal

intressenter. Med hänvisning till det

anförda och på de skäl regeringen i

övrigt anfört ansåg utskottet i likhet

med regeringen att det i fråga om friköp

av historiskt arrende inte kunde anses

föreligga ett sådant angeläget allmänt

intresse att en lagstiftning om detta

skulle vara förenlig med

regeringsformens egendomsskydd.

Utskottet avstyrkte sålunda de då

aktuella motionerna om införande av en

rätt till friköp vid historiskt arrende,

och riksdagen följde utskottet.

I motion L501 av Bengt Silfverstrand

m.fl. (s) framhålls att det är

tolkningen av Europakonventionens

egendomsskydd som är avgörande för vad

som i sammanhanget kan anses utgöra ett

angeläget allmänt intresse. Innebörden

av konventionen härvidlag, såsom den

tolkats av Europadomstolen, är att varje

land självt, inom rimliga gränser, kan

bestämma innebörden av begreppet. Det

finns sålunda enligt motionärerna ett

klart stöd för att Europakonventionen

inte hindrar en svensk lagstiftning om

friköp vid historiskt arrende, vilken

grundas på sociala skäl och politiska

värderingar. Vidare har, enligt

motionärerna, den rättsliga situationen

för den berörda jordbruksbefolkningen

försämrats på senare tid, bl.a. genom

att vissa jordägare vidtagit

chockhöjningar av arrendeavgifterna. I

förening med en ökande tendens till

indragningar av jord från

arrendatorskollektivet hotar detta

landsbygdsbefolkningens intressen och

rätt att värna om sitt eget kulturarv.

Mot denna bakgrund finns det enligt

motionen starka sociala,

medborgarrättsliga och politiska skäl

att nu införa en lag om friköp vid

historiska arrenden. I motionen yrkas

att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om friköp av historiskt

betingade arrenden.

I motion L502 av Ingbritt Irhammar (c)

anförs att en lag om friköp vid

historiska arrenden i enlighet med

Arrendekommitténs förslag inte kan anses

strida mot Europakonventionen eller

regeringsformen, särskilt inte som

kommitténs lagförslag föreskriver att

friköp inte får ske om det av särskilda

skäl skulle vara oskäligt mot

jordägaren. Regeringen bör, mot bakgrund

av vad som anförts i motionen, på nytt

överväga frågan om en friköpsrätt vid

historiska arrenden. I motionen yrkas

ett tillkännagivande därom.

Utskottet anser att vad som anförts i

motionerna inte utgör skäl att nu göra

någon annan bedömning än den riksdagen

gjorde våren 1995. Utskottet avstyrker

sålunda motionerna L501 och L502.

Utländska förvärv av fast egendom

Avtalet om Europeiska ekonomiska

samarbetsområdet (EES-avtalet)

föranledde en omfattande avreglering av

utländska medborgares rätt att förvärva

fast egendom här i landet. Lagen

(1982:618) om utländska förvärv av fast

egendom m.m. upphävdes den 31 december

1992. Samtidigt infördes lagen

(1992:1368) om tillstånd till vissa

förvärv av fast egendom, som innebär att

en viss förvärvskontroll för fastigheter

som är avsedda för fritidsändamål

behållits (prop. 1992/93:71, bet. LU15,

rskr. 63).

I motion Bo414 av Eva Goës och Ragnhild

Pohanka (båda mp) begärs ett

tillkännagivande om att den år 1992

upphävda lagen om utländska förvärv av

fast egendom m.m. skall återinföras

(yrkande 1).

Enligt bestämmelserna i den upphävda

lagen om utländska förvärv av fast

egendom m.m. fick s.k. kontrollsubjekt

förvärva fast egendom här i landet

endast efter särskilt tillstånd

(förvärvstillstånd). Med kontrollsubjekt

avsågs främst utländska medborgare,

utländska rättssubjekt och svenska bolag

som inte hade s.k. utlänningsförbehåll i

bolagsordningen. Den allmänna regeln

var att förvärvstillstånd i princip

skulle meddelas, om det inte fanns något

hinder mot det med hänsyn till landets

försvar eller säkerhet, egendomens

lämplighet för avsett ändamål eller

andra allmänna intressen eller med

hänsyn till förvärvarens förhållanden.

För fastigheter som var avsedda för

fritidsändamål fanns en särskild

bestämmelse. Denna angav att

förvärvstillstånd skulle vägras om

förvärvet skedde för fritidsändamål och

egendomen var belägen inom ett område

där efterfrågan på fritidsfastigheter

var så betydande att det på grund därav

fanns risk för stegring av

fastighetsvärdena. Om förvärvaren

tidigare hade varit svensk medborgare

eller på annat sätt hade en särskild

anknytning till Sverige, gällde dock

inte denna särskilda bestämmelse.

Enligt den nu gällande lagen om

tillstånd till vissa förvärv av fast

egendom är kriteriet för om ett förvärv

fordrar tillstånd att förvärvaren inte

är fast bosatt här i landet och inte

heller tidigare har haft hemvist här

under minst fem år. Undantag från kravet

på förvärvstillstånd görs dock för bl.a.

vissa familjerättsliga förvärv. De

fastigheter som omfattas av lagen är

sådan fast egendom som är taxerad som

småhusenhet eller lantbruksenhet. Om

egendomen förvärvas för annat än

fritidsändamål skall förvärvstillstånd

meddelas. Förvärvas egendomen för

fritidsändamål skall enligt lagen

förvärvstillstånd meddelas, om förvärvet

inte strider mot något väsentligt

allmänt intresse. Detta innebär, när det

gäller förvärv av egendom inom de

områden där efterfrågan på fritidshus är

ordinär eller liten, att även i utlandet

bosatta personer normalt bör få

förvärvstillstånd också för

fritidsändamål. Om förvärvet inte

strider mot något väsentligt allmänt

intresse skall förvärvstillstånd ändå

vägras om egendomen förvärvas för

fritidsändamål och är belägen inom ett

område där efterfrågan på

fritidsfastigheter är så betydande att

det på grund därav finns risk för en

stegring av fastighetsvärdena. Detta

gäller dock inte om förvärvaren har

särskild anknytning till Sverige.

I samband med beslutet om upphävande av

lagen om utländska förvärv av fast

egendom m.m. konstaterade utskottet att

ett bibehållande av de generella

restriktionerna beträffande utländska

medborgares förvärv av fast egendom inte

var förenligt med Sveriges åtaganden

enligt EES-avtalet, och att en

avreglering inom EES-området måste komma

till stånd. När det gäller förvärv av

fritidsfastigheter ansåg utskottet att

EES-avtalet inte uteslöt att tillstånd

också i fortsättningen kunde krävas. Det

var alltjämt enligt utskottet en fullt

rimlig tanke att förvärv av

fritidsfastigheter som är belägna inom

särskilt priskänsliga områden skall få

göras endast av dem som bor här i landet

och av utomlands bosatta personer med

särskild anknytning till Sverige.

Sverige borde - även för att undvika

obalans och brist på enhetlighet i

regelsystemen i de nordiska länderna -

ta till vara den möjlighet som fanns för

att behålla nationella

förvärvsrestriktioner för

fritidsfastigheter (bet. 1992/93:LU15).

Utskottet finner att en återgång till

en sådan förvärvskontroll som tidigare

gällde enligt lagen om utländska förvärv

av fast egendom är utesluten. I

sammanhanget kan nämnas att den

nuvarande regleringen torde innebära att

möjligheterna för utomlands bosatta

personer att förvärva fritidsfastigheter

i Sverige i praktiken är oförändrade i

förhållande till vad som tidigare

gällde. I anslutningsfördraget varigenom

Sverige blivit medlem i EU har Sverige

erhållit rätt att bibehålla sin

nuvarande lagstiftning rörande

fritidsbostäder under en tid av fem år

från anslutningen, dvs. fram till den 1

januari år 2000. En för de

fördragsslutande parterna gemensam

förklaring till slutakten till

anslutningsfördraget innebär att inget

hindrar Sverige från att vidta

nationella, regionala eller lokala

åtgärder beträffande fritidsfastigheter,

om de tillämpas utan diskriminering av

medborgare i unionsstater. I regeringens

proposition 1994/95:19 om Sveriges

medlemskap i Europeiska unionen

uttalades med anledning av nyssnämnda

förklaring att Sverige fått ett

tillräckligt rådrum för att överväga

vilka åtgärder som efter femårstidens

utgång kan visa sig nödvändiga. Några

särskilda uttalanden i denna fråga

gjordes inte vid riksdagsbehandlingen av

propositionen (se bet. 1994/95:UU5).

Med det anförda avstyrker utskottet

bifall till motion Bo414 yrkande 1.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande friköp av

historiska arrenden

att riksdagen avslår motionerna

1996/97:L501 och 1996/97:L502,

res. 1 (v, mp)

2. beträffande utländska förvärv

av fast egendom

att riksdagen avslår motion

1996/97:Bo414 yrkande 1.

Stockholm den 21 januari 1997

På lagutskottets vägnar

Agne Hansson

I beslutet har deltagit: Agne Hansson

(c), Anita Persson (s), Rolf Dahlberg

(m), Carin Lundberg (s), Rune Berglund

(s), Stig Rindborg (m), Eva Arvidsson

(s), Henrik S Järrel (m), Bengt Harding

Olson (fp), Anders Ygeman (s), Yvonne

Ruwaida (mp), Birgitta Carlsson (c),

Kerstin Kristiansson (s), Lennart

Thörnlund (s) och Karl-Erik Persson (v).

Reservation

Friköp av historiska arrenden (mom. 1)

Karl-Erik Persson (v) och Yvonne Ruwaida

(mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande

som på s. 4 börjar med Utskottet anser

och slutar med och L502 bort ha

följande lydelse:

Utskottet vill för sin del framhålla

att vid historiska arrenden har det

värde som arrendegårdarna representerar

för jordägarna till stor del skapats

genom det arbete som arrendatorerna och

deras släkt utfört och de ekonomiska

uppoffringar som de gjort. Där

arrendestället i generationer bebotts

och brukats av arrendatorer tillhörande

samma släkt har, som 1990 års

Arrendekommitté underströk,

arrendatorerna och deras familjer fått

mycket starka såväl ekonomiska som

personliga bindningar till

arrendestället. Motsvarande bindningar

är typiskt sett betydligt svagare på

jordägarsidan. Enligt utskottets mening

motiverar mot denna bakgrund det

långvariga ansvaret för arrendeställets

brukande och utveckling att vid

historiska arrenden den nuvarande

arrendatorn ges rätt att få

nyttjanderätten omvandlad till en

äganderätt.

Som anförs i motionerna L501 och L502

måste de starka ekonomiska och sociala

skäl som finns till stöd för en

friköpsrätt vid historiska arrenden

anses utgöra ett angeläget allmänt

intresse. Ett införande av en sådan

friköpsrätt i svensk lagstiftning torde

därför kunna ske utan hinder av

Europakonventionen och regeringsformen.

Regeringen bör därför omgående lägga

fram förslag till en lagstiftning på

grundval av Arrendekommitténs betänkande

i ämnet. Vad utskottet sålunda anfört

bör riksdagen med bifall till motionerna

L501 och L502 som sin mening ge

regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 1

bort ha följande lydelse:

1. beträffande friköp av historiska

arrenden

att riksdagen med bifall till

motionerna 1996/97:L501 och 1996/97:

L502 som sin mening ger regeringen

till känna vad utskottet anfört.

Särskilt yttrande

Utländska förvärv av fast egendom

Agne Hansson och Birgitta Carlsson (båda

c) anför:

Vår uppfattning är att utlänningars

förvärv av fast egendom i Sverige under

senare år i stor utsträckning skett med

andra syften än att driva ett rationellt

jord- och skogsbruk på orten. Dessutom

har mindre jordbruksenheter och

permanentbostäder förvärvats av

utlänningar för fritidsändamål.

Centerpartiet har i en motion

1996/97:Bo405, som kommer att behandlas

av bostadsutskottet senare i vår,

närmare visat på att denna utveckling

får en rad negativa konsekvenser för det

svenska samhället. Bl.a. hotas vissa

delar av landet att utarmas på

permanentboende och ett rationellt

näringsliv.

De förändringar av den svenska

förvärvslagstiftningen som krävs för att

motverka den nu redovisade utvecklingen

kan emellertid inte göras på det sätt

som föreslås i motion Bo414 utan måste

ske i linje med EG-rätten så att inte

medborgare i de övriga EU-länderna

diskrimineras. I den nämnda c-motionen

har vi pekat på hur den svenska

lagstiftningen bör utformas för att den

utan diskriminering av utlänningar skall

främja familjejordbruket och sambandet

brukande-ägande, sysselsättningen i

glesbygd samt permanentboende i alla

delar av landet.