Bet. 1996/97:LU11

Lagutskottets betänkande

1996/97:LU11

Sjöfylleri

Innehåll

Sammanfattning

Motionerna

Utskottet

Hemställan

Reservation

1996/97

LU11

Sammanfattning

I betänkandet behandlar utskottet fem

motioner om sjöfylleri från den allmänna

motionstiden 1996. I motionerna

förespråkas införandet av promilleregler

även för sjötrafiken. I en av motionerna

framhålls behovet av

informationsinsatser för att motverka

sjöfylleri.

Utskottet avstyrker bifall till

samtliga yrkanden.

Till betänkandet har fogats en

reservation (c och fp).

Motionerna

1996/97:L901 av Elver Jonsson och Sigge

Godin (fp) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om promillegräns vid sjöfylleri,

2. att riksdagen hos regeringen begär

att ett lagförslag om promillegräns till

sjöss snarast föreläggs riksdagen,

3. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om behovet av en

informationskampanj om sjöfylleri inför

kommande båtsäsong.

1996/97:L904 av Stig Grauers och Kent

Olsson (m) vari yrkas

2. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om att se över lagstiftningen

för att beivra sjöfylleriet.

1996/97:Ju903 av Olof Johansson m.fl.

(c) vari yrkas

11. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om promillegräns vid framförande

av båt.

1996/97:So672 av Gudrun Schyman m.fl.

(v) vari yrkas

4. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om behovet av att utforma en

sjöfyllerilag.

1996/97:T214 av Kenth Skårvik m.fl. (fp)

vari yrkas

22. att riksdagen hos regeringen begär

lagförslag om en promillegräns till

sjöss.

Utskottet

För sjötrafikens del infördes först år

1966 en uttrycklig straffbestämmelse med

avseende på trafikonykterhet. De nu

gällande bestämmelserna tillkom genom en

lagändring som trädde i kraft den 1 juli

1991 (prop. 1990/91:128, bet. LU35).

Ändringarna innebar bl.a. att sjölagens

onykterhetsbrott delades in i två

svårighetsgrader, sjöfylleri (325 §) och

grovt sjöfylleri (325 a §).

Straffbestämmelserna har överförts

oförändrade till den nya sjölagen

(1994:1009) och intagits i 20 kap. 4 §

resp. 5 §. Ett av de uttalade syftena

med uppdelningen var att det skulle

komma tydligare till uttryck att vissa

gärningar borde bedömas strängare.

Samtidigt innebar ändringarna att det

gavs utrymme för att göra en mera

nyanserad bedömning i påföljdsfrågan med

hänsyn till omständigheterna i varje

enskilt fall. Ändringarna kan ses som

uttryck för den grundläggande tanken att

påföljderna för olika slag av

trafikonykterhetsbrott i möjligaste mån

bör bestämmas efter samma principer.

Före reformen var det endast den

förhållandevis vida straffskalan (böter

eller fängelse i ett år) som antydde att

vissa gärningar borde bedömas strängare

än andra.

För sjöfylleri skall den dömas som

framfört ett fartyg eller i övrigt på

ett fartyg fullgjort uppgift av

väsentlig betydelse för säkerheten till

sjöss och därvid varit så påverkad av

alkoholhaltiga drycker eller något annat

medel att det kan antas att han inte på

ett betryggande sätt kunnat utföra vad

som ålegat honom. Vid bedömningen av om

brottet är grovt skall särskilt beaktas

om gärningsmannen har varit avsevärt

påverkad av alkohol eller något annat

medel, om den uppgift som gärningsmannen

haft att fullgöra varit särskilt

krävande med hänsyn till fartygets

egenskaper eller andra omständigheter,

eller om framförandet av fartyget

inneburit en påtaglig fara för

säkerheten till sjöss.

Sjölagen innehåller i motsats till

trafikbrottslagen inte några

promillegränser. Detta förhållande

kritiseras i fem motioner som väckts

under den allmänna motionstiden år 1996.

I motion L901 av Elver Jonsson och

Sigge Godin (båda fp) framhålls att

dagens trafik på sjön präglas av stora

och små båtar i ofta höga hastigheter.

En del är så snabba att de mäter sig med

farten i biltrafiken på land. Därför

krävs framför allt nykterhet också i

sjötrafiken. Det är angeläget att få en

promilleregel även vid sjöfylleri.

Riksdagen bör därför som sin mening ge

regeringen till känna vad som i motionen

anförts om behovet av promillegräns till

sjöss (yrkande 1) och regeringen bör

därtill ges i uppdrag att snarast

förelägga riksdagen ett förslag till

sådan lagstiftning (yrkande 2).

I motion L904 anför Stig Grauers och

Kent Olsson (båda m) att polisen får

göra kontroller på land praktiskt taget

när som helst och utan något egentligt

krav på misstanke om onykterhet. Däremot

saknas en uttrycklig lagregel om förbud

mot onykterhet till sjöss. Det är

tillräckligt att man inte utgör en fara

för egen eller annans säkerhet. Någon

promillegräns finns inte till sjöss,

även om det kan bli straffbart att

framföra båt om 1,5 promille överskrids.

Motionärerna begär ett tillkännagivande

om vad som i motionen anförts om en

vversyn av lagstiftningen för att beivra

sjöfylleriet (yrkande 2).

Även i motion Ju903 av Olof Johansson

m.fl. (alla c) begärs ett

tillkännagivande om behovet av en

promillegräns vid framförande av båt

(yrkande 11). Motionärerna anför att

antalet alkoholrelaterade olyckor till

sjöss är alltför många och att

införandet av en promilleregel skulle ge

polisen möjlighet att ingripa på ett

tidigare stadium.

I motion So672 av Gudrun Schyman m.fl.

(alla v) anförs att de skarpa

restriktionerna mot alkohol i trafiken

har haft och har en positiv inverkan på

folknykterheten. Dessa krav på nykterhet

bör gälla all trafik. Särskilt angeläget

är det att få fram en

sjöfyllerilagstiftning med tanke på alla

olyckor och drunkning i samband med

alkohol på sjön. Motionärerna begär ett

tillkännagivande om behovet av att

utforma en sjöfyllerilag (yrkande 4).

I motion T214 begär Kenth Skårvik m.fl.

(alla fp) att riksdagen skall begära att

regeringen lägger fram ett förslag till

lagstiftning om promilleregler till

sjöss (yrkande 22). Motionärerna anför

att olycksriskerna även på sjön ökar om

föraren är påverkad av alkohol, andra

droger eller mediciner. Samma regler bör

gälla för sjötrafik som för

motorfordonstrafik på land. Eftersom

inga promilleregler gäller för

sjötrafiken, bör sådana införas snarast.

Utskottet erinrar om att frågan om

införande av promillegränser för

sjötrafiken övervägdes i samband med

1991 års lagändringar. I propositionen

gjordes emellertid bedömningen att det

då inte fanns ett tillräckligt

beslutsunderlag för att lägga fram ett

sådant förslag. Departementschefen ansåg

det samtidigt angeläget att frågan

snarast blev föremål för förnyade

överväganden och att en utredning därför

borde få i uppdrag att överväga

promilleregler till sjöss.

Vid riksdagsbehandlingen delade

utskottet i sitt av riksdagen godkända

betänkande 1990/91:LU35

departementschefens uppfattning att det

saknades ett tillräckligt

beslutsunderlag för att bestämmelser om

promilleregler skulle införas i

sjölagen. Med hänsyn till vad som

anfördes i propositionen utgick

utskottet från att direktiven för en

utredning på området skulle komma att

utformas så att arbetet inriktades på

frågan om en promillereglering. En

lagstiftning om promilleregler till

sjöss är emellertid, erinrade utskottet,

förenad med åtskilliga svårigheter,

vilka bl.a. har samband med att

förhållandena till sjöss i väsentlig mån

avviker från dem till lands. Utskottet

pekade därvid på att sjölagens

trafiknykterhetsbestämmelse har ett

betydligt mer vidsträckt

tillämpningsområde än

trafikbrottslagens. Det var enligt

utskottet varken lämpligt eller

motiverat att regler om promillegränser

fick omfatta samtliga fartyg i sjölagens

mening eller alla de ombordvarande som

den nuvarande

trafiknykterhetsbestämmelsen kan

tillämpas på. Också andra skillnader

mellan trafikförhållandena till lands

och till sjöss borde enligt utskottet

beaktas, liksom övervaknings- och

kontrollaspekterna.

Väg- och sjöfyllerikommittén (Ju

1992:03), som fick i uppdrag att dels

göra en utvärdering av bestämmelserna om

grovt rattfylleri, dels överväga frågan

om införandet av gränsvärden för

alkoholkoncentrationen till sjöss,

presenterade i slutet av år 1992

resultatet av sitt arbete i betänkandet

(SOU 1992:131) Grovt rattfylleri och

sjöfylleri.

När det gäller sjöfylleri (s.k. enkelt

brott) avstyrkte kommittén tanken på

införandet av ett nedre gränsvärde för

alkoholkoncentrationen i blodet eller

utandningsluften. Straffbarheten borde

enligt kommittén liksom tidigare prövas

genom en s.k. klinisk bedömning. Däremot

ansåg kommittén det vara både möjligt

och lämpligt att genom ett övre

gränsvärde bestämma vad som skall

straffas som grovt sjöfylleri.

Gränsvärdet borde enligt kommittén

överensstämma med det som i betänkandet

föreslogs som ett nytt och lägre värde

för grovt rattfylleri, nämligen 1,0

promille alkohol i blodet eller 0,50

milligram per liter utandningsluft. För

grovt brott skulle dessutom krävas att

det begåtts i en syssla som ställt höga

krav på gärningsmannen.

När regeringen i proposition 1993/94:44

Grovt rattfylleri m.m. hösten 1993 tog

ställning till kommitténs förslag lades

något förslag om promilleregler för

sjötrafiken inte fram. Regeringen pekade

i det sammanhanget på att de svårigheter

som är förknippade med införandet av

sådana regler till sjöss kan hänföras

till de särpräglade och mycket varierade

förhållanden som råder inom sjötrafiken.

Medan nykterhetskravet i vägtrafiken

endast avser förare, gäller för sjölivet

dessutom att nykterhetskravet ombord

omfattar inte enbart den som framför ett

fartyg utan även den som i övrigt

fullgör uppgift av väsentlig betydelse

för säkerheten till sjöss. Vidare

framhöll regeringen att ett eventuellt

behov av promilleregler på sjön främst

gör sig gällande inom vissa slag av

sjötrafik. I första hand torde detta

gälla nöjestrafik med snabbgående

motorbåtar och även annan sjötrafik i

situationer som påminner om trafik på

land. Också sjötrafik som innefattar

yrkesmässig befordran av passagerare

eller farlig last kan i många fall vara

hänförlig till denna kategori. Att i en

lagbestämmelse skilja ut de situationer

där ett behov av promilleregler kan

sägas föreligga från situationer där

något sådant behov inte finns är, enligt

vad regeringen framhöll, förenat med

betydande svårigheter. Mot den angivna

bakgrunden delade regeringen Väg- och

sjöfyllerikommitténs uppfattning att

något nedre gränsvärde för sjöfylleri

inte borde införas. Regeringen fann

visserligen den av kommittén föreslagna

lagtekniska lösningen till en

promilleregel för grovt sjöfylleri i

många stycken tilltalande, men ansåg det

vara svårt att bortse från att den

föreslagna regeln skulle kunna medföra

vissa tillämpningsproblem, t.ex. i fråga

om gränsdragningen mellan uppgifter som

ställt höga krav på gärningsmannen och

andra uppgifter. Till följd av den

tveksamhet som således kunde framföras

mot kommitténs förslag och med beaktande

av att effekterna av 1991 års

lagändringar inte var klarlagda ansåg

regeringen att det fanns anledning att

avvakta med nya lagändringar på området.

I stället borde Brottsförebyggande rådet

ges i uppdrag att utvärdera effekterna

av 1991 års ändringar på

sjöfyllerilagstiftningens område. När

resultatet av en sådan utvärdering

föreligger får frågan om ytterligare

skärpningar - t.ex. i form av

promilleregler - tas upp på nytt. Det

fanns därför enligt regeringen - med ett

undantag - inte skäl att vid det

tillfället genomföra de av kommittén

föreslagna ändringarna av

sjöfyllerilagstiftningen.

Det nämnda undantaget avsåg en höjning

av straffmaximum för bl.a. grovt

rattfylleri och grovt sjöfylleri från

ett till två års fängelse. Ett skäl för

skärpningen var att åstadkomma en bättre

samklang med straffskalorna för andra, i

straffvärdehänseende, jämförbara brott.

Därtill anförde regeringen att grovt

sjöfylleri i likhet med vad som gäller

för grovt rattfylleri är ett brott som

generellt sett innebär fara för

människors liv och hälsa. En

grundinställning bör därför vara att man

skall se strängt på detta brott. En

höjning av straffmaximum för brottet

ansågs vidare stå i överensstämmelse med

principen att olika

trafikonykterhetsbrott så långt det är

möjligt bör bedömas på ett likartat

sätt. Den föreslagna höjningen av

straffmaximum för grovt sjöfylleri

skulle enligt regeringen - på samma sätt

som vid grovt rattfylleri - också kunna

bidra till en ökad nyansering av

straffmätningen.

I sitt yttrande 1993/94:LU1y i

anslutning till justitieutskottets

behandling av den förutnämnda

propositionen, 1993/94:44 Grovt

rattfylleri m.m., framhöll lagutskottet

- i linje med vad utskottet uttalade i

1991 års lagstiftningsärende - att de

ändringar som då gjordes i

lagstiftningen om sjöfylleri innebar en

strängare syn på onykterhet till sjöss

genom att brottet delades in i två

grader och genom att förutsättningarna

för ansvar vidgades. Samtidigt innebar

ändringarna att det ges utrymme för en

nyanserad bedömning av påföljdsfrågan i

varje enskilt fall. I likhet med

regeringen ansåg utskottet att

effekterna av dessa tämligen omfattande

regeländringar borde klarläggas innan

man överväger att ytterligare skärpa

lagstiftningen på området i form av

t.ex. en promillereglering. För detta

talade också enligt utskottet att själva

frågan om gränsvärden för

alkoholkoncentrationen till sjöss kan

behöva övervägas ytterligare i olika

avseenden. Utskottet hade följaktligen

ingen erinran mot att Brottsförebyggande

rådet skulle ges uppdraget att utvärdera

1991 års ändringar av lagstiftningen.

Regeringen gav i december 1993 ett

sådant uppdrag till Brottsförebyggande

rådet. Utvärderingen skulle i första

hand ta sikte på att klarlägga i vad mån

lagändringarna har påverkat beteendet

till sjöss och sjösäkerheten samt vilken

betydelse ändringarna haft för

domstolarnas påföljdsval. Uppdraget

skulle ha slutredovisats senast den 1

februari 1995. Brottsförebyggande rådet

redovisade emellertid sitt uppdrag först

den 22 januari 1996 genom att till

regeringen överlämna rapporten

Sjöfylleri, en utvärdering av 1991 års

ändringar av bestämmelserna i sjölagen

om onykterhet till sjöss.

I rapporten sägs bl.a. att den aktuella

lagstiftningen har gett

sjöfylleribrottet en större

uppmärksamhet med betoning på värdet av

att inte använda alkohol till sjöss.

Eventuella förändringar i beteendet till

sjöss anses dock inte kunna hänföras

till 1991 års lagändringar. När det

gäller lagändringarnas betydelse för

domstolarnas påföljdsval anses

utvärderingen ge stöd för slutsatsen att

påföljden för grovt sjöfylleri har

träffats enligt relativt enhetliga

normer.

Vid behandlingen av motioner om

införande av ett gränsvärde för

alkoholkoncentrationen i blodet vid

sjöfylleri kunde utskottet i februari

1996 i sitt av riksdagen godkända

betänkande 1995/96:LU16 konstatera att

frågan hade diskuterats i flera

lagstiftningsärenden och därtill under

en följd av år övervägts med anledning

av motionsyrkanden. Utskottet noterade

att de skäl som främst hade anförts mot

sådana regler var de särpräglade och

mycket varierande förhållanden som råder

till sjöss. Det är en vansklig uppgift

att avskilja de situationer där

promilleregler är önskvärda från dem där

ett sådant behov inte finns. Sjölagens

regler omfattar nämligen inte enbart den

som framför ett fartyg utan även den som

på annat sätt har en uppgift ombord av

väsentlig betydelse för säkerheten till

sjöss. Därtill kommer, framhöll

utskottet, att all sjötrafik - från

segelbrädor och kanoter till oceangående

fartyg av olika slag - omfattas av de

aktuella bestämmelserna. Utskottet

anförde vidare att alkoholförtäring i

samband med sjötrafik inte är förenlig

med de krav sjölivet ställer utan leder

till ökade risker för allvarliga

olyckor. Vidare pekade utskottet på att

antalet fritidsbåtar ökat kraftigt under

senare år, och att trafiken på vattnet

därmed har blivit allt tätare. Till den

bilden hörde enligt utskottet att allt

fler fritidsbåtar har kapacitet för höga

hastigheter. Det kunde därför med fog

hävdas att särskilt under

sommarmånaderna trafikförhållandena till

sjöss alltmer kommit att likna dem på

vägarna. Båtlivet ställer därför högre

krav än tidigare på reaktionssnabbhet,

gott omdöme och andra för säkerheten

viktiga egenskaper. Bl.a. dessa

förhållanden hade enligt utskottet legat

bakom utskottets tidigare gjorda

ställningstagande att det borde

övervägas om inte en strängare syn på

onykterhet till sjöss borde komma till

uttryck genom en ändring i sjölagen så

att bestämmandet av påföljd för brottet

närmare anpassades till vad som gäller

enligt trafikbrottslagen. Utöver

nödvändigheten av att beakta de ovan

nämnda skillnaderna mellan förhållandena

till lands och till sjöss framhöll

utskottet särskilt bl.a. att det till

sjöss ofta kan uppkomma situationer då

det får anses mindre straffvärt när

någon fört båt i alkoholpåverkat

tillstånd. Ett betydande utrymme för

utdömande av böter som påföljd vid

onykterhet till sjöss liksom för en

nyanserad bedömning av varje enskilt

fall måste således, enligt vad utskottet

framhöll, finnas även i fortsättningen.

Sammanfattningsvis ansåg utskottet att

ett införande av promilleregler för

sjötrafiken var förknippad med betydande

svårigheter. Rättssäkerheten kräver en

lagteknisk modell som i största möjliga

utsträckning undanröjer de

tillämpningsproblem som gör sig

gällande. En straffbestämmelse av det

slag frågan nu gäller måste nämligen

vara så klart och tydligt utformad att

den kan tillämpas på ett förutsebart

sätt.

Utskottet framhöll vidare att

avsaknaden av promilleregler i sjölagen

inte innebär att alkoholkoncentrationen

i den misstänktes blod eller

utandningsluft skulle sakna betydelse

vid tillämpningen av bestämmelserna om

sjöfylleri och pekade därvid på att

departementschefen i proposition

1990/91:128 framhållit att det är en

fördel om det i förundersökningarna

finns tillgång till analysbevis om

alkoholhalten. I de fall där

analysresultatet visar att alkoholhalten

uppgår till 1,5 % i blodet torde

gärningsmannen - med hänsyn till vad som

är känt om alkoholens inverkan på

människan - i allmänhet få anses ha

varit så avsevärt påverkad av alkohol

att ansvar för grovt sjöfylleri kan vara

motiverat. Avsevärd påverkan kan

emellertid förekomma även vid lägre

alkoholhalter. Vid bedömningen av om

brottet skall anses som grovt måste dock

också andra omständigheter än graden av

påverkan vägas in. Även om

gärningsmannen inte varit avsevärt

påverkad kan därför förhållandena likväl

vara sådana att sjöfylleriet skall anses

som grovt. Utskottet fann därutöver att

underlaget - efter utvärderingen av 1991

års lagändringar - syntes vara

tillräckligt för att bedöma vilka

ytterligare ändringar i reglerna om

sjöfylleri som kunde vara motiverade.

Utskottet utgick från att regeringen på

nytt skulle överväga frågan samt

återkomma till riksdagen med besked om

sitt ställningstagande. Något initiativ

från riksdagens sida ansåg utskottet

därför inte vara påkallat.

Efter dessa utskottets uttalanden våren

1996 har justitieministern i ett

skriftligt frågesvar den 14 augusti 1996

anfört bl.a. att ett ställningstagande

från regeringens sida kommer att

presenteras för riksdagen vid ett senare

tillfälle. Så har emellertid ännu inte

skett.

Sjösäkerhetskommittén, som haft i

uppdrag att analysera möjligheterna att

ytterligare utveckla säkerheten inom

sjöfarten, har i dagarna lämnat

slutbetänkandet (SOU 1996:182)

Handlingsprogram för ökad sjösäkerhet. I

betänkandet har kommittén framhållit att

frågorna om nykterhet till sjöss är

väsentliga från sjösäkerhetssynpunkt.

När det gäller lämpligheten av att

införa en nedre promillegräns för

sjöfylleri har kommittén - i

överensstämmelse med den bedömning

regeringen redovisade i proposition

1993/94:44 Grovt rattfylleri m.m. -

ansett dels att det inte finns

tillräckliga skäl för att införa ett

nedre gränsvärde, dels att de problem

som kan förknippas med införandet av ett

sådant gränsvärde inte kan lösas på ett

rimligt sätt. När det gäller frågan om

ett gränsvärde för grovt sjöfylleri har

kommittén, mot bakgrund av sina

direktiv, inte ansett sig kunna tillföra

något nytt till den sedan länge pågående

debatten. Kommittén har emellertid

framhållit att det är angeläget att

frågan får en lösning. I sammanhanget

har kommittén pekat på att i

handelsflottan ingår hela besättningen i

fartygets säkerhetsorganisation.

Frågor med viss anknytning till

sjöfylleri har också behandlats av

Drograttfylleriutredningen. Utredningen

har haft i uppdrag att utarbeta förslag

till författningsändringar som skapar

förutsättningar för effektivare

ingripanden mot drogpåverkade förare,

dvs. förare som är påverkade av annat

medel än alkohol. Utredningen redovisade

i september 1996 resultatet av sitt

arbete i betänkandet (SOU 1996:125)

Droger i trafiken. Utredningsförslaget

remissbehandlas för närvarande.

Trots att utredningsförslaget inte

omfattar sjöfylleri har frågorna enligt

utskottets mening dock en sådan

anknytning till fylleriet till sjöss att

det kan finnas anledning att behandla

dem i ett sammanhang. Enligt uppgift

avser regeringen att lägga fram en

proposition med förslag till

lagstiftning på grundval av

Drograttfylleriutredningens förslag

under nästkommande riksmöte. Utskottet

anser sig kunna utgå från att regeringen

tar ställning till behovet av

promilleregler för sjötrafiken senast i

anslutning till lagstiftningsärendet om

drograttfylleri.

Till följd av det anförda avstyrker

utskottet bifall till motionerna L901

yrkande 1 och 2, L904 yrkande 2, Ju903

yrkande 11, So672 yrkande 4 samt T214

yrkande 22.

I motion L901 yrkande 3 av Elver

Jonsson och Sigge Godin (båda fp) begärs

också att regeringen inför kommande

båtsäsong ger berörd myndighet i uppdrag

att bedriva en informationskampanj om

sjöfylleri och dess konsekvenser

(yrkande 3).

I denna del vill utskottet erinra om

att ett likalydande motionsyrkande

behandlades senast i februari 1996 (se

bet. 1995/96:LU16). Utskottet anförde

därvid dels att Sjöfartsverket - sedan

Sjösäkerhetsrådet integrerats i verket -

är den myndighet som skall främja

sjösäkerheten också för

fritidsbåtstrafiken genom information

och rådgivande verksamhet, dels att

informationsinsatser för att motverka

sjöfylleri redan görs inom ramen för

denna verksamhet.

Utskottet, som nu inte har något annat

att anföra i frågan, avstyrker bifall

till motion L901 yrkande 3.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande sjöfylleri

att riksdagen avslår motionerna

1996/97:L901 yrkande 1 och 2,

1996/97:L904 yrkande 2, 1996/97:Ju903

yrkande 11, 1996/97:So672 yrkande 4

och 1996/97:T214 yrkande 22,

res. (c, fp)

2. beträffande

informationskampanj

att riksdagen avslår motion

1996/97:L901 yrkande 3.

Stockholm den 21 januari 1997

På lagutskottets vägnar

Agne Hansson

I beslutet har deltagit: Agne Hansson

(c), Anita Persson (s), Bengt Kronblad

(s), Rolf Dahlberg (m), Carin Lundberg

(s), Rune Berglund (s), Stig Rindborg

(m), Karin Olsson (s), Eva Arvidsson

(s), Henrik S Järrel (m), Bengt Harding

Olson (fp), Anders Ygeman (s), Yvonne

Ruwaida (mp), Birgitta Carlsson (c),

Kerstin Kristiansson (s), Marietta de

Pourbaix-Lundin (m) och Karl-Erik

Persson (v).

Reservation

Sjöfylleri (mom. 1)

Agne Hansson (c), Bengt Harding Olson

(fp) och Birgitta Carlsson (c) anser

dels att den del av utskottets yttrande

på s. 7 som börjar med Trots att och

slutar med yrkande 22 bort ha följande

lydelse:

Utskottet kan konstatera att det råder

en stark uppslutning kring kravet på

nykterhet i all trafik, inklusive

sjötrafiken. Dagens trafik på sjön

präglas av att stora och mindre båtar

framförs i allt högre hastigheter, som i

en del fall kan jämföras med biltrafiken

på land. En god sjösäkerhet ställer

därför höga krav på nykterheten. En

tillämpning av promilleregler även i

sjötrafiken är en viktig förutsättning

för att det skall vara möjligt att på

ett effektivt sätt komma till rätta med

sjöfylleriet.

Sedan Väg- och sjöfyllerikommittén

redan 1992 lagt fram ett förslag till

utformning av en promillegräns för grovt

sjöfylleri och det genom BRÅ:s rapport

från 1996 har bekräftats att det är

möjligt att tillämpa en promillegräns

även för sjötrafiken, finns det enligt

utskottets mening inte skäl att

ytterligare fördröja införandet av

promilleregler för sjötrafiken. Vad

Sjösäkerhetskommittén anfört i frågan

ger inte anledning till annan bedömning.

Regeringen bör därför snarast återkomma

till riksdagen med ett lagförslag om

införande av promilleregler i sjölagen.

Vad utskottet sålunda anfört bör

riksdagen, med bifall till motionerna

L901 yrkande 1 och 2, L904 yrkande 2,

Ju903 yrkande 11 och T214 yrkande 22

samt med anledning av So 672 yrkande 4,

som sin mening ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 1

bort ha följande lydelse:

1. beträffande sjöfylleri

att riksdagen med bifall till

motionerna 1996/97:L901 yrkande 1 och

2, 1996/97:L904 yrkande 2,

1996/97:Ju903 yrkande 11 och

1996/97: T214 yrkande 22 samt med

anledning av motion 1996/97: So672

yrkande 4 som sin mening ger

regeringen till känna vad utskottet

anfört.