Bet. 1996/97:LU12

Lagutskottets betänkande

1996/97:LU12

Immaterialrättsliga frågor

Innehåll

Sammanfattning

Motionerna

Utskottet

Hemställan

Reservationer

1996/97

LU12

Sammanfattning

I betänkandet behandlar utskottet tio motioner som tar upp olika

immaterialrättsliga spörsmål. I fyra motioner föreslås åtgärder för att dels

underlätta och initiera ansökningar om patent och varumärken, dels öka skyddet

för immateriella rättigheter. Övriga motioner gäller patent som inte

utnyttjas, patent på levande organismer, s.k. bruksmönster samt skydd av

kommunvapen.

Utskottet avstyrker samtliga motioner.

Till betänkandet har fogats tre reservationer.

Motionerna

Motion väckt under den allmänna motionstiden 1994/95

1994/95:L805 av Ronny Olander (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen anförts om skärpt lagstiftning vid

användande av vapenmärke/igenkänningsmärke utan innehavarens skriftliga

godkännande/tillstånd.

Motioner väckta under den allmänna motionstiden 1996/97

1996/97:L801 av Rolf Dahlberg m.fl. (m) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om behoven av att förbättra villkoren för uppfinnare och innovatörer

som söker patent,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om behoven av att höja patentets rättsliga skydd och status,

3. att riksdagen hos regeringen begär förslag till ändringar i patentlagen i

enlighet med vad som anförts i motionen,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om att internationellt verka för att konsekvensändringar kommer till

stånd i patenträttskonventioner.

1996/97:L802 av Ronny Olander (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen anförts om skärpt lagstiftning när det

gäller användning av vapenmärke/igenkänningsmärke i kommersiellt syfte utan

innehavarens godkännande.

1996/97:L803 av Birgitta Johansson m.fl. (s, m, c, fp, kd) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om

införande av bruksmönsterskydd.

1996/97:L804 av Barbro Johansson (mp) vari yrkas att riksdagen som sin mening

ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av en

parlamentarisk utredning syftande till att återge uppfinnaren patenträtten

till outnyttjade uppfinningar efter ett visst antal år.

1996/97:L805 av Bengt Hurtig (v) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen anförts om rådgivning vid Patent- och

registreringsverket för att förbilliga patentansökningar utomlands.

1996/97:Jo502 av Rose-Marie Frebran m.fl. (kd) vari yrkas

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om att patent på liv ej skall vara möjligt,

7. att riksdagen beslutar om sådan ändring av patentlagen att de patent som

redan beviljats på genetiskt modifierade organismer återkallas.

1996/97:Jo529 av Birger Schlaug m.fl. (mp) vari yrkas

8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om internationell konvention som förbjuder patent på livsformer.

1996/97:N256 av Alf Svensson m.fl. (kd) vari yrkas

15. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om att immateriella rättigheter måste ges bättre skydd genom stärkt

lagstiftning och bättre möjligheter att försvara rätten till patent och

varumärke.

Motion väckt med anledning av proposition 1996/97:3 Kulturpolitik

1996/97:Kr4 av Birger Schlaug m.fl. (mp) vari yrkas

12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om att upphovsrättsfrågorna noggrant bör bevakas vad avser den

tekniska utvecklingen.

Utskottet

Inledning

I betänkandet behandlar utskottet tio motioner som tar upp olika

immaterialrättsliga spörsmål. En av motionerna har väckts hösten 1996 med

anledning av proposition 1996/97:3 om kulturpolitik och har av kulturutskottet

överlämnats till lagutskottet. En motion har väckts under den allmänna

motionstiden år 1995 och övriga under den allmänna motionstiden år 1996.

I fyra motioner föreslås åtgärder i syfte att underlätta och initiera

ansökningar om patent och varumärken samt öka skyddet för immateriella

rättigheter. Övriga motioner gäller patent som inte utnyttjas, patent på

levande organismer, s.k. bruksmönster samt skydd av kommunvapen.

Immaterialrätt används som en sammanfattande beteckning för ett antal olika

regler som skyddar intellektuella prestationer mot obehörigt utnyttjande.

Immaterialrätten brukar delas in i upphovsrätt och industriellt rättsskydd.

Till det industriella rättsskyddet hör patenträtt, varumärkesrätt, mönsterrätt

och växtförädlarrätt. Patenträtt gäller för nya uppfinningar som kan utnyttjas

industriellt. Föremål för varumärkesrätt är särskilda kännetecken i ord eller

bild som näringsidkare använder som beteckning på sina varor eller tjänster.

Mönsterskydd gäller utseendet (design) på en produkt antingen den betingas av

estetiska eller nyttobetingade skäl. Växtförädlarrätt skyddar nya växtsorter

som skapas genom förädling eller på annat sätt.

I utländsk rätt finns ytterligare en form för att skydda en varas tekniska

användbarhet. Den skyddsformen kallas bruksmönsterskydd, bruksmodellskydd

eller skydd för nyttighetsmodeller.

De svenska bestämmelserna på det immaterialrättsliga området finns i lagen

(1960:729) om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk, patentlagen

(1967:837), varumärkeslagen (1960:644), mönsterskyddslagen (1970: 485) och

växtförädlarrättslagen (1971:392). I huvudsak innebär de olika

immaterialrättsliga reglerna - både i Sverige och i andra länder - att den som

skapat en skyddad produkt eller utfört en skyddad prestation har principiell

ensamrätt att dra ekonomisk nytta av produkten eller prestationen. Utan

tillstånd får andra inte kopiera skyddsobjektet och utnyttja det på olika

sätt, t.ex. genom att marknadsföra det. Rättighetshavaren kontrollerar alltså

i princip all användning av skyddsobjektet. Exempelvis kan en patenthavare

hindra andra från att utnyttja uppfinningen i sin produktion, en författare

måste lämna tillstånd innan hans verk kan tryckas upp och distribueras på

marknaden och den som har rätt till ett varumärke kan hindra andra från att

sätta varumärket på sina produkter.

Ensamrätten kan vara inskränkt på olika sätt. Särskilt på det

upphovsrättsliga området finns det åtskilliga regler som begränsar

upphovsmannens rättigheter. Ett exempel på en sådan inskränkning är att

privatpersoner som huvudregel har rätt att kopiera skyddade verk för enskilt

bruk.

Mellan upphovsrätten och det industriella rättsskyddet finns två

grundläggande skillnader. Den ena är att upphovsrätten skyddar det sätt på

vilket en idé omsatts i verkligheten och inte själva idén. Patentskydd, skydd

för varumärken, mönsterskydd och växtförädlarrätt skyddar däremot idén som

sådan. Den andra skillnaden är att upphovsrätt uppkommer så fort den skyddade

prestationen utförts medan patent-, mönster- och växtförädlarrätt i princip

förutsätter ett registreringsförfarande. Patentskydd uppkommer således först

när rättighetshavaren ansökt om och beviljats patent på sin uppfinning.

Varumärken intar en särställning genom att skydd kan uppkomma både genom

registrering och genom faktisk användning.

Den ensamrätt som följer med det immaterialrättsliga skyddet är

tidsbegränsad. Enligt reglerna i Sverige gäller upphovsrätten under 70 år

räknat från upphovsmannens död eller beträffande vissa prestationer under 50

år från det prestationen utfördes. Patentskyddet räknas från den dag ansökan

görs om registrering. I Sverige sträcker sig skyddstiden 20 år framåt i tiden.

Mönsterskyddet räknas också från ansökningsdagen och gäller under fem år, men

tiden kan förlängas upp till tio år. Växtförädlarskyddet gäller under 20 år

från registreringsdagen. Varumärken har en i princip obegränsad skyddstid så

länge de används. En registrering gäller dock bara under tio år men kan

förnyas ett obegränsat antal gånger.

Det immaterialrättsliga skyddet representerar betydande ekonomiska värden.

Såvitt känt finns det inte några aktuella sammanställningar av hur stora dessa

värden är. Beräkningar som gjordes i Sverige i början av 1980-talet visade att

enbart den upphovsrättsligt relaterade delen av det svenska näringslivet då

svarade för 6,5 % av BNP. Denna procentsats är med all sannolikhet betydligt

högre i dag med hänsyn till utvecklingen av informationssamhället och

datatekniken.

Skyddet för immateriella rättigheter

Rätten till en immateriell ensamrätt skyddas genom ett system av olika

sanktioner av såväl straff- som civilrättslig karaktär. Den som begår intrång

i ensamrätten exempelvis genom att utan rättighetshavarens samtycke tillverka

eller försälja en vara som rättighetshavaren har ensamrätt till kan därför

drabbas av påföljder i form av straff och skadestånd. En domstol kan vidare

förordna om vissa åtgärder för att förebygga fortsatt intrång.

I två motioner begärs åtgärder från riksdagens sida i syfte att öka skyddet

för immateriella rättigheter. Alf Svensson m.fl. (kd) anför i motion 1996/97:

N256 att kopiering av produkter och varumärken är ett allt större problem.

Lagstiftningen på detta område bör, enligt motionärernas mening, stärkas

varvid ägare av immateriella rättigheter får bättre möjligheter att försvara

sin rätt till patent och varumärke. I motionerna yrkas att riksdagen som sin

mening ger regeringen till känna att immateriella rättigheter måste ges bättre

skydd genom stärkt lagstiftning och bättre möjligheter att försvara rätten

till patent och varumärke (yrkande 4).

I motion 1996/97:Kr4, som väckts hösten 1996 med anledning av proposition

1996/97:3 om kulturpolitik, yrkar Birger Schlaug m.fl. (mp) tillkännagivande

om att upphovsrättsfrågorna noggrant bör bevakas med hänsyn till den tekniska

utvecklingen (yrkande 4). Motionärerna anför att den individuella

upphovsrätten till konstnärliga verk inte får ifrågasättas i en tid av ökad

internationalisering och åtkomlighet av skyddade verk genom IT.

Utskottet har ingen annan uppfattning än motionärerna om nödvändigheten av

att immateriella rättigheter skyddas mot intrång. Det är i dag allmänt

omvittnat att det förekommer en massiv professionell olovlig

kopieringsverksamhet som helt baserar sig på affärsmässiga överväganden. I

vissa sammanhang har uppgetts att pirathandeln omfattar 5-10 % av

världshandeln. En av huvudorsakerna till den ökade kopieringsverksamheten har

angetts vara den utveckling som skett inom teknologin för reproducering.

Otillåten kopiering skadar självfallet producenten av den äkta varan. Billigt

producerade kopior orsakar förluster inte bara i form av förlorade

marknadsandelar utan skadar också den goodwill som tillverkaren av den äkta

varan har. Även för konsumenterna kan en olovlig kopieringsverksamhet vara

till nackdel. Konsumenten får många gånger en vara som i kvalitetshänseende

understiger den kvalitet som märkesproduktionen har.

På upphovsrättens område innebär IT-utvecklingen helt nya krav på

rättsskyddet. Upphovsrätten och skyddet för intellektuella äganderätter kan

utsättas för betydande påfrestningar genom digitaliseringen. Denna gör det

möjligt att, på sätt som inte varit möjligt tidigare, komprimera verk och

annan information i multimediaform, överföra och kopiera information med stor

hastighet och slutligen även manipulera informationen. Den nya tekniken kan

medföra att upphovsmännen och andra rättighetshavare i hög grad förlorar

kontrollen över användningen av sina verk och prestationer. Samtidigt finns

det risker att IT:s långtgående kontrollmöjligheter utnyttjas på ett sätt som

äventyrar olika intressen i informationsfrihet och som måste stämmas av mot

ensamrättsanspråken.

Vid ett ställningstagande till de nu aktuella motionerna bör enligt

utskottets mening beaktas att riksdagen så sent som våren 1994 beslutat om

väsentligt skärpta åtgärder mot intrång i de immateriella ensamrätterna (prop.

1993/94:122, bet. LU17). Genom beslutet, som innebar ändringar i

varumärkeslagen, upphovsrättslagen, patentlagen, mönsterskyddslagen,

växtförädlarrättslagen, firmalagen och lagen om kretsmönster i

halvledarprodukter, har domstolarna nu möjligheter att vid vite förbjuda

fortsatt intrång inom hela det immaterialrättsliga området. Genom ändringar av

skadeståndsbestämmelserna på det industriella rättsskyddets område har

rättighetshavarnas ställning vid intrång förstärkts. Genomgående har vidare

införts regler som innebär att ersättning skall betalas för utnyttjande av

ensamrätten och för den ytterligare skada som intrånget kan ha medfört.

Skadeståndets storlek kan bestämmas med hänsyn till omständigheter av annat än

rent ekonomisk betydelse. Också straffbestämmelserna ändrades år 1994 så att

intrång som begås av grov oaktsamhet är straffbara även på det industriella

rättsskyddets område. Vidare höjdes maximistraffet för intrång i de

industriella ensamrätterna från fängelse i sex månader till fängelse i två år.

Därutöver infördes regler om straff för försök och förberedelse till intrång i

de nämnda rättigheterna. De privaträttsliga säkerhetsåtgärderna på varumärkes-

, växtförädlar- och firmarättens områden förstärktes i så måtto att också

apparater, redskap m.m. som använts vid olovlig tillverkning utan att själva

vara föremål för rättsskyddet kan bli föremål för säkerhetsåtgärder. Den nya

lagstiftningen trädde i kraft den 1 juli 1994.

Utskottet kan mot bakgrund av det redovisade konstatera att man på hela det

immaterialrättsliga området numera i Sverige har samma skydd för ensamrätter

som i många andra europeiska länder. Vidare har man fått till stånd ett så

gott som enhetligt sanktionssystem på hela det immaterialrättsliga området.

Vidare bör framhållas att lagstiftningen sedan länge bygger på

internationella konventioner och att IT-utvecklingen i en allt högre grad

kräver att de nödvändiga rättsliga åtgärderna får största möjliga

internationella acceptans. Genom en grönbok år 1995 om upphovsrätt och

närstående rättigheter i informationssamhället har EG-kommissionen inriktat

debatten inom EU på de utmaningar mot upphovsrätten och närstående rättigheter

som den nya tekniken medfört. I en uppföljning av grönboken i slutet av år

1996 uppger kommissionen att det beträffande rätten till mångfaldigande kommer

att föreslås harmoniserade åtgärder för att fastställa tillämpningsområdet för

de verk som skyddas av rätten till mångfaldigande, inbegripet begränsningar av

rätten i de fall den ännu inte införts i gemenskapslagstiftningen. Det kommer

också, enligt vad som anges i uppföljningsdokumentet, att behövas en viss

differentiering mellan en obegränsad ensamrätt till mångfaldigande, rätt till

ersättning (tvångslicens) och rätt till viss tillåten reproduktion utan

ersättning.

Detta betyder, enligt utskottets mening, att tyngdpunkten i de svenska

aktiviteterna på området i framtiden måste fokuseras på det arbete som bedrivs

inom EU och på andra internationella plan. Vid ett par tillfällen, senast

våren 1994, har utskottet också vid behandlingen av liknande motioner pekat på

det särskilda ansvar som lagstiftaren har att vaka över att det lagfästa

upphovsrättsliga skyddet inte urholkas på grund av tekniska framsteg.

Utskottet konstaterade därvid bl.a. att frågor om den tekniska utvecklingen i

ökande grad har uppmärksammats internationellt samt utgick från att regeringen

skulle ta de initiativ som resultatet i olika internationella sammanhang kunde

ge anledning till (bet. 1993/94:LU16).

Utskottet utgår från att regeringen i det internationella samarbetet verkar

för ett ökat immaterialrättsligt skydd i linje med vad som förespråkas i de nu

aktuella motionerna. Några ytterligare åtgärder från riksdagens sida är mot

denna bakgrund för närvarande inte påkallade.

Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motionerna 1996/97:N256

yrkande 15 och 1996/97:Kr4 yrkande 12.

Patent

Gällande regler i patentlagen innebär, såsom ovan berörts, att den som gjort

en ny uppfinning kan få ensamrätt att utnyttja uppfinningen yrkesmässigt genom

patent. Patent kan meddelas på ett förfarande, t.ex. ett nytt produktionssätt,

eller på en produkt som sådan, exempelvis ett nytt läkemedel. Som allmänna

förutsättningar för patentbarhet gäller att uppfinningen, förutom att den

skall vara ny, väsentligen skall skilja sig från vad tidigare är känt samt att

den skall kunna utnyttjas industriellt och vara reproducerbar, dvs. att

uppfinningen skall ha sådan karaktär att den avsedda effekten med säkerhet kan

uppnås vid ett upprepat utövande av uppfinningen.

Som tidigare redovisats ger patentskyddet innehavaren en tidsbegränsad

ensamrätt att utnyttja en uppfinning. En sådan ensamrätt är avsedd att

stimulera forskning och utvecklingsarbete. Uppfinnare kan räkna med att under

skyddstiden utan konkurrens kunna marknadsföra uppfinningen eller på annat

sätt exploatera den ekonomiskt. Häri ligger också ett allmänt intresse. Mot de

intressen som sålunda bär upp patentskyddet står samhällets intresse av att

det inte skapas ett alltför långtgående monopol när det gäller att dra nytta

av en uppfinning. Ensamrätten har därför begränsats i tiden. Vidare finns

möjlighet att under vissa förutsättningar genom tvångslicens ge tredje man

rätt att utan hinder av ett patent mot ersättning till patenthavaren utnyttja

den patentskyddade uppfinningen.

Patent söks i Sverige hos Patent- och registreringsverket. Varje ansökan som

kommer in granskas av myndigheten. Vid granskningsförfarandet skall utrönas

huruvida det föreligger hinder mot bifall till ansökningen med hänsyn till

patentlagens bestämmelser. En väsentlig del av granskningen avser frågan

huruvida uppfinningen är ny och fyller kravet på uppfinningshöjd. Om

förutsättningarna för patent är uppfyllda, dvs. om ansökningen är fullständig

och Patent- och registreringsverket gör bedömningen att det inte finns några

hinder mot patent, skall sökanden underrättas om att ett patent kan meddelas.

Sedan sökanden betalt en särskild avgift, meddelandeavgift, skall

patentmyndigheten bifalla ansökningen och kungöra beslutet. När beslutet har

kungjorts är patent meddelat. Därefter vidtar det s.k. invändningsförfarandet

då allmänheten bereds tillfälle att inkomma med invändningar mot ett meddelat

patent. Framförda invändningar kan under vissa närmare angivna förutsättningar

leda till att ett meddelat patent upphävs. Förfarandet vid Patentverket är

tämligen tidskrävande, och enligt uppgift tar det i genomsnitt omkring tre år

från det att en patentansökan ges in till dess patent meddelats. Antalet

ansökningar uppgår för närvarande till omkring 4 500 per år, varav omkring 2

000 bifalls.

Av patentlagen framgår att det i patentärenden utgår avgifter av olika slag,

bl.a. ansökningsavgifter och årsavgifter. Avgiftssystemet bygger på låga

initialkostnader och progressiva årsavgifter. Tanken är att den som

upprätthåller sitt patent även har framgång med sin uppfinning och då kan

betala årsavgifter enligt en stigande skala. Avgifternas storlek fastställs av

regeringen och framgår av en bilaga till patentkungörelsen (1967:838, ändrad

senast 1997:42). Verksamheten vid Patent- och registreringsverket är helt

avgiftsfinansierad (se prop. 1996/97:1, utg.omr. 24, bet. NU1 s. 27).

I praktiken företräds sökanden i patentärenden nästan alltid av ombud, om

sökanden inte är ett större företag med egen patentavdelning. Ett patentombud

bistår uppfinnaren bl.a. med att formulera ansökan och göra förberedande

nyhetsundersökningar. När patent meddelats brukar patentombudet hålla patentet

vid liv genom att betala in årsavgifterna och hjälpa till med upprättandet av

licensavtal m.m.

Ett patent som meddelas av nationell patentmyndighet blir gällande endast i

den staten. En uppfinnare som önskar få patentskydd i flera länder måste

alltså i princip söka patent i varje land. Genom den europeiska

patentkonventionen har skapats en ordning som medger att en patentansökan

samtidigt kan erhålla patentskydd i flera länder, s.k. europeiskt patent.

Sådant patent meddelas av det europeiska patentverket som har sitt säte i

München. Konventionen trädde i kraft år 1977 och har tillträtts av Sverige och

ett flertal andra europeiska stater. I den svenska patentlagen har tagits in

de särskilda regler som föranletts av tillträdet. En viss anpassning av de

svenska patentreglerna till konventionens bestämmelser har också skett.

Den europeiska patentkonventionen innehåller en fullständig reglering av

förutsättningarna att få europeiskt patent och handläggningsordningen vid det

europeiska patentverket. Regleringen i konventionen är fristående från

konventionsstaternas lagstiftning. Konventionen innehåller också bestämmelser

om bl.a. rättsverkningarna av ett europeiskt patent. I sistnämnda hänseende

gäller att ett europeiskt patent skall ha samma rättsverkan i den stat för

vilken patent beviljats som ett nationellt patent. Giltighetstiden för ett

europeiskt patent är enligt konventionen 20 år från ansökningens

ingivningsdag. Konventionen hindrar inte konventionsländerna att i sin

nationella lagstiftning föreskriva en längre giltighetstid för ett patent.

Europeiska patent kan dock inte genom nationella regler ges en längre

giltighetstid än 20 år utom i vissa krissituationer såsom krig och krigsfara.

År 1989 undertecknade EG:s medlemsstater en överenskommelse om

gemenskapspatent. Avtalet innebär att det är möjligt för en uppfinnare att

ansöka centralt om patent som blir gällande i samtliga medlemsländer. Det är

alltså i princip samma uppbyggnad av systemet som i den europeiska

patentkonventionen. Vissa skillnader finns dock. En skillnad är att frågor om

ogiltighet av ett gemenskapspatent skall prövas enligt reglerna i

överenskommelsen. Om patentet ogiltigförklaras får det verkningar inte bara i

den stat där ogiltighetsmålet prövats utan patentet förfaller i sin helhet i

alla länderna. Enligt den europeiska patentkonventionen däremot prövas frågor

om ogiltighet i varje stat. En ogiltigförklaring får bara verkan i den

aktuella staten.

Överenskommelsen har hittills ratificerats av sju medlemsländer. Om

återstående fem länder som undertecknat avtalet ratificerar kan frågan om ett

tillträde för bl.a. Sverige aktualiseras. Förhandlingar måste dock föras med

de tre nya medlemsländerna Finland, Sverige och Österrike om bl.a.

fördelningen av inkomsterna från årsavgifter för patent.

I motion 1996/97:L801 av Rolf Dahlberg m.fl. (m) yrkas tillkännagivande om

att villkoren för uppfinnare och innovatörer som söker patent bör förbättras

(yrkande 1) samt att patentens rättsliga skydd och status bör höjas (yrkande

2). Enligt motionärernas mening är patentansökningar och patentbevakning i

Sverige förenade med alltför höga kostnader. I dag är det storföretagen som

står för ökningen av antalet nya svenska patent. För många enskilda uppfinnare

är patentkostnaderna i form av ersättning till patentombud och avgifter till

Patent- och registreringsverket alltför höga. Motionärerna anser att ett

system med differentiering av olika patentkostnader för olika sökarkategorier

borde övervägas och hänvisar till vad som gäller i USA där enskilda uppfinnare

och företag med mindre än 500 anställda inte behöver betala lika höga avgifter

som stora företag. Vidare är det enligt motionärernas mening angeläget att

finna någon form av försäkringsskydd när det gäller patentintrång.

Utskottet har ingen annan uppfattning än motionärerna när det gäller

patentens betydelse. För företag är patent ett av flera sätt att försäkra sig

om att resultaten av satsningar på forskning och utveckling kan tillgodogöras

och vidmakthållas. Patenten utgör ett sätt att exploatera ny teknik och när

företag och samhället satsar allt större resurser på forskning och utveckling

blir det också mer betydelsefullt att kunna säkra avkastningen på gjorda

investeringar. Från organisationer som arbetar med patent- och uppfinnarfrågor

har i olika sammanhang gjorts gällande att framför allt mindre företag har

svårt att ta till vara sina rättigheter på patentområdet. Om patenthavare inte

förmår hävda sina rättigheter leder detta till att respekten för

patentsystemet som sådant urholkas. Följden kan bli att systemet inte fyller

sin funktion. Vidare uppstår rättsförluster för enskilda företag och i vissa

fall kan inte uteslutas att ett enskilt företags överlevnad äventyras vid ett

patentintrång. Enligt utskottets mening är det mot denna bakgrund befogat med

åtgärder i syfte att förhindra en sådan utveckling.

Utskottet konstaterar att åtgärder också vidtagits med detta syfte och vill

därvid peka på att Patent- och registreringsverket på uppdrag av regeringen

under senare tid mer aktivt informerat näringslivet om patentsystemets

möjligheter. Verket har därvid gjort individuella företagsbesök, erbjudit

utbildning och kontinuerligt stöd till organisationer och andra organ som

arbetar med små och medelstora företag. I uppdraget har också ingått att delta

i mässor och annan utåtriktad verksamhet. Under budgetåret 1995/96 tillfördes

Patent- och registreringsverket särskilda medel för en delvis finansiering av

arbetet med att utöka den externa tillgängligheten av verkets dokumentation

inom patentområdet.

I proposition 1995/96:25, den s.k. tillväxtpropositionen, som överlämnades

till riksdagen hösten 1995, uttryckte regeringen sin avsikt att undersöka

möjligheterna till en svensk patentintrångsförsäkring byggd på kommersiella

grunder. I proposition 1995/96:222, den s.k. sysselsättningspropositionen,

aviserade regeringen sommaren 1996 åtgärder för att möjliggöra för svenska

patentinnehavare att teckna en patentintrångsförsäkring. Hösten 1996 gav

regeringen Närings- och teknikutvecklingsverket (NUTEK) i uppdrag att ta fram

ett underlag med förutsättningar och förslag till utformning av en sådan

försäkring. Uppdraget har nyligen redovisats i rapporten (R 1997:4)

Rättsskyddsförsäkring för patent. I rapporten redovisar NUTEK en modell för en

rättsskyddsförsäkring och föreslår lösningar med expansionsmöjligheter till

nordisk och europeisk nivå. Vidare föreslås initiativ till åtgärder för att

komma till rätta med patentprocessens problem. Därutöver föreslår NUTEK en

försäkringslösning också när det gäller varumärken. Förslagen är nu föremål

för beredning inom Regeringskansliet.

När det gäller patentavgifterna torde dessa utgöra endast en mindre del av

de totala kostnaderna i ett patentärende. De stora kostnaderna hänför sig till

arbetet med utformningen av ansökningshandlingarna, exempelvis ombudsarvoden

och översättningskostnader. I den tidigare redovisade NUTEK-rapporten anges

att ansökningsavgiften till Patent- och registreringsverket uppgår till 3 800

kr, vartill kommer en tryckningsavgift om 900 kr. Ombudskostnaderna är den

helt dominerande posten. Den totala kostnaden för att erhålla ett patent som

meddelas av Patent- och registreringsverket beräknas i rapporten uppgå till 50

000 kr. Om patentskydd önskas under tio år tillkommer årsavgifter om drygt 10

000 kr. De sammantagna kostnaderna för ett patentskydd i Sverige under tio år

uppgår, enligt NUTEK:s rapport, i ett normalfall till omkring 60 000 kr.

Kostnaderna för att förvärva patentskydd i enlighet med den europeiska

patentkonventionen i åtta länder anges uppgå till omkring 200 000 kr, varvid

kostnader för årsavgifter tillkommer.

De avgifter som utgår till Patent- och registreringsverket i ett

patentärende synes, enligt utskottets mening, mot denna bakgrund knappast

påverka antalet patentansökningar. En minskning av avgifternas storlek skulle

leda till antingen att Patent- och registreringsverkets verksamhet måste

finansieras på ett annat sätt än för närvarande eller att verksamheten fick

skäras ned. Riksdagen har också sommaren 1996 avslagit en motion med yrkande

om en sänkning av patentavgifterna (se bet. 1995/96:FiU15 s. 79 och yttr.

1995/96: LU6y).

I sammanhanget går det emellertid inte att bortse från att EU-kommissionen i

en grönbok om innovationer påpekat att de sammantagna myndighetsavgifterna för

ett patentskydd inom alla EU-länder är omkring fem gånger högre än motsvarande

avgifter för ett skydd inom USA. I samband med behandlingen av proposition

1995/96:222 noterade finansutskottet att patentkostnaderna kan innebära

problem för i första hand de små företagen men utgick från att regeringen

skulle komma att överväga hithörande frågor i samband med det då initierade

arbetet med småföretagsutveckling. Lagutskottet kan nu för sin del konstatera

att frågan om patentkostnadernas storlek torde rymmas inom det uppdrag som

regeringen den 3 oktober 1996 gett till delegationen med uppgift att förbättra

tillväxtförutsättningarna för småföretag - Småföretagsdelegationen (dir.

1996:70).

Vidare bör upplysas att Patent- och registreringsverket i en skrivelse till

regeringen år 1996 väckt förslag om vissa ändringar i patentlagen. Enligt vad

som angetts i Justitiedepartementets verksamhetsplan 1997 kommer dessa förslag

jämte frågor som bl.a. rör förenklingar och förbilligande av patentförfarandet

att behandlas i en departementspromemoria tidigast hösten 1997.

Mot bakgrund av vad som nu redovisats konstaterar utskottet att de frågor

som motionärerna aktualiserat är, eller kommer att bli, föremål för

överväganden i olika sammanhang. Utskottet kan inte finna annat än att

arbetets inriktning ligger helt i linje med motionsönskemålen. Några särskilda

åtgärder från riksdagens sida är därför inte påkallade.

Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motion 1996/97:L801

yrkandena 1 och 2.

I själva uppfinningsbegreppet ligger att en uppfinning skall vara ny. Det

patenträttsliga nyhetskriteriet är strängt och det ställer krav på att

uppfinningen skall utgöra en objektiv och absolut nyhet. Sålunda anges i 2 §

patentlagen att patent meddelas endast på uppfinning som är ny i förhållande

till vad som blivit känt före dagen för patentansökningen. Med begreppet

?blivit känt? avses allt som blivit allmänt tillgängligt, oavsett på vilket

sätt så har skett och oberoende av var och när förhållandet blev allmänt

tillgängligt och vidare även oberoende av om uppfinnaren känt till materialet

eller ens haft en reell möjlighet att känna till dess existens. En invändning

om att nyhetskravet inte är uppfyllt kan göras gällande när som helst, även

efter det att patent har meddelats. Visar det sig att en sådan invändning är

riktig, utgör den en ogiltighetsgrund. Den som överväger att söka patentskydd

för en uppfinning i flera länder skulle ställas inför betydande svårigheter

till följd av nyhetskravet, om inte särskilda regler hade utformats för att

reglera den situationen. Det torde nämligen vara praktiskt taget omöjligt att

sända in ansökningar så att de anländer vid samma tidpunkt till

patentmyndigheterna i de olika länder som kan vara aktuella. Därtill kommer

att det vid tiden för en första ansökan i regel inte torde vara möjligt att

slutgiltigt bedöma den geografiska omfattningen av det skydd som uppfinningen

kan komma att motivera. Pariskonventionen den 20 mars 1883 till skydd av den

industriella äganderätten, vartill Sverige anslutit sig, innehåller vissa

regler om prioritetsrätt som syftar till att avhjälpa sådana effekter

(konventionsprioritet). Bestämmelserna innebär att uppfinnare som sökt skydd

för en uppfinning i en konventionsstat har rätt att inom tolv månader söka

skydd för uppfinningen i andra konventionsstater med verkan att ansökningarna

i dessa stater anses gjorda samtidigt med den första ansökningen.

I 6 § patentlagen regleras rätten att åtnjuta prioritet från tidigare

ansökan om patent i Sverige eller från tidigare ansökan om patent eller vissa

andra skyddsformer i främmande stat som är ansluten till Pariskonventionen.

Ansökan om patent på uppfinning, vilken inom tolv månader före ansökningsdagen

har angivits i ansökan som avser patent för Sverige eller patent i främmande

stat som är ansluten till konventionen skall anses gjord samtidigt med den

tidigare ansökningen, om sökanden yrkar det.

I 22 § patentlagen behandlas offentliggörande av patentansökan. Av

bestämmelsens första stycke framgår att handlingarna i ett patentärende skall

hållas tillgängliga för var och en fr.o.m. den dag då patentet meddelas. För

att förhindra att de långa handläggningstiderna för patentansökningar leder

till att ansökningar hålls hemliga under lång tid, har införts en bestämmelse

i 22 § andra stycket om obligatoriskt offentliggörande efter viss tid.

Handlingarna i patentansökningsärenden skall hållas tillgängliga för envar när

18 månader har gått från ansökningsdagen eller, om prioritet yrkas, den dag

från vilken prioritet begärs.

I motion 1996/97:L801 av Rolf Dahlberg m.fl. (m) begärs förslag till lag-

ändringar som gäller prioritetsåret (yrkande 3). Motionärerna anser att tiden

för prioritet bör förlängas till två år. Härigenom skulle man underlätta för

sökanden dels att hitta lämpliga samarbetspartner inom landet eller utomlands

för lämpliga produktions- och finansieringsformer, dels att ta ställning till

om patent skall sökas även i andra länder. I samband med en förlängning av

prioriteringsfasen måste givetvis tiden för offentliggörande av patent också

utsträckas från nuvarande 18 månader till minst 24 månader. I konsekvens

härmed bör Sverige internationellt verka för att motsvarande ändringar kommer

till stånd i internationella konventioner på patenträttens område. I motionen

yrkas ett tillkännagivande därom (yrkande 4).

Utskottet kan i och för sig ha förståelse för tanken att en uppfinnare eller

annan som söker patentskydd för en uppfinning skulle ha mycket att vinna på en

förlängning av prioritetsperioden. Enligt utskottets mening måste emellertid

frågan bedömas i ett vidare perspektiv och med beaktande av effekterna på

villkoren för företagandet i stort. Från den utgångspunkten är det uppenbart

att prioritetsperioden utgör ett betydande osäkerhetsmoment. Under ett år från

den första ansökningen föreligger nämligen på grund av prioritetsreglerna i

länder där patentskydd ännu inte sökts en latent möjlighet för att ett

patentskydd kommer att etableras. En viktig funktion av patentförfarandet är

att information om ny teknik på ett effektivt sätt snabbt blir tillgänglig för

den som har ett behov av den i forskning, i kommersiell tillämpning eller på

annat sätt. Om exempelvis en svensk företagare fått kännedom om en för honom

värdefull uppfinning genom att patentskydd har sökts någonstans i utlandet,

kan det vara riskabelt för honom att, så länge prioritetsfristen löper, ta

initiativ till att kommersiellt utnyttja uppfinningen. Om en patentansökan

lämnas in även i Sverige, skulle nämligen förutsättningarna för att utnyttja

uppfinningen ändras radikalt. Enligt utskottets mening väger intresset tyngre

av att det inom rimlig tid blir klarlagt i vilken omfattning en ny uppfinning

slutligen blir patentskyddad än den enskilde uppfinnarens intresse av

ytterligare utsträckt tid för att bedöma behovet av patentansökningar i andra

länder. Den nuvarande prioritetsperioden på tolv månader är resultatet av

internationella överläggningar och får enligt utskottets mening ses som en

lämplig avvägning mellan de olika intressen som gör sig gällande.

Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motion 1996/97:L801

yrkandena 3 och 4.

Utgångspunkten för nuvarande bestämmelser i patentlagen om det patenterbara

området är att skillnad inte skall göras mellan olika teknologier. Patent kan

sålunda meddelas också för biotekniska uppfinningar. En etisk gräns för vad

som skall anses patenterbart finns i 1 § fjärde stycket som innehåller

generellt förbud för patent på uppfinningar vars utnyttjande skulle strida mot

goda seder eller allmän ordning. Vidare föreskrivs i samma lagrum förbud mot

patent på djurraser och växtsorter. Förbud gäller också för patent på ett

väsentligen biologiskt förfarande för framställning av växter eller djur.

Patent får dock meddelas på mikrobiologiskt förfarande och produkter av ett

sådant förfarande. För växtsorter finns en särskild rättslig skyddsform,

växtförädlarrätt, som regleras i växtskyddslagen (1971:392).

I motion 1996/97:Jo529 av Birger Schlaug m.fl. (mp) begärs ett

tillkännagivande om att Sverige internationellt skall verka för en konvention

som förbjuder patent på livsformer (yrkande 8).

Rose-Marie Frebran m.fl. (kd) yrkar i motion 1996/97:Jo502 tillkännagivande

om att det inte skall vara möjligt att få patent på liv (yrkande 6) samt att

riksdagen skall besluta om en ändring av patentlagen som innebär att gällande

patent på genetiskt modifierade organismer återkallas (yrkande 7).

Utskottet vill erinra om att det inom EU pågår ett arbete med att utforma

ett direktiv om rättsligt skydd för biotekniska uppfinningar. Motivet för ett

sådant direktiv är att garantera fri rörlighet av patenterade biotekniska

produkter genom att harmonisera medlemsstaternas lagstiftning så att de

rättsliga förutsättningarna för patentskydd, liksom skyddets omfattning,

klargörs. Innehållet i ett kommande direktiv kommer att vara bestämmande för

utformningen av de svenska rättsreglerna på området. Beträffande

direktivförslagets tillkomst och innehåll kan upplysas följande.

Efter många års arbete på ett direktivförslag antog EG:s råd år 1994 en

gemensam ståndpunkt. Europaparlamentet föreslog emellertid flera ändringar i

rådsförslaget. Sedan en förlikningskommitté presenterat ett gemensamt utkast,

röstades detta ned av parlamentet i mars 1995 med påföljd att direktivet inte

kunde antas. Kommissionen har därefter lagt fram ett reviderat

direktivförslag. Det nya direktivförslaget är föremål för det s.k.

medbeslutandeförfarandet med Europaparlamentet. Förslaget har under våren och

försommaren 1996 behandlats i en rådsarbetsgrupp. Inom Justitiedepartementet

har ärendet beretts bl.a. genom att synpunkter inhämtats från berörda

departement, myndigheter och organisationer. Arbetet i arbetsgruppen har nu

avstannat i avvaktan på Europaparlamentets första yttrande, vilket dock kan

förväntas senare under innevarande år.

Förslaget bygger till övervägande delen på det tidigare direktivet som det

kom att utformas i förlikningskommitténs gemensamma utkast. Det innehåller

bestämmelser om de biotekniska uppfinningarnas patenterbarhet. Avsikten är att

direktivet skall passa in i existerande nationell lagstiftning och det är

alltså inte fråga om att introducera någon särskild patentlagstiftning för

levande material. I förslaget har - med avseende på den mänskliga kroppen -

markerats skillnaden mellan en uppfinning som är patenterbar och en upptäckt

som inte är det. Vidare anges att växtsorter och djurraser som sådana inte

skall vara patenterbara. Detsamma gäller i allt väsentligt biologiska

förfaringssätt för produktion av växter eller djur. Däremot är avsikten att

mikrobiologiska förfaranden och alster som är framställda genom sådana

förfaranden skall vara patenterbara. Förslaget innehåller vidare en

övergripande etisk regel som innebär att uppfinningar, vars utnyttjande skulle

stå i strid mot allmän ordning och goda seder, inte skall vara patenterbara.

Det anges också att ett förfarande som avser en modifiering av den genetiska

identiteten hos djur inte skall patenteras såvida det inte råder en rimlig

proportion mellan det lidande som djuret kan förorsakas och uppfinningens

ändamål.

Mot bakgrund av vad som sålunda redovisas kan utskottet notera - i likhet

med vad utskottet gjorde våren 1996 då liknande motionsyrkanden behandlades -

att de frågor som motionärerna tar upp har varit föremål för ett omfattande

arbete inom EG. Utskottet konstaterar vidare att innehållet i ett kommande

direktiv kommer att vara bestämmande vid utformningen av de svenska reglerna,

men utgår från att regeringen självfallet arbetar för att få gehör för ett

synsätt som överensstämmer med grundläggande svenska etiska värderingar. Några

skäl för ett initiativ från riksdagens sida föreligger därför inte för

närvarande. Enligt utskottets mening finns dock anledning att noga följa den

framtida utvecklingen på ifrågavarande område.

Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motionerna 1996/97:Jo502

yrkandena 6 och 7 samt 1996/97:Jo529 yrkande 8.

I motion 1996/97:L804 av Barbro Johansson (mp) föreslås vissa åtgärder när

det gäller outnyttjade patent. Motionären anför att motor- och oljeindustrin

ofta har reagerat negativt mot nya tekniska landvinningar som innebär

möjligheter att tillverka mer energieffektiva motorer och miljöanpassade

drivmedel. Dessa branscher har, anför motionären, ofta valt vägen att köpa in

nya patent och uppfinningar för att sedan skrinlägga dem så att man inte

behöver ställa om sin affärsinriktning och tillverkning. Nya möjligheter att

lösa miljöproblemen tas därför, enligt motionärens mening, inte till vara.

Motionären anser att patent som inte utnyttjas bör återgå till den

ursprunglige uppfinnaren om de inte efter viss närmare angiven tid lett fram

till en kommersiellt tillgänglig produkt. Yrkandet i motionen innebär att

riksdagen som sin mening skall ge regeringen till känna att en parlamentarisk

utredning bör tillsättas med uppgift att föreslå lagändringar som innebär att

uppfinnare skall återfå patenträtten till outnyttjade uppfinningar efter ett

visst antal år.

Den omständigheten att ett patent inte utnyttjas är ofta tekniskt eller

kommersiellt betingat. Det torde inte heller vara ovanligt att patenthavare

för att vinna erforderligt skydd utverkar patent på flera lösningar av det

föreliggande tekniska problemet, och patenthavaren måste då ha rätt att välja

vilken eller vilka av dessa lösningar som han vill utöva i praktiken. Även

outnyttjade patent innebär teknikspridning på så sätt att de genom

offentliggörandet kommit till allmän kännedom och kan utgöra grund för vidare

teknisk utveckling.

I patentlagen finns en bestämmelse om tvångslicens vid underlåtet utövande

av en patenterad uppfinning, s.k. undertryckande av patent (45 §). Har tre år

förflutit sedan patent meddelades och tillika fyra år sedan patentansökan

gjordes och utövas inte uppfinningen här i landet i skälig omfattning, får den

som här vill utöva denna på tvångslicens, om det inte finns någon godtagbar

anledning till underlåtenheten. Frågor om tvångslicens prövas av domstol.

Bestämmelsen i 45 § har motiverats bl.a. utifrån en önskan att motverka att

kapitalstarka företag köper upp patenträttigheter enbart för att inte utnyttja

dem och därigenom skydda sin egen produktion och ställning på marknaden.

Rättspraxis är mycket begränsad vilket, såvitt utskottet kan bedöma, talar för

att sådana förfaranden som beskrivs i motionen knappast förekommer. Vidare bör

anmärkas att en sådan inskränkning av den fria förfoganderätten över patent i

enlighet med vad som förordas i motionen skulle komma i konflikt med

grundläggande civilrättsliga principer.

Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motion 1996/97:L804.

Varumärken, m.m.

Skydd för ett varumärke genom registrering i ett visst land förutsätter som

huvudregel att en nationell ansökan görs hos landets varumärkesmyndighet.

Myndigheten beslutar sedan om registrering av märket för en tid som är bestämd

i landets varumärkeslag. Vill en varumärkeshavare ha skydd för sitt märke i

flera länder måste ett motsvarande antal nationella ansökningar göras enligt

de formkrav och på de språk som gäller i varje land och mot betalning av de

nationella avgifterna. De registreringar som blir resultatet av sådana

nationella ansökningar löper ofta ut vid olika tider.

För en varumärkeshavare som önskar skydda sitt märke i flera länder kan

systemet med nationella ansökningar och nationella registreringar upplevas som

komplicerat, tidsödande och dyrbart. Mot bakgrund härav har vissa

internationella registreringssystem för varumärken etablerats. I sådana system

behöver varumärkeshavaren bara göra en enda ansökan och betala en enda avgift

för att erhålla en registrering med samma giltighetstid i alla de länder i

vilka varumärket skall ha skydd. De fördelar som sådana internationella system

för registrering av varumärken kan föra med sig har fått större betydelse

allteftersom den internationella handeln med varor och tjänster ökat. Den

utveckling som har skett av internationell handel och samfärdsel under de

senaste årtiondena har över huvud taget gjort att frågan om skydd för

varumärken har kommit i ett annat ljus och fått en helt annan betydelse än

tidigare, särskilt som en betydande del av handeln består i varor och tjänster

som saluförs under varumärken eller andra typer av varukännetecken med därtill

anknuten goodwill.

De viktigaste av dessa internationella system är de som bygger på

Madridöverenskommelsen om den internationella registreringen av varumärken och

det som grundar sig på protokollet till Madridöverenskommelsen.

Hösten 1994 beslutade riksdagen i enlighet med åtagande i EES-avtalet att

ansluta sig till 1989 års protokoll till Madridöverenskommelsen om den

internationella registreringen av varumärken (prop. 1994/95:59, bet. LU7).

Härigenom är det möjligt för svenska företag att få skydd för sina varumärken

i flera olika länder genom ett enda registreringsförfarande hos den

internationella byrån vid Världsorganisationen för den intellektuella

äganderätten (WIPO) i Genève i stället för ett antal nationella

registreringar.

Inom EU regleras varumärkesrätten i ministerrådets förordning (EG) nr 40/94

från den 20 december 1993 om gemenskapsvarumärken. Genom förordningen

etableras ett gemenskapsrättsligt varumärkessystem som innebär att man genom

en enda ansökan om registrering kan få ensamrätt till ett kännetecken i hela

gemenskapen. Förordningen trädde i kraft den 15 mars 1994. Det

gemenskapsrättsliga varumärkessystemet handhas av ett särskilt inrättat organ,

Byrån för harmonisering av den inre marknaden, varumärken och mönster

(Varumärkesbyrån). Ansökningar om registrering kan göras direkt hos byrån

eller till registreringsmyndigheten i en medlemsstat. Det betyder att i

Sverige kan en ansökan om ett gemenskapsvarumärke lämnas in till Patent- och

registreringsverket som sedan, inom viss kortare tid, har att vidarebefordra

ansökan till Varumärkesbyrån. Den nationella registreringsmyndigheten får för

mottagandet av ansökan ta ut en avgift som inte får överstiga de

administrativa kostnaderna. Förutsättningarna för registrering av ett

gemenskapsvarumärke regleras uteslutande av EG-förordningen. Genom Sveriges

medlemskap i EU är förordningen om gemenskapsvarumärken direkt tillämplig i

Sverige. Förordningen medger emellertid i vissa avseenden och förutsätter i

andra hänseenden att den kompletteras med nationella bestämmelser.

Hösten 1995 beslutade riksdagen ändringar i varumärkeslagen som syftade till

att EG-förordningen om gemenskapsvarumärken skall få avsedda verkningar i

Sverige (prop. 1995/96:26, bet. LU6). De nya reglerna, som trädde i kraft den

1 januari 1996, innebär bl.a. att Patent- och registreringsverket får ta ut en

avgift med belopp som regeringen bestämmer. Avgift får tas ut dels för

ansökningar om gemenskapsvarumärken som görs via verket, dels för ansökningar

om omvandling av ett gemenskapsvarumärke till en svensk ansökan, dels ock för

ärenden om utfärdande av intyg för den som avser att vara ombud inför

Varumärkesbyrån.

En fråga som gäller gemenskapsvarumärken tas upp av Bengt Hurtig (v) i

motion 1996/97:L805. I motionen anförs att det är förenat med stora kostnader

för svenska företag att få skydd för varumärken i EU. Motionären menar att

Patent- och registreringsverket bör biträda med rådgivning i frågor om ansökan

om registrering av ett EU-varumärke, vilket skulle förbilliga förfarandet för

svenska företag. I motionen yrkas ett tillkännagivande därom.

Patent- och registreringsverket är en central förvaltningsmyndighet och de

övergripande målen för verkets verksamhet är att erbjuda ändamålsenliga,

kvalitativt högtstående och serviceinriktade tjänster på bl.a. de

immaterialrättsliga områdena. Enligt förordningen (1995:1386) med instruktion

för Patent- och registreringsverket får verket bedriva uppdragsverksamhet,

såsom att tillhandahålla konsulttjänster för granskning och annan rådgivning,

ombesörja bevakning av avgifter för bl.a. varumärken, bedriva kurs- och

utbildningsverksamhet samt tillhandahålla tjänster avseende verkets

dokumentation. Verket får också bedriva viss tjänsteexport inom sitt

verksamhetsområde. Enligt förvaltningslagen (1986:223) skall Patent- och

registreringsverket, liksom andra förvaltningsmyndigheter, lämna upplysningar,

vägledning, råd och annan sådan hjälp till enskilda i frågor som rör

myndighetens verksamhetsområde. Hjälpen skall lämnas i den utsträckning som är

lämpligt med hänsyn till frågans art, den enskildes behov av hjälp och

myndighetens verksamhet.

Utskottet utgår från att Patent- och registreringsverket inom ramen för

gällande regler och tillgängliga resurser tillhandahåller information om

förutsättningarna för ansökan om EU-varumärken i den utsträckning som

efterfrågas. Någon möjlighet för verket att, såsom motionären synes vara inne

på, i enskilda fall mer aktivt direkt hjälpa en sökande är inte förenligt med

de grundläggande principerna som gäller vid myndighetsutövning.

Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motion 1996/97:L805.

I motionerna 1994/95:L805 och 1996/97:L802 av Ronny Olander (s) behandlas

frågor som gäller skydd för kommunvapen m.m. I motionerna anförs att bl.a.

kommuner, staten, militären och sammanslutningar av officiella organ ofta har

s.k. vapenmärken som återfinns på exempelvis bilar, brevpapper, flaggor och

byggnader. Enligt motionärens mening krävs åtgärder för att säkerställa att

dessa märken inte används av andra utan innehavarens tillstånd. I motionerna

yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om skärpt lagstiftning när det gäller användning av vapenmärken eller

andra igenkänningsmärken i kommersiellt syfte utan innehavarens godkännande.

Regler om skydd för statsvapen och andra internationella emblem finns i

artikel 6 i Pariskonventionen för industriellt rättsskydd. Reglerna har

omsatts i ett antal svenska lagar och förordningar. I lagen (1970:498) om

skydd för vapen och vissa andra officiella beteckningar föreskrivs att

statsvapen, statsflagga eller annat statsemblem eller statlig kontroll- eller

garantibeteckning inte utan tillstånd får användas i varumärke eller annat

kännetecken för varor eller tjänster. Detsamma gäller annan beteckning, som

hänsyftar på svenska staten och därigenom ger kännetecknet en officiell

karaktär, samt svenskt kommunalt vapen, vilket är registrerat. Registrering av

svenskt kommunalt vapen sker efter skriftlig anmälan i ett register som förs

av Patent- och registreringsverket. Statsvapen får inte heller på annat sätt

som kännetecken användas i näringsverksamhet utan vederbörligt tillstånd.

Dessa regler gäller också beteckningar som lätt kan förväxlas med skyddade

beteckningar. Enligt förordningen (1976:100) om vissa officiella beteckningar

gäller skyddet också i fråga om mellanstatliga organisationers vapen, flagga,

emblem, benämning eller förkortning för benämning i den utsträckning som

framgår av en särskild bilaga till förordningen. Av 14 § varumärkeslagen

framgår att ett varumärke som innehåller en statlig eller internationell

beteckning eller ett registrerat kommunalt vapen inte får registreras som

varumärke. Enligt 4 § mönsterskyddslagen kan mönster som utan tillstånd

innehåller bl.a. statsvapen, statsflagga, annat statsemblem, svenskt kommunalt

vapen eller något som lätt kan förväxlas med något sådant inte registrerats.

Utskottet kan inte finna annat än att de nu redovisade föreskrifterna

innebär ett tillräckligt skydd mot att kommunala vapen och andra officiella

kännetecken kommer till obehörigt utnyttjande i näringsverksamhet, och den

nuvarande regleringen torde, såvitt utskottet är bekant, inte ha föranlett

några olägenheter.

Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motionerna 1994/95:L805 och

1996/97:L802.

Bruksmönster

I motion 1996/97:L803 anför Birgitta Johansson m.fl. (s, m, c, fp, kd) att den

ekonomiska utvecklingen inom EU och Sverige gjort att bruksmönsterfrågan

kommit i ett annat läge. Livscykeln för nya produkter har blivit kortare och

kommer troligen att bli ännu kortare de närmaste åren. Det blir också svårare

att bedöma det kommersiella värdet på en innovativ produkt samtidigt som

uppfinningarna på senare år haft en tendens att innehålla mindre tekniska

framsteg trots stora kommersiella exploateringsmöjligheter. Enligt

motionärernas mening har främst små företag behov av ett skydd för enklare

tekniska uppfinningar. Patentsystemets långa handläggningstider, det

komplicerade förfarandet och den kostnadskrävande hanteringen avskräcker

småföretagare och enskilda uppfinnare från att ansöka om patent. I motionen

redovisas pågående arbete inom EU varvid konstateras att det endast är

Sverige, Storbritannien och Luxemburg som helt saknar lagstiftning om

bruksmönsterskydd. Enligt motionärernas mening bör Sverige nu införa ett

enkelt och billigt skydd för tekniska uppfinningar i rättslig harmoni med vad

som gäller inom de flesta andra EU-länder. I motionen yrkas att riksdagen som

sin mening ger regeringen till känna vad som sålunda anförts om införande av

bruksmönsterskydd.

Frågan om införande av ett bruksmönsterskydd var under början av 1990-talet

föremål för vissa överväganden i Sverige. Något behov av lagstiftning om

bruksmönsterskydd för enklare tekniska idéer kunde då inte påvisas (se

Nordiskt Immateriellt Rättsskydd, NIR, 1991 s. 362).

Som redovisats i motionen är nu frågan om införande av ett särskilt skydd

för s.k. nyttighetsmodeller (utility models) eller bruksmönster föremål för

överväganden inom EU. År 1995 lade kommissionen fram en grönbok, som för

närvarande behandlas i parlamentet. Skyddet för nyttighetsmodeller skall

skiljas från mönsterskyddet, som är ett skydd för det yttre utseendet på en

produkt. Skyddet för nyttighetsmodeller riktar sig mot själva den tekniska

konstruktionen. Enligt grönboken är det särskilt små och medelstora företag

med 100-600 anställda som har efterfrågat skyddet. Kraven för ett skydd för

nyttighetsmodell bör, enligt grönboken, sättas lägre än vad som gäller patent.

Skyddet skall också kunna erhållas genom ett enklare och snabbare förfarande

än patentsystemet. Å andra sidan avses skyddet bli mer begränsat och

kortvarigare än patentskyddet. Skyddsformen anses ha störst betydelse inom

mekanisk industri samt för företag som sysslar med elektronik,

precisionsinstrument och optik. I grönboken diskuteras behovet av en

harmonisering av medlemsstaternas lagstiftning, vilket skulle innebära en

skyldighet för Sverige att införa bestämmelser om skydd för

nyttighetsmodeller. Också behovet av en förordning om ett särskilt skydd på

gemenskapsnivå tas upp i grönboken. Enligt kommissionens arbetsprogram för år

1996 skulle ett förslag om harmonisering av medlemsstaternas lagstiftning om

nyttighetsmodeller läggas fram samma år. Så har inte skett. Enligt uppgift kan

ett förslag vara att vänta under första delen av år 1997.

Enligt utskottets mening finns det mot denna bakgrund inte skäl för

riksdagen att nu ta några särskilda initiativ i frågan. Utskottet utgår från

att regeringen vid arbetet med EG-reglerna om bruksmönster beaktar de

synpunkter som framförts i motionen.

Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motion 1996/97:L803.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande skydd för immateriella rättigheter

att riksdagen avslår motionerna 1996/97:Kr4 yrkande 12 och 1996/97: N256

yrkande 15,

2. beträffande patentens betydelse

att riksdagen avslår motion 1996/97:L801 yrkandena 1 och 2,

res. 1 (mp)

3. beträffande prioritetsrätten

att riksdagen avslår motion 1996/97:L801 yrkandena 3 och 4,

res. 2 (m)

4. beträffande patent på livsformer

att riksdagen avslår motionerna 1996/97:Jo502 yrkandena 6 och 7 och

1996/97:Jo529 yrkande 8,

res. 3 (c, v, mp)

5. beträffande outnyttjade patent

att riksdagen avslår motion 1996/97:L804,

6. beträffande gemenskapsvarumärken

att riksdagen avslår motion 1996/97:L805,

7. beträffande skydd för kommunvapen m.m.

att riksdagen avslår motionerna 1994/95:L805 och 1996/97:L802,

8. beträffande bruksmönster

att riksdagen avslår motion 1996/97:L803.

Stockholm den 4 mars 1997

På lagutskottets vägnar

Agne Hansson

I beslutet har deltagit: Agne Hansson (c), Anita Persson (s), Bengt Kronblad

(s), Rolf Dahlberg (m), Carin Lundberg (s), Rune Berglund (s), Stig Rindborg

(m), Karin Olsson (s), Eva Arvidsson (s), Henrik S Järrel (m), Bengt Harding

Olson (fp), Inger Segelström (s), Tanja Linderborg (v), Tomas Högström (m),

Yvonne Ruwaida (mp), Birgitta Carlsson (c) och Kerstin Kristiansson (s).

Reservationer

1. Patentens betydelse (mom. 2)

Yvonne Ruwaida (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 8 börjar med ?Utskottet har?

och på s. 10 slutar med ?och 2? bort ha följande lydelse:

Utskottet delar motionärernas uppfattning och anser att villkoren för

uppfinnare och innovatörer behöver förbättras. Patentansökningar är i dag

förenade med alltför höga kostnader, och det är endast de stora företagen som

står för ökningen av svenska patent. Enligt utskottets mening bör ändringar

komma till stånd. En väg som därvid bör prövas är att införa ett system med

differentierade avgifter. I USA finns det redan ett sådant system där företag

med mindre än 500 anställda inte behöver betala lika höga avgifter som de

större företagen. I samband med att den för Sverige unika

patentintrångsförsäkringen har upphört finns inte heller någon

trygghetsgaranti för mindre bemedlade uppfinnare och innovatörer. Enligt

utskottets mening är det angeläget att någon form av liknande

försäkringsskydd, bl.a. för juridiskt biträde, vid patentintrång tillskapas

med skyndsamhet.

Vad utskottet sålunda anfört bör riksdagen med bifall till motion

1996/97:L801 yrkandena 1 och 2 som sin mening ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 2 bort ha följande lydelse:

2. beträffande patentens betydelse

att riksdagen med bifall till motion 1996/97:L801 yrkandena 1 och 2 som

sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

2. Prioritetsrätten (mom. 3)

Rolf Dahlberg, Stig Rindborg, Henrik S Järrel och Tomas Högström (alla m)

anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 11 börjar med ?Utskottet

kan? och på s. 12 slutar med ?och 4? bort ha följande lydelse:

Enligt utskottets mening är det angeläget att förlänga det s.k.

prioritetsåret från för närvarande 12 månader till förslagsvis 24 månader.

Härigenom skulle man underlätta för sökanden att finna olika lämpliga

samarbetspartner inom landet eller utomlands. Vidare skulle en sådan

förlängning innebära bättre förutsättningar för den enskilde uppfinnaren att

få fram produktions- och finansieringsformer och ta ställning till om patent

skall sökas även i andra länder, vilket i sin tur medför extra kostnader.

I samband med en förlängning av prioritetsfasen måste givetvis tiden för

offentliggörandet av patent också utsträckas från för närvarande 18 månader

till 24 månader. Enligt utskottets mening bör man från svensk sida också

internationellt verka för att en harmonisering av de internationella reglerna

kommer till stånd i enlighet med det anförda.

Vad utskottet sålunda anfört bör riksdagen med bifall till motion

1996/97:L801 yrkandena 3 och 4 som sin mening ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 3 bort ha följande lydelse:

3. beträffande prioritetsrätten

att riksdagen med bifall till motion 1996/97:L801 yrkandena 3 och 4 som sin

mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

3. Patent på livsformer (mom. 4)

Agne Hansson (c), Tanja Linderborg (v), Yvonne Ruwaida (mp) och Birgitta

Carlsson (c) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 12 börjar med ?Utskottet

vill? och på s. 13 slutar med ?yrkande 8? bort ha följande lydelse:

Enligt utskottets mening finns det anledning att ifrågasätta rätten att

patentera och att äga livsformer. Detta är en fråga både om etik och om

praktiskt ansvar. En ordning med rätt till patent på livsformer innebär ett

hot mot viktiga delar av den biologiska mångfalden och mot kulturarvet. De

nationella reglerna och de internationella överenskommelserna på området bör

ses över med inriktningen att det skall vara omöjligt att ta patent på och äga

livsformer. Sverige bör internationellt också verka aktivt för skapandet av en

konvention som förbjuder patenträtt på livsformer.

Vad utskottet sålunda anfört bör riksdagen med bifall till motion

1996/97:Jo529 yrkande 8 och med anledning av motion 1996/97:Jo502 yrkandena 6

och 7 som sin mening ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 4 bort ha följande lydelse:

4. beträffande patent på livsformer

att riksdagen med bifall till motion 1996/97:Jo529 yrkande 8 och med

anledning av motion 1996/97:Jo502 yrkandena 6 och 7 som sin mening ger

regeringen till känna vad utskottet anfört.