Bet. 1996/97:LU13

Lagutskottets betänkande

1996/97:LU13

Konsumentpolitiska frågor

Innehåll

Sammanfattning

Motionerna

Utskottet

Hemställan

Reservationer

Innehållsförteckning

1996/97

LU13

Sammanfattning

I betänkandet behandlar utskottet ett fyrtiotal motionsyrkanden om olika

konsumentpolitiska spörsmål. Motionsyrkandena rör konsumentpolitikens mål och

inriktning, konsumentpolitiken i ett EU-perspektiv, konsumenterna och miljön,

olika marknadsföringsfrågor samt frågan om ökat konsumentskydd, bl.a. vid

betaltjänster och hemförsäljning.

Med hänvisning till tidigare ställningstaganden samt pågående berednings-

och utredningsarbete avstyrker utskottet bifall till samtliga motioner.

Till betänkandet har fogats tio reservationer och tre särskilda yttranden.

Motionerna

Motioner väckta under den allmänna motionstiden 1996/97

1996/97:L701 av Jeppe Johnsson och Göthe Knutson (m) vari yrkas att riksdagen

som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om möjlighet

att deponera skälig avgift till länsstyrelsen vid tvist om tele-, el- och

vattenräkning m.m.

1996/97:L702 av Rolf Dahlberg m.fl. (m) vari yrkas att riksdagen hos

regeringen begär förslag till ändring av produktsäkerhetslagen i enlighet med

vad som anförts i motionen.

1996/97:L703 av Inger Davidson och Rolf Åbjörnsson (kd) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om

vikten av att värna svensk konsumentlagstiftning vad gäller reklam riktad till

barn samt alkohol- och tobaksreklam samt verka för att den gemensamma

konsumentlagstiftningen inom EU utformas enligt denna linje.

1996/97:L704 av Lars Björkman (m) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen anförts om en avveckling av monopolet för

utfärdande av miljömärkning med Svanen respektive Blomman.

1996/97:L705 av Yvonne Ruwaida m.fl. (mp) vari yrkas att riksdagen hos

regeringen begär förslag om lagstiftning mot könsdiskriminerande reklam.

1996/97:L706 av Rolf Dahlberg m.fl. (m) vari yrkas att riksdagen som sin

mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att lagen

(1970:417) om marknadsdomstol skall upphöra att gälla.

1996/97:L707 av Lars Lilja (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen anförts om skyddet för konsumenten när

det gäller elektroniska pengar.

1996/97:L708 av Ingbritt Irhammar m.fl. (c) vari yrkas

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om en utvidgning av de konsumentskyddande lagarna att även gälla

kontokorten,

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om tillsättande av en utredning med uppdrag att se hur den nya

tekniken kan användas för att sprida produktinformation till konsumenterna,

10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om en ändring av hemförsäljningslagstiftningen från en ångervecka till

en ångermånad,

12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om behovet att belysa ett betalningssystem med betalkort inom EU för

att få ett lagligt skydd för konsumenterna inom detta område.

1996/97:L709 av Rolf Dahlberg m.fl. (m) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om den framtida konsumentpolitikens mål och inriktning,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om Konsumentverkets verksamhet och framtid,

3. att riksdagen hos regeringen begär förslag om privatisering av delar av

Konsumentverkets verksamhet i enlighet med vad som anförts i motionen,

4. att riksdagen hos regeringen begär en utredning om Konsumentombudsmannens

ställning i enlighet med vad som anförts i motionen,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om frivilliga organisationers betydelse för konsumenternas inflytande,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om den konsumenträttsliga lagstiftningens inriktning mot ökad

valfrihet för konsumenterna,

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om konsumentpolitikens roll i ett EU-perspektiv.

1996/97:L711 av Roy Ottosson (mp) vari yrkas att riksdagen hos regeringen

begär lagförslag med innebörden att Sveriges kommuner ges rätt i lag att

förbjuda hemförsäljning via dörrknackning om olämpliga metoder används vid

försäljningen.

1996/97:L712 av Hanna Zetterberg m.fl. (v) vari yrkas

1. att riksdagen hos regeringen begär förslag om hur miljömärkningen

skyndsamt skall bli fullständig, begriplig och standardiserad,

3. att riksdagen hos regeringen begär förslag om hur det snarast kan ske en

sanering av miljöargumenten i marknadsföring,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om att inrätta ett grönt informationskontor som informerar om hur

konsumenten kan handla miljövänligt.

1996/97:L713 av Yvonne Ruwaida m.fl. (mp) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om en konsumentpolitik som sätter pris på miljöförstöring,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om att förslagen i offentliga utredningar och propositioner skall

beakta förväntade effekter på hushållens miljöpåverkan,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om att regeringen årligen till riksdagen skall redovisa hur miljömålet

utvecklas,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om att regeringen skall inrätta en delegation för miljö- och

konsumentfrågor,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om att Konsumentverket skall ha huvudansvaret för utbildning och

information riktad till konsumenter i frågor om konsumtion och miljö,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om att utbildnings- och förslagsverksamhet skall vara

myndighetsuppgifter för Konsumentverket,

9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om att pröva huruvida TV-direktivets bestämmelser införlivas genom

marknadsföringslagen,

10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om att Konsumentverket bör pröva fall av vilseledande reklam mot

marknadsföringslagen,

11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om att Konsumentverket bör verka för att praxis för TV-programmet

Anslagstavlan utvecklas så att också information om miljö och livsstil kan

sändas,

12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om att reglerna för SPAR-registrets användning bör utvecklas så att

enskildas önskemål om att slippa reklam kan vidarebefordras till andra

registerhållare.

1996/97:Jo727 av Olof Johansson m.fl. (c) vari yrkas

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om miljömärkning.

1996/97:Jo759 av Lars Leijonborg m.fl. (fp) vari yrkas

23. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om att ge miljöfrågorna en mer framskjuten roll i konsumentpolitiken.

1996/97:N204 av Bertil Persson (m) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen anförts om hälsoaspekter på bra miljöval.

1996/97:N223 av Barbro Johansson (mp) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om att anmoda Konsumentombudsmannen att särskilt granska

sanningshalten i reklamkampanjer framöver,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om eventuellt behov av miljöutbildning för Konsumentombudsmannen med

tillhörande stab.

1996/97:N254 av Yvonne Ruwaida m.fl. (mp) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om behovet av riktlinjer för sponsring och att regeringen återkommer

med förslag till åtgärder,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om produktplacering och att regeringen återkommer med förslag på hur

man kan motverka detta.

1996/97:N270 av Birger Schlaug m.fl. (mp) vari yrkas

28. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om att konsumentens ställning skall stärkas,

29. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om ett större konsumentinflytande i EU.

Motion väckt med anledning av proposition 1996/97:3 Kulturpolitik

1996/97:Kr4 av Birger Schlaug m.fl. (mp) vari yrkas

35. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om att begreppet konsumentmakt i mediesammanhang bör utredas och att

möjligheten att spärra TV-apparaten för vissa typer av programutbud bör ses

över.

Utskottet

Konsumentpolitikens mål och inriktning

Verksamhet som har till syfte att stödja konsumenter har en lång tradition i

Sverige. Redan i början av 1900-talet bedrevs sådan verksamhet av olika

konsumentorganisationer. Först under 1940-talet bildades halv- eller

helstatliga institutioner med konsumentstödjande uppgifter inriktade på att

hjälpa hushållen att utnyttja sina resurser så väl som möjligt. Under senare

delen av 1960-talet inleddes försök med lokal konsumentverksamhet, initierade

av bl.a. fackliga organisationer, samtidigt som nya statliga organ med

konsumentpolitiska uppgifter bildades. Allmänna reklamationsnämnden kom till

år 1968, och Konsumentombudsmannen (KO) och Marknadsrådet, nuvarande

Marknadsdomstolen, inrättades år 1971. Året därefter blev Konsumentverket

central förvaltningsmyndighet för konsumentfrågor. År 1975 fick verket sin

nuvarande uppbyggnad, vilket bl.a. innebar att Konsumentverkets chef också

blev Konsumentombudsman (KO). Verkets uppgifter framgår av förordningen

(1995:868; omtryckt 1995:1057) med instruktion för Konsumentverket.

Inom näringslivet har sedan många år utvecklats en omfattande verksamhet med

s.k. egenåtgärder, vilka syftar till att lösa eller förebygga olika

konsumentproblem. Flertalet av dessa har en inriktning på god sed i

marknadsföringen och förekommer i form av branschvisa eller

branschövergripande regler samt undervisning och information angående gällande

regler. Många branscher har fortlöpande utvecklat olika program för intern

reklambevakning, reklamationshantering, tvistlösning och annan kundinriktad

verksamhet. Konsumentpolitisk verksamhet bedrivs sålunda - förutom av

enskilda konsumenter - av staten, kommunerna, frivilliga organisationer och

näringslivet. Verksamheten är bred och mångfasetterad och är inriktad både på

övergripande och individuella frågor.

I början av 1970-talet kom lagstiftning i allt högre grad till användning

för att stärka konsumenternas ställning, och en mängd nya lagar, både på

civilrättens och marknadsrättens område, har tillkommit under det senaste

kvartsseklet. Den första marknadsrättsliga lagstiftningen var 1971 års lag om

otillbörlig marknadsföring, som syftade till att förhindra otillbörliga

marknadsföringsåtgärder mot konsumenter. Denna lag ersattes år 1976 av en ny

marknadsföringslag, som sedan ett drygt år tillbaka är ersatt med en helt ny

lag. En annan marknadsrättslig lagstiftning som kom till år 1971 var lagen om

avtalsvillkor i konsumentförhållanden (avtalsvillkorslagen). Syftet med

avtalsvillkorslagen var att skydda konsumenterna mot oskäliga avtalsvillkor.

En ny avtalsvillkorslag trädde i kraft den 1 januari 1995. Den första

hemförsäljningslagen kom till år 1971. Lagen syftade till att öka

konsumentskyddet vid köp i samband med säljares hembesök. Genom lagen infördes

s.k. ångerrätt. Även denna lag är ersatt med en ny lag. Den nya

hemförsäljningslagen omfattar även köp vid telefonförsäljning. En annan lag

som syftar till att skydda konsumenterna är produktsäkerhetslagen från år

1989. Lagen ger möjligheter till olika slag av ingripanden mot farliga varor

och tjänster. År 1996 utvidgades produktsäkerhetslagens tillämpningsområde

till att omfatta också produkter som tillhandahålls i offentlig verksamhet.

Konsumentpolitiska riktlinjer har fastställts av riksdagen vid fyra

tillfällen. De nuvarande riktlinjerna, som fastställdes genom riksdagens

beslut i juni 1995, är avsedda att ange målen för och inriktningen av den

konsumentpolitik som behövs för att möta de förändringar som sker och stärka

konsumenternas ställning. Målen för konsumentpolitiken skall vara att

hushållen skall ha goda möjligheter att utnyttja sina ekonomiska och andra

resurser effektivt, att konsumenterna skall ha en stark ställning på

marknaden, att konsumenternas hälsa och säkerhet skyddas samt att sådana

konsumtions- och produktionsmönster utvecklas som minskar påfrestningarna på

miljön och bidrar till en långsiktigt hållbar utveckling. De två förstnämnda

målen innebär inga ändringar i förhållande till vad som gällde tidigare. De

två sistnämnda målen - skyddet för hälsa och säkerhet samt miljömålet - är

däremot helt nya. Enligt nuvarande riktlinjer skall vissa områden vara

prioriterade. Dit hör hushållens baskonsumtion och stöd till konsumentgrupper

som är ekonomiskt eller socialt utsatta eller som av andra skäl har behov av

särskilt stöd. Det gäller också åtgärder som främjar konsumentintressena i det

internationella samarbetet (prop. 1994/95:140, bet. LU32).

De övergripande målen för och inriktningen av Konsumentverkets verksamhet

har anpassats till de år 1995 beslutade nationella målen för

konsumentpolitiken. Verkets arbetsuppgifter består bl.a. i att utarbeta

riktlinjer och föreskrifter samt tillsynsarbete. Sedan våren 1995 är verket

uppdelat i fyra olika verksamhetsgrenar: hushållning, produktkvalitet,

kunskapsförmedling och KO-funktionen. KO handlägger ärenden enligt

marknadsföringslagen (1995:450), avtalsvillkorslagen (1994:1512) och

produktsäkerhetslagen (1988:1604).

Rolf Dahlberg m.fl. (m) behandlar i motion L709 övergripande frågor rörande

den framtida konsumentpolitikens mål och inriktning. I motionen framhålls att

det främst är en väl fungerande marknadsekonomi med fasta spelregler och

konkurrens på lika villkor som ger konsumenterna makt. Motionärerna värjer sig

mot en konsumentpolitik som primärt syftar till att ge fördelningspolitiska

effekter. Vidare anser motionärerna att konsumentpolitiska åtgärder skall

vidtas i statlig regi bara när det är väsentligt och åtgärderna inte kan

utföras bättre av andra aktörer. Statens roll bör enligt motionärernas mening

tonas ned och begränsas till att säkerställa individers och gruppers säkerhet

samt se till att marknaderna kan fungera på ett smidigt sätt. Också för att de

frivilliga organisationerna skall kunna verka på ett tillfredsställande sätt

är det enligt motionärerna nödvändigt att minimera de offentliga insatserna. I

motionen begärs tillkännagivanden om vad som sålunda anförts (yrkandena 1 och

5).

I motion L709 framförs vidare principiella synpunkter på den konsument-

rättsliga lagstiftningen. Motionärerna menar att lagstiftningen skall säker-

ställa att fria och självständiga konsumenter och producenter kan mötas på de

marknadsplatser och på de villkor som de själva väljer. Det viktiga är att

lagarna utformas på ett sådant sätt att individernas valfrihet främjas, vilket

enligt motionärerna skall göras med beaktande av erforderliga säkerhetskrav.

Motionärerna begär ett tillkännagivande till regeringen härom (yrkande 6).

I samma motion framställs tre yrkanden som rör Konsumentverkets och KO:s

framtida verksamhet. Motionärerna menar att Konsumentverkets uppgifter för

närvarande är alltför omfattande och leder till att verksamheten splittras.

Konsumentverkets myndighetsuppgifter bör därför enligt motionärerna skiljas

från verkets andra uppgifter och roller i syfte att effektivisera

verksamheten. Vidare bör, anför motionärerna, verkets myndighetsfunktioner

renodlas. Den renodlade verksamheten bör omfatta produktkontroll och tillsyn

över att den konsumenträttsliga lagstiftningen efterlevs. Icke

myndighetsbetingad verksamhet, t.ex. förlagsverksamhet samt provnings- och

forskningsverksamhet, bör däremot överlåtas till privata aktörer. Möjligheten

att privatisera delar av Konsumentverkets verksamhet bör, enligt motionärernas

mening, utredas närmare (yrkandena 2 och 3). Vidare anser motionärerna att KO

bör ges en mer självständig ställning gentemot Konsumentverket. Motionärerna

pekar på att KO kan åberopa regler som han själv, i egenskap av

generaldirektör för verket, har utarbetat. Enligt motionärernas mening kan det

ifrågasättas om en sådan ordning är helt förenlig med grundläggande

rättsstatliga principer, enligt vilka medborgarna skall garanteras opartiskhet

i rättsliga förfaranden. I motionen yrkas att riksdagen hos regeringen skall

begära att KO:s framtida ställning blir föremål för utredning (yrkande 4).

Som utskottet redovisat inledningsvis har den svenska konsumentpolitiken en

lång tradition, och vid en internationell jämförelse måste den förda politiken

anses ha varit framgångsrik. Flera olika statliga organ har inrättats för att

hjälpa hushållen att utnyttja sina resurser effektivt och stärka

konsumenternas ställning på marknaden. Arbetet har lett till ett väl utvecklat

stöd och skydd för konsumenterna. Den svenska modellen för konsumentpolitiskt

arbete bygger på ett betydande offentligt engagemang och ett starkt inflytande

från konsumenterna och deras organisationer. Modellen bygger också på att

företagen tar ansvar för de problem som konsumenterna möter på marknaden.

Utskottet erinrar om att riksdagen våren 1995, i samband med att de

nuvarande konsumentpolitiska riktlinjerna fastlades, på utskottets hemställan

avslagit motionsyrkanden med samma innehåll som de nu aktuella (se bet.

1994/95:LU32). I sitt av riksdagen godkända betänkande framhöll utskottet att

utgångspunkten bör vara att konsumentpolitiken är en del av välfärdspolitiken.

Vidare ansåg utskottet att konsumentpolitiken har stor betydelse för en

fungerande marknad och att konsumentpolitiskt betingade regler bidrar till en

effektiv konkurrens på sunda villkor. Det konsumentpolitiska arbetet bör,

anförde utskottet, syfta till att stödja konsumenterna både i deras roll som

aktörer på marknaden och som brukare av varor och tjänster.

Utskottet vidhåller nu uppfattningen att det är av stort värde att

samhällets organ engagerar sig i de viktiga välfärdsfrågor som ryms inom

konsumentpolitikens ram och kan därför inte ställa sig bakom motionärernas

krav om att statens framtida ansvar på konsumentområdet skall ifrågasättas.

Inte heller vill utskottet förorda ett tillkännagivande om en sådan inriktning

av lagstiftningen på konsumentområdet som förordas i motionen. Enligt

utskottets mening bör lagstiftningen även i fortsättningen vara ett viktigt

konsumentpolitiskt medel för att stärka konsumenternas rättsliga ställning.

Mot bakgrund av utskottets ställningstagande i fråga om statens ansvar på

konsumentområdet kan utskottet inte se att det för närvarande föreligger något

behov av ytterligare utredning såvitt avser Konsumentverkets eller KO:s

framtida organisation och verksamhet.

Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motion L709 yrkandena 1-6.

Mål för det svenska arbetet med konsumentfrågor i EU

Det övergripande målet för Sveriges arbete med konsumentfrågorna i EU skall

vara att ge konsumenterna en stark ställning på marknaden, att främja

konsumenternas intressen och inflytande i ett integrerat Europa och att

samtidigt kunna bibehålla och utveckla nivån på svensk konsumentpolitik (skr.

1995/96:181, bet. LU26). Den grundsyn på konsumentpolitikens syfte som

riksdagen gett uttryck för i 1995 års konsumentpolitiska beslut ligger således

också till grund för vad som skall gälla för arbetet inom EU.

I två motioner behandlas frågor som gäller konsumentpolitiken och EU. Rolf

Dahlberg m.fl. (m) anför i motion L709 att konsumentpolitiken kommer att

misslyckas om den i första hand och huvudsakligen skall ses som ett

fördelningspolitiskt instrument. En fri och effektivt konkurrerande marknad

utan förtäckta handelshinder är i stället enligt motionärernas mening det

bästa för konsumenterna. En väl fungerande marknad ger konsumenterna

valfrihet, och en sund konkurrens gynnar konsumenterna genom lägre priser.

Motionärerna anser att så många beslut som möjligt bör fattas av medborgarna

själva. Först när ett gemensamt mål bättre kan uppnås genom åtgärder på lokal,

regional, nationell eller gemenskapsnivå bör besluten fattas av någon annan än

enskilda medborgare. Vidare anser motionärerna att endast de viktigaste

frågorna, och de som i genuin mening kräver gemensamma lösningar, bör

prioriteras om man vill nå framgång. Mot denna bakgrund förespråkar

motionärerna att det svenska arbetet med konsumentpolitiken i EU ges en annan

huvudinriktning, varvid den allt överskuggande uppgiften bör vara att se till

att den inre marknaden fungerar. I motionen begärs ett tillkännagivande om vad

som anförts om konsumentpolitikens roll i ett EU-perspektiv (yrkande 7).

I motion N270 av Birger Schlaug m.fl. (mp) begärs ett tillkännagivande om

ett större inflytande för konsumenterna i EU. Motionärerna betonar att

hänsynen till konsumenterna och miljön måste sättas före hänsynen till

marknaden, och i motionen förespråkas förbättringar bl.a. när det gäller

tillgången till information och i fråga om miljömärkningen (yrkande 29).

Motionsyrkanden med samma innehåll som de nu aktuella behandlades och

avstyrktes av utskottet förra våren i samband med behandlingen av den ovan

nämnda skrivelsen om konsumentpolitiken i EU. Utskottet ansåg i likhet med

regeringen att utgångspunkterna för de svenska insatserna i EU skall vara de

mål som gäller för den svenska konsumentpolitiken. Utskottet har i dag

alltjämt denna uppfattning. Vad särskilt gäller motion L709 vill utskottet

ånyo stryka under att konsumentpolitiken i EU i huvudsak måste vara inriktad

på annat än att se till att den inre marknaden fungerar och på

konkurrensfrågor. När det gäller motion N270 har utskottet svårt att se att

det föreligger några avgörande motsättningar mellan motionärernas önskemål och

de mål för arbetet med konsumentpolitiken i EU som riksdagen har ställt sig

bakom. I det övergripande målet för Sveriges arbete med konsumentfrågor i EU

ingår, som tidigare nämnts, att ge konsumenterna en stark ställning på

marknaden och att främja konsumenternas intressen och inflytande i ett

integrerat Europa. Vidare har regeringen i skrivelsen om konsumentpolitiken i

EU särskilt framhållit att Sverige bör verka för att konsumenterna och deras

organisationer får ökade möjligheter till inflytande i EU. Härutöver kan

nämnas att regeringen har utfäst sig att vid EU:s regeringskonferens verka för

ett ökat konsumentinflytande samt att det skall vara ett uttryckligt mål för

gemenskapens konsumentpolitik att utveckla sådana produktions- och

konsumtionsmönster som minskar påfrestningarna på miljön och bidrar till en

långsiktigt hållbar utveckling. Ett tillkännagivande i enlighet med vad som

begärs i motion N270 kan enligt utskottet mot den angivna bakgrunden inte

anses meningsfullt.

Med det anförda avstyrker utskottet bifall till yrkande 7 i motion L709 och

yrkande 29 i motion N270.

Miljö och konsumtion

Det nuvarande miljömålet för konsumentpolitiken innebär att sådana

konsumtions- och produktionsmönster skall utvecklas som minskar

påfrestningarna på miljön och bidrar till en långsiktigt hållbar utveckling.

Miljömålet svarar mot många krav och behov som finns hos konsumenterna, och

det har motiverats bl.a. av att medvetenheten om sambandet mellan miljö och

konsumtion stadigt har ökat och att människor i dag är villiga att ta ett

större ansvar för miljön (prop. 1994/95:140, bet. LU32).

I ett stort antal motioner framförs olika synpunkter som rör området miljö

och konsumtion. Yvonne Ruwaida m.fl. (mp) begär i motion L713 i flera yrkanden

tillkännagivanden om olika åtgärder för att nå en hållbar konsumtion. I

motionen anförs att miljömålet kan stå i konflikt med andra konsumentpolitiska

mål, varför det bör vara ett mål för konsumentpolitiken att sätta ett pris på

miljöförstöring (yrkande 1). Motionärerna anser vidare att förslagen i

offentliga utredningar och propositioner bör beakta förväntade effekter på

hushållens miljöpåverkan (yrkande 2). Regeringen bör, enligt motionärernas

mening, årligen redovisa till riksdagen hur miljömålet utvecklas (yrkande 3)

och dessutom inrätta en delegation för miljö- och konsumentfrågor som kan

samordna insatserna från olika samhällssektorer (yrkande 4). Vidare påpekas i

motionen att konsumenternas miljömedvetande bör förbättras. Motionärerna

föreslår att Konsumentverket skall ha huvudansvaret för utbildning och

information till konsumenter i frågor om konsumtion och miljö (yrkande 5) samt

att utbildnings- och förslagsverksamhet skall vara myndighetsuppgifter för

Konsumentverket (yrkande 6). I motionen begärs också att regeringen prövar om

TV-direktivets bestämmelser införlivats genom marknadsföringslagen (yrkande

9), att Konsumentverket satsar ytterligare resurser på att pröva fall av

vilseledande miljöargument i reklamen enligt marknadsföringslagen (yrkande 10)

samt att Konsumentverket verkar för att TV-programmet Anslagstavlan utvecklas

så att information om miljö och livsstil kan sändas (yrkande 11). Vidare

begärs i motionen att reglerna för SPAR-registrets användning utvecklas så att

enskildas önskemål om att slippa reklam kan vidarebefordras till andra

registerhållare (yrkande 12).

I motion N270 av Birger Schlaug m.fl. (mp) anförs att det marknadsekonomiska

systemet förutsätter kritiska och kunniga konsumenter som kan göra medvetna

val. I motionen begärs ett tillkännagivande om att konsumenternas ställning

bör stärkas. Som exempel nämns konsumentforskning, produktinformation,

miljövarudeklarationer och förbud mot direktreklam (yrkande 28).

I motion N223 av Barbro Johansson (mp) hänvisas till bilindustrins

reklamkampanj rörande miljön, och motionären begär tillkännagivanden dels om

en anmodan till KO att särskilt granska sanningshalten i reklamkampanjer

(yrkande 1), dels om behovet av miljöutbildning för KO (yrkande 2).

Hanna Zetterberg m.fl. (v) hemställer i motion L712 att riksdagen hos

regeringen begär förslag om hur miljöargumenten i marknadsföringen skall kunna

saneras (yrkande 3). Vidare anser motionärerna att ett grönt

informationskontor, som informerar om hur konsumenten kan handla miljövänligt,

bör inrättas. I motionen begärs ett tillkännagivande härom (yrkande 5).

I motion Jo759 av Lars Leijonborg m.fl. (fp) framhålls vikten av

miljömedvetna och ansvarskännande konsumenter. Motionärerna anför att

miljöfrågorna bör få en mer framskjuten position i konsumentpolitiken (yrkande

23).

Utskottet erinrar om att det år 1995 fastställda miljömålet nu är föremål

för ett omfattande konkretiserings- och preciseringsarbete. År 1995

tillkallade regeringen en särskild utredare för att överväga frågan om hur

miljömålet skall uppnås samt lägga fram förslag till en åtgärdsinriktad

handlingsplan. I juni 1996 avlämnade utredaren betänkandet (SOU 1996:108)

Konsumenterna och miljön. Utskottet kan konstatera att de spörsmål som tas upp

av motionärerna har uppmärksammats i utredningsbetänkandet, och flertalet av

de yrkanden som framställs motionsvis återfinns också som förslag i

betänkandet Konsumenterna och miljön. Betänkandet har remissbehandlats och är

för närvarande föremål för beredning i Regeringskansliet.

Vidare har Konsumentverket erhållit regeringens uppdrag att konkretisera och

vidareutveckla hur det i betänkandet Konsumenterna och miljön föreslagna

sektorsansvaret för verket skulle kunna utformas. Utgångspunkten skall vara

det arbete som redan bedrivs av verket inom ramen för miljömålet i

konsumentpolitiken, bl.a. avseende provningsverksamhet, energihushållning och

transportfrågor. I uppdraget ingår även att ge en beskrivning av

arbetsfördelningen mellan Konsumentverket och andra myndigheter. Vidare skall

verket bl.a. vidareutveckla det förslag i betänkandet Konsumenterna och miljön

som avser databaserad information om konsumtion och miljö. Informationen skall

enligt uppdraget vara lättillgänglig och bl.a. ge möjlighet till

vidareförmedling på lokal nivå. En löpande avrapportering skall ske till

regeringen i syfte att möjliggöra en samordning med det pågående arbetet med

en åtgärdsinriktad handlingsplan för miljömålet i konsumentpolitiken. En

slutlig avrapportering av uppdraget skall ske den 1 juni 1997.

Därutöver bör nämnas att regeringen nyligen i skrivelsen 1996/97:50 På väg

mot ett ekologiskt hållbart samhälle beskrivit regeringens miljöarbete under

år 1996. Av skrivelsen framgår att de olika samhällssektorernas ansvar för

hushållningen med naturresurser och för att integrera miljöhänsyn i sin

verksamhet skall tydliggöras. Regeringen deklarerar att en viktig

konsumentpolitisk uppgift är att underlätta för konsumenterna att bedöma

miljökonsekvenserna av sitt agerande samt att länka in människorna i

konsumtionsmönster som är så litet miljöbelastande som möjligt. Dessutom slås

fast att den beredning av betänkandet Konsumenterna och miljön som för

närvarande pågår skall leda till en presentation av en åtgärdsinriktad

handlingsplan, i vilken miljömålet i konsumentpolitiken skall konkretiseras

och preciseras.

Utskottet vill också peka på att Konsumentverket sedan lång tid arbetar med

frågor som rör miljö och konsumtion. Som exempel kan nämnas att olika

konsumentprodukter provas med hänsyn till bl.a. energiförbrukning och olika

miljöaspekter. Informationsinsatser genomförs för att underlätta för

konsumenterna att fatta väl avvägda inköpsbeslut. Vidare ingriper

Konsumentverket mot vilseledande användning av miljöargument i reklamen.

Utskottet är för sin del ense med motionärerna om att konsumenterna utgör en

betydelsefull maktfaktor i det miljöpolitiska arbetet och ser med

tillfredsställelse att det konsumentpolitiska miljömålet nu genom pågående

arbete konkretiseras och preciseras. Enligt utskottets mening bör resultatet

av det fortsatta beredningsarbetet inom Regeringskansliet avvaktas innan några

ställningstaganden från riksdagens sida till de av motionärerna aktualiserade

frågorna kommer till stånd.

Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motionerna L712 yrkandena 3

och 5, L713 yrkandena 1-6 och 9-12, N223 yrkandena 1 och 2, N270 yrkande 28

samt Jo759 yrkande 23.

Miljömärkning m.m.

I slutet av 1980-talet infördes ett harmoniserat nordiskt system för

miljömärkning av produkter, den s.k. svanmärkningen. Den frivilliga

miljömärkningen i Sverige - inom ramen för detta system - organiseras och

drivs av Standardiseringen i Sverige (SIS) och leds av

Miljömärkningsstyrelsen. Verksamheten regleras genom ett avtal mellan staten

och SIS.

Inom EU gäller sedan våren 1992 ett gemensamt miljömärkningssystem. Systemet

har införts genom EG-förordningen (EEG) nr 880/92 om ett gemenskapsprogram för

tilldelning av miljömärke. Förordningen, som är direkt gällande i Sverige,

återspeglar i stort de principer som gäller för den nordiska miljömärkningen.

Bestämmelser som behövs för att tillämpa EG:s miljömärkningsförordning finns i

lagen (1994:1772) om tillämpningen av det europeiska miljömärkningssystemet.

Enligt EG-förordningen skall de länder i vilka förordningen gäller utse organ

som ansvarar för de uppgifter som anges i förordningen. Med stöd av

tillämpningslagen har regeringen utsett SIS att vara behörigt organ i Sverige.

Symbolen för EU:s miljömärkning är en stiliserad blomma, EU-blomman.

Miljömärkningen och dess organisation tas upp i tre motioner. Olof Johansson

m.fl. (c) anser i motion Jo727 att regeringen bör lämna förslag till en ny

organisation för miljömärkningen där miljöorganisationerna, företagen och

dagligvaruhandeln ges ett större inflytande i verksamheten. I motionen begärs

ett tillkännagivande om vad som sålunda anförts (yrkande 5).

I motion L704 av Lars Björkman (m) begärs tillkännagivande om en avveckling

av monopolet för miljömärkning med Svanen respektive Blomman. Med ett system

baserat på konkurrens och marknadsstyrning kommer enligt motionärerna

kostnaderna för miljömärkningen att minska. Miljöanpassade produkter kan

därigenom nå konsumenterna snabbare och till ett lägre pris.

Hanna Zetterberg m.fl. (v) anser i motion L712 att riksdagen hos regeringen

bör begära förslag om hur miljömärkningen skyndsamt skall bli fullständig,

begriplig och standardiserad (yrkande 1).

Med anledning av de nu aktuella motionsyrkandena vill utskottet erinra om

att Statskontoret på regeringens uppdrag har utrett olika frågor som rör

organisationen i Sverige av det nordiska miljömärkningssystemet och EU:s

miljömärkning (Statskontoret 1995:21 Svanen och Blomman - Miljömärkningens

organisation i Sverige). I rapporten föreslås bl.a. en viss öppning av

nuvarande system i syfte att underlätta för en sökande som vill miljöpröva en

produkt samtidigt med annan certifiering. Remissbehandlingen av Statskontorets

rapport är slutförd, och rapporten bereds för närvarande i Regeringskansliet.

En proposition avses läggas fram under hösten 1997 med förslag rörande

miljömärkningsverksamhetens hemvist och organisation.

Utskottet anser att regeringens ställningstaganden till de förslag som

framlagts av Statskontoret bör avvaktas och avstyrker därmed bifall till

motionerna L704, L712 yrkande 1 och Jo727 yrkande 5.

I detta sammanhang behandlar utskottet också ett motionsyrkande som avser

hälsoaspekter på miljövänlig konsumtion. Bertil Persson (m) anser i motion

N204, som av näringsutskottet överlämnats till lagutskottet, att

Konsumentverket bör få i uppdrag att utreda vilka hälsohänsyn som bör tas för

att undvika att ett bra miljöval samtidigt kan bli en hälsorisk. Motionären

påpekar att returpapper bör undvikas i samband med beredning av livsmedel, och

i motionen begärs ett tillkännagivande om vad som anförts om hälso-aspekter på

bra miljöval.

Utskottet konstaterar att Miljöhälsoutredningen i oktober 1996 avlämnat

betänkandet (SOU 1996:124) Miljö för en hållbar hälsoutveckling - Förslag till

nationellt handlingsprogram. I betänkandet lämnas förslag till åtgärder bl.a.

när det gäller problem med föroreningar i föda. Även det av motionären

aktualiserade spörsmålet har uppmärksammats av utredningen. Betänkandet är för

närvarande föremål för remissbehandling och skall därefter beredas i

Socialdepartementet.

Något tillkännagivande eller annan åtgärd från riksdagens sida med anledning

av motion N204 kan, enligt utskottets mening, inte anses erforderligt.

Motionen avstyrks.

Marknadsföring

I flera motioner framförs kritiska synpunkter när det gäller olika typer av

marknadsföring, såsom TV-reklam riktad till barn, könsdiskriminerande reklam

samt reklam genom sponsring och produktplacering.

I motion L703 av Inger Davidson och Rolf Åbjörnsson (kd) begärs ett

tillkännagivande om vikten av förbättrade gemenskapsregler när det gäller TV-

reklam. Motionärerna anser att den svenska konsumentlagstiftningen i fråga om

TV-reklam riktad till barn samt alkohol- och tobaksreklam måste värnas. Den

gemensamma konsumentlagstiftningen inom EU bör därför enligt motionärerna

utformas i enlighet härmed.

Birger Schlaug m.fl. (mp) begär i motion Kr4, som av kulturutskottet

överlämnats till lagutskottet, ett tillkännagivande om att begreppet

konsumentmakt i mediesammanhang bör utredas. Möjligheten att spärra TV-

apparaten för vissa typer av programutbud, såsom våld, pornografi och

barnreklam, bör enligt motionärerna ses över (yrkande 35).

I radio- och TV-lagen (1996:844) finns bestämmelser om reklam och annan

annonsering. Beträffande reklam riktad till barn anges att reklam i en TV-

sändning inte får syfta till att fånga uppmärksamheten hos barn under tolv år.

I reklam i en TV-sändning får det heller inte uppträda personer eller figurer

som spelar en framträdande roll i program som huvudsakligen vänder sig till

barn under tolv år.

EG-direktivet om gränslösa TV-sändningar (89/552/EEG) avser att möjliggöra

fri rörlighet av TV-sändningar över gränserna. Enligt direktivet skall det

medlemsland som svarar för en viss sändning se till att denna följer landets

lagar och att den uppfyller minimireglerna i direktivet. Mottagande länder

skall säkerställa fri mottagning och inte hindra vidaresändning av TV-program

från andra medlemsländer. Direktivet innehåller regler om europeiska

programkvoter, reklam och sponsring, skydd för barn och ungdom samt rättelse

av felaktiga sakuppgifter. När det gäller reklam riktad till barn uppställer

direktivet vissa varsamhetskriterier. Reklamen får t.ex. inte direkt uppmana

minderåriga att köpa en produkt eller tjänst genom att utnyttja deras

oerfarenhet eller godtrogenhet. Inte heller får den direkt uppmana minderåriga

att övertala sina föräldrar eller andra att köpa de utannonserade varorna

eller tjänsterna.

EG-direktivet är för närvarande föremål för en översyn, och Sverige har

under arbetet med revideringen aktivt verkat för ett införande av förbud mot

TV-reklam riktad till barn under tolv år i enlighet med bestämmelsen i radio-

och TV-lagen. Vidare har Sverige yrkat att EG-direktivet tillförs

klargöranden, som ger medlemsländerna rätt att ingripa mot ?egna? annonsörer

som kringgår nationell lagstiftning. Vid ett kulturministerrådsmöte hösten

1995 beslutade ministerrådet och kommissionen att i denna fråga anta en

deklaration som förtydligar medlemsländernas rätt att hävda nationell

lagstiftning gentemot sina annonsörer.

De direktivförändringar som kommissionen har föreslagit innebär i huvudsak

att direktivets regler om ländernas jurisdiktion över programföretagen

förtydligas, att reglerna om hur ofta och under hur lång tid reklam får sändas

stramas upp samt att kraven på sanktioner vid överträdelser av direktivet

skärps. I kommissionens förslag till direktivändringar ingår också vissa ökade

möjligheter för ett mottagarland att ingripa mot sändningar som innehåller

våld och pornografi. I juni 1996 har rådet antagit en gemensam ståndpunkt som

innebär att kommissionen fått i uppdrag att utreda frågan om tillskapande av

tekniska möjligheter för konsumenter att kunna filtrera bort visst innehåll i

TV-sändningar. Förslagen till direktivändringar har under hösten 1996

behandlats av Europaparlamentet vid en andra läsning, och en

förlikningsprocedur inleds innevarande vår.

Vid behandlingen våren 1996 av en motion med liknande inriktning som den nu

aktuella L703 uttalade utskottet i sitt av riksdagen godkända betänkande

1995/96:LU26 att Sverige bör arbeta för ett förbud inom EU som motsvarar vad

som gäller för inhemska TV-sändningar beträffande reklam riktad till barn.

Något tillkännagivande från riksdagens sida i frågan var enligt utskottet inte

behövligt.

Utskottet har i dag inte ändrat sin inställning till ifrågavarande spörsmål,

och det är enligt utskottets mening positivt att fortsatta ansträngningar görs

för att hävda konsumenternas intressen och behov av skydd i samband med

översynen av TV-direktivet. Utskottet förutsätter att frågan för Sveriges del

även i fortsättningen kommer att vara högt prioriterad. Något initiativ från

riksdagens sida med anledning av nu aktuella motioner är därför, enligt

utskottets mening, inte behövligt. Motionerna L703 och Kr4 yrkande 35

avstyrks.

I motion L705 förespråkar Yvonne Ruwaida m.fl. (mp) åtgärder mot den

könsdiskriminerande reklamen. I motionen anförs att det är oförenligt med

dagens syn på jämställdhet att kvinnor eller män i marknadsföringen beskrivs

på ett sätt som står i strid med principen om människors lika värde. Riksdagen

bör enligt motionärerna begära att regeringen snarast återkommer med förslag

till lagstiftning som förbjuder könsdiskriminerande reklam.

I sammanhanget vill utskottet erinra om att Konsumentverket i juni 1995

erhållit regeringens uppdrag att redovisa utvecklingen och föreslå lämpliga

åtgärder när det gäller diskriminerande reklam och aggressiva

marknadsföringsmetoder. I arbetet ingår flera forskningsprojekt, i vilka bl.a.

könsdiskriminerande reklam och våld i reklam samt TV-reklam har studerats.

Konsumentverkets rapport (1997:4) avseende diskriminerande reklam har nyligen

överlämnats till regeringen. De utredningar som Konsumentverket låtit göra ger

enligt rapporten inte belägg för att den diskriminerande reklamen förekommer i

sådan omfattning och är av sådan art att inskränkningar i tryckfrihetsrätten

och yttrandefriheten är oundgängligen påkallade. Konsumentverket finner därför

inte tillräcklig grund att nu föreslå lagstiftning på området. Däremot

föreslås i rapporten vissa förbättringar av egenåtgärderna. Sålunda föreslås

bl.a. mer utförliga kriterier för den könsdiskriminerande reklamen som skall

ge en bättre vägledning.

Frågan om lagstiftning mot diskriminerande reklam i Sverige har varit

föremål för en mängd överväganden och förslag. Vad som därvid diskuterats har

gällt dels om sådana regler över huvud taget behövs, dels om en sådan

lagstiftning kräver grundlagsändring. De som har motsatt sig lagstiftning har

bl.a. gjort gällande att de egenåtgärder som företas från näringslivets sida

är mer verkningsfulla än vad som kan åstadkommas med stöd av lagstiftning.

Frågan om ett förbud mot diskriminerade reklam, i första hand

könsdiskriminerande reklam, behandlades våren 1995 i samband med att riksdagen

antog den nya marknadsföringslagen (prop. 1994/95:123, bet. LU16).

Konstitutionsutskottet ansåg i sitt yttrande till lagutskottet (yttr.

1994/95:KU4y) att lagstiftning mot könsdiskriminerande reklam, som begärts i

då aktuella motioner, inte kan införas utan grundlagsändring. Lagutskottet

delade motionärernas uppfattning att reklam med inslag av diskriminering i

olika former är oacceptabelt. Eftersom laglig möjlighet till ingripande mot

diskriminerande reklam kräver grundlagsändringar som innebär inskränkningar i

tryckfrihetens och yttrandefrihetens grundvalar bör dock, anförde utskottet,

lagstiftning komma i fråga endast om detta framstår som det enda alternativet

till att komma till rätta med problemen. Förutom att lagstiftningsbehovet

sålunda måste vara klarlagt borde, enligt utskottet, vidare krävas att den

diskriminerande reklamen förekommer i sådan omfattning och är av sådan art att

inskränkningar i tryckfrihetsrätten och yttrandefriheten oundgängligen är

påkallade. Vad som anförts i de då aktuella motionerna utgjorde, enligt

utskottets mening, inte tillräckliga skäl att utifrån dessa utgångspunkter ta

några initiativ till lagstiftning. Utskottet, som konstaterade att regeringen

kommer att följa utvecklingen på området, avstyrkte med det anförda bifall

till då aktuella motioner. Riksdagen följde utskottet (rskr. 267).

Motionsyrkanden med samma inriktning som det nu aktuella behandlades också

förra våren i betänkandet 1995/96:LU26. Motionerna avstyrktes, bl.a. mot den

bakgrunden att laglig möjlighet till ingripande mot könsdiskriminerande reklam

skulle kräva grundlagsändringar. Utskottet finner inte nu skäl att ändra sin

inställning i denna fråga.

Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motion L705.

I motion N254 förespråkar Yvonne Ruwaida m.fl. (mp) att åtgärder vidtas för

att motverka vissa former av indirekt reklam. Motionärerna hänvisar till

tobaks- och alkoholreklam i form av sponsring och s.k. produktplacering inom

filmindustrin. I motionen begärs tillkännagivanden om behovet av åtgärder

häremot (yrkandena 1 och 4).

Utskottet vill i detta sammanhang hänvisa till att en särskild utredare på

regeringens uppdrag övervägt frågan om förbud mot indirekt tobaksreklam. I

november 1995 överlämnades betänkandet (SOU 1995:114) Indirekt tobaksreklam

med förslag till lagregler om begränsningar av sådan reklam. I betänkandet har

reklam genom sponsring och produktplacering uppmärksammats.

Utredningsbetänkandet har varit föremål för remissbehandling och bereds för

närvarande i Regeringskansliet. Regeringens ställningstaganden väntas senare i

vår.

När det gäller marknadsföring av alkoholdrycker har regeringen tillkallat en

särskild utredare för att göra en översyn av bestämmelserna. Utredaren skall

se över nuvarande marknadsföringsregler, bl.a. utifrån de förändringar som

skett på alkoholpolitikens område i och med Sveriges anslutning till EU, och

utforma förslag till de författningsregleringar som bedöms nödvändiga (dir.

1996:33). Utredarens arbete beräknas vara slutfört under hösten 1997.

Med hänsyn till det arbete som för närvarande pågår när det gäller

motionsspörsmålen bör yrkandena 1 och 4 i motion N254 enligt utskottet inte

föranleda någon riksdagens ytterligare åtgärd. Utskottet förordar att motions-

yrkandena avslås.

Marknadsdomstolen

Marknadsdomstolen är en specialdomstol som handlägger mål och ärenden enligt

konkurrenslagen (1993:20), marknadsföringslagen (1995:450), lagen (1994:1512)

om avtalsvillkor i konsumentförhållanden, lagen (1984:292) om avtalsvillkor

mellan näringsidkare, produktsäkerhetslagen (1988:1604), lagen (1994:615) om

ingripande mot otillbörligt beteende avseende offentlig upphandling, lagen

(1978:763) med vissa bestämmelser om marknadsföring av alkoholdrycker,

tobakslagen (1993:581), konsumentförsäkringslagen (1980: 38),

konsumentkreditlagen (1992:830) och prisinformationslagen (1991: 601). När det

gäller mål enligt konkurrenslagen och marknadsföringslagen är

Marknadsdomstolen numera andra instans. Den nya ordningen med Stockholms

tingsrätt som första instans och Marknadsdomstolen som andra och sista instans

infördes för konkurrensmålen den 1 juli 1993 och för marknadsföringsmålen den

1 januari 1996. De övergripande målen för domstolens verksamhet, som

fastställdes av riksdagen våren 1993 (prop. 1992/93:100 bil. 13, bet. LU32,

rskr. 229), är att på ett rättssäkert sätt och inom rimlig tid avgöra de mål

och ärenden som domstolen har att handlägga samt att leda rättsutvecklingen

och främja en enhetlig rättstillämpning inom det marknadsrättsliga området.

Marknadsdomstolens verksamhet regleras i lagen (1970:417) om marknadsdomstol

och i förordningen (1988:1564) med instruktion för Marknadsdomstolen. I de mål

domstolen handlägger skall den bestå av lagfarna domare och ekonomiska

experter. Några s.k. intresseledamöter finns inte längre i domstolen. På talan

av KO har Marknadsdomstolen avgjort 419 mål under perioden 1971-1995. Under

samma period har domstolen på talan av enskilda näringsidkare fattat 176

avgöranden. Sedan år 1985 har den förändringen skett att fler mål har avgjorts

på talan av näringsidkare än på talan av KO.

I motion L706 av Rolf Dahlberg m.fl. (m) begärs ett tillkännagivande om att

lagen om marknadsdomstol skall upphöra att gälla. Enligt motionärerna bör det

finnas goda förutsättningar att överföra Marknadsdomstolens arbetsuppgifter

till de allmänna domstolarna där det finns möjlighet att anlita olika experter

och sakkunniga vid sidan av den juridiska kompetensen. Frågan om att avskaffa

Marknadsdomstolen bör enligt motionärerna behandlas av 1995 års

domstolskommitté.

Utskottet erinrar om att frågor som rör Marknadsdomstolen och andra

specialdomstolar har behandlats i promemorian (Ds 1993:34) Specialdomstolarna

i framtiden. I promemorian konstaterades att Marknadsdomstolen på sikt bör

avskaffas som fristående domstol och att domstolens uppgifter bör tas över av

de allmänna domstolarna. Några konkreta förslag till lagändringar beträffande

Marknadsdomstolen lades dock inte fram, bl.a. med hänsyn till att

marknadsföringslagstiftningen vid tillfället var föremål för översyn.

Översynen av marknadsföringslagstiftningen resulterade våren 1995 i

riksdagens beslut om en ny marknadsföringslag (prop. 1994/95:123, bet. LU16).

Regeringens förslag att Marknadsdomstolen skulle vara andra och sista instans

i mål enligt marknadsföringslagen föranledde inga erinringar från utskottets

sida. I sammanhanget bör vidare nämnas att 1995 års domstolskommitté skall

lämna förslag till en ny organisation för domstolsväsendet som helhet. I

uppdraget ingår att föreslå en minskning av antalet tingsrätter och att

överväga en samordning av de allmänna domstolarna och de allmänna

förvaltningsdomstolarna (dir. 1995:102). Frågor som rör Marknadsdomstolen

ligger dock inte inom ramen för detta utredningsuppdrag.

Utskottet är för egen del inte berett att förorda en utvidgning av

Domstolskommitténs uppdrag till att omfatta Marknadsdomstolens uppgifter.

Enligt utskottets mening bör man i stället avvakta resultatet av den vidare

beredningen av kommitténs kommande betänkande om domstolsorganisationen i

stort. Först härefter torde det finnas ett tillräckligt underlag för att

närmare kunna bedöma de förslag som förts fram i motionen.

Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motion L706.

Betaltjänster

I motion L707 av Lars Lilja (s) begärs ett tillkännagivande om behovet av

skydd för konsumenter vid ökad användning av s.k. elektroniska pengar, dvs.

förbetalda kort, som används som betalningsmedel, och digitala pengar, som

används för transaktioner över datanätverk. Bestämmelserna måste enligt

motionären vara utformade på ett sådant sätt att konsumenterna kan använda de

nya betalningsmedlen och att särskild hänsyn tas till utsatta

konsumentgrupper.

Ingbritt Irhammar m.fl. (c) framhåller i motion L708 att informationen när

det gäller finansiella tjänster behöver förbättras, för att konsumenterna

skall kunna ha nytta av det ökade utbudet. I motionen begärs tillkännagivanden

dels om behovet av en utvidgning av de konsumentskyddande lagarna när det

gäller kontokorten (yrkande 5), dels om behovet av ett lagligt skydd för

konsumenterna när det gäller betalningssystem med betalkort inom EU (yrkande

12).

Hösten 1995 beslutade riksdagen om ett ökat stöd till konsumentpolitiska

åtgärder på området finansiella tjänster (prop. 1995/96:82, bet. LU10).

Utskottet konstaterade därvid att konkurrensen på det finansiella området hade

ökat och att den snabba utvecklingen med nya tekniska lösningar, inte minst på

betaltjänstområdet, kan medföra konsumentproblem. Det handlade om att ge

konsumenterna ett starkare stöd när det gäller att ta till vara sina

rättigheter och vara aktiva på området. För ändamålet fick

Konsumentombudsmannen och Konsumentverket ökade resurser.

Betaltjänstutredningen har haft regeringens uppdrag att utreda behovet av

näringsrättslig normgivning och tillsyn över nya betaltjänster. Uppdraget

omfattade även behovet av civilrättslig reglering för betaltjänster och

behovet av ett stärkt konsumentskydd på betaltjänstområdet. Utredningens

slutbetänkande (SOU 1995:69) Betaltjänster avlämnades hösten 1995. Utredningen

föreslår särskilda regler för betaltjänster och för aktörerna på

betaltjänstmarknaden. Reglerna syftar till att värna om ett stabilt och

effektivt betalningsväsende samt att stärka konsumentskyddet. I betänkandet

föreslås en helt ny lag om betaltjänster som bl.a. omfattar sådana

betaltjänster som utförs med hjälp av kontokort. Den föreslagna lagens

civilrättsliga bestämmelser skall dock inte gälla s.k. förbetalda kort,

exempelvis kontantkort, eftersom dessa korttyper befinner sig i ett skede av

stark utveckling såväl tekniskt som när det gäller lansering av nya system.

Utredningsbetänkandet är för närvarande föremål för beredning inom

Regeringskansliet.

Mot bakgrund av Betaltjänstutredningens ställningstaganden har en särskild

utredare nyligen fått i uppdrag att kartlägga och analysera de rättsliga

frågor som uppkommer genom användning av elektroniska pengar - det gäller både

förbetalda kort och elektroniska pengar via dator. I anslutning till detta

skall utredaren överväga behovet av ändringar i gällande regelverk och, om det

behövs, föreslå ändringar i detta. Uppdraget skall enligt direktiven vara

slutfört före utgången av år 1997 (dir. 1997:1).

Inom EU är konsumentproblem i samband med finansiella tjänster ett

prioriterat område. I kommissionens konsumentpolitiska prioriteringar för åren

1996-1998 sägs bl.a. att användningen av betalningsmedel är en fråga av stor

vikt för konsumenterna. Kommissionen har våren 1996 presenterat en grönbok om

finansiella tjänster. Denna utgör ett första underlag för framtida åtgärder

som syftar till att tillgodose konsumenternas rättigheter och intressen på

området. Sverige har för sin del framfört att det inom betaltjänstområdet kan

finnas anledning att överväga mer tvingande gemenskapsregler och att vissa

frågor som aktualiseras i grönboken bör behandlas med förtur. Det gäller bl.a.

rekommendationen (88/590/EEG) angående betaltjänster, vilken enligt Sveriges

uppfattning hittills har fungerat otillfredsställande och därför bör bli

föremål för översyn.

Utskottet anser att de av motionärerna uppmärksammade spörsmålen har en hög

angelägenhetsgrad. Den senaste tidens snabba utveckling - inte minst på det

tekniska området - när det gäller finansiella tjänster medför att ytterligare

åtgärder för att möta konsumenternas krav och behov kan behöva övervägas.

Utskottet ser därför med tillfredsställelse att förevarande område är föremål

för uppmärksamhet både nationellt och inom EU och förutsätter att erforderliga

åtgärder kommer att vidtas utan något tillkännagivande eller annan åtgärd från

riksdagens sida.

Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motionerna L707 och L708

yrkandena 5 och 12.

Hemförsäljning

I motion L711 av Roy Ottosson (mp) yrkas att riksdagen hos regeringen begär

lagförslag som ger kommunerna rätt att förbjuda hemförsäljning i de fall

olämpliga metoder används. Motionärerna hänvisar i sammanhanget till vad som

gäller i fråga om tillfällig försäljning.

Hemförsäljningslagen (1981:1361), som är en civilrättslig lagstiftning,

tillämpas då en näringsidkare yrkesmässigt överlåter eller upplåter lös

egendom eller utför tjänster till konsumenter för huvudsakligen enskilt bruk,

om avtalet ingås i konsumentens bostad eller på vissa andra platser utanför

näringsidkarens fasta försäljningsställe. Lagen omfattar även försäljning som

sker per telefon. Konsumenten kan utan att ange något skäl frånträda avtalet

inom en vecka (?ångerveckan?) men måste då skriftligen meddela säljaren detta.

Lagen skall inte tillämpas då det begärda priset understiger 300 kr och i

princip inte heller vid försäljning av livsmedel.

Lagen (1990:1183) om tillfällig försäljning, som är en näringsrättslig

lagstiftning, innehåller föreskrifter om tillståndskrav för viss tillfällig

försäljning. Om en sådan försäljning kan väntas hota försörjningen i ett

område av vissa viktiga basvaror - det gäller kläder, skor eller sådana

livsmedel som inte är avsedda för förtäring på stället - kan krav på tillstånd

införas i området. Vid tillkomsten av lagen anfördes att regleringen av den

tillfälliga handeln bör utgå från konsumentintresset. Regleringen skulle inte

vara mer omfattande än nödvändigt (prop. 1990/91:17).

Enligt utskottets mening bör det inte komma i fråga att ge kommunerna rätt

att besluta om förbud mot hemförsäljning. Det anförda innebär emellertid inte

att utskottet utesluter att det kan finnas behov av vissa ändringar i

hemförsäljningslagen i syfte att förhindra sådana försäljningsmetoder som

beskrivs i motionen. Som tidigare nämnts har Konsumentverket haft regeringens

uppdrag att redovisa utvecklingen och föreslå lämpliga åtgärder när det gäller

aggressiva marknadsföringsmetoder. En aggressiv marknadsföringsmetod beskrivs

i förarbetena till marknadsföringslagen som en säljmetod vilken överrumplar

konsumenter eller andra förbrukare eller på annat sätt utsätter dem för

tidspress eller särskilt köptryck på ett sätt som är ägnat att leda till

oöverlagda köp eller säljbeslut. Begreppen marknadsföringsmetoder och

säljmetoder används här synonymt (prop. 1994/95:123). Konsumentverkets arbete

har nyligen redovisats i rapporten Aggressiva marknadsföringsmetoder (rapport

1997:3). I rapporten beskrivs utvecklingen sedan 1970-talet av sådana

marknadsföringsmetoder som omfattas av hemförsäljningslagen, och

Konsumentverket föreslår dels vissa förtydliganden i hemförsäljningslagen,

dels en ändring i marknadsföringslagen som tar sikte på aggressiv och

påträngande marknadsföring. Rapporten är för närvarande föremål för beredning

i Regeringskansliet.

Utskottet anser att regeringens ställningstaganden till ifrågavarande

rapport från Konsumentverket bör avvaktas. Om det skulle visa sig att åtgärder

behövs för att förbättra för konsumenterna vid hemförsäljning, förutsätter

utskottet att sådana åtgärder blir föremål för överväganden utan något

riksdagens tillkännagivande. Med det anförda avstyrks motion L711.

I motion L708 av Ingbritt Irhammar m.fl. (c) begärs ett tillkännagivande om

att ångerveckan i hemförsäljningslagen skall omvandlas till en ångermånad.

Enligt motionärerna har hemförsäljningen blivit alltmer påträngande och

utstuderad (yrkande 10).

Med anledning av motionen vill utskottet påminna om att ångerfristens längd

var föremål för diskussion i samband med tillkomsten av 1971 års

hemförsäljningslag. I den då aktuella propositionen anfördes att köparen måste

ha skäligt rådrum för att kunna besluta om han skall stå fast vid sin

rättshandling eller inte. Intresset av trygghet i den allmänna

varuomsättningen kräver å andra sidan att tidsfristen görs relativt kort. En

ångerfrist på en vecka syntes, enligt föredragande departementschefen, utgöra

en rimlig avvägning mellan de skilda intressen som här gör sig gällande.

Vidare anfördes att det torde vara lättare för allmänheten att anpassa sig

efter en veckofrist än efter en frist på t.ex. tio dagar. Två veckor ansågs

vara en alltför lång tidsrymd i förevarande hänseende (prop. 1971:86, bet.

LU10).

EG-direktivet om konsumentskydd vid avtal som ingås utanför näringsidkarens

fasta försäljningsställe (85/577/EEG) överensstämmer i huvudsak med

hemförsäljningslagen, och i direktivet föreskrivs att en konsument skall ha en

frist på minst sju dagar att ångra avtalet (ångervecka). En EU-anpassning av

hemförsäljningslagen gjordes hösten 1992 (prop. 1991/92: 167, bet.

1992/93:LU3). Avtal som ingås per telefon omfattas inte av EG-direktivet.

Något hinder för Sverige att behålla sådana för konsumenten förmånligare

regler föreligger inte. EG-direktivet är nämligen ett s.k. minimidirektiv,

vilket innebär att medlemsstaterna kan upprätthålla eller införa regler som

ger konsumenterna ett starkare skydd än vad direktivet gör. När det gäller

telefonförsäljning kan nämnas att ett direktivförslag om skydd för konsumenter

vid s.k. distansavtal varit föremål för behandling i EU. Avsikten är att

stärka konsumentskyddet vid köp av varor och tjänster då säljare och köpare

inte träffar varandra när avtalet ingås, såsom telefonförsäljning, TV- och

postorderförsäljning. Ett direktiv som bl.a. innebär att konsumenten har rätt

till en ångertid om sju arbetsdagar har nyligen beslutats.

Även när det gäller önskemålet i motion L708 anser utskottet att beredningen

av Konsumentverkets rapport Aggressiva marknadsföringsmetoder bör avvaktas

innan ställning tas till vilka eventuella ändringar i lagen som bör komma i

fråga. Regeringens kommande ställningstaganden med anledning av de nyligen

beslutade gemenskapsreglerna avseende telefonförsäljning kan också aktualisera

vissa ändringar i hemförsäljningslagens regelverk.

Mot denna bakgrund avstyrker utskottet bifall till motion L708 yrkande 10.

Produktsäkerhetslagen

Produktsäkerhetslagen (1988:1604) syftar till att motverka att farliga varor

och tjänster orsakar person- eller egendomsskador, och lagen ger möjlighet

till ingripande mot sådana produkter. Förra året utvidgades

produktsäkerhetslagens tillämpningsområde till att omfatta, förutom varor och

tjänster som tillhandahålls i näringsverksamhet, varor som tillhandahålls i

offentlig verksamhet.

I motion L702 av Rolf Dahlberg m.fl. (m) förespråkas att

produktsäkerhetslagen skall utvidgas till att omfatta tjänster som

tillhandahålls i offentlig verksamhet. De tjänster som tillhandahålls

konsumenterna innebär enligt motionärerna samma risker oavsett om huvudmannen

för verksamheten är enskild eller offentlig. Dessutom är den nuvarande

lagstiftningen inte konkurrensneutral.

Utskottet erinrar om att riksdagen förra våren, dels i samband med

behandlingen av propositionen om produktsäkerhetslagen och offentlig

verksamhet, dels i samband med behandlingen av skrivelsen om

konsumentpolitiken i EU, avslagit motioner med samma inriktning som den nu

aktuella (prop. 1995/96:123, bet. LU21, rskr. 211 samt skr. 1995/96:181, bet.

LU26, rskr. 292). Som skäl för sina ställningstaganden hänvisade utskottet

bl.a. till att sådana offentliga tjänster som det var fråga om i hög grad är

föremål för specialreglering och att det inte framkommit något behov av att

låta lagen bli tillämplig på tjänster som tillhandahålls inom den offentliga

sektorn. Beträffande utskottets närmare motiveringar hänvisas till nämnda

betänkanden.

Utskottet finner inte skäl att nu ändra sin inställning i denna fråga och

avstyrker bifall till motion L702.

Konsumentskyddet vid s.k. nödvändighetstjänster

I motion L701 av Jeppe Johnsson och Göthe Knutson (m) begärs ett

tillkännagivande om möjlighet att deponera skälig avgift till länsstyrelsen

vid tvist om tele-, el- och vattenräkningar m.m. för att undvika avstängning

av sådana tjänster. Motionärerna hänvisar till de möjligheter som i dag finns

att i vissa fall nedsätta betalning till länsstyrelsen enligt 12 kap.

jordabalken samt enligt lagen (1927:56) om nedsättning av pengar hos myndighet

och anser att möjligheterna till en sådan nedsättning bör utökas. Enligt

motionärerna kan det inte vara rimligt att enskilda konsumenter skall få

telefon, elström eller vatten avstängt om det senare skulle visa sig att

räkningen var beräknad på felaktig grund.

I likhet med motionärerna anser utskottet att konsumentskyddet i samband med

s.k. nödvändighetstjänster behöver belysas ytterligare, och utskottet ser med

tillfredsställelse på det arbete som påbörjats i syfte att tillvarata

konsumenternas behov och intressen när det gäller sådana tjänster. I

betänkandet (SOU 1996:104) Konsumentskydd på elmarknaden, som överlämnades i

juni 1996, behandlas frågan om konsumentskydd vid avstängning av el. I

betänkandet föreslås att förutsättningarna för när nätägaren får stänga av

elen respektive när elsäljaren hos nätägaren får begära avstängning skall

regleras i lag. Bl.a. föreslås lagregler om att överföring och leverans av el

inte får avbrytas med anledning av en fordran som helt eller delvis är föremål

för tvist. Betänkandet bereds för närvarande i Regeringskansliet, och en

proposition kommer att avlämnas till riksdagen senare i vår.

I EU-kommissionens treårsprogram för konsumentpolitiken prioriteras bl.a.

skyddet för konsumenternas intressen när det gäller s.k. nödvändighets-

tjänster, såsom el, vatten, gas och telefon. Hösten 1996 hölls ett seminarium

om allmännyttiga tjänster. Seminariet avsåg problem som konsumenterna möter på

områden där tidigare monopoliserade marknader har avreglerats - t.ex.

elsektorn och telesektorn - och var tänkt att fungera som ett startskott för

kommissionens arbete på detta område.

Mot bakgrund av vad som redovisats förutsätter utskottet att de frågor som

berörs i motionen inom en inte alltför avlägsen framtid kommer att bli föremål

för närmare överväganden från regeringens sida. I sammanhanget kan vidare

nämnas att Sveriges Konsumentråd, som är en fristående samarbetsorganisation

för frivilliga konsumentorganisationer, har konsumentproblem i samband med

allmännyttiga tjänster, såsom el, vatten och telefon, som ett prioriterat

område.

Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motion L701.

Databaserad produktinformation

I motion L708 av Ingbritt Irhammar m.fl. (c) begärs tillkännagivande om

behovet av att tillsätta en utredning med uppdrag att se hur den nya tekniken

kan användas för att sprida produktinformation till konsumenterna. Som exempel

nämner motionärerna att konsumenterna får tillgång till databaser med sådan

information i större varuhus och köpcentrum (yrkande 7).

Motioner med samma inriktning som den nu aktuella behandlades och avstyrktes

av utskottet våren 1995 (bet. 1994/95:LU32). Utskottet erinrade därvid om den

av regeringen år 1995 tillsatta IT-kommissionen (dir. 1995:1 och 1996:46), som

bl.a. skall vara rådgivande till regeringen i övergripande och strategiska

frågor inom informationsteknikens område. IT-kommissionen skall lämna förslag

om hur användarnas intressen kan tas till vara inom ramen för strävan att

åstadkomma en så bred användning av informationsteknik som möjligt. I

uppdraget ingår bl.a. att föreslå åtgärder som främjar en ökad tillgänglighet

till databaser och datanät.

Konsumentverket har nu upprättat ett system för datakommunikation med de

kommunala konsumentvägledarna. Inom ramen för detta system pågår sedan ett och

ett halvt år tillbaka en försöksverksamhet där konsumentvägledarna har

tillgång till Konsumentverkets särskilda produktdatabaser och också möjlighet

att ställa frågor till verkets experter. Vidare kan nämnas att Konsumentverket

har en egen hemsida på Internet som är tillgänglig för konsumenterna

(http://www.kov.se). I det uppdrag som regeringen i december 1996 gett

Konsumentverket ingår, som tidigare nämnts, frågan om databaserad information

om konsumtion och miljö. I regeringsbeslutet sägs att informationen skall vara

lättillgänglig och bl.a. ge möjlighet till vidareförmedling på lokal nivå.

I sammanhanget vill utskottet vidare erinra om att det i EU-kommissionens

konsumentpolitiska prioriteringar för åren 1996-1998 påpekas att särskilda

insatser behöver göras för att uppmuntra konsumentorganisationerna att

förändra sina arbetsformer och därmed kunna tillgodogöra sig fördelarna med

den nya informationstekniken. Ett av de prioriterade områdena i

handlingsprogrammet är åtgärder för att möjliggöra för konsumenterna att dra

nytta av informationssamhället. Intensifierade åtgärder som innefattar

utbildning och upplärning så att konsumenterna till fullo skall kunna utnyttja

informationssamhällets möjligheter föreslås. Enligt vad regeringen anförde i

skrivelsen 1995/96:181 Konsumentpolitiken i EU - mål och inriktning för det

svenska arbetet kommer Sverige aktivt att stödja och delta i detta arbete.

Utskottet kan mot den ovan angivna bakgrunden inte finna annat än att

motionsönskemålen i huvudsak får anses tillgodosedda med det arbete som har

påbörjats. Utskottet avstyrker bifall till motion L708 yrkande 7.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande konsumentpolitikens mål och inriktning

att riksdagen avslår motion 1996/97:L709 yrkandena 1-6,

res. 1 (m)

2. beträffande konsumentpolitiken i EU

att riksdagen avslår motionerna 1996/97:L709 yrkande 7 och 1996/97: N270

yrkande 29,

res. 2 (m)

3. beträffande konsumenterna och miljön

att riksdagen avslår motionerna 1996/97:L712 yrkandena 3 och 5,

1996/97:L713 yrkandena 1-6 och 9-12, 1996/97:N223 yrkandena 1 och 2,

1996/97:N270 yrkande 28 och 1996/97:Jo759 yrkande 23,

res. 3 (fp)

res. 4 (mp)

4. beträffande miljömärkningen

att riksdagen avslår motionerna 1996/97:L704, 1996/97:L712 yrkande 1

och 1996/97:Jo727 yrkande 5,

res. 5 (c)

5. beträffande hälsohänsyn vid bra miljöval

att riksdagen avslår motion 1996/97:N204,

6. beträffande TV-reklam till barn, m.m.

att riksdagen avslår motionerna 1996/97:L703 och 1996/97:Kr4 yrkande

35,

res. 6 (mp)

7. beträffande könsdiskriminerande reklam

att riksdagen avslår motion 1996/97:L705,

8. beträffande indirekt reklam

att riksdagen avslår motion 1996/97:N254 yrkandena 1 och 4,

res. 7 (v, mp)

9. beträffande Marknadsdomstolen

att riksdagen avslår motion 1996/97:L706,

res. 8 (m)

10. beträffande betaltjänster

att riksdagen avslår motionerna 1996/97:L707 och 1996/97:L708 yrkandena

5 och 12,

11. beträffande olämpliga hemförsäljningsmetoder

att riksdagen avslår motion 1996/97:L711,

12. beträffande ångerveckan

att riksdagen avslår motion 1996/97:L708 yrkande 10,

13. beträffande produktsäkerhetslagen

att riksdagen avslår motion 1996/97:L702,

res. 9 (m, fp, mp)

14. beträffande nödvändighetstjänster

att riksdagen avslår motion 1996/97:L701,

res. 10 (m)

15. beträffande produktinformation

att riksdagen avslår motion 1996/97:L708 yrkande 7.

Stockholm den 4 mars 1997

På lagutskottets vägnar

Agne Hansson

I beslutet har deltagit: Agne Hansson (c), Anita Persson (s), Bengt Kronblad

(s), Rolf Dahlberg (m), Carin Lundberg (s), Rune Berglund (s), Karin Olsson

(s), Eva Arvidsson (s), Henrik S Järrel (m), Inger Segelström (s), Tanja

Linderborg (v), Tomas Högström (m), Yvonne Ruwaida (mp), Birgitta Carlsson

(c), Kerstin Kristiansson (s), Marietta de Pourbaix-Lundin (m) och Kerstin

Heinemann (fp).

Reservationer

1. Konsumentpolitikens mål och inriktning (mom. 1)

Rolf Dahlberg, Henrik S Järrel, Tomas Högström och Marietta de Pourbaix-Lundin

(alla m) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 6 börjar med ?Som utskottet?

och på s. 7 slutar med ?yrkandena 1-6? bort ha följande lydelse:

Utskottet delar de synpunkter som förts fram i motion L709 och anser att

tiden nu är mogen för en förändrad grundsyn på konsumentpolitiken. Enligt

utskottets mening bör konsumentpolitiken i första hand syfta till att öka den

konkurrensutsatta sektorn, vidga området för privat näringsverksamhet samt

avveckla offentliga monopol och offentligt ägande i näringsverksamhet.

Konsumentpolitiken bör också underlätta för företag att driva sin verksamhet

och ta bort hinder för att nya företag skall kunna etablera sig.

Det sagda innebär, enligt utskottets mening, att målen och inriktningen för

konsumentpolitiken bör vara att främja konsumenternas intressen som aktörer på

marknaden och som konsumenter av varor och tjänster, att skapa förutsättningar

för hushållen att utnyttja sina resurser enligt egna önskemål, att tillgodose

konsumenternas ställning vad gäller ekonomiskt och rättsligt skydd, hälsa och

säkerhet samt att främja konsumenternas intresse av en från miljösynpunkt

långsiktigt hållbar utveckling och verka för att konsumenternas önskemål om en

god miljö får genomslag på marknaden. Konsumentpolitiska åtgärder skall vidtas

i statlig regi bara när de är väsentliga och inte kan utföras bättre av andra

aktörer. Vidare är det enligt utskottet särskilt viktigt att det framtida

lagstiftningsarbetet på konsumentområdet utformas i enlighet med dessa

riktlinjer och inriktas på att främja individernas valfrihet.

Konsumentpolitiken bör syfta till att skapa medvetna konsumenter som enskilt

eller i frivillig samverkan tar till vara sina intressen som konsumenter.

Detta medför att konsumentsammanslutningar och intresseorganisationer skall

beredas tillfälle att växa och ta på sig större uppgifter. I Sverige har de

offentligt subventionerade institutionerna dock minskat förutsättningarna för

privata engagemang, och regeringen bör också av den anledningen minska de

offentliga insatserna och i stället verka för att frivilligorganisationernas

ansvar stärks.

Som framhålls i motionen bör dessutom vissa ändringar komma till stånd när

det gäller Konsumentverket och KO. Verkets uppgifter är för närvarande alltför

omfattande, vilket leder till splittring av verksamheten.

Myndighetsfunktionerna bör enligt utskottet renodlas till produktkontroll och

tillsyn över den konsumenträttsliga lagstiftningen. Den icke

myndighetsbetingade verksamheten bör kunna privatiseras.

Enligt utskottets mening kan det vidare ifrågasättas om den nuvarande

ordningen med en konsumentombudsman som tillika är chef för Konsumentverket är

lämplig och förenlig med grundläggande rättsstatliga principer. I sin egenskap

av part i Marknadsdomstolen kan KO nämligen åberopa regler som han själv, i

sin egenskap av generaldirektör för Konsumentverket, har utfärdat. Utskottet

delar motionärernas inställning i fråga om behovet av en särskild utredning om

Konsumentverkets och KO:s framtida verksamhet och ställning.

Vad utskottet sålunda anfört om utformningen av den framtida

konsumentpolitiken bör riksdagen med bifall till motion L709 yrkandena 1-6 som

sin mening ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 1 bort ha följande lydelse:

1. beträffande konsumentpolitikens mål och inriktning

att riksdagen med bifall till motion 1996/97:L709 yrkandena 1-6 som sin

mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

2. Konsumentpolitiken i EU (mom. 2)

Rolf Dahlberg, Henrik S Järrel, Tomas Högström och Marietta de Pourbaix-Lundin

(alla m) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 8 börjar med ?Motions-

yrkanden med? och slutar med ?motion N270? bort ha följande lydelse:

Utskottet kan för sin del instämma i vad som anförts i motion L709

beträffande synen på frågan om vilka prioriteringar som bör göras när det

gäller det svenska arbetet med konsumentfrågor i EU. En konsumentpolitik som i

första hand och huvudsakligen används som ett fördelningspolitiskt instrument

är nämligen, enligt utskottets mening, inte till gagn för konsumenterna. Det

bästa för konsumenterna är i stället en fri och effektivt konkurrerande

marknad utan förtäckta handelshinder. En väl fungerande marknad ger

konsumenterna ett mer varierat utbud av varor och tjänster samt en höjd varu-

kvalitet. Den sunda konkurrensen gynnar konsumenterna genom lägre priser. Mot

denna bakgrund är standardiseringsarbetet betydelsefullt för att handelshinder

inte skall uppstå. Självfallet måste man också i det konsumentpolitiska

arbetet tillse att produkterna på marknaden är säkra, och

produktsäkerhetskontrollen bör även i framtiden vara ett prioriterat område.

Vidare bör det enligt utskottet slås fast att så många beslut som möjligt

skall fattas av medborgarna själva. Först när ett gemensamt mål bättre kan

uppnås genom åtgärder på lokal, regional, nationell eller gemenskapsnivå skall

besluten fattas av någon annan än enskilda medborgare.

För att nå angivna mål är det nödvändigt att prioritera bland de

konsumentpolitiska frågorna inom EU. Endast de viktigaste frågorna, och de som

i genuin mening kräver gemensamma lösningar, bör enligt utskottets mening

prioriteras om man vill nå framgång med konsumentpolitiken i EU.

Huvuduppgiften för den svenska konsumentpolitiken i EU bör därvid vara att

arbeta för att den inre marknaden skall fungera. Det svenska arbetet bör

vidare drivas på ett sådant sätt att det inte föranleder utgiftsökningar i den

svenska statsbudgeten eller i EU-budgeten. Vidare bör Sverige mer aktivt driva

frågan om en revidering av EU:s regler inom producent- och konsumentområdet.

Grundläggande köprättsliga regler kan behöva beslutas på EU-nivå, och andra

frågor som bör ha hög prioritet gäller reformeringen av EU:s gemensamma

jordbrukspolitik samt regelverket på området för finansiella tjänster.

Slutligen anser utskottet att miljöområdet bör prioriteras, liksom

konsumentskyddet i länderna i Öst- och Centraleuropa i syfte att förstärka

stödet för uppbyggande av fungerande marknadsekonomier.

Vad utskottet nu anfört bör riksdagen, med bifall till motion L709 yrkande

7, som sin mening ge regeringen till känna. Härav följer att yrkande 29 i

motion N270 enligt utskottet bör avslås.

dels att utskottets hemställan under 2 bort ha följande lydelse:

2. beträffande konsumentpolitiken i EU

att riksdagen med bifall till motion 1996/97:L709 yrkande 7 och med

avslag på motion 1996/97:N270 yrkande 29 som sin mening ger regeringen

till känna vad utskottet anfört.

3. Konsumenterna och miljön (mom. 3)

Kerstin Heinemann (fp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 10 börjar med ?Utskottet är?

och på s. 11 slutar med ?yrkande 23? bort ha följande lydelse:

Utskottet instämmer i vad som anförts i motion Jo759 om vikten av

miljömedvetna och ansvarskännande konsumenter. Miljöarbetet handlar nämligen

ytterst om ett personligt ansvar för medborgarna att fatta sådana beslut som

har minst inverkan på miljön. För att konsumenterna skall kunna göra

miljövänliga produktval krävs gedigna kunskaper om de ekologiska sambanden.

Kunskap om effekterna av olika konsumtionsmönster på den globala miljön bör

därför, enligt utskottets mening, lyftas fram i konsumentsammanhang.

Mot denna bakgrund anser utskottet att miljöfrågorna måste ges en mer

framträdande roll i konsumentpolitiken. Ideella organisationer och andra

sammanslutningar fyller här en viktig funktion när det gäller att sprida

kunskap om frågor som rör sambandet mellan miljö och konsumtion.

Vad utskottet sålunda anfört bör riksdagen, med bifall till motion Jo759

yrkande 23 och med anledning av motionerna L712 yrkandena 3 och 5, L713

yrkandena 1- 6 och 9-12, N223 yrkandena 1 och 2 samt N270 yrkande 28, som sin

mening ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 3 bort ha följande lydelse:

3. beträffande konsumenterna och miljön

att riksdagen med bifall till motion 1996/97:Jo759 yrkande 23 och med

anledning av motionerna 1996/97:L712 yrkandena 3 och 5, 1996/97:L713

yrkandena 1-6 och 9-12, 1996/97:N223 yrkandena 1 och 2 samt 1996/97:N270

yrkande 28 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

4. Konsumenterna och miljön (mom. 3)

Yvonne Ruwaida (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 10 börjar med ?Utskottet är?

och på s. 11 slutar med ?yrkande 23? bort ha följande lydelse:

Utskottet kan för sin del instämma i vad som anförts i motion L713 om att

åtgärder snarast bör vidtas i syfte att åstadkomma en hållbar konsumtion.

Frågor som rör konsumtion och miljö bör uppmärksammas ytterligare, och

utskottet delar motionärernas uppfattning om behovet av att inrätta en

särskild delegation för sådana frågor. Ett sådant forum skulle kunna bidra

till att insatserna från olika samhällssektorer samordnades vilket enligt

utskottet är nödvändigt om man vill slå vakt om en hållbar konsumtion.

Miljömålet måste vidare enligt utskottets mening ges samma tyngd som de övriga

konsumentpolitiska målen. Eftersom miljömålet kan komma i konflikt med andra

konsumentpolitiska mål anser utskottet att det måste vara ett uttryckligt mål

för konsumentpolitiken att också sätta ett pris på miljöförstöring. En årlig

redovisning från regeringen till riksdagen om hur miljömålet i

konsumentpolitiken utvecklas bör också ske. Även i direktiven till statliga

utredningar och i propositioner bör miljömålet uppmärksammas.

Det är också angeläget att konsumenternas miljömedvetande förbättras, och

utskottet delar motionärernas uppfattning att Konsumentverket bör ges ett ökat

ansvar när det gäller information och utbildning av konsumenter i frågor som

rör konsumtion och miljö. Konsumentverket bör även ges ökade resurser för att

motverka vilseledande miljöargument i reklamsammanhang. De åtgärder som

sålunda föreslagits i motion L713 borde enligt utskottet kunna komma till

stånd utan ytterligare dröjsmål.

Vad utskottet nu anfört om åtgärder för att nå en hållbar konsumtion bör

riksdagen, med bifall till motion L713 yrkandena 1-6 och 9-12 och med

anledning av motionerna L712 yrkandena 3 och 5, N223 yrkandena 1 och 2, N270

yrkande 28 samt Jo759 yrkande 23, som sin mening ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 3 bort ha följande lydelse:

3. beträffande konsumenterna och miljön

att riksdagen med bifall till motion 1996/97:L713 yrkandena 1-6 och 9-12

och med anledning av motionerna 1996/97:L712 yrkandena 3 och 5,

1996/97:N223 yrkandena 1 och 2, 1996/97:N270 yrkande 28 samt

1996/97:Jo759 yrkande 23 som sin mening ger regeringen till känna vad

utskottet anfört.

5. Miljömärkningen (mom. 4)

Agne Hansson och Birgitta Carlsson (båda c) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 11 börjar med ?Utskottet

anser? och slutar med ?yrkande 5? bort ha följande lydelse:

Utskottet anser för sin del, i likhet med vad som anförts i motion Jo727,

att det är av största betydelse att arbetet med att utveckla

miljömärkningssystemen fortsätter. Enligt utskottets mening bör

miljöorganisationerna, företagen och dagligvaruhandeln ges ett större

inflytande i denna verksamhet. I enlighet med vad som anförts i motionen bör

regeringen snarast återkomma till riksdagen med förslag till ny organisation

för miljömärkningen. Målsättningen bör vara att märkningen ges en sådan

utformning och inriktning att den underlättar och stimulerar val av

energisnåla och kretsloppsanpassade produkter.

Utskottets ställningstagande i fråga om miljömärkningens organisation

innebär att utskottet tillstyrker bifall till motion Jo727 yrkande 5.

Motionerna L704 och L712 yrkande 1 bör dock inte föranleda någon riksdagens

ytterligare åtgärd.

dels att utskottets hemställan under 4 bort ha följande lydelse:

4. beträffande miljömärkningen

att riksdagen med bifall till motion 1996/97:Jo727 yrkande 5 och med

avslag på motionerna 1996/97:L704 och 1996/97:L712 yrkande 1 som sin

mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

6. TV-reklam till barn, m.m. (mom. 6)

Yvonne Ruwaida (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 13 börjar med ?Utskottet

har? och slutar med ?35 avstyrks? bort ha följande lydelse:

Utskottet är för sin del ense med motionärerna i motion Kr4 om behovet av en

utredning om hur konsumenternas ställning i mediesammanhang skall kunna

stärkas. Den tekniska utvecklingen som äger rum på området borde, enligt

utskottets mening, komma konsumenterna till nytta genom att de får möjlighet

att filtrera bort vissa typer av TV-sändningar. Det kan röra sig om sändningar

som innehåller våld, pornografi eller barnreklam. Frågan är för närvarande

aktuell på EU-nivå, och Sverige bör i detta sammanhang verka för att sådana

möjligheter kommer till stånd. Möjligheten att spärra olika typer av TV-

sändningar genom användning av s.k. V-chips bör därvid enligt utskottet

studeras närmare.

Vad utskottet nu anfört om en utredning av begreppet konsumentmakt i

mediesammanhang bör riksdagen med bifall till motion Kr4 yrkande 35 och med

anledning av motion L703 som sin mening ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 6 bort ha följande lydelse:

6. beträffande TV-reklam till barn, m.m.

att riksdagen med bifall till motion 1996/97:Kr4 yrkande 35 och med

anledning av motion 1996/97:L703 som sin mening ger regeringen till känna

vad utskottet anfört.

7. Indirekt reklam (mom. 8)

Tanja Linderborg (v) och Yvonne Ruwaida (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 15 börjar med ?Med hänsyn?

och slutar med ?motionsyrkandena avslås? bort ha följande lydelse:

I motion N254 uppmärksammas enligt utskottet ett problem som på senare tid

fått allt större betydelse. Såväl sponsring som produktplacering inom

filmindustrin förekommer numera i stor utsträckning - inte minst när det

gäller tobaks- och alkoholprodukter - utan att några riktlinjer har kommit

till stånd för att reglera dessa företeelser. För att motverka denna typ av

indirekt reklam finns det enligt utskottets mening anledning att snarast vidta

åtgärder. Även när det gäller EU:s regler på detta område bör Sverige gå före

och arbeta för att sådan reklam motverkas.

Vad utskottet sålunda anfört om åtgärder för att motverka vissa typer av

indirekt reklam bör riksdagen med bifall till motion N254 yrkandena 1 och 4

som sin mening ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 8 bort ha följande lydelse:

8. beträffande indirekt reklam

att riksdagen med bifall till motion 1996/97:N254 yrkandena 1 och 4 som

sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

8. Marknadsdomstolen (mom. 9)

Rolf Dahlberg, Henrik S Järrel, Tomas Högström och Marietta de Pourbaix-Lundin

(alla m) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 16 börjar med ?Utskottet är?

och slutar med ?motion L706? bort ha följande lydelse:

Utskottet är ense med motionärerna om att tiden nu bör vara mogen att

avskaffa Marknadsdomstolen som fristående domstol. Förslag härom har lagts

fram i departementspromemorian (Ds 1993:34) Specialdomstolarna i framtiden,

och i enlighet med vad som anfördes i promemorian bör, enligt utskottets

mening, reformen inriktas på att Marknadsdomstolens uppgifter tas över av de

allmänna domstolarna. Möjligheten att förstärka dessa domstolar med experter

som deltar i avgörandena bör därvid beaktas. För en sådan ordning som

utskottet nu förordar talar bl.a. att Marknadsdomstolen är en liten domstol

med förhållandevis få mål.

En ny organisation för domstolsväsendet som helhet övervägs för närvarande

av 1995 års domstolskommitté. I uppdraget ingår att föreslå en minskning av

antalet tingsrätter och att överväga en samordning av de allmänna domstolarna

och de allmänna förvaltningsdomstolarna. Frågor som rör Marknadsdomstolen

ligger dock inte inom ramen för detta utredningsuppdrag. Enligt utskottet bör

Domstolskommittén snarast genom tilläggsdirektiv ges i uppdrag att göra en

allmän översyn även av de s.k. specialdomstolarnas ställning och det

eventuella framtida behovet av dem samt, i samband härmed, också överväga

formerna för ett avskaffande av Marknadsdomstolen i enlighet med vad utskottet

anfört. Detta bör riksdagen med bifall till motion L706 som sin mening ge

regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 9 bort ha följande lydelse:

9. beträffande Marknadsdomstolen

att riksdagen med bifall till motion 1996/97:L706 som sin mening ger

regeringen till känna vad utskottet anfört.

9. Produktsäkerhetslagen (mom. 13)

Rolf Dahlberg (m), Henrik S Järrel (m), Tomas Högström (m), Yvonne Ruwaida

(mp), Kerstin Heinemann (fp) och Marietta de Pourbaix-Lundin (m) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 20 börjar med ?Utskottet

erinrar? och slutar med ?motion L702? bort ha följande lydelse:

Enligt utskottets mening bör konsumenter inte i något sammanhang utsättas

för farliga varor eller tjänster. Därvid är produktsäkerhetslagen av stor

betydelse. Utskottet anser dock, i likhet med motionärerna, att den nuvarande

lagstiftningen på produktsäkerhetsområdet är förenad med påtagliga nackdelar.

För det första är de tjänster som tillhandahålls konsumenterna förenade med

samma risker oavsett om huvudmannen för verksamheten är enskild eller

offentlig. Med den nu gällande ordningen är dock risken stor att vissa

tjänster helt faller utanför skyddslagstiftningen. Mot bakgrund av Sveriges

ambitioner att inom EU vara ett föregångsland på konsumentskyddsområdet är

rådande förhållanden enligt utskottet inte acceptabla. En annan aspekt som bör

beaktas är att den nuvarande produktsäkerhetslagstiftningen inte är

konkurrensneutral.

Sammanfattningsvis anser utskottet att det från såväl konsument- som

konkurrenssynpunkt är viktigt med tydliga och klara regler beträffande

ansvarsförhållandet, oavsett om tjänsten erbjuds i offentlig eller privat

regi. Mot denna bakgrund är det nu enligt utskottets mening hög tid att

utvidga produktsäkerhetslagen till att omfatta även tjänster som

tillhandahålls i offentlig verksamhet. Regeringen bör snarast återkomma till

riksdagen med erforderligt lagförslag.

Det anförda bör riksdagen med bifall till motion L702 som sin mening ge

regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 13 bort ha följande lydelse:

13. beträffande produktsäkerhetslagen

att riksdagen med bifall till motion 1996/97:L702 som sin mening ger

regeringen till känna vad utskottet anfört.

10. Nödvändighetstjänster (mom. 14)

Rolf Dahlberg, Henrik S Järrel, Tomas Högström och Marietta de Pourbaix-Lundin

(alla m) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 21 börjar med ?Mot bakgrund?

och slutar med ?motion L701? bort ha följande lydelse:

När det gäller s.k. nödvändighetstjänster har konsumentskyddet enligt

utskottets mening, trots pågående arbete, inte blivit tillräckligt

uppmärksammat. Det gäller bl.a. i fråga om el-, vatten- tele-, dagis- och

renhållningsavgifter, när tvist råder om betalningen för dessa tjänster. Om

brukaren av en sådan tjänst erhåller en räkning som har beräknats på felaktig

grund måste han ändå betala det felaktiga beloppet för att undvika att

tjänsten i fråga stängs av. Risken är också påtaglig att han annars erhåller

en betalningsanmärkning. I likhet med vad som anförts i motionen anser

utskottet att konsumenten i stället borde ha möjlighet att hos länsstyrelsen

deponera ett skäligt belopp i avvaktan på att tvisten reds ut. Ett skäligt

belopp kan vara medeltalet av det gångna årets förbrukning.

Möjligheter till nedsättning finns i dag enligt hyreslagen och enligt lagen

om nedsättning av pengar hos myndighet i de fall betalning inte kan fullgöras

på vanligt sätt. När det gäller konsumentskyddet på elmarknaden väntas en

proposition som behandlar frågan om konsumentskyddet vid avstängning av el.

Detta är positivt. När det gäller andra nödvändighetstjänster bör regeringen

återkomma med förslag till lagregler som innebär ett ökat konsumentskydd.

Möjligheterna till nedsättning av pengar hos myndighet bör därvid utökas till

sådana fall som utskottet nu beskrivit.

Vad utskottet anfört bör riksdagen med bifall till motion L701 som sin

mening ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 14 bort ha följande lydelse:

14. beträffande nödvändighetstjänster

att riksdagen med bifall till motion 1996/97:L701 som sin mening ger

regeringen till känna vad utskottet anfört.

Särskilda yttranden

1. Konsumentpolitiken i EU

Tanja Linderborg (v) och Yvonne Ruwaida (mp) anför:

Inom EU tas enligt vår mening alltför stor hänsyn till den inre marknadens

funktion. Det är därför angeläget att konsumenterna får en stark ställning i

EU och att hänsynen till konsumenternas hälsa och säkerhet och till miljön

sätts före hänsynen till den inre marknaden. Vi vill vidare framhålla vikten

av att åtgärder vidtas för att förbättra EU:s miljömärkningssystem.

2. Konsumenterna och miljön

Tanja Linderborg (v) anför:

Jag delar de synpunkter som förts fram i motion L712 och anser att tillgången

till korrekt miljöinformation är av största betydelse. Enligt min mening bör

dock resultatet av det beredningsarbete som pågår inom Regeringskansliet

avvaktas, och jag väljer mot den bakgrunden att inte reservera mig till förmån

för motionen.

3. Konsumenterna och miljön

Yvonne Ruwaida (mp) anför:

Det marknadsekonomiska systemet förutsätter kritiska och kunniga konsumenter,

som har möjlighet att göra medvetna val. För att ge konsumenterna sådana

möjligheter måste enligt min mening insatserna på det konsumentpolitiska

området öka. Av stor betydelse är därvid konsumenternas rätt till information.

Innehållsförteckning

Sammanfattning........................................1

Motionerna............................................1

Motioner väckta under den allmänna motionstiden 1996/97 1

Motion väckt med anledning av proposition 1996/97:3 Kulturpolitik 4

Utskottet.............................................4

Konsumentpolitikens mål och inriktning 4

Mål för det svenska arbetet med konsumentfrågor i EU 7

Miljö och konsumtion 8

Miljömärkning m.m. 11

Marknadsföring 12

Marknadsdomstolen 15

Betaltjänster 16

Hemförsäljning 18

Produktsäkerhetslagen 19

Konsumentskyddet vid s.k. nödvändighetstjänster 20

Databaserad produktinformation 21

Hemställan 22

Reservationer........................................23

1. Konsumentpolitikens mål och inriktning (m) 23

2. Konsumentpolitiken i EU (m) 24

3. Konsumenterna och miljön (fp) 25

4. Konsumenterna och miljön (mp) 26

5. Miljömärkningen (c) 27

6. TV-reklam till barn, m.m. (mp) 27

7. Indirekt reklam (v, mp) 28

8. Marknadsdomstolen (m) 28

9. Produktsäkerhetslagen (m, fp, mp) 29

10. Nödvändighetstjänster (m) 30

Särskilda yttranden..................................30

1. Konsumentpolitiken i EU 31

2. Konsumenterna och miljön 31

3. Konsumenterna och miljön 31