Bet. 1996/97:LU15

Lagutskottets betänkande

1996/97:LU15

Vissa associationsrättsliga frågor

Innehåll

Sammanfattning

Motionerna

Utskottet

Hemställan

Reservationer

Innehållsförteckning

1996/97

LU15

Sammanfattning

I betänkandet behandlar utskottet sju motioner i skilda frågor på

associationsrättens område. Motionsspörsmålen rör förenklade regler för mindre

företag, redovisning av statligt stöd till företag, ansvar för delägare i

handelsbolag, nya europeiska associationsformer och ny associationsform för

anslagsberoende verksamhet. Vidare behandlas en motion som gäller

insamlingsstiftelser, en om finansiell leasing samt en motion som rör

franchising. Nio av motionerna har väckts under den allmänna motionstiden år

1996 och en med anledning av regeringens skrivelse 1995/96:15 Redogörelse för

behandlingen av riksdagens skrivelser till regeringen.

Med hänvisning till tidigare ställningstaganden samt pågående berednings-

och utredningsarbete avstyrker utskottet bifall till samtliga motioner.

Till betänkandet har fogats tre reservationer och ett särskilt yttrande.

Motionerna

Motion väckt med anledning av regeringens skrivelse 1995/96:15

1995/96:K14 av Jan Backman och Lennart Fridén (m) vari yrkas

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om behovet av lagstiftning om en ny organisationsform som kan ersätta

de hittillsvarande kulturstiftelserna.

Motioner väckta under den allmänna motionstiden 1996/97

1996/97:L201 av Bengt Harding Olson (fp) vari yrkas att riksdagen som sin

mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om anslagsberoende

verksamhet.

1996/97:L202 av Eva Björne (m) vari yrkas att riksdagen hos regeringen begär

ändring i stiftelselagen vad gäller tillsynen av insamlingsstiftelser som har

ett så litet kapital att normal bankränta inte täcker kostnaderna för tillsyn

och revision i enlighet med vad som anförts i motionen.

1996/97:L205 av Lennart Fridén (m) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av att det i

lagstiftningen kan skapas en juridisk person av typen "organisation utan

vinstintresse".

1996/97:L206 av Rolf Åbjörnsson (kd) vari yrkas

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om att reglerna om god tro vid bolagsmans utträde ur handelsbolag

ändras så att god tro endast kan åberopas av part som haft faktisk kännedom om

det förhållande för vilket den goda tron åberopas till stöd.

1996/97:L207 av Inga-Britt Johansson och Karin Olsson (s) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om

aktiva åtgärder för att få till stånd nya europeiska associationsformer.

1996/97:L209 av Kurt Ove Johansson och Lars-Erik Lövdén (s) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om

behovet av lagstiftning om franchising.

1996/97:L212 av Bengt Harding Olson (fp) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om anpassat rättssystem.

1996/97:L214 av Roy Ottosson (mp) vari yrkas att riksdagen hos regeringen

begär förslag till ändring av aktiebolagslagen i enlighet med vad som anförts

i motionen.

1996/97:L906 av Bengt Harding Olson m.fl. (fp, m, c, kd) vari yrkas att

riksdagen hos regeringen begär förslag till lag om finansiell leasing av lös

egendom i enlighet med vad som anförts i motionen.

Utskottet

Inledning

I betänkandet behandlar utskottet sju motioner i skilda frågor på

associationsrättens område. Motionsspörsmålen rör förenklade regler för mindre

företag, redovisning av statligt stöd till företag, ansvar för delägare i

handelsbolag, nya europeiska associationsformer och ny associationsform för

anslagsberoende verksamhet.

Vidare behandlas en motion som gäller insamlingsstiftelser, en om finansiell

leasing samt en motion som rör franchising.

Nio av motionerna har väckts under den allmänna motionstiden år 1996 och en

med anledning av regeringens skrivelse 1995/96:15 Redogörelse för behandlingen

av riksdagens skrivelser till regeringen. Den sistnämnda motionen har av

konstitutionsutskottet överlämnats till lagutskottet.

Förenklade regler för mindre företag

Som en allmän bakgrund till det motionsspörsmål som behandlas i förevarande

avsnitt kan upplysas att lagstiftningsarbetet på associationsrättens område

under senare år - särskilt när det gäller aktiebolagsrätten och

redovisningsrätten - till övervägande del varit betingat av den europeiska

integrationen. Redan genom EES-avtalet åtog sig Sverige att anpassa den

svenska aktiebolagsrätten till dels den primära EG-rätten i form av

Romfördraget, dels den sekundära EG-rätten i form av EG:s bolagsrättsliga

direktiv.

De bolagsrättsliga direktiven syftar till att harmonisera bolags- och

redovisningslagstiftningen i medlemsländerna. En harmoniserad lagstiftning är

avsedd att underlätta bolagens verksamhet och samarbetet på den gemensamma

marknaden. Bolagsdirektiven är utfärdade med hänvisning till Romfördragets

bestämmelser om etableringsfrihet. Deras syften är att medlemsstaterna skall

skapa en minsta gemensam skyddsnivå för delägare, borgenärer och andra som

träder i förbindelse med ett bolag. Strävan har inte varit att skapa en

enhetlig utan en i relevanta avseenden likvärdig lagstiftning i

medlemsstaterna. Hittills har nio olika direktiv beslutats, till vilka

medlemsstaterna anpassat sin lagstiftning. Dessutom har kommissionen lagt fram

utkast eller förslag till ytterligare fyra direktiv, vilka emellertid ännu

inte antagits. Man talar i dag om en serie bolagsdirektiv från ett till

tretton, där direktiv fem, nio, tio och tretton ännu inte antagits. Det

första, andra, tredje och tolfte direktivet är rent bolagsrättsliga medan det

fjärde, sjunde och elfte gäller redovisning.

EG:s bolagsrättsliga direktiv är inte tillämpliga på alla typer av bolag som

förekommer inom gemenskapen. Utöver aktiebolag finns det inom de flesta

medlemsstater ytterligare en bolagsform med begränsat betalningsansvar för

delägarna, i Tyskland benämnd Gesellschaft mit beschränkter Haftung (GmbH) och

i Frankrike société à responsabilité limitée (S.A.R.L.). I Storbritannien

finns endast en bolagsform, men denna är i stället indelad i två

huvudkategorier, public companies och private companies. Medan aktiebolag

respektive public companies oftast utgörs av större företag med en stor

ägarkrets, utmärks den andra bolagsformen respektive private companies som

regel av att de är mindre företag med få delägare. Det andra bolagsrättsliga

direktivet, det s.k. kapitaldirektivet, och det tredje bolagsrättsliga

direktivet, det s.k. fusionsdirektivet, är tillämpliga endast på aktiebolaget

och public companies.

Den svenska anpassningen till den primära EG-rätten genomfördes hösten 1992

varigenom aktiebolagslagens, bankaktiebolagslagens och

försäkringsrörelselagens bestämmelser om bundna aktier upphävdes.

Lagändringarna trädde i kraft den 1 januari 1993 (prop. 1992/93:68, bet. LU14,

rskr. 62).

Aktiebolagslagen (1975:1385) är sedan den 1 januari 1995 också anpassad till

de bolagsrättsliga direktiven. Reglerna om fusion mellan aktiebolag,

företrädesrätt vid ökning av aktiekapitalet, nedsättning av aktiekapitalet,

bolagets bundenhet av ställföreträdarens rättshandlingar och verkan av

registrering i aktiebolagsregistret står därmed i överensstämmelse med den

sekundära EG-rätten (prop. 1993/94:196, bet. LU32, rskr. 422). Aktiebolagen är

dessutom sedan den 1 januari 1995 indelade i två kategorier - publika

aktiebolag och privata aktiebolag - varigenom kapitaldirektivet och

fusionsdirektivet gjorts tillämpliga endast beträffande publika aktiebolag. De

publika aktiebolagen kan därför, till skillnad från de privata, vända sig till

allmänheten för att skaffa kapital. Endast de publika aktiebolagen har rätt

att inbjuda allmänheten att teckna eller förvärva aktier eller andra

värdepapper som bolaget ger ut. Fondpapper som har givits ut av privata

aktiebolag kan däremot inte bli föremål för handel på börs eller annan

organiserad marknadsplats. Den publika aktiebolagsformen är sålunda avpassad

för större bolag med stor spridning på aktierna, medan den privata

bolagsformen är avpassad företrädesvis för små bolag med ett begränsat antal

delägare. Aktiekapitalet skall i ett publikt aktiebolag uppgå till minst 500

000 kr och i ett privat aktiebolag till minst 100 000 kr. För ett privat

aktiebolag som har bildats före den 1 januari 1995 behöver dock enligt

övergångsbestämmelserna till de nya reglerna aktiekapitalet inte uppgå till

100 000 kr förrän den 1 januari 1998.

Även på det redovisningsrättsliga området har ett omfattande reformarbete

ägt rum under senare år för att anpassa svensk lagstiftning till EG:s

regelverk. Den svenska lagstiftningen är nu anpassad till det fjärde, sjunde

och elfte bolagsrättsliga direktivet. Hösten 1995 antog riksdagen en ny

redovisningslagstiftning för bl.a. aktiebolag och vissa handelsbolag (prop.

1995/96:10, bet. LU4, rskr. 91). Den nya lagstiftningen, som omfattar tre nya

lagar - årsredovisninglagen (1995:1554), lag om årsredovisning i

kreditinstitut och värdepappersbolag (1995:1559) och lag om årsredovisning i

försäkringsföretag (1995:1560) - har trätt i kraft den 1 januari 1996.

Årsredovisningslagen, som är tillämplig på aktiebolag och vissa handelsbolag,

innehåller bestämmelser om årsredovisning, koncernredovisning och

delårsrapporter.

Den nu redovisade aktiebolagsrättsliga lagstiftningen är grundad på

Aktiebolagskommitténs delbetänkande (SOU 1992:83), Aktiebolagslagen och EG -

En anpassning av den svenska lagen till EG:s bolagsdirektiv 1, 2, 3 och 12.

Den nya redovisningslagstiftningen är grundad på Redovisningskommitténs

delbetänkande (SOU 1994:17) Års- och koncernredovisning enligt EG-direktiv.

Redovisningskommitténs arbete är avslutat i och med det i november 1996

avlämnade betänkandet (SOU 1996:157) Översyn av redovisningslagstiftningen. I

slutbetänkandet behandlar kommittén frågor som rör bl.a.

redovisningslagstiftningens struktur, behovet och utformningen av

kompletterande normgivning på redovisningsområdet, företagens bokföring samt

den offentliga redovisningen. I sistnämnda hänseende behandlas bl.a. frågor

om miljöredovisning och personalekonomisk redovisning. Betänkandet är för

närvarande föremål för remissbehandling.

Aktiebolagskommitténs återstående arbete avser att överväga frågor som rör

främst aktiebolagets kapital och finansiella instrument, aktiebolagets

organisation samt aktieägarnas minoritetsskydd. Genom tilläggsdirektiv har

kommittén också fått i uppdrag att lämna förslag till regler om s.k.

ansvarsgenombrott (dir. 1994:143).

Kommittén har med förtur behandlat frågor om bolagsorganens roller och

ansvar samt därmed sammanhängande frågor rörande skadestånd och straff.

Övervägandena presenterades våren 1995 i betänkandet (SOU 1995:44)

Aktiebolagets organisation. I det nyligen till justitieministern överlämnade

delbetänkandet (SOU 1997:22) Aktiebolagets kapital har kommittén behandlat

aktiebolagslagens bestämmelser om bl.a. bolagsbildning, aktiers överlåtbarhet,

ökning och nedsättning av aktiekapitalet, aktiebolags förvärv av egna aktier

samt inlösen av egna aktier. De lagförslag som Aktiebolagskommittén lämnat går

ut på ändringar i 1975 års aktiebolagslag. Avsikten är emellertid att

ändringarna skall inordnas i en helt ny lag.

I motion L212 av Bengt Harding Olson (fp) framhålls att nuvarande

rättsregler inte är tillräckligt avpassade för de små företagens behov.

Motionären anför att bl.a. aktiebolagslagen bör ändras för att bättre anpassas

till småföretagandets villkor. I motionen begärs ett tillkännagivande därom

(yrkande 1).

Utskottet erinrar om att frågan om särskilda och enklare regler för de

mindre företagen sedan lång tid tillbaka varit föremål för diskussion i olika

sammanhang. I betänkandet (SOU 1978:66) Andelsbolag lade 1974 års

Bolagskommitté fram förslag till en särskild bolagsform för mindre företag. På

grund av den kritik som riktades mot förslaget avstod regeringen från att

lägga det till grund för en proposition till riksdagen och beslöt att

spörsmålet om enklare regler för mindre företag skulle övervägas ytterligare.

Det arbete som därefter bedrevs inom Justitiedepartementet gav vid handen att

aktiebolagslagens regler i allt väsentligt passar även för de mindre

företagen. Frågan återkom därefter motionsvägen ett antal gånger under 1980-

talet varvid riksdagen inte kom till någon annan slutsats än regeringen (se

bl.a. bet. LU 1986/87:5, NU 1987/88:25 och 1989/90:LU3). När frågan

behandlades hösten 1992 hänvisade EES-utskottet i sitt av riksdagen godkända

betänkande 1992/93:EU1 till Aktiebolagskommitténs då nyligen avlämnade

delbetänkande (SOU 1992:83) Aktiebolagslagen och EG och ansåg att regeringens

ställningstagande till förslaget inte borde föregripas.

När nu frågan om förenklade regler för mindre företag åter aktualiseras

motionsledes vill utskottet påpeka att frågeställningarna kommit i ett delvis

nytt läge till följd av de ändringar som gjorts i aktiebolagslagen i samband

med att EG:s bolagsrättsliga direktiv införlivats i svensk rätt. Som tidigare

redovisats har fr.o.m. den 1 januari 1995 i svensk rätt införts två kategorier

av aktiebolag, publika respektive privata aktiebolag. Den svenska

lagstiftningen erbjuder således numera två alternativa bolagstyper utan

personligt betalningsansvar för delägarna. Regelsystemet har utformats så att

den ena bolagskategorin, publika bolag, omfattar större bolag med stor

spridning på aktierna, medan den andra kategorin, privata bolag, omfattar

företrädesvis små bolag med ett begränsat antal aktieägare. Den svenska

aktiebolagslagstiftningen har därmed en struktur som i sina huvuddrag

överensstämmer med vad som gäller i de övriga EU-länderna. Genom

kategoriindelningen har en differentiering av aktiekapitalets storlek

möjliggjorts liksom att reglerna om ledning och organisation, aktiers

överlåtbarhet m.m. kan skilja sig åt.

Den nuvarande ordningen med två kategorier av aktiebolag innebär att det

blivit lättare att i kommande lagstiftningsarbete åstadkomma ett mera

ändamålsenligt regelverk på aktiebolagsrättens område. Aktiebolagskommittén

har också i sitt betänkande (SOU 1995:44) Aktiebolagets organisation

föreslagit att uppdelningen i publika och privata aktiebolag skall läggas till

grund för ytterligare ändringar i aktiebolagslagen bl.a. när det gäller

ledningsorganisationen. För publika bolag föreslår kommittén att en tudelad

ledningsorganisation i form av styrelse och verkställande direktör blir

obligatorisk. För privata aktiebolag, vilka i de allra flesta fall har en

mycket begränsad och stabil ägarkrets, bör lagstiftaren, enligt kommitténs

mening, i större utsträckning överlämna åt delägarna själva att besluta om

ledningsorganisationens utformning. Kommittén föreslår därför att i privata

aktiebolag endast ett ledningsorgan blir obligatoriskt, nämligen en styrelse.

Styrelsen i publika aktiebolag skall enligt förslaget ha minst tre ledamöter,

medan styrelsen i privata bolag skall kunna bestå av en eller två ledamöter,

om minst en suppleant utses. Betänkandet har remissbehandlats och bereds för

närvarande inom Justitiedepartementet. Enligt vad utskottet inhämtat kan en

lagrådsremiss på grundval av betänkandet komma att beslutas i maj 1997.

När det gäller redovisningsreglerna bör framhållas att årsredovisningslagen

tillåter mindre och medelstora företag att upprätta s.k. resultaträkning i

förkortad form samt möjliggör att undanta mindre företag från vissa krav på

tilläggsupplysningar. Överväganden inom Justitiedepartementet pågår också om

särskilda och enklare regler i vissa fall. Redovisningskommittén har nämligen

i sitt slutbetänkande (SOU 1996:157) Översyn av redovisningslagstiftningen

föreslagit viss uppmjukning för mindre företag av kravet på att bokföringen

skall avslutas med en årsredovisning. Enligt vad utskottet erfarit är siktet

inställt på att en proposition skall kunna beslutas under år 1998.

Därutöver vill utskottet erinra om att regeringen hösten 1996 beslutat

tillsätta en särskild delegation för att identifiera problem och föreslå

åtgärder för att undanröja onödiga hinder för etablering och tillväxt i

småföretag, den s.k. Småföretagsdelegationen (dir. 1996:70). I delegationens

uppdrag ingår bl.a. att komplettera det arbete som pågår inom

Regeringskansliet med avreglering och regelreformering. Enligt direktiven

skall delegationens arbete vara baserat på en bred och åtgärdsinriktad dialog

med bl.a. näringslivets organisationer samt inledas med en kartläggning av

förekommande typer av mer betydande problem för småföretagen. Erfarenheterna

skall samlas in direkt från de lokala och regionala nivåerna för att

komplettera den information som kommer från central nivå. Delegationen skall

vidare följa EU:s projekt med liknande syften samt övrigt internationellt

arbete av denna karaktär. I delegationens uppgifter ingår även att lämna

konkreta förslag till hur information om bl.a. regelverk kan spridas till de

små företagen. Delegationen skall halvårsvis till regeringen rapportera hur

arbetet forskrider, med början den 1 januari 1997. En slutredovisning skall

avges senast den 1 juli 1998.

Av den nyligen avlämnade skrivelsen 1996/97:83 Sverige och den inre

marknaden framgår att regeringen också uppmärksammat de små och medelstora

företagens situation inom ramen för samarbetet inom EU. Enligt skrivelsen är

det framför allt viktigt att medlemsstaterna tillser att den nationella

överregleringen åtgärdas eftersom många av problemen i dag ligger på nationell

nivå. Arbetet med regelreformering är, anför regeringen, ett av de nödvändiga

instrumenten för att främja ekonomisk tillväxt samt ökad och tryggad

sysselsättning, både på den inre marknaden och i Sverige.

Mot bakgrund av vad som nu redovisats konstaterar utskottet att det för

närvarande på flera olika håll pågår arbeten som ligger i linje med motions-

önskemålen. Enligt utskottets mening bör riksdagen inte föregripa regeringens

ställningstaganden till föreliggande och kommande förslag.

Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motion L212 yrkande 1.

Redovisning av statliga stöd till företag

Gällande regler om årsredovisningar finns i årsredovisningslagen (1995: 1554).

Årsredovisningen är ett företags reviderade och offentliga bokslut och består

av balansräkning, resultaträkning, noter, förvaltningsberättelse samt, i vissa

fall, finansieringsanalys. En årsredovisning skall upprättas på ett

överskådligt sätt och i enlighet med god redovisningssed. Balansräkningen,

resultaträkningen och noterna skall tillsammans ge en rättvisande bild av

bolagets ställning och resultat. Om det behövs för en rättvisande bild skall

tilläggsupplysningar lämnas.

Den löpande bokföringen skall utföras enligt bestämmelserna i bokförings-

lagen (1976:125). Varje affärshändelse i den bokföringsskyldiges verksamhet

skall löpande noteras. Med affärshändelse avses förändringar i förmögenhetens

storlek och sammansättning såsom in- och utbetalningar samt uppkomna

fordringar och skulder.

I Företagsstödsutredningens betänkande (SOU 1996:69) Kompetens och kapital -

om statligt stöd till företagande finns en kartläggning av olika näringsbidrag

och andra företagsstöd som kan utgå till näringsidkare. Med näringsbidrag

avses enligt anvisningarna till 22 § kommunalskattelagen (1928:370) statligt

stöd utan återbetalningsskyldighet som tillfaller en näringsidkare för

näringsverksamheten. Som näringsbidrag anses bl.a. även stöd som lämnas av EU

och kommuner. Näringsbidrag till näringsidkare som är skattskyldiga i Sverige

skall inkomstbeskattas. Genom en ändring i kommunalskattelagen, som trätt i

kraft den 1 januari 1997, är även näringsbidrag som lämnas direkt av EU en

skattepliktig inkomst (prop. 1996/97:12, bet. SkU7, rskr. 70).

I motion L214 av Roy Ottosson (mp) anförs att stora bidrag och subventioner

lämnas från staten till företagen varje år. Företagen får också bidrag från EU

i stor utsträckning. Enligt motionären bör sådana bidrag redovisas i

företagens årsredovisningar. Härigenom skulle insynen i företagen förbättras

och eventuellt fusk med bidragsmedel lättare kunna upptäckas. I motionen yrkas

att riksdagen skall begära lagändringar i enlighet med det anförda.

Utskottet har för sin del förståelse för önskemål om offentlighet

beträffande statliga stöd och andra bidrag som i olika sammanhang utgår till

företag. Att införa uttryckliga regler därom i årsredovisningslagen med de

syften som framhålls i motionen bör emellertid, enligt utskottets mening, inte

komma i fråga. Årsredovisningens uppgift är nämligen att redovisa företagets

ekonomiska utveckling under redovisningsperioden och företagets ställning vid

vissa bestämda tidpunkter. Korrekt redovisningsinformation underlättar beslut

och kan även medverka till att resurser fördelas mera effektivt mellan olika

alternativa användningar. Redovisningen skall således utgöra grundvalen för

framtida ekonomiska beslut. Den skall också ge underlag för kontroll och

uppföljning av företagens verksamhet och medelsförvaltning. Inom aktiebolag

ligger årsredovisningen och dess granskning till grund för aktieägarnas beslut

om ansvarsfrihet för styrelse och verkställande direktör.

Årsredovisningslagen har dessutom karaktär av ramlagstiftning och är

generellt utformad. Det har inte ansetts möjligt att i en generell

lagstiftning av ifrågavarande slag reglera alla de situationer som kan tänkas

uppkomma. En sådan detaljreglering har dessutom ansetts försvåra en successiv

anpassning av redovisningspraxis till de ständigt pågående förändringarna i

näringslivet. I årsredovisningslagen har därför endast angetts vilka

grundläggande principer som skall gälla för redovisningen och vissa minimikrav

på omfattningen av den information som skall lämnas externt.

Detaljbestämmelser har så långt möjligt undvikits. Ett stort antal frågor av

större eller mindre vikt är inte heller reglerade i de EG-direktiv som ligger

till grund för lagstiftningen, och det har då inte heller funnits anledning

att i lag slå fast hur spörsmålen skall lösas. I sådana frågor har det ansetts

naturligt att lagstiftningen - på samma sätt som tidigare - enbart anger de

allmänna ramarna för frågornas lösning. Inom dessa ramar har det ansetts att

redovisningspraxis bör utforma de normer som ska tillämpas. Liksom tidigare

har ansetts att uttalanden och rekommendationer från auktoritativa organ som

Bokföringsnämnden, Redovisningsrådet och Finansinspektionen kan komma att få

stor betydelse. Det ligger dock också i sakens natur att praxis måste anpassas

till de övergripande målsättningarna som kommer till uttryck i EG-direktiven

och avspeglas i lagstiftningen, främst principen om att redovisningen skall ge

en rättvisande bild av bolagens ställning och resultat.

När det gäller redovisning av statliga stöd har Bokföringsnämnden år 1988

gett ut rekommendationen Redovisning av statligt stöd (BFN R 5) samt några

uttalanden om speciella bidragsformer. Rekommendationen behandlar statliga

stöd till näringsidkare. Med statligt stöd jämställs stöd från kommun och från

formellt fristående organ som bildats av stat och kommun, t.ex. regionala

utvecklingsfonder. Rekommendationen syftar till att ge uttryck för

grundläggande principer för redovisning av stöd. Den kan därför tillämpas på

stöd från andra stödgivare. Enligt rekommendationen skall stöd i

resultaträkningen redovisas under samma rubrik som de kostnader som stödet

avser att täcka. Avser stödet t.ex. rörelsekostnader skall det redovisas under

övriga rörelseintäkter eller reducera rörelsekostnaderna med upplysning om

förhållandet i not. Stöd skall i resultat- och balansräkningen redovisas på

likartat sätt år från år. Beträffande information i årsbokslut och

årsredovisning sägs att för alla stöd av väsentlig betydelse för bedömningen

av företagets resultat och ställning skall upplysning lämnas om innehållet och

omfattningen av erhållna stöd samt hur detta redovisats. Av lämnade

upplysningar skall framgå bl.a. vilka former av stöd som utgått, villkoren för

stöden samt vilka redovisningsprinciper företaget tillämpat på erhållna stöd.

Upplysning om villkor kan t.ex. omfatta villkor för återbetalningsskyldighet,

räntesats, löptid och amorteringstid. Upplysningar om stöd som medför förmåner

eller åtaganden i framtiden lämnas så länge förmånerna eller åtagandena

består. Upplysningar om stöd som inte utgår i pengar skall vara särskilt

utförliga om dessa är av väsentlig betydelse för redovisningen. Företag som

erhållit stöd bör enligt rekommendationen i en flerårsöversikt ge information

om effekterna på resultat och ställning av erhållna stöd.

Vad gäller frågan om fusk och andra oegentligheter beträffande EU-medel

vill utskottet peka på att medlemsländerna enligt Maastrichtfördraget är

skyldiga att bekämpa bedrägerier riktade mot EU:s ekonomiska intressen på

samma sätt som de nationellt bekämpar bedrägerier. En straffrättslig

konvention om skydd för EG:s finansiella intressen (bedrägerikonventionen)

skrevs under av medlemsstaterna i juli 1995. Konventionen innebär att staterna

åtar sig att straffbelägga olika former av bedrägerier som skadligt kan

påverka EG:s budget. Inom EU diskuteras också ett andra protokoll till

bedrägerikonventionen som innehåller främst regler om ansvar för juridiska

personer för EU-bedrägerier som begås i dess verksamhet. Inom kommissionen har

en aktionsplan lagts fram i syfte att bekämpa bedrägerier med EU-medel. Den

omfattar bl.a. ett ökat samarbete mellan kommissionen, medlemsländerna och de

nationella myndigheterna samt hårdare sanktioner mot dem som har missbrukat

mottagna medel. Det bör också nämnas att Revisionsrätten till ministerrådet

och parlamentet lämnar en årlig rapport om sin granskning av den ekonomiska

förvaltningen inom EU. Både Revisionsrätten och kommissionen kan vid behov

göra undersökningar i medlemsländerna i samarbete med nationella myndigheter.

Med det anförda avstyrker utskottet motion L214.

Ansvar för delägare i handelsbolag

En association som är en juridisk person är som sådan ansvarig för de

förbindelser som ingås i associationens namn av behörig ställföreträdare. I

ett aktiebolag, en ekonomisk förening eller en ideell förening är i princip

endast associationen ansvarig för uppkomna förpliktelser, inte delägarna eller

medlemmarna personligen.

I ett handelsbolag däremot är delägarna enligt 2 kap. 20 § lagen (1980:1102)

om handelsbolag och enkla bolag obegränsat och solidariskt ansvariga för

bolagets förbindelser. Det personliga, solidariska ansvaret för delägare i ett

handelsbolag innebär att om en ny bolagsman inträder i bolaget svarar han även

för de förbindelser som bolaget har ingått dessförinnan. Avgår en bolagsman ur

bolaget, ansvarar han inte för de förbindelser av bolaget som uppkommer efter

avgången, om bolagets medkontrahent kände till eller borde ha känt till att

bolagsmannen avgått (2 kap. 22 §). I lagrummet uppställs inte något undantag

från regeln om en avgående bolagsmans ansvar för det fall han varit

registrerad som bolagsman, men tredje man saknat faktisk kännedom om hans

existens.

Uppgifter om vilka som är bolagsmän i ett handelsbolag finns i

handelsregistret som förs av Patent- och registreringsverket. Regler om

handelsregistret finns i handelsregisterlagen (1974:157).

I ett avgörande av Högsta domstolen (NJA 1995 s. 654) har en bolagsman i ett

handelsbolag, vilken vid tiden för upptagande av en kredit i en bank avgått ur

bolaget men ännu inte avförts ur handelsregistret, ansetts personligen

ansvarig för handelsbolagets skuld trots att banken då krediten beviljades

saknade faktisk kännedom om att bolagsmannen över huvud taget inträtt som

bolagsman.

I motion L206 framhåller Rolf Åbjörnsson (kd) att det, mot bakgrund av det

rättsläge som Högsta domstolens dom ger uttryck för, är av väsentlig betydelse

att företagen lämnar korrekta och aktuella uppgifter till de olika

företagsregister som finns och att registerhanteringen är effektiv. I motionen

yrkas att riksdagen som sin mening skall ge regeringen till känna att reglerna

om god tro vid bolagsmans utträde ur handelsbolag ändras så att god tro endast

kan åberopas av part som haft faktisk kännedom om det förhållandet för vilket

den goda tron åberopas till stöd (yrkande 2).

Utskottet har inte någon annan uppfattning än motionären om vikten av att

uppgifter i de olika registren hos Patent- och registreringsverket är korrekta

och så långt det är möjligt utvisar de verkliga förhållandena. Enligt

handelsregisterlagen skall bl.a. en ändring i en registrerad uppgift -

exempelvis att en bolagsman avgått - utan dröjsmål anmälas till Patent- och

registreringsverket. Genom registreringsmyndighetens försorg skall en

registrering eller ett avförande ur registret utan dröjsmål kungöras i Post-

och Inrikes Tidningar. Vad som sålunda kungjorts skall anses ha kommit till

tredje mans kännedom, om det inte av omständigheterna framgår att han varken

haft eller bort ha vetskap därom.

Enligt utskottets mening har Patent- och registreringsverket i dag en väl

utvecklad service- och informationsverksamhet beträffande uppgifterna i

verkets register. Förutom att direkt kunna ge muntliga upplysningar exempelvis

per telefon kan verket lämna utvald information från registren på datalista

eller diskett. Den som har behov av kontinuerlig information i vissa avseenden

kan prenumerera på uppgifter ur registren. Många företag och banker som ofta

använder information från verkets näringslivsregister kan numera koppla upp

sig mot verkets databaser och på så sätt få omedelbar tillgång till aktuell

information. Utskottet kan inte komma till annan slutsats än att det i dag

finns goda möjligheter att förvissa sig om exempelvis vilka som ingår i

styrelsen eller är bolagsmän hos en tilltänkt affärspartner och om någon

ändring i de registrerade förhållandena har aktualiserats. Det utesluter

naturligtvis inte att Patent- och registreringsverkets service- och

informationsverksamhet kan effektiviseras ytterligare till gagn för

näringslivet. Utskottet utgår från att regeringen följer utvecklingen

härvidlag och vid behov tar de initiativ som kan befinnas påkallade.

Utskottet kan inte se att det för närvarande föreligger något behov av

lagstiftningsåtgärder när det gäller ansvar för delägare i handelsbolag. Med

det anförda avstyrker utskottet bifall till motion L206 yrkande 2.

Nya europeiska associationsformer

Inom EU har kommissionen sedan länge arbetat med att försöka tillskapa en

övernationell europeisk bolagsform kallad europabolag. Flera förslag till en

förordning i ämnet har framlagts, senast år 1991 (O.J. 91/C 174/2). Dessutom

föreligger ett reviderat utkast från år 1993 (5269/93 SE 7).

Förordningsmodellen har valts därför att man eftersträvar en likalydande

reglering i samtliga medlemsstater. Till förordningsförslaget är kopplat ett

förslag till direktiv om information till och samråd med arbetstagarna i

europabolaget.

Enligt det föreliggande förslaget till förordning är europabolaget (SE) ett

aktiebolag som kan bildas av två eller flera bolag från olika medlemsstater

inom gemenskapen. Avsikten med förslaget är att, som ett led i genomförandet

av den inre marknaden, göra det möjligt att bilda och driva bolag av europeisk

dimension utan att nationell lagstiftning skall hindra eller försvåra detta.

Det förhållandet att europabolaget skall vara en övernationell

associationsform innebär att bolaget inte primärt styrs av nationell

lagstiftning utan av bestämmelserna i förordningen.

I mars 1992 lade kommissionen fram förslag till rådsförordningar, KOM (91)

273 slutligt, med stadgar för europeiska (ideella) föreningar (EA), för

europeiska kooperativa föreningar (SCE) och för europeiska ömsesidiga bolag.

Förslagen är paralleller till förslaget om europabolag. Också till dessa

förordningsförslag är kopplade förslag till direktiv med bestämmelser om de

anställdas medinflytande i de olika associationsformerna. Förslagen skall göra

det möjligt för företag som drivs i respektive associationsform att utnyttja

den inre marknadens fördelar på samma villkor som andra företag. Förslaget

till förordning om europeiska ömsesidiga bolag torde för svenskt vidkommande

få betydelse på försäkringsområdet och när det gäller understödsföreningar.

Det forsatta arbetet vad gäller förslaget till europabolag, liksom vad

gäller de parallella förslagen till förordningar om europeiska kooperativa

företag, europeiska föreningar respektive europeiska ömsesidiga bolag,

blockeras av motsättningar mellan medlemsstaterna rörande direktivförslagen om

arbetstagarinflytande. I slutet av år 1995 tog kommissionen ett initiativ till

att försöka lösa konflikten. Initiativet har varit föremål för en bred debatt

men någon lösning har, enligt vad regeringen upplyst i skrivelsen 1996/97:80

Berättelse om verksamheten i Europeiska unionen 1996, inte uppnåtts. Under

hösten 1996 tillsatte kommissionen en s.k. högnivågrupp för att om möjligt

komma fram till en lösning. Åtgärder från kommissionen kan förväntas under år

1997.

Karin Olsson och Inga-Britt Johansson (båda s) framhåller i motion L207 att

ytterligare åtgärder för att främja ett internationellt handelsutbyte är

nödvändiga. En åtgärd som motionärerna förordar gäller möjligheter att bilda

europeiska företag som utan hinder av nationella lagar kan verka inom EU och

utnyttja den inre marknadens fördelar. Sådana övernationella företagsformer

skulle enligt motionärernas mening, inte minst när EU utvidgas med nya

medlemsstater, bli goda instrument för teknik- och kunskapsöverföring i syfte

att öka tillväxten och därmed arbetstillfällena. Motionärerna beklagar att

förordningsarbetet för de nya företagsformerna har stannat av och erinrar om

att starka önskemål om införande av sådana organisationer har framförts från

företag och intresseorganisationer i de olika medlemsstaterna. Enligt

motionärerna bör regeringen mer aktivt verka för att de nya europeiska

associationsformerna kommer till stånd. I motionen yrkas tillkännagivande

härom.

Utskottet erinrar om att regeringen i den nyligen till riksdagen överlämnade

skrivelsen 1996/97:83 om Sverige och den inre marknaden framhållit att

utarbetandet av övernationella associationsformer, främst europabolag och

europakooperativ, sannolikt är av större betydelse för främjandet av

gränsöverskridande näringsverksamhet än ytterligare harmonisering av

nationella regelverk. Mot den bakgrunden har regeringen förklarat det

angeläget att arbetet på förslagen till förordningar om europabolag och

europakooperativ kan drivas vidare med större kraft än hittills. Samtidigt

finns det, enligt regeringen, anledning att bevaka att i Sverige vedertagna

principer för näringsliv och arbetsmarknad beaktas i arbetet.

Mot bakgrund av regeringens uttalanden i skrivelsen 1996/97:83 kan utskottet

inte finna att det föreligger några meningsmotsättningar mellan regeringen och

motionärerna när det gäller synen på behovet av nya europeiska

associationsformer. Utskottet förutsätter att regeringen fortsättningsvis

arbetar i den riktning som motionärerna önskar när det gäller europabolag och

europakooperativ.

Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motion L207.

Ny associationsform för anslagsberoende verksamhet

Genom stiftelselagen (1994:1220), som trädde i kraft den 1 januari 1996, har i

svensk rätt införts en samlad civilrättslig reglering av stiftelseinstitutet.

Lagen innehåller en allmän definition av stiftelser. Enligt denna definition

uppkommer en stiftelse genom att egendom, enligt förordnande av en eller flera

stiftare, avskiljs för att varaktigt förvaltas som en självständig förmögenhet

för ett bestämt ändamål. Bedömningen av om varaktighetskravet är uppfyllt

skall ske med utgångspunkt i den egendom som avskilts för stiftelsen och utan

hänsynstagande till eventuella utfästelser i förordnandet om ytterligare

tillskott.

Med denna definition av begreppet stiftelse omfattar den nya lagen i regel

inte stiftelser som för sin verksamhet är beroende av fortlöpande ekonomiskt

stöd. I sådana fall kan man nämligen inte anse att den avskilda egendomen

varaktigt skall förvaltas av stiftelsen. I en övergångsbestämmelse till lagen

föreskrivs dock att anslagsberoende stiftelser som har tillkommit före lagens

ikraftträdande skall omfattas av lagen. Några nya sådana stiftelser kan

emellertid inte bildas efter stiftelselagens ikraftträdande.

Konsekvenserna härav togs upp till ingående prövningar i samband med

riksdagsbehandlingen av förslaget till stiftelselag våren 1994 (prop.

1993/94:9, bet. LU12). Övervägandena ledde till att utskottet i sitt av

riksdagen godkända betänkande förordade att regeringen skulle återkomma till

riksdagen med förslag till rättslig reglering av sådan anslagsberoende

verksamhet som till följd av definitionen av stiftelsebegreppet i

stiftelselagen inte kommer att kunna anordnas i stiftelseform. En sådan

rättslig reglering borde tillhandahållas samtidigt med stiftelselagens

ikraftträdande. För att detta skulle vara möjligt uppsköts ikraftträdandet av

stiftelselagen ett år till den 1 januari 1996.

Hösten 1995 återkom regeringen i frågan och föreslog i proposition

1995/96:61 att riksdagen skulle godkänna ett förslag om former för verksamhet

som är beroende av statligt stöd. Förslaget innebar att, när staten

tillsammans med en annan part engagerar sig i verksamhet som är beroende av

statligt stöd, detta skall ske genom att ett aktiebolag eller en ideell

förening bildas. Dessa verksamhetsformer skulle, enligt regeringens

uppfattning, tillgodose även de behov som kommuner och landsting har av

privaträttsliga former för denna typ av verksamhet. Förslaget grundade sig på

delbetänkandet (SOU 1994:147) Former för statlig verksamhet som Utredningen om

verksamheter som är beroende av statligt stöd överlämnat hösten 1994.

Vid riksdagsbehandlingen konstaterade lagutskottet, i likhet med

kulturutskottet som hade yttrat sig i ärendet (1995/96:KrU1y), att varken den

föregående eller den nuvarande regeringen hade föranstaltat om en utredning

som kunde läggas till grund för förslag till en sådan rättslig reglering av

anslagsberoende verksamhet som riksdagen efterlyst (bet. 1995/96:LU7). När det

gällde de av regeringen förordade formerna för anslagsberoende verksamhet

påpekade utskottet att aktiebolagsformen - även om den i och för sig kan

användas för den verksamhet som diskuterades och i en del fall också är

lämplig för det - är utformad med utgångspunkt i näringslivets behov. Även

användningen av formen ideell förening kunde enligt vad utskottet anförde bli

problematisk. Mot bakgrund av det anförda kunde det enligt utskottets mening

inte uteslutas att det kan krävas en ny rättslig form vid sidan av

aktiebolaget och den ideella föreningen för att helt tillfredsställa behovet

av rättslig reglering för de skilda slags verksamheter som är beroende av

fortlöpande statligt stöd. Utskottet utgick emellertid från att regeringen med

uppmärksamhet följde frågan och om något år återkom till riksdagen med en

redovisning härav samt förslag till en ny rättslig reglering om ett sådant

behov har visats föreligga. Något tillkännagivande från riksdagens sida var

därför inte erforderligt. Med det anförda avstyrkte utskottet bifall till en

motion med yrkande om tillkännagivande om en ny associationsform för

anslagsberoende verksamhet.

I motion L201 av Bengt Harding Olson (fp) anförs att det nuvarande

rättsläget innebär att många befintliga anslagsberoende stiftelser

olyckligtvis kommer att avvecklas. Detta kan, menar motionären, undvikas om

man tillskapar en ny rättslig form för anslagsberoende verksamhet. Behovet av

en sådan särskild rättslig reglering har stärkts på senare tid, särskilt för

verksamhet inom den kommunala sektorn. Mot denna bakgrund bör riksdagen,

enligt motionärens mening, på nytt begära att regeringen lägger fram förslag

om en ny rättslig associationsform för sådan verksamhet som för sin existens

är beroende av anslag.

Lennart Fridén (m) framhåller i motion L205 att problemet kvarstår att hitta

en lämplig organisationsform för kulturinstitutioner där samverkan sker mellan

offentliga huvudmän, folkrörelser, ideella föreningar, företag och enskilda.

De associationstyper som nu står till buds är, enligt motionärens mening, inte

avpassade för det slags verksamhet utan vinstintresse som här är i fråga. I

motionen yrkas att riksdagen bör ge regeringen detta till känna.

Motion K14, väckt under förra riksmötet av Jan Backman och Lennart Fridén

(båda m), har samma inriktning som de båda andra motionerna. Enligt

motionärernas mening finns det skäl för riksdagen att återigen kräva att

regeringen lägger fram förslag till lagstiftning om en ny organisationsform

för sådana kulturorganisationer som tidigare kunde bedrivas i stiftelseform

(yrkande 2).

Enligt utskottets mening finns det nu inte anledning att göra något annat

principiellt ställningstagande än det som utskottet gjorde hösten 1995 med

anledning av proposition 1995/96:61 om former för verksamhet som är beroende

av statligt stöd. Utskottet utgår från att regeringen vid lämpligt tillfälle

återkommer till riksdagen med den önskade redovisningen samt, om behov därav

visats föreligga, framlägger erforderliga lagförslag. Något formellt

tillkännagivande därom från riksdagens sida är emellertid inte erforderligt

varför utskottet avstyrker bifall till motionerna 1995/96:K14 yrkande 2,

1996/97:L201 och 1996/97:L205.

Insamlingsstiftelser

Det allmänna stiftelsebegreppet enligt stiftelselagen (1994:1220) omfattar

inte den särskilda stiftelseformen insamlingsstiftelser. Stiftelselagen är

emellertid i stor utsträckning tillämplig även på dessa. Enligt stiftelselagen

bildas en insamlingsstiftelse genom att en eller flera stiftare förordnar att

pengar som inflyter efter ett upprop av dem, skall som en självständig

förmögenhet främja ett bestämt och varaktigt ändamål. Ett ytterligare krav är

att någon åtar sig att ta emot pengarna för förvaltning i enlighet med

förordnandet (11 kap. 1 §).

Stiftelselagens reglering beträffande insamlingsstiftelser innebär att en

sådan stiftelse är bokföringsskyldig enligt bokföringslagen och skall upprätta

årsredovisning (11 kap. 2 §). En insamlingsstiftelse skall alltid ha minst en

kvalificerad revisor, dvs. en auktoriserad eller i vart fall godkänd revisor,

och stå under tillsyn av en tillsynsmyndighet. I likhet med vad som gäller för

stiftelser i allmänhet är det i regel länsstyrelsen i det län där stiftelsens

styrelse eller förvaltare har sitt säte som är tillsynsmyndighet. Genom att en

insamlingsstiftelse är skyldig att upprätta årsredovisning skall den också

alltid vara registrerad. Registreringen sker i länsvis förda

stiftelseregister. Registreringsmyndighet är i princip den länsstyrelse som

utövar tillsyn över stiftelsen. En insamlingsstiftelse skall - liksom andra

stiftelser som är föremål för återkommande kontroll - betala en årlig

tillsynsavgift. En sådan stiftelse skall också erlägga en

registerhållningsavgift.

I motion L202 av Eva Björne (m) anförs att stiftelselagen inte är särskilt

väl avpassad för insamlingsstiftelser. Lagens krav på revisor, tillsyn, regi-

strering m.m. innebär stora kostnader, särskilt för mindre

insamlingsstiftelser som ofta spelar en väsentlig roll inom

ungdomsverksamheten. Regleringen innebär, enligt motionärens mening, ett hot

mot de mindre insamlingsstiftelsernas existens. I motionen yrkas att riksdagen

hos regeringen skall begära ändringar i stiftelselagen vad gäller tillsynen av

insamlingsstiftelser som har så litet kapital att normal bankränta inte täcker

kostnaderna för tillsyn och revision i enlighet med vad som anförts i

motionen.

Vid ett ställningstagande till den nu aktuella motionen bör enligt

utskottets mening beaktas att penninginsamlingar - liksom insamlingar av andra

slag - numera är en ganska vanlig företeelse. Upprop att skänka pengar eller

egendom av annat slag till olika ändamål, exempelvis till forskning rörande

svåra sjukdomar, sker vanligtvis genom annonser i massmedia varvid budskapet

når en vidare krets av allmänheten. Särskilt penninginsamlingar omfattar

betydande värden. Merparten av pengarna samlas in av ideella föreningar, men

det förekommer också insamlingar i regi av insamlingsstiftelser.

Frågan om en offentlig kontroll av penninginsamlingar och insamlingar av

andra slag har varit föremål för behandling i riksdagen vid flera olika

tillfällen. Våren 1987 uttalade utskottet med anledning av en motion att

utskottet, bl.a. med hänsyn till att frågan om kontroll av

välgörenhetsinsamlingar hade viss anknytning till pågående översyn av

stiftelselagstiftningen, inte då var berett att förorda en offentlig kontroll

av välgörenhetsinsamlingar på sätt som begärts i motionen (bet. LU

1986/87:22). Utskottet förutsatte att i den mån några kontrollåtgärder från

samhällets sida kunde anses erforderliga regeringen tog initiativ härtill.

I proposition 1993/94:9 med förslag till stiftelselag anförde regeringen att

det är angeläget att bibehålla allmänhetens förtroende för rena

penninginsamlingar. I den mån det var möjligt borde därför lagstiftaren inom

ramen för det då föreliggande lagstiftningsärendet försöka skapa en rättslig

grundval för sådana insamlingar. Stiftelselagen borde därför som en särskild

form av stiftelse, enligt regeringens mening, omfatta även sådana

självständiga och självägande förmögenheter som utgörs av insamlade pengar.

Vad som sålunda anfördes föranledde inga erinringar från utskottets sida.

Därutöver vill utskottet erinra om att justitieministern den 14 augusti 1996

skriftligt besvarat en fråga (1995/96:627) om hon avsåg att ta initiativ till

en minimigräns eller dispensmöjlighet när det gäller skyldigheten för

insamlingsstiftelser att uppfylla stiftelselagens regler om bokföring,

revision, tillsyn och registrering. I frågesvaret hänvisade justitieministern

till de ovan redovisade uttalandena i propositionen om en stiftelselag samt

anförde att hon, mot denna bakgrund och eftersom erfarenheterna av lagens

tillämpning borde avvaktas innan några ändringar övervägdes, inte var beredd

att ta initiativ till någon lagändring.

Utskottet kan för sin del inte finna skäl till något annat ställningstagande

än det justitieministern gjorde hösten 1996, och utskottet avstyrker bifall

till motion L202.

Finansiell leasing

Finansiell leasing är en tjänst som tillhandahålls en näringsidkare genom

särskilda leasingbolag. Tjänsten innebär att leasingbolaget (leasegivaren)

köper in utrustning anvisad av leasingkunden (leasetagaren). Utrustningen ägs

av leasegivaren, medan nyttjanderätten genom ett särskilt leasingavtal upplåts

till leasetagaren. Egendomen levereras från leverantören direkt till

leasetagaren utan att leasegivaren tar någon befattning med denna. Hyrestiden

bestäms normalt så att den motsvarar utrustningens ekonomiska livslängd,

vanligen tre till sju år. Summan av de avgifter som erläggs skall ge

leasegivaren ersättning för det pris som han har betalat för varan samt för

räntekostnader, andra kostnader och vinst. Finansiell leasing skiljer sig från

andra typer av nyttjanderättsavtal, främst genom att leasegivaren som

finansiär gör det möjligt för leasetagaren att i princip utan krav på

insatskapital eller särskild säkerhet anskaffa och nyttja viss utvald egendom

mot ersättning. Någon lagstiftning om finansiell leasing finns inte utan

leasingförhållandet styrs av de standardvillkor som utformats av

finansbolagen.

Finansiell leasing i sin nuvarande form introducerades i USA i början av

1950-talet. Finansieringsformen fick snabbt en internationell spridning och är

i dag etablerad i samtliga länder med marknadsinriktad ekonomi. I Sverige har

finansiell leasing funnits som etablerad finansieringsform sedan början av

1970-talet. Under 1980-talet fick verksamheten en väsentligt ökad omfattning,

och leasingen har starkt ökat sin andel av den totala finansieringen av

investeringar.

År 1988 tillkallade regeringen en utredning som antog namnet

Leasingutredningen, med uppdrag att utreda frågor kring leasing av bl.a. lös

egendom. Av utredningens slutbetänkande (1994:120) Finansiell leasing av lös

egendom framgår att de svenska finansbolagens leasing årligen beräknas svara

för omkring 20 % av näringslivets finansiering av investeringar. Härtill

kommer, enligt utredningens beräkningar, de inom industrin egenfinansierade

leasingaffärerna, vars volym beräknas vara ungefär lika stor som

finansbolagens. Nationellt utnyttjas finansiell leasing av företag av alla

storlekar, liksom av kommuner, statliga myndigheter och affärsdrivande verk.

Den inhemska leasingen har dock enligt Leasingutredningen särskild betydelse

som kapitalkälla för mindre och medelstora företag. Som objekt för finansiell

leasing förekommer alla typer av lös egendom med någorlunda varaktigt värde.

Enligt Leasingutredningen bör en civilrättslig lagreglering av finansiell

leasing komma till stånd främst för att minska den nuvarande rättsliga

osäkerheten och skapa en fastare grund för bedömningar av leasingvillkors

skälighet. På vissa punkter bör införas tvingande regler till leasetagarens

förmån. I betänkandet framläggs förslag till en lag om finansiell leasing med

denna inriktning.

Leasingsutredningens betänkande behandlar också konsumentleasing, varmed

avses avtal om finansiell leasing som en näringsidkare erbjuder en konsument

för dennes enskilda bruk. I betänkandet konstateras att huvuddelen av

konsumentleasingen hittills har utgjorts av leasing av personbilar. Enligt

utredningens bedömning är stora delar av villkoren i ett ordinärt avtal om

finansiell leasing oskäliga i konsumentförhållanden. Vidare är den

presentation och marknadsföring av avtalsformen som hittills förekommit

oacceptabel för konsumenter. Avsaknaden av regler om konsumentskydd i fråga

om finansiell leasing framstår enligt betänkandet som en inkonsekvent och

obefogad lucka i lagstiftningen. Utredningen föreslår därför att

konsumentkreditlagens tvingande regler för kreditköp skall tillämpas i princip

på motsvarande sätt på finansiell konsumentleasing. Vid marknadsföring och

före slutande av avtal om konsumentleasing skall enligt utredningens mening

lämnas information om den effektiva räntan, kreditkostnaden och kontantpriset.

Leasetagaren får dessutom enligt förslaget rätt att när som helst säga upp

leasingavtalet i förtid och återlämna varan, dock tidigast när avtalet har

löpt i ett år.

Enligt vad utskottet erfarit prioriterar Justitiedepartementet i det

pågående beredningsarbetet frågan om konsumentleasing, och beslut om en

lagrådsremiss är planerat till våren 1998.

I motion L906 av Bengt Harding Olson m.fl. (fp, m, c, kd) anförs att

finansiell leasing som avtalstyp är orättvis mot leasetagarna eftersom

leasingförhållandena är märkta av de av leasegivaren ensidigt utformade

villkoren. En lagstiftning om finansiell leasing skulle få positiva effekter

på mindre företags möjligheter att finansiera en expansion av företaget. Mot

denna bakgrund bör riksdagen begära att regeringen lägger fram ett förslag

till lag om finansiell leasing på grundval av Leasingutredningens betänkande.

Enligt utskottets mening bör resultatet av det fortsatta beredningsarbetet

inom Regeringskansliet av Leasingutredningens betänkande avvaktas innan några

ställningstaganden från riksdagens sida görs. Med det anförda avstyrker

utskottet bifall till motion L906.

Franchising

Franchising är en form av samverkan mellan två näringsidkare, franchisegivaren

och franchisetagaren. Den förstnämnde upplåter genom ett franchiseavtal åt en

eller flera franchisetagare rätten att mot ersättning sälja varor eller

tjänster under visst namn och ett visst kännetecken som tillhandahålls av

franchisegivaren. Franchising utmärks av ett gemensamt uppträdande utåt från

franchisegivarens och hans franchisetagares sida. Franchisetagarens verksamhet

bedrivs dock i eget namn och för egen räkning. Villkoren för verksamheten

regleras vanligen genom ett standardavtal mellan parterna.

Med anledning av ett riksdagsbeslut om att regeringen borde utreda de frågor

och problem av juridisk natur som kan aktualiseras i samband med franchising

tillsattes år 1984 Franchiseutredningen (bet. NU 1983/84:3). År 1987

överlämnade utredningen betänkandet (SOU 1987:17) Franchising - ett förslag

till lag om franchising. Regeringen beslutade hösten 1991 att lägga

utredningen till handlingarna. Någon lagstiftning som direkt tar sikte på

franchising finns således inte.

Regeringens ställningstagande till Franchiseutredningens förslag innebär

inte att verksamheten bedrivs utan normer. Genom bildandet av Svenska

Franchiseföreningen har s.k. egenåtgärder kommit till stånd. Föreningen är en

ideell sammanslutning med uppgift att sprida kunskap om franchising och att

verka för att franchising bedrivs på ett klanderfritt sätt. Föreningen, som

har såväl franchisegivare som franchisetagare som medlemmar, har utarbetat

etiska regler för franchising. Föreningen är vidare huvudman för en etisk

nämnd som skall verka för upprätthållande och vidmakthållande av god affärssed

inom svensk franchising.

I motion L209 av Kurt Ove Johansson och Lars-Erik Lövdén (båda s) framhålls

att det är en allvarlig olägenhet att franchising inte är lagreglerad. Enligt

motionärerna är nämligen de avtal som träffas mellan franchisegivare och

franchisetagare ofta ensidigt utformade till franchisetagarnas nackdel. En

lagstiftning om franchising behövs som skydd för den ofta mycket utsatta grupp

av småföretagare som franchisetagarna utgör. En sådan lagstiftning bör enligt

motionärerna bygga på förslagen i Franchiseutredningens betänkande.

Utskottet vill erinra om att frågan om lagstiftning om franchising varit

föremål för behandling av riksdagen vid åtskilliga tillfällen sedan början av

1980-talet. Hösten 1992 behandlades frågan utförligt i lagutskottets

betänkande 1992/93:LU2. Utskottet ansåg därvid att någon lagstiftning om

franchising inte borde införas och erinrade om att en relativt noggrant

reglerad självsanerande verksamhet uppkommit med inslag av bl.a.

uppföranderegler och förekomsten av en etisk nämnd med uppgift att verka för

god affärssed på området. Några olägenheter till följd av denna ordning syntes

inte ha framkommit. Utskottet konstaterade vidare att regeringen inte funnit

skäl att lägga fram förslag om franchising på grundval av

Franchiseutredningens betänkande och fann för sin del inte skäl till någon

annan bedömning av behovet av lagstiftning på området. Enligt utskottets

mening borde emellertid utvecklingen följas uppmärksamt, och inte minst borde

förhållandena utomlands studeras närmare. Utskottet framhöll också att som

utgångspunkt måste gälla att frågan skall hanteras i Sverige på ett sätt som

står i överensstämmelse med den internationella utvecklingen. Skulle mot den

bakgrunden förhållandena påkalla lagstiftningsåtgärder får regeringen på nytt

överväga behovet av sådana åtgärder och eventuellt förelägga riksdagen förslag

i ämnet.

När frågan behandlades senast våren 1996 med anledning av liknande

motionsyrkanden som det nu aktuella (se bet. 1995/96:LU19) hänvisade utskottet

till sina tidigare ställningstaganden och avstyrkte bifall till motionerna.

Beträffande frågans behandling internationellt noterade utskottet att en

arbetsgrupp inom Unidroit - ett internationellt institut med uppgift att verka

för harmonisering av privaträtten - hade studerat olika frågor som har samband

med franchising. Arbetsgruppen höll då på att ta fram en handbok som behandlar

olika problem vid internationell franchising och skulle därefter överväga hur

institutets vidare agerande på området skulle läggas upp. Vidare påpekade

utskottet att frågan om franchising tagits upp även inom Europarådet. Enligt

vad utskottet då erfor skulle man emellertid inom Europarådet avvakta

resultatet av det arbete som bedrevs inom Unidroit.

Utskottet vidhåller sin tidigare uppfattning och anser således att någon

lagstiftning om franchising nu inte bör införas. Den handbok om internationell

franchising som Unidroit arbetar med förmodas bli klar i juni i år. Utskottet

förutsätter att regeringen följer den internationella utvecklingen, framför

allt inom EU och, om det skulle visa sig att det uppkommer ett behov av

lagstiftning, förelägger riksdagen erforderliga förslag.

Utskottet avstyrker med det anförda bifall till motion L209.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande förenklade regler för mindre företag

att riksdagen avslår motion 1996/97:L212 yrkande 1,

2. beträffande redovisning av statliga stöd

att riksdagen avslår motion 1996/97:L214,

res. 1 (mp)

3. beträffande ansvar för delägare i handelsbolag

att riksdagen avslår motion 1996/97:L206 yrkande 2,

4. beträffande nya europeiska associationsformer

att riksdagen avslår motion 1996/97:L207,

5. beträffande ny associationsform för anslagsberoende verksamhet

att riksdagen avslår motionerna 1995/96:K14 yrkande 2, 1996/97: L201 och

1996/97:L205,

res. 2 (m, fp)

6. beträffande insamlingsstiftelser

att riksdagen avslår motion 1996/97:L202,

7. beträffande finansiell leasing

att riksdagen avslår motion 1996/97:L906,

res. 3 (m, c, fp)

8. beträffande franchising

att riksdagen avslår motion 1996/97:L209.

Stockholm den 8 april 1997

På lagutskottets vägnar

Agne Hansson

I beslutet har deltagit: Agne Hansson (c), Anita Persson (s), Bengt Kronblad

(s), Rolf Dahlberg (m), Carin Lundberg (s), Rune Berglund (s), Stig Rindborg

(m), Karin Olsson (s), Eva Arvidsson (s), Henrik S Järrel (m), Bengt Harding

Olson (fp), Inger Segelström (s), Tanja Linderborg (v), Yvonne Ruwaida (mp),

Birgitta Carlsson (c), Kerstin Kristiansson (s) och Marietta de Pourbaix-

Lundin (m).

Reservationer

1. Redovisning av statliga stöd (mom. 2)

Yvonne Ruwaida (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 7 börjar med ?Utskottet har?

och på s. 9 slutar med ?motion L214? bort ha följande lydelse:

I likhet med motionären konstaterar utskottet att många företag varje år

numera erhåller stora belopp i form av bidrag från staten och EU som stöd för

sina olika verksamheter. Enligt utskottets mening är det av många olika skäl

angeläget att en offentlig redovisning kommer till stånd avseende vilka bidrag

som utgått och till vilka ändamål. En klar och tydlig redovisning skulle också

bidra till att företagen avhåller sig från att på olika sätt ägna sig åt

bidragsfusk.

Enligt utskottets mening vore en lämplig ordning att i

årsredovisningslagstiftningen införa en uttrycklig bestämmelse varigenom

företagen åläggs en skyldighet att offentligt redovisa erhållna bidrag. Det

bör ankomma på regeringen att framlägga erforderliga lagförslag i enlighet

härmed.

Vad utskottet sålunda anfört bör riksdagen med bifall till motion L214 som

sin mening ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 2 bort ha följande lydelse:

2. beträffande redovisning av statliga stöd

att riksdagen med bifall till motion 1996/97:L214 som sin mening ger

regeringen till känna vad utskottet anfört.

2. Ny associationsform för anslagsberoende verksamhet (mom. 5)

Rolf Dahlberg (m), Stig Rindborg (m), Henrik S Järrel (m), Bengt Harding Olson

(fp) och Marietta de Pourbaix-Lundin (m) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 13 börjar med ?Enligt

utskottets? och på s. 14 slutar med ?och 1996/97:L205? bort ha följande

lydelse:

Utskottet delar motionärernas uppfattning att det finns ett uppenbart behov

av en ny organisationsform för verksamheter som är beroende av anslag. På

kulturområdet finns ett stort antal organisationer - konstföreningar,

länsmuseer, länsteatrar och liknande - där huvudmannaskapet är delat mellan

intressenter såsom kommuner, folkrörelser, företag och enskilda. Tidigare

bedrevs dessa organisationer i stiftelseform men den nya stiftelselagen har

omöjliggjort att nya sådana stiftelser bildas. Förhållandet är alltså att det

inom denna viktiga samhällssektor saknas en adekvat associationstyp för sådan

anslagsberoende verksamhet som inte kan eller bör bedrivas i myndighetsform.

Som motionärerna framhåller är aktiebolaget eller den ideella föreningen inte

lämpliga associationsformer för det slags bred och frivillig samverkan mellan

olika intressenter som - på folkrörelsegrund - sker i dessa

kulturinstitutioner. Vad som krävs är en ny associationsform som tar hänsyn

till denna egenart hos kulturorganisationerna samt möjliggör en ordnad men

flexibel samverkan och rättvis ansvarsfördelning mellan många deltagare i

organisationen.

Utskottets uttalanden i frågan hösten 1995 har uppenbarligen inte föranlett

några som helst initiativ från regeringens sida. Enligt utskottets mening är

det angeläget att regeringen nu omgående tar sig an frågan och till riksdagen

lägger fram förslag till rättslig reglering av det slag som nu har

diskuterats.

Vad utskottet sålunda anfört bör riksdagen med bifall till motionerna

1995/96:K14 yrkande 2, 1996/97:L201 och 1996/97:L205 som sin mening ge

regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 5 bort ha följande lydelse:

5. beträffande ny associationsform för anslagsberoende verksamhet

att riksdagen med bifall till motionerna 1995/96:K14 yrkande 2, 1996/97:L201

och 1996/97:L205 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet

anfört.

3. Finansiell leasing (mom. 7)

Agne Hansson (c), Rolf Dahlberg (m), Stig Rindborg (m), Henrik S Järrel (m),

Bengt Harding Olson (fp), Birgitta Carlsson (c) och Marietta de Pourbaix-

Lundin (m) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 17 börjar med ?Enligt

utskottets? och slutar med ?motion L906? bort ha följande lydelse:

Enligt utskottets mening utgör Leasingutredningens förslag till en lag om

finansiell leasing en balanserad lösning av de olika problem som är vanligt

förekommande i leasingförhållanden. Den föreslagna regleringen av

leasegivarens möjlighet att ändra leasingavgiften förhindrar att avgiften höjs

på ett okontrollerbart sätt. Andra ändamålsenliga förslag gäller leasetagarens

rätt att innehålla leasingavgiften vid avtalsbrott, möjligheter till

skadestånd vid hävning av leasingavtalet i förtid och reglerna om

leasingavtalets behandling vid leasetagarens konkurs.

Som framhållits i motion L906 torde en lag om finansiell leasing med denna

inriktning komma att få positiva effekter särskilt när det gäller mindre

företags möjligheter att finansiera en expansion av företaget. Med en sådan

lagstiftning skulle företagen enligt utskottets bedömning i större

utsträckning än i dag kunna använda sig av finansiell leasing som

finansieringsform för sina investeringar.

Mot bakgrund av det anförda anser utskottet att regeringen omgående till

riksdagen bör framlägga ett förslag till lag om finansiell leasing i enlighet

med vad Leasingutredningen föreslagit. Vad utskottet nu anfört bör riksdagen

med bifall till motion L906 som sin mening ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 7 bort ha följande lydelse:

7. beträffande finansiell leasing

att riksdagen med bifall till motion 1996/97:L906 som sin mening ger

regeringen till känna vad utskottet anfört.

Särskilt yttrande

Förenklade regler för mindre företag

Rolf Dahlberg (m), Stig Rindborg (m), Henrik S Järrel (m), Bengt Harding Olson

(fp) och Marietta de Pourbaix-Lundin (m) anför:

Vi anser att de små och medelstora företagens särskilda förhållanden och

problem i allt för liten utsträckning uppmärksammats på associationsrättens

område. De insatser som gjorts på lagstiftningsområdet har uteslutande gällt

punktvisa insatser på vissa begränsade områden utan närmare sammanhang med

varandra. Någon mer samlad och systematisk analys av den lagstiftning som

berör näringslivet, med siktet inställt på att åstadkomma regler som är

avpassade även för småföretagens behov, har inte gjorts. På viktiga

rättsområden är regleringen alltjämt inriktad på de större företagen utan att,

i önskad utsträckning, vara ändamålsenlig och verksam även för mindre företag.

Som andra exempel kan nämnas den nya lagstiftningen om företagsrekonstruktion,

som helt saknar särskilda och enklare förfaranderegler för mindre företag.

Det är nu enligt vår mening hög tid att anpassa rättssystemet till

småföretagandets villkor. Regeringen måste se till att det arbete som nu

bedrivs inom Småföretagsdelegationen verkligen ger resultat i form av

avregleringar och regelförenklingar också på associationsrättens område. En

reformering av regelsystemet i denna riktning är nödvändig för att öka

tillväxten hos företagen och för att främja sysselsättningen, såväl i Sverige

som på den inre marknaden i stort.

Småföretagsdelegationen skall efter hand rapportera hur dess arbete

fortskrider. Det finns därmed, enligt vår uppfattning, goda möjligheter för

riksdag och regering att se till att arbetet bedrivs effektivt och ger snara

resultat. Vi har mot den bakgrunden inte nu funnit skäl att avge någon formell

reservation till förmån för yrkande 1 i motion L212.

Innehållsförteckning

Sammanfattning........................................1

Motionerna............................................1

Motion väckt med anledning av regeringens skrivelse 1995/96:15 1

Motioner väckta under den allmänna motionstiden 1996/97 1

Utskottet.............................................2

Inledning 2

Förenklade regler för mindre företag 2

Redovisning av statliga stöd till företag 7

Ansvar för delägare i handelsbolag 9

Nya europeiska associationsformer 10

Ny associationsform för anslagsberoende verksamhet 12

Insamlingsstiftelser 14

Finansiell leasing 15

Franchising 17

Hemställan 18

Reservationer........................................19

1. Redovisning av statliga stöd (mp) 19

2. Ny associationsform för anslagsberoende verksamhet (m, fp) 20

3. Finansiell leasing (m, c, fp) 20

Särskilt yttrande....................................21

Förenklade regler för mindre företag 21