Bet. 1996/97:LU17

Lagutskottets betänkande

1996/97:LU17

God man för ensamma flyktingbarn

Innehåll

Sammanfattning

Propositionen

Utskottet

Hemställan

1996/97

LU17

Sammanfattning

I betänkandet behandlar utskottet regeringens proposition 1996/97:113 God man

för ensamma flyktingbarn.

I propositionen behandlas, i avvaktan på en mer omfattande reform av den

svenska internationella familjerätten, vissa frågor om godmanskap i

utomnordiska förhållanden. I syfte att förbättra det rättsliga skyddet för i

första hand ensamma flyktingbarn som vistas här i landet föreslås att

möjligheterna att förordna god man för utomnordiska barn skall utvidgas. Om

ett barns förmyndare inte kan utöva förmynderskapet, skall en god man kunna

förordnas enligt samma regler som gäller för svenska barn. För det fall att

barnet inte har hemvist här i landet föreslås att barnets vistelseort skall

vara avgörande för vilken överförmyndare som skall pröva frågor om godmanskap.

Enligt förslaget skall i dessa fall barnets vistelseort vara avgörande också

för frågan om vilken överförmyndare som är behörig att utöva tillsyn över

godmanskapet.

Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 juli 1997.

Propositionen, som inte föranlett någon motion, tillstyrks av utskottet.

Propositionen

I proposition 1996/97:113 föreslår regeringen (Justitiedepartementet) - efter

hörande av Lagrådet - att riksdagen antar de i propositionen framlagda

förslagen till

1. lag om ändring i lagen (1904:26 s. 1) om vissa internationella

rättsförhållanden rörande äktenskap och förmynderskap,

2. lag om ändring i föräldrabalken.

Lagförslagen har intagits som bilaga till betänkandet.

Utskottet

Allmän bakgrund

Föräldrabalken (FB) skiljer mellan två ställföreträdarfunktioner för barn:

vårdnad och förmynderskap. Den som har hand om vårdnaden har ett ansvar för

barnets personliga förhållanden och skall bl.a. se till att barnets behov av

omvårdnad, trygghet och en god fostran blir tillgodosedda (6 kap. 2 § FB).

Vårdnadshavaren företräder också barnet i personliga angelägenheter (6 kap.

11-13 §§ FB). Vårdnaden om ett barn består till dess barnet fyller 18 år eller

dessförinnan gifter sig.

Förmyndaren å sin sida skall förvalta barnets tillgångar och företräda det i

angelägenheter som rör tillgångarna (12 kap. 1 § första stycket FB).

Förmyndaren företräder i övrigt barnet när detta inte enligt lag skall göras

av någon annan (12 kap. 1 § tredje stycket FB).

Enligt huvudregeln i FB står ett barn under vårdnad av båda föräldrarna

eller en av dem (6 kap. 2 § första stycket). Enligt 10 kap. 2 § FB är båda

föräldrarna gemensamt förmyndare för barn som står under deras vårdnad. För

barn som står under vårdnad av endast den ene av sina föräldrar är denne ensam

förmyndare. Föräldrars ställning som förmyndare följer alltså utan särskilt

beslut av deras egenskap av vårdnadshavare. Om ingendera av ett barns

föräldrar är lämplig som vårdnadshavare eller om båda föräldrarna har avlidit,

skall vårdnaden anförtros en eller två särskilt förordnade vårdnadshavare (6

kap. 7-9 §§ FB). Den eller de som har förordnats särskilt till vårdnadshavare

är enligt 10 kap. 3 § FB också förmyndare för barnet.

I 11 kap. FB finns bestämmelser om att rätten eller överförmyndaren i olika

situationer skall förordna en god man för att företräda personer som av skilda

anledningar inte i full utsträckning kan representera sig själva. Sålunda

skall rätten, om någon på grund av sjukdom, hämmad förståndsutveckling,

försvagat hälsotillstånd eller liknande förhållande behöver hjälp med att

bevaka sin rätt, förvalta sin egendom eller sörja för sin person, besluta att

anordna godmanskap för honom eller henne, om det behövs (11 kap. 4 § FB).

Rätten skall samtidigt förordna en god man att utföra uppdraget. Andra typer

av godmanskap är mera begränsade och avser ofta vissa speciella uppgifter (11

kap. 1-3 §§ FB)

Enligt 11 kap. 1 § första stycket FB skall överförmyndaren, om en förmyndare

på grund av sjukdom eller av någon annan orsak inte kan utöva förmynderskapet,

förordna en god man att i förmyndarens ställe vårda den underåriges

angelägenheter.

Har en förmyndare eller förmyndarens make eller sambo och den underårige del

i ett oskiftat dödsbo, skall överförmyndaren enligt 11 kap. 2 § första stycket

FB förordna en god man att vårda den underåriges rätt i boet vid bl.a.

boutredningen. Enligt andra stycket samma paragraf skall god man också

förordnas då det är fråga om en rättshandling eller en rättegång mellan den

underårige å ena sidan och ställföreträdaren, dennes make eller sambo eller

någon som ställföreträdaren företräder å andra sidan. Överförmyndaren skall

också enligt tredje stycket i paragrafen förordna god man i andra fall där den

underårige har ett intresse som strider mot en vårdnadshavares, en förmyndares

eller en god mans intresse eller mot en sådan företrädares makes eller sambos

intresse.

Enligt 11 kap. 3 § FB skall överförmyndaren förordna god man bl.a. för att

bevaka bortovarandes eller okända arvingars eller testamentstagares rätt vid

utredningen av ett dödsbo.

Om någon, som befinner sig i en sådan som anges i 11 kap. 4 § FB, är ur

stånd att vårda sig eller sin egendom, får rätten besluta att anordna

förvaltarskap för honom eller henne (11 kap. 7 § FB).

Reglerna om förmynderskap m.m. i FB ändrades på viktiga punkter med verkan

fr.o.m. den 1 juli 1995 (prop. 1993/94:251, bet. 1994/95:LU3, rskr. 1994/95:

29). Ändringarna avsåg framför allt förmyndares, förvaltares och gode mäns

förvaltning av egendom samt tillsynen över sådan förvaltning. Syftet med

ändringarna var att modernisera reglerna på området och anpassa dem till

dagens situation. Ändringarna byggde på principen att domstolarna skall

handlägga enbart sådana frågor som verkligen kräver domstolsprövning. I

enlighet härmed handläggs numera de förmynderskapsärenden som är av

övervägande förvaltningsnatur av förvaltningsmyndigheter och inte av

domstolar.

I lagstiftningsärendet, som behandlades av riksdagen hösten 1994, uttalade

utskottet att det är väsentligt att en så pass genomgripande reform följs upp

och utvärderas relativt snart (bet. 1994/95:LU3 s. 12 och 14 f., rskr. 29).

Utskottet utgick från att regeringen ser till att en sådan uppföljning och

utvärdering kommer till stånd.

Mot bakgrund av bl.a. dessa riksdagsuttalanden har inom

Justitiedepartementet inletts en utvärdering av 1995 års förmynderskapsreform.

Därvid kommer enligt uppgift även vissa frågor om gode män, såsom hur godmans-

institutet fungerar i praktiken och vilka krav som bör ställas på gode män,

att tas upp. Enligt vad som redovisas i Justitiedepartementets

verksamhetsplan för 1997 är siktet inställt på en departementspromemoria våren

1998.

Bestämmelser om förmynderskap och godmanskap med internationell anknytning

finns i två författningar, nämligen lagen (1904:26 s.1) om vissa

internationella rättsförhållanden rörande äktenskap och förmynderskap (1904

års lag) och förordningen (1931:429) om vissa internationella

rättsförhållanden rörande äktenskap, adoption och förmynderskap. Sistnämnda

författning gäller i förhållande till de andra nordiska länderna och ersätter

inom sitt område 1904 års lag. Båda författningarna har utformats på grundval

av internationella konventioner. De konventioner som 1904 års lag bygger på

har emellertid upphört att gälla för svensk del.

Bestämmelserna i 1904 års lag utgår i här aktuella delar från

nationalitetsprincipen. Denna kommer till uttryck bl.a. på så sätt att den

stat där den underårige är medborgare anses i första hand vara behörig att

anordna förmynderskap. Enligt 4 kap. 2 § kan förmynderskap anordnas enligt

svensk lag för utländska barn med hemvist här, om det efter förfrågan genom

Utrikesdepartementet till hemlandet framgår att förmynderskap inte kommer att

anordnas där. Detsamma gäller om svar på en förfrågan inte kommer inom sex

månader. En förutsättning är vidare att en förmyndare behövs också enligt

hemlandets lag. Anordnas senare förmynderskap enligt det främmande landets

lag, skall förmynderskap inte längre vara anordnat enligt svensk lag. Det

finns också en möjlighet att för alla underåriga som vistas i Sverige - om den

underåriges angelägenheter kräver omedelbar vård - förordna förmyndare

interimistiskt i avvaktan på att förmynderskap anordnas slutligt (4 kap. 3 §

första stycket). I trängande fall får god man som ersättare för förmyndare

förordnas enligt svensk lag för en underårig för vilken förmynderskap är

anordnat i hemlandet (se 4 kap. 3 § andra stycket).

Inom Justitiedepartementet pågår sedan en tid ett arbete som syftar till en

reformering av den svenska internationella familjerätten. Arbetet innefattar

även förmynderskapsfrågor beträffande utomnordiska förhållanden och utgår i

den delen från bl.a. förslag som den år 1984 tillkallade

förmynderskapsutredningen lämnade i betänkandet (SOU 1987:73) Internationella

förmynderskapsfrågor. Där föreslogs att svenska myndigheter skall ta upp och

med tillämpning av svensk lag besluta om tillfälliga förmynderskap, godmanskap

och förvaltarskap för personer som utan att ha hemvist i Sverige vistas här

eller har egendom här eller annars behöver få sin rätt bevakad här.

I oktober 1996 antogs inom Haagkonferensen för internationell privaträtt en

konvention om skydd för underåriga i internationella förhållanden.

Konventionen reglerar myndigheters internationella behörighet att vidta

åtgärder till skydd för barnets person och egendom, val av tillämplig lag för

sådana åtgärder och vilken verkan åtgärder vidtagna i en stat skall ges i en

annan fördragsslutande stat. Frågan om ett svenskt tillträde till konventionen

övervägs inom Justitiedepartementet.

Inom Europeiska unionen pågår ett arbete med att utarbeta en gemensam

ståndpunkt i fråga om minderåriga som vistas i ett medlemsland utan att vara i

sällskap med en vårdnadshavare. Den gemensamma ståndpunkten avser att reglera

mottagningsvillkoren för minderåriga tredjelandsmedborgare som i en

medlemsstat ansöker om asyl eller uppehållstillstånd på någon annan grund.

I sammanhanget bör också nämnas FN:s barnkonvention från år 1989. Enligt

artikel 22 i konventionen skall lämpliga åtgärder vidtas för att säkerställa

att ett barn som söker flyktingstatus eller anses som flykting får lämpligt

skydd och humanitärt bistånd när det åtnjuter de rättigheter som anges i bl.a.

barnkonventionen. Konventionen trädde för Sveriges del i kraft den 2 september

1990. Några lagstiftningsåtgärder bedömdes inte nödvändiga för att Sverige

skulle kunna tillträda konventionen, eftersom svensk rätt ansågs stå i god

överensstämmelse med konventionens bestämmelser (prop. 1989/90:107, bet.

SoU28, rskr. 350).

Av det totala antalet asylsökande som kommer till Sverige varje år är omkring

en tredjedel barn. De flesta barnen kommer hit i sällskap med sina föräldrar.

Många barn kommer emellertid till Sverige utan föräldrar eller andra

förmyndare. Ofta kommer de i sällskap med andra vuxna anhöriga eller

tillsammans med syskon. Dessa barn brukar benämnas ensamma flyktingbarn

oavsett anledningen till att de ansöker om uppehållstillstånd här och även när

de inte är helt ensamma i Sverige. Under åren 1991-1995 kom drygt 3 100

ensamma flyktingbarn hit. De flesta var pojkar i åldern 16-18 år.

De ensamma flyktingbarnens situation här i landet har debatterats ingående.

Det har bl.a. framförts kritik mot att det i 1904 års lag ställs strängare

krav för att en god man skall kunna förordnas för ett utländskt barn som

vistas här i landet än för ett barn som är svensk medborgare. Vidare har

ifrågasatts om de nuvarande reglerna om förordnande av god man för

utomnordiska barn stämmer överens med de krav som FN:s barnkonvention ställer.

Även det faktum att förmynderskapsbestämmelserna för utomnordiska förhållanden

utgår från nationalitetsprincipen och inte från hemvistprincipen har

kritiserats.

I en framställning i mars 1995 till regeringen hemställde Svenska

kommunförbundet att regeringen tar initiativ till en lagändring så att

möjligheterna att förordna god man för ensamma flyktingbarn ökar.

Inom Justitiedepartementet utarbetades därefter - i avvaktan på en kommande

mera omfattande reform av den svenska internationella familjerätten -

promemorian (Ds 1996:58) God man för ensamma flyktingbarn. I promemorian

föreslås att vissa justeringar skall göras omedelbart i bestämmelserna om

förmynderskap m.m. för att stärka de ensamma flyktingbarnens rättsliga skydd.

Promemorian har remissbehandlats och ligger till grund för förslagen i

förevarande proposition.

Propositionen

I propositionen erinras om att enligt 1904 års lag om vissa internationella

rättsförhållanden rörande äktenskap och förmynderskap kan förmynderskap

anordnas enligt svensk lag för utländska barn med hemvist här, om det efter

förfrågan till hemlandet genom Utrikesdepartementets försorg framgår att

förmynderskap inte kommer att anordnas där eller svar på förfrågan inte kommer

inom sex månader (4 kap. 2 §). I propositionen anförs att ett ensamt

flyktingbarn som kommer till Sverige knappast kan anses ha sitt hemvist här

redan från början. Nyssnämnda bestämmelsen är då inte tillämplig på barnet och

förmynderskap kan då inte anordnas i Sverige. För barnet är dessutom många

gånger förmynderskap redan anordnat i hemlandet och kan då inte anordnas i

Sverige ens om barnet förvärvar hemvist här. I propositionen konstateras att

en god man regelmässigt förordnas enligt 11 kap. 1 § FB för ett flyktingbarn

som kommer till Sverige utan föräldrar eller andra förmyndare. Denne har då

att i förmyndarens ställe vårda barnets angelägenheter. Fram till dess att

barnets rätt att stanna i Sverige har prövats och barnet, om det får stanna,

har kommunplacerats anses nämligen barnet befinna sig i en sådan situation som

faller in under begreppet ?trängande fall? i 4 kap. 3 § andra stycket 1904 års

lag. När den slutliga placeringen i kommun är gjord anses emellertid barnet

som regel inte längre befinna sig i en sådan situation. Den gode mannen

entledigas då. Därmed finns inte längre någon person som kan företräda barnet

i förmyndarens ställe. Om ett trängande fall skulle uppkomma kan, påpekas det

i propositionen, en ny god man visserligen förordnas för barnet. Det kan

emellertid ta en viss tid innan ett beslut kan fattas. Eftersom barnet inte

självt kan agera kan behövliga åtgärder under tiden i praktiken inte vidtas

för barnets räkning. Kravet på att det skall vara fråga om ett trängande fall

kan också medföra att ett ensamt flyktingbarn, som efter kommunplaceringen

behöver en god man, inte kan få någon sådan.

I praktiken synes regleringen i de flesta fall numera inte vålla några

större olägenheter. Detta beror enligt propositionen bl.a. på att bestämmelsen

i tillämpningen har getts en något annan innebörd än dess ordalydelse närmast

ger vid handen. Att den praktiska tillämpningen måste fjärma sig från

lagtexten för att lagen skall fylla sitt syfte är, framhåller regeringen, inte

bra. Remissinstanserna har inte ifrågasatt behovet av en reform. Enligt

regeringens mening finns det mot angiven bakgrund skäl att ändra reglerna om

förordnande av god man för utomnordiska förhållanden.

Propositionens förslag innebär sålunda att den nuvarande bestämmelsen i 4

kap. 3 § andra stycket 1904 års lag ändras så att kravet på att det skall vara

fråga om ett trängande fall tas bort när det gäller god man enligt 11 kap. 1 §

första stycket FB.

Vidare föreslås i propositionen ändringar i FB av innebörd att behörig

överförmyndare i frågor om godmanskap som tas upp med stöd av 4 kap. 3 § andra

stycket 1904 års lag skall, om barnet inte har hemvist här i landet, vara

överförmyndaren för den kommun där barnet vistas. Barnets vistelseort skall i

dessa fall vara avgörande också för frågan om vilken överförmyndare som är

behörig att utöva tillsyn över godmanskapet.

Utskottets bedömning

Som regeringen framhåller bör pågående reformarbete beträffande den svenska

internationella familjerätten inte föregripas annat än om en omedelbara

lagändring bedöms nödvändig för att komma till rätta med ett missförhållande.

Stark kritik har framförts när det gäller möjligheterna att förordna god man

enligt 11 kap. 1 § första stycket FB för utomnordiska barn som vistas här.

Kravet enligt 4 kap. 3 § andra stycket 1904 års lag att det skall föreligga

trängande fall för ett sådant förordnande innebär att ensamma flyktingbarn kan

ställas utan någon vuxen som kan företräda dem i olika angelägenheter i det

nya landet. Enligt utskottets mening kan här konstateras ett bristande

rättsligt skydd som bör åtgärdas snarast. Med hänsyn till det anförda är det

erforderligt att nu utvidga möjligheterna att förordna god man för

utomnordiska barn.

Utskottet tillstyrker sålunda en ändring av 4 kap. 3 § andra stycket 1904

års lag som innebär att överförmyndarna alltid - utan att det skall behöva

föreligga ett trängande fall - är behöriga att förordna god man enligt 11 kap.

1 § första stycket FB för utländska barn som har hemvist här eller bara vistas

här. Som framhålls i propositionen torde man, då ett flyktingbarn kommit till

Sverige utan föräldrar eller andra förmyndare, regelmässigt kunna utgå från

att förmyndaren inte kan utöva förmynderskapet, vilket är det krav som ställs

för godmansförordnande enligt 11 kap. 1 § första stycket FB. En lagändring av

nu förordat slag medför också den fördelen att utomnordiska barn i aktuellt

avseende likställs med svenska barn.

Utskottet har inte heller någon erinran mot de föreslagna ändringarna i FB

beträffande behörig överförmyndare i frågor om godmanskap enligt 4 kap. 3 §

1904 års lag.

Hemställan

Utskottet hemställer

beträffande god man för ensamma flyktingbarn

att riksdagen antar regeringens förslag till

dels lag om ändring i lagen (1904:26 s. 1) om vissa internationella

rättsförhållanden rörande äktenskap och förmynderskap,

dels lag om ändring i föräldrabalken.

Stockholm den 15 maj 1997

På lagutskottets vägnar

Agne Hansson

I beslutet har deltagit: Agne Hansson (c), Anita Persson (s), Bengt Kronblad

(s), Rolf Dahlberg (m), Carin Lundberg (s), Rune Berglund (s), Stig Rindborg

(m), Karin Olsson (s), Eva Arvidsson (s), Henrik S Järrel (m), Bengt Harding

Olson (fp), Inger Segelström (s), Tanja Linderborg (v), Anders Ygeman (s),

Yvonne Ruwaida (mp), Birgitta Carlsson (c) och Marietta de Pourbaix-Lundin

(m).

Propositionens lagförslag

1 Förslag till lag om ändring i lagen (1904:26 s. 1) om vissa internationella

rättsförhållanden rörande äktenskap och förmynderskap

2 Förslag till lag om ändring i föräldrabalken