Bet. 1996/97:LU19

Lagutskottets betänkande

1996/97:LU19

Löneskyddet vid konkurs

Innehåll

Sammanfattning

Propositionen

Motionerna

Utskottet

Hemställan

Reservation

Innehållsförteckning

1996/97

LU19

Sammanfattning

I betänkandet behandlar utskottet proposition 1996/97:102 om löneskyddet vid

konkurs vari föreslås vissa ändringar i förmånsrättslagen och

lönegarantilagen. Syftet med lagändringarna är att uppnå en bättre

överensstämmelse mellan de svenska reglerna om löneskyddet vid konkurs och

rådets direktiv 80/987/EEG om skydd för arbetstagarna vid arbetsgivarens

insolvens. Propositionen har inte föranlett något motionsyrkande.

Vidare behandlas i betänkandet sex motioner från den allmänna motionstiden

1996 som berör frågor om arbetstagarnas löneskydd vid konkurs.

Motionsspörsmålen gäller bl.a. en höjning av maximibeloppet för lönegarantin

och införande av en konkursförsäkring i stället för det nuvarande

lönegarantisystemet.

På lagutskottets begäran har arbetsmarknadsutskottet avgivit yttrande i

ärendet. Yttrandet har fogats till betänkandet som bilaga 2.

Utskottet tillstyrker propositionen. Motionerna avstyrks med hänvisning till

pågående utredningsarbete.

Till betänkandet har fogats en reservation.

Propositionen

I proposition 1996/97:102 föreslår regeringen (Arbetsmarknadsdepartementet) -

efter hörande av Lagrådet - att riksdagen antar de i propositionen framlagda

förslagen till

1. lag om ändring i förmånsrättslagen (1970:979),

2. lag om ändring i lönegarantilagen (1992:497).

Lagförslagen har intagits som bilaga 1 till betänkandet.

Motionerna

1996/97:L303 av Lisbeth Staaf-Igelström (s) vari yrkas att riksdagen som sin

mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en översyn av

lönegarantilagen.

1996/97:L305 av Rune Evensson och Ingvar Johnsson (s) vari yrkas att riksdagen

som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av

att höja maximibeloppet för statlig lönegaranti.

1996/97:L306 av Bengt Silfverstrand och Bo Nilsson (s) vari yrkas att

riksdagen hos regeringen begär en översyn av gällande regler för arbetstagares

förmånsrätt vid konkurs samt lönegaranti.

1996/97:L307 av Kurt Ove Johansson och Ingemar Josefsson (s) vari yrkas att

riksdagen hos regeringen begär en utredning om vad i motionen anförts om

löntagarnas utsatta ställning vid konkurser.

1996/97:L313 av Rolf Dahlberg m.fl. (m) vari yrkas att riksdagen som sin

mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av att

införa en konkursförsäkring.

1996/97:L315 av Christina Axelsson (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening

ger regeringen till känna vad i motionen har anförts om att tillsätta en

utredning för att se över lagstiftningen i syfte att förbättra villkoren för

anställda vid konkurser.

Utskottet

Inledning

I betänkandet behandlar utskottet under två skilda rubriker dels proposition

1996/97:102 om löneskyddet vid konkurs, dels sex motioner från den allmänna

motionstiden som berör frågor om arbetstagares löneskydd vid konkurs.

I propositionen föreslås vissa ändringar i förmånsrättslagen (1970:979) och

lönegarantilagen (1992:497). Syftet med de i propositionen föreslagna

lagändringarna är att uppnå en bättre överensstämmelse mellan de svenska

reglerna om löneskydd vid konkurs och rådets direktiv 80/987/EEG om skydd för

arbetstagarna vid arbetsgivarens insolvens. Propositionen har inte föranlett

något motionsyrkande.

Motionsspörsmålen gäller en höjning av maximibeloppet för lönegarantin,

semesterlön, tidsgränsen för lönefordringar, lönefordringarnas placering i

förmånsrätten samt införande av en konkursförsäkring i stället för det

nuvarande lönegarantisystemet.

Ändringar föranledda av EG-direktivet

För att tillförsäkra att arbetstagare alltid skall få någon betalning för sin

fordran mot en arbetsgivare som försätts i konkurs infördes år 1971 för första

gången lagstiftning om statlig lönegaranti vid konkurs. Regelsystemet

reformerades år 1992 varigenom en ny lönegarantilag tillkom. Den nya lagen

trädde i kraft den 1 juli 1992 (prop. 1991/92:139, bet. LU37, rskr. 318).

Lönegarantilagen kan allmänt sägas innebära att staten garanterar

prioriterade lönefordringar enligt 12 eller 13 § förmånsrättslagen, dvs.

fordringar på lön och aktuell pension respektive framtida pension, samt att

staten övertar fordringarna - med motsvarande förmånsrätt - och inträder i

konkursen som borgenär. Att arbetsgivaren är försatt i konkurs är således

huvudförutsättningen för att lönegarantin skall träda i tillämpning.

Lönegarantisystemet är därför intimt sammankopplat med bestämmelserna om

konkurs och förmånsrättsordningen vid konkurs.

När det gäller delägares förmånsrätt för löne- och pensionsfordringar re-

gleras förmånsrättens omfattning av bestämmelser i 12 § förmånsrättslagen.

Före den 1 juli 1994 gällde att endast fordringar som tillkom sådana

arbetstagare som hade ägt en väsentlig andel i företaget och haft ett

väsentligt inflytande över dess verksamhet uteslöts från förmånsrätt. Av

regeln framgick inte att det var tillräckligt att andelen hade ägts av en

närstående till arbetstagaren, något som ändå ansågs gälla enligt förarbeten

och praxis.

EG-direktivet om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om skydd för

arbetstagarna vid arbetsgivarens insolvens (80/987/EEG) från år 1980

innehåller regler till skydd för arbetstagarnas fordringar när arbetsgivaren

är på obestånd. Direktivet hör till de rättsakter som Sverige åtog sig att

införliva redan genom avtalet om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet, EES-

avtalet. Artikel 1.2 ger medlemsstaterna rätt att utesluta fordringar från

vissa kategorier av arbetstagare från direktivets tillämpningsområde, bl.a. på

grund av den speciella arten av deras anställningsavtal eller

anställningsförhållanden. Av samma artikel framgår att de kategorier av

arbetstagare som avses är upptagna i en bilaga till direktivet.

I EES-avtalet gjordes en anpassning till de dåvarande svenska reglerna om

löneförmånsrätt genom att i avsnitt I i bilagan till direktivet undanta den

kategori av arbetstagare med ägarandel och inflytande i företaget, vars

fordringar var uteslutna från förmånsrätt enligt 12 § förmånsrättslagen (prop.

1991/92:170 bil. 14 s. 643, bet. 1992/93:EU1, rskr. 1992/93:18). I proposition

1991/92:170, bil 9 s. 30, om riksdagens godkännande av EES-avtalet

konstaterade regeringen att direktivets innehåll i Sverige reglerades av

bestämmelserna om lönegaranti och förmånsrätt samt att dessa regler väl täckte

innehållet i direktivet. Uttalandet föranledde inte några erinringar vid

riksdagsbehandlingen av propositionen (bet. 1992/93:EU1 del I s. 122, rskr.

18).

En anpassning till de svenska reglerna om löneförmånsrätt motsvarande den

som vidtogs i samband med EES-avtalet gjordes också i den s.k.

anslutningsakten om Sveriges anslutning till de fördrag som ligger till grund

för Europeiska unionen (prop. 1994/95:19, del 1 s. 227, bet. KU17, rskr. 64).

Anpassningen innebar, liksom enligt EES-avtalet, att det under avsnitt I i

bilagan till direktivet förts in en begränsning av direktivets

tillämpningsområde i Sverige. Begränsningen, som i princip är likalydande med

den i EES-avtalet, framgår av SFS 1994:1501 s. 5391 och har följande lydelse:

?En anställd, eller en anställds efterlevande, som ensam eller tillsammans med

nära anförvanter ägde en väsentlig del av arbetsgivarens företag eller

verksamhet och som hade ett betydande inflytande över verksamheten. Detta

skall gälla även om arbetsgivaren är en juridisk person utan företag eller

verksamhet.? Anpassningen är en del av direktivet.

Våren 1994 beslutades vissa ändringar i reglerna om lönegaranti och

förmånsrätt (prop. 1993/94:208, bet. LU34. rskr. 394). Ändringarna, som trädde

i kraft den 1 juli 1994, innebar bl.a. en ändrad reglering av delägares

löneskydd i 12 § sjätte stycket förmånsrättslagen av innebörd att en

arbetstagare som själv eller tillsammans med närstående senare än sex månader

före konkursansökningen ägt minst en femtedel av ett företag, eller hans

efterlevande, inte har förmånsrätt för löne- och pensionsfordringar. Samma

regler infördes för det fallet att andelen ägts av en närstående till

arbetstagaren.

Skillnaderna mellan direktivanpassningens ordalydelse och den nuvarande

svenska lagtexten i 12 § sjätte stycket förmånsrättslagen har påtalats i en

mängd olika sammanhang. Det har därvid gjorts gällande att den ordalydelse,

som anpassningen kommit att få, synes utesluta från direktivets skydd endast

den som själv eller tillsammans med närstående ägt en väsentlig andel i

konkursföretaget och som haft ett betydande inflytande över dess verksamhet.

Justitiekanslern (JK) har i egenskap av representant för staten berörts av ett

hundratal skadeståndsanspråk under de senaste åren. En del av dessa har

förekommit som mål i domstol, där staten instämts såsom part i rättegången, i

andra fall har de berörda vänt sig direkt till JK. Det helt övervägande

antalet fall har avsett skadestånd på den grund att anpassningen inte

utesluter från direktivets skydd en sådan arbetstagare som själv inte äger

någon andel i företaget, även om hans närstående äger en väsentlig del. JK har

regelmässigt medgett käromålen när det framgått att arbetstagaren inte haft

något väsentligt inflytande över företagets verksamhet. Vidare har

Riksskatteverket år 1995 i ett meddelande till kronofogdemyndigheter och

tillsynsmyndigheter i konkurs förordat vissa tolkningar av 12 § sjätte stycket

förmånsrättslagen som bl.a. innebär att bestämmelsen om att redan en

närståendes ägande kan diskvalificera från förmånsrätt, bör lämnas utan

avseende. Verket har vidare i en skrivelse till regeringen hemställt om

ändring av 12 § förmånsrättslagen.

Ändringarna i lönegarantilagen våren 1994 innebar också nya regler i syfte

att bekämpa missbruk av lönegarantin. Genom den s.k. karensregeln (9 a §)

infördes en bestämmelse om att lönegaranti kan lämnas endast en gång under en

tidsperiod om två år för lönefordringar som har uppstått i huvudsakligen samma

verksamhet såvida inte arbetstagaren anvisats anställningen av den offentliga

arbetsförmedlingen.

Våren 1995 beslutades om ett ytterligare undantag i karensregeln, som trädde

i kraft den 1 juli 1995 (prop. 1994/95:180, bet. LU30, rskr. 380). Denna

innebär att lönegarantin gäller om det finns särskilda skäl för det. Härigenom

är det vid karensregelns tillämpning möjligt att ta större hänsyn till

omständigheterna i det enskilda fallet.

I en dom den 20 juni 1995 lämnade EFTA-domstolen ett rådgivande yttrande

till en svensk domstol att direktivet måste tolkas så att det hindrar att, som

en åtgärd mot missbruk, en bestämmelse i nationell lag tillämpas enligt vilken

en arbetstagare inte har rätt till ersättning om han inom två år före

konkursbeslutet har beviljats ersättning genom garantin för en fordran som har

uppstått i huvudsakligen samma verksamhet.

Mot denna bakgrund utarbetades år 1996 inom Arbetsmarknadsdepartementet en

promemoria (Ds 1996:63) Löneskyddet vid konkurs - förslag till vissa

förändringar i anledning av dir. 80/987/EEG, m.m. Promemorian har

remissbehandlats och ligger till grund för förslagen i förevarande

proposition.

I propositionen konstaterar regeringen att den anpassning av direktivet om

skydd för arbetstagarna vid arbetsgivarens insolvens som gäller för Sverige är

utformad med den lydelse av 12 § förmånsrättslagen som gällde före den 1 juli

1994 för ögonen. Enligt den ordalydelse som anpassningen kommit att få synes

från direktivets skydd uteslutas endast den som själv eller tillsammans med

nära anförvanter ägt en väsentlig del i konkursföretaget och som haft ett

betydande inflytande över dess verksamhet. Anpassningen synes enligt

regeringen inte avse fall då andelen helt ägts av en närstående till

arbetstagaren.

Enligt regeringen är det angeläget att arbetstagarna åtnjuter det löneskydd

som direktivet föreskriver. De regeländringar som krävs för att detta skall

uppnås bör därför göras så snart som möjligt. Vid övervägande av vilka

ändringar av 12 § sjätte stycket förmånsrättslagen som sålunda bör vidtas

skall enligt regeringen utgångspunkten vara att de svenska reglerna fullt ut

skall garantera samma skydd som följer av direktivet.

I enlighet härmed föreslår regeringen att bestämmelsen om löneförmånsrätt i

12 § sjätte stycket förmånsrättslagen ändras så att det svenska löneskyddet

med säkerhet stämmer överens med vad som följer av EG-direktivet samt den

anpassning av direktivet som gäller för Sverige och som tagits in i Sveriges

anslutningsakt till EU. I fortsättningen skall det krävas att en arbetstagare

själv äger andel i företaget och har ett betydande inflytande över dess

verksamhet för att hans eller hennes lönefordringar skall kunna uteslutas från

förmånsrätt. Den ägda andelen måste vara väsentlig. Vid bedömningen härav

skall medräknas andel som ägs av arbetstagarens nära anförvanter. Härigenom

återfår bestämmelsen i huvuddrag samma innehåll som den hade före 1994 års

ändring. Ifrågavarande bestämmelse föreslås ändrad också på det viset att även

om en arbetstagares fordringar är uteslutna från förmånsrätt detta inte skall

påverka förmånsrätten för de pensionsfordringar som hans efterlevande kan ha

hos konkursgäldenären till följd av arbetstagarens anställning.

Regeringen föreslår därutöver ett förtydligande av 12 § första stycket

förmånsrättslagen så att även lönefordringar som förfaller efter det att

anställningen har upphört skall omfattas av förmånsrätt. Därmed kommer

löneförmånsrätten med säkerhet att omfatta fordringar som avser de sista sex

månaderna av arbetstagarens anställningstid hos konkursgäldenären, oavsett om

fordringarna har förfallit till betalning inom denna tid.

När det gäller karensregeln anför regeringen att den uppmjukning av regeln

som skedde genom ändringen år 1995 hade till syfte att göra det möjligt att

undanta arbetstagare från regelns tillämpning när det finns särskilda skäl för

det. Den fråga som man enligt regeringen bör ställa sig är om det över huvud

taget bör förekomma att en arbetstagare ställs utan löneskydd på grund av att

verksamheten har gått i konkurs även tidigare. Arbetstagare saknar normalt

möjligheter att påverka företaget på ett sådant sätt att det inverkar på om en

insolvenssituation uppkommer. Vidare är det, även i en gynnsammare

arbetsmarknadssituation än för närvarande, åtminstone på mindre orter inte

sällan svårt att finna en annan anställning än i den konkursdrabbade

verksamheten. Ett inte avsett bruk av ett trygghetssystem måste enligt

regeringen kunna bekämpas med andra medel än att man ställer de som reglerna

är till för utan skydd.

Dessa omständigheter samt det faktum att det fortfarande föreligger ovisshet

om huruvida karensregeln i sin nuvarande lydelse kommer att godtas av EU-

kommissionen talar enligt regeringens mening starkt för att regeln nu bör tas

bort. Regeringen föreslår därför att karensregeln i 9 a § lönegarantilagen

skall upphävas.

I propositionen föreslås också att kravet i 2 § lönegarantilagen, att

fordringen skall ha anknytning till Sverige eller svenska förhållanden även

när konkursen har inträffat i Sverige, tas bort. Ändringen innebär ett

förtydligande för att uppnå bättre överensstämmelse med EG-direktivet om skydd

för arbetstagarna vid arbetsgivarens insolvens.

Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 juni 1997.

Arbetsmarknadsutskottet har i sitt yttrande till lagutskottet på närmare

anförda skäl förordat att regeringens lagförslag tillstyrks.

Lagutskottet konstaterar för sin del, i likhet med regeringen och

arbetsmarknadsutskottet, att den nuvarande lydelsen av 12 § sjätte stycket

förmånsrättslagen om delägares förmånsrätt skiljer sig från ordalydelsen i den

anpassning av direktivet om skydd för arbetstagarna vid arbetsgivarens

insolvens som gäller för Sverige. Som regeringen och arbetsmarknadsutskottet

framhåller kan förhållandet medföra att en arbetstagare eller hans

efterlevande kan undantas från lönegaranti på grund av innehållet i den

svenska regeln men falla under direktivets skydd till följd av att personen i

fråga inte uppfyller villkoren enligt anpassningen. Svenska staten kan därmed

bli skadeståndsskyldig mot honom för den skada som han har orsakats till följd

av det bristande genomförandet av direktivet. Med hänsyn till det anförda är

det av vikt att den nu berörda regleringen i förmånsrättslagen ändras så att

arbetstagarna garanteras motsvarande löneskydd som enligt direktivet.

Inte heller när det gäller karensregeln har lagutskottet någon annan

uppfattning än regeringen och arbetsmarknadsutskottet. Lagutskottet anser

således att bestämmelsen bör upphävas. I sammanhanget kan påpekas att

utskottet redan i samband med 1995 års ändring av bestämmelsen förutsatte

ytterligare ändringar med hänsyn till den prövning som då pågick i EFTA-

domstolen rörande karensregelns överensstämmelse med EG-direktivet (bet.

1994/95:LU30).

Utskottet anser också, liksom regeringen och arbetsmarknadsutskottet, att

den i 2 § lönegarantilagen upptagna begränsningen av garantin till fordringar

som avser anställning med övervägande anknytning till Sverige eller svenska

förhållanden endast skall avse fordringar i konkurser som inträffat i ett

annat nordiskt land. Härigenom klarläggs att krav på att fordringen skall avse

anställning med övervägande anknytning till Sverige eller svenska förhållanden

fortsättningsvis inte kan ställas om konkursen har inträffat i Sverige.

Förändringen torde innebära en bättre överensstämmelse med EG-direktivet.

Utskottet har inte någon erinran mot den lagtekniska ändringen i första

stycket av 12 § förmånsrättslagen.

Med det anförda tillstyrker utskottet regeringens lagförslag.

Andra ändringar i lönegarantin

Lönegarantin finansieras genom en arbetsgivaravgift som fr.o.m. den 1 januari

1996 uppgår till 0,25 % av en arbetsgivares lönekostnader. Den då införda

höjningen av lönegarantiavgiften med 0,05 % gjordes för att finansiera de

ökade lönegarantiutgifterna. Avgifterna tillförs en fond, lönegarantifonden,

som förvaltas av Kammarkollegiet. Fondens tillgångar är avsedda att täcka

kostnaderna för ersättningen enligt garantin.

Genom den nya lönegarantilagen, som trädde i kraft den 1 juli 1992, sänktes

maximiersättningen för fordringar med förmånsrätt enligt 12 §

förmånsrättslagen från tidigare tolv basbelopp enligt lagen (1962:381) om

allmän försäkring till ett fast belopp om 100 000 kr. Till grund för

sänkningen låg den oroväckande ökningen av lönegarantifondens utgifter.

Antalet företagskonkurser uppgick under 1980-talet till ca 5 000-6000 per år.

År 1991 hade antalet stigit till 17 378 och år 1992 till 21 219.

Lönegarantifondens utgifter ökade under samma period från omkring 600 miljoner

kronor per budgetår under 1980-talet till 1,8 miljarder kronor budgetåret

1990/91 och till 4,3 miljarder kronor budgetåret 1991/92.

Också de ändringar som beslutades våren 1994 motiverades av kostnadsskäl.

Utgifterna för lönegarantin var då fortfarande mycket höga och uppgick för

budgetåret 1992/93 till 4,4 miljarder kronor. Den rörliga krediten hos

Riksgäldskontoret, som är förenad med lönegarantifonden, hade från och med

budgetåret 1991/92 till budgetåret 1993/94 höjts från ursprungliga 200

miljoner kronor till 7 miljarder kronor. Enligt vad som uttalades i

propositionen i det då aktuella lagstiftningsärendet skulle det komma att ta

åtskilliga år innan lönegarantifondens ackumulerade skuld hos

Riksgäldskontoret återbetalats. Som motiv för ändringarna anfördes också att

det under senare år uppkommit missbruk av lönegarantin.

De våren 1994 beslutade ändringarna innebar bl.a. att förmånsrätten för

lönefordringar begränsades till vad som förfallit till betalning under de

sista sex månaderna av arbetstagarens anställning hos konkursgäldenären och

inte tidigare än tre månader före konkursansökningen. I fråga om fordran på

uppsägningslön knöts förmånsrätten till den uppsägningstid som gäller enligt

lagen (1982:80) om anställningsskydd. Tidigare gällde att förmånsrätten

omfattade lönefordringar som inte förfallit till betalning tidigare än ett år

innan konkursansökningen gjordes samt under skälig uppsägningstid, högst sex

månader. Den tidigare förmånsrätten, och därmed lönegarantin, kunde alltså

avse fordringar under en tidsperiod på ett och ett halvt år. Genom ändringarna

utsträcktes också avräkningsregeln i 12 § förmånsrättslagen till att omfatta

även inkomst som arbetstagaren haft av egen rörelse eller borde ha kunnat

förvärva i en annan anställning. När det gäller semesterlön och

semesterersättning, som intjänats före konkursansökningen, begränsades

förmånsrätten till vad som står inne för det löpande och föregående

intjänandeåret. Dessförinnan gällde att fordringar på semesterlön och

semesterersättning, som intjänats före konkursansökningen, omfattades av

förmånsrätt för vad som stod inne för det löpande och de två föregående

intjänandeåren samt allt vad som hade sparats i den utsträckning semesterlagen

medgav.

Tendensen under senare år har varit att antalet konkurser sjunker. Under år

1993 minskade antalet konkurser med drygt 9 % och antalet företagskonkurser

uppgick till närmare 19 000. År 1994 hade antalet sjunkit till omkring 16 000.

Den avtagande tendensen höll i sig även under 1995 då antalet

företagskonkurser minskade med 20 % och uppgick till omkring 11 500. Enligt

uppgifter från Upplysningscentralen UC AB, som redovisats i näringsutskottets

betänkande 1996/97:NU10, har mellan februari 1996 och februari 1997 antalet

företagskonkurser sjunkit med 24 %. Vid en jämförelse mellan de två första

månaderna åren 1996 och 1997 konstateras en minskning av antalet

företagskonkurser med 17 %.

Även utbetalningarna av lönegarantimedel har minskat under senare år. Enligt

vad som redovisats i budgetpropositionen för innevarande budgetår uppgick för

budgetåret 1993/94 utbetalningarna till knappt 2 miljarder kronor och under

budgetåret 1994/95 till omkring 975 miljoner kronor (prop. 1996/97:1 utg.omr.

13 avsnitt 4.2 s. 14). I propositionen konstaterade regeringen att

utbetalningarna av lönegarantiersättning stabiliserats på en lägre nivå än

tidigare under 1990-talet, beroende på att antalet konkurser och antalet

berörda arbetstagare har minskat kraftigt. En allt större del av anslaget kan

därigenom utnyttjas för avbetalning av den skuld som kvarstår från

lönegarantifonden. Med nuvarande regler för lönegarantin och en förhållandevis

låg nivå på antalet konkurser beräknades skulden vara amorterad vid

sekelskiftet. Till dess kvarstår behovet av den rörliga krediten hos

Riksgäldskontoret. För innevarande budgetår föreslog regeringen att krediten

skulle uppgå till 3 miljarder kronor. Antalet konkurser och berörda

arbetstagare bedömdes med nuvarande ekonomiska utveckling ligga på en

någorlunda konstant nivå under de närmaste åren. Med oförändrade regler

kommer, framhölls det, utbetalningarna av lönegarantin att ligga på i stort

sett nuvarande nivå, dvs. i storleksordningen drygt en miljard kronor per år.

Vad regeringen sålunda anförde och föreslog i fråga om

lönegarantiersättningen föranledde inte några erinringar vid

riksdagsbehandlingen (bet. 1996/97:FiU1).

I sex motioner från den allmänna motionstiden år 1996 begärs en översyn i

olika avseenden av lagstiftningen om arbetstagares löneskydd.

Bengt Silfverstrand och Bo Nilsson (båda s) anför i motion L306 att det

nuvarande maximibeloppet innebär att arbetstagare vid konkurs kan drabbas av

synnerligen betydande inkomstförluster, särskilt om han dessutom har semester

innestående. Enligt motionärernas mening bör beloppet höjas. Vidare anser

motionärerna att möjligheterna att utfå semesterersättning skall förbättras.

Den nuvarande tidsfristen på tre månader för förfallna lönefordringar är

enligt motionärerna alltför kort och bör utökas till åtminstone sex månader.

När det gäller karensregeln anser motionärerna att denna skall upphävas.

Därutöver anser motionärerna att frågan om lönefordringarnas placering i

förmånsrättsordningen borde övervägas. Enligt motionärernas mening är det inte

orimligt att tänka sig att fordringsägare som har säkerhet skulle bli mindre

benägna att begära företag med tillfälliga likviditetsproblem i konkurs om

deras förmånsrätt fick en annan placering i förmånsrättsordningen. Mot

bakgrund av det anförda yrkas i motionen tillkännagivande om en översyn av

gällande regler för arbetstagares förmånsrätt vid konkurs samt av

lönegarantin.

I motion L305 anför Rune Evensson och Ingvar Johnsson (båda s) att det

nuvarande maximibeloppet på 100 000 kr bör höjas. I motionen redovisas exempel

som enligt motionärernas mening visar att den nuvarande begränsningen innebär

att många normalinkomsttagare inte ersätts fullt ut. Vidare anförs att det är

förenat med stora svårigheter att få vissa arbetsgivare försatta i konkurs,

vilket för många arbetstagare innebär risker för ytterligare förluster av

lönefordringar. I motionen begärs ett tillkännagivande om att maximibeloppet

för lönegarantin bör höjas.

Christina Axelsson (s) kritiserar i motion L315 de lagändringar som kommit

till stånd under senare år i lönegarantin. Maximigränsen har inneburit att

många arbetstagare gått miste om innestående lönefordringar, uppsägningslön

och semesterersättning. De ändrade reglerna rörande semesterersättning har

lett till att de anställda tar ut sin sparade semester när arbetsgivaren

börjar få ekonomiska problem, vilket försämrar arbetsgivarens ekonomi

ytterligare. Tremånadersfristen i 12 § förmånsrättslagen har lett till att

konkursförfaranden måste inledas omedelbart när arbetsgivaren dröjer med

löneutbetalningar. Till följd härav har det blivit omöjligt att bevilja

anstånd med betalningar av lönefordran, även i de fall där det finns

möjligheter att företaget på sikt skulle klara upp sin ekonomi. Enligt

motionärens mening behövs en utredning som belyser hur en ändring av

lagstiftningen kan förbättra villkoren för anställda vid konkurser.

I motion L307 av Kurt Ove Johansson och Ingemar Josefsson (båda s) erinras

om att lönegarantisystemets uppgift är att skydda arbetstagare i det utsatta

läget då arbetsgivaren försatts i konkurs. Motionärena anser att de ändringar

som infördes i lönegarantilagstiftningen år 1994 inneburit oacceptabla

konsekvenser för den enskilda arbetstagaren. Från att ha tillhört den mest

gynnade kategorin i arbetsgivarens konkurs får arbetstagaren numera, enligt

motionärernas uppfattning, inte ens ersättning för produktivt arbete som

gynnat övriga borgenärer. I motionen yrkas att riksdagen hos regeringen skall

begära en utredning om vad i motionen anförts om löntagarnas utsatta ställning

vid konkurser.

Lisbeth Staaf-Igelström (s) anför i motion L303 att de våren 1994 beslutade

ändringarna i lönegarantilagstiftningen inneburit att människor som arbetar i

småföretag drabbats hårdare än de som arbetar i stora företag. Vid arbete i

småföretag uppstår ofta en annan relation mellan arbetstagare och arbetsgivare

vilket innebär att den anställde avvaktar med att ställa krav. Genom de

begränsningar som numera gäller i fråga om lönefordringar kan arbetstagaren gå

miste om ersättning. Med hänsyn till det anförda anser motionären att det är

påkallat med en översyn av lönegarantilagen i syfte att förbättra situationen

för de arbetstagare som är anställda i småföretag. I motionen yrkas

tillkännagivande om vad som sålunda anförts.

I motion L313 av Rolf Dahlberg m.fl. (m) yrkas tillkännagivande om införande

av en särskild konkursförsäkring som skall ersätta det nuvarande

lönegarantisystemet. Motionen innehåller en utförlig redovisning av förslaget,

som innebär att lönegaranti inte skall utgå om konkursföretagets verksamhet

drivs vidare under konkursen. Därigenom faller, enligt motionärernas mening,

ett viktigt incitament till att använda konkursinstitutet i stället för att

söka rekonstruera företaget. Konkursförvaltaren erhåller inte några

konkurrensfördelar i förhållande till övriga företag på marknaden. Dessutom

blir, enligt motionärernas mening, företagsrekonstruktion mer attraktivt som

ett alternativ till konkurs eftersom möjligheten att erhålla gratis

lönefinansiering genom konkurs täpps till. I motionen är förslagen

sammanfattade enligt följande: Lönegarantin skall inte utgå till konkursbon

som bedriver fortsatt verksamhet. Därigenom skulle dagens subventioner av

konkursbon som snedvrider konkurrensen upphöra. I och med att lönegaranti inte

utgår till konkursbon med fortsatt verksamhet elimineras ett av de incitament

som finns för att utnyttja konkursinstitutet i stället för andra möjligheter

till rekonstruktion. Förmånsrättsordningen bör förändras så att den personal

som utnyttjas vid fortsatt drift i konkurser i stället för lönegaranti får

sådan förmånsrätt för sina fordringar att de tryggt kan fortsätta att arbeta

åt konkursboet. Eftersom staten inte längre skall betala lönegaranti till

konkursbon som bedriver fortsatt verksamhet får staten i sin tur inte några

återkrav gentemot konkursbon avseende utbetald lönegaranti. Följaktligen

kommer kopplingen mellan statens förmånsrätt för utbetald lönegaranti och

arbetstagarnas lönegarantiberättigade belopp att försvinna. Företagshypotek

bör även omfatta bank- och kassatillgodohavanden. Därigenom uppnås bättre

möjligheter för innehavare av företagshypotek att kunna förvissa sig om värdet

av säkerheten, särskilt vid företagsrekonstruktion. Överlåt till

försäkringskassorna att administrera konkursförsäkring på samma sätt och på

samma ersättningsnivå som sjukförsäkringen för de konkurser där verksamheten

inte fortsätter. Administrativa samordningsfördelar skulle uppnås samtidigt

som arbetstagarna i konkurs får att göra med ett system och en organisation

som de redan är bekanta med.

Utskottet vill först erinra om de uttalanden som gjordes från utskottets

sida i samband med 1994 års ändringar i lönegarantilagstiftningen (bet.

1993/94:LU34). Utskottet ansåg därvid att den aktuella reformen fick ses som

ett provisorium i avvaktan på förnyade överväganden i samband med beredningen

av det då aviserade förslaget om ett lagreglerat förfarande för

företagsrekonstruktion. På vissa närmare angivna punkter ansåg utskottet

dessutom att reformen borde övervägas på nytt. Förutom karensregeln gällde

dessa frågor bl.a. tidsramarna för löne- och pensionsfordringarna samt

förmånsrätten för semesterlön. I sitt yttrande till lagutskottet över den

föreslagna regleringen rörande semesterersättning anförde

arbetsmarknadsutskottet att man funnit det tveksamt om arbetstagare skall

behöva avstå från möjligheten att spara semester i den utsträckning som

semesterlagen medger för att vara försäkrade om att deras krav kommer att

omfattas av löneförmånsrätt och lönegaranti vid arbetsgivarens eventuella

konkurs (yttr. 1993/94:AU7y).

Hösten 1995 återkom regeringen i propostionen 1995/96:5 Lag om

företagsrekonstruktion till frågor om förmånsrättsordningen och

lönefordringar. Regeringen bedömde då att förhållandet i förmånsrättsordningen

mellan lönefordringar och fordringar med säkerhet i företagshypotek inte borde

ändras och ansåg att förmånsrätten för lönefordringar borde vara kvar.

Beträffande de av riksdagen 1994 beslutade ändringarna i löneförmånsrätten och

lönegarantin gjorde regeringen bedömningen att dessa tills vidare borde stå

fast men aviserade samtidigt ytterligare överväganden angående

tremånadersfristen samt andra frågor rörande löneförmånsrätt och lönegaranti.

Däremot innehöll propositionen förslag till vissa ändringar när det gäller

förmånsrätt för lönefordringar före företagsrekonstruktion som riksdagen antog

våren 1996 i samband med lagen (1996:764) om företagsrekonstruktion (prop.

1995/96:5, bet. LU11, rskr. 279). Ändringarna innebär att arbetstagaren, om en

företagsrekonstruktion föregått en konkurs, har ett särskilt skydd för löner

som förfallit till betalning före ansökan om företagsrekonstruktion. Ges en

konkursansökan in inom ett år från det att en företagsrekonstruktion upphörde

skall förmånsrätten för lön - om det är förmånligare för arbetstagaren -

omfatta fordringar som förfallit till betalning inom tre månader före beslutet

om företagsrekonstruktion i stället för fordringar som har förfallit till

betalning under samma tid före konkursansökningen. Förmånsrätten för

lönefordringar kan dock aldrig omfatta mer än sammanlagt sex månader.

Ändringarna har trätt i kraft den 1 september 1996.

I slutet av år 1995 - samtidigt som utskottet behandlade förslaget till lag

om företagsrekonstruktion - beslutade regeringen att tillsätta en

parlamentarisk kommitté med uppgift att utreda frågor om förmånsrätt i

konkurs, lönegaranti och underlaget för företagshypotek (dir. 1995:163).

Utredningen, som antog namnet Kommittén om förmånsrätt vid konkurs m.m. (Ju

1996:02), har som huvuduppgifter att ta ställning till dels om statens

förmånsrätt för skatter och avgifter bör slopas, dels om företagshypotek bör

ges en annan ställning än det har i dag och dels om arbetstagarnas löneskydd

vid arbetsgivarens konkurs kan förbättras utan att statens kostnader för

lönegarantin ökar. I fråga om löneförmånsrätten och lönegarantin skall

utredningen enligt direktiven överväga på vilket sätt reglerna om lönegaranti

och löneförmånsrätt bör ändras för att arbetstagarnas skydd skall bli så

heltäckande som möjligt. Vikten av att stävja företagares missbruk av

lönegarantin skall beaktas liksom statens kostnader för garantin. Inriktningen

skall vara att förslag om regeländringar skall utformas så att de inte innebär

ökade kostnader för staten. Även fortsättningsvis torde enligt direktiven

utgångspunkten vara att lönegarantin skall ersätta endast fordringar som

omfattas av förmånsrätt. Skulle utredningen anse att kopplingen mellan de båda

regelsystemen bör lösas upp, är dock utredningen oförhindrad att lägga fram

förslag med ett sådant innehåll. Kommitténs arbete skall vara avslutat senast

den 31 december 1997.

Kommittén har i februari 1997 erhållit tilläggsdirektiv (dir. 1997:26).

Enligt dessa skall kommittén bl.a. inte ta upp de frågor om löneförmånsrätt

och lönegaranti som omfattas av förslagen i den nu aktuella propositionen om

löneskyddet vid konkurs. Ändringar i de nya bestämmelserna får dock föreslås i

den mån de föranleds av kommitténs överväganden i övrigt. Vidare preciseras i

tilläggsdirektiven att inriktningen skall vara att förslag om regeländringar

skall utformas så att de, om möjligt, innebär minskade kostnader för staten.

Arbetsmarknadsutskottet har i sitt yttrande till lagutskottet hänvisat till

sina uttalanden i det ovan redovisade yttrandet 1993/94:AU7y angående sparad

semester samt ansett att motionerna L303, L305, L306, L307 och L315 i nu

berörda delar bör avstyrkas med hänvisning till pågående utredningsarbete.

Lagutskottet har ingen annan uppfattning än arbetsmarknadsutskottet och

anser att det inte finns skäl för riksdagen att föregripa regeringens

ställningstaganden till kommitténs förslag. När det gäller karensregeln, som

tas upp i motionerna L303 och L306, är motionsönskemålen tillgodosedda genom

de ställningstaganden som utskottet gjort i föregående avsnitt och som innebär

att regeln skall upphävas.

Med det anförda avstyrker utskottet motionerna L303, L305, L306, L307 och

L315.

När det sedan gäller motion L313 bör erinras om att utskottet i samband med

förslaget till lag om föetagsrekonstruktion behandlat en motion med yrkande om

en reformering av lönegarantin innebärande att lönegarantin inte automatiskt

bör sammankopplas med vilken prioritet lönefordran har enligt

förmånsrättsordningen samt att medel som betalats in av arbetsgivaren som en

garanti bör tillkomma de anställda precis som den ersättning de anställda

erhåller vid sjukdom. Utskottet avstyrkte den då aktuella motionen med

hänvisning till förmånsrättskommitténs arbete (bet. 1995/96:LU11).

Arbetsmarknadsutskottet har i det nu aktuella yttrandet förklarat sig kunna

ansluta sig till den uppfattning som förts fram i motion L313 om att det är

viktigt att konkursbon inte med hjälp av lönegarantin erhåller påtagliga

konkurrensfördelar i förhållande till andra företag på marknaden.

Uppfattningen ligger för övrigt i linje med arbetsmarknadsutskottets

uttalanden i yttrandet 1993/94:AU7y att regelsystem som kommer i tillämpning

vid en konkurs bör vara så utformade att inverkan på konkurrensen minimeras.

Inte heller får lönegarantin, anför arbetsmarknadsutskottet vidare, bidra till

att konkurs blir ett mer attraktivt alternativ än företagsrekonstruktion.

Samtidigt är det, enligt arbetsmarknadsutskottets mening, väsentligt att

lönegarantins grundläggande syfte uppnås, nämligen att ge ett socialt

acceptabelt skydd för arbetstagares lönefordringar vid konkurs. Vidare pekar

arbetsmarknadsutskottet på att frågan om införande av en konkursförsäkring

inte hör till de frågor som uttryckligen enligt direktiven till

förmånsrättskommittén skall behandlas av kommittén inom ramen för dess

uppdrag. Kommittén har emellertid, anför arbetsmarknadsutskottet, enligt

direktiven att själv avgöra vilka lösningar som är värda att utreda närmare.

Arbetsmarknadsutskottet utgår från att frågan om införande av en

konkursförsäkring hör till de spörsmål som kommer av övervägas av kommittén.

Med hänsyn till det anförda bör motion L313, enligt arbetsmarknadsutskottets

mening, inte föranleda någon riksdagens åtgärd.

I sammanhanget bör vidare erinras om att justitieministern den 14 februari

1997 besvarat en interpellation om konkursförsäkring vari frågan ställdes

huruvida direktiven till Kommittén om förmånsrätt vid konkurs kunde sägas

omfatta att kommittén även kan analysera och lämna förslag om en sådan

försäkring. Justitieministern var dock inte beredd att i riksdagen uttala sig

om den närmare innebörden av kommittédirektiven i de hänseenden som

frågeställaren pekade på och anförde att det var viktigt att kommittén kunde

slutföra sitt arbete i tid. Det sagda innebar, framhöll justitieministern, att

hon inte var beredd att verka för att kommittén får ytterligare

tilläggsdirektiv som kan påverka kommitténs möjligheter att slutföra sitt

uppdrag inom angiven tid.

Utskottet konstaterar att den ordning som förespråkas i motion L313

innefattar en genomgripande förändring av det nuvarande lönegarantisystemet.

Frågor om ett frikopplande av lönegarantin från förmånsrätten samt en helt ny

administration för systemet är emellertid inte nya, och utskottet utgår från

att frågan huruvida införande av en konkursförsäkring är en framkomlig väg

kommer att beröras av förmånsrättskommittén. I linje med vad justitieministern

redovisat i sitt interpellationssvar är utskottet inte nu berett att förorda

några formella tillkännagivanden eller andra åtgärder från riksdagens sida som

skulle medföra behov av tilläggsdirektiv och därmed innebära risk för att

kommittén inte skulle hinna slutföra sitt uppdrag inom den tid som

föreskrivits i direktiven. Enligt utskottets mening bör man nu i första hand

avvakta resultatet av förmånsrättskommitténs arbete innan några

ställningstaganden från riksdagens sida kommer till stånd när det gäller de i

motionen aktualiserade frågorna.

Med det anförda avstyrker utskottet motion L313.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande lagförslagen

att riksdagen antar regeringens förslag till

dels lag om ändring i förmånsrättslagen (1970:979),

dels lag om ändring i lönegarantilagen (1992:497),

2. beträffande översyn av löneskyddet vid konkurs

att riksdagen avslår motionerna 1996/97:L303, 1996/97:L305, 1996/97:L306,

1996/97:L307 och 1996/97:L315,

3. beträffande konkursförsäkring

att riksdagen avslår motion 1996/97:L313.

res. (m)

Stockholm den 17 april 1997

På lagutskottets vägnar

Agne Hansson

I beslutet har deltagit: Agne Hansson (c), Anita Persson (s), Bengt Kronblad

(s), Rolf Dahlberg (m), Carin Lundberg (s), Rune Berglund (s), Stig Rindborg

(m), Karin Olsson (s), Eva Arvidsson (s), Bengt Harding Olson (fp), Tanja

Linderborg (v), Anders Ygeman (s), Yvonne Ruwaida (mp), Kerstin Kristiansson

(s), Marietta de Pourbaix-Lundin (m) och Rigmor Ahlstedt (c).

Reservation

Konkursförsäkring (mom. 3)

Rolf Dahlberg, Stig Rindborg och Marietta de Pourbaix-Lundin (alla m) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 12 börjar med ?Utskottet

konstaterar? och på s. 13 slutar med ?motion L313? bort ha följande lydelse:

Utskottet kan konstatera att lagstiftningen om arbetstagarnas löneskydd vid

konkurs varit föremål för åtskilliga förändringar under senare år. I stor

utsträckning har reformerna skett i syfte att åstadkomma besparingar i

lönegarantisystemet. Den grundläggande strukturen på systemet har emellertid

förblivit orubbad, trots att det i olika sammanhang klarlagts att lönegarantin

i dess nuvarande form kunnat utnyttjas för att snedvrida konkurrensen mellan

företag. Enligt utskottets mening har regelverket också i flera avseenden

blivit krångligt och svårtillämpat. Administrationen av lönegarantin är

dessutom tungrodd och dyrbar. Vid handläggningen förekommer en hel del

dubbelarbete av konkursförvaltare, länsstyrelse och tillsynsmyndighet.

Utskottet delar uppfattningen i motion L313 att det finns anledning att vidta

systematiska förändringar av lönegarantin för att åstadkomma ett mer

kostnadseffektivt och rationellt löneskydd. Förändringsarbetet bör samtidigt

sikta till att bibehålla det grundläggande sociala skyddet. Enligt utskottets

mening synes en reform, varigenom dagens lönegarantisystem ersätts av ett

försäkringsskydd i form av en konkursförsäkring, vara den lämpligaste

lösningen.

I linje med vad som redovisats i motionen bör konkursförsäkringen samordnas

med sjukförsäkringssystemet och sålunda gälla för dem som omfattas av lagen om

allmän försäkring. Administrativa vinster torde gå att göra genom att

försäkringskassan, med sina upparbetade rutiner för handläggningen av

sjukförsäkringen, tar över hanteringen av lönegarantin. Enligt den nya

ordningen skall konkursförvaltarna, med angivande av de uppsägningstider som

gäller, till försäkringskassan anmäla de arbetstagare som sagts upp i

konkursföretaget. Försäkringskassan har att, med tillämpning av de nivåer som

gäller för sjukförsäkringen, utbetala lönegarantiersättningarna. De utbetalade

beloppen skall avräknas från arbetstagarnas lönefordringar i konkursen.

Konkursförvaltaren skall stämma av de belopp som utbetalats i form av

garantiersättning med arbetstagarnas fordringar på lön i konkursen. Eventuella

återstående fordringsbelopp får bevakas i konkursen på sedvanligt sätt.

För att motverka att lönegarantin utnyttjas för att snedvrida konkurrensen

bör lönegarantiersättning inte utgå till de arbetstagare som

konkursförvaltaren bedömer bör arbeta kvar då verksamheten drivs vidare under

konkursen. För övriga arbetstagare bör däremot lönegaranti utgå. Genom en

sådan ordning torde ett viktigt incitament för att välja konkurs i stället

för rekonstruktion av företag falla bort. I den nya ordningen har staten

således inte några med förmånsrätt förenade återkrav efter utbetald

lönegaranti. Härigenom försvinner även ett viktigt motiv för den koppling som

i dag finns mellan lönegarantin och bestämmelserna om förmånsrätt i

förmånsrättslagen. Denna koppling har, som framhålls i motionen, blivit

alltmer problematisk inte minst för möjligheterna till företagsrekonstruktion.

Reglerna om lönegaranti bör sålunda frikopplas från bestämmelserna om

förmånsrättsordningen.

Det är emellertid väsentligt att arbetstagarna ges motiv att stanna kvar i

företaget om förutsättningar föreligger för fortsatt drift under konkursen.

Som föreslås i motionen bör därför lönefordringar som uppstår vid fortsatt

verksamhet erhålla bästa allmänna förmånsrätt enligt 10 § förmånsrättslagen.

Av samma skäl bör även vissa andra förbättringar av löneförmånsrätten,

exempelvis förlängning av den tidrymd under vilken förmånsrätten gäller,

övervägas.

Utskottet är på det klara med att sådana förändringar av löneförmånsrätten

försämrar företagshypoteket som säkerhet. Som anförs i motionen finns därför

goda skäl att överväga om inte bank- och kassatillgodohavanden bör ingå i den

egendom som omfattas av företagshypotek. Härigenom torde, enligt utskottets

mening, riskerna minska för negativ påverkan av kreditgivningen till följd av

förbättringar i löneförmånsrättens ställning.

Sammantaget anser utskottet att spörsmålet om införande av en

konkursförsäkring i enlighet med de riktlinjer utskottet här angett bör

utredas grundligt.

Vad utskottet sålunda anfört bör riksdagen med bifall till motion L313 som

sin mening ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 3 bort ha följande lydelse:

3. beträffande konkursförsäkring

att riksdagen med bifall till motion 1996/97:L313 som sin mening ger

regeringen till känna vad utskottet anfört.

Propositionens lagförslag

1 Förslag till lag om ändring i förmånsrättslagen (1970:979)

2 Förslag till lag om ändring i lönegarantilagen (1992:497)

Arbetsmarknadsutskottets yttrande

1996/97:AU6y

Löneskyddet vid konkurs

Till lagutskottet

Lagutskottet har berett arbetsmarknadsutskottet tillfälle att yttra sig över

proposition 1996/97:102 Löneskyddet vid konkurs jämte dels de motioner som kan

komma att väckas med anledning av propositionen, dels motioner väckta under

den allmänna motionstiden 1996/97.

Detta yttrande avser de ändringar som föreslås i propositionen med undantag

av en ändring av främst lagteknisk karaktär i 12 § första stycket

förmånsrättslagen (FRL). Dessutom yttrar sig utskottet över motionerna från

den allmänna motionstiden

1996/97:L303,

1996/97:L305,

1996/97:L306,

1996/97:L307,

1996/97:L313 och

1996/97:L315.

Några motioner med anledning av propositionen har inte väckts.

Förmånsrätt - lönegaranti

När en konkurs inträffar skall, om medel finns i konkursboet, betalning först

utgå för konkurskostnaderna och för annan skuld som konkursboet ådragit sig

(s.k. massagäld). Av boets återstående medel sker därefter utdelning till

borgenärerna i viss ordning, den s.k. förmånsrättsordningen. Bestämmelserna om

i vilken ordning olika fordringar skall betalas finns i FRL. I en

arbetsgivares konkurs hör arbetstagarnas lönefordringar till de fordringar som

åtnjuter förmånsrätt enligt lagen.

För att tillförsäkra att arbetstagare alltid skall få någon betalning för

sin fordran mot en arbetsgivare som försätts i konkurs infördes år 1971 för

första gången lagstiftning om statlig lönegaranti vid konkurs. Regelsystemet,

som kan sägas komplettera reglerna om förmånsrätt enligt förmånsrättslagen,

reformerades år 1992, då en ny lönegarantilag (LGL) ersatte en tidigare lag i

samma ämne.

Lönegarantilagen kan allmänt sägas innebära att staten garanterar

prioriterade lönefordringar enligt förmånsrättslagen och övertar fordringarna

- med motsvarande förmånsrätt - samt inträder i konkursen som borgenär.

Löneförmånsrätten omfattar fr.o.m. den 1 juli 1994 endast lönefordringar som

har förfallit till betalning under de sista sex månaderna av arbetstagarens

anställningstid hos konkursgäldenären och inte tidigare än tre månader före

konkursansökan.

Inom EG gäller sedan år 1980 ett särskilt direktiv (80/987/EEG) som syftar

till en tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om lönegaranti vid

konkurs. Direktivet innehåller regler till skydd för arbetstagarnas

lönefordringar när arbetsgivaren är på obestånd.

Propositionen

I propositionen föreslås vissa ändringar i 12 § FRL och 2 § LGL. Dessutom

föreslås att 9 a § LGL upphävs. Syftet med lagändringarna är att uppnå en

bättre överensstämmelse mellan de svenska reglerna om löneskyddet vid konkurs

och vad som följer av rådets nyssnämnda direktiv.

Ändringarna gäller närståendes löneskydd, den s.k. karensregeln och kravet

på anknytning till Sverige eller svenska förhållanden.

Närståendes löneskydd

För närstående till konkursgäldenären gäller särskilda begränsningar i

förmånsrätten. Av 12 § sjätte stycket FRL, den s.k. närståenderegeln, framgår

att en arbetstagare, som själv eller tillsammans med närstående senare än sex

månader före konkursansökningen har ägt minst en femtedel av företaget, eller

hans efterlevande, inte har förmånsrätt för sina fordringar på lön eller

pension. Detsamma gäller om hela andelen har ägts av en närstående till

arbetstagaren.

Regeringen föreslår att sistnämnda bestämmelse ändras så att det svenska

löneskyddet med säkerhet stämmer överens med vad som följer av rådets direktiv

80/987/EEG och med den anpassning av direktivet som gäller för Sverige och som

tagits in i Sveriges anslutningsakt till Europeiska unionen. Enligt förslaget

krävs det att en arbetstagare själv äger andel i företaget och har ett

betydande inflytande över dess verksamhet för att hans eller hennes

lönefordringar skall kunna uteslutas från förmånsrätt. Den ägda andelen måste

vara väsentlig. Vid bedömningen härav medräknas andel som ägts av

arbetstagarens nära anförvanter.

Vidare föreslår regeringen att arbetstagarens efterlevande i fortsättningen

helt skall undantas från närståenderegelns tillämpningsområde. Detta innebär

att även efterlevande till sådana arbetstagare som inte skulle ha haft

förmånsrätt för sina lönefordringar på grund av närståenderegeln erhåller

förmånsrätt för det fall arbetstagaren avlidit inom de sista sex månaderna

före konkursansökningen.

Karensregeln

En karensregel, 9 a §, infördes i lönegarantilagen den 1 juli 1994. Den skulle

förhindra att lönegarantin användes upprepade gånger för att betala

lönekostnader i en viss verksamhet.

Regeln, i den lydelse den hade vid införandet den 1 juli 1994, var

tillämplig på arbetstagare som inom två år före konkursbeslutet hade beviljats

lönegarantiersättning för fordringar som hade uppstått i huvudsakligen samma

verksamhet. Arbetstagaren hade i dessa situationer rätt till garantiersättning

för fordringar i den senare konkursen endast om anställningen i vilken de hade

uppstått anvisats honom av offentlig arbetsförmedling.

Den 1 juli 1995 ändrades regeln efter att ha utsatts för kritik. Ytterligare

ett undantag infördes. En arbetstagare skulle enligt den nya regeln kunna få

lönegarantiersättning för sina fordringar i den senare konkursen, om det fanns

särskilda skäl.

Den 20 juni 1995 lämnade EFTA-domstolen ett rådgivande yttrande som innebar

att karensregeln i sin lydelse före den 1 juli 1995 inte var förenlig med art.

10 a) i direktiv 80/987/EEG. Därefter har Europeiska kommissionen övervägt om

karensregeln, även efter den ändring som skedde den 1 juli 1995, kan godkännas

såsom förenlig med direktiv 80/987/EEG. Dessa omständigheter sammantaget med

annan kritik som framförts mot regeln talar enligt regeringen starkt för att

den nu bör upphävas.

Mot bakgrund av det anförda föreslår regeringen att karensregeln upphävs.

Kravet på anknytning till Sverige eller till svenska förhållanden

Av 1 § LGL framgår att lönegarantin gäller för arbetstagarens fordringar om

arbetsgivaren har försatts i konkurs i Sverige eller i ett annat nordiskt

land. En begränsningsregel återfinns i 2 § samma lag. Enligt paragrafen skall

den svenska lönegarantin ersätta endast fordringar som avser anställning med

övervägande anknytning till Sverige eller svenska förhållanden.

Frågan har uppkommit hur 2 § skall tolkas. Det finns enligt regeringen risk

för att en tolkning av regeln t.ex. kan leda till att en arbetstagares

lönefordring inte skyddas vare sig av hemlandets lönegarantisystem eller av

reglerna i det land där arbetet utförts. För att all oklarhet i detta

hänseende skall undanröjas bör enligt regeringen 2 § LGL ändras. Regeringen

föreslår därför att kravet på att fordringen skall avse anställning med

övervägande anknytning till Sverige eller svenska förhållanden för att

omfattas av lönegarantin skall gälla endast om konkursen har inträffat i ett

annat nordiskt land.

Kommittén om förmånsrätt vid konkurs, m.m. (Förmånsrättskommittén)

Regeringen beslöt den 21 december 1995 att tillsätta en kommitté för att

utreda frågor om förmånsrätt i konkurs, lönegaranti och underlaget för

företagshypotek (dir. 1995:163). Kommitténs huvuduppgift är att ta ställning

till dels om statens förmånsrätt för skatter och utgifter bör slopas, dels om

företagshypotek bör ges en annan ställning än det har i dag och dels om

arbetstagarnas löneskydd vid arbetsgivarens konkurs kan förbättras utan att

statens kostnader för lönegarantin ökar. I det sistnämnda hänseendet anförs

bl.a. att utredningen skall överväga på vilka sätt de nuvarande reglerna om

löneskydd bör ändras för att arbetstagarnas lönefordringar vid arbetsgivarens

konkurs skall få ett så heltäckande skydd som möjligt. Därvid bör särskilt

uppmärksammas frågan om den tid inom vilken lönefordringar skall vara

förfallna till betalning för att omfattas av förmånsrätt och lönegaranti

behöver förlängas. Även bestämmelsen om begränsad förmånsrätt för semesterlön

och semesterersättning skall övervägas. Av direktiven framgår vidare att

utredningen är oförhindrad att lägga fram förslag som innebär att kopplingen

mellan lönegarantin och förmånsrätten löses upp. Arbetet skall enligt

direktiven vara avslutat senast den 31 december 1997.

Motionerna

Utskottet tar nu upp sex motioner som väckts under den allmänna motionstiden

hösten 1996.

I tre motioner föreslås att det görs en översyn beträffande vissa regler i

lönegarantilagen och i förmånsrättslagen.

Christina Axelsson (s) föreslår i motion L315 att översynen skall omfatta

frågor som rör maximibeloppet, semesterlön och tidsgränsen för lönefordringar.

I motion L303 yrkar Lisbeth Staaf-Igelström (s) att översynen även skall

omfatta karensregeln.

Bengt Silfverstrand och Bo Nilsson (s) hemställer i motion L306 att

översynen förutom de nyssnämnda fyra områdena skall omfatta även

lönefordringarnas placering i förmånsrätten.

Rune Evensson och Ingvar Johnsson (s) tar, i motion L305, upp behovet av att

höja maximibeloppet för statlig lönegaranti. Motionärerna framhåller att det

nuvarande taket för statlig lönegaranti på 100 000 kr innebär att vissa

yrkesgrupper, äldre arbetskraft samt anställda hos oseriösa arbetsgivare

drabbas hårdare än andra.

I motion L307 begär Kurt Ove Johansson och Ingemar Josefsson (s) att en

utredning tillsätts som tar upp löntagarnas utsatta ställning vid konkurser.

Motionärerna anser att de förändringar som skedde den 1 juli 1994 i

lönegarantilagen, semesterlagen och 12 § förmånsrättslagen sammantaget med de

tidigare försämringar som skett i förmånsrättsordningen, har för den enskilde

arbetstagaren inneburit oacceptabla konsekvenser.

Moderaterna yrkar i kommittémotion L313 att en konkursförsäkring införs i

syfte att reformera nuvarande lönegarantibestämmelser. Enligt motionärerna bör

systemet, mycket kortfattat, fungera på följande sätt. För de konkurser där

verksamheten inte fortsätter skall i stället för lönegaranti en

konkursförsäkring inrättas, som skall administreras av försäkringskassorna. I

de fall där konkursbon driver konkursföretagets verksamhet vidare som ett led

i avvecklingen skall lönegaranti inte kunna erhållas utan i stället skall

arbetstagarna få en sådan förmånsrätt för sina fordringar att de tryggt kan

fortsätta att arbeta åt konkursboet.

Utskottets bedömning

Utskottet anser i likhet med regeringen att FRL och LGL behöver ändras så att

reglerna anpassas till EG:s direktiv på området. Utskottet behandlar i det

följande de ändringar som föreslås i propositionen, med undantag av en ändring

av främst lagteknisk karaktär. Dessutom yttrar sig utskottet över motioner

från den allmänna motionstiden.

När det gäller reglerna om närståendes löneskydd skiljer sig den svenska

lagtexten i 2 § sjätte stycket FRL från motsvarande lydelse i den svenska

anpassningen av direktiv 80/987/EEG. Detta kan medföra att en arbetstagare

eller hans efterlevande kan undantas från lönegaranti på grund av innehållet i

den svenska regeln men erhålla löneskydd enligt anpassningen. Staten kan i ett

sådant fall bli skadeståndsskyldig för den skada som orsakats till följd av

bristande genomförande av direktivet. Av propositionen framgår att staten har

berörts av ett hundratal sådana skadeståndsanspråk under de senaste åren.

Utskottet anser att det är av vikt att de svenska reglerna snarast ändras så

att de fullt ut garanterar samma skydd som följer av direktivet. För detta

talar också det stora antalet skadeståndsanspråk som riktats mot staten.

Utskottet anser således att regeringens förslag bör tillstyrkas.

Vad sedan gäller karensregeln anser utskottet i likhet med regeringen att ett

inte avsett bruk av ett trygghetssystem måste kunna bekämpas med andra medel

än att man ställer dem som reglerna är till för utan skydd.

Med hänsyn härtill samt med beaktande av att det föreligger ovisshet om

huruvida karensregeln kommer att godtas av Europeiska kommissionen bör enligt

utskottets mening karensregeln upphävas. Utskottet stöder således regeringens

förslag om upphävande av 9 a § LGL. Motionerna L303 och L306 får anses

tillgodosedda i vad de avser karensregeln.

Av 2 § LGL framgår att betalning enligt garantin endast lämnas för en sådan

fordran som avser anställning med övervägande anknytning till Sverige eller

svenska förhållanden.

På grund av Sveriges medlemskap i Europeiska unionen skall svenska regler

tolkas i överensstämmelse med EG-rätten. De svenska reglerna om löneskydd bör

alltså läsas mot bakgrund av direktiv 80/987/EEG.

Av förarbetena till den svenska lagregeln (prop. 1991/92:139 s. 25) framgår

att regeln tar sikte även på den situationen att konkursen har inträffat i

Sverige. En EG-konform tolkning av samma paragraf kan medföra att bestämmelsen

skall anses syfta endast på lönefordringar i konkurser som har inträffat i ett

annat nordiskt land.

Utskottet delar regeringens bedömning att denna oklarhet beträffande

tolkningen av paragrafen måste undanröjas och att lagrummet bör ändras så att

det klart framgår av LGL att bestämmelsen endast syftar på lönefordringar i

konkurser som har inträffat i ett annat nordiskt land.

De socialdemokratiska motionärerna tar i sina motioner upp frågor som rör

maximibeloppet, semesterlön, tidsgränsen för lönefordringar och

lönefordringarnas placering i förmånsrättsordningen.

Utskottet har tidigare (yttr. 1993/94:AU7y, bet. LU34, rskr. 394) uttalat

sig vad gäller frågan om sparad semester och då anfört att utskottet funnit

det tveksamt om arbetstagare skall behöva avstå från möjligheten att spara

semester i den utsträckning som semesterlagen medger för att vara försäkrade

om att deras krav kommer att omfattas av förmånsrätt och lönegaranti vid

arbetsgivarens eventuella konkurs.

Utskottet vidhåller denna inställning och finner det angeläget att det tas

ett samlat grepp för att förbättra arbetstagarnas löneskydd vid arbetsgivarens

konkurs. Detta skall dock ske utan att statens kostnader för lönegarantin

ökar. Frågan om hur en sådan förbättring skall komma till stånd övervägs av

Förmånsrättskommittén som enligt sina direktiv har att behandla samtliga här

berörda frågor.

Med hänsyn till det sålunda pågående utredningsarbetet anser utskottet att

motionerna L303, L305, L306, L307 och L315 i nu berörda delar bör avstyrkas.

I motion L 313 (m) föreslås att systemet med lönegaranti avskaffas och till en

del ersätts av en s.k. konkursförsäkring.

Utskottet kan ansluta sig till motionärernas uppfattning att det är viktigt

att konkursbon inte med hjälp av lönegarantin erhåller påtagliga

konkurrensfördelar i förhållande till andra företag på marknaden.

Uppfattningen ligger för övrigt i linje med ett tidigare uttalande av

utskottet (yttr. 1993/94:AU7y) att de regelsystem som kommer i tillämpning vid

en konkurs bör vara så utformade att inverkan på konkurrensen minimeras. Inte

heller får lönegarantin bidra till att konkurs blir ett mer attraktivt

alternativ än en företagsrekonstruktion. Samtidigt är det enligt utskottets

mening väsentligt att lönegarantins grundläggande syfte uppnås, nämligen att

ge ett socialt acceptabelt skydd för arbetstagarnas lönefordringar vid en

konkurs.

Frågan om införande av en konkursförsäkring hör inte till de frågor som

uttryckligen enligt direktiven för Förmånsrättskommittén skall behandlas av

kommittén inom ramen för dess uppdrag att se över regelsystemet om lönegaranti

och förmånsrätt i konkurs. Kommittén har emellertid enligt direktiven att

själv avgöra vilka lösningar som är värda att utreda närmare. Utskottet utgår

från att frågan om införande av en konkursförsäkring hör till de spörsmål som

kommer att övervägas av kommittén. Med hänsyn till det anförda bör motion L

313 (m) inte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 10 april 1997

På arbetsmarknadsutskottets vägnar

Johnny Ahlqvist

I beslutet har deltagit: Johnny Ahlqvist (s), Elver Jonsson (fp), Sten Östlund

(s), Berit Andnor (s), Ingvar Johnsson (s), Kent Olsson (m), Martin Nilsson

(s), Elving Andersson (c), Patrik Norinder (m), Hans Andersson (v), Barbro

Johansson (mp), Paavo Vallius (s), Christer Erlandsson (s), Anna Åkerhielm (m)

och Bengt-Ola Ryttar (s).

Avvikande mening

Kent Olsson, Patrik Norinder och Anna Åkerhielm (alla m) anser att den del av

arbetsmarknadsutskottets yttrande under rubriken Utskottets bedömning som

börjar med ?Frågan om? och slutar med ?riksdagens åtgärd? bort ha följande

lydelse:

Utskottet delar också motionärernas uppfattning att det nuvarande systemet

blivit krångligt och svårt att tillämpa och därmed också tungrott.

Lönegarantins koppling till bestämmelserna om förmånsrätt medför också som

ovan framhållits konkurrenssnedvridning.

Utskottet välkomnar därför det nya system som motionärerna lägger fram och

som innebär att de nackdelar som finns i dagens system elimineras samtidigt

som arbetstagaren får en rimlig kompensation för utebliven betalning av löner.

Den harmonisering av ersättningsnivån som föreslås mellan konkursförsäkringen

och sjukpenningen finner utskottet rimlig.

Mot bakgrund av det sagda tillstyrker utskottet motion L313 (m).

Innehållsförteckning

Sammanfattning........................................1

Propositionen.........................................1

Motionerna............................................1

Utskottet.............................................2

Inledning 2

Ändringar föranledda av EG-direktivet 2

Andra ändringar i lönegarantin 6

Hemställan 13

Reservation..........................................13

Konkursförsäkring (m) 13

Bilaga 1 Propositionens lagförslag...................16

Bilaga 2 Arbetsmarknadsutskottets yttrande 1996/97:AU6y 19