Bet. 1996/97:LU20

Lagutskottets betänkande

1996/97:LU20

Ny växtförädlarrättslag

Innehåll

Sammanfattning

Propositionen

Motionerna

Utskottet

Hemställan

Reservationer

Innehållsförteckning

1996/97

LU20

Sammanfattning

I betänkandet behandlar utskottet regeringens proposition 1996/97:128 Ny

växtförädlarrättslag jämte två motioner som väckts med anledning av

propositionen. I propositionen föreslår regeringen att Sverige skall ansluta

sig till den i Genève den 19 mars 1991 reviderade internationella konventionen

den 2 december 1961 för skydd av växtförädlingsprodukter (1991 års

konventionstext). För att anpassa den svenska lagstiftningen till de krav som

den nya konventionstexten ställer, lägger regeringen också fram förslag till

en ny växtförädlarrättslag som i vissa avseenden innebär en förstärkning av

ensamrätten till nya växtsorter. Vidare föreslås en ändrad instansordning som

innebär att beslut av Statens växtsortnämnd skall överklagas till

Patentbesvärsrätten. Den nya lagstiftningen föreslås träda i kraft den dag

regeringen bestämmer.

Utskottet tillstyrker bifall till propositionen och avstyrker motionerna.

Till betänkandet har fogats fem reservationer.

Propositionen

I proposition 1996/97:128 föreslår regeringen (Justitiedepartementet) - efter

hörande av Lagrådet - att riksdagen

1. godkänner den i Genève den 19 mars 1991 reviderade internationella

konventionen den 2 december 1961 för skydd av växtförädlingsprodukter,

2. antar regeringens förslag till

- en ny växtförädlarrättslag,

- lag om ändring i lagen (1977:729) om patentbesvärsrätten.

Lagförslagen har intagits som bilaga 1 till betänkandet.

Motionerna

1996/97:L13 av Yvonne Ruwaida och Gudrun Lindvall (mp) vari yrkas

1. att riksdagen avslår förslaget att tillträda 1991 års reviderade UPOV-

konvention för skydd av växtförädlingsprodukter,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om att förädlarbegreppet förtydligas så att det inte blir möjligt att

skydda vilda arter,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om att regeringen skall verka för ett internationellt regelsystem som

gör det möjligt att överföra växtförädlarrätt till medborgare i alla stater,

4. att riksdagen beslutar att växtförädlarrättens giltighetstid i

växtförädlarrättslagen skall förkortas till tio år,

5. att riksdagen, om yrkande 4 inte bifalls, som sin mening ger regeringen

till känna vad i motionen anförts om att växtförädlarrättens giltighetstid

inte skall förlängas,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om att regeringen inom EU skall verka för en sänkning av

växtförädlarrättens giltighetstid,

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att regeringen

inom EU skall verka för att principen om global konsumtion skall gälla.

1996/97:L14 av Agne Hansson m.fl. (c) vari yrkas att riksdagen antar förslaget

till ny växtförädlarrättslag med den ändring som föreslås i motionen.

Utskottet

Allmän bakgrund

För nya växtsorter finns en särskild civilrättslig skyddsform,

växtförädlarrätt. Skyddet, som liknar patentskyddet, regleras i

växtförädlarrättslagen (1971:392) och växtförädlarrättskungörelsen (1971:393).

Enligt lagen kan den som har framställt en ny växtsort genom registrering få

växtförädlarrätt, vilket innebär en viss ensamrätt att yrkesmässigt utnyttja

sorten. Skyddstiden är 20 år. Ansökningar om växtförädlarrätt prövas av

Statens växtsortnämnd. Växtförädlarrättslagen reglerar endast det

immaterialrättsliga skyddet för växtförädlingsprodukter. Därutöver finns en

offentligrättslig reglering som bygger på obligatorisk kvalitetskontroll och

certifiering av utsäde av lantbruks- och köksväxter som skall föras ut i

handeln. Den verksamheten regleras i utsädeslagen (1976:298). Rättsområdena

har viss beröring med varandra.

Genom förordningen (EG) nr 2100/94 om gemenskapens växtförädlarrätt har

fr.o.m. den 27 april 1995 införts en gemensam europeisk växtförädlarrätt som

är gällande i alla unionens medlemsländer parallellt med de olika staternas

nationella skydd för växtsorter. Förordningen är direkt tillämplig och gäller

som lag här i landet. Visserligen innebär förordningen inget hinder för

medlemsstaterna att på nationell nivå behålla sina skyddssystem, men det är

inte möjligt att få en och samma växtsort skyddad både på nationell nivå och

enligt EG-systemet. Ett centralt växtsortregister förs av Gemenskapernas

växtsortmyndighet, vars verksamhet bedrivs i Bryssel. I december 1996 beslöts

att myndigheten skall lokaliseras till Angers i Frankrike. Med anledning av

förordningen har vissa kompletterade regler från den 1 juli 1996 förts in i

växtförädlarrättslagen. Det gäller regler om straffansvar vid intrång i en EG-

växtförädlarrätt och om avgifter vid ansökan om EG-växtförädlarrätt som ges in

till Statens växtsortnämnd (prop. 1995/96:177, bet. 1995/96:LU23).

Växtförädlarrättslagen bygger på 1961 års internationella konvention för

skydd av växtförädlingsprodukter (Convention Internationale pour la Protection

des Obtentions Végétales) allmänt benämnd UPOV-konventionen. De stater som har

tillträtt konventionen bildar en union för skyddet av växtförädlingsprodukter,

benämnd UPOV (l´Union Internationale pour la Protection des Obtentions

Végétales). Unionen, som har sitt säte i Genève, administreras i nära

anslutning till Världsorganisationen för den intellektuella äganderätten,

World Intellectual Property Organization (WIPO).

En reviderad text av 1961 års konvention antogs år 1978. Sverige har

tillträtt 1978 års konventionstext och år 1983 anpassat den svenska

lagstiftningen till den nya konventionstexten genom vissa ändringar i

växtförädlarrättslagen (prop. 1982/83:136, bet. LU 1982/83:4).

Den 19 mars 1991 reviderades konventionen på nytt. Sverige har undertecknat

men inte tillträtt den reviderade konventionstexten, som ännu inte har trätt i

kraft. Den nya texten innebär förändringar på flera väsentliga punkter, bl.a.

när det gäller ensamrättens omfattning. Syftet med det arbete som resulterat i

den nya texten har varit att i ljuset av vunna erfarenheter förtydliga vissa

bestämmelser, att stärka växtförädlarnas rättigheter samt att anpassa

konventionen till utvecklingen på bioteknikområdet.

Den nya konventionstexten träder inte i kraft förrän den har ratificerats

eller tillträtts av fem stater, varav minst tre måste vara anslutna till någon

av de äldre konventionerna. Hittills har tre stater, nämligen Danmark, Israel

och Nederländerna, ratificerat den nya konventionstexten. För samtliga

unionsstater torde en anslutning fordra mer eller mindre genomgripande

lagändringar. Det kan enligt regeringen antas att flera stater inom den

närmaste tiden kan avsluta sitt lagstiftningsarbete och att erforderligt antal

stater därför relativt snart kan ha anslutit sig till den nya

konventionstexten.

Under hösten 1995 upprättades inom Justitiedepartementet promemorian Ds

1995:69 Ny växtförädlarrättslag, där frågan om ett svenskt tillträde till 1991

års konventionstext behandlades och ett förslag till ny växtförädlarrättslag

lades fram. Promemorian har remissbehandlats och ligger till grund för

förslagen i förevarande proposition.

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslår regeringen att Sverige skall ansluta sig till den i

Genève den 19 mars 1991 reviderade internationella konventionen den 2 december

1961 för skydd av växtförädlingsprodukter (1991 års konventionstext). Den nu

gällande växtförädlarrättslagen (1971:392) uppfyller inte de åtaganden som en

anslutning till konventionstexten innebär. Propositionen innehåller därför

också ett förslag till en ny växtförädlarrättslag som i vissa avseenden

innebär en förstärkning av ensamrätten till nya växtsorter. Förslaget innebär

bl.a. ett bredare skyddsomfång som är bättre anpassat till den moderna

bioteknikens möjligheter. Det föreslås att fler åtgärder som innebär

utnyttjande av en skyddad växtsort skall omfattas av kravet på

ensamrättshavarens tillstånd. Vidare föreslås en ändrad instansordning, så att

beslut av Statens växtsortnämnd överklagas till Patentbesvärsrätten. Lagen

föreslås träda i kraft den dag regeringen bestämmer.

Frågan om anslutning

I propositionen redovisas utförligt de skilda omständigheter som talar för

respektive mot en anslutning. Som tidigare nämnts har den senast gjorda

revisionen haft till syfte bl.a. att anpassa konventionen till den snabba

utveckling som skett på bioteknikområdet under de senaste 30 åren. Enligt

regeringen är syftet med anpassningen av regleringen till de vetenskapliga och

tekniska landvinningarna betydelsefullt. Vid tillkomsten av 1961 års

konvention förutsågs inte de möjligheter som bl.a. gentekniken skulle komma

att innebära. Detta har medfört att den laboratoriebaserade utvecklingen av

nya växtsorter har gynnats på den klassiska växtförädlingens bekostnad.

Reglerna i 1991 års text om väsentligen avledda sorter syftar till att

avhjälpa sådana missförhållanden. En anpassning till den nya konventionstexten

skulle därför enligt regeringen innebära att ett mer tidsanpassat instrument

får styra den svenska lagstiftningen.

En annan viktig skillnad mellan den äldre och den nya texten som regeringen

särskilt framhåller är att 1991 års konventionstext öppnar skyddssystemet för

hela växtriket. Detta medför enligt regeringen vinster från rättvisesynpunkt.

En förädlare riskerar nämligen inte att komma i en sämre situation därför att

han ägnar sin verksamhet åt någon art som inte finns med på den nationella

listan över arter och släkten på vilka växtförädlarrätten är tillämplig.

Ett ytterligare argument som talar för en anslutning till 1991 års text är

enligt regeringen det faktum att systemet med EG:s växtförädlarrätt, som redan

är tillämpligt i Sverige, har utformats i nära anslutning till 1991 års

konventionstext. För det överväldigande flertalet intressenter inom

växtförädling, jordbruk, trädgårdsnäring, handel och andra berörda områden

torde det enligt regeringen vara önskvärt att det nationella systemet i

möjligaste mån bärs upp av samma principer som EG-växtförädlarrätten. I

princip kommer en förädlare att kunna välja mellan att söka ett

gemenskapsskydd eller ett nationellt skydd för en viss växtsort, och om de

olika systemen avviker mycket från varandra kan det leda till praktiska

problem vid användningen av växtsorten. Intresset av såväl användarvänlighet

som konkurrensneutralitet mellan systemen talar därför enligt regeringen för

att den svenska lagstiftningen nära bör ansluta till den ordning som gäller på

gemenskapsnivå.

I sammanhanget bör enligt regeringen också beaktas de övriga konventioner

och andra internationella instrument som kan ha betydelse för Sveriges

åtaganden på området. Främst gäller det GATT-staternas bildande av World Trade

Organization (WTO). Till WTO-avtalet hör en för WTO-medlemmarna bindande

överenskommelse rörande immaterialrätten och dess handelsrelaterade aspekter,

Agreement on Trade-Related Aspects of Intellectual Property Rights (TRIPs-

avtalet). Inom UPOV har frågan väckts om en lagstiftning som är utformad i

enlighet med 1961 eller 1978 års konventionstext kan anses uppfylla de krav

TRIPs-avtalet ställer. Frågan kommer att bli föremål för fortsatta

diskussioner inom UPOV och TRIPs-rådet. Det kan således konstateras att det

råder tveksamhet huruvida den äldre konventionstexten är förenlig med TRIPs-

avtalet.

En omständighet som kan tala mot en svensk ratifikation av 1991 års

konventionstext är enligt regeringen den kraftiga förstärkning av förädlarnas

ställning som konventionen innebär. Det är viktigt att det finns en balans

mellan å ena sidan förädlarnas intressen och å andra sidan användarnas -

närmast konsumenter samt företrädare för jordbruk, trädgårdsnäring och handel

- intressen så att inte den ena sidan otillbörligt gynnas på bekostnad av den

andra. Konventionstexten ger dock enligt regeringen utrymme för att vid

införlivandet i nationell rätt göra de anpassningar till användarnas förmån

som kan vara påkallade för att upprätthålla balansen mellan de motstående

intressena.

Sammantaget torde enligt regeringen den förstärkning av förädlarnas

ställning som följer av en anslutning till 1991 års konventionstext inte kunna

antas innebära att andra intressen träds för när på ett icke godtagbart sätt.

Med hänsyn härtill och till att starka skäl i sig talar för en ratifikation

förordar regeringen - i likhet med det helt övervägande antalet

remissinstanser - att Sverige ansluter sig till 1991 års konventionstext.

I motion L13 av Yvonne Ruwaida och Gudrun Lindvall (båda mp) riktas kritik

mot 1991 års konventionstext. Motionärerna anser att trenderna inom

växtförädlingen inte är förenliga med ett hållbart jordbruk. En allt starkare

kommersialisering och monopolisering har enligt motionärerna lett till att få

växtsorter odlas på stora arealer, vilket bidrar till ekologisk sårbarhet. För

ett ekologiskt uthålligt system krävs en återgång till större genetisk

mångfald och en bättre lokal anpassning. Detta kräver att lantbrukarna återfår

ett större inflytande över inriktningen inom växtförädlingen genom att de åter

blir mer aktiva inom utsädesodlingen. En förstärkning av förädlarnas ensamrätt

kan enligt motionärerna hota tillgängligheten till den biologiska mångfalden,

framför allt för tredje världen. I motionen hänvisas till FN:s miljökonferens

1992 i Rio de Janeiro och den konvention som därvid antogs och som slår fast

alla staters rätt till sin biologiska mångfald. Motionärerna framhåller att en

stor del av de växtgenetiska resurserna finns i tredje världen, medan företag

och forskare som ägnar sig åt växtförädling finns i industriländerna. Risken

är därför, enligt motionärernas mening, stor att tredje världens genetiska

resurser utnyttjas som bas av växtförädlarna och att ensamrätten gör det

omöjligt för de fattiga länderna att dra nytta av de förädlade grödorna.

Eftersom 1991 års konventionstext enligt motionärerna innebär en i många

avseenden alltför kraftig förstärkning av växtförädlarnas ställning på

bekostnad av lantbrukarna, anser de att Sverige inte bör tillträda den nya

texten, utan även fortsättningsvis vara anslutet till 1978 års

konventionstext. Till följd härav yrkas att riksdagen avslår förslaget att

tillträda 1991 års reviderade UPOV-konvention (yrkande 1).

Med anledning av vad som anförts i motionen vill utskottet peka på att

regeringen i propositionen har ställt frågan om det i ett vidare perspektiv,

med hänsyn till sådana intressen som att värna den biologiska mångfalden och

främja utvecklingen i tredje världen, kan finnas anledning att ställa sig

skeptisk till en sådan förstärkning som den nya konventionstexten innebär.

Eftersom det främst är utvecklingsländerna som besitter de genetiska

resurserna, medan den moderna teknologin finns i den industrialiserade delen

av världen, torde det enligt regeringen ligga i hela mänsklighetens intresse

att det sker en överföring och ett utbyte av dessa tillgångar länderna

emellan. Detta är också en bärande tanke bakom den konvention som antogs vid

FN:s konferens om miljö och utveckling i Rio de Janeiro 1992. I konventionen

tillerkänns staterna en suverän rätt till sina naturresurser. Genom ett antal

bestämmelser om tillträde till och överföring av de genetiska resurserna avser

man att skapa en marknad, där de länder som tillhandahåller resurserna får

delta i forsknings- och utvecklingsarbetet. Dessa skall också få del av

resultaten av detta arbete och i de vinster som uppkommer vid utnyttjandet av

de genetiska resurserna. Teknik som är av betydelse för den biologiska

mångfalden eller för utnyttjande av genetiska resurser skall överföras till

utvecklingsländerna på förmånliga villkor. Parterna skall samarbeta för att

säkerställa att immaterialrätten verkar till stöd för konventionens syften och

inte motverkar dem. Upplåtelse av licens för viss produktion på villkor som är

förenliga med konventionstexten kan enligt regeringen vara ett sätt att

överföra teknologi till utvecklingsländerna.

Enligt regeringens uppfattning torde det väsentliga för böndernas situation

i tredje världen vara hur utvecklingsländerna utvecklar sin egen

växtförädlarrätt. Om Sverige ansluter sig till 1991 års konventionstext och

anpassar sin lagstiftning därefter, får detta direkta effekter endast på den

svenska marknaden, även om det indirekt är ett stöd för ett internationellt

system med starka ensamrätter.

Vidare anförs i propositionen att det är svårt att se att det i förhållande

till utvecklingsländerna och till den genetiska mångfalden kan vara av någon

avgörande betydelse om det effektiva skyddssystemet utformas i enlighet med

1978 års eller 1991 års konventionstext. För de länder som har en lägre grad

av teknisk utveckling kan det t.o.m. vara en fördel med ett system som värnar

den traditionella växtförädlingen i förhållande till modern genteknik. I ett

längre perspektiv kan det därför enligt regeringen vara att föredra om

utvecklingsländerna uppfyller sina åtaganden enligt TRIPs-avtalet genom att

ansluta sig till 1991 års och inte 1978 års konventionstext.

Mot bakgrund av vad som redovisats kan utskottet konstatera att regeringen

noggrant har övervägt frågan huruvida Sverige bör tillträda 1991 års

konventionstext och därvid beaktat också sådana synpunkter som tas upp i

motionen. Utskottet ansluter sig till regeringens bedömningar och kan för sin

del inte se att det föreligger några egentliga motsättningar mellan

strävandena att främja den genetiska mångfalden i utvecklingsländerna och

växtförädlarrätten enligt UPOV-konventionen. Vad som anförts i motion L13

utgör således inte skäl för att man från svensk sida nu skulle avstå från att

ratificera 1991 års konventionstext.

Därutöver bör det enligt utskottet beaktas att förädlare redan nu har

möjligheten att välja mellan att söka skydd enligt det nationella systemet och

enligt EG-systemet, vilket inkluderar skydd även i Sverige. Om man från svensk

sida skulle välja att inte anpassa sin lagstiftning till 1991 års

konventionstext kan det, enligt utskottets mening, inte uteslutas att

förädlarna i många fall kommer att föredra EG-systemet med dess högre

skyddsnivå framför den nationella ordningen, även i sådana fall där ett skydd

på nationell nivå i och för sig skulle vara till fyllest.

Med det anförda förordar utskottet bifall till propositionens förslag om

godkännande av den år 1991 reviderade konventionstexten samt avslag på motion

L13 yrkande 1.

Utskottet övergår därmed till att under skilda rubriker behandla det framlagda

lagförslaget i de delar som aktualiserats i motionsyrkandena eller som eljest

har tilldragit sig utskottets uppmärksamhet.

Växtförädlarrättens objekt och subjekt

För att en växtsort skall kunna skyddas enligt den nuvarande

växtförädlarrättslagen uppställs bl.a. särskillnads- och nyhetskrav. Dessutom

måste den tillhöra någon av de växtsläkten eller växtarter som är upptagna i

en bilaga till lagen. Bilagan innehåller numera över 100 släkten och arter

(växtförädlarrättens objekt).

Den som har framställt en sort, förädlaren, eller den till vilken

förädlarens rätt har övergått kan få växtförädlarrätt. Förädlaren är den

fysiska person som har framställt växtsorten. En juridisk person kan

registreras som rättighetshavare, om den har förvärvat förädlarens rätt.

Växtförädlarrätten, som är en ensamrätt att yrkesmässigt utnyttja en sort

enligt lagen, beviljas genom registrering. Den som har framställt en växtsort

i Sverige och dennes rättsinnehavare kan erhålla växtförädlarrätt oavsett

medborgarskap och hemvistland. När det gäller en sort som har framställts

utomlands får sådan rätt enligt lagen förvärvas av den som är svensk

medborgare eller har hemvist i Sverige eller en sådan förädlares

rättsinnehavare.

I enlighet med konventionen och principen om nationell behandling kan

växtförädlarrätt vidare beviljas dels den som framställt en växtsort i en

främmande stat som är ansluten till 1961 års konvention dels beträffande

växtsort som framställts utomlands av en förädlare som är medborgare eller har

sin hemvist i en konventionsstat. Om en förädlare med stöd av dessa

bestämmelser får förvärva växtförädlarrätt, tillkommer samma rätt hans

rättsinnehavare, oavsett medborgarskap och hemvist (växtförädlarrättens

subjekt).

När det gäller växtförädlarrättens objekt innebär lagförslaget att det skall

vara möjligt att förvärva växtförädlarrätt för växtsorter av alla slags

växtarter och växtsläkten och att detta skall gälla redan vid den nya lagens

ikraftträdande.

I fråga om växtförädlarrättens subjekt föreslås att växtförädlarrätt skall

förvärvas enligt samma principer som nu gäller i fråga om platsen för

framställning av sorten och förädlarens medborgarskap och hemvist. Regeringen

föreslår vidare att regeringen skall bemyndigas att meddela föreskrifter om

lagens tillämpning med avseende på andra länder under förutsättning av

ömsesidighet eller om det följer av avtal med en främmande stat eller en

mellanfolklig organisation som riksdagen godkänt. Med ett sådant bemyndigande

får regeringen formell kompetens att meddela de föreskrifter som är eller

visar sig bli nödvändiga till följd av konventionen, Romfördraget, EES-

avtalet, TRIPs-avtalet och andra internationella avtal.

Vad som sålunda föreslås i fråga om växtförädlarrättens objekt och subjekt

föranleder inga erinringar från utskottets sida.

En fråga som berör växtförädlarrättens objekt tas upp i motion L13 av Yvonne

Ruwaida och Gudrun Lindvall (båda mp). I motionen anförs att det av

konventionstexten inte klart framgår att ensamrätt inte kan fås för vilda

arter. Där anges att förädlare är en person som upptäckt och förädlat en sort.

I lagförslaget används samma formulering, som enligt propositionen anses

garantera att en vild art inte kan komma i fråga för växtförädlarrätt. Enligt

motionärerna bör emellertid detta klargöras tydligare i lagtexten. I motionen

yrkas ett tillkännagivande därom (yrkande 2).

Utskottet finner att växtförädlarrätt, enligt 1 kap. 1 § fjärde stycket i

lagförslaget, skall kunna förvärvas bl.a. av den som upptäckt och

vidareutvecklat en ny växtsort eller dennes rättsinnehavare. I

författningskommentaren till den aktuella bestämmelsen (s. 110) framhålls att

avsikten med den gjorda definitionen är att klargöra att enbart upptäckten av

en tidigare okänd växtsort inte berättigar till skydd. Om utgångsmaterialet är

en redan existerande växtsort, måste förädlaren ha vidareutvecklat den -

antingen genom traditionell växtförädling eller genom modern bioteknik - för

att växtförädlarrätt skall kunna komma i fråga.

Enligt utskottets mening kan den av motionärerna kritiserade formuleringen

inte anses innebära någon osäkerhet om innebörden. Redan ordalagen ger enligt

utskottet klart besked om att enbart upptäckten av en tidigare okänd sort inte

berättigar till växtförädlarrätt. I vart fall bör det mot bakgrund av vad som

anförs i författningskommentaren inte kunna råda någon som helst tvekan om hur

regeln skall tolkas. Något tillkännagivande i enlighet med vad som yrkas i

motionen är således inte erforderligt. Utskottet avstyrker därför bifall till

motion L13 yrkande 2.

Överlåtelse av växtförädlarrätt

I motion L13 av Yvonne Ruwaida och Gudrun Lindvall (båda mp) yrkas ett

tillkännagivande om att regeringen bör verka för ett internationellt regel-

system som gör det möjligt att överföra växtförädlarrätt till medborgare i

alla stater (yrkande 3).

Utskottet kan för sin del endast konstatera att vad motionärerna efterlyser

redan gäller. UPOV-systemet innebär nämligen inte något hinder mot överlåtelse

av växtförädlarrätt eller licensupplåtelse av sådan rätt. Detsamma gäller den

i propositionen föreslagna nya växtförädlarrättslagen.

I sammanhanget kan emellertid anmärkas att EG-växtförädlarrätten innebär en

annan ordning. Den förmögenhetstillgång som ensamrätten representerar skall i

första hand anses finnas i det medlemsland där sortinnehavaren har sitt

hemvist, säte eller driftsställe enligt vad som är antecknat i

växtsortregistret. En EG-växtförädlarrätt får i enlighet härmed överlåtas

endast till den som uppfyller kraven rörande medborgarskap och skyldighet att

i vissa fall ställa ombud.

Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motion L13 yrkande 3.

Konsumtion av ensamrätten

Inom immaterialrätten gäller som huvudregel att en ensamrätt bara omfattar den

första överlåtelsen av ett exemplar av en skyddad produkt. Det är således

endast den första försäljningen som kontrolleras av rättighetshavaren. Sedan

exemplar av en produkt väl har förts ut på marknaden med rättighetshavarens

tillstånd kan han sedan inte hindra att dessa exemplar sprids vidare. När

rättighetshavarens spridningsrätt är inskränkt på detta sätt brukar man tala

om att den konsumeras. Regler om konsumtion av spridningsrätten bygger i

allmänhet på en avvägning mellan rättighetshavarens intressen och intresset av

bl.a. fri omstättning av varor både inom ett land och över gränserna.

Konsumtion av rätten till vidarespridning av skyddade produkter m.m. kan vara

nationell, regional eller global. Nationell konsumtion är den form som bäst

tillgodoser rättighetshavarens intressen medan global konsumtion är den mest

frihandelsvänliga. Vilken typ av konsumtion som tillämpas beror på det

enskilda landets lagstiftning. I vissa länder saknas helt denna inskränkning

av rättighetshavarens spridningsrätt.

Är konsumtionen nationell är inskränkningen av spridningsrätten begränsad

till det landet. Att en produkt släpps ut på marknaden i ett land hindrar då

inte att rättighetshavaren har kvar sin spridningsrätt i andra länder. Den

nationella konsumtionen påverkar därmed inte rättighetshavarens möjligheter

att separera marknaderna. Vid regional konsumtion gäller att exemplar av en

produkt fritt får säljas vidare inom hela regionen sedan de första gången

förts ut på marknaden i något av länderna som ingår i regionen. Inom regionen

kan rättighetshavaren alltså inte kontrollera varuflödet över gränserna.

Däremot kan han fortfarande hindra att produkten importeras till regionen från

utanförstående länder. När konsumtionen är global innebär det att rätten till

vidarespridning helt konsumeras så fort produkten marknadsförts någonstans i

världen med rättighetshavarens tillstånd.

För undvikande av missförstånd bör det understrykas att det är importen till

ett land som kan ingå i rättighetshavarens ensamrätt i det landet. Hans

möjligheter att kontrollera exporten av varor från ett land konsumeras däremot

när varorna släpps ut på marknaden i exportlandet.

Det ligger i sakens natur att en ordning där rättighetshavare har ensamrätt

att marknadsföra sina produkter kan utgöra ett hinder för den fria

världshandeln. Den kan också leda till en form av konkurrensbegränsning som är

till nackdel för köparna av produkterna vare sig de är näringsidkare eller

konsumenter.

Enligt den nuvarande lagen (4 § tredje stycket) omfattar växtförädlarrätten

inte utnyttjande av det material av en växtsort som har bringats i omsättning

inom EES av sortinnehavaren eller med dennes samtycke. Bestämmelsen reglerar

när spridningsrätten till skyddade exemplar skall vara konsumerad.

Genom EES-avtalet åtog sig Sverige att anpassa de nationella lagarna till de

principer som råder inom EG för konsumtion av immateriella rättigheter. Vid

riksdagsbehandlingen av proposition 1992/93:48 angående EES-avtalet och

immaterialrätten konstaterade utskottet att Sveriges åtaganden enligt EES-

avtalet krävde en övergång från den dittills rådande principen om nationell

konsumtion - innebärande att ensamrätten uttöms i det land där förfogandet har

ägt rum - till regional eller EES-vid konsumtion (bet. 1992/93:LU17). Det bör

i fråga om växtförädlarrätten noteras att konsumtionsregeln endast träffar den

mängd växtmaterial som är föremål för det ursprungliga förfogandet. Om det

växtmaterialet sedermera förökas, återuppstår därför sortinnehavarens

ensamrätt när det gäller följande generation. Det fordras således samtycke av

sortinnehavaren för att denna senare generation växtmaterial skall kunna

användas för framställning av förökningsmaterial för yrkesmässig avsättning.

I propositionen föreslås att växtförädlarrätten - i enlighet med vad som

gäller enligt den nuvarande lagen - inte skall omfatta utnyttjande av material

av en växtsort, som har bringats i omsättning inom Europeiska ekonomiska

samarbetsområdet av innehavaren av växtförädlarrätten eller med dennes

samtycke (EES-vid konsumtion).

I motion L13 av Yvonne Ruwaida och Gudrun Lindvall (båda mp) anförs att

principen om regional konsumtion utgör ett handelshinder gentemot länder

utanför EU och motionärerna begär att Sverige skall verka för att principen om

global konsumtion tillämpas. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen

till känna (yrkande 7).

Utskottet kan konstatera att 1991 års konventionstext visserligen

föreskriver nationell konsumtion som huvudregel, men att Sverige redan till

följd av EES-avtalet förpliktats att införa en regel om regional konsumtion i

växtförädlarrätten. Häri ligger dock ingen motsättning, eftersom konventionen

medger stater som ingår i mellanstatliga organisationer att jämställa

konsumtionsgrundande handlingar i andra medlemsstater med sådana handlingar på

det egna territoriet. De konventionsstater som tillhör organisationen måste

agera gemensamt för att denna undantagsbestämmelse skall få tillämpas. I

propositionen framhålls att det generellt inom immaterialrätten gäller att

konsumtion bara avser det överlåtna exemplaret, inte nya exemplar som

framställs av detta. På växtförädlarrättens område innebär detta att

ensamrätten konsumeras bara beträffande just det växtmaterial som är föremål

för det ursprungliga förfogandet. Om materialet därefter används för förökning

anses sortinnehavarens ensamrätt åter inträda beträffande avkastningen.

Förvärvarens rätt att förfoga över visst växtmaterial omfattar alltså inte en

följande generation.

Mot den bakgrunden och då Sverige - liksom övriga Norden - tidigare anslutit

sig till principen om nationell konsumtion saknar utskottet för närvarande

underlag för att bedöma önskvärdheten av en ordning inom växtförädlarrätten

med global konsumtion. Därtill kommer att det i alla händelser framstår som

föga meningsfullt att förespråka en ändring av konventionstexten redan innan

den senast reviderade versionen ännu hunnit träda i kraft.

Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motion L13 yrkande 7.

Jordbruksundantag

Enligt gällande svensk rätt omfattar ensamrätten varken framställning av

förökningsmaterial för eget bruk eller själva användningen av

förökningsmaterialet som utsäde. Ensamrätten omfattar inte heller yrkesmässig

framställning av förökningsmaterial för annat ändamål än att materialet bjuds

ut till försäljning eller tillhandahålls på annat sätt. Följaktligen kan

alltså även yrkesmässig rensning och betning på uppdrag av den som redan

disponerar över växtmaterialet - s.k. legorensning - ske utan sortinnehavarens

samtycke. Detta är en konsekvens av gällande regler om ensamrättens

omfattning.

1991 års konventionstext innehåller en fakultativ bestämmelse om

jordbruksundantag. De fördragsslutande staterna får, inom rimliga gränser och

under förutsättning att förädlarens legitima intressen tillgodoses, begränsa

ensamrätten i syfte att tillåta jordbrukare att använda sina skördeprodukter

för förökningsändamål. Som villkor för ett sådant undantag föreskrivs att

materialet skall ha skördats efter sådd eller plantering på bondens mark och

att användningen för ny förökning också skall ske där. Bestämmelsen är inte

begränsad till vissa släkten eller arter. Staterna får således göra undantag

av detta slag beträffande vilka växtsorter som helst.

När det gäller EG-växtförädlarrätten innebär förordningen om gemenskapens

växtförädlarrätt att vissa särskilt angivna arter omfattas av

jordbruksundantaget. Utsäde av de särskilt angivna arterna som en jordbrukare

själv producerar på de egna ägorna får användas på dessa ägor utan

sortinnehavarens medgivande. Rätten att utnyttja sorten enligt denna

undantagsregel innebär dock inte någon fullständig befrielse från

ersättningsskyldighet. Bönderna skall betala ersättning till sortinnehavaren

för det utnyttjande som sker med stöd av undantagsbestämmelsen, dock skall

ersättningen vara betydligt lägre än en ordinarie licensavgift. Den som

bedriver mindre jordbruk skall i vissa fall vara helt befriad från

ersättningsskyldighet. Sådan befrielse från ersättningsskyldigheten gäller

spannmålsodlare, vars odlingsareal enligt en viss standardiserad beräkning

inte är större än vad som krävs för att producera 92 ton spannmål. Villkoren i

övrigt för jordbruksundantaget regleras i särskilda tillämpningsföreskrifter.

I dessa anges bl.a. vilken mark som skall anses vara bondens ägor, vilka som

skall anses vara ?småjordbrukare? när det gäller andra växtslag än spannmål

samt sortinnehavarens rätt till information och kontroll.

I propositionen föreslås att jordbruksundantaget ges samma omfattning och

förenas med samma villkor i den nya lagen som det har i EG-växtförädlarrätten.

Eftersom EG-reglerna är mycket omfattande och då det knappast finns

förutsättningar att tynga lagen med en upprepning av dessa regler, föreslår

regeringen att det i lagen tas in en direkt hänvisning till EG-reglerna,

inklusive tillämpningsföreskrifterna.

En effekt av förslaget att anpassa jordbruksundantaget till EG-reglerna är

att jordbrukarna som regel skall betala ersättning för att de utnyttjar en

växtsort med stöd av undantagsregeln. Denna ersättningsskyldighet har ansetts

följa av det uttryckliga villkoret i 1991 års konventionstext att

inskränkningen skall hållas inom rimliga gränser och att förädlarens legitima

intressen skall beaktas. EG-växtförädlarrätten är komplicerad, både i fråga om

gränsdragningen mot de jordbruk som är så små att de skall undantas från

ersättningsskyldigheten och fastställandet av ersättningens storlek. Det

förväntas att förädlarnas och jordbrukarnas organisationer kommer att träffa

vägledande överenskommelser om ersättningsnivåerna.

Enligt artikel 14.3 andra satsen i EG-förordningen omfattar

jordbruksundantaget rätt för bonden att bearbeta eller låta någon annan

bearbeta utsädet. Däremot sägs ingenting om förhållandet mellan rensaren och

sortinnehavaren i en situation där en bonde lämnat säd som omfattas av

jordbruksundantaget till legorensning. Enligt regeringens mening ger

utformningen av EG-förordningen inte grund för någon helt säker tolkning av

vad som skall gälla. Frågan bör därför enligt regeringen lämnas till

rättstillämpningen att avgöra. Ytterst blir det en fråga för EG-domstolen att

ta ställning till.

I motion L14 av Agne Hansson m.fl. (c) diskuteras utformningen av

jordbruksundantaget. Motionärerna, som påpekar att det i stor utsträckning

förekommer att bönder legorensar åt varandra, anser att utgångspunkten måste

vara att även den som utför rensning och betning av säd som omfattas av

jordbruksundantaget skall omfattas av undantaget. Grunden för det synsättet är

att det bör vara själva användningen av det uppförökade materialet som

sortinnehavaren har rätt till ersättning för. Rensning och andra åtgärder med

materialet bör däremot anses falla utanför den ersättningsgrundande

hanteringen. Det är otillfredsställande att frågan om förhållandet mellan

sortinnehavare och rensare lämnas öppen i lagförslaget under hänvisning till

vad EG-domstolen kan komma att anse om frågan aktualiseras där. Enligt

motionärerna bör EG-reglerna tolkas så att de inte ger sortinnehavare utrymme

att begära ersättning av legorensarna för det utsäde som omfattas av

jordbruksundantaget. I motionen yrkas att detta bör framgå av förarbetena.

Utskottet har i och för sig förståelse för motionärernas uppfattning att det

är otillfredsställande att det av lagförslaget inte framgår vad som skall

gälla i förhållandet mellan å ena sidan förädlare och å andra sidan

legorensare och andra som på odlarnas uppdrag tar befattning med det utsäde

som omfattas av jordbruksundantaget. Som regeringen framhåller finns det

anledning till kritik mot den lösning som valts inom EG-rätten. Utformningen

av rättigheter och skyldigheter mellan sortinnehavare och jordbrukare är i

många avseenden komplicerad, byråkratisk och svåröverskådlig. Andra lösningar

skulle ligga närmare till hands enligt svensk rättstradition. Trots de

invändningar som kan resas mot utformningen av EG-rätten i nu diskuterat

avseende delar utskottet regeringens bedömning att intresset av en samordning

av de nationella reglerna med de bestämmelser som redan gäller på

gemenskapsnivå bör vara utslagsgivande.

Utskottet delar också regeringens bedömning att EG-rätten inte medger någon

säker slutsats om vad som skall anses gälla i förhållandet mellan legorensare

och sortinnehavare. Att i förarbetena till den nya lagstiftningen uttala att

den aktuella bestämmelsen skall tillämpas på visst sätt bör emellertid enligt

utskottets mening inte komma i fråga. Risken är nämligen uppenbar att den

svenska rättstillämpningen då kunde ledas i en riktning som sedermera visar

sig vara oförenlig med EG-rätten. En sådan situation skulle enligt utskottet

sannolikt innebära komplikationer av allvarligare slag än vad den tills vidare

rådande osäkerheten kan antas förorsaka. Utskottet utgår ifrån att

representanter för de berörda parterna i den rådande situationen kommer att

träffa avtal om vilka villkor som, i avvaktan på vägledande avgöranden, skall

tillämpas. Till följd av det anförda avstyrker utskottet bifall till motion

L14.

Skyddstidens längd

Skyddstidens längd är enligt gällande regler generellt 20 år. Genom en lag-

ändring 1982 förlängdes skyddstiden till den nivån efter att tidigare ha varit

anpassad till konventionens minimikrav, nämligen 15 år för växter i allmänhet

och 18 år för vin och vissa träd samt deras grundstammar. En anledning till

förlängningen var att de flesta konventionsstaterna tillämpade längre

skyddstider än Sverige. I lagstiftningsärendet uttalade departementschefen som

en allmän utgångspunkt (prop. 1981/82:136) att tiden å ena sidan skall vara så

lång att förädlaren är i stånd att under normala förhållanden få igen sina

kostnader för utveckling av den nya sorten och därjämte en skälig vinst för

sitt förädlingsarbete. Å andra sidan borde den inte vara längre än vad som är

nödvändigt för att uppnå detta syfte. Departementschefen menade att de

tidigare gällande skyddstiderna i och för sig torde vara tillräckliga för de

flesta växtsorter som är aktuella för registrering i Sverige. Men han framhöll

också att vissa växtsorter har stort värde för folkhushållet under lång tid,

20 år eller däröver. Det är många gånger dyrbart för förädlarna att

upprätthålla en sort, då det kan krävas omfattande arbete för att

kontinuerligt ta fram nytt förökningsmaterial. Detta gäller i hög grad för en

så viktig växtart som potatis. För att en förädlare skall ha ekonomiskt

intresse av att upprätthålla en sort under längre tid, måste han därför få

intäkter som täcker kostnaderna för detta. Mot bakgrund härav föreslogs den

lagändring som ledde till förlängning av skyddstiden till nuvarande nivå.

I propositionen föreslås att en allmän skyddstid om 25 år införs. För

potatis, vin och träd skall dock skyddstiden vara 30 år.

I motion L13 av Yvonne Ruwaida och Gudrun Lindvall (båda mp) anförs att

växtförädlarrättens giltighetstid är för lång. Enligt motionärerna är det inte

ens rimligt att de företag som tar fram nya sorter får ensamrätt att utnyttja

dem under den 20-årsperiod som gäller enligt nuvarande lagstiftning. Än mindre

rimligt är det att, som en anpassning till EG-växtförädlarrätten, förlänga

giltighetstiden till 25 respektive 30 år. Motionärerna yrkar till följd av det

anförda att riksdagen beslutar att förkorta ensamrättens giltighetstid till 10

år (yrkande 4). Om det yrkandet inte skulle vinna bifall, yrkas att

giltighetstiden inte skall förlängas (yrkande 5). Vidare begärs ett

tillkännagivande om att regeringen inom EG skall verka för en sänkning av

växtförädlarrättens giltighetstid (yrkande 6).

Utskottet erinrar om att skyddstiden enligt 1991 års konventionstext inte

får vara kortare än 20 år räknat från tidpunkten för bifall till en ansökan om

växtförädlarrätt. För träd och vin är minimitiden 25 år. Eftersom skyddstiden

enligt gällande regler är 20 år, fordras i och för sig inte mer än en

förlängning av skyddstiden för vin och träd med fem år för att Sverige skall

uppfylla konventionens minimikrav.

En naturlig utgångspunkt är enligt regeringens bedömning att skyddstiden för

immateriella ensamrätter inte bör vara längre än vad som är oundgängligen

nödvändigt för att rättighetsinnehavaren skall få kompensation för sitt arbete

och skälig vinst. Detta talar i och för sig för att man håller sig till de

skyddstider som konventionen föreskriver, men enligt regeringen måste

innehållet i EG-växtförädlarrätten beaktas i sammanhanget. I EG-växt-

förädlarrätten är skyddstiden 25 år för växtslag i allmänhet och 30 år för vin

och träd. Det är enligt regeringen inte önskvärt att skyddstiden skall fälla

avgörandet när en förädlare står inför valet att skydda en växtsort genom EG-

växtförädlarrätt eller genom nationell växtförädlarrätt. Det nationella

systemet bör nämligen framstå som det naturliga alternativet när förädlaren

inte har behov av skydd i mer än ett eller ett fåtal länder. En kortare

skyddstid i den nationella rätten medför en risk för att det inhemska systemet

konkurreras ut av EG-växtförädlarrätten även i fall där en växtsort inte är

intressant för gemenskapsmarknaden som helhet. Det finns därför enligt

regeringen goda skäl att bestämma skyddstiden så att den står i harmoni med

det system som finns på gemenskapsnivå.

Utskottet delar regeringens bedömning. Skall den svenska växtförädlarrätten

kunna utgöra ett realistiskt alternativ till EG-växtförädlarrätten torde det

enligt utskottets mening inte vara möjligt att i en så central fråga som

skyddstidens längd avvika på det sätt som förespråkas i motionen. Till följd

härav avstyrker utskottet bifall till motion L13 yrkandena 4 och 5.

Som tidigare sagts trädde EG-förordningen om växtförädlarrätt i kraft den 1

september 1994, och det har alltsedan den 27 november 1995 varit möjligt att

ansöka om gemenskapens växtförädlarrätt. Enligt utskottet finns inga

omständigheter som talar för att det skulle vara meningsfullt att verka för en

sänkning av skyddstiderna enligt EG-växtförädlarrätten i ett läge där systemet

varit i verksamhet under mer än två år. Utskottet avstyrker därför bifall

också till motion L13 yrkande 6.

Mot de delar av propositionen som inte särskilt berörts har utskottet ingen

erinran.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande 1991 års konventionstext

att riksdagen med bifall till regeringens förslag samt med avslag på

motion 1996/97:L13 yrkande 1 godkänner den i Genève den 19 mars 1991

reviderade internationella konventionen den 2 december 1961 för skydd av

växtförädlingsprodukter,

res. 1 (mp)

2. beträffande skydd för vilda arter

att riksdagen avslår motion 1996/97:L13 yrkande 2,

3. beträffande överföring av växtförädlarrätt

att riksdagen avslår motion 1996/97:L13 yrkande 3,

4. beträffande konsumtion av ensamrätten

att riksdagen avslår motion 1996/97:L13 yrkande 7,

res. 2 (mp)

5. beträffande jordbruksundantaget

att riksdagen med avslag på motion 1996/97:L14 antar regeringens förslag

till växtförädlarrättslag såvitt avser 2 kap. 5 §,

res. 3 (c, mp)

6. beträffande skyddstidens längd

att riksdagen med avslag på motion 1996/97:L13 yrkandena 4 och 5 antar 6

kap. 1 § i regeringens förslag till växtförädlarrättslag,

res. 4 (mp)

7. beträffande skyddstiden enligt EG:s växtförädlarrätt

att riksdagen avslår motion 1996/97:L13 yrkande 6,

res. 5 (mp)

8. beträffande lagförslagen i övrigt

att riksdagen antar regeringens förslag till

dels ny växtförädlarrättslag i den mån det inte omfattas av vad utskottet

hemställt ovan,

dels lag om ändring i lagen (1977:729) om patentbesvärsrätten.

Stockholm den 13 maj 1997

På lagutskottets vägnar

Agne Hansson

I beslutet har deltagit: Agne Hansson (c), Bengt Kronblad (s), Rolf Dahlberg

(m), Carin Lundberg (s), Rune Berglund (s), Stig Rindborg (m), Karin Olsson

(s), Eva Arvidsson (s), Henrik S Järrel (m), Bengt Harding Olson (fp), Tanja

Linderborg (v), Anders Ygeman (s), Tomas Högström (m), Yvonne Ruwaida (mp),

Birgitta Carlsson (c), Kerstin Kristiansson (s) och Eva Persson Sellin (s).

Reservationer

1. 1991 års konventionstext (mom. 1)

Yvonne Ruwaida (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 5 börjar med ?Med anledning?

och på s. 7 slutar med ?yrkande 1? bort ha följande lydelse:

Utskottet delar i allt väsentligt de bedömningar som görs i motionen. Vad

som framför allt ger anledning till betänkligheter är enligt utskottets mening

den omotiverat kraftiga förstärkning av förädlarnas ställning som konventionen

innebär. Utskottet kan mot den bakgrunden inte dela regeringens uppfattning

att förädlarnas starkare ställning inte skulle innebära att andra intressen

träds för när på ett icke godtagbart sätt. Som regeringen anfört i

propositionen är det viktigt med en balans mellan å ena sidan förädlarnas

intressen och å andra sidan användarnas - främst konsumenter samt företrädare

för jordbruk, trädgårdsnäring och handel - intressen så att inte den ena sidan

otillbörligt gynnas på bekostnad av den andra. En noggrann granskning av

konventionstexten med utgångspunkt i denna princip måste enligt utskottets

mening leda till en annan slutsats än den regeringen har kommit till. En

förstärkning av ensamrätten i enlighet med 1991 års konventionstext står

nämligen enligt utskottets uppfattning i ett uppenbart motsatsförhållande till

dels önskemålen om ett jordbruk som är baserat på ett ekologiskt uthålligt

system, dels strävan att slå vakt om den biologiska mångfalden och dels

lantbrukarnas möjligheter att ta aktiv del i utsädesodlingen. Därtill kommer

att en förstärkning av ensamrätten även innebär ett otillbörligt utnyttjande

av tredje världens genetiska resurser som gör det omöjligt för de fattiga

länderna att dra nytta av de förädlade grödorna.

Det anförda bör enligt utskottet leda till att Sverige inte skall tillträda

den nya konventionstexten utan även fortsättningsvis vara anslutet till 1978

års konventionstext. Till följd härav avstyrker utskottet, med bifall till

motion L13 yrkande1, propositionens förslag i denna del.

dels att utskottets hemställan under 1 bort ha följande lydelse:

1. beträffande 1991 års konventionstext

att riksdagen med bifall till motion 1996/97:L13 yrkande 1 avslår regeringens

förslag om godkännande av den i Genève den 19 mars 1991 reviderade

internationella konventionen den 2 december 1961 för skydd av

växtförädlingsprodukter.

2. Konsumtion av ensamrätten (mom. 4)

Yvonne Ruwaida (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 10 börjar med ?Utskottet

kan? och slutar med ?yrkande 7? bort ha följande lydelse:

Med anledning av vad som anförts i motionen kan utskottet konstatera att

1991 års konventionstext visserligen föreskriver nationell konsumtion som

huvudregel, men att Sverige redan till följd av EES-avtalet förpliktats att

införa en regel om regional konsumtion i växtförädlarrätten. Utskottet delar

motionärernas uppfattning att en ordning med regional konsumtion innebär ett

omotiverat handelshinder gentemot länder utanför EES-området. Detta är enligt

utskottets mening inte tillfredsställande. Sverige bör därför i lämpliga

sammanhang verka för att principen om global konsumtion skall tillämpas även

inom växtförädlarrätten. Detta bör riksdagen, med bifall till motion L13

yrkande 7, som sin mening ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 4 bort ha följande lydelse:

4. beträffande konsumtion av ensamrätten

att riksdagen med bifall till motion 1996/97:L13 yrkande 7 som sin mening ger

regeringen till känna vad utskottet anfört.

3. Jordbruksundantaget (mom. 5)

Agne Hansson (c), Yvonne Ruwaida (mp) och Birgitta Carlsson (c) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 12 börjar med ?Utskottet

har? och slutar med ?motion L14? bort ha följande lydelse:

Utskottet delar motionärernas uppfattning att det är otillfredsställande

att det av lagförslaget inte framgår vad som skall gälla i förhållandet mellan

å ena sidan förädlare och å andra sidan legorensare och andra som på odlarnas

uppdrag tar befattning med det utsäde som omfattas av jordbruksundantaget.

Eftersom det i grunden är själva användningen av det uppförökade materialet

till utsäde som motiverar kompensationen till sortinnehavaren, bör enligt

utskottets mening rensning och andra åtgärder med förökningsmaterialet falla

utanför den ersättningspliktiga hanteringen. I linje med detta synsätt bör den

enda rimliga tolkningen av EG-reglerna enligt utskottets mening vara att

sortinnehavare inte skall ha rätt till ersättning av legorensare för det

utsäde som omfattas av jordbruksundantaget. Utskottet förordar mot den

bakgrunden att riksdagen, med bifall till motion L14, godkänner vad utskottet

sålunda anfört.

dels att utskottets hemställan under 5 bort ha följande lydelse:

5. beträffande jordbruksundantaget

att riksdagen dels med bifall till motion 1996/97:L14 godkänner vad utskottet

anfört, dels antar regeringens förslag till växtförädlarrättslag såvitt

avser 2 kap. 5 §.

4. Skyddstidens längd (mom. 6)

Yvonne Ruwaida (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 13 börjar med ?Utskottet

erinrar? och på s. 14 slutar med ?och 5? bort ha följande lydelse:

En naturlig utgångspunkt vid bedömningen av vad som är en skälig skyddstid

måste enligt utskottet vara att ensamrätten inte får vara längre än vad som är

oundgängligen nödvändigt för att rättighetsinnehavaren skall få kompensation

för sitt arbete jämte en skälig vinst. Eftersom det mot den bakgrunden inte

ens kan anses rimligt att de företag som tar fram nya sorter får ensamrätt att

utnyttja dem under den 20-årsperiod som gäller enligt nuvarande lagstiftning,

förordar utskottet en förkortning av skyddstiden. Enligt utskottets mening är

en längre skyddstid än tio år inte oundgängligen nödvändig.

Med det anförda förordar utskottet, med bifall till motion L13 yrkande 4 och

med anledning av yrkande 5 i samma motion, att riksdagen antar regeringens

förslag till växtförädlarrättslag såvitt avser 6 kap. 1 § med den ändringen

att skyddstiden skall vara tio år.

dels att utskottets hemställan under 6 bort ha följande lydelse:

6. beträffande skyddstidens längd

att riksdagen med bifall till motion 1996/97:L13 yrkande 4 och med anledning

av motion 1996/97:L13 yrkande 5 antar 6 kap. 1 § i regeringens förslag

till växtförädlarrättslag med den ändringen att paragrafen erhåller i

bilaga 2 som Reservantens förslag betecknade lydelse.

5. Skyddstiden enligt EG:s växtförädlarrätt (mom. 7)

Yvonne Ruwaida (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 14 börjar med ?Som tidigare?

och slutar med ?yrkande 6? bort ha följande lydelse:

Utskottet delar motionärernas uppfattning att skyddstiderna enligt EG:s

växtförädlarrätt är orimligt långa. En lämplig skyddstid är i enlighet med vad

som tidigare anförts 10 år (se reservation 4). Sverige bör därför verka inom

EG för en sänkning av skyddstiderna enligt EG-förordningen.

Detta bör riksdagen, med bifall till motion L13 yrkande 6, som sin mening ge

regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 7 bort ha följande lydelse:

7. beträffande skyddstiden enligt EG:s växtförädlarrätt

att riksdagen med bifall till motion 1996/97:L13 yrkande 6 som sin mening ger

regeringen till känna vad utskottet anfört.

Propositionens lagförslag

1 Förslag till växtförädlarrättslag

2 Förslag till lag om ändring i lagen (1977:729) om patentbesvärsrätten

Av reservanten föreslagen ändring i regeringens förslag till

växtförädlarrättslag

-------------------------------------------------------

|Regeringens förslag |Reservantens förslag |

-------------------------------------------------------

--------------------------------------------------------

| 6 kap. |

| |

| 1 § |

-------------------------------------------------------

|Växtförädlarrätten gäller | Växtförädlarrätten |

|från den dag då ansökan om |gäller från den dag då|

|registrering bifölls och |ansökan om registrering|

|kan upprätthållas under 25 |bifölls och kan|

|år räknat från och med den |upprätthållas under 10 år|

|1 januari året efter det |räknat från och med den 1|

|då beslutet om |januari året efter det då|

|registrering vann laga |beslutet om registrering|

|kraft. I fråga om potatis, |vann laga kraft. |

|träd och vin kan dock | |

|växtförädlarrätten | |

|upprätthållas under 30 år | |

|räknat från samma | |

|tidpunkt. | |

-------------------------------------------------------

Innehållsförteckning

Sammanfattning........................................1

Propositionen.........................................1

Motionerna............................................1

Utskottet.............................................2

Allmän bakgrund.....................................2

Propositionens huvudsakliga innehåll................3

Frågan om anslutning................................4

Växtförädlarrättens objekt och subjekt..............7

Överlåtelse av växtförädlarrätt.....................8

Konsumtion av ensamrätten...........................9

Jordbruksundantag..................................10

Skyddstidens längd.................................13

Hemställan.........................................14

Reservationer........................................15

1. 1991 års konventionstext (mp)...................15

2. Konsumtion av ensamrätten (mp)..................16

3. Jordbruksundantaget (c, mp).....................16

4. Skyddstidens längd (mp).........................17

5. Skyddstiden enligt EG:s växtförädlarrätt (mp)...18

Bilaga 1 Propositionens lagförslag...................19

Bilaga 2 Av reservanten föreslagen ändring i regeringens förslag till

växtförädlarrättslag

36