Bet. 1996/97:LU22

Lagutskottets betänkande

1996/97:LU22

Ändringar i upphovsrättslagen

Innehåll

Sammanfattning

Propositionen

Motionerna

Utskottet

Hemställan

1996/97

LU22

Sammanfattning

I betänkandet behandlar utskottet proposition 1996/97:129 Ändringar i upphovs-

rättslagen jämte en motion som har väckts med anledning av propositionen.

Vidare behandlas ett motionsyrkande rörande avgift på oinspelade band.

I propositionen lägger regeringen fram förslag till en anpassning av den

svenska lagstiftningen till artikel 4 i rådets direktiv 92/100/EEG. Förslaget

innebär att det i upphovsrättslagen skall införas en regel om att upphovsmän

alltid skall ha rätt till skälig ersättning när de överlåter sin

uthyrningsrätt avseende ljudupptagningar eller upptagningar av rörliga bilder

till en framställare av sådana upptagningar. Avtalsvillkor som inskränker

denna rätt skall vara ogiltiga. Samma rätt till ersättning skall gälla för

utövande konstnärer. Förslaget syftar till att ge ett visst skydd åt den

svagare avtalsparten. Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 juli 1997.

I ärendet har en utfrågning ägt rum med företrädare för

Justitiedepartementet.

Utskottet tillstyrker propositionens lagförslag. Med anledning av ett

motionsyrkande förordar utskottet dock en viss justering av

övergångsbestämmelserna. I övrigt avstyrks motionsyrkandena.

Propositionen

I proposition 1996/97:129 föreslår regeringen (Justitiedepartementet) - efter

hörande av Lagrådet - att riksdagen antar regeringens förslag till lag om

ändring i lagen (1960:729) om upphovsrätt till litterära och konstnärliga

verk.

Lagförslaget har intagits som bilaga 1 till betänkandet.

Motionerna

Motion väckt med anledning av proposition 1996/97:129

1996/97:L15 av Tanja Linderborg m.fl. (v) vari yrkas

1. att riksdagen beslutar att övergångsbestämmelserna till förslag till lag

om ändring i lagen (1960:729) om upphovsrätt till litterära och konstnärliga

verk, punkt 3, skall ges följande lydelse: "De nya bestämmelserna tillämpas

även på avtal om överlåtelse som har ingåtts före ikraftträdandet, men inte

tidigare än 19 november 1992, om krav på ersättning har framställts före den 1

januari 1998",

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om att regeringen skall utvärdera denna ersättningsmodell.

Motion väckt med anledning av proposition 1996/97:3

1996/97:Kr4 av Birger Schlaug m.fl. (mp) vari yrkas

17. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om att ersättning skall utgå vid försäljning av tomkassetter, såväl

video- som ljudbandskassetter.

Utskottet

Inledning

I betänkandet behandlar utskottet under två skilda rubriker dels proposition

1996/97:129 Ändringar i upphovsrättslagen jämte en motion som har väckts med

anledning av propositionen, dels ett motionsyrkande rörande avgift på

oinspelade band.

I propositionen föreslås att lagen (1960:729) om upphovsrätt till litterära

och konstnärliga verk ändras så att upphovsmän alltid har rätt till skälig

ersättning när de överlåter sin uthyrningsrätt avseende ljudupptagningar eller

upptagningar av rörliga bilder till en framställare av sådana upptagningar.

Avtalsvillkor som inskränker denna rätt skall vara ogiltiga. Samma rätt till

ersättning skall gälla för utövande konstnärer. Ändringarna syftar till att ge

ett visst skydd åt den svagare parten i avtalet. Därmed genomförs artikel 4 i

rådets direktiv 92/100/EEG om uthyrnings- och utlåningsrättigheter avseende

upphovsrättsligt skyddade verk och om upphovsrätten närstående rättigheter.

Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 juli 1997.

Motionen rörande avgift på oinspelade band har väckts med anledning av

proposition 1996/97:3 Kulturpolitik och har av kulturutskottet överlämnats

till lagutskottet.

Som en allmän bakgrund till de i betänkandet behandlade spörsmålen bör

erinras om att upphovsrätten är en del av den grundläggande

förmögenhetsrätten. Upphovsrätten reglerar villkoren och de rättsliga

förutsättningarna för det litterära och konstnärliga skapandet.

Upphovsrättslagen ger ett tidsbegränsat skydd åt den som skapat ett sådant

verk. Skyddet innebär att skaparen av verket har rätt att utnyttja detta

ekonomiskt, och han har ett visst ideellt betonat inflytande över hur och i

vilka sammanhang det används. Har flera medverkat vid tillkomsten av det

skyddade verket har var och en av dem upphovsrätt. Det upphovsrättsliga

skyddet löper numera - till följd av lagstiftning som trädde i kraft den 1

januari 1966 - som regel under upphovsmannens livstid och till utgången av det

sjuttionde året efter hans död (se prop. 1994/95:51, bet. 1995/96:LU4).

Upphovsmannens rätt att ekonomiskt utnyttja sitt verk innefattar en

uteslutande ensamrätt att framställa exemplar av verket och att göra det

tillgängligt för allmänheten. Krav på upphovsmannens tillstånd vid uthyrning

av exemplar av ett konstverk infördes genom lagstiftning som trädde i kraft

den 1 juni 1995 (se prop. 1994/95:58, LU4).

Upphovsrättslagens regler om s.k. närstående rättigheter ger musiker,

skådespelare och andra utövande konstnärer ett rättsligt skydd då de framför

litterära eller konstnärliga verk. Sådana framföranden får inte utan

konstnärens samtycke spelas in på film, varmed jämställs videogram, på

fonogram (grammofonskivor, kassettband, m.m.) eller på annan anordning genom

vilken de kan återges. De får inte heller utan rättighetshavarens samtycke

sändas ut i exempelvis radio eller TV. Inspelningar av framföranden får

mångfaldigas endast med konstnärens medgivande. Vidare gäller att utövande

konstnärer har rätt till ersättning då ljudinspelningar används vid radio-

eller TV-sändningar eller utnyttjas offentligt i förvärvssyfte. För de

utövande konstnärerna gäller en 50-årig skyddstid, räknad från framförandet.

Om en upptagning av framförandet har getts ut eller offentliggjorts, skall

utgångspunkten i stället vara tidpunkten för den första av dessa åtgärder.

Genom lagstiftning som trädde i kraft den 1 juni 1995 (se prop. 1994/95:58,

bet. LU4) fick de närstående rättighetshavarna en ensamrätt att göra exemplar

av sina prestationer tillgängliga för allmänheten - även genom uthyrning -

vilket innebär att samma grundbefogenheter numera gäller för dessa

rättighetshavare som för upphovsmännen. En upptagning av en utövande konstnärs

framförande av ett litterärt eller konstnärligt verk får således inte utan

hans samtycke göras tillgängligt för allmänheten. Exempelvis har skådespelare

och musiker vilkas framföranden finns på filminspelningen rätt att bestämma

vilka villkor som skall gälla för uthyrning av en video.

En följd av upphovsrättens karaktär av förmögenhetsrättslig tillgång är att

den helt eller delvis kan överlåtas. Detsamma gäller för de utövande

konstnärernas rättigheter till sina framföranden. En film är regelmässigt

produkten av insatser av ett stort antal upphovsmän, vilka var och en får

upphovsrätt till filmen eller delar av filmen. I regel förvärvar producenten

de rättigheter som behövs för den aktuella produktionen genom särskilda avtal

med upphovsmännen och de utövande konstnärerna. I den mån något annat inte har

avtalats, omfattar överlåtelse av rätt till inspelning av ett litterärt eller

konstnärligt verk på film rätten att genom filmen på biograf, i television

eller på annat sätt göra verket tillgängligt för allmänheten. En sådan

presumtionsregel finns i 39 § upphovsrättslagen. Den innebär t.ex. att om en

författare har givit någon rätt att göra en filminspelning av en roman, anses

han även ha överlåtit rätten att bestämma över uthyrning av sådana exemplar av

verket, om inte annat har avtalats. Presumtionsregeln gäller på motsvarande

sätt för de utövande konstnärernas prestationer.

Den svenska lagstiftningen bygger liksom motsvarande lagar i andra nordiska

länder på innehållet i flera internationella konventioner. Bland sådana

konventioner kan här nämnas särskilt 1886 års Bernkonvention om upphovsrätt

med drygt 100 anslutna stater, 1952 års världskonvention om upphovsrätt och

1961 års internationella konvention om skydd för utövande konstnärer,

framställare av fonogram samt radioföretag (Romkonventionen).

Den upphovsrättsliga lagstiftningen gäller främst svenska verk och

prestationer. Genom Sveriges anslutning till de internationella konventionerna

har Sverige förpliktat sig att ge skydd åt verk och prestationer med ursprung

i ett stort antal andra länder.

Europeiska gemenskapernas råd antog den 19 november 1992 direktivet 92/100/EEG

om uthyrnings- och utlåningsrättigheter avseende upphovsrättsligt skyddade

verk och om upphovsrätten närstående rättigheter. Direktivet har, med undantag

av artikel 4, genomförts i svensk rätt per den 1 juni 1995 (prop. 1994/95:58,

bet. LU4). Som skäl för att avvakta med att genomföra de lagstiftningsåtgärder

som krävs för att uppfylla artikel 4 angavs i den då aktuella propositionen

att frågan krävde ytterligare samråd inom ramen för det nordiska

lagstiftningssamarbetet. Vid de överläggningar som nu har hållits mellan

företrädare för de berörda departementen i de nordiska länderna har man enats

dels om hur artikeln bör tolkas, dels om hur den skall uppfyllas i den

nationella lagstiftningen.

Under hösten 1996 skrevs i Justitiedepartementet en promemoria om bl.a.

genomförandet i svensk rätt av artikel 4 i direktivet, (Ds 1996:61)

Kassettersättning m.m. Promemorian har remissbehandlats och ligger till grund

för förslagen i förevarande proposition.

Genomförandet av artikel 4

Avsikten med bestämmelsen i artikel 4 i rådets direktiv 92/100/EEG är att ge

ett visst skydd åt den svagare parten i ett avtal om överlåtelse av

upphovsrätt. Detta syfte skall uppnås genom att upphovsmännen och de utövande

konstnärerna alltid skall ha rätt till skälig ersättning för en överlåtelse av

uthyrningsrätten. Bakgrunden är att rätten att bestämma över uthyrning till

allmänheten har visat sig vara av stort ekonomiskt värde, och det har ansetts

att upphovsmän och utövande konstnärer inte sällan står främmande för

affärsmässiga och ekonomiska överväganden och att de ofta saknar den

erfarenhet som behövs för att bedöma värdet av den rätt som överlåts. Genom en

rätt till skälig ersättning som de inte kan avstå från får de ett visst skydd

i dessa avseenden.

Det resultat som sålunda skall uppnås vid genomförandet av artikel 4 kan

åstadkommas på olika sätt. Den närmast till hands liggande lösningen är att

rätten till skälig ersättning skall gälla gentemot den som genom överlåtelsen

förvärvar uthyrningsrätten, dvs. en obligationsrättslig reglering. Ett

alternativ kunde vara att genom en sakrättslig reglering låta rätten till

ersättning gälla gentemot var och en som förfogar över verket eller

framförandet genom att hyra ut exemplar av det till allmänheten, trots att

upphovsmannen och den utövande konstnären egentligen har överlåtit sin

uthyrningsrätt.

Enligt regeringen bör det resultat som avses med artikeln uppnås genom en

obligationsrättslig reglering. Regeringen föreslår därför att

upphovsrättslagen skall ändras så att en upphovsman och en utövande konstnär

alltid har rätt till skälig ersättning om han överlåter sin uthyrningsrätt

avseende ljudupptagningar eller upptagningar av rörliga bilder till en

framställare av sådana upptagningar och att villkor som inskränker denna rätt

skall vara ogiltiga.

I motion L15 av Tanja Linderborg m.fl. (v) framförs farhågor om att den

valda modellen kan leda till att den underlägsna ställning som

rättighetshavare ofta har i förhållande till den som förvärvar

uthyrningsrätten befästs. Det hade enligt motionärerna varit önskvärt att

regeringen i stället valt en reglering där rätten till ersättning hänger kvar

vid en överlåtelse och fortsätter att gälla mot var och en som förfogar över

verket eller framförandet genom att hyra ut exemplar till allmänheten.

Motionärerna pekar på att företrädare för rättighetshavarna i remissvar har

hävdat att en lagreglering som utpekar uthyraren som betalningsansvarig skulle

ge upphovsmän och utövande konstnärer insyn i vilka belopp som genereras av

uthyrningen och därigenom också större möjligheter att överblicka värdet av

rättigheterna. Trots invändningarna mot propositionens förslag anser

motionärerna, under hänvisning till främst intresset av nordisk rättslikhet,

att det bör genomföras. Eftersom förslaget enligt motionärerna kan komma att

medföra problem för upphovsmännen är det emellertid angeläget att regeringen

följer upp och utvärderar den valda lagstiftningsmodellen. En sådan

utvärdering bör påbörjas senast inom ett år från ikraftträdandet. Om det

framkommer att upphovsmännens ställning försvagats eller om det framkommer

andra besvärande omständigheter, bör regeringen återkomma till riksdagen med

nytt förslag till lagstiftning. Detta bör riksdagen som sin mening ge

regeringen till känna (yrkande 2).

Som skäl för att vid genomförandet av artikel 4 välja en obligationsrättslig

reglering har regeringen ansett det naturligt att anknyta till vad som

tidigare har gällt enligt upphovsrättslagen. Vad som åsyftas är en

generalklausul som gällde fram till 1976 och som påminner om artikel 4 i

direktivet. Det föreskrevs att villkor som tagits in i avtal om överlåtelse av

upphovsrätt fick jämkas eller lämnas utan avseende, om tillämpningen av

villkoret uppenbarligen skulle vara stridande mot god sed på upphovsrättens

område eller eljest otillbörligt. Syftet med bestämmelsen var att skydda den

svagare parten med tanke på att parterna inte var jämspelta, dvs. samma skäl

som ligger bakom artikel 4. Bestämmelsen upphävdes i samband med införandet av

den allmänna generalklausulen om oskäliga avtalsvillkor i 36 § avtalslagen.

Vidare har regeringen anfört att företrädare för ansvariga departement och

ministerier i de nordiska länderna har varit eniga om att den valda lösningen

är den mest praktiska och också av övriga skäl den mest lämpliga för

genomförandet av artikeln. Regeringen har vidare gjort den bedömningen att det

torde ligga i rättighetshavarnas intresse att kunna kräva in en samlad och

därmed större ersättning för uthyrningsrätten av t.ex. en filmproducent och

inte vara hänvisad till att kräva in en avsevärt mindre ersättning från t.ex.

en videouthyrningsbutik grundad på att butiksinnehavaren vid ett visst

tillfälle hyrt ut en video med rättighetshavarens film.

Utskottet kan för egen del instämma i regeringens bedömning att den valda

metoden för genomförandet av direktivets artikel 4 förefaller vara den från

skilda utgångspunkter mest ändamålsenliga. Också enligt utskottet finns det

skäl att anta att en sakrättsligt baserad ordning skulle bli svårhanterlig

till följd av att rättighetshavarna då skulle kunna få ett stort och kanske

även obekant antal uthyrare att rikta sina krav mot. Från utskottets sida

finns således ingen erinran mot den valda metoden för artikelns genomförande,

och utskottet tillstyrker regeringens förslag i denna del.

När det gäller motionsyrkandet utgår utskottet från att regeringen följer

effekterna av den nya lagstiftningen och tar de initiativ som kan vara

påkallade om de farhågor som motionärerna fört fram skulle komma att

förverkligas eller om det skulle vara motiverat av andra skäl. Något formellt

tillkännagivande därom är enligt utskottets mening inte påkallat. Till följd

härav avstyrker utskottet bifall till motion L15 yrkande 2.

Genom direktivet, som antogs den 19 november 1992, förpliktades

medlemsstaterna att sätta i kraft de lagar och andra författningar som var

nödvändiga för att följa direktivet senast den 1 juli 1994. Sverige, som vid

den tidpunkten ännu inte var medlem av den Europeiska unionen, hade att - i

enlighet med den gemensamma EES-kommitténs beslut - uppfylla direktivet i

svensk rätt senast den 1 januari 1995. Som nämnts i det föregående har

direktivet med undantag för artikel 4 genomförts i svensk rätt vid den

tidpunkten.

När det gäller artikel 4 erbjuder emellertid direktivet möjligheten att

senarelägga tidpunkten för genomförandet av den oeftergivliga

ersättningsrätten under förutsättning att den tillämpas senast från den 1 juli

1997 (artikel 13.8). Enligt artikel 13.6 skall den oeftergivliga

ersättningsrätten gälla avtal som träffats efter direktivets antagande, dvs.

den 19 november 1992. Beträffande avtal som träffats före den 1 juli 1994,

dvs. den tidpunkt då direktivet skulle vara genomfört i medlemsstaterna,

föreskriver direktivet genom en särskild preskriptionsregel i artikel 13.9 att

den oeftergivliga rätten till skälig ersättning enligt artikel 4 kan göras

gällande endast om sådant krav har framställts före den 1 januari 1997.

I propositionen föreslår regeringen i enlighet med direktivet att de nya

bestämmelserna skall ges retroaktiv verkan så till vida att de skall tillämpas

även på avtal som har träffats före ikraftträdandet, dock inte på avtal som

har ingåtts före den 19 november 1992. I anslutning därtill föreslås att den i

direktivet föreskrivna särskilda preskriptionsregeln, enligt vilken rätt till

ersättning på grund av avtal som har ingåtts före den 1 juli 1994 föreligger

endast om krav på ersättning har framställts före den 1 januari 1997,

genomförs.

I motion L15 anser Tanja Linderborg m.fl. (v) att preskriptionsregeln, som

innebär att krav på ersättning skall ha framställts redan före lagens

ikraftträdande, är olämpligt utformad. Rättighetshavarna måste ges en rimlig

chans att hävda sina rättigheter, och de bör därför fram till den 1 januari

1998 kunna framställa ersättningskrav som grundar sig på äldre avtal.

Motionärerna yrkar att riksdagen beslutar om ändring av

övergångsbestämmelserna i enlighet med det sagda (yrkande 1).

Utskottet finner att den omständigheten att Sverige har utnyttjat

möjligheten att senarelägga implementeringen av artikel 4 till den 1 juli 1997

kan få effekter som knappast är förenliga med direktivets grundläggande

syften. Rätten för upphovsmän och utövande konstnärer att göra gällande

anspråk enligt de nya reglerna på grundval av avtal som har ingåtts mellan den

19 november 1992 och den 1 juli 1994 har nämligen - till följd av den

särskilda preskriptionsbestämmelsen - löpt ut redan den 1 januari 1997, dvs.

ett halvt år innan de nya reglerna träder i kraft. Enligt utskottet bör de som

får kännedom om den nya lagstiftningen först i anslutning till att den kungörs

eller träder i kraft inte vara berövade möjligheten att ställa krav på skälig

ersättning enligt de nya reglerna. Även om det kan antas att de berörda

intressenterna genom sina organisationer sedan en tid har varit medvetna om

direktivets innebörd i denna del kan det dock inte uteslutas att den

föreslagna preskriptionsregeln kan komma att innebära att möjligheten att göra

gällande anspråk på grundval av vissa äldre avtal i en del fall inte kan

utnyttjas. För att undvika en sådan effekt bör preskriptionsregeln anpassas

till det föreslagna ikraftträdandet så att krav som grundar sig på avtal

träffade mellan den 19 november 1992 och den 1 juli 1994 kan framställas även

under en viss tid efter lagstiftningens ikraftträdande. Tidsgränsen bör dock

inte sättas senare än vad som är motiverat med hänsyn till syftet.

Mot bakgrund av vad utskottet sålunda anfört bör riksdagen, med anledning av

motion L14 yrkande 1, anta punkt 3 i övergångsbestämmelserna till regeringens

lagförslag med den ändringen att krav på ersättning skall ha framställts före

den 1 september 1997. Utskottets lagförslag framgår av bilaga 2.

Avgift på oinspelade band

I motion Kr4 av Birger Schlaug m.fl. (mp) yrkas att riksdagen som sin mening

ger regeringen till känna att en särskild avgift skall utgå vid försäljning av

tomkassetter, såväl video- som ljudbandskassetter. En sådan avgift skulle

enligt motionärerna ge en beräknad inkomst till staten på 150 miljoner kronor.

Av detta skall enligt motionärerna en bestämd del avsättas till folkmusik, där

musiken ofta saknar upphovsrätt (yrkande 17).

Upphovsrättsutredningen, som hade i uppdrag att göra en översyn av

upphovsrättslagstiftningen, konstaterade i sitt andra delbetänkande (SOU

1983:65) år 1983 att reproduktionstekniken gör det möjligt även för enskilda

människor att framställa exemplar av verk i en omfattning och med en kvalitet

som var helt otänkbar när de nuvarande reglerna om exemplarframställning kom

till. Tekniken möjliggör ett massutnyttjande av skyddade verk som går vida

utöver syftet med vissa av reglerna i upphovsrättslagstiftningen. Det är

möjligt att snabbt framställa ett stort antal exemplar, liksom kopior som i

många fall är av lika hög kvalitet som originalet, något som tidigare

reproduktionsteknik knappast medgav. De möjligheter som heminspelning och

hemkopiering av både ljud och bild skapar har naturligtvis, anförde

utredningen, sina stora fördelar. Musik och andra skyddade alster kan föras ut

till allt fler människor. Däri ligger ett stort värde för dem som skapat dessa

verk och för de kulturella strävandena i stort. Den negativa sidan av saken är

att de som skapat och producerat dessa verk och alster och de vilkas

framföranden spelas in eller kopieras inte får den kompensation som det ökande

användandet i och för sig skulle ge upphov till. Utredningen föreslog mot den

bakgrunden en avgift på bandmaterial som används vid ljud- och

videoinspelningar. Avgiften borde konstrueras som en privaträttslig avgift och

betalas av den som framställer eller importerar bandmaterial till en

organisation som representerar de olika kategorierna.

Frågan behandlades därefter av regeringen i proposition 1992/93:214

Ändringar i upphovsrättslagen, varvid regeringen redovisade en principiellt

positiv inställning till införandet av en kassettersättning med hänsyn till

att rättighetshavarna svårligen kunde få skälig ersättning på annat sätt. Om

det skulle visa sig möjligt att åstadkomma en effektiv uppbörd inom ramen för

en nationell ordning kunde det enligt regeringen för svenskt vidkommande

finnas skäl att införa en sådan ersättning även om det slutliga resultatet av

ett inom EG pågående arbete i samma fråga ännu inte var klart.

I sitt av riksdagen godkända betänkande 1992/93:LU44 anslöt sig lagutskottet

våren 1993 till den bedömning som gjordes i propositionen och utskottet

hälsade med tillfredsställelse propositionens tydliga markering av frågans

angelägenhetsgrad. Utskottet utgick från att regeringen så snart som möjligt,

med beaktande av kraven på en effektiv uppbördsordning, skulle återkomma till

riksdagen med lagstiftningsförslag.

Frågan har därefter behandlats av Konstnärsutredningen i dess slutbetänkande

(SOU 1990:39) Konstnärens villkor, Utredningen om översyn av filmstödet i dess

slutbetänkande (SOU 1991:105) Filmproduktion och filmkulturell verksamhet i

Sverige och av Kulturutredningen i dess slutbetänkande (SOU 1995:84)

Kulturpolitikens inriktning. Samtliga dessa utredningar har förordat att en

kassettersättning införs.

Sedan frågan våren 1996 beretts inom Regeringskansliet av en arbetsgrupp med

representanter för berörda departement presenterades i promemorian (Ds

1996:61) Kassettersättning m.m. ett förslag till lagstiftning om kassetter-

sättning. Enligt förslaget skall bestämmelserna ha en rent civilrättslig

utformning och ersättning skall med vissa undantag utgå för ljudband,

videoband och andra upptagningsanordningar som är särskilt ägnade för

framställning av exemplar av verk för enskilt bruk. Ersättningen skall betalas

av näringsidkare som i sin yrkesmässiga verksamhet tillverkar eller importerar

anordningarna. Rätten till ersättning skall tillkomma upphovsmän till skyddade

verk som sänds ut i radio eller television eller som har tagits upp på

anordningar genom vilka de kan återges. Även utövande konstnärer, framställare

av ljudupptagningar, framställare av upptagningar av rörliga bilder och

fotografer skall ha rätt till ersättning. Ersättningen skall vara drygt en

krona per möjlig inspelningstimme, dock högst sex kronor per anordning. Rätten

till ersättning föreslås kunna göras gällande endast av organisation som

företräder ett flertal ersättningsberättigade rättighetshavare. Organisationen

skall bestämma hur ersättningen skall fördelas mellan de

ersättningsberättigade. Ersättningsskyldiga näringsidkare skall anmäla sig hos

organisationen och redovisa för denna.

Enligt utskottets mening bör regeringens ställningstagande till de förslag

som lagts fram i promemorian avvaktas, och mot bakgrund av riksdagens klara

ställningstagande i frågan våren 1993 är någon åtgärd från riksdagens sida

inte påkallad.

Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motion Kr4 yrkande 17.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande genomförandet av artikel 4

att riksdagen med anledning av propositionen och motion 1996:97:LU15 yrkande 1

antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (1960:729) om

upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk med den ändringen att

punkt 3 övergångsbestämmelserna erhåller i bilaga 2 som Utskottets

förslag rubricerade lydelse.

2. beträffande utvärdering

att riksdagen avslår motion 1996/97:L15 yrkande 2,

3. beträffande kassettersättning

att riksdagen avslår motion 1996/97:Kr4 yrkande 17.

Stockholm den 15 maj 1997

På lagutskottets vägnar

Agne Hansson

I beslutet har deltagit: Agne Hansson (c), Anita Persson (s), Bengt Kronblad

(s), Rolf Dahlberg (m), Carin Lundberg (s), Rune Berglund (s), Stig Rindborg

(m), Karin Olsson (s), Eva Arvidsson (s), Henrik S Järrel (m), Inger

Segelström (s), Tanja Linderborg (v), Anders Ygeman (s), Yvonne Ruwaida (mp),

Birgitta Carlsson (c), Marietta de Pourbaix-Lundin (m) och Kerstin Heinemann

(fp).

Propositionens lagförslag

Förslag till lag om ändring i lagen (1960:729) om upphovsrätt till litterära

och konstnärliga verk

Av utskottet framlagt förslag till ändring av punkt 3 i övergångsbestäm-

melserna till regeringens förslag till lag om ändring i lagen (1960:729) om

upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk

-------------------------------------------------------

|Regeringens förslag |Utskottets förslag |

-------------------------------------------------------

|3. De nya bestämmelserna | 3. De nya bestämmelserna|

|tillämpas även på avtal om |tillämpas även på avtal om|

|överlåtelse som har |överlåtelse som har|

|ingåtts före |ingåtts före|

|ikraftträdandet, dock inte |ikraftträdandet, dock inte|

|på avtal som har ingåtts |på avtal som har ingåtts|

|före den 19 november 1992. |före den 19 november 1992.|

|Beträffande avtal som har |Beträffande avtal som har|

|ingåtts därefter men före |ingåtts därefter men före|

|den 1 juli 1994 föreligger |den 1 juli 1994 föreligger|

|rätt till ersättning |rätt till ersättning|

|enligt de nya |enligt de nya|

|bestämmelserna endast om |bestämmelserna endast om|

|krav på ersättning har |krav på ersättning har|

|framställts före den 1 |framställts före den 1|

|januari 1997. |september 1997. |

-------------------------------------------------------

-------------------------------------------------------