Bet. 1996/97:LU6

Lagutskottets betänkande

1996/97:LU06

Tillämpningen av skuldsaneringslagen

Innehåll

Sammanfattning

Motionerna

Utskottet

Hemställan

Reservationer

Innehållsförteckning

1996/97

LU6

Sammanfattning

I betänkandet behandlar utskottet Riksdagens revisorers förslag till riksdagen

(förs. 1995/96:RR9) angående tillämpningen av skuldsaneringslagen jämte åtta

motioner, varav fyra väckts med anledning av revisorernas förslag och fyra

under den allmänna motionstiden år 1996.

Riksdagens revisorer föreslår tillkännagivanden om åtgärder i syfte att dels

rationalisera och underlätta tillämpningen av skuldsaneringslagen, dels

förebygga behov av skuldsanering.

Som ett led i beredningen av Riksdagens revisorers förslag och de i ärendet

aktuella motionerna anordnade utskottet den 3 december 1996 en offentlig

utskottsutfrågning med deltagande av företrädare för revisorerna, berörda

departement, myndigheter, domstolar och organisationer. Vad som framfördes vid

utskottsutfrågningen har intagits i bilagan till detta betänkande.

I enlighet med Riksdagens revisorers förslag förordar utskottet ett

tillkännagivande om en ändring i skuldsaneringslagen i syfte att möjliggöra

omprövning av ett skuldsaneringsbeslut såvitt avser det belopp som skall

fördelas mellan borgenärerna. I övrigt avstyrker utskottet revisorernas

förslag i huvudsak med hänvisning till pågående berednings- och

utredningsarbete. Ställningstagandena innebär att två motioner, en om vilka

tingsrätter som skall vara behöriga att handlägga skuldsaneringsärenden och en

om omprövning av skuldsaneringsbeslutet, tillstyrks. Övriga motioner

avstyrks.

Till betänkandet har fogats sju reservationer och ett särskilt yttrande.

Förslag till riksdagen

I förslag till riksdagen 1995/96:RR9 föreslår Riksdagens revisorer

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad revisorerna

anfört om Riksskatteverkets roll när det gäller resursfördelningen mellan

länen,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad revisorerna

anfört om Riksskatteverkets styrfunktioner gentemot skatte- och

kronofogdemyndigheterna,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad revisorerna

anfört om vissa lagstiftningsfrågor i samband med tillämpningen av

skuldsaneringslagen,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad revisorerna

anfört om en skärpt tillsyn av konsumentkreditlagen,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad revisorerna

anfört om utredning av åtgärder för att långsiktigt förebygga behovet av

skuldsanering.

Motionerna

Motioner väckta med anledning av Riksdagens revisorers förslag 1995/96:RR9

1995/96:L28 av Rolf Dahlberg m.fl. (m) vari yrkas

1. att riksdagen avslår Riksdagens revisorers förslag angående tillämpningen

av skuldsaneringslagen i enlighet med vad som anförts i motionen,

2. att riksdagen beslutar upphäva skuldsaneringslagen i enlighet med vad som

anförts i motionen.

1995/96:L29 av Per Rosengren m.fl. (v) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om finansieringsprincipen och det öronmärkta statsbidraget till

kommunerna för utredningskostnader i skuldsaneringsproceduren,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om vad som är till fördel för det allmänna,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om fastställelse av förbehållsbelopp,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om en tvingande skuldsaneringslag,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om skatteprivilegiet.

1995/96:L30 av Yvonne Ruwaida (mp) vari yrkas att riksdagen hos regeringen

begär ett skyndsamt förslag om ändring i skuldsaneringslagen som innebär att

tingsrätterna får ett samlat ansvar för alla beslut om skuldsanering.

1995/96:L31 av Ingbritt Irhammar m.fl. (c) vari yrkas att riksdagen avslår

revisorernas förslag i den del som gäller tingsrätterna i enlighet med vad som

anförts i motionen.

Motioner väckta under den allmänna motionstiden 1996/97

1996/97:L302 av Sverre Palm m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening

ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av en översyn av

skuldsaneringslagen.

1996/97:L312 av Yvonne Ruwaida (mp) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om skuldsaneringslagen och dess tillämpning,

2. att riksdagen hos regeringen begär en översyn av skuldsaneringslagen, i

enlighet med vad som anförts i motionen.

1996/97:L710 av Marie Engström m.fl. (v) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om Konsumentverket,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om kommuners möjlighet att söka bidrag hos Konsumentverket,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om målsättning beträffande hushållens möjligheter att få ekonomisk

rådgivning/budgetrådgivning,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om uppföljning och utvärdering,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om ekonomisk rådgivning/budgetrådgivning inom kommuners

konsumentvägledning.

1996/97:L905 av Birthe Sörestedt och Bengt Silfverstrand (s) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om

en översyn av regler för solidariskt ansvariga för lån och för borgensmän för

att öka deras trygghet.

Utskottet

Inledning

Hösten 1987 förordade lagutskottet att frågan om en lagreglerad skuldsanering

för fysiska personer, som är så skuldsatta att de inte inom överskådlig tid

kan betala sina skulder, blev föremål för en samlad bedömning. Vad utskottet

sålunda anförde gav riksdagen som sin mening regeringen till känna (bet.

1987/88:12, rskr. 57). Med anledning av riksdagsbeslutet tillkallade

regeringen år 1988 en utredning med uppdrag att överväga bl.a. frågan om

skuldsanering för fysiska personer (dir. 1988:52). Utredningen, som antog

namnet Insolvensutredningen, lade hösten 1990 fram delbetänkandet (SOU

1990:74) Skuldsaneringslag. Betänkandet remissbehandlades men föranledde inga

omedelbara lagförslag från regeringens sida. Till följd härav kom ytterligare

motioner att väckas i frågan. Då motionsspörsmålen om skuldsanering

behandlades av riksdagen våren 1993 förordade utskottet i betänkande

1992/93:LU49 att regeringen skulle utarbeta former för en

skuldsaneringsverksamhet i enlighet med vissa av utskottet angivna riktlinjer.

Dessa riktlinjer innebar i huvudsak att den skuldsatte personen först och

främst själv skulle söka uppnå en frivillig överenskommelse med sina

borgenärer. Endast om detta inte var möjligt skulle en lagreglerad ordning

tillämpas med företrädesvis frivillig och endast i sista hand en tvingande

skuldsanering. Riksdagen biföll utskottets hemställan och gav regeringen till

känna vad utskottet anfört (rskr. 1992/93:412).

I början av 1994 överlämnade regeringen förslag till riksdagen om en

skuldsaneringslag och riksdagen antog lagen senare samma vår. Lagen trädde i

kraft den 1 juli 1994 (prop. 1993/94:123, bet. LU26, rskr. 303). Frågan om

skuldsanering för fysiska personer hade då diskuterats under en följd av år.

Inte minst hushållens markant ökade skuldsättning under 1980-talet bidrog till

att intensifiera debatten. Vid riksdagsbehandlingen våren 1994 av regeringens

förslag till skuldsaneringslag anförde ett enigt utskott att även om

utvecklingen sedan några år tillbaka vänt, så var skuldsättningen inom

hushållssektorn alltjämt ett stort problem. Den av regeringen tidigare

initierade försöksverksamheten med frivilliga lösningar av

skuldsaneringsproblematiken var ett bra steg på vägen men, som utskottet hade

framhållit redan våren 1993, fanns det skäl att fortsätta på den inslagna

vägen och skapa ännu bättre möjligheter till skuldsanering genom en rättslig

reglering. Enligt utskottet skulle problemen med skuldsättning inom

hushållssektorn sannolikt komma att bestå under överskådlig tid. Utskottet

underströk också vikten av att en kontinuerlig uppföljning av den nya

lagstiftningen kom till stånd.

Som allmänna villkor för skuldsanering gäller att gäldenären är insolvent

och så skuldsatt att han inte inom överskådlig tid kan betala sina skulder.

Vidare krävs att det vid en allmän bedömning framstår som skäligt att bevilja

gäldenären skuldsanering. Vid denna skälighetsbedömning skall särskilt beaktas

skuldernas ålder, omständigheterna vid deras tillkomst, de ansträngningar

gäldenären gjort för att fullgöra sina förpliktelser och att själv nå en

uppgörelse med borgenärerna samt hur gäldenären har medverkat under

handläggningen av skuldsaneringsärendet. För att komma i åtnjutande av

skuldsanering gällde ursprungligen att man var fysisk person med hemvist i

Sverige och inte var näringsidkare. Genom en lagändring, som trädde i kraft

den 1 september 1996, har lagens tillämpningsområde utvidgats så att även

fysiska personer som är näringsidkare skall kunna beviljas skuldsanering, om

det finns särskilda skäl med hänsyn till näringsverksamhetens ringa omfattning

och enkla beskaffenhet (prop. 1995/96:5, bet. LU11, rskr. 279).

Skuldsaneringsförfarandet innehåller tre steg. I det första steget, som i

huvudsak lämnas utanför det lagreglerade området, skall gäldenären själv

försöka träffa en uppgörelse med samtliga sina borgenärer. Gäldenären skall

därvid kunna få råd och anvisningar av kommunen. Om detta inte lyckas, skall

gäldenären hos kronofogdemyndigheten i ett andra steg kunna ansöka om

frivillig skuldsanering. Med sådan frivillig skuldsanering avses att

gäldenären tillsammans med kronofogdemyndigheten upprättar ett förslag till

skuldsanering som godtas av samtliga borgenärer. Om någon borgenär motsätter

sig ett sådant förslag, skall kronofogdemyndigheten överlämna ärendet till

tingsrätten som i ett tredje steg skall kunna besluta om tvingande

skuldsanering.

En skuldsanering som uppnås under steg 1 är i huvudsak oreglerad. Om en

frivillig skuldsanering nås under steg 2 skall den fastställas av

kronofogdemyndigheten. En tvingande skuldsanering i steg 3 beslutas av rätten.

En skuldsanering enligt lagen skall regelmässigt vara förenad med en

betalningsplan för gäldenären, om hans betalningsförmåga inte är så dålig att

det helt saknas betalningsmöjlighet. En sådan betalningsplan innebär att

gäldenären under en period av som regel fem år skall leva på existensminimum

och att betalningsförmågan därutöver skall komma borgenärerna till godo.

Betalningsplanen bestämmer hur och när gäldenären skall fullgöra sina

skyldigheter.

En skuldsanering omfattar i princip samtliga skulder som har uppkommit före

en viss dag inklusive det allmännas fordringar på skatt och avgifter. De

fordringar som ingår i skuldsaneringen skall i princip också behandlas lika,

dvs. alla borgenärer skall drabbas av en lika stor procentuell nedskrivning av

sina fordringsbelopp. En skuldsanering syftar till en definitiv reglering av

gäldenärens samtliga skulder. Det innebär att gäldenären helt eller delvis

befrias från betalningsansvaret för de skulder som omfattas av

skuldsaneringen.

Mot bakgrund av vissa påtalade problem när det gäller skatte- och

kronofogdemyndigheternas uppgifter i skuldsaneringen företog Riksdagens

revisorer år 1995 en granskning av skuldsaneringslagens tillämpning.

Granskningen resulterade i rapporten Tillämpningen av skuldsaneringslagen

(1995/96:3) som publicerades i oktober 1995. Rapporten remissbehandlades och

därefter har revisorerna den 21 februari 1996 anmält sin granskning till

riksdagen med förslag angående tillämpningen av skuldsaneringslagen (förs.

1995/96:RR9).

Riksdagens revisorers förslag handlar om resursfördelningen mellan länen för

handläggningen av skuldsaneringsärenden, Riksskatteverkets styrfunktioner

gentemot sina underliggande myndigheter samt vissa lagstiftningsfrågor.

Förslagen innebär inga förändringar i själva skuldsaneringsinstitutet.

Härutöver föreslår revisorerna åtgärder som kan förebygga behov av

skuldsanering. En skärpt tillsyn av konsumentkreditlagen förordas. Revisorerna

föreslår också att regeringen utreder frågan om vilka åtgärder som är lämpliga

för att långsiktigt förebygga behovet av skuldsanering.

Som ett led i beredningen av Riksdagens revisorers förslag och de i ärendet

aktuella motionerna anordnade utskottet den 3 december 1996 en offentlig

utskottsutfrågning angående erfarenheterna av tillämpningen av

skuldsaneringslagen. Vid utfrågningen deltog företrädare för Riksdagens

revisorer, Justitiedepartementet, Finansdepartementet, Inrikesdepartementet,

Stockholms tingsrätt, Domstolsverket, Socialstyrelsen, Riksskatteverket,

Skattemyndigheten i Stockholms län, Kronofogdemyndigheten i Stockholms län,

Kronofogdemyndigheten i Göteborgs och Bohus län, Kronofogdemyndigheten i

Västernorrlands län, Konsumentverket, Finansbolagens Förening, Företagarnas

Riksorganisation, Konsument Göteborg Skuldsaneringsbyrån, Konsumentvägledarnas

förening, Nordbanken, Skandinaviska Enskilda Banken, Stockholms stads

Skuldsaneringsbyrå, Svenska Bankföreningen, Svenska Handelsbanken, Svenska

Inkassoföreningen, Svenska Kommunförbundet, Tyresö kommun,

Upplysningscentralen AB och Yrkesföreningen för budget- och skuldrådgivare.

Vad som framfördes vid utfrågningen har intagits i bilaga till detta

betänkande.

Skuldsaneringslagen har också varit föremål för annat uppföljnings- och

utvärderingsarbete. Konsumentverket erhöll i sitt regleringsbrev för

budgetåret 1995/96 regeringens uppdrag att utvärdera skuldsaneringslagens

tillämpning i steg 1 och steg 2. Utvärderingen skulle påtala eventuella behov

av ändringar i lagen. Uppdraget, som utförts i samråd med berörda organ, har

hösten 1996 redovisats i rapporten 1995/96:34 Utvärdering av skuldsanerings-

lagen.

Av Konsumentverkets rapport framgår att det från lagens ikraftträdande till

den 1 juli 1996 inkom totalt 10 754 ansökningar om skuldsanering till

kronofogdemyndigheterna. Andelen avslag, avslutade och avvisade ärenden

utgjorde drygt hälften av ansökningarna. Fastställande av frivillig

skuldsanering har skett i 524 fall och har successivt ökat under perioden.

Totalt har 1 231 fall överlämnats till tingsrätt.

Genom Riksdagens revisorers granskning och Konsumentverkets utvärdering har

tillämpningen av skuldsaneringslagen undersökts och analyserats på ett

omfattande och noggrant sätt. Även utskottets offentliga utfrågning om

erfarenheterna av skuldsaneringslagen får ses som ett led i en sådan

kontinuerlig uppföljning av den nya lagstiftningen som riksdagen förutsatte

vid lagens tillkomst.

Utskottet övergår därmed till att under skilda rubriker behandla olika

frågor angående skuldsanering som aktualiserats genom Riksdagens revisorers

förslag och de i ärendet aktuella motionerna eller som eljest tilldragit sig

utskottets uppmärksamhet.

Behovet av skuldsaneringslagen

I motion L28 av Rolf Dahlberg m.fl. (m) anförs att skuldsaneringslagen medfört

klart otillfredsställande konsekvenser. Bl.a. har lagstiftningens brister

visat sig i de fall gäldenären efter skuldsaneringsbeslutet erhållit medel,

t.ex. skatteåterbäring, som inte förutsatts från början. Enligt motionen är

det inte rimligt att lagen skall uppmuntra personer som misskött sin ekonomi

genom att låta dem helt eller delvis befrias från sina skulder. Motionärerna

anser vidare att det inte är meningsfullt att på sätt Riksdagens revisorer

föreslår ändra en ordning som bygger på felaktiga utgångspunkter. I motionen

förespråkas i stället frivilliga uppgörelser mellan borgenärer och gäldenär om

nedsättning av skulderna. Samtidigt är det viktigt att kreditprövningen är

noggrann. Enligt motionen är emellertid det allra mest effektiva medlet att

förhindra överskuldsättning att stärka hushållens ekonomiska medvetenhet genom

exempelvis utbildning och budgetrådgivning. Med hänsyn till det anförda bör

riksdagen avslå Riksdagens revisorers förslag och besluta att

skuldsaneringslagen upphävs.

Utskottet vill till en början erinra om att riksdagen våren 1995 prövat ett

liknande motionsyrkande om upphävande av skuldsaneringslagen (bet.

1994/95:LU23). Det saknades då enligt utskottet anledning för riksdagen att -

knappt nio månader efter lagens ikraftträdande - ompröva lagstiftningen och

utskottet avstyrkte bifall till motionsyrkandet i fråga. Riksdagen följde

utskottet (rskr. 1994/95: 259).

När utskottet nu åter har att ta ställning till frågan om

skuldsaneringslagen skall upphävas finns ett utförligare erfarenhetsmaterial

att bygga ställningstagandet på. Mot bakgrund av vad som redovisats i samband

med den offentliga utfrågningen kan konstateras att antalet personer som

ansökt om skuldsanering hos kronofogdemyndigheterna fram till sista kvartalet

år 1996 är betydligt mindre än hälften av det antal som beräknades i samband

med tillkomsten av skuldsaneringslagen. Den andel av ansökningarna som lett

till beviljade skuldsaneringar har emellertid varit i nivå med vad som antogs

från början. De senaste uppgifterna visar att andelen beviljade

skuldsaneringar numera t.o.m. är större än så. Det förtjänar också att nämnas

att antalet skuldsaneringsärenden ökat markant under år 1996 hos såväl

kronofogdemyndigheterna som tingsrätterna.

Enligt Konsumentverket har skuldsaneringslagen på det hela taget uppfyllt

sina syften som en rehabiliterande, preventiv och borgenärsgynnande ordning.

Inte heller Riksdagens revisorer ifrågasätter det grundläggande behovet av en

lagreglerad ordning för skuldsanering. Också vid den offentliga utfrågning om

skuldsaneringen som utskottet anordnat har deltagarna - också de som

representerat borgenärssidan - i stort sett samstämmigt framhållit att

skuldsaneringslagen fyller en viktig funktion.

Enligt utskottets bedömning har de farhågor som uttalats om att den allmänna

betalningsmoralen skulle påverkas negativt genom lagen inte besannats. I

sammanhanget måste också beaktas att hushållens skuldsättning fortfarande är

ett stort problem. Enligt vad som framgår av Konsumentverkets rapport bottnar

de ekonomiska svårigheterna hos dem som söker skuldsanering främst i bristande

ekonomisk planering, arbetslöshet, sjukdom, familjeförändringar orsakade av

skilsmässa och dödsfall samt missbruk. Särskilt framhålls att en stor andel av

de personer som ansöker om skuldsanering saknar anställning. Med hänsyn till

denna problembild finns det enligt utskottets mening anledning att anta att

hushållens skuldsättning även fortsättningsvis inom överskådlig tid kommer att

behöva uppmärksammas och vara föremål för olika insatser.

Det nu anförda innebär inte att utskottet har någon annan uppfattning än

motionärerna att en ansvarsfull och noggrann kreditprövning har stor betydelse

för att motverka att hushållen drar på sig så stora skulder att de saknar

möjlighet att någonsin betala dessa. Som anförs i motionen är det också av

avgörande vikt för en god hushållsekonomi i allmänhet att det finns

möjligheter till en effektiv budgetrådgivning i kommunerna och att

undervisning i hushållsekonomiska frågor kommer till stånd i större omfattning

än för närvarande. Det har emellertid klart framkommit att det därutöver finns

ett påtagligt behov av en lagreglerad ordning för skuldsanering för att man

skall komma till rätta med privatpersoners överskuldsättning.

Skuldsaneringslagen bör inte upphävas, och utskottet avstyrker bifall till

motion L28.

Detta ställningstagande utesluter inte att förändringar kan behöva göras i

lagstiftningen eller andra åtgärder vidtas i syfte att skuldsaneringen för

fysiska personer skall bli effektivare, och utskottet övergår nu till att

behandla olika förslag därom.

Handläggningsordningen

En helt ny ordning för handläggningen av skuldsaneringsärenden förordas i

motion L30 av Yvonne Ruwaida (mp). Enligt motionärens mening bör

tingsrätterna, inte kronofogdemyndigheterna, ha ett samlat ansvar för alla

beslut om skuldsanering. Motionären anser bl.a. att det förhållandet att

kronofogdemyndigheten i vissa fall företräder staten som borgenär talar mot

att kronofogdemyndigheterna beslutar i skuldsaneringsärenden. I motionen yrkas

att riksdagen hos regeringen begär ett skyndsamt förslag till ändring i

skuldsaneringslagen i enlighet med det anförda.

Som tidigare redovisats bygger den nuvarande ordningen på att

kronofogdemyndigheterna har det huvudsakliga utredningsansvaret i

skuldsaneringsärenden och därvid tar de väsentliga borgenärskontakterna.

Bakgrunden till den nuvarande ordningen är att kronofogdemyndigheterna har

stor erfarenhet av insolvensrättsliga problem, både som verkställande

myndighet enligt utsökningsbalken och som tillsynsmyndighet i konkurs. Även i

sin funktion att företräda staten som borgenär handlägger

kronofogdemyndigheterna denna typ av frågor. Kronofogdemyndigheterna har

sålunda både den juridiska kompetensen och de tekniska förutsättningarna att

bedriva sådant utrednings- och förhandlingsarbete som kommer i fråga i ett

skuldsaneringsärende.

Vad gäller de skäl som framförts i motionen mot att kronofogdemyndigheten

skall befatta sig med skuldsaneringsärenden vill utskottet peka på att

förfarandet hos myndigheten inte kan leda till skuldsanering mot någon annan

borgenärs vilja. I skuldsaneringsförfarandet har dessutom

likabehandlingsprincipen, dvs. att samtliga fordringar skall behandlas lika,

en framträdande plats. Dessutom bör framhållas att det är skattemyndigheten -

inte kronofogdemyndigheten - som företräder det allmänna när det gäller krav

på skatter och avgifter.

Enligt utskottets mening bör det mot denna bakgrund inte komma i fråga att

tingsrätterna skall överta de uppgifter i steg 2 som fullgörs av

kronofogdemyndigheten. Domstolarnas roll bör liksom hittills vara att på

grundval av det utredningsmaterial som kronofogdemyndigheterna presterar

koncentrera sig på en rättslig bedömning av om förutsättningarna för

skuldsanering är uppfyllda och att bestämma innehållet i skuldsaneringen. Det

bör vidare framhållas att företrädare för såväl Konsumentverket,

Rikskatteverket som Stockholms tingsrätt vid utskottets offentliga utfrågning

uttalat att den nuvarande ordningen med ett lagreglerat förfarande i två steg

på det hela taget fungerar väl.

Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motion L30.

Nuvarande ordning innebär att samtliga tingsrätter i landet är behöriga att

handlägga ett skuldsaneringsärende. Om någon borgenär motsatt sig

kronofogdemyndighetens förslag till skuldsanering skall myndigheten överlämna

ärendet till tingsrätten i den ort där gäldenären är bosatt för vidare

handläggning. Det är också denna tingsrätt som är behörig att pröva ett

överklagande av kronofogdemyndighetens beslut.

Riksdagens revisorer anser att tingsrätternas befattning med

skuldsaneringsärenden bör koncentreras till en tingsrätt per län. En sådan

reform skulle enligt revisorerna bidra till en mer enhetlig praxis.

I motion L31 av Ingbritt Irhammar m.fl. (c) anförs att praxis inte blir mer

enhetlig av att antalet tingsrätter som får handlägga skuldsaneringsärenden

minskar drastiskt. Det är främst hovrätterna som svarar för vägledande

avgöranden. Väsentligt för den enskilde är att ha närhet till den domstol som

handlägger ärendet. I motionen betonas också vikten av att tingsrätterna

handlägger olika slag av mål och ärenden så att den rättsliga kompetensen

upprätthålls. Motionärerna framhåller vidare att en begränsning av antalet

behöriga tingsrätter skulle stå i strid med den lokala anknytning som är så

central för skuldsanering och därmed motverka det förebyggande arbetet.

Riksdagens revisorers förslag i nu aktuell del bör därför enligt motionen

avslås.

Utskottet vill erinra om att den år 1995 tillsatta Domstolskommittén har i

uppgift att se över den organisatoriska strukturen inom domstolsväsendet. I

direktiven (dir. 1995:102) anges att kommittén i en första etapp skall lämna

förslag till en ny organisation för domstolsväsendet som helhet. I uppdraget

ingår att föreslå en minskning av antalet tingsrätter och att överväga

samordning mellan eller integrering av allmänna domstolar och allmänna

förvaltningsdomstolar. Den första etappen av uppdraget skall redovisas senast

den 1 juli 1997.

Enligt utskottets mening bör under pågående överväganden om den framtida

tingsrättsorganisationen riksdagen inte göra några uttalanden i fråga om

vilka tingsrätter som skall handlägga skuldsaneringsärenden. Med tillstyrkan

av motion L31 avstyrker utskottet bifall till Riksdagens revisorers förslag i

denna del.

Riksskatteverkets och Konsumentverkets uppgifter

Riksskatteverket svarar för den centrala ledningen av skatteförvaltningen och

exekutionsväsendet. I denna egenskap skall verket bl.a. fördela de ekonomiska

och andra resurser som ställs till skatteförvaltningens respektive

exekutionsväsendets förfogande. Riksskatteverket skall också följa upp

skattemyndigheternas och kronofogdemyndigheternas ekonomiska redovisning och

analysera resultatet härav.

Verket har vidare att genom allmänna råd och uttalanden verka för

lagenlighet, följdriktighet och enhetlighet vid rättstillämpningen inom

verksamhetsområdet. Riksskatteverket får däremot inte, liksom andra

myndigheter, meddela föreskrifter på ett område, dvs. generellt gällande samt

för myndigheter och enskilda bindande bestämmelser, annat än om det finns

bemyndigande härtill från regeringen.

Riksdagens revisorer framhåller att de ekonomiska resurserna för

skuldsaneringen inte har fördelats mellan kronofogdemyndigheterna i landet på

ett sätt som tillfredsställande svarar mot skillnaderna i ärendemängd.

Särskilt har Kronofogdemyndigheten i Stockholms län drabbats av bristande

resurser. Enligt revisorerna har detta inneburit en förhållandevis mycket

större arbetsbelastning vid denna kronofogdemyndighet, och ärendenas

handläggningstid där är genomsnittligt längre än i övriga landet. Revisorerna

anser att regeringen bör granska hur Riksskatteverket fördelar resurserna

mellan kronofogdemyndigheterna och skattemyndigheterna. Resultatet av denna

granskning liksom eventuella åtgärder som regeringen bedömer lämpliga bör

redovisas för riksdagen.

Vidare anser revisorerna att Riksskatteverket bör ha en mer central roll när

det gäller att samordna arbetsmetoder och lagtolkning vid tillämpningen av

skuldsaneringslagen hos kronofogdemyndigheterna och skattemyndigheterna.

Enligt revisorerna bör regeringen granska hur Riksskatteverket fullgör dessa

uppgifter och i samband därmed utvärdera om verket har de formella

befogenheter som erfordras.

Vad först gäller resursfrågan måste beaktas att resursfördelningen vid tiden

för revisorernas granskning torde ha skett på grundval av de antaganden om

ärendeutveckling som gjordes i samband med skuldsaneringslagens tillkomst.

Resursfördelningen kan numera göras på grundval av antalet faktiskt inkomna

ärenden hos de olika kronofogdemyndigheterna under en treårsperiod och baseras

därmed på faktiska behov. Utskottet utgår från att regeringen och

Riksskatteverket noga följer ärendeutveckling och arbetsbelastning hos

kronofogdemyndigheterna och vidtar lämpliga åtgärder i fråga om

resursfördelningen om förhållandena skulle påkalla det.

När det sedan gäller Riksskatteverkets samordningsmöjligheter m.m. vill

utskottet understryka att verket har en väsentlig uppgift att genom sina

allmänna råd och uttalanden samt genom utbildning och information sprida

kunskap om lagens innebörd och domstolspraxis. Utskottet utgår också från att

Rikskatteverket på ett tillfredsställande sätt fullgör denna uppgift. Något

formellt tillkännagivande från riksdagens sida om en granskning och

utvärdering av Riksskatteverkets roll i detta sammanhang anser utskottet inte

erforderligt.

Med anledning av vad revisorerna anfört beträffande frågan om

Riksskatteverket har de formella befogenheter som erfordras bör klargöras att

det inte föreligger någon möjlighet för verket att meddela föreskrifter om hur

skuldsaneringslagen skall tillämpas i olika hänseenden. Sådana civilrättsliga

föreskrifter måste ha lagform och behörigheten att meddela dessa kan inte

delegeras till regeringen eller en myndighet. Vägledande avgöranden från

överrätterna föreligger nu i allt större utsträckning, och enligt uppgift

anses från många håll att rättsläget klarnat i åtskilliga frågor. Vartefter

ytterligare praxisbildning kommer till stånd finns anledning till antagande

att den osäkerhet som i en del fall förelegat i rättstillämpningen kommer att

undanröjas.

Med det anförda avstyrker utskottet bifall till revisorernas förslag i denna

del.

Konsumentverket är central förvaltningsmyndighet för konsumentfrågor. Bland

de övergripande målen ingår att ge hushållen möjligheter att utnyttja sina

ekonomiska resurser effektivt. Konsumentverkets roll i skuldsaneringen tas upp

i motion L710 av Marie Engström m.fl. (v). I motionen anförs att ökade

resurser till Konsumentverket skulle möjliggöra för kommunerna att kunna få

bidrag via verket för att förstärka den ekonomiska rådgivningen. Vidare

erinras om att motionsförslag tidigare framlagts om anslagshöjningar till

Konsumentverket som skulle möjliggöra en sådan ordning. I motionen yrkas

tillkännagivande om vad som sålunda anförts (yrkandena 1 och 2).

Utskottet har ingen annan uppfattning än motionärerna när det gäller

Konsumentverkets betydelsefulla roll i hushållsekonomiska frågor. Verket har

avgörande uppgifter i fråga om bl.a. information, stöd och utbildning

beträffande den personal som sysslar med budgetrådgivning och skuldsanering.

Vidare har Konsumentverket utarbetat hjälpmedel och gjort uppföljningar.

Verkets arbete har hittills främst varit inriktat på rådgivningsverksamhet

inom socialtjänst och konsumentverksamhet i kommunerna. I budgetpropositionen

för år 1997 (prop. 1996/97:1, utg. omr. 24) har regeringen pekat på att en

betydande del av Konsumentverkets resurser används för hushållsekonomiska

frågor och att den ökade inriktningen på budgetrådgivning och skuldsanering är

en naturlig utveckling av verkets verksamhet. Anslaget för innevarande

budgetår har fastställts till drygt 69 miljoner kronor, varvid riksdagen

avslagit motionsönskemål om anslagsförstärkningar som skulle finansiera en

sådan verksamhet som beskrivs i den nu aktuella motionen (bet. 1996/97:NU1).

Några ekonomiska förutsättningar för en sådan ordning som förespråkas i motion

L710 finns således inte, och utskottet avstyrker bifall till yrkandena 1 och

2.

Handläggningstiderna

Frågor som gäller handläggningstiderna i skuldsaneringsärenden tas upp i tre

motioner. I motion L29 av Per Rosengen m.fl. (v) efterlyses ett klarläggande

om att utredningen i steg 1 inte behöver vara fullständig innan en ansökan om

skuldsanering kan göras hos kronofogdemyndigheten. I vissa fall borde, enligt

motionärernas mening, själva handläggningen kunna börja direkt i steg 2 hos

kronofogdemyndigheterna. Yrkande 4 i motionen innefattar ett tillkännagivande

därom.

Yvonne Ruwaida (mp) anför i motion L312 att rollfördelningen mellan de olika

stegen i skuldsaneringsförfarandet bör klarläggas. Enligt motionärens mening

tar handläggningen av skuldsaneringsärenden hos kommunerna i allmänhet alltför

lång tid. Regeringen måste därför se över skuldsaneringslagen och dess

tillämpning. I motionen yrkas tillkännagivanden i enlighet med det anförda.

I motion L302 av Sverre Palm m.fl. (s) anförs att handläggningstiderna

bl.a. i steg 2 hos kronofogdemyndigheterna är längre än vad som beräknades vid

tillkomsten av skuldsaneringslagen. Ärendena har också enligt motionärerna

visat sig mer komplicerade än vad som förutsågs. Erfarenheterna hittills av

lagens tillämpning är att den inte fungerar bra. En översyn av lagstiftningen

i syfte att göra ärendehandläggningen enklare och effektivare är enligt

motionärernas mening väl motiverad. I motionen yrkas att riksdagen bör ge

regeringen till känna att det finns ett behov av översyn av

skuldsaneringslagen.

Som motionärerna framhåller är det helt klart att handläggningen av

skuldsaneringsärendena tar längre tid än vad som beräknades i samband med

skuldsaneringslagens tillkomst. I Konsumentverkets rapport konstateras att det

för närvarande i många fall görs ett alltför omfattande utredningsarbete i

steg 1 med bistånd av de kommunala myndigheterna, ett arbete som i huvudsak

bör ankomma på kronofogdemyndigheterna. Förhållandet medför att hela

skuldsaneringsförfarandet försenas. Även från kommunalt håll har, enligt vad

som anförs i rapporten, denna uppfattning kommit till uttryck.

Vad beträffar kronofogdemyndigheterna synes de långa handläggningstiderna

till stor del bero på att ärendena allmänt sett är mer komplicerade än vad som

antogs vid skuldsaneringslagens tillkomst. Såvitt framkommit är dock

kvaliteten i kronofogdemyndigheternas verksamhet med skuldsanering av allt att

döma god. Ett stöd för denna uppfattning är att kronofogdemyndigheternas

bedömningar i mycket stor utsträckning ligger fast i de ärenden som senare

handläggs av tingsrätt.

Utskottet delar motionärernas uppfattning att de långa handläggningstiderna

för närvarande utgör ett problem. Det finns emellertid anledning att anta att

handläggningstiderna hos kronofogdemyndigheterna liksom i de övriga stegen av

förfarandet kommer att minska i takt med att personalens erfarenhet av

skuldsanering ökar och att rättsläget klarnar i frågor som varit föremål för

delade meningar. I sammanhanget måste också påpekas att det nu föreligger ett

antal förslag som syftar till att påskynda förfarandet.

I Konsumentverkets rapport framhålls att en renodling av arbetsuppgifterna

för rådgivare och handläggare utifrån varje yrkeskategoris kompetens skulle

effektivisera arbetet. Budgetrådgivningen bör, enligt vad som anförs, sköta

det förebyggande, det rådgivande och det stödjande arbetet med tyngdpunkt på

budget- och skuldrådgivning. I de fall där rådgivaren, vid förhandlingsvilja

från borgenärerna, åtar sig ett skuldsaneringsärende bör rådgivaren inte pröva

ärendet utifrån skälighetsaspekten utan bara utifrån gäldenärens ekonomiska

situation.

Vidare kommer Riksskatteverket, enligt vad utskottet erfarit, i en

skrivelse till regeringen inom kort att lägga fram förslag till lagändringar

som syftar till att förenkla och påskynda handläggningen av

skuldsaneringsärenden. Sålunda ämnar verket föreslå bl.a. att ett beslut av

kronofogdemyndigheten att inleda en skuldsanering liksom ett beslut av

tingsrätt att återförvisa ett ärende till kronofogdemyndigheten inte skall få

överklagas. Vidare kommer att föreslås införande av en fristdag för

fordringsanspråken så att fordringarna i förslaget till skuldsanering skall

kunna tas upp till de belopp som gällde vid tidpunkten för beslutet att inleda

skuldsanering. Det skall sedan åligga gäldenären att under

skuldsaneringsperioden anmäla förändringar i skuldförhållandena. Härigenom

skulle kronofogdemyndigheterna besparas en hel del administrativt rutinarbete.

I sammanhanget finns vidare anledning att erinra om en del andra lagförslag

som aktualiserats vid de granskningar och utvärderingar av tillämpningen av

skuldsaneringslagen som nu skett. Sålunda har det ifrågasatts om inte

förfarandet skulle kunna förenklas och påskyndas genom vissa processrättsliga

förändringar.

Dessa förslag avser bl.a. reglerna om delgivning. Nuvarande regler innebär

att ett förslag till skuldsanering som upprättas hos kronofogdemyndigheten

skall sändas till samtliga kända borgenärer vilkas fordringar omfattas av

skuldsaneringen med föreläggande för dem att yttra sig över förslaget inom

viss tid. I föreläggandet skall anges att uteblivet yttrande inte hindrar ett

beslut om frivillig skuldsanering enligt förslaget. Föreläggandet skall delges

borgenärerna. En borgenär som inte yttrar sig inom den förelagda tiden skall

anses ha godtagit förslaget. Om ärendet överlämnas till tingsrätt därför att

någon borgenär motsatt sig förslaget till skuldsanering skall sammanträde

alltid hållas hos rätten. Till sammanträdet, vid vilken frågan om tvingande

skuldsanering prövas, skall gäldenären och samtliga borgenärer kallas.

Kallelsen skall delges de kända borgenärerna.

Från kronofogdemyndighetshåll har förordats en möjlighet att kunna överlämna

ett ärende till tingsrätten utan att behöva avvakta delgivning av alla

borgenärer, när en av dem redan har motsatt sig förslaget till skuldsanering.

Såvitt avser handläggningen vid tingsrätt har det framkommit att

tingsrätterna kan ha svårigheter att delge vissa borgenärer kallelsen till

sammanträdet, särskilt privatpersoner. Från domstolshåll har därför

aktualiserats om inte delgivningen vid förfarandet i tingsrätt skulle kunna

förenklas. Vidare har ifrågasatts kravet på ett obligatoriskt sammanträde och

om inte i större utsträckning ärenden skulle kunna avgöras trots att en

borgenär som motsatt sig skuldsanering uteblir från sammanträdet.

Utskottet utgår från att regeringen noga följer den fortsatta utvecklingen

och, om så skulle visa sig erforderligt, återkommer till riksdagen med

erforderliga förslag som syftar till att förkorta handläggningstiderna. Enligt

utskottets mening torde det finnas anledning att i lämpligt sammanhang

överväga ett förenklat delgivningsförfarande såväl hos kronofogdemyndigheterna

som hos tingsrätterna. Ett sätt att underlätta delgivningsförfarandet vid

tingsrätt skulle kunna vara att möjliggöra sådan förenklad delgivning som i

dag kan ske beträffande delgivning i mål om betalningsföreläggande och

handräckning som överlämnats till tingsrätt enligt 3 a § delgivningslagen

(1970:428).

Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motionerna L29 yrkande 4,

L302 och L312.

Omprövning av ett beslut om skuldsanering m.m.

Ett beslut om skuldsanering reglerar i princip slutgiltigt en gäldenärs totala

skuldsituation. Beslutet skall ange de fordringar som skall omfattas av

skuldsaneringen, vilket belopp som skall fördelas mellan borgenärerna och en

betalningsplan som visar när och hur betalningarna skall fullgöras.

Beloppet som skall fördelas mellan borgenärerna skall enligt 8 § bestämmas

så att skuldsaneringen tar i anspråk gäldenärens samtliga tillgångar och

inkomster, efter avdrag för vad som skall förbehållas gäldenären för hans och

hans familjs försörjning. Härvid skall utsökningsbalkens bestämmelser om

förbehållsbelopp vid utmätning i lön vara vägledande. Enligt dessa

bestämmelser skall förbehållsbeloppet bestämmas med ledning av ett

normalbelopp som innefattar alla vanliga levnadskostnader utom bostadskostnad,

vilken beräknas särskilt och läggs till normalbeloppet. Riksskatteverket har

meddelat närmare föreskrifter för bestämmande av förbehållsbeloppet enligt

utsökningsbalken.

Bestämmelserna om förbehållsbeloppet vid utmätning i lön är inte bindande

för vad gäldenären får förbehålla sig vid skuldsanering. Innebörden härav är

att ifrågavarande bestämmelser i utsökningsbalken normalt skall tillämpas vid

beräkning av förbehållsbeloppet enligt skuldsaneringslagen, såvida det inte i

det enskilda fallet finns särskild anledning att frångå dem. Ett visst utrymme

för flexibilitet i systemet har härigenom tillskapats. Enligt uppgift

förekommer det också i viss utsträckning i praxis att gäldenären

tillgodoräknas ett något högre belopp än normen angående förbehållsbeloppet

vid utmätning i lön. Orsaken härtill synes vara att åstadkomma en marginal

inför oförutsedda händelser under skuldsaneringsperioden.

Trots skuldsaneringsbeslutets definitiva karaktär har det ansetts nödvändigt

att möjliggöra en omprövning av beslutet under vissa i skuldsaneringslagen

närmare angivna förutsättningar. Det gäller såväl en frivillig skuldsanering

som fastställts av kronofogdemyndigheten som en av rätten beslutad tvingande

skuldsanering. Omprövning handläggs alltid av domstol.

Reglerna om omprövning av ett beslut om skuldsanering innebär följande. På

ansökan av en borgenär kan ett beslut omprövas om gäldenären har gjort sig

skyldig till oredlighet mot en borgenär, om han i sin ansökan medvetet har

lämnat oriktiga uppgifter eller undanhållit uppgifter eller om han i hemlighet

har gynnat någon borgenär framför andra eller om gäldenären inte följer

betalningsplanen, såvida avvikelsen inte är ringa. Omprövning kan också ske om

gäldenären har lämnat oriktiga uppgifter till ledning för myndighets beslut om

skatt eller avgift, trots att han är uppgiftsskyldig och detta medfört att ett

beslut blivit felaktigt eller inte fattats. Dessutom kan omprövning ske om

gäldenärens ekonomiska förhållanden förbättrats väsentligt (7 §).

På ansökan av en gäldenär kan en tingsrätt ändra vad kronofogdemyndigheten

eller rätten bestämt i fråga om en betalningsplan, som visar när och hur

kvarstående belopp av varje borgenärs fordran skall betalas, om det efter

beslutet om skuldsanering har inträffat omständigheter som då inte kunnat

förutses eller om det finns synnerliga skäl (8 §). Bestämmelsen har motiverats

av att det efter att beslutet fattats kan inträffa oförutsedda händelser som

gör att den bestämda betalningsordningen inte längre framstår som realistisk.

Ett exempel kan vara att gäldenären efter beslutet blivit långvarigt arbets-

oförmögen eller att hans inkomstsituation har försämrats märkbart till det

sämre. Bestämmelsen är avsedd att tillämpas med försiktighet. Av densamma

följer att den i första hand avser fall där det har inträffat något i tiden

efter skuldsaneringsbeslutet, men lagtexten hindrar inte en omprövning även i

andra fall då synnerliga skäl föreligger. Till skillnad mot vad som i de

flesta fall gäller beträffande rättsföljden av en omprövning innebär en

tillämpning av ifrågavarande bestämmelse att beslutet om skuldsanering ändras.

Regeln kan därför sägas vara en jämkningsregel. Någon möjlighet till

omprövning av det belopp som skall fördelas mellan borgenärerna finns inte

(jfr dock rättsfallet RH 1996:13).

Riksdagens revisorer anser att skuldsaneringslagens syfte motverkas genom

att endast tiden och sättet för skuldernas betalande kan omprövas men inte

själva det belopp som gäldenären har att utge till borgenärerna. Bristen i

detta avseende kan, enligt revisorernas mening, få stötande konsekvenser,

exempelvis för den allmänna betalningsmoralen. Revisorerna föreslår därför att

en möjlighet till sådan omprövning övervägs. Ett liknande förslag framförs i

motion L29 av Per Rosengren m.fl. (v) (yrkande 3). Också i Konsumentverkets

rapport föreslås en ändring i skuldsaneringslagen som innebär att omprövning

kan ske även av det belopp som skall betalas och inte bara hur lång tid

betalningarna skall pågå.

Utskottet delar revisorernas och motionärernas uppfattning och anser det

angeläget att en lagändring övervägs. Vad utskottet sålunda anfört bör

riksdagen med bifall till Riksdagens revisorers förslag i denna del och motion

L29 yrkande 3 som sin mening ge regeringen till känna.

Enligt utskottets mening kan det finnas anledning att också överväga re-

gleringen i 8 § skuldsaneringslagen av hur det belopp som skall fördelas

mellan borgenärerna skall bestämmas. Det är inte uteslutet att det finns

alternativ som är lämpligare än att låta bestämmelserna om förbehållsbeloppet

vid utmätning vara vägledande.

Fordringar på skatter och allmänna avgifter

Enligt 3 § tredje stycket lagen (1993:892) om ackord rörande statliga

fordringar m.m. får skattemyndigheten anta ett förslag till frivillig

skuldsanering om förutsättningarna för skuldsanering enligt

skuldsaneringslagen är uppfyllda. Beslutet fattas av skattemyndigheten i det

län där gäldenärens hemortskommun är belägen. Detta innebär att det är

skattemyndigheten som fattar beslut å det allmännas vägnar om att godta

förslag till frivilliga uppgörelser om skuldsanering vilka omfattar skatter

och allmänna avgifter. Enligt lagen (1993:891) om indrivning av statliga

fordringar m.m. är det kronofogdemyndigheten som företräder staten vid

indrivning av fordringar på skatter m.m.

Riksdagens revisorer framhåller att skattemyndigheterna inte har en enhetlig

praxis i fråga om förutsättningarna för att staten skall gå med på uppgörelser

om skuldsanering. Revisorerna anser att rättsläget måste klargöras på denna

punkt. Vidare ifrågasätter revisorerna om inte skattemyndighetens funktion att

bevaka statens fordringar vid skuldsanering bör överföras till

kronofogdemyndigheten. Ett annat alternativ är, enligt revisorernas mening,

att helt lämna skattefordringarna utanför skuldsaneringsförfarandet.

I motion L29 instämmer Per Rosengren m.fl. (v) i Riksdagens revisorers

förslag (yrkande 2).

Vad först gäller skattefordringarna vill utskottet framhålla att några

önskemål om att dessa fordringar bör lämnas utanför skuldsaneringssystemet

inte framkommit vid den offentliga utfrågningen eller i annat sammanhang.

Enligt utskottets mening ligger det ett särskilt värde i ett generellt system

som syftar till en heltäckande reglering av gäldenärens skulder. Utskottet

anser att det saknas anledning att ifrågasätta att det allmännas fordringar på

skatter och avgifter skall behandlas på samma sätt som andra fordringar i

samband med skuldsanering.

När det sedan gäller förutsättningarna för att anta ett förslag om frivillig

skuldsanering vill utskottet hänvisa till vad som uttalades i denna fråga i

samband med skuldsaneringslagens tillkomst. I propositionen med förslag till

skuldsaneringslag (prop. 1993/94:123 s. 244) uttalade regeringen att

skattemyndigheten vid bedömningen av om ett förslag till skuldsanering kan

antas inte enbart skall se om det kan vara fördelaktigt för det allmänna att

godta förslaget. Med en sådan grund för bedömningen skulle skattemyndigheten,

främst på grund av det företräde som genom utmätning ges skattefordringar vid

exekution i lön, i många fall tvingas att vägra att godta förslaget.

Skattemyndigheten skall i stället, anförde regeringen, anlägga ett vitt

perspektiv vid bedömningen av om förutsättningarna för skuldsanering enligt

myndighetens mening föreligger. Detta följer av att det är

skuldsaneringslagens kriterier som skall tillämpas. Föreligger

förutsättningarna för skuldsanering skall myndigheten godta förslaget. Dessa

villkor för att skattemyndigheten skall kunna godta en frivillig skuldsanering

gäller såväl i steg 1 som i steg 2 hos kronofogdemyndigheten.

En konsekvent tillämpning i enlighet med vad som nu redovisats bör enligt

utskottets mening innebära att de tillämpningsproblem som revisorerna

konstaterat i fråga om skattefordringar i skuldsaneringen minskar. Utskottet

utgår från att regeringen och berörda myndigheter på lämpligt sätt bringar

klarhet om lagstiftningens innebörd i nu förevarande hänseende. Någon

riksdagens åtgärd härutöver kan för närvarande inte anses erforderlig.

Utskottet avstyrker därmed Riksdagens revisorers förslag i denna del liksom

motion L29 yrkande 2.

Spörsmålet om vilken myndighet som skall företräda det allmänna vid bl.a.

skuldsanering har behandlats av riksdagen vid ett flertal tillfällen. När

frågan, med anledning av motionsyrkanden, behandlades våren 1996 i ärendet om

en lag om företagsrekonstruktion ansåg utskottet att starka skäl talade för

att regeringen förutsättningslöst lät utreda frågan om vilken myndighet som

skall företräda staten vid ackord som omfattar skatter och allmänna avgifter

(bet. 1995/96:LU11). Utskottet framhöll vidare att det torde vara lämpligt att

i det sammanhanget också på nytt överväga frågan om statens borgenärsfunktion

vid skuldsanering enligt skuldsaneringslagen. Det fick ankomma på regeringen

att närmare bestämma formerna för utredningsarbetets bedrivande. Vad utskottet

sålunda anförde gav riksdagen som sin mening regeringen till känna.

Den 7 november 1996 gav regeringen Riksskatteverket i uppdrag att i enlighet

med riksdagens tillkännagivande utreda frågan om vilken myndighet som skall

företräda staten som borgenär vid bl.a. skuldsanering enligt

skuldsaneringslagen. Riksskatteverket skall före utgången av juni 1997

redovisa sina överväganden till regeringen. Om verkets förslag innebär

ändringar i lagstiftningen skall enligt uppdraget även författningsförslag

lämnas.

I avvaktan på Riksskatteverkets redovisning av regeringens uppdrag bör,

enligt utskottets mening, riksdagen inte ta något ytterligare initiativ i

frågan om statens borgenärsfunktion vid skuldsanering. Riksdagens revisorers

förslag får, genom uppdraget till Riksskatteverket, anses tillgodosett.

Utskottet avstyrker därmed revisorernas förslag i denna del.

Utskottet övergår därmed till att behandla en fråga som gäller statens

förmånsrätt i konkurs för skatter och avgifter. Nuvarande regler i

förmånsrättslagen (1970:979) innebär att vissa fordringar på skatt m.m. har

allmän förmånsrätt i konkurs. I motion L29 av Per Rosengren m.fl. (v) förordas

att förmånsrätten för skatter och allmänna avgifter avskaffas. Enligt

motionärernas mening skulle detta underlätta möjligheterna till skuldsanering.

I motionen begärs ett tillkännagivande härom (yrkande 5).

Frågan om statens förmånsrätt för skattefordringar och allmänna avgifter har

sedan lång tid diskuterats, inte minst i sammanhang med överväganden om

möjligheter till en lagreglerad form för rekonstruktion av företag. Sålunda

behandlades ämnet vid riksdagsbehandlingen av regeringens proposition

1995/96:5 om en lag om företagsrekonstruktion (se bet. 1995/96:LU11).

Propositionen innehöll förslag till vissa ändringar av förmånsrättsordningen

men däremot inte något förslag om att avskaffa förmånsrätten för skatter och

allmänna avgifter. Regeringen ansåg att frågan borde studeras vidare av en ny

utredning. I ärendet väcktes motioner om avskaffande av denna förmånsrätt.

Från motionärernas sida gjordes gällande att ett avskaffande av förmånsrätten

för skatter bl.a. skulle främja rekonstruktion av företag utan konkurs och

stärka utsikterna till ackordsuppgörelser. Tvingades staten att delta i sådana

uppgörelser som skatteborgenär bedömde motionärerna att antalet ackord skulle

öka. Staten kommer då, anförde motionärerna, att få ett större intresse att

medverka till ekonomiska uppgörelser mellan gäldenären och borgenärerna.

Utskottet uttalade bl.a. att det inte bara är de önskemål som hänger samman

med företagsrekonstruktion som skall beaktas vid utformningen av

förmånsrättsordningen. När en förändring i förmånsrättsordningen övervägs bör

hänsyn tas till alla väsentliga effekter av förändringen. Utskottet pekade på

att regeringen i december 1995 beslutat direktiv för en kommitté som skall

utreda frågor om förmånsrätt i konkurs, lönegaranti och underlaget för

företagshypotek (dir. 1995:163). Kommitténs huvuduppgifter är bl.a. att ta

ställning till om statens förmånsrätt för skatter och avgifter bör slopas.

Därvid skall enligt direktiven särskild vikt fästas vid de samhällsekonomiska

aspekterna, bl.a. förmånsrättens inverkan på kreditgivningen till företag. De

statsfinansiella konsekvenserna av ett avskaffande är en viktig faktor.

Möjligheterna till lyckade företagsrekonstruktioner skall också tillmätas

särskild betydelse. Utskottet konstaterade att det i kommitténs uppdrag ingår

att överväga förändringar i förmånsrättsordningen i bl.a. det avseende som

berörts i motionerna om skatteförmånsrätten. Med hänsyn härtill ansåg

utskottet att yrkandena inte borde föranleda några lagstiftningsåtgärder och

inte heller något annat initiativ från riksdagens sida. Utskottet avstyrkte

med det anförda motionerna i fråga.

Utskottet erinrar om att det ifrågavarande utredningsuppdraget skall vara

slutfört senast den 31 december 1997. Så länge utredningsarbetet pågår bör,

enligt utskottets mening, riksdagen inte ta något initiativ i frågan om

förmånsrätten för skatter och allmänna avgifter.

Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motion L29 yrkande 5.

Budgetrådgivning

I 1 § skuldsaneringslagen anges att kommunerna, inom ramen för socialtjänsten

eller på annat sätt, har en skyldighet att bistå enskilda som har skuldproblem

med råd och anvisningar. I paragrafen anges inte hur kommunerna skall

organisera sin verksamhet med budgetrådgivningsfrågorna. Sådana frågor faller

många gånger inom socialtjänstens ansvarsområde, men inom många kommuner ingår

budgetrådgivningsfrågor också bland konsumentvägledningens arbetsuppgifter.

Regleringen innebär att den skyldighet för kommunerna att sörja för att de som

vistas i kommunen får det stöd och den hjälp de behöver (jfr 3 §

socialtjänstlagen) preciserats vad gäller privatekonomisk rådgivning till

skuldsatta personer.

Av Konsumentverkets rapport framgår att praktiskt taget alla landets

kommuner bistår medborgarna med någon form av ekonomisk rådgivning. Som

belysning av omfattningen på verksamheten kan nämnas att kommunerna under år

1995 behandlade sammanlagt 38 000 ärenden. Av dessa utgjorde 18 000 ärenden

budgetrådgivning, 12 000 skuldrådgivning och 8 000 skuldsanering. Omkring en

fjärdedel av alla ärenden ledde till någon form av lösning på hushållens

skuldproblem.

I motion L29 anför Per Rosengren m.fl. (v) att kommunerna saknar

erforderliga resurser för att på ett effektivt sätt kunna fullgöra sina

uppgifter för skuldsanering i form av budgetrådgivning. I motionen begärs ett

tillkännagivande om att ett särskilt statsbidrag skall utgå till kommunerna

för utredningskostnaderna i skuldsaneringsärenden (yrkande 1).

Marie Engström m.fl. (v) yrkar i motion L710 tillkännagivanden om att

målsättningen skall vara att alla hushåll erbjuds möjlighet att få ekonomisk

rådgivning inom ramen för kommunernas konsumentvägledning (yrkandena 3 och 5).

Vidare yrkas ett tillkännagivande om att en uppföljning och utvärdering skall

komma till stånd när det gäller den kommunala budgetrådgivningen (yrkande 4).

Vad först gäller motion L29 konstaterar utskottet att yrkandet strider mot

vad riksdagen år 1992 beslutat om former för statsbidrag till kommunerna

(prop. 1991/92:150 del II, bet. FiU29). Sådana bidrag utgår numera generellt

utan styrande villkor. Syftet med bidragen är att de skall utgöra ett allmänt

finansiellt stöd till olika verksamheter i kommuner.

När det sedan gäller motion L710 finner utskottet att det även i framtiden

bör stå en kommun fritt att avgöra i vilken organisatorisk form den ekonomiska

rådgivningen skall bedrivas. I sammanhanget kan upplysas att kommunerna har

valt olika lösningar härvidlag. Omkring en tredjedel av kommunerna har valt

att lägga budgetrådgivningen under den kommunala konsumentvägledningen medan

en ungefär lika stor andel låtit socialtjänsten ta hand om verksamheten. I ett

nästan lika stort antal fall har kommunerna placerat verksamheten under såväl

konsumentvägledningen som socialtjänsten. Endast ett mindre antal kommuner har

valt andra organisatoriska lösningar. Från kommunalt håll har det bedömts som

tillfredsställande att omkring en fjärdedel av alla skuldsaneringsärenden

leder till en lösning på skuldproblemen. Genom Konsumentverkets rapport

(1995/96:34) Utvärdering av skuldsaneringslagen får motionsönskemålen rörande

en uppföljning av budgetrådgivningen anses vara tillgodosedda.

Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motionerna L29 yrkande 1 och

L710 yrkandena 3-5.

Förebyggande åtgärder

Riksdagens revisorer har vid sin granskning av tillämpningen av

skuldsaneringslagen också behandlat frågan om åtgärder till förebyggande av

överskuldsättning. Revisorerna menar att sådana åtgärder inte behöver vara

förknippade med den kommunala budgetrådgivningen eller andra sociala hjälp-

insatser utan kan avse åtgärder som minskar behovet av socialt bistånd.

Revisorerna pekar därvid på marknadsföringen av krediter och anser att

tillsynen över efterlevnaden av konsumentkreditlagen (1992:830) behöver

skärpas. Revisorerna föreslår att en undersökning görs av hur tillsynen

fungerat och om det finns behov av förändringar i tillsynen. Regeringen bör

återkomma till riksdagen med en redovisning av resultatet av en sådan

undersökning.

Riksdagens revisorer efterlyser också åtgärder som mer på lång sikt kan

motverka att hushåll hamnar i ohållbara skuldsituationer. Revisorerna nämner

som exempel införandet av en skyldighet för kreditinstituten att i någon form

bidra till finansiering av skuldrådgivningsverksamhet i kommunerna.

Revisorerna betonar att alla åtgärder som syftar till att långsiktigt

förebygga överskuldsättning måste sättas in i ett större sammanhang. Frågan om

långsiktigt förebyggande åtgärder bör därför enligt revisorerna bli föremål

för en utredning. Formerna för en sådan utredning bör avgöras av regeringen.

Revisorerna föreslår också ett tillkännagivande med denna innebörd.

Konsumentkrediter, dvs. krediter som är avsedda huvudsakligen för enskilt

bruk och som lämnas eller erbjuds en konsument av en näringsidkare i dennes

yrkesmässiga verksamhet, regleras av konsumentkreditlagen. Lagen innehåller

bl.a. en allmän skyldighet för näringsidkaren att i sitt förhållande till

konsumenten iaktta god kreditgivningssed och att därvid ta till vara

konsumentens intressen med tillbörlig omsorg. I begreppet god

kreditgivningssed ligger att kreditgivaren såväl inför ett kreditavtal som

under den tid avtalet gäller skall handla omdömesgillt och ansvarsfullt mot

konsumenten. I kreditgivarens ansvar ligger bl.a. att försöka medverka till

att privatpersoner inte skuldsätter sig på ett sätt som är alltför långtgående

i beaktande av deras inkomster och övriga ekonomiska förhållanden. Det innebär

att kreditgivaren, om krediten inte är ringa, normalt måste göra en seriös

kreditprövning innan kredit lämnas.

Genom begreppet god kreditgivningssed ställs också vissa anspråk på

kreditgivarens marknadsföring. Häri innefattas att näringsidkaren är skyldig

att iaktta viss återhållsamhet och måttfullhet i sin marknadsföring. Ett

grundläggande synsätt vid kreditgivning bör vara att initiativet till att söka

kredit skall ligga hos konsumenten. Marknadsföring som står i strid med god

kreditgivningssed torde samtidigt ofta strida mot god marknadsföringssed eller

på annat sätt vara otillbörlig enligt marknadsföringslagen (1995:450). Tillsyn

över att konsumentkreditlagen följs utövas av Konsumentverket. Verkets

befogenheter, t.ex. rätt att företa inspektion hos näringsidkare, omfattar

dock inte sådan verksamhet som står under Finansinspektionens tillsyn, bl.a.

banker och kreditmarknadsbolag. Den nuvarande organisationen av tillsynen

innebär således en viss splittring. Denna situation har emellertid gällt

länge, och såvitt utskottet känner till har inga nämnvärda praktiska

olägenheter uppkommit till följd härav.

Enligt utskottets mening torde det numera vara en allmän uppfattning att

kreditinstitutens kreditgivning, under de år i slutet av 1980-talet och början

av 1990-talet då hushållens skuldproblem fick allvarliga proportioner, många

gånger skedde på ett alldeles för lättvindigt sätt. Ett ökat ansvarstagande

torde numera ha skett till följd av att överdrifterna uppmärksammats och genom

den nya konsumentkreditlagen. Det finns också anledning att utgå från att

kreditprövningsrutinerna hos banker, bolåneinstitut m.fl. fortlöpande

förbättrats. Enligt utskottets mening finns det emellertid skäl att alltjämt

påminna om vikten av en noggrann kreditprövning från kreditinstitutens sida.

Utskottet förutsätter att regeringen är uppmärksam på frågan samt följer

utvecklingen på konsumentkreditområdet även i övrigt och tar de initiativ som

kan visa sig erforderliga. Några skäl för riksdagen att i detta sammanhang ta

initiativ rörande tillsynsfunktionen enligt konsumentkreditlagen kan utskottet

inte finna.

Som tidigare framförts finns det anledning att anta att hushållens

skuldproblem kommer att bestå. I enlighet med vad Riksdagens revisorer

framhåller kommer det därför även framöver att finnas ett behov av

samhälleliga åtgärder mot överskuldsättning hos hushållen. I linje med

revisorerna anser utskottet att man vid överväganden om ändrad lagstiftning

eller andra åtgärder som syftar till att komma till rätta med skuldproblemen

måste beakta vilka konsekvenser åtgärderna kan få i andra hänseenden, t.ex. i

fråga om kreditmöjligheterna i samhället, den allmänna betalningsmoralen m.m.

Utskottet utgår emellertid från att sådana överväganden sker fortlöpande. Det

kan med hänsyn härtill och till de åtgärder som redan vidtagits i olika

sammanhang i syfte att effektivisera skuldsaneringen för närvarande inte anses

erforderligt att riksdagen tar initiativ till ytterligare utredningsarbete.

Med det anförda avstyrker utskottet bifall till revisorernas förslag i dessa

delar.

Solidariskt betalningsansvar

När två eller flera personer gemensamt upptar ett lån är de enligt 2 kap.

skuldebrevslagen (1936:81) solidariskt ansvariga för skulden, såvida inte

förbehåll har gjorts om delad ansvarighet. Det solidariska ansvaret innebär

att borgenären har rätt att vända sig mot vilken som helst av gäldenärerna och

utkräva hela skuldbeloppet. Den gäldenär som tvingas betala mer än vad som

belöper på honom har sedan rätt att kräva övriga gäldenärer på vad som belöper

på dem (regressrätt).

Regler om borgen finns i 10 kap. handelsbalken. Borgen är ett åtagande av en

person (borgensman) i förhållande till borgenären att ansvara för att

gäldenären fullgör en honom åliggande prestation, oftast en

betalningsförpliktelse. Den vanligaste formen är proprieborgen, som föreligger

när borgensmannen ingått borgen ?såsom för egen skuld?. I det fallet kan

borgenären, om skulden inte betalas i rätt tid, vända sig direkt till

borgensmannen och kräva betalning. Om en borgensman nödgats infria skulden,

har han en regressrätt mot huvudgäldenären.

Våren 1996 behandlade utskottet en motion vari pekades på vissa problem som

hänger samman med solidariskt betalningsansvar för lån och med

borgensåtaganden (bet. 1995/96:LU18). Motionärerna nämnde vissa situationer

där det borde vara möjligt att sära betalningsansvaret så att gemensamma lån

kan delas. Motionärerna framhöll också att regressrätten inte erbjuder en

tillräcklig trygghet och att det därför fanns ett behov av att ge låntagare

och borgensmän ett ytterligare skydd. Utskottet ifrågasatte inte att ett

solidariskt betalningsansvar eller ett borgensåtagande i enskilda fall kunde

leda till sådana olyckliga konsekvenser som motionärerna beskrev. Utskottet

uttalade emellertid att lånevillkoren måste till alla delar betraktas som en

integrerad del av låneavtalet, och ändringar i avtalet kan - i enlighet med

grundläggande civilrättsliga principer - inte komma till stånd utan att

avtalets båda parter är överens om det. En lösning på problemet måste således

innefatta en överenskommelse med långivaren. Utskottet avstyrkte med det

anförda bifall till motionen, och riksdagen följde utskottet.

I förevarande motion, L905, återkommer samma motionärer, Birthe Sörestedt

och Bengt Silfverstrand (båda s), till frågan. Motionärerna anför att

svårigheten i sammanhanget är att få med långivaren på att omförhandla lånen.

Vidare saknas ofta kunskaper från en borgensmans sida om vad åtagandet

innebär. Motionärerna framhåller ånyo att det behövs en översyn av gällande

regler om solidariskt betalningsansvar och borgenslån i syfte att öka

tryggheten för en person som åtar sig ett sådant ansvar och yrkar

tillkännagivande härom.

Fordringar förenade med borgen som säkerhet skall inte särbehandlas i

skuldsaneringsförfarandet. Det innebär att fordringen gentemot gäldenären

skrivs ned på samma sätt som andra fordringar. Gentemot borgenären ansvarar

dock borgensmannen enligt sitt ursprungliga åtagande, trots att gäldenärens

skuld har satts ned. Borgenären kan därför driva in fordringen till den del

gäldenären inte har betalt hos borgensmannen utan hinder av gäldenärens

skuldsanering. Borgensmannens regresskrav mot gäldenären behandlas i

skuldsaneringsförfarandet som vilken annan fordran som helst.

Utskottet konstaterar att skuldsaneringslagen endast i begränsad omfattning

kan användas för att komma till rätta med de problem som motionärerna tar upp.

I sammanhanget bör dock erinras om att kreditgivare genom konsumentkreditlagen

ålagts en omfattande informationsskyldighet innan ett kreditavtal sluts.

Vidare föreskrivs att avtal om kredit skall ingås skriftligen. En fördel med

ett krav på skriftform har ansetts vara att konsumenten därigenom får

anledning att bättre än annars överväga sitt åtagande.

Utskottet anser sig inte heller nu kunna förorda en sådan översyn som begärs

i motionen. Den allmänna utgångspunkten för kreditavtal, liksom andra

civilrättsliga avtal, måste vara att villkor inte kan ändras såvida inte båda

parter är överens om detta.

Med hänvisning till det anförda och till de uttalanden som utskottet gjorde

våren 1996 avstyrker utskottet bifall till motion L905.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande upphävande av skuldsaneringslagen m.m.

att riksdagen avslår motion 1995/96:L28,

res. 1 (m)

2. beträffande handläggningsordningen

att riksdagen avslår motion 1995/96:L30,

res. 2 (mp)

3. beträffande tingsrätterna

att riksdagen med bifall till motion 1995/96:L31 avslår revisorernas

förslag i denna del,

4. beträffande Riksskatteverkets uppgifter

att riksdagen avslår revisorernas förslag i denna del,

5. beträffande Konsumentverkets uppgifter

att riksdagen avslår motion 1996/97:L710 yrkandena 1 och 2,

res. 3 (v)

6. beträffande handläggningstiderna

att riksdagen avslår motionerna 1995/96:L29 yrkande 4, 1996/97: L302

och 1996/97:L312,

res. 4 (v)

res. 5 (mp)

7. beträffande omprövning

att riksdagen med bifall till revisorernas förslag i denna del och till

motion 1995/96:L29 yrkande 3 som sin mening ger regeringen till känna vad

utskottet anfört,

8. beträffande skattefordringarnas ställning m.m.

att riksdagen avslår revisorernas förslag i denna del och motion

1995/96:L29 yrkande 2,

res. 6 (v, mp)

9. beträffande statens borgenärsfunktion

att riksdagen avslår revisorernas förslag i denna del,

10. beträffande förmånsrätten för skatter m.m.

att riksdagen avslår motion 1995/96:L29 yrkande 5,

11. beträffande budgetrådgivning

att riksdagen avslår motionerna 1995/96:L29 yrkande 1 och 1996/97: L710

yrkandena 3-5,

res. 7 (v)

12. beträffande förebyggande åtgärder

att riksdagen avslår revisorernas förslag i denna del,

13. beträffande solidariskt betalningsansvar

att riksdagen avslår motion 1996/97:L905.

Stockholm den 25 februari 1997

På lagutskottets vägnar

Agne Hansson

I beslutet har deltagit: Agne Hansson (c), Anita Persson (s), Bengt Kronblad

(s), Rolf Dahlberg (m), Carin Lundberg (s), Rune Berglund (s), Eva Arvidsson

(s), Inger Segelström (s), Tanja Linderborg (v), Anders Ygeman (s), Tomas

Högström (m), Yvonne Ruwaida (mp), Kerstin Kristiansson (s), Lennart Thörnlund

(s), Marietta de Pourbaix-Lundin (m), Kerstin Heinemann (fp) och Ingrid

Skeppstedt (c).

Reservationer

1. Upphävande av skuldsaneringslagen m.m. (mom. 1)

Rolf Dahlberg , Tomas Högström och Marietta de Pourbaix-Lundin (alla m) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 6 börjar med ?Utskottet

vill? och på s. 7 slutar med ?förslag därom? bort ha följande lydelse:

Utskottet kan för sin del konstatera att antalet ansökningar om

skuldsanering hos kronofogdemyndigheterna hittills är långt mindre än vad som

antogs i samband med skuldsaneringslagens tillkomst. En stor andel av

ansökningarna avslås eller avvisas. Bara dessa omständigheter tyder, enligt

utskottets mening, på att den lagreglerade skuldsaneringen kan ifrågasättas.

Som anförts i motion L28 har skuldsaneringslagen dessutom medfört negativa

konsekvenser i väsentliga hänseenden. Hit hör följderna för borgensmän av ett

beslut om skuldsanering. Den person som har beviljats ett lån - genom att

exempelvis en släkting ställer upp som borgensman - kan befrias från

betalningsansvaret för skulden medan borgensmannen blir betalningsskyldig.

Dennes regresskrav mot gäldenären behandlas i skuldsaneringsförfarandet som

vilken annan fordran som helst. Dessa förhållanden torde medföra en minskad

benägenhet att ingå borgen, vilket försvårar för framför allt unga människor

att få krediter eftersom många gånger den enda säkerhet de kan erbjuda är

just ett borgensåtagande. Enligt utskottets mening är mot bakgrund av det

anförda borgensmannens situation i en skuldsanering oacceptabel.

En annan olämplig konsekvens av ett beslut om skuldsanering är att en

gäldenär fritt, till förfång för borgenärerna och i strid med skuldsaneringens

syfte, kan disponera medel eller tillgångar som han erhållit efter beslutet om

skuldsanering men som då inte gick att förutse.

Utskottet delar motionärernas uppfattning att det finns skäl att ifrågasätta

det rimliga i att staten tillhandahåller en lagreglerad ordning som innebär

att personer som ofta misskött sin ekonomi skall befrias från sina skulder.

Även det allvarliga statsfinansiella läget talar mot en lagreglerad

skuldsanering. Kronofogdemyndigheternas och domstolarnas resurser torde

behövas för andra angelägnare uppgifter. Enligt utskottets mening synes det

mot denna bakgrund inte meningsfullt att på sätt Riksdagens revisorer

föreslagit ändra en lagstiftning som helt enkelt bygger på felaktiga

utgångspunkter.

Det nu anförda innebär inte att utskottet motsätter sig att skuldsaneringar

kommer till stånd. Sådana förfaranden bör emellertid inte vara lagreglerade

utan bygga på att fordringsägarna, exempelvis bankerna, har ansvar och

medverkar till frivilliga uppgörelser mellan parterna. Inte minst är det

viktigt att staten som fordringsägare här visar gott exempel. I sammanhanget

bör vidare understrykas betydelsen av en ansvarsfull och noggrann

kreditprövning. Som motionärerna framhåller är det, för att förebygga

överskuldsättning, dessutom särskilt viktigt att stärka hushållens ekonomiska

medvetenhet genom utbildning och en effektiv budgetrådgivning.

Med hänsyn till det anförda finner utskottet att övervägande skäl talar för

att skuldsaneringslagen snarast upphävs. Ställningstagandet innebär också att

riksdagen bör avslå Riksdagens revisorers förslag. Utskottet tillstyrker

sålunda motion L28.

dels att utskottets hemställan under 1 bort ha följande lydelse:

1. beträffande upphävande av skuldsaneringslagen m.m.

att riksdagen med bifall till motion 1995/96:L28 avslår revisorernas

förslag och antar följande lagförslag

Förslag till

Lag om upphävande av skuldsaneringslagen (1994:347)

Härigenom föreskrivs att skuldsaneringslagen (1994:347) skall upphöra att

gälla vid utgången av juni månad 1997.

2. Handläggningsordningen (mom. 2)

Yvonne Ruwaida (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 8 börjar med ?Som tidigare?

och slutar med ?motion L30? bort ha följande lydelse:

Utskottet delar uppfattningen i motionen att den nuvarande ordningen med ett

skuldsaneringsförfarande i flera steg är administrativt tungrott och inte

särskilt ändamålsenligt. Som framhållits i motionen torde stora

effektivitetsvinster gå att göra om man slog ihop steg 2 och steg 3 i

förfarandet och samlade beslutsfunktionen hos tingsrätterna. Personal från

kronofogdemyndigheterna skulle kunna vara tingsrätterna behjälpliga med

utredningsinsatser. Förutom att hanteringen av skuldsaneringsärendena

därigenom blir billigare genom att antalet handläggande myndigheter minskar

skulle en sådan reform också innebära en mer enhetlig rättstillämpning.

Enligt utskottets mening kan vidare en del principiella invändningar riktas

mot att kronofogdemyndigheterna handlägger skuldsaneringsärenden. Särskilt är

det tveksamt att kronofogdemyndigheterna fattar beslut i ett förfarande som är

av så utpräglat civilrättslig karaktär som skuldsanering. Det är, som

motionären framhållit, vidare svårt att förena kronofogdemyndigheternas båda

roller - att dels företräda det allmänna i vissa fall, dels fatta beslut i

ärendena - i skuldsaneringen.

Mot bakgrund av det anförda anser utskottet att starka skäl talar för att

skuldsaneringsförfarandet ändras så att tingsrätterna får ett samlat ansvar

för alla beslut om skuldsanering. Riksdagen bör hos regeringen begära ett

skyndsamt förslag till lagändring med denna innebörd.

Vad utskottet sålunda anfört bör riksdagen med bifall till motion L30 som

sin mening ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 2 bort ha följande lydelse:

2. beträffande handläggningsordningen

att riksdagen med bifall till motion 1995/96:L30 som sin mening ger

regeringen till känna vad utskottet anfört.

3. Konsumentverkets uppgifter (mom. 5)

Tanja Linderborg (v) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 10 börjar med ?Utskottet

har? och på s. 11 slutar med ?och 2? bort ha följande lydelse:

Utskottet anser att regeringen vid beredningen av budgetförslagen för

nästkommande budgetår bör beakta de i motion L710 framförda kraven på

anslagsförstärkningar till Konsumentverket för att möjliggöra för kommunerna

att söka bidrag hos verket för skuldsanering.

Vad utskottet sålunda anfört bör riksdagen med bifall till motion L710 i

denna del som sin mening ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 5 bort ha följande lydelse:

5. beträffande Konsumentverkets uppgifter

att riksdagen med bifall till motion 1996/97:L710 yrkandena 1 och 2 som

sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

4. Handläggningstiderna (mom. 6)

Tanja Linderborg (v) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 13 börjar med ?Utskottet

utgår? och slutar med ?och L312? bort ha följande lydelse:

Utskottet delar uppfattningen i motion L29 att det i många fall läggs ner

för mycket utredningsarbete i steg 1 av skuldsaneringsförfarandet. Det mest

rationella vore att kronofogdemyndigheterna så fort som möjligt tog över

utredningsansvaret. Sålunda bör det enligt utskottets mening i åtskilliga fall

vara tillräckligt för att kunna gå över i steg 2 att gäldenären varit i

kontakt med en borgenär som gett besked att han eller hon motsätter sig

skuldsanering eller att gäldenären över huvud taget inte har något att erbjuda

borgenärerna. Det bör vidare, i linje med vad motionärerna framhåller, vara

lämpligt att i rättsligt sett komplicerade fall gäldenären direkt ansöker om

skuldsanering hos kronofogdemyndigheten, och att man alltså hoppar över första

steget i förfarandet. Regeringen bör, mot bakgrund av det anförda, överväga om

något förtydligande i lagregleringen är erforderligt eller om någon annan

åtgärd bör vidtas i syfte att effektivisera skuldsaneringsförfarandet.

Vad utskottet sålunda anfört bör riksdagen med bifall till motion L29

yrkande 4 samt med anledning av motionerna L302 och L312 som sin mening ge

regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 6 bort ha följande lydelse:

6. beträffande handläggningstiderna

att riksdagen med bifall till motion 1995/96:L29 yrkande 4 samt med

anledning av motionerna 1996/97:L302 och 1996/97:L312 som sin mening ger

regeringen till känna vad utskottet anfört.

5. Handläggningstiderna (mom. 6)

Yvonne Ruwaida (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 13 börjar med ?Utskottet

utgår? och slutar med ?och L312? bort ha följande lydelse:

Utskottet delar uppfattningen i motion L312 att rollfördelningen mellan de

olika stegen i skuldsaneringsförfarandet är oklar och att en renodling av de

skilda funktionerna omgående bör komma till stånd. Osäkerheten hos de

handläggande myndigheterna om vad som gäller får till följd att förfarandet

inte minst hos kommunerna i många fall tar alldeles för lång tid. Som

motionären framhåller motverkar det också lagens syfte att berörda myndigheter

och särskilt skattemyndigheterna inte har en enhetlig praxis i frågor om

skuldsanering. Utskottet anser mot bakgrund av det anförda att regeringen

omgående bör ta initiativ till en översyn av skuldsaneringslagen.

Vad utskottet sålunda anfört bör riksdagen med bifall till motion L312 och

med anledning av motionerna L29 och L302 som sin mening ge regeringen till

känna.

dels att utskottets hemställan under 6 bort ha följande lydelse:

6. beträffande handläggningstiderna

att riksdagen med bifall till motion 1996/97:L312 samt med anledning av

motionerna 1995/96:L29 yrkande 4 och 1996/97:L302 som sin mening ger

regeringen till känna vad utskottet anfört.

6. Skattefordringarnas ställning m.m. (mom. 8)

Tanja Linderborg (v) och Yvonne Ruwaida (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 16 börjar med ?En konse-

kvent? och slutar med ?yrkande 2? bort ha följande lydelse:

Utskottet vill understryka betydelsen av att berörda myndigheter har en

enhetlig praxis när det gäller förutsättningarna för staten att gå med på

uppgörelser om skuldsanering som innefattar fordringar på skatter och allmänna

avgifter. Som anförts av Riksdagens revisorer och i motion L29 är det

skuldsaneringslagens kriterier som skall vara bestämmande för om

skattemyndigheten skall godta ett förslag om frivillig skuldsanering eller

inte. Utskottet anser att regeringen på lämpligt sätt bör bringa klarhet om

lagstiftningens innebörd i nu förevarande hänseende.

Vad utskotttet sålunda anfört bör riksdagen med bifall till revisorernas

förslag i denna del och motion L29 yrkande 2 som sin mening ge regeringen till

känna.

dels att utskottets hemställan under 8 bort ha följande lydelse:

8. beträffande skattefordringarnas ställning m.m.

att riksdagen med bifall till Riksdagens revisorers förslag i denna del

och motion 1995/96:L29 yrkande 2 som sin mening ger regeringen till känna

vad utskottet anfört.

7. Budgetrådgivning (mom. 11)

Tanja Linderborg (v) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 18 börjar med ?Vad först?

och slutar med ?yrkandena 3-5? bort ha följande lydelse:

Som framhålls i motion L29 har skuldsaneringen inneburit merarbete i

kommunerna. Utskottet delar motionärernas uppfattning att kommunerna måste

kompenseras härför. Regeringen bör därför inför kommande budgetår överväga om

inte kommunerna bör erhålla ett specialdestinerat bidrag för budgetrådgivning.

När det gäller den närmare organisationen av kommunernas ekonomiska

rådgivning vill utskottet särskilt framhålla den rådgivning som sker inom

ramen för kommunernas konsumentvägledning. Som anförs i motion L710 är

konsumentvägledarna genom sin oberoende ställning särskilt lämpade för att

bistå hushållen med skuldproblem. Genom en resursförstärkning av nyss nämnt

slag och genom en effektiv budgetrådgivning som sköts av konsumentvägledningen

skulle målsättningen att alla hushåll som efterfrågar budgetrådgivning också

skall få sådan lättare uppnås. Motionsönskemålen rörande en uppföljning av

budgetrådgivningen får enligt utskottets mening anses tillgodosedda genom

Konsumentverkets rapport (1995/96:34) Utvärdering av skuldsaneringslagen.

Vad utskottet nu anfört bör riksdagen med bifall till motionerna L29 yrkande

1 och L710 yrkandena 3 och 5 som sin mening ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 11 bort ha följande lydelse:

11. beträffande budgetrådgivning

att riksdagen med bifall till motionerna 1995/96:L29 yrkande 1 och

1996/97:L710 yrkandena 3 och 5 samt med avslag på motion 1996/97:L710

yrkande 4 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

Särskilt yttrande

Statens förmånsrätt för skatter m.m.

Tanja Linderborg (v) anför:

Enligt min mening utgör statens förmånsrätt för fordringar på skatter och

avgifter hinder för ett effektivt skuldsaneringsförfarande eftersom

förmånsrätten många gånger medför att skattemyndigheten saknar incitament att

medverka i uppgörelser om skuldsanering. Ett avskaffande av

skatteförmånsrätten i förening med en konsekvent tillämpning av

skuldsaneringslagens kriterier från skattemyndigheternas sida skulle enligt

min mening underlätta uppgörelser om skuldsanering där ett verkligt behov

föreligger.

Eftersom frågan om statens förmånsrätt nu är föremål för överväganden av en

kommitté har jag inte ansett det nödvändigt att i en särskild reservation yrka

bifall till motion L29 yrkande 5.

Offentlig utfrågning i riksdagen om tillämpningen av skuldsaneringslagen

Datum: Tisdagen den 3 december 1996

Tid: 09.00-13.00

Lokal: Förstakammarsalen

Deltagare: se s. 76

Agne Hansson (c), ordförande i lagutskottet: Jag ber att få hälsa alla

välkomna till denna utfrågning som lagutskottet anordnat om

skuldsaneringslagen.

Efter en lång förhistoria sedan mitten av 80-talet infördes skuldsanerings-

lagen som bekant den 1 juli 1994. Lagen har tillkommit för att göra det

möjligt för fysiska personer som råkat i ekonomiska svårigheter att på ett

ordnat sätt ta sig ur en svår skuldsituation. Lagen föreskriver om en sanering

av en fysisk persons penningskulder, inklusive skatter och avgifter, i tre

steg. Huvudregeln är att gäldenären själv med lagens hjälp beträffande

information och rådgivning från kommunerna skall söka träffa en uppgörelse med

sina borgenärer i ett första steg. Lyckas inte det skall den skuldsatte ansöka

om en frivillig skuldsanering hos kronofogdemyndigheten. Om någon av

borgenärerna inte går med på en frivillig skuldsanering skall ärendet

överlämnas till tingsrätten, som kan besluta om en tvingande skuldsanering.

Skuldsaneringslagen har nu varit verksam i snart två och ett halvt år.

Synpunkter har kommit fram under hand. Kritik har riktats mot lagens

tillämpning. En alltför strikt tillämpning, eftersom så få har fått sanering,

har varit en kritisk synpunkt. Bristande samordning mellan skatte- och

kronofogdemyndigheten har varit en annan kritisk synpunkt som förts fram.

Andra har ifrågasatt om lagen över huvud taget har något berättigande.

Riksdagens revisorer har nu granskat tillämpningen av lagen. Revisorernas

granskning föreläggs riksdagen och skall behandlas av lagutskottet jämte en

rad motioner som har väckts i anledning av Riksdagens revisorers förslag men

också under den allmänna motionstiden i september i år. Inför

utskottsbehandlingen har vi ansett det vara värdefullt att få en allsidig

belysning av ämnet.

Jag ber att få tacka er alla för att ni ställt upp och är beredda att ge era

synpunkter på ämnet. Vi har en lång lista med olika informationspunkter. Vi

börjar med en presentation av Konsumentverkets rapport om den utvärdering som

gjorts vid verket av skuldsaneringslagens steg 1 och 2. Därefter följer

synpunkter från Svenska Kommunförbundet, Riksskatteverket, Stockholms

tingsrätt och Svenska Bankföreningen. Härefter följer frågor från utskottets

ledamöter.

Ann-Marie Rydell, Konsumentverket: Den utvärdering som vi har gjort och som

finns i rapporten grundar sig på olika delstudier, där vi speciellt tittat på

den juridiska delen. Vi har studerat alla olika slag av beslut från

kronofogdemyndigheter och tingsrätter. Det är nästan 1 000 beslut. Vi har

intervjuat handläggare som arbetar inom kronofogdemyndigheterna och kommunerna

med organisatoriska frågor. Vi har samlat in statistik från

kronofogdemyndigheter och kommuner över ärenden, och vi har låtit göra

intervjuer med borgenärer och gäldenärer.

Resultatet är att vi anser att lagen är nödvändig. Lagen är bra i grunden.

Såvitt man kan säga efter den här korta tiden - lagen har bara varit i kraft i

drygt två år - är den rehabiliterande, borgenärsgynnande och preventiv.

Däremot är inte förfarandet så snabbt och enkelt och inte heller så billigt

som man kunde önska.

Den har tillämpats väl restriktivt. De rätta gäldenärerna har man nått, men

kanske kunde den kretsen ha varit större om man hade tillämpat lagen litet mer

flexibelt. Det kunde man, som vi ser det, ha gjort utan att frångå de stränga

krav som ändå skall ställas på gäldenären. Tillämpningen har varit relativt

enhetlig ändå, med vissa skillnader. Kraven på gäldenären har ibland varierat.

Det har varierat hur mycket s.k. luft i budgeten som läggs in. Man har låtit

en del gäldenärer behålla mer än förbehållsbeloppet under den här tiden. Det

kan ha varierat på åtskilliga hundra kronor. Rätten att bo kvar i den bostad

som man äger varierar också. Det hänger samman med hur marknaden är, om det

går att avyttra en bostad eller inte.

Vi har inte föreslagit några långtgående förändringar, men vi har ändå velat

peka på några oklarheter och velat att man skall göra vissa förtydliganden och

justeringar som skulle underlätta tillämpningen av lagen, så att det inte blir

mer sådana svårigheter som det ändå varit.

De förslag som vi lagt fram gäller ett snabbare förfarande. Det är väldigt

viktigt inte minst för gäldenären. Det kan i vissa fall ta upp till två år

innan gäldenären får ett slutgiltigt beslut i frågan. Innebär det beslutet ett

avslag har det gått två år under stort lidande och skulderna växer under

tiden, som gör att situationen kan vara än värre efter dessa två år. Vi har

däremot inte sett någon anledning att föreslå att man tar bort något steg.

Alla stegen är viktiga, men man behöver kanske snabba på förfarandet i de

olika stegen. Den lagregel som säger att inte kronofogdemyndigheten kan fatta

ett tvingande beslut av den här typen har gjort att vi inte ansett att vi kan

föreslå att det blir tvingande beslut redan hos kronofogden. Men förfarandet

bör påskyndas, och det gör man främst genom att renodla arbetsuppgifterna

mellan de olika stegen. Det är väldigt viktigt.

Visst dubbelarbete förekommer, framför allt om man i steg 1 tränger alltför

djupt i ärenden av komplicerad juridisk art. Det blir dubbelarbete när man

måste dra ett helt ärende i steg 1 och lägga fram ett komplett förslag till

alla borgenärer med avbetalningsplaner och annat, och sedan skall

kronofogdemyndigheten börja om igen. Det har också visat sig att många

borgenärer säger mer eller mindre automatiskt nej till en uppgörelse i steg 1.

Man litar inte helt på rådgivarna i kommunen. Det varierar, men en del säger

det. Då låter man ärendet gå vidare. Då får man det utrett och granskat av

personer som man har en större tilltro till, särskilt om ärendet går upp till

en domstol. Det gör att hela arbetet försinkas. Borgenärernas nej på tidigt

stadium är egentligen det som är huvudorsaken till att det drar ut på tiden

men också långa kungörelsetider och delgivningstider, där vi har föreslagit

att de kunde förkortas litet grand.

Vad man skall göra i steg 1 och steg 2 är väldigt otydligt uttryckt i lagen.

I 1 § talar man om att kommunen skall ge råd och anvisningar. Det ger en viss

uppfattning. Sedan talar man i förarbetena om att man skall kunna ge

kvalificerad ekonomisk rådgivning. Det är något annat än råd och anvisningar.

Det står också att man i steg 1 skall kunna bedöma om lagens kriterier är

uppfyllda. Det krävs väldigt mycket kunskap och arbete. Alltså blir det

ofrånkomligt så att man jobbar djupt med ärendena i steg 1, samtidigt som det

står att kronofogdemyndigheten skall ha det övergripande ansvaret för

utredningen. Det blir litet motsägelsefullt. Det har säkert gjort att man inte

har hittat en klar skiljelinje på vad man skall göra i steg 1 och i steg 2.

Detta har ibland föranlett att steg 1 mera uppfattats som en utredningsinstans

till kronofogden.

Vi anser att fler skulle kunna få skuldsanering om man t.ex. bedömde

arbetslöshet på ett litet annorlunda sätt än hittills på många håll. Man har

klassat arbetslösheten som konjunkturbetingad när den egentligen kan kallas

strukturbetingad. Det kan handla om byggnadsarbetare som har varit arbetslösa

i många år och kanske är uppe i 60-årsåldern och ser att det inte kommer i

gång något byggande inom en snar framtid. Man hänvisar till konjunkturen och

anser inte kunna bevilja skuldsanering. Där tror vi att genom att man bedömer

de arbetslösas situation mera realistiskt skulle fler ha kunnat få

skuldsanering.

Det finns en annan sak som är förknippad med arbetslöshet. Det kan vara så

att man bedömer det så att personen är kvalificerat insolvent, alla andra

kriterier är uppfyllda men man har svårighet att bedöma betalningsförmågan.

Även om den personen kommer i arbete kanske han fortfarande kommer att vara

kvalificerat insolvent därför att han inte kommer att ha så hög lön. Eftersom

det då är svårt att fastställa betalningsutrymmet, faller det hela på det. Det

är olyckligt. Där kommer jag tillbaka till hur man kanske skulle kunna

förbättra det genom att se över förbehållsbeloppen, alltså hur man räknar dem.

Vi tycker att man skall ställa lägre krav på gäldenären vid

ansökningstillfället. Det viktigaste är att man tittar vad gäldenären har

gjort innan han ansöker om skuldsanering, inte just hur avancerat försök han

gjort vid skuldsaneringsansökan. Man bör föra in i lagen att han efter sina

egna förutsättningar skall ha försökt träffa en uppgörelse. Det är i så fall i

enlighet med den norska lagen.

Vi har vidare föreslagit en ändring i 4 §. Vi föreslår att man skall ändra

förmågan att betala sina skulder till förmågan att komma ur obeståndet. Detta

för tydlighetens skull i tillämpningen. Där har vi pekat på att man inte skall

ta hänsyn bara till skuldernas storlek. Det har visat sig att många gör det.

Bara därför att skulden är låg säger man att det inte är aktuellt med

skuldsanering. Vi vill påpeka att skuldernas storlek hela tiden skall sättas i

relation till betalningsförmågan. Med noll krona i betalningsförmåga och en

framtid som pekar mot att det fortfarande kommer att vara noll krona gör att

det inte spelar någon roll om skulden är låg.

Färska skulder är också ett problem. Människor som har sålt sin fastighet

har ofta en restskuld. Det har visat sig att man bedömer det som att den

skulden har uppstått vid försäljningen. Det gör att väldigt många kan ha

brottats i många år med sina skulder och varit på klart obestånd redan

tidigare, men bara därför att man räknar skuldernas uppkomst från

försäljningsdagen drar man ut på tiden tre fyra år till. Där tycker vi att man

behöver göra en ändring och se över hur man bedömer skuldernas ålder. Det är

samma sak om en gäldenär försöker komma ur sitt obestånd och sanera skulden

genom att ta ett skuldsaneringslån och lösa dåliga krediter. Skall man då

räkna skuldernas ålder från det man får saneringslånet är det också olyckligt.

Den gäldenären har ändå ansträngt sig för att komma ur det hela och

skuldbeloppet har varit detsamma. Detta är viktigt att se över, likaså

makes/sambos välbeställdhet. Det är vanligt i dag att människor skiljer sig,

flyttar ihop. Då kan en komma med en massa skulder och en annan kanske har ett

litet radhus som man flyttar in i. Det har visat sig att den skuldsatte kanske

inte får skuldsanering bara därför att sambon klassas som välbeställd. Det

tycker vi också är olyckligt eftersom skulden har uppstått i ett helt annat

liv under andra förhållanden som den nye sambon kanske inte alls har någonting

med att göra. Då skulle alltså skuldsaneringsgäldenären vara förhindrad till

skuldsanering om hon eller han inte flyttar isär igen. Det känns inte rimligt.

Nolluppgörelser får inte heller klassas som ett hinder, som det gjorts,

anser vi.

En översyn av förbehållsbeloppet skulle vara väldigt angelägen. Som det är i

dag får gäldenärer olika stora förbehållsbelopp att leva på beroende på

?luften?. Det blir inte rättvist skuldsaneringsgäldenärer emellan. Det blir

inte rättvist gentemot utmätningsgäldenärer. Det kanske inte heller blir

rättvist gentemot borgenärerna, om en gäldenär t.ex. får 800 kr extra att leva

på. För att förhindra det borde man se över hur förbehållsbeloppen skall

räknas fram, om det skall vara någon automatisk uppräkning eller flexibilitet

så att man kan bestämma förbehållsbeloppet år 1 och sedan kanske justera det

under tiden. Vi vill inte heller ha en massa omprövningar, för det blir bara

dyrt. Att lägga ett belopp som skall räcka i fem år utan att helst ändras är i

princip omöjligt med tanke på de stora förändringar i hushållsekonomin som vi

har att vänta framöver.

Vidare har vi lagt fram ett förslag om att se över reglerna för återköp av

pensionsförsäkring. En skuldsaneringsgäldenär som har en pensionsförsäkring

skall ha möjligheten att välja att ta ut den i förtid för att få

skuldsanering. Man kan också välja att låta bli det och avstå från

skuldsanering naturligtvis, men man skall ha den möjligheten. Att justera även

återbetalningsbeloppet och inte bara tiden har tagits upp i andra sammanhang.

Det ser vi som angeläget att ändra på. Det skulle annars innebära för en

person som beviljas skuldsanering och skall betala ett visst belopp och som

sedan får en mycket sämre ekonomi, med noll krona i betalningsutrymme, att

tiden så att säga blir oändlig och hon får ingen skuldsanering.

Sedan handlar det om information och utbildning. Det är inte så mycket där

som rör lagparagraferna mer än att vi önskar att det tas in i

skuldsaneringslagen en möjlighet för Riksskatteverket att utfärda

tillämpningsföreskrifter. Det är viktigt att information och utbildning

fortlöpande ges till dem som arbetar med detta och att man ser över vilken

instans och vilka myndigheter som skall ha det på sitt ansvar. Vi tror att det

är angeläget att man inte släpper den här frågan utan kan följa den även i

framtiden för att få ett så bra och effektivt förfarande som möjligt.

Ordföranden: Vi tackar så mycket för denna redovisning.

Leif Klingensjö, Svenska Kommunförbundet: Vi tycker att kommunerna har en

självklar roll i skuldsaneringsarbetet. Ofta är individerna i behov av stöd,

hjälp och råd eller är utsatta för risk för att få problem. Steg 1 eller råd

och anvisningar är en självklar uppgift för kommunerna. Vi tycker också att

lagen i stort sett är bra. Tillämpningstiden är alltför kort för att dra några

direkta slutsatser om stora förändringar i lagstiftningen.

Det visar sig att arbetet i steg 1 varit bra. Hela 26 % av de ärenden som

man har fått in till kommunsektorn har man lyckats att på ett eller annat sätt

lösa. Det här är den första utredning där vi ser att kommunerna har en roll

och har en mycket hög uppklarningsfrekvens. Det betyder att steg 1-arbetet är

relativt framgångsrikt.

Väntetiden är 5 veckor i snitt i kommunsektorn från det att man vill ha

kontakt med en konsumentvägledare eller socialsekreterare. Variationerna är

dock stora, mellan 1 vecka och 50 veckor. Det hänger samman med att kommunerna

ser väldigt olika ut. Vi har kommuner med 3 000 invånare och kommuner med 500

000 invånare. Det innebär att små kommuner har praktiska problem med att klara

skuldsaneringslagen, har få ärenden, bristande erfarenheter och möjligheter

att hjälpa till, medan större kommuner har möjligheter på ett annat sätt och

har i många fall inrättat olika typer av skuldsaneringsbyråer och andra mer

omfattande verksamheter.

Väntetiden är alltså 5 veckor i genomsnitt, och det är inte alltför långt,

däremot är 50 veckor alldeles för lång tid.

Handläggningstiden i steg 1 på kommunsidan är i genomsnitt 3,5 månader. Från

det att kommunen i steg 1 skall hjälpa till med råd och anvisningar går det ca

4,5 månader innan ärendet antingen avslutats eller går vidare till

kronofogden.

Vi trodde att det fanns starka kopplingar till socialbidraget, att de

utgifter som kommunerna har på det här området skulle man snabbt ta igen med

minskade socialbidragskostnader. Den utredning som Konsumentverket har gjort

tillsammans med oss visar att socialbidragsbehovet för den här gruppen i stort

sett är lika stort som för genomsnittet socialbidragstagare i landet, dvs. 10

%. Skuldsaneringsgäldenärerna har i stort sett lika stort behov av bidrag som

alla andra grupper i samhället. Det innebär att vi på kommunsidan har fått en

helt ny grupp av människor som söker hjälp hos oss för skuldsanering.

Olle Wendt, Svenska Kommunförbundet: Det är fyra saker som vi från kommunalt

håll särskilt vill betona.

För det första gäller det ekonomin. Där har erfarenheterna hittills visat

att kommunerna har fått en merkostnad på i storleksordningen 30 miljoner

kronor. Med en mer detaljerad beräkning kan vi hamna på större belopp. Vi

menar alltså att detta är en merkostnad som strider mot den gällande

finansieringsprincipen mellan stat och kommun.

För det andra det kommunala ansvarsområdet: Vi tycker att i

skuldsaneringsförfarandet måste det kommunala ansvaret renodlas i förhållande

till kronofogdemyndigheterna. Rent principiellt hävdar vi att det finns varken

personella eller ekonomiska förutsättningar att kommunerna skall bygga upp

något slags advokatbyråer, utan kommunen bör avstå från att syssla med de mer

avancerade momenten i skuldsaneringsförfarandena, av de skäl jag nämnde.

Den tredje markering som vi vill göra handlar om borgenärskretsen. Där har

erfarenheterna hittills visat att det ofta är statliga myndigheter som utgör

bromsklossen i de uppgörelser som man försöker teckna. Skatteverket,

försäkringskassan, CSN har ofta, som våra budgetrådgivare vittnar om, varit

bromsklossar i processen.

Den fjärde punkt som vi tycker är viktig handlar om Konsumentverket och

Socialstyrelsen. Konsumentverket har fått en samordnande roll på centralt

statligt plan för den här lagstiftningen. Den rollen har de skött på ett bra

sätt. Det har varit en bra utbildning riktad till kommunala handläggare. Under

tiden som lagen gällt har kommunerna också fått bra stöd och vägledning i

olika sammanhang. Inom socialtjänsten har Socialstyrelsen det statliga

tillståndsansvaret. Vi tycker att det är viktigt att gränsdragningen mellan de

bägge statliga myndigheterna - Konsumentverket och Socialstyrelsen - blir

tydliggjord. Därmed finns det förutsättningar för att man skall kunna utveckla

formerna för samverkan på ett bättre sätt.

Ordföranden: Tack så mycket för de synpunkterna.

Sten Johansson, Riksskatteverket: Jag tänkte haka på där föregående talare

slutade och konstatera att det är ett stort antal aktörer inblandade i

skuldsaneringssystemet. Utom parterna är det många myndigheter. Alla aktörer

har naturligtvis ett stort ansvar. Inte minst gäller det gäldenären själv. Det

ankommer på honom eller henne att redovisa sina ekonomiska förhållanden och

vilka åtgärder han eller hon vidtagit för att på egen hand nå en uppgörelse

med sina fordringsägare.

I det här sammanhanget tycker vi inom Riksskatteverket att kommunernas

rådgivningsverksamhet i det första icke-lagreglerade steget utgör en viktig

funktion. Här kan gäldenären få hjälp att upprätta sin ansökan och få stöd vad

gäller de kontakter han måste ta med fordringsägarna. En bra ansökan inte bara

underlättar utan är en förutsättning för det fortsatta förfarandet.

Enligt Riksskatteverkets mening finns det dock i vissa fall problem med att

avgränsa kommunernas rådgivningsverksamhet så att den inte kommer att omfatta

också den utredning som enligt skuldsaneringslagen skall ske vid

kronofogdemyndigheterna.

Erfarenheten hittills är ändå enligt vår mening den att de tre stegen i

skuldsaneringslagen har fungerat väl vad gäller utrednings- och

beslutsaspekten.

En av de genomgående svagheterna i skuldsaneringen är dock framför allt sett

ur gäldenärens perspektiv den långa tid som förflyter från det att han

eventuellt beställer tid hos kommunal rådgivning till dess att ett eventuellt

beslut om frivillig eller tvingande skuldsanering meddelas.

Hur har då skuldsaneringsmöjligheten kommit att användas? I propositionen

till skuldsaneringslagen räknar man med att det skulle komma in omkring 12 000

ansökningar per år. Nu vet vi att det från starten den 1 juli 1994 t.o.m.

tredje kvartalet 1996 har kommit in totalt 10 825 ärenden. Det är alltså långt

mindre än hälften av det antal som beräknades i propositionen.

Däremot har vi nu också vunnit erfarenheten att varje ärende är betydligt

svårare och kräver betydligt mer tid än vad som beräknades i propositionen.

Det hänger samman med att utredningar med nödvändighet blir mycket omfattande,

inte minst beroende på att lagstiftningen ger stort utrymme för bedömningar. I

propositionen räknar man vidare med att skuldsanering skulle komma att kunna

beviljas i 25 % av alla ärenden. I faktiska tal skulle det motsvara ca 3 000

personer årligen som skulle kunna få skuldsanering. Facit visar att knappt 25

% av ansökningarna faktiskt lett till beslut om skuldsanering, dvs. ungefär

den procentuella andel som beräknades. Under de första två och ett halvt åren

som lagen har varit i kraft har alltså 1 839 personer fått skuldsanering. Om

vi jämför med de faktiska tal som beräknades finner vi att det skulle ha varit

7 500 personer.

Den frivilliga skuldsaneringen förutsätter att samtliga borgenärer

samtycker. I de drygt 2 000 ärenden där kronofogdemyndigheten har lagt fram

förslag om frivillig skuldsanering är det bara knappt i vart tredje fall som

samtliga borgenärer godtagit detta. Därför har vi lämnat över ungefär 1 400

ärenden till tingsrätten. Vi kan också konstatera att i mer än 80 % av de

ärenden som har överlämnats till tingsrätten har kronofogdemyndighetens

förslag fastställts.

Erfarenheterna visar alltså att borgenärerna hittills intagit en mycket

restriktiv hållning till skuldsaneringslagen.

I en liten del, knappt 10 % av skuldsaneringsärendena, är staten en av

borgenärerna. Statens borgenärsfunktion utövas av skattemyndigheterna. Frågan

om statens borgenärsfunktion enligt skuldsaneringslagen har som bekant

aktualiserats i olika sammanhang. Senast tror jag att det var i samband med

lagutskottets behandling av förslaget till företagsrekonstruktion. Jag kan i

detta sammanhang nämna att det har resulterat i att Riksskatteverket nyligen

fått regeringens uppdrag att före den sista juni 1997 utreda frågan om vilken

myndighet som skall företräda staten enligt skuldsaneringslagen.

Från de uppföljningsbesök som Riksskatteverket regelbundet gör hos

kronofogdemyndigheterna kan vi konstatera att kvaliteten i de ärenden som

handläggs där är god. Jag tycker att det också styrks av att

kronofogdemyndigheternas bedömningar i mycket stor omfattning står sig i de

ärenden som går till domstol. De oklarheter som funnits i rättsläget på ett

antal punkter har nu också i väsentliga avseenden klarnat i den rättspraxis

som snabbt växer fram i domstolarna.

Men även om kvaliteten i handläggningen är bra är, som flera andra sagt här

tidigare, de långa handläggningstiderna enligt vår bedömning ett väsentligt

problem. Trots en ökad produktivitet i handläggningen hos

kronofogdemyndigheterna, dvs. varje handläggare klarar alltfler ärenden,

behöver åtgärder vidtas för att nedbringa handläggningstiderna. Den

genomsnittliga handläggningstiden hos kronofogdemyndigheten för ett ärende

fram till beslut om frivillig skuldsanering ligger för närvarande på ca 9 ½

månad. För ett avslagsbeslut är tiden ungefär 4 ½ månad. Till detta skall

läggas den tid som det tar i kommunen och eventuellt i tingsrätten.

Kostnaderna är enligt vår bedömning rimliga. I dag sysselsätter

skuldsaneringen drygt 60 personer vid kronofogdemyndigheterna. Den

genomsnittliga kostnaden för ett skuldsaneringsärende är ungefär 7 500 kr

inklusive lokaler, ADB-stöd m.m. För att få en storleksordning kan jag hänvisa

till en uppgift som säger att det är ungefär vad ett juridiskt biträde

debiterar per dag enligt rättshjälpslagen.

Sammanfattningsvis kan RSV konstatera att skuldsaneringslagen har utnyttjats

av betydligt färre sökande än som beräknats, att förfarandet är betydligt mer

komplicerat än beräknat och att tidsåtgången för ett ärende därför är

betydligt längre, att borgenärerna haft en betydande avvaktande inställning,

att kostnaderna för systemet är rimliga samt att de tre stegen i systemet

fungerar bra ur utrednings- och beslutssynpunkt. Vi menar att de torde

begränsa gäldenärens möjlighet att överblicka systemet i såväl tid som omfång.

Tack.

Peter Prom, Stockholms tingsrätt: Jag heter Peter Prom och är domare vid

Stockholms tingsrätt. Vi är tre stycken domare här. Det är jag, Anna-Lena

Järvstrand och Robert Schött.

Steg 3. Stockholms tingsrätt är, som de flesta känner till, en av Europas

största domstolar. Vi har 13 avdelningar, fyra för brottmål, åtta för

tvistemål och en för ärenden. De ärenden som vi nu talar om handläggs inte på

ärendeavdelningen, utan på avdelning 6 som är en tvistemålsavdelning där vi

tre domare tjänstgör tillsammans med fyra kolleger. Vi är alltså sju domare på

den avdelningen. Där har vi som specialitet tvistemål, dispositiva tvistemål,

som har anknytning till obeståndsjuridik, klander av skiljedomar och

associationsrättsliga mål. Vi handlägger också på avdelningen konkurser och

sedan en tid tillbaka företagsrekonstruktioner. Dessutom har

skuldsaneringsmålen lagts på den avdelningen alltifrån starten den 1 juli

1994.

Vi handlägger i princip vart sjunde mål av skuldsaneringsärendena. Vi har

fått ungefär 340 sådana ärenden hittills. Det var inte så många första

halvåret, 28 stycken. Sedan har det blivit en ganska kraftig ökning. Vi har nu

fått in ungefär 190 mål av skuldsaneringsärendekaraktär. Det är en 50-

procentig ökning från 1995 till 1996, en ganska kraftig ökning. Vi har bara

fått några få ärenden för omprövning efter fastställd skuldsanering.

Jag skall koncentrera mig till vissa punkter. Efter en liten stund kommer

Anna-Lena Järvstrand att redovisa synpunkter, brister och förslag till

förbättringar som man kan tänka sig att föra fram i det här sammanhanget. I

Stockholms tingsrätt växlar vi avdelning litet då och då enligt ett

cirkulationssystem, men hon och Robert Schött har tjänstgjort på den här

avdelningen hela tiden från den 1 juli 1994 och har kunnat göra noteringar

alltsedan starten.

Först skulle jag vilja säga att tiden är väldigt viktig. Det är vi alla ense

om i det här sammanhanget. Vi försöker på Stockholms tingsrätt, och jag tror

att det är så på de andra domstolarna också, att korta ned handläggningstiden

så mycket som det bara går. På flertalet rotlar klarar vi i allmänhet detta på

cirka en månad, från det ärendet har kommit in till dess att det avgörs. Det

är naturligtvis individuella skillnader och det finns en del bekymmer,

nämligen delgivningsfrågor, som kan förlänga den här tiden.

Delgivningsfrågorna är ett bekymmer så till vida att de dels innebär ett

stort arbete, dels förekommer ibland svårigheter att få delgivning till stånd.

Jag har funderat på om man kanske kan lösa det på något sätt. Delgivning har

ju skett i steg 2 tidigare, hos kronofogdemyndigheten, och man skulle kanske

kunna tänka sig någon form av förenklad delgivning. Vi har klarat det i andra

sammanhang, när det gäller tvistemål och kronofogdemyndigheten. Det kan vara

en möjlighet att tänka på, därför att det är ett stort arbete både att skicka

ut detta och att få det delgivet. Kan man göra det på ett enklare sätt skulle

det vara en stor fördel inte bara för tingsrätten utan för alla inblandade.

Nästa punkt som jag tänkte komma till är förlikningsdiskussioner. I

dispositiva tvistemål är vi vid domstolarna ganska vana vid att diskutera

frågorna och försöka hitta en lösning när parterna kommer till domstolen. Ett

bekymmer i det här sammanhanget är då att det kan vara en borgenär som i steg

1 och steg 2 motsätter sig en skuldsanering, en borgenär som kanske inte har

så stor fordran men ändå säger nej. Många andra tillstyrker, kanske rent av

alla andra. Då kan det inte sällan vara på det viset att när man väl är kallad

till sammanträde, kommer inte den här personen till domstolen. Det är en

nackdel i sammanhanget, för då kan vi inte använda oss av den

förlikningsdiskussion som vi annars skulle kunna använda oss av.

Nästa punkt som jag tänkte beröra här är utredningen. Det har visat sig att

handläggningstiderna, som vi har hört här i dag också, har blivit ganska

långa i steg 1 och steg 2. Men vi vill samtidigt betona vikten av att det görs

en ordentlig utredning i de tidigare stegen. Det är bra om

kronofogdemyndigheten kan bibehålla den juristkompetens som man inledningsvis

hade i de här sammanhangen, så att det kan bli en hög kvalitet i de handlingar

som kommer till tingsrätten. Det vore enligt vår mening olyckligt om en

gäldenär inte skulle ges en reell möjlighet att få en tvingande skuldsanering,

på grund av brister i underlaget som inte beror på honom eller henne själv,

och därmed tvingas börja om från början. Tingsrättens formellt korrekta avslag

i sådana fall där utredningen är bristfällig i tidigare stadium utgör inte

bara en olycklig mänsklig påfrestning för gäldenären, utan är också en oönskad

resursanvändning.

Sedan tänkte jag komma in på frågan, vilket är naturligt, om tingsrätten

skulle kunna bedriva en viss form av utredning. Det skulle jag vilja säga så

här om: Det är angeläget att domstolens roll i steg 3 i skuldsaneringsärendena

är entydig och klar. Domstolen skall enligt lagen enbart pröva om ett av

kronofogdemyndigheten efter gäldenärens vilja och förutsättningar framlagt

förslag till skuldsanering i allt väsentligt skall kunna fastställas genom ett

beslut om tvingande skuldsanering, även om en eller flera borgenärer motsätter

sig detta. Tingsrättens beslut skulle kunna grundas på samma underlag som

funnits tillgängligt hos i vart fall kronofogdemyndigheten. Så är det tänkt.

En annan ordning, med underlag som tingsrätten skulle få fram, anser vi inte

vara lämplig eller möjlig. En sådan ordning skulle nämligen kräva resurser för

att komplettera utredningen, och dessa finns för närvarande inte hos

domstolarna. Vi bedömer att det inte ens vid Stockholms tingsrätt, som är så

stor, finns resurser för att göra en närmare sådan utredning.

Däremot skulle man kunna tänka sig en annan väg ut ur detta bekymmer. Man

skulle nämligen kunna återlämna ett ärende till kronofogdemyndigheten för

närmare utredning. Det har alltså kommit ett förslag och man skulle vilja göra

justeringar i detta. Det gäller särskilt om det har kommit nya förutsättningar

i samband med att ärendet har behandlats vid domstolen. Då skulle man kunna

återlämna det till kronofogdemyndigheten som efter vidare utredning skulle

kunna lägga fram ett nytt förslag tillsammans med gäldenären. Det skulle rent

av kunna bli på det viset att borgenärerna tillstyrker det hela, och ärendet

skulle inte behöva komma tillbaka till domstolen. Det skulle alltså kunna bli

en frivillig skuldsanering.

Sedan vill jag prata litet grand om muntlig förhandling ånyo. Vi pratade om

förlikningsverksamhet. Men i det här fallet handlar det om vilka andra än de

direkta borgenärerna som är närvarande. Vi har som sagt vana vid muntliga

processer. Ofta har någon part i familjemål, konsumenttvister och andra

sammanhang, en underordnad ställning. Därför har vi särskilt bemödat oss om

att i de här sammanhangen försöka handlägga målen med stor respekt och

förståelse för gäldenärens utsatta situation, men givetvis inte så att vår

opartiskhet kan sättas i fråga. Det är då mycket lämpligt att ha den här

muntliga förhandlingen. Gäldenären skall vara närvarande, annars faller ju

saken. Det fungerar bra.

Sedan vill vi också redovisa att vi finner det vara värdefullt med närvaro

av kommunala konsumentrådgivare som har hjälpt till i steg 1, liksom även

representanter för kronofogdemyndighetens skuldsaneringsenhet. Närvaro av

dessa personer eller representanter för steg 1 och steg 2 har inneburit ett

allmänt stöd för gäldenären i den pressade situationen. Ofta är det en pressad

situation när man kommer till domstol. Dessutom är detta en oerhört viktig sak

för gäldenären. Närvarande konsumentrådgivare och handläggare från

kronofogdemyndigheten har också kunnat lämna domstolen upplysningar som har

varit till gagn för utredningen i ärendet.

Omprövning kommer Anna-Lena Järvstrand att prata litet mer om, men jag vill

redan inledningsvis säga något om det också, nämligen att det skulle vara

lämpligt om man kunde göra omprövning på ett enklare sätt. Några talare här i

dag har varit inne på att man kanske skulle kunna göra en omprövning mycket

enklare. Förutsättningarna under fem år framåt i tiden kan variera väldigt

mycket. Det kan vara svårt att överblicka vad som kommer att ske om ett eller

ett par år. Då skulle det vara mycket värdefullt om man kunde göra en

omprövning, särskilt om det gäller nollförslag. Det är en allmän uppfattning

bland domarna att borgenärerna är särskilt negativa om det är ett nollförslag,

därför skulle det vara värdefullt om man framöver kunde hitta någon möjlighet

att antingen gradera förslaget eller att komma med en förenkling när det

gäller omprövningen. Vi kommer också att prata något om möjligheten att ha

längre tid än fem år.

En del frågor som har aktualiserats av Riksdagens revisorer är av helt

politisk art, och dem skall vi naturligtvis inte ta upp i det här

sammanhanget, som skattefordringars ställning och om det är till fördel för

det allmänna. Däremot är omprövningen någonting som vi har redovisat och

kommer att redovisa litet närmare.

Avslutningsvis vill jag säga en sak till och det gäller frågan om färre

tingsrätter. Först och främst vet man inte hur det kommer att bli i den delen.

Domstolskommitténs arbete är inte klart och vi får avvakta och se. Men det är

två saker jag skulle vilja nämna i sammanhanget. Den ena är att praxis inte i

första hand ges i tingsrätterna, utan när vi domare pratar om praxis menar vi

den som ges från överrätterna, från hovrätter och Högsta domstolen i de här

sammanhangen. Att det skulle bli bättre praxis om man har färre domstolar som

prövade de här sakerna har alltså tagits som ett skäl för att ha färre

tingsrätter.

Den andra omständigheten jag vill dra fram i sammanhanget är närheten till

domstolen. Jag tror att det för gäldenären är värdefullt att inte behöva åka

väldigt långt bort när han eller hon skall inställa sig vid det här

sammanträdet. Visserligen kommer de flesta människor inte särdeles ofta till

en domstol, men det kanske känns litet mindre främmande att gå till domstolen

i närheten av hemorten eller i hemorten än att åka till residensstaden.

Nu har jag pratat en liten stund, men jag tror ändå att det finns utrymme

för Anna-Lena Järvstrand att fortsätta. Tack för mig.

Anna-Lena Järvstrand, Stockholms tingsrätt: Jag hör till de domare vid

Stockholms tingsrätt som har haft förmånen att följa den här lagstiftningen

och tillämpa den redan från början. Men det innebär också att jag har en

fullklottrad insida på propositionen där jag efter hand har skrivit ned de

synpunkter som man har haft på den lagstiftning som vi har haft att tillämpa.

Jag skall försöka att något redogöra för dem när vi nu har fått möjlighet att

komma hit och ge lagutskottet våra synpunkter. Något kommer jag också att

komma tillbaka till det Peter Prom redan har sagt.

Vad gäller huvudregeln att en betalningsplan skall fastställas att gälla

under fem år är det nog tingsrättens uppfattning att man något skulle kunna

modifiera detta. Redan nu finns det möjlighet, men huvudregeln skall

fortfarande vara fem år för de här betalningsplanerna. Men fem år kan många

gånger vara en något för kort tid enligt vår uppfattning. Bl.a. kan det gälla

unga människor som får skuldsanering. Man upptäcker att de skulle vara

skuldfria vid t.ex. 35 års ålder eller ibland när de är ännu yngre, något som

kanske inte är förunnat de flesta av oss andra medborgare, som vid den åldern

ofta har en del skulder kvar. Vi tycker kanske att det ibland påverkar

skäligheten. Kanske är det också så att det ibland är lättare att en

skuldsanering framstår som skälig om den får löpa under en längre tid än fem

år.

Dessutom kan omprövning på grund av förbättrad ekonomi göras inom fem år

eller under den längre tid varunder betalningsplanen löper. Även detta skulle

möjligen tala för att betalningsplanerna skulle löpa under en längre tid än

fem år. Det händer trots allt då och då att gäldenären får en förbättrad

ekonomi. Det kan gälla vinster eller det kan gälla den vinsten att man har

fått ett arbete med en bra lön.

De s.k. nollplanerna fastställs i dag för de gäldenärer som inte har något

betalningsutrymme alls och medför en omedelbar och total befrielse från

betalningsansvar. Det finns, enligt förarbetena i alla fall, en förutsättning

för omprövning om det skulle visa sig att gäldenären på något sätt har handlat

illojalt. Men för övrigt har inte tanken varit, såvitt jag kan utläsa av

förarbetena, att man skall kunna ompröva de s.k. nollsanerarna. Det bör kanske

göras en ändring så att det ges utrymme att ompröva eller förändra även i

deras fall om de skulle få en förbättrad ekonomi.

Vem som skall göra omprövningen förtjänar kanske också en extra tanke. I dag

är det tingsrätten, men eftersom tingsrätten i princip inte skall utreda och

ha resurser till detta, som Peter Prom har nämnt tidigare, skulle man kanske

överväga att lägga omprövningen på kronofogdemyndigheten.

Nya omständigheter kan bli kända under ärendets handläggning i tingsrätten.

Det har också nämnts tidigare. Jag vill säga att vi i dag hanterar detta litet

grand efter läglighet. Men egentligen säger lagstiftningen att vi i

tingsrätten inte får återförvisa sådana här ärenden när det visar sig att det

uppkommer nya tillgångar eller nya borgenärer. För några veckor sedan löste

jag det här själv på ett praktiskt sätt. Jag vet inte om det är i

överensstämmelse med lagtexten, men i alla fall med intentionerna, tror jag.

Det kom i tingsrätten fram nya tillgångar. Från att ha varit en nollsanering

blev det helt plötsligt fråga om en gäldenär som skulle kunna betala. Men det

gick egentligen inte riktigt för sig att tingsrätten direkt bestämde den

betalningsplan som skulle gälla, för det är gäldenären som skall ge förslaget

till betalningsplan. Men några dagar efter förhandlingen gjorde jag så att jag

gav förslaget till gäldenären som i sin tur gav förslaget tillbaka till mig,

och sedan fastställde tingsrätten det. Detta skulle man kanske kunna hantera

på ett något annorlunda sätt.

Vad beträffar kallelserna till sammanträdena i tingsrätten har Peter Prom

redan tidigare sagt att vi ibland har vissa svårigheter med att delge

borgenärerna. Man kan möjligen lösa det genom att ha ett förenklat

delgivningsförfarande. Men ibland kanske man kan överväga huruvida man över

huvud taget behöver ha obligatoriska sammanträden i tingsrätten. För oss

domare är det ganska bra att träffa gäldenärerna och få prata med dem, i 99

fall av 100 är det bra. Men man undrar ibland också när man sitter där med tom

sal och borgenärerna inte dyker upp. Ett förslag från vår sida är för övrigt

också att om en motsättande borgenär inte infinner sig till sammanträdet

skulle man kunna lämna dennes invändning utan avseende, en slags

tredskodomssituation. Är man inte mer intresserad av den sanering som man har

motsatt sig får man kanske stå kastet att det blir en skuldsanering i enlighet

med kronofogdemyndighetens och gäldenärens förslag.

Så mycket värre känns det som domare om den borgenär som inte infinner sig

dessutom råkar företräda en mycket liten del av borgenärskollektivets totala

skuld. Det händer ibland att en borgenär som bara har en fordran på kanske 2

000 kr, när skulderna totalt gäller 400 000 kr, har motsatt sig och förorsakat

överlämnandet till tingsrätten. En lagändring bör kanske göras så att de s.k.

mindre borgenärerna inte ges möjlighet att kullkasta ett förslag.

Det skulle inte heller vara fel om domstolen gavs möjlighet till

variationer. Peter Prom har använt uttrycket förlikning tidigare. Nog vore det

en nåd att stilla bedja om. Men man skulle också kunna tänka sig variationer.

Man skulle kunna nöja sig med att expropriera eller konfiskera - vad man nu

önskar använda för uttryck - enbart t.ex. ränteskulderna. En hel del

gäldenärer har faktiskt möjlighet att betala en del. Man kanske kan betala sin

kapitalskuld och som människa må litet bättre av det, men få ränteskulden

bortsanerad. Om domstolen hade en sådan möjlighet skulle det säkert också ha

en positiv inverkan på möjligheten till frivilliga uppgörelser.

Till sist några ytterligare ord om omprövningen. Det är ju så att vi vid

beslut om skuldsanering i dag skall fastställa belopp som skall betalas under

fem år. Men stor osäkerhet råder ibland om den enskildes ekonomi och om

utvecklingen av bidrag, pensioner och annat. Man behöver inte sticka under

stol med att de människor som skall ha skuldsanering i alla fall allt som

oftast lever av förtidspension, socialbidrag, de har bostadsbidrag, barnbidrag

osv. De här bidragen ändras som sagt. Det kan också vara så att man övergår

från att ha sjukbidrag till att bli förtidspensionerad. Man kan veta att det

där skall komma, men man vet inte riktigt när, hur eller vad det får för

resultat. Det omprövningsinstitut som finns i dag är bara tänkt att användas

om det finns särskilda skäl som man inte har kunnat förutse. Men det kan man

ibland, fast man inte kan förutse det i reella tal. Därför borde kanske en

omprövning eller en förändring kunna göras på ett annat sätt, precis som

Konsumentverkets representant sade tidigare. Likaså bör det under den här

perioden finnas en möjlighet att ompröva de s.k. nollsanerarna. Det kan som

sagt var hända att även de får bättre ekonomi under tiden.

Enligt lagen kan i dagsläget en omprövning på begäran av en gäldenär endast

avse betalningsplanen, som visar när och hur betalning skall ske. Man kan inte

ompröva beloppet. Men jag har vid ett tillfälle då jag behandlat en omprövning

dömt efter de förarbetsuttalanden som finns, nämligen att det är beloppen som

skall kunna ändras på grund av ändrade förhållanden, och inte efter lagtexten.

Må jag inte bli dömd därför. Man bör kanske också se över lagstiftningen i det

avseendet, så att man faktiskt kan ändra belopp som gäldenären skall betala

varje månad och inte bara hur betalningsplanen är upplagd.

Gösta Fischer, Svenska Bankföreningen: Herr ordförande! Tack för att vi har

fått komma hit. Jag skall inleda med bankernas uppfattning. Dessutom vill jag

säga att det finns ytterligare representanter för bankerna i lokalen. I den

mån det så småningom blir frågor kan de lämpligen ställas till praktikerna.

Vi har förberett oss för den här hearingen på det viset att jag har låtit

skicka ut ett frågeformulär till bankerna med 27 frågor baserade på innehållet

i revisorernas rapport, Konsumentverkets rapport och de motioner som vi har

läst. På basis av de svaren har jag gjort en skriftlig sammanställning som jag

har lämnat till kanslichefen. Den kommer att kunna delas till er efteråt.

Jag vill säga att bankerna på sin tid, när lagen tillkom, var positiva till

skuldsaneringsförfarandet i den form som det fick. Vi medverkade i

förberedelsearbetet på olika sätt. När vi nu skall utvärdera lagen efter ett

par år kan vi konstatera att den i stort sett har fungerat ganska bra. Vi

kommer alltså inte att föreslå några dramatiska förändringar. På vissa punkter

kan man göra förbättringar. Jag skall ta upp några frågor i vår

svarspromemoria. Det gäller först den allmänna inställningen till lagen,

fördelar och nackdelar.

Bankerna konstaterar att det finns ett antal fördelar med förfarandet, som

jag skall behandla ganska kort, eftersom jag antar att ni är mer intresserade

av nackdelarna. Men till fördelarna hör definitivt att man nu har ett regelsy-

stem som tillåter avveckling av skulder i ordnade former, med ett regelverk

som tillgodoser höga krav på rättssäkerhet. Förbättringarna är egentligen

särskilt stora när borgenärskretsen är stor eller när någon borgenär vill

blockera skuldsanering. Det var nämligen så under det gamla förfarandet att

det understundom var svårt att åstadkomma uppgörelser när det fanns flera

borgenärer. Det löste man på den tiden genom att de borgenärer som ville ha en

uppgörelse kunde köpa ut de borgenärer som inte ville ha en uppgörelse. Men

det var inte någon särskilt bra ordning.

Ett ytterligare plus är enligt borgenärernas uppfattning att förfarandet

omfattar skattefordringar. Jag säger det eftersom det då och då antyds att de

på något vis skulle avföras eller behandlas i annan ordning.

Man tycker också att utredningarna totalt sett har blivit bättre. Det gäller

i första hand hanteringen hos kronofogdemyndigheterna. Det kan möjligen också

vara så att lagen har en viss preventiv effekt när det gäller

betalningsmoralen på det viset att gäldenärerna måhända skräms av tanken att

behöva leva fem år på existensminimum och därför sköter sina skulder bättre.

Men det finns nackdelar, och jag måste säga att i den delen kan jag nästan

helhjärtat ansluta mig till vad föregående talare har sagt, oavsett varifrån

de har kommit. Det stora problemet med förfarandet är att de olika stegen gör

det mycket resurs- och tidskrävande. Det gäller för myndigheterna och

gäldenärerna men också för borgenärerna förstås. Det rör inte bara förfarandet

i sig, utan även efterbevakningen, alltså under de fem åren.

En effekt av lagen är att benägenheten att träffa frivilliga uppgörelser har

minskat. Man kan något filosofera över målsättningen med lagen i den här

delen. I princip vore det naturligtvis att föredra att man kunde åstadkomma

frivilliga uppgörelser. Det skulle belasta statens och kommunernas resurser

mindre, och det tror jag att man kan säga egentligen också är borgenärernas

utgångspunkt. Frivilliga uppgörelser är bra. Men det blir svårigheter här.

Gäldenärerna motsätter sig ibland frivilliga uppgörelser därför att de tror

att de kommer att få en bättre deal hos kronofogden, som har att agera

utifrån lagens krav. Men borgenärerna motsätter sig också ibland uppgörelser,

därför att man tycker att utredningsunderlaget i steg 1 är undermåligt. Man

vågar inte lita på det, som någon uttryckte det tidigare. En fördel med de

tidigare uppgörelserna var att de ofta sträckte sig över längre tid än fem år.

Det verkar nu som om de flesta budgetrådgivare, i varje fall de som handlägger

frågorna i steg 1, utgår från en given mall, nämligen fem år, samma

förbehållsbelopp för alla. Detta är möjligen ett enkelt system för dem som

skall föreslå det. Men det är ägnat att inge viss misstro hos borgenärerna som

ändå inser att gäldenärer är olika.

Till den här biten hör kanske frågan om betalningsmoralen. Det fanns en

misstanke från borgenärernas sida när lagen infördes, det måste man medge, att

den skulle komma att försämra betalningsmoralen hos gäldenärerna. Det tycker

vi oss inte ha kunnat konstatera, utan i den delen finns det ingen anledning

till oro. I den mån bristande betalningsmoral har upptäckts handlar det

snarare om att gäldenärerna ibland ?hotar? borgenärerna med skuldsanering för

att få till stånd en bättre uppgörelse. Det kan också vara så att faktiskt

ingångna frivilliga uppgörelser ibland ryggas av gäldenärerna när de inser att

de skulle kunna få ett bättre avtal genom en skuldsanering.

Då är frågan: Vad skall man göra åt det här? Det stora problemet är den

utdragna handläggningstiden. Det finns egentligen två sätt. Man skulle kunna

tänka sig att man renodlar förfarandet, som någon har uttryckt det här. Det

kan göras på det viset att steg 1, dvs. handläggningen i kommunerna, bara görs

till en ren utredningsfunktion. Men skall det vara någon vits med det måste

man också ge kommunerna en rätt att prioritera ärendena på ett annat sätt. Nu

verkar man följa en sorts turordning. Det är möjligt att det fyller vissa

rättvisekrav om man gör det, men det vore väldigt bra om kommunerna då de

kunnat konstatera att ett ärende är solklart hade möjlighet att direkt skicka

det till kronofogdemyndigheten för beslut, utan att behöva avvakta de 4-9

månader som det blir fråga om, enligt vad vi har hört. Det skulle snabbt dra

ned balanserna i steg 1. Det skulle underlätta för gäldenären, som får ett

snabbt beslut, och det skulle också vara mindre betungande för borgenärernas

utredningsresurser.

Jag skall kommentera några ytterligare frågor. Det föreligger vissa förslag

om att Riksskatteverket skulle utfärda allmänna råd. Det är säkert bra, tror

vi, om de allmänna råden går ut på att ge råd om själva förfarandet. Däremot

finns det en viss misstro bland borgenärerna om det är så att Riksskatteverket

vill styra handläggningen av ärendena, alltså den juridiska bedömningen. Det

tycker man nog fortfarande skall ligga hos tingsrätterna. Däremot utgår vi

från att Riksskatteverket gör sammanställningar av praxis när det nu börjar

komma praxis från domstolarna.

En allmän fråga är också förfarandet utanför skuldsaneringsförfarandet. Jag

tänker på den typ av verksamheter som bedrivs i skuldsaneringsbyråer. Är det

någonting man bör uppmuntra? Ja, det tycker vi förstås, i den mån det

fungerar. Men jag kan säga att borgenärerna är tveksamma till om det är en

verksamhet som borgenärerna skall vara med och betala. Måhända ligger detta

dock utanför utskottets intressesfär just nu.

Jag tänkte inte säga mer om detta egentligen. Jag utgår från att det kan

finnas frågor som rör detaljer. En sak skall jag dock säga. Här har från flera

håll berörts frågan om omprövning av beslut. Det är någonting som vi

helhjärtat kan instämma i. Det nuvarande förfarandet för hantering av ingångna

uppgörelser blir stelbent. Det bäddar just för att det blir luft i

förbehållsbeloppen. Det är inte möjligt att fem år i förväg förutse exakt hur

situationen ser ut om fem år. Det vore ytterst angeläget, tror jag, om man

kunde göra omprövningar på ett smidigt sätt. Det är inte sagt att det skall

behöva göras vid varje betalningstillfälle, men man skulle kunna ha någon

rutin för att det skulle kunna ske en gång per år eller på något annat kanske

formaliserat sätt. Möjligheten bör finnas. Kriterierna för omprövning bör inte

vara så hårda som de nu framställs i lagen.

Ordföranden: Tack för det. Då har vi gått igenom de föredragningar som vi har

bett om. Vi kommer nu att gå in på den första halvtimmen med frågor innan vi

tar en paus och sedan går vidare. Jag lämnar ordet fritt för frågor. Men jag

utgår från att vi först tar upp frågan om den här lagen över huvud taget

behövs, så att vi har den diskussionen bakom oss. Det har framkommit ganska

tydligt under föredragningen att de flesta anser att den behövs. Men eftersom

det finns ett motionskrav frågar jag: Är den här lagen nödvändig? På vilket

sätt skulle man bättre kunna förebygga så att den inte behövdes, dvs. gör

bankerna en tillräckligt noggrann kreditprövning? Är det någon som ytterligare

vill förtydliga nödvändigheten av lagen på den här punkten? Är alla ni som har

sysslat med den här lagen, inklusive de som företräder borgenärer och andra,

fullständigt övertygade om att det här är en lag som har kommit för att

stanna?

Stina Fransson, Konsument Göteborg Skuldsaneringsbyrå: Jag heter Stina

Fransson och kommer från Konsument Göteborg, där vi sedan ett antal år

tillbaka har haft en skuldsaneringsbyrå. Du ställde en direkt fråga, och jag

tror att jag kan tala för både politiker och anställda.

Lagen behövs verkligen som uttryck för samhällets syn på människors rätt att

få ekonomisk rehabilitering. Vi tycker dock att den är alldeles för hård mot

dem som behöver den. Jag återkommer i ett senare inlägg till det. Men det

räcker inte med lagen, utan precis som du säger behövs det en rad åtgärder för

att få till stånd just den här ekonomiska rehabiliteringen och för att

förebygga. Därför tycker vi att det behövs en bredare diskussion över huvud

taget i skuldsaneringsfrågan. Riksdagens revisorer har ställt en rad frågor

som vi tycker är intressanta och som vi återkommer till.

Marietta de Pourbaix-Lundin (m): Vi moderater står för vår motion där vi säger

att lagen inte behövs. Jag är litet förvånad över att man så samstämt säger

att den gör det. Jag hade trott att möjligen Bankföreningen skulle ha sagt

någonting annat. Jag har fyra frågor.

Ingen har egentligen berört vad som händer med den som har gått i borgen för

en person som har fått skuldsanering. Det blir någon form av retroaktivitet i

det hela. Den som gick i borgen visste inte att skuldsaneringslagen skulle

komma till stånd. När en person får skuldsanering står den som har gått i

borgen där den står. Han kan inte kräva att få ut sin regressrätt gentemot

gäldenären. Jag skulle vilja att någon belyste den problematiken. Det kan inte

vara speciellt roligt för dem som har gått i borgen och som inte visste att en

sådan här lag skulle införas. Efter lagens tillkomst vet man nu att lagen

finns och att om man går i borgen kan man hamna i den situationen.

Sedan hade jag en annan fråga som gällde detta med att makes och sambos

förmögenhet inte skall inräknas. För mig är det ett väldigt konstigt synsätt.

Det skulle också kunna sluta mycket orättvist, eftersom man i andra sammanhang

är solidariskt betalningsansvarig.

Jag skulle vilja ha klarhet i hur många som får skuldsanering, vare sig den

är frivillig eller om den sker i steg 2 eller 3. Om jag förstod saken rätt

säger man från Kommunförbundet att ca 25-26 % av fallen görs upp i steg 1.

Därutöver får lika många skuldsanering i stegen därefter. Jag skulle vilja ha

ett förtydligande där. Det betyder att ca 50 % har fått skuldsanering, om jag

har förstått det hela rätt.

Jag skall avsluta med en fråga till Konsumentverket. Man kan redan efter två

år säga att lagen har varit preventiv. Jag skulle vilja få utvecklat hur man

kan se det efter så kort tid.

Ralf G Larsson, Domstolsverket: Jag arbetar som rådman på Hässleholms

tingsrätt. Det är jag som har gjort den juridiska utvärderingen för

Konsumentverket. Jag vill svara på frågan beträffande borgen.

Det är riktigt som Marietta de Pourbaix-Lundin säger, att en borgensman har

kvar sitt ansvar även efter det att gäldenären har fått skuldsanering. Å andra

sidan kan man fråga sig vad regressrätten är värd med tanke på att den som får

skuldsanering är kvalificerat insolvent och skall i princip aldrig någonsin

komma ur sin betalningsoförmåga. Det innebär att regressrätten inte är

någonting värd, och då är det ingen skillnad. Man kan alltså inte utkräva

någonting från gäldenären. Man kan som bekant aldrig lugga en skallig.

Ann-Marie Rydell, Konsumentverket: Jag vill svara på frågan om makes

förmögenhet. Det handlar alltså inte om att man har en skuld tillsammans med

den nye maken som man är solidariskt betalningsansvarig för. Då skall

naturligtvis båda tas med i bilden.

Det som jag talar om är när det är en person - t.ex. kvinnan - som är

kraftigt skuldsatt. Den skuldsättningen har hon kanske ådragit sig i ett

tidigare äktenskap som inte har någonting med den nye maken eller sambon att

göra. Skuldernas uppkomst och användning hör inte ihop med den nye makens och

hennes liv på något sätt. Det är i dessa fall som vi tycker att det blir litet

skevt att snegla på vad den nye mannen har. Det är litet speciellt med den här

lagen. Man drar in den andre maken, eftersom var och en ansvarar med sina

tillgångar för sina skulder. Det är vanligt att man inte vill berätta för den

nye mannen om det som skett tidigare. Men detta är inte anledningen här.

Sedan frågade Marietta de Pourbaix-Lundin om hur vi kan bedöma att lagen har

verkat preventivt, eftersom den har varit gällande under så kort tid. Jag sade

att såvitt vi kan bedöma har den gjort det. I alla fall finns det inget som

tyder på att lagen skulle göra att människor lånar mer. Vi har sagt i vår

rapport att vad som mer påverkar benägenheten att låna är i så fall hur

marknaden ser ut. Det är alltså ingenting som tyder på att lagen skulle vara

negativ för betalningsmoral eller för lånebenägenhet. Detta stöds delvis av

vad Gösta Fischer här sade. Men det har gått för kort tid för att man skall

kunna dra definitiva slutsatser.

Maria Renström-Törnblom, Konsumentverket: Jag skulle vilja tillägga något just

när det gäller de slutsatser som vi har dragit i fråga om måluppfyllelse. Jag

vill verkligen understryka att det inte handlar om någon regelrätt utvärdering

av lagen. En sådan kan ju göras tidigast när de första som har beviljats

skuldsanering har passerat femårsstrecket.

I den uppföljning som vi har gjort från detta år har vi skilt mellan

allmänprevention och individuell måluppfyllelse. Vi tycker att vi kan se att

lagen har haft en individuell måluppfyllelse.

Sten Johansson, Riksskatteverket: Det ställdes en fråga om procentsatser. Det

är inte så alldeles lätt med procent, men det är inte så att 50 % av dem som

har sökt skuldsanering har fått det. Det är 25 % av dem som har vänt sig till

kommunerna som har fått hjälp, rådgivning och sina problem lösta. Det är ju

ett förfarande som ligger utanför skuldsaneringslagen. Däremot har 25 % av de

ansökningar som har kommit till kronofogdemyndigheten lett till skuldsanering

enligt lagen.

Birgitta Clemensson, Tyresö kommun: Jag vill fortsätta att tala om den

procentuella fördelningen av lösningar ute i kommunerna. Jag har gjort

delrapporten till Konsumentverkets utvärdering. De 25 % av 20 000 inkomna

ärenden i kommunerna som rör skuldsanering och skuldrådgivning innebär att det

är ca 5 000 ärenden som får sin lösning i kommunerna. Bland dessa finns det

väldigt många skuldsaneringar. Även om tingsrätten och kronofogdemyndigheten

inte är inblandade måste det ändå betecknas som skuldsanering. Avtalen med

borgenärerna är sådana att skulderna avvecklas efter en 5-7-årsperiod.

Jag vill också passa på att säga till bankmännen att det görs en hel del

uppgörelser i kommunerna som sträcker sig över en femårsperiod, detta beroende

på att gäldenären är yngre.

Gösta Fischer, Bankföreningen: Det ställdes en fråga om borgensmän. Om man

skall anlägga en borgenärssynpunkt så är det inte rimligt att en borgensman

skall ha bättre rätt än borgenären. Borgenären får ju vidkännas en förlust som

är definitiv. Då skall väl inte borgensmannen få en bättre rätt. Han eller hon

borde om möjligt ha haft ännu bättre insikt i gäldenärens ekonomi. Detta

gäller alltså borgenärssynvinkeln, och den kan kanske bemötas med andra

argument.

Inledningsvis ställde ordföranden frågan: Behöver vi lagen bl.a. med tanke

på förbättrade kreditprövningsmöjligheter o.d.?

Det är helt rätt att kreditprövningsrutinerna i banksystemet fortlöpande

förbättras. Det blir bättre och bättre register både hos UC och hos Soliditet

med fler och fler uppgifter. Det är klart att man kunde tänka sig att en bank

eller ett finansbolag skulle vara oerhört strikt i sin kreditprövning. Men då

skulle det kanske inte medges så många krediter, och det är inte heller

önskvärt från olika utgångspunkter. Man kan alltså inte förhindra att det

uppkommer skuldsaneringssituationer hur noggrant man än utför dessa

kreditprövningar.

Vår tro är att detta litet grand har varit ett konjunkturellt fenomen. Den

allvarliga krisen i betalningssystemet i slutet av 80-talet och början av 90-

talet orsakade den kolossala puckeln när det gäller gäldenärer. Puckeln är nu

förhoppningsvis på väg nedåt, men jag tror ändå att erfarenheterna från den

tiden visar att det behövs ett system av den här typen.

Leif Klingensjö, Kommunförbundet: Jag kan bara instämma i det som Birgitta har

sagt. Det är alltså ca 20 000 skuldsaneringsärenden som handhas av kommunerna.

26 % av dessa klaras upp, både i lagens anda och utanför lagen. Det rör sig om

en mängd olika typer av lösningar som återfinns på hela skalan av lösningar.

20 % överlämnas alltså sedan vidare till kronofogdemyndigheten.

Vi tycker att detta är ett mått på att det händer ganska mycket i steg 1 när

det gäller flexibla lösningar och varianter för att hjälpa människor.

Ordföranden: Det här fungerar ju väldigt bra. Man löser en fjärdedel av fallen

samtidigt som det tar mellan 4 och 50 veckor att utreda. Finns det verkligen

en harmoni i dessa påståenden?

Leif Klingensjö, Kommunförbundet: Det hänger samman med att kommunerna ser

väldigt olika ut. Mediankommunen har 16 000 invånare. Det finns lika många

kommuner som har under 16 000 invånare som har över 16 000 invånare. Problemet

är alltså att kommunerna ser så olika ut med olika möjligheter både ekonomiskt

och personellt för att klara den här typen av uppgifter som kräver ganska

mycket av kompetens, kunskaper och ekonomi. Det är därför som det ser ut som

det gör på väntetidslistan, att handläggningen tar mellan 1 vecka och 50

veckor.

Bengt Harding Olson (fp): Vi har fått en mycket värdefull information här. Det

är nyttigt för oss lagstiftare att ha det underlaget. Jag har två frågor, och

jag börjar med den övergripande frågan som rör förfarandet.

Vi känner alla till att förfarandet är uppdelat i tre steg.

Sammanfattningsvis har man sagt att det hela är resurskrävande och att det tar

lång tid. Ett par talare har framfört att man möjligen skulle fundera över

steg 1:s ställning och roll. Gösta Fischer formulerade det som att steg 1

skulle kanske fungera som en utredningsinstans inför steg 2. Man kan ha

åsikter för och emot, men det är inte min uppgift att argumentera. Jag vill

veta: Vad tycker ni andra företrädare för de olika stegen här om en sådan idé?

Man bör då särskilt komma ihåg vad företrädaren för Kommunförbundet senast

sade om de olika strukturerna i de olika kommunerna.

Den speciella fråga som jag tycker är intressant, men som knappast alls har

belysts, gäller den s.k. kvarboenderätten i samband med skuldsanering och fast

egendom. Det kan gälla äganderätt i villa, bostadsrätter osv. Kan man då få

skuldsanering och samtidigt bo kvar i sin villa respektive bostadsrätt? Detta

är inte riktigt klarlagt. Jag skulle vilja ha svar på den frågan, inte minst

från våra rättsliga instanser. Tingsrättens synpunkter är viktiga här.

Bengt Kronblad (s): Jag skulle vilja ha kommentarer kring två områden.

Det första området gäller omprövningssektorn. Kan ni utveckla litet grand

vilket sätt och vilka arbetsformer som skulle vara lämpliga i en

omprövningsdel? Här har talats om en rullande omprövning varje år. Samtidigt

vet vi att det tar lång tid att få en skuldsanering genomförd och också

organisatoriskt färdig. Då upplever jag att det finns en risk att det kan bli

ett ständigt rullande prövningsinstitut för de individer som berörs. Därför

undrar jag: Hur skulle man kunna utveckla enkla och snabba arbetsformer som

inte har en ständigt återkommande funktion?

Den andra frågan vill jag rikta till Kommunförbundets representanter. Ni

talade om socialbidragskostnaderna. En del i skuldsaneringen var ju att

kommunernas socialbidragskostnader skulle minska. Ni sade att volymen inte har

blivit mindre enligt ett riksgenomsnitt, som jag uppfattade det. Men då borde

det väl ha varit en framgång, eftersom denna målgrupp skulle väl egentligen ha

haft ett betydligt större behov av socialbidrag om det inte hade gjorts några

skuldsaneringsinsatser? Därmed måste kommunerna ha fått en lägre kostnad genom

skuldsaneringsarbetet.

Rune Berglund (s): Jag vill ställa en fråga som gäller steg 3. Ni talade om

att man kanske skulle kunna förlänga tiden, särskilt för yngre. Jag skulle

vilja att ni utvecklade skälen för detta. Lagens intentioner med en

femårsgräns måste ju vara att man skall veta när man kan komma ur

skuldhelvetet, om jag får använda det uttrycket. Om tiden förlängs då kommer

man in på den möjlighet som finns genom frivilliga uppgörelser i steg 1 och

steg 2.

Sedan vill jag ställa en fråga som gäller borgenärer med små fordringar.

Menar ni att tingsrätten skulle kunna medge skuldsanering utan att det har

lyckats med delgivning, om det är fråga om en relativt sett mycket liten

fordran?

Stina Fransson, Konsument Göteborg Skuldsaneringsbyrån: Det handlade om vår

syn på två frivilliga steg som är aktuella i steg 1 och steg 2. Som

representant för en stor kommun anser jag att det skall vara ett steg. Detta

arbete som handlar om frivillighet bör ligga helt på kommunen. Ledet med

kronofogden bör kunna tas bort. Detta har Konsumentnämnden svarat också till

Riksdagens revisorer.

Frivillighet existerar bara för banker och andra långivare. Konsumenten

befinner sig inte i något frivilligt stadium. Den frivillighet som vanligtvis

ingår i förhandlingar är bara en chimär för konsumenten medan banker har

frivillighet att säga ja eller nej till en uppgörelse. Det är därför som

siffran är så låg som 26 % i det kommunala arbetet. Det är inte en god siffra,

utan det är ett uttryck för att frivilligheten utnyttjas negativt.

Ralf G Larsson, Domstolsverket: Jag skall börja med frågan om huruvida steg 1

skall vara en utredningsinstans inför steg 2. Det finns en missuppfattning

här. Steg 1 är gäldenärens eget försök att träffa uppgörelser med sina

borgenärer. Till detta får han hjälp av kommunerna. Men det är alltså inte

kommunerna som är något slags steg 1. Många gäldenärer klarar inte av att

träffa uppgörelser med alla borgenärer. De har kanske inte ens en klar bild av

vilka borgenärerna är. Man kan t.o.m. ifrågasätta om dessa gäldenärer

verkligen skall behöva passera steg 1 innan de kan ansöka om skuldsanering hos

kronofogdemyndigheten. Jag tycker inte att kommunerna skall utgöra någon

utredningsinstans åt kronofogden.

När det gäller kvarboendet skiljer sig praxis åt i landet. Det hänger litet

grand ihop med hur bostadsmarknaden ser ut på orten om man skall få bo kvar

eller inte. I Göteborg är villorna värda uppemot 1 miljon kronor. Om man

skulle låta gäldenärerna bo kvar i sina hus skulle alla överskott gå åt för

att betala till de borgenärer som har fast panträtt i fastigheten. Det är inte

rimligt, och det tar för mycket av andra borgenärers utrymme. I en sådan

situation får inte gäldenären bo kvar i sin fastighet. Men man skall i varje

enskilt fall räkna på vad ett kvarboende innebär och hur mycket det tar i

utrymme från de andra borgenärernas möjlighet att få betalt. Det finns alltså

ingen absolut gräns för när man får bo kvar. Dessutom hänger det ihop med vad

det finns för alternativ och vad det finns för hyresmöjligheter på orten.

Efter den praxis som jag har gått igenom är bilden ganska klar: Man skall göra

en sådan här uträkning. Och jag tycker inte att det finns några problem i

samband med detta.

Sedan ställdes det en fråga om omprövning. Jag tror att man skall undvika

ett ständigt omprövande. Det skall ske omprövning när det är påkallat. Det kan

ha hänt någonting som gör att det kan vara påkallat. Domstolarna klarar inte

av alltför många omprövningar. Man bör alltså inte har ett ständigt

omprövande. När kronofogden eller tingsrätten har fattat sitt beslut skall det

vara definitivt. Därmed skall fallet vara avslutat från myndigheternas

respektive domstolarnas sida. Sedan får den gäldenär som har ändrade

förhållanden att åberopa påkalla omprövning.

Skall man ha luft i systemet? Skall man lägga på 300 kr extra utöver

förbehållsbeloppet så att gäldenären kan klara sig? Vi har en strävan i det

här i landet att allt skall vara så väldigt rättvist. Det får inte finnas

minsta lilla utrymme för avvikelse. Många domstolar och kronofogdar lägger på

300 kr extra för att skuldsaneringen skall hålla under ett antal år.

Slutsatsen blir alltså: Nej, inte för många omprövningar.

Någon frågade om tiderna skulle förlängas. Standardregeln är fem års

betalningsplan och sedan är det slut. Det kan bli fråga om längst åtta år. Man

måste tänka på att dessa personer - även om de är unga - inte har någon

egendom. De som är 32-35 år och har egendom är intresserade av att betala av

på sina skulder. De som inte äger någonting tycker inte att det är särskilt

roligt att betala. De kan tycka att det är jobbigt att gå tillbaka till

arbetslivet för att försöka att kämpa för en framtid, om de ständigt har dessa

skulder. Jag anser att gränsen skall sättas vid fem år. Sedan är det stopp. Då

är personen rehabiliterad och får komma igen. Man har ju bara denna chans en

gång i livet.

Maria Renström-Törnblom: Den första frågan gällde om steg 1 skulle bli en

utredningsinstans. Jag instämmer i det som Ralf G Larsson sade. Vi har snarare

föreslagit att man skall vara tydligare med att det är gäldenärens eget ansvar

som utgör steg 1. Det är när gäldenären inte har den förmågan som han skall

kunna ta hjälp av rådgivare i kommunen. Vi ser det också som viktigt att

rollen för kommunernas rådgivare blir väldigt tydlig. De skall alltså ha en

annan uppgift och en annan kompetens än vad kronofogdens tjänstemän har. Som

skuldsatt har man behov av både den kompetens som kommunens rådgivare har och

den utredningsvana som kronofogden har. Vi ser det snarare som att dessa båda

kompletterar varandra, inte som att den ena skall vara en utredningsinstans

för den andra.

Sedan ställdes det frågor om omprövning. Vi har lagt fram ett förslag om att

det i förbehållsbeloppet borde läggas in någon form av kontrollstation eller

en rullande omprövning där man skulle kunna se över förbehållsbeloppet. Vi har

inte gått in i detalj eftersom vi anser att detta är någonting som man borde

utreda rätt noggrant för att det inte skall uppstå något framtida problem.

Jag vill också ta upp detta med det förebyggande arbetet, något som flera av

frågorna här tangerar. Jag vill understryka att den stora skillnaden mellan

Sverige och Danmark är att Sverige har ett väl utbyggt förebyggande arbete ute

i kommunerna, vilket man inte har i Danmark. En delförklaring till att vi i

Sverige har färre som går igenom skuldsaneringsförfarandet enligt lagen kan

vara att vi har ett bra förebyggande arbete, vilket är positivt.

När det gäller frågan om man skulle kunna ta bort något steg vill jag med

anledning av det som jag sade i början poängtera att båda stegen behövs. Vi

ser inte att man skulle kunna ta bort något steg.

Ordföranden: Leif Klingensjö, skall ni utreda åt kronofogden?

Leif Klingensjö: Nej, det skall vi inte göra. Kommunerna är självständiga

myndigheter i steg 1. Som både Maria och Ralf har sagt är det gäldenärens

ansvar. Kommunerna kan hjälpa och stödja i den omfattning som det är möjligt.

Att vara en utredningsresurs för kronofogdarna vore en helt ny roll för

kommunerna som vi inte har något som helst intresse av att gå in i. Då får man

lägga det ansvaret på kronofogdarna eller någon annanstans.

Socialbidragskostnaderna hänger ju samman med att detta har kostat

kommunerna ca 30 miljoner - siffran kan diskuteras litet upp och ner. Den nya

lagstiftningen har gjort att kommunerna har fått ökade kostnader med ca 30

miljoner. Dessa pengar har man skaffat fram trots den svåra ekonomiska

situation som kommunerna befinner sig i. Finansieringsprincipen skall gälla.

Vi har fått ett nytt uppdrag från riksdagen.

Men kommunerna hade lyckats få igen dessa pengar genom minskade

socialbidragskostnader, och kan naturligtvis göra det också i framtiden, om de

människor som söker hjälp i högre grad hade varit aktuella för socialbidrag.

Någon kortsiktig vinst har kommunerna inte gjort. Det kan handla om att detta

kan vara ett förebyggande arbete som gör att människor inte hamnar i

socialbidragsberoende. Men kopplingen vore mera tydlig om det var så att dessa

personer också hade ett stort socialbidragsbehov. Det rör sig alltså i stor

omfattning om nya grupper för kommunerna.

Ordföranden: Därmed är det dags att ta paus.

Ordföranden: Vi övergår nu till det andra blocket, där några deltagare har

anmält sig för att få ordet. Jag låter er börja och sedan fortsätter vi med de

frågare som var kvar från förra omgången. Men först vill jag överlämna ordet

till rådman Anna-Lena Järvstrand från Stockholms tingsrätt. Du hade något kvar

att svara på. Var så god.

Rådman Anna-Lena Järvstrand: De tre saker som jag känner mig föranlåten att

säga någonting om är omprövning, att förlänga tiden för yngre och borgenärer

med små fordringar.

Vad gäller omprövningen skulle jag mest vilja instämma i vad Maria Renström

sade, nämligen att det behövs en kontrollstation eller någonting annat för de

här fem åren. Man kan kalla det vad man vill. Denna omprövning är kanske inte

tänkt att göras i tingsrätten utan kan väl göras hos kronofogdemyndigheten.

Kanske skall det, som sagt var, snarare kallas en kontrollstation.

När det gäller den längre tiden för de yngre - frågan ställdes här och jag

tog också upp den särskilt - sade frågeställaren att vi kanske är inne litet

på det vi talar om i steg 1 och steg 2. Och visst, det är vi. Vi tycker att vi

i tingsrätten också skall ha en större möjlighet att använda oss av det skön

som man kan använda i steg 1 och steg 2 och ha en längre tid, kanske som sagt

var särskilt för de yngre. Det skulle göra att det kunde kännas lättare att

uppfylla skälighetskriteriet för att bevilja skuldsanering.

Det sista jag vill ta upp är borgenärer med små fordringar som man har

svårigheter att delge. Möjligen blev det en sammanblandning där. Jag sade att

det ibland är en borgenär med små fordringar som föranleder att ärendet

överlämnas till tingsrätten och att man kanske skulle sätta en gräns där. Om

man skulle göra det, så att en borgenär med små fordringar inte får förorsaka

överlämnande, kommer ärendet aldrig att komma till tingsrätten och då behöver

man inte bekymra sig om det. Delgivningen är ett annat problem. Som det är nu

måste vi i tingsrätten kalla borgenärerna och bevisligen delge dem kallelsen

till sammanträdet. Det kan ibland förorsaka bekymmer. Därför föreslår vi att

man skall införa ett s.k. förenklat delgivningsförfarande, vilket man använder

sig av redan i dag, så att kronofogdemyndigheten när den delger ärendet också

delger ett meddelande om att vi i fortsättningen kommer att delge borgenären

under samma adress, att borgenären därmed anses delgiven och att det även

gäller kallelserna från tingsrätten. Det är inte det att man har små

fordringar som borgenär och inte blir kallad. Även en borgenär med små

fordringar skall naturligtvis bli kallad till sammanträdet om ärendet kommer

till tingsrätten.

Tom Ekelund: Jag kan i allt väsentligt ansluta mig till vad Gösta Fischer

angav från Svenska Bankföreningens sida. Jag tycker det var en utmärkt

sammanfattning av även Finansbolagens Förenings inställning.

Jag vill dock tillägga att Finansbolagens Förening i dag består i huvudsak

av industriägda företag och att andelen konsumtionskrediter är förhållandevis

låg. Dock har vi sedan krisen inträffat två medlemmar som har till uppgift

enbart att överta dåliga fordringar och driva in dessa. Dessa två företag har

angivit vissa önskemål. De är i stort sett framförda redan, men en sak som

särskilt har understrukits är att man måste komma snabbare till steg 2. En

annan uppfattning är att man inte har någonting emot - det är snarare önskvärt

från dessa företags sida - att man har större enhetlighet i landet hos både

kommuner och kronofogdemyndigheter i dessa ärenden. Man har också den

uppfattningen att det skulle gynna skuldsaneringen om det trots allt fanns, om

än sparsamt, viss luft för gäldenärerna.

Som ordförande för Svenska Inkassoföreningen kan jag också säga att det inom

Svenska Inkassoföreningen finns företag som är större inkassobolag. Samtliga

inkassobolag har naturligtvis skuldsaneringsärenden, och särskilt de företag

som Susanne Holmén kommer att beskriva.

Susanne Holmén: Jag kommer från Intrum Justitia Inkassobevakning i Göteborg.

Vi har över 50 % av de ärenden som berörs av skuldsanering i steg 2, vilket

gör att vi har en hel del synpunkter.

Bl.a. skulle jag vilja poängtera vikten av att det sker en mer enhetlig

tillämpning av lagen. Den bästa lösningen, som vi ser det, är att

Riksskatteverket kan ge tydligare rekommendationer, gärna med bindande

föreskrifter om det är möjligt. Det tror vi skulle göra att lagen skulle

hanteras mera effektivt på så sätt att det inte skulle bli så många nej från

fordringsägarna som det blir i dag.

Jag skulle vilja bemöta Stina Fransson, som hade en synpunkt om att

Skuldsaneringsbyrån skulle kunna ta hand om steg 1 helt och hållet och att

ärendet sedan skulle gå vidare direkt till tingsrätten. Från fordringsägarnas

sida tycker jag inte att detta är ett alternativ över huvud taget. Däremot

tycker vi att det hade varit lämpligt att Konsumentverket också gick ut med

att lagen skulle tillämpas mer enhetligt.

En annan sak vi har synpunkter på är betalningsplanens löptid. Man har ju

sagt att lagen skall vara rehabiliterande. Vi får ibland skuldsaneringar där

gäldenärerna är mellan 20 och 30 år, och beträffande gäldenärens situation

står det i förslaget att han eller hon kommer att vara arbetslös de närmaste

fem åren. Jag undrar hur rehabiliterande det är för den person som läser detta

och vet att det handlar om honom eller henne själv. Varför kan man inte

utnyttja möjligheten att lägga detta på en längre tid än fem år? Många av de

frivilliga uppgörelser som görs i dag spänner över en tid som är längre än fem

år.

Stina Fransson: Jag skulle vilja lyfta fram några förslag som Konsumentnämnden

i Göteborg har lämnat till Riksdagens revisorer när det gäller det

förebyggande arbetet. Det tror jag är oerhört viktigt, och det tog ju också

ordföranden upp som en del i den större frågan om skuldsanering över huvud

taget.

Jag tror inte på det som flera, både företrädaren från inkassoföretaget och

bankens företrädare, har påpekat här, nämligen att utlåningen på något sätt

minskar. Skuldsättningen ökar säkerligen bland människor i dag, fast på ett

annorlunda sätt än under 80-talet. I vår verksamhet såg vi att man skuldsatte

sig mer och mer på driften av hushållet, och det syns inte i den typen av

räkenskaper, men det uppstår ändå en skuld för hushållen - en skuld som skall

betalas och som genererar räntor.

Vi tror att man måste få i gång det frivilliga arbetet, och där är vi

överens med inkassoverksamheten. Vi tror att man kan hitta många goda vägar.

Men man måste få någonting som tvingar fram en frivillighet. Vår erfarenhet är

att långivarna inte är så pigga på det. När lagen kom blev det svårare för oss

att jobba på Skuldsaneringsbyrån. Det är nog ett uttryck för att man vill ha

ett mer schabloniserat tänkande. Om man då lägger på ett ansvar på

borgenärerna eller på de institut som lånar ut pengar på olika sätt, att också

ta ansvaret för de konsekvenser som utlåningen kan få, nämligen t.ex.

överskuldsättning, tror vi att det kan bidra till en positiv utveckling i

landet. Det skulle exempelvis vara att långivare finansierar regionala

skuldsaneringsbyråer som jobbar med frivillig omförhandling av avtal. Man

skall alltså ta det affärsmässiga ansvaret för sin verksamhet, och det kan

vara en kreditavgift eller en skuldsaneringsavgift - det finns ju

miljöavgifter i andra sammanhang - men poängen är alltså att man är med och

finansierar det man orsakar på marknaden. Det är ett tänkande som finns i

andra sammanhang i samhället.

Vi tror också att man skall lagstifta om en definitiv preskriptionsgräns.

Det har vi inte hittat på själva, utan även Riksdagens revisorer resonerar i

dessa termer. Det är ett bra instrument, tror vi, för att få till stånd en

fungerande kreditprövning. Det finns mycket att göra på det området.

I kreditavtal, t.ex. försäkringsavtal och i många andra sammanhang, tror vi

att man borde införa någon form av social klausul eller force majeure-klausul.

På samma sätt som det i försäkringssammanhang kan inträffa jordskred när man

är ute på en resa, inträffar jordskred i människors vardag i dag. Det kan vara

arbetslöshet av livslång karaktär, och det kan vara sjukdom. Ett sådant

jordskred bör kunna vara anledning till att ett kreditavtal omförhandlas.

Sådana saker bör man ta initiativ och titta på.

Till sist vill jag beröra skuldsaneringslagen. Den är uttalat

borgenärsgynnande. Den är borgenärsgynnande till hela sin karaktär. Vi tycker

att man skall förskjuta perspektivet och göra den gäldenärsgynnande i stället.

Det är ju gäldenären som är den svagare parten. Vi som jobbar med

konsumentfrågor är ju litet ensidiga och ser hela tillvaron ur det

perspektivet, men vi betraktar denna lag som en konsumentskyddslag. Då bör den

också ha konsumentperspektivet. Lösningarna blir då andra när man diskuterar

hur skuldsanering skall gå till, t.ex. om grunden skall vara en ekonomisk

rehabilitering.

Låt mig till sist säga att det har pratats om det förebyggande syftet och om

att kommunerna har en konsumentverksamhet som förebygger skuldsättning etc.

Jag är väldigt tveksam till det. Jag kommer från en kommun, Göteborg, som har

haft bred verksamhet i många år. Men nu ser vi att det kommer en avtrappning

av exempelvis den budgetrådgivning som finns ute i stadsdelarna. Dessa

stadsdelar har svårt att hålla ekonomin flytande över huvud taget, och där

sker i dag en nedrustning av de sociala institutionerna. Där får den här

verksamheten börja ta stryk. Att tro att kommunerna bygger upp en verksamhet

och håller i gång 30 miljoner för det ringa utbudet, Kommunförbundet, det tror

jag inte på i förlängningen.

Gunnar Ek: Jag är vice ordförande i Konsumentnämnden i Göteborg.

Jag vill göra några kompletteringar till det Stina Fransson sade och komma

med några nya saker.

Oförskylld arbetslöshet, företagsnedläggningar, personalminskningar och

politiska beslut leder till skuldsättning. I budgetgenomgångar med enskilda

medborgare har många besvärliga skuldsituationer retts ut. Människor är inte

riktigt på det klara med vilken ekonomi de har. De behöver hjälp. Där behöver

mer göras. Innan man kommer i väg till någon skuldsaneringsverksamhet har

släkt, vänner och bekanta i stor utsträckning bidragit med betydande belopp

för att reda ut en sådan här situation.

I Göteborg startade vi för några år sedan en frivillig skuldsaneringsbyrå,

betald av 10-15 olika finansiärer, t.ex. banker och finansbolag. En viktig

orsak till den här verksamheten var att vi hade observerat att banker,

finansbolag och en del andra hade förhållandevis blygsamma fordringar på

enskilda personer. Det kunde röra sig om t.ex. 5 000 kr, 38 000 kr, 72 000 kr,

42 000 kr - så pass små fordringar att man icke hade något intresse av att

samordna sitt arbete med att reda ut situationen för en enskild person med

andra banker och andra finansbolag. Det kostade för mycket att göra det. I

stället var det den som först hann i väg till kronofogden som fick ut

pengarna. Vi åtog oss att vara denna samordnare om vi fick betalt för det.

Kostnaden är i grova drag 2 miljoner kronor per år. Denna verksamhet blev

mycket uppskattad och påtagligt framgångsrik.

En viktig orsak till att verksamheten blev framgångsrik var att vi skapade

ett förtroende hos kreditgivarna. Bra folk anställdes. Kreditgivarna kunde i

praktiken lämna över skuldsaneringsbeslutet till vårt folk. Den utredning vi

gjorde kring enskilda personer var av sådan kvalitet att man i stor

utsträckning kunde acceptera den.

Vi hade bara en enda kontaktperson per bank eller finansbolag. Under den

period som arbetet har pågått har vi haft kontakt med över 140 olika

borgenärer, alltså inte bara banker och finansbolag. Arbetet har dock störts

av några enstaka systematiska nekare som gör att det inte går att driva

verksamheten vidare, alltså sådana som icke är beredda, från banker eller

finansbolag, att på olika sätt medverka i en skuldsaneringsverksamhet.

Många frågar sig om det verkligen är nödvändigt med en sådan här verksamhet.

Har man 100 000 kr i skuld och räntan ligger på 35 %, vilket inte alls är

ovanligt i dag, ökar räntan i sådan takt att det icke är möjligt för många

privatpersoner att ens hinna betala räntorna. Det går så oerhört snabbt uppåt.

Vi har via den här verksamheten också besparat många människor betydande

lidande. Det finns gott om exempel på självmordstankar och annat i bakgrunden.

Trots påtagliga framgångar med en frivillig av kreditgivarna betald verksamhet

fanns det ändå en hel del fall som vi aldrig klarade ut. Där behövs en

skuldsaneringslag i bakgrunden, men genom den verksamhet vi hade kom vi in i

ett mycket tidigare skede och kunde mycket snabbt ta hand om folk. Den tröghet

som i dag finns i systemet, med domstolar, kronofogdemyndigheter m.fl.

inblandade, är icke bra. Räntekostnaderna om inte annat går upp till

himmelsvida summor. Vi kunde notera att en orsak till att vissa var

systematiska nekare var att den ränta som de tog ut var så hög - jämfört med

t.ex. banker som kanske tog 10-12 % kunde andra ta 35-40 % - att det lönade

sig för dem att dra på alltihopa, eftersom deras andel av den sammanlagda

skulden från gäldenären blev allt större ju längre de väntade. De vann på att

vänta på det sättet.

Gösta Fischer: Jag tänkte beröra två områden. Det första gällde mitt s.k.

förslag om utredningsfunktionen i steg 1. Det är möjligt att det inte är något

bra förslag, men det motiverades ändå av en önskan om att man skulle

effektivisera förfarandet. Vi har ju alla konstaterat att någonting inte är

bra - det tar för lång tid. Det förefaller mig som om de flesta talare här

egentligen, när det gäller fördelningen av arbete mellan steg 1 och steg 2

talar för status quo, men då händer ju ingenting.

Som jag ser det när det gäller steg 1 finns det egentligen två alternativ.

Det ena, och det är kanske mera i överensstämmelse med det som nu står i

lagen, är att man bestämmer sig för att kronofogden har det övergripande

ansvaret. Kommunen skall då bara bistå med stöd och råd och ingenting annat.

Då får vi mindre utförliga utredningar på den kommunala sidan. Å andra sidan

lägger det mera ansvar på kronofogdemyndigheten, och det blir då en

resursfråga, antar jag, om den skall ta på sig det. Men det vore kanske bra,

och det är ett alternativ.

Det andra alternativet är att man förstärker utredningsmöjligheterna och

utredningsbehörigheten så att säga hos kommunerna. Jag tror i och för sig att

det är litet svårt att koppla loss den här funktionen att bara ge stöd och råd

från nästa led som ändå är att komma med mera konkreta förslag till gäldenären

om hur han skall bära sig åt. Det är alltså svårt att tänka bort hela

utredningsfunktionen från kommunen. Men det är möjligt att det går, och i så

fall kanske det förslaget är bra, kanske rent av bättre än det första.

Diskussionen kan hur som helst inte stanna vid status quo. Det var min poäng

där.

Jag vill kommentera en del av vad Stina Fransson och Gunnar Ek har sagt.

Först gällde det skuldsättningens omfattning. Rent statistiskt i varje fall är

det just nu så att konsumentkrediterna minskar, men det kan vara en fråga om

hur man läser statistiken. Bankernas uppfattning är att trenden går mot

minskad skuldsättning på personsidan, men det kan vara svårt att sia om

framtiden.

Bör då borgenärerna vara med och betala för frivilliga organisationer av typ

Skuldsaneringsbyrån i Göteborg? Först vill jag säga att jag tycker att

människorna på Skuldsaneringsbyrån i Göteborg har gjort ett jättebra jobb, och

jag vill inte alls föreslå att de på något vis skall tvingas dra ned på

verksamheten genom någon åtgärd från kreditgivarnas sida. De hade fördelen att

de var först, t.o.m. före lagen, och byggde upp sin verksamhet innan

skuldsaneringslagen blev verklighet. Jag tycker att de har gjort det bra. Men

det är en sak. Den principiella frågan är ändå: Bör man ha två typer av

organisation vid sidan av varandra, ett statligt institut och ett privat?

Bankerna har tagit ställning här. Vi var involverade i diverse försök innan

lagen kom, och vi fann att de inte riktigt höll. Vi fann därför att detta

måste skötas på statlig basis, annars blir det ingen ordning och reda. Vi kan

inte ha en skuldsaneringsbyrå i varje kommun med olika praxis och olika sätt

att hantera ärenden. Detta måste på något vis centraliseras.

Det fanns väl också den lilla baktanken med detta, måste jag säga, att man

ansåg att det trots allt inte bara var kreditinstitutens fel att det gick som

det gick på 80-talet. Hela samhället på den tiden präglades av någon sorts

laisser faire-inställning när det gällde krediter och annat, och på något vis

tyckte man att det inte var rättvist om man så säger att kreditgivaren skulle

stå för hela kostnaden för avvecklingen. Sedan får man inte heller glömma att

kreditprövningen kommer att förbättras, som jag sagt tidigare. Borgenärerna

tar alltså sitt ansvar på två sätt: Dels åtar man sig en större funktion när

det gäller själva kreditprövningen, dels får man faktiskt vara med och bära

kostnaderna genom att man får avskrivningar och nedskrivningar av beloppen.

Det räcker minsann som kostnad. Så kan man åtminstone tycka om man är

borgenär.

Jag skall också beröra frågan om definitiv preskriptionstid. Om jag

inledningsvis har sagt att jag tycker att man kan våga påstå att

betalningsmoralen inte har försämras till följd av lagen är det måhända ändå

så att om man inför en sådan åtgärd som definitiv preskription - alltså ingen

möjlighet till preskriptionsavbrott eller något sådant - kan man nog vara rädd

för att moralen då skulle komma att påverkas i negativ riktning. Vi kan inte

bevisa detta, utan det är mera en misstanke.

Bankjurist Staffan Leijon: Gösta Fischer har bemött Stina Franssons

tankegångar kring att borgernärskollektivet skulle stå för kostnaderna för att

hjälpa konsumenten, kredittagaren, att komma undan från sina krediter. När det

gäller den frågan skall vi också komma ihåg att en stor del av de krediter som

nu är föremål för skuldsanering är beviljade innan den nya

konsumentkreditlagen kom till stånd. Konsumentkreditlagen innebär att

borgenären åläggs en mycket stark prövning av att konsumenten har

återbetalningsförmåga. Man har tagit fram bankrådslagen i

konsumentkreditlagen, vilket gör att om en borgenär skulle brista i denna

undersökningsplikt kan t.o.m. en kredit komma att jämkas ned till noll.

När det gäller en definitiv preskriptionsgräns är frågan om vi över huvud

taget skall ha en sådan här i landet. Vi har en skuldsaneringslag som vi,

såvitt jag har förstått, alla här är positivt inställda till. Den ger en

möjlighet att få en kredit preskriberad, om än det kallas för något annat.

Siv Fransson tog också upp att skuldsaneringslagen är borgenärsgynnande.

Tanken med lagen är ju faktiskt att en skuldsanering skall ge ett bättre

utfall för borgenären än vad en konkurs hade givit. Det är med stor förvåning

som vi, i alla fall från borgenärskollektivet, har kunnat finna att ca 45 % av

alla ansökningar om skuldsanering som blir beviljade via tingsrätt har slutat

med nollbud. Då kan man fråga sig vad rehabiliteringstankarna är, vilka

framhölls väldigt starkt när lagen presenterades. Stockholms tingsrätt har ju

framfört att prövotiden bör vara längre. Det finns kanske de som har en annan

uppfattning, men jag tror nog att en stor del av borgenärskollektivet är av

uppfattningen att en längre prövotid bör förekomma vid nollbud.

En annan fråga som över huvud taget inte har diskuterats här i dag är den

långa tid som det tar för en gäldenär att få skuldsanering. Som företrädare

för borgenärskollektivet vill jag bara påpeka att vi vid ett antal tillfällen

har sagt nej till skuldsanering i steg 2 av den enkla anledningen att det har

varit fråga om tredjemanspant, borgen och annat. Skuldsanering i steg 2 är en

frivillig skuldsanering. Det innebär att om inte tredjemanspantsättarna

medger att pant eller borgen skall gälla, trots skuldsanering, så förlorar vi

den. Därför skulle ett förslag kunna vara att redan i steg 2 genomföra en s.k.

tvingande skuldsanering där panter och borgensmottagande skulle kunna kvarbli.

Jag tackar för ordet.

Gunilla Thorin: Jag vill ta upp två frågor. Först en liten kommentar till

kollegerna i Göteborg, som framhärdar med sin skuldsaneringsbyrå. Det är

absolut inget fel på den, men jag vill bara påpeka att vi också i övriga

kommuner som inte har skuldsaneringsbyråer når väldigt lyckade resultat. En

skuldsaneringsbyrå är ingen förutsättning för ett lyckat resultat, för det kan

man uppnå ändå. Det står helt klart att vi gör ett mycket gott arbete ute i

kommunerna.

Det har här diskuterats litet grand vilket steg som skulle kunna plockas

bort, steg 1 eller steg 2. Det har ju framkommit att vi ute i kommunerna har

ca 20 000 ärenden som behandlar skuldsanering och skuldrådgivning. Någon sade

att ca 5 000 av dessa går vidare till steg 2, dvs. till kronofogdemyndigheten.

De 15 000 övriga ärendena som vi hanterar bevisar att vi är kompetenta att

handlägga denna typ av ärenden. Vi har en mycket bred erfarenhet av

handläggning av skuldsaneringsärenden, oavsett om de senare blir ett lagärende

eller inte. Men det som diskuteras, att handläggningstiden är så lång, är ju

till syvende och sist en fråga om resurser, för den faktiska

handläggningstiden ute i kommunerna är ungefär tre fyra månader. Jag vet inte

exakt hur lång tid det tar att handlägga ett ärende hos kronofogdemyndigheten,

men jag förmodar att det absolut inte är längre tid än så. Den faktiska tiden

för handläggning av ett ärende är kanske maximalt ett halvår under det att

ärendet rullar hos en budgetrådgivare eller hos kronofogdemyndigheten. Men

problemet är att det inte finns tillräckligt med resurser, dvs. personer som

kan hantera ärendena på de olika nivåerna. Kärnfrågan är hur vi skall kunna få

mer resurser.

Maria Renström-Törnblom: Jag tror att vi använder ordet utredning på litet

olika sätt. Vad vi vill understryka är att det stora flertalet personer som

har skulder i dag inte kan omfattas av den lagreglerade skuldsaneringen,

vilket också Gunilla Thorin var inne på. Det stora flertalet skuldsatta måste

i framtiden, oavsett beslutet om skuldsaneringslagen, ha kontakt med kommunen.

Jag skulle också vilja understryka att det vid förhandlingsvilja hos

borgenärerna, oavsett om gäldenären uppfyller lagens krav eller inte, inte

finns någonting som hindrar att arbetet utförs redan i kommunen. Gränsen för

om ett ärende skall lämnas över till kronofogdemyndighet eller inte sätts

efter förhandlingsviljan på borgenärssidan. I princip är det när

förhandlingsvilja inte finns som man bör skynda på. Dessutom bör man, som en

del här har varit inne på, snabbt uppmärksamma om det är fråga om ett

konkursförfarande eller annat.

Vidare vill jag ta upp detta med rehabilitering och nollbud. Lagen säger

nämligen att det inte skall gynna någon enskild borgenär. Det handlar inte om

att den enskilde borgenären skall få maximalt tillbaka utan

borgenärskollektivet som sådant. Detta skall ge mer än exempelvis ett

utmätningsförfarande, som jag har uppfattat det. Vi tycker faktiskt att lagen

uppfyller dessa krav. Med detta menar vi att den som lag är

borgenärsskyddande, trots att det finns nollbud.

Det har tagits upp en del frågor som har med kreditgivning att göra. I

Europa diskuteras ju nu frågan om ett övre räntetak när det gäller krediter.

Det är också en fråga som kan tas upp för diskussion i Sverige, där det mer

talas om ocker. Men det handlar alltså om att sätta ett maxtak. Det är

ytterligare en infallsvinkel på problemet.

Stina Fransson: Jag skulle vilja återvända litet grand till frågan om

finansiering. Nyckelfrågan är nämligen vem det är som betalar för vad i

samhället och vem det är som får nytta av vad. Vi har ju på ömse håll här haft

en del funderingar om vem det är som skall betala. Till den bilden skulle jag

vilja lägga till det faktum att samhället redan i dag betalar för indrivning

av fordringar, inte minst via den verksamhet som kronofogden bedriver, där man

inte har full kostnadstäckning för att driva in de fordringar som långivare av

olika slag har.

Vi har räknat på ett antal ärenden som har behandlats av vår

skuldsaneringsbyrå under en period. 260 000 hushåll hade tillsammans 1 900

olika krediter. Det handlar om att varje av dessa hushåll hade väldigt många

olika skulder och lån. Detta är nu litet teoretiskt. Men om alla dessa

krediter hade gått till kronofogden, hade samhället fått bidra med ungefär 750

000 kr per år för indrivningen av krediterna. På fem år hade det blivit

närmare 3,8 miljoner kronor. Så visst bidrar man redan i dag med

samhällspengar just för att driva in obetalda fordringar av olika slag. Lägger

man därtill de 30 miljoner kronor - en siffra som Kommunförbundet har räknat

fram - och det arbete som sker inom lagens råmärken blir summorna rätt

ansenliga. Vad det ytterst handlar om är att förhandla om avtal, i de fall en

avtalspart inte kan klara det som man en gång trodde att man skulle klara av.

Vi har studerat utfallet av vårt skuldsaneringsarbete och funnit att man får

tillbaka rätt mycket mer än om ärendet hade gått till kronofogden. Dessutom

ligger räntan i ungefärlig nivå med priset för krediten. Detta sammantaget gör

att det blir rimligt för fordringsägaren att betala för skuldsaneringen.

Carina Törnblom: Jag vill inte framföra några särskilda synpunkter från

departementet i det här skedet. Men jag vill passa på att framföra ett tack

från Inrikesdepartementet, som är ett av de berörda departementen i frågan,

för att denna hearing har kommit till stånd och så väldigt lägligt så här

snabbt efter Konsumentverkets avrapportering och då vi har börjat

beredningsprocessen i Regeringskansliet. Det har kommit fram väldigt många

intressanta synpunkter här i dag. Vi lyssnar andäktigt och fortsätter att ta

till oss de synpunkter som framförs.

Ordföranden: Nu har jag inte någon ytterligare av de gäster som har varit

vänliga att komma hit anmäld på talarlistan. Därmed föreslår jag att vi

övergår till det sista frågeblocket.

Inger Segelström (s): Jag har tre frågor. Min första fråga, som jag riktar

till Konsumentverket, gäller de unga kvinnor som tar över sina f.d. mäns och

sambors skulder. Jag skulle bara vilja veta vilken åldersgrupp av unga kvinnor

det är som ni talar om?

Min andra fråga ställer jag till Bankföreningen. Det gäller steg 1. Vi

verkar alla vara överens om att vi vill minska handläggningstiderna. Då måste

det ju ur både konsumentsynpunkt och lagstiftarens synpunkt vara steg 1 som

blir mest intressant. Jag undrar om det inte från banksynpunkt vore mer

intressant att gå in mer aktivt, eftersom de flesta gäldenärer och borgenärer

på något sätt väl är kunder i banken och kommer att fortsätta att vara det

under resten av livet.

Min tredje fråga: Förutom utvärdering av skuldsaneringslagen har

lagutskottet också startat en utvärdering av fastighetsmäklarlagen. Jag skulle

vilja veta om någon av er under den korta tid som utvärderingen pågått har

märkt något slags uppstramning inom bostads- och lånesektorn vad gäller

fastighetsmäklarlagstiftningen.

Tanja Linderborg (v): Jag har faktiskt fått svar på mina frågor, och jag är

väldigt tacksam för det. Men jag vet att min partikamrat Per Rosengren är

laddad med frågor, så jag skänker ordet till honom.

Per Rosengren (v): Utskottet har besökt Hovrätten i Umeå. Jag blev då förfärad

när jag fick höra om den restriktiva tolkning som överdomstolen gjorde. Jag

skulle vilja veta hur ni bedömer domstolens tolkning kontra lagstiftarens

intentioner.

Jag skulle också vilja ha några kommentarer till förslaget om tvingande

beslut i steg 2, dvs. att kronofogden skall ta över och fatta tvingande

beslut, naturligtvis med möjlighet till överprövning i tingsrätten för

fordringsägarna. Vi har ju hört om de resursproblem som finns inom steg 1.

I samband med detta vill jag fråga om den allmänna uppfattningen är att om

en omprövning skall ske så bör den ske hos kronofogden och inte hos

tingsrätten, vilket har framskymtat i diskussionerna tidigare.

Jag tycker att man från tingsrättens sida uttrycker sig litet slarvigt när

man talar om femårsplanen och yngre gäldenärer. Man borde i betydligt större

utsträckning också se till familjesituationen. Om jag inte har missuppfattat

det hela är det väl meningen att man, när det gäller familjer som har det

jobbigt och slitigt med risk för skilsmässa på grund av ekonomiska problem,

skall förlänga tiden från fem år till exempelvis åtta år. Är det

åldersstrukturen eller familjestrukturen som skall vara avgörande?

Det har framkommit en uppgift som jag också själv har stött på, nämligen att

det kan vara svårare att förhandla med statliga myndigheter. Exempelvis Telia,

f.d. Televerket, har ett ganska starkt vapen, nämligen att stänga av

telefoner, inte bevilja nya abonnemang osv. Vad har ni för erfarenheter när

det gäller den typen av fordringsägare? Det kan faktiskt också gälla kommunala

bostadsföretag och liknande. Jag skulle vilja höra litet om erfarenheterna

också av dessa.

Det var intressant att höra att man i Finansbolagens Förening eftersträvar

litet mer luft för gäldenären. Det har i andra sammanhang talats om 500 kr

extra utöver förbehållsbeloppet. Hur långt är man beredd att sträcka sig från

andra intressenters sida? Jag tror att man kan konstatera att det är lättare

att göra upp med finansbolagen än med bankerna. Är det generellt på det

sättet? De har ju i sin räntepolitik och i utlåningen naturligtvis lagt in en

större risk. Därmed kanske de också är mer flexibla för en uppgörelse. Min

personliga erfarenhet är att det är betydligt lättare att göra upp med

finansbolagen, i alla fall i steg 1.

Marie Råby: Jag skall ta upp två frågor. Den första gäller att steg 1 skall

påskyndas. Jag hoppas att det är en missuppfattning, för jag vill protestera

mot att vi skall påskynda handläggningen. Det är oerhört viktigt att man reder

ut en människas ekonomiska situation och försöker förklara vad t.ex.

kvalificerad insolvens betyder. Hur många tror ni att det är som verkligen vet

vad det betyder? Vi måste ju se till att människor vet om att tanken är att

man skall betala sina skulder, inte att man skall springa ifrån dem. Man måste

alltså reda ut om man inte har någon möjlighet att betala. Hur många håller

reda på alla sina skulder? Det tar oss ganska lång tid att reda ut hela

skuldbilden. Det handlar ofta om skulder hos mamma, pantbanken, tandläkaren

osv., som kanske inte syns i papperen. Det är en ganska komplex bild, och det

är viktigt att vi reder ut den. Har man skuldsatt sig under många år, finns

det ingen anledning att snabbt bli fri från alla skulder. Allt är inte

bankernas fel. Detta var det ena.

Sedan skulle jag också vilja gå in på frågan om vår yrkesroll. Eftersom jag

företräder och är ordförande i vår nybildade Yrkesförening för budget- och

skuldrådgivare, vill jag ta upp något som nämndes här vid två tillfällen,

nämligen enhetligare utredningar. För att kunna göra bra utredningar och bra

underlag, som vi sedan lämnar vidare till kronofogden, behöver vi utbildning,

uppmuntran, stöd, handledning, dvs. det behövs resurser till de

budgetrådgivare som finns. Jag kan också tala om att alla medborgare i vårt

land inte har tillgång till budgetrådgivare. Situationen är helt olika,

beroende på i vilken kommun eller stadsdel man bor och på vilken

stadsdelsnämnd man tillhör. Alla människor borde ha rätt till hjälp till

kvalificerad budgetrådgivning. Alltså: Varifrån får vi stödet? Vem tar ansvar

för vår yrkesgrupp?

Inger Segelström (s): Lagutskottets uppgift är ju att vara lagstiftare. Vi har

ju inte det kommunala ansvaret. Vi ser över huvud taget över hela

domstolsprocessen och försöker att decentralisera ärenden så att man inte

skall behöva strida om frågor i domstol. Då undrar jag hur vi kan få till

stånd ett bättre steg 1 i stället för att lägga över mer på steg 2 och steg 3.

Det var detta som min fråga gällde. Jag tror nämligen, precis som Marie Råby

var inne på, att om man tar steget att gå in på en skuldsanering, så har man

ganska stora problem och behöver tidig hjälp på alla möjliga områden. Kan man

få ett bättre steg 1 och på så sätt undvika den upptrappning som det innebär

när man går till domstol?

Marie Råby: Självfallet kan man göra saker och ting bättre. Men jag

protesterar mot talet om att själva handläggningen skall snabbas upp. Det går

jag inte riktigt med på att vi skall göra.

Ralf G Larsson: Jag skall svara på Per Rosengrens fråga om den restriktiva

bedömningen i domstolarna. Det gör jag då inte som representant för

Domstolsverket, för Domstolsverket har ingen uppfattning i frågan. Däremot har

jag en uppfattning, eftersom jag har gått igenom en massa beslut från

domstolar. Jag håller med Per Rosengren om att bedömningen har varit mer

restriktiv än vad lagstiftarna har tänkt sig, men inte genomgående. Man skall

vara restriktiv, säger departementschefen i propositionen. På två områden har

man varit mer restriktiv än vad som var tänkt. Det ena är, som Ann-Mari Rydell

tog upp, att man ofta har avslagit skuldsanering på grund av att man inte har

kunnat göra en prognos om gäldenärens möjlighet att komma ur sin

obeståndssituation i framtiden, ofta beroende på arbetslöshet. Här har man

varit väldigt restriktiv. Ibland får man känslan av att det är fråga om att

snabbt göra sig av med ärenden. Även om en person kommer att få ett arbete,

gör man bedömningen att han eller hon ändå inte kommer att komma ur sin

obeståndssituation. Då har man nog, som jag ser det, gjort fel. Vissa

domstolar har också ställt väldigt höga krav på gäldenärens försök till

uppgörelse med borgenärerna i det som vi kallar för steg 1. Men av alla de

beslut som jag har gått igenom har jag funnit att detta egentligen är det enda

avseende i vilket man har varit mer restriktiv än vad lagstiftarna hade tänkt

sig.

Per Rosengren tog också upp frågan om kronofogden kan ta över de tvingande

besluten och lägga dem i steg 2. Enligt propositionen är detta ett ingrepp i

den civila rättigheten. Det är ju så att borgenären äger en rättighet,

nämligen sin fordran. Skall man ta ifrån honom denna rättighet, skall det

prövas i domstol, enligt Europakonventionens artikel 6 om mänskliga

rättigheter. Därför ligger det också i domstol. Frågan är då om detta kan

läggas hos kronofogdemyndigheten. Med tanke på resonemanget i propositionen är

det nog svårt. Samma sak gör sig då gällande beträffande omprövning. Skulle

man komma fram till att det belopp som gäldenären skall betala skall sänkas,

inskränks borgenärens rättighet ytterligare. I så fall skall detta också

prövas i domstol. Det är därför omprövningsförfarandet ligger i domstol. Jag

tror inte att man kan komma runt detta.

Jag har en reflexion beträffande det som Inger Segelström tog upp, nämligen

de unga kvinnor som tar över sina mäns skulder. I de beslut som jag har gått

igenom har jag funnit att det är rätt många unga kvinnor, 25-35 år, som har

gått i borgen för sina mäns företag eller står med som bolagsman i ett

handelsbolag. Sedan sitter de där med skulderna. Oftast finns inte karln kvar

utan har försvunnit. Någonting som har slagit mig är att för dessa kvinnor

behövs verkligen skuldsaneringslagen.

Sten Johansson: Jag skulle vilja kommentera några frågor som har tagits upp.

Först vill jag bara ansluta mig till vad som sades av Domstolsverkets

representant. Vi delar uppfattningen att det inte går att lägga över den

tvingande skuldsaneringen på kronofogdemyndigheterna just av de skäl som Ralf

G Larsson anförde.

Jag vill också kommentera det som Stina Fransson sade om samhällets

kostnader för kronofogdemyndigheternas bedrivande av indrivning och

skuldsanering m.m. De faktiska förhållandena är att det utgår avgifter hos

kronofogdemyndigheten som är baserade på självkostnadstäckning. Man kan säga

att avgifterna i stort sett finansierar verksamheten i den del där

verksamheten är avgiftsbelagd. Dock är inte skuldsaneringen avgiftsbelagd.

Det har också tagits upp ett antal frågor om oenhetligheten i hanteringen av

skuldsaneringsärendena. Jag vill bara göra några klarlägganden på en del

punkter vad gäller Riksskatteverkets ansvar. Någon har föreslagit att

Riksskatteverket skall gå ut hårdare och tala om vad som gäller och icke

gäller. Jag kan börja med att säga att Riksskatteverket inte har någon

möjlighet att fylla ut lagen. Vi har med andra ord ingen föreskriftsrätt på

området. Däremot har vi, enligt vår instruktion, både möjlighet och skyldighet

att genom allmänna råd och uttalanden verka för en lagenlig och följdriktig

rättstillämpning inom verksamhetsområdet. Detta sker i olika former. Framför

allt sprider vi rättspraxis. Vidare samlar vi medarbetarna på bl.a.

skuldsaneringsområdet för diskussion om tillämpning, administrativ hantering

etc. för att på så sätt verka för en enhetlig hantering av systemet.

Det fördes också fram att det är svårt att komma till tals med statliga

myndigheter. Här nämndes som exempel Telia. Jag vill bara påpeka att Telia

inte är någon statlig myndighet utan ett bolag vilket som helst. Det har

naturligtvis förts en diskussion om statens agerande, framför allt vad gäller

skatterna. Även här har Riksskatteverket givetvis uppgiften att verka för en

enhetlig tillämpning. Det kan i detta sammanhang förtjäna att påpekas att det

finns en del skillnader mellan de statliga fordringarna, åtminstone vad gäller

skattefordringarna och de civilrättsliga fordringarna. Detta knyter litet

grand an till den tidigare diskussionen, nämligen om preskriptionen.

Skatteskulderna preskriberas ju i princip efter fem år, vilket inte de

civilrättsliga fordringarna gör.

I ordförandens inledning av hearingen här i dag frågade han: Behövs

skuldsaneringslagen? Vi har från Riksskatteverkets sida sagt att det gör den.

Men det har ju naturligtvis också diskuterats alternativ. En gång i tiden

fanns det ett förslag om ett god-man-förfarande. Det har i dag förts

diskussioner om en definitiv preskriptionstid för t.ex. konsumentkrediter. Det

är klart att situationen kommer i ett annat läge, om man tänker i andra banor.

Anna-Lena Järvstrand: Representanten för Vänsterpartiet ställde två frågor som

jag skulle vilja kommentera. Den ena gällde skuldsaneringstiden för yngre

personer. När jag säger att man kanske kan finna en större skälighet i att

bevilja yngre personer skuldsanering, så talar jag huvudsakligen om

ensamstående sådana och inte om de som har en familjesituation att ta hänsyn

till.

Men han ställde också en annan fråga som jag egentligen inte förstod, men

som ändå gav mig tillfälle att säga någonting som jag nu har skrivit ned,

vilket jag inte trodde att jag skulle få möjlighet till. Han talade om

utskottets besök hos Hovrätten i Umeå och att man där var så restriktiv i sin

tillämpning. Jag vet inte riktigt vad jag skall sätta det i relation till. Men

det föranleder mig att säga följande: Utgångspunkten vid betraktandet av

skuldsaneringslagen bör ju egentligen vara att människor skall ta ansvar för

sina egna handlingar. Men en del behöver litet mer hjälp än andra. De kommer

därför att använda sig av skuldsaneringslagen. Jag - nu talar jag inte som

representant för Stockholms tingsrätt utan som representant för Anna-Lena

Järvstrand - ser egentligen skuldsaneringslagen som en expropriationslag. Vi

exproprierar nämligen de fordringar som borgenärerna har på gäldenären. Vid

ett sådant förhållande måste man ställa förhållandevis stora krav på

gäldenären. Men det skall också göras med ett hanterligt och ändamålsenligt

regelkomplex, nämligen skuldsaneringslagen. Jag vill säga att den finns. Ni i

lagutskottet har i dag förstått att den kan göras bättre än vad den är. En del

förslag har lagts fram. Det är också min förhoppning att en del av de förslag

som läggs fram i dag och i framtiden skall ligga till grund för en förändrad

lagstiftning.

Tom Ekelund: Jag vill kommentera två frågor som ställdes. Den ena gällde en

förmodan att det är lättare att göra upp med finansbolag. Jag vill återigen

understryka att de som är medlemmar i Finansbolagens Förening i huvudsak är

industriägda, och att konsumentkrediterna som beviljas inom ramen för

föreningen är förhållandevis begränsade av just det skälet. Däremot har vi två

medlemmar som har köpt dåliga fordringar och som driver in dessa fordringar på

yrkesmässigt sätt - på samma sätt som många inkassobolag gör.

När det gäller påståendet om luft under vingarna vill jag säga att beloppet

ändå ligger i det härad som angavs. Det är max 500 kr - inte över det. Jag

tror att Susanne Holmén kan anlägga en synpunkt på rekommendationer.

Susanne Holmén: Jag skulle vilja anknyta till Riksskatteverket. Vi pratar här

i dag om att lagen skall bli effektivare. I dag fungerar det så, att många av

fordringsägarna säger nej. Många av bankerna säger nej till de förslag som

läggs fram. Det beror bl.a. på att frågorna hanteras olika ute på de olika

myndigheterna. Det gäller även i steg 1 ute hos de olika konsumentrådgivarna.

Jag skulle gärna vilja ha en kommentar när det gäller tillämpningen av

lagen. Kan inte Riksskatteverket gå ut med bättre rekommendationer, så att vi

kan säga ja vid flera tillfällen? I dag hanteras en skuldsanering på ett sätt

i Göteborg och på ett annat sätt i Stockholm. Olika luftutrymmen läggs fast.

Det kan vara från 0 kr upp till 1 000 kr, vilket gör att vi som fordringsägare

har svårt att säga ja i de fallen. Jag efterlyser bättre rekommendationer både

från Konsumentverkets sida och från Riksskatteverkets sida, så att lagen

tillämpas på ett enhetligare sätt, vilket skulle göra hanteringen mycket mer

effektiv. Det blir inte lika många nej från fordringsägarens sida. Det blir

fler frivilliga uppgörelser.

Sten Johansson: Jag kan kommentera helt kort. Lagen är skriven med väldigt

stort bedömningsutrymme. Anledningen till det är naturligtvis att den skall

kunna användas på ett flexibelt sätt i de enskilda fallen. Riksskatteverket

har därför begränsade möjligheter att gå in och fylla ut lagen - rättare sagt

inga möjligheter alls. Däremot kan vi naturligtvis, som jag tidigare sade,

genom utbildning, information och samråd skaffa oss ett mera enhetligt

uppträdande.

Susanne Holmén: Jag skulle gärna vilja höra en kommentar från Konsumentverket

också, eftersom vi ibland har stora problem med enhetligheten ute i de olika

kommunerna.

Maria Renström-Törnblom: Vi har om möjligt ännu mindre möjligheter att göra

det. Problemet som vi vill lyfta fram är att det inte finns någon statlig

myndighet som kan gå in och reglera när det gäller den kommunala verksamheten.

Den enda koppling som finns i lagen är kopplingen till socialtjänstlagen, men

det uttrycks i så allmänna ordalag att möjligheten inte finns.

Däremot efterlyser vi någon form av ansvarsfördelning när det gäller

kompetensutveckling och övrigt som skulle höja kompetensen och därmed

enhetligheten. Vi kan i dag faktiskt inte ge ut någon form av riktlinjer.

Stina Fransson: Du riktade din fråga också direkt till kommunerna. Jag kan

svara utan att direkt arbeta med dessa frågor i vardagen. Det är min kollega

Vera Börjesson som jobbar mer direkt med dem.

Det jag har lärt mig under denna tid är att människor är unika och har unika

förutsättningar. Att människor har olika förutsättningar vad gäller

betalningsutrymmet är också det som är utgångspunkten när man lägger fram

förslag för olika gäldenärer. Det kan till och med vara mer än det

lagstadgade. Jag är personligen litet trött på det schabloniserade tänkandet

och sökandet efter riktlinjer. Det handlar om 50 kr hit och 100 kr dit. Det

ligger i sakens natur att de som har lånat ut pengar också måste ta ställning

till en människas eller ett hushålls hela situation. Det är framtiden det

handlar om. Då måste man kunna ta sig tid att följa en utredning som berättar

om sjukdom, barn och hela livssituationen. Vi pratar om hushållens resurser.

Det är tid, kunskap och pengar. Det är det som läggs fram.

Jag vill ägna litet mera intresse åt den andra parten i avtalsförhållandet,

nämligen de som har lånat ut pengar - borgenärer av olika slag. Hur skickade

är de att möta ett förslag om frivillig skuldsanering, eller så småningom om

tvingande skuldsanering? Jag tycker att kompetensuppbyggnaden måste beaktas

även på den sidan.

Gösta Fischer: Inger Segelström ställde en fråga för ett tag sedan, som jag

upplevde som riktad till bankerna, nämligen om det inte vore bra om bankerna

gick in mera aktivt för att delta i processen i steg 1. Kunderna är ju kunder

till bankerna för livet. Jodå, det är säkert på det viset. Bankerna har byggt

upp organisationer inom sig för att hantera skuldsaneringsfrågor, med

skuldsaneringsansvariga på olika nivåer.

Om man ändå inte alltid ställer upp i steg 1 beror det antagligen på att de

utredningar som presenteras bedöms som otillräckliga. Bankerna har ett ansvar

inte bara mot den gäldenär som är aktuell just nu, utan också mot alla andra

kunder i banken. Man är alltså angelägen om att utredningsunderlaget skall

vara tillräckligt.

Det kan också vara så att en bank tycker att det beträffande vissa

gäldenärer är bättre att få ett formaliserat beslut på ett papper av en

myndighet, som man kan luta sig mot i framtiden. Det utesluter inte alls att

bankerna kan göra mera på den sidan. Egentligen är jag inte rätt man att

besvara frågorna, eftersom jag inte sysslar med skuldsanering dagligdags. Jag

skulle vilja bolla över frågorna till någon av de personer som representerar

bankerna. Frågan är om de anser att de gör tillräckligt i steg 1 för att komma

till uppgörelse. Jag har inte talat med dem innan, så jag vet inte om de vill

svara.

Gunnel Innergård-Nylén: Jag skulle som representant för Nordbanken vilja säga

att vi har tre och en halv miljon privatkunder. Jag vill instämma i Gösta

Fischers inlägg. Vi måste ta ansvar även för andra kunder. Självfallet ser vi

positivt på frivilliga uppgörelser när det gäller skuldsanering. Nordbanken

har byggt upp en stor organisation som skall ta ansvar för dessa bitar. Det

finns i varje region personer som tar ansvar och försöker föra ut det i den

stora organisation vi har. Vi har i Nordbanken många kontor över hela landet.

Från centralt håll vill vi självklart föra ut budskapet att vi skall se

positivt på frivilliga uppgörelser och på skuldsanering. Självfallet tar detta

litet tid. Vi är alla i bankvärlden uppfostrade till att tänka att kunder som

lånar pengar skall betala tillbaka. Vi har anställda i banken. Vi har vår lön

från banken. Vi är uppfostrade att tänka att lånen skall betalas tillbaka.

Nu har det hänt saker i samhället. Det har varit en 80-talschampagnegalopp

med stor utlåning. Då krävs det också att vi ändrar beteende i banken. Det

håller vi på med, men självklart tar det litet tid. Jag tror att vi för varje

år som går är mera beredda att acceptera frivilliga uppgörelser på ett helt

annat sätt än vad vi gjorde tidigare.

Kommunerna och budgetrådgivare har sagt att vi inte accepterar frivillig-

uppgörelser. Det gör vi. Det är inte alltid dessa frivilliga uppgörelser

kommer till er kännedom. Det är inte alla uppgörelser som går via kommunen. Vi

träffar frivilliga uppgörelser som kanske inte kommer till er kännedom.

När det gäller steg 1 och frivilliga uppgörelser kan jag från centralt håll

se att det varierar. Det är självklart att det varierar från kommun till

kommun. Vi går från centralt håll - och jag från min sida - ut till kontoren

och säger att vi måste bygga upp en lokal relation med kommunens

budgetrådgivare för att lära känna varandra och förstå varandras språk. Därför

tror jag att arbetet är på gång ute i landet. På vissa ställen har man väldigt

bra kontakt, och där träffas frivilliga uppgörelser. På andra ställen är

kontakten kanske inte lika bra. På vissa ställen kommer det tyvärr väldigt

bristfälliga förslag från kommunen. Jag har sagt till våra lokalkontor att vi

skall bygga upp ett förhållande med kommunen och se till att det görs bättre

utredningar. Vi skall göra en bedömning. Vi har en gång lånat ut pengarna och

gjort en bedömning. Nu skall vi skriva av våra pengar. Självfallet måste vi

göra en bedömning. Vi vill ha ett korrekt underlag som gör att vi kan ha gott

samvete gentemot övriga kunder, som trots kärv ekonomi kämpar och kämpar och

vill göra rätt för sig. Det är den kategori av kunder som jag vill kunna se i

ögonen. Om jag har skrivit av en fordran mot en annan kund vill jag veta att

jag har gjort det på ett gott underlag.

Jag måste ge en eloge till kronofogdemyndigheten, som gör ett otroligt fint

utredningsarbete. De förelägganden och förslag som kommer från

kronofogdemyndigheten är fullständiga och korrekta. Man kan läsa igenom dem

och få en fullständig bakgrund och inblick i gäldenärens situation. Jag kan

säga att vi i 99 % av fallen accepterar skuldsanering i steg 2. Det beror på

att vi får ett fulländat och korrekt underlag. Därför är mitt budskap till

kommuner och budgetrådgivare att också de skall ta kontakt med fordringsägare

och se till att utredningarna blir bättre.

Gunilla Thorin: Det har pratats mycket om budgetrådgivarnas roll. När man

efterlyser direktiv till kommunens budgetrådgivare eller skuldsanerare får man

inte glömma att det ute i kommunerna inte finns någon lagreglerad verksamhet,

till skillnad från på kronofogdemyndigheterna. Varje kommun får själv bestämma

precis vilken verksamhet man vill ha och på vilken nivå man vill lägga den.

Därför kan det inte komma några direktiv uppifrån - inte från någon annan än

den egna kommunstyrelsen - så länge man inte skriver om lagen så att det blir

ett tvångsförfarande gentemot kommunerna.

Susanne Holmén: Jag skulle vilja återknyta till frågan om tillämpning av

lagen. Det pratas mycket om att vi schabloniserar och att vi vill ha ett

enhetligt tänkande från borgenärens sida. Men gäldenären, eller den som skall

betala, får också olika behandling beroende på vilken kommun han bor i. Jag

skulle gärna vilja ha en kommentar från Konsumentverkets sida om detta.

Människor som bor på ställen där det inte finns fungerande budgetrådgivning

ringer till oss och är förtvivlade. I Göteborg finns det en väldigt bra

budgetrådgivning. Det drabbar olika beroende på var i landet man bor.

Gunilla Thorin: Jag måste få kommentera detta. Det är ingen mening med att

ringa till Konsumentverket, för Konsumentverket är inte chef över

konsumentvägledarna. Man måste ringa till Kommunförbundet eller till de

kommuner som är berörda, där det inte finns någon verksamhet. Konsumentverket

har ingenting med den delen att göra.

Maria Renström-Törnblom: Gunilla Thorin svarade åt oss. Det var bra. Jag

tycker att det är viktigt att det blir fullständigt klart att detta är en

kommunal angelägenhet. Ingen skulle väl bli gladare än Konsumentverket om man

i kommunerna skulle kunna tillhandahålla denna ekonomiska rådgivning. Tyvärr

kan vi inte råda över det i dagsläget.

Tom Ekelund: Jag vill bara beträffande försöket till enhetlig behandling säga

att det nödvändigtvis inte behöver komma vare sig allmänna rekommendationer

eller föreskrifter. Jag vet inte vad jag skall använda för ord utan att få

samma svar tillbaka, men det kan räcka med att man kommer med t.ex.

anvisningar eller riktlinjer. Det arbete som Konsumentverket redan har gjort

är en god start.

Olle Wendt: Det har riktats många kommentarer till kommunerna. Man har velat

ha större enhetlighet och större kvalitet i utredningsunderlaget. Vi har en

kommunal självstyrelse i detta land. Det blir olikheter. Kommunerna måste få

vara olika. Vi förde i vårt anförande fram som en punkt att det finns en

oklarhet när det gäller det kommunala ansvarsområdet i denna lagstiftning. Det

är en sak som vi måste jobba vidare med.

Fredrik Benndorf: Mitt namn är Fredrik Benndorf. Jag är chef för

skuldsaneringsenheten på Kronofogdemyndigheten i Stockholms län och har så

varit sedan lagen trädde i kraft. Jag har alltså haft ansvaret för en

tredjedel av landets ärenden.

Jag var i den villfarelsen att jag var anmäld för att hålla ett litet

anförande, men tydligen har jag ramlat bort ur listorna. Jag vet inte om det

finns någon möjlighet för mig att göra detta, eller om jag skall hålla mig

till den fråga jag skulle besvara. Det tar inte lång stund - ett par minuter

kanske.

Jag har med mig min närmaste medarbetare från kronofogdemyndigheten, Anna-

Carin Åström. Vi har tillsammans arbetat fram tillämpningen av lagen sedan den

trädde i kraft. Vi har många gånger under årens lopp med förvåning åsett hur

lagen har kritiserats i olika sammanhang. Det har t.ex. framförts synpunkter i

massmedierna och även från andra håll om att vi skulle ha varit för stränga

eller att lagen inte fungerar. Vi har faktiskt väldigt svårt att förstå

orsaken till denna kritik. Här nämndes nu t.ex. att vi har varit för stränga

när det gäller prognosbedömningarna. Det gäller främst gäldenärer som har

varit långtidsarbetslösa. Jag vill med bestämdhet hävda att det inte är en

inställning som har kommit från vår sida. Dessa prognosbedömningar har bedömts

strängt i överrättspraxis. Vi har varit tvungna att anpassa oss efter den. Det

är alltså hovrätterna som har slagit fast denna stränga bedömning när det

gäller prognoserna.

När det gäller steg 1-bedömningarna, alltså de krav som kan ställas på en

gäldenär innan han ansöker om skuldsanering, är det riktigt att vi från början

hade en uppfattning om att kraven skulle ställas väldigt högt, men att vi,

återigen efter ett hovrättsavgörande, ändrade vår inställning och försökte

sänka kraven. Nu har pendeln slagit tillbaka igen. Nu är det domstolarna som

gör strängare bedömningar än vi. Vi försöker hänga med i svängningarna fram

och tillbaka; något annat gör vi inte. Att vi skulle ha en för sträng

tillämpning av lagen tror vi ändå inte. Vi ser ju i vilken stor omfattning

våra beslut vinner laga kraft. Mer än 95 % av våra avslagsbeslut vinner laga

kraft i Stockholm.

Vi anser också att det har varit väldigt tungt att bygga upp denna

verksamhet på grund av det motstånd som har funnits mot lagen. Vi anser att vi

ändå har gjort ett väldigt bra jobb med de förutsättningar vi har haft. Vi

anser också att vi har tagit ett mycket större ansvar för lagen och institutet

än vad vårt uppdrag enligt lagen har givit oss, på så sätt att vi har arbetat

fram samarbete med olika intressenter såsom konsumentvägledare, borgenärer,

domstolar m.fl. Vi har samarbetsgrupper med många av dessa. Vi hjälper också

tingsrätterna att arbeta fram betalningsplaner på grund av att de har

svårigheter med detta. De har inte så väl utbyggda datorstöd. Allt sådant har

tagit tid. Det har också varit nödvändigt att finna den grundläggande nivån på

kvaliteten i produkterna för att få acceptans ute hos de olika intressenterna,

främst borgenärskollektivet.

Enligt vår åsikt fungerar lagen processuellt mycket bra. Den fyller ett

stort behov, och allmänheten visar den ett stort intresse. Däremot är

utredningarna, som vi har att arbeta fram, alldeles för tunga. Det är ett

problem som inte har blivit så särskilt väl belyst, tycker vi, i

utvärderingarna kring lagen. Utredningarna är alltså alldeles för tunga i dag.

Varför är de det? Jo, därför att man skall kartlägga människors totala

personliga ekonomiska förhållanden fem år tillbaka i tiden för att kunna

utröna omständigheterna kring skuldernas tillkomst, och fem år framåt i tiden

för att kunna beräkna betalningsplanerna med hänsyn till allt som kan

inträffa. Förutsägbara händelser måste nämligen beaktas. Det kan t.ex. gälla

att ett minderårigt barn blir vuxet och flyttar hemifrån och att en

försörjningsbörda upphör. En sådan händelse måste vi förutse när vi lägger

fast betalningsplanerna. Dessutom förändras människors situation hela tiden

under det att vi håller på med våra utredningar. De får nya jobb. De blir av

med jobb. De byter bostad. De blir sammanboende. De gifter sig. De skiljer

sig. Allt detta påverkar deras personliga ekonomiska förhållanden under den

tid vi utreder.

Vi tror att man genom ganska okonventionella förenklingsregler skulle kunna

förenkla förfarandet för oss. Ett exempel skulle kunna vara att man inför en

fristdag för skulderna. I dag har vi stora problem med att skulder betalas

efter det att vi har inlett skuldsaneringen. När borgenärerna har anmält sina

fordringar går det ett par månader, och därefter ser bilden inte likadan ut.

Vi skulle behöva en fristdag på samma sätt som i konkurser. Man låser

skuldsituationen vid inledandedagen. Det skulle underlätta oerhört i våra

utredningar.

Det finns säkert flera tänkbara förenklingar. Betalningsplanerna är i dag

alldeles för komplicerade att räkna fram. Det finns inte datorstöd som klarar

dessa komplicerade betalningsplaner. Det finns önskemål från borgenären om att

beloppen inte skall vara för små. Dessutom varierar betalningsbeloppet över

tiden. Det går inte att räkna ut med hjälp av datorstöd. Det kan ta upp till

en arbetsdag att konstruera en betalningsplan. Med hänsyn till att vi också

hjälper tingsrätten går det åt väldigt mycket tid till detta.

Vi tycker nog ändå att vi har kommit så pass långt efter snart två och ett

halvt år att vi känner att institutet fungerar bra i steg 2. I våra

målformuleringar inför 1997 räknar vi med att kunna nå totala

handläggningstider på högst sex månader i dessa ärenden från ansökan till

förslag om skuldsanering. Även om målen inte kommer att kunna uppnås i början

av 1997 tror jag att det under 1997 kommer att gå att nå de mål som vi har

satt upp.

Ordföranden: Då går vi vidare till frågorna från utskottet.

Henrik S Järrel (m): Herr ordförande! Jag har i princip redan fått svar på min

fråga, som gäller kravet på likformighet i rättstillämpningen inom

skatteförvaltningen mot bakgrund av de skilda utfallen i bedömningarna både

från Göteborg och Stockholm. Jag anser att frågeställningen i huvudsak är

belyst av Riksskatteverkets representanter, så jag avstår.

Rolf Dahlberg (m): Jag har också fått svar på en del av mina frågor. De flesta

tycks ändå konstatera att lagstiftningen är ganska krånglig. Den är

tidskrävande, den är resurskrävande och i slutändan också ganska kostsam. Om

man utgår från det antal som ansöker om skuldsanering är det relativt sett

ganska få som nås av ett slutgiltigt resultat.

Jag har ett par frågor kvar. Vi har diskuterat vilka som är de stora

bromsarna i de tidiga stegen. Vi har sagt att det i första hand är bankerna

och kanske finansinstituten. Jag har också fått en uppgift om att staten själv

är en av de stora bromsarna och vägrar uppgörelser i ett tidigt skede. Jag har

också fått en uppgift om att det finns fall där man, efter att ha gått igenom

hela processen, kommit fram till att den som ansökt om skuldsanering skall

betala 10 kr i månaden. Om detta är rätt vill jag säga att det på vägen borde

ha kunnat konstateras att man inte borde ha fortsatt med ärendet. Det blir ett

löjets skimmer över det hela om man i slutändan kommer fram till att den som

ansökt om skuldsanering skall betala 10 kr i månaden. Jag vill fråga om någon

kan säga om den uppgiften är riktig.

Bengt Kronblad (s): Jag skulle vilja ta upp en fråga efter att ha lyssnat på

Nordbankens representant. Det finns ett par olika situationer då banken måste

göra avskrivningar gentemot en person. Ni redovisar er syn på vikten av att

kunna se alla kunder i ögonen när man skrivit av skulder. Det är i stort sett

ett citat från inlägget. Jag vill ställa en fråga till Nordbankens

representant Gunnel Innergård-Nylén. Ser ni någon nivåskillnad beträffande

kriteriekraven när det gäller att acceptera ett förslag till konkursuppgörelse

i det ena fallet och skuldsanering för en privatperson i det andra fallet? Ser

ni någon skillnad när ni bedömer er övriga kundkrets syn på avskrivning?

Gunnel Innergård-Nylén: Vi skall se om jag har förstått frågan rätt. Vi avser

en privatperson som försätts i konkurs.

Bengt Kronblad (s): Jag skall förtydliga mig. Det kan givetvis också gälla

företag som går i konkurs, men frågan gäller era övriga kunder.

Gunnel Innergård-Nylén: Jag svarar först på frågan om skillnaden mellan

människor i konkurssituationer och i skuldsaneringssituationer kontra övriga

kunder. Jag avser privatpersoner eftersom vi talar om skuldsanering. Att en

privatperson försatts i personlig konkurs är ett faktum som konstateras. Vi

läser det i tidningen. Det görs en boupptäckning. Det finns tillgångar, och

det finns skulder. Tillgångarna realiseras och delas ut till fordringsägarna.

Får inte banken någon utdelning, vilket vi sällan får i konkurser, har vi

fordran kvar. Vid skuldsanering skall vi förhoppningsvis under en femårsperiod

få tillbaka pengar. Sedan gör vi avskrivningen. Det är skillnaden.

När jag pratade om att se kunder i ögonen syftade jag inte på någon i den

gruppen. Det gäller övriga kundgrupper - de som jag träffar. De har ekonomiska

problem men kämpar för att göra rätt för sig. Jag kanske har missuppfattat

frågan. Skillnaden mellan konkurs och skuldsanering är att fordringsägaren

har fordran kvar i en konkurs.

Bengt Kronblad (s): Jag kanske uttryckte mig något oklart. Jag menade inte

skillnaden mellan de två olika systemen. Jag menade om banken bedömer att det

är svårare att göra en positiv skuldsanering för privatpersoner än att tvingas

acceptera de förluster en bank kan ha i samband med en konkursuppgörelse. En

sådan kan innebära att banken får skriva av ett antal miljoner kronor vid en

genomförd konkurs. Det var utifrån det perspektivet jag frågade.

Ordföranden: Då så! Är ni en bromskloss på skattemyndigheten, Sten Johansson?

Sten Johansson: Det hade jag inte tänkt svara på. Det tänkte jag att någon

representant från skattemyndigheten skulle svara på. Jag hade däremot tänkt

att be att få kommentera frågan om de stora kostnaderna som togs upp alldeles

nyss. Allting är relativt. Jag skulle vilja sätta detta i proportion till

någonting så att vi får en uppfattning om kostnaderna är stora eller inte. Som

jag sade i mitt tidigare anförande är genomsnittskostnaden för ett

skuldsaneringsärende ungefär 7 500 kr. Det gjordes en jämförelse med konkurser

alldeles nyss. Jag kan i det sammanhanget nämna att en enkel

avskrivningskonkurs kostar drygt 13 000 kr. Det kan vara en bra jämförelse.

Ordföranden: Är det någon annan från skattemyndigheten som vill svara? Detta

är ändå en ganska central kritisk frågeställning som under hand har förts

fram.

Christel Näslund: Jag skall försöka att besvara frågan. Steg 1 har vi inte

sett som en skuldsanering utan mer som ett ackord. Vi har då haft att

tillämpa lagen om statliga ackord och se att vi verkligen lämnar det bästa

till staten och gör det allmänna en tjänst. Där har vi inte sett det som en

skuldsanering.

När det gäller steg 2 har vi tittat på vad som har stått i förelägganden och

bildat oss en uppfattning om det. I de fall där vi säger nej till

skuldsanering har vi försökt att motivera det utifrån skuldsaneringslagen. Vi

tycker att vi har följt lagens intentioner i det fallet. Det är vad jag har

att säga.

Ralf G Larsson: Rolf Dahlberg tog upp frågan om att gäldenärer kan få betala

10 kr per månad. Några sådana fall där det totala beloppet att betala varje

månad är 10 kr finns inte. Däremot händer det att man från

kronofogdemyndigheternas sida fastlägger att någon skall betala 2 kr till en

viss borgenär varje månad. Jag måste hålla med om att det är litet

orealistiskt. Ofta jobbar man om det i tingsrätterna så att man betalar dem en

gång per år, eller ger de små borgenärerna betalt i början och de större

borgenärerna mer i slutet. Trots att det finns en likhetsprincip finns det

möjlighet att göra så. Man kan inte betala 2 kr per månad. Det är

orealistiskt. Där kanske kronofogdemyndigheterna kunde ändra på sitt

dataprogram.

Anna-Lena Järvstrand: Ralf G Larsson har just sagt det jag skulle säga. I

Stockholm lägger skuldsaneringsenheten redan från början rätt bra

betalningsplaner där man försöker att undvika för små belopp. Utgångspunkten

är att man inte till någon borgenär skall behöva betala mindre än ungefär 50

kr per månad. Det kan göras differentierade betalningsplaner så att vissa

borgenärer får betalning först, och sedan tar man de andra efter hand. I

sammanhanget tar jag också tillfället i akt att tacka för att ni ställer upp

och gör betalningsplaner även för oss. Vi skulle inte klara det.

Alf Nilsson: Jag passar på att ta ordet eftersom jag från Riksskatteverkets

sida representerar våra båda grenar av koncernen, både skatt och kfm. Vi hade

just frågeställningar uppe som naturligtvis inte heller Riksskatteverket är

omedvetet om. Det har förevarit en diskussion om den praktiskt tillämpningen

av skuldsaneringen när det gäller statens egna fordringar via skatteväsendet.

Rent generellt skulle jag i det sammanhanget vilja svara följande.

Riksskatteverket är centralmyndighet för dessa två självständiga

myndighetsområden, dvs. skatteväsendet och exekutionsväsendet. Det är två från

varandra rätt skilda verksamhetsområden. Men det finns gränssnitt, och

skuldsaneringsområdet är ett av de gränssnitten.

Vi har flera sådana exempel på den här typen av tillämpningar som båda

myndigheterna har att hantera på ömse sidor om gränser i olika avseenden. Det

gäller i samband med konkurser och ackordsuppgörelser över huvud taget, staten

som borgenär, och allt detta.

Det har från Riksrevisionsverket påpekats vad Riksskatteverkets roll skall

vara i dessa sammanhang och hur vi skall hantera dessa frågor. Vi har tagit

ett antal initiativ för att skapa praktiska samarbetsförhållanden inom

koncernen. Tanken är att vi för hela förfarandet när det gäller skatteområdet

och exekution, dvs. ett totalt flöde av taxering, uppbörd, indrivning, osv.

skall försöka att få det att fungera i ett sammanhang.

Där har det uppstått en del konflikter. För att komma till rätta med detta

handlar det mycket om hur vi skall få ut anvisningar. I dagsläget jobbar 48

självständiga myndigheter med dessa frågor. Det är en i varje län. Chefen för

länsskattemyndigheten sitter med i styrelsen för kronofogdemyndigheten i länet

och vice versa. Det har gjort att det på den nivån finns ett samverkansorgan.

Vi har under tidens gång upprättat olika former av samarbetsorgan på den

rent operativa nivån där det förutsätts att skattemyndigheten och

kronofogdemyndigheten skall, i de olika fall som kan uppkomma, rent praktiskt

träffas och diskutera igenom detta. Det gäller också skuldsaneringsområdet.

Härutöver har Riksskatteverket tagit initiativ till - det kan kanske låta

litet konstigt - att skapa ett samverkansorgan mellan de två grenarna inom

Riksskatteverket. Det gör att vi på ett mer formaliserat sätt för upp frågor

som kan handla om tolkning och tillämpning av olika lagar.

Som Sten Johansson nyss sade här kan vi inte ge oss in på att tolka lagen.

Däremot kan vi sprida erfarenheter av hur domstolar och andra har beslutat i

olika fall och få ett bättre fungerande effektivt administrativt system som

gäller hela vår gemensamma myndighetsvärld. Tack, herr ordförande!

Henrik S Järrel (m): Jag får återkomma till grunden för min egentliga

frågeställning. Om man läser på s. 22 i Konsumentverkets sammanfattning av

utvärderingen av skuldsaneringslagen, Slutsatser och förslag, får man

intrycket att det råder viss olikhet i tillämpningen när det gäller

insamlandet av underlagsmaterial för att göra dessa utredningar.

Kfm i Göteborg brukar begära in gäldenärernas deklarationer fem år tillbaka

i tiden. Jag vet inte om det är brukligt på annat håll. Jag har i varje fall

inte fått det intrycket. Sedan sägs det att det på vissa skattemyndigheter

också har krävts att gäldenären fyller i ett mycket detaljerat och omfattande

formulär på 13 sidor för att myndigheten skall pröva frågan.

Jag menar att man för att få en någorlunda rättvis underlagsbedömning var

helst i landet denna sker måste förfarandena för att hämta in uppgifterna för

att få ett så säkert bedömningsunderlag som möjligt vara tämligen likformiga.

Men jag förstår av utvärderingen att så icke är fallet. Eftersom vi här har

företrädare för såväl kfm i Stockholm som i Göteborg och skattemyndigheterna

kanske man kan kosta på sig någon kommentar i denna del till varför

olikheterna föreligger.

Rolf Dahlberg (m): Herr ordförande! Jag begärde ordet för en kort replik till

Alf Nilsson på Riksskatteverket. Det var i och för sig bra med den redovisning

som verket gjorde av situationen mellan skattemyndighetssidan och

kronofogdemyndighetssidan. Sedan säger Alf Nilsson att de enskilda

skattemyndigheterna runt om i landet är fristående och naturligtvis måste göra

sin bedömning.

Men samtidigt kan man tänka sig situationen att kronofogdemyndigheten i steg

2 har gjort en genomgripande analys och fullständigt lagt fram läget för alla

borgenärerna. Då borde statens representant vara väldigt säker på sin sak att

det är korrekt och riktigt. Om alla de andra borgenärerna säger ja men statens

representant säger nej i det skedet måste det upplevas som mycket märkligt.

Christel Nilsson: Under den tid som jag har hanterat detta, och det är under

detta år, har vi samarbetat med kronofogden. Vi tar kontakt med varandra. Är

det bara staten som har sagt nej överväger vi mycket noga numera om vi skall

gå emot det.

Elisabeth Kristensson: Jag har gått igenom skattemyndigheters inblandning i

skuldsaneringsärenden för år 1996 sammanhållet. Om vi plockar bort

Skattemyndigheten i Stockholm visar det sig att staten är positiv i 87 % av

alla ärenden. Vi är medvetna om att läget i Stockholm är speciellt.

Birgitta Clemensson: Får jag koppla ihop skattemyndighetens njugga inställning

i vissa sammanhang - framför allt i Stockholms län, eftersom jag är verksam

här - med nödvändighetstjänster över huvud taget. Det visar sig i sammanhang

när man jobbar på gräsrotsnivå som jag gör, nästan trappsteget nedanför steg

1. Det är litet begreppsförvirring här. När vi gör överenskommelser på

kommunal nivå har vi mycket problem med leverantörer av nödvändighetstjänster.

Det gäller framför allt elleverantörer och Radiotjänst, något som jag tycker

att lagutskottet kan ta med sig. Vi sysslar också på kommunal nivå med

ackordsförslag. När gäldenärerna har tillgångar försöker vi att åstadkomma

ackord. Där är Radiotjänst oerhört besvärligt att ha att göra med. Det finns

en lag om TV-avgifter där det klart och tydligt står i 20 § att man får gå med

på att göra ackord. Men man svarar att man inte är intresserad av t.ex.

skuldsanering, eller något annat konstigt. Radiotjänsts fordringar är

prioriterade i överskjutande skatt framför underhållsskulder. Det är märkligt

hur man ser på underhållsskulder i ett skuldsaneringssammanhang.

Elleveranser är också aktuellt. Där har gäldenärer och konsumenter över

huvud taget svårt att komma till rätta med både klagomål på storleken på

räkningarna och att få till stånd betalningsuppgörelser. För att inte främja

en enda borgenär utan behandla alla på samma sätt behöver vi ha en enhetlig

syn även på nödvändighetstjänsterna. Jag bara släpper frågeställningen. Det är

ett stort problem, och det gäller inte bara skattemyndigheten.

Ann Olsson: Jag skall passa på att bemöta det som står på s. 22 angående

deklarationerna. Man talar om att vi skall handlägga snabbt och effektivt. Jag

tror att man har tagit upp Göteborg som ett exempel. Det finns förenklade

deklarationer, och det finns andra typer av deklarationer. När man gör en

utredning i samband med en ansökan görs den ihop med den sökande.

Deklarationerna är ett mycket bra sätt att snabbt komma igenom och titta på

vilka skulder och tillgångar som finns.

Vi har i dag möjlighet att enligt räntelagen möjlighet att dra av 30 %. Man

är ganska noga med att få göra sina avdrag. När vi tillsammans med den sökande

tittar över situationen gör man många tidsbesparingar i stället för att

komplettera med andra frågor. Jag tror inte att Göteborg är unikt med detta

utan att man också på andra kronofogdemyndigheter tar in deklarationer när så

behövs.

Ordföranden: Vi har här hört talas om en oklar rollfördelning mellan

kronofogdemyndigheterna och skattemyndigheterna. Det har bl.a. här i dag förts

fram att man kanske kunde ta bort kronofogdemyndigheterna i sammanhanget. Man

skulle också kunna ställa frågan: Räcker det inte att en statlig myndighet

svarar för statens del i de krav, t.ex. skattefordringar, som finns? Hur skall

vi ha det i framtiden, ni från kronofogdemyndigheterna och skatteverket? Skall

vi ta bort någon av er, eller skall ni vara med båda? Kan vi göra

rollfördelningen på ett bättre sätt? Det var den ena frågan jag skulle vilja

ställa.

Den andra frågan berördes inledningsvis från Stockholms tingsrätt. Hur

kommer det att gå om man centraliserar tingsrätterna till en plats i länen?

Jag skulle gärna vilja höra synpunkter från konsumentvägledare,

kronofogdemyndigheter och Riksskatteverket om behovet av lokal hantering av

dessa frågor och en inte alltför centraliserad handläggning. Det är således

två frågor från min sida som jag skulle vilja be att få svar på.

Nu har även Fredrik Benndorf från kronofogdemyndigheten begärt ordet. Du

kanske också kan kommentera detta.

Fredrik Benndorf: Tack så mycket. När det gäller gränsdragningen mellan steg 1

och steg 2 är det någonting som vi har arbetat aktivt med från kfm i Stockholm

men även på andra kronofogdemyndigheter över landet ända sedan lagens

ikraftträdande. Jag kan i det sammanhanget kommentera det som berördes

tidigare, nämligen om vi skulle ha ett behov av att använda steg 1 som någon

sorts utredning. Det kan vi absolut inte se.

Vi har på kronofogdemyndigheterna de stora möjligheterna att göra

utredningar. Vi har dataregister, möjlighet att göra kallelser, kungörelser

för okända borgenärer, osv. Det är vi som har instrumenten. Vad vi i stället

skulle vilja poängtera är kommunernas stora roll i att utgöra ett stöd för de

människor som är i behov av skuldsanering.

Vad kommunerna i första hand skall göra är att hjälpa dessa människor att

klara sin dagliga ekonomi, att få plus och minus att gå ihop i vardagen.

Dessutom vill vi gärna att man betonar deras roll när det gäller att ge dessa

människor ett stöd under själva skuldsaneringsperioden. Vi har gått så långt

att vi har försökt att fördela rollerna mellan oss i Stockholm genom att komma

överens om att vissa typer av svåra ekonomiska skuldsituationer skall man inte

över huvud taget arbeta med i steg 1. Det finns inte förutsättningar att reda

ut den totala skuldbilden.

I stället är det viktigt att de som har komplicerade ekonomiska

skuldförhållanden snabbt kommer vidare till steg 2 så att de kommer i skydd av

verkställighetsförbud och att räntorna slutar ticka, osv. Detta är någonting

som vi inte har sett följderna av i rättspraxis ännu. Vi kanske är ute på

litet hal is. Men vi har ändå sett det som nödvändigt att försöka renodla

rollerna på det sättet.

Sten Johansson: Jag skulle vilja kommentera rollfördelningen mellan

skattemyndigheter och kronofogdemyndigheter. Jag inledde med att nämna att

just den frågan har Riksskatteverket för närvarande fått ett utredningsuppdrag

om, nämligen att se över vem som rimligen bör ha borgenärsrollen i

skuldsanering. Uppdraget innefattar för övrigt också ackordsfrågorna.

Jag kan i detta sammanhang nämna att frågan har diskuterats även på ett

tidigare stadium inom RSV-koncernen. Det finns en numera litet äldre

utredningsrapport där dessa frågor har tagits upp. Det är i och för sig en

intern utredning där man inte har gått vidare med några ställningstaganden.

Den föreslår att hela ansvaret läggs på kronofogdemyndigheten. Den

borgenärsfunktion som i dag finns hos skattemyndigheten förs över till

kronofogdemyndigheten just för att undvika de problem som vi har i dag.

Gunilla Thorin: Jag skulle bara vilja kommentera det Fredrik Benndorf sade.

Jag instämmer med att rollfördelningen är ganska klar ute på många håll i

landet. Det gäller framför allt när stora konsumentvägledningar eller

budgetrådgivningar och kronofogdemyndigheterna är inblandade. Man har kommit

fram till en lösning när lagen nu har fungerat i två år. Det var rätt jobbigt

i början. Vi har diskuterat oss fram till vem som skall ta vad när det gäller

krångliga uppgörelser.

När det gäller frågan om centralisering till större enheter är det oerhört

viktigt med närhet för den som är berörd när det gäller den vanliga

budgetrådgivningen och verksamheten hos kronofogdemyndigheten. Jag tror inte

på några större enheter där över huvud taget.

När det sedan gäller de ärenden som går vidare till steg 3 är det min

personliga uppfattning att de är så förhållandevis få att jag inte tror att

det spelar så hemskt stor roll om man skulle centralisera det till någon

enstaka tingsrätt i länet om det skulle underlätta att man där blev experter

på skuldsaneringsärenden. Det är det som är det stora dilemmat. Varje

tingsrätt hanterar inte speciellt många ärenden, åtminstone inte ute i

smålänen. Man kanske skulle vinna på en centralisering där.

Stina Fransson: Jag skulle vilja ge en annan vinkel på ansvarsfördelningen och

återkoppla till borgenärsansvaret. Jag vill läsa vad som sägs i Riksdagens

revisorers rapport, där man uppmanar: att stärka kopplingen mellan makt och

ansvar för de institutioner som ger krediter.

Jag vill återkomma till Ingers fråga om hur man skall snabba på steg 1. Man

måste på något sätt få långivare att ta ett ansvar. Det skall finnas någon

form av tvingande frivillighet i det arbetet. Jag återupprepar de krav som

konsumentnämnden i Göteborg har haft, nämligen att de skall vara med och

finansiera skuldsaneringsarbetet, att man skall lagstifta om en definitiv

preskriptionsgräns och att få in omförhandlingsklausuler, dvs. sociala force

majeur-klausuler, i kreditavtal. Då undviker man Radiotjänst, Handelsbanken

Finans och vad det nu kan vara för långivare som inte vill vara med om

uppgörelser och som fördröjer skuldsaneringsarbetet.

Bengt Harding Olson (fp): Vi har fått oss mycket till livs här. Jag har två

enkla frågor. Det är oerhört viktigt att det blir en likformig

rättstillämpning. Det har alla prisat. Förekommer det ett aktivt intensivt

utvecklingsarbete när det gäller att få denna likformiga tillämpning? Jag

vänder mig till dem inom Kommunförbundet, inom Domstolsverket, inom

Riksskatteverket och inom Bankföreningen.

Slutligen den andra frågan. När lagstiftaren stiftade lagen räknade vi med

att det skulle bli vissa startsvårigheter, men vi hoppades också att när lagen

hade satt sig skulle borgenärerna få en alltmer accepterande inställning till

att den fanns och visa en alltmer positiv inställning till en frivillig

överenskommelse. Har det blivit så?

Ordföranden: Tack. Vem vill svara på det? Medan ni funderar ger jag ordet till

Maria Renström-Törnblom.

Maria Renström-Törnblom: Jag skulle så här mot slutet vilja återkomma till

ett av våra förslag som vi tror att det är nödvändigt att man på något sätt

tar tag i. Det gäller vilken statlig myndighet som i framtiden skall ha

ansvaret för utbildningsinsatser och att följa utvecklingen i kommunerna. Vi

har föreslagit att man skall utveckla någon form av enhetligt redovisnings-

eller statistiksystem. Som det är i dag har Konsumentverket haft flera olika

regeringsuppdrag och på frivillig basis utarbetat hjälpmedel, bl.a.

datorverktyg för att räkna ut det som Fredrik talade om. Vi skulle vilja att

det klarläggs vilken myndighet som på sikt skall ha den här uppgiften i

framtiden. Det är i dag olöst.

Ulf Johansson: Som svar på frågan om vad som görs för att bidra till ökad

enhetlighet i rättstillämpningen vill jag hänvisa till vad som har sagts från

kronofogdemyndigheternas sida om den praxissammanställning som där görs. Jag

vill också framhålla att vi från Domstolsverkets sida i vår publikation

Rättsfall från hovrätterna kommer att ägna särskild uppmärksamhet åt

skuldsaneringsfrågorna i den kommande publikation som avser år 1996.

I övrigt ämnar vi försöka sprida till våra myndigheter den praxis som har

redogjorts för i den utvärdering som har hanterats av Konsumentverket.

Gösta Fischer: Bengt Harding Olson frågade om Bankföreningen möjligen hade

någon uppföljning av praxissvar. Nej, inte i systematisk form. Däremot

förekommer det att knepiga frågor tas upp i Bankföreningens juristkommitté.

Men vi är nog beroende av sammanställningar från Domstolsverket och andra för

att kunna få en överblick över detta.

Sten Johansson: Jag skall svara på två frågor. Den ena gäller om borgenärerna

har blivit mer ja-benägna. Enligt vår statistik har de faktiskt blivit det om

vi jämför 1995 och 1996. Det är inte några våldsamma steg, men det handlar om

5-6 procentenheter.

Den andra frågan som Bengt Harding Olson ställde var om det pågår någonting

aktivt för att få likformighet. Jag vill svara ja på den frågan, med de medel

som står till förfogande. Vi har ganska nyligen från Riksskatteverkets sida

sammanställt rättspraxis i olika avseenden. Vi bedriver kontinuerligt

erfarenhetsutbyte med skuldsaneringspersonalen ute på myndigheterna i våra

s.k. utskott. Vi har en rad dylika åtgärder. Men det hindrar inte att vi kan

bli ännu bättre.

Ordföranden: Det kan kanske vara en lämplig slutkommentar för denna

utfrågning. Vi har kommit till punkt. Klockan är strax 13.00. Jag har inte

någon ytterligare talare på någon talarlista. Därmed skulle vi vara färdiga

för avslutning.

Denna utfrågning har visats ett mycket stort intresse. Det har varit många

som har hörsammat vår kallelse, och det tackar vi för. Vi har fått synpunkter

från alla nivåer i hela denna process, ända nerifrån basnivån till

handläggningen i tingsrätterna. Det har kommit fram många viktiga synpunkter

som kommer att vara av värde för oss i utskottet när vi skall fortsätta att

bereda frågan inför beslut i riksdagen, och även i regeringskansliet och så

småningom åter i riksdagen.

Jag tycker att det har varit en relativt stor samstämmighet i de svar som

har lämnats och i kommentarer. Jag tycker att man kan konstatera - utan att

jag skall göra någon heltäckande sammanfattning, vilket ju inte är möjligt -

att det ganska tydligt har kommit fram att vi behöver en skuldsaneringslag

även i framtiden. Huvudintentionerna från lagstiftarna vid första

lagstiftningstillfället håller ändå i stort.

Det finns problem kvar. Det finns också anvisningar om hur man skulle kunna

rätta till en del av de problem som tagits upp. I stort sett kan man

konstatera att revisorernas synpunkter fortfarande är ganska centrala och

också gäller efter denna utfrågning. Det finns problem med tröghet och långa

handläggningstider. Det är fortfarande ett litet krångligt system som möjligen

går att förenkla.

Det har här diskuterats om man skall kunna ha en preskriptionstid för

konsumentkrediter. Det har diskuterats om femårsgränsen möjligen skulle kunna

förlängas något. Skall det vara möjligt att en ?liten? borgenär skall kunna

förhindra en angelägen skuldsanering? Skall de tre stegen vara kvar, eller

skall vi ha två steg? Hur skall vi göra med kronofogdarna i det läget? Skall

de vara kvar? För egen del tycker de att det är för tunga utredningar. Å andra

sidan finns det de som hävdar att det är en för sträng tillämpning.

Det finns många intressanta frågor att börja knäcka. De är fler än dem jag

nu har nämnt i mitt försök till någon liten sammanfattning.

Jag vill slutligen från lagutskottets sida tacka er alla för att ni har

velat ha vänligheten att komma hit och delge oss era synpunkter. Tack än en

gång. Därmed är utfrågningen slut.

Peter Prom: Jag vill framföra ett tack för att vi fick komma hit. Jag vill

också säga att detta är en mycket lämplig form för att på ett relativt enkelt

sätt föra fram synpunkter direkt till lagstiftaren. Jag har förstått att detta

var andra gången som lagutskottet har haft en hearing. Det är alltså inte så

ofta förekommande. Det lär ha varit flera år sedan förra gången. Vi ställer

gärna upp i den här frågan och i andra frågor om det blir liknande tankar i

framtiden att hålla en hearing. Jag tackar hemskt mycket för fina arrangemang

och för att vi fick komma hit.

Deltagare:

Riksdagens revisorer

Karin Rudberg, revisionsdirektör

Justitiedepartementet

Håkan Friman, hovrättsassessor

Finansdepartementet

Frank Walterson, departementssekreterare

Inrikesdepartementet

Carina Törnblom, departementsråd

Elisabet Viklund, departementssekreterare

Stockholms tingsrätt

Peter Prom, chefsrådman

Robert Schött, rådman

Anna-Lena Järvstrand, rådman

Domstolsverket

Ulf Johansson, chef för Domstolsverkets juridiska sektion

Ralf G Larsson, rådman

Socialstyrelsen

Per Björklund, avdelningsdirektör

Riksskatteverket

Alf Nilsson, överdirektör

Sten Johansson, kronodirektör

Elisabeth Kristensson, avdelningsdirektör

Skattemyndigheten i Stockholms län

Christel Näslund, handläggare

Chris Eriksson, handläggare

Kronofogdemyndigheten i Stockholms län

Fredrik Benndorf, chefsjurist

Anna-Carin Åström, juristhandläggare

Kronofogdemyndigheten i Göteborgs och Bohus län

Ann Olsson, avdelningsdirektör

Kronofogdemyndigheten i Västernorrlands län

Ulf Larsson, jurist

Konsumentverket

Ann-Mari Rydell, avdelningsdirektör

Maria Renström-Törnblom, programchef

Finansbolagens Förening

Tom Ekelund, advokat, ordförande i föreningen

Företagarnas Riksorganisation

Christer Östlund, förbundsjurist

Konsument Göteborg Skuldsaneringsbyrån

Stig Hammar, ordförande i Göteborgs konsumentnämnd

Gunnar Ek, vice ordförande i Göteborgs konsumentnämnd

Stina Fransson, konsumentchef

Vera Börjesson, utvecklingsledare

Konsumentvägledarnas förening

Gunilla Thorin, vice ordförande

Nordbanken

Gunnel Innergård-Nylén, bankjurist

SE-banken

Elisabeth Malmström, bankjurist

Stockholms stads Skuldsaneringsbyrå

Ivar Montén, jurist

Hans Litzell, jurist

Svenska Bankföreningen

Gösta Fischer, direktör

Svenska Handelsbanken

Staffan Leijon, bankjurist

Svenska Inkassoföreningen

Tom Ekelund, advokat

Susanne Holmén, produktionschef

Svenska Kommunförbundet

Olle Wendt, handläggare

Leif Klingensjö, handläggare

Tyresö kommun

Birgitta Clemensson, konsumentsekreterare

Upplysningscentralen AB

Åke Dahlqvist, avdelningschef

Arno Silberman, sektionschef

Yrkesföreningen för budget- och skuldrådgivare

Thomas Magnusson, budgetrådgivare

Marie Råby, budgetrådgivare

Innehållsförteckning

Sammanfattning........................................1

Förslag till riksdagen................................1

Motionerna............................................2

Motioner väckta med anledning av Riksdagens revisorers förslag

1995/96:RR9 2

Motioner väckta under den allmänna motionstiden 1996/97 2

Utskottet.............................................3

Inledning 3

Behovet av skuldsaneringslagen 6

Handläggningsordningen 7

Riksskatteverkets och Konsumentverkets uppgifter 9

Handläggningstiderna 11

Omprövning av ett beslut om skuldsanering m.m. 13

Fordringar på skatter och allmänna avgifter 15

Budgetrådgivning 17

Förebyggande åtgärder 18

Solidariskt betalningsansvar 20

Hemställan 21

Reservationer........................................23

1. Upphävande av skuldsaneringslagen m.m. (m) 23

2. Handläggningsordningen (mp) 24

3. Konsumentverkets uppgifter (v) 25

4. Handläggningstiderna (v) 25

5. Handläggningstiderna (mp) 26

6. Skattefordringarnas ställning m.m. (v, mp) 26

7. Budgetrådgivning (v) 27

Särskilt yttrande....................................27

Statens förmånsrätt för skatter m.m. 27

Bilaga Offentlig utfrågning..........................28