Bet. 1996/97:LU7

Lagutskottets betänkande

1996/97:LU07

Skadeståndsansvar vid dammhaveri

Innehåll

Sammanfattning

Propositionen

Motionerna

Utskottet

Hemställan

Reservationer

1996/97

LU7

Sammanfattning

I betänkandet behandlar utskottet

proposition 1996/97:46 Skadeståndsansvar

vid dammhaveri jämte tre motioner. I

propositionen föreslås en ny bestämmelse

i vattenlagen om att den som är skyldig

att underhålla en dammanläggning för

vattenreglering skall vara strikt

ansvarig för skador som orsakas av ett

dammhaveri. Den nya bestämmelsen

föreslås träda i kraft den 1 juli 1997.

I en av motionerna yrkas att det

strikta ansvaret skall utvidgas till att

omfatta även skador orsakade av annat än

direkta haverier. De två andra

motionerna gäller försäkringsskyddet för

skadelidande till följd av dammhaverier.

Svenska kraftverksföreningen har

inkommit med skrivelser och har inför

utskottet framfört synpunkter i ärendet.

Utskottet tillstyrker bifall till

propositionen. Motionsyrkandena

avstyrks.

Till betänkandet har fogats två

reservationer.

Propositionen

I proposition 1996/97:46 föreslår

regeringen (Justitiedepartementet) -

efter hörande av Lagrådet - att

riksdagen antar det i propositionen

framlagda förslaget till lag om ändring

i vattenlagen (1983:291).

Lagförslaget har intagits som bilaga

till betänkandet.

Motionerna

1996/97:L7 av Tom Heyman (m) vari yrkas

att riksdagen hos regeringen begär

förslag om ersättning för skador vid

dammbrott i enlighet med vad som anförts

i motionen.

1996/97:L8 av Olle Lindström (m) vari

yrkas att riksdagen beslutar om utökat

strikt ansvar för dammägaren enligt vad

som anförts i motionen.

1996/97:L9 av Yvonne Ruwaida m.fl. (mp)

vari yrkas att riksdagen hos regeringen

begär förslag till lagstiftning med

innebörd att vattenkraftsproduktionens

externa riskkostnader till fullo bärs av

vattenkraftsproducenterna själva.

Utskottet

Inledning

Enligt uppgift finns det i Sverige

närmare 6 000 dammar av olika storlekar

som anlagts för skilda ändamål. Förutom

kraftverks- och regleringsdammar finns

sågverksdammar och kvarndammar,

invallningsdammar samt dammar anlagda

vid gruvor och anrikningsverk för

avfallssedimentering. Dammar som är

högre än 15 meter brukar benämnas höga

dammar . Antalet sådana dammar uppgår

till 140, varav tre är högre än 100

meter. De vanligaste typerna av dammar

är sten- eller jordfyllningsdammar, som

har en kärna av packad morän. En annan

typ är betongdammar, som normalt

grundläggs på berg.

I vattenlagen (1983:291) finns

bestämmelser som reglerar dammar och

deras säkerhet. Uppförande, ändring och

lagning av dammar utgör vattenföretag

och kräver tillstånd av vattendomstol.

Vid sin bedömning skall domstolen beakta

säkerhetsaspekterna. En vattenanläggning

skall också underhållas så att det inte

uppkommer skada för allmänna eller

enskilda intressen genom ändringar i

vattenförhållanden. Vattenföretag som

inverkar på vattenförhållandena skall

drivas så att de inte i onödan skadar

allmänna eller enskilda intressen. I

vattenlagen finns också särskilda regler

om tillsyn och besiktning.

Brott på en fylld kraftverks- eller

regleringsdamm kan frigöra mycket stora

vattenmassor och medföra omfattande

skador. När det gäller höga dammar har i

Sverige endast ett dammbrott inträffat,

nämligen år 1985, varvid utströmmande

vatten orsakade skador på skog. På grund

av ett tekniskt fel kunde inte dammen

öppnas tillräckligt för att släppa fram

ett extremt stort flöde. År 1973 rasade

en mindre damm i Värmland med ett

dödsfall som följd. Dammsäkerheten i

Sverige har emellertid i olika

sammanhang bedömts som god och risken

för dammbrott anses vara låg (se bl.a.

SOU 1995:40, Älvsäkerhet).

Några särskilda lagbestämmelser som

direkt reglerar skadeståndsansvaret vid

ett dammhaveri finns inte.

Utgångspunkten är skadeståndslagens

regler om att var och en som uppsåtligen

eller av vårdslöshet vållar person-

eller sakskada skall ersätta skadan (2

kap. 1 §). Försummat underhåll kan

utgöra sådan vårdslöshet som medför

skadeståndsskyldighet enligt

skadeståndslagen för den ansvarige

ägaren på grund av vållande hos

företagets ledning eller dess personal

(2 kap. 1 § och 3 kap. 1 §). Oaktsamhet

vid anläggningens konstruktion och

utförande kan också medföra rätt till

ersättning för uppkomna skador.

Vattenlagens bestämmelser medför inte

någon skadeståndsskyldighet för

dammhaverier som går längre än

skadeståndslagens regler om ansvar för

vållande. De stränga krav som ställs på

vattenföretag när det gäller åtgärder

mot skaderisker gör emellertid att man

många gånger när en översvämningsolycka

beror på anläggningens bristfälliga

skick kan konstatera att det föreligger

oaktsamhet. Det har ansetts som tänkbart

att en domstol vid ett dammhaveri med

stöd av allmänna, icke lagfästa

rättsgrundsatser skulle ålägga ett

skärpt ansvar för översvämningsskador,

dvs. ett ansvar som går längre än uppsåt

eller vårdslöshet. Rättsläget kan

emellertid inte anses vara klart.

I en skrivelse år 1995 fäste Sveriges

Försäkringsförbund regeringens

uppmärksamhet på det oklara rättsläget

när det gäller ansvaret för

dammhaverier. Justitiedepartementet lät

därefter utreda frågan om

skadeståndsansvaret för skador till

följd av dammbrott. Arbetet redovisades

i slutet av år 1995 i promemorian (Ds

1996:6) Ersättning vid dammbrott.

Promemorian har remissbehandlats och

ligger till grund för förslagen i

förevarande proposition. Promemorian

innehåller också vissa förslag rörande

försäkringsskyddet för de skadelidande.

Dessa förslag behandlas dock inte i

propositionen.

I propositionen föreslås en ny

bestämmelse i vattenlagen om att den som

är skyldig att underhålla en

dammanläggning för vattenreglering skall

vara strikt ansvarig för skador som

orsakas av dammhaveri. Den nya

bestämmelsen är avsedd att träda i kraft

den 1 juli 1997.

Med anledning av propositionen har

väckts tre motioner. En av motionerna

gäller ansvaret vid andra skador än vid

direkta haverier. I de två andra

motionerna tas upp frågor som gäller

försäkringsskyddet för de skadelidande.

Utskottet kommer nedan att under skilda

rubriker ta upp dels frågor om

skadeståndsansvaret, dels de genom

motionerna aktualiserade

försäkringsfrågorna.

Skadeståndsansvaret

I propositionen föreslås att ett strikt

ansvar, dvs. ansvar oavsett om någon har

varit vårdlös eller inte, för skador

till följd av dammhaveri införs i 17

kap. vattenlagen. Ansvaret skall ligga

på den som är skyldig att underhålla

dammanläggningen. Denne är i allmänhet

ägaren men kan också vara den som annars

brukar anläggningen eller den till

vilken underhållsskyldighet har

överförts. Det strikta ansvaret -

inskränkt endast genom vissa bestämda

undantag - skall gälla för skada till

följd av att dammanläggningen inte ger

avsett skydd mot utströmmande vatten,

dvs. dammhaveri. Från det strikta

ansvaret skall undantag gälla endast i

de fall där den ansvarige visar att

orsaken till dammhaveriet är en

krigshandling eller liknande. Det

strikta ansvaret skall omfatta alla

dammanläggningar för vattenreglering.

Med uttrycket vattenreglering avses

ändring av vattenföringen i ett

vattendrag till förmån för ett annat

vattenföretag. Det innebär att

kraftverksdammar för strömdrift kan

omfattas. Sådana dammar som annars avser

att skydda mot vatten, t.ex. i händelse

av översvämning, eller tidigare satts

upp för att underlätta flottning faller

däremot inte under bestämmelsen.

Som skäl för förslaget anför regeringen

att det är otillfredsställande att

rättsläget i dag inte är klart när det

gäller ansvarsfrågan. Osäkerheten gör

det svårt för vattenföretagen och

försäkringsbolagen att bedöma hur stora

ansvarsriskerna är och vilka åtgärder

som bör vidtas. Enligt regeringens

mening bör rättsläget klarläggas, och

det ligger då nära till hands att

föreskriva ett strikt ansvar vid

dammhaveri. Regeringen anser att det är

rimligt att den som bedriver verksamhet

av ifrågavarande slag som kostnader i

verksamheten bär risken för de skador

som kan orsakas. Ett ytterligare skäl

för strikt ansvar vid dammbrott, som

regeringen för fram, är att

skadekostnaderna bäst reduceras, om de

läggs på den som har största möjligheten

att kontrollera risken. Det är företagen

som kan göra något åt risken medan de

skadelidande har högst begränsade

möjligheter att skydda sig mot den.

Regeringen anser att det är angeläget

att de skadelidande ges ett tillräckligt

skydd och att de inte behöver visa att

vållande föreligger. Härutöver anför

regeringen skäl av mer rättsteknisk

natur till stöd för förslaget. Enligt

regeringens mening är det beträffande

farliga verksamheter enklare att

tillämpa ett strikt skadeståndsansvar än

att göra en aktsamhetsbedömning som i de

allra flesta fall leder till att

företaget anses ha försummat att vidta

de åtgärder som kan krävas på grund av

den betydande skaderisken.

Utskottet delar regeringens bedömning

och anser att det finns goda skäl för

att lagfästa en regel om strikt ansvar

för skador till följd av dammhaveri.

Mycket talar visserligen för att den

föreslagna lagregeln inte innebär någon

egentlig förändring i förhållande till

vad som enligt allmänna

skadeståndsrättsliga principer redan kan

antas gälla. Ett undanröjande av

osäkerheten om rättsläget ger emellertid

så många positiva effekter att detta i

sig är skäl nog för att den föreslagna

lagstiftningen genomförs. Som framgår av

propositionen är en regel om strikt

ansvar ägnad bl.a. att underlätta

skadeståndsregleringen och ge

skadelidande möjligheter att snabbare få

ersättning. Utskottet ansluter sig

således till propositionens förslag.

Olle Lindström (m) anför i motion

1996/97:L8 att ansvarsfrågan måste

klarläggas även i andra fall än vid

direkta haverier. I motionen redovisas

några fall från åren 1989 och 1993 då

dammägare tvingats att öppna

dammluckorna helt för att undvika

dammhaverier. Åtgärderna var i huvudsak

betingade av att redan fyllda

vattenmagasin inte kunde ta emot

ytterligare vattenmassor orsakade av

riklig nederbörd samt kvarvarande is och

snö i fjällområdena. De utströmmande

vattenmassorna orsakade skador för

fastighetsägare som ännu inte fullt ut

blivit ersatta. Erfarenheterna av dessa

händelser visar enligt motionärens

mening att ansvarsfrågan måste

klarläggas även när dammägaren tvingas

till åtgärder för att undvika en

katastrof. Motionären anför vidare att

det endast är dammägaren som har rätt

och möjlighet att reglera vattenflödet,

varför han också bör ha ansvaret. I

motionen yrkas att riksdagen skall

besluta om utökat strikt ansvar för

dammägaren enligt vad som sålunda

anförts.

Utskottet konstaterar att den i

propositionen föreslagna bestämmelsen

inte kommer att omfatta den situation

som beskrivs i motionen. Enligt vad som

redovisats i propositionen förutsätter

ansvar enligt den föreslagna regeln att

dammen inte ger ett avsett skydd mot

utströmmande vatten. En sådan situation

föreligger endast om dammen hastigt

havererar eller om den så småningom

eroderas och skador uppkommer nedströms.

Även när dammen på grund av

felmanövrering inte skyddar på avsett

sätt föreligger dammhaveri i den

föreslagna bestämmelsens mening -

däremot inte när den fullgör sin

funktion men ändå vatten strömmar över

den och orsakar skada. I detta

sistnämnda fall blir dammägaren inte

ansvarig enligt den nya paragrafen men

kan naturligtvis ändå vara

ersättningsskyldig på annan grund,

exempelvis enligt skadeståndslagen.

Något närmare underlag för riksdagen

att inom ramen för detta ärende ta

ställning till frågan om ytterligare

lagstiftning rörande dammägares

skadeståndsansvar finns inte. I

sammanhanget bör dock påpekas att

Kammarkollegiet i sitt remissvar över

promemorian (Ds 1996:6) Ersättning vid

dammbrott välkomnat om en ytterligare

utvidgning av gränserna för det strikta

ansvaret övervägdes i syfte att uppnå en

närmare överensstämmelse med vad som som

gäller enligt bl.a. miljöskadelagen

(1986:225). Utskottet vill också erinra

om att Utredningen om dammsäkerhet och

höga flöden i sitt betänkande (SOU

1995:40) Älvsäkerhet lagt fram en mängd

förslag i syfte att begränsa stora

översvämningar vid höga flöden.

Utredningen har bl.a. föreslagit ett

tillägg i vattenlagen som gör det

möjligt för länsstyrelsen att besluta om

ökning och begränsning av tappning om

det är nödvändigt för att avvärja fara

för liv eller hälsa eller rädda

värdefull egendom eller av annan sådan

orsak. Avsikten är att ingripanden skall

kunna göras på ett tidigare stadium än

som nu är möjligt. Vidare har

utredningen föreslagit ett centralt

organ på området med uppgift att följa

utvecklingen och föreslå de åtgärder den

finner motiverade och i övrigt

rapportera till regeringen om

utvecklingen beträffande dammsäkerhet

och åtgärder mot översvämningar.

Utskottet utgår från att regeringen i

samband med den fortsatta beredningen av

förslagen i betänkandet om älvsäkerhet

överväger om några ytterligare

lagändringar eller klargöranden när det

gäller skadeståndsansvaret för dammägare

kan vara påkallade och, om så är

erforderligt, återkommer till riksdagen

med erforderliga lagförslag.

Med det anförda tillstyrker utskottet

bifall till regeringens förslag och

avstyrker bifall till motion 1996/97:L8.

Försäkringsfrågor

Försäkringar som täcker den

skadeståndsskyldiges ansvar,

ansvarsförsäkringar, utgör i många fall

ett nödvändigt komplement till

skadeståndsregler. Ansvarsförsäkringen

tecknas av den som kan bli

skadeståndsskyldig och primärt fungerar

den till försäkringstagarens skydd. En

ansvarsförsäkring förbättrar också den

skadelidandes utsikter att få

skadestånd. Möjligheterna att täcka

skadeståndsansvaret genom en

ansvarsförsäkring beror dels på

försäkringsgivarnas principer för

beviljande av sådan försäkring, dels av

villkoren för de försäkringar som står

till buds i olika fall.

Ansvarsförsäkring kan tecknas antingen

separat eller som en del i en kombinerad

försäkring, exempelvis i en

företagsförsäkring. En ansvarsförsäkring

täcker, där inte annat sägs,

skadeståndsansvar enligt gällande

rättsregler, såväl ansvar för egen och

annans vållande som för rent strikt

ansvar. Försäkringsskyddet omfattar

regelmässigt att försäkringsgivaren

betalar det skadestånd som den

försäkrade är skyldig att utge, att han

utreder om skadeståndsskyldighet

föreligger när skadeståndskrav riktas

mot den försäkrade, att han förhandlar

med den som kräver skadestånd samt att

han för rättegång för den försäkrade och

därvid betalar kostnaderna för

rättegången. Många ansvarsförsäkringar

täcker skada på person och skada på sak,

t.ex. byggnader och lösa föremål. Om

sådan skada inträffar sträcker sig

försäkringsgivarens ansvar lika långt

som skadeståndsansvaret. Villkoren för

ansvarsförsäkringar innehåller

regelmässigt ett stort antal undantag

för vissa särskilda typer av skador som

av olika anledningar ansetts böra

uteslutas ur försäkringen. Undantagen

motiveras vanligen av att

försäkringsbolagen anser att en täckning

av skadorna är alltför vansklig eller av

att premien skulle bli alltför hög. Vid

ansvarsförsäkring för företag brukar

exempelvis skador på grund av

översvämningar i samband med nederbörd

vara undantagna. Ansvarsförsäkringar har

också begränsade ansvarsbelopp och för

vad som överstiger dessa belopp ansvarar

den skadeståndsskyldige ensam.

Av promemorian (Ds 1996:6) Ersättning

vid dammbrott framgår att de större

vattenkraftsproducerande företagen har

tecknat särskilda ansvarsförsäkringar

med maximibelopp om 2 miljarder norska

kronor, begränsat till två olyckor per

år, och en självrisk på 1 miljon kronor.

Försäkringsbeloppet är högre än vid

atomskador och lär även internationellt

sett vara ett av de högsta som

förekommer vid ansvarsförsäkring med

visst undantag. Vissa mindre svenska

kraftverk har dock i stället tecknat en

ansvarsförsäkring av mera ordinär typ

och med ett lägre försäkringsbelopp.

Som tidigare redovisats behandlades i

promemorian (Ds 1996:6) Ersättning vid

dammbrott också frågan om

skadeståndsansvaret behöver kompletteras

med regler om försäkringsskydd för de

skadelidande. I promemorian föreslogs

att skadelidande skulle ges samma

försäkringsskydd som det som genom

miljöförsäkringen gäller för

miljöskadornas del.

Bestämmelser om obligatorisk

miljöskadeförsäkring finns i

miljöskyddslagen (1969:387).

Försäkringen meddelas av ett s.k.

miljöskadekonsortium och finansieras

genom bidrag från miljöfarliga

verksamheter som kräver tillstånd eller

anmälan. Bidragens storlek beräknas

efter försäkringsmässiga grunder.

Försäkringen täcker personskada och

sakskada för vilken fysisk person skulle

ha ägt rätt till skadestånd enligt

miljöskadelagen, under förutsättning att

skadevållaren är insolvent och inte kan

förmås att betala skadan utan dröjsmål,

skadevållaren inte kan identifieras

eller rätten till ersättning enligt

miljöskadelagen är preskriberad.

Ersättning till näringsidkare för

sakskada kan utgå endast under vissa

förutsättningar. Ansvaret enligt

konsortiets åtagande är begränsat till 5

miljoner kronor för varje skadad person

och 50 miljoner för varje sakskada samt

till 200 miljoner kronor för samma

försäkringsår.

Promemorians förslag innebär att

vattenföretagen skulle bidra till

försäkring för personskador och vissa

sakskador som orsakas av dammbrott men

som de skadelidande inte får ersatta

genom skadestånd eller genom annan

försäkring. Förslaget medför dock inte

att man kan räkna med att

miljöförsäkring skulle ge full

ersättning vid de största tänkbara

dammkatastroferna.

De flesta remissinstanserna avstyrkte

promemorians förslag till

försäkringslösning. Flera

remissinstanser pekade på andra möjliga

försäkringslösningar och menade att

frågan behövde utredas ytterligare. I

propositionen upplyses att regeringen

därför avvaktar med försäkringsfrågan

för att - om det visar sig nödvändigt -

återkomma till den i ett senare

sammanhang.

I motion 1996/97:L7 anför Tom Heyman

(m) att en stor del av Sveriges

befolkning, som lever i potentiella

riksområden, i dag saknar ett lämpligt

försäkringsskydd vid stora dammhaverier.

Även om strikt ansvar för dammägaren

införs blir följden av ett dammhaveri

att varje enskild drabbad måste söka

ersättning från dammägaren. Med tanke på

beloppens storlek kan man förmoda att

ersättningen kommer att bestämmas först

efter en lång civilprocess. Det strikta

ansvaret i förening med de omfattande

skadebeloppen innebär att dammägarens

risk är obegränsad, vilket i sin tur

innebär att risken inte går att

försäkra. Motionären menar att

dammföretagen inte förmår täcka ens

mindre haverier, varför det strikta

ansvaret kommer att bli utan betydelse.

De drabbade kommer ändå, anför

motionären, att bli utan ersättning för

skadan. Frågan bör enligt motionärens

mening få en skyndsam lösning. I

motionen yrkas att riksdagen hos

regeringen skall begära förslag om

ersättning för skador vid dammbrott i

enlighet med vad som sålunda anförts.

Yvonne Ruwaida m.fl. (mp) kritiserar i

motion 1996/97:L9 att propositionen inte

innehåller några förslag när det gäller

försäkringsfrågan. Eftersom denna fråga

lämnats utanför anser motionärerna att

någon lösning på ersättningsproblemen

vid dammhaverier inte åstadkommits.

Frågan om ersättning till tredje man vid

en större dammkatastrof måste enligt

motionärernas mening få en snar lösning.

I motionen yrkas att riksdagen hos

regeringen skall begära förslag till

lagstiftning med innebörd att

vattenkraftsproduktionens externa

riskkostnader till fullo bärs av

vattenkraftsproducenterna själva.

Utskottet anser i likhet med

motionärerna att det är ett väsentligt

trygghetskrav för skadelidande att ha en

verklig möjlighet att få ut den

ersättning som de är berättigade till.

Vid katastrofskador är det emellertid

förenat med särskilda svårigheter att

genom försäkringar, vare sig de är

frivilliga eller obligatoriska,

tillskapa system som innebär att full

ersättning kan utgå vid de största

tänkbara katastroferna. Sådana skador är

mycket speciella. De kännetecknas av att

de inträffar mycket sällan men då kan

uppgå till avsevärda belopp. En stor

dammolycka har beräknats kunna medföra

skador i storleksordningen tiotals

miljarder kronor. Gränser för ansvaret

måste sättas upp på grund av att det

inte ens på den internationella

försäkringsmarknaden går att få täckning

för en obegränsad skadeståndsskyldighet.

Med hänsyn till att kapaciteten i

försäkringssystemen har vissa

begränsningar måste också vid

obligatoriska försäkringssystem med

försäkringsbolag som försäkringsgivare

ansvarsbeloppen hållas på begränsade

nivåer. I sammanhanget kan nämnas att

exempelvis atomansvarighetslagen

(1968:45) och sjölagen (1994:1009), vari

föreskrivs obligatorisk försäkring,

innehåller särskilda regler om

beloppsmässiga ansvarsbegränsningar vid

atomskador respektive oljeskador med

katastrofala verkningar.

När det gäller frågan om ett lagstadgat

försäkringsskydd vid dammhaverier bör

man enligt utskottets mening, såsom

också regeringen är inne på, avvakta med

ett slutligt ställningstagande till dess

man sett vilka frivilliga

försäkringslösningar som kan komma till

stånd med den nya skadeståndsregeln. Som

tidigare framhållits har den nuvarande

osäkerheten medfört svårigheter för

vattenföretagen och försäkringsbolagen

att bedöma hur stora ansvarsriskerna är

och vilka åtgärder som bör vidtas. Att

dammägarnas skadeståndsansvar nu

preciseras i lag bör rimligtvis leda

till att möjligheten till frivilliga

försäkringslösningar underlättas. De

vattenföretag som det nu är fråga om

torde i regel redan nu ha en

ansvarsförsäkring, och där de största

riskerna finns ger denna ett ovanligt

omfattande skydd. Såvitt utskottet kan

bedöma kan inte uteslutas att det finns

möjligheter att nu bygga ut detta

försäkringsskydd ytterligare. I

sammanhanget måste också beaktas att den

nya skadeståndsregeln innebär vissa

förbättringar för skadelidande. Med den

nya ordningen behöver de inte visa att

vållande föreligger och kan därmed

snabbare än för närvarande komma i

åtnjutande av ersättning. Vidare torde

översvämningsskador i allmänhet, i vart

fall i viss utsträckning, också

fortsättningsvis kunna täckas genom

vanliga egendomsförsäkringar såsom

fastighetsförsäkring, villaförsäkring,

hemförsäkring och företagsförsäkring.

Mot bakgrund av vad som anförts i

propositionen anser sig sig utskottet på

goda grunder kunna utgå från att

regeringen noga följer den fortsatta

utvecklingen och, om så skulle sig visa

sig erforderligt, återkommer till

riksdagen med erforderliga lagförslag.

Med det anförda avstyrker utskottet

bifall till motionerna 1996/97:L7 och

1996/97:L9.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande skadeståndsansvar

vid dammhaveri m.m.

att riksdagen med avslag på motion

1996/97:L8 antar regeringens förslag

till lag om ändring i vattenlagen

(1983:291),

2. beträffande

försäkringsfrågor

att riksdagen avslår motionerna

1996/97:L7 och 1996/97:L9.

res. 1 (m)

res. 2 (mp)

Stockholm den 28 januari 1997

På lagutskottets vägnar

Agne Hansson

I beslutet har deltagit: Agne Hansson

(c), Anita Persson (s), Bengt Kronblad

(s), Rolf Dahlberg (m), Carin Lundberg

(s), Stig Rindborg (m), Karin Olsson

(s), Eva Arvidsson (s), Bengt Harding

Olson (fp), Inger Segelström (s), Tomas

Högström (m), Yvonne Ruwaida (mp),

Birgitta Carlsson (c), Kerstin

Kristiansson (s), Lennart Thörnlund (s),

Marietta de Pourbaix-Lundin (m) och Karl-

Erik Persson (v).

Reservationer

1. Försäkringsfrågor (mom. 2)

Rolf Dahlberg, Stig Rindborg, Tomas

Högström och Marietta de Pourbaix-Lundin

(alla m) anser

dels att den del av utskottets yttrande

som på s. 7 börjar med Utskottet anser

och på s. 8 slutar med och 1996/97:L9

bort ha följande lydelse:

Enligt utskottets mening borde

regeringen i förevarande proposition

också ha behandlat och redovisat sina

ståndpunkter när det gäller frågan om

möjligheterna till ersättning till dem

som kan komma att drabbas av skador till

följd av ett dammhaveri. Med hänsyn till

omfattningen av de skador som kan

uppkomma vid dammbrott hade det varit

betydligt angelägnare att ha fått

försäkrings- och ersättningsfrågorna

klarlagda än själva ansvarsfrågan. Detta

gäller särskilt mot bakgrund av att det

framlagda lagförslaget inte ansetts

innebära någon ändring i förhållande

till vad som kan antas gälla redan i

dag. Införandet av ett strikt ansvar för

dammägarna kommer, såsom också

framhållits i motion 1996/97:L7, inte

att innebära några förbättringar för de

skadelidande i en katastrofsituation.

Som Svenska kraftverksföreningen anfört

och som också påpekats i motion

1996/97:L7 är en lösning av försäkrings-

och ersättningsfrågorna förenad med

betydande svårigheter på grund av att

det inte är möjligt för dammägare att

erhålla försäkringar som helt kan täcka

skadeståndsansvaret vid ett dammhaveri.

Vid remissbehandlingen av promemorian

(Ds 1996:6) Ersättning vid dammbrott

framhöll också flera remissinstanser att

andra möjliga försäkringslösningar än

den som lades fram i promemorian behövde

utredas. Såvitt framgår av propositionen

synes det från regeringens sida inte

finnas några som helst planer på att gå

remissinstanserna till mötes.

Mot denna bakgrund finner utskottet att

det är påkallat med ett tillkännagivande

i frågan från riksdagens sida. Utskottet

anser att regeringen omgående bör ta

initiativ till en lösning. En lämplig

ordning kan därvid vara, såsom också

Svenska kraftverksföreningen varit inne

på, att samordna erforderligt

utredningsarbete med det som nu bedrivs

rörande atomansvarighetslagen. Inom

ramen för detta arbete måste, enligt

utskottets mening, klargöras att staten,

på samma sätt som gäller för atomskador,

skall ha ett lagstadgat ansvar för

skador vid dammhaverier som inte kan

täckas genom dammägarnas försäkringar.

Vad utskottet sålunda anfört bör

riksdagen med bifall till motion

1996/97:L7 som sin mening ge regeringen

till känna.

Av det anförda framgår att utskottet

inte kan ställa sig bakom en sådan

lösning av problemen som förordas i

motion 1996/97:L9. Motionen avstyrks

därför.

dels att utskottets hemställan under 2

bort ha följande lydelse:

2. beträffande försäkringsfrågor

att riksdagen med bifall till motion

1996/97:L7 och med avslag på motion

1996/97:L9 som sin mening ger

regeringen till känna vad utskottet

anfört.

2. Försäkringsfrågor (mom. 2)

Yvonne Ruwaida (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande

som på s. 7 börjar med Utskottet anser

och på s. 8 slutar med och 1996/97:L9

bort ha följande lydelse:

Utskottet delar den uppfattning som

förts fram i motion 1996/97:L9 och anser

att det är en brist att propositionen

inte anvisar någon lösning på de

skadelidandes ersättningsproblem som

uppstår vid ett dammhaveri. Enligt

utskottets mening bör regeringen ånyo

låta utreda frågan och därefter

återkomma till riksdagen med

erforderliga förslag.

Målet för det fortsatta arbetet bör,

enligt utskottets mening, vara att

tillskapa ett system som bygger på

principen att varje energislag skall

bära sina egna riskkostnader. En sådan

ordning bygger på de i Riodeklarationen

fastställda principerna och innebär att

riskkostnaderna internaliseras i

kraftproduktionen. Kostnaderna

tydliggörs därmed och läggs över på

kraftverksföretagen.

Enligt utskottets mening bör man inom

ramen för det fortsatta arbetet även

pröva möjligheterna att införa krav på

obligatorisk ansvarsförsäkring upp till

vissa belopp eventuellt i kombination

med ett system för riskdelning mellan

vattenkraftsföretagen.

Vad utskottet sålunda anfört bör

riksdagen med bifall till motion

1996/97:L9 och med anledning av motion

1996/97:L7 som sin mening ge regeringen

till känna.

dels att utskottets hemställan under 2

bort ha följande lydelse:

2. beträffande försäkringsfrågor

att riksdagen med bifall till motion

1996/97:L9 och med anledning av

motion 1996/97:L7 som sin mening ger

regeringen till känna vad utskottet

anfört.

Propositionens lagförslag

Förslag till lag om ändring i

vattenlagen (1983:291)

Härigenom föreskrivs att det i

vattenlagen (1983:291) skall införas en

ny paragraf, 17 kap. 4 §, av följande

lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

17 kap.

4 §

Den som är skyldig

att underhålla en

dammanläggning för

vattenreglering

skall ersätta skada

som orsakas av att

anläggningen inte

ger avsett skydd

mot utströmmande

vatten

(dammhaveri), även

om varken den

underhållsskyldige

eller någon som han

svarar för är

vållande till

skadan.

Den

underhållsskyldige

är dock fri från

ansvar, om han

visar att

dammhaveriet

orsakats av en

krigshandling eller

liknande handling

under väpnad

konflikt,

inbördeskrig eller

uppror.

____________

Denna lag träder i kraft den 1 juli

1997.

Gotab, Stockholm 1997