Bet. 1996/97:LU8

Lagutskottets betänkande

1996/97:LU08

Familjerättsliga frågor

Innehåll

Sammanfattning

Motionerna

Utskottet

Hemställan

Reservationer

1996/97

LU8

Sammanfattning

I betänkandet behandlar utskottet sex

motioner från den allmänna motionstiden

år 1996 vari begärs tillkännagivanden

och förslag i skilda frågor på

familjerättens område. Motionsyrkandena

rör en översyn av sambolagstiftningen,

reglerna om registrering av partnerskap,

bestämmelserna om utseende av god man,

rätten till laglott, återinförande av

arvsrätt för kusiner samt byte av

efternamn.

Utskottet avstyrker bifall till

samtliga motionsyrkanden.

Till betänkandet har fogats tre

reservationer.

Motionerna

1996/97:L404 av Rolf Dahlberg m.fl. (m)

vari yrkas att riksdagen som sin mening

ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om återinförande av arvsrätt för

kusiner.

1996/97:L410 av Elizabeth Nyström och

Lars Björkman (m) vari yrkas att

riksdagen hos regeringen begär förslag

till förändringar av god man-institutet

i enlighet med vad som anförts i

motionen.

1996/97:L411 av Märta Johansson m.fl.

(s) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om en översyn av sambolagen,

2. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om arvsreglerna.

1996/97:L413 av Ann-Marie Fagerström (s)

vari yrkas att riksdagen som sin mening

ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om byte av efternamn.

1996/97:L417 av Annika Jonsell (m) vari

yrkas

1. att riksdagen hos regeringen begär

förslag till sådan ändring i ärvdabalken

att rätten till laglott avskaffas i

enlighet med vad som anförts i motionen,

2. att riksdagen hos regeringen begär

förslag till sådan ändring i ärvdabalken

att hela tredje parentelet, dvs. även

kusiner och deras avkomlingar,

automatiskt får ärva då närmare

släktingar till den döde ej finns i

livet i enlighet med vad som anförts i

motionen.

1996/97:L422 av Andreas Carlgren m.fl.

(c, s, fp) vari yrkas

3. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om en partnerskapskonvention,

4. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om förrättning av

partnerskapsregistrering på svenska

ambassader.

Utskottet

Inledning

I betänkandet behandlar utskottet sex

motioner från den allmänna motionstiden

år 1996. Motionsyrkandena rör en översyn

av sambolagstiftningen, reglerna om

registrering av partnerskap,

bestämmelserna om utseende av god man,

rätten till laglott, återinförande av

arvsrätt för kusiner samt byte av

efternamn.

Som en allmän bakgrund till de i

betänkandet aktuella motionsspörsmålen

vill utskottet erinra om att den

familjerättsliga lagstiftningen under de

senaste två decennierna har varit

föremål för en genomgripande

omarbetning. Efter en lång rad av

delreformer på äktenskapsrättens område

fattade riksdagen i april 1987 beslut om

att giftermålsbalken skulle ersättas med

en ny balk, äktenskapsbalken (ÄktB)

(prop. 1986/87:1, bet. LU18, rskr. 159).

Lagstiftningen innebar betydelsefulla

förändringar, främst i fråga om

fördelningen av makars egendom vid

äktenskapets upplösning. Ett uttalat

syfte med lag-ändringarna var att

åstadkomma en högre grad av ekonomisk

rättvisa mellan makarna vid

äktenskapsskillnad.

I samband med ÄktB antog riksdagen

lagen (1987:232) om sambors gemensamma

hem (sambolagen) och senare samma år

lagen (1987:813) om homosexuella sambor

(prop. 1986/87:124, bet. LU28, rskr.

350). Sambolagen var i främsta rummet

föranledd av behovet av att tillförsäkra

den svagare parten i ett

samboförhållande vissa rättigheter i

fråga om det gemensamma hemmet då

sammanlevnaden upphör. Avsikten var

däremot inte att söka uppnå en med

äktenskapet jämförbar reglering av

samboförhållanden. I flera andra lagar

finns bestämmelser som knyter an till

sambobegreppet i sambolagen och som ger

sambor i princip samma rättigheter och

skyldigheter som äkta makar. Genom lagen

om homosexuella sambor har sambolagen

och regler i vissa andra lagar gjorts

tillämpliga på homosexuella

samboförhållanden. Den nu redovisade

lagstiftningen trädde i kraft den 1

januari 1988.

När det gäller homosexuella

parförhållanden beslutade riksdagen år

1994 att anta ett inom utskottet

utarbetat förslag till lagstiftning som

gör det möjligt för två personer av

samma kön att registrera sitt

partnerskap (bet. 1993/94:LU28, rskr.

414). Registreringen innebär att de

flesta bestämmelser som gäller för

äktenskap blir gällande också för

registrerade partnerskap. Lagen

(1994:1117) om registrerat partnerskap

trädde i kraft den 1 januari 1995. Genom

lagen har homosexuella par fått

möjlighet att trygga ett parförhållande

på motsvarande sätt som står till buds

för heterosexuella par. Lagstiftning om

registrerat partnerskap finns i Danmark

och Norge samt sedan sommaren 1996 också

på Island.

Bestämmelserna i 11 kap. föräldrabalken

(FB) gör det möjligt att i olika

situationer få en god man tillsatt för

att bevaka en persons rätt eller ta till

vara hans intressen. Ett förordnande av

god man begränsar inte huvudmannens egen

rättsliga handlingsförmåga. En situation

då god man kan förordnas är då någon på

grund av sjukdom, hämmad

förståndsutveckling eller liknande

förhållande behöver hjälp med att bevaka

sin rätt, förvalta sin egendom eller

sörja för sin person och ett

godmansförordnande kan anses

erforderligt. År 1988 genomfördes vissa

ändringar i föräldrabalken (FB) som

innebar att möjligheten att

omyndigförklara personer avskaffades

(prop. 1987/88:124, bet. 1988/89:LU9,

rskr. 10). I stället infördes - vid

sidan av förutvarande godmansinstitut -

ett nytt institut benämnt förvaltarskap.

När någon på grund av sjukdom, hämmad

förståndsutveckling eller liknande

förhållande behöver hjälp med sina

angelägenheter, kan det komma i fråga

att låta vissa angelägenheter skötas av

en förvaltare. Då krävs det emellertid

också att den enskilde är ur stånd att

vårda sig och sin egendom. Förvaltare

får heller inte förordnas om det är

tillräckligt att god man förordnas eller

den enskilde får hjälp på ett mindre

ingripande sätt. Vid förvaltarskap

mister den enskilde sin egen

rättshandlingsförmåga i motsvarande mån.

Samtidigt som reglerna om förvaltarskap

infördes ändrades också reglerna om

godmanskap i vissa avseenden.

Ytterligare ändringar i

förmynderskapslagstiftningen, framför

allt beträffande förvaltningsreglerna,

företogs år 1994, varvid även

bestämmelserna om god man i viss mån kom

att revideras (prop. 1993/94:251, bet.

1994/95:LU3, rskr. 29).

I samband med 1987 års beslut om ÄktB

gjordes också viktiga ändringar i

ärvdabalken (ÄB). Ändringarna syftade

till att skapa möjligheter för den

efterlevande maken att få ärva den

avlidne makens kvarlåtenskap och därmed

kunna sitta kvar i orubbat bo. En make

skall vid den andre makens död därför ta

arv framför makarnas gemensamma

bröstarvingar, vilka i stället getts

rätt till arv efter den först avlidne

maken vid den efterlevande makens död.

I mars 1996 tillkallades en utredning

för att göra en översyn av vissa

arvsrättsliga frågor. Utredningen, som

antagit namnet Ärvdabalksutredningen,

skall enligt sina direktiv (dir.

1996:18) undersöka om 1988 års ändringar

i arvsordningen slagit igenom på det

sätt som varit avsett, utvärdera

reformen utifrån den frågeställningen

och föreslå de lagändringar som kan vara

motiverade. I direktiven anges särskilt

att de grundläggande reglerna om

arvsordningen skall ligga fast. Hösten

1996 överlämnade utredningen

delbetänkandet (SOU 1996:160)

Bouppteckningar och arvsskatt.

Ett till familjerätten angränsande

rättsområde är namnrätten. Gällande

bestämmelser om personnamn, varmed avses

efternamn, mellannamn och förnamn, finns

i namnlagen (1982:670). Lagen trädde i

kraft den 1 januari 1983 och ersatte då

1963 års lag i ämnet (prop. 1981/82:156,

bet. LU41, rskr. 357). Till grund för

den nu gällande lagen ligger en strävan

till jämställdhet i namnrättsligt

hänseende mellan kvinnor och män och

till lika behandling av barn till

föräldrar som är gifta med varandra och

barn till ogifta föräldrar. Den nya

namnlagen kännetecknas av att den ger

betydligt större utrymme än äldre

bestämmelser åt den enskilde att själv

bestämma vilket namn han eller hon vill

bära. I lagen finns dock vissa

spärregler som syftar till att motverka

upprepade namnbyten och därmed

tillgodose intresset av namnstabilitet.

Sambolagstiftningen

Lagen (1987:232) om sambors gemensamma

hem (sambolagen) är tillämplig i fråga

om sådana samboförhållanden i vilka en

ogift man och en ogift kvinna lever

tillsammans under äktenskapsliknande

förhållanden. När ett samboförhållande

upplöses får samborna en

giftorättsliknande rätt till delning av

sådan egendom i det gemensamma hemmet

som har anskaffats för gemensamt

begagnande. Huvudregeln är alltså att

värdet av den gemensamma bostaden och

bohaget i den skall delas lika mellan

samborna. Denna huvudregel kan dock - på

samma sätt som vid bodelning mellan

makar - frångås om en likadelning skulle

framstå som oskälig. För sådana sambor

som önskar hålla isär sina ekonomiska

förhållanden har en möjlighet öppnats

att avtala om att lagens delningsregler

inte skall gälla i deras

samboförhållande. När ett

samboförhållande upphör genom den ene

sambons död finns en kompletterande

bodelningsregel. Enligt denna

bestämmelse har den efterlevande alltid

rätt att som sin andel få ut så mycket

av den behållna egendomen efter avdrag

för skulder att det motsvarar värdet av

två basbelopp, dock endast i den mån

egendomen räcker till.

Märta Johansson m.fl. (s) anför i

motion L411 att den lagstiftning som

kringgärdar ett samboförhållande har

flera brister. Motionärerna anser att

lagen invaggar människor i en falsk

känsla av trygghet. I motionen hänvisas

till regleringen av parternas ekonomiska

förhållanden vid en separation och till

vissa arvsrättsliga bestämmelser, som

enligt motionärerna kan innebära

nackdelar för den enskilde. Den part som

under samlevnaden stått för de dagliga

hushållsutgifterna kan vid en separation

inte alltid med framgång hävda

äganderätten till gemensamt inköpta

kapitalvaror. När en sambo testamenterat

till den andre sambons barn hamnar dessa

i en högre arvsskatte-klass än de egna

barnen, vilket ansetts synnerligen

orättvist. I motionen begärs

tillkännagivande om att reglerna blir

föremål för en översyn.

Utskottet vill erinra om att riksdagen

redan våren 1992 genom ett

tillkännagivande begärde en utvärdering

av sambolagen (bet. 1991/92:LU32, rskr.

236). Enligt utskottet fick det ankomma

på regeringen att bestämma i vilket

sammanhang och under vilka former en

sådan utvärdering skulle ske. Vidare bör

nämnas att utskottet våren 1994, i

ärendet rörande lagstiftning om regi-

strerat partnerskap, behandlade frågan

om åtgärder för att åstadkomma en ökad

trygghet för människor som delar

hushållsgemenskap på andra grunder än

äktenskapets. I sitt av riksdagen

godkända betänkande förordade utskottet

ett tillkännagivande om en

parlamentarisk utredning för att

behandla denna fråga (bet. 1993/94:LU28,

rskr. 414).

Som ett första led i den år 1992

begärda utvärderingen gav

Justitiedepartementet Statskontoret i

uppdrag att ta fram underlag för att

belysa ett antal frågeställningar.

Statskontoret redovisade uppdraget år

1993 i rapporten Sambolagen - en

utvärdering (Statskontoret 1993:24). Av

regeringens skrivelse 1996/97:15,

Redogörelse för behandlingen av

riksdagens skrivelser till regeringen,

framgår att utvärderingen av sambolagen

avses ske i samband med utredningen om

hushållsgemenskap och att direktiv till

en utredning beräknas bli beslutade

under hösten 1996. Några

utredningsdirektiv har emellertid ännu

inte beslutats. Enligt uppgift kommer,

såvitt avser sambolagen, det förestående

utredningsuppdraget att omfatta en

undersökning om huvudsyftet med lagen -

att bereda den svagare parten ett

minimiskydd vid ett samboförhållandes

upplösning - har uppnåtts. Vidare skall

prövas om reglerna bättre kan bidra till

att tvister och oklarheter undviks.

Utskottet utgår från att arbetet med

den av riksdagen begärda utvärderingen

av sambolagen, med prioritering, nu

kommer till stånd och att arbetet kommer

att omfatta de spörsmål som tas upp i

motionen. Mot den bakgrunden anser

utskottet att motionen inte bör

föranleda någon riksdagens vidare

åtgärd. Utskottet avstyrker med det

anförda bifall till motion L411.

Registrering av partnerskap

Om två personer av samma kön registrerar

sitt partnerskap uppkommer enligt lagen

(1994:1117) om registrerat partnerskap

rättsverkningar som i huvudsak motsvarar

vad som gäller för ett äktenskap. Enligt

Statistiska centralbyråns statistik

registrerades 333 partnerskap i Sverige

under år 1995, varav 249 mellan män och

84 mellan kvinnor. Enligt preliminära

uppgifter registrerades år 1996 155

partnerskap, varav 100 mellan män och 55

mellan kvinnor.

Registreringen av partnerskap sker vid

en förrättning och under former som

motsvarar borgerlig vigsel. Rätten till

registrering är bl.a. beroende av

partnernas anknytning till Sverige.

Sålunda skall enligt 1 kap. 2 § minst en

av partnerna vara svensk medborgare med

hemvist här i landet. Motsvarande

anknytningsvillkor finns i den danska

och norska lagen.

Enligt 1 kap. 5 och 6 §§ lagen (1904:26

s. 1) om vissa internationella

rättsförhållanden rörande äktenskap och

förmynderskap har regeringen inom vissa

ramar rätt att utfärda bemyndiganden att

förrätta vigsel utomlands enligt svensk

lag och att förrätta vigsel i Sverige

enligt utländsk lag. Med stöd av denna

lag har regeringen utfärdat

bemyndiganden som innebär att det med

vissa diplomatiska och konsulära

tjänster och med vissa prästerliga

befattningar följer rätt att förrätta

vigsel enligt svensk lag utomlands. I

vissa fall är bemyndigandena begränsade,

exempelvis på det sättet att

vigselrätten endast gäller vigsel av

svenska medborgare. De bemyndiganden som

lämnas föregås regelmässigt av

förhandlingar med respektive länders

regeringar.

Frågan huruvida regeringens rätt att

utfärda bemyndiganden att förrätta

vigsel utomlands borde omfatta också

registrering av partnerskap behandlades

i samband med partnerskapslagens

tillkomst. Utskottet anförde därvid att

möjligheten till registrering utomlands

troligen kommer att aktualiseras endast

i fråga om länder som har en

lagstiftning som motsvarar vad som

gäller för registrerat partnerskap. Även

om behovet mot denna bakgrund kunde

antas vara mycket litet under den

närmaste framtiden, kunde dock enligt

utskottet utvecklingen i andra länder på

sikt komma att förändra läget. Utskottet

stannade därför för att regeringens rätt

att utfärda bemyndiganden att förrätta

vigsel utomlands borde utvidgas till att

omfatta även registrering av

partnerskap.

I motion L422 av Andreas Carlgren m.fl.

(c, s, fp) anförs att partnerskapslagens

anknytningsvillkor medför en negativ

särbehandling av utländska medborgare

som är bosatta i Sverige. Motionärerna

framhåller att exempelvis en danska som

är bosatt i Sverige, och som inte får

ingå partnerskap här med en utländsk

kvinna, inte heller kan ingå partnerskap

i Danmark, eftersom hon inte är bosatt

där. Vidare innebär regeln, enligt

motionärerna, en negativ särbehandling

av utlandssvenskar. Regeringen bör

därför ta initiativ till en konvention

mellan de länder som har

partnerskapslagar. Detta bör riksdagen

som sin mening ge regeringen till känna

(yrkande 3). I motionen begärs vidare

riksdagens tillkännagivande om att de

ambassader som har behörighet att

förrätta vigslar också bör ges rätt att

förrätta partnerskapsregistrering, om

värdlandet godkänner detta (yrkande 4).

Utskottet erinrar om att frågan

beträffande den närmare utformningen av

partnerskapslagens anknytningsvillkor

behandlades utförligt i samband med

partnerskapslagens tillkomst (bet.

1993/94:LU27). Utskottet framhöll därvid

som sin uppfattning att en svensk

partnerskapslag inte, utan tungt vägande

skäl, borde avvika på väsentliga punkter

från vad som då redan gällde i Danmark

och i Norge. När tre länder på sätt som

skedde gick i spetsen med lagstiftning

om de homosexuellas rättigheter, var det

enligt utskottet angeläget att

eftersträva nordisk rättslikhet. Detta

gällde i särskilt hög grad sådana regler

som direkt har internationellt

privaträttsliga konsekvenser. Vidare

anförde utskottet att

anknytningsvillkorets uppgift är att

skilja ut dem som typiskt sett inte har

sin framtid i Sverige, men att villkoret

samtidigt inte bör vara så snävt att det

onödigtvis begränsar möjligheterna att

ingå partnerskap här. Ett homosexuellt

par som vill leva i Sverige, men där den

ene i övrigt ännu inte har någon fastare

anknytning till landet, kan ha goda skäl

att regi-

strera partnerskapet utan att det drar

ut på tiden. Anknytningsvillkoret borde

därför, enligt vad utskottet anförde, på

det sätt som gällde i Danmark och i

Norge riktas endast mot en av

personerna. Partnerskapslagens

anknytningsvillkor i 1 kap. 2 § innebär

således rättslikhet med våra nordiska

grannländer.

När det gäller motionsyrkandet om en

partnerskapskonvention vill utskottet

erinra om de ställningstaganden i denna

fråga som riksdagen gjorde våren 1996

med anledning av ett motionsyrkande med

samma syfte som det nu aktuella. I sitt

av riksdagen godkända betänkande

1995/96:LU18 vidhöll utskottet sin

tidigare uppfattning i fråga om

anknytningsvillkorets utformning. Mot

bakgrund av det relativt blygsamma

antalet registreringar som dittills

förekommit torde det, framhöll

utskottet, endast röra sig om enstaka

fall av danska eller norska medborgare

bosatta i Sverige som önskar registrera

ett partnerskap tillsammans med en

utländsk medborgare här i landet. Vidare

ansåg utskottet att det inte borde komma

i fråga att initiera ett

konventionsarbete med avseende på endast

två av de övriga nordiska länderna och i

en fråga av så begränsad praktisk

betydelse. För det fall att det skulle

visa sig att det finns ett allmänt

intresse i Sverige, Norge och Danmark

för den förändring som motionärerna

förespråkade, utgick utskottet från att

initiativ till lagändringar i stället

kom att tas inom ramen för det nordiska

samarbete som pågår inom familjerätten

med särskild inriktning på just

internationellt privaträttsliga frågor.

Utskottet har i dag inte ändrat sin

inställning till det av motionärerna

aktualiserade spörsmålet. Yrkande 3 i

motion L422 avstyrks.

I det ovan nämnda betänkande

1995/96:LU18 behandlades också ett

motionsyrkande om

partnerskapsregistreringar vid

ambassader utomlands som motsvarar det

nu aktuella yrkande 4 i motion L422.

Yrkandet avslogs då av riksdagen på

utskottets hemställan. I betänkandet

hänvisade utskottet till den praxis som

har utbildats när det gäller

bemyndiganden att viga och ansåg att

bemyndiganden att förrätta registrering

av partnerskap i likhet härmed bör bygga

på ett konstaterat behov i det land som

avses. Eftersom en svensk medborgare med

hemvist i Norge eller Danmark inte har

rätt att bli registrerad enligt den

svenska lagen fanns det enligt

utskottets uppfattning inget behov av

att överväga bemyndiganden för

registreringar ens i dessa länder.

Utskottet vidhåller också i denna fråga

sin tidigare uppfattning. Utöver de skäl

som utskottet år 1996 anförde för sitt

ställningstagande kan tilläggas att

svenska ambassadtjänstemän i Danmark,

Norge och Island inte heller har

bemyndigande att förrätta vigslar.

Utskottet avstyrker med det anförda

bifall till yrkande 4 i motion L422.

Utseende av god man

Nuvarande regler om god man finns i 11

kap. FB och innebär att överförmyndaren

eller rätten i olika situationer skall

förordna en god man för att företräda

personer som av särskilda anledningar

inte i full utsträckning kan

representera sig själva. Vissa typer av

godmanskap är begränsade och avser ofta

vissa speciella uppgifter, t.ex. att

bevaka bortavarandes eller okända

arvingars eller testamentstagares rätt

vid utredningen av ett dödsbo (1-3 §§).

I 4 § regleras den situationen då

godmanskapet utgör ett alternativ till

förvaltarskap. Om någon på grund av

sjukdom, hämmad förståndsutveckling,

försvagat hälsotillstånd eller liknande

förhållande behöver hjälp med att bevaka

sin rätt, förvalta sin egendom eller

sörja för sin person, skall rätten

besluta att anordna godmanskap för honom

eller henne, om det behövs. Det kan röra

sig om såväl en kroppslig som en psykisk

sjukdom hos den enskilde, och det ställs

inte upp några krav på att sjukdomen

skall vara långvarig eller permanent.

En rättshandling som gode mannen utan

den enskildes samtycke företar inom

ramen för förordnandet är enligt 5 §

inte bindande för den som förordnandet

avser, såvida denne inte på grund av

sitt tillstånd varit ur stånd att ge

uttryck för sin mening eller denna av

annan orsak inte har kunnat inhämtas.

Kravet på samtycke från den enskilde

infördes genom 1988 års lagstiftning i

syfte att minska risken för kolliderande

rättshandlingar. Tidigare hade den gode

mannen ingen formell skyldighet att

inhämta samtycke från den han företrädde

och kunde t.o.m. företa handlingar som

stred mot den enskildes önskemål (prop.

1987/88:124, bet. 1988/89:LU9, rskr.

10).

Ansökan om anordnande av godmanskap får

göras av överförmyndaren, förmyndare,

den som ansökningen avser, om han eller

hon har fyllt 16 år, samt av hans eller

hennes make eller sambo och närmaste

släktingar. När det finns anledning till

det skall rätten självmant ta upp frågor

om anordnande av godmanskap.

Ett beslut om att anordna godmanskap

får inte meddelas utan samtycke av den

för vilken godmanskap skall anordnas, om

inte den enskildes tillstånd hindrar att

hans eller hennes mening inhämtas. I

ärenden om förordnande av god man för

någon som har fyllt 16 år skall rätten

eller överförmyndaren ge denna person

tillfälle att yttra sig, om det kan ske

(16 §). Om det inte är obehövligt skall

rätten i ärenden om anordnande av

godmanskap enligt 4 § också inhämta

yttrande från den enskildes make eller

sambo och barn, överförmyndaren och

vårdinrättning. Yttrande skall också, om

det behövs, inhämtas från andra

närstående samt från den eller de

kommunala nämnder som fullgör uppgifter

inom socialtjänsten och den eller de

nämnder som utövar landstingets ledning

av omsorgsverksamheten. Den som

ansökningen avser skall höras muntligen,

om det kan ske utan skada för honom

eller henne och det inte är uppenbart

att han eller hon inte förstår vad saken

gäller. Rätten kan dock avstå från att

höra den enskilde muntligen, om han

eller hon själv har gjort ansökan eller

medgivit det ifrågasatta förordnandet

eller det annars finns särskilda skäl.

Om samtycke till anordnande av

godmanskap inte föreligger skall rätten,

innan den beslutar att anordna

godmanskap som avses i 4 §, inhämta

läkarintyg eller annan likvärdig

utredning om den enskildes

hälsotillstånd (17 §).

I 12 § anges att till god man skall

utses en rättrådig, erfaren och i övrigt

lämplig man eller kvinna. De formella

krav som uppställs i lagen är att gode

mannen inte får vara underårig och inte

själv ha förvaltare förordnad för sig.

Vid val av god man gör sig olika

synpunkter gällande beroende på det

huvudsakliga syftet med förordnandet.

Skall den gode mannen främst sörja för

huvudmannens person, ligger det enligt

vad som uttalades i samband med de

nuvarande bestämmelsernas tillkomst

(prop. 1987/88:124 s. 173) nära till

hands att till uppdraget förordna en

släkting till den hjälpbehövande eller

en annan närstående person. Är det

däremot fråga om mera krävande

egendomsförvaltning eller bistånd i en

rättslig angelägenhet av mera

kvalificerat slag, kan uppdraget behöva

anförtros en ekonomiskt eller juridiskt

kunnig person. Självfallet bör valet

inte falla på en person som har

intressen motsatta den hjälpbehövandes.

Vidare har förutsatts att

överförmyndaren alltid bör beredas

tillfälle att lämna förslag på person

som är lämplig för uppdraget. Om

vverförmyndaren sålunda har lämnat

förslag på vem som skall utses, bör den

enskilde få tillfälle att yttra sig över

förslaget. Innan någon förordnas till

god man gäller enligt 24 § att han eller

hon skall ges tillfälle att yttra sig.

Ingen är sålunda skyldig att åta sig

uppdrag som god man.

Rättens beslut i frågor som gäller

godmanskap får överklagas, förutom av

den som beslutet särskilt rör, av var

och en som har rätt att göra ansökan i

saken.

I motion L410 av Elizabeth Nyström och

Lars Björkman (m) redovisas fall där

gode män misskött sitt uppdrag. Enligt

motionärerna finns exempel när gode män

i strid mot gällande regler avvecklat

gamla människors hem utan att

dessförinnan ha tagit kontakt med

anhöriga. Motionärerna framhåller att en

god man kan företa rättshandlingar som

innebär stora ingrepp i en enskilds

privatliv. Trots detta finns i dag inte

någon möjlighet att i förväg registrera

vem man skulle vilja ha som god man, för

det fall behov av god man skulle uppstå

senare i livet. Motionärerna yrkar att

riksdagen hos regeringen skall begära

förslag till en sådan ändring av

reglerna om god man att det blir möjligt

för en person att hos exempelvis

försäkringskassan registrera vem man i

framtiden skulle vilja ha som god man.

Utskottet kan inte finna annat än att

nuvarande regler är utformade på ett

sådant sätt att tillräckliga garantier

föreligger för att den enskildes

önskemål beträffande valet av god man

beaktas, i de fall den enskildes

tillstånd medger att hans eller hennes

uppfattning i frågan inhämtas. I sakens

natur ligger emellertid att det i vissa

fall är svårt, för att inte säga

omöjligt, för den det berör att

framställa önskemål beträffande valet av

god man. Utskottet vill dock inte

förorda en sådan lösning som föreslås i

motionen. Det är nämligen inte givet att

en möjlighet att registrera en god man

för eventuella framtida behov skulle

innebära att de problem som motionärerna

vill komma till rätta med därmed skulle

elimineras. Enligt vad utskottet erfarit

har man inom regeringskansliet för

avsikt att ta initiativ till en

utvärdering av den reform av

förmynderskapslagstiftningen som

genomfördes år 1994 (prop. 1993/94:251,

bet. 1994/95:LU3, rskr. 29). I samband

därmed kan också enligt uppgift vissa

frågor som rör godmanskap komma att ses

över. Om det i detta eller annat

sammanhang skulle visa sig

ändamålsenligt får det enligt utskottet

förutsättas att frågan om lagändringar

är påkallade för att förhindra sådana

förfaranden som redovisas i motionen

blir föremål för närmare överväganden.

Något uttryckligt tillkännagivande därom

eller någon annan åtgärd från riksdagens

sida är inte påkallat.

Med det anförda avstyrker utskottet

bifall till motion L410.

Arvsrättsliga frågor

Enligt gällande regler i 2 kap. ÄB om

rätt till arv har den avlidnes

bröstarvingar, dvs. barn och deras

avkomlingar, i princip bästa rätt till

arv. Arvet skall fördelas lika mellan

bröstarvingarna. Om något barn till den

avlidne har dött före den avlidne och

efterlämnat barn skall dessa barnbarn

till arvlåtaren dela det avlidna barnets

lott lika. Hälften av den arvslott som

en bröstarvinge är berättigad till

enligt dessa regler kallas laglott.

Laglotten har arvingen alltid rätt att

få ut i arv efter arvlåtaren.

Skulle arvlåtaren ha testamenterat bort

egendom som omfattas av

laglottsanspråket, kan bröstarvingen

enligt 7 kap. 3 § ÄB påkalla jämkning av

testamentet. Jämkning skall begäras inom

sex månader från det att bröstarvingen

fick del av testamentet. Sker inte det

har bröstarvingen förlorat sin rätt.

Bröstarvinges laglott skyddas inte bara

mot testamente utan även mot gåva som

till syftet är att likställa med

testamente. Enligt 7 kap. 4 § ÄB kan

bröst-arvinge, om arvlåtaren i livstiden

gett bort egendom under sådana

omständigheter eller på sådana villkor

att gåvan till syftet är att likställa

med ett testamente, för att utfå sin

laglott erhålla jämkning av gåvan, om

inte särskilda skäl är däremot. I den

mån det krävs för att skydda laglotten

skall gåvan nedsättas och motsvarande

del av den bortgivna egendomen återbäras

eller, om det inte kan ske, ersättning

utges för dess värde. Om en bröstarvinge

vill göra gällande sin rätt till laglott

måste han väcka talan mot gåvomottagaren

inom ett år från det att bouppteckningen

efter arvlåtaren avslutades.

Saknar den avlidne bröstarvingar är den

avlidnes föräldrar eller - om någon av

dem eller båda har dött - syskon och

deras avkomlingar närmast berättigade

till arv (andra arvsklassen). Finns inte

någon i andra arvsklassen i livet går

arvet i stället till far- och

morföräldrar och deras barn, dvs. den

avlidnes farbröder, fastrar, morbröder

och mostrar (tredje arvsklassen). Barn

till den sistnämnda kategorin av

arvingar - dvs. den avlidnes kusiner -

har numera inte någon arvsrätt.

Arvsrätten för kusiner upphörde i

samband med en år 1928 genomförd

revision av det arvsrättsliga

regelsystemet.

I 3 kap. ÄB finns särskilda regler om

makars arvsrätt. Efter de ändringar i ÄB

som genomfördes i samband med att

riksdagen år 1987 antog ÄktB gäller

numera som nämnts inledningsvis att den

efterlevande maken har rätt till arv

före såväl bröstarvingar som arvingar i

andra och tredje arvsklassen (prop.

1986/87:1, bet. LU18, rskr. 159). En

make skall vid den andre makens död

sålunda ta arv framför makarnas

gemensamma bröstarvingar, vilka i

stället getts rätt till arv efter den

först avlidne maken vid den efterlevande

makens död. Om det finns efterarvingar

innehar den efterlevande maken under sin

livstid den arvfallna egendomen med fri

förfoganderätt. Finns det bröstarvingar

efter den först avlidne som inte också

är den efterlevandes barn, s.k.

särkullbarn, gäller särskilda regler.

Särkullbarn har rätt att få ut sitt arv

efter en avliden förälder omedelbart. De

kan dock avstå från sin rätt till förmån

för den avlidnes efterlevande make. Sker

ett sådant avstående blir särkullbarnen

berättigade till efterarv på samma sätt

som makarnas gemensamma bröstarvingar.

Reglerna innebär att bröstarvingar i

princip får vänta med att få ut sin

laglott till den efterlevande maken dör.

Däremot kan bröst-arvingar göra sin

laglottsrätt gällande vid den först

avlidne makens död om denne make gjort

ett testamente som inkräktar på

laglotten.

Finns det inte någon efterlevande med

ett så nära släktskap till den avlidne

som ovan sagts tillfaller arvet en

särskild fond, Allmänna arvsfonden.

Närmare regler om Allmänna arvsfonden

finns i lagen (1994:243) om Allmänna

arvsfonden. Av lagen framgår att

Allmänna arvsfonden har till ändamål att

främja verksamhet av ideell karaktär

till förmån för barn, ungdomar och

personer med funktionshinder. Fondens

egendom skall förvaltas av

Kammarkollegiet. Fördelning av stöd ur

fonden beslutas av regeringen eller,

efter regeringens bemyndigande,

Arvfondsdelegationen eller annan

myndighet. Fonden får helt eller delvis

avstå arv till någon annan, om det med

hänsyn till uttalanden av arvlåtaren

eller andra särskilda omständigheter kan

anses överensstämma med arvlåtarens

yttersta vilja. Även i annat fall får

arv avstås till arvlåtarens släkting

eller någon annan person som har stått

arvlåtaren nära, om det kan anses

skäligt.

I motion L417 av Annika Jonsell (m)

hemställs att riksdagen hos regeringen

begär förslag till en sådan ändring av

ärvdabalken att rätten till laglott

avskaffas (yrkande 1). Motionären ger

flera exempel på situationer, där det

enligt motionären kan tyckas fel att en

bröstarvinge skall ha en ovillkorlig

rätt till arv. Ett av exemplen gäller en

kvinna vars enda bröstarvingar är två

barnbarnsbarn, som bor i USA och som hon

aldrig fått träffa. Kvinnans önskan är

att hennes lilla sparkapital i stället

skall tillfalla stadens djursjukhus. Ett

annat exempel som nämns gäller en man

som så länge han kan minnas blivit

misshandlad av sin vuxne son. I detta

fall skulle arvlåtarens vilja kunna vara

att egendomen skall gå till

brottsofferjouren. Som ytterligare ett

exempel nämns en förmögen man som på sin

ålders höst är god för 50 miljoner

kronor och som är av åsikten att hans

fyra barn får bäst förutsättningar för

ett fortsatt bra liv om arvet till dem

begränsas till 1 miljon kronor var. I

motionen förespråkas att arvlåtarens

vilja till fullo bör respekteras.

I två motioner tas frågan om den nu

gällande arvsordningen upp. Rolf

Dahlberg m.fl. (m) begär i motion L404

ett tillkännagivande om återinförande av

arvsrätt för kusiner. Motionärerna anför

att en arvsrätt för kusiner skulle

medverka till att släktbanden stärks. I

sammanhanget påpekas att arvets

privatekonomiska betydelse har ökat

under senare år. Det är dessutom numera

vanligt att vuxna personer saknar egen

familj och känner familjesamhörighet med

mer avlägsna släktingar, såsom kusiner.

Enligt motionärerna har också

invandringen till Sverige fört med sig

att vi lever i ett mångkulturellt

samhälle som påverkat synen på beydelsen

av familjens och släktens funktion som

socialt och ekonomiskt skyddsnät. Vidare

kan svåra olyckor i ett slag utplåna en

hel familj. Har något testamente då inte

skrivits kan följden bli att familjens

egendom tillfaller Allmänna arvsfonden.

Enligt motionärernas uppfattning är det

också principiellt oriktigt att staten

inträder som arvinge efter avlidna

personer med tämligen nära släktingar i

livet. Motionärerna påpekar i detta

sammanhang att egendom som tillfaller

Allmänna arvsfonden kan användas för

ändamål som kanske varit den avlidne

helt främmande. Enligt motionärerna vore

det lämpligt om Ärvdabalksutredningen

även behandlade frågan om arvsrätt för

kusiner.

En yrkande med motsvarande innebörd

finns i motion L417 av Annika Jonsell

(m) (yrkande 2).

Vad först gäller laglottsinstitutet

vill utskottet påminna om de

överväganden som gjordes när nuvarande

arvsregler antogs av riksdagen år 1987.

I det ärendet behandlades också motioner

som från olika utgångspunkter

kritiserade de föreslagna ändringarna. I

sitt av riksdagen godkända betänkande

(1986/87:LU18) erinrade utskottet om att

laglottsinstitutet har två syften,

nämligen dels att bevara en del av den

avlidnes kvarlåtenskap åt dennes

närmaste släktingar, dels att skapa

rättvisa mellan bröstarvingarna inbördes

och förhindra att arvlåtaren genom

testamente i alltför hög grad gynnar

någon eller några av dem på de övrigas

bekostnad. Enligt utskottets mening

kunde det med visst fog hävdas att inte

någon i dagens samhälle är för sin

försörjning beroende av ett arv från

sina föräldrar. Utskottet ansåg att

laglotten som en ekonomisk garanti

därför har mindre vikt numera. Enligt

utskottet kunde laglotten ändock inte

anses ha spelat ut sin roll för

bröstarvingarna. Särskilt för

särkullbarn har den fortfarande

betydelse, och i ett äktenskap där

makarna har gemensamma barn kan den ena

maken av olika skäl vilja prioritera

dessa barn på bekostnad av barn som

maken har i ett tidigare äktenskap eller

tillsammans med en förälder som han

eller hon inte varit gift med. Ett

avskaffande av laglottsinstitutet

skulle, fortsatte utskottet, innebära

att fältet lämnades fritt för makarna

att helt utesluta särkullbarnen från

arvsrätt. En sådan ordning framstod

enligt utskottet inte som

tillfredsställande med tanke särskilt på

att barn till föräldrar som inte varit

gifta med varandra först i början av

1970-talet fick rätt till arv efter sin

far och dennes släkt och att denna

reform ännu inte helt slagit igenom i

den allmänna rättsuppfattningen. För ett

bibehållande av rätten till laglott

talade vidare, enligt utskottets mening,

att denna är djupt förankrad i det

allmänna rättsmedvetandet och att det i

detta avseende i princip råder nordisk

rättslikhet. På grund av vad som nu

anförts ansåg utskottet att

laglottsinstitutet som sådant inte borde

avskaffas.

Enligt utskottets mening äger det

anförda fortfarande giltighet. Vad som

anförts i motionen bör inte föranleda

något ändrat ställningstagande från

riksdagens sida. Utskottet avstyrker

därför bifall till motion L417 yrkande

1.

Vad därefter gäller frågan om

arvsrättens utsträckning erinrar

utskottet om att det, i samband med att

arvsrätten för kusiner avskaffades,

förts ingående diskussioner rörande

frågan om hur långt ut i de olika

släktleden arvsrätten borde sträcka sig

(prop. 1928:21, bet. 1LU21). En

omständighet som därvid tillmättes stor

betydelse var att arvlåtaren hade

möjlighet att genom testamente förordna

om sin kvarlåtenskap. När det gällde

arvsrätten för syskon till den avlidnes

föräldrar uttalade första lagutskottet

att man dock inte kunde hänvisa frågan

att lösas testamentsvägen. Arvsrätten

för farbröder, fastrar, morbröder och

mostrar borde alltså bibehållas. När det

däremot gällde arvsrätten för kusiner

kom utskottet till motsatt uppfattning.

Enligt utskottets uppfattning fanns det

heller inte mellan kusiner en sådan

samhörighet som berättigar till arv. Ej

sällan stod, fortsatte utskottet,

åtskilliga av kusinerna mer eller mindre

främmande för arvlåtaren, och fall

förekom då inte ens deras antal och namn

var honom bekanta. Att kusinarvsrätten i

sådant fall saknar varje hållbar grund

syntes för utskottet uppenbart. Ett

annat skäl som utskottet åberopade mot

arvsrätt för kusiner var den

kapitalförstörande verkan som, inte

minst när det gällde fast egendom,

uppkom i fall då kvarlåtenskapen skulle

utskiftas i smådelar inom en kusinskara.

Utskottet erinrade vidare om den

möjlighet som skulle tillkomma Allmänna

arvsfonden att i vissa fall avstå arvet

till förmån för exempelvis en kusin.

Som utskottet framhöll våren 1990 vid

behandlingen av en motion med ett

liknande yrkande som de nu aktuella

(bet. 1989/90:LU23) kan det ofta, såsom

också påpekas i motionen, finnas en nära

samhörighet kusiner emellan. Det torde

emellertid vara förhållandevis sällsynt

att en person helt saknar andra, närmare

anhöriga än sina kusiner. Det kan därför

med fog antas att en arvsrätt för

kusiner i det helt övervägande antalet

fall inte skulle ha någon betydelse.

Under de decennier som gått sedan

arvsrätten för kusiner avskaffades år

1928 har, såvitt utskottet har sig

bekant, med undantag för motionsyrkandet

er 1990, inte vid något tillfälle

framförts krav på att arvsrätten för

kusiner skall återinföras. Vad som

däremot diskuterats är huruvida

arvsrätten borde slopas också för andra

arvingar i tredje arvsklassen (se bet.

LU 1982/83:32 och prop. 1986/87:1).

Mot denna bakgrund ifrågasätter

utskottet huruvida det finns något

påtagligt behov av en möjlighet för

kusiner att få ärva. I sammanhanget bör

också enligt utskottet beaktas att i de

fall Allmänna arvsfonden är närmast till

arv, fonden har en lagfäst möjlighet att

helt eller delvis avstå arvet till

förmån för en kusin till arvlåtaren.

Härtill kommer att den som känner en

stark samhörighet med sina kusiner och

därför önskar att gynna dem framför

andra har möjligheten att genom

testamente förordna om vem

kvarlåtenskapen skall tillfalla.

Utskottet avstyrker med det anförda

bifall till motionerna L404 och L417

yrkande 2.

Byte av efternamn

Som angetts inledningsvis ges

bestämmelser om personnamn i namnlagen

(1982:670), som trädde i kraft den 1

januari 1983. Lagens bestämmelser om

efternamn innebär bl.a. att barn vid

födelsen förvärvar föräldrarnas

efternamn, när dessa har samma namn. Om

föräldrarna har olika efternamn, får de

välja vilketdera namnet barnet skall ha,

såvida de inte redan har annat barn

under sin gemensamma vårdnad. I ett

sådant fall förvärvar barnet vid

födelsen det efternamn som det senast

födda syskonet bär. Får föräldrarna

välja namn, kan de också välja ett annat

namn som endera av dem burit som ogift.

Görs inte någon anmälan, anses barnet

vid födelsen ha förvärvat moderns

efternamn (1 §).

Den som vill byta ett efternamn som har

förvärvats vid födelsen till ett annat

efternamn som bärs av någon av

föräldrarna kan göra detta genom anmälan

till skattemyndigheten. Före den 1 juli

1991 gällde att en sådan anmälan skulle

göras till pastorsämbetet. Om byte skall

ske till ett efternamn, som någon av

föräldrarna förvärvat genom äktenskap

med annan än den andra föräldern, krävs

dock samtycke av maken i det

äktenskapet. Genom anmälan till

skattemyndigheten kan byte ske även till

ett efternamn som någon av föräldrarna

senast har burit som ogift. För att ett

barn skall kunna följa sina föräldrar

eller endera av dem vid alla slags

namnbyten och sålunda kunna behålla

namngemenskap finns inget hinder mot att

barnet byter namn flera gånger, så länge

det inte fyllt 18 år. Sedan barnet fyllt

18 år får byte till annat namn med

anknytning till föräldrarna däremot ske

endast en gång (5 §).

Beträffande makars byte av efternamn

innebär namnlagen i huvudsak att makarna

vid äktenskapets ingående kan välja

mellan att antingen få namngemenskap

genom att en av dem tar den andras

efternamn eller behålla sina efternamn

från tiden före giftermålet. Om makarna

bär olika efternamn kan den ena av dem

under äktenskapet byta till den andras

efternamn. Vissa begränsningar i makes

rätt att efter anmälan byta sitt

efternamn till den andra makens finns

dock. Bl.a. får byte inte ske till ett

namn som den andra maken förvärvat genom

ett tidigare äktenskap eller till ett

namn som den maken under äktenskapet

förvärvat med stöd av reglerna i 5 § om

byte till förälders efternamn. Har den

ena maken vid giftermålet eller senare

bytt till den andras efternamn kan den

maken ta tillbaka sitt efternamn som

ogift. Som en generell regel gäller att

en make som en gång bytt sitt efternamn

inte därefter kan byta till den andra

makens efternamn (9 och 10 §§).

Den som i andra fall än som här

redovisats vill byta sitt efternamn kan

få till stånd ett namnbyte efter ansökan

hos Patent- och registreringsverket

(PRV), varvid vissa begränsningar gäller

i fråga om namnvalet (11 §). Byte kan

ske både till ett nybildat efternamn

eller till något annat efternamn. Om

sådant namnbyte skett en gång krävs det

särskilda skäl för ytterligare byten.

Namnlagen innehåller också en särskild

bestämmelse som medger byte till ett

efternamn utan hinder av de

begränsningar som redovisats ovan (14 §

andra stycket). Bestämmelsen har

tillkommit med tanke på särskilda fall,

då det kan föreligga starka skäl att

tillåta namnbyte även om de stadgade

villkoren inte är uppfyllda. För att

namnbyte enligt 14 § andra stycket skall

medges krävs synnerliga skäl. Som

exempel på sådana nämns i förarbetena

(prop. 1963:37 s. 99 och prop.

1981/82:156 s. 61) att en person under

lång tid faktiskt har burit ett visst

namn och önskar formell rätt att bära

namnet. När det gäller ansökningar om

efternamn som tidigare har funnits i

sökandens släkt torde synnerliga skäl

inte sällan anses föreligga.

I motion L413 av Ann-Marie Fagerström

(s) tas upp en fråga om makars byte av

efternamn. Som exempel nämner motionären

det fallet att en av två makar vill byta

till det namn som dennas mor bar som

ogift. Eftersom parets barn kan erhålla

namnet genom en enkel anmälan bör,

enligt motionären, även andra maken

automatiskt kunna få anta detta namn.

Motionären hemställer om ett

tillkännagivande i enlighet härmed.

Utskottet erinrar om att namnlagen kom

till efter en omfattande debatt om och

ingående prövning av vilka principer som

skulle ligga till grund för en ny

namnlag. Lagen fick sin slutgiltiga

utformning under beredningen i utskottet

(LU 1981/82:41, rskr. 357) och bygger på

en avvägning mellan det allmänna

intresset av namnstabilitet och den

enskildes önskemål att fritt få välja

sitt namn. I fråga om makars byte av

efternamn genom anmälan ansåg utskottet

att principen borde vara att makarna

skulle kunna få namngemenskap en gång. I

enlighet härmed kan den ena maken ta den

andra makens efternamn antingen vid

vigseln eller under äktenskapet. Har

makarna fått namngemenskap har de rätt

att en gång byta tillbaka till sina namn

som ogifta. I lagstiftningsärendet ansåg

utskottet att om makarna ville göra

ytterligare namnbyten det borde krävas

tillstånd av PRV. Från möjligheten att

under äktenskapet åstadkomma

namngemenskap efter anmälan uteslöts

uttryckligen det av motionären nämnda

fallet att den ena maken bytt till sig

förälders efternamn enligt 5 § liksom

vissa andra fall då en make under

äktenskapet förvärvat ett nytt

efternamn.

Med anledning av en proposition våren

1988 om vissa ändringar i namnlagen

(prop. 1987/88:84) väcktes en motion som

har vissa beröringspunkter med den nu

aktuella motionen. Utskottet ansåg

därvid att riksdagen inte då borde

frångå de principer som bär upp

namnlagen. Några ytterligare möjligheter

för makar att under äktenskapet byta

till ett gemensamt efternamn genom

anmälan borde därför inte skapas. Vid

detta sitt ställningstagande beaktade

utskottet även att reglerna i namnlagen

inte innebär att makarna i det av

motionären då anförda exemplet saknar

möjlighet att åstadkomma namngemenskap.

Efter tillstånd från PRV kan nämligen

ena maken få anta de övriga

familjemedlemmarnas efternamn. För att

sådant tillstånd skall kunna ges krävs

visserligen synnerliga skäl men som

närmare redovisats i den då aktuella

propositionen har rättspraxis i frågor

om tillstånd till namnbyten successivt

kommit att kraftigare betona intresset

av namngemenskap inom en familj än

namnskyddet för andra som bär namnet.

Utskottet framhöll också att en make som

inte kan förvärva den andra makens

efternamn genom en anmälan alltid har

möjlighet att efter en sådan anmälan och

med den andra makens samtycke bära

namnet i fråga som mellannamn och därmed

markera familjetillhörigheten. På

anförda skäl avstyrkte utskottet bifall

till den då aktuella motionen (bet. LU

1987/88:26).

Vid ställningstagandet till den nu

aktuella motionen bör enligt utskottets

mening anläggas ett motsvarande

betraktelsesätt. Vad som anförts i

motionen utgör inte tillräckliga skäl

för att tillskapa ytterligare

möjligheter för makar att under

äktenskapet byta till ett gemensamt

efternamn genom anmälan till

skattemyndigheten. Med det anförda

avstyrker utskottet bifall till motion

L413.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande sambolagen

att riksdagen avslår motion

1996/97:L411 yrkandena 1 och 2,

2. beträffande

partnerskapskonvention

att riksdagen avslår motion

1996/97:L422 yrkande 3,

res. 1 (mp)

3. beträffande registrering

utomlands

att riksdagen avslår motion

1996/97:L422 yrkande 4,

res. 2 (fp, mp)

4. beträffande utseende av god

man

att riksdagen avslår motion

1996/97:L410,

5. beträffande laglott

att riksdagen avslår motion

1996/97:L417 yrkande 1,

6. beträffande kusiners

arvsrätt

att riksdagen avslår motion

1996/97:L404 och motion 1996/97:L417

yrkande 2,

res. 3 (m)

7. beträffande byte av

efternamn

att riksdagen avslår motion

1996/97:L413.

Stockholm den 21 januari 1997

På lagutskottets vägnar

Agne Hansson

I beslutet har deltagit: Agne Hansson

(c), Anita Persson (s), Bengt Kronblad

(s), Rolf Dahlberg (m), Carin Lundberg

(s), Rune Berglund (s), Stig Rindborg

(m), Karin Olsson (s), Eva Arvidsson

(s), Henrik S Järrel (m), Bengt Harding

Olson (fp), Anders Ygeman (s), Yvonne

Ruwaida (mp), Birgitta Carlsson (c),

Kerstin Kristiansson (s), Marietta de

Pourbaix-Lundin (m) och Karl-Erik

Persson (v).

Reservationer

1. Partnerskapskonvention (mom. 2)

Yvonne Ruwaida (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande

som på s. 7 börjar med Utskottet har

och slutar med L422 avstyrks bort ha

följande lydelse:

Utskottet har förståelse för de

synpunkter som förs fram i motion L422

när det gäller partnerskapslagens

anknytningsvillkor, och enligt

utskottets mening bör regeringen ta upp

frågan om en konvention med de länder

som har partnerskapslagstiftning för att

få till stånd en lösning. Det finns

enligt utskottets mening inte skäl att

tillämpa anknytningsvillkoret på

utländska medborgare som är bosatta här

i landet och vars hemländer har antagit

en partnerskapslag. Rättsverkningarna av

en registrering i Sverige borde i sådana

fall bli gällande inte bara här utan

även i dessa personers hemländer.

Motsvarande bör gälla svenskar, bosatta

i sådana länder som har

partnerskapslagar.

Vad utskottet sålunda anfört bör

riksdagen med bifall till motion L422

yrkande 3 som sin mening ge regeringen

till känna.

dels att utskottets hemställan under 2

bort ha följande lydelse:

2. beträffande

partnerskapskonvention

att riksdagen med bifall till motion

1996/97:L422 yrkande 3 som sin mening

ger regeringen till känna vad

utskottet anfört.

2. Registrering utomlands (mom. 3)

Bengt Harding Olson (fp) och Yvonne

Ruwaida (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande

som på s. 7 börjar med Utskottet

vidhåller och slutar med motion L422

bort ha följande lydelse:

Utskottet konstaterar att

partnerskapslagen redan i dag ger

regeringen rätt att utfärda

bemyndiganden för registrering av

partnerskap vid svenska ambassader

utomlands. Enligt utskottets mening bör

denna rätt självfallet utnyttjas i de

fall värdlandet lämnar sitt godkännande

till verksamheten. Utskottet anser att

regeringen bör föranstalta om sådana

åtgärder så att de som uppfyller kraven

för registrering i Sverige kan få sitt

partnerskap registrerat på ambassader i

utlandet. Detta bör riksdagen med bifall

till motion L422 yrkande 4 som sin

mening ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 3

bort ha följande lydelse:

3. beträffande registrering

utomlands

att riksdagen med bifall till motion

1996/97:L422 yrkande 4 som sin mening

ger regeringen till känna vad

utskottet anfört.

3. Kusiners arvsrätt (mom. 6)

Rolf Dahlberg, Stig Rindborg, Henrik S

Järrel och Marietta de Pourbaix-Lundin

(alla m) anser

dels att den del av utskottets yttrande

som på s. 12 börjar med Som utskottet

och på s. 13 slutar med yrkande 2 bort

ha följande lydelse:

Utskottet anser för sin del att de

argument som motionärerna åberopar för

ett återinförande av arvsrätten för

kusiner är väl underbyggda. Familjen är

nämligen, som också motionärerna

påpekar, den mest grundläggande

gemenskapen och ett återinförande av

kusinarvsrätten kan bidra till ett

stärkande av släktbanden. Några sakliga

skäl som talar emot kusinarvsrätten kan

utskottet inte finna. Enligt utskottets

uppfattning kan den nuvarande

begränsningen av arvsrätten i tredje

arvsklassen över huvud taget inte

försvaras på sakliga grunder utan måste

ses som ett uttryck för en gången tids

rättspolitiska värderingar, vilka

utskottet inte kan ställa sig bakom.

Utskottet vill i det sammanhanget

understryka vad i motionen anförts om

det principiellt oriktiga i att staten

inträder som arvinge då en avliden

efterlämnar så nära släktingar som

kusiner, något som kan te sig direkt

stötande i fall då fondens medel används

till ändamål som varit helt främmande

för den avlidne. För närvarande pågår en

översyn av ärvdabalken. Enligt

utskottets mening är det lämpligt att

frågan om arvsrätt för kusiner behandlas

i det sammanhanget.

Vad utskottet nu anfört om ett

återinförande av arvsrätten för kusiner

bör riksdagen, med bifall till

motionerna L404 och L417 yrkande 2, som

sin mening ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 6

bort ha följande lydelse:

6. beträffande kusiners arvsrätt

att riksdagen med bifall till motion

1996/97:L404 och motion 1996/97:L417

yrkande 2 som sin mening ger

regeringen till känna vad utskottet

anfört.