Bet. 1996/97:LU9

Lagutskottets betänkande

1996/97:LU09

Ersättningsrättsliga frågor

Innehåll

Sammanfattning

Motionerna

Utskottet

Hemställan

Reservationer

1996/97

LU9

Sammanfattning

I betänkandet behandlar utskottet sju

motioner från den allmänna motionstiden

år 1996 om olika skadestånds- och

försäkringsrättsliga spörsmål.

Motionsyrkandena rör det allmännas

skadeståndsansvar, utmätning av

ersättning för frihetsinskränkning,

regressrätt för utgiven sjuklön,

skadeståndsansvar vid atomskador samt

obligatorisk ansvarsförsäkring för ägare

av fritidsbåtar.

Utskottet avstyrker bifall till

samtliga motioner.

Till betänkandet har fogats tre

reservationer.

Motionerna

1996/97:L212 av Bengt Harding Olson (fp)

vari yrkas

7. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om bättre skadeståndsregler vid

felaktig myndighetsverksamhet.

1996/97:L601 av Ola Karlsson (m) vari

yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om krav på myndigheters

saklighet och opartiskhet,

2. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om utökad skadeståndsskyldighet.

1996/97:L602 av Bengt Harding Olson (fp)

vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om skadestånd till

myndighetsoffer,

2. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om handläggning med förtur.

1996/97:L603 av Gullan Lindblad m.fl.

(m) vari yrkas att riksdagen hos

regeringen begär förslag om införande av

regressrätt för utgiven sjuklön i fall

där sjuklön utgivits till en

arbetstagare på grund av att en annan

person uppsåtligen skadat arbetstagaren

i enlighet med vad som anförts i

motionen.

1996/97:L604 av Yvonne Ruwaida m.fl.

(mp) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om att ta bort ansvarsgränsen i

atomansvarighetslagen och införa ett

obegränsat strikt ansvar,

2. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om att krav på det egna

kapitalets storlek och/eller på

motsvarande ekonomiska garantier

uttrycks i lag,

3. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om ett ömsesidigt nationellt

skadeståndsansvar för kärnkraftsindu-

strin i Sverige,

4. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om bilaterala riskdelningsavtal

för att täcka kärnkraftsindustrins

skadeståndsansvar vid atomolyckor,

5. att riksdagen hos regeringen begär

utredning av en svensk reaktorolyckas

totala kostnader.

1996/97:L605 av Lisbet Calner m.fl. (s)

vari yrkas att riksdagen som sin mening

ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om obligatorisk

ansvarsförsäkring för fritidsbåtar.

1996/97:Ju902 av Kia Andreasson och

Annika Nordgren (mp) vari yrkas

3. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om att utbetalade skadestånd

skall vara utmätningsbara om ny dom har

bevisat den anklagade skyldig, när samma

personer döms att betala skadestånd till

offren.

Utskottet

Det allmännas skadeståndsansvar

Den grundläggande regeln om

skadeståndsansvar finns i 2 kap. 1 §

skadeståndslagen (SkL). Detta lagrum

innebär att var och en som uppsåtligen

eller av vårdslöshet vållar person-

eller sakskada är skyldig att ersätta

skadan. SkL innehåller särskilda regler

om arbetsgivares s.k. principalansvar.

Enligt 3 kap. 1 § är arbetsgivare

ansvarig för person- eller sakskada som

vållas av hans arbetstagare genom fel

eller försummelse i tjänsten.

Arbetsgivaren svarar också för ren

förmögenhetsskada i de fall då

arbetstagaren vållat skadan genom brott.

Med ren förmögenhetsskada avses sådan

ekonomisk skada som uppkommer utan

samband med att någon lider person-

eller sakskada.

Arbetsgivares principalansvar enligt 3

kap. 1 § SkL omfattar inte endast

enskilda arbetsgivare utan också de

offentliga. Är det fråga om

myndighetsutövning sträcker sig statens

och kommunernas ansvar längre än andra

arbetsgivares. I enlighet härmed svarar

det allmänna inte bara för person- och

sakskada utan också för ren

förmögenhetsskada när fel eller

försummelse begåtts vid

myndighetsutövning (3 kap. 2 § SkL).

SkL gäller om inte annat är

föreskrivet. Vid sidan av SkL finns

vissa specialregler som ålägger det

allmänna ett längre gående

skadeståndsansvar. Som exempel kan

nämnas lagen (1974:515) om ersättning

vid frihetsinskränkning. Här förutsätts

inte som enligt SkL:s regler att någon

varit försumlig. Enligt lagen har bl.a.

den som på grund av misstanke om brott

varit berövad friheten som häktad eller

under mer än 24 timmar i sträck varit

anhållen eller underkastad reseförbud,

rätt till ersättning av staten, om t.ex.

frikännande dom meddelas eller

förundersökning avslutas utan att åtal

väcks. Även den som undergått

fängelsestraff som påföljd för brott har

rätt till ersättning av staten om

exempelvis frikännande dom meddelas. Det

krävs i nu nämnda fall inte att beslutet

i sak är oriktigt för att ersättning

skall kunna utgå.

Våren 1989 förordade utskottet med

anledning av ett antal motioner att

frågan om det allmännas ansvar för fel

eller försummelse i samband med

myndighetsutövning blev föremål för en

utredning vid vilken ämnets olika

aspekter förutsättningslöst och

omsorgsfullt borde belysas. Vad

utskottet anförde gav riksdagen med

anledning av de då aktuella motionerna

regeringen till känna (bet.

1988/89:LU31).

Med anledning av riksdagsbeslutet

tillkallade regeringen en kommitté (Ju

1989:03) med uppgift att se över

reglerna om det allmännas

skadeståndsansvar. Utredningen har år

1993 presenterat resultatet av sina

överväganden i betänkandet (SOU 1993:55)

Det allmännas skadeståndsansvar.

Betänkandet har remissbehandlats.

I betänkandet föreslås inte någon

förändring av den grundläggande

bestämmelsen om det allmännas

skadeståndsansvar i 3 kap. 2 § SkL.

Kravet på fel eller försummelse bör

således alltjämt gälla som en

principiell avgränsning av detta ansvar.

Utredningen har också funnit att

begreppet myndighetsutövning i

fortsättningen bör användas för att

avgränsa de skadefall som omfattas av

det allmännas skadeståndsansvar enligt 3

kap. 2 § SkL. I kommitténs betänkande

föreslås vidare en ny regel i 3 kap. 3 §

SkL om ansvar för felaktig

myndighetsinformation. Regeln syftar

till att förbättra möjligheterna till

ersättning för enskilda som drabbas när

en myndighet vållar skada genom att

lämna felaktig eller missvisande

information. Utredningen lämnar också

förslag bl.a. till en ny lag om

skadestånd på grund av vissa

myndighetsåtgärder, som skall ersätta

lagen om ersättning vid

frihetsinskränkning. Enligt utredningen

finns det skäl att förbättra

möjligheterna till ersättning för

enskilda som utsätts för

frihetsinskränkningar och vissa andra

allvarliga ingrepp. För att inte lagens

ersättningsregler skall leda till

oskäliga resultat föreslår utredningen

vidare en regel som tydligare än i dag

anger när ersättning kan vägras eller

sättas ned. Slutligen föreslås i den nya

lagen om skadestånd på grund av vissa

myndighetsåtgärder en särskild regel om

förkortad preskriptionstid - sex månader

- när det gäller krav på ersättning

enligt lagen.

I flera motioner tas frågan om det

allmännas skadeståndsansvar upp. Bengt

Harding Olson (fp) anser i motion L602

att det är hög tid att modernisera

skadeståndsreglerna vid felaktig

myndighetsverksamhet eftersom det

nuvarande regelsystemet är

otillfredsställande. En reform bör

enligt motionären bygga på det förslag

som Kommittén för översyn av det

allmännas skadeståndsansvar har lämnat.

Ansvaret bör dock utvidgas. Motionären

föreslår också vissa andra ändringar i

utredningens förslag, bl.a. att

möjligheterna till nedsättning av ett

skadeståndsanspråk skall vidgas. Vidare

är motionären kritisk till att ärendet

har dragit ut på tiden. I motionen

begärs tillkännagivanden dels om

skadestånd till myndighetsoffer (yrkande

1), dels om att ärendet bör handläggas

med förtur (yrkande 2).

Även i motion L212 av Bengt Harding

Olson (fp) begärs ett tillkännagivande

om för de skadelidande förbättrade

skadeståndsregler vid felaktig

myndighetsverksamhet (yrkande 7).

I motion L601 av Ola Karlsson (m)

påpekas att kraven på myndigheterna när

det gäller att iaktta saklighet och

opartiskhet bör skärpas. Myndigheternas

skadeståndsansvar bör enligt motionären

gälla även verksamhet som inte har

samband med myndighetsutövning, såsom

spridande av felaktig information.

Motionären begär tillkännagivanden om

vad som sålunda anförts.

Utskottet erinrar om att ett

motionsyrkande i huvudsak motsvarande de

nu aktuella behandlades våren 1996 i

betänkandet 1995/96:L20. Utskottet kunde

då inte finna annat än att de förslag

som Kommittén för översyn av det

allmännas skadeståndsansvar lagt fram

låg i linje med motionsönskemålen.

Enligt utskottets uppfattning borde

resultatet av det fortsatta

beredningsarbetet av betänkandet

avvaktas. Något tillkännagivande eller

annan åtgärd från riksdagens sida kunde

enligt utskottet inte anses påkallat.

Den då aktuella motionen avstyrktes.

Utskottet vidhåller nu sin uppfattning

att regeringens ställningstaganden till

de förslag som framlagts av Kommittén

för översyn av det allmännas

skadeståndsansvar bör avvaktas. Enligt

vad utskottet erfarit kommer regeringen

senare i vår att besluta en

lagrådsremiss i ämnet.

I sammanhanget kan vidare nämnas att

regeringen år 1995 har tillsatt en

kommission för att analysera om

nuvarande former för organisation och

styrning av statlig förvaltning och

verksamhet är ändamålsenliga och lämna

synpunkter på hur det långsiktiga

arbetet med strukturförändringar i

förvaltningen bör bedrivas (dir.

1995:93). Kommissionen har antagit

namnet Förvaltningspolitiska

kommissionen. Som ett led i arbetet har

kommissionen lämnat ut uppdrag att

utarbeta underlag för ställningstaganden

i ett antal delfrågor. I en nyligen

avlämnad rapport, (SOU 1996:173) När

makten gör fel. Den offentliga

tjänstemannens ställning och ansvar,

redovisas överväganden och förslag i

fråga om offentliga tjänstemäns

rättsliga ställning och ansvar.

Kommissionens slutbetänkande kommer att

avlämnas senare i vår.

Med det anförda avstyrker utskottet

bifall till motionerna L212 yrkande 7,

L601 och L602.

Utmätning av ersättning för

frihetsinskränkning

Regler om undantag från utmätning finns

i 5 kap. utsökningsbalken (UB). Enligt 7

§ får skadestånd, som tillkommer

gäldenären med anledning av personskada,

frihetsberövande, falskt åtal,

ärekränkning eller annat sådant, inte

utmätas så länge skadeståndet innestår

hos den som skall utge det. I 12 § ges

dessutom en frist av innebörd att

utmätning inte får äga rum samma dag som

medlen har utbetalats utan först nästa

dag. Enligt 7 § andra stycket föreligger

skydd mot utmätning i två fall även

efter det att medlen har betalats ut.

Det ena fallet är när medlen hålls

avskilda och medlen skall tillgodose ett

försörjningsbehov som alltjämt kvarstår.

Det andra fallet förutsätter också att

medlen hålls avskilda men uppställer

därjämte bara en tidsgräns. Utmätning

får sålunda, även om försörjningsbehov

saknas, inte ske förrän två år har

förflutit från det att medlen betalades

ut. Skälet till utmätningsskyddet

beträffande skadestånd är den personliga

karaktären hos en fordran på skadestånd.

I fråga om förutsättningen

Sförsörjningsbehov enligt 7 § andra

stycket har framhållits att här är fråga

om skadeståndets syfte. Härav har

ansetts följa, att när ett skadestånd

uppfyller förutsättningen skall

skadeståndet i sin helhet tas undan från

utmätning även om beloppet kan anses

överstiga vad gäldenären skäligen

behöver för sin försörjning.

I motion Ju902 av Kia Andreasson och

Annika Nordgren (båda mp) kritiseras det

förhållandet att skadestånd i vissa fall

inte kan återkrävas och utmätas. Enligt

motionärerna är det stötande att

personer, som tillerkänts skadestånd på

grund av ett felaktigt frihetsberövande,

kan få behålla skadeståndet trots att de

senare ådöms ansvar för brottsligheten.

Motionärerna yrkar ett tillkännagivande

om att utbetald ersättning för

frihetsinskränkning skall vara

utmätningsbar om den misstänkte senare

döms till ansvar för brottet och

dessutom döms att betala skadestånd till

målsäganden (yrkande 3).

Också när det gäller detta

motionsyrkande vill utskottet hänvisa

till de ställningstaganden utskottet

gjorde våren 1996 i betänkandet

1995/96:LU20. Utskottet behandlade då

ett liknande motionsspörsmål som det nu

aktuella och uttalade därvid förståelse

för att det förhållande som berördes i

den då aktuella motionen kunde uppfattas

som stötande i vissa fall. I betänkandet

påpekades att Justitiekanslern i en

framställning till regeringen tagit upp

frågan om införande av en ny regel i

lagen om ersättning vid

frihetsinskränkning. Innebörden av den

föreslagna bestämmelsen var att en

person som erhållit ersättning enligt

lagen och sedan döms för brottet kan bli

skyldig att återbetala vad han redan

utbekommit. Utskottet förutsatte mot

denna bakgrund att regeringen, inom

ramen för den beredning som pågick av

frågor om det allmännas

skadeståndsansvar, även uppmärksammade

den då aktuella problemställningen.

Något särskilt tillkännagivande från

riksdagens sida i enlighet med motionens

önskemål ansåg utskottet inte vara

erforderligt.

Enligt vad utskottet nu erfarit kommer

det av Justitiekanslern aktualiserade

spörsmålet att behandlas inom ramen för

ärendet som rör det allmännas

skadeståndsansvar. Något

tillkännagivande eller annan åtgärd från

riksdagens sida är därför inte

erforderligt.

Med det anförda avstyrker utskottet

bifall till yrkande 3 i motion Ju902.

Regressrätt för utgiven sjuklön

Regler om skadeståndets bestämmande

finns i 5 kap. skadeståndslagen (SkL).

Den som har tillfogats personskada kan

enligt 1 § få ersättning för både

ekonomisk skada och s.k. ideell skada.

Som ekonomisk skada ersätts

sjukvårdskostnader och andra utgifter

till följd av skadan samt

inkomstförlust. Ideell skada gottgörs i

form av ersättning för sveda och värk

samt lyte eller annat stadigvarande men.

Vid bestämmande av ersättning för

inkomstförlust skall enligt 3 § avräknas

vissa förmåner som den skadelidande med

anledning av förlusten har rätt till.

Sålunda skall avräknas ersättning som

betalas på grund av obligatorisk

försäkring enligt lagen (1962:381) om

allmän försäkring eller på grund av

lagen (1976:380) om

arbetsskadeförsäkring eller någon annan

likartad förmån. Vidare skall avräknas

pension eller annan periodisk ersättning

eller sjuklön, om förmånen betalas av en

arbetsgivare eller på grund av en

försäkring som är en anställningsförmån.

Lagrummet erhöll sin nuvarande lydelse

efter riksdagens beslut hösten 1995

(prop. 1994/95:229, bet. 1995/96:LU3,

rskr. 7).

Bestämmelserna om avräkning bygger på

principen att skadeståndet skall täcka

den verkliga förlusten. Varken under-

eller överkompensation skall uppstå.

Bestämmelserna bygger vidare på

grundsatsen att avräkningen skall ske

enligt en nettometod. Denna innebär att

skadeståndsbeloppet skall bestämmas så

att det motsvarar endast den del av

förlusten som avräkningsförmånerna inte

täcker. För sådan ersättning som skall

avräknas föreligger över huvud taget

inte skadeståndsskyldighet. Detta medför

att någon regressrätt inte föreligger

beträffande avräkningsförmånerna. Den

som utgett en avräkningsförmån kan

därför inte av skadevållaren återkräva

vad som utgetts.

En annan metod för avräkning är den

s.k. bruttometoden. Skadeståndet bestäms

då till ett belopp som motsvarar hela

skadan. När förmåner som är förenade med

regressrätt betalas ut till den

skadelidande före

skadeståndsersättningen minskar hans

skadeståndsfordring i motsvarande mån.

Om den skadelidande blir ersatt genom

skadestånd har han därför inte rätt att

uppbära en förmån för motsvarande

förlust, om förmånen är förenad med

regressrätt. Det innebär t.ex. att

försäkringsgivarens ansvar för förlusten

vid skadereglering minskar, om

försäkringstagaren väljer att kräva

skadestånd i stället för att begära

försäkringsersättning och den

skadeståndsskyldige betalar ut

skadeståndet.

Som skäl för nettometoden har anförts

att den underlättar skaderegleringar och

att parterna redan från början med

säkerhet kan beräkna skadeståndets

storlek. I förarbetena har vidare

framhållits att en regressrätt

beträffande de förmåner som skall

avräknas oftast har ringa ekonomisk

betydelse för den som betalar ut

förmånen (prop. 1975:12 s. 128).

Dessutom har det varit en strävan att

utforma bestämmelserna så att man ökar

betydelsen av sådana generella förmåner

som utgår oberoende av den tillfälliga

omständigheten om rätt till skadestånd

föreligger. Att skadeståndsrättens

betydelse på personskadeområdet minskas

har ansetts vara en fördel (prop.

1975:12 s. 125).

En av de förmåner som skall avräknas är

således sjuklön enligt lagen (1991:1047)

om sjuklön. Sjuklönelagen, som trädde i

kraft den 1 januari 1992, innebär att en

arbetstagare ges rätt att under den

första tiden av varje sjukdomsfall

(sjuklöneperiod) behålla en viss andel

av den lön och andra

anställningsförmåner som han annars

skulle ha gått miste om till följd av

sjukdomen. Den 1 januari 1997 förlängdes

sjuklöneperioden från 14 dagar till 28

dagar (prop. 1995/96:209, bet.

1996/97:SfU4, rskr. 22). Rätten till

sjukpenning enligt lagen om allmän

försäkring gäller inte under

sjuklöneperioden. Lagen om sjuklön är

tvingande till arbetstagarens förmån.

En följd av den nuvarande samordningen

mellan skadeståndet för personskada å

ena sidan och försäkring och andra

förmåner med anledning av skadan å andra

sidan är, som framgått av redovisningen

ovan, att regressrätten är begränsad.

Skadevållaren behöver därför i regel

bara betala en mindre del av skadan.

Denna effekt har varit föremål för

diskussion vid flera tillfällen och tas

nu också upp i motion L603 av Gullan

Lindblad m.fl. (m). I motionen hemställs

att riksdagen hos regeringen begär

förslag om införande av regressrätt för

arbetsgivaren för utgiven sjuklön när

annan person uppsåtligen eller genom

vårdslöshet skadat arbetstagaren. Enligt

motionärerna bör regressrätt föreligga

gentemot skadevållaren och

trafikförsäkringen. I motionen anförs

att den fr.o.m. den 1 januari 1997

förlängda sjuklöneperioden gör införande

av en regressrätt än mer motiverat.

Hösten 1991 behandlade utskottet en

motion som gällde frågan om regressrätt

för utbetald sjuklön. Utskottet

konstaterade att den lagstadgade rätt

till sjuklön för arbetstagare i

allmänhet som skulle införas fr.o.m. år

1992 var en nyhet i svensk lagstiftning.

Ett ställningstagande till den då

aktuella motionen krävde enligt

utskottet - mot bakgrund av innehållet i

5 kap. 3 § SkL i dess dåvarande lydelse

- ett klarläggande av huruvida den

lagstadgade sjuklönen utgjorde en

avräkningsförmån eller inte. Enligt

utskottet borde det ankomma på

regeringen att överväga den principiella

frågan om avräkning för sjuklön och

arbetsgivares regressrätt samt framlägga

förslag till de lagstiftningsåtgärder

som erfordrades. Vad utskottet anförde

gavs regeringen till känna (bet.

1991/92:LU8, rskr. 45).

Regeringen tog därefter upp frågan år

1995 i proposition 1994/95:229 om vissa

avräkningsfrågor vid

personskadeersättning. I propositionen

gjorde regeringen den bedömningen att

lagtexten och de tankegångar som ligger

bakom samordningsreglerna i 5 kap. 3 §

SkL samt vissa systematiska hänsyn ger

stöd för att också sjuklön enligt 1991

års lag skall avräknas från skadeståndet

och regressrätt således inte föreligga.

Enligt regeringens mening borde frågan

bedömas mot bakgrund av hela det

ersättningssystem som skall skydda den

skadelidande vid personskada. Regeringen

pekade därvid på att de väsentligaste

dragen i 1975 års ersättningssystem

alltjämt kvarstår, och enligt regeringen

kunde det inte då komma i fråga att

ändra de grundläggande principerna för

ersättningssystemet. Inte heller borde

det, enligt regeringens mening, komma i

fråga att särbehandla sjuklön. Det

skulle, anförde regeringen, vara ett

främmande inslag i det nuvarande

systemet för samordning mellan

skadestånd och andra förmåner att i

fråga om sjuklön frångå nettometoden när

skadeståndet bestäms. Enligt regeringen

kunde det dock finnas anledning att så

småningom göra en mer allmän översyn av

reglerna om samordning mellan å ena

sidan skadeståndet för personskada och å

andra sidan försäkring och andra

förmåner med anledning av skadan.

Vad som sålunda anfördes i

propositionen föranledde inga erinringar

från utskottets sida. Utskottet var ense

med regeringen i fråga om en översyn av

samordningsreglerna och ansåg att frågan

om regressrätt för utgivna förmåner var

av central betydelse vid en sådan

översyn. En övergripande utredning av

här avsett slag, fortsatte utskottet,

får anses påkallad med hänsyn till att

grundprinciperna på området gällt sedan

mycket lång tid och inte övervägts

närmare mot bakgrund av den utveckling

som skett på bl.a. försäkringsområdet.

Utskottet utgick från att regeringen i

lämpligt sammanhang tog initiativ till

en sådan översyn (bet. 1995/96:LU3).

I sammanhanget bör också upplysas att

en arbetsgrupp inom Försäkringsförbundet

utarbetat ett förslag angående

försäkringsbranschens möjligheter att ta

över vissa av de kostnader för

trafikskador som i dag det allmänna

ansvarar för. Försäkringsförbundet har

presenterat arbetsgruppens överväganden

i en rapport som i januari 1996 ingetts

till Finansdepartementet. Enligt

rapporten är det ett realistiskt

alternativ att trafikförsäkringsbolagen

övertar det ekonomiska ansvaret dels för

inkomstförlust vid personskada under

yrkesaktiv tid, dels för sådan

rehabilitering som syftar till att den

skadelidande i största möjliga

utsträckning skall kunna bidra till sin

försörjning under den yrkesaktiva tiden.

Vid behandlingen våren 1996 av ett

motionsyrkande om ett utvidgat ansvar

för trafikförsäkringen ansåg utskottet

att resultatet av den fortsatta

behandlingen inom Regeringskansliet av

Försäkringsförbundets rapport borde

avvaktas och den då aktuella motionen

avstyrktes (bet. 1995/96:LU20).

Utskottet utgår från att de i motionen

aktualiserade spörsmålen alltjämt är

föremål för uppmärksamhet inom

Regeringskansliet och förutsätter att

den allmänna översyn av

samordningsreglerna som regeringen

förutskickade år 1995 kommer till stånd

inom en inte alltför avlägsen framtid.

Något initiativ eller annan åtgärd från

riksdagens sida med anledning av motion

L603 är enligt utskottet för närvarande

inte behövligt. Motionen avstyrks

därför.

Skadeståndsansvar för atomskador

Regler om ansvar för skador som

uppkommer i samband med verksamhet inom

atomanläggningar finns i

atomansvarighetslagen (1968:45). Denna

lag bygger på två internationella

konventioner. Den ena konventionen är

1960 års Pariskonvention om

skadeståndsansvar på atomenergins

område, ändrad genom tilläggsprotokoll

senast år 1982. Konventionen föreskriver

att innehavaren av en atomanläggning är

ansvarig för atomskador oberoende av

vållande, dvs. innehavarens ansvar är

strikt. Den andra konventionen är en i

Bryssel år 1963 avslutad

tilläggskonvention till

Pariskonventionen, ändrad genom

tilläggsprotokoll senast år 1982. Denna

konvention, som brukar kallas

tilläggskonventionen, innehåller regler

om supplerande statsansvar för

atomskador.

Både Pariskonventionen och

Brysselkonventionen har tillkommit inom

ramen för verksamheten inom

Organisationen för ekonomiskt samarbete

och utveckling (OECD). Sverige är

anslutet till båda konventionerna.

Pariskonventionen har därutöver

tillträtts av Belgien, Danmark, Finland,

Frankrike, Grekland, Italien,

Nederländerna, Norge, Portugal, Spanien,

Storbritannien, Turkiet och Tyskland. Av

dessa är samtliga utom Grekland,

Portugal och Turkiet också anslutna till

tilläggskonventionen.

Enligt artikel 7 i Pariskonventionen

kan anläggningsinnehavarens ansvar

bestämmas till 15 miljoner särskilda

dragningsrätter (SDR); en dragningsrätt

motsvarar ungefär tio svenska kronor.

Beloppet får dock sättas högre eller

lägre än detta riktvärde men får inte i

något fall understiga 5 miljoner SDR.

Enligt artikel 10 måste innehavaren ha

en försäkring eller annan ekonomisk

garanti som täcker det

ansvarighetsbelopp som har bestämts i

enlighet med artikel 7.

Anläggningshavarnas ersättningsansvar

har i Parisstaterna kommit att variera

kraftigt under de år som har gått sedan

Pariskonventionen trädde i kraft. Vissa

stater har höjt nivåerna med betydande

belopp medan andra stater har kommit att

ligga kvar i närheten av de miniminivåer

som konventionen anger. Mot denna

bakgrund antog OECD:s atomenergiorgan

NEA (Nuclear Energy Agency) år 1990 en

rekommendation enligt vilken staterna

bör sträva efter att, i sina nationella

lagstiftningar, höja anläggningshavarnas

ersättningsansvar till 150 miljoner SDR.

Genom tilläggskonventionen finns numera

ett extra ersättningssystem enligt

vilket supplerande ersättning av

statsmedel betalas om ansvarsbeloppet

enligt Pariskonventionen inte räcker

till full ersättning åt de skadelidande.

Systemet enligt tilläggskonventionen

verkar i flera steg.

Anläggningsinnehavarens ansvar utgör det

första steget. Det andra steget betalas

av den stat där anläggningen är belägen

och löper från gränsen för första

steget, dvs. anläggningshavarens ansvar,

upp till 175 miljoner SDR. Till det

tredje steget, som löper i intervallet

mellan 175 miljoner SDR och 300 miljoner

SDR skall de stater som är anslutna till

tilläggskonventionen (s.k.

Brysselstater) gemensamt betala efter en

särskild formel.

Atomansvarighetslagen innehåller i 17

och 28-31 §§ regler som föranletts av de

båda nyssnämnda konventionerna. Sedan

den 1 juli 1995 (prop. 1994/95:134, bet.

LU25, rskr. 304) gäller att

anläggningshavaren svarar upp till 175

miljoner SDR. Det betyder att de två

första stegen i konventionerna har

reducerats till ett och att det är

anläggningshavaren som står för detta. I

intervallet 175-300 miljoner SDR svarar

svenska staten gemensamt med övriga

Brysselstater.

År 1982 infördes i atomansvarighetslagen

ytterligare ett steg. Enligt denna

bestämmelse, 31 a §, skall svenska

staten, i de fall en anläggningshavare

här i landet är ansvarig, betala

ersättning med sammanlagt 3 miljarder

kronor. I detta belopp är ersättningarna

enligt de tidigare stegen inräknade.

Lagens tillämpningsområde varierar för

de olika stegen. I steget upp till 175

miljoner SDR, dvs. det steg som

innehavare av en atomanläggning i

Sverige svarar för, ersätts atomskador

till följd av atomolyckor i Sverige

oavsett var i världen skadan uppkommit

(3 § andra stycket). Regeringen kan

enligt 3 § tredje stycket bestämma att

ersättning inom det steget inte skall

betalas för skada i en stat som inte är

konventionsstat, om inte ersättning i

den staten skulle ha betalats för en

skada i Sverige

(reciprocitetsprincipen). Denna

möjlighet har inte utnyttjats.

I steget mellan 175 och 300 miljoner

SDR betalas ersättning för skador som

har uppkommit i Sverige eller i andra

Brysselstater, på eller över det fria

havet ombord på fartyg eller luftfartyg

som är registrerade i Sverige eller i

andra Brysselstater, på eller över det

fria havet i annat fall om skadan har

tillfogats en Brysselstat eller en

medborgare i en sådan stat samt för

skador på fartyg eller luftfartyg om de

är registrerade i en sådan stat (29 §).

Om det ansvarsbelopp som gäller enligt

de ovan redovisade stegen inte räcker

till ersättning för uppkommen skada,

skall enligt 33 § gottgörelse beredas av

statsmedel enligt grunder som fastställs

genom särskild lagstiftning.

Bestämmelsen är inte begränsad till det

fall att skadorna har orsakats av en

atomolycka för vilken innehavaren av en

atomanläggning i Sverige är ansvarig

(prop. 1981/82:163 s. 50 - 51 och 65).

Pariskonventionen jämte de olika

tilläggen syftar till en regional

reglering i Västeuropa av

atomansvarighetsfrågorna. Ett mera

världsomfattande syfte har den

atomansvarighetskonvention som antogs

vid en konferens i Wien år 1963 och som

utarbetats inom IAEA (International

Atomic Energy Agency). Wienkonventionen

har hittills tillträtts av 24 stater.

Liksom Pariskonventionen föreskriver

Wienkonventionen ett strikt ansvar för

anläggningshavaren. De båda

konventionerna överensstämmer i många

avseenden, men det finns också

åtskilliga skillnader mellan dem.

Sverige har inte tillträtt

Wienkonventionen av främst den

anledningen att ett tillträde till både

den och Pariskonventionen skulle medföra

rättstekniska problem som inte vägdes

upp av Sveriges intresse att tillträda

Wienkonventionen (se prop. 1968:25 s.

58).

År 1988 tillkom i Wien ett protokoll som

länkar samman Wien- och

Pariskonventionerna. Protokollet har

hittills undertecknats av ett tjugotal

stater, däribland av Danmark, Finland,

Norge och Sverige. Genom protokollet

utvidgas tillämpningsområdet för de båda

konventionerna på så sätt att ansvaret

enligt den ena konventionen gäller också

till förmån för de skadelidande i stater

som är anslutna till det andra

konventionssystemet. I protokollet har

intagits en lagvalsregel som anger

vilken av konventionerna som skall

tillämpas vid varje särskilt skadefall.

Riksdagen beslutade hösten 1991 att

godkänna det gemensamma protokollet

rörande tillämpningen av

Wienkonventionen och Pariskonventionen

(prop. 1991/92:31, LU12).

I motion L604 av Yvonne Ruwaida m.fl.

(mp) begärs i fem skilda yrkanden

tillkännagivanden, främst om ett utökat

skadeståndsansvar för

kärnkraftsindustrin. Om

kärnkraftsindustrin ålades ett

obegränsat skadeståndsansvar i händelse

av en reaktorolycka skulle enligt

motionärerna kärnkraftsindustrins

samhällsekonomiska kostnader bli bättre

belysta. Motionärerna anser därför att

ansvarsgränsen i atomansvarighetslagen

bör tas bort (yrkande 1) och att

särskilda krav på företagets eget

kapital eller ekonomiska garantier bör

anges i lag (yrkande 2). Vidare anser

motionärerna att ett solidariskt

skadeståndsansvar för

kärnkraftsindustrin i Sverige bör

införas (yrkande 3), liksom att

initiativ till bilaterala avtal med

framför allt Tyskland och USA bör tas

för att få till stånd riskspridning

mellan kärnkraftsföretag i flera länder

(yrkande 4). Slutligen yrkas i motionen

att riksdagen hos regeringen begär att

en parlamentariskt sammansatt kommission

ges uppdrag att utreda totalkostnaderna

för en svensk reaktorolycka (yrkande 5).

Våren 1995, i samband med riksdagens

beslut att höja anläggningshavarnas

ansvarsbelopp för atomskador från 1,2

miljarder kronor till ca 1,925 miljarder

kronor (175 miljoner SDR), behandlade

utskottet ett stort antal motioner som

innefattade olika långt gående krav på

en ytterligare höjning av

anläggningshavarnas skadeståndsansvar.

Med anledning av motionerna underströk

utskottet att det självfallet är

angeläget att skadeståndsreglerna på

atomansvarighetsområdet är utformade så

att de som drabbas av en olycka inom

kärnkraftsindustrin får full ersättning

för sina skador. Vidare uttalade

utskottet som sin grundinställning att

ansvaret för atomskador i första hand

bör bäras av kärnkraftsindustrin.

Däremot ifrågasatte utskottet om det var

förenligt med Pariskonventionen att

ålägga anläggningshavarna ett obegränsat

ansvar. Mot bl.a. den bakgrunden

avstyrkte utskottet då aktuella

motioner, men ansåg det samtidigt

angeläget att regeringen noga följer

utvecklingen på området och, efter hand

som förhållandena medger ett ytterligare

ökat skadeståndsansvar för

anläggningshavarna, återkommer med

förslag till riksdagen i saken. Vidare

utgick utskottet från att regeringen

verkar för att även framtida

kapacitetsökningar på

försäkringsmarknaden främst kommer att

ställas till förfogande för höjningar av

ansvarsförsäkringarna och därmed också

möjliggöra en höjning av det belopp med

vilket anläggningshavaren svarar.

Slutligen framhöll utskottet det

angelägna i att regeringen även verkar

på det internationella planet och tar

till vara de möjligheter som finns till

förbättringar av ansvarssystemet vid

atomskador (bet. 1994/95:LU25).

Utöver vad som utskottet sålunda

uttalade våren 1995 vill utskottet

erinra om att Energikommissionen i

december 1995 avlämnat sitt

slutbetänkande (SOU 1995:139)

Omställning av energisystemet. I

betänkandet har kommissionen granskat de

pågående energipolitiska programmen för

omställning och utveckling av

energisystemet och analyserat behovet av

förändringar och ytterligare åtgärder. I

uppdraget ingick också att bl.a.

analysera förutsättningarna för den

ersättningsskyldighet som åvilar

kärnkraftsföretagen enligt

atomansvarighetslagen och redovisa

förutsättningarna för utveckling av det

internationella regelverket.

Kommissionen föreslog att frågan om ett

utökat ansvar för kärnkraftsföretagen

skulle ses över.

I oktober 1996 beslutade

Justitieministern att ge en utredare i

uppdrag att utreda vissa frågor om ett

utökat skadeståndsansvar enligt

atomansvarighetslagen för atomskador i

följd av en atomolycka. Bl.a. skall

förutsättningarna för ett obegränsat

ansvar för anläggningshavarna utredas. I

en promemoria från Justitiedepartementet

i anledning av beslutet sägs bl.a. att

det övergripande intresset skall vara

att tillgodose de krav som skadelidande

med fog kan ställa, och att andra

intressen, såsom kärnkraftsindustrins,

bör komma i andra hand. Uppdraget skall

enligt beslutet vara slutfört senast den

31 januari 1997 och redovisningen bör

åtföljas av förslag till erforderliga

lagändringar.

Mot bakgrund av vad som sålunda

redovisats och i avvaktan på resultatet

av det pågående utredningsarbetet anser

utskottet att några särskilda åtgärder

från riksdagens sida inte bör komma till

stånd med anledning av motion L604.

Motionen avstyrks.

Ansvarsförsäkring för ägare av

fritidsbåtar

Frågan om en obligatorisk

ansvarsförsäkring för ägare av

fritidsbåtar tas upp i motion L605 av

Lisbet Calner m.fl. (s). Motionärerna

anser att krav på en obligatorisk

ansvarsförsäkring bör införas snarast

möjligt. Enligt motionärerna bör en

sådan försäkring täcka person- och

sakskador som drabbar annan person. I

motionen begärs ett tillkännagivande

härom.

Utskottet vill först peka på att svensk

rätt inte innehåller något krav på

obligatorisk ansvarsförsäkring vid

sjöfart. Spörsmålet har dock behandlats

av riksdagen vid ett flertal tillfällen.

Med anledning av ett riksdagsbeslut

hösten 1995 (se bet. 1994/95:TU12, rskr.

232) fick en särskild utredare

regeringens uppdrag att belysa bl.a.

frågan om en obligatorisk

ansvarsförsäkring för ägare av

fritidsbåtar. Enligt direktiven (dir.

1995:131) skulle utredaren klarlägga om

förhållandena är sådana att en

obligatorisk ansvarsförsäkring behövs

för att garantera att den skadelidande

får en fullgod ersättning. Om utredaren

fann att så är fallet skulle enligt

direktiven nödvändiga åtgärder föreslås.

I december 1996 avlämnade utredaren

betänkandet (SOU 1996:170) Fritidsbåten

och samhället. I betänkandet konstateras

att de flesta större fritidsbåtar - det

gäller ca 250 000 båtar - redan i dag

har en separat försäkring som innehåller

en ansvarsdel. Under de senaste fem åren

har dessutom endast ett mindre antal

personskador och ersättningsbelopp

förekommit där ansvarsförsäkringen varit

aktuell. Vidare påpekas att Sveriges

grannländer inte har några krav på

obligatorisk ansvarsförsäkring. I

betänkandet föreslås mot denna bakgrund

inte något krav på obligatorisk

ansvarsförsäkring för ägare av

fritidsbåtar. Enligt utredarens

uppfattning bör dock Sjöfartsverket

följa frågan i nära samarbete med

försäkringsbolagen och

båtorganisationerna. Betänkandet kommer

inom kort att bli föremål för

remissbehandling.

Enligt utskottets mening bör resultatet

av det fortsatta beredningsarbetet inom

Regeringskansliet med anledning av

betänkandet Fritidsbåten och samhället

avvaktas innan några ställningstaganden

från riksdagens sida kommer till stånd.

Med det anförda avstyrker utskottet

bifall till motion L605.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande det allmännas

skadeståndsansvar

att riksdagen avslår motionerna

1996/97:L212 yrkande 7, 1996/97: L601

yrkandena 1 och 2 samt 1996/97:L602

yrkandena 1 och 2,

res. 1 (m, fp, mp)

2. beträffande utmätning av

ersättning för frihetsinskränkning

att riksdagen avslår motion

1996/97:Ju902 yrkande 3,

3. beträffande regressrätt för

utgiven sjuklön

att riksdagen avslår motion

1996/97:L603,

res. 2 (m)

4. beträffande skadeståndsansvar

vid atomskador

att riksdagen avslår motion

1996/97:L604 yrkandena 1-5,

res. 3 (c, mp)

5. beträffande ansvarsförsäkring

för ägare av fritidsbåtar

att riksdagen avslår motion

1996/97:L605.

Stockholm den 21 januari 1997

På lagutskottets vägnar

Agne Hansson

I beslutet har deltagit: Agne Hansson

(c), Anita Persson (s), Bengt Kronblad

(s), Rolf Dahlberg (m), Carin Lundberg

(s), Rune Berglund (s), Stig Rindborg

(m), Karin Olsson (s), Eva Arvidsson

(s), Henrik S Järrel (m), Bengt Harding

Olson (fp), Anders Ygeman (s), Yvonne

Ruwaida (mp), Birgitta Carlsson (c),

Kerstin Kristiansson (s), Marietta de

Pourbaix-Lundin (m) och Karl-Erik

Persson (v).

Reservationer

1. Det allmännas skadeståndsansvar

(mom. 1)

Rolf Dahlberg (m), Stig Rindborg (m),

Henrik S Järrel (m), Bengt Harding Olson

(fp), Yvonne Ruwaida (mp) och Marietta

de Pourbaix-Lundin (m) anser

dels att den del av utskottets yttrande

som på s. 4 börjar med Utskottet

vidhåller och slutar med och L602

bort ha följande lydelse:

Utskottet delar motionärernas

uppfattning att nuvarande regelsystem

för det allmännas skadeståndsansvar är

otillfredsställande från de enskildas

synpunkt. Nya regler om myndigheters

ansvar vid fel och försummelse bör

införas snarast. Inte minst gäller detta

tjänstemäns och myndigheters ansvar vid

spridande av felaktig information där

nuvarande regler inte medger tillräcklig

kompensation för de enskilda som

drabbas. Det förslag till skärpning av

ansvaret som Kommittén för översyn av

det allmännas skadeståndsansvar lade

fram för några år sedan är enligt

utskottets mening mot denna bakgrund

välkommet. Resultatet av utredningens

överväganden innebär på det hela taget

att den enskilde får en klart förbättrad

rättsställning. I vissa avseenden är

emellertid förslaget otillräckligt. Det

allmännas skadeståndsansvar bör på dessa

punkter gå längre i vidgande riktning.

Sålunda anser utskottet att en mer

generös inställning till möjligheterna

att få ersättning för kostnader som

uppkommit för den enskilde för att han

skall komma till sin rätt är påkallad.

Utskottet förordar vidare att den

möjlighet till ersättning för kränkning

genom brott som stadgas i 1 kap. 3 § SkL

utvidgas till att omfatta även

ämbetsbrott. Målsättningen i ett

rättssamhälle måste vara att de som

råkat illa ut skall hållas ekonomiskt

skadeslösa när fel har begåtts, vare sig

det gäller fel i samband med

myndighetsutövning eller vid felaktig

myndighetsinformation.

Utskottet konstaterar att Kommittén för

översyn av det allmännas

skadeståndsansvar redan år 1993

presenterade resultatet av sina

överväganden och att utredningens

betänkande alltjämt är föremål för

beredning. En ytterligare fördröjning av

detta ärende är enligt utskottets mening

inte acceptabel utan arbetet med

erforderliga lagförslag bör, i enlighet

med vad utskottet nu anfört, ges högsta

prioritet. Enligt utskottet bör en

proposition föreläggas riksdagen redan

innevarande vår.

Vad utskottet sålunda anfört bör

riksdagen med bifall till motionerna

L212 yrkande 7, L601 och L602 som sin

mening ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 1

bort ha följande lydelse:

1. beträffande det allmännas

skadeståndsansvar

att riksdagen med bifall till

motionerna 1996/97:L212 yrkande 7,

1996/97:L601 yrkandena 1 och 2 samt

1996/97:L602 yrkandena 1 och 2 som

sin mening ger regeringen till känna

vad utskottet anfört.

2. Regressrätt för utgiven sjuklön

(mom. 3)

Rolf Dahlberg, Stig Rindborg, Henrik S

Järrel och Marietta de Pourbaix-Lundin

(alla m) anser

dels att den del av utskottets yttrande

som på s. 8 börjar med Utskottet utgår

och slutar med avstyrks därför bort ha

följande lydelse:

Hösten 1995 uttalade utskottet att en

översyn av samordningsreglerna borde

inbegripa frågan om regressrätt för

utgivna förmåner. Frågan har nu enligt

utskottet fått ytterligare och förnyad

aktualitet. Den förlängda

sjuklöneperioden medför nämligen att ett

införande av regressrätt blivit än mer

motiverad eftersom kostnadsrisken för

arbetsgivarna har ökat högst påtagligt.

Regeringen bör snarast återkomma till

riksdagen med förslag till sådan ändring

av skadeståndslagen så att regressrätt

för arbetsgivare för utgiven sjuklön

föreligger gentemot skadevållaren samt

gentemot trafikförsäkringen.

Vad utskottet nu anfört om införande av

regressrätt för arbetsgivare bör

riksdagen, med bifall till motion L603,

som sin mening ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 3

bort ha följande lydelse:

3. beträffande regressrätt för

utgiven sjuklön

att riksdagen med bifall till motion

1996/97:L603 som sin mening ger

regeringen till känna vad utskottet

anfört.

3. Skadeståndsansvar vid atomskador

(mom. 4)

Agne Hansson (c), Yvonne Ruwaida (mp)

och Birgitta Carlsson (c) anser

dels att den del av utskottets yttrande

som på s. 11 börjar med Mot bakgrund

och slutar med Motionen avstyrks bort

ha följande lydelse:

Utskottet anser för sin del att

utgångspunkten bör vara att

kärnkraftsindustrin till fullo skall

bära kostnaderna vid en eventuell olycka

och att allmänheten skall hållas

skadeslös. I enlighet med det synsättet

borde anläggningshavarens ansvar vara

obegränsat. Det är således enligt

utskottets mening inte

tillfredsställande att ansvaret, som nu

är fallet, helt upphör vid den

beloppsnivå där statsansvaret tar vid,

dvs. vid gränsen för

försäkringsmarknadens kapacitet. Denna

ordning innebär nämligen i praktiken att

anläggningshavarens totala tillgångar i

vart fall inte direkt berörs om en

olycka skulle inträffa och att det

allmänna får ta det ekonomiska ansvaret

för den del av skadorna som ligger

utanför den försäkringsbara sfären.

Ägaren av en kärnkraftsanläggning bör,

enligt utskottets mening, ansvara även

med de ytterligare tillgångar som han

förfogar över. Ansvaret bör omfatta det

ekonomiska värdet av samtliga

tillgångar. Särskilda krav på företagets

eget kapital eller ekonomiska garantier

bör anges i lag. Utskottet ser med

tillfredsställelse på att frågan om

anläggningshavarnas ansvar nu är föremål

för utredning och förutsätter att

regeringen återkommer till riksdagen med

lagförslag i enlighet med vad utskottet

nu anfört.

Vidare finns enligt utskottets mening

anledning att utreda frågan om ett

solidariskt ansvar för

kärnkraftsindustrin i Sverige och det

finns även skäl att ta initiativ till

bilaterala avtal med andra länder för

att få till stånd riskspridning mellan

kärnkraftsföretagen. Kunskapen om

kostnaderna för en svensk reaktorolycka

är i dag mycket knapphändig. Enligt

utskottet är det därför av stor vikt att

en utredning av totalkostnaderna för en

sådan olycka snarast kommer till stånd.

Vad utskottet sålunda anfört bör

riksdagen med anledning av motion L604

som sin mening ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 4

bort ha följande lydelse:

4. beträffande skadeståndsansvar vid

atomskador

att riksdagen med anledning av motion

1996/97:L604 yrkandena 1-5 som sin

mening ger regeringen till känna vad

utskottet anfört.