Bet. 1996/97:NU9

Näringsutskottets betänkande

1996/97:NU09

Vissa konkurrensfrågor

Innehåll

Sammanfattning

Motionerna

Utskottet

Hemställan

Reservationer

Innehållsförteckning

1996/97

NU9

Ärendet

I detta betänkande behandlas - helt eller delvis - 20 motioner från den

allmänna motionstiden med yrkanden om vissa konkurrensfrågor.

Upplysningar och synpunkter i ärendet har inför utskottet lämnats av

företrädare för HELA - Sveriges Vård & Omsorgsföretag, Södra Skogsägarna

ekonomisk förening och sågverksföreningen SÅG I SYD. En skrivelse har också

inkommit i ärendet.

Sammanfattning

I betänkandet behandlas 28 motionsyrkanden om olika konkurrensfrågor. De

aktuella yrkandena tar sikte på dels konkurrenslagens förhållande till annan

lagstiftning, dels tillämpningen av vissa i konkurrenslagen centrala

bestämmelser. En beskrivning lämnas i betänkandet av hur konkurrenslagen är

uppbyggd. Vidare redovisas ett väsentligt antal utredningar - såväl pågående

som avslutade - som på olika sätt berör konkurrenslagen.

Ett stort antal av de aktuella yrkandena avser frågan om förutsättningarna

för kooperativ näringsverksamhet. Yrkandena är föranledda bl.a. av

Konkurrensverkets avgörande sommaren 1996 att samverkansformerna inom den

producentkooperativa sammanslutningen Södra Skogsägarna har en

konkurrensbegränsande verkan. Utskottet avstyrker motionerna med hänvisning

till att en rättsprocess i ärendet pågår. Vidare konstateras att regeringen

bedriver ett internt beredningsarbete som sannolikt kommer att innefatta en

analys av det s.k. legalundantaget på lantbruksområdet. Utskottet förutsätter

att regeringen bedriver detta arbete skyndsamt och i lämpligt sammanhang för

riksdagen redovisar resultatet av beredningsarbetet. I en reservation (m, fp)

påpekas att förbudet mot prissamverkan är ett av de bärande motiven bakom

konkurrenslagstiftningen och att lagen måste vara effektiv i detta hänseende.

En motsatt uppfattning framförs i en annan reservation (c, v, mp), i vilken

anförs att den nämnda rättsprocessen ej behöver avvaktas och att

legalundantaget måste reformeras så att bestämmelser införs som ger tillåtelse

till prissamverkan.

Även frågan om utformningen av gruppundantaget för kedjor inom detaljhandeln

har föranlett motionsyrkanden. Uppmärksamheten riktas mot de bestämmelser som

gäller för samverkan inom ICA i förhållande till andra samverkansformer. Efter

motionstidens utgång och under beredningen av ärendet avlämnade en arbetsgrupp

inom Närings- och handelsdepartementet ett förslag till förändringar i det

aktuella gruppundantaget. Utskottet understryker betydelsen av att en

grundläggande analys genomförs av de nuvarande samverkansformernas effekter

och anför att det inte är orimligt att det nuvarande gruppundantaget förlängs

ytterligare i avvaktan på slutförandet av detta analysarbete.

I ett flertal yrkanden reses krav på att konkurrenslagen skall förhindra att

kommuner och landsting, som bedriver egen, konkurrensutsatt näringsverksamhet,

med hjälp av skattefinansierad underprissättning slår ut privata

tjänsteföretag. I denna del förekommer också yrkanden med innebörd att den

offentliga verksamheten skall öppnas för konkurrens från privata och

kooperativa tjänsteföretag. Utskottet avstyrker motionerna men betonar vikten

av en väl fungerande konkurrens och att konkurrenssnedvridande förfaranden

påtalas och åtgärdas. Vidare sägs att konkurrensen skall vara ett verktyg för

att stimulera start av nya företag, vilket kan skapa ny sysselsättning. I en

reservation (m, c, fp, kd) framhålls det angelägna i att öppna den offentliga

verksamheten inom sjukvård, skola, åldringsvård etc. för konkurrens i syfte

att skyndsamt utveckla en privat tjänsteproduktion. Härutöver anförs i

reservationen att åtgärder måste vidtas som förhindrar att enskilda företagare

konkurreras ut av skattefinansierad kommunal affärsverksamhet.

I övrigt behandlar utskottet yrkanden beträffande bolag som under

monopolliknande förhållanden fullgör tidigare samhällsstyrd och samhällsägd

verksamhet, fackliga organisationers affärsverksamhet och införande av lokal

förköpsrätt. Samtliga yrkanden avstyrks av utskottet men följs upp vad gäller

de två sistnämnda frågorna i reservationer (m, c, fp, mp, kd resp. mp).

Motionerna

De motioner som behandlas här är följande:

1996/97:Fi801 av Bengt Harding Olson (fp) såvitt gäller yrkandena att

riksdagen

1. som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om

konkurrenslagens tillämplighet på all statlig och kommunal verksamhet,

2. som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om

Konkurrensverkets kompetens innefattande förbud för all offentlig verksamhet

som hindrar eller motverkar konkurrensen.

1996/97:N201 av Arne Kjörnsberg m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen hos

regeringen begär att en utredning tillsätts med uppgift att föreslå hur

tillsyn och inspektion skall ske av bolag som under monopolliknande

förhållanden utövar en samhällsfunktion.

1996/97:N203 av Olle Lindström (m) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen anförts om att skattefinansierade

offentliga företag ej får konkurrera med privata företag.

1996/97:N206 av Carl Bildt m.fl. (m) såvitt gäller yrkandet (1) att riksdagen

som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om

konkurrensutsättning och försäljning av kommunala och landstingskommunala

företag och verksamheter.

1996/97:N210 av Marietta de Pourbaix-Lundin (m) vari yrkas att riksdagen som

sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av

konkurrensneutralitet mellan olika företagsformer inom detaljhandeln.

1996/97:N212 av Gullan Lindblad m.fl. (m, fp, kd) såvitt gäller yrkandet (11)

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts

om att delar av den verksamhet, som i dag bedrivs inom offentliga monopol, bör

öppnas för egenföretagande och entreprenader.

1996/97:N219 av Peter Weibull Bernström och Ingvar Eriksson (båda m) vari

yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om behovet av en översyn av konkurrenslagen.

1996/97:N226 av Anders G Högmark och Jan-Olof Franzén (båda m) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om

behovet av en översyn av konkurrenslagen i berörda delar.

1996/97:N234 av Birgitta Carlsson (c) vari yrkas att riksdagen som sin mening

ger regeringen till känna att konkurrenslagen och gruppundantaget för kedjor i

detaljhandeln ses över så att lika konkurrensregler skall gälla för alla

företagsformer oberoende vilken organisationsform man valt.

1996/97:N245 av Carl G Nilsson och Eva Björne (båda m) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om

behovet av ändring i konkurrenslagen.

1996/97:N248 av Eskil Erlandsson m.fl. (c) vari yrkas att riksdagen

1. beslutar om sådan ändring att bestämmelsen om prissamverkan i 18 c §

andra stycket 2 b KL upphävs,

2. som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om

ändring av KL i syfte att anpassa möjligheten till federativ samverkan mellan

föreningar till motsvarande bestämmelser inom EG-rätten i Rådsförordning

26/62, artikel 3.1 andra meningen,

3. som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om

ändring av KL innebärande att förhandlingskooperation som bedrivs under

konkurrensmässiga former och utan prisdiskriminering skall ingå i

legalundantaget,

4. som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om

ändring av KL i syfte att närmare anpassa bestämmelsen om medlems fria

rörlighet till EG-rättens företagsbaserade synsätt,

5. som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om

likvärdighet mellan kooperativt företagande och andra företagsformer.

1996/97:N249 av Margareta E Nordenvall och Anna Åkerhielm (båda m) vari yrkas

att riksdagen hos regeringen begär förslag innebärande att konkurrenslagen

görs tillämplig på alla tjänster inom sjukvård, skola och utbildning i

enlighet med vad som anförts i motionen.

1996/97:N250 av Karin Falkmer m.fl. (m) såvitt gäller yrkandena att riksdagen

1. som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om vikten

av ökad konkurrens,

2. som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om

översyn av konkurrenslagen.

1996/97:N251 av Lars Leijonborg m.fl. (fp) såvitt gäller yrkandena att

riksdagen

1. som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om

inriktningen av konkurrenspolitiken,

5. som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om

Konkurrensverkets granskning av de fackliga organisationernas

affärsverksamhet.

1996/97:N252 av Olof Johansson m.fl. (c) såvitt gäller yrkandena att riksdagen

7. som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om

offentlig sektor och näringsliv,

8. som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att

kooperativ näringsverksamhet inte skall missgynnas i konkurrenshänseende.

1996/97:N255 av Lars Leijonborg m.fl. (fp) såvitt gäller yrkandet (11) att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om

behovet av en ny arena för nyföretagande i gränssnittet mellan offentlig och

privat verksamhet.

1996/97:N256 av Alf Svensson m.fl. (kd) såvitt gäller yrkandet (1) att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om

att en effektivare konkurrenspolitik som förhindrar marknadsdelning,

prissamverkan och som utövar fusionskontroll harmoniseras med utvecklingen

inom EU.

1996/97:N260 av Dan Ericsson (kd) vari yrkas att riksdagen hos regeringen

begär en förändring av konkurrenslagstiftningen syftande till att säkra

jordbrukets, skogsbrukets och trädgårdsnäringens rätt att samverka i

primärför- eningar.

1996/97:N267 av Peter Weibull Bernström (m) vari yrkas att riksdagen som sin

mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om

konkurrensneutralitet mellan olika företagsformer inom detaljhandeln.

1996/97:N270 av Birger Schlaug m.fl. (mp) såvitt gäller yrkandet (20) att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om

en särskild prövning av konkurrenssituationen i samband med ett ökat lokalt

ägande och vid införande av lokal förköpsrätt av fast egendom.

Utskottet

Bakgrund

Konkurrenslagen (1993:20) trädde i kraft den 1 juli 1993 (prop. 1992/93:56,

bet. NU17). Lagen ersatte den tidigare konkurrenslagen (1982:729) och lagen

(1991:921) om förbud mot konkurrensbegränsning i fråga om jordbruksprodukter.

Den nya konkurrenslagen (KL) är baserad på den s.k. förbudsprincipen, vilken

utgår från att vissa konkurrensbegränsningar i sig är skadliga och därför

skall vara förbjudna. Efter mönster från EG-rätten innehåller KL två

principiella förbud, nämligen mot konkurrensbegränsande samarbete mellan

företag (6 §) och mot missbruk från ett eller flera företags sida av en

marknadsdominerande ställning (19 §). Dessa bestämmelser motsvaras av

Romfördragets artiklar 85 (regler beträffande avtal m.m. som har till syfte

eller effekt att hindra, begränsa eller snedvrida konkurrensen) och 86 (regler

beträffande ett eller flera företags missbruk av dominerande ställning), vilka

ingår i de grundläggande konkurrensreglerna för den gemensamma marknaden.

Förbudet i artikel 85 (artikel 85.1) riktar sig mot avtal (avtalskriteriet)

mellan företag, beslut av företagssammanslutningar eller samordnade

förfaranden. För att samarbetet skall vara förbjudet fordras att det dels har

till syfte eller resultat att konkurrensen inom EG hindras, begränsas eller

snedvrids (konkurrensbegränsningskriteriet), dels kan påverka handeln mellan

medlemsstaterna (samhandelskriteriet). Emellertid kan detta förbud förklaras

inte vara tillämpligt om de negativa verkningarna av ett konkurrensbegränsande

förfarande uppvägs i tillräcklig grad av positiva verkningar av förfarandet.

Undantag från förbudet kan beviljas i enskilda fall av kommissionen efter

anmälan från berörda företag. Dessutom har kommissionen bemyndigats av rådet

att utfärda förordningar om undantag för vissa bestämda typer av avtal, s.k.

gruppundantag. Gruppundantagsförordningarna har i stort sett likartad

uppbyggnad. De reglerar närmare vilka avtalstyper som är undantagna och under

vilka villkor undantagen gäller. Inom EG finns undantag för bl.a.

specialiseringsavtal, avtal om forskning och utveckling samt franchiseavtal.

Förbudet i artikel 86 riktar sig mot åtgärder som företag med

marknadsdominerande ställning vidtar mot andra företag. För att ett förfarande

skall vara förbjudet fordras dels att det är fråga om missbruk av

marknadsdominans, dels att förfarandet kan påverka handeln mellan

medlemsstaterna. Artikeln medger ingen möjlighet till undantag.

Romfördraget innehåller inga tillämpningsregler till artiklarna 85 och 86.

Sådana regler har tillkommit genom särskilda förordningar. Den grundläggande

tillämpningsförordningen är förordning (EEG) nr 17/62. I denna uttalas

principen att alla konkurrensbegränsande avtal, beslut och samordnade

förfaranden som avses i artikel 85.1 är förbjudna. Om de inte faller under

något gruppundantag, måste de i princip anmälas till kommissionen och av denna

beviljas undantag för att bli tillåtna. Enligt förordningen ges därutöver

möjlighet att efter ansökan till kommissionen få besked om att artiklarna 85

eller 86 inte är tillämpliga. Detta gör kommissionen i form av ett s.k. icke-

ingripandebesked.

Förbudet i den svenska konkurrenslagen mot konkurrensbegränsande samarbete

(6 §) riktar sig mot avtal mellan företag som hindrar, begränsar eller

snedvrider konkurrensen på den svenska marknaden på ett märkbart sätt eller

som ger ett sådant resultat. Bestämmelsen är heltäckande för alla former av

konkurrensbegränsande samarbete, men i lagen utpekas exempel på vissa typer av

samarbete som i särskilt hög grad är negativa för konkurrensen. Sådana är

bl.a. avtal om priser, produktions- och utbudsbegränsningar av olika slag samt

uppdelning av marknader.

Bestämmelsen (19 §) om förbud mot missbruk av dominerande ställning riktar

sig mot åtgärder som företag med dominerande marknadsställning vidtar mot

andra företag. Att ha en dominerande marknadsställning är i sig inte

förbjudet. Vad förbudet är inriktat mot är att denna ställning utnyttjas på

ett sätt som skadar konkurrensen. Förbudet avser varje slags missbruk av en

dominerande ställning. I likhet med artikel 86 i Romfördraget exemplifieras i

lagtexten vissa särskilt utpräglade beteenden som kan utgöra missbruk. Ett

exempel är påtvingande av oskäliga inköps- eller försäljningspriser. Priser

som är oskäligt höga är till nackdel för konsumenterna, medan priser som är

oskäligt låga (s.k. underprissättning) kan ha till syfte att slå ut svagare

konkurrenter som inte har förmåga att hålla sådana priser under en längre tid.

Vad gäller förbudet mot missbruk av dominerande ställning finns ingen

möjlighet till undantag, utan förbudet är absolut.

I tillämpningen av förbudsreglerna mot konkurrensbegränsande samarbete och

missbruk av dominerande ställning är avgränsningen av den s.k. relevanta

marknaden av central betydelse. Marknadsavgränsningen innefattar en bestämning

av dels den relevanta produktmarknaden, dels den relevanta geografiska

marknaden. Avgörande vid bedömningen av produktmarknaden är produktens

utbytbarhet. Produkter som är inbördes utbytbara med hänsyn till egenskaper,

pris, användning m.m. anses tillhöra samma produktmarknad. Den geografiska

marknaden skall bestämmas till hela Sverige eller en del av Sverige. Vid

bestämning av den geografiska marknaden har bl.a. transportmöjligheter och

transportkostnader betydelse. Det finns inget kriterium för vad som kan anses

vara relevant marknad för vare sig avtals- eller dominansärenden, då

omfattningen av den relevanta marknaden kan variera högst avsevärt mellan

olika enskilda fall.

För att ett samarbete skall anses vara konkurrensbegränsande skall ett

märkbarhetskriterium på den aktuella relevanta marknaden vara uppfyllt, dvs.

avtalet i fråga skall påverka den svenska marknaden på ett märkbart sätt.

Konkurrensverket har i ett allmänt råd om tolkningen av begreppet märkbar

effekt fastslagit att samverkan mellan företag som tillsammans har en

marknadsandel på den relevanta marknaden som inte överstiger 10 % och där inte

någon av avtalsparterna har en årsomsättning som överstiger 200 miljoner

kronor är att betrakta som ett s.k. bagatellavtal och därmed inte omfattas av

förbudet i 6 § KL. Om omsättningen för varje företag inte överstiger 10

miljoner kronor kan de tillsammans ha en marknadsandel på högst 15 % utan att

omfattas av förbudet.

Bestämningen av den relevanta marknaden har, såsom tillämpningen av lagen

visat, större betydelse när ett företags eventuella missbruk av en dominerande

ställning skall bedömas. En snävt definierad relevant marknad skapar

sannolikhet för att dominans skall uppstå. I lagmotiven till 19 § KL (prop.

1992/93:56 s. 85) sägs att man av hittillsvarande praxis i EG-rätten bör kunna

dra slutsatsen att en marknadsandel understigande 30 % normalt utesluter en

dominerande ställning. Om andelen uppgår till mellan 30 och

40 % ligger den under den nivå som tyder på dominans. Om andelen ligger över

40 % är den att anse som beaktansvärd och ger tydliga tecken på dominans. När

marknadsandelen stigit över 50 % skapar den en förutsättning för dominans, och

när andelen överstiger 65 % föreligger starkt bevis för dominans. För att en

dominerande ställning skall bedömas vara för handen bör utöver marknadsandel

bl.a. beaktas förekomsten av potentiell konkurrens på marknaden.

I konkurrenslagen lämnas - i likhet med i EG-rätten - möjlighet för

Konkurrensverket att lämna ett s.k. icke-ingripandebesked vad gäller

tillämpning av förbudet mot konkurrensbegränsande samarbete och förbudet mot

missbruk av dominerande ställning. Innebörden i bestämmelsen (20 §) är att

Konkurrensverket - efter ansökan av ett företag - kan förklara att ett avtal

eller förfarande inte faller under nämnda förbud. Anledningen till denna

beslutsprocedur är att det i många fall är svårt för ett enskilt företag att

avgöra räckvidden av de två förbuden. Viktiga förutsättningar för förbuden,

såsom om konkurrensen påverkas på ett märkbart sätt och företagens styrka på

marknaden, kan bara bedömas sedan omständigheterna i det enskilda fallet

klarlagts.

Till skillnad från förbudet mot missbruk av dominerande marknadsställning

kan undantag medges från förbudet mot konkurrensbegränsande samarbete mellan

företag. Både individuella undantag och gruppundantag kan meddelas.

Konkurrensverket får besluta om undantag (8 §) i det särskilda fallet om

bedömningen kan göras att det berörda avtalet bidrar till att förbättra

produktionen eller distributionen av nyttigheter. Likaså kan ett avtal som

bedöms främja tekniskt eller ekonomiskt framåtskridande tillåta beslut om

undantag. I båda fallen krävs att ytterligare förutsättningar är uppfyllda. I

lagen (17 §) har också införts möjlighet att medge ett generellt undantag från

förbudsområdet för sådana kategorier av avtal som uppfyller förutsättningarna

i lagen för individuella undantag - s.k. gruppundantag. Gruppundantag meddelas

av regeringen i form av förordningar. I samband med att konkurrenslagen trädde

i kraft den 1 juli 1993 utfärdade regeringen nio förordningar om gruppundantag

(1993:72-80). Åtta av de meddelade gruppundantagen har sin motsvarighet i

gemenskapsrätten. Förordningarna omfattade ensamåterförsäljaravtal, exklusiva

inköpsavtal, försäljnings- och serviceavtal för motorfordon,

specialiseringsavtal, avtal om forskning och utveckling, patentlicensavtal,

know-how-licensavtal samt franchiseavtal. Dessutom infördes ett undantag för

kedjor i detaljhandeln, vilket saknar motsvarighet i EG-rätten.

Giltighetstiden för gruppundantagen begränsades till tre år, dvs. till

utgången av juni 1996. Den 1 juli 1996 trädde sex nya förordningar om

gruppundantag i kraft: ensamåterförsäljaravtal (1996:341), exklusiva

inköpsavtal (1996:342), specialiseringsavtal (1996:343), avtal om forskning

och utveckling (1996:344), avtal om tekniköverföring (1996:345) samt

franchiseavtal (1996:369). Dessa gruppundantag gäller till utgången av juni

1998 utom undantaget beträffande avtal om tekniköverföring som gäller till

utgången av mars 2006. Vidare trädde ett gruppundantag (1996:65) för

försäljnings- och serviceavtal för motorfordon i kraft den 1 mars 1996 som

gäller fram till utgången av september 2002. I december 1996 beslutade

regeringen om att införa ett nytt gruppundantag (1996:1368) för vissa avtal,

beslut och samordnade förfaranden inom försäkringssektorn. Denna förordning

trädde i kraft den 1 februari 1997 och gäller till utgången av mars 2003.

Beträffande gruppundantaget (1993:80) för kedjor i detaljhandeln förlängdes

detta, med viss förändring, med endast ett år fram till den 1 juli 1997.

Vad gäller jordbruksområdet föreskrivs i artikel 42 i Romfördraget att

konkurrensreglerna är tillämpliga på produktion av och handel med

jordbruksprodukter i den utsträckning som rådet bestämmer. Rådet har antagit

förordning (EEG) nr 26/62 som lägger fast hur konkurrensreglerna skall

tillämpas på jordbruksområdet. Enligt denna förordning gäller i princip

fördragets artiklar 85 och 86 för jordbruksvaror. Dock föreskrivs vissa

situationer där undantag från förbudet i artikel 85.1 medges för produktion av

och handel med jordbruksprodukter.

Avtal, beslut eller samordnade förfaranden som utgör en integrerad del av en

nationell marknadsorganisation omfattas inte av förbudet. Med en nationell

marknadsorganisation avses ett organ - statligt eller privat - som under

statlig kontroll har hand om genomförandet av jordbruksregleringen för visst

produktslag inom en stat. För de flesta jordbruksprodukter finns antaget

rådsförordningar om bildandet av gemensamma marknadsorganisationer inom EG.

Vad som skall anses vara jordbruksprodukter framgår av bilaga II till

förordningen. I förordningen sägs att undantaget i synnerhet gäller för avtal

etc. mellan jordbrukare, jordbrukarorganisationer eller sammanslutningar av

sådana organisationer som tillhör samma medlemsstat. Detta gäller sådana avtal

i den mån de berör produktionen eller försäljningen av jordbruksprodukter

eller användandet av gemensamma anläggningar för lagerhållning, behandling

eller förädling av jordbruksprodukter. Avtalen får dock inte innehålla någon

förpliktelse att tillämpa ett fastställt pris, och avtalet får heller inte

medföra att konkurrensen elimineras.

I förordningen anges också att avtal etc. som anses nödvändiga för

uppnåendet av målen för den gemensamma jordbrukspolitiken enligt Romfördragets

artikel 39 är undantagna. Samtliga uppräknade mål i artikeln måste uppfyllas

för att undantaget skall vara tillämpligt. De jordbrukspolitiska målen

omfattar bl.a. en skälig levnadsstandard för jordbrukarna, en stabiliserad

marknad och en trygg livsmedelsförsörjning. Även sådana avtal som är en direkt

följd av den reglering som den gemensamma marknadsorganisationen vilar på -

oavsett om sådana avtal är nödvändiga för att målen i artikel 39 skall uppnås

- faller utanför Romfördragets konkurrensregler.

Våren 1994 beslutade riksdagen (prop. 1993/94:210, bet. NU23) att införa

särskilda bestämmelser i konkurrenslagen för s.k. primärföreningar inom

lantbrukssektorn (det s.k. legalundantaget). Ett skäl var att Konkurrensverket

hade gjort bedömningen att det inte var möjligt att meddela undantag från

förbudet i 6 § mot konkurrensbegränsande samarbete vad gällde den samverkan

som bedrivs mellan enskilda jordbrukare och andra råvaruproducenter i

primärföreningar. Beslutet innebar att det i konkurrenslagen infördes kom- pl-

etterande bestämmelser (18 a-18 c §§) med innebörden att förbudet mot

konkurrensbegränsande samarbete i vissa avseenden inte skall tillämpas

beträffande samverkan i en ekonomisk förening vars medlemmar är enskilda

lantbrukare eller företagare som bedriver jordbruk, trädgårdsnäring eller

skogsbruk. De samverkansformer som särskilt anges i lagen (18 c § första

stycket) är produktion, insamling, förädling, försäljning eller därmed

sammanhängande verksamhet i fråga om jordbruks-, trädgårds- eller

skogsprodukter eller inköp av varor eller tjänster för sådan verksamhet.

De särskilda konkurrensreglerna för lantbrukets primärföreningar medger

undantag endast i förhållande till förbudet i 6 § KL. Från tillämpningen av

förbudet mot missbruk av dominerande ställning i 19 § KL gäller inget

undantag. I utskottets ställningstagande till det föreslagna undantaget (bet.

1993/94:NU23 s. 15) hänvisades till de särskilda förhållanden som råder för

verksamhet inom de aktuella branscherna som motiverar att de ges en

särställning i KL. Utskottet underströk betydelsen av att förbudet mot

missbruk av dominerande ställning alltjämt är tillämpligt på de aktuella

föreningarna. Det förhållandet, sades det, att flera av föreningarna har

uppnått ansenliga andelar på sina respektive marknader gör att deras agerande,

liksom andra stora företags beteende, noga måste följas av Konkurrensverket.

I legalundantaget innefattas ej avtal som innebär begränsningar i medlemmars

rörlighet på marknaden (18 c § andra stycket 1). Vidare tillåts ej sådan

samverkan som innebär att försäljningspriser direkt eller indirekt fastställs

på varor som produceras hos medlemmarna (18 c § andra stycket 2). I lagtexten

utpekas två typer av fall för tillämpning av lagen på denna punkt. Det första

fallet gäller när försäljningen sker direkt mellan en medlem och tredje man. I

denna situation finns det enligt vad som anfördes i propositionen inga

beaktansvärda skäl att tillåta prissamverkan i vidare mån än vad som är

möjligt inom ramen för bestämmelserna om undantag i KL. Det andra fallet avser

när föreningen svarar för försäljningen. Då kan sådana positiva effekter

uppstå genom samverkan i föreningen att det finns skäl att tillåta en mer

långtgående prissamverkan. En sådan samverkan borde dock bara tillåtas,

anfördes det, under förutsättning att konkurrensen på marknaden inte hindras,

begränsas eller snedvrids i väsentlig omfattning. I propositionen uttalades

att som tumregel bör gälla att samverkan är tillåten om de samverkande

företagen svarar för högst 25 % av den relevanta marknaden. Om samverkan tar

sikte på att balansera makten hos en stark köpare torde, menade regeringen,

prissamverkan som omfattar en större andel av marknaden än 25 % inte förvanska

konkurrensen i väsentlig omfattning.

I sin prövning av förslaget i denna del ansåg utskottet (bet. 1993/94:NU23

s. 22) att det fanns betydande fördelar med att i lagen på angivet sätt

undanta viss form av prissamverkan inom ramen för ekonomiska föreningar

avseende jord- och skogsbruket samt trädgårdsnäringen. En sådan samverkan

kunde vara nödvändig med hänsyn till vad som i övrigt sker inom föreningen,

t.ex. när det gäller vidareförädling av produkter från medlemsföretagen.

Undantaget från förbudet måste emellertid, menade utskottet, vara försett med

de restriktioner som hade angivits i propositionen. Utskottet framhöll att

regeringens förslag innebar att prissamverkan godtas i högre grad inom de

berörda branscherna än inom näringslivet i övrigt. Samverkan inom ramen för en

ekonomisk förening ges en särställning jämfört med om samverkan i stället

skett genom ett aktiebolag med jord- eller skogsbrukare som delägare. Vad

gällde avgränsningen av den relevanta marknaden betonade utskottet att denna,

såvitt gällde jordbruks-, trädgårds- och skogsprodukter, måste bedömas enligt

samma kriterier som tillämpas för övriga produkter. Detta innebär, sades det,

att den geografiska marknaden i dessa fall kan vara en region eller hela

Sverige beroende på förhållandena för produkten i fråga.

I detta sammanhang kan en viss jämförelse göras av det svenska

legalundantaget och EG-rätten. Grundläggande i EG-rätten är det behov av

samverkan som genomförandet av den gemensamma jordbrukspolitiken kräver och

som har föranlett bestämmelser för när konkurrensreglerna ej skall tillämpas.

Det svenska legalundantaget - som infördes före det svenska medlemskapet i EU

- betingades av andra skäl. De särskilda konkurrensreglerna för det svenska

lantbruket syftar till att i allt väsentligt möjliggöra den verksamhet som

förekommer i lantbrukets primärföreningar med hänsyn till den nytta som denna

verksamhet för med sig från allmän synpunkt. Av dessa skilda utgångspunkter

följer också vissa olikheter vad gäller tillämpningen av det svenska

legalundantaget och motsvarande bestämmelser i rådsförordningen 26/62. I det

svenska undantaget innefattas samverkan mellan primärföreningar inom

skogsbrukets område. Skogsprodukter omfattas inte av nämnda förordning.

I den svenska konkurrenslagen (3 §) är definitionen på begreppet ?företag?

vidsträckt och omfattar i princip varje juridisk eller fysisk person som

driver verksamhet av ekonomisk eller kommersiell natur. Det spelar härvid

ingen roll om verksamheten är inriktad på ekonomisk vinst eller inte, utan det

avgörande är om någon form av ekonomisk eller kommersiell verksamhet bedrivs.

Även statliga och kommunala organ som driver verksamhet av ekonomisk eller

kommersiell natur räknas som företag, dock inte när det är frågan om

myndighetsutövning.

I specialmotiveringen (prop. 1992/93:56 s. 70) till 6 § KL påpekades att när

riksdagen efter avvägning mellan olika allmänna intressen genom lag beslutat

om offentliga regleringar som medför konkurrenshämmande verkningar kan en

sådan situation uppkomma att konkurrenslagen inte alls skall tillämpas.

Företagen kan då vara rättsligt förpliktade att handla på visst sätt.

Konkurrensbegränsande avtal eller avtalsvillkor vilka inte uttrycker den fria

partsviljan, utan är en direkt och avsedd effekt av lagstiftning eller en

ofrånkomlig följd av denna, kan således inte angripas med stöd av denna lag.

Enligt allmänna principer har, om inte annat sägs, speciallag företräde

framför allmän lag och nyare lag företräde framför äldre lag.

Vad gäller införandet av legalundantaget i konkurrenslagen framhölls i

proposition 1993/94:210 (s. 35) att denna åtgärd inte var föranledd av

rättsliga aspekter avseende om en konflikt föreligger mellan konkurrenslagen

och lagen (1987:667) om ekonomiska föreningar. I stället hänvisades i

propositionen till de särskilda förutsättningar som gäller för just

jordbruksnäringen som en grund för att införa de nya bestämmelserna. Det

påpekades också att KL är neutral till olika associationsformer så till vida

att ett konkurrensbegränsande samarbete bedöms inte utifrån den ram som valts

för samarbetet utan i förhållande till effekterna på marknaden med hänsyn till

omständigheterna i det enskilda fallet. Undantaget är således inte motiverat

av att den aktuella verksamheten bedrivs i associationsformen ekonomisk

förening, utan av de speciella omständigheter under vilka de utpekade

näringarna arbetar under.

I februari 1997 avlämnade den s.k. Konkurrenslagsutredningen (särskild

utredare: f.d. regeringsrådet Lars Jonson) sitt huvudbetänkande

Konkurrenslagen 1993-1996 (SOU 1997:20). Enligt direktiven (dir. 1995:136) var

uppgiften att genomföra en kartläggning och sammanställning av de allmänna

erfarenheterna av lagen och det administrativa förfarandet vid lagens

tillämpning. I direktiven ställdes bl.a. frågan huruvida det var effektivt och

lämpligt att överföra EG:s konkurrensregler till en nationell marknad och

tillämpa dessa på svenska förhållanden. Vidare ålades utredningen att

analysera i vilken utsträckning lagen kolliderar med andra bestämmelser och om

detta i så fall medför särskilda problem från konkurrenssynpunkt. I utredarens

uppdrag ingick inte att behandla frågor om konkurrensreglernas tillämpning på

jordbruksområdet eller den kooperativa företagsformens ställning i förhållande

till KL.

Utredningens huvudsakliga slutsatser är följande, såvitt gäller de frågor

som i detta sammanhang är aktuella. KL:s regelsystem sett till dess

konstruktion och tillämpning har betydande svagheter, menar utredaren. Även om

lagen har medfört att konkurrensbegränsningar undanröjts så bör den förenklas

och förtydligas så långt det är möjligt, sägs det. EG-modellen för

regelsystemet bör dock i huvudsak behållas men följas mer flexibelt. Den

internationella utvecklingen i fråga om liknande lagstiftning - här utpekas

Storbritannien som ett exempel - bör bevakas med sikte på möjliga

förbättringar av KL. I betänkandet behandlas vidare förekomsten av

?kollisioner? mellan KL och andra regelverk. Utredningen har gått igenom drygt

100 sådana fall som Konkurrensverket har avgjort mellan åren 1993 och 1996.

Till stor del avser dessa ärenden offentliga aktörers verksamhet, påpekas det.

I betänkandet sägs att företrädare för mindre företag uttryckt besvikelse över

att KL många gånger inte ansetts tillämplig på skilda slag av offentlig,

särskilt kommunal, verksamhet. Även Konkurrensverket, uppges det, anser att KL

är ett otillräckligt instrument i dessa sammanhang. Från kommunala

intresseorganisationers sida har delvis motsatta ståndpunkter kommit till

uttryck samtidigt som även dessa organisationer, nämner utredningen, har

efterlyst klarare regler om KL:s räckvidd. Här påminner utredningen om den

s.k. Underprissättningsutredningens arbete (vars slutsatser kommer att beröras

i nästa avsnitt). Med hänvisning till denna utredning finner

Konkurrenslagsutredningen ingen anledning till att på nytt ta upp frågan om

samspelet mellan KL och offentlig verksamhet till granskning. Dock framhålls

att de erfarenheter som har redovisats ger stöd för uppfattningen att dessa

frågor är av mycket stor betydelse för många mindre företags

konkurrenssituation och utvecklingsmöjligheter. När det gäller den konkreta

tillämpningen av KL refereras även här till synpunkter som framkommit på lagen

under utredningsarbetets gång. Från olika intressenters sida hade framhållits

svårigheten att bedöma vad som är relevant marknad och företagens andel därav.

Utredningens uppfattning på denna punkt är att dessa bedömningsproblem inte

kan avhjälpas genom generella åtgärder. Det är fråga om, sägs det,

rättstillämpning och bedömningar som måste göras i det enskilda fallet. Detta

torde gälla oavsett hur regelsystemet utformas. Vad gäller bestämmelsen

beträffande förbud mot missbruk av dominerande ställning redovisar utredningen

att kritik framförts mot lagregeln och det sätt på vilket Konkurrensverket

tillämpat den. Utredningen framhåller dock att regeln haft en preventiv

verkan. Slutsatsen av utredningens överväganden på denna punkt är att det inte

i nuläget finns tillräckliga skäl att lägga fram förslag om ändring av det

huvudsakliga innehållet i bestämmelsen.

Utredningen kommer att remissbehandlas under våren 1997, och en

lagrådsremiss beräknas komma att lämnas under hösten 1997.

Inriktningen av konkurrenspolitiken

Motionerna

Ett väsentligt antal motioner har väckts som belyser förhållandet mellan

konkurrenslagen och sådana offentliga regleringar som styr t.ex.

förutsättningarna för att etablera näringsverksamhet på framför allt kommunal

och landstingskommunal nivå.

I motion 1996/97:N206 (m) påpekas att en lång rad verksamheter, framför allt

i kommuner och landsting, drivs i monopolform. Den stora offentliga sektorn

har inte givit plats för valfrihet inom områden som barnomsorg, skola och

vård. Detta har resulterat i en underutvecklad privat tjänstesektor.

Motionärerna menar att privata entreprenörer skall ha rätt att utmana

offentlig näringsverksamhet. Målet, sägs det, är att all offentlig konsumtion

av tjänster och varor skall produceras på det mest ändamålsenliga sättet till

lägsta möjliga kostnad. Konkurrens är ett viktigt sätt att skapa effektivitet,

heter det.

Det är viktigt att en privat tjänstesektor skyndsamt utvecklas, bl.a. inom

områden som service, vård och omsorg, anförs det i motion 1996/97:N252 (c).

Som en följd av de stora förändringarna i offentlig sektor öppnas nya

möjligheter för kvinnor att starta nya företag i verksamhet som tidigare har

bedrivits i offentlig regi. Om en verksamhet kan utföras lika bra och till en

för skattebetalarna fördelaktigare kostnad av näringslivet i stället för i

t.ex. kommunal regi, bör verksamheten enligt motionärerna läggas ut på

entreprenad. Detta sägs kunna stimulera anställda inom den kommunala servicen

att starta kooperativ eller egna företag, vilket många gånger säkerligen är

mycket uppmuntrande för de enskilda individerna med åtföljande högre

servicenivå. I motionen hävdas också att de ekonomiska villkoren för

företagande är helt olika mellan offentlig verksamhet och privat näringsliv.

Kommunal verksamhet finansieras t.ex. via skatter, medan privat företagande är

en verksamhet som innefattar ett större mått av ekonomiska risker. Om en

kommun går ut på den öppna marknaden och driver företag, innebär det att den

tar över delar av näringslivet. Kommuner bör därför inte, sägs det, bedriva

näringsverksamhet utanför den kommunala kompetens som stadgas i kommunallagen

(1991:900).

I motion 1996/97:N251 (fp) understryks att en effektiv konkurrenspolitik är

ett viktigt inslag i en politik för fler nya jobb i Sverige. I den offentliga

sektorn har den bristande konkurrensen lett till en långsam

produktivitetstillväxt och en begränsad innovationsförmåga. Priset, fortsätter

motionärerna, har medborgarna fått betala i form av högre skatter och sämre

välfärd. Det främsta medlet, framhålls det, för att öka effektiviteten i den

offentliga sektorn är att utsätta de icke myndighetsutövande verksamheterna

för konkurrens. Mot denna bakgrund, anför motionärerna, måste

valfrihetsrevolutionen drivas vidare och politiken inriktas på en ökad

konkurrensutsättning av traditionellt offentligt producerade varor och

tjänster. Detta sägs också vara en fråga om att öka chanserna för fler

egenföretagare och därmed för fler nya arbetstillfällen.

En liknande argumentation förs i motion 1996/97:N255 (fp). En av de åtgärder

som snabbast skulle ge en mycket stor mängd nya företag är sannolikt en

medveten politik för att omvandla offentligt ägda företag till privata sådna,

påpekas det. Strävan måste vara att hitta privata alternativ till i dag

offentligt producerade tjänster. Övergången från offentlig till privat drift

behöver inte i sig betyda väldigt många fler arbeten. Men bara det faktum,

anför motionärerna, att vi öppnar helt nya arenor för nyföretagande gör att

företagandet som livsform kan spridas långt utanför de grupper där det nu är

etablerat. Detta tillsammans med en konsekvent konkurrensutsättning sägs kunna

leda till tusentals nya tjänsteorienterade småföretag.

Även i motion 1996/97:N256 (kd) efterlyses en effektivare konkurrenspolitik.

En sådan förhindrar marknadsdelning, samtidigt som en fusionskontroll kan

utövas. Konkurrenspolitiken kan därmed dämpa prisstegringstakten. Den svenska

konkurrenspolitiken bör, menar motionärerna, harmoniseras med utvecklingen

inom Europeiska unionen. Regleringar på olika områden medför samhällsekonomisk

ineffektivitet. Livsmedelssektorn, bostads- och byggmarknaden utpekas som

områden där regleringar är särskilt förekommande. Motionärernas uppfattning är

att en ökad avreglering bör ske för att ge utrymme för konkurrens.

I motion 1996/97:N250 (m) anförs att stora välfärdsvinster kan uppnås genom

att tidigare monopoliserad, offentlig verksamhet öppnas för konkurrens från

enskilda aktörer. En kostnadssänkning med 25 % beräknad på den kommunala

konsumtionen inom utbildning och omsorg skulle innebära en besparing på 35-40

miljarder kronor, motsvarande 2-3 % av BNP, hävdas det. Inom bl.a. vården,

skolan och barnomsorgen finns många exempel på hur en sådan utveckling givit

medborgarna en bättre och mer anpassad service till lägre kostnader. En sådan

utveckling är särskilt angelägen för de grupper i samhället som saknar egna

resurser. I ett samhälle, anförs det, där välfärden tillhandahålls genom

offentliga monopol är det bara de som har råd att betala två gånger - en gång

över skattsedeln och en gång i form av avgifter - som har råd att välja

privata alternativ. Konkurrensutsättning är därför angeläget om alla

medborgare skall få del av den valfrihet som nu är förbehållen ett fåtal. I

motionen påpekas att drygt hälften av alla anmälningar till Konkurrensverket

riktar sig mot kommuner, landsting och statliga organ. En allt större del av

dessa anmälningar, sägs det, gäller följderna av den offentliga sektorns

expansion inom nya verksamhetsområden. Många anmälningar handlar om hur

skattesubventionerade kommunala bolag genom dolda subventioner och

underprissättning konkurrerar ut seriösa, privata småföretagare. En outvecklad

kostnadsredovisning i kombination med att den offentliga verksamheten

garanteras av skattemedel utgör en viktig grund för klagomål mot offentliga

aktörers prissättning vid konkurrens med privata företag. Mot denna bakgrund,

menar motionärerna, bör konkurrenslagen ses över med syfte att göra den mer

tillämplig i förhållande till sådana konkurrensstörningar som hänför sig till

agerandet från offentliga organ och myndigheter.

Delar av den verksamhet som för närvarande bedrivs inom offentliga monopol

bör öppnas för småföretagande, sägs det i motion 1996/97:N212 (m, fp, kd).

Detta bör ske såväl i entreprenadform som i eget företagande. Ett liknande

budskap framförs i motion 1996/97:N249 (m). Konkurrenslagens intentioner att

möjliggöra konkurrens på lika villkor för att stimulera kvalitet och

utveckling borde också omfatta sjukvårdstjänster samt skol- och

utbildningsväsendet. Slutsatsen i motionen är att konkurrenslagen skall göras

tillämplig på alla sjukvårdstjänster lika väl som på alla tjänster inom skola

och utbildning.

I motion 1996/97:N203 (m) uppmärksammas riskerna med att privat

företagsamhet konkurreras ut av skattesubventionerad, offentlig verksamhet.

Det hävdas att när offentliga myndigheter och bolag har stora delar av

verksamheten skattefinansierad kan de konkurrera genom prisdumpning på uppdrag

vid sidan av ordinarie uppgifter. Detta får till följd att privata företag

slås ut. En sådan utveckling är felaktig och måste motverkas, menar

motionären.

Samma tema återfinns i motion 1996/97:Fi801 (fp), i vilken farhågor uttrycks

för att konkurrensen snedvrids till skattefinansierade, offentliga

producenters fördel när dessa möter privata aktörer på samma marknad. En sådan

effekt innebär att ändamålet med de politiskt beslutade konkurrensprogrammen

motverkas. I motionen yrkas på att konkurrenslagen ändras så att den blir

fullt tillämplig på all kommunal och statlig verksamhet som inte utgör

myndighetsutövning. Vidare kräver motionären att Konkurrensverket skall ges

kompetens att ingripa med förbud för all offentlig verksamhet som hindrar

eller motverkar konkurrensen.

Vissa kompletterande uppgifter

I motionerna behandlas frågeställningar som togs upp i betänkandet Konkurrens

i balans (SOU 1995:105) av den s.k. Underprissättningsutredningen (särskild

utredare: direktör Bo Lindörn). Betänkandet överlämnades till regeringen i

november 1995. I utredningen förs ett resonemang kring det tidigare berörda

förhållandet mellan offentlig verksamhet och konkurrenslagen. På denna punkt

menade utredningen att konkurrenslagens förbudsregler oftast inte går att

använda för att komma till rätta med konkurrenssnedvridande prissättning av

offentliga organ. Konkurrensreglerna är i princip tillämpliga på offentlig

näringsverksamhet. Vid prissättning av offentligt producerade tjänster är

rättsläget emellertid oklart i vilken mån konkurrenslagstiftningen täcker in

situationer där en offentlig serviceproducent inte tar ut full

kostnadstäckning och därmed snedvrider konkurrensen på marknaden. Ett

avgörande hinder, påpekade utredningen, för konkurrenslagens tillämpning är

att offentliga aktörer sällan uppfyller lagens krav i fråga om dominerande

ställning. För kommuner och landsting tillkommer enligt utredningen att

konkurrenssnedvridande prissättning som är en direkt och avsedd följd av

kommunallagen inte torde vara åtkomlig med stöd av konkurrenslagen.

Som tidigare nämnts är företagsbegreppet i konkurrenslagen vitt definierat.

Med företag avses en fysisk eller juridisk person som driver verksamhet av

ekonomisk eller kommersiell natur, sägs det i den aktuella bestämmelsen (3 §).

Till den del sådan verksamhet består i myndighetsutövning omfattas den inte av

begreppet företag. Lagen är följaktligen tillämplig på all kommunal och

statlig verksamhet så länge det är fråga om verksamhet av ekonomisk eller

kommersiell natur och den inte innebär myndighetsutövning. I

Underprissättningsutredningen diskuterades begreppet offentlig

näringsverksamhet. I betänkandet var definitionen på sådan verksamhet

ekonomisk eller kommersiell verksamhet som drivs av offentlig huvudman i

förvaltningsrättslig eller privaträttslig form, dock inte verksamhet som

utgörs av normgivning, myndighetsutövning, upphandling eller som ligger inom

det allmännas övergripande ansvar för centrala samhällsfunktioner och

planering.

Utredningen framhöll, som redan beskrivits, att konkurrenslagen inte

självklart är tillämpbar när det gäller situationer där en offentlig

serviceproducent inte tar ut full kostnadstäckning. Därför föreslog

utredningen att en lag om konkurrensneutralitet vid offentlig prissättning

skulle införas. I lagförslaget ingår krav på att offentlig näringsverksamhet

under vissa förutsättningar skall redovisas skild från annan verksamhet.

Vidare sägs att det pris med vilket den offentliga aktören avser att

konkurrera skall vara baserat på en tydlig kostnadskalkyl; prissättningen får

inte från allmän synpunkt vara otillbörlig. Utredningens förslag omfattade

också att en nämnd borde inrättas under ledning av en opartisk ordförande och

med representanter för offentlig och privat sektor. Dess uppgift avsågs vara

att utöva tillsyn och pröva frågor om överträdelse av den föreslagna lagen.

Utredningen pekade därutöver på behovet av att komplettera de olika

speciallagar som reglerar verksamheter med inslag av såväl myndighetsutövning

som näringsverksamhet med regler som förhindrar att myndighetens olika roller

blandas samman.

Förslaget sändes ut på remiss i december 1995. Remissutfallet utvisade - i

mycket grova drag - att näringslivets organisationer i huvudsak var positiva

till utredningens förslag, medan framför allt företrädare för den kommunala

sektorn ansåg att förslagen gick för långt och skulle utgöra ett ingrepp i den

kommunala självstyrelsen. De frågor som väckts med anledning av utredningens

arbete är föremål för beredning i Regeringskansliet. Enligt uppgift kommer

prioritet i denna beredning sannolikt att ges åt att finna lösningar som

stärker den enskildes möjligheter att reagera mot en offentlig aktör som stör

konkurrensen. Emellertid ingår inte i det nuvarande beredningsarbetet att

utarbeta en särskild lag om konkurrensneutralitet vid offentlig prissättning.

I september 1996 redovisade Svenska Kommunförbundet ett kommunalt

konkurrensprogram. Programmet är upplagt som en vägledning för kommunerna med

åtgärder som kan vidtas för att stärka konkurrensen. Materialet är uppbyggt

kring ett förslag för hur en kommun internt kan utforma ett regelverk för

konkurrensutsättning. I underlaget nämns att ett sådant regelverk kan

tillämpas av t.ex. social- och skolförvaltningar samt tekniska förvaltningar

inom kommunerna. Av förslaget framgår att uppgifter som innefattar

myndighetsutövning ej omfattas av bestämmelserna. Det föreslås att varje nämnd

skall upprätta och för kommunfullmäktige redovisa en plan för

konkurrensutsättning inom sitt verksamhetsområde. Varje nämnd skall även

årligen redovisa utfallet av planen. Vidare skall - vid upphandling i

konkurrens - en kalkyl upprättas. Kalkylen skall redovisa samtliga relevanta

kostnader. Uppföljning skall ske i form av efterkalkyl. Enligt förslaget skall

varje nämnd vara skyldig att informera det lokala näringslivet om innebörden

av konkurrensprogrammet på sitt verksamhetsområde. Företrädare för det lokala

näringslivet kan av kommunstyrelsen begära upplysningar i fråga som rör

tillämpningen av programmet. Från Kommunförbundets sida är ambitionen att

aktivt följa upp utvecklingen i kommunerna vad gäller samtliga

konkurrensmetoder. Enligt uppgift från förbundet är det ännu för tidigt att

samla in uppgifter om hur många kommuner som tillämpar konkurrensprogrammet.

En sådan analys kommer att göras under hösten 1997.

Utskottets ställningstagande

Utskottet delar motionärernas uppfattning om vikten av en väl fungerande

konkurrens. Konkurrenslagen omfattar i princip varje juridisk eller fysisk

person som driver verksamhet av ekonomisk eller kommersiell natur. Lagen är

alltså tillämpbar även på all kommunal och statlig verksamhet av ekonomisk

eller kommersiell natur. Däremot kan bestämmelserna inte tillämpas när det är

fråga om myndighetsutövning. Av den tidigare redogörelsen framgår att sådana

offentliga regleringar i form av tvingande lagstiftning, som leder till

konkurrensbegränsande förfaranden mellan avtalsparter, inte kan angripas med

stöd av KL. En annan aspekt som tagits upp i här aktuella motioner gäller s.k.

underprissättning där företrädesvis kommunala bolag och annan kommunal

verksamhet agerar affärsmässigt på en konkurrensutsatt marknad och med hjälp

av subventioner av skattemedel kan hålla en lägre prisnivå än konkurrenterna

och därmed konkurrera ut dessa. Utskottet konstaterar att denna fråga nyligen

varit föremål för utredning och att förslag som avlämnades i

Underprissättningsutredningen fortfarande bereds i Regeringskansliet.

Allmänt sett vill utskottet framhålla betydelsen av att de statliga

konkurrensvårdande myndigheterna och även ansvariga kommunala förvaltningar

utövar sådan tillsyn att konkurrenssnedvridande förfaranden påtalas och

åtgärdas. Det konkurrenspolitiska program som Kommunförbundet tagit fram

innehåller enligt utskottets mening förslag som innebär att genomlysningen i

det kommunala förfarandet ökar och skapar förutsättningar för att nå en bättre

och rättvis konkurrens. En sådan konkurrens skall, enligt utskottets mening,

vara ett verktyg för att stimulera att nya företag - oavsett ägare eller

associationsform - startas så att ny sysselsättning kan skapas.

Med det anförda avstyrker utskottet här aktuella motioner i berörda delar.

Kooperativ näringsverksamhet

Inledning

I många motioner aktualiseras tillämpningen av konkurrenslagen i förhållande

till effekterna på vissa kooperativa företagsformer. Huvuddelen av de aktuella

motionsyrkandena är föranledda av Konkurrensverkets beslut sommaren 1996 att

inte tillåta samverkan beträffande försäljningspriser på sågtimmer och

massaved inom skogsägareföreningen Södra Skogsägarna.

Inledningsvis lämnas en redogörelse för skälen till Konkurrensverkets

ställningstagande i detta ärende samt innehållet i Södra Skogsägarnas

överklagande till Stockholms tingsrätt av detta beslut. Därefter beskrivs de i

sammanhanget aktuella motionerna. En genomgång görs av direktiven till vissa

pågående utredningar, och slutsatser och förslag som lämnats av nyss avslutade

utredningar på området redovisas. Avsnittet avslutas med utskottets

ställningstagande.

Prissamverkan inom Södra Skogsägarna

Södra Skogsägarna är en ekonomisk förening som ägs av ca 31 000 sydsvenska

skogsägare och är den största av Sveriges skogsägareföreningar. Koncernen hade

en omsättning år 1996 på ca 5,7 miljarder kronor, varav moderföreningen

omsatte ca 3,5 miljarder kronor. Tillsammans äger medlemmarna ca 1,7 miljoner

hektar produktiv skogsmark, vilket motsvarar drygt hälften av den samlade

privata skogsarealen inom Södras verksamhetsområde.

I juni 1996 fattade Konkurrensverket beslut om förbud riktat mot Södra

Skogsägarna beträffande samarbete om försäljningspriser avseende sågtimmer och

massaved. I beslutet ålade Konkurrensverket föreningen - vid vite av 50

miljoner kronor - att upphöra med att fastställa priset på sågtimmer och

massaved som produceras hos föreningens medlemmar eller att vidta andra

åtgärder som får samma resultat, när föreningen svarar för försäljningen till

tredje man. Konkurrensverkets bedömning innebär alltså att Södras

prissamarbete avseende de nämnda produkterna inte omfattas av det s.k.

legalundantaget i konkurrenslagen och att förbudet enligt 6 § därmed gäller.

Åläggandet gäller fr.o.m. den 1 januari 1997.

Konkurrensverkets skäl för sitt ställningstagande grundade sig bl.a. på

följande bedömningar. Södra är att betrakta som en primär lantbruksförening

som omfattas av de särskilda konkurrensregler som gäller för lantbrukets

primärföreningar. I en producentkooperativ ekonomisk förening såsom Södra

bedriver medlemmarna som regel egen ekonomisk verksamhet. Medlemmarna i Södra

är i huvudsak självständiga företagare i konkurrenslagens mening. Föreningen

är en företagssammanslutning som kontrolleras av dessa medlemsföretag. Ett

prissamarbete i en förening med medlemmar som bedriver ekonomisk verksamhet i

någon form anses utgöra ett beslut av en sammanslutning av företag.

Av lagens förarbeten framgår att med jordbruk, trädgårdsverksamhet och

skogsbruk avses den primära, biologiska produktionen och inte förädlings-

verksamhet. Förbudet i 6 § träffar i princip inte försäljning av produkter som

vidareförädlats av de råvaror som kommer från medlemmarna. På denna punkt

menade Konkurrensverket att det inte varit lagstiftarens avsikt att varje form

av bearbetning av medlemmarnas varor skall medföra att nyttigheterna i fråga

inte längre är att anse som producerade hos medlemmarna. Enligt

Konkurrensverkets bedömning är de produkter som lämnar skogen i form av

sågtimmer och massaved varor som produceras hos medlemmarna i den mening som

avses i 18 c § andra stycket punkt 2 KL. En huvudtyp av avtal som inte

generellt undantas från förbudet i 6 § är avtal som har till syfte eller ger

till resultat att försäljningspriser på varor som produceras hos föreningens

medlemmar direkt eller indirekt fastställs. Konkurrensverkets uppfattning var

- bl.a. med stöd av näringsutskottets bedömning i samband med legalundantagets

införande - att den associationsform i vilken Södra bedriver sin verksamhet,

och som är reglerad i lagen om ekonomiska föreningar, inte utgör något hinder

för att tillämpa KL på denna prissamverkan inom föreningen.

Av de särskilda konkurrensreglerna för lantbruket följer, anförde

Konkurrensverket, att försäljningsprissamarbete inom lantbrukets

primärföreningar skall prövas med hänsyn tagen till om konkurrensen hindras,

begränsas eller snedvrids i väsentlig omfattning. Tumregeln är att samverkan

inte är tillåten om de samverkande företagen svarar för mer än 25 % av den

relevanta marknaden. I beslutet urskiljs Södras relevanta marknad. Massaved

och sågtimmer anses vara separata produktmarknader bl.a. därför att dessa

sortiment av prisskäl betraktas som ej utbytbara. Den geografiska marknaden

avgränsades av verket till Södra Skogsägarnas upptagningsområde. Södras

marknadsställning på den relevanta marknaden bedömdes därvid av

Konkurrensverket vara mycket stark. Enligt Konkurrensverkets beräkningar hade

föreningen under år 1993 marknadsandelar uppgående till ca 41 % för sågtimmer

och ca 60 % för massaved. Om den interna försäljningen inom för-eningen

frånräknas uppskattade Konkurrensverket marknadsandelarna samma år till 34 %

respektive 46 % för de två produktkategorierna. Dessa marknadsandelar visar,

menade Konkurrensverket, att Södra har en position på både sågtimmer- och

massavedsmarknaden som vida överstiger den nyss angivna högsta tillåtna

gränsen på 25 %. Försäljningsprissamarbetet inom Södra har enligt

Konkurrensverkets uppfattning medfört att medlemmarna har upphört att

priskonkurrera med varandra vid försäljning av sågtimmer och massaved när

försäljningen sker via föreningen till externa kunder. Prissamarbetet sägs

också påverka icke-föreningsanslutna skogsägares prissättning, vilket kan leda

till samhällsekonomiska effektivitetsförluster.

I juli 1996 överklagade Södra Skogsägarna Konkurrensverkets beslut till

Stockholms tingsrätt. Föreningen anförde en rad argument mot de bedömningar

som varit vägledande för Konkurrensverkets ställningstagande. Ett påpekande

gällde den relevanta marknaden som föreningen menade hade avgränsats på ett

felaktigt sätt. Uppdelningen av produktmarknaden mellan marknaden för

sågtimmer och för massaved är alltför förenklad, sades det. Produktionen hos

varje köpsågverk är starkt differentierad och specialiserad, vilket ställer

motsvarande krav på leveranser av t.ex. sågtimmer; sågtimmer anpassat till ett

visst sågverk är inte direkt utbytbart mot sågtimmer för ett annat sågverks

behov. Resonemanget på denna punkt ledde Södra Skogsägarna till slutsatsen att

den korrekta produktmarknaden är rotstående skog och inte de av

Konkurrensverket angivna produktkategorierna. Det relevanta geografiska

området för produktmarknaden är vidare, anförde föreningen, långt större än

det som Konkurrensverket utpekat och omfattar i stället hela landet. På en

annan avgörande punkt förde föreningen också talan, nämligen om produkterna

skall anses vara producerade hos medlemmarna. Här menade Södra att föreningen

svarar för vidareförädling av de aktuella skogsprodukterna i en sådan

omfattning att de inte kan anses vara producerade hos medlemmarna. Ett

underkännande riktades också mot att Konkurrensverket hade inräknat

internförsäljningen inom föreningen i underlaget för beräkningen av

marknadsandelarna. Om denna borträknades skulle Södras marknadsandel - även om

Konkurrensverkets produktindelning accepterades - i båda fallen ligga under 25

%. Uppfattningen var att konkurrensen vare sig hindras, begränsas eller

snedvrids i den omfattning som Konkurrensverket hade gjort gällande, när

föreningen svarar för försäljningen. Som stöd för denna ståndpunkt hänvisades

också till den betydande konkurrens inom området som finns beträffande både

sågtimmer och massaved. I överklagandet ville Södra rikta uppmärksamhet mot

den konflikt som föreningen menar finns mellan föreningslagens och

konkurrenslagens intressen. Den verksamhet som Södra bedriver, underströks

det, där egen förädlingsverksamhet kombineras med rationell råvaruförsörjning

till extern industri från ett stort antal medlemmar, kan inte fullföljas om

medlemmarnas samverkan om försäljningspriser förbjuds enligt konkurrenslagen.

Själva grundvalen för verksamheten bygger på föreningslagens bestämmelser om

en öppen förening och en lika behandling av medlemmarna.

Rättsprocessen inom Stockholms tingsrätt har inte avslutats. I avvaktan på

utslaget har s.k. inhibition meddelats, dvs. Konkurrensverkets beslut gäller

tills vidare inte. Målet har stor principiell betydelse, varför tingsrättens

beslut kan komma att överklagas till Marknadsdomstolen.

Motionerna

Konkurrensverkets utslag i detta ärende har, som redan nämnts, föranlett en

rad motioner. I motion 1996/97:N226 (m) konstateras att den svenska

skogsnäringens organisationsstruktur och verksamhet i väsentliga delar har

befunnits stå i strid mot gällande konkurrenslagstiftning. Skulle

Konkurrensverkets ståndpunkt bli den slutliga tolkningen av gällande

lagstiftning får detta omfattande konsekvenser för skogsnäringen - inte minst

för södra Sverige, sägs det. En väl fungerande virkesmarknad i södra Sverige

riskerar att slås sönder. Inom området finns en stor andel av enskilda

skogsägare med förhållandevis små arealer. En trolig konsekvens kan bli att

skogsägarrörelsen ser sig tvingad att mot sin egen vilja utveckla sin egen -

för närvarande ganska blygsamma - sågverksrörelse. Resultatet av detta kommer

med stor sannolikhet att bli överinvesteringar och utslagning av väl

fungerande enheter på småorter. Den på kommersiella grunder goda samverkan

mellan skogsägarrörelsen och de privata köpsågverken kommer att omöjliggöras,

menar motionärerna. De ser med denna troliga utveckling starka behov av en

översyn av konkurrenslagstiftningen i berörda delar.

Konkurrensverkets beslut om förbud för Södra Skogsägarnas medlemmar att inom

ramen för sin organisation samverka vid försäljning till externa

massaindustrier och sågverk tyder på att lagstiftningen inte får helt

önskvärda konsekvenser, anförs det i motion 1996/97:N219 (m). Lagstiftningen

synes motverka en utveckling som inom EU inte endast anses önskvärd utan

t.o.m. uppmuntras, nämligen bildande av producentorganisationer. Såväl

sågverkshandeln som massavedshandeln är global, vilket innebär att priserna i

huvudsak sätts utanför vårt land. Detta innebär att Södra Skogsägarna, eller

någon annan sammanslutning av skogsägare, inte har någon egentlig inverkan på

prissättningen. Motivet för medlemskap i en producentorganisation av detta

slag, argumenterar motionärerna, är den kostnadseffektivitet som uppkommer

genom samordning och samverkan vid försäljning, transporter, optimering av

virkesflöden, etc. Kostnadseffektiviteten är en nödvändighet just med hänsyn

till svårigheten att påverka prissättningen. Ett samfällt agerande på

marknaden av säljare av skog synes också eftersträvansvärt av köparsidan, som

säger sig inte vara betjänt av att tvingas förhandla om småposter med ett

oräkneligt antal säljare. Motionärerna yrkar på en översyn av konkurrenslagen

så att den möjliggör för skogägare att också i fortsättningen samverka i

skogsägareföreningar.

Även i motion 1996/97:N245 (m) argumenteras för att konkurrenslagen skall

modifieras. Effekten av Konkurrensverkets beslut, om det skulle verkställas,

är att enskilda mindre skogsägare i praktiken också förhindras att samarbeta i

andra för hela folkhushållet nyttiga frågor. Medlemmarna i Södra Skogsägarna

har valt att samarbeta och investera i förädlingsindustrin i

organisationsformen ekonomisk förening. Motionärernas uppfattning är att

förbudet mot samverkan inte hade kunnat utfärdas, om skogsägarna i stället

hade valt organisationsformen aktiebolag. Detta förhållande att en

företagsform är diskriminerad i förhållande till en annan finner motionärerna

inte vara acceptabelt. Förändringen av konkurrenslagen bör därför gå ut på att

skogsägare även i fortsättningen kan samarbeta i företagsformen ekonomisk

förening.

I motion 1996/97:N252 (c) sägs att kooperativ är en verksamhetsform som bör

bejakas. I svensk lagstiftning finns den juridiska associationsformen

ekonomisk förening som är avpassad för kooperativ verksamhet. Grunden för

kooperativ verksamhet är att en grupp människor, företag eller organisationer

går samman för att driva en ekonomisk verksamhet som de alla behöver och som

de gemensamt styr och ansvarar för i demokratiska former. Diskussionen i denna

del av motionen mynnar ut i ett yrkande som säger att konkurrenslagen inte

skall missgynna kooperativ näringsverksamhet.

Ett omfattande resonemang utvecklas i motion 1996/97:N248 (c) med

utgångspunkt i Konkurrensverkets beslut beträffande Södra Skogsägarna.

Motionärerna hyser farhågor för att Konkurrensverkets tolkning av

konkurrenslagen i praktiken innebär ett förbud för skogsägareföreningarnas

kärnverksamhet - virkeshandeln. Om det även i framtiden skall upprätthållas en

rimlig balans mellan virkesproducenter och den virkesförädlande industrin

måste konkurrenslagen förändras. Motionärerna pekar på att det i

konkurrenslagen finns möjlighet för en ekonomisk förening att söka undantag

från förbudet i lagen mot överenskommelser om försäljningspriser. I motionen

avfärdas denna möjlighet. Det är orimligt, anser motionärerna, att ett stort

och långsiktigt verkande kooperativt företag skall tvingas bedriva sin

kärnverksamhet på dispens. Genom samverkan har de enskilda skogsägarna kunnat

hävda sina intressen gentemot den betydligt större virkesförädlande industrin.

Det kan inte, hävdas det, anses vara ett samhällsintresse att slå sönder denna

balans. Så blir emellertid fallet om en ekonomisk förening inte tillåts

fullgöra sin primära uppgift, dvs. att främja god avsättning till acceptabla

priser. I motionen yrkas därför på en lagändring innebärande att 18 c § andra

stycket 2 b i konkurrenslagen skall utgå och att den aktuella prissamverkan

skall omfattas av legalundantaget.

Konkurrensverkets ställningstagande beträffande Södra Skogsägarna har på ett

drastiskt och mycket påtagligt sätt fäst uppmärksamheten på kooperationens

sårbarhet, heter det vidare i motionen. Ett grundläggande inslag i en

ekonomisk förening är att främja medlemmarnas intressen. Om en ekonomisk

förening inte tillåts fullgöra sin primära funktion har den förlorat sitt

existensberättigande. Av denna anledning yrkas det i motionen på att

konkurrenslagen inte skall missgynna kooperativ näringsverksamhet.

Motionärerna anser också att förhållandet mellan konkurrenslagen och lagen om

ekonomiska föreningar inte har utretts tillräckligt. Konflikterna mellan

lagarna har inte analyserats i grunden, hävdas det.

I motionen framförs härutöver uppfattningen att konkurrenslagen präglas av

en mycket snäv konkurrensteoretisk syn på kooperativt företagande och

lantbrukarsamverkan. Det hänvisas till ett antal rättsfall som under senare år

prövats av EG-domstolen beträffande förhållandet mellan kooperativa företag

och medlemmarnas rörelsefrihet. Bland annat analyseras den s.k. Coberco-domen

som gällde huruvida en mejeriförening (Coberco) i Nederländerna hade rätt att

rikta ekonomiska anspråk mot enskilda medlemmar i samband med begäran om

utträde. Vad domarna visar, menar motionärerna, är att stadgebindningen mellan

en förening och medlemmarna faller utanför förbudet i artikel 85:1 i

Romfördraget om en sådan är begränsad till vad som är nödvändigt för att säkra

en tillfredsställande drift av föreningens verksamhet. Det är fråga om, sägs

det, ett företagsorienterat synsätt som måste omfatta alla

lantbrukskooperativa föreningar, inklusive skogsägareföreningarna.

Motionärernas tolkning av utslagen i domstolen är att dessa även ger

vägledning i riktning mot tillåtelse till en vidgad prissamverkan. Domarna

visar, hävdas det, att undantaget från förbuden i Romfördragets artikel 85:1

är vidsträckt. Med anledning härav är det inte rimligt, sägs det i motionen,

att ha nationella regler som ger ett svagare skydd för kooperativ

lantbrukarsamverkan än det EG-rätten skänker inom ett och samma politikområde.

Enligt konkurrenslagens förarbeten är EG-domstolens domar vägledande för

tillämpningen av KL, anför motionärerna. De anser att KL inte lever upp till

EG:s synsätt vad gäller medlemmars fria rörlighet, behovet av prissamverkan

och federativ samverkan. Lagtext och förarbeten angående bestämmelser om

medlems fria rörlighet i KL är betydligt restriktivare än EG-rätten sett till

de refererade rättsfallen. Motionärernas bedömning är att KL saknar

förutsättningar att ge det skydd för kooperativt företagande som EG-rätten

ger. Ett utbyggt legalundantag skulle motverka denna brist i den svenska

lagstiftningen, och i motionen yrkas på att konkurrenslagen ändras så att EG-

domstolens synsätt slår igenom i lagtext och förarbeten.

I motion 1996/97:N260 (kd) anförs att Konkurrensverkets beslut beträffande

Södra Skogsägarna har medfört en synnerligen olycklig situation för de

inblandade parterna. Det är uppenbarligen nödvändigt att skapa klarhet i vad

lagstiftaren avsett med att undanta primärföreningar från förbud om

prissamverkan. För att ha en motvikt till några få, mycket starka, aktörer på

virkesmarknaden behövs skogsägareföreningarna, anser motionären. Föreningarna

tar till vara den enskilde medlemmens intressen gentemot de stora aktörerna,

och de fyller en viktig funktion för att få en rationell hantering av många,

ofta mycket små, virkesleveranser. I motionen yrkas på en ändring av

konkurrenslagen i vilken hänsyn skall tas till verksamheten inom

skogsägareföreningarna. Ett sätt att hantera frågan vore, menar motionären,

att konkurrensrättsligt definiera en ekonomisk förening för enskilda

lantbrukare/ skogsägare som en ekonomisk enhet.

Vissa kompletterande uppgifter

Ett antal utredningar har tillsatts under senare år som behandlar nyss berörda

frågor med anknytning till den svenska konkurrenslagen. Sju utredningar är

aktuella i detta sammanhang, varav fyra har avlämnat huvudbetänkanden till

regeringen. En kort redogörelse för inriktningen på dessa utredningar samt de

förslag som hittills har lagts fram lämnas i det följande.

I det näringspolitiska betänkandet våren 1994 (bet. 1993/94:NU15 s. 51)

uttryckte utskottet, med anledning av väckta motioner från företrädare för

Socialdemokraterna och Centerpartiet, en positiv inställning till den

kooperativa företagsformen. Det är, anförde utskottet, helt oacceptabelt om

statsmakterna genom utformning av regelsystem som missgynnar den kooperativa

företagsformen åstadkommer en styrning bort från denna företagsform. Riksdagen

bör, menade utskottet, genom ett uttalande till regeringen klarlägga att de

kooperativa företagen skall behandlas likvärdigt med andra företag. Med det

anförda tillstyrkte utskottet bl.a. en begäran i två motioner (s; c, s) om en

skyndsam utredning av i vilka avseenden kooperativa eller liknande

företagsformer missgynnas i befintliga lagar och förordningar. Riksdagen

biföll utskottets hemställan. Även i samband med utskottets ställningstagande

till förslaget om införandet av legalundantaget för lantbrukets primärför-

eningar behandlades frågan om de rättsliga förutsättningarna för den

verksamhet som bedrivs av kooperativa företag (bet. 1993/94:NU23 s. 12). Där

framhölls vikten av att EG:s principer för behandling av olika former av

kooperativ samverkan vägs in vid tillämpningen av konkurrensreglerna. I

samband därmed underströks utgångspunkten för regelverket, nämligen att detta

skall förhålla sig neutralt till olika företagsformer.

Sommaren 1994 tillsattes utredningen (dir. 1994:59) om konkurrensreglernas

tillämpning på jordbruksområdet i ett EU-perspektiv (särskild utredare:

departementsrådet Anders Lundin). Den övergripande uppgiften var att inför ett

EU-medlemskap analysera förhållandet mellan EG:s jordbrukspolitik, EG:s

konkurrensregler och de svenska konkurrensreglerna. Vidare tillsattes i

december samma år - med anledning av nyssnämnda begäran från riksdagen - den

s.k. Företagskooperativa utredningen (dir. 1994:149) under ledning av

utredaren Anita Harriman. Hennes uppdrag var att undersöka vilka väsentliga

skillnader som genom bestämmelser i lag och andra författningar föreligger

mellan kooperativa företag och andra företagsformer.

Den förstnämnda utredningen redovisade sina överväganden hösten 1995 i

betänkandet Jordbruk och konkurrens (SOU 1995:117). I betänkandet

presenterades vissa ställningstaganden som har bäring på en del av de motions-

yrkanden som här har redovisats. En övergripande bedömning var att det

studerade materialet inte tillåter några generella slutsatser beträffande

vilka legala begränsningar som EG:s konkurrensrätt medför för tillämpningen av

den svenska konkurrenslagen. Utrymmet och möjliga skillnader kan enbart

definieras i det enskilda fallet. Resonemangen i utredningen utgick som en

följd därav från lämpligheten i att genomföra förändringar i legalundantaget.

En mer bestämd konklusion levererades dock vad gäller synen på federativt

samarbete i den svenska konkurrenslagen. Att sådant samarbete inte omfattas av

bestämmelserna i legalundantaget betyder enligt utredningen inte att det

automatiskt är förbjudet eller att det inte skulle kunna tillåtas med stöd av

undantagsbestämmelserna i 8 § KL. Men ekonomisk teori och empiriska data visar

att det i de sektorer där samarbete förekommer mellan primärföreningar i form

av t.ex. leverantörskooperativ, som tillsammans kontrollerar en stor

marknadsandel, finns både motiv och risk för att dessa kooperativa företag

utvecklar samarbetet i stället för att konkurrera. Enligt utredningen är detta

ett tillräckligt skäl för slutsatsen att samarbete mellan primära

lantbruksföreningar inte bör ingå i legalundantaget. Samarbete mellan primära

lantbruksföreningar bör prövas i det enskilda fallet, menade utredningen.

Vidare diskuterade utredningen lämpligheten av att mildra kraven i legal-

undantaget vad gäller medlems rätt till fri rörlighet. På denna punkt föreslog

utredningen att den nu gällande prövningen av förfaranden som begränsar

medlemmens fria rörlighet behålls. Syftet är, framhöll utredningen, att skapa

vissa grundförutsättningar för att öka konkurrensen inom och mellan de

geografiskt avgränsade marknadsområdena, som har sin grund i det tidigare

regleringssystemet på jordbruksområdet.

Utredningen fann heller inte skäl för att föreslå ändringar i utformningen

av legalundantaget beträffande förbudet mot prissamverkan. Under vissa

förutsättningar har rena prisförhandlingsorganisationer inte några

konkurrenssnedvridande effekter. Men, anförde utredningen, det är också

rimligt att ställa frågan varför ibland en grundläggande prismekanism på

marknaden inte fungerar. Enligt utredningens uppfattning beror detta på den

omfattande reglering som präglar jordbruks- och livsmedelssektorerna;

marknadskrafterna kan därigenom inte fungera effektivt. Mot denna bakgrund är

det, underströk utredningen, motiverat att behålla en fortsatt individuell

prövning av prissamverkan och möjligheten att medge undantag enligt 8 § KL.

Att besvara frågan huruvida det föreligger en konflikt mellan de

förutsättningar som föreningslagen anger för ekonomiska föreningar och kraven

i konkurrenslagen för att tillåta samverkan inom primärföreningar ingick inte

i uppdraget från regeringen, påpekade utredningen. Här hänvisades till den

Företagskooperativa utredningens arbete. Men sammantaget menade utredningen

att genomgången inte gav skäl till att ändra utformningen av den nuvarande

konkurrenslagstiftningen. Gällande bestämmelser är sådana att de, enligt

utredningens bedömning, i det enskilda fallet lämnar utrymme för att hantera

både verksamheter som står i strid med 6 § KL och samarbete som bedöms vara

samhällsekonomiskt motiverat. Utredningens slutsatser bereds för närvarande

inom Regeringskansliet.

Den Företagskooperativa utredningen avlämnade sitt betänkande till

regeringen i februari 1996. Utredningens uppfattning var att någon tydlig

praxis ännu inte har utvecklat sig vad gäller konkurrensbegränsningskriteriet

och undantagsbestämmelserna i lagen, dvs. 6 och 8 §§ KL. Utredningen i nu

aktuell del ville som sin mening framhålla att det med likvärdiga

marknadsförutsättningar inte finns bärande skäl för att behandla de svenska

kooperativa företagen strängare än vad EG:s rättstillämpning ger uttryck för.

Om det är så, anförde utredningen, att de svenska konkurrensvårdande

myndigheterna skulle inta en annan inställning än den som EG-domstolen under

senare tid gett uttryck för, finns starka skäl att se över den svenska

konkurrenslagen. En sådan översyn bör i så fall göras på det sätt som sker i

andra EU-länder med syfte att tillförsäkra att kooperativen inte försätts i

ett sämre konkurrensläge. Utredningens förslag är för närvarande under

beredning i Regeringskansliet. En proposition på grundval av vissa förslag i

betänkandet förväntas bli avlämnad i mars 1997. Enligt uppgift ingår dock inte

den del av utredningens slutsatser som berör tillämpningen av konkurrenslagen

i denna proposition.

Sommaren 1995 tillkallades en parlamentarisk kommitté under ledning av

generaldirektör Svante Englund med uppgift (dir. 1995:109) att från svensk

utgångspunkt utarbeta ett samlat förslag till reformer av EU:s gemensamma

jordbrukspolitik (CAP) och en strategi för reformernas genomförande. Kommittén

skall, sägs det, föreslå reformer som syftar till att marknadsorientera och

avreglera politiken. Kommitténs uppdrag skall vara slutfört senast den 30 juni

1997.

I november 1995 tillsattes tre utredningar vars direktiv ävenledes i

väsentlig omfattning berör de frågeställningar som har aktualiserats i de nyss

återgivna motionsyrkandena. En av dessa - Konkurrenslagsutredningen - har

redan berörts. Uppdragen till de två andra utredningarna tog sikte på

konkurrensförutsättningarna på livsmedelsområdet, dels inom

livsmedelsindustrin, dels inom detaljhandeln.

Direktiven till den förstnämnda av dessa två utredningar meddelades under

rubriken En ny konkurrenssituation för livsmedelsindustrin (dir. 1995:149).

Till särskild utredare utsågs riksdagsledamoten Marianne Carlström (s). Hennes

uppgift är att analysera livsmedelsindustrins långsiktiga

konkurrensförutsättningar och konkurrensvillkor i den förändrade

marknadssituation som medlemskapet i EU innebär. I direktiven hänvisas till

den nyss beskrivna utredningen om jordbrukets ställning i svensk och europeisk

konkurrensrätt, vilken sägs bilda ett viktigt underlag i bedömningen av

konkurrensvillkoren för den svenska livsmedelsindustrin. Utredaren skall

studera i vilket avseende den svenska livsmedelsindustrin avviker från

livsmedelsindustrin i övriga medlemsländer när det gäller struktur,

organisation, ägarförhållanden, prissättning, lönsamhet m.m. Vidare skall

orsakerna till den bristande konkurrensen analyseras och förklaras. Även den i

förhållande till övrig industri svaga produktivitetsutvecklingen skall ingå i

denna analys. Utredaren väntas avlämna sitt betänkande i slutet av mars 1997.

Den andra nämnda utredningen - om ökad konkurrens i handeln med livsmedel -

avlämnade sitt slutbetänkande i oktober 1996 (särskild utredare: f.d.

statssekreteraren Sture Åström). Av uppdraget (dir. 1995:137) till denna

utredning framgick att en analys skulle göras av vilka formella och faktiska

hinder som finns för nya företag, såväl svenska som utländska, att etablera

sig på den svenska marknaden. Utredningens förslag till åtgärder skulle, sades

det, ta sikte på att förbättra själva marknadsförutsättningarna för en

effektiv konkurrens på livsmedelsmarknaden i syfte att nå en ökad effektivitet

med lägre livsmedelspriser. I betänkandet - Ökad konkurrens i handeln med

livsmedel (SOU 1996:144) - föreslås att en översyn skall genomföras av

konkurrenslagens 18 § a-c med inriktning att undanröja legalundantaget. Skälet

är att nuvarande undantag bygger på de förhållanden som rådde före det svenska

medlemskapet i EU. Utredarens uppfattning är att det svenska legalundantaget

går långt utöver vad som omfattas av tidigare nämnda rådsförordning inom EU

(26/62). Utredaren menar att medlemmarnas samverkan i lantbrukskooperativa

företag, särskilt efter den s.k. Coberco-domen, har ett fullgott skydd genom

EG-rätten. Utredningens förslag bereds för närvarande i Regeringskansliet.

Hösten 1996 tillsattes ytterligare en utredning med uppgift att närmare

studera den svenska livsmedelssektorn. Uppdraget (dir. 1996:73) för denna

utredning - under ordförandeskap av landshövding Gunnar Björk - är att granska

pågående och avslutade utredningars resultat och på basis av dessa samt nya

överväganden lägga fram förslag till ett program för att påskynda

livsmedelssektorns förnyelse och expansion. I direktiven hänvisas till att det

inom livsmedelssektorn råder särskilda förhållanden. Staten har, sägs det, ett

särskilt ansvar för att medverka vid omstrukturering och utveckling av denna

bransch, eftersom dess förutsättningar sedan tidigare varit starkt påverkad av

offentliga regleringar i form av subventioner och gränsskydd. Utredningen

skall bl.a. analysera jordbrukets konkurrenskraft och undersöka möjligheterna

till expansion genom t.ex. ökad export av livsmedelsprodukter. I detta

sammanhang skall utredaren se på vilka ändringar som behöver vidtas i

lagstiftning eller annat regelverk i syfte att underlätta denna förnyelse och

expansion. Utredaren skall arbeta skyndsamt; ett slutbetänkande skall enligt

direktiven avlämnas till regeringen i maj 1997.

Mot bakgrund av de skiljaktiga slutsatser som tidigare beskrivna utredningar

kommit till och de nya avgöranden som föreligger från EG-domstolen har, enligt

uppgift till utskottet, ett arbete inletts inom Regeringskansliet med att

analysera de aktuella konkurrensreglerna i förhållande till lantbrukets

samverkansformer. I ett sådant arbete torde naturligen utformningen av det

svenska legalundantaget komma att beröras.

Utskottets ställningstagande

Utskottet kan inledningsvis konstatera att beträffande frågan om prissamverkan

inom Södra Skogsägarna pågår en rättsprocess inom Stockholms tingsrätt. Den

tvist som skall lösas avser i hög grad hur den gällande konkurrenslagen skall

tillämpas. Frågorna omfattar grundläggande rekvisit i lagen om hur den

relevanta marknaden skall definieras och huruvida de i sammanhanget aktuella

produkterna skall anses vara producerade hos medlemmarna, eller skall

betraktas som vidareförädlade i föreningens regi. Utskottet finner ingen

anledning att närmare gå in på denna prövning som pågår i detta enskilda

ärende.

Vidare har - som framgår av den föregående redogörelsen - omfattande

utredningsarbeten nyligen avslutats som i hög grad har behandlat

frågeställningar som har påkallats i de aktuella motionerna. Ett flertal av de

slutsatser som i dessa utredningsbetänkanden har lämnats till regeringen är

alltjämt föremål för beredning i Regeringskansliet. Det underlag som

framkommit visar inte entydigt på vilket sätt legalundantaget fortsättningsvis

bör vara utformat med hänsyn tagen till de villkor under vilka jord- och

skogsbruket arbetar. Till detta skall fogas de avgöranden som EG-domstolen

träffat under de senaste åren som berör den legala grunden för räckvidden i de

lantbrukskooperativa samverkansformerna. Som nyss nämnts har detta föranlett

Regeringskansliet att påbörja ett internt beredningsarbete som sannolikt torde

komma att inkludera en analys av det svenska legalundantaget i ljuset av de

fortlöpande erfarenheter som vunnits under de år som lagen varit i kraft. Det

är av vikt, vill utskottet understryka, att allmän- och konsumentintresset

beaktas vid utformningen av konkurrenspolitiken, som utgör ett viktigt led i

en ekonomisk politik för välfärd och sysselsättning. Utskottet förutsätter att

det interna beredningsarbetet bedrivs skyndsamt och att regeringen i lämpligt

sammanhang för riksdagen redovisar resultatet av detta arbete och behovet av

eventuella justeringar av konkurrenslagen.

Med det anförda avstyrker utskottet här berörda motioner.

Gruppundantag för kedjor i detaljhandeln

Motionerna

I motionerna 1996/97:N210 (m) och 1996/97:N267 (m) sägs att butikerna inom

livsmedelsbranschen inte konkurrerar på samma villkor. Helintegrerade kedjor

som t.ex. Konsum och franchiseföretag som 7-Eleven har helt olika möjligheter

att agera på marknaden jämfört med frivilliga kedjor som ICA, anförs det.

Helintegrerade företag och franchiseföretag kan arbeta med gemensamt sortiment

och med gemensam prissättning i sina butiker, men detta kan inte de frivilliga

kedjorna göra enligt gällande regler. Motionärernas uppfattning är att en

konkurrens på lika villkor är nödvändig om inte ?kedjor? inom detaljhandeln på

sikt skall slås ut. I motionerna hävdas att gruppundantaget för kedjor i

detaljhandeln inte förmår att skapa önskad konkurrensneutralitet. Budskapet i

motionerna är att förändringar måste genomföras för att många småhandlare i

glesbygd inte skall slås ut med allt vad detta innebär för närservice och

levande glesbygd.

Med drygt tre års erfarenheter av den nya konkurrenslagen och

gruppundantaget för kedjor i detaljhandeln är slutsatsen att nuvarande

gruppundantag inte är tillräckligt för att t.ex. ICA-handlarna skall kunna

arbeta tillräckligt effektivt i konkurrensen, anförs det i motion 1996/97:N234

(c). Ett franchiseföretag, en helintegrerad kedja eller en frivillig kedja har

olika möjligheter att agera på marknaden beroende på företagsformen. I

motionen sägs att butikskedjan Hemköp - som är helintegrerad - och 7-Eleven -

som är ett franchiseföretag - t.ex. kan arbeta med gemensam prissättning i

sina butiker, vilket inte tillåts inom frivilliga kedjor som ICA. Motionären

frågar sig om det varit lagstiftarens mening att inte tillåta t.ex. ICA-

handlarna att marknadsföra ett ständigt lågprissortiment i butikerna, med de

fördelar detta innebär för konkurrensen och inte minst för konsumenterna.

Samverkan mellan små och medelstora företag måste tillåtas på lika villkor och

i konkurrens med andra samarbetsformer. Särskilt viktigt, understryks det, är

detta samarbete för de minsta butikerna, som ofta ligger i glesbygdsområden

och där ICA-handlarna är dominerande. För dessa butiker är samverkan med stora

butiker ett nödvändigt överlevnadsvillkor. Med hjälp av detta samarbete med

större butiker i samma kedja kan även dessa små butiker utveckla sin

konkurrenskraft, menar motionären. I motionen yrkas på att konkurrenslagen och

gruppundantaget för kedjor i detaljhandeln skall ses över så att det kommer

att gälla lika konkurrensregler för alla företagsformer oberoende av

organisationsform.

Vissa kompletterande uppgifter

Som tidigare har beskrivits medger konkurrenslagen ett generellt undantag från

förbudsområdet för sådana kategorier av avtal som uppfyller förutsättningarna

i lagen för individuella undantag - s.k. gruppundantag. Föreskrifter för

gruppundantag meddelas av regeringen i form av förordningar. Regeringen har

meddelat nio sådana gruppundantag. Åtta av dessa undantag är utformade efter

mönster från motsvarande gruppundantag i EG-rätten. Det nionde undantaget -

kedjeundantaget för detaljhandel - har ingen sådan förebild, utan har

utformats med hänsyn tagen till svenska, nationella förhållanden. Såvitt avser

förordningen om gruppundantag för kedjor förlängdes denna, som nämnts,

sommaren 1996 med ett år fram till utgången av juni 1997.

Med en kedja avses enligt förordningen samarbetande detaljister som

förekommer på olika orter i landet. Samarbetet måste ha stadigvarande

karaktär. Typiskt för en kedja är att en betydande del av medlemmarnas inköp

sker gemensamt eller åtminstone förhandlas fram gemensamt. Andra

karakteristiska drag är gemensam marknadsföring och likartad profil gentemot

konsumenten. Med uttrycket gemensam marknadsföring menas att medlemmarna för

ut ett gemensamt budskap på marknaden. Det är endast i ett sådant sammanhang

som prissamarbete är tillåtet.

I förordningen görs en distinktion mellan mindre och större kedjor. Med en

mindre kedja avses samarbete som omfattar mindre än 20 % av tillförseln till

den svenska marknaden inom berörda produktområden. Gruppundantag för mindre

kedjor gäller avtal som omfattar överenskommelser avseende inköpssamarbete,

gemensam marknadsföring, samarbete vid bestämmande av priser i den gemensamma

marknadsföringen och kalkyleringshjälp. Vidare ingår avtal som omfattar en

förbehållen rätt för avtalsparterna att sälja de gemensamt inköpta varorna.

Även samarbete om butiksetablering samt beträffande finansiella och

administrativa tjänster ingår i undantaget.

När samarbetet sker i en kedja som omfattar 20 % eller mer, men mindre än 35

% av tillförseln till den svenska marknaden inom berörda produktområden,

handlar det om en större kedja. För sådana större kedjor tillåts samma

avtalstyper som gäller för mindre kedjor, men med den skillnaden att här finns

villkor för prissamverkan och kalkylering som måste vara uppfyllda för att

samverkan skall kunna tillåtas. Prissamarbete inom en större kedja kan medges

om det utgör ett led i en gemensam marknadsföring av gemensamt inköpta

produkter, där just priset framträder som ett avgörande motiv för köp av den

marknadsförda varan eller tjänsten. I praktiken innebär detta att priset sätts

lågt i förhållande till det pris som kedjan håller i normala fall. Vad gäller

kalkyleringsstöd gäller gruppundantaget om det underlättar för medlemmarna att

självständigt kalkylera sina priser. Det får inte innehålla något inslag som

främjar lika priser mellan medlemmarna, utan det skall ge full frihet för

medlemmarna att själva bestämma priset, utifrån företagets individuella

förutsättningar.

Det är således endast kedjor med mindre än 20 % av tillförseln till den

svenska marknaden som får utnyttja hela utrymmet för samarbete. Avtal där

samarbetet inom kedjan omfattar 35 % eller mer av tillförseln till den svenska

marknaden kan inte dra fördel av gruppundantaget. Det kan finnas skäl till

avsteg från denna gräns, men detta görs i sådant fall när det finns anledning

att utgå från att effektivitetsvinsterna verkligen tas till vara och via

konkurrensen i skälig omfattning förs vidare till konsumenterna.

Väsentligt i förordningen är också reglerna för beräkning av tillförseln

till den svenska marknaden. På denna punkt sägs att en kedjas andel av

tillförseln till den svenska marknaden får beräknas som summan av kedjans

andelar av tillförseln till marknaden inom de olika produktområden där kedjan

säljer. För att kunna beräkna sin totala andel av tillförseln måste kedjan

dela upp sitt sortiment i olika produktområden på ett sätt som överensstämmer

med tillgänglig statistik. De andelar som på detta sätt framkommer får då

viktas med hänsyn tagen till respektive produktområdes andel av kedjans totala

försäljning.

Utredningen om ökad konkurrens i handeln med livsmedel - vilken berördes i

föregående avsnitt - anförde en rad synpunkter på gruppundantaget för kedjor.

Från utredningens sida ansågs att gruppundantaget borde ses över och begränsas

såväl vad gäller materiellt innehåll som den övre gräns för den marknadsandel

som tillåts genom undantaget. Beträffande den sistnämnda frågan - om en övre

gräns för marknadsandel - menade utredningen att en andel på 35 % kan innebära

en dominerande marknadsställning, vilken kan missbrukas. Utredningen

ifrågasatte vidare användningen av tillförselbegreppet i stället för begreppet

relevant marknad. Det skapar svårigheter, menade utredningen, att använda ett

annat kriterium för att bedöma marknadsposition än det konkurrensrättsligt

gängse begreppet relevant marknad. En tredje omständighet som anfördes var att

inget övertygande material hade presenterats som stöd för antagandet att

samhällsekonomiskt positiva effekter av samverkan inom t.ex. ICA överväger.

Emellertid ville utredningen - av tidsskäl - inte föreslå att undantaget helt

slopas. Utredningens förslag i denna del blev att den högsta tillåtna

marknadsandel som borde få omfattas av undantaget var en nivå som utesluter en

dominerande ställning för kedjan. En lämpligare gräns vore därför en nivå

under 25 % av marknaden i fråga, sades det. Därutöver föreslogs införandet av

begreppet relevant marknad som beräkningsgrund.

På uppdrag av regeringen påbörjades under år 1995 en översyn inom

Regeringskansliet av samtliga gruppundantag. Två arbetsgrupper tillsattes,

varav den ena enbart för kedjeundantaget. Båda hade en referensgrupp knuten

till sig. På grundval av detta arbete meddelade regeringen - som tidigare

beskrivits - under år 1996 nya förordningar om gruppundantag. Dock innebar

regeringens beslut att den tidigare förordningen om gruppundantaget för

kedjor i detaljhandeln förlängdes att gälla fram till den 1 juli 1997.

Arbetsgruppen för översyn av kedjeundantaget fortsatte därefter sitt arbete

och har nyligen presenterat en promemoria med förslag till väsentliga

förändringar i förordningen. Arbetsgruppen menar att det i sig är befogat med

ett kedjegruppundantag som medger förfaranden som skapar integrationsfördelar.

Innebörden i detta är att de samverkandes konkurrenskraft stärks, vilket

främjar en effektiv konkurrens. Samtidigt måste, påpekar arbetsgruppen,

beaktas att det är fråga om samverkan mellan fristående företag som befinner

sig i samma handelsled, och som ofta står i konkurrensförhållande till

varandra. Riskerna med en samverkan av just denna art är att, vid någon

brytpunkt, konkurrenssituationen försämras totalt sett. Det anförda talar

starkt för, framhåller arbetsgruppen, en försiktighet i nuläget beträffande

bedömningarna av vad som bör vara tillåtet i gruppundantagets form. Vidare

måste utformningen av ett gruppundantag prövas med utgångspunkt i effekterna

på marknaden. Arbetsgruppens allmänna uppfattning är att ett nytt

gruppundantag måste innehålla klarare beskrivningar än vad som för närvarande

är fallet beträffande bl.a. vilka åtgärder som är undantagna från förbudet i 6

§ KL.

I promemorian jämförs kedjesamarbete och franchisesystem. Arbetsgruppen vill

poängtera att det mellan dessa två former av samverkan finns helt

grundläggande principiella och praktiska skillnader. Framför allt gäller detta

omständigheten att samverkan inom ramen för en frivillig kedja handlar om ett

samarbete mellan företag som befinner sig i samma handelsled och som

konkurrerar med varandra. Franchisesystem däremot kännetecknas av att det är

ett vertikalt förhållande mellan leverantör och återförsäljare, dvs. olika

handelsled, där leverantören upplåter rätten att utnyttja ett visst

affärskoncept till återförsäljaren. Några andra skillnader uppmärksammas

också, vilket leder arbetsgruppen till slutsatsen att det saknas bärkraft att

helt eller delvis dra en parallell med vad som är tillåtet i fråga om

franchiseföretag i förhållande till frivilliga kedjor. Arbetsgruppen menar att

utvecklingen också visat att de frivilliga kedjorna har stärkt sin ställning

på marknaden, bl.a. i tävlan med franchisesystem, vilket tyder på

konkurrenskraft i organisationsformen.

Arbetsgruppen anser vidare att det nuvarande - och här tidigare beskrivna -

sättet att mäta marknadsstyrkan för en kedja kan leda till att denna position

underskattas. Marknadsandelen mäts mot en bas som sägs vara för stor i

förhållande till vad som enligt grundläggande konkurrensrättsliga principer

kan anses vara den relevanta marknaden. Generellt sett är det inte befogat,

menar arbetsgruppen, att samtliga distributionsformer ingår i tillförselbasen

så att å ena sidan fullsortimentsförsäljning och å andra sidan försäljning i

specialbutiker, kiosker, bensinstationer, torghandel etc., som endast erbjuder

ett kompletterande varusortiment, hänförs till samma marknad. Arbetsgruppen

föreslår att tillförselbegreppet ersätts med det i konkurrenslagen använda

begreppet marknad i betydelsen relevant marknad. I fråga om

marknadsandelsgräns är det arbetsgruppens bedömning att en lämplig rättslig

avvägning kan uppnås om systemet med två gränser slopas och ersätts med en

enda gräns, lagd vid 25 %. Erfarenheterna i rättstillämpningen visar, sägs

det, att nuvarande gräns vid 35 % är betydligt högre än vad som kan anses

förenligt med de principer och bedömningsgrunder som är inrymda i

konkurrenslagens system. Tillämpningen skall, enligt arbetsgruppens förslag,

utgå från att när den nya gränsen överskrids upphör undantagets giltighet och

förbudet i

6 § KL blir gällande i fråga om kedjesamverkan i sin helhet. Samarbetsformer

med en omfattning som överstiger nämnda gräns förs över till ett annat

kontrollsystem än vad det generella gruppundantaget för kedjesamarbete

representerar. För sådana former finns, framhåller arbetsgruppen, möjligheten

att anmäla samarbetsavtalet till Konkurrensverket för prövning om medgivande

till ett individuellt undantag. Därvid kan, påpekas det, förändringar i

avtalet aktualiseras.

Arbetsgruppen föreslår att förordningen med de nya bestämmelserna skall

träda i kraft den 1 juli 1997. En övergångstid skall därvid gälla fram till

utgången av år 1998 som skall möjliggöra anpassning i enskilda fall eller för

att få en ansökan om individuellt undantag prövad. Promemorian är föremål för

remiss som skall vara avslutad i början av april 1997.

Utskottets ställningstagande

Utskottet gör följande bedömning. Kedjeundantaget har kritiserats från delvis

motsatta utgångspunkter. De synpunkter som framförs i här aktuella motioner

handlar om den samverkan som sker inom ICA och går ut på att denna är

missgynnad i förhållande till andra typer av samarbete. ICA-butikernas

fortlevnad i glesbygden sägs vara avhängigt av att en sådan

konkurrensneutralitet kan åstadkommas. Motionärerna vill också ge tillåtelse

till ökad samverkan mellan affärerna inom denna kedja. Den andra uppfattningen

som gjort sig gällande anför att det är olämpligt med den valda tekniken för

bestämning av marknadsandelar i den förordning som utfärdas med stöd av lagen,

när samtidigt lagen använder sig av ett annat konkurrensrättsligt begrepp för

att definiera aktörernas marknadspositioner. Den nuvarande nivån på den övre

gränsen för marknadstillförsel i det aktuella gruppundantaget har också

ansetts kunna leda till en minskad konkurrensintensitet. De senare

ståndpunkterna har av den nyssnämnda arbetsgruppen inom Regeringskansliet

angivits som skäl för att föreslå förändringar i gruppundantaget.

Utskottet konstaterar att förordningen om gruppundantag för

detaljhandelskedjor är föremål för analys. En beslutsprocess pågår för

närvarande inom Regeringskansliet, och regeringen avser att under våren 1997

ta ställning till det föreliggande förslaget till nytt gruppundantag.

Utskottet vill påpeka vikten av att ett beslut om eventuella förändringar av

gruppundantaget föregås av en grundläggande analys av de nuvarande

samverkansformernas effekter. Vidare måste ett eventuellt nytt gruppundantags

påverkan på glesbygdshandeln beaktas. Dessa mycket små butiker, med litet

kundunderlag, bristande egna resurser för att klara en effektiv

varuförsörjning och långa transportavstånd, är betydelsefulla för glesbygden

men samtidigt sårbara för förändringar av förutsättningarna att bedriva

handel. Utskottet finner det inte orimligt att det nuvarande gruppundantaget

förlängs ytterligare i avvaktan på en grundläggande analys av regeringen om

effekterna av eventuella förändringar av gruppundantaget.

Med det sagda avstyrker utskottet här berörda motioner.

Övriga konkurrensfrågor

Samhällsservice och bolag med monopol

Motionen

För att ge service åt allmänheten har stat och kommun genom åren startat en

betydande samhällsstyrd och samhällsägd verksamhet, påpekas det i motion

1996/97:N201 (s). I motionen hänvisas till det äldsta exemplet - Posten. Som

övergripande mål för sin verksamhet hade Posten tidigare att betjäna

medborgarna med bästa möjliga befordran av försändelser, sägs det. Ända sedan

starten har avsikten varit att postbefordran skall stå under tillsyn av

staten. Men nu menar motionärerna att två viktiga förändringar har inträtt i

fråga om samhällelig verksamhet. För det första har staten avhänt sig

påverkansmöjligheter när verksamhetsformerna förändrats och har i de fall som

privatiseringar ägt rum helt förlorat möjligheter till inflytande. För det

andra har målen för verksamheten förändrats så att de numera i enlighet med

aktiebolagslagens (1975:1385) bestämmelser inbegriper krav på vinst. Detta

blir överordnat andra målformuleringar. Den tydligaste förändringen som

härvidlag ägt rum gäller Postens diligenstrafik i Norrland, menar

motionärerna. Vid en tidigare bolagisering överfördes verksamheten med

linjetrafik till Swebus AB, ett då helägt statligt bolag. Genom ägandet kunde

staten utöva sitt inflytande vid bolagsstämman. När Swebus senare såldes, i

det här fallet till utländska intressen, förlorade allmänheten helt inflytande

över denna verksamhet, framhåller motionärerna och menar att motsvarande

utveckling också har skett inom andra områden. Mot denna bakgrund är det,

anförs det, nödvändigt att samhällets tidigare ägarinflytande ersätts,

särskilt om de nya ägarna bedriver verksamheten i monopol eller under

monopolliknande förhållanden. Detta bör ske genom en lagstiftning med

bestämmelser om statlig tillståndsgivning till och tillsyn över bolag som

betjänar allmänheten under sådana förhållanden.

Vissa kompletterande uppgifter

Riksdagen beslutade år 1993 om en postlag och en förändrad verksamhetsform för

Postverket m.m. (prop. 1993/94:38, bet. TU11). I denna lag (1993:1684)

fastställs de övergripande målen om rikstäckande post- och kassaservice. Det

sägs att det i landet skall finnas en rikstäckande postservice som innebär att

brev och andra adresserade försändelser kan nå alla oavsett adressort. Vidare

skall det finnas en rikstäckande kassaservice som innebär att alla kan sända

och ta emot betalningar till enhetliga priser. Av lagen framgår att

regeringen, eller den myndighet som regeringen bestämmer, fortlöpande skall

följa utvecklingen på postområdet och bevaka att post- och kassaservicen

motsvarar samhällets behov. Staten kan uppdra åt en eller flera operatörer att

medverka till att en sådan service upprätthålls. Avsikten med lagen är att den

skall ge statsmakterna möjlighet att kontrollera att de politiska målen för

post- och kassaservice uppfylls på en avreglerad marknad. Post- och

telestyrelsen (PTS) har uppgiften att utöva tillsyn på postområdet och följa

utvecklingen på hela postområdet. I en ändring av postlagen som riksdagen

beslutade år 1996 (prop. 1995/96:218, bet. 1996/97:TU6) infördes

tillståndsplikt för den som vill bedriva postverksamhet i Sverige. Ansökan om

tillstånd prövas av PTS. Enligt riksdagens beslut skall de i postlagen

fastställda kraven på grundläggande post- och kassaservice säkerställas genom

ett avtal mellan staten och Posten AB (Posten).

I avtalet sägs att Posten skall tillhandahålla alla fasta hushåll, företag

och organisationer en grundläggande, daglig och rikstäckande postservice.

Likaledes förbinder sig Posten i avtalet att tillhandahålla en daglig och

grundläggande kassaservice. För tillhandahållande av kassaservice i de delar

av landet där alternativ saknas och där det inte är kommersiellt motiverat att

bedriva sådan verksamhet utgår ersättning till Posten från statskassan. I

denna del skall det med verkan från år 1998 ankomma på PTS att upphandla den

rikstäckande kassaservice som i dagsläget ersätts med anslagsmedel. Därutöver

gäller - med anledning av en särskild granskning från Riksdagens revisorer

(förslag 1995/96:RR10, bet. 1996/97:TU6) - att regeringen skall förstärka

uppföljningen av huruvida de post- och telepolitiska målen uppnås och att

resultaten av denna uppföljning årligen skall redovisas för riksdagen. De

bolagiseringar och avmonopoliseringar som genomförts har förstärkt detta

behov, framhöll trafikutskottet. Vidare anförde trafikutskottet att den ökade

graden av målstyrning kräver ett kvalificerat beslutsunderlag som gör det

möjligt att följa upp att målen uppnås.

Utskottets ställningstagande

Mot denna bakgrund vill näringsutskottet anföra följande. Den offentliga

styrningen kan utövas på skilda sätt i förhållande till de mål som staten har

uppsatt för ett samhällsområde. Den nyss redovisade genomgången av postlagen

visar på nya inslag i denna styrning. Även inom ramen för bolagiserade

verksamheter kan staten sålunda säkerställa att angelägna ändamål fullföljs.

Övergången till målstyrning inom staten underlättar att en effektiv

uppföljning av en sådan ambition kan åstadkommas. I den nya postlagen anges

att en grundläggande, rikstäckande post- och kassaservice skall

tillhandahållas till enhetliga priser. I avtalet mellan staten och Posten

preciseras dessa krav. Ett verktyg för att tillse att statens intentioner

fullföljs är att en stark tillsynsfunktion byggs upp; i detta fall läggs

ansvaret på Post- och telestyrelsen. Med hjälp av de instrument som

målstyrningen tillhandahåller genomför regeringen en löpande uppföljning av

måluppfyllelsen och redovisar kontrollinformationen för riksdagen. I syfte att

säkerställa att resultaten på området verkligen kan insamlas föreskriver

avtalet med Posten att bolaget till regeringen, eller annan som regeringen

bestämmer, på begäran skall lämna de upplysningar och handlingar som behövs

för kontroll av att avtalet följs. Exemplet visar, anser utskottet, att även i

de fall där staten inte har ett direkt produktionsansvar kan statsmakterna

säkerställa - via tydliga mål, en stark tillsynsfunktion, uppföljningsansvar

och i vissa fall upphandlingsförfaranden - att viktiga samhällsmål uppnås på

ett effektivt sätt. Slutsatsen av utskottets överväganden i denna del blir

därmed att staten med automatik inte förlorar inflytande på det sätt som

befaras i motion 1996/97:N201 (s) utan att kontrollen kan utövas på annat

sätt. Med det sagda avstyrker utskottet nämnda motion.

Fackliga organisationers affärsverksamhet

Motionen

I motion 1996/97:N251 (fp) uppmärksammas att Konkurrensverket i flera ärenden

har granskat LO:s försäkringsverksamhet. Härvid åberopas främst de kollektiva

hemförsäkringar som olika LO-förbund tecknat med Folksam och som finansieras

genom medlemsavgiften till förbundet. LO-förbundens agerande måste, hävdas

det, betecknas som en inköpskartell som står i strid med

konkurrenslagstiftningen. När fackförbund eller andra organisationer går in

som aktörer på en marknad måste de självfallet - precis som andra aktörer -

underkasta sig gällande lagstiftning, påpekar motionärerna och anför att LO:s

agerande inte bara hämmar konkurrensen på försäkringsmarknaden utan också

fråntar de enskilda medlemmarna möjligheten att fatta självständiga beslut

rörande den egna privatekonomin. Motionärernas uppfattning är att regeringen

till Konkurrensverket särskilt skall påpeka behovet av att granska de fackliga

organisationernas affärsverksamhet.

Vissa kompletterande uppgifter

Länsförsäkringsbolagens Förening (Länsförsäkringar) riktade i en anmälan till

Konkurrensverket våren 1995 klagan mot ett ramavtal som hade tecknats mellan

Folksam och LO. Ramavtalet ger LO:s förbund möjlighet att teckna kollektiva

obligatoriska hemförsäkringar för ca 2,2 miljoner medlemmar. Den årliga

premievolymen för dessa försäkringar beräknades i anmälan kunna uppgå till

närmare 1 miljard kronor. Enligt anmälan hade fackföreningarna organiserat sig

i en inköpssamverkan. Länsförsäkringar menade att denna samverkan var

främmande i förhållande till den ordinarie verksamheten och att aktiviteten

hade en sådan ekonomisk karaktär att företagsbegreppet i KL:s mening kunde

tillämpas på de aktuella fackföreningarna. Bolaget ansåg att fackförbunden i

sin inköpssamverkan uppnår en marknadsandel som överstiger 50 % av den

relevanta marknaden. I anmälan ville Länsförsäkringar också aktualisera frågan

om Folksam i ärendet bryter mot förbudet i KL angående missbruk av dominerande

ställning. Om projektet fullföljs, sades det, får Folksam en dominerande

position som säljare på marknaden för hemförsäkringar. Företaget framhöll att

missbruk av marknadsdominans uppstår i det fall som Folksam har köptvingande

avtal med kunderna. På denna punkt menade Länsförsäkringar att

fackföreningarna får ett mycket starkt incitament att köpa hela sitt

försäkringsbehov från Folksam och att i avtalets anda ligger en avsikt från

parternas sida att tillämpa en mycket stor köptrohet. Slutsatsen på denna

punkt var att förhållandet kan likställas med förekomst av en trohetsrabatt.

Konkurrensverket delgav LO under sommaren 1996 ett preliminärt

beslutsförslag, som dock inte är offentligt. Under hösten 1996 har en process

pågått där Konkurrensverket träffat företrädare för de berörda fackförbunden.

Ärendet har ännu inte avgjorts; Konkurrensverket väntas fatta slutligt beslut

i frågan under år 1997.

Finansutskottet har nyligen i ett betänkande (bet. 1996/97:FiU18 s. 10)

behandlat och avstyrkt vissa motionsyrkanden om kollektiva sakförsäkringar. I

betänkandet sägs att det är önskvärt att en organisation som önskar träffa

avtal om kollektiv sakförsäkring skaffar in anbud från olika försäkringsbolag

för att i medlemmarnas intresse få ett så bra beslutsunderlag som möjligt.

Enligt finansutskottets uppfattning bör man räkna med att en sådan ordning

iakttas på grundval av demokratiska beslut inom organisationen utan att staten

inskrider med lagstiftning. I en reservation (m, fp, mp, kd) intas en motsatt

ståndpunkt i frågan; där sägs bl.a. att riksdagen hos regeringen bör begära

lagförslag om utvidgning av konkurrens- och marknadslagstiftningen i syfte att

säkerställa att avtal om kollektiva sakförsäkringar inte kan undandras

konsumentskyddet och skyddet mot oskälig konkurrens.

Utskottets ställningstagande

Den prövning som nu pågår inom Konkurrensverket av det aktuella ärendet kommer

att avgöras under innevarande kalenderår. I avvaktan på detta utslag finner

utskottet ingen anledning att ta ställning i frågan. Det berörda

motionsyrkandet avstyrks alltså.

Lokalt ägande och lokal förköpsrätt

Motionen

Den generella ekonomiska politiken skall stimulera de små företagen i enskild

och kooperativ ägo, anförs det i motion 1996/97:N270 (mp). Där sägs att

ägandet av de stora koncernerna blivit internationellt även om makten över

företagen i stor utsträckning ligger kvar i det gamla hemlandet. Steget från

transnationella till multinationella företag blir dock allt vanligare. I

sådana företag finns det inte längre någon som helst solidaritet med något

?hemland?, heter det. Motionärernas uppfattning är att denna typ av företag

tenderar att flytta produktionen till områden där arbetskraftskostnaderna är

låga och som har andra regler för skatter, miljökrav och arbetslagstiftning.

Motionärerna anser att åtgärder måste vidtas i syfte att hålla kvar ägandet

inom landet, regionen och berörda orter. Det gäller att skapa ett engagemang

som går längre än vinstmaximering i syfte att skapa stabilitet och

sysselsättning. I motionen yrkas på att en särskild prövning skall ske av

konkurrenssituationen i samband med ett ökat lokalt ägande och vid införande

av lokal förköpsrätt av fast egendom.

Vissa kompletterande uppgifter

I huvudsak är det tre regelverk i den svenska lagstiftningen som styr rätten

att förvärva fast egendom. I förköpslagen (1967:868) finns bestämmelser om

kommunal förköpsrätt, bl.a. beträffande sådan egendom som med hänsyn till den

framtida utvecklingen krävs för tätbebyggelse eller därmed sammanhängande

anordning. De förutsättningar under vilka en lantbruksegendom får förvärvas

finns angivna i jordförvärvslagen (1979:230). I denna lag finns omfattande

restriktioner vad gäller juridiska personers rätt att förvärva

lantbruksegendomar. Bestämmelser om utländska medborgares rätt att förvärva

fast egendom för fritidsändamål har samlats i lagen (1992:1368) om tillstånd

till vissa förvärv av fast egendom - den s.k. sommarstugelagen. Denna lag

kommer att upphävas år 2001.

Utskottets ställningstagande

Enligt utskottets uppfattning ter sig en näringsrättslig reglering i form av

införande av en lokal förköpsrätt av företag högst olämplig. Införandet av

sådana bestämmelser i svensk rätt skulle dessutom stå i strid med reglerna om

fri rörlighet inom den inre marknaden. Utskottet vill i detta sammanhang även

hänvisa till att bostadsutskottet parallellt med detta ärende bereder ett

liknande yrkande som återfinns i samma motion och som prövas i förhållande

till bestämmelserna i förköpslagen. Med det sagda avstyrker utskottet det här

aktuella motionsyrkandet.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande inriktningen av konkurrenspolitiken

att riksdagen avslår motionerna 1996/97:Fi801 yrkandena 1 och 2, 1996/97:N203,

1996/97:N206 yrkande 1, 1996/97:N212 yrkande 11, 1996/97:N249,

1996/97:N250 yrkandena 1 och 2, 1996/97:N251 yrkande 1, 1996/97:N252

yrkande 7, 1996/97:N255 yrkande 11 och 1996/97:N256 yrkande 1,

res. 1 (m, c, fp, kd)

2. beträffande kooperativ näringsverksamhet

att riksdagen avslår motionerna 1996/97:N219, 1996/97:N226, 1996/97:N245,

1996/97:N248, 1996/97:N252 yrkande 8 och 1996/97:N260,

res. 2 (m, fp) - motiv.

res. 3 (c, v, mp)

3. beträffande gruppundantag för kedjor i detaljhandeln

att riksdagen avslår motionerna 1996/97:N210, 1996/97:N234 och 1996/97:N267,

4. beträffande samhällsservice och bolag med monopol

att riksdagen avslår motion 1996/97:N201,

5. beträffande de fackliga organisationernas affärsverksamhet

att riksdagen avslår motion 1996/97:N251 yrkande 5,

res. 4 (m, c, fp, mp, kd)

6. beträffande lokalt ägande och lokal förköpsrätt

att riksdagen avslår motion 1996/97:N270 yrkande 20.

res. 5 (mp)

Stockholm den 11 mars 1997

På näringsutskottets vägnar

Birgitta Johansson

I beslutet har deltagit: Birgitta Johansson (s), Christer Eirefelt (fp), Karin

Falkmer (m), Mats Lindberg (s), Mikael Odenberg (m), Sylvia Lindgren (s),

Kjell Ericsson (c), Chris Heister (m), Marie Granlund (s), Lennart Beijer (v),

Dag Ericson (s), Ola Karlsson (m), Eva Goës (mp), Göran Hägglund (kd), Nils-

Göran Holmqvist (s), Laila Bäck (s) och Marina Pettersson (s).

Reservationer

1. Inriktningen av konkurrenspolitiken (mom. 1)

Christer Eirefelt (fp), Karin Falkmer (m), Mikael Odenberg (m), Kjell Ericsson

(c), Chris Heister (m), Ola Karlsson (m) och Göran Hägglund (kd) anser

dels att utskottets ställningstagande i avsnittet om inriktningen av

konkurrenspolitiken bort ha följande lydelse:

Utskottet anser - i likhet med vad som anförs i motioner från företrädare

för Moderata samlingspartiet, Centerpartiet, Folkpartiet liberalerna och

Kristdemokraterna - att de stora offentliga monopolen som i dag svarar för

tjänsteproduktionen inom sjukvård, skola, åldringsvård etc. skall öppnas upp

så att en privat tjänsteproduktion inom dessa områden skyndsamt kan utvecklas.

Det är angeläget, menar utskottet, att avregleringsarbetet bedrivs med syfte

att ge öppningar för privata initiativ i kommuner och landsting. Detta ger

chansen för en mängd småföretagare att utveckla och expandera egna

verksamheter inom tjänstesektorn i form av kooperativ och egna företag. Inte

minst för de kvinnor som nu till stor del svarar för den offentliga

välfärdsproduktionen vore det positivt att övergå från att vara anställd till

att bli egen entreprenör. Om flera aktörer tillåts komma in på områden som nu

är stängda för privata alternativ kommer detta att leda till nya

arbetstillfällen samtidigt som ökad konkurrens innebär en effektivare

användning av skattemedel. Enligt utskottets uppfattning skulle det dessutom

leda till en mer småskalig företagsamhet, medverka till närhet i omsorgen,

ökad valfrihet och en förbättrad välfärd för medborgarna.

Vidare vill utskottet betona betydelsen av att konkurrensbegränsande

förfaranden från olika kommunala aktörers sida påtalas och åtgärdas. Utskottet

förutsätter att regeringen i den beredning som pågår av

Underprissättningsutredningens förslag beaktar behovet av åtgärder för att

undvika att enskilda företagare konkurreras ut av kommunal affärsverksamhet

som helt eller delvis finansieras med skattemedel.

Med det sagda tillstyrker utskottet de aktuella yrkandena i nu behandlade

motioner.

dels att utskottets hemställan under 1 bort ha följande lydelse:

1. beträffande inriktningen på konkurrenspolitiken

att riksdagen med bifall till motionerna 1996/97:Fi801 yrkandena 1 och 2,

1996/97:N203, 1996/97:N206 yrkande 1, 1996/97:N212 yrkande 11,

1996/97:N249, 1996/97:N250 yrkandena 1 och 2, 1996/97:N251 yrkande 1,

1996/97:N252 yrkande 7, 1996/97:N255 yrkande 11 och 1996/97:N256 yrkande

1 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

2. Kooperativ näringsverksamhet (mom. 2, motiveringen)

Christer Eirefelt (fp), Karin Falkmer (m), Mikael Odenberg (m), Chris Heister

(m) och Ola Karlsson (m) anser att utskottets ställningstagande i avsnittet om

kooperativ näringsverksamhet bort ha följande lydelse:

Utskottet kan inledningsvis konstatera att beträffande frågan om prissamver-

kan inom Södra Skogsägarna pågår en rättsprocess inom Stockholms tingsrätt.

Den tvist som skall lösas avser i hög grad hur den gällande konkurrenslagen

skall tillämpas. Frågorna omfattar grundläggande rekvisit i lagen om hur den

relevanta marknaden skall definieras och huruvida de i sammanhanget aktuella

produkterna skall anses vara producerade hos medlemmarna, eller skall

betraktas som vidareförädlade i föreningens regi. Utskottet finner ingen

anledning att närmare gå in på denna prövning som pågår i detta enskilda

ärende, men vill när det gäller bedömningen av relevant marknad dock

understryka att det i lagens motivtext sägs att dessa gränsdragningar får

ankomma på rättstillämpningen.

Vidare har - som framgår av den föregående redogörelsen - omfattande

utredningsarbeten nyligen avslutats som i hög grad behandlat frågeställningar

som har påkallats i de aktuella motionerna. Regeringens fortsatta

beredningsarbete bör därför avvaktas. Utskottet anser för sin del att alla

associationsrättsliga företagsformer skall behandlas lika. Denna

likabehandling är väsentlig, och redan vid konkurrenslagens tillkomst

markerades därför att lagen är generell och gäller lika för alla branscher och

företagsformer. Det är av vital betydelse att ha dessa överordnade mål i

åtanke när konkurrensfrågor behandlas. Risken är annars påtaglig att olika

producentintressen i stället för allmän- och konsumentintresset kommer att

styra utformningen av konkurrenspolitiken, som utgör ett viktigt led i en

ekonomisk politik för välfärd och sysselsättning.

Förbud mot prissamverkan är ett av de bärande motiven bakom

konkurrenslagstiftningen. Det är därför av stor vikt från konkurrenspolitiska

utgångspunkter att lagen är effektiv i detta hänseende. Sådan samverkan måste

prövas kritiskt oavsett vilken organisatorisk form denna tar eller vilken

bransch det gäller. Enligt utskottets uppfattning bör eventuella förslag till

förändringar av konkurrenslagen gå ut på att öka konkurrensintensiteten och

utformas på ett sätt som gör att likabehandlingen av branscher och

företagsformer kan bibehållas.

Med det anförda avstyrker utskottet här berörda motioner.

3. Kooperativ näringsverksamhet (mom. 2)

Kjell Ericsson (c), Lennart Beijer (v) och Eva Goës (mp) anser

dels att utskottets ställningstagande i avsnittet om kooperativ

näringsverksamhet bort ha följande lydelse:

I likhet med vad som sägs i bl.a. motion 1996/97:N248 (c) anser utskottet att

den prövning som Konkurrensverket gjort avseende samverkan inom Södra

Skogsägarna visar att konkurrenslagen inte uppfyller de intentioner som låg

bakom legalundantagets införande. Det är inte acceptabelt om ett stort och

långsiktigt verkande kooperativt företag skall tvingas bedriva sin

kärnverksamhet på dispens. Legalundantagets konkurrensregler är uppenbarligen

inte utformade på ett sätt som passar kooperationen som företagsform och i

synnerhet inte primärföreningarna inom skogsbruket. Som ett viktigt led i en

ekonomisk politik för sysselsättning och välfärd är det viktigt att inte olika

bestämmelser förhindrar en effektiv hantering av bl.a. skogsråvara.

Utskottet anser att man i det beredningsarbete som påbörjats i

Regeringskansliet skyndsamt måste ta itu med dessa frågor. I detta avseende är

det inte nödvändigt att invänta utfallet av den pågående rättsprocessen inom

Stockholms tingsrätt. Inriktningen på arbetet bör enligt utskottets uppfattning

byggas upp kring tre prioriterade frågor med särskild inriktning mot

skogsbrukets primärföreningar. För det första måste legalundantaget reformeras

så att bestämmelser införs som ger tillåtelse till prissamverkan. Den andra

uppgiften är att på ett tydligare sätt anpassa konkurrenslagen till lagen om

ekonomiska föreningar. Ett tredje syfte skall vara att anpassa legalundantaget

till den rättsutveckling som ägt rum inom EU och som inneburit en utvidgad

handlingsfrihet för de producentkooperativa företagen. Riksdagen bör anmoda

regeringen att återkomma med lagförslag i de delar som nu berörts.

Det utskottet här anfört bör riksdagen som mening ge regeringen till känna.

Därigenom blir de aktuella motionsyrkandena väsentligen tillgodosedda.

dels att utskottets hemställan under 2 bort ha följande lydelse:

2. beträffande kooperativ näringsverksamhet

att riksdagen med anledning av motionerna 1996/97:N219, 1996/97:N226,

1996/97:N245, 1996/97:N248,1996/97:N252 yrkande 8 och 1996/97:N260 som sin

mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

4. Fackliga organisationers affärsverksamhet (mom. 5)

Christer Eirefelt (fp), Karin Falkmer (m), Mikael Odenberg (m), Kjell Ericsson

(c), Chris Heister (m), Ola Karlsson (m), Eva Goës (mp) och Göran Hägglund

(kd) anser

dels att utskottets ställningstagande i avsnittet om fackliga organisationers

affärsverksamhet bort ha följande lydelse:

Utskottet instämmer i det som sägs i motion 1996/97:N251 (fp) beträffande

det ramavtal som har träffats mellan LO och försäkringsbolaget Folksam

angående kollektiva hemförsäkringar. Enligt utskottets mening riskerar avtalet

att på ett allvarligt sätt inskränka konkurrensen på försäkringsmarknaden. Det

är heller inte acceptabelt att den enskilde medlemmen tvingas betala för det

kollektiva avtalet - via sin medlemsavgift - även i det fall som denne avstår

från att utnyttja försäkringen. Mot denna bakgrund anser utskottet att

regeringen bör ge Konkurrensverket i särskilt uppdrag att övervaka

överenskommelser mellan fackliga organisationer och företag i vilka berörda

sammanslutningar själva - direkt eller indirekt - har affärs- och

ägarintressen.

Den nämnda motionen tillstyrks därmed i berörd del av utskottet.

dels att utskottets hemställan under 5 bort ha följande lydelse:

5. beträffande fackliga organisationers affärsverksamhet

att riksdagen med bifall till motion 1996/97:N251 yrkande 5 som sin

mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

5. Lokalt ägande och lokal förköpsrätt (mom. 6)

Eva Goës (mp) anser

dels att utskottets ställningstagande i avsnittet om lokalt ägande och lokal

förköpsrätt bort ha följande lydelse:

Utskottet ser - i likhet med vad som sägs i motion 1996/97:N270 (mp) - ett

behov av att förbättra de legala förutsättningarna för att kunna behålla

produktion inom landet och att stärka banden mellan berörda företagsintressen

och de orter inom vilka dessa är verksamma. Samhället har ett ansvar för att

stimulera framväxten av olika företagsformer - kooperativa, privata, kommunala

och statliga - som bidrar till en förbättrad konkurrenssituation och ger

stimulans till ett lokalt förankrat näringsliv. Utskottet anser att riksdagen

bör uppdra åt regeringen att närmare utreda förutsättningarna för att införa

en lokal förköpsrätt - för t.ex. kommuner, bysamfälligheter, kooperativ och

privata företag - av sådan fast egendom som har betydelse för den ekonomiska

utvecklingen och sysselsättningen inom en region. Detta bör ges regeringen

till känna.

Med det sagda tillstyrker utskottet det aktuella yrkandet i motion

1996/97:N270 (mp).

dels att utskottets hemställan under 6 bort ha följande lydelse:

6. beträffande lokalt ägande och lokal förköpsrätt

att riksdagen med bifall till motion 1996/97:N270 yrkande 20 som sin

mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

Innehållsförteckning

Ärendet.............................................1

Sammanfattning......................................1

Motionerna..........................................2

Utskottet...........................................5

Bakgrund 5

Inriktningen av konkurrenspolitiken 12

Motionerna 12

Vissa kompletterande uppgifter 14

Utskottets ställningstagande 16

Kooperativ näringsverksamhet 17

Inledning 17

Prissamverkan inom Södra Skogsägarna 17

Motionerna 19

Vissa kompletterande uppgifter 22

Utskottets ställningstagande 25

Gruppundantag för kedjor i detaljhandeln 26

Motionerna 26

Vissa kompletterande uppgifter 27

Utskottets ställningstagande 30

Övriga konkurrensfrågor 31

Samhällsservice och bolag med monopol 31

Motionen 31

Vissa kompletterande uppgifter 31

Utskottets ställningstagande 32

Fackliga organisationers affärsverksamhet 33

Motionen 33

Vissa kompletterande uppgifter 33

Utskottets ställningstagande 34

Lokalt ägande och lokal förköpsrätt 34

Motionen 34

Vissa kompletterande uppgifter 35

Utskottets ställningstagande 35

Hemställan 35

Reservationer......................................36

1. Inriktningen av konkurrenspolitiken (m, c, fp, kd) 36

2. Kooperativ näringsverksamhet (m, fp) 37

3. Kooperativ näringsverksamhet (c, v, mp) 38

4. Fackliga organisationers affärsverksamhet (m, c, fp, mp, kd) 39

5. Lokalt ägande och lokal förköpsrätt (mp) 39

Gotab, Stockholm 1997