Bet. 1996/97:SfU12

Socialförsäkringsutskottets betänkande

1996/97:SFU12

Samverkan, socialförsäkringens ersättningsnivåer och administation

Innehåll

Sammanfattning

Propositionen

Motionerna

Utskottet

Hemställan

Reservationer

Innehållsförteckning

1996/97

SfU12

Sammanfattning

Utskottet behandlar i detta betänkande proposition 1996/97:63 Samverkan,

socialförsäkringens nivåer och administration, m.m. jämte motioner väckta dels

med anledning av propositionen, dels under den allmänna motionstiden 1996/97.

I propositionen redovisas vissa principer för en allmän försäkring vid

sjukdom och rehabilitering. Med utgångspunkt därifrån föreslås att

ersättningsnivån för sjuk- och rehabiliteringspenning samt sjuklön höjs till

80 % av förmånsgrundande inkomst. Även ersättningsnivån för föräldrapenning,

tillfällig föräldrapenning, havandeskapspenning, närståendepenning och

särskild sjukpenning från det statliga personskadeskyddet föreslås bli höjd

till 80 %.

Det föreslås vidare att minskningsregeln i sjukpenningförsäkringen ändras så

att kompletterande ersättning skall få ges även efter den 90:e dagen i en

sjukperiod utan att sjukpenningen minskas. Möjligheten att komplettera

ersättningen från den allmänna försäkringen begränsas enligt förslaget till en

sammanlagd kompensationsnivå om 90 % av vad den försäkrade skulle haft i lön

om han eller hon varit i arbete. Såvitt gäller ersättning från

kollektivavtalad gruppsjukförsäkring föreslås att all sådan ersättning och

inte enbart sådan som fastställs genom avtal mellan arbetsmarknadens

huvudorganisationer skall likställas med lön från arbetsgivaren under sjukdom.

Vidare föreslås att riksdagen godkänner förslag till inriktningen av

samverkansformer inom rehabiliteringsområdet. Enligt dessa bör gemensamma

verksamhets- och handlingsplaner upprättas på central myndighets- och

regionnivå liksom program för gemensam utbildning. Det föreslås vidare att

samverkansprojekt bör ges en gemensam ram för åtgärder och insatser men att de

ekonomiska besluten bör fattas av respektive myndighet/förvaltning. Detta

måste dock enligt förslaget kombineras med en systematisk resultat-

uppföljning.

Propositionen innehåller också förslag om ett utökat särskilt högriskskydd i

sjuklönesystemet och vissa ändringar av reglerna om sjukpenninggrundande

inkomst, bl.a. att en sjukpenninggrundande inkomst under vissa förutsättningar

skall kunna fastställas i efterhand. De föreslagna ändringarna föreslås i

huvudsak träda i kraft den 1 januari 1998. Vissa ändringar såvitt avser

sjukpenninggrundande inkomst föreslås dock träda i kraft redan den 1 juli

1997.

Vidare föreslås i propositionen att riksdagen godkänner regeringens förslag

till riktlinjer för förändringar i den nuvarande organisationen avseende

socialförsäkringsadministrationen. Under förutsättning av riksdagens

godkännande kommer dessa senare att genomföras dels genom

förordningsändringar, dels genom att regeringen förelägger riksdagen förslag

till lagändringar. Enligt regeringen bör socialförsäkringen även i framtiden

vara nationellt enhetlig och organisationsstrukturen måste tillgodose kraven

på en likformig och rättssäker tillämpning av socialförsäkringen och övriga

förmåner som handhas av socialförsäkringsadministrationen.

Försäkringskassornas roll bör därför stärkas och RFV:s roll klargöras. RFV:s

ledningsroll inom socialförsäkringen skall tydliggöras genom preciseringar i

verkets instruktion så att det framgår att RFV skall tolka och förtydliga de

mål och krav på förväntat utfall av försäkringarna som riksdag och regering

ställer. I RFV:s uppdrag skall ligga att svara för den normgivning som skall

vara styrande för försäkringskassornas tillämpning av lagstiftningen på

socialförsäkringsområdet och verket skall ha ansvar för att följa upp att

kassorna efterlever kraven som ställs på dem och återrapportera utfallet till

såväl den enskilda försäkringskassan som till regeringen. RFV skall också vara

ansvarig systemägare när det gäller ADB-systemen.

Enligt riktlinjerna skall försäkringskassans styrelse utses av regeringen.

Styrelsen skall bl.a. besluta om inrättande av socialförsäkringsnämnder och

utseende av ledamöter i dessa och lokalkontorsnätets utformning. Styrelsen

skall vidare efter hörande av RFV lämna förslag om anställning av direktören

till regeringen. Beslut fattas av regeringen.

Utskottet tillstyrker regeringens förslag till riktlinjer om

socialförsäkringsadministrationen. Med anledning av en motion föreslår

utskottet ett tillkännagivande om nominering av ledamöter till

socialförsäkringsnämnderna. I övrigt biträder utskottet propositionens förslag

och tillstyrker den föreslagna inriktningen av samverkan inom

rehabiliteringsområdet samt avstyrker motionerna.

Till betänkandet har fogats 37 reservationer och 6 särskilda yttranden.

Utskottet har den 10 april 1997 hållit en offentlig utfrågning om

försäkringskassornas situation. Utfrågningen redovisas i bilaga 2 till

betänkandet.

Propositionen

I proposition 1996/97:63 Samverkan, socialförsäkringens ersättningsnivåer och

administration, m.m. har regeringen (Socialdepartementet) föreslagit att

riksdagen

dels antar de i propositionen framlagda förslagen till

1. lag om ändring i lagen (1962:381) om allmän försäkring,

2. lag om ändring i lagen (1996:1395) om ändring i lagen (1962:381) om

allmän försäkring,

3. lag om ändring i lagen (1991:1047) om sjuklön,

4. lag om ändring i lagen (1977:265) om statligt personskadeskydd,

5. lag om ändring i lagen (1989:225) om ersättning till smittbärare,

6. lag om ändring i lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring,

dels godkänner vad regeringen föreslår om inriktningen av samverkan inom

rehabiliteringsområdet (avsnitt 7.6),

dels godkänner de föreslagna riktlinjerna för reformeringen av

socialförsäkringsadministrationen (avsnitt 12).

I propositionen har regeringen även lämnat förslag till lag om ändring i lagen

(1997:000) om arbetslöshetsföräkring (förslag 7). Propositionen i denna del

kommer utskottet att behandla under hösten 1997.

Lagförslagen återfinns som bilaga 1 till betänkandet.

Motionerna

Motioner väckta med anledning av proposition 1996/97:63

1996/97:Sf35 av Gullan Lindblad m.fl. (m) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om medborgarkonton,

2. att riksdagen avslår regeringens förslag att höja kompensationsnivån i

sjuk- och rehabiliteringspenningen, föräldraförsäkringen,

havandeskapspenningen samt närståendepenningen och i det statliga

personskadeskyddet i enlighet med vad som anförts i motionen,

3. att riksdagen avslår regeringens förslag till förändringar av

socialavgifter i enlighet med vad som anförts i motionen,

4. att riksdagen avslår regeringens förslag att avskaffa minskningsregeln i

sjukförsäkringen i enlighet med vad som anförts i motionen,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om minskningsregeln under sjuklöneperioden,

6. att riksdagen beslutar införa ytterligare en karensdag i

sjukpenningförsäkringen i enlighet med vad som anförts i motionen,

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om karensdag för skiftesarbetare eller anställd med fler än en

arbetsgivare,

8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om återförsäkringen för sjukkostnader för småföretagen,

9. att riksdagen beslutar avskaffa den förlängda sjuklöneperioden i enlighet

med vad som anförts i motionen,

10. att riksdagen hos regeringen begär förslag på finansiell samverkan

mellan socialförsäkringen, hälso- och sjukvården och kommunerna i enlighet med

vad som anförts i motionen,

11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om företagshälsovården,

12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om rättvisa villkor mellan kvinnor och män i rehabiliteringsarbetet,

13. att riksdagen hos regeringen begär förslag om förändring av beräkningen

av den sjukpenninggrundande inkomsten i enlighet med vad som anförts i

motionen,

14. att riksdagen hos regeringen begär förslag på en förändring av

arbetsskadeförsäkringen i enlighet med vad som anförts i motionen,

15. att riksdagen beslutar sänka livräntenivån i arbetsskadeförsäkringen för

tillkommande godkända livräntor i enlighet med vad som anförts i motionen,

16. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om Riksförsäkringsverkets tillsyns- och uppföljningsansvar,

17. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om uppsägning av försäkringsdirektörer.

1996/97:Sf36 av Monica Widnemark och Marianne Carlström (s) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om

arbetsmarknadens parters representation i försäkringskassans

socialförsäkringsnämnder.

1996/97:Sf37 av Rose-Marie Frebran m.fl. (kd) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om ändringar i lagen om sjuklön och AFL vad avser karensdagsregeln,

3. att riksdagen beslutar införa ytterligare en karensdag i sjukförsäkringen

med bibehållet allmänt högriskskydd om tio dagar per år,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om arbetsförmedlingens rehabiliteringsansvar,

5. att riksdagen hos regeringen begär förslag på lokal finansiell samverkan

i enlighet med vad som anförts i motionen,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om beräkningen av den sjukpenninggrundande inkomsten,

7. att riksdagen beslutar avvisa förslaget om utökat särskilt högriskskydd,

8. att riksdagen hos regeringen begär förslag på utökat särskilt

högriskskydd i enlighet med vad som anförts i motionen.

1996/97:Sf38 av Sigge Godin m.fl. (fp) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om vikten av enhetliga regler för socialförsäkringarna,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om 90 % i ersättning i föräldraförsäkringens pappa- och mammamånad,

3. att riksdagen beslutar att förlänga rätten till närståendepenning samt

den därtill kopplade rätten till ledighet från nuvarande 60 dagar till 120

dagar,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om överläggningar mellan kommunförbunden och staten om förbättrade

förutsättningar för närståendevården och hemsjukvården,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om att aktivera försäkringspengar i syfte att korta vårdköer och

förbättra rehabiliteringen m.m.,

6. att riksdagen beslutar om en halvering av sjuklöneperioden till två

veckor,

7. att riksdagen beslutar att arbetsförmedlingen skall ha ansvar för de

arbetslösa sjukskrivnas rehabilitering.

1996/97:Sf39 av Ulla Hoffmann m.fl. (v) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om höjning av ersättningsnivån i socialförsäkringen till 85 % från den

1 januari 1999,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om höjning av ersättningstaket till 10 basbelopp,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om uttag av avgifter över den högsta ersättningsnivån,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om avskaffandet av karensdagen i sjukförsäkringen,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om restarbetsförmågan,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om förändring av beräkning av den sjukpenninggrundande inkomsten

(SGI),

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om resurser till rehabilitering,

8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om försäkringskassornas administration och möjlighet att arbeta med

rehabiliterande verksamhet,

9. att riksdagen hos regeringen begär förslag till en lag om allas rätt till

företagshälsovård,

10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om företagshälsovårdens verksamhet,

11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om försäkringskassans administration och rehabiliteringsmöjligheter,

12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om arbetsgivarnas ansvar när det gäller rehabiliteringen,

13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om samverkan mellan myndigheter när det gäller rehabiliteringen,

14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om särskild utbildning om ?main-streaming? i de olika

samverkansprojekten,

15. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om arbetsskadeförsäkringen,

16. att riksdagen avslår regeringens förslag om att det skall vara

regeringens uppgift att utse en nationell styrelse för

socialförsäkringsverksamheten enligt vad i motionen anförts om en demokratisk

styrning av den allmänna försäkringen,

17. att riksdagen avslår regeringens förslag om att det är regeringen som

skall utse ledamöterna i socialförsäkringsnämnderna enligt vad i motionen

anförts om ökat förtroendemannainflytande genom allmänna val,

18. att riksdagen hos regeringen begär förslag till skapandet av ett till-

synsorgan för den enskildes rättssäkerhet och integritet.

1996/97:Sf40 av Ragnhild Pohanka och Thomas Julin (mp) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om behovet av helhetssyn på socialförsäkringssystemen,

2. att riksdagen beslutar att ersättningsnivån i socialförsäkringarna skall

vara 85 % av inkomstbortfallet för inkomstdelar motsvarande upp till 4,2

basbelopp i årsinkomst och 40 % för inkomstdelar däröver,

3. att riksdagen beslutar om en enhetlig taknivå i alla socialförsäkringar

vid inkomster motsvarande 6,5 basbelopp per år,

4. att riksdagen beslutar att garantinivån i föräldraförsäkringen skall vara

180 kr per dag,

5. att riksdagen, vid bifall till yrkande 4, beslutar att de tre extra

månaderna på garantinivå i föräldraförsäkringen tas bort,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om utredning av möjligheterna att låta även privata sjukförsäkringar

omfattas av minskningsregeln,

8. att riksdagen hos regeringen begär förslag till förkortning av

sjuklöneperioden till 14 dagar,

9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om sammanslagning av arbetsförmedling, försäkringskassa och delar av

kommunernas socialtjänst på lokal nivå,

10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts angående preciseringen av Riksförsäkringsverkets roll i förhållande

till en med kommunen lokalt samordnad försäkringskassa,

11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om direktiv till den utredning som tillsätts med uppgift att utreda

arbetsgivarens kostnads- och rehabiliteringsansvar,

12. att riksdagen avslår regeringens förslag till nya regler för utseende av

styrelseledamöter i försäkringskassornas styrelser.

Motioner väckta under den allmänna motionstiden 1996/97

1996/97:Sf202 av Carl Fredrik Graf (m) vari yrkas att riksdagen som sin mening

ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av en ändring av

lagen om allmän försäkring.

1996/97:Sf203 av Siw Persson (fp) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen anförts om fristående patientombudsmän.

1996/97:Sf204 av Siw Persson (fp) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen anförts om införande av bestämmelser som

ger möjlighet till granskning och prickning av försäkringsläkare och

försäkringstandläkare.

1996/97:Sf206 av Bo Nilsson och Bengt Silfverstrand (s) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om

försäkringskassans informationsskyldighet om rättigheter till bland annat

efterlevandepension i samband med anhörigs bortgång.

1996/97:Sf209 av Fanny Rizell (kd) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av att ändra reglerna

beträffande rätten till full föräldrapenning vid studier för dem som inte har

erhållit studiemedel.

1996/97:Sf210 av Gullan Lindblad m.fl. (m) vari yrkas

1. att riksdagen hos regeringen begär skyndsam utredning av

sjukpenningberäkningen för försäkrade med blandinkomster i enlighet med vad

som anförts i motionen,

2. att riksdagen hos regeringen begär förslag som innebär att timanställd

personal får sjukpenning under arbetsgivarperioden i enlighet med vad som

anförts i motionen.

1996/97:Sf211 av Christer Erlandsson (s) vari yrkas att riksdagen hos

regeringen begär förslag till sådan ändring i lagstiftningen om

arbetsgivaransvar som förordats i motionen.

1996/97:Sf219 av Gullan Lindblad m.fl. (m, c, fp, v, mp, kd) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om

utbildningssatsningar för försäkringskassans personal vad gäller reumatiska

sjukdomar.

1996/97:Sf220 av Bo Nilsson m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen hos regeringen

begär en utredning om möjligheterna att låta personer med

förtidspension/sjukbidrag delta i det politiska arbetet.

1996/97:Sf224 av Olof Johansson m.fl. (c) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om en samordnad arbetslivsförsäkring vid sjukdom, arbetslöshet och

funktionshinder.

1996/97:Sf225 av Birger Schlaug m.fl. (mp) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om grundskyddsprincipen som huvudsaklig grund för de statliga

socialförsäkringarna,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om olika principer för kortvariga och långvariga ersättningar,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om samordning i stället för renodling av försäkringar,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om framtidens arbetsmarknadspolitik,

5. att riksdagen hos regeringen begär förslag på skapande av en

kompletterande neutral arbetslöshetskassa som är oberoende av

intresseorganisationer,

6. att riksdagen hos regeringen begär förslag på höjning av garantinivåerna

i föräldra- och arbetslöshetsförsäkringarna till motsvarande 5 400 kr per

månad,

7. att riksdagen hos regeringen begär förslag på höjning av garantinivån i

sjukförsäkringen till motsvarande 5 400 kr per månad efter 6 månaders sjukdom,

8. att riksdagen hos regeringen begär förslag på ersättningsnivåer enligt

?brutet tak?-principen i sjuk-, föräldra- och arbetslöshetsförsäkringarna i

enlighet med vad som anförts i motionen,

9. att riksdagen hos regeringen begär förslag på en enhetlig taknivå i sjuk-

, föräldra- och arbetslöshetsförsäkringarna vid en inkomst på ca 6,5 basbelopp

i enlighet med vad som anförts i motionen,

10. att riksdagen hos regeringen begär förslag på ett försörjningstillägg i

enlighet med vad som anförts i motionen,

11. att riksdagen hos regeringen begär förslag på inrättande av en gemensam

försäkring vid långvarig ohälsa och arbetslöshet i enlighet med vad som

anförts i motionen,

12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om att människans hela situation skall beaktas vid bedömning av

kvalifikationskrav till långvariga socialförsäkringar,

13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om enhetliga ersättningar på grundskyddsnivå vid långvarig ohälsa och

arbetslöshet,

18. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om finansiering av kortvariga försäkringar,

20. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om möjligheten till minskade kostnader för försäkringsadministration

och socialbidrag,

21. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om socialförsäkringarnas finansiering.

1996/97:Sf234 av Charlotta L Bjälkebring m.fl. (v) vari yrkas att riksdagen

som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om

funktionshindrades möjlighet att delta i arvoderade verksamheter.

1996/97:Sf235 av Lena Sandlin (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen anförts om socialförsäkringstillägg.

1996/97:Sf237 av Tanja Linderborg m.fl. (v) vari yrkas att riksdagen som sin

mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om utredning av

sjuklön för timanställda.

1996/97:Sf241 av Gudrun Schyman m.fl. (v) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om inriktningen på den generella välfärdspolitiken.

1996/97:Sf242 av Lars Leijonborg m.fl. (fp) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om principerna för socialförsäkringarna,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om att förmåns- och avgiftstaket i den nya ohälsoförsäkringen blir

detsamma som i det reformerade pensionssystemet,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om en utredning som undersöker möjligheterna att överföra hela

ansvaret för sjukförsäkringen till landstingen,

8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om att arbetsgivaren skall åläggas att teckna arbetsskadeförsäkring

vid arbetsolycksfall.

1996/97:Sf251 av Christer Erlandsson m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen som

sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av ett

bredare perspektiv vid bedömning av ohälsoförsäkringen.

1996/97:Sf252 av Marianne Carlström m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen som sin

mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en översyn av vad

de förändrade villkoren har inneburit för förtidspensionärer med

försörjningsansvar för barn i åldern 0 - 15 år.

1996/97:Sf254 av Gullan Lindblad m.fl. (m) vari yrkas

1. att riksdagen hos regeringen begär utredning om en försäkring vid

tillfälligt inkomstbortfall vid sjukdom eller arbetslöshet i enlighet med vad

som anförts i motionen,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om medborgarkonto,

4. att riksdagen beslutar att kompensationsnivån i sjukpenningförsäkringen

skall utgöra 75 % av den sjukpenninggrundande inkomsten i enlighet med vad som

anförts i motionen,

14. att riksdagen hos regeringen begär utredning om den framtida

arbetsskadeförsäkringen i enlighet med vad som anförts i motionen,

15. att riksdagen hos regeringen begär förslag om en sänkning av livräntan i

arbetsskadeförsäkringen i enlighet med vad som anförts i motionen,

16. att riksdagen hos regeringen begär utredning om trafikolyckor och

sjukpenningförsäkringen i enlighet med vad som anförts i motionen,

31. att riksdagen beslutar att kompensationsnivån i föräldraförsäkringen

skall utgöra 75 % av den sjukpenninggrundande inkomsten i enlighet med vad som

anförts i motionen,

1996/97:A305 av Gudrun Schyman m.fl. (v) vari yrkas

17. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om rätten att fritt sluta kollektivavtal och borttagande av

minskningsregeln.

1996/97:So296 av Marianne Andersson och andre vice talman Görel Thurdin (c)

vari yrkas

12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om att tandvårdspersonal som drabbats av kvicksilverförgiftning måtte

få sina besvär erkända som arbetsskada.

1996/97:So638 av Ingbritt Irhammar m.fl. (c) vari yrkas

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om införande av en arbetslivsförsäkring.

Utskottet

Gällande regler för rätt till sjukersättning

Enligt lagen (1991:1047) om sjuklön (SjLL) har en arbetstagare rätt att under

de första 28 dagarna av varje sjukdomsfall (sjuklöneperioden) behålla en viss

del av lön och andra anställningsförmåner. Sjuklöneperioden var tidigare 14

dagar, men sedan den 1 januari 1997 är den förlängd till 28 dagar (prop.

1995/96:209, bet. 1996/97:SfU4, rskr. 1996/97:22).

För den första dagen i sjuklöneperioden betalas ingen ersättning

(karensdag). För de återstående dagarna i perioden har den anställde rätt att

behålla 75 % av lön och andra anställningsförmåner som han eller hon gått

miste om till följd av nedsättningen i arbetsförmågan. Enligt SjLL är antalet

karensdagar begränsat till tio under en tolvmånadersperiod (allmänt

högriskskydd). Antalet karensdagar beräknas i förhållande till sjuklön från

varje arbetsgivare för sig.

Fr.o.m. den 1 maj 1997 har sjuklönelagen ändrats så till vida att regeln om

samordning mellan sjuklön och vissa ersättningar som utges till arbetstagaren

på grund av förmån av fri gruppsjukförsäkring har upphävts (prop. 1996/97:73,

bet. 1996/97:SfU9, rskr. 1996/97:173).

Efter sjuklöneperioden utges sjukpenning enligt lagen (1962:381) om allmän

försäkring (AFL). Sjukpenningen utgör 75 % av den sjukpenninggrundande

inkomsten. För den som inte omfattas av SjLL, t.ex. egenföretagare och

uppdragstagare, utges sjukpenning enligt AFL från sjukperiodens början.

Sjukpenning utges dock inte för den första dagen i sjukperioden (karensdag).

För tid därefter utges sjukpenning med 75 % av den sjukpenninggrundande

inkomsten. Även enligt AFL är antalet karensdagar begränsat till högst tio

under en tolvmånadersperiod (allmänt högriskskydd). Antalet karensdagar

beräknas i förhållande till sjukpenning för sig och sjuklön för sig.

Sjukpenninggrundande inkomst är den årliga inkomst i pengar som en försäkrad

kan antas komma att tills vidare få för eget arbete, antingen som arbetstagare

i allmän eller enskild tjänst (inkomst av anställning) eller på annan grund

(inkomst av annat förvärvsarbete). Vid beräkning av sjukpenninggrundande

inkomst bortses från inkomst av anställning och annat förvärvsarbete som

överstiger 7,5 basbelopp. Fr.o.m. den 1 januari 1997 ingår den s.k.

semesterlönefaktorn och andra skattepliktiga förmåner än lön liksom

kostnadsersättningar inte längre i beräkningen av sjukpenninggrundande

inkomst.

Efter ansökan av en anställd som på grund av sjukdom kan antas komma att

vara borta från arbetet i särskilt stor omfattning kan försäkringskassan

besluta att särskilda bestämmelser skall gälla för en sådan arbetstagare, s.k.

särskilt högriskskydd. Ett sådant beslut kan meddelas endast om arbetstagaren

lider av sjukdom som kan antas medföra ett större antal sjukperioder med

sjuklön under en tolvmånadersperiod. Ett beslut varigenom kassan bifallit en

ansökan medför dels att den anställde har rätt till sjuklön efter en

kompensationsnivå om 75 % för den första dagen i varje sjuklöneperiod, dels

att ersättning kan betalas till arbetsgivaren från sjukförsäkringen för

kostnader för sjuklön till den anställde. Även enligt AFL kan sjukpenning

efter ansökan utges med 75 % i stället för karensdag.

I AFL finns särskilda regler om minskning av sjukpenning i vissa fall.

Minskningsreglerna blir tillämpliga om den försäkrade erhåller lön av

arbetsgivaren för samma tid som sjukpenning utges. Fri gruppsjukförsäkring som

åtnjuts enligt grunder som fastställs i kollektivavtal anses därvid som lön.

Om den försäkrade får sjukpenning samtidigt som han får sådana förmåner från

arbetsgivaren minskas under de första 90 dagarna i en sjukperiod sjukpenningen

med det belopp som förmånerna överstiger 10 % av vad den försäkrade skulle ha

fått i motsvarande förmåner om han varit i arbete. Fr.o.m. den 91:a dagen

minskas sjukpenningen med förmånernas hela belopp. Även förmåner som hänför

sig till inkomstdelar över 7,5 basbelopp påverkar sjukpenningen enligt

särskilda regler.

Socialavgifter erläggs enligt lagen (1981:691) om socialavgifter i form av

arbetsgivaravgifter och egenavgifter. Den totala avgiftssumman innevarande år

är för arbetsgivare 30,32 % av avgiftsunderlaget. Avgifterna beräknas i

princip på lönesumman.

En egenföretagare erlägger för närvarande socialavgifter med 28,65 % av

avgiftsunderlaget. Avgifterna beräknas i princip på inkomsten av annat

förvärvsarbete.

På inkomst av passiv näringsverksamhet, som inte är förmånsgrundande,

betalas särskild löneskatt som för närvarande uppgår till 22,42 %. Sådan

löneskatt betalas även på lön eller annan ersättning till arbetstagare som vid

årets ingång är 65 år eller äldre.

Den som har inkomst av anställning eller annat förvärvsarbete som är

pensionsgrundande erlägger enligt lagen (1994:1744) om allmänna egenavgifter

allmänna egenavgifter (pensionsavgift och sjukförsäkringsavgift). Dessa uppgår

för år 1997 till sammanlagt till 5,95 % och beräknas på inkomster som inte

överstiger 7,5 basbelopp. Avgifterna är avdragsgilla vid taxeringen. Fr.o.m.

år 1998 höjs den allmänna egenavgiften i form av sjukförsäkringsavgift med en

procentenhet (prop. 1995/96:209, bet. 1996/97:SfU4, rskr. 1996/97:22).

Sjuk- och arbetsskadekommittén

Frågan om försäkringsskyddet vid ohälsa har utretts av Sjuk- och

arbetsskadekommittén, som presenterat förslag till uppläggning av och innehåll

i en allmän och aktiv försäkring vid sjukdom och rehabilitering.

Kommittén, som bl.a. hade i uppdrag att lämna förslag med utgångspunkt från

att prövningen av arbetsförmågans nedsättning vid rätt till sjukpenning och

förtidspension mer renodlat än enligt nuvarande regler skall baseras på

medicinska grunder, har i delbetänkandet SOU 1995:149 lagt fram förslag till

ändrade kriterier för rätt till sjukpenning och förtidspension.

På grundval av kommitténs förslag har därefter vissa ändringar gjorts vad

gäller rätten till sjukpenning och förtidspension fr.o.m. den 1 januari 1997

(prop. 1996/97:28, bet. 1996/97:SfU6, rskr. 1996/97:125). Ändringarna innebär

att utrymmet har minskat för att vid bedömningen av arbetsförmågans

nedsättning beakta andra faktorer än rent medicinska. Enligt de nya reglerna

gäller vidare att en försäkrads arbetsförmåga i sista hand skall bedömas mot

alla på arbetsmarknaden normalt förekommande arbeten och att den som har

förmåga att klara något sådant arbete på heltid skall anses ha full

arbetsförmåga.

Kommittén har vidare haft till uppgift att analysera och föreslå åtgärder

som ger drivkrafter för arbetsgivare att förebygga sjukdom och skador samt att

lämna förslag till hur ansvarsfördelningen för rehabiliteringsarbetet kan

göras tydligare. Därtill kommer att Arbetsmarknadspolitiska kommittén

tillsammans med Sjuk- och arbetsskadekommittén har haft i uppdrag att se över

hur arbetsmarknadspolitiken bättre kan stödja svaga grupper på arbetsmarknaden

och undersöka hur en bättre samverkan kan uppnås mellan olika inblandade

parter vad gäller förebyggande insatser och rehabilitering. Översynen har dels

gällt rehabilitering av sjukskrivna anställda, dels rehabilitering av utsatta

grupper som saknar förankring på arbetsmarknaden.

Sjuk- och arbetsskadekommittén har i sitt slutbetänkande (SOU 1996:113)

funnit att rehabiliteringsreformens intentioner har fått ett alltför litet

genomslag. Arbetsgivaransvaret är vidare inte tillräckligt preciserat. Den

ekonomiska ansvarsfördelningen samt ansvaret för rehabiliteringsutredningarna

mellan arbetsgivaren och försäkringskassan är enligt kommittén oklar, vilket

ger en dålig drivkraft för tidiga insatser. Kommittén anser att det endast i

mindre utsträckning finns behov av regeländringar. Det huvudsakliga problemet

är att det saknas en mer konsekvent genomförd metodik i

rehabiliteringsarbetet. Försäkringskassorna bör i större utsträckning arbeta

offensivt och arbetsplatsinriktat för att tidigt fånga upp behov av

rehabilitering.

I sitt slutbetänkande har kommittén lämnat förslag som innebär att

förtidspension och sjukbidrag skall integreras i en allmän ohälsoförsäkring

och att en ny ersättningsform, månadsersättning, skall införas i stället för

förtidspension/sjukbidrag med en kompensationsnivå på 65 %. Då kommitténs

förslag i denna del inte ansetts fullständigt har en särskild utredare fått i

uppdrag att med utgångspunkt från kommitténs princip om månadsersättning

utforma förslag till ett system för ekonomisk ersättning vid långvarigt

nedsatt arbetsförmåga som skall ersätta dagens system med förtidspension och

sjukbidrag (dir. 1997:9). Utredaren skall redovisa resultatet av detta arbete

den 31 oktober 1997.

Kommittén har i slutbetänkandet också lämnat ett principförslag med innebörd

att beloppsgränsen avseende förmåner skall höjas från 7,5 basbelopp till 10

basbelopp och att taket för allmänna egenavgifter skall slopas. Vidare har

kommittén lämnat förslag om beräkning av inkomstunderlag i kort och medellångt

perspektiv. Kommittén har såvitt gäller inkomstunderlaget funnit att

beräkningsunderlaget skall baseras på aktuell inkomst och i möjligaste mån

motsvara det faktiska inkomstbortfallet.

Principer för en allmän försäkring vid sjukdom och rehabilitering

Propositionen

I propositionens avsnitt 4 framhålls att utgångspunkten för de principer och

förslag som läggs fram är att det grundläggande försäkringsskyddet vid sjukdom

och rehabilitering skall tillgodoses inom ramen för en offentlig försäkring,

att detta skydd skall bygga på principen om standardtrygghet samt att det

skall ge ersättning för inkomstbortfall. Den allmänna försäkringen bör vidare

så långt som möjligt innehålla drivkrafter till arbete och dess utformning bör

präglas av arbetslinjen. Vidare bör enligt propositionen rehabiliterande

arbete ingå som viktiga delar samtidigt som det måste finnas möjligheter att

kontrollera och begränsa samhällets kostnader för försäkringen.

Mot denna bakgrund läggs i propositionen fram förslag till en enhetlig

ersättningsnivå om 80 % av förmånsgrundande inkomst fr.o.m. den 1 januari

1998, en åtgärd som aviserades i propositionerna 1995/96:150 och 1996/97:1.

Det föreslås nu att ersättningsnivån för sjuk- och rehabiliteringspenning

samt sjuklön höjs till 80 % av förmånsgrundande inkomst fr.o.m. nämnda

tidpunkt.

Vidare föreslås att ersättningsnivån skall vara 80 % av den

sjukpenninggrundande inkomsten fr.o.m. samma tidpunkt också vad gäller

- föräldrapenningen för de dagar med föräldrapenning som ersätts med

sjukpenningbelopp,

- den tillfälliga föräldrapenningen,

- havandeskapspenningen.

Enligt vad som anges i propositionen skall de ändrade ersättningsnivåerna

avse samtliga som får del av föräldrapenning, tillfällig föräldrapenning och

havandeskapspenning för tid fr.o.m. den 1 januari 1998.

Även ersättningsnivån för närståendepenning och särskild sjukpenning från

det statliga personskadeskyddet föreslås bli höjd till 80 % av den

sjukpenninggrundande inkomsten fr.o.m. samma tidpunkt.

I propositionen anförs att den kostnadsökning - 624 miljoner kronor - som

uppkommer för arbetsgivarna med anledning av höjningen till 80 % under

sjuklöneperioden bör kompenseras genom en justering av avgiftsuttaget till

sjukförsäkringen. Regeringen avser att återkomma under september 1997 med

förslag om ändring av sjukförsäkringsavgiften.

Den allmänna försäkringen skall enligt vad som anges i propositionen även i

framtiden administreras av de allmänna försäkringskassorna och

Riksförsäkringsverket (RFV).

Enligt vad som anges i propositionen skall frågan om taket för uttag av

förmåner och avgifter beredas vidare inom Regeringskansliet i samband med

löneindexering av taket inom det nya ålderspensionssystemet.

Motioner

Moderaterna

I motion Sf254 yrkande 1 av Gullan Lindblad m.fl. (m) begärs utredning om en

försäkring vid tillfälligt inkomstbortfall vid sjukdom och arbetslöshet.

Motionärerna anser en sådan försäkring bör utformas som en allmän

trygghetsförsäkring med syfte att erbjuda grundläggande skydd vid tillfälliga

förluster av förvärvsinkomst. Den nya försäkringen bör enligt motionärerna

ersätta sjuk- och arbetsskadeförsäkringarna samt arbetslöshetsförsäkringen.

Nivån bör vara 75 % av sjukpenninggrundande inkomst med ett antal karensdagar.

Vidare bör möjlighet finnas att teckna individuella frivilliga

tilläggsförsäkringar. I samma motion begärs beslut att kompensationsnivån i

sjuk- och föräldraförsäkringen skall utgöra 75 % av sjukpenninggrundande

inkomst (yrkandena 4 och 31). I yrkande 16 begär motionärerna utredning om

trafikolyckor och sjukpenningförsäkringen. Enligt motionärerna bör ett system

införas så att den del av sjukförsäkringskostnaderna som beror på

trafikolyckor bekostas av trafikförsäkringen. Därmed skulle kostnaderna kunna

minska med fem miljarder kronor. Kompensation till den enskilde för höjd

premie bör enligt motionärerna ske genom en sänkning av den allmänna

sjukförsäkringsavgiften. I motion Sf35 av Gullan Lindblad m.fl. (m) begärs i

yrkandena 2 och 3 dels avslag på förslaget att höja kompensationsnivån, dels

som en följd därav avslag på förslag till förändringar av socialavgifter. I

samma motion yrkande 6 begärs beslut om införande av ytterligare en karensdag

i sjukpenningförsäkringen. Enligt motionärerna skall dock ingen få vidkännas

mer än tio karensdagar under ett år.

I motionerna Sf35 yrkande 1 och Sf254 yrkande 2 begärs tillkännagivanden om

medborgarkonto. Enligt motionärerna måste frågan om medborgarkonton utredas

inom ramen för systemet med individuellt pensionssparande.

Centerpartiet

I motion Sf224 yrkande 1 av Olof Johansson m.fl. (c) och motion So638 yrkande

6 av Ingbritt Irhammar m.fl. (c) begärs tillkännagivanden om en samordnad

arbetslivsförsäkring vid sjukdom, arbetslöshet och funktionshinder. Enligt

motionärerna bör en sådan försäkring utformas som en obligatorisk försäkring

för alla mellan 18 och 65 år, som står till arbetsmarknadens förfogande. Det

bör finnas krav på deltagande i rehabilitering och aktivering, och

ersättningsnivån bör sättas så att den ger incitament till arbete eller

rehabilitering. En grundpenning bör enligt motionärerna finnas som täcker

grundläggande behov. Den bör dock inte indexuppräknas. Grundpenningen bör

finansieras med en proportionerlig avgift även på inkomstdelar över taket.

Dessutom bör det finnas en inkomstrelaterad arbetslivspenning som ersätter 80

% av lönen samt bör möjlighet ges till kompletterande försäkringar genom avtal

eller enskilt. Gruppen handikappade bör ha rätt till en särskild högre

grundpenning i stället för förtidspension. Under tid för

rehabilitering/aktivering skall ett aktiveringstillägg kunna utges som tillägg

till arbetslivspenningen. Däremot bör enligt motionärerna ersättning inte

utges för insjuknandedagen och den första sjukdagen. Antalet karensdagar bör

dock maximeras till högst tio per år. Ersättning vid sjukdom utges utan

tidsbegränsning. Vid arbetslöshet skall det däremot finnas en s.k. bortre

parentes. Arbetslivsförsäkringen bör enligt motionärerna finansieras med

avgifter som förvaltas utanför statsbudgeten och en fond inrättas som tillåts

att gå med underskott under en konjunkturcykel.

Folkpartiet

I motion Sf242 yrkande 1 av Lars Leijonborg m.fl. (fp) begärs ett

tillkännagivande om principerna för socialförsäkringarna. Det bör finnas ett

direkt samband mellan avgifter och förmåner. Försäkringarna bör utformas så

att de gynnar rehabilitering och motverkar utslagning. Vidare bör de innehålla

självrisker, vara autonoma och finansieras med avgifter, inkl. egenavgifter,

och statsbidrag. Det s.k. taket bör enligt motionärerna utformas så att

flertalet ligger under taket. I samma motion yrkande 2 begärs ett

tillkännagivande om att förmåns- och avgiftstaket i den nya ohälsoförsäkringen

blir detsamma som i det reformerade pensionssystemet, dvs. 7,5 ?lönebasbelopp?

och uppräkning med standardstegringen i samhället.

I motion Sf38 yrkande 1 av Sigge Godin m.fl. (fp) begärs ett

tillkännagivande om vikten av enhetliga regler för socialförsäkringarna.

Motionärerna anser att socialförsäkringssystemet blivit alltmer

svåröverskådligt och principlöst. Som exempel på det sistnämnda framhålls

bl.a. att avgifter tas ut på inkomstdelar som inte ger rätt till förmåner.

Vänsterpartiet

I motion Sf241 yrkande 1 av Gudrun Schyman m.fl. (v) begärs ett

tillkännagivande om inriktningen på den generella välfärdspolitiken.

Motionärerna menar att välfärden skall vara generell och omfördelande samt att

socialförsäkringarna skall bygga på inkomstbortfallsprincipen.

I motion Sf39 av Ulla Hoffmann m.fl. (v) begärs i yrkande 1 ett

tillkännagivande om höjning av ersättningsnivån i socialförsäkringen till 85 %

av sjukpenninggrundande inkomst från den 1 januari 1999. Enligt motionärerna

räcker inte 80 % för att säkra standardtryggheten. I samma motion yrkande 2

begärs ett tillkännagivande om höjning av ersättningstaket till 10 basbelopp

fr.o.m. den 1 januari 1999. Enligt motionärerna bör förslaget genomföras för

att undvika att försäkringens roll som allmän försäkring hotas. I yrkande 3

begär motionärerna ett tillkännagivande om uttag av avgifter över den högsta

ersättningsnivån. En sådan åtgärd skulle enligt motionärerna ge en inkomst-

ökning netto med 2,9 miljarder kronor per år. I samma motion yrkande 4 begärs

ett tillkännagivande om avskaffandet av karensdagen i sjukförsäkringen. Enligt

motionärerna slår karensdagsregeln hårdast mot låginkomsttagarna.

Miljöpartiet

I motion Sf225 yrkandena 1 - 4 av Birger Schlaug m.fl. (mp) begärs

tillkännagivanden om grundskyddsprincipen som huvudsaklig grund för de

statliga socialförsäkringarna och om olika principer för kortvariga och

långvariga ersättningar. Motionärerna förordar ett generellt

grundtrygghetssystem med liten eller ingen inkomstkoppling. Enligt

motionärerna bör det vidare finnas kortvariga omställningsförsäkringar - för

arbetslöshet, ohälsa och föräldraskap - på upp till två år som bygger på en

modifierad inkomstbortfallsprincip med ett s.k. brutet tak. Längre

ersättningar - för sjukdom och arbetslöshet - bör enligt motionärerna utges

som ett grundskydd oberoende av tidigare inkomst. Motionärerna begär också

tillkännagivanden om samordning i stället för renodling av försäkringar och om

framtidens arbetsmarknadspolitik. De anser dels att försäkringarna mot ohälsa

och arbetslöshet bör slås ihop till en arbetslivsförsäkring, dels att det är

viktigt att börja planera för hur socialförsäkringarna skall utformas för en

framtida betydligt rörligare arbetsmarknad än dagens, där målet måste vara att

ingen lämnas utanför. I yrkandena 5 - 7 begärs förslag dels på skapande av en

kompletterande neutral arbetslöshetskassa som är oberoende av

intresseorganisationer, dels på höjning av garantinivåerna i sjuk-, föräldra-

och arbetslöshetsförsäkringarna till motsvarande 5 400 kr per månad. I

yrkandena 8 och 9 begär motionärerna förslag på ersättningsnivåer enligt

?brutet tak?-principen i sjuk-, föräldra- och arbetslöshetsförsäkringarna och

på en enhetlig taknivå i sjuk-, föräldra- och arbetslöshetsförsäkringarna.

Enligt motionärerna skall ersättningsnivån vara 80 % av inkomstbortfallet för

inkomstdelar upp till 4,2 basbelopp i årsinkomst och 40 % för inkomstdelar

däröver samt det övre taket för ersättning vara detsamma i alla försäkringar

och ligga vid en inkomst på 6,5 basbelopp. I yrkande 10 begär motionärerna

förslag på ett försörjningstillägg. Detta bör utformas som ett förenklat

socialbidrag - efter en riksnorm - och utges till personer utan egentliga

sociala problem men där ersättning från socialförsäkringen inte är

tillräcklig. I yrkandena 11 och 13 begärs dels förslag på inrättande av en

gemensam försäkring vid långvarig ohälsa och arbetslöshet, dels ett

tillkännagivande om enhetliga ersättningar på grundskyddsnivå vid långvarig

ohälsa och arbetslöshet. Motionärerna anser att det skall finnas ett

grundskydd lika för alla på ungefär samma nivå som dagens förtidspension för

en låginkomsttagare som tjänar ca 12 000-13 000 kr per månad. Därtill kommer

barntillägg och bostadstillägg. I yrkande 18 begärs ett tillkännagivande om

finansiering av kortvariga försäkringar. Enligt motionärerna kostar ett

?brutet tak?-system ungefär lika mycket som nuvarande ersättningsnivå om 75 %.

Den höjda garantinivån i föräldraförsäkringen bör finansieras med förändringar

i SGI-regler och slopade garantidagar. I yrkande 21 begär motionärerna ett

tillkännagivande om socialförsäkringarnas finansiering. Försäkringarna bör

finansieras över statsbudgeten, arbetsgivaravgifterna bör slås ihop till en

post och de allmänna egenavgifterna tas bort och ersättas av miljörelaterade

skatter.

I motion Sf40 av Ragnhild Pohanka och Thomas Julin (mp) begärs i yrkande 1

ett tillkännagivande om behovet av en helhetssyn på socialförsäkringssystemen.

Motionärerna upprepar kravet på en kortvarig omställningsförsäkring och en

försäkring vid långvarig ohälsa och arbetslöshet. I samma motion yrkande 2

begärs beslut att ersättningsnivån i socialförsäkringarna skall vara 85 % av

inkomstbortfallet för inkomstdelar upp till 4,2 basbelopp i årsinkomst och

40 % för inkomstdelar däröver. I yrkande 3 begärs att riksdagen beslutar om en

enhetlig taknivå i alla socialförsäkringar vid inkomster motsvarande 6,5

basbelopp per år. I yrkande 4 begär motionärerna beslut att garantinivån i

föräldraförsäkringen skall vara 180 kr/dag och i yrkande 5 - vid bifall till

yrkande 4 - beslut att de tre extra månaderna på garantinivå i

föräldraförsäkringen tas bort.

Kristdemokraterna

I motion Sf37 av Rose-Marie Frebran m.fl. (kd) begärs i yrkande 3 beslut om

införande av ytterligare en karensdag i sjukförsäkringen med bibehållet

allmänt högriskskydd om tio dagar per år. En sådan åtgärd är nödvändig för

att motverka att sjukfrånvaron ökar vid höjd ersättningsnivå.

Enskild motion

I motion Sf235 av Lena Sandlin (s) begärs ett tillkännagivande om

socialförsäkringstillägg. Motionären anser att en utredning bör tillsättas för

att ta fram förslag i enlighet med de förslag som presenterades i rapporten Ds

S 1980:1 om socialförsäkringstillägg (SOFT). Rapportens förslag gick ut på att

dels vidga den ekonomiska grundtryggheten genom att komplettera

socialförsäkringen och det övriga bidragssystemet där dessa är otillräckliga,

dels att ta över en betydande del av socialhjälpen.

Utskottet

Principer för en allmän försäkring vid sjukdom och rehabilitering

I flera av motionerna föreslås olika försäkringslösningar eller begärs

tillkännagivanden om inriktningen på välfärdspolitiken. Bland annat tas frågor

upp om en samordnad försäkring för sjukdom och arbetslöshet, om tak för

inkomster och förmåner och om ersättningsnivåer och karenstider.

I propositionen anförs att utgångspunkten är att försäkringsskyddet skall

tillgodoses inom ramen för en offentlig försäkring. Enligt utskottet talar

starka skäl för att det är staten som skall stå för inkomstskyddet upp till en

viss nivå och för ett grundläggande skydd vid varaktig ohälsa för grupper som

inte fått fotfäste på arbetsmarknaden. Detta är enligt utskottets mening

naturligt, eftersom socialförsäkringarna är ett system för omfördelning av

resurser mellan medborgare. De påverkar många människors livsvillkor och

därmed samhällets möjligheter till jämlikhetsskapande.

När det gäller principen om standardtrygghet och ersättning för

inkomstbortfall kan utskottet konstatera att socialförsäkringarna har stor

betydelse för människors trygghet. Genom inkomstbortfallsprincipen garanteras

individen en bestämd standardnivå när han eller hon inte kan försörja sig

själv genom arbete. Försäkringssystem som ersätter bortfall av inkomst har

därmed stora fördelar framför försäkringar som bygger på en ren

grundtrygghetsprincip. Ett grundtrygghetssystem riskerar att leda till att

grupper av individer ställs utanför ett skydd mot en kraftigt försämrad

levnadsstandard. Även ett system som bygger på principen om ett s.k. brutet

tak, som endast i begränsad omfattning ersätter inkomstbortfall över ett tak

på 4,2 basbelopp, skulle för många innebära en försämrad levnadsnivå. Enligt

utskottets mening bör inkomstborfallsprincipen vara utgångspunkten för

försäkringsskyddet även framdeles.

Vidare måste, som också framhålls i propositionen, en allmän försäkring

uppfylla kraven på rättvisa och effektivitet. Försäkringen skall med andra ord

ges på lika villkor för alla och innehålla ett betydande mått av utjämning

mellan grupper som löper olika risk att drabbas av sjukdom och skada. Det

förhållandet att i princip alla är med och finansierar försäkringsskyddet

möjliggör enligt utskottets mening omfördelningar mellan olika grupper och

över livet. Vidare skall det finnas möjligheter att kontrollera och begränsa

samhällets kostnader för försäkringen. Uppföljning och utvärdering är i det

sammanhanget viktiga inslag liksom samverkan mellan myndigheter. Sist men inte

mindre angeläget är att försäkringsskyddet utformas så att det inte motverkar

jämställdhet mellan könen.

Med det anförda anser utskottet att motion Sf241 (v) yrkande 1 får anses

tillgodosedd. Motion Sf225 (mp) yrkandena 1 och 2 (delvis) avstyrks med

hänvisning till anförda.

Utskottet behandlar härefter övriga motionsyrkanden.

Samordning av olika socialförsäkringar

Såväl Moderaterna som Centerpartiet och Miljöpartiet har föreslagit eller

begärt utredning med sikte på att sjuk- och arbetslöshetsförsäkringarna skall

samordnas till en försäkring. Folkpartiet framhåller vikten av enhetliga

regler för socialförsäkringen.

Utskottet kan för sin del inte förneka att det kan finnas vissa fördelar med

en samordnad försäkring av det slag som skisserats i några av motionerna. En

sådan ordning skulle framför allt vara enkel att administrera och lätt att

förstå för individerna, samtidigt som den skulle motverka spekulation från de

försäkrades sida om vilket försäkringssystem som är det mest fördelaktiga i

olika situationer. Utskottet anser dock att en renodling av de olika

försäkringssystemen är nödvändig då den tydliggör gränserna för vad som bör

ersättas från socialförsäkringen respektive från andra trygghetssystem, t.ex.

arbetslöshetsförsäkringen. Enligt utskottets mening skulle en samordnad

försäkring vid sjukdom och arbetslöshet dessutom kräva sådana anpassningar av

bl.a. ersättningsnivåer som antingen riskerar att leda till svåra ekonomiska

påfrestningar för stora och kanhända redan utsatta grupper eller till kraftiga

utgiftsökningar för staten. Utskottet kan mot denna bakgrund inte förorda en

sådan samordnad försäkringslösning. Enligt utskottets mening kan dock mycket

vinnas på att göra socialförsäkringssystemet tydligare och mer

lättöverskådligt. De enhetliga ersättningsnivåer som gäller sedan år 1996 är

ett viktigt steg i den riktningen. Med det anförda avstyrks motionerna Sf254

(m) yrkande 1 (delvis), Sf224 (c) yrkande 1 (delvis), So638 (c) yrkande 6,

Sf38 (fp) yrkande 1, Sf225 (mp) yrkandena 2 (delvis), 3, 6, 7, 10 och 11 och

Sf40 (mp) yrkandena 1, 4 och 5. Som en följd härav avstyrks även motion Sf225

(mp) yrkandena 4 och 5 samt 18 och 21. Även motion Sf235 (s) avstyrks med

hänvisning till det anförda.

Förmåns- och avgiftstak

Sjukpenning m.fl. förmåner beräknas enligt 3 kap. 2 § AFL på inkomster upp

till 7,5 basbelopp. Arbetsgivaravgifter beräknas enligt lagen om

socialavgifter i princip på lönesumman och egenavgifter på inkomsten av annat

förvärvsarbete. När det gäller uttag av arbetsgivar- och egenavgifter finns

ingen begränsning till 7,5 basbelopp. Allmänna egenavgifter däremot beräknas

enligt lagen om allmänna egenavgifter på inkomster upp till 7,5 basbelopp.

I det reformerade ålderspensionssystemet skall enligt beslutade riktlinjer

(prop. 1993/94:250, bet. 1993/94:SfU24, rskr. 1993/94:439) de intjänade

pensionsrättigheterna inom fördelningssystemet årligen räknas upp med den

allmänna inkomstutvecklingen i samhället, dvs. med ett index som baseras på

den procentuella ökningen av de pensionsgrundande inkomsterna. Utgående

pensioner från fördelningssystemet skall pris- och följsamhetsindexeras.

I motionerna framförs förslag på olika lösningar; bl.a. föreslår

Vänsterpartiet en höjning av förmånstaket till 10 basbelopp och att allmänna

egenavgifter tas ut över taket. Miljöpartiet föreslår en sänkning av

förmånstaket till 6,5 basbelopp. Folkpartiet menar att förmåns- och

avgiftstaket i den nya ohälsoförsäkringen skall vara detsamma som i det

reformerade ålderspensionssy- stemet samt att avgifter inte skall tas ut på

inkomstdelar som inte ger rätt till förmåner.

Utskottet noterar att regeringen i propositionen har förklarat att frågan om

förmåner och allmänna egenavgifter över 7,5 basbelopp skall beredas vidare

inom Regeringskansliet i samband med löneindexering av taket inom det nya

ålderspensionssystemet. Mot bakgrund härav anser utskottet att det för

närvarande inte är påkallat med något ställningstagande från riksdagens sida i

fråga om höjning och/eller anpassning av taket för förmåner och avgifter, och

utskottet avstyrker motionerna Sf242 (fp) yrkandena 1 (delvis) och 2 och Sf39

(v) yrkandena 2 och 3.

Vad gäller frågan om sänkning av taket anser utskottet att en sådan åtgärd

innebär att man skulle närma sig gränsen till ett system som bygger på

grundtrygghet. Som angetts ovan har utskottet motsatt sig ett sådant system.

Utskottet avstyrker därför motionerna Sf225 (mp) yrkande 9 och Sf40 (mp)

yrkande 3.

Enhetlig ersättningsnivå

Moderaterna förordar att ersättningsnivån i den allmänna försäkringen bestäms

till 75 %, medan Centerpartiet föreslår en grundpenning för att täcka

grundläggande behov och en inkomstrelaterad arbetslivspenning som skall

ersätta 80 % av lönen. Miljöpartiet å andra sidan förordar en modifierad

inkomstbortfallsprincip för kortvariga omställningsförsäkringar och en

ersättning vid långvarig ohälsa och arbetslöshet som är oberoende av tidigare

inkomst.

Sänkningen av ersättningsnivån till 75 % av den förmånsgrundande inkomsten

fr.o.m. den 1 januari 1996 ingick i det s.k. besparingsprogrammet, dvs. som

ett led i strävandena att sanera statens finanser. Utskottet anser att

åtgärden när den genomfördes var nödvändig på grund av det svåra ekonomiska

läge som landet då befann sig i. Enligt utskottets mening bör emellertid en

rimlig ersättningsnivå inte understiga 80 % av förmånsgrundande inkomst.

Utskottet tillstyrker därför propositionens förslag om höjd ersättningsnivå

för sjuk- och rehabiliteringspenningen. Mot bakgrund av att enhetliga

ersättningsnivåer bör eftersträvas tillstyrker utskottet förslaget att även

andra socialförsäkringsersättningar anpassas till den ändrade nivån.

Med det anförda avstyrker utskottet motionerna Sf35 (m) yrkandena 2 och 3,

Sf254 (m) yrkandena 4 och 31 och motion Sf39 (v) yrkande 1. Mot bakgrund av

det anförda får motion Sf224 (c) yrkande 1 (delvis) anses tillgodosedd.

Som redovisats tidigare har utskottet motsatt sig ett system som bygger på

principen om ett s.k. brutet tak med dess begränsade ersättning på

inkomstdelar över 4,2 basbelopp. Enligt utskottets mening bör

inkomstbortfallsprincipen vara utgångspunkten för försäkringsskyddet även

framdeles. Frågan om brutet tak i socialförsäkringarna har även varit föremål

för behandling i utskottets av riksdagen godkända betänkande 1996/97:SfU1.

Utskottet avstyrkte då ett motsvarande yrkande med hänvisning bl.a. till att

utgångspunkten bör vara att sjukförsäkringen skall vara en

inkomstbortfallsförsäkring och att införandet av ett brutet tak skulle bryta

mot denna princip.

Utskottet vidhåller sin tidigare inställning i frågan och avstyrker

motionerna Sf40 (mp) yrkande 2 och Sf225 (mp) yrkande 8.

I fråga om ersättningsnivåer vid långvarigt nedsatt arbetsförmåga har som

tidigare redovisats en särskild utredare fått i uppdrag att utforma förslag

till ett system som skall ersätta dagens system för förtidspension och

sjukbidrag med utgångspunkt i Sjuk- och arbetsskadekommitténs förslag.

Utskottet anser att resultatet av utredningens arbete bör avvaktas och

avstyrker därför motion Sf225 (mp) yrkande 13.

Karensdag

Moderaterna anger att man vill ha två karensdagar. Detsamma gäller

Kristdemokraterna. Centerpartiet förordar att någon ersättning inte skall

utges för insjuknandedagen och den första sjukdagen. I övrigt anger man att

antalet karensdagar skall maximeras till tio. Folkpartiet menar att en allmän

försäkring skall innehålla självrisker, medan Vänsterpartiet anser att

karensdagen i sjukförsäkringen skall avskaffas.

Frågan om att införa ytterligare en karensdag i sjukförsäkringen har vid

flera tillfällen varit föremål för utskottets behandling. Senast frågan var

aktuell var i samband med behandlingen av 1996 års budgetproposition.

Utskottet avstyrkte då (bet. 1996/97:SfU1) yrkanden om ytterligare en

karensdag med hänvisning till att ytterligare en karensdag skulle innebära

alltför stora påfrestningar för redan utsatta gruppers försörjningssituation.

Utskottet vidhåller denna uppfattning. Vad beträffar kravet att avskaffa

karensdagen i sjukersättningssystemen anser utskottet att viss självrisk är

motiverad. Genom att behålla karensdagen och höja kompensationsnivån i övrigt

kommer självrisken att vara högre vid korta sjukfall till förmån för de

långvarigt sjuka.

När det gäller frågan om insjuknandedag noterar utskottet att det före den 1

december 1987 fanns bestämmelser om insjuknandedag. Dessa innebar att

sjukpenning inte utgavs för den dag då sjukdomsfallet inträffade. Med

insjuknandedag avsågs den dag då anmälan om sjukdomsfallet gjordes hos

försäkringskassan. Regeln tillämpades så att insjuknandet kunde ha skett och

sjukanmälan kunde ha gjorts när som helst före kl. 24.00, även om den

försäkrade hade varit i arbete hela dagen och därför inte drabbats av någon

inkomstförlust. Om en regel om insjuknandedag skulle införas jämsides med

nuvarande regler om karensdag befarar utskottet att vissa personer i praktiken

skulle komma att få vidkännas förlust av inkomst för två dagar, medan andra -

om sjukanmälan görs efter arbetstidens slut - skulle få vidkännas

inkomstbortfall för en dag. Redan i dag förekommer att anställda sjukanmäler

sig till arbetsgivaren strax före arbetsdagens slut. Eftersom rätten till

sjuklön inte är förenad med något krav på att sjukfrånvaron skall ha varat en

viss minsta tid under en dag räknas den dagen som karensdag trots att

inkomstbortfallet blir mycket begränsat. I denna situation skulle en

insjuknandedag garantera att arbetstagare fick vidkännas åtminstone

inkomstbortfall för en hel dag. En del personer skulle dock kunna drabbas av

lönebortfall för två dagar, och utskottet kan därför inte tillstyrka

förslaget.

Med det anförda avstyrker utskottet motionerna Sf254 (m) yrkande 1 (delvis),

Sf35 (m) yrkande 6, Sf224 (c) yrkande 1 (delvis), Sf242 (fp) yrkande 1

(delvis), Sf39 (v) yrkande 4 och Sf37 (kd) yrkande 3.

Medborgarkonton

Med s.k. medborgarkonton brukar avses ett system som är tänkt att ersätta

försäkringsmoment i socialförsäkringarna med ett obligatoriskt sparande i

kombination med en rätt att utnyttja sparat kapital i vissa situationer eller

för ett visst ändamål. I sin renodlade form torde ett system med

medborgarkonton innebära att risken för att drabbas av t.ex. sjukdom eller

arbetslöshet kommer att bäras fullt ut av de drabbade individerna själva och

inte som i dag gemensamt av försäkringskollektivet.

Mot bakgrund av att utskottet ovan har uttalat sig för att en allmän

försäkring vid sjukdom och rehabilitering skall ges på lika villkor till alla

och innehålla ett betydande mått av utjämning mellan grupper som löper olika

risk att drabbas av sjukdom och skada kan utskottet inte förorda ett system

med medborgarkonton. Utskottet avstyrker därför motionerna Sf35 (m) yrkande 1

och Sf254 (m) yrkande 2.

Överförande av vissa kostnader till trafikförsäkringen

Vad därefter gäller frågan om överförande av sjukförsäkringskostnader som

beror på trafikolycksfall till trafikförsäkringen kan utskottet konstatera att

en betydande del av kostnaderna för personskador i trafiken bärs av

socialförsäkringssystemet. Det finns enligt utskottet både för- och nackdelar

med det nuvarande systemet. Det innebär att incitamenten till

skadeförebyggande åtgärder är begränsade. Men samtidigt kan

administrationskostnaderna hållas låga. Utskottet anser dock att ett system

där vissa skadetyper inte längre inryms i den allmänna försäkringen knappast

är tänkbart med hänsyn till försäkringskassans ansvar för samordning och

tillsyn av rehabiliteringsverksamheten. Utskottet kan främst av sistnämnda

skäl inte förorda ett sådant överförande som föreslås i motionen. Med det

anförda avstyrker utskottet motion Sf254 (m) yrkande 16.

Minskningsregeln

Som redovisats i det föregående finns särskilda regler i AFL om minskning av

sjukpenning i vissa fall. Det gäller i de fall den försäkrade under sjukdom

får lön från arbetsgivaren eller ersättning från avtalsförsäkring eller att

lönen/ersättningen överstiger en viss nivå.

Enligt vad som anförs i propositionen är syftet med minskningsregeln att

kompensationen för försäkrade vid sjukfrånvaro för närvarande inte skall bli

högre än 85 % av förvärvsinkomsten för de dagar som följer efter karensdagen i

en sjukperiod och t.o.m. dag 90. Fr.o.m. den 91:a dagen är den högsta

kompensationen enligt nuvarande regler 75 % av förvärvsinkomsten.

I propositionen framhålls att skälet till att lagstiftaren fr.o.m. den 1

mars 1991 valde att begränsa möjligheten att komplettera sjukpenningen med

kollektivavtalade ersättningar var att den på kollektivavtal grundade rätten

till ersättning omfattar i stort sett hela arbetsmarknaden. Sedan marknaden

för privat sjukförsäkring, främst i form av gruppsjukförsäkring, snabbt har

expanderat har enligt propositionen förhållandena förändrats. Regeringen anser

att det är svårt att finna bärande skäl för att låta en minskningsregel

missgynna den kollektivavtalade formen för kompletterande ersättningar.

I propositionen föreslås därför att minskningsregeln fr.o.m. den 1 januari

1998 ändras så att kompletterande ersättning får ges även efter den 90:e dagen

i en sjukperiod utan att sjukpenningen minskas. Därmed lämnas ett utrymme för

arbetsmarknadens parter att komma överens om huruvida en förlängning skall ske

av den tid under vilken komplettering via avtal skall utges.

Möjligheten att komplettera ersättningen från den allmänna försäkringen

skall dock enligt propositionen begränsas till en sammanlagd kompensationsnivå

om 90 % av vad den försäkrade skulle haft i lön om han eller hon varit i

arbete. Till den del lönen under sjukdom utges i förhållande till lön i arbete

som för år räknat överstiger den högsta sjukpenninggrundande inkomsten skall

minskning endast ske med belopp som överstiger 90 % av lönen i arbete. Därmed

markeras att det är rimligt att den ersättning som kan lämnas enligt

överenskommelser i kollektivavtal blir densamma som rekommenderas för privat

försäkring i Försäkringsförbundets maximitabeller.

Vidare föreslås att ersättning från all kollektivavtalad

gruppsjukförsäkring, och inte enbart sådan som fastställts mellan

arbetsmarknadens huvudorganisationer, skall likställas med lön från

arbetsgivaren under sjukdom.

Motioner

I motion Sf35 av Gullan Lindblad m.fl. (m) begärs i yrkande 4 avslag på

förslaget att avskaffa minskningsregeln. Förslaget öppnar enligt motionärerna

för 90 % ersättning efter dag 90. I samma motion yrkande 5 avvisar

motionärerna tanken på eventuella planer att lagstifta om kollektivavtalad

ersättning till 90 % under sjuklöneperioden. De begär ett tillkännagivande

härom.

I motion A305 yrkande 17 av Gudrun Schyman m.fl. (v) begärs ett

tillkännagivande om rätten att fritt sluta kollektivavtal och borttagande av

minskningsregeln. Motionärerna anser att regeln är ett ingrepp i den fria

förhandlingsrätten och ett brott mot Internationella arbetsorganisationens

(ILO) konvention (nr 98) om organisationsrätten och den kollektiva

förhandlingsrätten.

I motion Sf40 yrkande 6 av Ragnhild Pohanka och Thomas Julin (mp) begärs ett

tillkännagivande om att utreda möjligheterna att låta även privata

sjukförsäkringar omfattas av minskningsregeln. Den totala ersättningen vid

sjukdom riskerar annars att överstiga 100 %.

Utskottet

Vad först gäller frågan om minskningsregelns förenlighet med ILO:s konvention

nr 98 har utskottet i sitt av riksdagen godkända betänkande 1996/97:SfU4

avstyrkt ett liknande yrkande. Utskottet hänvisade då till att ILO

(expertkommittén) år 1993 - efter en anmälan av Tjänstemännens cen-

tralorganisation (TCO) - hade funnit att Sverige inte gjort sig skyldig till

kränkning av konventionen genom minskningsregelns införande. Mot bakgrund

härav kunde utskottet inte finna att de ifrågavarande reglerna strider mot

ILO:s konvention nr 98. Utskottet vidhåller sin inställning i frågan och

avstyrker motion A305 yrkande 17.

Utskottet delar regeringens uppfattning att det inte finns skäl att

missgynna den kollektivavtalade formen för kompletterande sjukersättning. Den

utveckling som skett vad gäller marknaden för privat sjukförsäkring gör det

enligt utskottets mening befogat att söka likställa de olika alternativen när

det gäller möjlighet att lämna ersättning utöver den lagstadgade. Utskottet

tillstyrker därför propositionens förslag om att kompletterande ersättning

skall kunna utges även efter den 90:e dagen i en sjukperiod. Utskottet

avstyrker därmed motion Sf35 yrkande 4.

Utskottet tillstyrker även i övrigt förslaget om ändring av

minskningsregeln.

Vad gäller frågan om möjliga planer på lagstiftning för att höja

ersättningsnivån till 90 % under sjuklöneperioden, konstaterar utskottet att

den nu behandlade propositionen inte innehåller vare sig förslag eller

uttalanden om kommande förslag i den frågan. Enligt utskottet är det därför

inte påkallat med något tillkännagivande från riksdagens sida i denna fråga.

Motion Sf35 yrkande 5 avstyrks därmed.

När det därefter gäller frågan om att utvidga minskningsregeln till att

omfatta även privat sjukförsäkring vill utskottet erinra om att utskottet i

sitt av riksdagen godkända betänkande 1993/94:SfU20 har uttalat att det bör

finnas möjlighet för den enskilde att genom privata försäkringar i viss

utsträckning kompensera sig för inkomstbortfallet under sjukdom. Utskottet

framhöll dock att det är viktigt att man inom försäkringsbranschen tillämpar

självrisker som motverkar att försäkringarna överutnyttjas. Utskottet noterar

att enligt vad som anges i propositionen är 90 % den ersättningsnivå som

rekommenderas för privat försäkring i Försäkringsförbundets maximitabeller.

Med det anförda avstyrker utskottet motion Sf40 yrkande 6.

Sjuklönefrågor

Sjuklöneperiodens längd

I motion Sf35 av Gullan Lindblad m.fl. (m) begärs i yrkande 9 beslut om ett

omedelbart avskaffande av den förlängda sjuklöneperioden. Även Sigge Godin

m.fl. (fp) begär i motion Sf38 yrkande 6 beslut om en halvering av

sjuklöneperioden till två veckor. Detsamma gäller Ragnhild Pohanka och Thomas

Julin (mp), som i motion Sf40 yrkande 8 begär förslag till förkortning av

sjuklöneperioden till 14 dagar.

Utskottet konstaterar att riksdagen på förslag av utskottet så sent som

hösten 1996 beslöt att förlänga sjuklöneperioden från 14 till 28 dagar fr.o.m.

den 1 januari 1997. Frågan om att återgå till en sjuklöneperiod om två veckor

har därefter behandlats i utskottets av riksdagen godkända betänkande

1996/97:SfU1. Utskottet hänvisade då till riksdagens nyligen fattade beslut

och avstyrkte motionsyrkanden därom.

Utskottet anser inte att det finns skäl för riksdagen att frångå tidigare

ställningstaganden i denna fråga. Utskottet avstyrker därför motionerna Sf35

yrkande 9, Sf38 yrkande 6 och Sf40 yrkande 8.

Utökat särskilt högriskskydd

Propositionen

Som tidigare nämnts kan enligt reglerna om s.k. särskilt högriskskydd en

arbetstagare ansöka hos försäkringskassan om att i stället för karensdag få

sjuklön redan från den första dagen i varje sjuklöneperiod och att

arbetsgivaren skall få sina kostnader för sjuklön ersatta av kassan. Ett

sådant beslut kan fattas endast om arbetstagaren lider av sjukdom som kan

antas medföra ett större antal sjukperioder med rätt till sjuklön under en

tolvmånadersperiod. Med ett ?större antal? avses att antalet avslutade

sjukdomsfall under en tolvmånadersperiod bedöms överstiga tio. Även i AFL

finns motsvarande rätt att få sjukpenning i stället för karensdag.

I samband med riksdagsbehandlingen av förslaget om en förlängd

sjuklöneperiod framhöll utskottet i sitt av riksdagen godkända betänkande

1996/97:SfU4 - med anledning av motioner rörande det särskilda högriskskyddet

- vikten av att en förlängd sjuklöneperiod inte medför att människor med

omfattande sjukfrånvaro får svårigheter att göra sig gällande på

arbetsmarknaden. Eftersom det särskilda högriskskyddet är förbehållet personer

med många korta sjukfall ansåg utskottet att ett motsvarande skydd borde

införas för personer med återkommande längre sjukperioder. Utskottet ansåg att

regeringen snarast borde återkomma till riksdagen med lagförslag om ett utökat

särskilt högriskskydd. Enligt utskottet kunde det utökade skyddet utformas

antingen så att bedömningsperioden förlängs eller att prognosen angående den

framtida sjukfrånvaron avser färre men längre sjukperioder än det nuvarande

skyddet. Detta gav riksdagen som sin mening regeringen till känna.

I den nu behandlade propositionen (avsnitt 8.2) återkommer regeringen med

lagförslag i frågan. Det föreslås att försäkringskassan efter ansökan skall

kunna besluta om ersättning från den allmänna sjukförsäkringen för kostnader

för sjuklön som utges till sökanden. Ett sådant beslut skall kunna meddelas om

den sökande har en sådan sjukdom som medför risk för en eller flera längre

sjukperioder under en tolvmånadersperiod. Beslutet skall avse sökandens

samtliga anställningar. En arbetsgivare som har haft kostnader för sjuklön för

en arbetstagare som omfattas av ett sådant beslut skall efter ansökan kunna få

ersättning från försäkringskassan.

I propositionen framhålls att den som har eller har haft en fastställd

sjukdom, t.ex. reumatism eller cancer, där sjukfrånvaron inte är frekvent men

som enligt medicinsk vetenskap medför en uppenbar risk för en eller flera

längre sjukperioder alternativt återfall bör omfattas av ett utökat

högriskskydd. Dessa personer bör ges möjlighet att ansöka hos

försäkringskassan om att ersättning skall kunna utges från sjukförsäkringen

för kostnader för sjuklön som utges för dem. Mot bakgrund av att

sjuklöneperioden har förlängts till 28 dagar bör enligt vad som anförs i

propositionen med längre sjukperioder avses att sjukdomen medför en uppenbar

risk för fler än 28 dagars sjukfrånvaro i en följd under en

tolvmånadersperiod. En person som under en tolvmånadersperiod har flera

sjukperioder vilka inte överstiger tio och ingen av perioderna riskerar att

omfatta minst 28 dagar kommer därmed inte att omfattas av det särskilda

högriskskyddet eller det utökade särskilda högriskskyddet. Detta gäller t.ex.

en person som har tre sjukperioder om vardera tio dagar.

Enligt propositionen bör i övrigt samma regler gälla som för nuvarande

högriskskydd, nämligen att försäkringskassans bedömning måste grunda sig på

sannolika effekter av den sjukdom den sökande lider av eller har lidit av. Av

betydelse för bedömningen bör då kunna vara hur den försäkrades sjukfrånvaro

sett ut i förfluten tid och vilken den angivna diagnosen är eller var. Det

framhålls i propositionen att man bör vara restriktiv vid tillämpningen och

avgränsa den grupp som kan beviljas utökat särskilt högriskskydd så att endast

personer med medicinskt väl dokumenterade sjukdomstillstånd kommer i fråga.

Om någon uppfyller kraven såväl för det nuvarande särskilda högriskskyddet

som för det utökade särskilda högriskskyddet bör enligt propositionen det för

den sökande mest förmånliga beslutet gälla, dvs. det nu gällande

högriskskyddet.

Om försäkringskassan har meddelat ett angivet beslut kan enligt förslaget

arbetsgivaren ansöka hos försäkringskassan om ersättning för kostnader för

utgiven sjuklön. Ett beslut bör gälla till förmån för samtliga arbetstagarens

arbetsgivare och avse alla sjukperioder under beslutets giltighetstid. Liksom

enligt nuvarande regler bör det endast vara personen själv som kan ansöka om

att försäkringskassan skall fatta ett dylikt beslut. För den som beviljas

utökat särskilt högriskskydd bör ersättning dock inte utges för den första

dagen i en sjukperiod.

Ändringen föreslås träda i kraft den 1 januari 1998 och innebär en utgifts-

ökning på ca 40 miljoner kronor per år.

Motion

I motion Sf37 av Rose-Marie Frebran m.fl. (kd) begärs i yrkande 7 att

riksdagen avvisar förslaget om utökat särskilt högriskskydd. Enligt

motionärerna är förslaget otillfredsställande då det inte ger skydd exempelvis

om en person har nio sjukfall per år med 27 dagar i varje sjukfall, medan

däremot ett sjukfall räcker om det omfattar 29 dagar. I samma motion yrkande 8

begärs att regeringen återkommer med ett bättre förslag.

Utskottet

Genom det nuvarande särskilda högriskskyddet tillförsäkras personer med en

medicinskt väl dokumenterad sjukdom som kan antas ge upphov till frekventa

sjukfall ett skydd. En sådan sjukdom kan t.ex. avse allergiska besvär eller

väl dokumenterade ryggbesvär. Ett av de stora problemen med denna typ av

sjukdomar är att de kräver ideliga sjukskrivningar och därför från en

arbetsgivares synpunkt kan upplevas som ekonomiskt betungande.

Genom förslaget om ett utökat särskilt högriskskydd tillskapas ett skydd för

personer med sjukdomar, t.ex. reumatism eller cancer, som enligt den

medicinska vetenskapen medför en uppenbar risk för en eller flera längre

sjukperioder. Med denna utformning av högriskskyddet bör enligt utskottets

mening en arbetsgivares eventuella tvekan att anställa en person med en sådan

sjukdom påtagligt minska.

Som framhålls i motionen innebär propositionens förslag visserligen att det

utökade särskilda högriskskyddet gäller vid ett sjukfall om 29 dagar medan

däremot nio sjukfall per år om vardera 27 dagar inte omfattas av skyddet.

Enligt utskottets mening får dock ett sådant fall bedömas som extremt och

därmed knappast realistiskt.

Utskottet anser att förslaget utgör en rimlig avvägning när det gäller att

bestämma den närmare avgränsningen av ett utökat särskilt högriskskydd.

Utskottet vill särskilt framhålla det förhållandet att ett beslut om utökat

särskilt högriskskydd innebär att den anställdes alla sjukfall under den tid

beslutet gäller omfattas av skyddet och att detta gäller även om det i

efterhand visar sig att antalet dagar inte i något av sjukfallen uppgår till

mer än 28 dagar. Med hänsyn härtill och då bedömningen skall grunda sig på

sannolika effekter av sjukdomen i fråga samt endast personer med medicinskt

väl dokumenterade sjukdomstillstånd skall komma i fråga tillstyrker utskottet

regeringens förslag. Motion Sf37 yrkandena 7 och 8 avstyrks med det anförda.

Försäkringen mot kostnader för sjuklön

Företag med en viss högsta lönekostnad har enligt 17 § SjLL möjlighet att

försäkra sig hos försäkringskassan mot sjuklönekostnader avseende tid fr.o.m.

den tredje ersättningsdagen. Rätt att teckna en sådan försäkring har

arbetsgivare vars sammanlagda lönekostnader under ett kalenderår - exklusive

sociala avgifter och särskild löneskatt - inte beräknas överstiga 130 gånger

basbeloppet. Försäkringen ersätter försäkringstagarens kostnader för sjuklön

liksom kostnaderna för socialavgifter, allmän löneavgift och särskild

löneskatt. Avgiften är 2,5 % av de sammanlagda lönekostnaderna år 1997.

I motion Sf35 yrkande 8 av Gullan Lindblad m.fl. (m) begärs ett

tillkännagivande om återförsäkringen för sjuklönekostnader för småföretagen.

Motionärerna anser att en utredning bör tillsättas för att utforma

försäkringen så att det inte är olönsamt för små företag att teckna

försäkring.

Enligt uppgift bereds frågan om en översyn av sjuklöneförsäkringen för

närvarande inom Regeringskansliet. Resultatet av en sådan översyn bör enligt

utskottet avvaktas. Motion Sf35 yrkande 8 får anses tillgodosedd med det

anförda.

Sjukpenninggrundande inkomst

Gällande regler

I 3 kap. AFL regleras en försäkrads rätt till sjukpenning samt hur den inkomst

som grundar rätt till ersättning skall beräknas. En försäkrad skall fr.o.m.

den månad han fyller 16 år skrivas in i försäkringskassan om han är bosatt i

Sverige. För rätt till sjukpenning krävs att en inskriven försäkrad har en

sjukpenninggrundande inkomst som uppgår till minst 6 000 kr.

Enligt 3 kap. 2 § AFL är en försäkrads sjukpenninggrundande inkomst den

årliga inkomst i pengar som en försäkrad kan antas komma att tills vidare få

för eget arbete på grund av antingen anställning eller annat förvärvsarbete.

Vid beräkning av sjukpenninggrundande inkomst bortses från sådan inkomst av

anställning och annat förvärvsarbete som överstiger 7,5 basbelopp.

Enligt 3 kap. 3 § AFL gäller att den som uppbär hel förtidspension eller hel

särskild efterlevandepension inte har rätt till sjukpenning.

I 3 kap. 5 § AFL föreskrivs att försäkringskassan i samband med inskrivning

av en försäkrad skall besluta om den försäkrades tillhörighet till

sjukpenningförsäkringen och samtidigt fastställa hans/hennes

sjukpenninggrundande inkomst. Sjukpenningförsäkringen skall enligt samma

paragraf omprövas i vissa situationer bl.a.

- när kassan fått kännedom om att den försäkrades inkomstförhållanden eller

andra omständigheter undergått ändring av betydelse för rätten till

sjukpenning eller sjukpenningens storlek,

- när förtidspension eller särskild efterlevandepension beviljas eller redan

utgående sådan pension ändras med hänsyn till ändring i den försäkrades

arbetsförmåga eller, vid särskild efterlevandepension, förmåga eller möjlighet

att bereda sig inkomst genom arbete.

Ändring gäller fr.o.m. den dag då försäkringskassan fått kännedom om de

ändrade omständigheterna. Om anmälan om ändrade omständigheter görs i

anslutning till en period med sjukpenning eller annan ersättning som beräknas

per dag skall ändringen i stället gälla fr.o.m. den första dagen med

ersättning.

Av 3 kap. 5 § framgår vidare att sjukpenninggrundande inkomst under s.k.

SGI-skyddade tider får sänkas lägst till vad den skulle ha varit närmast

dessförinnan om försäkringskassan då hade känt till samtliga förhållanden.

Detta gäller bl.a. tid då den försäkrade bedriver studier, för vilka han

uppbär studiehjälp, studiemedel eller särskilt vuxenstudiestöd enligt

studiestödslagen (1973:349), studiestöd enligt lagen (1983:1030) om särskilt

vuxenstudiestöd för arbetslösa eller bidrag enligt förordningen (1976:536) om

utbildningsbidrag för doktorander. Detsamma gäller enligt RFV:s föreskrifter

(RFFS 1981:5) om sjukpenninggrundande inkomst den som är arbetslös och anmäld

som arbetssökande på arbetsförmedling samt är beredd att anta erbjudet arbete

i en omfattning som svarar mot fastställd sjukpenninggrundande inkomst.

Före den 1 juli 1994 gällde enligt 3 kap. 6 § AFL att en försäkrad var

skyldig att så snart det kunde ske och senast inom två veckor till

försäkringskassan anmäla sådan ändring i sina inkomstförhållanden eller av sin

arbetstid eller andra omständigheter som påverkar rätten till sjukpenning

eller sjukpenningens storlek. Sedan den 1 juli 1994 gäller i stället att en

försäkrad när han gör anspråk på sjukpenning eller annan ersättning som

baseras på sjukpenninggrundande inkomst skall anmäla sådan ändring.

Anmälan om sjukpenninggrundande inkomst

Enligt vad som anförs i propositionen (avsnitt 9.1) har RFV i sitt remissvar

över Sjuk- och arbetsskadekommitténs slutbetänkande (SOU 1996:113) påtalat

effekterna av den ändring i 3 kap. 6 § AFL som trädde i kraft den 1 juli 1994.

Enligt RFV föreligger oklarhet i regelsystemet för t.ex. en försäkrad som är

arbetslös och som inte anmält sin inkomst till försäkringskassan under period

då han eller hon hade en anställning. Enligt RFV kan en sådan person vid

sjukdom under arbetslöshet med nuvarande bestämmelser inte få någon

sjukpenninggrundande inkomst fastställd i efterhand för sin

anställningsinkomst. I en sådan situation kan ersättningsnivån grundas på

sjukpenninggrundande inkomst från en tidigare anställning och ligga på en

betydligt lägre nivå än senaste anställningsinkomsten. Om den försäkrade över

huvud taget inte är sjukpenningplacerad tidigare får denne följaktligen inget

försäkringsskydd under arbetslöshet. RFV föreslår en lagändring med innebörd

att försäkringskassan i efterhand skall kunna fastställa en

sjukpenninggrundande inkomst.

I propositionen föreslås med hänvisning till RFV:s förslag att, om den

försäkrade skulle ha varit försäkrad för sjukpenning på en viss nivå om

försäkringskassan hade känt till samtliga förhållanden, försäkringskassan i

efterhand skall fastställa en sådan sjukpenninggrundande inkomst i samband med

ersättningsärendet. Ändringen föreslås träda i kraft den 1 juli 1997.

Lagförslaget har inte föranlett några motionsyrkanden, och utskottet

biträder förslaget.

Sjukpenninggrundande inkomst efter tid med förtidspension eller sjukbidrag

Enligt nu gällande regler har en försäkrad under tid då han eller hon har rätt

till sjukpenning eller rehabiliteringspenning eller annan jämförbar förmån

rätt att ha kvar sin tidigare sjukpenninggrundande inkomst. Den

sjukpenninggrundande inkomsten skall dessutom anpassas till löneutvecklingen

inom den försäkrades yrkesområde. Om den försäkrade beviljas helt sjukbidrag

eller hel förtidspension har han eller hon inte rätt att behålla den

sjukpenninggrundande inkomsten. Vid partiell förtidspension eller sjukbidrag

kan den sjukpenninggrundande inkomsten däremot fastställas på det

förvärvsarbete den försäkrade har vid sidan om pensionen.

I propositionens avsnitt 9.2 framhålls att reglerna innebär att den som har

haft helt sjukbidrag under en period och därefter är arbetslös inte har något

inkomstskydd vid händelse av sjukdom. Detta gäller även om personen skulle ha

rätt till arbetslöshetsersättning, t.ex. på grund av att han eller hon genom

förvärvsarbete tidigare kvalificerat sig för sådan ersättning.

Enligt vad som anförs i propositionen har Sjuk- och arbetsskadekommittén i

sitt delbetänkande SOU 1995:149 framhållit att det kan försvåra en

rehabilitering om den som har sjukbidrag riskerar att, när sjukbidraget

upphör, stå utan inkomsttrygghet i händelse av ny sjukdom. Det kan också

enligt kommittén synas orättvist att den som på ett tidigt stadium erhållit

sjukbidrag, för att prognosen då visat att arbetsförmågan var nedsatt för

avsevärd tid, skall komma i en sämre och osäkrare situation än den som under

samma tid i stället uppburit sjukpenning. Kommittén har därför föreslagit att

den sjukpenninggrundande inkomsten efter en period med sjukbidrag eller

förtidspension skall grundas på tidigare förvärvsinkomster.

I propositionen anförs att det är angeläget att hitta en lösning på

problemet inte minst mot bakgrund av de nya kriterier för rätt till

sjukpenning och förtidspension som gäller sedan årsskiftet och för att främja

arbetslinjen. Det bör enligt propositionen finnas incitament för den enskilde

att våga bryta en pensionsperiod.

Det föreslås därför att för en person vars förtidspension eller sjukbidrag

upphört eller minskat skall den sjukpenninggrundande inkomsten fastställas

till lägst det belopp som utgjorde den försäkrades årsinkomst innan respektive

förmån började utges. Den sjukpenninggrundande inkomsten skall därvid anpassas

till löneutvecklingen. I den mån den tidigare sjukpenninggrundande inkomsten

grundar sig på ett förvärvsarbete av större omfattning än som kan anses

motsvara den försäkrades arbetsutbud när förtidspensionen upphör skall enligt

propositionen den sjukpenninggrundande inkomsten anpassas härtill.

Ändringen föreslås träda i kraft den 1 juli 1997 och innebär en

utgiftsökning på ca 3 miljoner kronor per år.

Utskottet biträder förslaget.

Beloppsgräns för sjukpenninggrundande inkomst

Den lägsta försäkrade inkomsten är i dag 6 000 kr per år. Denna nivå

fastställdes år 1980 och har enligt vad som anges i propositionen inte ändrats

sedan dess.

I propositionens avsnitt 9.3 anförs att den allmänna egenavgiften i form av

sjukförsäkringsavgift enligt 4 § lagen om allmänna egenavgifter inte skall

betalas om inkomsterna understiger 24 % av det vid årets ingång gällande

basbeloppet. För år 1997 är denna gräns ca 8 700 kr. Samma gräns gäller för

skyldigheten att upprätta självdeklaration. Vidare skall pensionsgrundande

inkomst, enligt de antagna riktlinjerna för det reformerade

ålderspensionssystemet, fastställas endast under förutsättning att den

försäkrades inkomst av anställning och annat förvärvsarbete uppgått till minst

ett belopp som motsvarar gränsen för skyldighet att avge självdeklaration.

En fördel med att anknyta till basbeloppet är enligt vad som anges i

propositionen att det automatiskt sker en viss årlig uppräkning av nivån och

att man därmed undviker att gränsen med tiden framstår som alltför låg.

I propositionen föreslås därför - i enlighet med Sjuk- och

arbetsskadekommitténs förslag - att den lägsta gränsen för rätt till

sjukpenning höjs till 24 % av basbeloppet.

Ändringen föreslås träda i kraft den 1 januari 1998 och får till följd att

den som vid utgången av ett kalenderår har rätt sjukpenning beräknad på en

sjukpenninggrundande inkomst som understiger 24 % av basbeloppet för året

efter inte kommer att ha fortsatt rätt till sjukpenning.

Utskottet biträder förslaget.

Övriga frågor om sjukpenninggrundande inkomst

Historisk inkomst

I motion Sf35 yrkande 13 av Gullan Lindblad m.fl. (m) begärs förslag om

förändring av beräkningen av sjukpenninggrundande inkomst. Motionärerna anser

att sjukpenninggrundande inkomst skall beräknas på ett genomsnitt av de

senaste 24 månadernas inkomst. Ett liknande yrkande återfinns i motion Sf37

yrkande 6 av Rose-Marie Frebran m.fl. (kd).

Utskottet har vid flera tillfällen behandlat liknande yrkanden bl.a. i det

av riksdagen godkända betänkandet 1996/97:SfU1. Utskottet avstyrkte då

motionsyrkanden i ämnet med hänvisning till att Sjuk- och arbetsskadekommittén

hade lagt fram förslag om beräkning av sjukpenninggrundande inkomst i

slutbetänkande SOU 1996:113 och att dessa förslag då var föremål för

remissbehandling.

Utskottet noterar att Utredningen om översyn av inkomstbegreppen inom

bidrags- och socialförsäkringssystemen därefter genom tilläggsdirektiv (dir.

1996:100) har fått i uppdrag att föreslå besparingar genom förändringar av

reglerna för sjukpenninggrundande inkomst. I direktiven anges bl.a. att

utgångspunkten skall vara att beräkningsunderlaget så långt det är möjligt

skall vara relaterat till faktiskt inkomstbortfall. Om detta är otillräckligt

för att nå den angivna besparingen är utredaren oförhindrad att pröva andra

alternativ. För den som saknar en dokumenterad inkomst av förvärvsarbete som

bortfaller vid sjukdom bör ersättningen kunna baseras på tidigare inkomster av

förvärvsarbete under en viss tidsperiod. I direktiven anges vidare att

utredaren är oförhindrad att analysera och föreslå andra förändringar av

reglerna för sjukpenninggrundande inkomst i den mån sådana ändringar kan anses

motiverade, t.ex. användandet av historisk inkomst för att fastställa

sjukpenninggrundande inkomst. Utredningen skall enligt uppgift redovisa

resultatet av sitt arbete senast den 30 maj 1997.

Utskottet noterar vidare att regeringen i den ekonomiska vårpropositionen

(prop. 1996/97:150) har aviserat att en proposition med förslag om ändringar

av reglerna för sjukpenninggrundande inkomst kommer att föreläggas riksdagen

under september 1997. Utskottet anser att den aviserade propositionen bör

avvaktas och avstyrker motionerna Sf35 yrkande 13 och Sf37 yrkande 6.

Semesterlön m.m. vid beräkning av sjukpenninggrundande inkomst

I motion Sf39 yrkande 6 av Ulla Hoffmann m.fl. (v) begärs ett tillkännagivande

om förändring av beräkning av den sjukpenninggrundande inkomsten. Motionärerna

anser att regelbundna inkomster för arbetad tid, t.ex. semesterlönefaktorn,

skall ligga till grund för ersättning.

Frågan huruvida den s.k. semesterlönefaktorn skall ingå i

sjukpenninggrundande inkomst eller inte har behandlats i utskottets av

riksdagen godkända betänkande 1996/97:SfU4. Utskottet tillstyrkte då

regeringens förslag att fr.o.m. den 1 januari 1997 slopa semesterlönefaktorn

och andra skattepliktiga förmåner än lön m.m. vid beräkning av

sjukpenninggrundande inkomst.

Därefter var frågan uppe till behandling i utskottets betänkande

1996/97:SfU1. Utskottet ansåg då att det inte fanns skäl att frångå tidigare

ställningstagande och avstyrkte motioner i ämnet. Detta blev också riksdagens

beslut (rskr. 1996/97:126).

Utskottet vidhåller sina tidigare ställningstaganden och avstyrker motion

Sf39 yrkande 6.

Jämförelseinkomst för egenföretagare

Enligt 3 kap. 2 § AFL får vid beräkning av sjukpenninggrundande inkomst

inkomst av arbete för egen räkning inte beräknas högre än som motsvarar skälig

avlöning för liknande arbete för annans räkning.

I motion Sf202 av Carl-Fredrik Graf (m) begärs ett tillkännagivande om

behovet av en ändring i AFL. Motionären anser att regeln om att man vid

fastställelse av en egenföretagares sjukpenninggrundande inkomst skall jämföra

med en anställd är felaktig. Enligt motionären skall inte egenföretagare

drabbas av sämre ersättning bara av det skälet att vederbörande driver en egen

rörelse. Motionären hänvisar till förslag av Sjuk- och arbetsskadekommittén i

SOU 1996:113, enligt vilket reglerna om jämförelseinkomst slopas och

sjukpenninggrundande inkomst i stället beräknas på aktuell förväntad

nettointäkt utan begränsning till vad som motsvarar skälig avlöning för

liknande arbete för annans räkning.

Utskottet noterar att den tidigare nämnda Utredningen om översyn av

inkomstbegreppen inom bidrags- och socialförsäkringssystemen även har i

uppdrag (dir. 1996:52) att göra en samlad översyn av inkomstbegreppet i de

författningar som reglerar olika bidrags- och socialförsäkringsförmåner.

Utredaren skall bl.a. redovisa förslag till så långt möjligt gemensamma regler

för hur inkomst skall beräknas. Målsättningen skall därvid vara ett system där

anställda, egna företagare, ägare till fåmansbolag och de som i olika former

kombinerar anställning med att vara egna företagare på ett likvärdigt sätt kan

åtnjuta de bidrags- och socialförsäkringsförmåner som finns. Såvitt gäller

egenföretagare anges att reglerna för inkomstberäkning bör utformas så att de

anpassas till de speciella förutsättningar som gäller för egenföretagares

inkomster. Enligt direktiven skall utredaren vara fri att i stället för eller

som komplement till detaljregler med anknytning till beskattningen föreslå en

schablonregel utan sådan anknytning.

Som tidigare redovisats har regeringen i proposition 1996/97:150 aviserat en

proposition med förslag om ändringar av reglerna för sjukpenninggrundande

inkomst till september 1997. Utskottet anser att propositionen bör avvaktas

och avstyrker motion Sf202.

Sjukpenninggrundande inkomst under tid för studier

Som redovisats i det föregående får sjukpenninggrundande inkomst i vissa fall

sänkas lägst till vad den skulle ha varit närmast dessförinnan om

försäkringskassan då känt till samtliga förhållanden. Det gäller bl.a. då den

försäkrade bedriver studier och uppbär studiemedel, studiehjälp och särskilt

vuxenstudiestöd.

I motion Sf209 av Fanny Rizell (kd) begärs ett tillkännagivande om behovet

av att ändra reglerna beträffande rätten till full föräldrapenning vid studier

för dem som inte har erhållit studiemedel. Motionären framhåller att det är

otillfredsställande att den som vill leva på sparade medel straffas.

Utskottet noterar att Utredningen om översyn av inkomstbegreppen inom

bidrags- och socialförsäkringssystemen enligt sina tilläggsdirektiv (dir.

1996:100) bl.a. skall föreslå grundläggande principer för vilka

kvalifikationsvillkor som skall gälla för sjukpenninggrundande inkomst samt de

grundläggande principer som bör gälla för rätten att behålla

sjukpenninggrundande inkomst under tid som förvärvsarbete inte utförs.

Utredningen skall därvid särskilt beakta reglerna i samband med arbetslöshet,

studieledighet och föräldraledighet.

Mot bakgrund av att regeringen i proposition 1996/97:150 aviserat en

proposition med förslag om ändringar av reglerna för sjukpenninggrundande

inkomst till september 1997 anser utskottet att propositionen bör avvaktas.

Med det anförda avstyrks motion Sf209.

Övriga frågor om sjukersättning

Sjuklön/sjukpenning till timanställda

Enligt 3 § SjLL har en arbetstagare vid sjukdom rätt till sjuklön fr.o.m. den

första dagen av anställningstiden. Är den avtalade anställningstiden kortare

än en månad inträder dock rätten till sjuklön endast om arbetstagaren

tillträtt anställningen och därefter varit anställd 14 kalenderdagar i följd.

Tidigare anställningar hos samma arbetsgivare medräknas om tiden mellan

anställningarna inte överstiger 14 kalenderdagar.

För den som inte omfattas av sjuklönelagen utges enligt AFL sjukpenning som

svarar mot sjukpenninggrundande inkomst av anställning för de första 14

dagarna i sjukperioden endast under förutsättning att den försäkrade skulle ha

förvärvsarbetat om han eller hon inte hade varit sjuk.

I motion Sf210 yrkande 2 av Gullan Lindblad m.fl. (m) begärs förslag som

innebär att timanställd personal får sjukpenning under arbetsgivarperioden.

Enligt motionärerna får anställningsformen inte innebära att rätten till

sjukersättning åsidosätts.

I motion Sf237 av Tanja Linderborg m.fl. (v) begärs ett tillkännagivande om

utredning av sjuklön för timanställda. Motionärerna framhåller att dessa

varken får sjuklön eller sjukpenning.

Enligt de ovan redovisade tilläggsdirektiven (dir. 1996:100) till

Utredningen om översyn av inkomstbegreppen inom bidrags- och

socialförsäkringssy- stemen har utredningen även i uppdrag att se över det

bristande sambandet mellan avgifter och förmåner för den som har kortare

anställningar samt lämna förslag till åtgärder som bör vidtas för att ett

bättre samband skall uppnås. Utredningen skall därvid undersöka hur en person

som under en viss tid har haft flera kortare anställningar kan kvalificera sig

för en sjukpenninggrundande inkomst.

Som tidigare nämnts har regeringen i proposition 1996/97:150 aviserat en

proposition med förslag om ändringar av reglerna för sjukpenninggrundande

inkomst till hösten 1997. Utskottet anser att propositionen bör avvaktas och

avstyrker motionerna Sf210 yrkande 2 och Sf237.

Självriskens storlek i vissa fall

Som nämnts i det föregående utges sjuklön och sjukpenning med vissa undantag

inte för den första dagen i sjukperioden/sjuklöneperioden. Sjuklön eller

sjukpenning utges för övriga dagar med för närvarande 75 % av förmånsgrundande

inkomst. Antalet karensdagar är begränsat till tio dagar under en

tolvmånadersperiod och beräknas i förhållande till sjuklön från varje

arbetsgivare för sig. Arbetstagare med koncentrerad arbetstid kan till följd

av reglerna om karensdag få en större självrisk än personer med jämnt fördelad

arbetstid och den som har flera arbetsgivare kan drabbas av flera karensdagar

under en och samma sjukperiod.

I motion Sf35 av Gullan Lindblad m.fl. (m) begärs i yrkande 7 ett

tillkännagivande om karensdag för skiftarbetare eller anställd med fler än en

arbetsgivare. Motionärerna framhåller att dessa kan drabbas av fler

karensdagar vid varje sjukfall än avsett.

I motion Sf37 av Rose-Marie Frebran m.fl. (kd) begärs i yrkande 1 ett

tillkännagivande om ändringar i lagen om sjuklön och AFL vad avser

karensdagsregeln. Motionärerna menar att särskild hänsyn bör tas till den

grupp som har mer än en arbetsgivare och till deltids- och skiftarbetare.

Utskottet erinrar om att redan när nuvarande karensdagsregler infördes

diskuterades frågan om särregler för arbetstagare med koncentrerad arbetstid

och för dem med flera arbetsgivare. Regeringen var dock enligt proposition

1992/93:31 inte beredd att föreslå några sådana särlösningar. Utskottet

tillstyrkte propositionens förslag (bet. 1992/93:SfU9).

Utskottet har därefter behandlat yrkanden som de nu aktuella i sitt av

riksdagen godkända betänkande 1993/94:SfU12. Utskottet anförde då bl.a. att

man vid införandet av en karensdag i sjukersättningssystemen var väl medveten

om konsekvenserna av detta såväl för enskilda som för vissa yrkeskategorier

men att dessa konsekvenser kunde ha fått större negativa ekonomiska effekter

än vad som förutsågs. Utskottet förutsatte att man inom Regeringskansliet

övervägde möjligheter till ändringar i regelsystemet som kan ha en åtminstone

dämpande effekt på de påtalade konsekvenserna av karensdagen. Utskottet ansåg

dock att något särskilt tillkännagivande till regeringen inte var påkallat och

avstyrkte motionsyrkanden i frågan.

Utskottet, som förutsätter att regeringen återkommer i frågan om det visar

sig vara möjligt att finna en lämplig åtgärd för att mildra de nämnda

konsekvenserna, avstyrker motionerna Sf35 yrkande 7 och Sf37 yrkande 1.

Sjukpenningberäkning vid blandade inkomster

Nuvarande regler

Vid beräkning av sjukpenninggrundande inkomst skall bortses från sådan inkomst

som överstiger 7,5 basbelopp. Det belopp som skall undantas skall i första

hand räknas av från inkomst av annat förvärvsarbete. För den som har

sjukpenninggrundande inkomst av både anställning och annat förvärvsarbete

skall ersättningen enligt AFL beräknas var för sig. För den del av

sjukpenninggrundande inkomst som hänför sig till anställningen tim/dagberäknas

sjukpenningen de första 14 dagarna av sjukperioden och för den del av

sjukpenninggrundande inkomst som hänför sig till annat förvärvsarbete

kalenderdagsberäknas sjukpenningen. Hel sjukpenning för en dag är summan av de

båda delarna. Timberäknad sjukpenning utges endast för dagar då den försäkrade

skulle ha arbetat. För den som omfattas av sjuklönelagen betalar arbetsgivaren

sjuklön under sjuklöneperioden (28 dagar).

Motion

I motion Sf210 yrkande 1 av Gullan Lindblad m.fl. (m) begärs skyndsam

utredning av sjukpenningberäkningen för försäkrade med blandinkomster.

Motionärerna redovisar ett fall där den försäkrade arbetar både som anställd

och som egenföretagare. Inkomsten av anställning uppgår till 106 000 kr och av

annat förvärvsarbete till 264 000 kr, dvs. sammanlagt 370 000 kr. Vid sjukdom

erhåller den försäkrade i exemplet för de första 14 dagarna inte någon

sjukpenning beräknad på anställningsinkomsten, eftersom den försäkrade då inte

skulle ha arbetat som anställd. Däremot utges sjukpenning beräknad på

inkomsten av annat förvärvsarbete. På grund av reglerna i AFL utges dock

sjukpenningen endast på ett underlag om 165 500 kr, som är skillnaden mellan

anställningsinkomsten (106 000 kr) och den maximala sjukpenninggrundande

inkomsten år 1996, 271 500 kr (7,5 basbelopp). Motionärerna anser, inte minst

mot bakgrund av att avgifter betalas även på inkomstdelar över 7,5 basbelopp

att ersättningen blir för låg i ett fall som detta.

Utskottet

Utskottet har förståelse för uppfattningen att de aktuella reglerna i ett fall

som detta ger ett mindre tillfredsställande resultat. Utskottet kan dock

konstatera att denna effekt av reglerna förutsågs vid införandet av de s.k.

timsjukpenningreglerna (prop. 1986/87:69, bet. 1986/87:SfU12, rskr.

1986/87:182). I propositionen uttalades att det föreslagna beräkningssättet

för personer med blandad inkomst kan få till följd att ersättning till en

försäkrad vars sammanlagda sjukpenninggrundande inkomst helt eller delvis

överstiger 7,5 basbelopp kan bli för låg eller helt utebli. Det kan enligt vad

som anfördes i propositionen inträffa om en försäkrad med hög

anställningsinkomst på grund av sjukdom måste avstå från arbete en dag då han

inte skulle ha utfört arbete i anställningen men väl i den andra

sysselsättningen. Regeringen var bl.a. av administrativa skäl inte beredd att

föreslå särskilda regler för dessa fall.

Utskottet har i det föregående redovisat att i uppdraget (dir. 1996:52) för

Utredningen om översyn av inkomstbegreppen inom bidrags- och

socialförsäkringssystemen ingår även att redovisa förslag till så långt som

möjligt gemensamma regler för hur inkomst skall beräknas. Därvid skall

målsättningen vara ett system där anställda, egna företagare, ägare till

fåmansbolag och de som i olika former kombinerar anställning med att vara egna

företagare på ett likvärdigt sätt kan åtnjuta de bidrags- och

socialförsäkringsförmåner som finns.

Regeringen har som tidigare nämnts i proposition 1996/97:150 aviserat

förslag om ändringar av reglerna för sjukpenninggrundande inkomst till

september 1997. Utskottet anser att propositionen bör avvaktas och avstyrker

därför motion Sf210 yrkande 1.

Samverkan och rehabilitering

Allmänt om rehabilitering

Regler om rehabilitering och rehabiliteringsersättning finns i 22 kap. AFL.

Enligt dessa skall arbetsgivaren, om det inte framstår som obehövligt, påbörja

en rehabiliteringsutredning bl.a. när den försäkrade till följd av sjukdom

helt eller delvis har varit frånvarande från sitt arbete under längre tid än

fyra veckor i följd eller när den försäkrades arbete ofta har avbrutits av

kortare sjukperioder. I arbetsgivarens ansvar ingår också att vidta de

arbetslivsinriktade rehabiliteringsåtgärder som kan genomföras inom eller i

anslutning till den egna verksamheten. Försäkringskassan skall samordna och

utöva tillsyn över de insatser som behövs för rehabiliteringsverksamheten och

ansvara för att rehabilitering kommer till stånd när arbetsgivare saknas eller

inte fullgör sina åtaganden. Försäkringskassan skall också upprätta en

rehabiliteringsplan om den försäkrade är i behov av någon arbetslivsinriktad

åtgärd. Rehabiliteringsersättning utges under vissa förutsättningar när en

försäkrad, vars arbetsförmåga till följd av sjukdom är nedsatt med minst en

fjärdedel, deltar i en arbetslivsinriktad rehabilitering.

Rehabiliteringsersättning består av rehabiliteringspenning, som för närvarande

utges med 75 % av den sjukpenninggrundande inkomsten, och ett särskilt bidrag.

För köp av yrkesinriktade rehabiliteringstjänster avsätts särskilda medel

som får användas av försäkringskassorna för köp av sådana tjänster. För

budgetåret 1997 har avsatts 500 miljoner kronor för detta ändamål.

Inom ramen för den årliga överenskommelsen mellan regeringen och företrädare

för sjukvårdshuvudmännen om vissa ersättningar till sjukvårdshuvudmännen m.m.

har under senare år avsatts särskilda medel för rehabiliterings- och

behandlingsinsatser inom hälso- och sjukvården. Medlen utbetalas av

försäkringskassan efter det att en överenskommelse har träffats mellan kassan

och huvudmannen om medlens användning. För år 1997 har avsatts 250 miljoner

kronor för detta ändamål.

Enligt lagen (1992:863) om lokal försöksverksamhet med finansiell samordning

mellan socialförsäkring och hälso- och sjukvård bedrivs sedan år 1993

försöksverksamhet på lokal nivå inom fem försöksområden (FINSAM). Försökstiden

är förlängd till utgången av år 1997. Syftet med försöksverksamheten är att

skapa drivkrafter inom systemen för socialförsäkring respektive hälso- och

sjukvård för ett bättre utnyttjande av de gemensamma resurserna.

RFV och Socialstyrelsen har i en gemensam slutrapport (Finansiell samordning

1997:1) anfört bl.a. att samarbetet mellan de deltagande organisationerna

påtagligt har förbättrats och att viktiga insatser har kunnat göras i försöket

för att skapa insikt och medvetenhet om vilka fördelar som kan utvinnas för

patienter och försäkrade av gemensamma insatser.

Enligt lagen (1994:566) om lokal försöksverksamhet med finansiell samordning

mellan socialförsäkring, hälso- och sjukvård och socialtjänst får, om

regeringen medger det, en allmän försäkringskassa, ett landsting och en kommun

som har kommit överens om det bedriva sådan försöksverksamhet i syfte att

pröva möjligheterna till en effektivare användning av tillgängliga resurser

(SOCSAM). Försöksverksamheten, som är begränsad till högst fem försöksområden,

startade den 1 juli 1994 och skall avslutas senast vid utgången av år 2000.

Propositionen

I propositionens avsnitt 7.6 framhålls att det finns ett stort behov av att

mer effektivt utnyttja samhällets samlade resurser för att bättre kunna

tillgodose enskilda människors behov av olika stödåtgärder. Många människor

med långvarig arbetslöshet, psykosociala eller hälsomässiga problem kan lätt

hamna i en gråzon mellan de olika ersättningssystemen eftersom problembilden

inte renodlat faller inom någon viss myndighets ansvarsområde. Det finns

därför starka skäl att utveckla bra och ändamålsenliga samverkansmodeller som

ger bättre förutsättningar för rehabiliteringsarbete.

Enligt vad som anförs i propositionen är det nu dags att införa en möjlighet

till frivillig samverkan för berörda myndigheter i syfte att stödja alla som

är i behov av särskilda insatser. Arbetet bör därför inriktas på generella

lösningar. Framtida lokala samverkansprojekt skall inte behöva något särskilt

godkännande av regeringen eller respektive myndigheter. Det är de enskilda

aktörerna själva som enligt propositionen bör besluta om att bedriva samverkan

utifrån lokala förutsättningar och behov.

Det föreligger däremot enligt propositionen inte behov av ytterligare

försöksverksamhet vad avser olika samverkansmodeller inom

rehabiliteringsområdet utöver dem som för närvarande bedrivs. Nya strukturella

samverkansmodeller bör därför övervägas först när utvärdering av pågående

försöksverksamheter med finansiell samordning mellan socialförsäkring, hälso-

och sjukvård och socialtjänst har redovisats.

I propositionen föreslås att följande riktlinjer gäller för samverkan inom

rehabiliteringsområdet fr.o.m. år 1998:

- Gemensamma verksamhets- och handlingsplaner bör upprättas på central

myndighets- och regionnivå liksom program för gemensam utbildning.

- Försäkringskassorna bör inom ramen för särskilda medel ges möjlighet att

bedriva olika projekt i syfte att bl.a. uppnå samverkansvinster.

- Samverkansprojekt ges en gemensam ram för åtgärder och insatser men de

ekonomiska besluten fattas av respektive myndighet/förvaltning.

- En förutsättning är att alla inblandade parter bidrar med medel som står i

proportion till deras ansvar för åtgärder för den grupp som

samverkansprojektet riktar sig till.

- Resultaten av samverkansprojekten skall systematiskt följas upp.

- Användningen av medel avsedda för samverkansprojekt skall gemensamt

utvärderas av RFV, Socialstyrelsen och Arbetsmarknadsstyrelsen.

När det gäller frågan om gemensamma mål framhålls i propositionen att mål- och

resultatstyrning blir allt vanligare inom hela den offentliga sektorn.

Eftersom det är först när lokala lösningar tillåts som lokala problem kan

lösas måste målstyrning gälla även för den lokala nivån.

Enligt vad som anges i propositionen saknas t.ex. gemensamma mål för sådant

som flera myndigheter har ett gemensamt ansvar för eller så strider målen

delvis mot varandra. Detta framgår av regleringsbreven för Socialstyrelsen,

Arbetsmarknadsverket och socialförsäkringsadministrationen för budgetåret

1995/96.

I propositionen framhålls att det är nödvändigt att vissa gemensamma

övergripande mål formuleras och att regeringen bör vara tydlig i sitt uppdrag

till myndigheterna. Uppdraget bör därför göras likalydande för de berörda

myndigheterna och regleringsbreven bör enligt propositionen innehålla både

myndighetsspecifika och myndighetsgemensamma mål, uppdrag och

redovisningskrav. Resultatuppföljningen bör också ske gemensamt.

Det gemensamma målet för de samverkande myndigheterna bör enligt

propositionen vara att personer i t.ex. utsatta grupper, som saknar fast

förankring på arbetsmarknaden, i så stor utsträckning som möjligt, skall

befinna sig i aktiva åtgärder i syfte att få arbete. Målet kan också vara att

inom en överblickbar framtid uppnå resultat i form av t.ex. kortare

sjukskrivningstider, minskade kostnader för sjukpenning och

förtidspension/sjukbidrag samt färre socialbidragstagare.

I fråga om gemensam ram har enligt vad som anförs i propositionen en särskild

utredare haft i uppdrag att kartlägga olika lokala samverkansprojekt inom

rehabiliteringsområdet. I betänkandet EGON JÖNSSON - en kartläggning av lokala

samverkansprojekt inom rehabiliteringsområdet (SOU 1996:85) konstateras bl.a.

att bristen på pengar inte är det största problemet. Problemet är i stället de

regelverk som styr vem som får disponera medlen och för vilka ändamål dessa

medel får användas. Utredningens slutsats är att det går att uppnå betydande

samverkanseffekter utan att sammanläggning av olika medel är nödvändig.

Utredningen förordar en lösning som innebär att samverkansprojekt bör ha en

gemensam ram för åtgärder och insatser, men att de ekonomiska besluten bör

fattas av respektive myndighet/förvaltning.

I propositionen framhålls att det inte i första hand behövs ytterligare

resurser till samverkansområdet. Det gäller i stället att mobilisera

organisationernas egna resurser och möjligheter. Det är inte heller nödvändigt

med sammanslagningar av resurser utan det går enligt propositionen att komma

långt med att medelsramar sätts upp inom respektive myndighet/förvaltning för

användning i samverkansprojekt. Det är dock viktigt att det för varje projekt

klart anges vad projektet skall syfta till och vad som ingår i den ekonomiska

ramen med avseende på projektets egna kostnader, försörjningsmedel och

åtgärdsmedel. I den överenskommelse som görs kan enligt propositionen mycket

väl även kostnader för försörjning ingå utan att medlen för den skull blir

gemensamma.

Samverkansprojekt bör därför ges en gemensam ram för åtgärder och insatser

men de ekonomiska besluten fattas av respektive myndighet eller förvaltning.

En förutsättning är enligt propositionen att alla inblandade parter bidrar med

medel som står i proportion till deras ansvar för åtgärder för den grupp som

samverkansprojektet riktar sig till.

Enligt vad som anges i propositionen har regeringen i den ekonomiska

vårpropositionen (prop. 1996/97:150) beräknat ramen för utgiftsområde 10 med

beaktande av att försäkringskassorna fr.o.m. år 1998 inom ramen för särskilda

medel skall ges möjlighet att bedriva olika projekt bl.a. i syfte att uppnå

samverkansvinster. Medlen ställs till försäkringskassornas förfogande genom en

sammanläggning av medel som för närvarande är avsatta för köp av

arbetslivsinriktade rehabiliteringstjänster, arbetstekniska hjälpmedel,

läkarutlåtanden och läkarundersökningar. Dessutom tillförs vissa ytterligare

medel för detta ändamål.

När det gäller utvärdering anförs i propositionen att det har framkommit att

uppföljningsaspekterna eller formen för resultatredovisningen sällan har

diskuterats vid planeringen av projekt. Instrumenten för uppföljning och

resultatmätning har vidare konstaterats vara få och trubbiga.

Ett första steg mot bättre uppföljning och utvärdering av

samverkansprojekten är enligt propositionen att dokumentationen förbättras så

att det är möjligt att få reda på vilka resurser som avsatts och till vad de

har använts. Det är vidare betydelsefullt att samverkansparterna redan vid

starten av ett projekt har tillförsäkrat sig tillgång till

utvärderingskompetens och reserverat medel för detta. Resultaten av

samverkansprojekten skall därför systematiskt följas upp och användningen av

medel avsedda för samverkansprojekt gemensamt utvärderas av RFV,

Socialstyrelsen och Arbetsmarknadsstyrelsen.

Såvitt gäller könsperspektiv framhålls i propositionen att en fortsatt och

permanentad lokal samverkan blir effektivare om ett genomtänkt könsper-

spektiv präglar verksamheterna. Det innebär att hänsyn tas till att kvinnor

och män ofta har olika livserfarenheter och olika villkor och attityder i

t.ex. arbetslivet. Könsperspektiv innebär att olikheterna bejakas och att

kunskaperna om detta används för att anpassa verksamheten och åtgärderna så

att både kvinnor och män på ett likvärdigt sätt kan rehabiliteras tillbaka

till egen försörjning. Det kan t.ex. vara nödvändigt att använda olika metoder

för kvinnor och män för att skapa goda rehabiliteringsmöjligheter för alla.

I propositionen konstateras dock att den särskilde utredaren i betänkande

SOU 1996:85 funnit att det så gott som helt saknas ett genomtänkt könsper-

spektiv i de projekt som utredningen studerat. Vidare konstateras att det av

utvärderingsrapporten Finansiell samordning 1997:1 bl.a. framgår att en

kraftig systematisk ökning av kvinnors sjukskrivning har skett under senare år

liksom att rehabiliteringens effekter är mindre påtagliga för kvinnor än för

män.

I propositionen anförs att kravet på att ett könsperspektiv skall prägla

arbetet särskilt bör framgå av uppdragen till de samverkande myndigheterna och

förvaltningarna. Könsperspektivet bör även ges särskilt utrymme i t.ex.

utbildningar samt olika rehabiliteringsinsatser redovisas separerade för män

och kvinnor.

Motioner

I några av motionerna tas frågan upp om införande av FINSAM-modellen i hela

landet. I motion Sf35 yrkande 10 av Gullan Lindblad m.fl. (m) begärs förslag

på finansiell samverkan mellan socialförsäkringen, hälso- och sjukvården och

kommunerna. Motionärerna anser att FINSAM-försöken bör permanentas och

lagregleras fr.o.m. den 1 januari 1998. I motion Sf38 yrkande 5 av Sigge Godin

m.fl. (fp) begärs ett tillkännagivande om att aktivera försäkringspengar i

syfte att korta köer och förbättra rehabiliteringen m.m. Motionärerna anser

att idén med FINSAM bör utvecklas till att gälla alla landsting. Även Lars

Leijonborg m.fl. (fp) begär i motion Sf242 yrkande 4 ett tillkännagivande om

en utredning som undersöker möjligheterna att överföra hela ansvaret för

sjukförsäkringen till landstingen. Enligt motionärerna har FINSAM-försöken

inneburit att kostnaden för sjukförsäkringen har minskat med 3 - 7 %.

Resultaten av försöken har således varit lyckade och bör därför ligga till

grund för överväganden om överföring till landstingen. Rose-Marie Frebran

m.fl. (kd) begär i motion Sf37 yrkande 5 förslag på lokal finansiell

samverkan. Motionärerna anser att FINSAM-modellen bör införas i hela landet

från den 1 januari 1998.

I två motioner berörs frågor som rör olika villlkor för kvinnors och mäns

rehabilitering. I motion Sf35 yrkande 12 av Gullan Lindblad m.fl. (m) begärs

ett tillkännagivande om rättvisa villkor mellan kvinnor och män i

rehabiliteringsarbetet. Motionärerna anser att det är oacceptabelt att kvinnor

får kortare och sämre rehabilitering än män. I motion Sf39 av Ulla Hoffmann

m.fl. (v) begärs i yrkande 14 ett tillkännagivande om särskild utbildning om

main-streaming i de olika samverkansprojekten. Motionärerna anser att det bör

uppdras åt myndigheterna i de olika samverkansprojekten att genomföra en

utbildning rörande kvinnors och mäns olika situation.

I två motioner tas frågan om helhetsperspektiv upp. I motion Sf225 yrkande

12 av Birger Schlaug m.fl. (mp) begärs ett tillkännagivande om att människans

hela situation skall beaktas vid bedömning av kvalifikationskrav till

långvariga socialförsäkringar. I motion Sf251 av Christer Erlandsson m.fl. (s)

begärs ett tillkännagivande om behovet av ett bredare perspektiv vid bedömning

av ohälsoförsäkringen. Enligt motionärerna bör det utredas om inte

försäkringen borde ha andra parametrar än rent medicinska bedömningar.

I motion Sf39 av Ulla Hoffmann m.fl. (v) begärs i yrkande 7 ett

tillkännagivande om resurser till rehabilitering. Enligt motionärerna behövs

mer resurser till rehabilitering. I samma motion yrkandena 8 och 11 begärs 100

miljoner kronor för att underlätta försäkringskassornas arbete med

rehabilitering och 200 miljoner kronor för rehabiliteringsverksamheten. I

yrkande 13 begär motionärerna ett tillkännagivande om samverkan mellan

myndigheter när det gäller rehabiliteringen. De anser att samverkan är

nödvändig, men att problemet med olika regler inom de olika systemen vad

gäller ersättningen måste lösas.

I motion Sf40 yrkande 9 av Ragnhild Pohanka och Thomas Julin (mp) begärs ett

tillkännagivande om sammanslagning av arbetsförmedling, försäkringskassa och

delar av kommunernas socialtjänst på lokal nivå. Motionärerna anser att en

sammanslagning av dessa myndigheter till en organisation ligger i linje med

förslaget att slå samman försäkringarna vid långvarig ohälsa och arbetslöshet

till en försäkring. Enligt motionärerna skulle en sådan åtgärd väsentligt

förbättra möjligheterna till samverkan.

Utskottet

I det föregående har vissa grundläggande principer för ett försäkringsskydd

vid sjukdom och rehabilitering slagits fast. En viktig princip är att

möjligheterna till rehabilitering måste finnas inbyggda i systemet. Människors

möjligheter att återvända till ett normalt liv efter sjukdom eller skada måste

enligt utskottets mening genomsyra den allmänna försäkringen. En bra och

effektiv rehabilitering är viktig både ur individens och samhällets

perspektiv. För individen leder den till minskat lidande och en större

möjlighet att komma tillbaka till ett aktivt liv. För samhället innebär den

minskade kostnader för både sjukförsäkringen och hälso- och sjukvården.

På sätt som framhållits i propositionen finns det dock risk att människor

med sammansatta problem såsom långvarig arbetslöshet i kombination med

psykosociala eller hälsomässiga problem hamnar mellan olika ersättningssystem

eftersom problembilden inte renodlat faller inom någon viss myndighets

ansvarsområde.

Problem av detta slag har uppmärksammats av utskottet i samband med den

tidigare nämnda ändringen av kriterierna för rätt till sjukpenning och

förtidspension. En utgångspunkt för de fr.o.m. den 1 januari 1997 ändrade

kriterierna är en önskan att åstadkomma en renodling av trygghetssystemen

utifrån olika orsaker till behovet av insats där sjukpenning och

förtidspension skall vara ett skydd vid i huvudsak medicinskt grundad

nedsättning av arbetsförmågan. Utskottet, som tillstyrkte förslaget, framhöll

i betänkande 1996/97:SfU6 bl.a. att renodlingen av försäkringen inte får leda

till att en arbetsoförmåga som huvudsakligen grundar sig på medicinska orsaker

skall ?delas upp? för att i olika delar hänföras till andra orsaker, såsom

arbetsmarknadsmässiga eller sociala, när sådana finns. Enligt utskottet skall

där en medicinsk orsak innebär en nedsatt arbetsförmåga sjukpenning eller

förtidspension kunna utges även om det finns vissa inslag av t.ex. social

karaktär som inverkar på arbetsoförmågan. Utskottet framhöll också vikten av

att en samsyn finns mellan RFV och försäkringskassorna å ena sidan samt

arbetsmarknadsmyndigheterna å andra sidan vad gäller att bedöma om en person

är att anse som arbetsför. Utskottet förutsatte därvid ett samarbete

myndigheterna emellan såväl i enskilda fall som på central nivå. Utskottet

avstyrkte därmed motionsyrkanden om bl.a. samordningsproblem.

I fråga om bl.a. uppföljning framhöll utskottet att det finns anledning att

noga följa upp effekterna av förslagen och att det är angeläget att undersöka

vilka möjligheter som finns att undanröja problem som har sin grund i

bristande överensstämmelse mellan olika trygghetssystem. Utskottet avstyrkte

därmed bifall till motionsyrkanden i frågan.

Regeringen har i den nu behandlade propositionen lagt fram förslag till

riktlinjer för samverkan inom rehabiliteringsområdet fr.o.m. år 1998 som

enligt utskottets uppfattning huvudsakligen tillgodoser behoven av samordning

och samsyn mellan myndigheter såväl i enskilda fall som på central nivå.

Utskottet är av den uppfattningen att det inte i första hand är behov av

regeländringar eller avsaknaden av resurser totalt sett som är det stora

bekymret när det gäller att åstadkomma en bättre och samordnad rehabilitering.

Inte heller är en sammanslagning av resurser och/eller myndigheter någon

lösning på problemet. Däremot är, som framhålls i propositionen, mål- och

resultatstyrning av avgörande betydelse. Utan en medveten och uttrycklig

styrning saknas enligt utskottet förutsättningar att komma till rätta med

nuvarande problem. En sådan styrning bör komma till uttryck bl.a. i

regleringsbreven till myndigheterna. Dessa bör följas upp av i propositionen

angivna gemensamma verksamhets- och handlingsplaner upprättade på central

myndighets- och regionnivå. Även program för gemensam utbildning underlättar

en gemensam utveckling.

Liksom regeringen anser utskottet att det generellt bör införas en möjlighet

till frivillig samverkan för berörda myndigheter i syfte att stödja personer

som är i behov av särskilda insatser. I motsats till de lokala

försöksverksamheterna skall sådana samverkansprojekt inte behöva något

särskilt godkännande av regeringen eller av någon myndighet. Däremot är det

nödvändigt att samverkansprojekten ges en gemensam ram för åtgärder och

insatser men att de ekonomiska besluten fattas av respektive

myndighet/förvaltning.

För att försäkringskassorna skall ha möjlighet att bedriva olika projekt i

syfte att uppnå samverkansvinster är det enligt utskottet viktigt att det

finns särskilda medel för detta ändamål. I propositionen anges att sådana

medel skall ställas till kassornas förfogande dels genom en sammanläggning av

redan befintliga medel för bl.a. köp av arbetslivsinriktade

rehabiliteringstjänster, dels genom ett tillskott av ytterligare medel.

Utskottet anser att förslagen till riktlinjer öppnar för ett effektivare

utnyttjande av samhällets samlade resurser och att människors behov av

stödåtgärder därmed bättre kan tillgodoses än för närvarande. Utskottet

tillstyrker regeringens förslag till inriktning av samverkan inom

rehabiliteringsområdet.

Med bakgrund av det anförda kan utskottet inte förorda en lösning som

innebär att FINSAM-modellen nu permanentas och införs i hela landet. Utskottet

erinrar samtidigt om att nya strukturella samverkansmodeller enligt

propositionen bör övervägas när utvärdering av pågående försöksverksamheter

med finansiell samordning mellan socialförsäkring, hälso- och sjukvård och

socialtjänst har redovisats. Utskottet avstyrker motionerna Sf35 (m) yrkande

10, Sf38 (fp) yrkande 5, Sf242 (fp) yrkande 4 och Sf37 (kd) yrkande 5. Med

hänvisning till det anförda avstyrks vidare motionerna Sf39 (v) yrkande 13 och

Sf40 (mp) yrkande 9. Motion Sf39 yrkande 7 får anses tillgodosedd med vad

utskottet anfört ovan.

Vad gäller frågan om olika villkor för kvinnors och mäns rehabilitering kan

konstateras att det av betänkande SOU 1996:85 framgår att det så gott som helt

saknas ett genomtänkt könsperspektiv i de projekt som utredningen studerat.

Enligt utskottets mening är detta nedslående, i synnerhet som det av

utvärderingsrapporten Finansiell samordning 1997:1 framgår att en kraftig

systematisk ökning av kvinnors sjukskrivning har skett under senare år, liksom

att rehabiliteringens effekter är mindre påtagliga för kvinnor än för män.

Utskottet noterar dock med tillfredsställelse att regeringen har anfört att

kravet på ett könsperspektiv särskilt bör framgå av uppdragen till de

samverkande myndigheterna och förvaltningarna och att könsperspektivet bör ges

utrymme i t.ex. utbildningar. Med det anförda anser utskottet att motionerna

Sf35 (m) yrkande 12 och Sf39 (v) yrkande 14 i vart fall huvudsakligen får

anses tillgodosedda.

När det gäller frågan om ett helhetsperspektiv anser utskottet att de nyss

angivna riktlinjerna för samverkan skapar förutsättningar för ett samspel

mellan de olika myndigheter/förvaltningar som har ansvar för rehabiliteringen.

Detta i sin tur innebär att det blir möjligt att upprätthålla en helhetssyn på

individen, trots den renodling som skett t.ex. vad gäller gränsdragningen

mellan systemen för ersättning vid sjukdom och arbetslöshetsförsäkring

respektive socialbidrag. Med det anförda får motionerna Sf225 (mp) yrkande 12

och Sf251 (s) delvis anses tillgodosedda.

Frågan om ytterligare resurser till försäkringskassorna har nyligen

behandlats av utskottet i yttrande 1996/97:SfU6y till finansutskottet.

Utskottet anförde bl.a. att det är viktigt att regeringen inför höstens

budgetproposition beaktar behovet av en väl fungerande administration, så att

socialförsäkringen och bidragssystemen kan hanteras effektivt och rättssäkert.

Utskottet ansåg bl.a. det nödvändigt att försäkringskassorna förfogar över

tillräckliga resurser för att även fortsättningsvis arbeta aktivt med

rehabilitering.

Med beaktande av det anförda får motion Sf39 (v) yrkandena 8 och 11 anses

besvarade.

Arbetsförmedlingens rehabiliteringsansvar

Propositionen

Rehabiliteringsansvaret för arbetslösa sjukskrivna ligger hos

Arbetsmarknadsverket och försäkringskassan. Undersökningar som gjorts på

senare tid visar enligt propositionen (avsnitt 7.5) att det delade

huvudmannaskapet innebär ett problem i rehabiliteringen av arbetslösa

sjukskrivna. Enligt vad som anförs i propositionen har Sjuk- och

arbetsskadekommittén i betänkande SOU 1996:113 föreslagit att

rehabiliteringsansvaret skall övergå till arbetsförmedlingen, som därmed

skulle få samma roll för denna grupp som arbetsgivaren har för de anställda.

För att detta skall fungera behöver försäkringskassan enligt kommittén

upprätta ett nära och organiserat samarbete med arbetsförmedlingen.

Arbetslösa sjukskrivna är enligt propositionen en växande grupp som ofta har

sammansatta problem. För att denna grupp inte skall öka är det viktigt att

försäkringskassan tillsammans med arbetsförmedlingen tidigt identifierar

behoven av rehabilitering. Enligt propositionen är det dock inte lämpligt att

arbetsförmedlingen får ett sådant rehabiliteringsansvar som kommittén

föreslagit bl.a. på grund av att en sådan ordning skulle innebära behov av

väsentliga förändringar av arbetsförmedlingens organisation, uppdrag och

resurser. Arbetsförmedlingen har i dag inte heller kännedom om de individer

som är arbetslösa och samtidigt sjukskrivna. Mot denna bakgrund kan enligt vad

som anges i propositionen kommitténs förslag inte läggas till grund för

förändringar av nuvarande regler. Däremot bör ett utökat samarbete förstärkas

och utvecklas mellan försäkringskassan och arbetsförmedlingen, vilket bör

lösas inom ramen för de s.k. särskilda medel som försäkringskassan får till

sitt förfogande.

Motioner

I motion Sf38 yrkande 7 av Sigge Godin m.fl. (fp) begärs beslut att

arbetsförmedlingen skall ha ansvar för de arbetslösa sjukskrivnas

rehabilitering.

I motion Sf37 yrkande 4 av Rose-Marie Frebran m.fl. (kd) begärs ett

tillkännagivande om arbetsförmedlingens rehabiliteringsansvar. Motionärerna

anser att Sjuk- och arbetsskadekommitténs förslag om arbetsförmedlingens

ansvar bör finnas med i de fortsatta övervägandena vad gäller att finna ett

effektivt sätt att utöka det nödvändiga samarbetet.

Utskottet

Utskottet gör samma bedömning som regeringen i frågan om ansvaret för

rehabilitering av arbetslösa sjukskrivna. Denna grupp har, som påpekas i

propositionen, ofta problem som är av sammansatt karaktär och de har många

gånger inte enbart behov av att lösa sin arbetslöshetssituation. Det handlar

inte sällan om en kombination av ohälsa, arbetslöshet och sociala problem. Det

finns därför anledning anta att arbetsförmedlingen med nuvarande organisation

och resurser inte har den kompetens som behövs för att ta över

rehabiliteringsansvaret för denna grupp. Mot bakgrund härav anser utskottet

att det inte bör göras någon ändring vad gäller arbetsförmedlingens ansvar för

arbetslösa sjukskrivnas rehabilitering. Utskottet erinrar dock om att de ovan

av utskottet tillstyrkta förslagen till riktlinjer för samverkan inom

rehabiliteringsområdet ger bättre möjligheter till samarbete och samsyn mellan

berörda myndigheter. Med det anförda avstyrker utskottet motionerna Sf38

yrkande 7 och Sf37 yrkande 4.

Arbetsgivarens ansvar för enskilds rehabilitering

Propositionen

Arbetsgivaren har enligt AFL ett förstahandsansvar för den arbetslivsinriktade

rehabiliteringen inom eller i anslutning till den egna verksamheten. Detta

rehabiliteringsansvar syftar till att återställa den enskildes arbetsförmåga.

I propositionen framhålls att AFL inte innehåller några bestämmelser om

sanktioner som är möjliga att rikta mot en arbetsgivare som inte fullgör sina

skyldigheter enligt lagen.

Enligt vad som anförs i propositionen (avsnitt 7.2) har Sjuk- och

arbetsskadekommittén konstaterat att rehabiliteringsreformens intentioner fått

alltför litet genomslag. Trots att rehabiliteringsarbetet länge inriktats mot

att få till stånd insatser så tidigt som möjligt har detta inte skett.

Arbetsgivar- ansvaret är enligt kommittén inte tillräckligt preciserat. Den

ekonomiska ansvarsfördelningen mellan arbetsgivaren och försäkringskassan är i

dag oklar. Det råder också oklarheter i regelverket när det gäller ansvaret

för rehabiliteringsutredningarna. Kommittén anser vidare att dagens problem

bara till en mindre del har sin grund i ett behov av regeländringar. Det

huvudsakliga problemet tycks vara att det saknas en mera konsekvent genomförd

metodik i rehabiliteringsarbetet. Enligt kommitténs förslag bör arbetsgivaren

inom fyra veckor ha kontakt med en anställd som drabbats av sjukdom för att

göra en prövning av behovet av rehabiliteringsinsatser samt vid behov ha

kontakt med försäkringskassan. Vidare bör arbetsgivaren efter fyra veckor

genomföra de åtgärder som behövs för att den anställde skall kunna återgå

eller vara kvar i sitt arbete samt fortlöpande informera försäkringskassan.

I propositionen framhålls arbetsgivarens betydelse för rehabilitering av den

enskilde. Sjuk- och arbetsskadekommitténs förslag bidrar enligt propositionen

emellertid inte till att undanröja nuvarande oklarheter vad gäller bl.a.

gränsdragningsproblematiken mellan arbetsgivaren och försäkringskassan.

Kommittén har t.ex. inte närmare preciserat hur långt arbetsgivarens

kostnadsansvar skall sträcka sig eller vilka rehabiliteringsåtgärder som skall

ingå i ansvaret. En annan fråga som inte har fått sin lösning är om detta

ansvar skall omfatta samtliga arbetsgivare, dvs. även småföretagare. Enligt

vad som anförs i propositionen räcker det föreliggande underlaget inte för att

ändra nuvarande regler om arbetsgivarens åtgärds- och kostnadsansvar.

Däremot bör enligt propositionen en utredning tillsättas med uppgift att

utreda denna fråga. En sådan utredning bör bl.a. utreda när arbetsgivarens

kostnadsansvar skall inträda och hur långt det skall sträcka sig. Utredningen

bör även belysa små och stora företags skilda förutsättningar att fullgöra det

rehabiliteringsansvar som ålagts dem och gränsdragningsproblematiken gentemot

övriga rehabiliteringsaktörer.

Motioner

I motion Sf39 yrkande 12 av Ulla Hoffmann m.fl. (v) begärs ett

tillkännagivande om arbetsgivarnas ansvar när det gäller rehabiliteringen.

Motionärerna anser att krav skall ställas på arbetsgivaren att efter fyra

veckor dels göra en dokumentation, dels ha beredskap för rehabiliterande

insatser.

I motion Sf40 yrkande 11 av Ragnhild Pohanka och Thomas Julin (mp) begärs

ett tillkännagivande om direktiv till den utredning som tillsätts med uppgift

att utreda arbetsgivarens kostnads- och rehabiliteringsansvar. Om inte

motionärernas yrkande om att förkorta sjuklöneperioden till 14 dagar bifalls

bör utredningen analysera den förlängda sjuklöneperiodens effekter på

rekrytering av svaga grupper på arbetsmarknaden.

I motion Sf211 av Christer Erlandsson (s) begärs förslag till ändring i

lagstiftningen om arbetsgivaransvar. Motionären påpekar att om en arbetsgivare

inte tar sitt rehabiliteringsansvar finns det inte någon sanktionsmöjlighet.

Däremot kan försäkringskassan dra in sjukersättningen för individen om han

eller hon inte följer kassans direktiv.

Utskottet

Utskottet anser att arbetsplatsen och därmed arbetsgivaren utgör en viktig bas

för rehabiliteringsarbetet. Eftersom det uppenbarligen föreligger oklarheter

hur långt arbetsgivarens ansvar i dessa hänseenden sträcker sig är det enligt

utskottets mening angeläget att ansvaret såväl vad gäller åtgärder för

rehabilitering som för kostnaderna för dessa förtydligas och preciseras.

Utskottet delar därför regeringens uppfattning att frågan bör utredas. Frågan

om effekterna på rekrytering av svaga grupper på arbetsmarknaden bör däremot

inte utredas i detta sammanhang. Eftersom frågan om arbetsgivares

rehabiliteringsansvar är av stor vikt förutsätter utskottet att utredningen

kommer till stånd utan onödigt dröjsmål.

Med det anförda får motion Sf211 anses i huvudsak tillgodosedd. Motionerna

Sf39 yrkande 12 och Sf40 yrkande 11 avstyrks.

Företagshälsovård

Motioner

I motion Sf35 yrkande 11 av Gullan Lindblad m.fl. (m) begärs ett

tillkännagivande om företagshälsovården. Motionärerna anser att förslag bör

presenteras om hur företagshälsovården kan inrymmas i den finansiella

samverkan.

I motion Sf39 av Ulla Hoffmann m.fl. (v) begärs i yrkande 9 förslag till en

lag om allas rätt till företagshälsovård. Om avtal inte träffas mellan

parterna bör enligt motionärerna samhället komplettera med en rättighetslag

med innebörd att alla arbetstagare skall ha tillgång till företagshälsovård.

En sådan bör finansieras av arbetsgivare med en differentierad avgift. I samma

motion yrkande 10 begärs ett tillkännagivande om företagshälsovårdens

verksamhet. Motionärerna anser att tillsyn och utveckling av

arbetsmiljöverksamheten och därmed företagshälsovården skall handhas av

Arbetarskyddsstyrelsen. Företagshälsovården skall vidare ha ett huvudansvar

för att initiera rehabiliteringen medan försäkringskassan skall ha ansvaret

för att utredningar görs och åtgärder snabbt sätts in.

Utskottet

Sjuk- och arbetsskadekommittén har sitt slutbetänkande SOU 1996:113 tagit upp

frågor som rör företagshälsovården. Kommittén har föreslagit att

försäkringskassan, i syfte att nå målet om en god arbetsmiljö och effektiv

rehabiliteringsverksamhet, skall få möjlighet att ekonomiskt stimulera de små

arbetsgivarna till förebyggande och rehabiliterande insatser och till

anlitande av kvalitetssäkrad företagshälsovård eller motsvarande professionell

kompetens.

I den nu behandlade propositionen har inte lagts fram något förslag om

företagshälsovård. Däremot anförs i propositionen (avsnitt 7.2) att

Statskontoret har haft i uppdrag att bl.a. belysa och analysera

företagshälsovårdens tjänsteutbud och arbetssätt i förhållande till företag,

förvaltning och deras anställda. Uppdraget har vidare innefattat att göra en

lägesbeskrivning beträffande branschens arbete med att införa en

kvalitetssäkringsmodell för företagshälsovården. Statskontoret har i januari

1997 överlämnat sin rapport Företagshälsovården i dag (1997:2) till

regeringen. I propositionen anförs att beredning av frågan om vilka åtgärder

som behöver vidtas för att bygga vidare på och upprätthålla en bra

företagshälsovård för närvarande pågår inom Regeringskansliet.

Utskottet anser att regeringens beredning av frågan om företagshälsovården

bör avvaktas och avstyrker motionerna Sf35 yrkande 11 och Sf39 yrkandena 9 och

10.

Försäkring vid arbetsskada m.m.

Nuvarande regler om arbetsskadeförsäkring

Lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring (LAF) omfattar anställda,

uppdragstagare och egenföretagare och ger ersättning för inkomstbortfall till

den som drabbas av skada i sitt arbete. LAF omfattar skador enligt ett

generellt arbetsskadebegrepp. Begreppet arbetsskada är definierat som skada

till följd av olycksfall eller annan skadlig inverkan. Med annan skadlig

inverkan avses i princip varje i arbetsmiljön förekommande faktor som kan

påverka den fysiska eller psykiska hälsan ogynnsamt.

Den 1 januari 1993 höjdes kravet på skadlighet hos en arbetsmiljöfaktor från

sannolikhet till hög grad av sannolikhet. Samtidigt skärptes kravet på

orsakssamband mellan skadlig inverkan i arbetet och den försäkrades skada så

att samband skall anses föreligga om övervägande skäl talar för det. Före den

1 januari 1993 skulle samband anses föreligga om inte betydligt starkare skäl

talade emot samband.

Fr.o.m. den 1 juli 1993 slopades den särskilda arbetsskadesjukpenningen för

den som är sjukförsäkrad enligt AFL samt rätten till ersättning från

arbetsskadeförsäkringen för andra kostnader än för sjukvård utom riket,

tandvård och särskilda hjälpmedel.

Den som ådragit sig en arbetsskada har vid bestående nedsättning av

arbetsförmågan med minst en femtondel rätt till livränta för den

inkomstförlust som uppkommer. Livräntan motsvarar skillnaden mellan den

inkomst den försäkrade skulle ha haft om skadan inte hade inträffat och den

inkomst den försäkrade trots skadan kan beräknas komma att få.

Arbetsskadeförsäkringen finansieras genom socialavgifter och avkastning från

arbetsskadefonden. Avgiften för arbetsgivare är 1,38 % av avgiftsunderlaget

och för egenföretagare 1,4 % av underlaget. Arbetsskadefonden uppvisar sedan

år 1987 ett underskott, som vid utgången av år 1996 var ca 15 900 miljoner

kronor (ackumulerat). Sedan budgetåret 1994/95 är utgifterna lägre än

inkomsterna.

Propositionen

Enligt vad som anförs i propositionens avsnitt 11 har Sjuk- och

arbetsskadekommittén i sitt slutbetänkande SOU 1996:113 granskat

förutsättningarna för en privatisering av arbetsskadeförsäkringen.

Utgångspunkten har varit att skapa en försäkring med en lagstadgad skyldighet

för arbetsgivare att hos valfri försäkringsgivare teckna arbetsskadeförsäkring

till förmån för sina anställda. Kommittén har dock funnit att en

arbetsskadeförsäkring i form av en offentlig försäkring har sådana fördelar

att något förslag om en privatisering inte lagts fram. Vidare har kommittén

granskat möjligheten att förbättra den ekonomiska ersättningen till de

arbetsskadade, i första hand för skador till följd av olycksfall i arbete.

Kommittén har emellertid konstaterat att det för närvarande inte är möjligt

att höja ersättningsnivåerna för alla typer av arbetsskador. En höjning av

ersättningsnivån (till 98 % av den sjukpenninggrundande inkomsten) bör enligt

kommittén i första hand avse skador till följd av olycksfall i arbete.

I propositionen framhålls vikten av att arbetsolycksfall och arbetssjukdomar

i möjligaste mån behandlas lika, inte minst på grund av det s.k.

genderperspektivet. Bl.a. mot bakgrund härav bör enligt propositionen någon

höjning av ersättningsnivån i form av arbetsskadesjukpenning vid skada till

följd av olycksfall inte ske.

Eftersom den tidigare LAF-sjukpenningen kompenserade inkomstbortfallet med

100 % av den försäkrades sjukpenninggrundande inkomst hade tidpunkten för

övergång från arbetsskadesjukpenning till livränta i flertalet fall inte någon

större betydelse. Då den försäkrade numera uppbär sjukpenning eller

rehabiliteringsersättning under sjukdomstiden har tidpunkten för övergången

blivit central.

Enligt vad som anförs i propositionen har Sjuk- och arbetsskadekommittén

föreslagit vissa ändringar i syfte att klargöra att rätten till livränta vid

arbetsskada inträder vid den tidpunkt då den försäkrade fått sin förmåga att

skaffa inkomst genom arbete bestående nedsatt.

Enligt propositionen bidrar dock kommitténs förslag inte till att klargöra

problemen. Utredningen har inte heller belyst de ekonomiska effekterna som ett

klargörande av reglerna kan få för såväl försäkringen som administrationen.

Mot denna bakgrund bör enligt propositionen för närvarande inte någon ändring

ske av de nuvarande reglerna.

Däremot anges i propositionen att regeringen avser att se över reglerna för

arbetsskadeförsäkringen och att nuvarande regler därför tills vidare bör

bibehållas i avvaktan på denna översyn.

Motioner

I motion Sf254 av Gullan Lindblad m.fl. (m) begärs i yrkande 14 utredning om

den framtida arbetsskadeförsäkringen. Enligt motionärerna bör försäkringen

vara obligatorisk samt tecknas och finansieras av arbetsgivare. Avgiften bör

differentieras och enmansföretagare undantas från att teckna försäkring. I

samma motion yrkande 15 begärs förslag om en sänkning av livräntan till 80 %.

I motion Sf35 av Gullan Lindblad m.fl. (m) återfinns liknande krav. I yrkande

14 begär motionärerna förslag på en förändring av arbetsskadeförsäkringen. I

yrkande 15 begär de beslut om sänkning av livräntenivån för tillkommande

godkända livräntor till 80 % fr.o.m. den 1 januari 1998.

I motion Sf242 yrkande 8 av Lars Leijonborg m.fl. (fp) begärs ett

tillkännagivande om att arbetsgivaren skall åläggas att teckna

arbetsskadeförsäkring för arbetsolycksfall. Försäkringen skall kunna tecknas

som en privat försäkring med differentierade avgifter. Enligt motionärerna

skall försäkringen överta kostnaderna från sjukförsäkringen vid

arbetsolycksfall.

I motion Sf39 yrkande 15 av Ulla Hoffmann m.fl. (v) begärs ett

tillkännagivande om att det inte behövs någon ytterligare utredning om

arbetsskadeförsäkringen.

I motion So296 yrkande 12 av Marianne Andersson och andre vice talman Görel

Thurdin (båda c) begärs ett tillkännagivande om att tandvårdspersonal som

drabbats av kvicksilverförgiftning måtte få sina besvär godkända som

arbetsskada.

Utskottet

Utskottet delar regeringens uppfattning att reglerna för

arbetsskadeförsäkringen bör ses över och att någon ändring av de nuvarande

reglerna därför inte bör ske. Med hänsyn härtill avstyrker utskottet

motionerna Sf254 yrkandena 14 och 15, Sf35 yrkandena 14 och 15, Sf242 yrkande

8 och Sf39 yrkande 15.

Vad gäller frågan om tandvårdspersonal som drabbats av arbetsskador till

följd av exposition för kvicksilver i amalgam har utskottet i sitt av

riksdagen godkända betänkande 1995/96:SfU3 behandlat ett liknande yrkande.

Utskottet anförde då att lagstiftningen bl.a. med dess generella

arbetsskadebegrepp fick anses utformad på ett adekvat sätt. Beträffande lagens

tillämpning i praxis ansåg utskottet att utskottet varken kan eller bör

anlägga några synpunkter. I övrigt förutsatte utskottet att RFV, som har att

verka för att socialförsäkrings- och bidragssystemen tillämpas på ett

likformigt och rättvist sätt, följer utvecklingen av praxis i arbetsskademål.

Utskottet avstyrkte därmed bifall till en motion i ämnet.

Utskottet vidhåller sitt tidigare ställningstagande och avstyrker motion

So296 yrkande 12.

Vissa ersättningsfrågor

Föräldrapenning

Gällande ordning

Föräldrapenning utges enligt 4 kap. 3 § AFL under 450 dagar i anslutning till

barns födelse eller adoption. När båda föräldrarna är vårdnadshavare har de

rätt till hälften var av det totala antalet ersättningsdagar. En förälder kan

överlåta rätten till föräldrapenningdagar till den andre föräldern med

undantag av 30 dagar (de s.k. pappa- och mammamånaderna). Under 360 dagar

utges ersättning för närvarande med 75 % av den sjukpenninggrundande

inkomsten. Ersättning utges dock alltid lägst enligt garantinivån som är 60 kr

om dagen. För resterande 90 dagar är ersättningen lika med garantinivån.

Föräldrapenning kan tas ut längst till dess barnet fyllt åtta år eller till

den senare tidpunkt då barnet har avslutat det första skolåret.

Motion

I motion Sf38 yrkande 2 av Sigge Godin m.fl. (fp) begärs ett tillkännagivande

om 90 % i ersättning i föräldraförsäkringens pappa- och mammamånad. En höjd

ersättningsnivå krävs enligt motionärerna för att stimulera fler fäder att ta

ut föräldraledighet.

Utskottet

Utskottet har i sitt av riksdagen godkända betänkande 1996/97:SfU1 behandlat

motionsyrkanden med krav på högre kompensationsnivå för mamma- och

pappamånaderna. Yrkandena avstyrktes med hänvisning till behovet av att sanera

statsfinanserna. Utskottet vidhåller sin uppfattning i frågan och avstyrker

motion Sf38 yrkande 2.

Närståendepenning

Närståendepenning utges enligt lagen (1988:1465) om ersättning och ledighet

för närståendevård till den som avstår från förvärvsarbete för att vårda en

närstående svårt sjuk person. Ersättning kan även utges om vården sker på

sjukvårdsinrättning. Antalet ersättningsdagar är begränsat till 60 dagar för

varje person som vårdas. Närståendepenning utges för närvarande med 75 % av

den sjukpenninggrundande inkomsten för samtliga dagar i ersättningsperioden

och kan utges som hel, halv eller fjärdedels förmån. Närståendepenning kan

även utges för högst 240 dagar vid vård av en person som blivit hivsmittad vid

användning av blodprodukter inom den svenska hälso- och sjukvården.

I motion Sf38 av Sigge Godin m.fl. (fp) begärs i yrkande 3 beslut att

förlänga rätten till närståendepenning samt den därtill kopplade rätten till

ledighet från nuvarande 60 dagar till 120 dagar. I samma motion yrkande 4

begärs ett tillkännagivande om överläggningar mellan kommunförbunden och

staten om förbättrade förutsättningar för närståendevården och hemsjukvården.

I ovan nämnda betänkande 1996/97:SfU1 har utskottet även behandlat ett

yrkande om en förbättring av närståendepenningen. Utskottet ansåg dock med

hänsyn till det då alltjämt besvärliga budgetläget att det inte fanns utrymme

för att vidta ändringar som medförde kostnadsökningar. Utskottet avstyrkte

därmed bifall till yrkandet i fråga.

Även om budgetläget har förbättrats på senare tid anser utskottet att det

inte finns utrymme för en förbättring av det slaget som motionärerna förordat.

Utskottet avstyrker därför motion Sf38 yrkande 3.

Något uttalande från riksdagens sida om överläggningar mellan

kommunförbunden och staten beträffande närståendevården och hemsjukvården är

enligt utskottets mening inte påkallat, och utskottet avstyrker därför motion

Sf38 yrkande 4.

Frågor om förtidspension/sjukbidrag

Gällande ordning

Enligt 7 kap. 1 § AFL utges förtidspension till försäkrad som fyllt 16 år för

tid före den månad då han fyller 65 år om hans arbetsförmåga på grund av

sjukdom eller annan nedsättning av den fysiska eller psykiska

prestationsförmågan är nedsatt med minst en fjärdedel och nedsättningen kan

anses varaktig. Kan nedsättningen av arbetsförmågan inte anses varaktig men

kan den antas bli bestående för avsevärd tid har den försäkrade rätt till ett

tidsbegränsat sjukbidrag.

Förtidspension/sjukbidrag utges sedan den 1 juli 1993 som hel, tre

fjärdedels, halv eller en fjärdedels förmån, allt efter graden av

nedsättningen av arbetsförmågan. För rätt till hel förmån krävs därvid att

arbetsförmågan är helt nedsatt. Inom ramen för hel förmån accepteras enligt

RFV:s allmänna råd 1993:5 (ändring 1994-03-29) visst mått av ideellt arbete

liksom mycket små inkomster. I de nämnda råden rekommenderas försäkringskassan

att vid bedömningen av arbetsförmågan bortse från arbetsinkomst som

understiger lägsta sjukpenninggrundande inkomst, dvs. för närvarande 6 000 kr.

I de allmänna råden rekommenderas vidare att kassan bortser från sådana

aktiviteter som kan jämställas med sådana fritidsaktiviteter som en

yrkesverksam person i normalfallet utför på sin fritid.

Sedan den 1 januari 1997 gäller enligt 7 kap. 3 § AFL att vid bedömning av i

vad mån arbetsförmågan är nedsatt skall beaktas den försäkrades förmåga att

försörja sig själv genom sådant förvärvsarbete som är normalt förekommande på

arbetsmarknaden, eller genom annat lämpligt arbete som är tillgängligt för den

försäkrade. Bedömningen skall göras efter samma grunder oavsett arten av den

föreliggande nedsättningen av prestationsförmågan. Med inkomst av arbete

likställs i skälig omfattning värdet av hushållsarbete i hemmet. Om det finns

särskilda skäl för det får vid bedömningen av arbetsförmågans nedsättning

beaktas den försäkrades ålder samt den försäkrades bosättningsförhållanden,

utbildning och tidigare verksamhet och liknande omständigheter. Bedömningen av

arbetsförmågans nedsättning skall göras i förhållande till ett heltidsarbete

(prop. 1996/97:28, bet. 1996/97:SfU6, rskr. 1996/97:125).

Från och med den 1 januari 1997 har vidare de särskilda regler som gällde

för försäkrade som är 60 år eller äldre avskaffats (prop. 1994/95:147, bet.

1994/95:SfU10, rskr. 1994/95:343).

Fram till den 1 januari 1990 kunde barntillägg utges för varje barn under 16

år till förälder som uppbar ålderspension eller förtidspension. Barntillägg

utgavs med 26 % av basbeloppet eller, om barnet var berättigat till

barnpension, med 10 % av basbeloppet. Barntillägget avvecklades i samband med

reformeringen av den allmänna försäkringens efterlevandeförmåner och utges

övergångsvis till den som för december 1989 hade rätt till sådan förmån, om

förutsättningarna i övrigt för rätt till förmånen föreligger.

Motioner

I motion Sf220 av Bo Nilsson m.fl. (s) begärs en utredning om möjligheterna

att låta personer med förtidspension/sjukbidrag delta i det politiska arbetet.

Motionärerna anser att även arvoden över 6 000 kr bör tillåtas men förmånen

skulle kunna reduceras om arvodet överstiger 6 000 kr per år.

Ett liknande yrkande finns i motion Sf234 av Charlotta L Bjälkebring m.fl.

(v). Motionärerna begär ett tillkännagivande om funktionshindrades möjlighet

att delta i arvoderade verksamheter. De anser att reglerna bör ses över så att

de med förtidspension eller sjukbidrag inte mister 25 % av förmånen på grund

av arvode från politiska uppdrag.

I motion Sf39 yrkande 5 av Ulla Hoffmann m.fl. (v) begärs ett

tillkännagivande om restarbetsförmågan. Motionärerna anser att en modifierad

äldreregel vid förtidspension bör återskapas.

I motion Sf252 av Marianne Carlström m.fl. (s) begärs ett tillkännagivande

om en översyn av vad de förändrade villkoren inneburit för förtidspensionärer

med försörjningsansvar för barn i åldern 0 - 15 år. Motionärerna påpekar att

en sådan översyn krävs för att komma till rätta med eventuella

snedfördelningar till följd av budgetsaneringen.

Utskottet

Vad först gäller frågan hur arvode för politiska uppdrag m.m. skall värderas

vid bedömningen av arbetsförmågans nedsättning konstaterar utskottet att RFV i

de ovan redovisade allmänna råden har rekommenderat att försäkringskassan vid

bedömningen av arbetsförmågan bl.a. skall bortse från arbetsinkomst som

understiger lägsta sjukpenninggrundande inkomst. Utskottet har tidigare

behandlat liknande frågor. I sitt av riksdagen godkända betänkande

1993/94:SfU12 hänvisade utskottet till nämnda allmänna råd. Utskottet ansåg

emellertid att det fanns anledning för regeringen att noga följa utvecklingen

av de ändrade reglerna för rätt till olika nivåer av förtidspension och

återkomma med förslag om tillämpningen ändå skulle bli sådan att handikappade

personer på grund av förtidspensionsreglerna inte får möjlighet att delta i

samhällslivet. Detta gavs regeringen till känna.

Utskottet har ovan tillstyrkt förslaget om höjning av den lägsta gränsen för

rätt till sjukersättning från 6 000 kr till 24 % av basbeloppet (f.n. ca 8 700

kr). Denna ändring torde få effekt även för gruppen förtidspensionärer som

uppbär en mindre inkomst.

I övrigt noterar utskottet att Sjuk- och arbetsskadekommittén i sitt

slutbetänkande 1996:113 föreslagit - förutom att man vid bedömning av rätt

till hel månadsersättning skall bortse från inkomster under 24 % av

basbeloppet - att försäkrade som uppbär hel månadsersättning under vissa

förutsättningar skall få möjlighet att utnyttja sin restarbetsförmåga. I

sistnämnda fall skall enligt förslaget månadsersättningen minskas med del av

arbetsinkomsten.

Regeringen har som tidigare nämnts givit en särskild utredare i uppdrag att

med utgångspunkt i kommitténs princip om månadsersättning utforma förslag till

ett system för ekonomisk ersättning vid långvarigt nedsatt arbetsförmåga som

skall ersätta dagens system med förtidspension och sjukbidrag. Utredaren

skall redovisa resultatet av detta arbete den 31 oktober 1997.

Med det anförda avstyrker utskottet motionerna Sf220 och Sf234.

Beträffande frågan om införande av en modifierad äldreregel har utskottet

tidigare avstyrkt ett liknande yrkande i betänkande 1996/97:SfU1. Utskottet

hänvisade då till att utskottet nyligen hade tillstyrkt regeringens förslag

(prop. 1996/97:28) om ändrade kriterier för rätt till sjukpenning och

förtidspension. Utskottet hänvisade vidare till att förslaget innebär att det

skall finnas utrymme för att ta rimlig hänsyn till individuella förhållanden,

t.ex. ålder och bosättningsförhållanden, och att en sammanvägning av sådana

faktorer, där åldersfaktorn bör väga tyngst, i begränsad omfattning skall

kunna påverka bedömningen av den försäkrades förmåga att försörja sig själv

genom arbete. Däremot innebär förslaget, som utskottet påpekade, inte något

återinförande av den s.k. äldreregeln. Utskottet, som förutsatte att en

grundlig och allsidig uppföljning och analys snarast skulle komma till stånd,

ansåg att det inte fanns skäl att föreslå riksdagen att en modifierad

äldreregel införs.

Utskottet vidhåller sin uppfattning i frågan och avstyrker motion Sf39

yrkande 5.

Beträffande frågan om situationen för förtidspensionärer med

försörjningsansvar för barn upp till 15 år noterar utskottet att det inom RFV

pågår ett projekt som har till syfte att kartlägga och analysera samhällets

ekonomiska stöd till barnfamiljer, inklusive de allmänna stödformer som alla

har rätt till. Avsikten är att härigenom få fram ett underlag för att bättre

kunna studera innebörden av förändringar i olika stödformer för skilda

mottagargrupper. Resultatet av det första delprojektet har redovisats i

rapporten Samhällets ekonomiska stöd till barnfamiljer - en kartläggning och

analys (RFV redovisar 1996:9).

Med hänsyn till att det pågår en kartläggning och analys av samhällets

ekonomiska stöd till barnfamiljer anser utskottet att det för närvarande inte

finns skäl att begära översyn av situationen för just gruppen

förtidspensionärer med barn. Utskottet avstyrker därför motion Sf252.

Socialförsäkringsadministrationen

Den nuvarande ordningen

Socialförsäkringsadministrationens uppgift är att administrera den allmänna

socialförsäkringen och ett antal anslutande bidragssystem. Administrationen

handhas av RFV och de allmänna försäkringskassorna. Bestämmelser om allmänna

försäkringskassor finns i 18 kap. AFL. RFV utövar enligt 18 kap. 2 § AFL

tillsyn över försäkringskassorna och är, enligt förordningen (1988:1204) med

instruktion för Riksförsäkringsverket, central förvalt-ningsmyndighet för

socialförsäkringen och anslutande bidragssystem. Verket skall särskilt svara

bl.a. för den centrala ledningen och tillsynen av försäkringskassornas

verksamhet, verka för att socialförsäkrings- och bidragssy- stemet tillämpas

likformigt och rättvist, se till att allmänheten får en tillfredsställande

service och information om trygghetsanordningarna samt följa utvecklingen av

de olika grenarna inom trygghetssystemet och utvärdera trygghetsanordningarnas

effekter för individ och samhälle.

I 18 kap. 1 § AFL stadgas att för varje landsting samt varje kommun som inte

tillhör något landsting skall det finnas en allmän försäkringskassa. En

försäkringskassas verksamhetsområde får dock, om regeringen för ett särskilt

fall bestämmer det, omfatta två landsting eller ett landsting och en sådan

kommun som nyss sagts. De allmänna försäkringskassorna är offentligrättsliga

organ med egna styrelser. Ordförande och vice ordförande i styrelsen utses av

regeringen. Övriga ledamöter utses av landstingen eller, i fråga om

försäkringskassa vars verksamhetsområde utgörs av en kommun, av

kommunfullmäktige. Vid försäkringskassorna finns en direktör som har att leda

arbetet i enlighet med styrelsens anvisningar. Denne anställs och entledigas

av RFV, efter det att RFV inhämtat försäkringskassans yttrande. I landet finns

25 allmänna försäkringskassor.

Vidare stadgas i 18 kap. AFL att allmän försäkringskassa skall inrätta

lokalkontor i den mån så prövas erforderligt. RFV har i anslutning härtill

utfärdat föreskrifter (RFFS 1987:6 med ändringar RFFS 1992:16) varav bl.a.

framgår att i varje kommun skall försäkringskassan ha minst ett lokalkontor. I

slutet av år 1996 fanns det ca 350 lokalkontor och ett trettiotal mindre

serviceenheter.

Försäkringskassornas huvudsakliga uppgifter är att handlägga enskilda

ärenden inom socialförsäkrings- och bidragssystemet. Beslut i försäkrings-

ärenden fattas av enskilda tjänstemän eller av en socialförsäkringsnämnd.

Nämnderna beslutar bl.a. i ärenden rörande förtidspension, vårdbidrag och

handikappersättning. Regeringen beslutar om hur många nämnder det skall finnas

i riket. RFV beslutar om antalet nämnder i varje kassa. Nämnderna består av

sju ledamöter. Av dessa utses en ledamot, som skall vara ordförande, av

regeringen. Av övriga ledamöter utses tre av RFV och väljs tre av landstinget

eller, i fråga om försäkringskassa vars verksamhetsområde utgörs av kommun, av

kommunfullmäktige.

Försäkringskassorna har i Försäkringskasseförbundet (FKF) en gemensam

intresse-, service- och arbetsgivarfunktion. Arbetsgivarfunktionen på central

nivå utövar FKF gemensamt med Arbetsgivarverket.

Tidigare utredningsarbete

Problem inom den nuvarande ordningen för socialförsäkringsadministrationen har

belysts i ett antal rapporter och utredningar. Riksrevisionsverket (RRV) har i

en rapport Effektiv ledning Förutsättningar för styrning och uppföljning inom

socialförsäkrings- och arbetsmarknadsområdet (RRV 1996:60) bl.a. funnit att

socialförsäkringsadministrationens organisationsform och ansvarsfördelning är

otydlig, vilket medför att diskussionerna tenderar att fokuseras på dylika

frågor på bekostnad av mer väsentliga frågor. I rapporten föreslår RRV bl.a.

att olika åtgärder vidtas för att klargöra ansvarsfördelningen inom

socialförsäkringsadministrationen och att regeringen klargör innebörd och

konsekvenser av RFV:s tillsynsansvar. Även Sjuk- och arbetsskadekommittén har

fört fram förslag angående styrning och ledning av den allmänna

sjukförsäkringen. Sjuk- och arbetsskadekommittén anser att försäkringen skall

administreras av försäkringskassor som arbetar med stor självständighet och

eget ansvar. Ledningen skall präglas av mål- och resultatstyrning liksom ett

starkt förtroendemannainflytande.

I det av riksdagen godkända betänkandet 1994/95:SfU7 fann utskottet det

påkallat med en översyn avseende de krav som bör ställas på

försäkringskassornas lokalkontorsnät och vilket inflytande kassorna själva

skall ha på utformningen av detta respektive vilken styrande roll RFV skall

ha. I samband med detta uttalade riksdagen att vid översynen också borde ses

över formerna för RFV:s tillsyn av försäkringskassornas organisation.

Regeringen beslutade härefter om direktiv för en särskild utredare att göra en

översyn av socialförsäkringens administration. I betänkandet Försäkringskassan

Sverige - Översyn av socialförsäkringens administration (SOU 1996:64) har

utredaren presenterat förslag till att inordna de allmänna försäkringskassorna

i den statliga förvaltningsstrukturen samtidigt som kassornas befogenheter i

vissa avseenden vidgas.

Allmänna riktlinjer

I propositionen föreslås att riksdagen godkänner regeringens förslag till

riktlinjer för förändringar av den nuvarande organisationen avseende

socialförsäkringsadministrationen. Detta skall ske så att den statliga

styrningen av verksamheten garanteras samtidigt som de allmänna

försäkringskassornas självständiga ställning fördjupas och utvecklas. Under

förutsättning av riksdagens godkännande av riktlinjerna kommer dessa att

genomföras dels genom förordningsändringar, dels genom att regeringen senare

kommer att förelägga riksdagen förslag till lagändringar. Regeringen föreslår

också en översyn av formerna för socialförsäkringsadministrationens ADB-

verksamhet.

De allmänna försäkringskassorna är från staten fristående offentligrättsliga

organ men kan vid myndighetsutövning betraktas som förvaltningsmyndigheter. I

betänkandet Försäkringskassan Sverige - Översyn av socialförsäkringens

administration föreslogs att försäkringskassorna inordnas i den statliga

förvaltningsstrukturen genom att organisationen anpassas till den gängse

ordning som gäller för regionala myndigheter i staten. I propositionen uppges

att med en sådan organisationsstruktur kan det vara svårt att bibehålla och

stärka det regionala och lokala inflytandet. Enligt regeringen är det därför

angeläget att med bibehållen associationsform för kassorna öka tydligheten

inom socialförsäkringsadministrationen bl.a. avseende ansvaret för olika

uppgifter.

Riksförsäkringsverkets roll

Propositionen

Enligt regeringen är en viktig utgångspunkt för rollfördelningen mellan RFV

och försäkringskassorna att socialförsäkringen är ett nationellt system med

staten som försäkringsgivare. Försäkringarna styrs av lagar och förordningar

som är beslutade av riksdag och regering. RFV skall tolka och förtydliga de

mål och krav på förväntat utfall av försäkringarna som riksdag och regering

ställer. Genom kravet på nationell enhetlighet ligger det således enligt

propositionen i RFV:s uppdrag att svara för den normgivning som skall vara

styrande för försäkringskassornas tillämpning av lagstiftningen på

socialförsäkringsområdet. De instrument som står RFV till buds för normgivning

är främst bindande föreskrifter och allmänna råd som komplettering till

statsmakternas författningar. RFV har också möjlighet att föra talan i domstol

mot beslut som fattats av kassorna och förvaltningsdomstolarna för att få fram

rättspraxis för regeltillämpningen. I RFV:s uppdrag ingår även att utöva

tillsyn över kassornas handläggning och regeltillämpning av trygghetssystemen.

I tillsynsansvaret ligger också att vid behov vidta åtgärder så att

förutsättningarna för en likformig och rättvis tillämpning av försäkringarna

säkerställs. Regeringen anser att denna del av RFV:s verksamhet behöver

utvecklas till att omfatta en systematisk och kontinuerlig uppföljning av

kvaliteten i tillämpningen inom samtliga försäkringsområden. I propositionen

framhålls vidare att inom det statliga budgetsystemet har under senare år

skett en successiv övergång till mål- och resultatstyrning. Detta har minskat

behovet av detaljreglering och möjliggjort en betydande decentralisering av

beslutsbefogenheter från RFV till försäkringskassorna. Det är enligt

regeringen angeläget att utvecklingen i denna riktning fortsätter. RFV:s

uppgift är att tolka mål- och resultatkraven och att förmedla dessa till

kassorna. I RFV:s regleringsbrev till försäkringskassorna bör anges vilka mål

och riktlinjer som skall gälla för försäkringskassorna när det gäller såväl

försäkringstillämpningen som kraven på kvalitet och effektivitet i

verksamheten. RFV skall ha ansvar för att följa upp att kassorna efterlever

kraven som ställs på dem och att återrapportera utfallet såväl till den

enskilda kassan som till regeringen. RFV har också att se till att en

försäkringskassa vidtar rättelse om det förekommer brister i tillämpningen och

om så ej sker påtala detta för regeringen.

I propositionen framhålls att informationen om socialförsäkringarna måste

vara korrekt och utformas på ett sådant sätt att de försäkrade får tillräcklig

kännedom om trygghetssystemen för att kunna ta till vara sina rättigheter.

Enligt regeringen bör det vara RFV som ansvarar för innehållet i sådan

information. Därvid har enligt propositionen FKF en väsentlig roll att fylla

när det gäller informationens utformning, produktion och spridning.

RFV skall enligt propositionen även i fortsättningen ansvara som sy-

stemägare för de centrala ADB-systemen och för att de utvecklas i

överensstämmelse med regelverket för socialförsäkringarna. Enligt

propositionen skall formerna för hur ADB-verksamheten skall organiseras ses

över med syfte att effektivisera verksamheten och att pröva i vilken

utsträckning det är möjligt att konkurrensutsätta den samt att förbättra

försäkringskassornas möjlighet till reellt inflytande.

Motioner

I motion Sf35 av Gullan Lindblad m.fl. (m) anförs att motionärerna i stort

sett biträder regeringens förslag vad gäller socialförsäkringens

administration. De vill dock ytterligare betona RFV:s centrala roll med

avseende på verkets tillsyns- och uppföljningsansvar. Enligt motionärerna är

detta särskilt viktigt om riksdagen skulle biträda deras förslag om samverkan

mellan socialförsäkringen och andra aktörer inom rehabiliteringsområdet.

Motionärerna begär i yrkande 16 ett tillkännagivande om det anförda.

I motion Sf40 av Ragnhild Pohanka och Thomas Julin (mp) yrkande 10 begärs

ett tillkännagivande om preciseringen av RFV:s roll i förhållande till en med

kommunen lokalt samordnad försäkringskassa. Motionärerna förordar därvid en

sammanslagning av de lokala arbetsförmedlingarna, försäkringskassorna och

delar av kommunernas socialtjänst till en organisation på lokal nivå. I en

sådan organisation kan enligt motionärerna RFV:s resurser kraftigt dras ned,

och RFV:s verksamhet skulle främst bestå i att svara för den statliga

planeringen inom området och för service till och uppföljning och revision av

verksamheten i kommunerna. I motion Sf225 av Birger Schlaug m.fl. (mp) läggs

fram ett antal förslag rörande socialförsäkringen, bl.a. införande av ett

grundskydd vid långvarig ohälsa och vid ålderdom samt förenkling och

samordning av regler inom socialförsäkringssystemen. Enligt motionärerna leder

deras förslag till minskade administrationskostnader och effektivitetsvinster

i försäkringssystemen. I yrkande 20 begärs ett tillkännagivande om möjligheten

till minskade kostnader för försäkringsadministration och socialbidrag.

Bo Nilsson och Bengt Silfverstrand (s) uppger i motion Sf206 att

bestämmelserna i 16 kap. AFL om bl.a. ansökan om pensionsförmån måste vara

avhängiga av att den berättigade känt till att såväl rätt till pension

föreligger som att ansökan skall ske inom viss tid. Att de försäkrade får

information om sina rättigheter i socialförsäkringshänseende måste vara en

skyldighet för berörda myndigheter. Motionärerna begär ett tillkännagivande om

det anförda.

Ulla Hoffmann m.fl. (v) framhåller i motion Sf39 att det finns allvarliga

brister i tillsynen av socialförsäkringssystemen. För att

försäkringsorganisationen skall leva upp till sitt mål anser motionärerna att

det behövs en från socialförsäkringsorganisationen fristående tillsynsfunktion

som rapporterar direkt till regering och riksdag. För rättssäkerhetens skull

behövs en instans som har sin verksamhet fokuserad på hur den enskilde

behandlas i systemet. I yrkande 18 begärs förslag till skapandet av ett

tillsynsorgan för tillvaratagande av den enskildes rättssäkerhet och

integritet.

I motion Sf203 av Siw Persson (fp) begärs ett tillkännagivande om fristående

patientombudsmän. Motionären anför att allmän rättshjälp inte omfattar

förvaltningstvister och att den som är sjuk sällan har råd att betala dyra

arvoden till ett juridiskt biträde. Kostnaden för patientombudsmän bör kunna

tas ur de medel som varje år betalas till landsting, RFV och

försäkringskassorna.

Utskottet

Som ovan nämnts har såväl utskott och riksdag som andra myndigheter och

utredningar pekat på att det föreligger brister inom den nuvarande

socialförsäkringsadministrationen. Att så är fallet har också i viss

omfattning bekräftats vid utskottets offentliga utfrågning om

försäkringskassornas situation den 10 april i år (utskrifter från utfrågningen

finns i bilaga 2 till betänkandet).

Enligt utskottets mening präglas den nuvarande

socialförsäkringsadministrationen av problem som bl.a. hänger samman med att

det i tider av knappa resurser och genomgripande reformer på försäkringens

område ställs stora krav på administrationens kvalitet och effektivitet i

tillämpningen av socialförsäkringen men problemen hänger också samman med

brister i organisationen. Utskottet ser därför positivt på att regeringen i

sistnämnda hänseende nu föreslår riktlinjer i avsikt att skapa en klarare och

tydligare struktur i administrationen.

I likhet med regeringen anser utskottet att socialförsäkringen är ett

nationellt system och att staten därvid har ett legitimt behov av att kunna

styra verksamheten för att kunna garantera ekonomisk effektivitet och en

rättssäker och likformig tillämpning av försäkringen över hela landet. Vid

utskottets offentliga utfrågning framhöll justitieombudsmannen Jan Pennlöv att

enligt hans uppfattning hade den enskildes rättssäkerhet försämrats. Utskottet

vill därvid särskilt framhålla att en grundläggande princip i

socialförsäkringen måste vara att de försäkrade behandlas lika inte bara så

att materiellt riktiga beslut fattas utan också att regelsystemen tillämpas på

samma sätt oavsett vilken försäkringskassa det är fråga om. Det är därför

tillfredsställande att regeringen betonar att RFV:s tillsynsansvar i detta

hänseende behöver utvecklas och att det i tillsynsansvaret också skall ligga

befogenhet att vidta åtgärder för att säkerställa en likformig och rättssäker

tillämpning av försäkringen. Utskottet ser det också angeläget att betona

RFV:s ansvar vad gäller att följa upp att kassorna efterkommer de mål och

riktlinjer som ställs upp för dem. Slutligen vill utskottet betona vikten av

att teknikstödet och då främst ADB får en tillfredsställande lösning. Att det

nuvarande stödet har stora brister framhölls vid utskottets utfrågning av

såväl RFV som försäkringskassorna.

Utskottet tillstyrker regeringens förslag till riktlinjer med avseende på

RFV:s roll och ADB-verksamheten samt avstyrker bifall till motionerna Sf40

yrkande 10 och Sf225 yrkande 20. Utskottet anser vidare att syftet med motion

Sf35 yrkande 16 får anses tillgodosett med vad utskottet anfört.

Frågor om patientombudsman och liknande frågor har behandlats av utskottet i

det av riksdagen godkända betänkandet 1994/95:SfU20. Utskottet hade därvid

förståelse för motionärernas önskemål om att stärka de enskildas möjligheter

att ta till vara sin rätt i olika avseenden. Utskottet erinrade dock bl.a. om

att det i förvaltningsärenden åligger myndigheten att sörja för att

erforderlig utredning tillförs de ärenden som handläggs, och utskottet

avstyrkte bifall till motionerna. Utskottet vill nu också framhålla att

riktlinjerna med avseende på RFV:s roll i socialförsäkringsadministrationen

enligt utskottets uppfattning innebär ökade möjligheter för RFV att verka för

en likformig och rättvis tillämpning av försäkringen.

Mot denna bakgrund anser utskottet att riksdagen bör avslå motionerna Sf39

yrkande 18 och Sf203.

I propositionen framhålls att informationen till allmänheten måste vara

korrekt och utformad på ett sådant sätt att de försäkrade får tillräcklig

kännedom om trygghetssystemen för att kunna ta till vara sina rättigheter och

att det bör vara RFV:s uppgift att svara för att innehållet i sådan

information är korrekt. Att även en allmän försäkringskassa har skyldighet

informera och vägleda enskilda följer av förvaltningslagens bestämmelser.

Utskottet utgår från att informationsverksamheten kommer att skötas på ett

betryggande sätt. Det anförda får anses tillgodose syftet med motion Sf206.

Försäkringskassornas roll

Styrelse

Propositionen

I propositionen anförs att den nuvarande ordningen för utseende av styrelse

innebär att två valkorporationer är involverade. Detta kan enligt regeringen

medföra att det mandat som styrelsen har kan förefalla oklart. Regeringen

föreslår därför att reglerna för utseende av styrelse ändras så att hela

styrelsen utses av regeringen. Enligt propositionen tydliggörs på så sätt det

nationella ansvaret för verksamheten, och uppdraget får också en ökad

betoning. Styrelseledamöterna bör dock nomineras på samma sätt som i dag.

Mot bakgrund av bl.a. ändrad länsindelning i Skåne och kommande

sammanslagning av kassan till en allmän försäkringskassa i Västra Götaland

anser regeringen att det finns skäl att ändra bestämmelserna angående antalet

ledamöter i styrelserna. Antalet ledamöter föreslås bli beroende av

invånarantalet inom en försäkringskassas verksamhetsområde, dock maximalt nio

ledamöter. Utöver detta antal skall det också finnas en ordförande och en vice

ordförande.

Motioner

I motion Sf39 yrkande 16 av Ulla Hoffmann m.fl. (v) hemställs att riksdagen

avslår regeringens förslag att det skall vara regeringens uppgift att utse

styrelse för försäkringskassorna. Motionärerna anser att en nationell styrelse

med verkställande funktion skall utses. Styrelsens uppgift skall vara att

tolka de riktlinjer och ramar som ges av regering och riksdag och föra ut

dessa i organisationen. Denna nationella styrelse skall utses av de politiska

partierna. Ordföranden i styrelsen kan enligt motionärerna vara en av

regeringen utsedd person.

Ragnhild Pohanka och Thomas Julin (mp) begär i motion Sf40 yrkande 12 att

riksdagen avslår regeringens förslag till nya regler för utseende av ledamöter

i försäkringskassornas styrelser. Motionärerna framhåller att det är

väsentligt att det kommunala inflytandet i kassorna kvarstår eftersom kunskap

om lokala förhållanden är viktigt.

Utskottet

Utskottet delar uppfattningen att regeringen bör utse försäkringskassans

styrelse och att det nationella ansvaret för verksamheten på så sätt

tydliggörs. I propositionen uppges att ledamöterna bör nomineras på

motsvarande sätt som i dag, vilket innebär att partidistrikten även

fortsättningsvis kommer att nominera ledamöter. Enligt utskottets mening

innebär detta att nackdelarna med dagens ordning med två valkorporationer

försvinner samtidigt som den regionala förankringen bibehålls.

Utskottet tillstyrker regeringens förslag om utseende av ledamöter i

kassastyrelser och antalet ledamöter i dessa samt avstyrker bifall till

motionerna Sf39 yrkande 16 och Sf40 yrkande 12.

Direktör

Propositionen

I propositionen framhålls att det nationella ansvaret för socialförsäkringen

bör betonas även när det gäller direktörens arbete. Detta ansvar tydliggörs

enligt propositionen genom att styrelsen, efter hörande av RFV, lämnar förslag

om anställning av direktör till regeringen. Beslut fattas av regeringen.

Styrelsen har därefter det löpande arbetsgivaransvaret för direktören.

Regeringen skall utkräva ansvar av styrelsen och inte av direktören.

Motion

I motion Sf35 av Gullan Lindblad m.fl. (m) anförs att det är positivt att

regeringen skall utse direktörerna för försäkringskassorna. Det bör dock

tydliggöras att det också är regeringen som skall ha rätt att säga upp dessa.

I yrkande 17 begärs ett tillkännagivande om det anförda.

Utskottet

Utskottet delar regeringens uppfattning att det bör vara regeringen som fattar

beslut om tillsättande av direktör vid en allmän försäkringskassa. Utskottet,

som utgår från att frågan om rätt att avsätta en kassadirektör kommer att

klargöras i regeringens kommande förslag, avstyrker bifall till motion Sf35

yrkande 17.

Ledningens uppgifter

Propositionen

Den nuvarande regleringen i 18 kap. 6 § AFL att kassastyrelsen skall besluta i

angelägenheter som försäkringskassan har att befatta sig med bör enligt

propositionen utvecklas och kassornas befogenheter klargöras. Det är enligt

propositionen väsentligt att kassornas ansvar gentemot RFV, riksdag och

regering preciseras. Mot bakgrund av att verksamheten helt finansieras av

statliga medel är det viktigt att garantera den statliga styrningen av

verksamheten, samtidigt som det lokala och regionala inflytandet ges ökade

utvecklingsmöjligheter. Enligt regeringen kan därvid verksförordningen

(1995:1322) delvis utgöra en förebild för hur försäkringskassorna skall styras

från statsmaktens sida. I AFL bör därför föras in ett antal klargöranden om

försäkringskassans uppgifter och ansvar att:

- svara för att socialförsäkrings- och bidragssystemet tillämpas likformigt

och rättvist samt att aktiva åtgärder vidtas för att förebygga skada och

sjukdom och för att minska behovet av långa sjukskrivningar och för-

tidspensioneringar,

- ansvara för att verksamheten bedrivs författningsenligt, effektivt och i

överensstämmelse med syftet för verksamheten samt hushålla väl med statens

medel,

- utreda och besluta i ärenden som enligt lag eller annan författning

ankommer på försäkringskassan,

- följa RFV:s föreskrifter och de mål och riktlinjer som anges i RFV:s

regleringsbrev till försäkringskassorna,

- verka för samarbete med andra offentliga myndigheter och på annat sätt ta

till vara de fördelar som kan vinnas för staten och samhället som helhet,

- fortlöpande följa upp och pröva den egna verksamheten och konsekvenserna

av de författningsföreskrifter och särskilda beslut som rör verksamheten samt

vidta de åtgärder som behövs,

- se till att allmänhetens och andras kontakter med försäkringskassan

underlättas genom en god service och tillgänglighet, genom information och

genom ett klart och begripligt språk i försäkringskassans skrivelser och

beslut,

- arbeta för att de anställda är väl förtrogna med målen för verksamheten

samt skapa goda arbetsförhållanden och ta till vara och utveckla de anställdas

kompetens och erfarenhet.

Den löpande förvaltningen skall enligt propositionen direktören svara för

enligt riktlinjer som meddelas av styrelsen.

Styrelsen skall i en arbetsordning fastställa organisationen och den

ansvars- och beslutsordning som anger formerna för verksamheten.

I styrelsens befogenheter skall vidare ingå att fatta beslut om att inrätta

lokalkontor eller motsvarande servicepunkter i den omfattning som behövs för

att ge de försäkrade en god service med beaktande av att tillgängliga medel

utnyttjas effektivt. I propositionen hänvisas till att riksdagen tidigare

uttalat att lokalkontorsnätet behöver anpassas till den rådande situationen i

försäkringskassorna. Enligt regeringen är det på den regionala nivån som den

bästa kännedomen om förhållanden inom regionen finns. Därför har

kassastyrelserna goda förutsättningar att bedöma uppbyggnaden av kontorsnät

och servicegrad. Lokalkontorsorganisationen och servicegraden bör enligt

propositionen grundas på kassornas ställningstagande efter en

verksamhetsanalys av de dominerande ansvarsområdena. Kassastyrelserna skall

vid beslut om lokalkontorsnät beakta krav på tillgänglighet, kvalitet,

geografiska förhållanden samt effektivitet i resursutnyttjandet. Med hänsyn

till verksamhetens beroende av ADB-stöd bör besluten föregås av samråd med

RFV.

Enligt propositionen bör kassastyrelsen besluta om inrättande av

socialförsäkringsnämnder och utseende av ledamöter i dessa. Motiven till detta

är likartade dem som anförts beträffande lokalkontorsnäten. Det är enligt

regeringen viktigt att det finns principer fastlagda för antalet nämnder inom

ett verksamhetsområde. Även nomineringsförfarandet till nämnderna bör ses

över. Väsentligt är att nämnderna har en bred och allsidig sammansättning

samtidigt som den lokala förankringen bibehålls. Även de beslutsbefogenheter

nämnderna har i dag bör ses över. Regeringen avser att återkomma till

riksdagen med förslag till preciseringar avseende socialförsäkringsnämnderna

med målsättningen att nya regler kan träda i kraft i samband med att reformen

genomförs.

I styrelsens uppgifter bör enligt propositionen också ingå att besluta om

att till RFV avge årsredovisning och delårsrapport samt underlag för

budgetunderlag, och det bör särskilt anges att RFV är mottagare av detta. På

så sätt får enligt regeringen detta ekonomiska underlag en avsändare och RFV

får en central roll avseende ekonomistyrningen av hela

socialförsäkringsområdet.

Styrelsen bör vidare besluta om att vidta åtgärder med anledning av RFV:s

tillsynsrapporter och RRV:s revisionsrapporter och därefter inom en månad från

det rapporten överlämnades återrapportera till respektive verk om vilka

åtgärder som vidtagits.

Motioner

I motion Sf39 yrkande 17 av Ulla Hoffmann m.fl. (v) begärs att riksdagen

avslår förslaget att regeringen skall utse ledamöterna i

socialförsäkringsnämnderna. Enligt motionärerna har på det lokala planet

förtroendemannainflytandet under den senaste tioårsperioden stärkts, och

motionärerna anser att detta ytterligare skall stärkas. Nämnderna bör utses

som majoriteten av samhällets andra nämnder och styrelser där valresultatet

ger utslag i dess sammansättning.

Monica Widnemark och Marianne Carlström (s) begär i motion Sf36 ett

tillkännagivande om arbetsmarknadens parters representation i

försäkringskassans socialförsäkringsnämnder. Motionärerna vill att regeringens

slutliga förslag om socialförsäkringens administration skall ge

arbetsmarknadens parter rätt att nominera ledamöter i

socialförsäkringsnämnderna. Enligt motionärerna har de beslut som tas i

nämnderna till stor del sin upprinnelse i förhållandena på arbetsmarknaden och

är avgörande för individen. Kunskaper om förhållanden inom arbetsliv,

yrkeskrav och arbetsorganisation är därvid av största vikt för ett riktigt

beslut.

Utskottet

De av regeringen föreslagna riktlinjerna för ledningens uppgifter innebär

enligt utskottets mening att försäkringskassornas befogenheter och ansvar i

allt väsentligt kommer att bli lagreglerat. Detta innebär också att

rollfördelningen mellan försäkringskassorna och RFV markeras och tydliggörs på

ett bättre sätt än i dagsläget. Regeringens förslag innebär vidare ökade

befogenheter för kassastyrelserna, bl.a. med avseende på lokalkontorsnätet,

något som utskottet mot bakgrund av tidigare riksdagsuttalanden ser positivt

på.

Utskottet tillstyrker regeringens förslag i nu behandlade avseenden.

Efter det att nu förevarande proposition förelagts riksdagen har regeringen

tillkallat en särskild utredare med uppdrag att göra en översyn av

socialförsäkringsnämnderna (dir. 1997:71). Enligt direktiven skall

utgångspunkten för uppdraget vara att de allmänna försäkringskassornas

styrelser fr.o.m. den 1 januari 1999 skall besluta att inrätta

socialförsäkringsnämnder och utse ledamöter i dessa. Fr.o.m. denna tidpunkt

kommer en försäkringskassas styrelse att vara utsedd av regeringen, under

förutsättning att riksdagen godkänner de i förevarande betänkande behandlade

riktlinjerna för utseende av bl.a. styrelser. I direktiven anförs vidare att

inför den föreslagna förändringen av socialförsäkringsnämnderna behöver de

principer fastslås som skall vara styrande för bestämmandet av antalet nämnder

inom ett verksamhetsområde. Även nomineringsförfarandet, nämndernas

sammansättning och de förtroendevaldas roll bör ses över. I direktiven anges

att det är viktigt att nämnderna har en bred och allsidig sammansättning

samtidigt som den lokala förankringen bibehålls. Det är också viktigt att

nämnderna har en jämn könsfördelning. Utredaren skall också se över de

beslutsbefogenheter som en socialförsäkringsnämnd har enligt AFL och vissa

andra författningar. Enligt direktiven skall också utredaren beakta riksdagens

behandling av och ställningstagande till förevarande proposition.

Av de ledamöter som utses av RFV skulle före den 1 juli 1992 två ledamöter

utses efter förslag från arbetstagarsidan och en från den icke offentliga

arbetsgivar- och egenföretagarsidan för att tillgodose behovet av kunskap om

arbetsmarknadsmässiga förhållanden. Arbetsgivarsidan har dragit sig tillbaka

från nämnderna, och därför har RFV fått rätt att utse ledamöter i

socialförsäkringsnämnderna utan att behöva inhämta förslag från

organisationerna. RFV inhämtar dock förslag från arbetstagarsidan.

Utskottet har ovan tillstyrkt regeringens förslag angående utseende av

ledamöter i försäkringskassornas styrelser. Utskottet delar också regeringens

uppfattning att styrelsen bör besluta att inrätta socialförsäkringsnämnder och

utse ledamöter i dessa. Ledamöterna i dessa nämnder har såsom anförs i motion

Sf36 i många fall att fatta beslut som har sin upprinnelse i faktorer på

arbetsmarknaden som till exempel förtidspensionsärenden och ärenden enligt

lagen om arbetsskadeförsäkring. Enligt utskottets uppfattning är det därför av

väsentlig betydelse att nämnderna tillförs sakkunskap om villkor och

förhållanden på arbetsmarknaden och arbetsplatser. Arbetsmarknadens parter bör

mot bakgrund härav ges rätt att nominera ledamöter i

socialförsäkringsnämnderna. Det anförda bör riksdagen med bifall till motion

Sf36 som sin mening ge regeringen till känna.

Utskottets ställningstagande innebär att motion Sf39 yrkande 17 avstyrks.

Ikraftträdande och kostnader angående administrationen

I propositionen anförs att förslagen avseende

socialförsäkringsadministrationen bör genomföras den 1 juli 1998. Tidpunkten

är enligt propositionen lämplig mot bakgrund av, att en ny mandatperiod för

försäkringskassornas styrelser och socialförsäkringsnämnder påbörjas den 1

januari 1999.

Enligt propositionen avses förslagen för socialförsäkringsadministrationen

vara kostnadsneutrala för administrationen.

Utskottet delar regeringens uppfattning angående tidpunkten när förslagen

avseende socialförsäkringens administration bör genomföras.

Övriga frågor väckta i motioner

Utbildningsinsatser

Motion

I motion Sf219 av Gullan Lindblad m.fl. (m, c, fp, v, mp, kd) begärs ett

tillkännagivande om utbildningsinsatser för försäkringskassans personal vad

gäller reumatiska sjukdomar. I motionen framhålls att de reumatiska

sjukdomarna kan indelas i olika grupper. Sjukdomarna som på olika sätt

angriper leder, senor, bindväv, muskler och skelett orsakar oftast värk,

smärta och rörelseinskränkningar. De olika sjukdomstillstånden begräsar den

drabbades möjligheter att fullt ut delta i verksamheter på arbetsplatsen,

fritiden och i samhället i övrigt. Enligt motionärerna skall ca en miljon

svenskar ha någon form av reumatisk sjukdom. Reumatikerförbundet har under

åren 1992 - 1994 genomfört vissa informationsinsatser vid försäkringskassorna.

Målgrupperna har därvid varit tjänstemän som handlägger ärenden angående

bilstöd, handikappersättning och rehabilitering. Under detta arbete har det

enligt motionärerna framkommit att personalen önskar kunskaper om bl.a.

samtliga reumatiska sjukdomar och deras konsekvenser, om rehabilitering och

reumatikers möjligheter och begränsningar i arbetslivet och i vardagslivet.

Motionärerna menar att det är angeläget att ytterligare insatser görs i syfte

att öka kunskaperna om reumatiska sjukdomar och deras konsekvenser. Inte minst

viktigt är detta när det gäller att bedöma rehabiliteringsmöjligheterna.

Vidare anför motionärerna att det är väsentligt att utbildningen fokuseras på

att det oftast är kvinnor som drabbas och att kvinnor i viss utsträckning har

andra rehabiliteringsbehov än män. Utbildningssatsningar innebär att

tjänstemännen får bättre underlag för bedömning och förslag i ärenden rörande

reumatiker samt också bättre förutsättningar för adekvata beslut.

Remissyttranden

RFV, FKF och Reumatikerförbundet har inkommit med yttranden över motionen.

RFV uppger att det är värdefullt att försäkringskassans handläggare har god

allmänkunskap om olika sjukdomar och funktionshinder. Inom

socialförsäkringsområdet som helhet rör det sig om alla slags sjukdomar och

funktionsnedsättningar. Kassans personal genomgår olika typer av utbildning

inom detta vida område och har enligt verket i de flesta fall ganska god

uppfattning generellt om olika sjukdomars effekter på funktionsförmåga och

arbetsförmåga. Några djupgående kunskaper om olika sjukdomar är dock inte

något krav för att genomföra utredningar. Inom kassan informerar och

undervisar försäkringsläkarna handläggande tjänstemän och

socialförsäkringsnämndernas ledamöter i olika medicinska ämnen. En mer

informell kunskapsspridning i medicinska frågor sker enligt verket även i

samband med diskussioner i enskilda ärenden. RFV:s slutsats är att

kontinuerlig utbildning och utveckling är viktig och nödvändig inom

försäkringskassans olika ansvarsområden och kräver stora resursinsatser som

måste vägas mot andra insatser.

Enligt FKF:s uppfattning krävs god och djup kunskap, bred erfarenhet och

empatisk förmåga för att rehabilitera människor med reumatiska sjukdomar. Det

finns därför enligt FKF behov att förstärka informations- och

utbildningsinsatserna inom försäkringskassorna för att stärka personalens

kunskap och kompetens om sjukdomars uppkomstmekanismer, konsekvenser,

behandlingsalternativ etc. Detta oavsett sjukdomsgrupp. FKF anser

sammanfattningsvis att det är väsentligt att samarbete och informationsutbyte

kan ske mellan försäkringskassor och olika handikapporganisationer och att det

kan finnas skäl att uppmärksamma sjukdomsgrupper som särskilt drabbar

kvinnor, vilket exempelvis reumatism gör. FKF menar att tillräckliga resurser

bör avsättas så att de nämnda ambitionerna kan uppfyllas.

Reumatikerförbundet uppger bl.a. att den reumatiska sjukdomen genom smärtan

och tröttheten påverkar hela människan. Att drabbas av en reumatisk sjukdom

innebär för individen många och stora förändringar, oro för försämring,

förändrade relationer till familj, arbetskamrater och övrig omgivning,

beroende av andras hjälp och, för många yrkesaktiva, förtidspension. För en

reumatiker, som är beroende av många av de förmåner som administreras av

försäkringskassan, är det enligt förbundet viktigt med kontinuitet, trygghet

och empati under handläggnings- och utredningsskedet. Ett kunnigt och

kompetent bemötande är av största vikt. Reumatikerförbundet ser gärna ett ökat

informationsutbyte mellan försäkringskassa, reumatikerdistrikt och föreningar.

Detta skulle enligt förbundet ha stor betydelse för ömsesidig förståelse och

ökade kunskaper.

Utskottet

Utskottet har tidigare uppmärksammat frågor om behovet av kompetenshöjande

åtgärder och utbildningsinsatser för handläggare vid försäkringskassorna, inte

minst med avseende på rehabiliteringsarbetet. I betänkandet 1994/95:SfU10

konstaterade utskottet därvid att frågor rörande kompetenshöjande åtgärder

inom rehabiliteringsarbetet uppmärksammats i olika sammanhang och att ett

fortlöpande arbete skedde inom utbildnings- och kompetensområdet. Utskottet

underströk angelägenheten av att försäkringskassorna i det betydelsefulla

arbetet med rehabilitering gav personalens kompetensutveckling hög prioritet.

Utbildningsinsatser för handläggare hos försäkringskassorna vad gäller

sjukdomars uppkomst och konsekvenser, med avseende på såväl arbetsliv som på

det personliga planet, är enligt utskottets uppfattning väsentligt i olika

avseenden. Bättre kunskaper härom ökar inte bara förståelsen för den enskildes

speciella problem utan ger också bättre möjlighet att i de enskilda fallen

tillämpa det försäkringsrättsliga systemet på ett adekvat sätt. Därigenom kan

oklarheter eller eventuella felaktigheter i de olika beslut som kassan har att

fatta undvikas. Mot bakgrund av att det stora antal människor som drabbas av

olika reumatiska sjukdomar och med beaktande av att flertalet drabbade är

kvinnor, finns det enligt utskottets mening skäl att i det fortsatta

utbildningsarbetet uppmärksamma dessa sjukdomstillstånd. Utskottet anser att

motion Sf219 får anses tillgodosedd med det anförda.

Försäkringsläkare och försäkringstandläkare

Motion

I motion Sf204 av Siw Persson (fp) begärs ett tillkännagivande om införande av

bestämmelser som ger möjlighet till granskning och prickning av

försäkringsläkare och försäkringstandläkare. Enligt motionären omfattas de

nämnda kategorierna av RFV:s tillsyn då de är tjänstemän på

försäkringskassorna. Även förvaltningslagens bestämmelser är tillämpliga och

detta gäller också om kassorna begär ett yttrande från en konsultläkare. Det

material som en försäkringsläkare eller försäkringstandläkare lämnar till

kassan i form av medicinska bedömningar utgör en del av beslutsunderlaget och

ingår på så sätt i prövningen vid beslutsfattandet. Försäkringsläkare kan inte

anmälas till Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd eftersom någon

patientrelation inte föreligger. Försäkringsläkare och försäkringstandläkare

kan granskas av Justitieombudsmannen (JO) men JO kan inte uttala sig i frågor

som rör medicinska bedömningar. Enligt motionären innebär detta att

försäkringsläkarna och försäkringstandläkarna också står utanför JO:s

granskning. I motionen framhålls att de berörda tjänstemännen kan göra en -

medveten eller omedveten - felaktig medicinsk bedömning utan att riskera att

få denna prövad av vare sig JO eller Hälso- sjukvårdens ansvarsnämnd. En sjuk

människa kan enligt motionären bli utsatt för övergrepp från en

försäkringsläkare utan att ha möjlighet att få detta prövat

förvaltningsrättsligt.

Utskottet

Enligt 18 kap. 12 § AFL skall det i en försäkringskassa finnas en eller flera

försäkringsläkare och försäkringstandläkare. Dessa skall biträda kassan i

frågor som kräver medicinsk eller odontologisk sakkunskap samt verka för gott

samarbete mellan kassan och de läkare och tandläkare som är verksamma inom

dess område.

I vissa typer av ärenden är försäkringsläkarens medverkan lagstadgad. Enligt

bestämmelser i 3 kap. AFL skall den försäkrade till kassan ge in ett särskilt

läkarutlåtande och en skriftlig försäkran för att styrka nedsättning av

arbetsförmåga på grund av sjukdom från och med den tjugoåttonde dagen efter

sjukanmälningsdagen. Försäkringskassan skall därefter, efter att ha hört

försäkringsläkaren, bedöma om fortsatt arbetsoförmåga föreligger.

Försäkringsläkarens medverkan krävs också enligt 7 kap. AFL i vissa fall vid

bedömning av om rätt till förtidspension föreligger.

En försäkringsläkare är anställd som tjänsteman i försäkringskassan. Enligt

vad utskottet erfarit innebär detta i flertalet fall en anställning uppgående

från några timmar per vecka till halvtidstjänstgöring. Resterande tid är i

övervägande fall försäkringsläkarna och försäkringstandläkarna verksamma som

praktiserande läkare och tandläkare. Som försäkringsläkare och

försäkringstandläkare har han eller hon att agera som rådgivare till

handläggarna i medicinska frågor och fattar inte beslut i frågor om rätt till

ersättning. Besluten härvidlag fattas av kassans tjänstemän eller av en

socialförsäkringsnämnd. Försäkringsläkarens bedömning grundar sig på

behandlande läkares uppgifter i intyg och utlåtanden och försäkringsläkaren

skall inte i något fall själv undersöka den försäkrade.

Såsom motionären pekat på kan en försäkringsläkare i detta sitt arbete inte

ställas till ansvar enligt lagen (1994:954) om disciplinpåföljd m.m. på hälso-

och sjukvårdens område, eftersom bestämmelserna i lagen endast omfattar

yrkesutövning som har samband med undersökning, vård och behandling av

patienter eller klinisk forskning på människor. En försäkringsläkare är som

anställd tjänsteman vid en allmän försäkringskassa underställd JO:s tillsyn

som inte enbart omfattar de formella beslutsfattarna. Den medicinska

rådgivningens innehåll kan däremot inte bli föremål för JO:s bedömning. En

försäkringsläkares råd i försäkringsärende innebär att denne med sina

kunskaper och erfarenheter utifrån ett skriftligt underlag gör en medicinsk

bedömning i olika avseenden. Om den åsikt försäkringsläkaren därvid framfört

kan anses felaktig eller mindre lämplig får i vart fall indirekt prövas på

rättslig väg genom den möjlighet som finns att överklaga ett negativt beslut

till en förvaltningsdomstol. Utskottet vill i sammanhanget också peka på att

bestämmelserna i brottsbalkens 20 kap. om tjänstefel m.m. kan bli tillämpliga

på en försäkringsläkare och en försäkringstandläkare. Enligt dessa

bestämmelser omfattar ansvaret inte endast åtgärder som i sig utgör

myndighetsutövning utan även andra åtgärder under ett ärendes handläggning som

står i ett naturligt och nära samband med myndighetsutövningen. En medveten

felaktig medicinsk bedömning torde utan vidare falla under

ansvarsbestämmelserna.

Utskottet vill i samband med försäkringsläkarnas och försäkringstandläkarnas

verksamhet betona vissa förhållanden. I en rapport (RFV anser 1997:3)

Försäkringsläkares medverkan i sjukpenningärenden har RFV på uppdrag av

regeringen utvärderat försäkringsläkarnas medverkan i sjukpenningärenden

enligt 3 kap. 8 a § AFL samt försäkringskassas möjlighet att införskaffa

kompletterande utredning enligt samma bestämmelse. Av rapporten framgår bl.a.

att RFV vid granskning av ärenden i försäkringskassorna ofta inte kunnat

utläsa att den fördjupade bedömningen av sjukpenningrätten gjorts efter

hörande av försäkringsläkaren. Vid samtal med handläggare, kontorschefer och

kassaledningar framkom att, med ett fåtal undantag, hörs alltid

försäkringsläkaren i dessa ärenden. RFV konstaterade därvid att det sannolikt

är dokumentationen i ärendena som brister. Vid en senare uppföljning framkom

dock att det är långt ifrån alltid som försäkringsläkarna konsulteras i dessa

ärenden. RFV ser allvarligt på de brister avseende dokumentationen som

förekommer och avser att även fortsättningsvis noggrant följa upp kassornas

hantering i dessa avseenden. Utskottet vill för sin del framhålla att det

måste vara ett oeftergivligt krav att försäkringsläkarens bedömning

dokumenteras på ett sådant sätt, att det går att utläsa hans eller hennes

ställningstaganden, i synnerhet om ett negativt beslut sedermera fattas.

Utskottet vill också peka på några områden som bör kunna utvecklas i syfte

att förbättra relationerna mellan behandlande läkare och försäkringskassan.

I olika sammanhang har framförts klagomål på de blanketter som behandlande

läkare har att fylla i. Det är enligt utskottets uppfattning värdefullt att

man vid utarbetande av dessa blanketter tar till vara de synpunkter som

behandlande läkare kan ha på utformningen av blanketterna så att de blir så

enkla och lätta att hantera som möjligt utan att syftet med dessa går

förlorat. Det kan också framhållas att Intygsutredningen (SOU 1994:71) bl.a.

föreslog att läkarna i sin grund- och vidareutbildning borde få en bättre

information om de krav som måste ställas på intyg och utlåtanden och om de

konsekvenser som bristfälliga intyg och utlåtanden kan få för såväl patienten

som samhället.

Utskottet anser vidare att om en försäkringsläkare har en annan uppfattning

än behandlande läkare avseende det medicinska underlaget bör försäkringskassan

lämpligen ta kontakt med den behandlande läkaren för att reda ut eventuella

oklarheter eller för att klargöra varför kassan har en annan uppfattning.

Ett annat område är läkarnas kunskap i försäkringsmedicin. Utskottet anser

det positivt att regeringen i propositionen har gjort den bedömningen att

Socialstyrelsen bör överväga att se över sina föreskrifter i syfte att

förstärka ämnet försäkringsmedicin när det gäller läkarnas allmäntjänstgöring

och specialistkompetens.

Utskottet anser mot bakgrund av det anförda att det inte bör införas några

särskilda ytterligare bestämmelser om granskning och prickning av

försäkringsläkare och försäkringstandläkare i deras egenskap av rådgivare till

försäkringskassornas handläggande tjänstemän. Utskottet utgår från att såväl

RFV som försäkringskassorna gör vad på dem ankommer för att skapa goda

relationer mellan de behandlande läkarna och försäkringskassan. Bättre kun-

skaper och information om bl.a. försäkringsläkarnas och

försäkringstandläkarnas roll är därvid av stor betydelse och kan medverka till

att öka förståelsen för de åtgärder som försäkringskassorna vidtar och de

beslut som fattas.

Utskottet avstyrker bifall till motion Sf204.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande principer för en allmän försäkring vid sjukdom och

rehabilitering

att riksdagen med avslag på motionerna 1996/97:Sf35 yrkandena 1-3 och 6,

1996/97:Sf37 yrkande 3, 1996/97:Sf38 yrkande 1, 1996/97:Sf39 yrkandena

1-4, 1996/97:Sf40 yrkandena 1-5, 1996/97:Sf224 yrkande 1, 1996/97:Sf225

yrkandena 1-11, 13, 18 och 21, 1996/97:Sf235, 1996/97:Sf241 yrkande 1,

1996/97:Sf242 yrkandena 1-2, 1996/97:Sf254 yrkandena 1, 2, 4, 16 och 31

och 1996/97:So638 yrkande 6 antar regeringens förslag till

1. lag om ändring i lagen (1962:381) om allmän försäkring såvitt avser 3

kap. 4 , 4 b , 7 b , 9 a och 10 a §§, 4 kap. 14 § och 22 kap. 8 §,

2. lag om ändring i lagen (1991:1047) om sjuklön såvitt avser 6 och 23

§§,

3. lag om ändring i lagen (1977:265) om statligt personskadeskydd,

res. 1 (m)

res. 2 (c)

res. 3 (fp)

res. 4 (v)

res. 5 (mp)

res. 6 (kd)

2. beträffande minskningsregeln

att riksdagen med avslag på motionerna 1996/97:Sf35 yrkandena 4 och 5,

1996/97:Sf40 yrkande 6 och 1996/97:A305 yrkande 17 antar regeringens

förslag till lag om ändring i lagen (1962:381) om allmän försäkring

såvitt avser 3 kap. 4 a och 16 §§,

res. 7 (m)

res. 8 (v)

res. 9 (mp)

3. beträffande sjuklöneperiodens längd

att riksdagen avslår motionerna 1996/97:Sf35 yrkande 9, 1996/97:Sf38

yrkande 6 och 1996/97:Sf40 yrkande 8,

res. 10 (m, fp, v, mp, kd)

4. beträffande utökat särskilt högriskskydd

att riksdagen med avslag på motion 1996/97:Sf37 yrkandena 7 och 8 antar

regeringens förslag till lag om ändring i lagen (1991:1047) om sjuklön

såvitt avser 13 och 15 §§,

res. 11 (m, fp, mp, kd)

5. beträffande försäkringen mot kostnader för sjuklön

att riksdagen avslår motion 1996/97:Sf35 yrkande 8,

res. 12 (m, fp, kd)

6. beträffande historisk inkomst vid beräkning av

sjukpenninggrundande inkomst

att riksdagen avslår motionerna 1996/97:Sf35 yrkande 13 och 1996/97:Sf37

yrkande 6,

res. 13 (m, kd)

7. beträffande semesterlön m.m. vid beräkning av

sjukpenninggrundande inkomst

att riksdagen avslår motion 1996/97:Sf39 yrkande 6,

8. beträffande jämförelseinkomst för egenföretagare

att riksdagen avslår motion 1996/97:Sf202,

9. beträffande sjukpenninggrundande inkomst under tid för studier

att riksdagen avslår motion 1996/97:Sf209,

res. 14 (mp, kd)

10. beträffande sjukersättning till timanställda

att riksdagen avslår motionerna 1996/97:Sf210 yrkande 2 och

1996/97:Sf237,

res. 15 (m, fp, v, mp, kd)

11. beträffande självriskens storlek i vissa fall

att riksdagen avslår motionerna 1996/97:Sf35 yrkande 7 och 1996/97:Sf37

yrkande 1,

res. 16 (m, fp, kd)

12. beträffande sjukpenningberäkning vid blandade inkomster

att riksdagen avslår motion 1996/97:Sf210 yrkande 1,

res. 17 (m, fp, kd)

13. beträffande inriktningen av samverkan inom

rehabiliteringsområdet

att riksdagen med avslag på motionerna 1996/97:Sf35 yrkande 10,

1996/97:Sf37 yrkande 5, 1996/97:Sf38 yrkande 5, 1996/97:Sf39 yrkandena 7,

8, 11 och 13, 1996/97:Sf40 yrkande 9, 1996/97:Sf225 yrkande 12,

1996/97:Sf242 yrkande 4 och 1996/97:Sf251 godkänner regeringens förslag,

res. 18 (m, fp, kd)

res. 19 (v)

res. 20 (mp)

14. beträffande kvinnors och mäns rehabilitering

att riksdagen avslår motionerna 1996/97:Sf35 yrkande 12 och 1996/97:Sf39

yrkande 14,

res. 21 (m, v, mp)

15. beträffande arbetsförmedlingens rehabiliteringsansvar

att riksdagen avslår motionerna 1996/97:Sf37 yrkande 4 och 1996/97:Sf38

yrkande 7,

res. 22 (fp)

16. beträffande arbetsgivarens ansvar för rehabilitering

att riksdagen avslår motionerna 1996/97:Sf39 yrkande 12, 1996/97:Sf40

yrkande 11 och 1996/97:Sf211,

res. 23 (v, mp)

17. beträffande företagshälsovård

att riksdagen avslår motionerna 1996/97:Sf35 yrkande 11 och 1996/97:Sf39

yrkandena 9 och 10,

res. 24 (v)

18. beträffande arbetsskadeförsäkringen

att riksdagen avslår motionerna 1996/97:Sf35 yrkandena 14 och 15,

1996/97:Sf39 yrkande 15, 1996/97:Sf242 yrkande 8, 1996/97:Sf254 yrkandena

14 och 15 och 1996/97:So296 yrkande 12,

res. 25 (m)

res. 26 (fp, kd)

res. 27 (v)

19. beträffande föräldrapenning

att riksdagen avslår motion 1996/97:Sf38 yrkande 2,

res. 28 (fp, v)

20. beträffande närståendepenning

att riksdagen avslår motion 1996/97:Sf38 yrkandena 3 och 4,

res. 29 (fp)

21. beträffande förtidspension och arvode för politiska uppdrag

att riksdagen avslår motionerna 1996/97:Sf220 och 1996/97:Sf234,

res. 30 (v, mp, kd)

22. beträffande förtidspensionsfrågor i övrigt

att riksdagen avslår motionerna 1996/97:Sf39 yrkande 5 och 1996/97:Sf252,

res. 31 (v)

23. beträffande lagförslagen i övrigt

att riksdagen antar regeringens förslag till

1. lag om ändring i lagen (1962:381) om allmän försäkring i den mån

förslaget inte omfattas av vad utskottet anfört ovan under mom. 1 och 2,

2. lag om ändring i lagen (1996:1395) om ändring i lagen (1962:381) om

allmän försäkring,

3. lag om ändring i lagen (1991:1047) om sjuklön i den mån förslaget inte

omfattas av vad utskottet anfört ovan under mom. 1 och 4,

4. lag om ändring i lagen (1989:225) om ersättning till smittbärare,

5. lag om ändring i lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring,

24. beträffande Riksförsäkringsverkets roll

att riksdagen med avslag på motionerna 1996/97:Sf35 yrkande 16,

1996/97:Sf40 yrkande 10 och 1996/97:Sf225 yrkande 20 godkänner

regeringens förslag om riktlinjer,

res. 32 (m)

res. 33 (mp)

25. beträffande patientombudsmän m.m.

att riksdagen avslår motionerna 1996/97:Sf39 yrkande 18 och

1996/97:Sf203,

res. 34 (v)

26. beträffande informationsskyldighet

att riksdagen avslår motion 1996/97:Sf206,

27. beträffande försäkringskassornas styrelser

att riksdagen med avslag på motionerna 1996/97:Sf39 yrkande 16 och

1996/97:Sf40 yrkande 12 godkänner regeringens förslag om riktlinjer,

res. 35 (v)

28. beträffande direktör

att riksdagen med avslag på motion 1996/97:Sf35 yrkande 17 godkänner

regeringens förslag om riktlinjer,

29. beträffande socialförsäkringsnämnder

att riksdagen med bifall till motion 1996/97:Sf36 och med avslag på

motion 1996/97:Sf39 yrkande 17

dels godkänner regeringens förslag om riktlinjer,

dels som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört om

nominering av ledamöter,

res. 36 (m, c, fp, mp, kd)

res. 37 (v)

30. beträffande utbildningsinsatser

att riksdagen avslår motion 1996/97:Sf219,

31. beträffande försäkringsläkare och försäkringstandläkare

att riksdagen avslår motion 1996/97:Sf204,

32. beträffande riktlinjer i övrigt för administrationen

att riksdagen med bifall till regeringens förslag godkänner vad

regeringen i övrigt anfört om riktlinjer.

Stockholm den 27 maj 1997

På socialförsäkringsutskottets vägnar

Börje Nilsson

I beslutet har deltagit: Börje Nilsson (s), Gullan Lindblad (m), Margareta

Israelsson (s), Margit Gennser (m), Lennart Klockare (s), Ingrid Skeppstedt

(c), Sigge Godin (fp), Ronny Olander (s), Ulla Hoffmann (v), Mona Berglund

Nilsson (s), Ulf Kristersson (m), Ragnhild Pohanka (mp), Rose-Marie Frebran

(kd), Siw Wittgren-Ahl (s), Rinaldo Karlsson (s), Åke Sundqvist (m) och Claes-

Göran Brandin (s).

Reservationer

1. Principer för en allmän försäkring vid sjukdom och rehabilitering (mom. 1)

Gullan Lindblad, Margit Gennser, Ulf Kristersson och Åke Sundqvist (alla m)

anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 18 börjar med ?Utskottet

kan? och på s. 21 slutar med ?yrkande 16.? bort ha följande lydelse:

Utskottet, som anser att 75 % är en lämplig och välbalanserad

ersättningsnivå, anser att regeringens förslag om höjning till 80 % bör

avslås. Det blir därmed obehövligt att av detta skäl ändra socialavgifterna

för att kompensera arbetsgivarna för höjd ersättningsnivå.

Enligt utskottets mening behöver det snarast tillsättas en utredning om ett

samlat försäkringssystem för skydd vid tillfälligt inkomstbortfall vid sjukdom

och arbetslöshet. Utskottet anser att en sådan försäkring bör utformas som en

allmän trygghetsförsäkring med syfte att erbjuda ett grundläggande skydd vid

tillfälliga förluster av förvärvsinkomst. Den nya försäkringen bör ersätta

sjuk- och arbetsskadeförsäkringarna samt arbetslöshetsförsäkringen. Nivån bör

vara 75 % av förmånsgrundande inkomst och innehålla två karensdagar. Enligt

utskottet skall dock ingen få vidkännas mer än tio karensdagar under ett år.

Ersättningsnivån 75 % bör gälla också inom föräldraförsäkringen. I ett system

som det nu beskrivna bör det också finnas möjlighet att teckna individuella

frivilliga tilläggsförsäkringar. Utskottet anser vidare att en utredning bör

tillsättas för att utreda frågan om införande av ett system där den del av

sjukförsäkringskostnaderna som beror på trafikolyckor överförs till

trafikförsäkringen för att bekostas där. Enligt utskottet skulle en sådan

ordning innebära att kostnaderna skulle kunna minska med ca fem miljarder

kronor. För att kompensera den enskilde för höjd premie bör en sänkning av den

allmänna sjukförsäkringsavgiften ske. Dessutom är det enligt utskottets mening

angeläget att utreda frågan om medborgarkonton inom ramen för systemet med

individuellt pensionssparande. Vad utskottet anfört bör riksdagen som sin

mening ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 1 bort ha följande lydelse:

1. beträffande principer för en allmän försäkring vid sjukdom och

rehabilitering

att riksdagen med bifall till motionerna 1996/97:Sf35 yrkandena 1-3 och

1996/97:Sf254 yrkandena 1, 2, 4, 16 och 31 och med anledning av

motionerna 1996/97:Sf35 yrkande 6 och 1996/97:Sf37 yrkande 3 samt med

avslag på motionerna 1996/97:Sf38 yrkande 1, 1996/97:Sf39 yrkandena 1-4,

1996/97:Sf40 yrkandena 1-5 1996/97:Sf224 yrkande 1, 1996/97:Sf225

yrkandena 1-11, 13, 18 och 21, 1996/97:Sf235, 1996/97:Sf241 yrkande 1,

1996/97:Sf242 yrkandena 1-2 och 1996/97:So638 yrkande 6

dels avslår regeringens förslag till

1. lag om ändring i lagen (1962:381) om allmän försäkring såvitt avser 3

kap. 4 , 4 b , 7 b , 9 a och 10 a §§, 4 kap. 14 § och 22 kap. 8 §,

2. lag om ändring i lagen (1991:1047) om sjuklön såvitt avser 6 och 23

§§,

3. lag om ändring i lagen (1977:265) om statligt personskadeskydd,

dels som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

2. Principer för en allmän försäkring vid sjukdom och rehabilitering (mom. 1)

Ingrid Skeppstedt (c) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 18 börjar med ?Utskottet

kan? och på s. 21 slutar med ?yrkande 3.? bort ha följande lydelse:

Utskottet anser att det nuvarande försäkringssystemet bör ersättas med en

samordnad arbetslivsförsäkring vid sjukdom, arbetslöshet och funktionshinder.

En sådan försäkring bör utformas som en obligatorisk försäkring för alla

mellan 18 och 65 år, som står till arbetsmarknadens förfogande. Det bör finnas

krav på deltagande i rehabilitering och aktivering och ersättningsnivån bör

bestämmas så att det alltid finns incitament till arbete eller rehabilitering.

En grundpenning bör enligt utskottet finnas som täcker grundläggande behov.

Grundpenningen, som inte bör indexuppräknas, bör finansieras med en

proportionerlig avgift även på inkomstdelar över taket. Ovanpå denna

grundpenning skall det finnas en inkomstrelaterad arbetslivspenning som

ersätter 80 % av lönen. Det bör även ges möjlighet till kompletterande

försäkringar genom avtal eller enskilt. Gruppen handikappade bör enligt

utskottet ha rätt till en särskild högre grundpenning i stället för

förtidspension. Under tid för rehabilitering/aktivering skall ett

aktiveringstillägg kunna utges som tillägg till arbetslivspenningen. Däremot

anser utskottet att ersättning inte bör utges för insjuknandedagen och den

första sjukdagen. Antalet karensdagar bör dock maximeras till högst tio per

år. Ersättningen vid sjukdom bör utges utan tidsbegränsning medan det vid

arbetslöshet skall finnas en s.k. bortre parentes. Arbetslivsförsäkringen bör

enligt utskottet finansieras med avgifter som förvaltas utanför statsbudgeten

och en fond inrättas som tillåts att gå med underskott under en

konjunkturcykel. Vad utskottet anfört bör riksdagen som sin mening ge

regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 1 bort ha följande lydelse:

1. beträffande principer för en allmän försäkring vid sjukdom och

rehabilitering

att riksdagen med bifall till motionerna 1996/97:Sf224 yrkande 1 och

1996/97:So638 yrkande 6 och med avslag på motionerna 1996/97:Sf35

yrkandena 1-3 och 6, 1996/97:Sf37 yrkande 3, 1996/97:Sf38 yrkande 1,

1996/97:Sf39 yrkandena 1-4, 1996/97:Sf40 yrkandena 1-5, 1996/97:Sf225

yrkandena 1-11, 13, 18 och 21, 1996/97:Sf235, 1996/97:Sf241 yrkande 1,

1996/97:Sf242 yrkandena 1-2 och 1996/97:Sf254 yrkandena 1, 2, 4, 16 och

31

dels antar regeringens förslag till

1. lag om ändring i lagen (1962:381) om allmän försäkring såvitt avser 3

kap. 4 , 4 b , 7 b , 9 a och 10 a §§, 4 kap. 14 § och 22 kap. 8 §,

2. lag om ändring i lagen (1991:1047) om sjuklön såvitt avser 6 och 23

§§,

3. lag om ändring i lagen (1977:265) om statligt personskadeskydd,

dels som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

3. Principer för en allmän försäkring vid sjukdom och rehabilitering (mom. 1)

Sigge Godin (fp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 18 börjar med ?Utskottet

kan? och på s. 21 slutar med ?yrkande 3.? bort ha följande lydelse:

Utskottet, som vill understryka vikten av enhetliga regler för

socialförsäkringarna, konstaterar att försäkringssystemet blivit alltmer

svåröverskådligt och principlöst. Som exempel på det sistnämnda kan enligt

utskottet nämnas bl.a. att avgifter tas ut på inkomstdelar som inte ger rätt

till förmåner. Ett annat inslag är den bristande finansieringen av

arbetslöshetsförsäkringen samtidigt som det skapas allt större överskott i

sjukförsäkringen. Enligt utskottets mening bör socialförsäkringarna bygga på

principen om ett direkt samband mellan avgifter och förmåner. Ett

försäkringssystem bör vidare utformas så att det gynnar rehabilitering och

motverkar utslagning. Ersättningsnivån bör vara 80 % av förmånsgrundande

inkomst och innehålla en karensdag. Systemet bör också vara autonomt och

finansieras med avgifter, inkl. egenavgifter, och statsbidrag. Det s.k. taket

bör enligt utskottet utformas så att flertalet ligger under taket. Förmåns-

och avgiftstaket bör utformas på samma sätt som i det reformerade

pensionssystemet, dvs. 7,5 ?lönebasbelopp? och uppräkning bör ske med

standardstegringen i samhället. Vad utskottet anfört bör riksdagen som sin

mening ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 1 bort ha följande lydelse:

1. beträffande principer för en allmän försäkring vid sjukdom och

rehabilitering

att riksdagen med bifall till motionerna 1996/97:Sf38 yrkande 1 och

1996/97:Sf242 yrkandena 1-2 och med avslag på motionerna 1996/97:Sf35

yrkandena 1-3 och 6, 1996/97:Sf37 yrkande 3, 1996/97:Sf39 yrkandena 1-4,

1996/97:Sf40 yrkandena 1-5, 1996/97:Sf224 yrkande 1, 1996/97:Sf225

yrkandena 1-11, 13, 18 och 21, 1996/97:Sf241 yrkande 1, 1996/97:Sf254

yrkandena 1, 2, 4, 16 och 31, 1996/97:Sf235 och 1996/97:So638 yrkande 6

dels antar regeringens förslag till

1. lag om ändring i lagen (1962:381) om allmän försäkring såvitt avser 3

kap. 4 , 4 b , 7 b , 9 a och 10 a §§, 4 kap. 14 § och 22 kap. 8 §,

2. lag om ändring i lagen (1991:1047) om sjuklön såvitt avser 6 och 23

§§,

3. lag om ändring i lagen (1977:265) om statligt personskadeskydd,

dels som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

4. Principer för en allmän försäkring vid sjukdom och rehabilitering (mom. 1)

Ulla Hoffmann (v) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 19 börjar med ?Utskottet

noterar? och på s. 21 slutar med ?yrkande 3.? bort ha följande lydelse:

Utskottet anser att välfärdspolitiken skall inriktas på att skapa en

generell välfärd som är omfördelande och ett socialförsäkringssystem som

bygger på inkomstbortfallsprincipen. Ersättningsnivån i socialförsäkringen bör

höjas till 85 % av sjukpenninggrundande inkomst från den 1 januari 1999.

Enligt utskottet räcker inte 80 % för att säkra standardtryggheten. Vidare bör

karensdagen i sjukförsäkringen avskaffas då den enligt utskottet slår hårdast

mot låginkomsttagarna. För att undvika att försäkringens roll som allmän

försäkring hotas bör ersättningstaket höjas till 10 basbelopp fr.o.m. nämnda

tidpunkt. Dessutom anser utskottet att avgifter skall tas ut även på inkomster

över den högsta ersättningsnivån. En sådan åtgärd skulle ge en inkomstökning

netto med 2,9 miljarder kronor per år. Vad utskottet anfört bör riksdagen som

sin mening ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 1 bort ha följande lydelse:

1. beträffande principer för en allmän försäkring vid sjukdom och

rehabilitering

att riksdagen med bifall till motion 1996/97:Sf39 yrkandena 1-4 och med

avslag på motionerna 1996/97:Sf35 yrkandena 1-3 och 6, 1996/97:Sf37

yrkande 3, 1996/97:Sf38 yrkande 1, 1996/97:Sf40 yrkandena 1-5,

1996/97:Sf224 yrkande 1, 1996/97:Sf225 yrkandena 1-11, 13, 18 och 21,

1996/97:Sf235, 1996/97:Sf241 yrkande 1, 1996/97:Sf242 yrkandena 1-2,

1996/97:Sf254 yrkandena 1, 2, 4, 16 och 31 och 1996/97:So638 yrkande 6

dels antar regeringens förslag till

1. lag om ändring i lagen (1962:381) om allmän försäkring såvitt avser 3

kap. 4 , 4 b , 7 b , 9 a och 10 a §§, 4 kap. 14 § och 22 kap. 8 §,

2. lag om ändring i lagen (1991:1047) om sjuklön såvitt avser 6 och 23

§§,

3. lag om ändring i lagen (1977:265) om statligt personskadeskydd,

dels som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

5. Principer för en allmän försäkring vid sjukdom och rehabilitering (mom. 1)

Ragnhild Pohanka (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 17 börjar med ?I

propositionen? och på s. 20 slutar med ?yrkande 13.? bort ha följande lydelse:

Enligt utskottets mening bör de statliga socialförsäkringarna bygga på

grundskyddsprincipen, dvs. utformas som ett generellt grundtrygghetssystem med

liten eller ingen inkomstkoppling. Det bör finnas kortvariga

omställningsförsäkringar - för arbetslöshet, ohälsa och föräldraskap - på upp

till två år. Dessa bör bygga på en modifierad inkomstbortfallsprincip med ett

s.k. brutet tak. Längre ersättningar - för sjukdom och arbetslöshet - bör

enligt utskottet utges som ett grundskydd oberoende av tidigare inkomst.

Utskottet anser också att det är viktigt med ett försäkringssystem där

samordning prio-riteras framför renodling.

Försäkringarna mot ohälsa och arbetslöshet bör enligt utskottet slås ihop

till en arbetslivsförsäkring samtidigt som det är viktigt att börja planera

för hur socialförsäkringarna skall utformas för en framtida betydligt

rörligare arbetsmarknad än dagens och där målet måste vara att ingen lämnas

utanför. Utskottet anser att regeringen bör återkomma till riksdagen med

förslag på en kompletterande neutral arbetslöshetskassa som är oberoende av

intresseorganisationer. Vidare bör regeringen återkomma med förslag dels om

höjning av garantinivåerna i sjuk-, föräldra- och arbetslöshetsförsäkringarna

till motsvarande 5 400 kr per månad, dels om ersättningsnivåer enligt ?brutet

tak?-principen och enhetlig taknivå i nämnda försäkring. Ersättningsnivåerna

bör enligt utskottet vara 85 % av inkomstbortfallet för inkomstdelar upp till

4,2 basbelopp i årsinkomst och 40 % för inkomstdelar däröver. Det övre taket

för ersättning, som bör vara detsamma i alla försäkringar, bör ligga vid en

inkomst på 6,5 basbelopp. Utskottet anser också att regeringen bör återkomma

med förslag om ett försörjningstillägg, som bör utformas som ett förenklat

socialbidrag - efter en riksnorm - och utges till personer utan egentliga

sociala problem men där ersättning från socialförsäkringen inte är

tillräcklig.

Utskottet vill vidare ha förslag på inrättande av en gemensam försäkring vid

långvarig ohälsa och arbetslöshet med enhetliga ersättningar på

grundskyddsnivå. Enligt utskottet bör det finnas ett grundskydd lika för alla

på ungefär samma nivå som dagens förtidspension för en låginkomsttagare som

tjänar ca 12 000-13 000 kr per månad. Därtill kommer barntillägg och

bostadstillägg.

Vad gäller finansiering av kortvariga försäkringar gör utskottet den

bedömningen att ett ?brutet tak?-system kostar ungefär lika mycket som

nuvarande ersättningsnivå om 75 %. Den höjda garantinivån i

föräldraförsäkringen bör enligt utskottets mening finansieras med förändringar

i SGI-regler och slopade garantidagar. Försäkringarna bör vidare finansieras

över statsbudgeten och arbetsgivaravgifterna slås ihop till en post. De

allmänna egenavgifterna bör däremot tas bort och ersättas av miljörelaterade

skatter.

Vad utskottet anfört ovan bör riksdagen som sin mening ge regeringen till

känna.

dels att utskottets hemställan under 1 bort ha följande lydelse:

1. beträffande principer för en allmän försäkring vid sjukdom och

rehabilitering

att riksdagen med bifall till motionerna 1996/97:Sf40 yrkandena 1-5 och

1996/97:Sf225 yrkandena 1-7, 9-11, 13, 18 och 21 och med avslag på

motionerna 1996/97:Sf35 yrkandena 1-3 och 6, 1996/97:Sf37 yrkande 3,

1996/97:Sf38 yrkande 1, 1996/97:Sf39 yrkandena 1-4, 1996/97:Sf224 yrkande

1, 1996/97:Sf225 yrkande 8, 1996/97:Sf235, 1996/97:Sf241 yrkande 1,

1996/97:Sf242 yrkandena 1-2, 1996/97:Sf254 yrkandena 1, 2, 4, 16 och 31

och 1996/97:So638 yrkande 6

dels avslår regeringens förslag till

1. lag om ändring i lagen (1962:381) om allmän försäkring såvitt avser 3

kap. 4 , 4 b , 7 b , 9 a och 10 a §§, 4 kap. 14 § och 22 kap. 8 §,

2. lag om ändring i lagen (1991:1047) om sjuklön såvitt avser 6 och 23

§§,

3. lag om ändring i lagen (1977:265) om statligt personskadeskydd,

dels som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

6. Principer för en allmän försäkring vid sjukdom och rehabilitering (mom. 1)

Rose-Marie Frebran (kd) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 20 börjar med ?Frågan om?

och på s. 21 slutar med ?yrkande 3.? bort ha följande lydelse:

Utskottet anser att det förhållandet att ersättningsnivån i

socialförsäkringssystemet höjs till 80 % av förmånsgrundande inkomst riskerar

att leda till en ökad sjukfrånvaro. För att motverka en sådan utveckling anser

utskottet att det är nödvändigt att införa ytterligare en karensdag i

sjukförsäkringen. Dock bör ett allmänt högriskskydd om tio dagar per år gälla

även i fortsättningen. Utskottet anser att regeringen snarast bör återkomma

med förslag härom. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till

känna.

dels att utskottets hemställan under 1 bort ha följande lydelse:

1. beträffande principer för en allmän försäkring vid sjukdom och

rehabilitering

att riksdagen med anledning av motionerna 1996/97:Sf35 yrkande 6 och

1996/97:Sf37 yrkande 3 och med avslag på motionerna 1996/97:Sf35

yrkandena 1-3, 1996/97:Sf38 yrkande 1, 1996/97:Sf39 yrkandena 1-4,

1996/97:Sf40 yrkandena 1-5, 1996/97:Sf224 yrkande 1, 1996/97:Sf225

yrkandena 1-11, 13, 18 och 21, 1996/97:Sf235, 1996/97:Sf241 yrkande 1,

1996/97:Sf242 yrkandena 1-2, 1996/97:Sf254 yrkandena 1, 2, 4, 16 och 31

och 1996/97:So638 yrkande 6

dels antar regeringens förslag till

1. lag om ändring i lagen (1962:381) om allmän försäkring såvitt avser 3

kap. 4 , 4 b , 7 b , 9 a och 10 a §§, 4 kap. 14 § och 22 kap. 8 §,

2. lag om ändring i lagen (1991:1047) om sjuklön såvitt avser 6 och 23

§§,

3. lag om ändring i lagen (1977:265) om statligt personskadeskydd,

dels som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

7. Minskningsregeln (mom. 2)

Gullan Lindblad, Margit Gennser, Ulf Kristersson och Åke Sundqvist (alla m)

anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 24 börjar med ?Utskottet

delar? och slutar med ?avstyrks därmed.? bort ha följande lydelse:

Utskottet, som vill betona betydelsen av arbetslinjen i socialförsäkringen,

anser att kompletterande ersättning inte bör utges efter den 90:e dagen i en

sjukperiod utan att sjukpenningen minskas. Regeringens förslag om ändring av

minskningsregeln i sjukförsäkringen bör därför avvisas. Vidare anser utskottet

att det under inga omständigheter bör införas rätt till kollek-tivavtalad

ersättning om 90 % redan under sjuklöneperioden. En sådan ordning skulle leda

till omfattande sjukskrivningar och höga kostnader för företagen. Detta bör

riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 2 bort ha följande lydelse:

2. beträffande minskningsregeln

att riksdagen med bifall till motion 1996/97:Sf35 yrkandena 4 och 5 samt

med avslag på motionerna 1996/97:Sf40 yrkande 6 och 1996/97:A305 yrkande

17,

dels avslår regeringens förslag till lag om ändring i lagen (1962:381) om

allmän försäkring såvitt avser 3 kap. 4 a och 16 §§,

dels som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

8. Minskningsregeln (mom. 2)

Ulla Hoffmann (v) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 23 börjar med ?Vad först?

och slutar med ?A305 yrkande 17.? bort ha följande lydelse:

Enligt utskottets mening utgör minskningsregeln i sjukförsäkringen ett

ingrepp i den fria förhandlingsrätten. Minskningsregeln innebär ett brott mot

Internationella arbetsorganisationens (ILO) konvention (nr 98) om

organisationsrätten och den kollektiva förhandlingsrätten. Utskottet anser

därför att minskningsregeln bör tas bort och parternas fulla förhandlingsrätt

återställas. Vad utskottet anfört bör riksdagen som sin mening ge regeringen

till känna.

dels att utskottets hemställan under 2 bort ha följande lydelse:

2. beträffande minskningsregeln

att riksdagen med bifall till motion 1996/97:A305 yrkande 17 och med

anledning av regeringens förslag och motion 1996/97:Sf35 yrkandena 4 och

5 samt med avslag på motion 1996/97:Sf40 yrkande 6

dels antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (1962:381) om

allmän försäkring såvitt avser 3 kap. 4 a och 16 §§,

dels som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

9. Minskningsregeln (mom. 2)

Ragnhild Pohanka (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 23 börjar med ?När det? och

slutar med ?Sf40 yrkande 6.? bort ha följande lydelse:

Utskottet delar regeringens uppfattning att minskningsregeln i AFL bör

ändras så att kompletterande ersättning får ges även efter 90:e dagen i en

sjukperiod utan att sjukpenningen minskas. Utskottet är också av den

uppfattningen att den kompletterande ersättningen skall begränsas till 90 %

och omfatta all kollektivavtalad gruppsjukförsäkring. Emellertid anser

utskottet att det är mindre tillfredsställande att privata sjukförsäkringar

inte omfattas av minskningsregeln eftersom den totala ersättningen vid sjukdom

då kan komma att överstiga 100 %. Utskottet anser därför att möjligheten att

inbegripa även privata sjukförsäkringar bör utredas närmare. Vad utskottet

anfört bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 2 bort ha följande lydelse:

2. beträffande minskningsregeln

att riksdagen med bifall till motion 1996/97:Sf40 yrkande 6 samt med

avslag på motionerna 1996/97:Sf35 yrkandena 4 och 5 och 1996/97:A305

yrkande 17

dels antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (1962:381) om

allmän försäkring såvitt avser 3 kap. 4 a och 16 §§,

dels som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

10. Sjuklöneperiodens längd (mom. 3)

Gullan Lindblad (m), Margit Gennser (m), Sigge Godin (fp), Ulla Hoffmann (v),

Ulf Kristersson (m), Ragnhild Pohanka (mp), Rose-Marie Frebran (kd) och Åke

Sundqvist (m) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 24 börjar med ?Utskottet

anser? och slutar med ?Sf40 yrkande 8.? bort ha följande lydelse:

Utskottet anser att sjuklöneperioden på två veckor på många sätt har

fungerat bra och visat sig ge incitament till förebyggande insatser på

arbetsplatsen och en förbättrad kontakt mellan arbetsgivaren och den

sjukskrivne. Den beslutade förlängningen till fyra veckor, med halv

kompensation till arbetsgivarna, har emellertid enligt utskottets mening lett

till negativa effekter för företagens vilja till expansion och

nyanställningar. Arbetsgivarna och facken har också gemensamt krävt att

beslutet upphävs. Sverige har i dag en katastrofalt hög arbetslöshet. I

arbetslöshetens spår följer att stora grupper har fått än svårare än tidigare

att få fotfäste på arbetsmarknaden. Det är utskottets uppfattning att

sjuklöneperioden måste återgå till att gälla de första 14 dagarna såsom

reglerna var före den 1 januari 1997. Regeringen bör snarast återkomma med

förslag till författningsändringar, i enlighet med vad utskottet anfört.

dels att utskottets hemställan under 3 bort ha följande lydelse:

3. beträffande sjuklöneperiodens längd

att riksdagen med bifall till motion 1996/97:Sf40 yrkande 8 och med

anledning av motionerna 1996/97:Sf35 yrkande 9 och 1996/97:Sf38 yrkande 6

som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

11. Utökat särskilt högriskskydd (mom. 4)

Gullan Lindblad (m), Margit Gennser (m), Sigge Godin (fp), Ulf Kristersson

(m), Ragnhild Pohanka (mp), Rose-Marie Frebran (kd) och Åke Sundqvist (m)

anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 26 börjar med ?Genom det?

och slutar med ?det anförda.? bort ha följande lydelse:

Förslaget om ett utökat särskilt högriskskydd har sin grund i det

förhållandet att sjuklöneperioden har förlängts från 14 dagar till 28 dagar

fr.o.m. den 1 januari 1997. Om sjuklöneperioden alltjämt var 14 dagar, vilket

enligt utskottets mening är det enda riktiga, skulle ett utökat särskilt

högriskskydd inte behövas. Eftersom sjuklöneperioden numera är 28 dagar är det

enligt utskottets mening nödvändigt med ett effektivt skydd mot att

arbetsgivare drabbas av alltför stora sjuklönekostnader. Emellertid anser

utskottet att regeringens förslag har fått en otillfredsställande lösning.

Såsom förslaget är utformat innebär det att en person med nio sjukfall per år

med 27 dagar i varje sjukfall inte skulle omfattas av skyddet. Däremot

omfattas en person som har ett sjukfall på 29 dagar. Men även i en situation

där antalet sjukfall är lägre än nio kan det för en arbetsgivare uppstå

ansenliga kostnader för sjuklön. Utskottet, som inte kan godta det

föreliggande förslaget, anser att regeringen bör återkomma till riksdagen med

ett nytt förslag om ett utökat särskilt högriskskydd. Detta bör riksdagen som

sin mening ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 4 bort ha följande lydelse:

4. beträffande utökat särskilt högriskskydd

att riksdagen med bifall till motion 1996/97:Sf37 yrkandena 7 och 8 dels

avslår regeringens förslag till lag om ändring i lagen (1991:1047) om

sjuklön såvitt avser 13 och 15 §§,

dels som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

12. Försäkringen mot kostnader för sjuklön (mom. 5)

Gullan Lindblad (m), Margit Gennser (m), Sigge Godin (fp), Ulf Kristersson

(m), Rose-Marie Frebran (kd) och Åke Sundqvist (m) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 26 börjar med ?Enligt

uppgift? och slutar med ?det anförda.? bort ha följande lydelse:

Utskottet anser att regeringen bör tillsätta en utredning med uppgift att

studera hur återförsäkringen för arbetsgivarna skall kunna utformas så att den

inte är olönsam för de små företagen. En möjlighet kan vara att helt avskaffa

dagens system och i stället låta sjukkostnaderna för arbetsgivare med få

anställda rymmas inom den offentliga försäkringen. Vad utskottet anfört bör

riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 5 bort ha följande lydelse:

5. beträffande försäkringen mot kostnader för sjuklön

att riksdagen med bifall till motion 1996/97:Sf35 yrkande 8 som sin

mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

13. Historisk inkomst vid beräkning av sjukpenninggrundande inkomst (mom. 6)

Gullan Lindblad (m), Margit Gennser (m), Ulf Kristersson (m), Rose-Marie

Frebran (kd) och Åke Sundqvist (m) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 30 börjar med ?Utskottet

har? och slutar med ?yrkande 6.? bort ha följande lydelse:

Utskottet anser att sjukpenninggrundande inkomst skall beräknas på ett

genomsnitt av de senaste 24 månadernas inkomst och att regeringen bör

återkomma till riksdagen med ett förslag härom. Detta bör riksdagen som sin

mening ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 6 bort ha följande lydelse:

6. beträffande historisk inkomst vid beräkning av sjukpenninggrundande

inkomst

att riksdagen med bifall till motionerna 1996/97:Sf35 yrkande 13 och

1996/97:Sf37 yrkande 6 som sin mening ger regeringen till känna vad

utskottet anfört,

14. Sjukpenninggrundande inkomst under tid för studier (mom. 9)

Ragnhild Pohanka (mp) och Rose-Marie Frebran (kd) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 32 börjar med ?Utskottet

noterar? och slutar med ?motion Sf209.? bort ha följande lydelse:

Enligt utskottets mening är reglerna för sjukpenninggrundande inkomst

otillfredsställande då de innebär att den som studerar inte får full

föräldrapenning med mindre än att vederbörande uppburit studiemedel under

studietiden. Det är endast under den förutsättningen som en studerande kan

omfattas av reglerna om SGI-skydd. Utskottet anser att reglerna måste ändras

så att den som vill leva på sparade medel inte straffas. Detta bör riksdagen

som sin mening ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 9 bort ha följande lydelse:

9. beträffande sjukpenninggrundande inkomst under tid för studier

att riksdagen med bifall till motion 1996/97:Sf209 som sin mening ger

regeringen till känna vad utskottet anfört,

15. Sjukersättning till timanställda (mom. 10)

Gullan Lindblad (m), Margit Gennser (m), Sigge Godin (fp), Ulla Hoffmann (v),

Ulf Kristersson (m), Ragnhild Pohanka (mp), Rose-Marie Frebran (kd) och Åke

Sundqvist (m) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 33 börjar med ?Som tidigare?

och slutar med ?och Sf237.? bort ha följande lydelse:

En person med timanställning kan bl.a. på grund av de s.k.

timsjukpenningreglerna ha problem att få sjukpenning under de första 14

dagarna av sjukperioden. Inte heller utges sjuklön eftersom personen inte

anses ha tillträtt en anställning. Enligt utskottets mening skall en person

med anknytning till arbetsmarknaden ha rätt till ersättning vid sjukdom.

Anställningsformen får inte innebära ett åsidosättande av denna rätt.

Utskottet anser således att regeringen snarast bör återkomma till riksdagen

med förslag innebärande att även timanställda ges rätt till sjukersättning

under arbetsgivarperioden. Vad utskottet anfört bör riksdagen som sin mening

ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 10 bort ha följande lydelse:

10. beträffande sjukersättning till timanställda

att riksdagen med bifall till motionerna 1996/97:Sf210 yrkande 2 och

1996/97:Sf237 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet

anfört,

16. Självriskens storlek i vissa fall (mom. 11)

Gullan Lindblad (m), Margit Gennser (m), Sigge Godin (fp), Ulf Kristersson

(m), Rose-Marie Frebran (kd) och Åke Sundqvist (m) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 33 börjar med ?Utskottet,

som? och slutar med ?Sf37 yrkande 1.? bort ha följande lydelse:

En arbetstagare som har mer än en arbetsgivare kan i dag drabbas av fler

karensdagar vid varje sjuktillfälle. Det s.k. allmänna högriskskyddet, som

innebär att antalet karensdagar är begränsat till högst tio under en

tolvmånadersperiod, räcker inte eftersom detta skydd omfattar sjuklön från

varje arbetsgivare för sig. Utskottet anser att regeringen bör tillsätta en

utredning med uppgift att se över problemet och därefter återkomma med förslag

till regeländringar. Reglerna bör dessutom utformas så att särskild hänsyn tas

till dem som har deltids- eller skiftarbete. Vad utskottet anfört bör

riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 11 bort ha följande lydelse:

11. beträffande självriskens storlek i vissa fall

att riksdagen med bifall till motionerna 1996/97:Sf35 yrkande 7 och

1996/97:Sf37 yrkande 1 som sin mening ger regeringen till känna vad

utskottet anfört,

17. Sjukpenningberäkning vid blandade inkomster (mom. 12)

Gullan Lindblad (m), Margit Gennser (m), Sigge Godin (fp), Ulf Kristersson

(m), Rose-Marie Frebran (kd) och Åke Sundqvist (m) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 34 börjar med ?Utskottet har

förståelse? och på s. 35 slutar med ?Sf210 yrkande 1.? bort ha följande

lydelse:

I motion Sf210 redovisas ett fall där den försäkrade arbetar både som

anställd och som egen företagare och där reglerna i AFL leder till alltför låg

ersättning, inte minst i förhållande till inbetalda avgifter. Detta problem

kan uppstå på grund av att dagens sjukpenningregler har som huvudsaklig

utgångspunkt att den försäkrade har löneinkomster. Med hänsyn till att allt

fler personer har inkomster från såväl företagande som anställningar och olika

uppdrag är det enligt utskottets mening viktigt att reglerna för

sjukpenningberäkningen vid blandade inkomster skyndsamt ses över. Vad

utskottet anfört bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 12 bort ha följande lydelse:

12. beträffande sjukpenningberäkning vid blandade inkomster

att riksdagen med bifall till motion 1996/97:Sf210 yrkande 1 som sin

mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

18. Inriktningen av samverkan inom rehabiliteringsområdet (mom. 13)

Gullan Lindblad (m), Margit Gennser (m), Sigge Godin (fp), Ulf Kristersson

(m), Rose-Marie Frebran (kd) och Åke Sundqvist (m) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 41 börjar med ?Utskottet är?

och slutar med ?anfört ovan.? bort ha följande lydelse:

Utskottet anser att det är ytterst viktigt att lösa samverkansfrågorna för

att uppnå ett bättre resultat inom rehabiliteringsarbetet. En fungerande

samverkan är också mycket angelägen för utsatta grupper, som arbetslösa

sjukskrivna, personer med funktionshinder/arbetshandikapp eller personer med

psykosocial ohälsa. Dessa riskerar att skickas runt utan att någon tar ansvar.

Nyligen har Riksförsäkringsverket och Socialstyrelsen redovisat resultaten av

de s.k. FINSAM-försöken. Rapporten visar entydigt på de positiva effekter som

en samverkan mellan socialförsäkringen och hälso- och sjukvården har

inneburit. Genom samverkan har lidandet för den enskilde individen kunnat

begränsas och kostnaderna för sjukskrivning, förtidspension och sjukvård har

minskat. Enligt utskottets mening bör därför de försöksverksamheter som finns

i dag permanentas och lagregleras. Det är inte möjligt att vänta på en

fungerande samverkan till den 1 juni år 2001, då slutrapporten från SOCSAM-

försöken skall avges. Utskottet anser att regeringen snarast bör återkomma

till riksdagen med förslag som innebär att samverkan enligt FINSAM-modellen

införs generellt i landet från den 1 januari 1998. Vad utskottet anfört bör

riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 13 bort ha följande lydelse:

13. beträffande inriktningen av samverkan inom rehabiliteringsområdet

att riksdagen med bifall till motionerna 1996/97:Sf35 yrkande 10,

1996/97:Sf37 yrkande 5 och 1996/97:Sf38 yrkande 5 och med avslag på

regeringens förslag och motionerna 1996/97:Sf39 yrkandena 7, 8, 11 och

13, 1996/97:Sf40 yrkande 9, 1996/97:Sf225 yrkande 12, 1996/97:Sf242

yrkande 4 samt 1996/97:Sf251 som sin mening ger regeringen till känna vad

utskottet anfört,

19. Inriktningen av samverkan inom rehabiliteringsområdet (mom. 13)

Ulla Hoffmann (v) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 41 börjar med ?Utskottet är?

och på s. 42 slutar med ?anses besvarade.? bort ha följande lydelse:

I dag går endast några få procent av de totala resurserna inom

socialförsäkringen till rehabiliteringsverksamhet. Utskottet anser att

differentierade former måste utvecklas och mer resurser skapas inom detta

område. Under senare tid har försäkringskassorna, som förmedlar en stor och

viktig del av vår välfärd, fått vidkännas kraftiga besparingar. Dessutom har

en mängd regeländringar genomförts på mycket kort tid, vilket ställt stora

krav på kassorna. Enligt utskottets mening är det nödvändigt att

försäkringskassorna tilldelas ytterligare medel. Utskottet anser vidare att

ett fungerande rehabiliteringsarbete kräver, förutom ytterligare resurser, att

de olika myndigheterna samverkar. Den enskilde skall inte behöva hamna i en

rundgång mellan olika myndigheter eller vårdställen. Problemen med olika

regler för olika ersättningar måste också lösas. Vad utskottet anfört bör

riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 13 bort ha följande lydelse:

13. beträffande inriktningen av samverkan inom rehabiliteringsområdet

att riksdagen med bifall till motion 1996/97:Sf39 yrkandena 7, 8, 11 och

13 samt med avslag på regeringens förslag och motionerna 1996/97:Sf35

yrkande 10, 1996/97:Sf37 yrkande 5, 1996/97:Sf38 yrkande 5, 1996/97:Sf40

yrkande 9, 1996/97:Sf225 yrkande 12, 1996/97:Sf242 yrkande 4 och

1996/97:Sf251 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet

anfört,

20. Inriktningen av samverkan inom rehabiliteringsområdet (mom. 13)

Ragnhild Pohanka (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 42 börjar med ?När det? och

slutar med ?anses tillgodosedda.? bort ha följande lydelse:

En renodling av försäkringarna leder till ytterligare utslagning av personer

med medicinska problem, en svag ställning på arbetsmarknaden och kanske också

sociala problem. Utskottet anser att det i stället för en renodling av de

olika systemen bör införas en ny gemensam statlig försäkring som skall träda

in vid långvarig ohälsa och/eller arbetslöshet. Denna nya försäkring skall

bygga på en helhetssyn, där människans hela situation granskas.

Regeringens förslag till nya riktlinjer för samverkan mellan myndigheter

inom rehabiliteringsområdet är, enligt utskottets mening, inte tillräckliga.

Det är nödvändigt att gå betydligt längre än vad regeringen föreslår.

Utskottet anser att de lokala arbetsförmedlingarna, försäkringskassorna och

delar av kommunens socialtjänst bör slås samman till en organisation. Detta

skulle öka samverkansmöjligheterna och åstadkomma en bättre administration av

socialförsäkringen.

Vad utskottet anfört om en gemensam försäkring och administration bör

riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 13 bort ha följande lydelse:

13. beträffande inriktningen av samverkan inom rehabiliteringsområdet

att riksdagen med bifall till motionerna 1996/97:Sf40 yrkande 9 och

1996/97:Sf225 yrkande 12 samt med avslag på regeringens förslag och

motionerna 1996/97:Sf35 yrkande 10, 1996/97:Sf37 yrkande 5, 1996/97:Sf38

yrkande 5, 1996/97:Sf39 yrkandena 7, 8, 11 och 13, 1996/97:Sf242 yrkande

4 och 1996/97:Sf251 som sin mening ger regeringen till känna vad

utskottet anfört,

21. Kvinnors och mäns rehabilitering (mom. 14)

Gullan Lindblad (m), Margit Gennser (m), Ulla Hoffmann (v), Ulf Kristersson

(m), Ragnhild Pohanka (mp) och Åke Sundqvist (m) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 42 börjar med ?Vad gäller?

och slutar med ?får anses tillgodosedda.? bort ha följande lydelse:

Vad gäller frågan om kvinnors och mäns rehabilitering kan konstateras att

det av betänkandet SOU 1996:85 framgår att det så gott som helt saknas ett

genomtänkt könsperspektiv i de projekt som utredningen studerat. Av

utvärderingsrapporten Finansiell samordning 1997:1 framgår också att en

kraftig systematisk ökning av kvinnors sjukskrivning har skett under senare år

liksom att rehabiliteringens effekter är mindre påtagliga för kvinnor än för

män. Utskottet anser att detta är ytterst allvarliga tendenser och vill därför

understryka behovet av att just könsspecifika behov beaktas vid

rehabilitering. Utskottet menar också att det för att få en förändring till

stånd krävs ökad kunskap. De olika myndigheterna som skall ingå i

samverkansprojekten bör därför ges i uppdrag att genomföra en särskild

utbildning om kvinnors och mäns olika möjligheter, behov och förutsättningar.

Vad utskottet anfört bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 14 bort ha följande lydelse:

14. beträffande kvinnors och mäns rehabilitering

att riksdagen med bifall till motionerna 1996/97:Sf35 yrkande 12 och

1996/97:Sf39 yrkande 14 som sin mening ger regeringen till känna vad

utskottet anfört,

22. Arbetsförmedlingens rehabiliteringsansvar (mom. 15)

Sigge Godin (fp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 43 börjar med ?Utskottet

gör? och slutar med ?Sf37 yrkande 4.? bort ha följande lydelse:

Utskottet anser att regeringens förslag om ett utökat samarbete mellan

arbetsförmedlingen och försäkringskassan är otillräckligt. Många arbetslösa

riskerar i dag att hamna vid sidan av den arbetslivsinriktade

rehabiliteringen. För att råda bot på detta är det enligt utskottets

uppfattning nödvändigt att arbetsförmedlingen ges samma ansvar för de

arbetslösa sjukskrivna som arbetsgivaren har för de anställda. Regeringen bör

skyndsamt återkomma till riksdagen med förslag härom. Detta bör riksdagen som

sin mening ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 15 bort ha följande lydelse:

15. beträffande arbetsförmedlingens rehabiliteringsansvar

att riksdagen med anledning av motionerna 1996/97:Sf37 yrkande 4 och

1996/97:Sf38 yrkande 7 som sin mening ger regeringen till känna vad

utskottet anfört,

23. Arbetsgivarens ansvar för rehabilitering (mom. 16)

Ulla Hoffmann (v) och Ragnhild Pohanka (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 45 börjar med ?Utskottet an-

ser? och slutar med ?yrkande 11 avstyrks.? bort ha följande lydelse:

Utskottet anser att det är av största vikt att rehabiliterande insatser

sätts in i ett tidigt skede. Det bör finnas ett krav på arbetsgivaren att

efter fyra veckor göra en dokumentation och förbereda eventuella åtgärder. För

de små företagen bör försäkringskassan kunna finansiera rehabiliteringen helt

eller delvis. Utskottet menar vidare att det i utredningen om arbetsgivarens

åtgärds- och kostnadsansvar bör ingå att se över frågan om tillsynsansvaret.

Arbetsmiljölagen bör ändras i enlighet härmed. Utredningen bör även omfatta en

analys av rekryteringseffekterna av den förlängda sjuklöneperioden. Vad

utskottet anfört bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 16 bort ha följande lydelse:

16. beträffande arbetsgivarens ansvar för rehabilitering

att riksdagen med bifall till motionerna 1996/97:Sf39 yrkande 12 och

1996/97:Sf40 yrkande 11 samt med avslag på motion 1996/97:Sf211 som sin

mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

24. Företagshälsovård (mom. 17)

Ulla Hoffmann (v) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 46 börjar med ?Utskottet

anser? och slutar med ?yrkandena 9 och 10.? bort ha följande lydelse:

Utskottet anser att det krävs en kvalificerad företagshälsovård där den

förebyggande verksamheten prioriteras. Företagshälsovården måste få en klarare

organisation. I de fall avtal inte kan träffas mellan parterna om

organisationen bör samhället komplettera med lagstiftning. Arbetsgivaren bör

stå för finansieringen men med möjlighet för små företag att få ersättning

från staten. Tillsynsansvaret bör ligga på Arbetarskyddsstyrelsen.

Företagshälsovården bör ha huvudansvaret för att initiera rehabiliteringen

medan försäkringskassorna bör ansvara för att utredningar görs och åtgärder

snabbt sätts in. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 17 bort ha följande lydelse:

17. beträffande företagshälsovård

att riksdagen med bifall till motion 1996/97:Sf39 yrkandena 9 och 10 samt med

avslag på motion 1996/97:Sf35 yrkande 11 som sin mening ger regeringen

till känna vad utskottet anfört,

25. Arbetsskadeförsäkringen (mom. 18)

Gullan Lindblad, Margit Gennser, Ulf Kristersson och Åke Sundqvist (alla m)

anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 48 börjar med ?Utskottet

delar? och slutar med ?yrkande 15.? bort ha följande lydelse:

Enligt utskottets mening bör arbetsskadeförsäkringen i första hand utformas

så att den motverkar arbetssjukdomar och arbetsolycksfall. Försäkringen bör

knytas så nära arbetsplatsen som möjligt och vara fri från statlig styrning

och finansiering. Den bör vara obligatorisk samt tecknas och finansieras av

arbetsgivare. Avgiften bör differentieras och enmansföretagare undantas från

att teckna försäkring. En utredning med denna inriktning bör tillsättas med

det snaraste. Vidare anser utskottet att livräntenivån för tillkommande

godkända livräntor bör sänkas till 80 % fr.o.m. den 1 januari 1998 och att

regeringen bör återkomma med förslag härom. Vad utskottet anfört bör riksdagen

som sin mening ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 18 bort ha följande lydelse:

18. beträffande arbetsskadeförsäkringen

att riksdagen med bifall till motionerna 1996/97:Sf35 yrkande 14 och

1996/97:Sf254 yrkandena 14 och 15 och med anledning av motionerna

1996/97:Sf35 yrkande 15 och 1996/97:Sf242 yrkande 8 samt med avslag på

motionerna 1996/97:Sf39 yrkande 15 och 1996/97:So296 yrkande 12 som sin

mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

26. Arbetsskadeförsäkringen (mom. 18)

Sigge Godin (fp) och Rose-Marie Frebran (kd) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 48 börjar med ?Utskottet

delar? och slutar med ?yrkande 15.? bort ha följande lydelse:

Utskottet anser att arbetsgivaren skall åläggas att teckna

arbetsskadeförsäkring för arbetsolycksfall. Försäkringen skall kunna tecknas

som en privat försäkring med differentierade avgifter och bör överta

kostnaderna för arbetsolycksfallen från sjukförsäkringen. Vad utskottet anfört

bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 18 bort ha följande lydelse:

18. beträffande arbetsskadeförsäkringen

att riksdagen med bifall till motion 1996/97:Sf242 yrkande 8 och med

anledning av motionerna 1996/97:Sf35 yrkande 14 och 1996/97:

Sf254 yrkande 14 samt med avslag på motionerna 1996/97:Sf35 yrkande 15,

1996/97:Sf39 yrkande 15, 1996/97:Sf254 yrkande 15 och 1996/97:So296

yrkande 12 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

27. Arbetsskadeförsäkringen (mom. 18)

Ulla Hoffmann (v) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 48 börjar med ?Utskottet

delar? och slutar med ?yrkande 15.? bort ha följande lydelse:

Sjuk- och arbetsskadekommittén har bl.a. lagt fram förslag om att ersättning

i form av arbetsskadesjukpenning vid arbetsolycksfall skall utges med 98 % av

sjukpenninggrundande inkomst efter en samordningstid om 90 dagar. Utskottet

konstaterar att regeringen inte i den nu behandlade propositionen lagt fram

något förslag om höjd ersättningsnivå för arbetsolycksfall. Emellertid har

regeringen förklarat att man har för avsikt att se över reglerna för

arbetsskadeförsäkringen bl.a. vad gäller frågan om när rätt till livränta

inträder. Utskottet anser att riksdagen därvid bör uttala att utredningen inte

skall få lägga fram förslag om en högre ersättningsnivå för arbetsolycksfall

än för arbetssjukdomar då det saknas skäl att särbehandla arbetsolyckorna. Det

finns inte någon klart markerad gräns mellan arbetsrelaterade sjukdomar

respektive olycksfall. Vad utskottet anfört bör riksdagen som sin mening ge

regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 18 bort ha följande lydelse:

18. beträffande arbetsskadeförsäkringen

att riksdagen med bifall till motion 1996/97:Sf39 yrkande 15 och med

avslag på motionerna 1996/97:Sf35 yrkandena 14 och 15, 1996/97:Sf242

yrkande 8, 1996/97:Sf254 yrkandena 14 och 15 och 1996/97:So296 yrkande 12

som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

28. Föräldrapenning (mom. 19)

Sigge Godin (fp) och Ulla Hoffmann (v) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 49 börjar med ?Utskottet

har? och slutar med ?yrkande 2.? bort ha följande lydelse:

För att stimulera fler fäder att ta ut föräldraledighet är det enligt

utskottets mening nödvändigt med någon form av extra stimulans. Utskottet

anser att en bra sådan stimulans är att utge högre föräldrapenning för pappa-

och mammamånaderna. Enligt utskottet bör 90 % av sjukpenninggrundande inkomst

utges för dessa månader. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till

känna.

dels att utskottets hemställan under 19 bort ha följande lydelse:

19. beträffande föräldrapenning

att riksdagen med bifall till motion 1996/97:Sf38 yrkande 2 som sin

mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

29. Närståendepenning (mom. 20)

Sigge Godin (fp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 49 börjar med ?I ovan? och

på s. 50 slutar med ?yrkande 4.? bort ha följande lydelse:

Enligt utskottets mening skulle förbättrade förhållanden för dem som önskar

vårda släktingar eller andra närstående i hemmet innebära både humanitära och

samhällsekonomiska vinster. Utskottet anser att rätten till närståendepenning

samt den därtill kopplade rätten till ledighet bör förlängas från nuvarande 60

dagar till 120 dagar. Vidare bör regeringen ta initiativ till överläggningar

mellan kommunförbunden och staten vad gäller förbättrade förutsättningar för

bl.a. närståendevården och hemsjukvården. Detta bör riksdagen som sin mening

ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 20 bort ha följande lydelse:

20. beträffande närståendepenning

att riksdagen med bifall till motion 1996/97:Sf38 yrkande 4 och med

anledning av motion 1996/97:Sf38 yrkande 3 som sin mening ger regeringen

till känna vad utskottet anfört,

30. Förtidspension och arvode för politiska uppdrag (mom. 21)

Ulla Hoffmann (v), Ragnhild Pohanka (mp) och Rose-Marie Frebran (kd) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 51 börjar med ?Vad först?

och på s. 52 slutar med ?och Sf234.? bort ha följande lydelse:

Enligt utskottets mening är det inte rimligt med regler som innebär att

förtidspension eller sjukbidrag minskar med 25 % på grund av att pensionären

uppbär arvode från politiska uppdrag. Genom att arvodena för t.ex. politiska

uppdrag varierar innebär det att en förtidspensionär eller sjukbidragstagare i

en kommun kan delta i kommunens alla fullmäktigemöten, medan man i en annan

kommun med högre ersättning tvingas att avstå från årets sista

fullmäktigemöten. Att på detta sätt ekonomiskt begränsa medborgares möjlighet

att delta i det politiska livet eller andra arvoderade verksamheter är inte

tillfredsställande ur bl.a. demokratisk synpunkt. Förtidspensionsreglerna

måste därför ändras så att funktionshindrade får möjlighet att delta i

arvoderade verksamheter. Vad utskottet anfört bör riksdagen som sin mening ge

regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 21 bort ha följande lydelse:

21. beträffande förtidspension och arvode för politiska uppdrag

att riksdagen med bifall till motionerna 1996/97:Sf220 och 1996/97:Sf234

som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

31. Förtidspensionsfrågor i övrigt (mom. 22)

Ulla Hoffmann (v) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 52 börjar med ?Beträffande

frågan? och slutar med ?yrkande 5.? bort ha följande lydelse:

Utskottet anser att de alltmer renodlade försäkringssystemen innebär att

många personer sannolikt kommer att falla utanför eller mellan de olika

försäkringssystemen. Även om förtidspensioneringarna måste minska blir pressen

på individen med dagens arbetsmarknadssituation orimligt stor. Av det skälet

anser utskottet att en modifierad äldreregel bör införas. Detta bör riksdagen

som sin mening ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 22 bort ha följande lydelse:

22. beträffande förtidspensionsfrågor i övrigt

att riksdagen med bifall till motion 1996/97:Sf39 yrkande 5 och med

avslag på motion 1996/97:Sf252 som sin mening ger regeringen till känna

vad utskottet anfört,

32. Riksförsäkringsverkets roll (mom. 24)

Gullan Lindblad, Margit Gennser, Ulf Kristersson och Åke Sundqvist (alla m)

anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 57 börjar med ?I likhet? och

slutar med ?utskottet anfört.? bort ha följande lydelse:

Utskottet delar i princip regeringens uppfattning när det gäller vilken roll

RFV skall ha inom socialförsäkringsadministrationen. Väsentligt är att

regeringen betonar att socialförsäkringen är ett nationellt system och att

staten har ett legitimt behov att kunna styra verksamheten för att kunna

garantera ekonomisk effektivitet och en rättssäker och likformig tillämpning

av försäkringen över hela landet. Om en samverkan enligt FINSAM kommer att

införas generellt i landet och dessutom företagshälsovården kommer att

inrymmas i den finansiella samverkan blir det enligt utskottets uppfattning än

viktigare att RFV:s centrala roll vad gäller tillsyns- och uppföljningsansvar

betonas vid en kommande ändring av instruktionen för RFV. Det anförda bör med

bifall till motion Sf35 yrkande 16 ges regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 24 bort ha följande lydelse:

24. beträffande Riksförsäkringsverkets roll

att riksdagen med bifall till motion 1996/97:Sf35 yrkande 16 och med

anledning av regeringens förslag samt med avslag på motionerna

1996/97:Sf40 yrkande 10 och 1996/97:Sf225 yrkande 20

dels godkänner regeringens förslag om riktlinjer,

dels som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

33. Riksförsäkringsverkets roll (mom. 24)

Ragnhild Pohanka (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 57 börjar med ?I likhet? och

slutar med ?utskottet anfört.? bort ha följande lydelse:

I motion Sf40 föreslås en genomgripande organisatorisk reform av

arbetsmarknadspolitik, socialförsäkringar och socialpolitik på lokal nivå med

syfte att förbättra samordning och effektivitet i den totala organisationen.

Detta kan enligt motionärerna ske på så sätt att de lokala

arbetsförmedlingarna och försäkringskassornas organisation och personal förs

över till kommunerna som får det administrativa huvudansvaret för de samlade

verksamheterna. I motion Sf225 framläggs vidare olika förslag rörande

socialförsäkringen, bl.a. grundskydd vid långvarig ohälsa och ålderdom samt

förenkling och samordning inom socialförsäkringssystemen. Dessa förslag leder

enligt utskottets mening till effektivitetsvinster i försäkringarna och till

väsentligt lägre administrativa kostnader. I en sådan organisation kan RFV:s

administration kraftigt dras ned och RFV kan främst få i uppdrag att svara för

den statliga planeringen inom området samt för service, uppföljning och

revision av verksamheterna inom kommunerna. Vad utskottet anfört bör med

bifall till motionerna Sf40 yrkande 10 och Sf225 yrkande 20 ges regeringen

till känna.

dels att utskottets hemställan under 24 bort ha följande lydelse:

24. beträffande Riksförsäkringsverkets roll

att riksdagen med bifall till motionerna 1996/97:Sf40 yrkande 10 och

1996/97:Sf225 yrkande 20 och med anledning av regeringens förslag samt

med avslag på motion 1996/97:Sf35 yrkande 16

dels godkänner regeringens förslag om riktlinjer,

dels som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

34. Patientombudsmän m.m. (mom. 25)

Ulla Hoffmann (v) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 57 börjar med ?Frågor om?

och på s. 58 slutar med ?och Sf203.? bort ha följande lydelse:

Enligt utskottets mening finns det allvarliga brister i tillsynen av

socialförsäkringsverksamheten. För att organisationen skall kunna leva upp

till sitt mål behövs en tillsynsfunktion som rapporterar direkt till riksdag

och regering. Med den inriktning som nu finns på kostnaderna för försäkringen

anser utskottet att det för rättssäkerhetens skull behövs en instans som har

sin verksamhet fokuserad på hur den enskilde behandlas i systemet. En sådan

tillsynsfunktion skall vara helt fristående från

socialförsäkringsorganisationen. Vad utskottet anfört bör med bifall till

motion Sf39 yrkande 18 riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 25 bort ha följande lydelse:

25. beträffande patientombudsmän m.m.

att riksdagen med bifall till motion 1996/97:Sf39 yrkande 18 och med

avslag på motion 1996/97:Sf203 som sin mening ger regeringen till känna

vad utskottet anfört,

35. Försäkringskassornas styrelser (mom. 27)

Ulla Hoffmann (v) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 59 börjar med ?Utskottet

delar? och slutar med ?yrkande 12.? bort ha följande lydelse:

Utskottet delar inte regeringens uppfattning att regeringen skall utse

försäkringskassans styrelse. Enligt utskottets mening bör en nationell

styrelse för socialförsäkringsverksamheten utses. Styrelsens uppgift skall

vara att tolka de riktlinjer och ramar som ges av riksdag och regering och att

föra ut dessa i organisationen. Styrelsen skall också i samråd med de

regionala enheterna utvärdera och utveckla verksamheten. Den nu föreslagna

styrelsen skall utses av de politiska partierna. Utseende av ledamöter i

kassastyrelserna på det sätt utskottet föreslår innebär också en bättre

demokratisk styrning av socialförsäkringen. Det anförda innebär att utskottet

tillstyrker bifall till motion Sf39 yrkande 16.

dels att utskottets hemställan under 27 bort ha följande lydelse:

27. beträffande försäkringskassornas styrelser

att riksdagen med bifall till motion 1996/97:Sf39 yrkande 16 och med

anledning av motion 1996/97:Sf40 yrkande 12 samt med avslag på

regeringens förslag som sin mening ger regeringen till känna vad

utskottet anfört,

36. Socialförsäkringsnämnder (mom. 29)

Gullan Lindblad (m), Margit Gennser (m), Ingrid Skeppstedt (c), Sigge Godin

(fp), Ulf Kristersson (m), Ragnhild Pohanka (mp), Rose-Marie Frebran (kd) och

Åke Sundqvist (m) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 62 börjar med ?Utskottet

har? och slutar med ?yrkande 17 avstyrks.? bort ha följande lydelse:

Utskottet delar regeringens uppfattning att det bör vara kassornas styrelser

som beslutar om inrättande av socialförsäkringsnämnder och utser ledamöter i

dessa. Det är enligt utskottets uppfattning på den regionala nivån som man

bäst kan bedöma vilka ledamöter som skall ingå i styrelsen. Det finns heller

inte någon anledning att ge arbetsmarknadens parter en direkt rätt att

nominera ledamöter. Om styrelsen finner att en sådan politiskt aktiv person

bör ingå i nämnden föreligger naturligtvis inga hinder häremot. Det anförda

innebär att utskottet tillstyrker bifall till regeringens förslag och

avstyrker bifall till motionerna Sf36 och Sf39 yrkande 17. Vad utskottet

anfört om nominering av ledamöter bör ges regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 29 bort ha följande lydelse:

29. beträffande socialförsäkringsnämnder

att riksdagen med avslag på motionerna 1996/97:Sf36 och 1996/97:

Sf39 yrkande 17

dels godkänner regeringens förslag om riktlinjer,

dels som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

37. Socialförsäkringsnämnder (mom. 29)

Ulla Hoffmann (v) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 62 börjar med ?Utskottet

har? och slutar med ?yrkande 17 avstyrks.? bort ha följande lydelse:

Under den senaste tioårsperioden har enligt utskottets uppfattning

förtroendemannainflytandet i försäkringskassorna förstärkts, och utskottet

anser att detta ytterligare bör förstärkas. Utskottet anser därför att

regeringens förslag om hur ledamöterna i socialförsäkringsnämnderna skall

utses bör avvisas. Enligt utskottets uppfattning skall dessa nämnder utses som

majoriteten av samhällets andra nämnder och styrelser där ett valresultat ger

utslag i deras sammansättning. Detta är inte bara en fråga om organisation

utan också en fråga om demokrati. En decentraliserad handläggning med lokalt

ansvar och befogenheter ger enligt utskottets mening försäkringen en aktiv

inriktning där förebyggande och rehabiliterande insatser kommer att medverka

till att upprätthålla arbetslinjen. En sådan inriktning kommer att kräva

alltmer av individuella bedömningar och inslag av skälighetsbedömningar. Det

är därför väsentligt hur kassorna tar till sig detta och hur de bemöter sina

försäkrade. Enligt utskottets uppfattning är det bästa sättet att stärka

förtroendemannainflytandet att styrelser och nämnder på alla nivåer består av

förtroendevalda som skall ha en aktiv roll och stort ansvar för verksamhetens

styrning och ledning. Det anförda bör med bifall till motion Sf39 yrkande 17

ges regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 29 bort ha följande lydelse:

29. beträffande socialförsäkringsnämnder

att riksdagen med bifall till motion 1996/97:Sf39 yrkande 17 och med

avslag på regeringens förslag och motion 1996/97:Sf36 som sin mening ger

regeringen till känna vad utskottet anfört,

Särskilda yttranden

1. Sjuklöneperiodens längd (mom. 3)

Ulla Hoffmann (v) anför:

I reservation 4 om sjuklöneperiodens längd begär vi att sjuklöneperioden bör

återgå till att gälla de första 14 dagarna i en sjukperiod. Vänsterpartiet

anser dessutom att företag med upp till tio anställda helt bör undantas från

ansvaret att utge sjuklön. De allra minsta företagen uppfattar ansvaret för

den förlängda sjuklöneperioden som betungande. Speciellt kan detta ansvar

kännas betungande för ett litet företag som står inför ett beslut att anställa

ytterligare en person. Den särskilda försäkringen mot kostnader för sjuklön i

vissa fall kan visserligen motverka rädslan för nyanställningar men enligt

Vänsterpartiet behövs det andra åtgärder för att komma till rätta med

problemet. Därför vill vi undanta de mindre företagen, något som vi tagit upp

i vår motion med anledning av vårpropositionen. Vi anser att dessa

förändringar av sjuklönesystemet är nödvändiga åtgärder för att öka viljan hos

företagen att göra nyanställningar och för att förhindra s.k.

utestängningseffekter på arbetsmarknaden.

2. Semesterlön m.m. vid beräkning av sjukpenninggrundande inkomst (mom. 7)

Rose-Marie Frebran (kd) anför:

Fr.o.m. den 1 januari 1997 gäller att andra skattepliktiga förmåner än lön

liksom skattepliktiga kostnadsersättningar inte längre inräknas i den

sjukpenninggrundande inkomsten. Redan i samband med riksdagens behandling av

frågan om ändrad beräkning av sjukpenninggrundande inkomst motsatte sig

Kristdemokraterna denna ändring. Eftersom förmånerna måste betraktas som

inkomst för utfört arbete anser vi att att samtliga skattepliktiga förmåner

samt skattepliktiga kostnadsersättningar skall räknas in i den

sjukpenninggrundande inkomsten. Vi anser att frågan är angelägen och avser att

återkomma vid lämpligt tillfälle.

3. Arbetsförmedlingens rehabiliteringsansvar (mom. 15)

Ragnhild Pohanka (mp) och Rose-Marie Frebran (kd) anför:

Sjuk- och arbetsskadekommittén föreslog att arbetsförmedlingen bör ha samma

roll för de arbetslösa sjukskrivna som arbetsgivaren har för de anställda.

Detta förslag bör inte kategoriskt avvisas. Vi anser att ansvaret för de

arbetslösa sjukskrivna måste tydliggöras och betonas. Problemet med det dubbla

huvudmannaskapet bör lösas genom ett förstärkt och utvecklat samarbete. Vi

förutsätter att Sjuk- och arbetsskadekommitténs förslag finns med i de

fortsatta övervägandena vad gäller ett effektivt sätt att utöka det nödvändiga

samarbetet.

4. Företagshälsovård (mom. 17)

Gullan Lindblad (m), Margit Gennser (m), Sigge Godin (fp), Ulf Kristersson

(m), Rose-Marie Frebran (kd) och Åke Sundqvist (m) anför:

Inom Regeringskansliet bereds för närvarande frågan om hur företagshälsovården

skall utformas. Syftet är att stärka och klargöra företagshälsovårdens roll i

förhållande till bl.a. annan hälso- och sjukvård. Enligt vår mening krävs det

en samlad och långsiktig lösning. Vi har därför i samband med behandling av

proposition 1996/97:93 Privata vårdgivare begärt (se bet. 1996/97:SoU17,

reservation 5) bl.a. att en utredning tillsätts med uppgift att se över

företagshälsovårdens ställning, inriktning och framtida finansiering.

Utredningen bör också se över i vilken utsträckning företagshälsovården kan

anslutas till försäkringskassa eller få vårdavtal med landstingen.

5. Arbetsskadeförsäkringen (mom. 18)

Ingrid Skeppstedt (c) och Ragnhild Pohanka (mp) anför:

Vi anser att det är mycket otillfredsställande att tandvårdspersonal som

drabbats av skador till följd av exposition för kvicksilver i amalgam har så

svårt att få dessa klassade som arbetsskada. Som om inte detta vore nog

drabbas de också av en betydande misstro från myndigheternas sida. Det

förekommer också att de får sin sjukpenning indragen. Detta förhållande

innebär framför allt ett stort mänskligt lidande men även betydande kostnader

för samhället i en tid med alltmer minskande resurser till sjukvården.

Eftersom frågan har uppmärksammats förutsätter vi att den därmed får sin

lösning genom tillämpningen i arbetsskademål.

6. Arbetsskadeförsäkringen (mom. 18)

Ulla Hoffmann (v) anför:

I Vänsterpartiets reservation 27 ovan har vi förklarat att vi inte anser att

den av regeringen aviserade översynen av arbetsskadeförsäkringen skall få

lägga fram förslag som innebär att arbetsolycksfallen särbehandlas genom en

högre ersättningsnivå jämfört med arbetssjukdomarna. Vi vill här utveckla vår

syn på frågan om arbetsolycksfall kontra arbetssjukdomar.

Enligt vår uppfattning finns det inte några skäl att behandla arbetsolyckor

och arbetssjukdomar olika. Det finns ingen klart markerad gräns mellan dessa

typer av arbetsskador. Alla arbetsskador kan graderas linjärt från lättare

till svårare skador. Från lättare allergiska besvär på grund av arbetsmiljön

till svåra hjärnskador som uppkommit till följd av olycksfall i arbetet. På

den linjen kan man finna otalet svåra gränsdragningsfall. Exempelvis kan ett

oanmält olycksfall leda till sjukdomsbesvär som senare betraktas som en

arbetssjukdom. Genast blir det problematiskt med bevisföringen och därmed

årslånga överväganden. Enligt vår uppfattning finns det arbetssjukdomar som

klart och snabbt kan härledas till arbetsmiljön. Det är lika lätt, eller

svårt, att klart och snabbt fastställa en del arbetsrelaterade sjukdomar som

det kan vara att ta ställning till om det är ett olycksfall.

Det finns dessutom andra betänkligheter med att särskilja arbetsolyckorna

från de arbetsrelaterade sjukdomarna. De sistnämnda skadorna har utsatts för

en rad restriktioner som gjort det mycket svårt att få en sådan skada godkänd,

t.ex. ändringen av arbetsskadebegreppet fr.o.m. år 1993.

Generellt drabbas kvinnor av arbetssjukdomar och män av olycksfall i

arbetet. Detta beror på att kvinnorna är i majoritet i vård- och serviceyrken

där många drabbas av förslitningsskador. Förändringarna av

arbetsskadebegreppet har försvårat för kvinnor med förslitningsskador att få

skadorna godkända som arbetsskada. Även om skadorna godkänns är vägen till en

eventuell livränta nästan undantagslöst lång och påfrestande. Olycksfallen

synes i detta sammanhang ha en högre status och legitimitet. En ytterligare

särbehandling av arbetsolycksfallen kan i framtiden leda till att

arbetssjukdomar hänvisas till sjukförsäkringen med dess avsevärt lägre

ersättningsnivå. En sådan särbehandling skulle på så sätt leda till att pengar

överförs från arbetsskadade kvinnor till arbetsskadade män. En utveckling av

detta slag bidrar knappast till ett rättvist försäkringsskydd. Vänsterpartiet

vill i sammanhanget hänvisa till JämO:s remissvar på förslaget till nya

kriterier för sjuk- och arbetsskadeförsäkringen.

I propositionen framlagda lagförslag

Offentlig utfrågning om socialförsäkringsadministrationen

Datum: torsdagen den 10 april 1997

Tid 09.00-12.00

Lokal: andrakammarsalen

Inbjudna deltagare: se bilaga

Börje Nilsson (s), ordförande i socialförsäkringsutskottet: På

socialförsäkringsutskottets vägnar hälsar jag er mycket välkomna till

utfrågningen om socialförsäkringsadministrationen, som skall pågå fram till

kl. 12 med en paus ca kl. 10 för kaffe. Utfrågningen har väckt mycket stort

intresse, vilket vi från utskottets sida naturligtvis är glada för. Det är ett

angeläget ärende som vi skall dryfta i förmiddag.

Socialförsäkringen är grundstenen i vårt sociala trygghetssystem. Varje år

utbetalas till hushållen över 300 miljarder kronor, vilket utgör närmare 20 %

av BNP. Socialförsäkringen har kommit att innehålla alltfler delar, som

tillsammans kräver en väl fungerande administration för att erbjuda det skydd

för medborgarna som är avsett. Försäkringskassorna och Riksförsäkringsverket

delar på det administrativa ansvaret för socialförsäkringen. Väsentligt härvid

är att likformighet och kvalitet i handläggningen av försäkrings- och

bidragsärendena säkerställs, och att rättssäkerheten tillgodoses. Detta är

viktigt i handläggningen.

Enligt de mål som riksdag och regering lagt fast har administrationen också

att offensivt arbeta med, och samordna, rehabiliteringen och därigenom bidra

till att de som drabbas av sjukdom och skada ges möjligheter att återkomma

till arbetslivet.

Syftet med dagens utfrågning är att i en tid som präglas av knappa resurser

och genomgripande reformer på socialförsäkringens område belysa problem som

hänger samman med de stora krav som ställs på administrationens kvalitet och

effektivitet i tillämpningen av socialförsäkringen.

Utfrågningen kommer att inledas med ett anförande av direktören för

Västerbottenskassan, Birgit Högberg. Därefter har ledamöterna i utskottet

möjlighet att ställa frågor till Birgit Högberg och till övriga. Efter

kaffepausen lämnar jag ordet till justitieombudsmannen Jan Pennlöv, och på det

följer också frågor. Sådan är uppläggningen. Utfrågningen kommer att tas upp

på band, och jag ber dem som skall svara på frågorna att trycka in den svarta

knapp som finns i pulpeten samt att tala nära mikrofonen, så att vi verkligen

får med allt på bandet. Dessutom kan jag säga att en filmupptagning kommer att

ske. Stockholmskassan har fått tillstånd till en sådan, som sedan skall

användas i studiesyfte.

Mycket välkomna! Jag överlämnar ordet till Birgit Högberg.

Birgit Högberg: Utskottet var och hälsade på oss i Västerbotten i maj 1996 - i

den sköna ljusa våren. Därför tror jag att ni i utskottet vet en del om

Västerbotten. Visserligen kunde några av er inte vara med, t.ex. Gullan

Lindblad och några fler. Jag har funderat på hur jag skall presentera det här

för utskottet, och jag har bestämt mig för att göra det som en av våra

medarbetare i kassan och berätta i hennes perspektiv. Sedan får jag se om jag

klarar att låta bli att vara direktör ibland, men det kommer ni snabbt att

märka i så fall.

Först skall jag visa en overheadbild. När utskottet var hos oss och hälsade

på hade vi nio försäkringsområden. Det var vår kassa som startade med att slå

ihop kontor till områden, för att kunna klara försäkringen i vårt mycket glest

befolkade län. Vi är ungefär 265 000 invånare. Sedan dess har vi slagit ihop

några områden till, och har nu alltså sju stycken. Nu kommer vi att slå ihop

några till, och få sex stycken. Det känns ungefär som tio små negerpojkar. Vi

har tagit tillfället i akt därför att chefer har slutat. Vi har också känt att

vårt underlag, framför allt i inlandet, minskar både när det gäller pengar och

naturligtvis också när det gäller befolkning.

Jag skall beskriva Robertsforskontoret, som i sitt område hör ihop med

Nordmaling. Det verkar litet konstigt, men det har sina särskilda skäl. I

området finns ungefär 20 årsarbetare. Kommunerna Robertsfors och Nordmaling är

väldigt lika varandra - de kallades av Tibblin en gång för tvillingkommuner.

De har 7 000-8 000 invånare var. På kontoret i Robertsfors jobbar Marie

tillsammans med sina kompisar. De är ca 12 personer som jobbar hel- och

deltid.

Jag heter alltså Marie, och jag är inte särskilt gammal för att tillhöra

försäkringskassans personal - jag är under 40 år. Jag är mycket stolt över

mitt arbete, och jag är duktig på försäkringen. Jag är också mycket stolt över

att vi har klarat de många och stora förändringar vi har gått igenom. Vi har

varit duktiga på att göra nya saker på vårt kontor. Vi var väldigt tidiga med

tidig rehabilitering, och vi har gjort många bra projekt som vi är mycket

stolta över. Vi, 12 personer i Robertsfors, har klarat 340 förändringar under

90-talet. Det tycker vi är fantastiskt och otroligt, men vi tycker också att

det är dumt. Det är dumt att vi skall behöva genomföra så många förändringar

på så kort tid. Dessutom har vi gjort det med väldigt dåligt ADB-stöd. När det

gäller förändringarna och försäkringen i sig har inte ADB-stödet gett oss det

vi skulle behöva för att kunna klara jobbet på ett bra sätt.

Vi har dessutom fått arbetsuppgifter som inte förorsakats av förändringarna

i försäkringen. Vi skall t.ex. följa upp saker betydligt bättre, vilket vi

tycker är riktigt. Men till de 340 förändringarna kommer alltså väldigt många

uppföljningssystem som vi inte heller har ADB-stöd för. Många av dem, framför

allt när det gäller rehabiliteringen, har varit manuella. Vi har fått räkna på

våra kort och våra insatser för hand. Nu kommer dessutom internkontrollen. Jag

begriper att den också är viktig. Vi vet att vi skall göra rätt från början,

och fatta riktiga beslut. Men vi tycker att det börjar kännas som att det är

mycket nu, som de säger i Norrbotten. Det instämmer vi i. Detta läggs alltså

på oss i en tid när vi redan har alldeles tillräckligt att göra. Men vi har

förstått att Birgit inte ger sig. Vi skall lämna in en plan för genomförandet,

och vi skall göra det nu. Detta kommer vi inte ifrån.

Förändringarna har gett oss en bild av hur Robertsforsborna ser på

nyheterna. Under vecka 45 1996 gjordes 120 besök på Robertsforskassan och 442

människor ringde oss. Av dessa kom inte 236 fram, dvs. de fick ringa en gång

till. Vi var då 14 personer som tog emot det här; vi hade två

utbildningsvikariat under den här tiden. Detta innebar naturligtvis en stor

påfrestning för oss. Man kan tro att det här var en period när vi hade

ovanligt mycket, och det var det också. Folk var nämligen väldigt bekymrade

över de förändringar som skedde. Bostadsbidragets förändring betydde mycket

för oss. Folk är mycket ängsliga för hur de skall klara sina hyror.

Vi känner också att människor är allmänt oroliga över sina pengar. De vill

ha ut det mesta de kan få av försäkringen, och de är angelägna om att få sina

pengar väldigt fort. Det är svårt att få förståelse för en betalnings- och

handläggningstid på 30 dagar. Kommuner och landsting gör avdrag på lönen redan

den första månaden om man är sjuk eller ledig för vård av barn under de första

fjorton dagarna av månaden. Detta känner vi av. Vi känner att folk är oroliga,

och vi får väldigt mycket samtal och besök. Besöken handlar naturligtvis ofta

om att folk inte kan fylla i våra blanketter. Eftersom vi måste vara säkra på

att allting blir rätt och riktigt så blir det hela krångligt. Vår försäkring

skall vara så heltäckande som möjligt och det skall finnas så få kryphål som

möjligt, och därför blir blanketterna väldigt krångliga. Robertsforsborna

tycker också det.

De säger också att de mår dåligt. De tycker inte att staten håller sina

ingångna avtal, vare sig när det gäller pensioner till änkor eller när det

gäller bostadsbidrag. De förstår att det inte är vårt fel, men de vill ändå

tala om för oss vad de tycker - och förresten är ju vi dem som de kan prata

med. Vi brukar säga att de kan skriva till politikerna, och att de kan prata

med Rinaldo i Skellefteå. Jag tror säkert att ni får både brev och

telefonsamtal, och en del av dessa har vi uppmanat till.

Vi har det väldigt stressigt just nu. Vår fysiska arbetsmiljö är bra - vi

har det fint på kontoret. Vi har också bra ADB-apparater, men det vi får ut ur

burkarna är inte särskilt mycket, och det är ganska spretigt. Alla de bra

rapporter som Västerbottenskassan skriver hinner vi inte med att läsa. Janne

Almqvist var hos oss i veckan och sade att det görs väldigt bra

utvecklingsgrejer i Västerbotten, men vi hinner inte med att läsa allt. Vi

hinner inte heller ta till oss alla bra utvecklingsmöjligheter.

Uppsägningarna oroar oss mycket. Robertsforskontoret ligger i Umeåområdet,

vilket betyder att så fort det går åt pipan på Umeåkontoret får vi också hänga

med eftersom vi finns bara 6 mil från Umeå. Dessutom är vi unga och har inte

varit anställda så länge. Därför ryker alltid några av oss, fast det kanske

inte skulle behövas. Allt detta gör inte oss till några bra samtalspartner för

folk som har det svårt. Vi måste också lära oss att säga nej på ett bra sätt,

och vi måste också veta att våra beslut är underbyggda när vi gör det.

Västerbottningen är ingen otrevlig person, och folk försöker att inte skälla

på oss i onödan. Men vi känner att människor inte har det bra nu.

Vi har ett svårt sparbeting. Under 1997 och 1998 skall vi på våra ca 7

miljoner kronor i det här området - Nordmaling och Robertsfors - spara en

miljon. Vi sparar på allt vi kan. Vi tycker t.ex. att det är bra att

Sparbanken och Föreningsbanken skall slås ihop. De behöver litet mer lokaler,

och de kanske kan få några rum hos oss. På det viset kan vi tjäna några

kronor. Vi sparar alltså på allt. Om vi inte får de 200 miljoner som

Riksförsäkringsverket föreslår i sin begäran - egentligen är också det

alldeles för litet - kommer vi förmodligen ändå att bli tvungna att bli två

personer färre på Robertsforskontoret. Vi skall klara precis lika mycket med

två personer färre. Om förändringarna fortsätter vet vi inte riktigt hur detta

skall gå till.

Om det dessutom blir så att vi inte kan säga upp folk förrän

regleringsbrevet kommer lär vi inte bli fler än knappt hälften kvar på vårt

kontor efter den 1 januari 1998. Om Västerbottenskassan skall gå med balans

under 1998 säger Birgit att om vi säger upp någon den 1 januari 1998 så säger

vi upp 249 årsarbetare av våra 386. Då är det inte mycket att ha! Av oss blir

i så fall förmodligen bara 4-5 stycken kvar. Så kan det väl ändå inte behöva

bli, tycker jag. Vi får se till att kassan kommer överens med facket och får

sådana planeringsförutsättningar att vi får veta hur vi skall ha det med vårt

arbete.

Vi tycker att vi får alldeles för litet pengar under 1997 och 1998 för de

uppgifter vi är ålagda att göra. Vi är rädda att vi med de här besparingarna

kommer att bli stingsliga mot våra kunder - våra försäkrade - och det vill vi

inte. Man skall inte kunna läsa om att vi på försäkringskassan har en likadan

attityd till de försäkrade som man för ett tag sedan kunde läsa att man hade

inom socialförvaltningarna.

Vi vill inte ha sämre resultat i socialförsäkringen. Om vi blir två personer

färre på Robertsforskontoret kommer vi inte att kunna klara våra

handläggningstider. Vi är mycket stolta över vårt låga sjuktal, som ligger

ungefär på riksgenomsnittet, men vi är ängsliga för att de långa sjukfallen

kommer att öka nu. Om vi ökar vårt sjuktal i Västerbotten med två dagar kostar

det 79 miljoner kronor. Om vi ökar ohälsotalet med en dag kostar det 49

miljoner kronor. Det tycker vi är väldigt stora och dyra pengar, jämfört med

en besparing på Västerbottenskassan på ca 10 miljoner kronor.

Det här var bilden av Marie som jag ville ge er. Jag har träffat många Marie

under de senaste månaderna. Jag har nämligen varit runt på alla kontor i

Västerbotten och pratat med personalen. De är stolta över att jobba i

försäkringskassan, och de känner att de gör ett bra jobb. Än så länge tycker

de att de kan möta allmänheten på ett värdigt sätt. Men de har litet svårt att

försvara försäkringens alla förändringar. De känner sig inte på samma sätt som

tidigare integrerade med socialförsäkringen, och skjuter kanske just därför

oftare i väg frågeställningarna till er som politiker. De tycker att det är ni

som får svara, och inte de.

Jag minns en morgon när jag kom till Lyckselekontoret. Det var när

förtidspensionerna skulle sänkas för dem som var gifta med någon som inte hade

pension. Detta drabbade ofta dem som hade arbetslösa makar som just fått sänkt

arbetslöshetskassa. Då sade man på Lyckselekontoret: Varje morgon måste jag

intala mig att jag inte heter Ingvar Carlsson eller Ingela Thalén. Jag måste

komma ihåg att det inte är jag som har bestämt det här. Men jag måste ändå

vara vänlig, och svara på frågorna.

Personalen, och Marie, i Västerbotten vill till slut ge några råd och komma

med en vädjan till socialförsäkringsutskottet. Råden är: Se på helheten i

socialförsäkringen! Se hela försäkringen när ni funderar på förändringar! Kräv

konsekvensanalyser, för allmänheten men också för administrationen, i förväg!

Personalens vädjan, som jag hör varje dag, är: Låt försäkringen vara i fred nu

ett tag, så vi hinner skaffa oss system att hantera den med. Personalen vädjar

också om en annan sak. Man säger att man har klarat 1995-1996 och alla

förändringar under 90-talet hyggligt. Jan Pennlöv har säkert några synpunkter

på det, men personalen tycker i alla fall att man klarat det hyggligt under de

förutsättningar som funnits. Personalen är stolt över sitt jobb, och vill

kunna fortsätta att utföra ett bra arbete och kunna vara stolt även i

fortsättningen. Man vill arbeta effektivt och kunna ta vara på alla

förändringsmöjligheter. Man vill också förbättra kvaliteten och följa upp

resultaten. Vad personalen vädjar om är rimliga förutsättningar för allt

detta.

Ordföranden: Tack så mycket, Birgit Högberg. Detta var mycket intressant, och

jag tror att det kan föranleda en del frågor. Ordet är fritt.

Gullan Lindblad (m): Herr ordförande! Jag har fått ordförandens konstaterande

att jag var med i Västerbotten. Jag åker ofta ut till försäkringskassorna och

får värdefulla uppgifter.

Birgit Högberg talar om svårigheterna. Jag kan i alla fall trösta dig med

att vi får många samtal - oerhört många samtal. Jag har ett par frågor. Vi har

fått en del klander när det gäller bemötandet från försäkringskassornas sida.

Du antyder själv att det kan vara svårt att vara den där trevliga

tjänstemannen när man har mycket om sig och inte ser någon väg ut. Kan jag få

några synpunkter på detta?

En av mina stora intressefrågor är rehabiliteringen. Har ni lyckats lösa

rehabiliteringsfrågorna någorlunda, tycker du?

Birgit Högberg: Beträffande bemötandet kan jag säga att jag får andra samtal

från allmänheten i dag än jag fick förut. Tidigare var folk ledsna när de

hörde av sig, därför att de hade blivit illa bemötta. Nu tycker jag att jag

får fler telefonsamtal därför att människor förstår att personalen inte kan

klara utbetalningstider osv., och inte för att de har blivit dåligt bemötta.

Ibland säger man: jag förstår att hon är stressad, hon lät som om hon inte

hade tid att prata med mig så länge osv. I likhet med de flesta kassor jobbar

vi i Västerbotten med kundservice. Vi kommer att ta fram en kundpolicy och en

servicestrategi för att i det arbetet kunna diskutera igenom hur vi egentligen

skall ha det med vårt öppethållande, vårt bemötande osv.

Gullan Lindblad frågade också om rehabiliteringen. Riksförsäkringsverket var

uppe hos oss i veckan. När vi fick beskeden om bostadsbidragets och

underhållsstödets förändringar bestämde vi i vår ledningsgrupp, där alla

cheferna är med, att vi inte längre skulle kunna freda rehabarbetet helt och

hållet. I Västerbotten jobbar vi integrerat med rehabiliteringen, dvs. med

hela sjukfallet. Det betyder att vissa av dem som jobbar med detta också är

specialister på sjukpenningen, och just de har fått jobba med andra saker. För

första gången sedan jag började jobba med rehabilitering känner jag att vi har

börjat nagga detta arbete i kanten. Det är ju också ett jättesvårt arbete i

dag. Vad har hänt med de sju stegen? Allmänna rådet har inte kommit ut,

beslutet fattades i riksdagen den 18 december, vi skulle komma i gång den 1

januari, läkarna är mycket tveksamma till vad vi säger, vi måste föra en

diskussion med arbetsförmedlingen om när man är arbetsför i dag enligt

arbetslivets krav osv. Det här är en lång och svår process.

Jag skulle vilja redovisa några besökssiffror. 1992 gjorde vi en

besöksstatistik på de här kontoren i Västerbotten. Totalt hade vi 2 438 besök

under veckorna 47-50 1992. Samma veckor 1996 gjorde vi statistik igen, och då

hade vi 10 000 besök. Ibland när jag på verket har sagt att folk besöker

kassorna säger de att det behöver de väl inte göra nu. Nej, det kanske de inte

behöver, men de kommer. Och de kommer faktiskt för att de behöver det. Vi har

under de här åren jämförelsevis fått mindre resurser. Folk har i de här

förändringstiderna ett väldigt stort behov av att komma till kassorna, och vi

vill naturligtvis ta emot dem på ett värdigt sätt.

Anita Jönsson (s): Anledningen till att vi sitter här i dag är ju, precis som

Birgit sade, att vi har fått många signaler om hur man känner det ute på

försäkringskassorna. Med utgångspunkt från vad vi i socialförsäkringsutskottet

har att hantera, inte bara vad gäller den här frågan utan vad gäller den

svenska ekonomin över huvud taget, känns det bra att vi kan genomföra den här

utfrågningen.

Jag har ett par frågor som jag riktar både till Birgit och till RFV, om man

därifrån vill ge några kommentarer.

Du nämnde ADB-stödet, att ni hade vackra burkar men att innehållet var

begränsat. Vad menar ni är möjligt att göra, både på kort och på lång sikt,

för att få ett ordentligt ADB-stöd, som verkligen skulle fungera för dem som

jobbar på försäkringskassan?

Min andra fråga handlar om hur ni både på Riksförsäkringsverket och ute på

kassorna möter de nya förändringarna från riksdagen. Jag tänker då på den

kunskap och insikt som personalen behöver för att klara sina nya uppgifter.

Vilken möjlighet har man att utvecklas så att man klarar de här uppgifterna,

och vilken utbildning får man?

Jag har också en tredje fråga, som dök upp under ditt anförande, Birgit. Du

pratade om utbildningsvikariat. Tycker ni att det är en bra

arbetsmarknadspolitisk åtgärd för att få in nya människor, samtidigt som ni

kan ge dem som jobbar på försäkringskassan en utbildning så att de klarar sitt

arbete bättre?

Birgit Högberg: Länsarbetsnämnden vill vanligtvis inte godkänna

utbildningsvikariat om vi säger upp folk, eftersom utbildningsvikariaten

innebär samma anställningsskydd som andra anställningsformer. Det är också i

dag dyrt med utbildningsvikariat. Vi har dragit nytta av dem så länge de har

varit billiga, men nu kostar de pengar, så nu klarar vi det inte. Men de har

varit bra. Vi har fått in mycket duktigt folk under den tid som vi har använt

oss av dem.

Beträffande kunskapsdelen har vi under 1995 och 1996 kraftigt ökat vårt

uttag - under 1996 rör det sig om över tolv dagar per anställd. Det mesta är

nyhetsutbildning och ADB-utbildning, och det handlar väldigt litet om

kompetensutveckling i övrigt. Lagutveckling, egenutveckling och sådant är det

väldigt litet av. Vi har fått lov att koncentrera oss. Det handlar mycket om

stegutbildningar. Jag begriper faktiskt inte hur man har klarat de här

förändringarna. Jag är stolt över att man har gjort det. Vår

kompetensutveckling är i dag till 80 % nyhetsutbildning och ADB-stöd.

Beträffande förändringarna av ADB-stödet kan man nog från

Riksförsäkringsverket ge besked om det.

Vi lever i ett oerhört gammalt, eller i varje fall i ett gammalt, system,

som alla är medvetna om måste göras om. Just nu har vi väldigt ofta datastopp,

och det beror naturligtvis på att det är en sådan väldig konkurrens om

tillgången till stödet. Det är naturligtvis oerhört irriterande och stressigt

när man inte kommer fram, när det är stopp, när man inte kan ladda. Det finns

heller inga vänteregister. När vi skall betala ut föräldrapenning kan vi inte

säga att den skall ut om 14 dagar. Antingen går den ut på en gång, eller så

måste vi vänta i 14 dagar med att stoppa in den i apparaterna. Att sådant

händer 1997 gör naturligtvis folk galna, det är givet. Det finns alltså

väldigt mycket vinster att göra, inte minst för att man skall kunna nyttja sin

tid väl och hinna med sitt jobb bättre. Vi har gemensamma stora planer på att

ändra detta. Däremot är väl inte tilltron hos kassapersonalen till snabba

förbättringar inom ADB-stödet alltför gott efter kapsejsandet av FAS 90 och

annat. Allt drar ju väldigt ut på tiden och kostar kassorna oerhörda pengar.

Bara ADB-kostnaden har ju ökat kraftigt, och det är klart att ibland undrar

nog medarbetarna om de har fått ut det i rationaliseringar. Det är heller inte

bara de som undrar - vi har inte det.

Kerstin Wigzell: Den sista frågan som Anita Jönsson ställde är stor och

oerhört viktig, så mitt svar kommer att bli ganska långt. Jag hoppas att det

är okej.

Birgit sade först att systemen är oerhört gamla och ändrade sig sedan till

att säga att de är gamla. Jag skulle ändå vilja säga att systemen är oerhört

gamla. När man talar om ADB och IT får nog system som har byggts upp på 70-

och 80-talet betecknas som oerhört gamla. Man behöver inte fördjupa sig i

historien och varför det ser ut som det gör i dag. Vi kan bara konstatera att

för den nya ledningen på verket, för hela verket och också för kassorna är

denna fråga av otroligt stor betydelse för hur vi skall klara framtiden.

Jag skulle vilja säga att tekniken och de politiskt beslutade förändringarna

är de två faktorer som gör administrationen mycket tungarbetad och som ligger

bakom den situation vi har i kassorna just nu. Tekniken måste underordna sig

de politiska besluten. Det går också att anpassa tekniken. Jag tror att det

finns stor anledning att vara väldigt förhoppningsfull. Den moderna tekniken

skulle mycket väl kunna klara alla de förändringar, det handläggarstöd, osv.

som vi behöver. Problemet är: Hur skall vi då komma dit?

I dag finns flera olika faktorer som kämpar om resursutrymmet när det gäller

teknikstödet. Det gäller själva förvaltningen. Vi gör 300 000 utbetalningar

och över en miljon transaktioner i ADB-systemen varje dag. Här får det inte

bli några fel. De här pengarna svarar för en stor del av den privata

konsumtionen, och de måste betalas ut den dag de skall ut. Hittills - det

erkännandet måste man ge administrationen - har det inte heller blivit just

några fel, utan det fungerar som ett urverk. Precis som Birgit sade finns det

tecken på att systemen inte räcker och att det framöver kan uppstå flera fel

om belastningen blir för stor.

En annan sak är de förändringar i regelsystemet som måste genomföras. Under

den senaste sexårsperioden har det, som Birgit nämnde, rört sig om 340

stycken, varav 60 det senaste året och ytterligare 20 vid årsskiftet. Att

anpassa systemen till förändringarna är oerhört resurskrävande, och detta i

onödan, därför att systemen är gamla. Det kan beskrivas som ett garnnystan där

det ena systemet går in i det andra. Vi har ungefär 7 500 system, och vi har

inte total koll på hur det ena systemet påverkar det andra. Även enkla

förändringar, t.ex. att ändra en nivå från 80 till 75 %, tar lång tid att

genomföra. Så skulle det inte alls behöva vara med en annan teknisk plattform.

Förutom förvaltningen och förändringar vill jag nämna betydelsen av

rationaliseringar. Det finns många idéer och projekt och stora möjligheter att

rationalisera, men då måste vi få tids- och resurs utrymme för det, och vi

måste få en ny teknisk plattform. Jag är inte tekniker, så jag kan inte

förklara detta något vidare bra, men en ny teknisk plattform skulle kunna

innebära att systemen inte längre behöver vara så invecklade i varandra, utan

man skall kunna göra förändringar i ett förmånsslag utan att det påverkar

andra på något komplicerat sätt.

Vi startade för några månader sedan ett utvecklingsprogram på ADB-området.

Syftet är att, utifrån en uppfattning om hur försäkringskassan skall se ut som

arbetsplats år 2005, skapa en ny teknisk plattform där man dels kan hantera

försäkringarna säkrare, dels på ett enkelt sätt kan genomföra förändringar,

dels också kan genomföra rationaliseringar. Försäkringkassan skall vara en

arbetsplats där man tillämpar moderna metoder och modern teknik i

försäkringstagarnas och arbetsmiljöns intresse. Att vi har samlat detta i ett

program beror på att vi vill kunna göra mycket medvetna prioriteringar, så att

vi verkligen satsar på de stora och fundamentalt viktiga projekten och inte

slösar bort vår tid och våra resurser på projekt som inte är långsiktigt

intressanta. De utvecklingsprojekt vi genomför skall också stämma med den

långsiktiga förändringen av den tekniska plattformen.

Till detta har också sekelskiftesproblematiken kommit. Vi beräknar att denna

kommer att kräva insatser från ungefär 100 årsarbetare under de två närmaste

åren och kosta ungefär 260 miljoner. I går läste vi också att ett gasmoln från

solen kanske skulle störa tekniken - fast det kanske vi slipper.

Som vi ser det - och det har vi också lyft fram i vårt budgetunderlag för

1998 och två år framåt - måste man investera för att kunna åstadkomma

rationaliseringar efter sekelskiftet. Vi kan egentligen inte se några goda

möjligheter över huvud taget att förena förvaltandet av det nuvarande, som

måste fungera varje dag, med framtagandet av den nya tekniska plattformen för

att få en bättre och modernare ADB-teknik. Vi har i budgetunderlaget, i samråd

med försäkringskassorna och Försäkringskasseförbundet, önskat oss

investeringsmedel på drygt 2 miljarder under de närmaste tre åren, och vi har

goda skäl att tro att vi kommer att kunna dra in detta i rationaliseringar

under de fem åren närmast efter sekelskiftet. Utan sådana investeringar tror

jag att kassornas svåra situation kommer att fortsätta och att felen kommer

att bli fler.

Sigge Godin (fp): Jag skall hålla mig till det som Birgit pratade om. Som

Birgit sade ligger Robertsfors i ett glesbygdslän. Det innebär att det handlar

om en befolkningsminskning, och när medel fördelas över landet blir

situationen besvärande för de här glesbygdslänen, genom att de förlorar

pengar. Jag kommer själv från ett glesbygdslän och vet därför att det inte är

de sjuka och de som behöver kassans medverkan som flyttar, utan det är de

friska och alerta människorna som hittar nya, fräscha jobb på annat håll i

landet. Det är jättebra att ungdomar får bra jobb - det är mest de som

flyttar.

Jag skulle vilja fråga Birgit, Riksförsäkringsverket och kanske också någon

från Försäkringskasseförbundet hur ni ser på att man skall spara det som

regeringen har kommit fram till samtidigt som befolkningsutvecklingen slår så

illa att man får ännu mer besparingar. Har ni funderat över hur man skall

kunna lägga ut i varje fall den besparing som har att göra med

befolkningsminskningen så att det går att komma över det, så att det inte slår

så drastiskt?

Birgit gav också rådet: Kräv konsekvensanalyser! Det gör vi. Min fråga är

snarast: Hur mycket kostar det kassorna i tid, arbete och kanske pengar att

det går så fort i dag, att besluten fattas så snabbt och skall sättas i sjön

så snabbt att det inte görs några konsekvensanalyser av värde? På kassorna

måste man ju också ta sig tid att förklara för människor att det blev litet

fel. Jag tänker på änkepensionen, underhållsstödet och bostadsbidraget. Jag

inbillar mig att detta kostar mycket tid och kraft. Är det någon på verket som

funderar på det här? Har ni kvantifierat det på något sätt?

Birgit Högberg: Vad gäller de snabba besluten kan jag hänvisa till

besöksstatistiken. Den visar ju på 10 000 besök i stället för 3 000. Det tror

jag är resultatet av att det fattas snabba beslut utan att det ges information

som är begriplig eller att folk har fått tid att tänka efter. Det är det mest

kvantifierade svar jag har, förutom att vår utbildning för 1995/96 kostade

ungefär 5 miljoner per år. Det här är som jag sade mycket nyhetsutbildningar

och ADB-utbildningar, och här ligger självfallet stora kostnader för kassorna.

Vi begriper förstås att det skall bli ändringar. Det skall självfallet ske en

anpassning av systemet, det förstår vi också.

Beträffande medelssystemet är jag part i målet, så jag överlämnar den frågan

till RFV. Vi har bråkat länge om detta.

Karin Israelsson (c): Jag har fått svar på en fråga jag hade om fortbildning

av personalstaben, men det finns i det sammanhanget också en liten praktisk

fråga. Om man är ett par stycken på ett kontor och skall åka på fortbildning

rätt ofta får man ju ett ännu tajtare program för service till människor ute i

bygden. Jag är också tacksam över att det är Rinaldo som ni rekommenderar när

ni rekommenderar politiker uppe i Västerbotten - jag har ändå tillräckligt med

sådana här samtal.

Också vi träffar väldigt många människor, och ibland förvånas man över att

de beslut vi har fattat här i riksdagen får den utformning de får i den

praktiska tillämpningen. Det händer faktiskt att det inte blev som vi hade

tänkt oss, och ibland undrar man då var felet ligger, om vi har varit oklara i

våra beslut eller om tillämpningen har utformats på ett sätt som inte var i

den anda som utskottet hade tänkt. Det är möjligt att vi inte förstår

varandras språk. Detta är en av de saker jag undrar över.

Man diskuterar ju nu möjligheten till litet mer gynnsamma förtida uttag av

ålderspensionen och möjligtvis också litet mer av förtidspensioneringar av

personer som är 60 år och äldre och som kanske har en sjukdom som inte är

rehabiliterbar, men som man med den lagstiftning vi har i dag har tvingats

rehabilitera. Skulle det medföra en avlastning av försäkringskassans arbete om

man fick bort en s.k. tung grupp från handläggningsärendena? Det rör sig ju om

tunga rehabiliteringsärenden när det gäller personer över 60 år. Jag vet inte

hur mycket kraft kassorna lägger ner på dessa ärenden, med dessa personer

skall enligt den lagstiftning som vi har rehabiliteras. De förslag som nu

diskuteras skulle då kunna medföra en viss avlastning.

Jan-Åke Brorsson: Alla förändringar innebär som sagt mycket av

nyhetsutbildning. Folk måste då lämna kontoren för att få utbildningen, och

det är klart att det sätter en ökad press på de små kontoren. Det är

otvetydigt att detta får den effekten.

Sedan till frågan om intentionerna i riksdagsbesluten och hur besluten ser

ut när de kommer ut till medborgarna. Det har under det senaste året förts en

debatt som har varit litet olycklig. Vissa riksdagsledamöter har uppfattat det

som att tillämpningen inte överensstämmer med intentionerna. Då får ni fundera

över hur ni skriver utskottsbetänkanden och hur Riksförsäkringsverket utformar

riktlinjer till kassorna utifrån utskottsbetänkandena. Det finns anledning att

fundera igenom detta, om man nu upplever att sådana här förändringar uppstår.

Det här hänger också samman med vad det är för typ av förändringar. I och med

att det handlar om negativa förändringar tror jag att detta är av betydelse,

men det skulle inte behöva vara på samma sätt om det var fråga om positiva

saker.

Birgit Högberg: Jag vill säga något om frågan om 60-åringarna. Du förstår vad

det betydde för oss när de möjligheterna försvann. Jag anser att det för oss i

Västerbotten borde vara rimligt att få pension av arbetsmarknadsskäl, dvs. att

den som har varit arbetslös, är sjuk och skall rehabiliteras kan få en

möjlighet till förtidspension. De sju stegen passar inte in på en

skogsarbetare, en småbrukare eller en diversearbetare uppe i Norrlands inland.

Marie Engström (v): Det var intressant att få höra från verket att det är

tekniken och de gamla systemen tillsammans med mängden av politiska beslut som

ligger bakom situationen på kassorna i dag. Jag har några frågor kring detta.

Vi fick förut se siffror på att besöken på kassorna hela tiden tenderar att

öka. Det faktum att det är ganska kort tid mellan det att vi fattar beslut i

riksdagen och besluten skall verkställas, kan inte det vara orsaken till att

besöken ökar i antal och att det blir väldigt många frågor? Vid de kontakter

jag själv har haft med personal på kassorna har jag fått vittnesbörd om att

man där helt enkelt inte har hunnit utbilda sig, att man på den ena kassan

kanske inte ger samma svar som ges på en annan kassa. Jag tror att vi på det

här sättet kanske medverkar till att ge kassornas personal en ganska orimlig

arbetssituation.

Birgit Högberg: Ja, det är precis så. Det är just det här som personalen vill

vädja till er om, att de skall få rimliga arbetsförhållanden. Många människor

i Sverige lever i dag väldigt bra, har det bra ställt. Jag antar att

majoriteten i det här rummet inte har det så dåligt ställt som en del andra i

landet. Men många människor är beroende av de ersättningar som kassan

transfererar, de är faktiskt beroende av vartenda öre. För dem innebär

förändringar oro. De blir dödsförskräckta. Skall pengarna inte räcka till

hyran nu? Vad händer med pensionen? Skall de ta 10 000 eller 2 000? Skall jag

drabbas eller bara min granne? Den här oron finns hos allmänheten, och de som

väl kan artikulera allmänhetens oro är naturligtvis de som i sin profession

möter dessa människor, nämligen kassans personal.

Jag ser därför kassans personals redovisning av människorna som de möter

inte som något slags gnäll över hur man har det på kassorna, utan i väldigt

hög grad som en spegling av hur människorna i Robertsfors eller andra orter

faktiskt upplever situationen. Den som är frisk tiger still. Den som inte har

några bekymmer tiger still. Men när många blir oroliga är det många som

kommer.

Kerstin Wigzell: Också jag vill kommentera det som sagts om hastigheten.

Birgit nämnde att det ännu inte har kommit allmänna råd om förändringarna när

det gäller förtidspensionen. Det stämmer. De här snabba besluten med ett

snabbt ikraftträdande påverkar också jobbet för oss på RFV, till förfång för

kassorna. De allmänna råden används mycket, det vet vi. Det är

Riksförsäkringsverkets sätt att verka för likformighet, vilket är en av våra

tyngsta uppgifter. Det vi säger i de allmänna råden används, och det stöder

likformigheten. I de allmänna råden skall vi gå några steg längre än vad man

gör i själva lagstiftningen, genom att bl.a. studera tidigare domslut med

betydelse också för tolkningen av bestämmelserna. Detta tar tid. Det är inte

bara så att våra jurister skall fundera, utan vi vill också kolla med

försäkringskassor hur de läser råden och även ha samråd med

handikapporganisationer och andra berörda. Sådant samråd och sådana

diskussioner tar tid.

Då kan man säga att vi skall förarbeta detta, och det gör vi också i väldigt

stor utsträckning. Jag vill dock ta LASS som exempel på svårigheter som kan

uppstå. Vad gäller de ändringar som kom förra våren visste vi att de var på

gång och att det skulle bli ett väldigt snabbt ikraftträdande bara någon månad

efter det att riksdagen fattat sitt beslut. Eftersom LASS är en ganska svår

lagstiftning att tillämpa hade vi information och utbildning för kassorna

innan riksdagen hade fattat sitt beslut. Vi delade också ut litet material,

naturligtvis fullt med reservationer för att ärendet inte var färdigbehandlat.

Sedan blev det ändringar i riksdagen, och vi kan konstatera att detta inte

trängde fram riktigt överallt. Nu har det gjort det. Det har alltså sina

problem att föregå behandlingen i riksdagen.

Ragnhild Pohanka (mp): Först ett konstaterande. Ute på arbetsplatser som

skolor, sjukvård och försäkringskassor, i detta land med hundratusentals

arbetslösa, som bevisligen ofta kostar lika mycket som de som arbetar för

samhället, har människor problem med att hinna med. Det är märkligt.

Sedan vill jag tala om en sak som kanske är litet svår, nämligen den tystnad

som man talar om sprider sig på arbetsplatserna. När jag är ute på

försäkringskassor och talar litet mer officiellt får jag höra helt andra saker

än då jag har besök av personer som arbetar på kassorna. Dessa människor vågar

alltså inte kritisera det som händer, eftersom man skall vara lojal mot sin

arbetsgivare, även om det inte är kassorna som beslutar om nedskärningar. Det

är möjligt att man är rädd för att man själv får gå nästa gång det blir en

nedskärning om man har kritiserat för mycket. Jag har belägg för det här, men

det är klart att jag inte kan lägga fram dem. Jag undrar om ni som sitter ännu

närmare har någon uppfattning om detta.

Börje Johansson: Det stämmer att när det blir trångt om resurserna blir också

inflytandet och medbestämmandet mindre på arbetsplatsen. Jag vill gärna koppla

ihop detta med en del frågor som har ställts tidigare. Det var egentligen

Birgit Högberg som ställde slutfrågan: Hur har personalen klarat den här

situationen efter alla verksamhetsförändringar och med de resurser man har i

dag?

Från politiskt håll säger man ofta att det är arbetsgivarens uppgift att

klara detta inom de ramar som ges. Men situationen i dag är ju sådan att det

inte går att säga att det enbart är arbetsgivarens fel. Här måste det finnas

förutsättningar för arbetsgivaren att driva en vettig personalpolitik.

De undersökningar som finns om arbetssituationen för personalen visar att

personalen mår mycket dåligt. Det visar också jämförelser med andra

yrkesgrupper i samhället. Det här beror på att man jobbar oerhört hårt. Man

jobbar mer övertid och flextid och man har stora semesterskulder. Men det

finns också oerhört mycket svart arbete, en del kallar det kanske för ideellt

arbete.

Jag vill ta upp en sak som inte Birgit Högberg nämnde. Som ni vet är det

ungefär 85 % kvinnor som jobbar inom försäkringskassorna. Jag vill påstå att

tack vare att det är 85 % kvinnor fungerar kassorna över huvud taget. Det

finns alltså trots allt en så kraftfull lojalitet mot försäkringen hos

personalen inte mot arbetsgivaren eller mot riksdagen utan mot försäkringen.

Detta måste man se upp med. Det finns en undersökning, som utskottet också har

tillgång till, som visar att om man trivs med sitt jobb och slits successivt

innebär det också att utbrändheten kommer mycket snabbt. Det är detta som

händer i dag. Personalen orkar inte längre. Därför måste ni hjälpa till att ge

förutsättningar.

Det får inte bli som med teknikfrågorna. Jag har nämligen varit med sedan

Allfa utredningens tid i slutet på 70-talet. I 20 år har vi utrett ADB-

tekniken för kassorna utan att egentligen komma till en ny strategi. Därför

måste samspelet mellan er folkvalda i riksdagen och administrationen bli

bättre så att det som Kerstin Wigzell redovisade tidigare verkligen kan bli

något. Vi kan inte hålla på i 20 år till och inte komma fram till en ADB-

strategi som ger vettiga arbetshjälpmedel för personalen.

Detta är en sak som ändå tar några år. Just nu måste det helt enkelt till

mer resurser. Jag saknade det i Birgit Högbergs slutsats. Det går inte att

komma runt detta, utan det måste till mer administrativa resurser för att

arbetsgivaren skall kunna bedriva en vettig arbetsgivarpolitik för de

anställda i kassorna.

Ragnhild Pohanka (mp): Är det inte så att försäkringskassorna egentligen har

oerhört låga administrationskostnader? De handskas ju med så mycket pengar och

i förhållande till det är de väldigt låga. Är det så?

Börje Johansson: De är 2 % av de totala kostnaderna. Den allra största delen

är ju personalkostnader. Det är därför det blir personalen som drabbas när de

administrativa anslagen dras ned.

Birgit Högberg: Jag ville säga något om detta med öppenheten. I min kassa

pratar vi om trygghet, öppenhet och tillit. I dag är det svårt för personalen

att våga känna tryggheten, öppenheten och tilliten när det är ont om tid.

Marie pratar inte om resurser. Hon pratar om att hon skall ha tillräckligt med

pengar eller tillräckliga villkor. Vi bits ju när vi får det trångt. Då tittar

vi snett på varandra. Hon som är 60 år kan väl gå. Hon som är 30 år kan väl få

vara kvar. Varför slutar inte han, eller varför går inte hon hem som har en

gubbe med bra lön som försörjer henne?

Det blir sådant som kommer. Vi försöker verkligen jobba med öppenheten.

Sedan är man ju van att försvara försäkringarna, som Börje Johansson sade. Där

är man ju lojal mot riksdag och regering. Man vill inte skälla på de

försäkringar man skall administrera. Det är många som i stället försöker att

låta bli att prata så mycket om det, men det måste de ju.

Jag tycker inte att vi som arbetsgivare i kassan djävlas med folk för att de

är öppna. Det är läget på marknaden i kassan som gör att man blir rädd om sitt

eget skinn. Då blir det stopp.

Margit Gennser (m): Vi fick en bild där man visade vilka ansvällningar av

besök och telefonsamtal som kommer vid regeländringar. Detta är ju inte något

enastående för kassorna. Det sker precis samma sak i banker och

försäkringsbolag när vi har ändringar av skatter och avgifter och andra

ändringar i socialförsäkringssystemen.

Jag undrar om man har försökt att använda sig av den teknik som dessa stora

organisationer använder. När det kommer nyheter, när man vet att det blir

toppar, har man förstärkt telefonanvändningen genom att ha andra system. Man

skickar i väg en del samtal till specialister som snabbt kan rensa ut de enkla

ärendena, slussa vidare halvsvåra ärenden till dem som kan svara på dem och

använder sig av den dyraste resursen, personligt besök, för de svåra ärendena.

Då kan man inte arbeta ensam i väldigt decentraliserade organisationer. Ringer

man till Skandia får man besked från Göteborg även om man ringer från

Lappland. Jag vet att ni har ett aber med datautvecklingen, men det är

decennier av synder som visar sig.

Sedan har jag en andra fråga. Utskottet såg till att 33 miljoner kronor togs

som engångsbelopp från Riksförsäkringsverket för att förstärka kassornas

resurser. Hur har de använts? Har de använts för att klara av dessa toppar med

arbetsbelastningar så att man inte sliter ut personalen.

Jag har en tredje fråga också. Det är dyrt att skicka folk till utbildning.

Försöker man med videoutbildning? Vi borde också kunna ha mycket utbildning

per data, men där har vi ju ett dataproblem.

Ronny Olander (s): Jag har en viktig fråga som jag tycker är något av en

kärnfråga vid den här typen av utfrågning. Den är riktad till de tre aktörerna

RFV, FKF och FF. Anser ni att socialförsäkringarna och trygghetssystemen

hanteras på ett likformigt och anständigt sätt ur rättstrygghetssynpunkt?

Jan-Åke Brorsson: Låt mig börja med den sista frågan. Det brukar alltid vara

lättast att börja bakifrån. Vi får väl mer svar på detta efter kaffet, vad jag

förstår. Vi ser inte några signaler i form av att mer besvär och JO-

anmälningar går igenom och visar på att vi har hamnat i en mycket svår

situation när det gäller rättssäkerheten eller likformigheten. Det är vår

bedömning att vi inte har kommit dit ännu men att det finns risk för att vi

kommer dit.

Låt oss sedan titta litet grand på de frågor som Margit Gennser ställde. Där

vill jag säga att det pågår en organisationsförändring kontinuerligt ute på

kassorna, bl.a. pekade Birgit Högberg på detta med områdesorganisationen. Det

är ett led i att försöka möta kunderna på ett bättre sätt med generalister i

de frågor där det behövs och specialister i de frågor där det behövs. Den

typen av utveckling pågår i hela landet.

Det handlar naturligtvis också om att använda telefontekniken. Det finns

exempel på detta i Västerbotten och Östergötland, och det dras i gång ett

telefoniprojekt mer successivt under våren. Det är också ett nytt sätt att

möta kunderna. Den typen av förändringar sker ju ständigt för att

rationalisera verksamheten.

Jag skulle vilja prata litet grand om effektivitetsutveckling och

besparingar i ett 90-talsperspektiv, men det får jag kanske tid till senare.

De 33 miljonerna är ju inte till för att riktas mot vissa toppar, utan de

har gått in i verksamheten för att klara det akuta inför 1997.

När det gäller utbildningsinsatser vill jag peka på att det nu finns

framtaget ett material där varje kassa tar ansvar för att sköta ett

utbildningsmaterial för ett visst försäkringsområde. Det kommer nu att läggas

in i datasystemet så att man kan jobba med utbildning i dessa

försäkringsfrågor genom datasystemet.

Lena Schalin Bergman: Jag kommer från en ganska stor försäkringskassa i

Stockholm. Vi ser litet andra förhållanden än dem som Birgit Högberg har

redovisat, och ändå är de så väldigt lika fast man får ta allting gånger fem

eller gånger tio när man kommer till Stockholm. Jag har jobbat mer än 25 år på

kassan nu. Jag tycker att jag genom åren har kunnat se hur vi ständigt har

omorganiserat. Vi har ständigt försökt att ta till vara och effektivisera

verksamheten för att kunna möta kunden på ett bra sätt.

Precis som Jan-Åke Brorsson säger, och som Birgit Högberg tidigare har

visat, jobbar vi med olika typer av telefongrupper eller specialister som tar

emot och sorterar. Vi omorganiserar verksamheten för att kunna ge kunden en

bättre service utifrån de minskade resurserna. Vi har minskat personalen med

20 % under de senaste sex åren, och vi ser egentligen ingen minskning av

arbetsbördan utan tvärtom.

Här kan jag kanske också ta upp den ökade invandringen. Den slår ju också

igenom. Vi har en stor andel som har svårt att behärska det svenska språket.

Vi talar om svenskar som har svårt att läsa våra blanketter. Jag kan vidimera

att våra invandrare också har ganska svårt att göra det.

På ett av våra kontor, det mest invandrartäta kontoret, hade vi under en

vecka, när vi fick de nya bostadsbidragen, ca 1 300 besök. Besöken tar mellan

en kvart och en halvtimme och förutsätter att man verkligen tar sig tid med

kunden. Detta är en bild ur verkligheten. Detta med kundmötet är inte alldeles

enkelt. Jag tror att personalen klarar av dessa toppar, men den ser den

långsiktiga förändringen som ett stort problem. Det blir mindre resurser, man

får mindre tid att ägna åt kunden och man tycker att arbetssituationen känns

ganska arbetsam.

Kerstin Wigzell: Jag tänkte kommentera några av de här frågorna. När det

gäller det som Margit Gennser tog upp vill jag säga att vi inom

administrationen arbetar med ett servicetelefoniprojekt. Vi hoppas att det

skall kunna sjösättas enligt planerna den 1 januari 1998. Men det är

naturligtvis beroende av hur det går med de övriga frågorna som vi arbetar med

på ADB-området. Vi tror att servicetelefon kan betyda väldigt mycket.

Det har redan sagts här hur de 33 miljonerna används inom

försäkringskassorna. De kommer från Riksförsäkringsverkets anslag. Vi är

mycket beroende av att dessa pengar åter kommer tillbaka till oss för att vi

skall kunna bedriva det här utvecklingsarbetet. Får vi inga ökningar av

anslagen eller inte dessa återlagda har vi, vid sidan av att

sekelskiftesomställningen kommer att kosta 100 miljoner nästa år, ytterligare

50 miljoner som vi måste spara in någon annanstans än på utvecklingsområdet.

Det blir kanske i så fall på uppföljningar, konsekvensanalyser, uppdateringar

av allmänna råd osv.

När det gäller frågan om rättssäkerheten, anständigheten och likformigheten

finns det kända problem. Det gäller framför allt tillämpningen av

förvaltningslagen och bristfälliga beslutsunderlag. Men dessa problem har ju

funnits i många år. Vi tycker inte att vi kan se någon försämring därvidlag.

När det gäller bemötande i övrigt görs det ju hela tiden serviceundersökningar

på olika sätt. Där kan vi egentligen inte heller se att människor nu uppfattar

att de blir sämre bemötta än tidigare. Det finns möjligen en svag tendens till

att man är litet mer missnöjd med servicen, men den är inte särskilt tydlig.

Svåra regler och svåra blanketter är det stora problemet för

försäkringstagarna

Om vi tittar på siffrorna för landet som helhet - de är ju litet äldre än

den dagsaktuella bild som Birgit Högberg ger - kan vi se att det finns en svag

tendens till att handläggningstiderna ökar också.

Börje Johansson: Vi fick en fråga från Ronny Olander om socialförsäkringen

hanteras på ett bra sätt. Man kan grovt dela in socialförsäkringen i två

delar, nämligen den efterfrågestyrda verksamheten och den ambitionsstyrda

verksamheten. När det gäller efterfråge- och utbetalningsverksamheten hinner

inte personalen med generellt sett i landet. Det bekräftas av dem som säger

att väntetiderna blir längre. Man är inte nöjd med sitt arbete. Detta går ut

över den ambitionsstyrda verksamheten, dvs. förebyggande arbete,

rehabilitering, kontroll- och uppföljningsverksamhet. Det leder till

försämringar i kvaliteten. Det kommer väl också att visas på från olika håll

efter pausen. Men det går också ut mer pengar än vad som skulle vara

nödvändigt. Jag hoppas att få en chans att återkomma till den frågan senare.

Ulf Kristersson (m): Jag har en mycket kort fråga. Ni talar hela tiden om

kunden. Det förvånar mig litet. Jag har inga principiella invändningar mot

affärsverksamhet, men människor i Sverige står väl inte i ett kundförhållande

till försäkringskassan? Jag är bara förvånad.

Ordföranden: Jag föreslår att vi funderar på den frågan under kaffepausen.

Därefter skall vi försöka vidga detta med ett anförande av

justitieombudsmannen.

Ordföranden: Vi sätter i gång med detsamma. Jag föreslår att vi nu vidgar det

hela, och släpper in justitieombudsmannen, Jan Pennlöv.

Jan Pennlöv: Jag skall berätta litet om de här frågorna, sedda ur ett JO-

perspektiv. Jag skall kortfattat tala om vad JO är och på vilket sätt vi

kommer i kontakt med försäkringskassorna och socialförsäkringssystemet.

Vi är fyra justitieombudsmän, som är valda av riksdagen för en

fyraårsperiod. Vi kan väljas om, och själv har jag varit JO i sju år. JO:s

uppgift är att granska statliga och kommunala myndigheter och deras

tjänstemän. Granskningen gäller sättet att handlägga ärenden som berör

enskilda. JO granskar handläggningen ur rättssäkerhets- och

opartiskhetssynpunkt. Det är alltså inte fråga om en ekonomisk granskning

eller en effektivitetsgranskning.

JO tar normalt sett inte ställning i sakfrågor och kan inte ändra en dom

eller ett beslut. Om ett beslut skall ändras kräver det omprövning och

överklagande till domstolen. JO:s vapen är att kritisera och i sista hand att

inleda förundersökning och åtala. Självklart innehåller ett beslut av JO inte

enbart kritik. Det innehåller också en redovisning av hur det aktuella ärendet

enligt JO:s uppfattning skulle ha hanterats. JO:s beslut är alltså tänkta som

ett slags vägledning.

Ärendena hos JO aktualiseras på tre sätt. Det sker genom anmälningar från

allmänheten, genom inspektioner hos myndigheter och genom JO:s eget initiativ

med anledning av vad man kan läsa i dagstidningar eller vad som sägs i radio

och TV.

Vi är som sagt fyra justitieombudsmän, och vi har delat upp vårt arbete i

fyra sakområden. Mitt arbete omfattar kriminalvård, skatt, tull, kronofogdar,

militär, överförmyndare och socialförsäkring. Inom mitt område kommer det in

ungefär 1 400 anmälningar per år från allmänheten. Anmälningarna hos mig

fördelar sig ungefär så här: kriminalvård, 600, kronofogdar, 150, skatt och

tull, tillsammans 200, överförmyndare och militär, vardera 30, och

socialförsäkring, ungefär 350.

Jag och mina medarbetare gör inspektioner hos myndigheter ungefär 20

arbetsdagar per år. I minst två län per år besöker vi försäkringskassor. Varje

sådan inspektion brukar omfatta ungefär tre arbetsdagar.

Mitt första verksamhetsår som JO, den 1 juli 1990 till den 30 juni 1991, var

antalet anmälningar angående socialförsäkring 141. Det senast redovisade året,

den 30 juni 1995 till den 1 juli 1996, var motsvarande siffra 361. Det är

alltså en ökning med 150 %. Jag kan säga att övriga anmälningar ökade under

samma tid med 25 %. Av de anmälningar som görs till JO föranleder ungefär 13 %

kritik. Motsvarande siffra för socialförsäkring är mellan 18 och 19 %. Antalet

anmälningar och antalet kritiserande beslut har under det senaste halvåret

relativt sett ökat ytterligare vad gäller socialförsäkring.

Bilden av socialförsäkringsväsendet jämfört med annan verksamhet som står

under min tillsyn måste man ur den här aspekten alltså se som ganska mörk.

Vad gäller då anmälningarna från allmänheten? Det är klart att många

anmälningar gäller kassornas bedömning i sakfrågor. Detta kan JO som sagt inte

ta ställning till. Men ofta ser man i akten felaktigheter av annat slag. En

väldigt vanlig anmälningsanledning är långsam handläggning. Det gäller

handläggning vad gäller omprövning och överklagande, men även annat. Jag skall

som exempel läsa upp en anmälan som kom in för någon vecka sedan. Det står så

här:

Den 3 februari och den 5 februari 1997 var mina barn sjuka och min sambo

stannade hemma från arbetet. Vår anmälan om vård av barn kom försäkringskassan

till handa den 14 februari. Då vi den 19 mars fortfarande inte hade fått

ersättning från försäkringskassan tog vi telefonkontakt med dem och fick som

svar att man den dagen, alltså den 19 mars, öppnade posten som var inkommen

den 11 februari.

Jag har inte kontrollerat de här uppgifterna. Jag påstår alltså inte att de

är riktiga. Men de är alltså ett exempel på vad man kan se.

En annan typ av anmälan gäller formlöst stopp av utbetalning av förmåner,

t.ex. sjukpenning. Man stoppar utbetalningen formlöst, utan att fatta ett

formellt beslut som kan överklagas. En annan anmälningsanledning är ofta en

underlåten eller bristfällig kommunikation av handlingar. Det förekommer

beslut på helt bristfälligt underlag. Det förekommer bristande och felaktig

dokumentation i akter. Så förekommer anmälningar om dåligt bemötande av

anställda. Om detta skall jag säga att jag inte tror att antalet anmälningar

vad gäller dåligt bemötande är flera inom det här området än inom andra som

jag har tillsyn över.

I samband med inspektioner upptäcker vi regelmässigt vissa fel, t.ex.

felaktigt utformade beslut. Vi ser en bristande överensstämmelse mellan de

beslut som socialförsäkringsnämnden faktiskt har fattat och det

beslutsmeddelande som har gått ut till den försäkrade. Man ser överklaganden

som inte har omprövats utan blivit liggande och överklaganden som inte har

skickats vidare till länsrätt. Man ser ganska ofta felaktiga

fullföljdsanvisningar. Ibland, särskilt under senare tid ser man också en stor

osäkerhet när det gäller ny lagstiftning, där vare sig förarbeten, blanketter,

datastöd eller utbildning egentligen har hunnit med. Under den senaste

inspektionen i mars i år såg man t.ex. när det gäller reglerna om

underhållsstöd att kunskaperna är helt bristfälliga.

Sammanfattningsvis kan man alltså säga att ur ett JO-perspektiv förefaller

försäkringskassorna ha ett högt och ökande antal handläggningsfel i jämförelse

med annan verksamhet. Detta innebär att den enskildes rättssäkerhet har

försämrats. Jag tror att det är ganska oundvikligt att konstatera det. Jag

utgår från att vi kommer att diskutera orsakerna till detta närmare.

Låt mig till slut bara säga att mitt intryck när jag kommer ut på en

försäkringskassa är att de enskilda tjänstemännen, kassamedarbetarna, har en

god ambition och försöker göra ett gott arbete. Därvidlag skiljer sig inte

försäkringskassorna, i varje fall inte negativt, från andra myndigheter. Men

förutsättningarna tycks vara sämre.

Maud Björnemalm (s): Det var ju en ganska betydande höjning av antalet

anmälningar mellan 1996 och 1997. JO säger att när det gäller

socialförsäkringar föranledde mellan 18 och 19 % kritik.

Jag undrar då: Finns det någon statistik på hur det ser ut inom

socialförsäkringarna, eftersom det är en ganska vid ram? Är det de ärenden som

bedöms av socialförsäkringsnämnden eller är det andra enskilda ärenden som har

bedömts?

Rose-Marie Frebran (kd): Nu fick vi uppgifter som tyder på att det har skett

en ökning av antalet anmälningar och att rättssäkerheten faktiskt har

försämrats. Samtidigt har Jan-Åke Brorsson, tror jag, i ett svar redan

tidigare berört de här sakerna och sagt att det inte finns någonting som tyder

på några försämringar. Därför skulle jag vilja ha en kommentar från Jan-Åke

Brorsson till den föredragning som vi nu har fått.

Jan Pennlöv sade också att förutsättningarna alltså tycks vara sämre för

personalen just inom det här området jämfört med andra områden. Då tänker jag

på Birgits ena vädjan: Ge oss rimliga förutsättningar! Jag skulle vilja att

någon från Socialdepartementet kommenterar den biten.

Sigge Godin (fp): JO säger att det finns en osäkerhet när det gäller ny

lagstiftning. Har ni någon uppfattning om vad den osäkerheten grundar sig på?

Handlar det om det som vi riksdagsmän tycker är så jobbigt, nämligen att fatta

ett beslut i slutet av november som skall effektueras på kassorna den 1

januari? Eller handlar det om oklarheter i vårt sätt att skriva i utskottet

eller i Socialdepartementets sätt, i det här fallet, att bygga upp

propositionen? Har ni någon uppfattning om vad det här egentligen utgår från?

Lennart Klockare (s): Jag skulle vilja komplettera den fråga som Maud

Björnemalm ställde. Hon frågade om olika försäkringsgrenar. Jag skulle vilja

veta om de anmälningar som kommer in är jämnt fördelade över hela landet eller

om de är knutna till vissa regioner. Hur ser man i så fall på de skilda

anmälningsantalen i förhållande till hur administrationen hanteras och vilka

resurser som finns? Har JO genom de genomgångar man har haft sett om det är

brister i likformigheten?

Ingrid Skeppstedt (c): JO sade att det fanns tendenser till bristfällig

dokumentation. Man hade också upptäckt att det fanns felaktigt fattade beslut.

Har just det här ett samband eller är det olika saker som har relaterats?

Det är också allvarligt om överklaganden inte har gått vidare och

rättssäkerheten sätts ur spel. Det skulle jag vilja ha en kommentar till.

Ronny Olander (s): Jag uppfattade att JO sade att förutsättningarna har blivit

sämre för att bedriva arbetet i dag. Han framförde också en del andra

synpunkter.

Vilka mer konkreta förutsättningar tänker JO på? Ger JO generell vägledning?

Eller gör man kanske inte det?

Jan Pennlöv: Jag skall försöka svara på frågorna.

Först frågan om varför den osäkerhet som man kan konstatera finns. Tar man

det exempel jag hade med reglerna om underhållsstöd som kom nu i år är det

ganska uppenbart att det gick väldigt snabbt. Det gick så snabbt att man ute

på kassorna inte hann med. Man fick inte blankettstöd, man fick inte datastöd,

enligt min uppfattning. Förarbetena var snabba, om jag får uttrycka mig så.

Det var en svår situation för dem ute på kassorna, enligt min uppfattning.

En fråga var om det finns regionala skillnader vad gäller felaktigheterna.

Ja, det gör det. Det är klart att antalet anmälningar är större från vissa

områden än från andra. Vad detta beror på kan vara väldigt svårt att bedöma.

Det har ju t.ex. i vissa län förekommit organiserade grupper som har sysslat

med att granska försäkringskassorna. Det är klart att den typen av verksamhet

har förorsakat ganska många anmälningar och problem för kassorna.

Vad gäller påståendet att kassorna skulle ha sämre förutsättningar

återkommer jag till det som det talades om under förmiddagen, nämligen att

lagstiftningen har kommit mycket snabbt. Det stöd som kassorna skulle ha i

olika avseenden vad gäller data, blanketter och framför allt utbildning och

undervisning av olika slag har inte följt med, enligt min uppfattning. Man kan

inte komma ifrån att man möter en betydande osäkerhet hos många anställda på

kassorna. Det är det intryck jag får i varje fall.

Så frågan om felen gäller ärenden handlagda av tjänsteman eller av

socialförsäkringsnämnd. Rent generellt kan man väl säga att felen ofta är fel

vad gäller tillämpningen av förvaltningslagen. Felen gäller både

socialförsäkringsnämndens handläggning och enskilda tjänstemäns handläggning.

Jag tror inte att man kan dra någon särskild slutsats, och någon form av

statistik i den delen har jag inte.

Bo Gunnar Hemtke: Jag kommer alltså från LO Rättsskydd. Jag är förbundsjurist

där. Vi på LO Rättsskydd handlägger något tusental arbetsskadeprocesser varje

år och har viss erfarenhet kanske framför allt från arbetsskadeförsäkringens

område.

Jag tänkte säga litet grand om de erfarenheterna, sedda ur vårt perspektiv.

De sammanfaller, kan man säga, helt och hållet med de erfarenheter som

Riksförsäkringsverket har gjort när det gäller tillämpningen av de regler om

ett nytt skärpt arbetsskadebegrepp som trädde i kraft den 1 januari 1993.

Riksförsäkringsverket har gjort en uppföljning som har redovisats i

skriftserien RFV redovisar, 1997:1, Nya arbetsskadebegreppet,

beslutsunderlagens kvalitet.

Där sägs det att RFV har genomfört en uppföljning av det arbetsskadebegrepp

som trädde i kraft den 1 januari 1993. Samtliga försäkringskassor i landet har

ombetts sända in ett antal ärenden för granskning. Beslutsunderlagens kvalitet

har granskats och bedömts i 338 arbetsskadeärenden, där beslut har fattats

under tiden mars-december 1994.

I ett arbetsskadeärende är det ju viktigt med en arbetsplatsutredning för

att ta reda på vad i arbetsmiljön som har varit skadligt. När det gäller

arbetsplatsutredningarna har Riksförsäkringsverket gjort bl.a. följande

iakttagelse: av de granskade ärendena konstaterar RFV att hälften av

arbetsplatsutredningarna är bristfälliga och saknar beskrivning om vad i

arbetet som är skadligt och vad det är som har orsakat den försäkrades besvär.

Alltså: av 338 arbetsskadeärenden är hälften bristfälliga när det gäller

arbetsplatsutredningen och med bristfälligt beslutsunderlag i hälften av

fallen.

Så till skadlighetsfrågan. För att det skall föreligga en arbetsskada skall

den skadade ha varit utsatt för olycksfall eller annan skadlig inverkan i

arbetet. När det gäller skadlighetsfrågan konstaterar Riksförsäkringsverket: i

och med att arbetsplatsutredningarna är bristfälliga blir även utredningen och

bedömningen av skadebegreppet dåligt. Ca 45 % av de granskade ärendena är

enligt RFV:s mening dåligt utredda. När det gäller sambandsbedömningen

konstaterar RFV att 45 % av ärendena är dåligt utredda.

När man i ett arbetsskadeärende skall ta ställning till om en sjukdom beror

på arbetsmiljön är det naturligtvis viktigt att man har ett fullgott

medicinskt underlag för sin bedömning i socialförsäkringsnämnden. Jag

konstaterar att även när det gäller det läkarutlåtande som skall ingå som en

automatisk del i utredningen konstaterar RFV att man inte ställer de frågor

till läkaren som man behöver för att kunna bedöma ärendet. Ännu mer

anmärkningsvärt är kanske att i 54 % av de granskade ärendena har kassan inte

ens rådfrågat sin egen försäkringsläkare.

Vad blev det då för beslut i de 338 ärenden som har granskats av RFV? Jo, i

82 fall, 26 %, har man godkänt arbetsskada. I 239 fall, 74 %, har man gett

avslag. Man kan alltså säga att en fjärdedel blir godkända och tre fjärdedelar

blir underkända. Men det sker på basis av ett beslutsunderlag där man

sammanfattningsvis kan säga att hälften av ärendena är undermåligt utredda.

Det är Riksförsäkringsverkets uppfattning och det stämmer helt och hållet med

den erfarenhet som vi har gjort på LO Rättsskydd.

Jag kan stanna med denna redovisning. Jag tycker att den delvis ger svar på

en del av de frågor som har ställts här och som har handlat om rättssäkerhet,

om vad nyheter inom försäkringen kan betyda och om hur ärendena blir utredda

och bedömda från försäkringskassans sida.

Astrid Christiernsson: Jag vill börja med att säga att vi alla eftersträvar

att de försäkrade skall få korrekta beslut och att besluten skall vara riktiga

från början. Det är en utgångspunkt vi har. Det förutsätter att man har

kunskap om regelsystemet, men det förutsätter också naturligtvis att

beslutsunderlagen är korrekta och fullständiga och att man i handläggningen

följer förvaltningslagens bestämmelser. Det har visat sig under senare år att

det finns brister i försäkringskassornas handläggning när det gäller både

beslutsunderlag och tillämpning av förvaltningslagen. Vi har redovisat det i

ett antal uppföljningar på senare år, och det har också kommit fram vid de

särskilda kassabesök som vi har gjort under årens lopp. Det stämmer också väl

överens med den bild som JO visar i sin föredragning.

Då kan man fråga sig vad det har lett till och om vi har gjort någonting åt

de här sakerna. Det har pågått en mängd aktiviteter. Vi har haft seminarier

för alla försäkringskassor där vi har gått igenom förvaltningslagen. Vi har

haft JO som föreläsare. Men man måste notera att det är s.k. stegutbildning.

Vi träffar ett antal personer i kassorna som sedan skall åka hem och försöka

föra informationen vidare på ett bra och förståeligt sätt. Vi skickar varje

kvartal för kännedom ut de JO-beslut som kommer till kassorna för att de skall

få ledning av dem. Vi tar numera fram och skickar ut ett särtryck från JO:s

ämbetsberättelse för att det också skall spridas kunskap om de här frågorna. I

de resultatdialoger som vi nu kommer att föra mellan Riksförsäkringsverket och

enskilda kassor kommer de här frågorna naturligtvis att tas upp. Vi har

försäkringskonferenser där det är en stående punkt på dagordningen att man

talar om beslutsunderlag och tillämpning av förvaltningslagen.

Jag vill också säga att vi vet att försäkringskassorna knepar på hemma och

försöker med utbildning och aktiviteter för att de här frågorna skall lyftas.

Men fortfarande finns det brister. Det är alldeles klart att vi behöver ta nya

tag och få nya infallsvinklar i de här frågorna.

Det finns ett par aktiviteter som jag vill nämna. Bl.a. är de riktlinjer för

internkontroll som togs fram under föregående år ett instrument som jag tror

kan vara verkningsfullt. Avsikten är att de skall kunna fungera som en

kvalitetssäkringskontroll och innebära att man i större utsträckning får

beslutsunderlag som är riktiga från början och också ett slags checklista på

att man handlägger ärendena med kvalitet. Vi har också tagit fram ett antal

kvalitetssäkringsinstrument, som vi kallar dem, dvs. gemensamt framtagna

underlag för att bedöma hur man har handlagt ärendena. De innehåller

avstämningspunkter och frågor som man skall ge svar på för att få klart för

sig om man har gjort rätt i de olika skedena. Detta kan också ge underlag för

att få en bättre handläggning. Sådana här instrument är framtagna på ett par

områden, och vi har för avsikt att i samverkan med kassorna ta fram

ytterligare instrument.

Det sista som jag vill säga och som jag tror är viktigt är följande: när de

här rapporterna nu har diskuterats på våra direktionsmöten med verkets ledning

och alla försäkringskassors direktörer har de här frågorna kommit upp. Vi kom

då gemensamt fram till att det här är mycket allvarliga saker där vi faktiskt

måste ta nya tag. Det utsågs en aktionsgrupp för att försöka hitta litet nya

grepp. Denna grupp har träffat ett antal medarbetare ute på

försäkringskassorna för att se hur det kommer sig att trots att man får

utbildning, trots att man får information och trots att man faktiskt

egentligen vet, så blir det ändå inte som det skall. De förutsättningar som

gäller för rättssäkerhet och beslutsunderlag blir inte genomförda. Det kom

fram en hel del intressanta saker vid den träffen. Aktionsgruppen kom tillbaka

till direktionsmötet och rapporterade om ett antal åtgärder, som nu skall

genomföras.

Alla var överens om att ansvaret för att få en ändring till stånd faktiskt

åvilar varje försäkringskassa. Man måste inom sin egen kassa jobba med de här

frågorna. Varje försäkringskassa kommer att ta fram en handlingsplan för hur

man skall agera när det gäller beslutsunderlagen och

förvaltningsrättsfrågorna, och det här kommer att komma upp igen i juni när vi

träffas i direktionen. Riksförsäkringsverket har åtagit sig att ta fram

ytterligare kvalitetssäkringsinstrument, som ju är ett verktyg för att bedöma

hur väl utredda ärendena är och hur de skall se ut. Jan-Åke nämnde det

utbildningspaket med grundutbildningsmaterial som kommer ut i ADB-form till

försäkringskassorna. Vi har också sagt oss att vi snabbare måste få ut

information och instruktioner. Vi har nu introducerat våra allmänna råd,

författningar och domar m.m. i kunskapsbanken på ett intranät, som alltså är

gemensamt tillgängligt för alla inom socialförsäkringen.

Det är några aktiviteter som är på gång nu. Jag vill bara understryka att vi

ser mycket allvarligt på den här situationen. Jag tror att det i stor

utsträckning är en ledningsfråga att se till att man verkligen lyfter det här

och jobbar intensivt med det.

Hans Andersson: Det ställdes en fråga om bättre förutsättningar för

socialförsäkringsadministrationen, och jag kopplar den till det råd som Birgit

Högberg gav till socialförsäkringsutskottet, nämligen att ge personalen

rimliga förutsättningar att bedriva sitt arbete. Vad kan då

Socialdepartementet göra i det stycket? Ja, en sak är naturligtvis en bättre

organisation, en klarare och tydligare struktur i

socialförsäkringsadministrationen. Det arbetar vi med för närvarande.

Regeringen kommer att lägga fram en proposition i frågan alldeles snart, i

anslutning till vårpropositionen, som handlar om Sjuk- och

arbetsskadekommitténs betänkande men också om ÖSA-utredningen. Denna är alltså

ännu inte förelagd riksdagen, men den kommer alldeles snart. Förhoppningsvis

kommer den att bringa större klarhet i samspelet mellan de olika aktörerna

inom socialförsäkringsadministrationen.

En annan åtgärd man kan vidta är naturligtvis att tillföra resurser i form

av pengar till socialförsäkringsadministrationen. Den frågan kommer vi från

regeringens och departementets sida att beröra i vårpropositionen, som också

snart kommer att föreläggas riksdagen. Jag kan allmänt säga att något större

återlägg av pengar till administrationen inte kommer att ske, men möjligen

kommer det i alla fall att ges en del öppningar som kan ge utrymme för ett

fortsatt reformarbete av den typ som Kerstin Wigzell tidigare berörde.

En annan förutsättning för administrationen är bättre ADB-teknik. Det är en

fråga som vi inte direkt berörs av, i varje fall som vi inte styr direkt. Det

är i stället en fråga för Riksförsäkringsverket i första hand och självklart

också för kassorna. Jag tror att problemet här t.o.m. är något större än det

som Kerstin Wigzell tog upp när hon anknöt till förnyelse av ADB-systemen och

att skapa en ny teknisk plattform. Det är också större än att vi har problem

inför tusenårsskiftet. Vi har ju också införandet av ett nytt pensionssy-stem,

som kommer att ta väldigt mycket resurser från den befintliga organisationen

och konkurrera om resurserna, bl.a. resurserna för det förbättrade ADB-stöd

som har efterlysts här. De här sakerna behöver inte utesluta varandra, men det

är en komplikation att man under en mycket kort tid framöver skall genomföra

tre stora händelser inom ADB-verksamheten. Det kan hända att reformtakten när

det gäller utvecklingen av de allmänna systemen måste hållas något lägre än

vad som kommit till uttryck i de planer som Riksförsäkringsverket har lagt

fram. Vi får från departementets sida diskutera med verket hur det här skall

gå till i praktiken.

När det gäller bättre förutsättningar kan man också ha förhoppningar om

enklare lagstiftning, dvs. enklare regler. Här har i några sammanhang förts

fram de nya regler som gäller för bostadsbidrag och underhållsstöd. Det måste

man väl erkänna, åtminstone vill jag personligen göra det, att de regelverken

väl inte är något under av enkelhet och klarhet. Och det faktum att de har

genomförts under mycket kort tid har naturligtvis inte underlättat för

försäkringsadministrationen att ta hand om detta. Men det har ju varit

nödvändigt att göra mycket kraftfulla ingrepp i socialförsäkringen av

ekonomiska skäl, som ni alla känner till. Det har också varit nödvändigt att

skapa regler som kommer till rätta med oklarheter och kanske även möjligheter

att på ett något oegentligt sätt utnyttja de här systemen. Det är det som har

lett fram till den utformning de har fått. Kanske är det inte reglernas

utformning som har varit det största problemet utan den snabbhet med vilken de

här reformerna har måst genomföras. Det i sin tur hänger ju ihop med det

besvärliga ekonomiska läge som regeringen har haft att hantera och åtgärda.

En annan förutsättning, som också har tagits upp i den hittillsvarande

diskussionen, är att man får en lägre takt i reformarbetet. Det är litet grand

kopplat till det jag nyss sade. Man kan väl, tror jag, utgå från att

reformarbetet under resten av 1900-talet - det är ju inte så många år kvar -

kommer att gå i något långsammare takt än vad det har gjort nu under två

mycket hektiska år och att kassorna på det sättet kan få en andhämtningspaus

och litet grand konsolidera sig.

Mona Berglund Nilsson (s): Birgit berättade på morgonen om Marie som var 40

år. Jag tror nog att genomsnittsåldern ser litet annorlunda ut ute på

försäkringskassorna, och min fråga är hur man i framtiden kommer att klara den

generationsväxling som måste ske.

Sedan vet vi också att försäkringskassepersonalen gör ett enormt fint

arbete. Vi har också hört hur svårt man har det. Jag undrar hur mycket pengar

som läggs på den psykosociala arbetsmiljön.

Åke Sundqvist (m): Det finns tydligen signaler om att personalen har en ganska

stark press på sig på grund av ändrade arbetsrutiner, omorganisationer och

personalminskningar. Min fråga är: Hur ser hälsotillståndet ut bland

personalen, och har någon förändring skett på senare tid?

Gullan Lindblad (m): Vi har fått en fyllig redogörelse. Det finns dock några

frågor i diskussionen som jag skulle vilja att flera tog upp, inte minst Jan-

Åke Brorsson som ju står på tur att lämna en kanske litet fylligare

redogörelse. Jag vill för det första något komplettera Klockares fråga. Han

frågade JO om det finns vissa regionala skillnader. Jag skulle också vilja

fråga om man ser någon tendens till att det är inom vissa delar av

försäkringen som den största oron finns. Jag är personligen mest oroad över

att den rehabiliteringsreform som vi genomförde för något år sedan håller på

att förfuskas. Till en del beror det på bristande resurser. Då gäller det

själva försäkringen. Jag tänker på huruvida man verkligen har pengar till

olika rehabiliteringsåtgärder, till kontakter med företagshälsovård och annat.

Men det skall vi inte ta upp i denna debatt.

Däremot undrar jag hur man över huvud taget orkar med

rehabiliteringsfrågorna. Vid mina besök på kassan har det sagts, och det

framkom också i Birgits redogörelse, att det finns en risk att

rehabiliteringen får stå tillbaka därför att man nu håller på med

underhållsstöd och, framför allt, bostadsbidrag. Då tycker jag att en väldigt

viktig reform har fått vika för andra förändringar. Jag skall inte säga att de

är av mindre betydelse, men den stora förändringen i försäkringen har dock

varit att vi har gått från en passiv utbetalning till att göra någonting

verkligt med kassans pengar. Här skulle jag vilja höra både verkets och

Försäkringskasseförbundets synpunkter, och det passar ju bra i Brorssons

redogörelse.

Sedan tycker jag kanske att det har blivit något för mycket eländes elände

här. Jag vet från mina besök i kassorna att det också har framkommit oerhört

många stimulerande försök och nytänkande. Det har delvis kommit fram här, men

jag tror att vi bör lyfta fram det så att vi ser framåt - i all synnerhet som

man kanske inte behöver göra så stora förändringar som departementet nu

antyder.

Till slut vill jag säga: Finns det inte ändå en risk att om vi sparar i ena

änden, dvs. på administrationen som trots allt är relativt liten i omfattning,

får vi betala mångdubbelt i andra änden, dvs. när det gäller själva

försäkringen? Här kanske både departementet och Riksförsäkringsverket kan ha

synpunkter. Om så är fallet biter vi ju oss själva i svansen - om vi sparar

här medan försäkringen, som verkligen kostar pengar, inte kan skötas på ett

riktigt bra sätt.

Jan Pennlöv: När det gäller inom vilka områden de flesta felen förekommer,

ämnesmässigt så att säga, är förstås sjukpenning och rehabilitering områden

där det ofta förekommer felaktigheter. Men jag kan också säga så här: När vi

åker ut till en försäkringskassa är man där ofta väldigt förvånad över att vi

så snabbt kan hitta de felaktigheter som finns. Det är i själva verket mycket

enkelt, för felen är likadana överallt. Om man går igenom t.ex.

socialförsäkringsnämndens protokoll och tittar på de beslutsmeddelanden som

har skickats ut finner man nästan undantagslöst att det finns skillnader där.

Det kan vara skillnader i sak, skillnader i tidpunkt och även andra saker som

skiljer dem åt. De här frågorna har vi återkommit till i en mängd protokoll

under årens lopp. Men, som sagt, de återkommer ständigt.

I övrigt måste jag nog återkomma till att de stora problemen uppenbarligen

ligger i den nya lagstiftningen och att man inte hinner med.

Jan-Åke Brorsson: Vi sitter ju här på grund av att vi är i något av en akut

situation när det gäller kassornas läge, både resurs- och arbetsmässigt. Det

är ju också så att varav hjärtat är fullt, därav talar munnen. Man får en

koncentration på de problem som vi just nu upplever.

Men det kanske också är viktigt att titta tillbaka på vad som har hänt för

att få det som en plattform för framåttittandet. Jag har varit med i den här

världen i tolv år, sedan 1985, och jag kan konstatera att det inte alls är

samma försäkringskassa man jobbar inom nu som när jag kom med för tolv år

sedan. Det har skett fantastiskt mycket i form av utveckling av organisation,

arbetssätt och kompetens inom kassorna under den här perioden. Samtidigt har

det skett mycket när det gäller effektiviteten i organisationen, arbetet och

verksamheten. Man kan bara peka på allt som har skett inom

rehabiliteringsområdet, samverkansfrågorna och de delarna, och naturligtvis

också på att vi under 90-talet har tagit till oss de 340 ändringarna och

genomfört dem på ett sådant sätt som vi har gjort.

Det är den ena biten. Men det finns någonting annat som det är viktigt att

lyfta upp och diskutera. Vi pratar mycket om resurser, och det är alldeles

riktigt, men vi måste också prata om verksamhetsutvecklingen. Ibland möts jag

i debatten av attityden: Visst, det är väl inte så konstigt att man kan skära

ned på resurser när verksamhetsvolymerna går ned. Sedan pratar man om

sjukförsäkring, arbetsskadeförsäkring m.m. Vi har försökt göra en uppskattning

av hur utvecklingen har varit under 90-talet, och då har vi tre

verksamhetsgrenar som vi tittar på. Verksamhetsgren 1 är utbetalningssidan.

Rehab/ohälsoarbetet är gren 2. Uppföljnings- och utvärderingsfrågorna, som ju

har tillkommit de senaste åren, är gren 3.

Tittar man på verksamhetsgren 1, utbetalning, och försöker göra en

uppskattning av hur volymutvecklingen där har varit och vad det innebär för

själva verksamhets- och arbetsvolymerna skulle man kunna säga: okej, där har

vi sedan 1992/93 och fram till 1996 sänkt verksamhetsvolymen med ungefär 1 700

årsarbeten. Men tittar man sedan på vad vi skall göra inom hela rehab-området,

dvs. överföra resurser för att jobba med rehab-området, de krav som har kommit

på uppföljning och utvärdering och kraven vad gäller förändringsarbete,

dokumentation, kvalitetsökningar osv. är det vår bedömning att de här 1 700

årsarbetena har ätits upp av de andra ökade kraven. Vi menar alltså att

verksamhetsvolymen åtminstone inte är mindre 1996/97 än vad den var i början

av 90-talet.

Då skall vi mot det ställa att enligt Riksförsäkringsverkets budgetunderlag

från tiden runt 1990 fram t.o.m. 1997 har kassorna, i genomsnitt och i fasta

priser, sparat 1,9 % varje år. Det visar att det har skett en effektivisering

av kasseorganisationen. Till det kan man lägga alla de förändringar i

arbetssätt - kompetensutveckling, organisationsutveckling osv. - som har skett

och som fortfarande pågår. Inte minst samverkansfrågorna får där en allt

större betydelse. Jag tycker att det är viktigt att föra fram den bilden av

det hela. Det är inte fråga om en stillastående organisation som plötsligt har

hamnat i en massa svåra resursproblem, utan det är en organisation som har

utvecklats hela tiden och förbättrat sig men samtidigt fått väldigt kraftiga

krav på sig de senaste åren. Inte minst är det under de senaste åren

oplanerade krav som gjort att vi har kommit in i en väldigt stark

förändringsprocess just nu. Det är en viktig bild av det hela. Man kan

samtidigt lyfta fram att antalet anställda under tiden 1990-1996 har minskat

med 20 %, så det är också ett bevis för detta.

Sedan skulle jag vilja lyfta fram ytterligare en bit i det här: tittar vi på

vår kostnadsstruktur och jämför hur den såg ut i början av 90-talet och nu, så

ser vi att vi nu i runda tal betalar 250 miljoner mer, vilket är ytterligare

ungefär 5 % av anslaget, i ADB-kostnader och pensionskostnader än vad vi

gjorde i början av 90-talet. Det är också någonting som vi alltså måste ha

effektiviserat oss fram till.

För att litet grand återknyta till det vice ordföranden tog upp: det har

skett väldigt mycket, och det sker väldigt mycket ute. Och som Birgit sade

inledningsvis: Marie i Robertsfors är stolt över den utvecklingen och över det

som de gör. Men det går litet för fort nu. Där kan jag återknyta till

kommentaren till mig om den bild som JO tar fram. Jag gav min bild utifrån

vilka omprövningsbeslut, besvär och sådant som finns ute på kassorna, och de

signaler jag har fått därifrån visar inte att dessa har ökat på något

dramatiskt sätt. Det här ger mig en bild som det gäller att ta till sig,

fundera på och sätta in i det här perspektivet, nämligen att det är viktigt

att vi tar upp de här rättssäkerhetsfrågorna och ser hur vi skall jobba med

dem. Det är bara att ta till sig den bilden och jobba vidare med den delen.

Men, herr ordförande, jag ville alltså ge den här bilden av att det faktiskt

har skett effektiviseringar i kasseorganisationen. Vi har klarat av väldigt

starka besparingskrav under hela 90-talet. Och det är inte därför att det har

blivit lägre volymer som vi har kunnat göra det, utan det beror på

effektiviseringar. Men till bilden hör också att det kanske har gått litet för

fort, och det har därför blivit effekter för de försäkrade som det gäller att

se upp för. Där har vi väl ett gemensamt intresse av att se hur vi skall kunna

ta tag i och hantera de frågorna, dvs. de snabba förändringarna och hur vi

skall kunna hänga med i detta.

Kerstin Wigzell: Jag skulle först vilja säga att den bild som Jan-Åke Brorsson

ger av utvecklingen under 90-talet i stort sett stämmer med vår bild, även om

jag skulle vilja poängtera att det här med 1,9 % per år inte skiljer sig från

de krav som statliga myndigheter och statlig förvaltning har utsatts för. I

det perspektivet är inte siffran så hög. Men under de två senaste åren - förra

året och det här budgetåret - är det ett högre procenttal än 1,9 %, nämligen

drygt 5 % respektive drygt 4 %. Det handlar alltså i det perspektivet väldigt

mycket om just de här två åren.

När det gäller frågan om växling mellan generationerna skulle jag vilja

återkomma till det som jag var inne på före kafferasten, nämligen vår önskan

att investera oss fram till lägre administrativa kostnader. Jag sade att vi

önskade tillskott för att kunna utveckla den nya tekniken och på det viset

vinna rationaliseringsmöjligheter. Där ser vi det som en klok idé att använda

oss av den yngre generationen för förändringsarbetet, eftersom det är där

kunskaper om nya arbetsmetoder finns. Dessutom vet vi att nya generationer har

andra sätt att se på hur man jobbar, hur man bemöter människor osv. Det är ju

helt naturligt. Den äldre generationen, den som i dag finns på kassorna, måste

stå för sakkunskapen och kontinuiteten. Om man sammansmälter de här olika

erfarenheterna och kunskaperna under ett antal år tror vi att det skulle vara

väldigt befruktande för försäkringsadministrationen och säkert, på litet

längre sikt, leda till en större blandning generationsmässigt. Om vi inte tar

in unga nu, och det kostar pengar nu, kan det bli mycket svårt när alla skall

gå i pension samtidigt och då också går i pension med den kunskap som finns.

Det här är alltså ett långsiktigt arbete som man måste påbörja nu.

Det frågades också om snabbheten kostar när det gäller att gå från beslut

till genomförande av beslutet. Vi har ingen analys som kan göra anspråk på att

vara säkerställd för helheten, men som jag sade förut krävs det ju väldigt

mycket resurser, både på Riksförsäkringsverket och i kassorna, för att

genomföra de här snabba förändringarna. Både hjärnor och pengar koncentreras

på det, och det leder för Riksförsäkringsverkets del bl.a. till att vi inte

kan ta hand om det långsiktiga förändringsarbetet på teknikområdet. Kunde vi

göra det tror vi att det finns besparingsmöjligheter i administrationen på

15-20 % med en annan ADB-teknik. Det är också det vi skriver om i vårt bud-

getunderlag

Sedan har vi ett rätt bra praktiskt exempel när det gäller bostadsbidragen

som illustrerar det här. Kanske Jan Almqvist kan ta det.

Jan Almqvist: Jag kanske också kan få kommentera vice ordförandens fråga om

det här med ohälsa, om det finns en tendens att försäkringskassorna arbetar

mindre med rehabilitering nu. Vi på Riksförsäkringsverket genomför just nu en

riktad ohälsouppföljning, och vi besöker då samtliga försäkringskassor under

en kort period. Vi har nu besökt 15 kassor. Vi var hos Birgit i förra veckan,

och veckan dessförinnan var vi i Stockholmskassan.

Det allmänna intryck jag får när det gäller ohälsoområdet,

rehabiliteringsområdet, består av två delar. Den första är att när det gäller

beslutsunderlagen, som vi ju har pratat väldigt mycket om, är det likadant på

alla kassorna. Det finns mycket att önska när det gäller beslutsunderlagen.

Det finns många förbättringsområden i fråga om att få den fördjupade

bedömningen, försäkringsläkarbedömningen osv. Där kan jag instämma i att det

kan innebära att man de facto betalar ut ersättning när man egentligen skulle

försöka få en person tillbaka till arbete. Vi hade ju uppe en fråga om

huruvida kostnaderna för försäkringen stiger i höjden om man minskar

administrationen, och där är ju rehabiliteringsområdet ett typiskt och bra

exempel. Är det så att man inte gör bra beslutsunderlag och inte arbetar

aktivt fortsätter personen att gå sjukskriven. Eventuellt blir det en

förtidspension, och det blir ju stora kostnader.

Det är den ena delen. Den andra delen när det gäller rehabiliteringsarbetet

är att det allmänna intrycket ändå är att man håller fanan högt på

försäkringskassorna. Man jobbar mycket aktivt med att utveckla

samordnarrollen. Man jobbar aktivt med samverkan med andra

rehabliteringsaktörer och med att utveckla den nya yrkesrollen. Runt

årsskiftet har det dock varit så otroligt mycket regelförändringar vad gäller

bostadsbidrag och underhållsstöd att man kan märka en tendens till att det nu

har blivit litet hopplösare. Man känner att man inte orkar jobba lika mycket.

Vi får ibland höra: Nu har man tagit några som tidigare jobbade med

sjukpenning och förtidspension över till bostadsbidragen. Det tror jag i och

för sig har varit tillfälliga åtgärder i samband med alla de här

ansökningarna, men det är ändå något som man bör vara observant på.

Den andra frågan, den som Kerstin tänkte på, gällde bostadsbidragen. Det

system vi hade tidigare, när vi fick in en ansökan och sedan hade

efterkontroll efter 15 månader, medförde självklart att det rann ut ganska

mycket pengar eftersom man då 15 månader efteråt fick arbeta med att försöka

rätta till de ersättningar som gått ut felaktigt. Där är det nya systemet

betydligt bättre, för där får vi faktiskt facit efter ett år när vi får den

rätta taxeringen. Men det innebär ändå att man måste lägga ned mycket arbete

på att få det rätt från början, för det är väldigt svårt och väldigt

arbetskrävande att ta tillbaka pengar som tidigare har gått ut.

Billy Gustafsson: En fråga om den anställdes perspektiv bl.a. från

arbetsmiljösynpunkt, om jag uppfattade saken rätt, kom upp här och jag skulle

vilja ge en kommentar. Det gör jag utifrån min referens. Min verksamhet är

normalt förlagd till en försäkringskassa, Östgötakassan.

När jag reflekterar över den diskussion som förts här under den senaste

timmen känner jag ett behov av att sätta in de här frågorna i någon form av

helhetsperspektiv. När vi diskuterar de brister som JO och andra här har

vidimerat är min utgångspunkt att detta inte beror på en bristande respekt för

regler eller på att man uppsåtligt bryter mot givna föreskrifter osv.

Förklaringen måste i stället stå att finna någon annanstans. Om jag fattade

rätt sammanfaller ökningen av antalet ärenden till JO till stora delar med

tidpunkten för de dramatiska besparingar som skett. Det är ett observandum.

Hur är situationen ute på kassorna? Ja, låt mig ta ett exempel från min

kassa. Vi för diskussioner och förhandlingar om att ungefär 10 % av de

anställda måste sägas upp och försvinna från kassan. I ett möjligen något

desperat försök att minska tvånget gick vi ut med ett erbjudande om att den

som så ville skulle kunna få sluta och i stället få en ersättning som

motsvarade den uppsägningslön som vederbörande skulle ha fått vid en

uppsägning. Varken kassans ledning eller vi andra trodde väl att det här

skulle ge någon nämnvärd effekt. Men 50 % av behovet av uppsägningar klarades

genom att människor valde denna möjlighet, trots att de allra flesta av dem

inte hade något nytt jobb att gå till.

Måste man då inte fundera över varför människor medvetet går rakt ut i

arbetslöshet med tio månaders eller, i bästa fall, tolv månaders lön som

kompensation, trots att mer än 20 år återstår till ordinarie

pensionstillfälle? Och måste man inte fundera över vilka bevekelsegrunder

människor har som gör sådana val? Vi tog kontakt med samtliga, och de svarade

ungefär så här: Vi känner en oerhörd utbrändhet i dag. Jag går hellre ifrån

detta, som jag upplever är mig oöverstigligt, ut i ovisshet, trots att jag

känner till förutsättningarna och bristerna på förutsättningar. Vi känner inte

längre någon framtidstro. Vi känner att det här inte längre fungerar på det

sätt som vi utifrån vår yrkesstolthet skulle vilja bidra med inom

socialförsäkringen. Därför väljer jag hellre denna otrygga forskning än att

fortsätta.

Detta ger mig anledning till reflexioner och till att sätta in det här i en

sorts helhetsperspektiv. Dessutom säger man: Vi upplever i dag ett icke

uttalat krav. Jag känner inom mig att jag måste kompensera resursbristen med

ett obetalt arbete. Det är något som man skäms över och därför får vi aldrig

ett grepp om omfattningen, men att resursbristen är betydande är ställt utom

allt tvivel.

Avslutningsvis: Ni och vi samfällt - jag utgår nämligen från att det gäller

oss alla här - är väl måna om att vi även i framtiden skall ha en bra och

effektiv socialförsäkring. Då tror jag att det finns ett par saker att

reflektera över. Vad skall vi bygga det här på? De anställdas tillit,

förtroende och trygghet är en helt avgörande förutsättning för att vi skall

uppnå en bra och effektiv socialförsäkring och ha en sådan år 2001, år 2005

osv. I dag, mina vänner, är dilemmat just att tilltron, tilliten och

tryggheten saknas hos alldeles för många försäkringskasseanställda. Jag hoppas

att detta kan vara ett sätt att beskriva den anställdes perspektiv.

Marietta de Pourbaix-Lundin (m): De många och snabba förändringarna här har

redovisats. Finns det någon uppskattning av vad det kostar, exempelvis i tid,

att inte göra rätt från början? Jag menar då inte att man försöker sätta sig

över reglerna, utan jag avser detta med att man inte hinner, att man är

stressad osv. och därför inte gör rätt redan från början. Dessutom gäller det

naturligtvis allt det som berör den enskilde medborgaren, men det går jag inte

in på. Litet grand handlar det väl om att snålheten bedrar visheten. Har man

försökt göra en uppskattning av vad det kostar att behöva gå tillbaka och göra

om alla telefonsamtal etc.?

Ordföranden: Kanske Birgit kan kommentera den saken och varför det heter

?kund?.

Birgit Högberg: Frågan om ?kund? får Lena ta.

Någon mätning av vad det kostar att inte göra rätt från början har vi nog

inte mäktat med. Jag kan dock säga att vi har gjort hemskt mycket tokigt

beroende på att vi inte har fått ett bra stöd. Underhållsstödet var

bedrövligt. Jan Pennlöv har helt rätt. Situationen var rent hopplös - för att

inte tala om alla datastopp! Vi fick göra om saker gång efter annan. Vi fick

vänta osv. Vad allt detta har kostat oss vet vi inte.

Ordföranden: Vari låg felet?

Birgit Högberg: Genomförandetiden var en omöjlighet både för verket och för

oss. Det var en viktig orsak.

Jag instämmer helt i det som Billy sade, men jag vill samtidigt säga att det

går att göra något åt detta. Jag antar att varken ni eller vi vill se att

socialförsäkringsadministrationen faller samman. Om jag väntar med att säga

upp folk till den 1 januari 1998 får jag, som sagt, säga upp två tredjedelar

av kassapersonalen. Och tänk om jag måste vänta på regleringsbrevet och detta

sedan dessutom ger mig det hemska budskapet - Hans Andersson var inne på den

saken - att det inte blir några pengar utöver dem som aviserats! Jag antar

alltså att vi här inte tänker finna oss i det. Därför måste vi göra något åt

detta. Vi måste se till att socialförsäkringen får administrationsresurser, så

att jobbet kan klaras på ett rimligt sätt.

Det är klart att kvaliteten är en ledningsfråga. Egentligen är jag litet

trött på detta med ledningsfråga. När det är riktigt krångligt säger man på

ett av mina kontor: Det där är en ledningsfråga. Sedan lägger man armarna i

kors och låter det hela vara. Det är klart att kvaliteten är en ledningsfråga,

men ni känner väl precis som jag att det också handlar om tid för att kunna

göra detta på ett riktigt sätt. Förutom att det handlar om att ta fram ett

administrativt stöd handlar det alltså om reda pengar.

De anställda på kassorna mår i dag inte bra, men de är inte sjuka. De är på

jobbet - än så länge, säger personalen till mig. Sedan vet man ju inte hur

länge det håller. Folk är i alla fall på jobbet, men man är väldigt orolig för

detta med uppsägningar. Jag tycker att vi har dåliga förutsättningar mänskligt

sett i frågan om avgång. Vi har ju Trygghetsrådet. Men där har man minskade

pengar, så vi kommer inte att få hjälp med handlingsplanen på samma sätt som

tidigare. Risken finns att vi fram till sista dagen måste använda de personer

som vi säger upp. De får alltså ingen bra hjälp när de skall gå. Vi har

således inga möjligheter att hjälpa till så att det blir en bra avveckling

innan de här personerna blir pensionärer.

Förutom att vi behöver mera pengar för driften behöver vi alltså, det måste

man se, en fond för att kunna hjälpa till med avvecklingen av vår personal, så

att det hela sker på ett bra sätt. Vi skall kunna stå upp som bra

arbetsgivare. Vi skall ju ute i länen vara bra föredömen för arbetsgivare och

då måste vi bete oss på ett korrekt sätt gentemot vår personal.

Ordföranden: Lena, varför heter det ?kund??

Lena Schalin Bergman: Ja, varför skulle det inte heta ?kund?? Jag tror att

?kund? är ett uttryck för att vi på kassorna har börjat arbeta på ett annat

sätt. Vi är fullt medvetna om att vi är en myndighet och att vi, det är en

självklarhet, skall tillhandahålla den service som behövs. Man väljer ju inte

att vara inskriven i en försäkringskassa, till skillnad från hur det är om det

är fråga om ett privat företag. Då väljer man vem man vill köpa något av.

När vi talar om att vi jobbar med kundorientering tycker vi att det är

viktigt att försöka lyssna mera på medborgarnas önskemål om service från oss.

I den meningen har det uppstått ett kundbegrepp. Jag vet att det kan låta

konstigt, men jag tror att det är ett viktigt sätt att förmedla att en

servicekultur är införd på kassorna som vi inte kunde se för 10 eller 20 år

sedan. Vi kan i och för sig också tala om DF, de försäkrade.

Jan Almqvist: Underhållsstödet är ett väldigt bra exempel på vad ett allt för

snabbt genomförande egentligen kostar. Tyvärr kan jag inte ange någon siffra,

för det är otroligt svårt att göra beräkningar. Vad vi däremot kan konstatera,

och det hade jag förmånen att berätta för er i socialförsäkringsutskottet då

ni för ett tag sedan besökte oss på RFV - jag beskrev då alla aktiviteter som

måste hinnas med från det att riksdagen fattar beslut och fram till dess att

kassorna kan börja med handläggningen - är att tiden var alldeles för kort.

Vad vi de facto vet är att det har inneburit att det blivit ca 15 miljoner

kronor dyrare att ta fram ADB-systemet. Vi har ju varit tvungna att se till

att de försäkrade får sina beslut i rätt tid. Det har vi alltså varit tvungna

att prioritera. Därför blev handläggarstödet väldigt dåligt, som många här har

sagt. Vi var tvungna att se till att boföräldrarna fick sina underhållsstöd

och att de föräldrar som skall betala fick sina betalningsbeslut. Det har vi,

med nöd och näppe, lyckats med.

Vi har alltså fått ut besluten, men teknikstöd för underhållsstödet har ännu

inte blivit bra. Det innebär att vi nu måste börja konstruera om ADB-systemet.

Därför kostar det ytterligare 15 miljoner kronor. Om vi hade kunnat göra de

här sakerna samtidigt och haft sex månader på oss, skulle det enligt min

bedömning ha blivit hälften så dyrt att genomföra själva ADB-stödet. Vidare

har vi försäkringskassans handläggare som naturligtvis fått jobba betydligt

mera på grund av bristande ADB stöd än vi från början hade räknat med.

Börje Johansson: Jag vill anknyta till Gullans inlägg och till detta med att

vi ständigt biter oss i tummen. Sparar vi på administrationen så ökar alltså

försäkringskostnaderna. Samhällets och statens kostnader i besparingsarbetet

ökar således.

Vi håller nu på med ett arbete som vi hade hoppats skulle bli klart i dag,

men som blir klart nästa vecka. Vi har gått igenom en mängd rapporter från

Riksrevisionsverket, Riksförsäkringsverket, Riksdagens revisorer m.fl. just

för att utröna om sådana här analyser görs och om det finns goda exempel när

det gäller just den här frågeställningen. Preliminärt kan vi i dag konstatera

att bristen på analyser är stor, både före beslut och i samband med

utvärderingar. Det gäller då inte bara samhällsekonomiska analyser utan också

statsfinansiella analyser av helheten.

Preliminärt har vi kommit fram till att för varje anställd vid kassorna som

sägs upp förlorar samhället 2 miljoner kronor. Vid de försök på

rehabiliteringsområdet som gjordes i början av 90-talet i Malmöhus län,

Blekinge län och Norrbottens län visar resultatet att varje insatt krona gav 6

kr tillbaka. Fyra eller fem år senare, när organisationen har jobbat in sig -

som en del har pekat på har det skett en utveckling - kan det konstateras att

varje insatt krona ger minst 10 kr tillbaka, ibland uppemot 30 kr. Frågan är:

Varför tar man sig inte an detta och utvecklar metodiken? Och varför tittar

man inte ordentligt på detta som en helhet? Det gäller då riksdagen,

regeringen, Socialdepartementet och Finansdepartementet. Varför tas inte

signalerna på allvar och varför ser man inte till helheten? Marie från

Robertsfors sade ju: Se till helheten! Gullan tog också upp det. Det gäller

att se till helheten i ekonomin.

Vi kan inte fortsätta med det kamerala synsättet. Vi måste se på de

98 procenten och inte fortsätta med att se på de återstående 2 procenten,

vilket vi gjort sedan 1982. Vi har ju bara granskat 2 procent, inte sambandet

med de 98 procenten. Nu måste vi komma in på det området.

Ordföranden: Jag tycker att det ändå är ganska mycket aktiviteter från verkets

sida när det gäller programutveckling. Det tycker jag är positivt och något

som kan resultera i vinster och en bättre handläggning. Kanske vill Kerstin

ytterligare kommentera den delen. Såvitt jag förstår pågår alltså ett stort

arbete.

Kerstin Wigzell: Ja, så är det. Men det känns, måste jag säga, som en

kapplöpning med tiden. Det finns verkligen ett behov av extra resurser om

detta skall kunna genomföras. Vi ser nu hur marknaden blir allt besvärligare

när det gäller att anställa och att få tillgång till folk som kan ADB, bl.a.

inför sekelskiftet. Av det skälet ökar både våra kostnader och svårigheten att

över huvud taget få tag i tillräcklig kompetens. Vidare är behovet av

prioriteringar stort. Vi måste alltså i första hand ta fasta på den nya

tekniska plattformen, sekelskiftet och det nya pensionssystemet, som Hans

Andersson påpekade.

På den ljusa sidan finns detta med att rationaliseringspotentialen är

väldigt stor. Det kan bli mycket bättre så att vi kan avlasta personal på

försäkringskassorna till totalt sett lägre kostnader. Dessutom gäller det att

få en mindre stressad situation och att bemöta kunderna, de försäkrade, på ett

ännu bättre sätt än som i dag är fallet.

Ronny Olander (s): Riksdagens revisorer gjorde för en tid sedan en

undersökning. Man konstaterade då att 20 % av tiden för personalen på

försäkringskassorna gick åt till att förklara de ?enkla? system som vi

politiker hade lyckats ordna med. Den kritiken får vi kanske ta till oss. Vi

får väl också fundera över de förändringar som sker.

Om jag uppfattade Birgit Högbergs redovisning rätt handlade en av

frågeställningarna om hur enskilda försäkrade bemöts. Under vecka 45 i fjol

fick ni 443 samtal. Av dessa var 236, som det heter, spärrade. De som ringde

upp blev bemötta på det sättet att ingen ville prata med dem. Sedan fick de

ringa upp igen. Om jag minns rätt har RFV ett telefoniarrangemang. Man skall

kunna knappa in anmälan om sjukdom etc. Det finns olika graderingar. Men var

finns detta? Kanske finns det i viss mån. Det är mycket möjligt att det är så.

Sammantaget blir det i alla fall en stressad situation. Om jag själv ringer

och inte kommer fram är temperaturen, när jag väl kommer fram, något högre än

den skulle ha varit om jag omedelbart hade kommit fram. Jag hoppas att ni

förstår vad jag menar.

Birgit Högberg: Jag förstår vad du menar. Det här visar på ett par saker.

Antalet uppringare exempelvis är större än antalet svarande. Det är alltså en

för stor ingång av samtal.

Det telefoniprojekt som vi är med i och som jag hoppas kommer att ge ännu

mera är nu fem månader försenat. Vi i Västerbotten har sett fram emot att få

komma med i projektet, så att vi kan få hjälp av Datasvar. Det skulle hjälpa

oss med en hel del, bl.a. med anmälan av tillfällig föräldrapenning, dvs. vård

av barn, och sjukanmälan. Det gäller också enklare förfrågningar. Vi vet att

sådant döljs bakom en del av samtalen.

När man så småningom kommer fram säger man: Vad gör ni? Sitter ni bara i

telefon? Ja, säger handläggarna, och sitter återigen vid telefon. Så är det

helt klart. Telefonmätning har vi inte tidigare gjort. Däremot har vi gjort en

besöksmätning. Då såg vi vilka stora skillnader som fanns. Jag tror att det

här har att göra med att det är så mycket som är oklart och med den myckna

oron. Men det finns också en allmän oro bland människor och det gör att man

ringer mera än man tidigare gjort.

Ordföranden: Jag tycker att vi av er alla har fått en väldigt god belysning av

situationen på försäkringsområdet.

Vi kan väl konstatera att det är tufft och ansträngt ute på

försäkringskassorna. Kanske blir det snabba beslut när ett mycket stort

budgetunderskott måste tas ned. Det ser dock litet ljusare ut för framtiden.

Vår målsättning är i varje fall att vi inte skall behöva spara ytterligare.

Läget måste stabiliseras för försäkringskassorna.

Det är alltså både ansträngt och tufft. Naturligtvis är det också

alarmerande att, som Justitieombudsmannen sade, rättssäkerheten har

försämrats. Detta måste vi alla ta till oss.

Som Billy Gustafsson sade handlar det om att bygga upp de anställdas tillit,

förtroende och trygghet. Det betyder oerhört mycket för en väl fungerande

administration. Också detta är viktigt.

Utskottet prövar just nu resursfrågan och kommer att göra det också till

hösten. Vi står även inför behandlingen av Sjuk- och arbetsskadekommitténs

betänkande och ÖSA-utredningen, som berör organisationen och detta med en

bättre struktur. Vi står alltså inför viktiga beslut och en viktig prövning,

men vi har ambitionen gemensamt att det skall vara en bra socialförsäkring.

Den försäkringen betyder ju oerhört mycket för enskilda människor. Då krävs

det en väl fungerande administration. Detta är också vår målsättning.

Tack så mycket för er medverkan i denna utfrågning!

Bilaga

Inbjudna myndigheter och organisationer till socialförsäkringsutskottets

utfrågning om socialförsäkringsadministrationen den 10 april 1997

Riksdagens ombudsmän

Jan Pennlöv

Lia von Sivers

Riksförsäkringsverket

Kerstin Wigzell

Jan Almqvist

Astrid Christiernsson

Jan Andersson

Försäkringskasseförbundet

Jan-Åke Brorsson

Jonas Rhodin

Birgit Högberg - Västerbottenskassan

Lena Schalin Bergman - Stockholmskassan

Försäkringsanställdas Förbund

Börje Johansson

Billy Gustafsson

Ulf Dragovski

Sveriges Akademikers Centralorganisation

Hans Rudin

Hans Bylund

Rolf Löfberg

LO-Rättsskydd AB

Claes Jansson

Bo Gunnar Hemtke

Socialdepartementet

Hans Svensson

Hans Andersson

Eva Stina Alfredsson

Innehållsförteckning

Sammanfattning........................................1

Propositionen.........................................2

Motionerna............................................3

Motioner väckta med anledning av proposition 1996/97:63 3

Motioner väckta under den allmänna motionstiden 1996/97 6

Utskottet.............................................9

Gällande regler för rätt till sjukersättning 9

Sjuk- och arbetsskadekommittén 11

Principer för en allmän försäkring vid sjukdom och rehabilitering 12

Propositionen 12

Motioner 13

Utskottet 17

Minskningsregeln 21

Motioner 22

Utskottet 23

Sjuklönefrågor 23

Sjuklöneperiodens längd 23

Utökat särskilt högriskskydd 24

Försäkringen mot kostnader för sjuklön 26

Sjukpenninggrundande inkomst 27

Gällande regler 27

Anmälan om sjukpenninggrundande inkomst 28

Sjukpenninggrundande inkomst efter tid med förtidspension eller

sjukbidrag 28

Beloppsgräns för sjukpenninggrundande inkomst 29

Övriga frågor om sjukpenninggrundande inkomst 30

Historisk inkomst 30

Semesterlön m.m. vid beräkning av sjukpenninggrundande inkomst 30

Jämförelseinkomst för egenföretagare 31

Sjukpenninggrundande inkomst under tid för studier 32

Övriga frågor om sjukersättning 32

Sjuklön/sjukpenning till timanställda 32

Självriskens storlek i vissa fall 33

Sjukpenningberäkning vid blandade inkomster 34

Samverkan och rehabilitering 35

Allmänt om rehabilitering 35

Propositionen 36

Motioner 39

Utskottet 40

Arbetsförmedlingens rehabiliteringsansvar 42

Propositionen 42

Motioner 43

Utskottet 43

Arbetsgivarens ansvar för enskilds rehabilitering 43

Propositionen 43

Motioner 44

Utskottet 45

Företagshälsovård 45

Motioner 45

Utskottet 45

Försäkring vid arbetsskada m.m. 46

Nuvarande regler om arbetsskadeförsäkring 46

Propositionen 47

Motioner 47

Utskottet 48

Vissa ersättningsfrågor 48

Föräldrapenning 48

Närståendepenning 49

Frågor om förtidspension/sjukbidrag 50

Socialförsäkringsadministrationen 52

Den nuvarande ordningen 52

Tidigare utredningsarbete 53

Allmänna riktlinjer 54

Riksförsäkringsverkets roll 55

Propositionen 55

Motioner 56

Utskottet 57

Försäkringskassornas roll 58

Styrelse 58

Direktör 59

Ledningens uppgifter 59

Ikraftträdande och kostnader angående administrationen 62

Övriga frågor väckta i motioner 63

Utbildningsinsatser 63

Motion 63

Remissyttranden 63

Utskottet 64

Försäkringsläkare och försäkringstandläkare 65

Hemställan 67

Reservationer........................................71

1. Principer för en allmän försäkring vid sjukdom och rehabilitering

(mom. 1) 72

2. Principer för en allmän försäkring vid sjukdom och rehabilitering

(mom. 1) 73

3. Principer för en allmän försäkring vid sjukdom och rehabilitering

(mom. 1) 74

4. Principer för en allmän försäkring vid sjukdom och rehabilitering

(mom. 1) 75

5. Principer för en allmän försäkring vid sjukdom och rehabilitering

(mom. 1) 75

6. Principer för en allmän försäkring vid sjukdom och rehabilitering

(mom. 1) 77

7. Minskningsregeln (mom. 2) 77

8. Minskningsregeln (mom. 2) 78

9. Minskningsregeln (mom. 2) 78

10. Sjuklöneperiodens längd (mom. 3) 79

11. Utökat särskilt högriskskydd (mom. 4) 80

12. Försäkringen mot kostnader för sjuklön (mom. 5) 80

13. Historisk inkomst vid beräkning av sjukpenninggrundande inkomst

(mom. 6) 81

14. Sjukpenninggrundande inkomst under tid för studier (mom. 9) 81

15. Sjukersättning till timanställda (mom. 10) 82

16. Självriskens storlek i vissa fall (mom. 11) 82

17. Sjukpenningberäkning vid blandade inkomster (mom. 12) 83

18. Inriktningen av samverkan inom rehabiliteringsområdet (mom. 13) 83

19. Inriktningen av samverkan inom rehabiliteringsområdet (mom. 13) 84

20. Inriktningen av samverkan inom rehabiliteringsområdet (mom. 13) 84

21. Kvinnors och mäns rehabilitering (mom. 14) 85

22. Arbetsförmedlingens rehabiliteringsansvar (mom. 15) 86

23. Arbetsgivarens ansvar för rehabilitering (mom. 16) 86

24. Företagshälsovård (mom. 17) 87

25. Arbetsskadeförsäkringen (mom. 18) 87

26. Arbetsskadeförsäkringen (mom. 18) 88

27. Arbetsskadeförsäkringen (mom. 18) 88

28. Föräldrapenning (mom. 19) 89

29. Närståendepenning (mom. 20) 89

30. Förtidspension och arvode för politiska uppdrag (mom. 21) 89

31. Förtidspensionsfrågor i övrigt (mom. 22) 90

32. Riksförsäkringsverkets roll (mom. 24) 90

33. Riksförsäkringsverkets roll (mom. 24) 91

34. Patientombudsmän m.m. (mom. 25) 91

35. Försäkringskassornas styrelser (mom. 27) 92

36. Socialförsäkringsnämnder (mom. 29) 92

37. Socialförsäkringsnämnder (mom. 29) 93

Särskilda yttranden..................................93

1. Sjuklöneperiodens längd (mom. 3) 94

2. Semesterlön m.m. vid beräkning av sjukpenninggrundande inkomst (mom.

7) 94

3. Arbetsförmedlingens rehabiliteringsansvar (mom. 15) 94

4. Företagshälsovård (mom. 17) 95

5. Arbetsskadeförsäkringen (mom. 18) 95

6. Arbetsskadeförsäkringen (mom. 18) 95

Bilaga 1: Propositionens lagförslag..................97

Bilaga 2: Offentlig utfrågning om socialförsäkringsadministrationen 112