Bet. 1996/97:SfU5

Socialförsäkringsutskottets betänkande

1996/97:SFU05

Svensk migrationspolitik i globalt perspektiv m.m.

Innehåll

Sammanfattning

Propositionen m.m.

Motionerna

Utskottet

Hemställan

Reservationer

Innehållsförteckning

1996/97

SfU5

Sammanfattning

Utskottet behandlar i detta betänkande

dels proposition 1996/97:25 Svensk

migrationspolitik i globalt perspektiv,

dels delar av regeringens skrivelse

1996/97:24 Invandrings- och

flyktingpolitiken. I betänkandet

behandlas också motioner väckta med

anledning av propositionen och

skrivelsen samt ett flertal ytterligare

motioner väckta i första hand under

allmänna motionstiden i år eller

tidigare år.

Propositionen

Regeringen anser att den svenska

migrationspolitiken bör ses som en

helhet, som omfattar flykting-,

invandrings-, invandrar- och

återvändandepolitik samt innefattas i

utrikes-, säkerhets-, handels- och

biståndspolitiken. Migrationspolitiken

skall vara human, tydlig och konsekvent.

Den skall bygga på respekt för mänskliga

rättigheter, internationell solidaritet

och förutsättningarna i Sverige. Det

svenska medlemskapet i EU innebär

förutom nya åtaganden också ett ansvar

att delta i utvecklandet av den framtida

gemensamma politiken. En framgångsrik

påverkan kan ge större tyngd åt de

principer Sverige eftersträvar i

migrationspolitiken.

I propositionen föreslås att skydd

liksom hittills skall finnas för

flyktingar enligt flyktingkonventionen.

Konventionen skall ges en vidare

tolkning än i dag. Vidare föreslås att

utlänningslagen ändras så att de

nuvarande skyddsbegreppen de facto-

flykting och krigsvägrare utgår. De

ersätts av preciserade regler för vilka

utöver konventionsflyktingar som skall

få skydd. Till dessa räknas de som

riskerar att straffas med döden eller

med kroppsstraff eller att utsättas för

tortyr eller annan omänsklig eller

förnedrande behandling eller

bestraffning, de som på grund av en

yttre eller inre väpnad konflikt behöver

skydd eller på grund av en

miljökatastrof inte kan återvända till

sitt hemland liksom de som på grund av

sitt kön eller homosexualitet riskerar

förföljelse. I en situation med

massflykt där det finns grund att anta

att skyddsbehovet kan vara av mer

tillfällig karaktär skall

uppehållstillståndet kunna begränsas

under i normalfallet två år. Liksom

hittills skall uppehållstillstånd kunna

beviljas en utlänning som personligen

har starka humanitära skäl.

Invandringen av anhöriga föreslås bli

begränsad i princip till make, maka

eller sambo samt barn under 18 år. I

vissa fall skall uppehållstillstånd

också kunna ges till andra nära

släktingar som i hemlandet ingått i

samma hushållsgemenskap som den som

finns här i landet. Vid synnerliga skäl

skall även annan anhörig kunna beviljas

uppehållstillstånd.

Regeringen skall i första hand genom

förordningar styra rättstillämpningen

vad gäller tidsbegränsade

uppehållstillstånd vid massflykt samt

uppehållstillstånd av humanitära skäl

m.m. Rättssäkerheten stärks genom ett

ökat inslag av muntlig handläggning i

asylprocessen, genom krav på att alla

beslut om uppehållstillstånd skall vara

motiverade och genom vidgade möjligheter

att överklaga avslag på ansökningar om

uppehållstillstånd. Den del av ansvaret

för att utreda ärenden om

uppehållstillstånd och svenskt

medborgarskap som ligger på Polisen bör

förs till Invandrarverket. Det gäller

även andra uppgifter inom

utlänningsrättens område, exempelvis

förvar. Dessutom avser regeringen att

tillsätta en parlamentarisk kommitté med

uppgift att bl.a. utreda möjligheterna

att förbättra handläggningen genom mer

grundläggande förändringar av instans-

och processordningen i utlänningsrätten.

Fingeravtryck skall enligt

propositionen tas av alla asylsökande

med undantag av barn under 14 år. Vidare

skall straffmaximum för den som i

vinstsyfte organiserar illegal

invandring till Sverige höjas till fyra

års fängelse.

Enligt regeringen bör utlänningslagen

kompletteras med en portalbestämmelse

med innebörden att barnets hälsa,

utveckling och bästa i övrigt särskilt

skall beaktas i fall som rör barn. De

inskränkningar som i dag gäller i fråga

om möjligheterna att ta barn under 16 år

i förvar skall i stället gälla den som

är under 18 år. Om den som är under 18

år har behov av vård enligt lagen med

särskilda bestämmelser om vård av unga

får ett tidsbegränsat uppehållstillstånd

ges.

Regeringen begär godkännande av de

allmänna riktlinjer för

migrationspolitiken som förordas i

propositionen. De föreslagna ändringarna

i utlänningslagen och övriga lagförslag

föreslås träda i kraft den 1 januari

1997.

Utskottet

Utskottet tillstyrker de allmänna

riktlinjerna för migrationspolitiken och

de föreslagna lagändringarna.

Utskottet anser liksom regeringen att

en parlamentarisk kommitté bör

tillsättas för att se över

rättsprocessen. I samband därmed bör

frågan om återkallelse av

uppehållstillstånd behandlas skyndsamt

och med förtur.

Vidare föreslår utskottet på eget

initiativ lagändringar som innebär en

utvidgning av rätten till offentligt

biträde så att ett sådant biträde alltid

skall förordnas för barn under 18 år som

hålls i förvar, om barnet saknar

vårdnadshavare i Sverige.

Fp-, v-, mp- och kd-ledamöterna har

reserverat sig i åtskilliga frågor. I

något avseende finns reservation från m-

och c-ledamöterna.

Propositionen m.m.

Proposition 1996/97:25

I proposition 1996/97:25 Svensk

migrationspolitik i globalt perspektiv

har regeringen (Utrikesdepartementet)

föreslagit att riksdagen

dels antar de i propositionen framlagda

förslagen till

1. lag om ändring i utlänningslagen

(1989:529),

2. lag om ändring i lagen (1962:381) om

allmän försäkring,

3. lag om ändring i lagen (1990:52) med

särskilda bestämmelser om vård av unga,

4. lag om ändring i lagen (1991:572) om

särskild utlänningskontroll,

5. lag om ändring i lagen (1992:1068)

om introduktionsersättning,

6. lag om ändring i lagen (1994:137) om

mottagande av asylsökande m.fl.,

dels godkänner de allmänna riktlinjer

för migrationspolitiken som regeringen

förordar i propositionen.

Lagförslagen återfinns som bilaga 1 till

betänkandet.

Skrivelse 1996/97:24

Regeringen har till riksdagen överlämnat

skrivelse 1996/97:24 Invandrings- och

flyktingpolitiken.

Skrivelsen behandlas delvis i detta

betänkande och även i betänkande

1996/97:SfU2 Anslag inom utgiftsområde 8

Invandrare och flyktingar.

Motionerna

Motioner väckta med anledning av

proposition 1996/97:25

1996/97:Sf9 av Tomas Högström (m) vari

yrkas att riksdagen avslår regeringens

förslag om registrering av fingeravtryck

som tas med stöd av utlänningslagen i

enlighet med vad som anförts i motionen.

1996/97:Sf10 av Birthe Sörestedt m.fl.

(s) vari yrkas att riksdagen som sin

mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om ansvaret för och

resurser till verksamheten med den

speciella uppföljningen av

invandrarproblematiken.

1996/97:Sf11 av Ulla Löfgren (m) vari

yrkas att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om att utforma en organisation

för uppehållstillstånds- och

medborgarskapsärenden som är anpassad

till lokala och regionala

förutsättningar i hela landet.

1996/97:Sf12 av Gullan Lindblad m.fl.

(m) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om ökad försörjningsplikt vid

anhöriginvandring,

2. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om tillfälliga

uppehållstillstånd,

3. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om begränsning av möjlighet till

nya ansökningar,

4. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om straffskärpning för smuggling

av flyktingar,

5. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om skärpt transportöransvar,

6. att riksdagen hos regeringen begär

förslag om en förändrad

myndighetsstruktur för flykting- och

invandrarfrågor i enlighet med vad som

anförts i motionen.

1996/97:Sf13 av Gudrun Schyman m.fl. (v)

vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om en utredning om

utlänningslagens tillämpning,

4. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om europeiskt samarbete

beträffande asyl- och flyktingpolitik,

5. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om att förföljelse på grund av

kön eller homosexualitet skall omfattas

av Genèvekonventionens flyktingbegrepp,

6. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om regeringens och

invandrarmyndigheternas utbildning i

kvinnokunskap,

7. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om att den svenska

utlänningslagstiftningen bör analyseras

ur ett kvinnoperspektiv,

8. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om förutsättningar för avvisning

till ett första asylland,

9. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om tortyr och våldtäkt utförd av

statsmakten som skäl för asyl,

10. att riksdagen beslutar att 3 kap. 2

§ utlänningslagen skall tillföras ett

nytt andra stycke med följande lydelse:

Med förföljelse avses allvarliga

kränkningar av utlänningens mänskliga

rättigheter såsom de definierats i de

konventioner i detta ämne som Sverige

tillträtt och som anges i en bilaga till

utlänningslagen,

11. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om att FN:s

flyktingkommissariats handbok och

exekutivkommitténs resolutioner bör

tjäna som vägledning vid fastställande

av flyktingskap,

12. att riksdagen beslutar att 3 kap. 3

' utlänningslagen skall behållas med

oförändrad lydelse,

13. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om att 3 kap. 3 §

utlänningslagen också skall tillämpas i

situationer av inbördeskrig,

14. att riksdagen hos regeringen begär

förslag om sådan ändring i

utlänningslagen att skyddssökande får

rätt till uppehållstillstånd om de

internationella organ som övervakar

tillämpningen av konventionerna funnit

att en avvisning/utvisning skulle strida

mot Sveriges åtaganden enligt FN:s

tortyrkonvention eller den europeiska

konventionen om de mänskliga

rättigheterna i enlighet med vad som

anförts i motionen,

15. att riksdagen hos regeringen begär

förslag till en sådan ändring av

utlänningslagen att den skall ha rätt

till asyl som omfattas av det

kompletterande flyktingbegrepp som

föreslås i motionen,

16. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om särskilda skäl att vägra asyl

för den som omfattas av den

kompletterande flyktingdefinitionen,

17. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om att Sverige bör verka i EU

för den kompletterande

flyktingdefinitionen,

18. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om åldersgränsen för beviljande

av uppehållstillstånd för ogifta barn,

19. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om krav på hushållsgemenskap i

hemlandet som villkor för att bevilja

uppehållstillstånd till föräldrar som

önskar bosätta sig hos barn i Sverige,

20. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om en orimligt hårt praxis

beträffande minderårigas rätt till

familje- återförening i Sverige,

21. att riksdagen hos regeringen begär

tillsättande av en oberoende utredning

angående tillämpningen av reglerna om

uppskjuten invandringsprövning vid

äktenskap eller sammanboende,

22. att riksdagen hos regeringen begär

tillsättande av en utredning angående

avvisningspraxis för kvinnor som

misshandlats av sin partner under

pågående invandringsprövning samt

"kvinnoimport" från svenska mäns sida,

23. att riksdagen hos regeringen begär

förslag om sådan ändring av

utlänningslagen att inhibition av

avvisnings- eller utvisningsbeslut skall

meddelas i ärende hos Europeiska

kommissionen för de mänskliga

rättigheterna i enlighet med vad i

motionen anförts,

24. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om konsekvenserna av den svenska

och europeiska viseringspolitiken,

25. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om angelägenheten att regeringen

i EU och andra lämpliga forum verkar för

att viseringstvånget tas bort för så

många stater som möjligt,

26. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om bötessanktionerat

transportöransvar,

27. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om asylvisum,

28. att riksdagen beslutar att 2 kap. 4

a § andra stycket 2 skall ha följande

lydelse: Om ett program för att

förbereda återvändande inletts innan

dess, får uppehållstillståndet förlängas

med ytterligare högst ett år,

29. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om utvidgningen av möjligheten

till avvisning med omedelbar

verkställighet i 1989 års utlänningslag,

30. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om hivtestning av asylsökande,

31. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om de svenska ambassadernas roll

i asylärenden,

32. att riksdagen hos regeringen begär

tillsättande av en utredning beträffande

överflyttning av handläggningen av

asylärenden till

förvaltningsdomstolarna,

33. att riksdagen avslår förslaget till

förändrad lydelse av 10 kap. 5 §

utlänningslagen,

34. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om Utlänningsnämndens syn på

barnkonventionens betydelse,

35. att riksdagen hos regeringen begär

förslag om lag om inkorporering av

barnkonventionen,

37. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om att det offentliga biträdet

skall vara närvarande när ett barn hörs,

38. att riksdagen hos regeringen begär

förslag till sådan ändring i

utlänningslagen att den asylsökande som

inte inom två år från ansökan fått ett

lagakraftvunnet avvisningsbeslut som

också verkställts skall få

uppehållstillstånd om det inte

föreligger synnerliga skäl eller den

asylsökande själv medverkat till

tidsutdräkten,

39. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om självmordsrisk som skäl för

uppehållstillstånd,

40. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om ny prövning i human anda av

gömda barnfamiljers ärenden,

42. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om att grundskolor bör göras

till en frizon där barn inte skall

behöva riskera förvarstagning och

avvisning,

43. att riksdagen hos regeringen begär

förslag om sådan ändring av

utlänningslagen att fråga om

återkallelse av uppehållstillstånd på

grund av oriktiga uppgifter om identitet

inte skall få väckas senare än två år

efter tillståndets beviljande om det

inte föreligger synnerliga skäl,

44. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om tillämpningen av

utlänningslagens bestämmelser om

preskription,

45. att riksdagen hos regeringen begär

förslag om sådan ändring av

utlänningslagen att förvarsgrunderna

begränsas och preciseras,

46. att riksdagen hos regeringen begär

förslag om sådan ändring av

utlänningslagen att ett förvarsbeslut

automatiskt prövas av länsrätten inom 24

timmar,

47. att riksdagen hos regeringen begär

förslag om sådan ändring av

utlänningslagen att förvarstiden för

barn aldrig får förlängas utöver 72

timmar,

48. att riksdagen hos regeringen begär

förslag om sådan ändring av

utlänningslagen att samma restriktioner

beträffande förvarstagande gäller båda

barnets vårdnadshavare,

49. att riksdagen avslår förslaget i

propositionen om ändrad lydelse av 5

kap. 5 § utlänningslagen,

50. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om en undersökning av

uppsiktsreglernas tillämpning

beträffande barn,

51. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om ambassadernas prioritering av

familjeåterföreningsärenden,

52. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om fri bevisprövning i

identitetsfrågor hos Invandrarverket,

53. att riksdagen hos regeringen begär

förslag om sådan ändring av

utlänningslagen att barns rätt till

kontakt med båda föräldrarna säkras,

54. att riksdagen hos regeringen begär

förslag om sådan ändring av

utlänningslagen att avvisning av barn

verkställs i enlighet med minst lika

humana principer som verkställigheter

jämlikt 21 kap. föräldrabalken,

55. att riksdagen hos regeringen begär

förslag om sådan ändring av

utlänningslagen att det görs till en

förutsättning för verkställighet av

avvisning av ett barn som är

omhändertaget med stöd av LVU att

socialnämnden givit sitt samtycke,

56. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om att utlänningslagen inte

skall ha principiellt företräde framför

annan lagstiftning,

57. att riksdagen hos regeringen begär

förslag om sådana övergångsbestämmelser

i samband med förändringarna i

utlänningslagen som anges i motionen,

58. att riksdagen beslutar att 6 kap. 2

a § utlänningslagen skall ha följande

lydelse: En förvarstagen utlänning får

inte tas in i kriminalvårdsanstalt,

häkte eller polisarrest om det inte

föreligger synnerliga skäl,

59. att riksdagen beslutar att ärenden

som anhängiggjorts hos polismyndighet,

Statens invandrarverk eller

Utlänningsnämnden före den 1 januari

1997 skall avgöras i enlighet med

utlänningslagen i enlighet med den

lydelse lagen hade före detta datum.

1996/97:Sf14 av Maggi Mikaelsson (v)

vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om turkiska kurders möjlighet

att ånyo få sin sak prövad,

2. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om att vid en sådan prövning all

dokumentation måste ses i ett

sammanhang.

1996/97:Sf15 av Kerstin Warnerbring

m.fl. (c, fp, v, mp, kd) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om att en preskriptionstid på

två år införs i utlänningslagen avseende

återkallelse av uppehållstillstånd,

såvida inte synnerligen starka skäl

talar emot,

2. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om att ett tidsbegränsat

uppehållstillstånd, som huvudregel,

skall beviljas i de fall ett barn är

omhändertaget enligt LVU,

3. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om vikten av att göra en översyn

av verkställighetsbestämmelserna i

utlänningsärenden i förhållande till

föräldrabalkens regler om verkställighet

av beslut i vårdnadsärenden,

4. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om att en bestämmelse införs i

utlänningslagen som stadgar att ett

avvisnings-/utvisningsbeslut skall

inhiberas då en familj riskerar att

splittras, såvida inte särskilda skäl

talar emot.

1996/97:Sf16 av Marietta de Pourbaix-

Lundin och Sten Andersson (båda m) vari

yrkas

1. att riksdagen avslår regeringens

förslag vad gäller asylrätt på grund av

kön eller homosexualitet i enlighet med

vad som anförts i motionen,

2. att riksdagen, vid avslag på yrkande

1, som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om asylrätt

på grund av kön eller homosexualitet.

1996/97:Sf17 av Roland Larsson m.fl. (c)

vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om rätt till asyl vid

krigsvägran,

2. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om bemyndigande,

3. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om att dela Invandrarverket,

4. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om breddad kompetens inom

Utlänningsnämnden,

5. att riksdagen beslutar om en

förändring av 2 kap. 9 § utlänningslagen

i enlighet med vad som redovisats i

motionen,

6. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om återkallelse av ej

verkställda avvisningsbeslut,

7. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om att regeringen på eget

initiativ bör kunna ta över enskilda

ärenden,

8. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om återvandringspolitiken.

1996/97:Sf18 av Ragnhild Pohanka m.fl.

(mp) vari yrkas

1. att riksdagen avslår propositionen i

sin helhet,

2. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om att miljöflyktingar,

homosexuella och andra som förföljs på

grund av sitt kön kan föras in under

begreppet konventionsflyktingar,

3. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om att skyddsbegreppen de facto-

flyktingar och krigsvägrare skall

kvarstå,

4. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om att stor generositet vad

gäller humanitära uppehållstillstånd

skall gälla,

5. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om Schengenmedlemskap,

6. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om att viseringar inte skall

användas för att reglera invandringen,

7. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om att åldern för anknytning

inte generellt skall sänkas från 20 till

18 år,

8. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om att anhörigbegreppet vidgas i

enlighet med vad i motionen anförts,

9. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om att grundregeln vid

anknytning blir att den berörde/a kan

söka uppehållstillstånd under sin

vistelse i Sverige,

10. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna att om

verkställigheten fördröjs under mer än

sex månader skall beslutet upphävas och

uppehållstillstånd beviljas i enlighet

med vad i motionen anförts,

11. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om att även nya ansökningar

skall kunna överlämnas till regeringen

och att således detta tillägg i 7 kap.

11 § inte skall göras,

12. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om att Statens invandrarverk och

Utlänningsnämnden inte skall förklara

asylärenden vilande,

13. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om att ansökningar om förlängda

uppehållstillstånd bör tas upp till

behandling i de fall det krävs,

14. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna att det bör

införas en längsta vistelsetid, högst

två år, innan uppehållstillstånd

beviljas i enlighet med vad i motionen

anförts,

15. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna att återkallelse

av tillstånd inte skall få väckas senare

än efter två år i enlighet med vad i

motionen anförts,

16. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om att även tidsgränsen i 2 kap.

11 § andra stycket bör sänkas till två

år,

17. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna att

flyktingärenden bör avgöras vid

domstolar i enlighet med vad i motionen

anförts,

18. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om att ingen kan avvisas med

skälet att han eller hon eventuellt

kommer att begå brott,

19. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om att barn inte skall kunna tas

i förvar såvida inte synnerliga skäl

föreligger,

20. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om att hänvisning till

flyktingalternativet inte skall användas

vid avvisningsbeslut,

21. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om "the benefit of the doubt",

22. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om en hänvisning till

definitionen av begreppet flykting,

23. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om att olika relevanta artiklar

införs i utlänningslagen,

24. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om att en bestämmelse bör

införas i utlänningslagen som stadgar

att barnets offentliga biträde skall

vara närvarande när barnet hörs,

25. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om artikel 22 i

barnkonventionens stadgar,

26. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om att även gömda barn bör gå in

under tvåårsregeln,

27. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om att av/utvisning i möjligaste

mån inte skall ge familjesplittring,

28. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna att tagande av

fingeravtryck bör begränsas i enlighet

med vad i motionen anförts,

29. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om att LVU skall väga tyngre och

ges företräde framför utlänningslagens

beslut om avvisning,

30. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om att Invandrarverket inte

skall kunna avvisa flyktingar på grund

av felaktiga uppgifter om ifall de haft

permanent uppehållstillstånd i tre år

eller mer.

1996/97:Sf19 av Lars Leijonborg m.fl.

(fp) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om att hålla isär

migrationspolitik och asylrätt,

2. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om omfattningen av antalet

asylsökande som söker sig till Europa

och Sverige,

3. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om att förebygga och/eller

undanröja orsaker till flykt och

påtvingad migration,

4. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om stöd i närområdet,

5. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om återvändande,

6. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om europeiskt samarbete för en

gemensam och generös flyktingpolitik,

7. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om barnkonventionen och

utlänningslagen,

8. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om att skydd på grund av kön och

sexuell läggning också kan föreligga i

enlighet med Genèvekonventionen,

9. att riksdagen avslår regeringens

förslag att låta skyddsbegreppen de

facto-flyktingar och krigsvägrare utgå

ur utlänningslagen,

10. att riksdagen avslår regeringens

förslag att låta möjligheten att bevilja

uppehållstillstånd av politisk-

humanitära skäl utgå ur utlänningslagen,

11. att riksdagen avslår regeringens

förslag avseende nya bestämmelser i

utlänningslagen för anhöriginvandring,

12. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om en mer generös

viseringspolitik för släktbesök,

13. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om viseringspolitik för att

hindra skyddsbehövande människor att

söka asyl,

14. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om den gemensamma

viseringspolitiken inom EU,

15. att riksdagen avslår regeringens

förslag att knyta tillfälliga

uppehållstillstånd till

återvändandeprogram,

16. att riksdagen avslår regeringens

förslag att nya ansökningar ej skall

kunna prövas av regeringen,

17. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om att verka för att sanktioner

mot transportörer inte skall användas

internationellt,

18. att riksdagen avslår regeringens

förslag avseende straffskärpning för den

som organiserar illegal invandring till

Sverige,

19. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om att återkomma med förslag om

förbud mot att ta barn i förvar,

20. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om barns hörande i asylärenden,

21. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om LVU och utlänningslagen,

22. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om att familjer inte får

splittras i samband med avvisning,

23. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om att regeringen bör återkomma

till riksdagen med förslag om ett mer

domstolsliknande förfarande vid prövning

av asylärenden.

1996/97:Sf20 av Berndt Ekholm (s) vari

yrkas att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om flyktingpolitikens

utformning.

1996/97:Sf21 av Rose-Marie Frebran m.fl.

(kd) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om att det huvudsakliga motivet

till Sveriges bistånds- och

migrationspolitik skall vara moraliskt,

2. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om att de tre grupperna "övriga

skyddsbehövande" bör föras samman i ett

gemensamt lagrum liknande de

formuleringar som finns i Cartagena- och

OAU-deklarationerna,

3. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om att utgångspunkten för

bedömning av skyddsbehovet bör vara

risken för allvarliga kränkningar av de

mänskliga rättigheterna,

4. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om att Sverige inom EU skall

verka för att EU-länderna gemensamt

inför en europeisk flyktingkonvention,

5. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om att Sverige bör förorda att

rätten till asyl införs i Europarådets

konvention om mänskliga rättigheter,

6. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om att utlänningslagen tydligare

måste ge uttryck för att

flyktingdefinitionen kan innefatta

personer som flyr från övergrepp som

inte kan härledas till staten i fråga

utan till andra grupper i samhället,

7. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om att utlänningslagen i den nya

version som föreslås innebär en alltför

snäv tolkning av familjebegreppet,

8. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om att utvisnings- och

avvisningsbeslut som leder till

familjesplittring skall inhiberas,

såvida inte särskilda skäl föreligger,

9. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om att inte sänka åldersgränsen

för invandring av ogifta barn från 20

till 18 år,

10. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om att inte lagstifta bort den

s.k. sista länken,

11. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om att en portalparagraf om

barnets bästa uttryckligen skall hänvisa

till barnkonventionens artikel 3,

12. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om att en utredning av praxis i

barnärenden måste ske,

13. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om att barn under 15 år aldrig

skall få tas i förvar och barn mellan 16

och 18 år endast i samband med

avlägsnande ur landet,

14. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om att beslutet om förvar av

barn skall fattas av länsrätten och att

det måste ske inom 24 timmar,

15. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om att omhändertagande enligt

LVU måste få företräde vid konflikt med

utlänningslagen,

16. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om att regeln "hellre fria än

fälla" ("benefit of the doubt") bör

tillämpas och lagfästas i asylprocessen,

17. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om en preskriptionstid på två år

då uppehållstillstånd beviljas på

oriktiga grunder,

18. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om att regeringen bör tillsätta

en utredning om ett införande av ett

tvåpartsförfarande i domstolsmässiga

former,

19. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om att en person som vill ha en

ny ansökan prövad inte skall behöva

finnas tillgänglig för verkställighet,

20. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om att en avvisning som

huvudregel inte bör ske efter fyra år,

även om flyktingarna gömt sig,

21. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om ett system med

medborgarvittnen,

22. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om att advokater till

asylsökande inte bör utses av

Invandrarverket utan av ett fristående

organ,

23. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om att verkställande av

utvisning/avvisning inte får genomföras

så länge överprövning av beslut om

avlägsnande pågår,

24. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om att föräldrabalkens

förordning om att hämtning och andra

åtgärder skall ske så skonsamt som

möjligt för barnen måste tillämpas,

25. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om att en asylansökan på begäran

skall ge upphov till ett

ställningstagande även när den sökande

tilldelats ett temporärt

uppehållstillstånd,

26. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om att Sverige i internationella

sammanhang och särskilt inom EU skall

verka för öppnare gränser till omvärlden

än vad som i dag är fallet,

27. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om att regeringen bör tillsätta

en utredning om viseringens konsekv-

enser för asylsökande,

28. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om att Sverige inom EU skall

verka för att transportöransvaret

avskaffas,

29. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om att ett kommunalt ansvar bör

övervägas för anknytningsutredningar,

30. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om att ansvaret för

anknytningsutredningar bör ligga kvar

hos polisen i avvaktan på ett kommunalt

ansvarserkännande.

Motion väckt med anledning av skrivelse

1996/97:24

1996/97:Sf2 av Ragnhild Pohanka och

Thomas Julin (båda mp) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om att inga avvisningar skall

ske innan Anknytningsutredningen är

klar,

2. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om att en amnesti, som används

flexibelt i för flyktingen positiv

riktning, bör utfärdas.

Motion väckt med anledning av skrivelse

1994/95:131

1994/95:Sf12 av Birthe Sörestedt och

Sigrid Bolkéus (båda s) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om kvinnoförtryck som asylskäl,

2. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om att Sverige internationellt

bör verka för att kvinnoförtryck

jämställs med andra former av förtryck.

Motion väckt med anledning av

proposition 1994/95:179

1994/95:Sf23 av Ragnhild Pohanka m.fl.

(mp) vari yrkas

6. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om att en av polisen beslutad

avvisning enligt 8 kap. 7 § ej får ske

förrän överklagande vunnit laga kraft,

10. att riksdagen beslutar att

krigsvägrare och desertörer skall ges

ett starkare skydd i praxis genom 3 kap.

1 § punkt 2 utlänningslagen,

11. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om att följa utlänningslagen 3

kap. 1 § punkt 2 när det gäller

krigsvägrare från Bosnien med kroatiska

pass,

12. att riksdagen beslutar att barn

inte kan tas i förvar såvida inte grovt

brott blivit begånget av barnet självt.

Motion väckt under den allmänna

motionstiden 1993/94

1993/94:U630 av Lennart Rohdin (fp) vari

yrkas

3. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om en omprövning av avvisningar

till Kosovo.

Motioner väckta under den allmänna

motionstiden 1994/95

1994/95:Sf602 av Gullan Lindblad m.fl.

(m) vari yrkas

6. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om repatriering,

10. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om regler för asylsökande,

11. att riksdagen hos regeringen begär

en utredning om inrättande av en

asylprövningsnämnd i enlighet med vad

som anförts i motionen.

1994/95:Sf603 av Marianne Samuelsson

m.fl. (mp) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om att desertörer och

krigsvägrare i första hand beviljas asyl

i Sverige,

2. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om att desertörer och

krigsvägrare i andra hand beviljas ett

tidsbegränsat uppehållstillstånd på ett

år med möjlighet till förlängning.

1994/95:Sf604 av Ingbritt Irhammar och

Marianne Andersson (båda c) vari yrkas

att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om möjligheterna att ta

fingeravtryck på asylsökande till

Sverige.

1994/95:Sf605 av Barbro Westerholm (fp)

vari yrkas

2. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om att homosexualitet bör

innefattas i flyktingdefinitionen enligt

utlänningslagen.

1994/95:Sf606 av Marianne Samuelsson

m.fl. (mp) vari yrkas

2. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna att asylsökande

barns egna flyktingskäl skall beaktas,

3. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om att barn under inga

omständigheter skall tas i förvar.

1994/95:Sf608 av Gullan Lindblad m.fl.

(m) vari yrkas

8. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om återvandring.

1994/95:Sf609 av Ragnhild Pohanka m.fl.

(mp) vari yrkas att riksdagen som sin

mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om organisation av

flyktinguppföljning.

1994/95:Sf611 av Rose-Marie Frebran

m.fl. (kds) vari yrkas

4. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om att asyl även bör beviljas

krigsvägrare som flytt från ett

inbördeskrig,

5. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om en uppföljning av situationen

för avvisade asylsökande,

8. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om förbud mot att barn tas i

förvar i häkte i väntan på

avvisning/utvisning,

16. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om att systematisk våldtäkt

skall räknas som tortyr och utgöra

asylskäl,

19. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om försök med

återvändandeprojekt för flyktingar som

vistats länge i Sverige och själva

önskar återvända.

1994/95:Sf615 av Lars Leijonborg m.fl.

(fp) vari yrkas

6. att riksdagen hos regeringen begär

förslag om lagstiftning mot

tvångssplittring av familjer,

7. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om bevisvärderingen i

utlänningsärenden,

10. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om sanktioner mot flygbolag och

andra transportörer,

11. att riksdagen hos regeringen begär

förslag om lagstiftning mot förbud av

förvarstagande av barn i enlighet med

vad i motionen anförts,

12. att riksdagen hos regeringen begär

förslag om förändring av åldersgränsen i

utlänningslagen i enlighet med vad i

motionen anförts,

13. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om barns asylskäl.

1994/95:Sf617 av Yvonne Ruwaida och

Ragnhild Pohanka (båda mp) vari yrkas

4. att riksdagen beslutar att inga

avvisningar får verkställas under

pågående behandling eller terapi

utfärdad av legitimerad medicinsk

personal.

1994/95:Sf630 av Marianne Samuelsson

m.fl. (mp) vari yrkas

2. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om att dokumentlösheten i sig ej

bör minska den asylsökandes möjligheter

att få asyl,

4. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna att i enlighet med

motionen särskild hänsyn bör tas till

barnens situation,

7. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om att det i tveksamma fall som

rör asylsökande bör vara regel att

hellre fria än fälla och att detta i

alldeles särskilt hög grad bör gälla

barn,

10. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om att sexualpolitiska

flyktingar från sådana länder där de

hotas av dödsstraff eller kriminaliseras

beviljas asyl i Sverige,

16. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om att civil personal bör ta

emot vid gränsen.

1994/95:Sf632 av Lennart Rohdin (fp)

vari yrkas

2. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om att pröva att föra över

asylhanteringen till det reguljära

rättsväsendet.

1994/95:Sf633 av Georg Andersson m.fl.

(s) vari yrkas att riksdagen som sin

mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om begäran av en

utvärdering av praxis i asylärenden där

tortyr åberopas.

1994/95:Sf634 av Charlotta L Bjälkebring

och Ulla Hoffmann (båda v) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om att driva frågan om romernas

situation inom EU och gentemot de nya

ansökarstaterna.

1994/95:Sf637 av Gudrun Schyman m.fl.

(v) vari yrkas

4. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om den flyktingrättsliga

bedömningen av desertörer,

5. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om att handläggande myndigheter

systematiskt åsidosätter gällande

lagstiftning,

8. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om den tillämpning av

flyktingbegreppet som Praxisutredningen

konstaterat hos Utlänningsnämnden,

9. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om regeringens flyktingrättsliga

bedömning av bosniska asylsökande i

beslutet den 21 juni 1993,

10. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om att tortyr och våldtäkt

utförd av företrädare för statsmakten

alltid skall utgöra skäl för asyl,

11. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om risk för könsstympning som

grund för uppehållstillstånd,

12. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om att barnfamiljer aldrig får

avvisas till länder där krig eller

krigsliknande förhållande råder,

13. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om asylnämnder,

17. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om ytterligare begränsningar av

möjligheten att ta barn i förvar,

18. att riksdagen hos regeringen begär

förslag om sådan ändring i

utlänningslagen att den som är under 18

år anses som barn,

19. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om utredning av barns skäl för

uppehållstillstånd,

20. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om vikten av snabba god

mansförordnanden och att dessa inte

upphör för tidigt,

22. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om en ny regeringsförordning för

att eliminera effekterna av

regeringsbeslutet den 3 november 1994 om

gömda barnfamiljer,

23. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om att asylsökande kvinnor skall

erbjudas få sina ärenden handlagda av

kvinnlig personal,

25. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om straff för människosmuggling

som gjorts av ideella skäl.

1994/95:U608 av Alice Åström m.fl. (v)

vari yrkas

3. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om regeringens ansvar och

Utlänningsnämndens praxis beträffande

asylsökande från Kosova.

1994/95:U609 av Tuve Skånberg m.fl. (kd)

vari yrkas

2. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om att bevilja judiska

flyktingar från f.d. Sovjetunionen asyl

i Sverige.

1994/95:U610 av Fanny Rizell m.fl. (kd)

vari yrkas

2. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om att de assyrier/syrianer från

sydöstra Turkiet som har anknytning till

assyrier/syrianer i Sverige bör beviljas

uppehållstillstånd.

1994/95:U611 av Eva Goës m.fl. (mp) vari

yrkas

5. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om verkställighetsstopp

beträffande avvisningar av asylsökande

till Kosova.

1994/95:U621 av Eva Zetterberg m.fl. (v)

vari yrkas

3. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om avvisningar till inre

flyktingalternativ av kurdiska

flyktingar till Turkiet,

4. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om bedömningar av asylskälen för

kurdiska asylsökande.

1994/95:U623 av Lennart Rohdin (fp) vari

yrkas

4. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om situationen för de

asylsökande från Kosova.

1994/95:U624 av Björn von Sydow m.fl.

(s) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om att zigenarna bör erkännas

som territorielös minoritetsgrupp.

1994/95:U640 av Ragnhild Pohanka (mp)

vari yrkas

5. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om situationen i Turkiet och

därav följande asylskäl hos asylsökande

från Turkiet,

8. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om de feilikurder som sökt asyl

i Sverige.

1994/95:So601 av Lars Leijonborg m.fl.

(fp) vari yrkas

8. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om behov av insatser för barn

till asylsökande och ändringar i

lagstiftningen för att följa

barnkonventionen.

Motioner väckta under den allmänna

motionstiden 1996/97

1996/97:Sf601 av Barbro Westerholm och

Isa Halvarsson (båda fp) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen

till känna vad i motionen anförts om

uppehållstillstånd vid

anhöriginvandring.

1996/97:Sf603 av Hans Hoff m.fl. (s)

vari yrkas att riksdagen som sin mening

ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om förbättringar av tvåårsregeln

vid äktenskap som berör medborgare från

tredje land.

1996/97:Sf606 av Andre vice talman Görel

Thurdin (c) vari yrkas att riksdagen som

sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om barnets bästa och

uppehållstillstånd.

1996/97:Sf607 (delvis) av Sten Andersson

(m) vari yrkas att riksdagen som sin

mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om behovet av klara och

tydliga regler avseende erhållandet av

(svenskt medborgarskap och) tillfälligt

visum.

1996/97:Sf612 av Pär-Axel Sahlberg och

Juan Fonseca (båda s) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om att asylhantering bör baseras

på varje individ,

3. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om att stor hänsyn bör tas till

små barns och gravida kvinnors möjlighet

till asyl.

1996/97:Sf614 av Juan Fonseca och Pär-

Axel Sahlberg (båda s) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om att utveckla former för att

stödja dem som vill återvända till sitt

ursprungsland,

2. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om att stimulera att ett

återvändarprogram tas fram av

regeringen.

1996/97:Sf629 av Thomas Julin och Eva

Goës (båda mp) vari yrkas att riksdagen

som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om

Invandrarverkets restriktiva

viseringspolitik och om behovet av en

översyn av berörda myndigheters

tillämpning av gällande bestämmelser.

1996/97:A819 av Elving Andersson m.fl.

(c) vari yrkas

14. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om den s.k. tvåårsregeln.

1996/97:A820 av Lars Leijonborg m.fl.

(fp) vari yrkas

15. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om behovet av förändring av

lagstiftningen så att inte en utländsk

person som sammanbott med en svensk

person, under kortare tid än två år,

utvisas.

1996/97:Ju917 av Ingbritt Irhammar m.fl.

(c) vari yrkas

11. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om ändring av tvåårsregeln.

1996/97:U606 av Eva Goës m.fl. (mp, c,

fp, v, kd) vari yrkas

2. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om att omedelbart upphöra med

avvisningar av asylsökande med s.k.

omvänd människosmuggling.

1996/97:U631 av Ragnhild Pohanka m.fl.

(mp, c, fp, v, kd) vari yrkas

2. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om den svåra situation som de

iranska kurderna genomgår och om att

särskild hänsyn anbefalls av

Invandrarverket och Utlänningsnämnden

vid bedömning av deras flyktingärenden.

Utskottet

Utskottet behandlar i det inledande

avsnittet Omvärldsbakgrund - Sverige och

världen dels proposition 1996/97:25 i

denna del, dels den del av skrivelse

1996/97:24 som redogör för Sverige och

världen och invandringen till Sverige. I

de två följande avsnitten Grunderna för

migrationspolitiken och Det

internationella migrations- och

flyktingpolitiska arbetet och Sveriges

roll behandlas propositionens förslag

till riktlinjer i dessa delar och

skrivelsen i den senare delen jämte

motioner. Skrivelsen i övriga delar

kommer att behandlas i utskottets

betänkande 1996/97:SfU2. Propositionens

förslag till ändrad

utlänningslagstiftning liksom motioner i

frågan behandlas i ett fjärde avsnitt,

Utlänningslagen och dess tillämpning. I

ett särskilt avsnitt Barn behandlas

propositionens förslag om barnens

ställning i utlänningslagstiftningen

jämte motioner. I det avslutande

avsnittet Återvandring behandlas

propositionens riktlinjer i denna del

jämte motioner.

Omvärldsbakgrund - Sverige och världen

Internationella konventioner och

flyktingbegreppet

Det finns i dag ett betydande antal

konventioner och andra internationella

instrument som är av betydelse för de

avtalsslutande staternas flykting- och

immigrationspolitik. Grundläggande för

skyddet av de mänskliga rättigheterna är

den europeiska konventionen angående

skydd för de mänskliga rättigheterna och

de grundläggande friheterna, den s.k.

Europakonventionen, jämte senare

tilläggsprotokoll. Konventionen är

direkt tillämpbar som svensk lag och

dess efterlevnad övervakas av den

europeiska domstolen för de mänskliga

rättigheterna och Europarådets

ministerkommitté. Konventionen

föreskriver bl.a. att ingen får utsättas

för tortyr eller omänsklig eller

förnedrande behandling eller

bestraffning (artikel 3). Vidare

återfinns i konventionen artiklar bl.a.

om skydd för familjelivet (artikel 8)

och att tillgång till effektiva

rättsmedel vid kränkning av någon av fri-

och rättigheterna enligt konventionen

måste finnas (artikel 13).

FN:s konvention om barnets rättigheter,

barnkonventionen, utgår från fyra

grundprinciper: Principen om barnets

bästa, rätten till liv och utveckling,

rätten att framföra sina åsikter och få

dem respekterade samt rätten att skyddas

mot övergrepp och diskriminering.

Sverige var en av initiativtagarna till

konventionen och den trädde för svenskt

vidkommande i kraft den 2 september

1990.

FN:s konvention om flyktingars

rättsliga ställning, den s.k.

Genèvekonventionen eller

flyktingkonventionen, är den mest

betydelsefulla konventionen på

flyktingområdet. I och med det s.k. New

York-protokollet förband sig staterna

att tillämpa konventionen utan dess

tidsbegränsning eller geografiska

begränsning till Europa. Konventionens

flyktingdefinition är den enda

universiellt godtagna. Den tar sikte på

personens individuella, subjektiva

fruktan att utsättas för förföljelse på

grund av vissa objektivt påvisbara

omständigheter. Den täcker dock inte

personer som flytt på grund av

naturkatastofer, misär, väpnad konflikt

eller allmänt våld. FN-konventionen år

1984 mot tortyr och annan grym,

omänsklig eller förnedrande behandling

eller bestraffning, FN:s

tortyrkonvention, utgör ett exempel på

uppföljning av hur bl.a.

flyktingkonventionen tillämpas.

Afrikanska stater har en egen konvention

om flyktingar, OAU-konventionen.

Konventionen har en betydligt vidare

flyktingdefinition och omfattar också

den som på grund av yttre aggression,

ockupation, utländsk dominans eller

händelser som allvarligt stör den

allmänna ordningen i del av eller hela

det land i vilket han har sitt ursprung

eller är medborgare tvingas lämna sin

vanliga bostad för att söka tillflykt på

annan plats utanför sagda land . För

Centralamerikas del accepterades ett

snarlikt flyktingbegrepp i Cartagena-

deklarationen. FN:s

flyktingkommissaries, UNHCR,

exekutivkommitté har - med stöd av

första asylländerna i Sydostasien -

såvitt gäller Asien godtagit en

bestämmelse om att alla asylsökande, i

vart fall temporärt, skall tas emot av

första asylländerna och att

tvångsrepatriering inte skall ske.

UNHCR:s exekutivkommitté har även

antagit ett 70-tal konklusioner för

internationellt skydd av flyktingar.

Dessa är inte rättsligt bindande men

utgör ett viktigt arbetsredskap för

UNHCR. OECD-staterna har inte accepterat

en vidare definition av

flyktingbegreppet än

flyktingkonventionens, men åtskilliga

OECD-stater har i sina nationella

lagstiftningar infört bestämmelser om

uppehållstillstånd som i vissa avseenden

är generösare.

Beträffande konventioners tillämpbarhet

i svensk rätt gäller att en uttrycklig

lagbestämmelse aldrig kan åsidosättas

under åberopande av en

konventionsbestämmelse. En

internationell överenskommelse kan bli

en del av (införlivas med) den

nationella lagstiftningen. Det sker

antingen genom inkorporation eller

transformation. Den förra metoden,

innebär att det utfärdas en lag vari

det föreskrivs att konventionen skall

gälla som lag här i landet. Den senare

metoden innebär att konventionen

översätts transformeras till innehåll

och form till en svensk lag. Anses de

syften och förhållanden som en

konvention skall tillgodose respektive

reglera redan vara

tillgodosedda/reglerade i den nationella

lagstiftningen, föranleder en

ratifikation av en konvention helt

naturligt inga lagstiftningsåtgärder.

Det råder numera en nyanserad

inställning i den svenska synen på

relationen mellan nationell lag och en

ratificerad konvention. Högsta domstolen

har i det s.k. Tsesis-målet uttalat att

"det är naturligt att med utgångspunkt i

konventionstexten och tillgängliga

förarbeten till konventionen samt vid

användande av andra tillgängliga

tolkningsdata söka utröna vilken

innebörd den bestämmelsen i konventionen

har som motsvarar viss bestämmelse i den

svenska lagen". Denna s.k.

fördragskonforma tolkningens princip

innebär att svenska författningar skall

förutsättas vara förenliga med Sveriges

internationella åtaganden och därför

skall tolkas i fördragsvänlig anda.

Internationella organisationer

UNHCR inrättades år 1950 för att lösa de

europeiska flyktingarnas problem efter

andra världskriget. Organisationens

grundläggande mandat är att utifrån 1951

års flyktingkonvention och 1967 års

tilläggsprotokoll ge rättsligt skydd åt

personer som på grund av välgrundad

fruktan för förföljelse flytt sitt

hemland. Även de som omfattas av OAU-

konventionen och Cartagena-deklarationen

faller inom UNHCR:s utvidgade uppgifter.

FN:s generalförsamling har under åren

givit UNHCR ett mer flexibelt mandat.

UNHCR har därigenom även kommit att

tilldelas rollen som samordnare inom FN-

systemet av det humanitära biståndet.

Verksamheten finansieras huvudsakligen

via frivilliga bidrag från

medlemsländerna. De största givarna är

USA, EG-kommissionen, Japan,

Nederländerna och Sverige. Under år 1995

gav UNHCR skydd och bistånd åt över 27

miljoner människor på flykt. Under de

senaste åren har flyktingkommissarien

lagt ökad vikt vid på förebyggande

insatser, förbättrad katastrofberedskap

och långsiktiga lösningar. Detta har

medfört en tyngdpunktsförskjutning mot

insatser i ursprungsländer. I

propositionen anförs att UNHCR nu lyfter

fram rätten att stanna i sitt hemland

och när den kränkts att återvända dit

och att UNHCR numera i viss mån utgår

från att regeringar som brister i

respekt för individernas rättigheter kan

påverkas. UNHCR har vidare under flera

år varnat för att missbruk av de

nationella asylsystemen riskerar att

underminera uppslutningen kring

flyktingkonventionen, och organisationen

konstaterar att sådant missbruk faktiskt

förekommer av personer som inte är i

behov av skydd.

FN:s hjälporganisation för

palestinaflyktingar, UNRWA, svarar för

utbildning, hälsovård och social service

för palestinska flyktingar på Västbanken

och Gaza, samt i Libanon, Syrien och

Jordanien. UNRWA bistår i dag närmare

3,2 miljoner palestinska flyktingar. Det

svenska bidraget till UNRWA:s reguljära

budget 1995 var 140 miljoner kronor. I

skrivelsen anges att Sverige anser att

det är önskvärt med en successiv

överföring av UNRWA:s verksamhet till

den palestinska administrationen.

International Organization for

Migration, IOM, grundades 1951.

Verksamheten består av rådgivning till

regeringar i migrationsfrågor,

utbytesprogram, praktikprogram,

främjande av återvandring samt transport

av flyktingar och migranter.

Organisationen för samarbete och

säkerhet i Europa, OSSE, är genom sin

breda medlemsbas av 52 medlemsstater,

innefattande bl.a. vissa länder i det

asiatiska Ryssland samt Nordamerika, ett

värdefullt forum även för

migrationsfrågor i ett europeiskt

perspektiv. Massmigrationsfrågan, som

berör fundamentala mänskliga

rättigheter, kan ses som en del av dess

konfliktförebyggande verksamhet. Inom

OECD finns sedan år 1978 en arbetsgrupp

för migrationsfrågor, den s.k. Working

Party on Migration. Gruppen rapporterar

direkt till OECD:s råd. Ett viktigt

syfte för gruppen är att analysera

sambandet mellan migration och den

ekonomiska utvecklingen i OECD-länderna.

Under senare år har gruppen

uppmärksammat behovet av samordning

mellan invandringsländerna för att på

sikt påverka bakgrundsorsakerna till

utvandring. Inom OECD:s ram tas också

fram en årlig rapport som sammanställer

och analyserar migrationspolitik och

migrationsdata från medlemsländerna, den

s.k. SOPEMI-rapporten. Arbetet sker i en

grupp som består av forskare och

representanter för ländernas regeringar.

I gruppen ingår även några länder

utanför OECD-kretsen, nämligen

Bulgarien, Rumänien, Polen,

Tjeckoslovakien och Ungern. Europarådets

expertkommitté för asylrättsliga frågor,

CAHAR, är ett fora för utbyte av

erfarenheter och information om

förändringar av den asylrättsliga

lagstiftningen i respektive land.

Arbetet har under 1995 tagit sikte på de

nya medlemsländernas problem och en

diskussion har också förts om s.k.

säkra länder . Ordförandelandet i de

nordiska regeringarnas samrådsgrupp för

flyktingfrågor, NSHF, antagas ansvara

för koordineringen av det nordiska

biståndet på migrations- och

flyktingområdet till Baltikum.

Internationella rödakorskommittén (ICRC)

har bl.a. till uppgift att hjälpa offren

i väpnade konflikter, vare sig dessa är

interna eller internationella.

Migration och flyktingsituationen i

världen

Migration har alltid förekommit och alla

tecken tyder på att migrationen kommer

att fortsätta öka. Definitionen av vad

som avses med en migrant förändras över

tiden. Vid internationell migration

skall dock en internationell gräns

passeras, vistelsetiden skall omfatta en

viss tid och tillfälliga besökare

undantas.

Några säkra bedömningar av hur många

människor som av olika skäl lämnat sina

hemländer finns inte. Det rör sig dock i

storleksordningen 2,5 % av den totala

befolkningen i världen. Majoriteten av

dessa är ekonomiska migranter, som utan

att ha några flyktmotiv söker arbete där

arbetstillfällen finns. Enligt

Internationella arbetsorganisationen

(ILO) är uppskattningsvis mellan 35 och

40 miljoner människor ekonomiskt

verksamma i ett annat land än sitt eget,

antingen det sker legalt eller illegalt.

De skyddsbehövande utgör en mindre del

av det totala antalet migranter. Detta

till trots har under det senaste

decenniet världens flyktingproblem vuxit

så dramatiskt att man nu kan tala om en

pågående flyktingkris. Orsaken står,

enligt regeringen, knappast att söka i

ett ökat antal konflikter, utan snarare

i konflikternas förändrade karaktär, som

drabbar civilbefolkningen i allt högre

grad. Dessa konfliktdrabbade civila blir

ofta internflyktingar, dvs. de flyr till

en annan del av sitt hemland än sin

hemtrakt. I propositionen anförs

emellertid att någon strikt uppdelning

av migrationsströmmarna i politiska

flyktingar respektive ekonomiska

migranter inte går att göra, bl.a. av

det skälet att orsakerna ofta är

sammanflätade. Ett mönster är emellertid

att andelen ekonomiska migranter, som

åberopar skyddsbehov, tenderar att växa

i takt med avståndet från hemlandet. Att

flyktorsakerna sällan är renodlade

illustreras kanske bäst av att

ekonomiska repressalier ofta används som

ett led i en etnisk eller på annat sätt

politisk förföljelse. En folkgrupp kan,

utan att alla dess medlemmar för den

skull nödvändigtvis uppfyller

flyktingkonventionens individrelaterade

kriterier, diskrimineras ekonomiskt

eller helt berövas sina

utkomstmöjligheter, just i syfte att

fördriva gruppen från det område där den

är bosatt. Etnisk rensning har blivit

ett begrepp som beskriver den mest

uttalade formen av dylik förföljelse,

som på sistone åter vunnit insteg och

som kan appliceras på allt fler av de

konflikter som för närvarande pågår i

världen.

Vid ingången av 1996 räknade UNHCR med

att 27,4 miljoner människor på ett eller

annat sätt var beroende av

organisationens hjälp och stöd. Av dessa

var 15,5 miljoner flyktingar som hade

flytt sina hemländer på grund av

förföljelse eller krig. 4 miljoner var

personer som återvänt till sina

hemländer men som där var beroende av

organisationen för sitt skydd och

överlevnad. 5,4 miljoner var flyktingar

i sina egna hemländer, s.k.

internflyktingar. 3,5 miljoner personer

behövde stöd och skydd utan att vara

flyktingar eller återvändande

flyktingar, t.ex. befolkningen i

Sarajevo. Vidare anges att de globalt

sett stora flyktingkatastroferna äger

rum i den fattiga delen av världen.

Afrika är den kontinent som har flest

flyktingar, nära 6,5 miljoner personer.

Enligt FN:s statistik har Afghanistan

och Rwanda alstrat flest flyktingar, 2,7

respektive 2,1 miljoner. De länder som

tagit emot flest flyktingar är Iran och

Zaire med 1,7 respektive 1,6 miljoner.

UNHCR räknar med att nära 700 000

personer i Bosnien-Hercegovina finns som

flyktingar utanför f.d. Jugoslavien och

att det inom f.d. Jugoslavien finns nära

650 000 bosniska flyktingar.

1 miljon är fördrivna från sina hem och

ytterligare 1,4 miljoner är beroende av

stöd utifrån. Tyskland, Schweiz,

Österrike, Danmark och Sverige har tagit

emot 90 % av de asylsökande från f.d.

Jugoslavien. Antalet asylsökande har,

enligt skrivelsen, emellertid minskat i

så gott som hela Västeuropa förutom

Storbritannien som har tagit emot ett

ökat antal asylsökande under år 1995.

Invandringen till Sverige

Invandringen till Sverige de senaste

åren har huvudsakligen bestått av

personer som sökt asyl och av anhöriga

till dem som redan bor i Sverige.

Regeringen gör den bedömningen att det

framför allt är förändringar i vår

omvärld som styr invandringen till

Sverige. Många söker skydd i Sverige och

den största ökningen av denna typ av

invandring har orsakats av kriget och

oroligheterna i f.d. Jugoslavien. Under

er 1995 sökte ca 9 000 personer asyl i

Sverige, en halvering jämfört med

föregående år. Denna tendens med låg

inströmning har fortsatt och förstärks

under innevarande år. Under år 1995 kom

de flesta asylsökande från Irak, Bosnien-

Hercegovina samt Förbundsrepubliken

Jugoslavien. Under den senaste

femårsperioden har inströmningen av

asylsökande varierat kraftigt. Detta

ställer höga krav på de myndigheter som

hanterar asylprocessen.

Av de asylsökande som beviljades

uppehållstillstånd under år 1995, totalt

5 642 personer, erhöll 3 % eller 148

personer uppehållstillstånd som

konventionsflyktingar. De asylsökande

som beviljades uppehållstillstånd av

humanitära skäl utgjorde 37 % eller 2

136 personer. Antalet anhöriga som

beviljades uppehållstillstånd under år

1995 uppgick till 19 707 personer, varav

8 040 omfattades av det kommunala

flyktingmottagandet. Av den totala

utomnordiska invandringen under år 1995

utgjorde de nära anhöriga (anknytningar)

61 %. 14 % beviljades uppehållstillstånd

till följd av EES-avtalet och de

gäststuderande utgjorde 5 %,

adoptivbarnen 2 % och de som fick

uppehållstillstånd av arbetsmarknadsskäl

1 %. Övriga 17 % utgjordes av personer

som fått asyl eller uppehållstillstånd

av humanitära skäl.

Sedan år 1950 har Sverige genom

organiserad överföring tagit emot

flyktingar inom ramen för en särskild

flyktingkvot. Överföringen sker

huvudsakligen i samarbete med UNHCR. De

avsatta anslagsmedlen kan också användas

för alternativa insatser och åtgärder

som UNHCR förordar. För budgetåret

1994/95 avsattes 1 840 platser och 1 808

personer har tagits ut. 60 % utgjordes

av medborgare från f.d. Jugoslavien. För

budgetåret 1995/96 (18 månader) har

beslutats om medel motsvarande kostnader

för 2 760 personer. 5 miljoner

kronor får användas till förberedelser i

Sverige inför bosniska flyktingars

återvändande. Statens invandrarverk

skall fördela medlen till speciella

projekt, stöd till

frivilligorganisationer och andra för

att administrera förberedelseprogram

samt informera. Vidare får 5 miljoner

kronor användas för överföring till

Sverige och tillfällig vistelse här för

medicinsk vård för personer i Bosnien-

Hercegovina. 25 miljoner kronor får

användas till resebidrag för personer

från Bosnien-Hercegovina, som förbereder

att återvända dit och som dessförinnan

önskar besöka landet. Anhöriga

(make/maka och ogifta barn under 20 år)

till flyktingen räknas in i kvoten om de

kommer i nära anslutning till

överföringen. Till anhöriga som inte

kommer i nära anslutning kan

Invandrarverket ge ett behovsprövat

bidrag till familjer till

konventionsflyktingar.

Under en period omedelbart efter andra

världskriget tog Sverige emot och

integrerade 25 000 skyddsbehövande från

Baltikum. Krisen i Ungern år 1956 ledde

under några år till att omkring 8 000

personer kom till Sverige. Antalet

asylsökande ökade kraftigt under 1980-

talet från 3 000 år 1982 till omkring 30

000 per år under perioden mellan 1989

och 1991. Det största antalet kom år

1992 då 84 000 personer sökte asyl i

Sverige. Under åren 1968 till 1981 sökte

omkring 36 000 personer asyl här. Detta

kan jämföras med de omkring 320 000 som

sökt asyl under de följande åren fram

till år 1995.

Under 1950- och 1960-talen kom

flertalet skydddsbehövande från

socialistiska stater i Central- och

Östeuropa, bl.a. Polen. Under 1970-talet

kom de största grupperna, på egen hand

eller inom ramen för flyktingkvoten,

från Chile, Ungern, Grekland, Turkiet,

dåvarande Tjeckoslovakien och Polen.

Under 1980-talet var flertalet

asylsökande från Iran, Irak, Libanon och

Etiopien. Under första hälften av 1990-

talet dominerade personer från f.d.

Jugoslavien bland de asylsökande. Det

bör noteras att samtidigt har antalet

asylsökande från länder som Libanon,

Iran och Etiopien minskat kraftigt. När

viseringsskyldighet infördes mot Bosnien-

Hercegovina år 1993 minskade antalet

asylsökande därifrån omedelbart mycket

kraftigt och denna förändring blev

bestående så länge den väpnade

konflikten varade.

Arbetskraftsinvandringen nådde sin

kulmen år 1970 då den uppick till 73

500 personer. Därefter har Sverige i

praktiken inte haft någon nämnvärd

utomnordisk arbetskraftsinvandring sett

utifrån beslutsgrunderna för meddelade

uppehållstillstånd. För medborgare i en

medlemsstat i EU och EES gäller sedan år

1994 att de har rätt att ta anställning

här och då erhålla uppehållstillstånd.

För studerande från ett sådant land

gäller att de har rätt att studera här

och för pensionärer att de har rätt att

bosätta sig här under förutsättning att

de kan försörja sig. Den fria

rörligheten omfattar även nära anhöriga.

Under 1995 fick 4 649 personer

uppehållstillstånd i Sverige till följd

av reglerna i EES-avtalet. Ytterligare

190 personer fick uppehålls- och

arbetstillstånd för bosättning av rena

arbetsmarknadsskäl. Under år 1995

beviljade Invandrarverket också

uppehållstillstånd för 794 adoptivbarn.

Grunderna för migrationspolitiken

Propositionen

I propositionen anför regeringen att den

svenska migrationspolitiken måste vara

human, tydlig och konsekvent. Detta

förutsätter helhetssyn. I takt med att

migrationen globalt har blivit mer

omfattande och orsakerna mer sammansatta

ställs allt högre krav på en helhetssyn

och samverkan. En effektiv och human

svensk migrationspolitik förutsätter

samverkan och samordning såväl mellan

berörda politikområden som mellan

departement, myndigheter och

organisationer. Det är också nödvändigt

att helhetssynen präglar det

mellanstatliga och internationella

samarbetet.

Regeringen menar att grundläggande i

det migrationspolitiska arbetet är

respekten för de mänskliga rättigheterna

och solidariteten. Att värna om

asylrätten är här en viktig del.

Människor som behöver och söker skydd

här, ofta för att deras mänskliga

rättigheter kränkts, skall veta att de

är välkomna i enlighet med de

konventioner som Sverige anslutit sig

till och vår egen lagstiftning. De skall

bemötas med värdighet och respekt i

asylprocessen. Människor, som inte har

behov av skydd utifrån de

internationella och nationella kriterier

Sverige följer, skall också veta att de

inte kan tas emot och varför. Till de

mänskliga rättigheterna hör respekten

för familjelivet. Enbart under det

senaste decenniet har mer än hundratusen

människor flyttat till Sverige för att

bilda familj här eller för återförening.

Det är en självklarhet att Sverige också

i fortsättningen skall välkomna

familjemedlemmar som väljer att bosätta

sig här. Regeringen anför vidare att för

att lagstiftningen om migrationen skall

fylla sin funktion, bl.a. att garantera

skydd för dem som verkligen behöver det,

måste den vara tydlig, effektiv och

rättssäker. Otydlighet kan leda till att

många med otillräckliga skäl för att få

stanna lockas till Sverige. Att de sedan

tvingas återvända hem är alltid för

individerna och för dem som engagerar

sig i deras öde svårt. Det är också

viktigt att lagstiftningen används på

avsett sätt. När den missbrukas av

enskilda kan legitimiteten och

uppslutningen för politiken äventyras.

Detta drabbar, enligt regeringen,

ytterst dem som behöver skyddet eller

har annan rätt att få bosätta sig här.

I propositionen anförs vidare att det

internationella samfundet måste samordna

sina åtgärder effektivare och i större

utsträckning än i dag. UNHCR har

uppdraget att samordna åtgärder för

skydd och stöd åt flyktingar. Ett

omfattande och engagerat stöd till UNHCR

skall också i fortsättningen utgöra en

hörnsten i svensk flyktingpolitik. Är

det inte är möjligt att bereda

tillfredsställande skydd i närområdet

har det internationella samfundet ett

gemensamt ansvar för att det finns andra

skyddsmöjligheter. Sverige är i

förhållande till sin befolkning en av de

främsta aktörerna och bidragsgivarna i

det internationella flyktingarbetet och

kan därför också kraftfullt driva kraven

på den jämnare ansvarsfördelning mellan

staterna som är nödvändig. Ett större

ansvarstagande från fler länder stärker

förutsättningarna för en global,

framsynt och human migrationspolitik.

Grundläggande är således, enligt

propositionen, även internationell

solidaritet och global samverkan.

Beträffande förebyggande insatser menar

regeringen att det i biståndsarbetet

krävs en mer direkt fokusering på

specifika åtgärder för att förebygga och

hantera konkreta konflikter. Insatserna

måste bygga på en helhetssyn som

inkluderar både politiskt och militärt,

humanitärt och civilt stöd. En starkare

betoning av konfliktförebyggande

insatser är ett ur migrationspolitiskt

perspektiv viktigt komplement till den

grundläggande biståndspolitiska

målsättningen att höja de fattiga

folkens levnadsnivå. Regeringen menar

också att en aktiv migrationspolitik i

EU och närområdet är av stor betydelse.

Inom EU skall Sverige verka för att

politiken i än högre grad än i dag utgår

ifrån sambanden mellan bistånds-,

handels-, utrikes- och säkerhetspolitik

och att värn om asylrätten och respekt

för mänskliga rättigheter också utgör

grunden i den framtida gemensamma

politiken. En utgångspunkt för

utformandet av EU:s framtida

migrationspolitik är att alla

medlemsstater har slutit upp kring

Europakonventionen och

flyktingkonvention. Medlemsstaterna har

på denna grund kommit överens om

vägledande principer för

migrationspolitiken. Sverige vill

medverka till att dessa principer

vidareutvecklas och förverkligas till

gemensam politik och praktik. Sverige

skall verka för att tyngdpunkten i

politiken blir kombinationer av åtgärder

som stöttar och samverkar med varandra.

De viktigaste målsättningarna är att

undanröja orsakerna till flykt och

påtvingad migration, att ge skydd till

skyddsbehövande - i närregionen eller på

andra håll i världen, att åstadkomma en

bättre ansvarsfördelning mellan länder

och att finna effektivare åtgärder mot

organisatörerna av illegal invandring. I

propositionen anförs att Sverige i

jämförelse med de flesta andra i-länder

driver en ambitiös migrationspolitik i

förhållande till landets resurser.

Sveriges resurser är i absolut

jämförelse små i relation till EU:s. En

aktiv och framgångsrik svensk påverkan

av migrationspolitiken i EU kan ge en

större tyngd åt de principer som Sverige

förespråkar.

Flera av de central- och östeuropeiska

länder som ansöker om medlemskap i EU är

nu i färd med att anpassa asylprövning

och gränskontroll till de regler som

EU:s medlemsländer följer.

Europakonventionen har de nya europeiska

demokratierna undertecknat redan i

samband med att de blivit medlemmar i

Europarådet. De har också undertecknat

eller väntas efter hand underteckna även

flyktingkonventionen. Staterna upprättar

nationella asylsystem och deltar i ökad

utsträckning i det internationella

migrationspolitiska samarbetet. Den fria

rörligheten för människor inom EU är ett

av unionens fundament. Förverkligandet

av denna målsättning förutsätter att

medlemsländerna samarbetar på en rad

områden, bl.a. för att upprätta en

gemensam yttre gräns. Enligt regeringen

måste Sverige ta aktiv del i detta

arbete med målsättningen att det skall

omfatta även sådana personer som bor i

en medlemsstat men är medborgare i ett

land som inte tillhör EU (tredjelands-

medborgare). En annan målsättning är att

rörlighet och ökat utbyte också skall

förverkligas mellan EU-länderna och

andra länder.

Beträffande förutsättningarna i Sverige

anges i propositionen att en effektiv

och human flyktingpolitik bygger på en

bred uppslutning i samhället bakom den

internationella solidaritetens

grundläggande värderingar. I tider av

ekonomiska påfrestningar och omfattande

arbetslöshet sätts solidariteten på

prov. Arbetslösheten är ett stort hot

mot sammanhållningen mellan människor.

Arbetslösheten minskar också

möjligheterna både att ta emot och att

på ett bra sätt integrera fler

skyddsbehövande och andra invandrare i

Sverige. Vissa åtaganden är emellertid

absoluta. Vi måste under alla

omständigheter klara att fullfölja

Sveriges internationella åtaganden,

enligt t.ex. flyktingkonventionen. Som

helhet måste utlänningslagen dock ta

hänsyn till vårt lands förmåga att ta

emot nya invandrare och säkra goda

villkor nu och i framtiden för alla som

bor i landet. Sverige måste kunna neka

dem som inte uppfyller lagens kriterier

att bo här. Individers och familjers i

och för sig väl motiverade och

förståeliga planer att bosätta sig i

Sverige kommer att stöta emot vårt lands

behov av att upprätthålla

invandringsregleringen. Det är också

viktigt att asylregler, asylförfarande

och särskilda åtgärder för invandrare i

Sverige även i fortsättningen är

underställda samma krav på rättvisa,

effektivitet och flexibilitet som andra

områden av lagstiftningen och

förvaltningen. Det är av stor vikt för

legitimitet och trovärdighet i

politiken, att humaniteten också åtföljs

av respekt för lagen.

Slutligen anförs i propositionen

angående återvandringsperspektivet att

den som tvingats fly skall kunna välja

att återvända när orsakerna till flykten

undanröjts och han eller hon tycker det

är den bästa lösningen. Tidigare

skyddsbehövande som saknar medel bör

kunna få svenskt stöd att resa tillbaka

till ursprungslandet. Stöd till

återintegrering av tidigare

skyddsbehövande i ursprungslandet bör

ske genom landets egna åtgärder och

internationella insatser, men Sverige

bör i samverkan med landet kunna göra

särskilda insatser för personer som haft

skydd här. Frivilligorganisationerna,

däribland också invandrarnas egna

organisationer, har en viktig uppgift i

att ge stöd till återvändande, både i

Sverige och i ursprungslandet, menar

regeringen.

Motionerna

I motion 1996/97:Sf18 av Ragnhild

Pohanka m.fl. (mp) anförs att innehållet

i propositionen inte motsvarar

Miljöpartiets syn på flykting- och

invandrarpolitiken, vilken partiet anser

skall vara generös, human och

solidarisk. I yrkande 1 begär

motionärerna därför att riksdagen skall

avslå propositionen i dess helhet.

Motionen innehåller därutöver 29

yrkanden med begäran om

tillkännagivanden beträffande olika

frågor som behandlas i propositionen

eller motionen.

I motion 1996/97:Sf21 av Rose-Marie

Frebran m.fl. (kd) yrkande 1 anför

motionärerna att de flesta i Sverige

torde kunna instämma i de grunder för

migrationspolitiken som regeringen

föreslår. Resonemangen måste dock

fördjupas bl.a. gällande

grundvärderingarna, förutsättningarna i

Sverige, minoritetsförtryck och

avvägningen av biståndsinsatserna och

flyktingmottagningen. Motionärerna begär

ett tillkännagivande om att en

humanistisk och kristen grundvärdering

skall gälla för bistånds- och

migrationspolitiken.

I motion 1996/97:Sf19 av Lars

Leijonborg m.fl. (fp) anförs att det i

den svenska och europeiska debatten görs

en medveten sammanblandning av

flyktingar/asylsökande och övriga

invandrare/migranter för att skapa

intrycket att de asylsökande

huvudsakligen är ute efter att förbättra

sin ekonomiska och sociala situation.

Motionärerna menar att tvärtemot vad som

hävdas i propositionen så har antalet

asylsökande från de traditionella

flyktingproducerande länderna i tredje

världen inte ökat sedan 80-talet.

Motionärerna anför vidare att en

samordnad politik för att bidra till att

förebygga och/eller undanröja orsaker

till flykt och påtvingad migration skall

vara ett viktigt inslag i Sveriges

internationella agerande. Här bör inte

minst UNHCR få ett kraftfullt stöd. Stöd

i närområdet måste intensifieras.

Insatserna får dock inte tas till intäkt

för en mer restriktiv asylpolitik.

Motionärerna begär i yrkandena 1-4

tillkännagivanden om det anförda.

I motion 1996/97:Sf20 av Berndt Ekholm

(s) delvis anförs att när det gäller

bl.a. konfliktförebyggande insatser i

krisområden så kan folkrörelserna spela

en viktig roll genom att informera och

på så sätt fördjupa människors

förståelse för de förhållanden i världen

som påverkar flyktingskap. Motionären

begär ett tillkännagivande härom.

Utskottets bedömning

I propositionen anges att den svenska

migrationspolitiken måste vara human,

tydlig och konsekvent, och att detta

förutsätter en helhetssyn. I denna

helhetssyn skall ingå respekten för de

mänskliga rättigheterna, internationell

solidaritet och global samverkan,

förebyggande insatser, aktiv

migrationspolitik i EU och närområdet,

förutsättningarna i Sverige samt

återvandrings-perspektiv. Enligt

utskottets mening är denna helhetssyn av

avgörande betydelse för en human

migrationspolitik, och utskottet noterar

särskilt att regeringen därvid betonar

värn om asylrätten som en viktig del.

I motion 1996/97:Sf18 yrkande 1 begärs

avslag på propositionen i dess helhet.

Syftet med detta yrkande synes, enligt

vad utskottet sluter sig till av

motionen, vara att Miljöpartiet vill ha

ett nytt förslag från regeringen som

tillgodoser partiets krav på hur

flykting- och invandringspolitiken skall

utformas. Utskottet finner ingen

anledning att på grund av vad

motionärerna anfört avstyrka

propositionen i dess helhet. Utskottet

avstyrker därför bifall till motion

1996/97:Sf18 yrkande 1.

Vidare anser utskottet att grunderna

för migrationspolitiken och hur de

närmare utvecklats i propositionen

tillgodoser de önskemål motionärerna i

motionerna 1996/97:Sf19 yrkandena 3 och

4 och 1996/97:Sf21 yrkande 1 ger uttryck

för. Utskottet tillstyrker att riksdagen

godkänner vad regeringen anfört om

grunderna för migrationspolitiken som

allmänna riktlinjer för

migrationspolitiken. De nämnda

motionerna avstyrks.

Vad gäller motion 1996/97:Sf20

(delvis) är det utskottets uppfattning

att även folkrörelserna har en viktig

roll i det konfliktförebyggande arbetet.

Något tillkännagivande med anledning av

motionen i denna del är inte påkallat.

Inte heller yrkandena 1 och 2 i motion

1996/97:Sf19 påkallar något

tillkännagivande från riksdagens sida.

Det internationella migrations- och

flyktingpolitiska arbetet och Sveriges

roll

Samarbetet i ett globalt perspektiv

Beträffande globala insatser på lång

sikt anför regeringen att det av

migrationspolitiska skäl är viktigt att

den internationella handeln växer och

att ekonomisk utveckling sker i

nuvarande eller presumtiva

utvandringsregioner, trots att det på

kort sikt kan leda till ökad migration.

I propositionen anförs att det

övergripande målet för det

internationella utvecklingssamarbetet är

att förbättra de fattiga folkens

levnadsvillkor. Biståndet bidrar

därigenom till fred, säkerhet,

stabilitet och demokratiska processer på

nationell, regional och global nivå. Det

långsiktiga utvecklingssamarbetet är

grundläggande för att förebygga

flyktsituationer i världen. Resursflödet

till de fattigaste länderna minskar

emellertid. Samtidigt går också alltmer

av resurserna till katastrofinsatser och

nödhjälp istället för till

utvecklingsstöd. Den svenska

biståndsramen beräknas under

kalenderåret 1996 uppgå till totalt ca

13,3 miljarder kronor. För budgetåret

1997 har föreslagits 11,9 miljarder

kronor motsvarande 0,7 % av

bruttonationalinkomsten.

Angående konfliktförebyggande och

konfliktlösande insatser anförs i

propositionen att biståndet i dess

helhet utgör en del av arbetet för att

minska ekonomiska och sociala klyftor

och motverka såväl ekonomisk som

demokratisk underutveckling. I någon

mening är nästan allt bistånd

konfliktförebyggande, menar regeringen.

Detsamma gäller åtgärder för att

förbättra de fattigare ländernas

handelsvillkor så att

sysselsättningsgraden höjs. Detta måste

dock kompletteras med en mer direkt

fokusering på specifika åtgärder för att

förebygga och hantera konkreta

konflikter. Utan att göra avkall på det

grundläggande målet att "höja de fattiga

folkens levnadsnivå" bör, enligt

regeringens mening, inom

biståndsverksamheten en förskjutning ske

i riktning mot konfliktförebyggande

insatser. Vidare anför regeringen att

det även framöver bör vara ett

prioriterat mål för svensk

utrikespolitik att med alla tillgängliga

medel bidra till en effektiv och

välfungerande världsorganisation. En

aspekt i sammanhanget gäller att

effektivisera samordningen av FN:s och

andra organs insatser på katastrof- och

konfliktlösningsområdena. Sambandet

mellan politiska, humanitära och

fredsbevarande aktiviteter bör därvid

belysas, liksom sambandet mellan akuta

katastrofinsatser, återuppbyggnad och

utveckling. Om Sverige under perioden

1997-1998 får säte i FN:s säkerhetsråd

(vilket numera är fallet), ökar

möjligheterna att bedriva en sådan aktiv

politik.

Sverige har, med sitt starka

internationella engagemang och

förtroendekapital bland u-länderna,

möjligheter att spela en pådrivande

roll, menar regeringen. Frågor som rör

mänskliga rättigheter är nära förbundna

med det konfliktförebyggande arbetet och

bör även fortsättningsvis prioriteras.

Detta sker inom internationella fora men

också bilateralt genom biståndet. En

ökande andel av detta bistånd går nu

till insatser för att stärka det civila

samhället, för demokratisering och för

att öka respekten för de mänskliga

rättigheterna. Minoritetsskyddet

framstår här som en särskilt viktig

aspekt i ett skede av nationalistiska

tendenser på många håll i världen. Ett

nytillkommet instrument för

demokratiseringsansträngningarna utgörs

av det internationella institutet för

demokrati och valstöd, IDEA, som

invigdes i Stockholm den 13 november

1995. Institutet skall framför allt

arbeta med normbildning och

kapacitetsuppbyggnad på

demokratiområdet.

I propositionen anförs också att det

för Sveriges del är en central uppgift

att internationellt arbeta för att så

många som möjligt får skydd. Asylrätten

för politiskt förföljda människor som

söker skydd i Sverige skall värnas.

Ansvarsfördelning med andra stater för

hjälp åt skyddsbehövande i

massflyktssituationer skall

eftersträvas. Ansvarsfördelning behövs

mellan betydligt fler resursstarka

länder än de tio stater som för

närvarande har ett fast åtagande för de

skyddsbehövande som måste flytta till

ett tredje land för bosättning.

Därutöver bör svenskt stöd för

skyddsbehövande koncentreras till

insatser i deras ursprungsländer eller

mottagarländer i närområdet. Även

internflyktingarnas situation bör ges

större uppmärksamhet inom ramen för

biståndet. Aktivt stöd bör också utgå

till program för frivillig repatriering

eller återvandring, såväl från

grannländer som från Sverige. Det redan

inledda samarbetet med och stödet till

länder i Östersjöområdet i

migrationsfrågor bör även

fortsättningsvis ges hög prioritet. I

detta sammanhang utgör de svenska

insatserna i Bosnien-Hercegovina, på

såväl den militära som civila sidan, ett

viktigt bidrag till en återuppbyggnad av

det krigshärjade landet. De svenska

insatserna i bl.a. Mellanöstern och

Centralamerika utgör likaledes exempel

på bidrag till konfliktlösning. Mer

riktade insatser av strategisk betydelse

ligger också väl till för svenskt stöd.

Minröjning i en efterkrigsfas, liksom

utvecklandet av ny och effektivare

teknik på detta område, kan nämnas som

exempel på insatser som för närvarande

prioriteras.

Samarbetet i regionalt perspektiv och

samarbetet inom EU

Regeringen anser att det svenska

medlemskapet i EU innebär nya åtaganden

inom migrationspolitikens område och ett

ansvar att delta i utvecklandet av den

framtida gemensamma politiken och

samarbetet mellan medlemsstaterna.

Frågorna rör såväl det grundläggande

samarbetet inom Europeiska gemenskapen,

det utrikes- och säkerhetspolitiska

samarbetet (inom den s.k. andra pelaren)

samt samarbetet inom bl.a. asylrättens

område (inom den tredje pelaren).

Sverige bör verka för att en

migrationspolitisk helhetssyn

återspeglas i samarbetet inom de tre

olika pelarna. Sverige måste ta aktiv

del i arbetet med att förverkliga den

fria rörligheten. Det är väsentligt att

därvid också tillgodose de

invandrarpolitiska strävandena, genom

att medlemsstaterna exempelvis kommer

överens om att tredjelandsmedborgare som

är bosatta i en medlemsstat fritt kan

resa in i alla andra delar av EU. Inom

EU, vars medlemsstater tillsammans står

för mer än hälften av världens bistånd,

måste även frågor som rör

konflikthantering prioriteras. En

uttalad migrationspolitisk dimension

finns redan i EU-ländernas samarbete

söderut med länderna på andra sidan

Medelhavet. EU:s ministerråd har

understrukit vikten av åtgärder som

inriktar sig på att minska eller

undanröja orsakerna till migration.

Regeringen anför i propositionen att

ökad internationell handel medför

globala välfärdsvinster och ekonomisk

utveckling i även u-länderna. Ett

problem är att den handelspolitik som

förs av EU inte är inriktad på att

stödja sysselsättningen i fattiga

länder. Sverige vill att EU skall ge

ökat marknadstillträde också för

jordbruks- och tekoprodukter. Vidare är

det enligt regeringens uppfattning

väsentligt att Sverige aktivt stöder de

central- och östeuropeiska stater som nu

strävar efter att utifrån sina

förutsättningar ansluta sig till den

migrationspolitiska utveckling som skett

i övriga Europa. Sverige bör ta sitt

ansvar för den regionala utvecklingen

genom att aktivt medverka i

Östersjösamarbetet. En viktig uppgift är

att komma till rätta med organisatörerna

av illegal migration västerut. Här bör

uppmärksammas slutdokumentet från

konferensen om OSS-länderna i Genève i

maj 1996 (CISCONF). Dokumentet är

betydelsefullt för Sverige i det

framtida engagemanget på det

migrationspolitiska området när det

gäller Östeuropa. Det

migrationspolitiska samarbetet med

länder i Central- och Östeuropa har

också samband med de ansökningar om

medlemskap i EU, som ett antal av dessa

länder lämnat in. Genom en utvidgning av

EU, som Sverige är positivt till, ökar

förutsättningen för en stabil situation

i denna del av Europa.

Sveriges medlemskap i EU innebär att

Sverige fullt ut deltar i arbetet kring

personers fria rörlighet. Sverige är

också bundet av det för EES gällande

regelsystemet om fri rörlighet för

personer. I Romfördraget slås fast att

en inre marknad utan inre gränser skall

upprättas. EU:s råd för rättsliga och

inrikes frågor (RIF) beslutar om

genomförandebestämmelser. Rådets arbete

har resulterat i bl.a. två

konventionstexter. Den s.k.

Dublinkonventionen behandlar vilket land

som i sak skall pröva en asylansökan och

den s.k. yttre gränskontrollkonventionen

behandlar frågan om hur kontrollen vid

EU:s yttre gräns skall genomföras.

Vidare är en konvention om ett

europeiskt informationssystem (EIS)

under utarbetande. Under år 1995 har

beslut fattats om två förordningar på

viseringsområdet. I den ena fastställs

de tredjeländer vars medborgare måste ha

visering när de passerar EU:s yttre

gränser. Den andra rör enhetlig

utformning av viseringshandlingar. En

rekommendation om

flygplatstransitvisering och lokalt

konsulärt samarbete vad avser viseringar

finns också. Vidare finns en rad

resolutioner beträffande

tredjelandsmedborgare. På asylområdet

finns två resolutioner. En om

minimigarantier vid handläggning av

asylärenden samt garantier vid prövning,

överklagande och omprövning. Man har

också enats om en harmoniserad

användning av uttrycket flykting i

flyktingkonventionen. Sverige har här

avgett en deklaration om den svenska

tolkningen av begreppet förföljelse av

tredje part . Slutligen enades man under

år 1995 om en resolution om olaglig

invandring.

I samband med Regeringskonferensen har

Sverige fört fram uppfattningen, vad

beträffar asyl- och invandringsfrågor,

att det kan övervägas att föra över

lämpliga delar av detta område till

gemenskapslagstiftningen. Vidare anser

Sverige att personkontroller vid EU:s

inre gränser skall avvecklas bara under

förutsättning att nödvändiga

kompensatoriska åtgärder har vidtagits.

Denna inställning låg också till grund

för Sveriges ansökan om

observatörsstatus med sikte på

medlemskap i Schengensamarbetet. Vid ett

medlemskap i Schengensamarbetet skulle

personkontrollerna vid de inre gränserna

försvinna även för

tredjelandsmedborgare. Ett medlemskap

innebär också att regelverket vad avser

kontroll vid den yttre gränsen,

viseringsfrågor samt första

asyllandsprincipen måste tillämpas.

Beträffande konfliktförebyggande och

konfliktlösande åtgärder menar

regeringen att i arbetet med att

förebygga och hantera konflikter bör de

kontinentala och regionala

organisationerna ta sin del av ansvaret.

Detta föreskrivs också i FN-stadgan.

Inom Organisationen för säkerhet och

samarbete i Europa (OSSE) utgör den

konfliktförebyggande och

förtroendeskapande verksamheten en

central del av arbetet och Sverige har

här spelat en pådrivande roll.

Inrättandet av en högkommissarie för

nationella minoriteter inom ramen för

OSSE har ökat möjligheterna att agera

preventivt. NATO har central betydelse i

Europa och Sverige samarbetar genom

Partnerskap För Fred med organisationen.

I Bosnien-Hercegovina deltar Sverige med

förband i en NATO-styrka. Västeuropeiska

unionen, där Sverige har ställning som

observatör, är av intresse inte minst

för organisationens uppgifter vad gäller

humanitära insatser och räddningstjänst,

krishantering och fredsbevarande

verksamhet.

Motionerna

I några motioner tas upp frågor om att

Sverige främst inom EU bör verka för ett

vidgat flyktingbegrepp.

I motion 1996/97:Sf13 av Gudrun Schyman

m.fl. (v) yrkande 17 anförs att European

Council on Refugees and Exiles lagt fram

ett förslag till kompletterande

flyktingbegrepp som bygger på OAU-

konventionens och

Cartagenadeklarationens utvidgade

flyktingbegrepp; den har rätt till asyl

som har flytt från sitt hemland, eller

är ur stånd att återvända dit, eftersom

hans/hennes liv, säkerhet eller frihet

hotas på grund av allmänt våld, utländsk

aggression, inre konflikt, massiva

kränkningar av mänskliga rättigheter

eller andra omständigheter som

allvarligt stört den allmänna

ordningen . Motionärerna begär ett

tillkännagivande om att Sverige bör

verka i EU för en sådan kompletterande

flyktingdefinition.

Även i motion 1996/97:Sf21 av Rose-

Marie Frebran m.fl. (kd) yrkande 4

begärs ett tillkännagivande om att

regeringen skall verka för ett sådant

kompletterande flyktingbegrepp inom EU.

I yrkande 5 begärs ett tillkännagivande

om att Sverige bör förorda att rätten

till asyl införs i Europarådets

konvention om mänskliga rättigheter.

Enligt motionärerna skulle detta

innebära ett närapå alleuropeiskt

ansvarstagande för asylsökande.

Medlemsländernas praxis skulle också

kunna prövas av Europadomstolen för

mänskliga rättigheter, anför

motionärerna.

I motion 1996/97:Sf19 av Lars

Leijonborg m.fl. (fp) yrkande 6 anförs

att EU bör utveckla en gemensam

asylpolitik så att ansvaret för

flyktingströmmarna fördelas mera jämnt

mellan Europas stater. En samordning av

medlemsstaternas minimiansvar är

nödvändig. Det får dock inte bli så att

de minst generösa länderna sätter

normen. Detta måste också prägla

tillämpningen av Schengenavtalet och den

s.k. Dublinkonventionen. Motionärerna

begär ett tillkännagivande härom.

I motion 1994/95:Sf12 av Birthe

Sörestedt och Sigrid Bolkéus (s) yrkande

2 begärs ett tillkännagivande om att

Sverige internationellt bör verka för

att kvinnoförtryck i form av

könsstympning jämställs med andra former

av förtryck vid en bedömning av

asylskäl.

I motion 1996/97:Sf18 av Ragnhild

Pohanka m.fl. (mp) tas

Schengensamarbetet upp. I yrkande 5

hemställs att riksdagen drar tillbaka

sin ansökan om Schengenmedlemskap.

Motionärerna menar att Sverige i ett

sådant samarbete mister makten över

flykting- och asylpolitiken. I motionen

anförs att det är uppenbart att målet

för samarbetet är att hålla människor

från tredje världen utanför Europa.

Även motion 1996/97:Sf13 av Gudrun

Schyman m.fl. (v) berör

Schengensamarbetet. I yrkande 4 begärs

ett tillkännagivande om europeiskt

samarbete beträffande asyl- och

flyktingpolitik. Motionärerna menar att

det finns stor anledning till oro över

tendenserna till extremt hård asyl- och

invandringspolitik i de flesta EU-

länder, inklusive Sverige. Om

Schengenavtalet blir en del av EU:s

regelverk minskar det möjligheterna för

medlemsländerna att föra en human och

solidarisk politik. Internationellt

samarbete är dock nödvändigt för att

t.ex. snabbt kunna sätta upp

flyktingläger eller för att fördela

ansvar och kostnader samt organisera

återvändande.

Några motioner gäller

viseringspolitiken.

I motion 1996/97:Sf13 av Gudrun Schyman

m.fl. (v) yrkandena 25 och 27 anförs att

Sverige bör verka inom EU och andra

lämpliga fora för att visumtvånget skall

tas bort. Vidare menar motionärerna att

regeringen i EU skall verka för att ett

särskilt asylvisum införs, dvs. en

tidsbegränsad visering skall kunna

utfärdas om utlänningen gör det troligt

att han/hon har behov av asyl.

Även i motion 1996/97:Sf19 av Lars

Leijonborg m.fl. (fp) yrkande 14 begärs

ett tillkännagivande om den gemensamma

viseringspolitiken i EU. Motionärerna

betonar att Sverige i EU bör verka för

att viseringsplikt används mer

restriktivt och aldrig i syfte att

hindra skyddsbehövande människor från

att kunna söka asyl.

Rose-Marie Frebran m.fl. (kd) begär i

motion 1996/97:Sf21 yrkande 26 ett

tillkännagivande om att Sverige i

internationella sammanhang och särskilt

inom EU skall verka för öppnare gränser

till omvärlden än vad som är fallet i

dag. I motionen anförs att det finns en

risk att viseringskrav försvårar

möjligheten att söka skydd genom

asylansökan. I motionen anges vidare att

den svenska flyktingkvoten bör användas

för att i det internationella samarbetet

omfördela flyktingtrycket.

I motionerna 1996/97:Sf19 av Lars

Leijonborg m.fl. (fp) yrkande 17 och

1996/97:Sf21 av Rose-Marie Frebran m.fl.

(kd) yrkande 28 begärs tillkännagivanden

om att Sverige inom EU skall verka för

att transportörsansvaret avskaffas. I

motionerna anförs att reseföretag som

transporterar asylsökande aldrig får

tvingas utföra myndighetsuppdrag som att

pröva någons rätt att söka asyl.

Asylärenden skall handläggas av en

kompetent myndighet. En transportör

saknar den kompetens som krävs för att

avgöra om en utlänning beräknas få

flyktingstatus.

I motion 1994/95:Sf634 av Charlotta L

Bjälkebring och Ulla Hoffmann (v)

yrkande 1 begärs ett tillkännagivande om

att Sverige bör driva frågan om romernas

situation inom EU och gentemot de nya

ansökarstaterna. Sverige driver frågor

om etnisk diskriminering i bl.a.

Europarådet. Det finns emellertid nu

skäl för Sverige att även föra fram

dessa frågor inom EU. Krav måste ställas

på de stater som söker medlemskap att de

skall föra en human politik mot sina

minoriteter. Det finns särskilda skäl

att studera romernas situation eftersom

de ofta inte ens är accepterade som en

minoritet.

Även i motion 1994/95:U624 av Björn von

Sydow m.fl. (s) yrkande 1 begärs ett

tillkännagivande om att zigenarna bör

erkännas som territorielös

minoritetsgrupp. Motionärerna menar att

myndigheterna bör, i Sverige och i

Europa, samverka med befintliga och nya

organisationer som representerar den

zigenska gruppen för att utforma och

genomföra en aktiv integrationspolitik.

Utskottets bedömning

Regeringen anför i propositionen att det

i takt med att migrationen globalt

blivit mer omfattande och orsakerna mer

sammansatta ställs högre krav på en

helhetssyn och samverkan inom den

svenska migrationspolitiken. Denna

helhetssyn måste också prägla det

mellanstatliga och internationella

samarbetet. Utskottet har i det

föregående tillstyrkt riktlinjerna för

en sådan helhetssyn i

migrationspolitiken. Migrationspolitiken

skall bl.a. grundas på respekten för de

mänskliga rättigheterna, den

internationella solidariteten och

samverkan globalt. Grundläggande är

också en aktiv migrationspolitik inom

EU. Utskottet vill tillägga att såväl

tidigare regeringar som den nuvarande

har lagt stor vikt vid det

internationella samarbetet i syfte att

verka för en solidarisk

ansvarsfördelning och för att stärka

flyktingars rättsliga skydd. Vad gäller

samarbetet inom EU är det av betydelse

att samarbetet mellan medlemsländerna

effektiviseras för att man skall kunna

uppnå målet om fri rörlighet för

personer.

I två motioner framförs önskemål om att

Sverige i EU skall verka för ett

harmoniserat flyktingbegrepp. Utskottet

vill erinra om att EU:s framtida

migrationspolitik bygger bl.a. på att

alla medlemsstater har slutit upp kring

Europakonventionen och

flyktingkonventionen. I propositionen

anges att harmoniseringen av

tillämpningen av kriterierna för att

fastställa flyktingstatus är en

förutsättning för en fortsatt

harmonisering av medlemsstaternas

flyktingpolitik. Regeringen anger vidare

att Sverige vill medverka till att de

vägledande principerna vidareutvecklas

och förverkligas. Något tillkännagivande

bör därför inte göras med anledning av

motionerna 1996/97:Sf13 yrkande 17,

1996/97:Sf21 yrkande 4 och 1996/97:Sf19

yrkande 6. Det gäller även motion

1996/97:Sf21 yrkande 5.

Utskottet förutsätter att man i olika

internationella sammanhang från svensk

sida aktualiserar frågor om

könsstympning. Något riksdagens

uttalande med anledning av motion

1994/95:Sf12 yrkande 2 bör därför inte

göras.

Schengenöverenskommelsen, som är helt

skild från EU, innebär en

överenskommelse mellan vissa av EU-

länderna att avskaffa gränskontrollerna

för persontrafik länderna emellan samt

ökad kontroll vid de yttre gränserna,

gemensam viseringspolitik och utökat

informationsutbyte. Förhandlingsarbetet

beträffande en eventuell anslutning av

Sverige till Schengenöverenskommelsen

fortsätter, och innan en sådan

anslutning sker ankommer det på

riksdagen att ta ställning till ett

anslutningsfördrag. Med det anförda

avstyrker utskottet bifall till

motionerna 1996/97:Sf18 yrkande 5 och

1996/97:Sf13 yrkande 4.

Kravet på visering måste enligt

utskottets mening fortsatt vara ett av

instrumenten för att reglera invandring.

Även transportörsansvaret fyller en

funktion i detta sammanhang. Mot

bakgrund av vad som anförts avstyrker

utskottet bifall till motionerna

1996/97:Sf13 yrkandena 25 och 27,

1996/97:Sf19 yrkandena 14 och 17 och

1996/97:Sf21 yrkandena 26 och 28.

Vad gäller romernas situation i Europa

kan nämnas att utskottet senast under

1993/94 års riksmöte behandlade motioner

i frågan (bet. 1993/94:SfU14). Utskottet

kunde därvid konstatera att romernas

situation hade uppmärksammats såväl inom

Sverige som inom olika internationella

organ. Utskottet förutsätter att det

internationella samarbetet i denna fråga

fortsätter. Vidare kan nämnas att de

länder som ansökt om medlemskap i EU

redan har anslutit sig till

Europakonventionen. Något

tillkännagivande med anledning av

motionerna 1994/95:Sf634 yrkande 1 och

1994/95:U624 yrkande 1 finner utskottet

inte påkallat.

Utlänningslagstiftningen och dess

tillämpning

Rätt till skydd och invandring i Sverige

Utlänningars inresa, utresa, vistelse i

Sverige och arbete i Sverige som

anställd samt rätten till asyl här

regleras i utlänningslagen (1989:529),

UtlL. I lagen anges också under vilka

förutsättningar en utlänning kan avvisas

eller utvisas ur landet. Lagen skall

tillämpas så att utlänningars frihet

inte begränsas mer än vad som är

nödvändigt.

Som ett allmänt krav för utlänningar

som reser in i eller vistas i Sverige

gäller att de skall ha pass och

visering. Kravet på visering gäller inte

utlänningar som har uppehållstillstånd

eller är medborgare i de övriga nordiska

länderna. Regeringen kan föreskriva

undantag från kravet på passinnehav och

även andra undantag från kravet på

visering. Vidare gäller att andra

utlänningar än de som är medborgare i de

nordiska länderna skall ha

uppehållstillstånd, som kan vara

tidsbegränsade eller permanenta, om de

vistas i Sverige mer än tre månader.

Regeringen får även här föreskriva andra

undantag, liksom krav på

uppehållstillstånd redan efter en

kortare vistelsetid i Sverige än tre

månader. Andra utlänningar än de som har

permanent uppehållstillstånd eller är

medborgare i de övriga nordiska länderna

skall också ha tillstånd för att arbeta

i Sverige på grund av anställning här

eller utomlands. Även beträffande

arbetstillstånd får regeringen

föreskriva andra undantag från kravet på

arbetstillstånd.

I 2 kap. 1-5 §§ UtlL anges under vilka

förutsättningar en utlänning kan få

uppehållstillstånd i Sverige. Några

kategorier, flyktingar, krigsvägrare och

personer som är att anse som s.k. de

facto-flyktingar har rätt till

uppehållstillstånd i form av asyl.

Rätten till asyl är inte ovillkorlig

utan kan vägras på vissa formella eller

materiella grunder.

Uppehållstillstånd får också ges till

en utlänning som är nära anhörig till en

i Sverige bosatt person eller som annars

har särskild anknytning till Sverige,

till en utlänning som av humanitära skäl

bör få bosätta sig i Sverige eller till

en utlänning som har fått

arbetstillstånd eller har sin

försörjning ordnad på annat sätt.

Regeringen får föreskriva att

uppehållstillstånd kan ges även i andra

fall. Vid prövningen av ansökan om

uppehållstillstånd skall beaktas om

utlänningen kan förväntas föra en

hederlig vandel.

Gemensamt för utlänningar som söker

uppehållstillstånd enligt reglerna om

asyl eller humanitära skäl gäller att

ett tidsbegränsat uppehållstillstånd får

ges om de bedöms ha ett tillfälligt

behov av skydd här i landet. Ett

tillfälligt uppehållstillstånd får också

ges om det med hänsyn till utlänningens

förväntade levnadssätt råder tveksamhet

om uppehållstillstånd bör beviljas.

Regeringens föreskrifter återfinns i

utlänningsförordningen (1989:547) UtlF.

En utlänning som vägras

uppehållstillstånd skall avvisas eller

utvisas. När denna fråga prövas skall

hänsyn tas till om utlänningen på grund

av verkställighetsreglerna i 8 kap. UtlL

inte kan sändas till ett visst land

eller det annars finns särskilda hinder

mot att avgörandet verkställs. 8 kap. 1

§ innehåller ett absolut förbud mot att

sända en utlänning till ett land där det

finns grundad anledning att tro att

utlänningen skulle straffas med döden

eller med kroppsstraff eller utsättas

för tortyr.

Skyddsbehövande

Som nämnts omfattar rätten till asyl

flyktingar, de facto-flyktingar och

krigsvägrare.

Definitionen i utlänningslagen av vem

som är flykting är hämtad från FN:s

konvention angående flyktingars

rättsliga ställning

(flyktingkonventionen). Enligt lagen

avses med flykting en utlänning som

befinner sig utanför det land som han är

medborgare i därför att han känner

välgrundad fruktan för förföljelse på

grund av sin ras, nationalitet,

tillhörighet till viss samhällsgrupp

eller på grund av sin religiösa eller

politiska uppfattning, och som inte kan

eller på grund av sin fruktan inte vill

begagna sig av detta lands skydd. En

utlänning som är statslös och som av

nämnda skäl befinner sig utanför det

land där han tidigare har haft sin

vanliga vistelseort och som inte kan

eller på grund av sin fruktan inte vill

återvända dit anses också som flykting.

Flyktingar har rätt till asyl om det

inte finns synnerliga skäl att inte

bevilja asyl, eller de inte har behov av

skydd i Sverige därför att de redan har

eller kan bedömas ha möjlighet att få

asyl i ett annat land.

Med s.k. de facto-flyktingar avses de

som utan att vara flyktingar inte vill

återvända till sitt hemland på grund av

de politiska förhållandena där och kan

åberopa tungt vägande omständigheter

till stöd för detta.

Med krigsvägrare avses en utlänning som

har övergett en krigsskådeplats eller

som har flytt från sitt hemland eller

behöver stanna i Sverige för att undgå

förestående krigstjänstgöring.

Gemensamt för dem som har rätt till

asyl gäller att asyl får vägras om det

av hänsyn till vad som är känt om

utlänningens tidigare verksamhet eller

med hänsyn till rikets säkerhet finns

synnerliga skäl att inte bevilja

uppehållstillstånd. Asyl får också

vägras om utlänningen rest in från något

nordiskt land och kan sändas åter dit om

det inte är uppenbart att han inte

kommer att beviljas uppehållstillstånd

där. Vidare får asyl vägras dels om

utlänningen i annat fall före ankomsten

till Sverige har uppehållit sig i ett

annat land än hemlandet och, om han

återsänds dit, är skyddad mot

förföljelse eller, i förekommande fall,

mot att sändas till en krigsskådeplats

eller till hemlandet och också mot att

sändas vidare till ett annat land där

han inte har motsvarande skydd, dels om

utlänningen har särskild anknytning till

ett annat land där han har ett

motsvarande skydd som det nyssnämnda.

Beträffande krigsvägrare och de facto-

flyktingar gäller därutöver att de får

vägras asyl om det på grund av

brottslighet eller någon annan

omständighet finns särskilda skäl att

inte bevilja asyl. Regeringen får dock

föreskriva undantag från detta när

utlänningens anknytning till Sverige är

av sådan art att han inte bör nekas att

få sin ansökan om asyl prövad här.

Möjlighet finns att ge asylsökande

uppehållstillstånd av humanitära skäl

när dessa är politisk-humanitära. Enligt

förarbetena till utlänningslagen kan det

här bl.a. vara fråga om personer som

inte omfattas av reglerna om asyl, men

där förhållandena i det land till vilket

utlänningen skulle behöva resa är sådana

att det ter sig inhumant att tvinga

honom eller henne dit, t.ex. på grund av

ett pågående krig. I propositionen

erinras om att de flesta som flytt undan

krigen i Bosnien och tidigare i Libanon

har fått stanna här av humanitära skäl.

Som redovisats i avsnittet Invandringen

till Sverige tar Sverige genom

organiserad överföring också emot

flyktingar inom ramen för en särskild

flyktingkvot.

Propositionen

I propositionen föreslås att begreppet

asyl förbehålls flyktingar. Vidare

föreslås att flyktingkonventionen skall

ges en vidare tolkning än i dag genom

att till nuvarande definition görs ett

tillägg om att flyktingskap föreligger

oberoende av om förföljelsen utgår från

landets myndigheter eller dessa inte kan

antas bereda trygghet mot förföljelse

från enskilda. Tillägget gäller även

statslösa.

I propositionen föreslås vidare att de

nuvarande skyddsbegreppen de facto-

flyktingar och krigsvägrare skall utgå.

I stället skall rätt till

uppehållstillstånd föreligga för

skyddsbehövande utlänningar i övrigt som

inte har flyktingskäl, men som av olika

i lagen angivna skäl lämnat det land som

de är medborgare i. Rätt till

uppehållstillstånd föreslås i sådana

situationer

dels för en utlänning som känner

välgrundad fruktan för att straffas med

döden eller med kroppsstraff eller att

utsättas för tortyr eller annan

omänsklig eller förnedrande behandling

eller bestraffning,

dels för en utlänning som på grund av

en yttre eller inre väpnad konflikt

behöver skydd eller på grund av en

miljökatastrof inte kan återvända till

sitt hemland och

dels för en utlänning som på grund av

sitt kön eller homosexualitet känner

välgrundad fruktan för förföljelse.

Även statslösa som befinner sig utanför

det land där de tidigare har haft sin

vanliga vistelseort och som på samma

grunder som ovan inte kan eller på grund

av sin fruktan inte vill återvända dit

skall anses som skyddsbehövande och ha

rätt till uppehållstillstånd.

Genom förslaget om en särskild

skyddsregel för dem som lämnat sitt land

på grund av yttre eller inre väpnad

konflikt eller på grund av en miljökata-

strof kommer enligt propositionen

möjligheten till uppehållstillstånd på

grund av humanitära skäl i

fortsättningen främst att avse personer

med renodlat humanitära skäl, inte

politisk-humanitära skäl.

Liksom i nuvarande lagstiftning kommer

enligt propositionen uppehållstillstånd

att kunna vägras i vissa fall.

Möjligheten att vägra uppehållstillstånd

på grund av brottslighet eller någon

annan omständighet som hänför sig till

den skyddsbehövandes person föreslås i

propositionen bli begränsad till att

avse den kategori vars skyddsbehov är

relaterat till en yttre eller inre

konflikt eller en miljökatastrof.

I propositionen föreslås också att

bemyndiganden för regeringen beträffande

skyddsbehövande förs samman i ett

särskilt lagrum. Därvid föreslås att

regeringen i fråga om en grupp

utlänningar vars skyddsbehov är

relaterat till en yttre eller inre

konflikt eller en miljökatastrof dels

får meddela föreskrifter om beviljande

av permanent uppehållstillstånd, dels

får meddela föreskrifter om att

uppehållstillstånd inte får beviljas om

det behövs med hänsyn till uppkomna

begränsningar i Sveriges möjligheter att

ta emot utlänningar. Det senare slaget

av föreskrifter skall anmälas till

riksdagen genom en särskild skrivelse

inom tre månader.

Enligt regeringens bedömning bör

rådande ordning beträffande

kvotflyktingar inte för närvarande

dndras.

Beträffande skälen för förslagen

erinrar regeringen om att kritik från

skilda utgångspunkter har riktats mot

den svenska asylpolitiken under flera

år. Den svenska tolkningen av

flyktingkonventionens bestämmelser har

ansetts vara alltför snäv. Skyddsregeln

för de facto-flyktingar, vilken i stort

sett saknar motsvarighet i andra länders

lagstiftning, har ansetts vara alltför

vag och på en gång för vid och för snäv.

Även den särskilda skyddsregeln för

krigsvägrare är unik för Sverige och

anses av många inte nödvändig, eftersom

ett tillräckligt skydd i regel kan

erbjudas inom ramen för övriga delar av

asylbegreppet. I propositionen framhålls

att de mest skyddsbehövande utanför

kretsen av konventionsflyktingar ofta

finns bland dem som flytt undan krig.

Någon särskild skyddsbestämmelse för

denna kategori finns inte utan de har,

när skyddsbehov förelegat, beviljats

tillstånd av humanitära skäl.

Regeringen anser att mycket av kritiken

varit berättigat. Det är också av

särskild vikt att beakta

harmoniseringsarbetet inom EU som lett

fram till att rådet den 4 mars 1996

antog en s.k. gemensam ståndpunkt

rörande tolkningen av vissa bestämmelser

i flyktingkonventionen. Den gemensamma

ståndpunkten innehåller minimivillkor

för riktlinjer för tillämpningen av

kriterier för tillerkännande av

flyktingstatus och utgår från UNHCR:s

handbok om flyktingkonventionens

tillämpning. Sverige har intagit en

hållning som är i överensstämmelse med

UNHCR:s handbok och med förslagen i

Flyktingpolitiska kommitténs betänkande

om en utvidgad tolkning av

flyktingbegreppet. Eftersom den

gemensamma ståndpunkten fick en

utformning som Sverige i och för sig

godtog, men som lämnade öppet för en

delvis annorlunda tolkning än vad som

syntes vara majoritetens uppfattning,

avgav Sverige en tolkningsförklaring

till rådsprotokollet som stämmer överens

med Flyktingpolitiska kommitténs förslag

när det gäller förföljelse som inte

utgår från staten. Tolkningen av en

sådan förföljelse har i Sverige varit

mer restriktiv än i många andra länder.

Regeringen anser att man vid den svenska

tillämpningen i fortsättningen normalt

bör kunna hämta vägledning till

tolkningen i UNHCR:s handbok och dess

exekutivkommittés konklusioner som också

är en utgångspunkt för EU:s ovan

gemensamma ståndpunkt. Som UNHCR i olika

sammanhang framhållit bör avgörande för

om flyktingskäl skall anses föreligga

vara vilken förföljelse flyktingen

riskerar, och inte vem som står för

förföljelsen. Självklart måste också

förföljelsen grundas på någon av de i

konventionen angivna grunderna.

Regeringen understryker vikten av att

beviskraven inte ställs alltför högt när

det gäller påståenden om risk för

förföljelse. Någon fullständig bevisning

som klart styrker att det finns en sådan

risk kan sällan läggas fram. Sökandens

berättelse bör därför godtas om den

framstår som trovärdig och sannolik.

Regeringen ansluter sig också till

Flyktingpolitiska kommitténs bedömning

att en kombination av olika trakasserier

och inskränkande åtgärder kan utgöra

grund för flyktingskap, även om varje

åtgärd för sig inte gör det.

Vad beträffar frågan om skydd för

homosexualitet eller kön kan falla in

under flyktingbegreppet anför regeringen

att detta förutsätter att homosexualitet

eller tillhörighet till visst kön skulle

kunna anses utgöra tillhörighet till

viss samhällsgrupp i konventionens

mening. UNHCR:s exekutivkommitté har

antagit en konklusion med innebörd att

enskilda stater har frihet att tolka

begreppet på ett sådant sätt för kvinnor

som riskerar hård eller omänsklig

behandling därför att de brutit mot de

sociala sedvänjorna i det samhälle som

de lever i . Vad gäller homosexuella

erinras i propositionen om avgöranden

från Danmark, Kanada, Nederländerna och

USA där denna kategori betraktas som en

viss samhällsgrupp. Emellertid tyder,

anför regeringen, inte diskussionerna

hittills inom EU på att flertalet EU-

länder nu skulle vara beredda att stödja

en sådan tolkning. Den som riskerar

förföljelse eller trakasserier på grund

av kön eller homosexualitet bör därför,

när skyddsbehov föreligger, beviljas

tillstånd som skyddsbehövande i

övrigt .

När det gäller skälen för regeringens

förslag om skyddsbehövande i övrigt

anför regeringen att skyddsregeln för de

facto-flyktingar enligt ordalagen ger

skydd åt mycket stora grupper och har

också i den praktiska tillämpningen i

inte obetydlig utsträckning legat till

grund för asylbeslut rörande utlänningar

vilkas skyddsbehov varit begränsade.

Enligt uttryckliga uttalanden i

förarbetena är regeln å andra sidan inte

avsedd att ta sikte på personer som

tvingats lämna sitt hemland på grund av

en yttre aggression, ockupation,

inbördeskrig eller liknande oroligheter,

en begränsning som knappast kan avläsas

av regelns avfattning. Med en vidare

tillämpning än i nuvarande praxis av

flyktingkonventionens skyddsbestämmelser

bör en stor del av dem som hittills

beviljats tillstånd som de facto-

flyktingar i stället beviljas tillstånd

som flyktingar. Motsvarande gäller

krigsvägrare. Åtskilliga av dem som

under tidigare år beviljats

uppehållstillstånd torde i själva verket

ha varit att betrakta som

konventionsflyktingar redan med en snäv

tolkning av flyktingkonventionen.

Regeringen erinrar också om att en

krigsvägrare enligt UNHCR:s handbok kan

vara att bedöma som flykting om

krigsvägrarskälen hör ihop med andra

relevanta flyktingskäl, liksom om

krigsvägraren riskerar oproportionellt

strängt straff för sin vägran på grund

av ras, religion, nationalitet,

tillhörighet till viss social grupp

eller politisk åskådning. Det räcker

emellertid inte med att en person inte

är överens med sin regering angående det

rättmätiga i en viss militär aktion. Om

aktionen däremot fördöms av det

internationella samfundet kan straff för

desertering eller vapenvägran i sig

grunda flyktingskap under förutsättning

att kraven i övrigt för flyktingskap är

uppfyllda. Konventionen bör enligt

propositionen i fortsättningen tolkas på

detta sätt. I gränsfall kan dock

omständigheterna vara sådana att en

krigsvägrare som inte kan bedömas som

flykting ändå kan ha rätt till skydd

enligt den föreslagna skyddsregeln för

dem som behöver skydd på grund av yttre

eller inre konflikt m.m.

Regeringen anser på grund av det ovan

anförda att de nuvarande skyddsreglerna

för de facto-flyktingar och krigsvägrare

bör utgå, och att i en ny skyddsregel i

stället bör definieras några andra

kategorier som visserligen regelmässigt

beviljas uppehållstillstånd enligt

gällande praxis men som inte omfattas av

någon skyddsregel.

En kategori som behöver skydd är

personer som flytt undan krig och

inbördeskrig och vars skyddsbehov ofta

är starkt, i vart fall temporärt. En

väpnad konflikt kan ha en sådan

intensitet i den region sökanden kommer

från att det framstår som otänkbart att

återsända honom eller henne dit

samtidigt som de praktiska möjligheterna

att sända någon till en annan del av

landet är obefintliga. För ett sådant

s.k. inre flyktalternativ måste enligt

propositionen en förutsättning

självfallet vara att sökanden kan ta sig

till ett sådant område på ett säkert

sätt. Om det däremot finns ett inre

flyktalternativ föreligger inget behov

av fristad i Sverige.

En annan kategori som behöver starkare

skydd än i dag är personer som riskerar

allvarligt straff eller förföljelse på

grund av homosexualitet eller kön och

som hittills i praxis beviljats

uppehållstillstånd av humanitära skäl,

när deras situation vid ett återsändande

motiverat det. Eftersom som ovan berörts

anledningen till att de inte kan få

skydd som flyktingar är regeringens

bedömning att homosexualitet och kön

inte kan anses grunda tillhörighet till

viss samhällsgrupp, bör en skyddsregel

för kategorin i fråga utformas med

flyktingkonventionen som förebild. Samma

grad av förföljelse som enligt

flyktingkonventionen bör emellertid

föreligga för att den nya

skyddsbestämmelsen skall vara

tillämplig. Även i detta sammanhang

erinras om att en kombination av olika

trakasserier och inskränkande åtgärder

också kan utgöra grund för flyktingskap

även om varje åtgärd i sig inte gör det.

Regeringen anser också att de nuvarande

grunderna i 8 kap. 1 § UtlL för förbud

mot verkställighet av beslut om

avvisning eller utvisning, nämligen att

det finns grundad anledning att tro att

utlänningen skulle straffas med döden

eller med kroppsstraff eller utsättas

för tortyr, bör komma till uttryck redan

i skyddsreglerna. Samtidigt bör, för att

få en överensstämmelse med

Europakonventionen, en ny sådan

skyddsregel liksom verkställighetsregeln

utformas så att även de som riskerar

omänsklig eller förnedrande behandling

eller bestraffning innefattas i

reglerna. I propositionen framhålls att

denna skyddsregel kan omfatta även dem

som förföljs på grund av kön eller

homosexualitet eftersom förföljelsen i

flera länder kan handla om kroppstraff

eller annan omänsklig eller förnedrande

behandling eller bestraffning. Även

beträffande denna nya skyddsregel

understryker regeringen vikten av att

beviskraven inte ställs alltför högt när

det gäller påståenden om risk för

dödsstraff, omänsklig eller förnedrande

behandling eller bestraffning. Likaså

understryker regeringen ånyo att,

eftersom någon fullständig bevisning som

klart styrker att det finns en sådan

risk sällan kan läggas fram, sökandens

berättelse bör godtas om den framstår

som trovärdig och sannolik. För att

särskilt markera detta har i

verkställighetsregeln i 8 kap. 1 §

uttrycket grundad anledning att tro

att utlänningen skulle vara i fara

ändrats till skälig anledning , en

ändring som också får betydelse vid

bedömningen av om utlänningen skall

beviljas uppehållstillstånd.

Mot bakgrund av utvecklingen av det

europeiska samarbetet utgår regeringen

från att det endast i en helt

exceptionell situation kan komma i fråga

att vägra uppehållstillstånd för

skyddssökande med hänvisning till våra

mottagningsresurser. Regeringen anför

att det kan diskuteras om inte ett

sådant beslut bör fattas av riksdagen.

Med hänsyn till att det kan bli

nödvändigt att fatta beslut mycket

snabbt bör dock beslut kunna fattas av

regeringen.

Motionerna

Flera motioner som väckts med anledning

av propositionen berör

flyktingdefinitionen.

I motion 1996/97:Sf13 av Gudrun Schyman

m.fl. (v) yrkande 10 begärs att

riksdagen beslutar om att den föreslagna

definitionen i 3 kap. 2 § tillförs ett

nytt stycke med följande lydelse: Med

förföljelse avses allvarliga kränkningar

av utlänningens mänskliga rättigheter

såsom de definierats i de konventioner i

detta ämne som Sverige tillträtt och som

anges i bilaga till Utlännings-lagen. I

samma motion, yrkande 11, begärs ett

tillkännagivande om att

Flyktingkommissariatets handbok och

exekutivkommitténs resolutioner bör

tjäna som vägledning vid fastställande

av flyktingskap. I yrkande 15 begärs

förslag från regeringen om en ändring av

UtlL så att den som har rätt till asyl

omfattas av det kompletterande

flyktingbegrepp som lagts fram av

European Council on Refugees and Exiles

(Ecre). I yrkande 16 begärs ett

tillkännagivande om att det innan det

kompletterande flyktingbegreppet

harmoniserats med EU-reglerna, bör

utgöra ett särskilt skäl att vägra skydd

enligt UtlL att Sverige på grund av

detta utvidgade flyktingbegrepp fått ta

emot oproportionerligt många asylsökande

av denna grupp jämfört med övriga länder

i Europa.

Ragnhild Pohanka m.fl. (mp) begär i

motion 1996/97:Sf18 yrkande 22 ett

tillkännagivande om att en flykting

skall definieras som en utlänning som

lämnat sitt hemland eller vanliga

vistelseland och inte vill eller kan

återvända dit därför att han eller hon

på grund av ras, nationalitet,

tillhörighet till viss samhällsgrupp

eller på grund av sin religiösa eller

politiska uppfattning fruktar sådan

förföljelse som innebär en kränkning

eller åsidosättande av hans eller hennes

mänskliga rättigheter såsom de

definieras i lagen (1994:1219) om

europeiska konventionen angående skydd

för mänskliga rättigheter och

grundläggande friheter.

I motion 1996/97:Sf21 av Rose-Marie

Frebran m.fl. (kd) begärs i yrkande 6

ett tillkännagivande om att UtlL måste

tydligare ge uttryck för att

flyktingdefinitionen kan innefatta

personer som flyr från övergrepp som

inte kan härledas till staten i fråga

utan till andra grupper i samhället.

I den under riksmötet 1994/95 väckta

motionen 1994/95:Sf637 av Gudrun Schyman

m.fl. (v) begärs i yrkande 9 ett

tillkännagivande om att regeringens

flyktingrättsliga bedömning den 21 juni

1993 av en muslimsk bosnier, som inte

ansågs som flykting därför att

förföljelsen inte utgick från

myndigheterna eller staten, är fel.

Beträffande nya skyddsbegrepp för

övriga skyddsbehövande anförs i

motionerna 1996/97:Sf19 av Lars

Leijonborg m.fl. (fp), 1996/97:Sf17 av

Roland Larsson m.fl. (c) och

1996/97:Sf13 av Gudrun Schyman m.fl. (v)

att motionärerna godtar regeringens

förslag om nya skyddsbegrepp för olika

grupper skyddsbehövande. Däremot yrkas i

motion 1996/97:Sf19 yrkande 9 att

riksdagen avslår förslaget om att låta

skyddsbegreppet de facto-flyktingar och

krigsvägrare utgå. I motion 1996/97:Sf17

yrkande 1 yrkas att lagen skall

kompletteras med ett klart uttalat skydd

vid krigsvägran och i motion

1996/97:Sf13 yrkande 12 att riksdagen

beslutar att bestämmelserna i 3 kap. 3 §

UtlL om krigsvägrare skall behållas med

oförändrad lydelse samt i yrkande 13 ett

tillkännagivande om att UtlL:s

bestämmelser om krigsvägrare också skall

tillämpas i situationer av inbördeskrig.

I sistnämnda motion, 1996/97:Sf13,

begärs i yrkande 14 att regeringen skall

lägga fram förslag om ändring i UtlL, så

att skyddssökande får rätt till

uppehållstillstånd om de internationella

organ som övervakar tillämpningen av

konventioner funnit att en

avvisning/utvisning skulle strida mot

Sveriges åtaganden enligt FN:s

tortyrkonvention eller den europeiska

konventionen.

I motion 1996/97:Sf21 av Rose-Marie

Frebran m.fl. (kd) begärs i yrkande 2

ett tillkännagivande om att de tre

föreslagna grupperna övriga

skyddsbehövande skall föras samman i ett

lagrum liknande de formuleringar som

finns i Cartagena- och OAU-

deklarationerna och i yrkande 3 att

utgångspunkten för skyddsbehovet bör

vara risken för allvarliga kränkningar

av de mänskliga rättigheterna.

I motion 1996/97:Sf18 av Ragnhild

Pohanka m.fl. (mp), vari som nämnts

yrkas avslag på propositionen, begärs i

yrkande 3 ett tillkännagivande om att

begreppen de facto-flyktingar och

krigsvägrare skall finnas kvar.

Motionärerna hänvisar till den

definition som Ecre har för de facto-

flyktingar och anser att ett tillägg i

skyddet för krigsvägrare bör göras så

att det också gäller inbördeskrig och

andra interna konflikter.

Flera motionärer anser att utlänningar

som förföljs på grund av kön eller

homosexualitet skall ges ett bättre

skydd.

I motion 1996/97:Sf19 av Lars

Leijonborg m.fl. begärs i yrkande 8 ett

tillkännagivande om att skydd på grund

av kön och sexuell läggning också kan

föreligga i enlighet med

Genèvekonventionen medan i motion

1996/97:Sf13 av Gudrun Schyman m.fl. (v)

yrkande 5 begärs ett tillkännagivande om

att förföljelse på grund av kön eller

homosexualitet skall omfattas av

Genèvekonventionens flyktingbegrepp.

Ragnhild Pohanka m.fl. (mp) begär i

motion 1996/97:Sf18 yrkande 2 ett

tillkännagivande om att miljöflyktingar,

homosexuella och andra som förföljs på

grund av sitt kön bör föras in under

begreppet konventionsflyktingar. Även i

motion 1994/95:Sf605 av Barbro

Westerholm (fp) begärs i yrkande 2 ett

tillkännagivande om att homosexualitet

bör innefattas i flyktingdefinitionen

enligt UtlL.

Också i andra motioner från riksmötet

1994/95 behandlas frågan om skydd på

grund av kön eller homosexualitet. I

motion 1994/95:Sf12 av Birthe Sörestedt

och Sigrid Bolkéus (s) yrkande 1 begärs

ett tillkännagivande om att

kvinnoförtryck i form av bl.a.

könsstympning och social utstötning av i

Sverige frånskilda kvinnor som

återvänder till hemlandet skall utgöra

skäl för asyl, och i motion

1994/95:Sf637 av Gudrun Schyman m.fl.

(v) begärs i yrkande 11 ett

tillkännagivande om att risk för

könsstympning skall utgöra grund för

uppehållstillstånd. I motion

1994/95:Sf630 av Marianne Samuelsson

m.fl. (mp) begärs i yrkande 10 ett

tillkännagivande om att sexualpolitiska

flyktingar från sådana länder där de

hotas av dödsstraff eller kriminaliseras

skall beviljas asyl i Sverige.

Marietta de Pourbaix-Lundin och Sten

Andersson (m) begär i motion

1996/97:Sf16 yrkande 1 att riksdagen

skall avslå regeringens förslag om skydd

på grund av kön och homosexualitet. Vid

avslag på detta yrkande begär de i

yrkande 2 ett tillkännagivande om att

tydliga tillämpningsregler måste

utformas.

Frågor om ett bättre skydd för

desertörer och krigsvägrare behandlas

likaså i ett flertal motioner från

riksmötet 1994/95.

I motion 1994/95:Sf637 av Gudrun

Schyman m.fl. (v) begärs i yrkande 4 ett

tillkännagivande om att desertörer skall

bedömas som flyktingar. I motion

1994/95:Sf603 av Marianne Samuelsson

m.fl. (mp) begärs tillkännagivanden, i

yrkande 1 om att desertörer och

krigsvägrare i första hand skall

beviljas asyl i Sverige och i yrkande 2

om att de i andra hand beviljas

tidsbegränsat uppehållstillstånd på ett

år med möjlighet till förlängning. I

motion 1994/95:Sf611 av Rose-Marie

Frebran m.fl. (kd) begärs i yrkande 4

ett tillkännagivande om att asyl även

bör beviljas krigsvägrare som flytt från

ett inbördeskrig. I motion 1994/95:Sf23

av Ragnhild Pohanka m.fl. (mp) begärs i

yrkande 10 att riksdagen beslutar om en

lagändring som ger krigsvägrare och

desertörer ett starkare skydd i praxis

och i yrkande 11 ett tillkännagivande om

att UtlL:s bestämmelser om asyl för

krigsvägrare skall följas när det gäller

krigsvägrare från Bosnien med kroatiska

pass.

Några motioner behandlar frågan om

tortyr och våldtäkt som grund för asyl.

I motionerna 1996/97:Sf13 yrkande 9 och

1994/95:Sf637 yrkande 10, båda

motionerna av Gudrun Schyman m.fl. (v),

begärs tillkännagivanden om att tortyr

och våldtäkt utförd av företrädare för

statsmakten alltid skall utgöra skäl för

asyl. I motion 1994/95:Sf611 av Rose-

Marie Frebran m.fl. (kd) yrkande 16

begärs ett tillkännagivande om att

systematisk våldtäkt skall räknas som

tortyr och utgöra asylskäl. Georg

Andersson m.fl. (s) begär i motion

1994/95:Sf633 ett tillkännagivande om

att en utvärdering av praxis i

asylärenden där tortyr åberopas skall

ske.

Den nuvarande tillämpningen av

asylreglerna behandlas i två motioner.

I motion 1996/97:Sf13 av Gudrun Schyman

m fl. (v) anför motionärerna att

Flyktingpolitiska kommitténs och

Barnkommitténs utredningar utförts under

en oacceptabel tidspress och att

utredningarna inte hunnit undersöka hur

utlänningslagen och för Sverige bindande

konventioner på området tillämpas i

praxis av myndigheterna. Motionärerna,

som återger en rad exempel på kritik som

människorättsorganisationen Human Rights

Watch riktat mot tillämpningen av

asylreglerna anser att det borde vara en

absolut förutsättning att en

undersökning görs av hur asylreglerna

tillämpas i praktiken innan långtgående

inskränkningar görs i reglerna. I

yrkande 1 begär motionärerna ett

tillkännagivande om vad de anfört om en

utredning om utlänningslagens

tillämpning. I motion 1994/95:Sf637 av

Gudrun Schyman m.fl. (v) begär i yrkande

5 ett tillkännagivande om att

handläggande myndigheter systematiskt

åsidosätter gällande lagstiftning och i

yrkande 8 ett tillkännagivande om den

tillämpning av flyktingbegreppet som

Praxisutredningen funnit hos

Utlänningsnämnden.

Några motioner tar upp frågan om

bevisvärderingen i asylärenden.

I motionerna 1996/97:Sf21 av Rose-Marie

Frebran m.fl. (kd) yrkande 16

och1996/97:Sf18 av Ragnhild Pohanka

m.fl. (mp) yrkande 21 begärs

tillkännagivanden om att regeln hellre

fria än fälla bör tillämpas och

lagfästas i asylprocessen. I motion

1994/95:Sf615 av Lars Leijonborg m.fl.

(fp) yrkande 7 begärs ett

tillkännagivande om att avgörande vikt

måste läggas vid den asylsökandes ord i

oklara fall.

I motion 1996/97:Sf17 av Roland Larsson

m.fl. (c) i yrkande 2 begärs ett

tillkännagivande om att regeringen

omedelbart bör underrätta riksdagen i de

fall regeringen, med hänvisning till

begränsningar i Sveriges möjligheter att

ta emot utlänningar, meddelat

föreskrifter om att uppehållstillstånd

inte får beviljas personer som på grund

av en yttre eller inre konflikt behöver

skydd eller som på grund av en

miljökatastrof inte kan återvända till

sitt hemland.

Avvisning eller utvisning till det s.k.

inre flyktalternativet tas upp i två

motioner, 1996/97:Sf18 av Ragnhild

Pohanka m.fl. (mp) och 1994/95:U621 av

Eva Zetterberg m.fl. (v). I den

förstnämnda motionen, yrkande 20, begärs

ett tillkännagivande om att hänvisning

till det inre flyktalternativet inte

skall användas vid avvisningsbeslut och

i den senare motionen, yrkande 3, ett

tillkännagivande om att avvisningar till

det inre flyktingalternativet av

kurdiska flyktingar till Turkiet inte

skall ske.

I motion 1994/95:Sf637 av Gudrun Schyman

m.fl. (v) yrkande 12 begärs ett

tillkännagivande om att barnfamiljer

aldrig får avvisas till länder där krig

eller krigsliknande förhållanden råder.

Ett tillkännagivande om

förutsättningarna för avvisning till

s.k. första asylland begärs i motion

1996/97:Sf13 av Gudrun Schyman m.fl. (v)

yrkande 8. Enligt motionärerna är det

nödvändigt att det görs klart för de

beslutande myndigheterna att avvisningar

till första asylland endast får göras om

det landet dels underrättats om att

asylbegäran inte prövats i Sverige, dels

garanterar att den asylsökande får sin

ansökan behandlad i en reguljär

asylprocedur, dels har tillträtt och

tillämpar flyktingkonventionen och ger

effektivt och varaktigt skydd åt

skyddsbehövande.

Eva Goës m.fl. (mp, c, fp, v, kd) anför

i motion 1996/97:U606 att regeringen i

Belgrad vägrar släppa in medborgare

från det forna Jugoslavien som sökt asyl

i Sverige men avvisats. Svensk polis har

verkställt ett tiotal avvisningar av

asylsökande från det forna Jugoslavien,

bl.a. via flyg till Italien och färja

till Montenegro. I flera fall har enligt

motionärerna de avvisade fängslats och

misshandlats i Montenegro, och då landet

vägrar ta emot dem har de åter kommit

till Sverige. Motionärerna begär i

yrkande 2 ett tillkännagivande om att

denna typ av avvisningar strider mot

flyktingkonventionen och måste

omedelbart upphöra.

Såväl med anledning av propositionen som

i annat sammanhang har motioner väckts

som uppmärksammar situationen för

asylsökande från olika länder.

I motion 1996/97:Sf14 av Maggi

Mikaelsson (v) begärs i yrkande 1 ett

tillkännagivande om att de turkiska

kurderna skall ha möjlighet att ånyo få

sin sak prövad och i yrkande 2 ett

tillkännagivande om att vid en sådan

prövning all dokumentation skall ses i

ett sammanhang. Ragnhild Pohanka m.fl.

(mp) begär i motion 1996/97:U631 yrkande

2 ett tillkännagivande om de iranska

kurdernas svåra situation och att

särskild hänsyn skall tas vid

bedömningen av deras flyktingärenden. I

motion1994/95:U621 av Eva Zetterberg

m.fl. (v) yrkande 4 begärs ett

tillkännagivande om bedömningen av

asylskäl för kurdiska asylsökande och i

motion 1994/95:U640 av Ragnhild Pohanka

(mp) yrkande 5 ett tillkännagivande om

situationen för kurder i Turkiet och

därav följande asylskäl hos sådana

asylsökande. I samma motion, yrkande 8,

begärs ett tillkännagivande om att

uppehållstillstånd skall beviljas

feilikurder från Iran som sökt asyl i

Sverige.

Beträffande situationen för asylsökande

från Kosova begärs i motionerna

1993/94:U630 yrkande 3 och 1994/95:U623

yrkande 4, båda motionerna av Lennart

Rohdin (fp), tillkännagivanden om en

omprövning av avvisningar till Kosova

respektive om situationen för

asylsökande därifrån. Alice Åström m.fl.

(v) begär i motion 1994/95:U608 yrkande

3 ett tillkännagivande om regeringens

ansvar och Utlänningsnämndens praxis

beträffande asylsökande från Kosova. I

motion 1994/95:U611 av Eva Goës m.fl.

(mp) yrkande 5 begärs ett

tillkännagivande om verkställighetsstopp

för avvisning av asylsökande från

Kosova.

I motion 1994/95:U609 av Ture Skånberg

m.fl. (kd) begärs i yrkande 2 ett

tillkännagivande om asyl för judiska

flyktingar från f.d. Sovjetunionen.

Utskottets bedömning

Flyktingdefinitionen

Som framgår av propositionen har en

berättigad kritik riktats mot att den

svenska tolkningen av

flyktingkonventionens bestämmelser varit

alltför snäv, något som redan

Flyktingpolitiska kommittén

konstaterade. Detta gäller i synnerhet

tolkningen av flyktingkonventionen när

det gäller förföljelse som inte utgår

från staten. Sveriges medlemskap i EU

har också betydelse för hur

tillämpningen av kriterierna för

tillerkännande av flyktingstatus skall

ske för att medlemsstaternas

flyktingpolitik skall vara så enhetlig

som möjligt. Genom den gemensamma

ståndpunkt som rådet antagit den 6 mars

1996 och som utgår från UNHCR:s handbok

om flyktingkonventionens tillämpning har

ett första steg i denna riktning tagits.

Propositionens förslag om

flyktingdefinition bygger på denna

ståndpunkt och den tolkningsförklaring

som Sverige angett beträffande

förföljelse som inte utgår från staten

och som överensstämmer med

Flyktingpolitiska kommitténs förslag.

Mot bakgrund av den kritik som från

skilda håll riktats mot Sveriges

asylpolitik har utskottet förståelse för

att motionärerna vill försäkra sig om

att flyktingkonventionen i

fortsättningen inte tolkas för snävt

genom att föreslå olika tillägg eller

ändrade lydelser av

flyktingdefinitionen. Utskottet anser

emellertid att regeringen i

propositionen genom sitt förslag till

utvidgad flyktingdefinition och sina

understrykanden om att den svenska

tillämpningen i fortsättningen normalt

bör kunna hämta vägledning till

tolkningen i UNHCR:s handbok och dess

exekutivkommittés konklusioner i allt

väsentligt gått kritikerna till mötes.

Förslaget har också försetts med

bestämda uttalanden till vägledning för

myndigheterna om hur den nya

lagstiftningen skall tillämpas och hur

de omständigheter de asylsökande anför

skall värderas. Utskottet biträder

därför regeringens förslag till ny

flyktingdefinition och avstyrker bifall

till motionerna 1996/97:Sf13 yrkandena

10, 11, 15 och 16, 1996/97:Sf18 yrkande

22 och 1996/97:Sf21 yrkande 6. Motion

1994/95: Sf637 yrkande 9 får anses

tillgodosedd genom förslaget till ny

flyktingdefinition.

Så länge någon enhetlig uppfattning

inom EU:s länder inte finns om att

personer som förföljs på grund av kön

och homosexualitet skall tillerkännas

flyktingstatus delar utskottet

regeringens uppfattning att en särskild

skyddsregel för dessa bör finnas som

ansluter sig till flyktingkonventionen

och ger samma starka skydd. Den nya

skyddsregeln innebär en avsevärd

förstärkning av skyddet i förhållande

till vad som för närvarande gäller.

Utskottet vill emellertid liksom

regeringen påpeka att en sammanvägning

av de olika skäl för skydd som personer

inom dessa grupper kan anföra kan

innebära att de kan ges flyktingstatus.

Omständigheterna kan också vara sådana

att de får skydd redan på den grund att

de känner välgrundad fruktan för att

straffas med döden eller med

kroppsstraff eller att utsättas för

tortyr eller annan omänsklig eller

förnedrande behandling eller

bestraffning. Beträffande frågan om risk

för könsstympning utgör grund för

uppehållstillstånd har utskottet erfarit

att möjlighet till uppehållstillstånd

föreligger redan enligt nuvarande

praxis, om omständigheterna är sådana

att personerna har behov av skydd.

Utskottet anser med det anförda att

några tillkännagivanden med anledning av

motionerna 1996/97:Sf19 yrkande 8,

1996/97:Sf13 yrkande 5, 1996/97:Sf18

yrkande 2, 1994/95:Sf605 yrkande 2,

1994/95:Sf12 yrkande 1, 1994/95:Sf637

yrkande 11 och 1994/95:Sf630 yrkande 10

inte behövs. Utskottet avstyrker bifall

till motion 1996/97:Sf16.

Övriga skyddsbehövande

Utskottet anser att regeringens förslag

om nya klart definierade regler för

övriga skyddsbehövande underlättar

tillämpningen av lagen och också

förståelsen för när ett skydd för

utlänningar som sökt sig till vårt land

är berättigat. Utskottet tillstyrker

regeringens förslag.

Vad avser motionsyrkanden om att det

nuvarande skyddsbegreppet för

krigsvägrare skall finnas kvar vill

utskottet hänvisa till vad som anförts

av regeringen och i Lagrådets yttrande

om att risken för straff för desertering

eller krigsvägran i sig kan grunda

flyktingskap om den militära aktionen

fördöms av det internationella samfundet

och att i gränsfall den nya regeln om

skydd på grund av yttre eller inre

konflikt kan tillämpas. I båda fallen

finns ett skydd även i situationer av

inbördeskrig. Utskottet vill peka på att

omständigheterna också kan vara sådana

att en krigsvägrare känner välgrundad

fruktan för att straffas med döden eller

med kroppsstraff eller att utsättas för

tortyr eller annan omänsklig eller

förnedrande behandling eller

bestraffning och därför skall ges skydd.

Utskottet har emellertid funnit det

tveksamt om de nya skyddsbestämmelserna

ger utrymme för att en krigsvägrare

eller desertör ges skydd mot att sändas

till en krigsskådeplats, i de fall det

inte finns risk för någon annan påföljd.

I sådana fall bedöms de inte som

flyktingar. Utskottet anser att 3 kap. 3

§ första stycket 2 skall kunna tillämpas

för de nämnda krigsvägrarna och

desertörerna och att därvid i orden

behöver skydd även skall innefattas

behov av skydd mot att sändas till en

krigsskådeplats.

Med det anförda tillstyrker utskottet

regeringens förslag om att de särskilda

reglerna för krigsvägrare skall utgå ur

lagstiftningen och avstyrker bifall till

motionerna 1996/97:Sf19 yrkande 9 i

denna del, 1996/97:Sf18 yrkande 3 i

denna del, 1996/97:Sf17 yrkande 1,

1996/97:Sf13 yrkandena 12 och 13,

1994/95:Sf637 yrkande 4, 1994/95:Sf603

yrkandena 1 och 2, 1994/95:Sf611 yrkande

4 och 1994/95:Sf23 yrkandena 10 och 11.

Med de nya skyddsbegrepp som

föreslagits för skyddsbehövande i övrigt

delar utskottet regeringens uppfattning

att även den nuvarande skyddsregeln för

de facto-flyktingar skall utmönstras ur

lagstiftningen. Som regeringen

framhållit har inom denna grupp funnits

både personer med så starka skyddsbehov

att de borde fått flyktingstatus och

personer som knappast haft behov av

skydd. Med den nya flyktingdefinitionen

kommer en del personer som hittills

betraktats som de facto-flyktingar att

få skydd som flyktingar. Många kommer

att hänföras under det skydd som ges

till personer som känner välgrundad

fruktan för att straffas med döden eller

med kroppsstraff eller att utsättas för

tortyr eller annan omänsklig eller

förnedrande behandling eller

bestraffning. Att då tillsammans med de

nya skyddsbestämmelserna behålla det

nuvarande skyddet för de facto-

flyktingar skulle skapa osäkerhet och

oklarhet om hur bestämmelserna om övriga

skyddsbehövande skulle tillämpas och för

vem de olika skyddsgrunderna är avsedda.

Utskottet ser inte heller någon

anledning att föra samman övriga

skyddsbehövande under ett gemensamt

begrepp. Utskottet tillstyrker därför

propositionens förslag även i denna del

och avstyrker bifall till motion

1996/97:Sf19 yrkande 9 i denna del,

1996/97:Sf18 yrkande 3 i denna del och

1996/97:Sf21 yrkandena 2 och 3.

Utskottet har observerat att den

lagtekniska utformningen av 3 kap. 4 §,

som innehåller bestämmelser om när

uppehållstillstånd får vägras

skyddsbehövande, inte överensstämmer med

vad som avsetts skola gälla enligt

propositionen. Utskottet föreslår därför

en ändring av lagrummets andra stycke.

Innebörden blir då att

uppehållstillstånd får vägras - förutom

flyktingar och personer som känner

välgrundad fruktan för förföljelse på

grund av kön och homosexualitet - även

den som behöver skydd på grund av en

inre eller yttre väpnad konflikt eller

en miljökatastrof, om det av hänsyn till

vad som är känt om utlänningens tidigare

verksamhet eller med hänsyn till rikets

säkerhet finns synnerliga skäl att inte

bevilja uppehållstillstånd.

Utskottet anser att de motioner som

berör tortyr och våldtäkt, 1996/97:Sf13

yrkandena 9 och 14, 1994/95:Sf637

yrkande 10, 1994/95:Sf611 yrkande 16 och

1994/95:Sf633, tillgodoses med de

förslag som regeringen lagt fram om ett

utvidgat flyktingbegrepp och ny

skyddsbestämmelse för dem som känner

välgrundad fruktan för att straffas med

döden eller med kroppsstraff eller att

utsättas för tortyr eller annan

omänsklig eller förnedrande behandling

eller bestraffning.

Vad beträffar tillämpningen av

nuvarande asylregler ser utskottet ingen

anledning till tillkännagivande om vad

som motionsledes anförts om denna

eftersom en ny skyddslagstiftning

föreslås och regeringen, som framgår av

propositionen, är väl medveten om att

nuvarande regelsystem och tillämpningen

av flyktingbegreppet kritiserats.

Utskottet avstyrker därför bifall även

till motionerna 1996/97:Sf13 yrkande 1

och 1994/95:Sf637 yrkandena 5 och 8.

Beviskrav m.m.

I propositionen har som nämnts

regeringen understrukit vikten av att

beviskraven inte ställs alltför högt när

det gäller påståenden om risk för

förföljelse eller att straffas med döden

eller med kroppsstraff eller att

utsättas för tortyr eller annan

omänsklig eller förnedrande behandling

eller bestraffning. Regeringen har också

anfört att någon fullständig bevisning

om sådana risker sällan kan läggas fram

och att sökandens berättelse därför bör

godtas om den framstår som trovärdig och

sannolik. I verkställighetsregeln i 8

kap. 1 § har detta också särskilt

markerats genom en lagändring, som får

betydelse även vid bedömningen av rätten

till uppehållstillstånd. Utskottet anser

att motionerna 1996/97:Sf21 yrkande 16,

1996/97:Sf18 yrkande 21 och 1994/95:

Sf615 yrkande 7 därmed blir

tillgodosedda.

Förslaget om att regeringen skall kunna

meddela föreskrifter om att

uppehållstillstånd inte får beviljas, om

det behövs med hänsyn till uppkomna

begränsningar i Sveriges möjligheter att

ta emot utlänningar, och att

föreskrifterna skall anmälas inom tre

månader till riksdagen är, som framgår

ovan, föranlett av att det kan bli

nödvändigt att fatta ett sådant beslut

mycket snabbt. Att fristen för att

meddela riksdagen satts så lång som tre

månader har sin grund i riksdagens

sommaruppehåll. Utskottet ser det som en

självklarhet att regeringen omgående

informerar riksdagen under den tid på

året då riksdagen är samlad och då också

snarast möjligt lägger fram en skrivelse

i frågan. Eftersom ett beslut av den art

som avses med bestämmelsen snabbt blir

allmänt känt, vill utskottet erinra om

att talmannen kan besluta om att bryta

ett uppehåll i kammarens arbete och att

ett sådant beslut skall fattas om

regeringen eller minst 115 av riksdagens

ledamöter begär det. Skulle ett sådant

beslut fattas med anledning av ett

regeringsbeslut om att

uppehållstillstånd inte får beviljas med

hänvisning till mottagningskapaciteten

förutsätter utskottet att en skrivelse i

frågan snabbt läggs fram för riksdagen.

Med det anförda får motion 1996/97:Sf17

yrkande 2 anses tillgodosedd.

Beträffande yrkande 20 i motion

1996/97:Sf18 om att en hänvisning till

det inre flyktalternativet inte skall

användas vid avvisningbeslut delar

utskottet regeringens uppfattning att

ett sådant alternativ skall kunna komma

till användning, men att en

förutsättning självfallet måste vara att

sökanden kan ta sig till området i fråga

på ett säkert sätt. Utskottet vill

tillägga att i de fall sökanden åberopat

risk för förföljelse eller att straffas

med döden eller med kroppsstraff eller

att utsättas för tortyr eller annan

omänsklig eller förnedrande behandling

eller bestraffning måste det också stå

klart för den beslutande myndigheten att

sökanden är skyddad häremot i det område

som bedöms som inre flyktalternativ.

Utskottet avstyrker bifall till motion

1996/97:Sf18 yrkande 20. Motion

1994/95:U621 yrkande 3, som behandlar

det inre flyktalternativet för kurder

från Turkiet, får liksom motion

1994/95:Sf637 yrkande 12, som behandlar

avvisningar till länder i krig eller med

krigsliknande förhållanden, anses

besvarad med vad utskottet anfört.

Vid avvisning till första asylland

eller till tredje land finns i UtlL ett

krav på att utlänningen har skydd i det

landet eller är skyddad mot

vidaresändning till hemlandet eller

annat land där han inte har ett

tillräckligt skydd. Även i dessa fall

måste självfallet myndigheterna i förväg

ha förvissat sig om att utlänningen får

ett sådant skydd i det land dit han

eller hon sänds. Det ankommer på de

tillämpande myndigheterna och regeringen

att bedöma vilka länder som kan anses

som säkra. Motionerna 1996/97:U606

yrkande 2 och 1996/97:Sf13 yrkande 8 får

anses besvarade med vad utskottet

anfört.

I ett stort antal motioner har begärts

tillkännagivanden om rätt till

uppehållstillstånd för olika grupper

asylsökande som kommer från länder där

de lever under svåra förhållanden.

Utskottet vill erinra om att

asylprövningen skall ske utifrån de skäl

varje sökande kan anföra för rätt till

uppehållstillstånd. Bedömningarna

grundar sig bl.a. på de informationer

regeringen och myndigheterna har om

länderna som de asylsökande kommer från,

och riksdagen kan av olika skäl inte

lägga synpunkter på i vilka länder det

förekommer så allvarliga förföljelser

att de generellt ger rätt till skydd.

Utskottet avstyrker därför bifall till

motionerna 1996/97:Sf14 yrkandena 1 och

2, 1996/97:U631 yrkande 2, 1994/95:U621

yrkande 4, 1994/95:U640 yrkandena 5 och

8, 1993/94:U630 yrkande 3, 1994/95:U623

yrkande 4, 1994/95: U608 yrkande 3,

1994/95:U611 yrkande 5 och 1994/95:U609

yrkande 2.

Rätt till invandring i andra fall

Gällande ordning

Uppehållstillstånd till andra än

skyddsbehövande får som inledningsvis

nämnts ges till en utlänning som är nära

anhörig till en i Sverige bosatt person

eller som annars har särskild anknytning

till Sverige, till en utlänning som av

humanitära skäl bör få bosätta sig i

Sverige eller till en utlänning som har

fått arbetstillstånd eller som har sin

försörjning ordnad på annat sätt.

Praxis vad gäller anhörigas möjlighet

till uppehållstillstånd innebär i

korthet att uppehållstillstånd ges för

make/maka och sambo när förhållandet

bedöms som seriöst och parterna fyllt 18

år. Homosexuella förhållanden jämställs

med heterosexuella. Månggifte accepteras

inte. Vid förhållanden som nyligen

uppstått tillämpas s.k. uppskjuten

invandringsprövning då

uppehållstillstånd ges för sex månader i

taget under de första två åren. Upphör

anknytningen under den tiden skall

utlänningen i normalfallet återvända

hem. Undantag görs dock, t.ex. när det

finns barn i förhållandet, när

förhållandet upphört på grund av

misshandel, när det finns risk för

social utstötning vid återkomsten till

hemlandet eller om den part som kommit

hit på grund av anknytning har hunnit

bli väl etablerad i arbetslivet.

Uppehållstillstånd beviljas också barn

under 20 år med föräldrar i Sverige om

barnen är ensamstående. Om bara en

förälder bor här krävs att denne är

legal vårdnadshavare. I vissa fall kan

tillstånd beviljas barn över 20 år och

gifta barn, om de varit förhindrade att

tidigare komma eller är s.k. sista länk,

dvs. när samtliga släktingar är bosatta

i Sverige. Föräldrapar med samtliga barn

i Sverige beviljas uppehållstillstånd om

de är i 60-årsåldern eller däröver eller

om det föreligger starka humanitära

skäl. Har de barn både i Sverige och i

andra länder beviljas tillstånd efter en

bedömning där flera olika faktorer vägs

in. En änka/änkling beviljas

uppehållstillstånd i Sverige om ett

vuxet barn är bosatt här utan hänsyn

tagen till övriga faktorer, medan en

frånskild förälder bedöms efter i

princip samma kriterier som ett

föräldrapar. Andra anhöriga kan också få

uppehållstillstånd om de i hemlandet

tillhört samma familjegemenskap som den

härvarande eller om det rör sig om en

anhörig som är sista länk .

Med uttrycket annars har särskild

anknytning till Sverige avses enligt

lagens förarbeten annan anknytning än

släktanknytning, t.ex. lång tidigare

vistelse i Sverige.

Uppehållstillstånd i anknytningsfall

skall utverkas före inresan till landet,

och en ansökan om uppehållstillstånd får

inte bifallas efter inresan.

Uppehållstillstånd får dock ändå ges om

det är uppenbart att utlänningen skulle

ha fått tillstånd om prövningen skett

före inresan.

Uppehållstillstånd på grund av

humanitära skäl kan som nämnts i

föregående avsnitt ges av politisk-

humanitära skäl men också till personer

som på grund av sjukdom eller personliga

förhållanden inte bör nekas

uppehållstillstånd.

Propositionen

I propositionen framhålls att rätten

till familjeåterförening för medlemmar

av kärnfamiljen är en mänsklig rättighet

och följer också av olika

konventionsåtaganden. Inom EG har år

1993 antagits en icke bindande

resolution om harmonisering av nationell

praxis beträffande familjeåterförening

för andra än flyktingar. Av resolutionen

framgår att medlemsstaterna i

normalfallet skall bevilja make/maka och

ogifta barn under 16-18 år

uppehållstillstånd på grund av

anknytning. Undantag kan komma i fråga,

t.ex. vid månggifte.

I propositionen föreslås att

uppehållstillstånd får beviljas make,

maka eller sambo och ogifta barn under

18 år till någon som är bosatt i Sverige

eller fått uppehållstillstånd för

bosättning här. Vidare får

uppehållstillstånd ges till andra nära

anhöriga som ingått i samma hushåll som

en sådan person. Dessa kriterier för

familje- och anhöriginvandring anges i

2 kap. 4 § första stycket punkterna 1-3

UtlL.

Regeringen bedömer att det är en rimlig

avvägning att anhöriga utöver

kärnfamiljen i princip skall ha rätt

till uppehållstillstånd här endast om de

i hemlandet ingått i samma

hushållsgemenskap som den härvarande. En

sådan avvägning torde ligga i linje med

Europadomstolens tolkning av

Europakonventionens stadgande om skydd

för familjelivet, även om praxis inte

innehåller någon uttömmande definition

av familjebegreppet. Det kan enligt

propositionen här röra sig om ogifta

barn över 18 år eller om föräldrar som i

hemlandet tagits om hand av något barn.

Särskild hänsyn måste också tas till att

det i många kulturer är mer eller mindre

omöjligt för ensamstående kvinnor att

leva i en egen bostad. Det kan därför

inte uteslutas att även exempelvis en

äldre, ensamstående faster kan hänföras

till den krets av anhöriga som bör

beviljas uppehållstillstånd på grund av

att de ingått i samma familjegemenskap.

Gemensamt för de släktingar som här kan

komma i fråga för uppehållstillstånd på

grund av tidigare hushållsgemenskap

måste enligt propositionen vidare vara

att det också finns någon form av

beroendeförhållande som gör det svårt

för dem att leva åtskilda. Det innebär

att det måste krävas att de levt i samma

hushåll omedelbart före den härvarandes

flyttning till Sverige och att ansökan

om familjeåterförening görs relativt

snart efter det den härvarande bosatt

sig här.

I en särskild punkt 4 behålls också

nuvarande möjlighet att ge

uppehållstillstånd till en utlänning som

annars har särskild anknytning till

Sverige. I specialmotiveringen till

punkt 4 framhålls att det, genom den

precisering som gjorts i punkterna 1-3

av vilken släktskap som kan ligga till

grund för uppehållstillstånd, i

undantagsfall kan bli nödvändigt att

bevilja uppehållstillstånd med stöd av

punkten 4 för vissa anhöriga som inte

helt fyller kraven för tillstånd enligt

punkterna 1-3. Det kan exempelvis röra

sig om en person som inte tidigare är

gift eller sambo med någon här i landet

och som skall komma hit för att ingå

äktenskap eller inleda ett

samboförhållande och som enligt

nuvarande praxis beviljas

uppehållstillstånd. Det kan också röra

sig om en nära anhörig till en person

som fått uppehållstillstånd som

skyddsbehövande. I den allmänna

motiveringen exemplifieras detta

närmare. Sålunda bör det enligt

propositionen, i undantagsfall och när

det finns synnerliga skäl på grund av

att den som fått uppehållstillstånd inte

har möjlighet att återvända till

hemlandet, finnas möjlighet att förena

sig här i landet med en nära anhörig som

stått den härvarande särskilt nära, även

om de inte ingått i samma

familjegemenskap i hemlandet. Det kan

exempelvis röra sig om fall där den

härvarande och släktingen i hemlandet

bott i närheten av varandra och haft en

mycket nära kontakt. Hänsyn måste enligt

propositionen också tas till vilka andra

anhöriga som den härvarande har här i

landet och till vilka anhöriga som finns

kvar i hemlandet. Den som har anhöriga

här i landet måste i regel anses ha ett

mindre behov av stöd från någon anhörig

i hemlandet än den som vistas här helt

ensam. Det måste i regel också

förutsättas att det är fråga om en

ensamstående person som skall komma hit,

och att rätten till bosättning för den

personen inte kan antas komma att leda

till följdinvandring av ytterligare

familjemedlemmar. I propositionen

markeras också att uttalandena i

proposition 1983/84:144, om att hänsyn i

möjlig mån måste tas till fall där udda

och ömmande omständigheter åberopas,

alltjämt har giltighet.

Enligt propositionen bör nuvarande

system med uppskjuten

invandringsprövning behållas när det

gäller förhållanden där parterna känt

varandra endast en kortare tid.

Beträffande övriga kategorier som i dag

kan få uppehållstillstånd föreslås inte

några ändrade regler.

Motionerna

I flera motioner kritiseras att

familjebegreppet inskränks.

I såväl motionerna 1996/97:Sf13 av

Gudrun Schyman m.fl. (v) yrkande 18 och

1996/97:Sf18 av Ragnhild Pohanka m.fl.

(mp) yrkande 7 som 1996/97:Sf21 av Rose-

Marie Frebran m.fl. (kd) yrkande 9

begärs tillkännagivanden om att

åldersgränsen för barn inte skall sänkas

från 20 till 18 år. I motion

1996/97:Sf13 begärs i yrkande 19 också

ett tillkännagivande om att det inte

skall införas krav på hushållsgemenskap

för uppehållstillstånd för föräldrar som

önskar bosätta sig hos sina barn och i

yrkande 20 ett tillkännagivande om att

praxis är orimligt hård när det gäller

barns återförening med förälder eller

syskon i Sverige om barnets

vårdnadshavare utomlands avlidit. I

motion 1996/97:Sf21 yrkande 7 begärs ett

tillkännagivande om att propositionens

förslag innebär en alltför snäv tolkning

av familjebegreppet.

Även anhörigbegreppet behandlas i några

motioner.

I motion 1996/97:Sf19 av Lars

Leijonborg m.fl. (fp) yrkande 11 yrkas

avslag på förslaget om nya regler för

anhöriginvandring. I motion 1996/97:Sf18

av Ragnhild Pohanka m.fl. (mp) yrkande 8

begärs ett tillkännagivande om att

anhörigbegreppet är för snävt och bör

vidgas till sista länk. Även Rose-Marie

Frebran m.fl. (kd) begär i motion

1996/97:Sf21 yrkande 10 ett

tillkännagivande om att den s.k. sista

länken inte bör lagstiftas bort.

I motion 1994/95:U610 av Fanny Rizell

m.fl. (kd) yrkande 2 begärs ett

tillkännagivande om att

assyrier/syrianer från sydöstra Turkiet

som har släkt-anknytning till

assyrier/syrianer i Sverige bör beviljas

uppehållstillstånd.

Gullan Lindblad m.fl. (m) begär i

motion 1996/97:Sf12 yrkande 1 ett

tillkännagivande om att ett

försörjningskrav bör övervägas vid annan

anhörig-invandring än sådan inom

kärnfamiljen.

Några motioner tar upp frågan om

uppehållstillstånd på grund av

humanitära skäl.

I motion 1996/97:Sf19 av Lars

Leijonborg m.fl. (fp) yrkande 10 yrkas

avslag på förslaget att låta möjligheten

att bevilja uppehållstillstånd av

politisk-humanitära skäl utgå medan

Ragnhild Pohanka m.fl. (mp) i motion

1996/97:Sf18 yrkande 4 begär ett

tillkännagivande om stor generositet vad

gäller humanitära uppehållstillstånd.

I motion 1996/97:Sf13 av Gudrun Schyman

m.fl. (v) yrkande 39 begärs ett

tillkännagivande om att

Utlänningsnämnden inte följt

motivuttalanden till UtlL om att

självmordsrisk utan ytterligare

kvalifikationer utgör skäl för

uppehållstillstånd.

Frågan om uppskjuten invandringsprövning

i två år i fall där parterna känt

varandra endast kort tid berörs i ett

flertal motioner.

I motion 1996/97:Sf13 av Gudrun Schyman

m.fl. (v) begärs i yrkande 21 ett

tillkännagivande om att en oberoende

utredning skall tillsättas angående

tillämpningen av reglerna om uppskjuten

invandringsprövning vid äktenskap eller

samboende och i yrkande 22 ett

tillkännagivande om att en utredning bör

ske av avvisningspraxis för kvinnor som

misshandlats av sin partner under

pågående invandringsprövning samt

kvinnoimport från svenska mäns sida. I

motion 1996/97:A820 av Lars Leijonborg

m.fl. (fp) begärs i yrkande 15 ett

tillkännagivande om att en lagändring

bör göras så att den som sammanbott med

svensk person mindre än två år inte

skall utvisas, medan Barbro Westerholm

och Isa Halvarsson (fp) i motion

1996/97:Sf601 begär ett tillkännagivande

om att systemet med uppskjuten

invandringsprövning, i avvaktan på

resultatet av Anknytningsutredningens

arbete, endast bör tillämpas vid

skeninvandring. Ett liknande yrkande

finns i motion 1996/97:Sf2 av Ragnhild

Pohanka och Thomas Julin (mp) yrkande 1,

i vilket begärs ett tillkännagivande om

att inga avvisningar skall ske innan den

nämnda utredningen är klar. I motion

1996/97:Ju917 av Ingbritt Irhammar m.fl.

(c) begärs i yrkande 11 ett

tillkännagivande om att uppskjuten

invandringsprövning endast bör ske i ett

år och ett motsvarande yrkande finns i

motion 1996/97:A819 av Elving Andersson

m.fl. (c) yrkande 14. Hans Hoff m.fl.

(s) begär i motion 1996/97:Sf603 ett

tillkännagivande om olika förbättringar

i systemet med uppskjuten

invandringsprövning, såsom information

om den tilltänkta maken till den som

skall komma till Sverige och att den

make som är i Sverige skall ha ett

ekonomiskt försörjningsansvar under två

år.

Utskottets bedömning

Utskottet anser att det är en stor

fördel att familje- och anhörigbegreppen

nu preciseras i lag med tydliga

anvisningar om hur lagen skall tillämpas

vid beviljande av uppehållstillstånd.

Åldersgränsen för barn i kärnfamiljen

överensstämmer som framgår av

propositionen med den övre åldersgränsen

i EG-resolutionen om familjeåterförening

från 1993 och är den åldersgräns som

gäller i de flesta västeuropeiska

länder. 18 år är också den svenska

myndighetsåldern och åldersgräns för

barn i barnkonventionen. Som också

framgår av propositionen skall även

fortsättningsvis finnas möjlighet att

bevilja uppehållstillstånd för ogifta

barn över 18 år i de fall de ingått i

samma hushållsgemenskap som den

härvarande. Utskottet biträder

regeringens förslag och avstyrker bifall

till motionerna 1996/97:Sf13 yrkande 18,

1996/97:Sf18 yrkande 7 och 1996/97:Sf21

yrkande 9. Utskottet anser att riksdagen

bör avstå från att uttala sig om praxis

i fall där det gäller barns återförening

med förälder eller syskon i Sverige,

eftersom omständigheterna i de fall som

åsyftas i motion 1996/97:Sf13 yrkande 20

kan vara så speciella att huvudregeln om

rätt till återförening för medlemmar i

kärnfamiljen får vika. Utskottet

avstyrker därför bifall även till detta

yrkande.

Vad avser yrkande 19 i motion

1996/97:Sf13 delar utskottet regeringens

uppfattning att föräldrar, som inte haft

någon hushållsgemenskap med den

härvarande före ankomsten, inte skall

ingå i den krets av anhöriga som skall

ha en principiell rätt att få

uppehållstillstånd här. Utskottet

avstyrker bifall till motionsyrkandet.

Utskottet finner emellertid anledning

att framhålla att propositionen ger en

möjlighet för en ensam förälder som inte

ingått i den härvarandes

hushållsgemenskap att, på samma sätt som

en annan anhörig som stått den

härvarande särskilt nära, få

uppehållstillstånd i undantagsfall när

det rör sig om synnerliga skäl.

Utskottet anser också att den

avgränsning av vilka andra anhöriga än

medlemmar av kärnfamiljen som skall ha

en principiell rätt till

uppehållstillstånd är väl avvägd. Som

framgått finns möjligheter att göra

undantag och ge uppehållstillstånd även

till andra närstående när det finns

synnerliga skäl för det. I propositionen

har också särskilt framhållits att

uttalandena i proposition 1983/84:144 om

att hänsyn i möjlig mån bör tas till

fall där udda och ömmande omständigheter

föreligger alltjämt har giltighet.

Utskottet biträder regeringens förslag

och avstyrker bifall till motionerna

1996/97:Sf19 yrkande 11, 1996/97:Sf18

yrkande 8, 1996/97:Sf21 yrkandena 7 och

10 och 1994/95:U610 yrkande 2.

Frågan om krav på att försörjningen

skall vara tryggad innan tillstånd

beviljas för anhöriga har diskuterats

inom Flyktingpolitiska kommittén som

ansett det oförenligt med de allmänna

invandrarpolitiska målen att ha en

särlagstiftning för invandrare i detta

avseende. Frågan har också tagits upp i

propositionen vari framhålls att de

flesta EU-länderna ställer krav på att

försörjningen för efterföljande

familjemedlemmar skall vara tryggad -

såvida det inte är fråga om personer som

har rätt till uppehållstillstånd enligt

EG-reglerna. Regeringen framhåller att

ett försörjningskrav för anhöriga för

rätt till uppehållstillstånd skulle

kräva en mycket grundlig belysning av

frågan i hela dess vidd, och regeringen

är därför inte beredd att nu lägga fram

förslag om någon form av

försörjningskrav. Utskottet anser mot

denna bakgrund att riksdagen bör avslå

motion 1996/97:Sf12 yrkande 1.

Något förslag till ändrad lagstiftning

vad avser uppehållstillstånd av

humanitära skäl har inte lagts fram.

Genom de nya skyddsregler som föreslås

för andra skyddsbehövande än flyktingar,

och som utskottet biträtt ovan, kommer

emellertid enligt propositionen

humanitära skäl i fortsättningen främst

att avse dem som har renodlat humanitära

skäl. Utskottet kan inte finna att detta

uttalande utesluter att det även i

fortsättningen kan förekomma någon

situation där uppehållstillstånd av

politisk-humanitära skäl kan ges med

stöd av 2 kap. 4 § UtlL. Utskottet

avstyrker bifall till motionerna

1996/97:Sf19 yrkande 10 och 1996/97:Sf18

yrkande 4. Utskottet avstyrker också

bifall till yrkande 39 i motion

1996/97:Sf13 vari begärs ett

tillkännagivande till regeringen om hur

Utlänningsnämnden tolkat förarbetena

till UtlL i ett praxisärende. Utskottet

anser att även detta är en fråga som det

inte ankommer på riksdagen att uttala

sig om.

De motioner som väckts angående

uppskjuten invandringsprövning har sin

bakgrund i de stora problem reglerna

medför för kvinnor som lockas till

Sverige av män som sedan misshandlar dem

eller på annat sätt behandlar dem illa.

Regeringen har också tagit dessa problem

på allvar och tillsatt en särskild

utredare (dir. 1996:8) som skall

undersöka hur man kan undvika att

utländska medborgare söker sig till

Sverige på grund av anknytning till en

här bosatt person, när risken bedöms som

påtaglig att den här bosatta personen

kommer att utsätta den utländska

medborgaren för misshandel eller annan

kränkande behandling. Utredaren skall

kartlägga omfattningen av problemen och

utreda vilken inverkan en s.k. sprucken

anknytning under dessa förhållanden har

för frågan om uppehållstillstånd.

Utredaren skall också undersöka vilka

möjligheter det nuvarande regelsystemet

erbjuder att komma till rätta med

problemen och utröna om det i dag

förekommer att uppgifter om brottslighet

hos den i Sverige bosatta personen

beaktas. Utredaren skall överväga

lämpligheten av att begära in

belastningsuppgifter om den i Sverige

bosatta personen och också överväga hur

eventuellt inhämtade

belastningsuppgifter bör användas.

Utredaren skall dessutom undersöka hur

skyddet för den som ansöker om

uppehållstillstånd skall kunna

förbättras samtidigt som parternas

integritet och deras rätt till skydd för

sitt privatliv åsidosätts i så liten

utsträckning som möjligt. Utredaren

skall slutligen lägga fram de

författningsförslag som eventuellt

behövs. Uppdraget skall vara avslutat

senast den 31 mars 1997. Utskottet anser

på grund av det pågående

utredningsarbetet att några

tillkännagivanden till regeringen inte

är påkallade med anledning av motionerna

1996/97:Sf13 yrkandena 21 och 22,

1996/97:A819 yrkande 14, 1996/97:A820

yrkande 15, 1996/97:Ju917 yrkande 11,

1996/97:Sf601, 1996/97:Sf2 yrkande 1 och

1996/97:Sf603.

Återkallelse av uppehållstillstånd

Gällande bestämmelser

Enligt 2 kap. 9 § UtlL skall

uppehållstillstånd återkallas om

utlänningen har lämnat oriktiga

uppgifter om sin identitet. Återkallelse

skall dock inte ske, om det kan antas

att den oriktiga uppgiften inte har

inverkat på tillståndsbeslutet eller om

andra särskilda skäl talar mot det.

Vidare får återkallelse av

uppehållstillstånd för den som rest in i

landet ske enligt 2 kap. 10 § UtlL om

utlänningen medvetet har lämnat andra

oriktiga uppgifter än om sin identitet

eller medvetet förtigit omständigheter

som varit av betydelse för att få

tillståndet.

Uppehållstillstånd får också återkallas

enligt 2 kap. 11 § om utlänningen

bedriver sådan verksamhet som kräver

arbetstillstånd utan att ha ett sådant

tillstånd, om det finns allvarliga

anmärkningar mot hans levnadssätt eller

om han med hänsyn till sin tidigare

verksamhet eller i övrigt kan antas

komma att bedriva sabotage, spioneri

eller olovlig underrättelseverksamhet i

Sverige eller annat nordiskt land.

Återkallelse av dessa skäl får endast

ske om frågan har väckts innan

utlänningen har varit bosatt här i tre

år med uppehållstillstånd.

Motionerna

Ett flertal motionärer vänder sig mot

att återkallelse av uppehållstillstånd

sker efter lång tid när utlänningen

lämnat oriktiga uppgifter om sin

identitet m.m. och förordar att en

preskriptionstid för återkallelse i

dessa fall bör införas i UtlL. I motion

1996/97:Sf17 av Roland Larsson m.fl. (c)

yrkande 5 begärs att riksdagen beslutar

om en preskriptionstid på två år, såvida

utlänningen inte dömts för brott som ger

fängelse i minst sex månader.

Motionärerna föreslår också att orden

andra särskilda skäl i 2 kap. 9 §

första stycket byts mot andra skäl . I

motion 1996/97:Sf13 av Gudrun Schyman

m.fl. (v) begärs i yrkande 43 ett

förslag från regeringen om en

regeländring så att fråga om

återkallelse på grund av oriktig

identitet inte får väckas senare än två

år efter tillståndets beviljande om det

inte föreligger synnerliga skäl. I

motion 1996/97:Sf15 av Kerstin

Warnerbring m.fl. (c, fp, v, mp, kd)

yrkande 1 begärs ett tillkännagivande om

att en preskriptionstid på två år skall

införas såvida inte synnerligen starka

skäl talar emot, och i motionerna

1996/97:Sf21 av Rose-Marie Frebran m.fl.

(kd) yrkande 17 och 1996/97:Sf18 av

Ragnhild Pohanka m.fl. (mp) yrkande15

begärs tillkännagivande om en

preskriptionstid på två år när oriktiga

uppgifter lämnats. I den senare motionen

begärs i yrkande 30 ett tillkännagivande

om en preskriptionsregel på tre år och i

yrkande 16 att även tidsgränsen i 2 kap.

11 § bör sänkas från tre till två år.

Enligt motion 1996/97:Sf20 av Berndt

Ekholm (s) (delvis) bör en ordning

övervägas med preskription av felaktiga

uppgifter om identitet i asylärenden.

I motion 1996/97:Sf18 av Ragnhild

Pohanka m.fl. (mp) yrkande 18 begärs

också ett tillkännagivande om att ingen

skall avvisas av det skälet att han

eller hon eventuellt kommer att begå

brott.

Utskottets bedömning

Som framgår av redovisningen av

grunderna för återkallelse av

uppehållstillstånd på grund av oriktig

identitet skall tillstånd inte

återkallas om det kan antas att den

oriktiga uppgiften inte har inverkat på

tillståndsbeslutet eller om andra

särskilda skäl talar emot det. För att

uppehållstillståndet skall återkallas

måste det alltså när det gäller

asylsökande ha grundats på ett asylbehov

eller behov att få stanna av humanitära

skäl, som senare visat sig ogrundat till

följd av att en oriktig identitet

uppgetts. Bestämmelserna om att

tillståndet skall återkallas tillkom i

samband med nuvarande UtlL och hade sin

grund i att allt fler utlänningar som

sökte uppehållstillstånd saknade

identitetshandlingar.

Utskottet kan ha förståelse för att de

som får sitt uppehållstillstånd

återkallat ser detta som en alltför

kraftig påföljd av en oriktig uppgift om

identitet, i synnerhet om de vistats

länge i landet och rotat sig här.

Särskilt barnfamiljer kan komma i en

svår situation när de måste återvända

till det forna hemlandet. Lagstiftaren

har också förutsett detta genom att

lämna öppet för de tillämpande

myndigheterna att inte återkalla

tillståndet om särskilda skäl talar emot

det. Enligt lagens förarbeten har som

exempel angetts att starka humanitära

skäl talar för att utlänningen bör få

stanna i landet. Regeringen har i några

avgöranden i enskilda ärenden den 24

oktober i år lämnat vägledning för när

starka humanitära skäl för barnfamiljer

att få stanna kvar i Sverige föreligger.

I två fall har barnen ansetts ha så

stark anknytning till Sverige genom att

de levt här lång tid och gått i förskola

och grundskola att det skulle strida mot

humanitetens krav och mot barnens bästa

att avvisa familjerna till hemlandet. I

ett fall har regeringen gjort

bedömningen att barnen är så unga att

vistelsen i Sverige inte har samma

starka betydelse och i ett annat fall

att barnen under den tid de haft

uppehållstillstånd i Sverige bott så

långa perioder i hemlandet att barnen

inte kan anses ha starkare anknytning

till det svenska samhället än till

hemlandet. I de båda senare fallen

återkallas uppehållstillstånden. I en

kommentar till besluten anför statsrådet

Pierre Schori att barnkonventionens

hänsyn till barnets bästa skall väga

mycket tungt i avgöranden där barn är

inblandade. Han betonar också att

barnens situation är särskilt

betydelsefull när man skall bedöma de

humanitära skälen i ett ärende.

Utlänningslagens asylregler är avsedda

att tillämpas på utlänningar som sökt

sig till Sverige därför att de behöver

skydd här. Det är enligt utskottets

uppfattning angeläget att reglerna

tillämpas på ett rättvist och likformigt

sätt så att inte trovärdigheten urholkas

och detta i sin tur drabbar andra

skyddsbehövande. Bestämmelserna om

återkallelse av uppehållstillstånd har

också utformats så att de ger skydd till

dem som, trots att de uppgett oriktig

identitet, behövt skydd när

uppehållstillstånd gavs. Bestämmelserna

ger också utrymme för hänsynstagande

till om det skulle strida mot

humanitetens krav att återkalla

tillståndet. Det finns trots detta

anledning att se över bestämmelserna,

och enligt vad utskottet erfarit kommer

regeringen att ta upp frågan i den

kommande parlamentariska

rättsprocessutredningen (se avsnitt

Handläggning). Utskottet förutsätter att

denna fråga behandlas av utredningen

skyndsamt och med förtur. Utskottet

avstyrker med hänvisning till det

anförda bifall till motionerna

1996/97:Sf13 yrkande 43, 1996/97:Sf15

yrkande 1, 1996/97:Sf17 yrkande 5,

1996/97:Sf18 yrkandena 15, 16 och 30,

1996/97:Sf20 i denna del och

1996/97:Sf21 yrkande 17.

Utskottet avstyrker också bifall till

motion 1996/97:Sf18 yrkande 18 vari

begärs ett tillkännagivande om att ingen

skall kunna avvisas på grund av

eventuell brottslighet. Den bestämmelse

som motionärerna åberopar avser personer

som med hänsyn till sin tidigare

verksamhet eller i övrigt kan antas

bedriva sabotage, spioneri eller olovlig

underrättelseverksamhet i Sverige eller

i något annat nordiskt land.

Bestämmelsen har funnits sedan 1954 års

UtlL, och en tillämpning av bestämmelsen

förutsätter enligt förarbetena att det

måste föreligga någon påtaglig grund för

misstankarna, t.ex. att utlänningen är

känd som yrkesspion, sabotör e.d.

Visering

Gällande bestämmelser

En utlänning som reser in i eller vistas

i Sverige skall ha visering om inte

utlänningen har uppehållstillstånd eller

är medborgare i annat nordiskt land.

Regeringen får föreskriva andra undantag

från kravet på visering. Visering

innebär tillstånd att resa in i och

vistas i Sverige under viss kortare tid

och får ges för högst tre månaders

vistelse vid varje tillfälle om inte

annat följer av föreskrifter som

regeringen meddelar. Visering får

begränsas även i övrigt och får förenas

med de villkor som kan behövas.

Regeringens föreskrifter om undantag

från viseringsplikt m.m. finns i 2 kap.

UtlF. Enligt 6 § får visering ges för

längre tid än tre månader, dock högst

ett år, om det föreligger särskilda skäl

för det.

Propositionen

Enligt propositionen är det av största

vikt att kontakter mellan människor i

olika länder underlättas. Det gäller

såväl i fråga om släktkontakter som

kommersiella och kulturella förbindelser

på olika plan. Det övergripande målet

måste därför vara att skapa så stor

frihet som möjligt för rörelser över

gränserna. Mot önskemålen om fri

rörlighet måste emellertid ställas

nödvändigheten av att upprätthålla den

reglerade invandringen. Det torde därför

inom överskådlig tid vara nödvändigt att

ha kvar krav på visering i förhållande

till ett stort antal stater.

Erfarenheterna av en viseringsfrihet i

Sverige i förhållande till länder vars

medborgare är viseringspliktiga i de

flesta andra länder har visat att detta

kan leda till ett mycket stort

invandringstryck mot Sverige. I

propositionen understryks också att

Sverige genom inträdet i EU fått införa

viseringskrav för medborgare i

ytterligare några stater. En svensk

anslutning till det s.k. Schengenavtalet

kommer att medföra att medborgare i fler

stater kommer att bli viseringsskyldiga.

Motionerna

Flera motioner tar upp följderna av

viseringsplikten för människor som måste

fly från sitt land. I motion

1996/97:Sf19 av Lars Leijonborg m.fl.

(fp) begärs i yrkande 13 ett

tillkännagivande om att rätten att söka

asyl inte får inskränkas genom att

viseringstvång införs för att hejda

asylsökande att nå fram till Sverige. I

motion 1996/97:Sf13 av Gudrun Schyman

m.fl. (v) begärs i yrkande 24 ett

tillkännagivande om att konsekvenserna

av svensk och europeisk viseringspolitik

blivit att asylsökande hindrats från att

ta sig till Europa för att söka asyl.

Ragnhild Pohanka m.fl. (mp) begär i

motion 1996/97:Sf18 i yrkande 6 ett

tillkännagivande om att viseringar inte

skall användas för att reglera

invandringen och i yrkande 25 ett

tillkännagivande om att det är

synnerligen tveksamt om Sverige ger

sådant skydd som art. 22 i

barnkonventionen stadgar, när

visumregler hindrar dem som behöver fly

från att lämna sina länder. Rose-Marie

Frebran m.fl. (kd) begär i motion

1996/97:Sf21 yrkande 27 ett

tillkännagivande om att regeringen bör

tillsätta en utredning om viseringens

konsekvenser för asylsökande.

I tre motioner kritiseras

viseringspolitiken när det gäller

släktbesök m.m. I motion 1996/97:Sf19 av

Lars Leijonborg m.fl. (fp) anförs att om

viseringspolitiken i dessa fall var mer

generös skulle många anhöriga inte

behöva se sig tvungna att söka

uppehållstillstånd för att besöka sina

släktingar i Sverige. I yrkande 12

begärs ett tillkännagivande om detta. I

motion 1996/97:Sf607 av Sten Andersson

(m) (del av) anförs att Invandrarverket

blandar samman tillfälligt visum med

rädsla för asylansökningar. Han begär

ett tillkännagivande om behovet av klara

och tydliga regler avseende tillfälligt

visum.

I motion 1996/97:Sf629 av Thomas Julin

och Eva Goës (mp) anförs att

Invandrarverkets viseringspraxis i

förhållande till medborgare i vissa

stater är godtycklig och mer restriktiv

dn vad som kan anses önskvärt, och

motionärerna begär ett tillkännagivande

härom liksom om att det finns anledning

att göra en översyn av de regler och

praxis som styr verkets beviljande av

turistvisum till Sverige.

Utskottets bedömning

Vid remissbehandlingen av

Flyktingpolitiska kommitténs betänkande

har ett flertal remissinstanser uttryckt

oro för att krav på visering skall göra

det allt svårare för människor i behov

av skydd att ta sig till Sverige för att

söka asyl. Regeringen bemöter detta i

propositionen med att viseringskrav

endast i mycket liten utsträckning torde

hindra människor från att söka skydd,

däremot kan det vara ett hinder för dem

att söka asyl just i Sverige. I

propositionen erinras om att någon rätt

för asylsökande att själv välja asylland

inte finns, utan om andra länder får ta

emot oproportionellt många

skyddsbehövande får detta lösas genom

internationellt samarbete. Vidare

erinrar regeringen om att det är just

för sådana situationer som den svenska

flyktingkvoten utnyttjas.

Utskottet vill också framhålla vad som

sägs i propositionen om att

viseringspolitiken i särskilt hög grad

är en del av vår invandringspolitik, där

det är nödvändigt att politiken inte

skiljer sig alltför mycket från våra

grannländers. Det kan, som regeringen

framhållit, leda till ett mycket stort

invandringstryck om vi i Sverige har

viseringsfrihet i förhållande till

länder vars medborgare är

viseringspliktiga i de flesta andra

länder.

Utskottet kan inte finna att Sveriges

bestämmelser om visering strider mot

barnkonventionen.

Med det anförda avstyrker utskottet

bifall till motionerna 1996/97:Sf13

yrkande 24, 1996/97:Sf18 yrkandena 6 och

25, 1996/97:Sf19 yrkande 13 och

1996/97:Sf21 yrkande 27.

Beträffande viseringspolitiken när det

gäller besök av släktingar och besök av

kommersiella och kulturella skäl har

regeringen understrukit vikten av att

viseringskrav inte i onödan försvårar

detta. Vikten av att sådana förbindelser

underlättas måste alltid vägas in när

viseringsansökningar prövas. Regeringen

erinrar också om att det ankommer på

Invandrarverkets styrelse att besluta

bl.a. om riktlinjer för verkets beslut i

ärenden om visering, och om att

representanter för fem riksdagspartier

ingår i styrelsen.

Utskottet anser att dessa uttalanden i

propositionen och den möjlighet att

förlänga viseringstiden till ett år som

införts i fjol tillgodoser motionerna

1996/97:Sf19 yrkande 12, 1996/97:Sf607 i

denna del och 1996/97:Sf629.

Tidsbegränsade uppehållstillstånd

Gällande bestämmelser

Uppehållstillstånd innebär tillstånd att

resa in i och vistas i Sverige under

viss tid (tidsbegränsat

uppehållstillstånd) eller utan

tidsbegränsning (permanent

uppehållstillstånd).

Om en utlänning som söker

uppehållstillstånd av humanitära skäl

eller asylskäl bedöms ha ett tillfälligt

behov av skydd här i landet får ett

tidsbegränsat uppehållstillstånd ges.

Ett sådant uppehållstillstånd får också

ges till make, maka eller barn under 20

år till den som först beviljats

tillståndet. Detsamma gäller föräldrar

till barn under 20 år som fått

tidsbegränsat uppehållstillstånd.

Ett tidsbegränsat uppehållstillstånd

kan också ges om det med hänsyn till

utlänningens förväntade levnadssätt

råder tveksamhet om uppehållstillstånd

bör beviljas.

De bestämmelser som angetts i

lagstiftningen innebär inte någon

fullständig uppräkning av de situationer

där det kan vara befogat att meddela ett

tidsbegränsat uppehållstillstånd, utan

Invandrarverket har alltid möjlighet att

välja mellan att utfärda ett

tidsbegränsat uppehållstillstånd eller

ett permanent sådant.

Propositionen

I propositionen föreslås att nuvarande

regler om tidsbegränsade

uppehållstillstånd till tillfälligt

skyddsbehövande ersätts med en möjlighet

för regeringen att i fråga om en viss

grupp av utlänningar meddela

föreskrifter om att den som söker

uppehållstillstånd som skyddsbehövande

och som bedöms ha ett tillfälligt behov

av skydd här i landet får ges ett

tidsbegränsat uppehållstillstånd. Detta

får beviljas för en sammanlagd tid av

högst två år och, om ett program för att

förbereda återvändande har inletts innan

dess, förlängas med högst två år.

Möjligheterna för barn och föräldrar

till barn att få ett motsvarande

uppehållstillstånd begränsas till att

gälla barn under 18 år. Regeringens

föreskrifter skall anmälas till

riksdagen genom en särskild skrivelse

inom tre månader.

Förslaget om tidsbegränsade

uppehållstillstånd grundar sig på

Flyktingpolitiska kommitténs förslag,

och remissinstanserna har varit delade

när det gäller den tid som tillstånd

skall ges. Regeringen anser att den av

kommittén föreslagna tidsgränsen om två

år är väl avvägd för normalfallet. I

regel torde det dock inte finnas skäl

att redan från början bevilja tillstånd

för så lång tid, utan tillstånd bör

normalt beviljas för

sexmånadersperioder. Undantagsvis kan

dock förhållandena vara sådana att det

dr motiverat att bevilja det första

tillståndet för en något längre tid,

exempelvis ett år. Kommittén hade

föreslagit att ett tidsbegränsat

tillstånd skall kunna förlängas i

sexmånadersperioder när ett

återvändandeprogram inletts men inte

föreslagit någon yttersta tidsgräns för

sådana förlängningar. Regeringen bedömer

emellertid att det är angeläget att det

finns en bestämd tidsgräns för under hur

lång tid sådana tidsbegränsade

uppehållstillstånd skall kunna förlängas

och har satt gränsen så att ett

tidsbegränsat uppehållstillstånd aldrig

kan beviljas för en längre tid än fyra

år sammanlagt. När ett

återvändandeprogram inletts vid

tvåårsperiodens ingång anser regeringen

det lämpligt att i regel förlänga

tillståndet med sex månader första

gången och, om återvändande inte kunnat

ske inom denna tid, med ytterligare

sexmånadersperioder. Undantagsvis kan

dock förhållandena vara sådana att det

framstår som motiverat att redan från

början förlänga tillståndet med ett år.

Regeringen framhåller också att frågan

om tidsbegränsat uppehållstillstånd bör

beviljas i en viss angiven situation kan

innefatta överväganden av grannlaga

natur, exempelvis såväl utrikespolitiska

som säkerhetspolitiska överväganden. En

bedömning av om det är fråga om en

massflyktssituation torde regelmässigt

kräva samråd med andra länder. Beslut om

att tillämpa en ordning med

tidsbegränsade uppehållstillstånd bör

därför endast kunna fattas av

regeringen.

Tidsbegränsade tillstånd bör enligt

såväl kommittén som regeringen kunna

användas även när utlänningen har rätt

till asyl här. Om en uttrycklig ansökan

om flyktingförklaring och resedokument

gjorts skall denna ansökan prövas. Även

om ansökan bifalls kan ett tidsbegränsat

uppehållstillstånd ges.

Den som beviljas ett sådant

tidsbegränsat uppehållstillstånd skall

enligt propositionen ha rätt att arbeta.

Om utlänningen ansöker om

flyktingförklaring och resedokument

skall en sådan ansökan prövas.

Motionerna

I motion 1996/97:Sf12 av Gullan Lindblad

m.fl. (m) anförs att det är olyckligt

med en fast tidsgräns i

massflyktssituationer, därför att ett

repatrieringsprogram som kommit i gång

kan omintetgöras eller försvåras.

Motionärerna anser också att var och en

som beviljats tidsbegränsat

uppehållstillstånd skall kunna ansöka om

asyl, varvid även eventuella humanitära

skäl som uppstått under vistelsetiden

skall kunna vägas in. Möjligheterna att

meddela tidsbegränsat uppehållstillstånd

till asylsökande som bedöms ha ett

skyddsbehov, men där identiteten är

oklar, bör också finnas. Motionärerna

begär i yrkande 2 ett tillkännagivande

härom.

I motion 1996/97:Sf19 av Lars

Leijonborg m.fl. (fp) anförs att av

rättssäkerhetsskäl bör tidsbegränsade

uppehållstillstånd inte ges för längre

tid än två år, dock att regeringen i

vissa fall skall kunna förlänga

tillståndet med sex månader i taget i

högst två år. Däremot yrkar motionärerna

i yrkande 15 avslag på förslaget att

knyta förlängningen till

återvändarprogram.

Gudrun Schyman m.fl. (v) begär i motion

1996/97:Sf13 yrkande 28 att riksdagen

beslutar att, om ett program för att

förbereda återvändande inletts en

förlängning av det tidsbegränsade

uppehållstillståndet får ske med

ytterligare högst ett år, varefter

permanent uppehållstillstånd skall

beviljas.

I motion 1996/97:Sf21 av Rose-Marie

Frebran m.fl. (kd) begärs i yrkande 25

ett tillkännagivande om att en

asylansökan på begäran ska ge upphov

till ett ställningstagande om permanent

uppehållstillstånd även när ett

tillfälligt uppehållstillstånd beviljas.

Utskottets bedömning

Utskottet anser att regeringens förslag

har en tillräcklig flexibilitet genom

att tillstånd normalt skall ges för sex

månader i taget såväl inom tvåårsgränsen

som vid förlängningar av tillståndet när

ett återvändandeprogram inletts.

Utskottet anser också att den

sammanlagda längsta tiden för

tidsbegränsade tillstånd, fyra år, innan

permanent uppehållstillstånd ges är

rimlig i sådana massflyktssituationer

som det är fråga om. Utskottet har inte

heller någon erinran mot att

förlängningen efter tvåårsperioden knyts

till ett återvändandeprogram för att

markera att skyddet är avsett att vara

temporärt och att målet är att

utlänningen skall återvända till

hemlandet när detta blir möjligt.

Utskottet avstyrker därför bifall till

motionerna 1996/97:Sf12 yrkande 2 i

denna del, 1996/97:Sf13 yrkande 28 och

1996/97:Sf19 yrkande 15.

Förslaget om att den som ansöker om

flyktingförklaring och resedokument

skall få sin ansökan prövad är föranlett

av att det annars är tveksamt om Sverige

bryter mot flyktingkonventionen.

Utskottet biträder detta förslag.

Däremot är utskottet inte berett att

tillstyrka att en ansökan om

uppehållstillstånd på andra grunder än

flyktingskäl skall behöva prövas så

länge utlänningen får skydd genom ett

tidsbegränsat uppehållstillstånd. Vad

beträffar tidsbegränsade

uppehållstillstånd när identiteten är

oklar kan sådana tillstånd vara ett sätt

att förbättra handläggningen av

utlänningsärenden. Utskottet anser

därför att det finns anledning att

närmare överväga frågan inom den i

propositionen aviserade parlamentariska

utredningen om rättsprocessen. Något

särskilt tillkännagivande härom är inte

påkallat, och utskottet avstyrker bifall

till motion 1996/97:Sf12 yrkande 2

(delvis) i vad den inte tillgodoses med

utskottets uttalande ovan.

Även om i massflyktssituationer ett

tidsbegränsat uppehållstillstånd kan

beviljas också en utlänning som får

flyktingförklaring och resedokument, kan

utskottet inte finna att detta utesluter

att frågan om permanent

uppehållstillstånd prövas när

omständigheterna talar för det. Motion

1996/97:Sf21 yrkande 25 får anses

tillgodosedd.

Verkställighet av avvisnings- och

utvisningsbeslut

Gällande bestämmelser

I 4 kap. UtlL anges under vilka

förhållanden en utlänning får avvisas

eller utvisas ur landet. De formella

grunderna för avvisning, bl.a. att

utlänningen inte har pass, visering,

uppehållstillstånd eller erforderligt

arbetstillstånd, anges i 1 §. Någon

tidsgräns för avvisning på sådana

grunder finns inte. De materiella

grunderna, t.ex. att det kan antas att

han kommer att sakna tillräckliga medel,

finns i 2 §. Avvisning i dessa fall får

inte ske senare än tre månader efter

utlänningens ankomst till Sverige och

inte om han har visering eller

uppehållstillstånd.

Invandrarverket skall pröva ärendet om

avvisning om utlänningen söker asyl här,

eller har en nära familjemedlem som

söker asyl här, eller utan avbrott har

vistats i Sverige mer än tre månader

efter ankomsten när frågan väcks om hans

avvisning. Har den centrala

utlänningsmyndigheten i ett annat

nordiskt land begärt att utlänningen

skall avvisas skall även denna fråga

prövas av Invandrarverket. I andra fall

skall polismyndigheten pröva frågan om

avvisning, men skall överlämna ärendet

till Invandrarverket om myndigheten

anser det tveksamt om avvisning bör ske.

En utlänning får utvisas om han

uppehåller sig här efter det att hans

uppehållstillstånd löpt ut eller

återkallats. Även dessa beslut fattas av

Invandrarverket.

Om en ansökan om uppehållstillstånd

avslås eller uppehållstillståndet

återkallas medan utlänningen befinner

sig i Sverige, skall samtidigt beslut om

avvisning eller utvisning meddelas om

inte särskilda skäl talar mot detta.

När frågan om avvisning eller utvisning

prövas skall hänsyn tas till om

utlänningen på grund av reglerna om

verkställighet inte kan sändas till ett

visst land eller det annars finns

särskilda hinder mot att avgörandet

verkställs. I avvisnings- eller

utvisningsbeslut skall ges de

anvisningar om verkställigheten som

prövningen föranleder.

Bestämmelser om verkställighet av

avvisnings- och utvisningsbeslut finns i

8 kap. UtlL. Ett absolut förbud mot

verkställighet finns för verkställighet

till ett land, om det finns grundad

anledning att tro att utlänningen där

skulle vara i fara att straffas med

döden eller med kroppsstraff eller att

utsättas för tortyr, eller till ett land

där han inte är skyddad mot att sändas

vidare till ett land där han skulle vara

i sådan fara. Verkställighet får - annat

än undantagsvis - inte heller ske till

ett land där utlänningen riskerar att

utsättas för förföljelse, och inte

heller till ett land där han inte är

skyddad mot vidaresändning till ett land

där han löper sådan risk. En

krigsvägrare får inte, om det inte finns

särskilda skäl, sändas till ett land där

han riskerar att sändas till en

krigsskådeplats eller till ett land där

han inte är skyddad mot att sändas

vidare till ett land där han löper sådan

risk. En de facto-flykting får inte

sändas till sitt hemland eller till ett

land där han riskerar att sändas vidare

till hemlandet om han har synnerliga

skäl mot detta.

Finns inte ovan nämnda hinder mot

verkställigheten skall utlänningen

sändas till sitt hemland eller, om

möjligt, till det land från vilket han

kom till Sverige. Går inte detta eller

finns det andra särskilda skäl får

utlänningen i stället sändas till något

annat land.

Invandrarverket får förordna att verkets

beslut om avvisning får verkställas även

om det inte har vunnit laga kraft

(omedelbar verkställighet), om det är

uppenbart att det inte finns grund för

asyl och att uppehållstillstånd inte

heller skall beviljas på någon annan

grund. Beslut om omedelbar

verkställighet får meddelas senare än

tre månader efter utlänningens ankomst

till Sverige bara om synnerliga skäl

talar för detta. Denna bestämmelse

infördes i 1989 års utlänningslag.

Tidigare gällde bestämmelser om att en

polismans beslut om avvisning skulle

verkställas utan hinder av om det hade

överklagats. Verkställigheten fick dock

inte genomföras innan Invandrarverket

hade beslutat att inte överta ärendet,

efter det att polismyndigheten anmält

att den funnit en utlännings påstående

om asylskäl vara uppenbart oriktigt

eller att myndigheten lämnat påståendet

utan avseende och därför själv meddelat

avvisningsbeslut i stället för att lämna

över ärendet till verket.

Ett beslut om avvisning eller utvisning

anses verkställt om utlänningen lämnat

landet och beslutet har vunnit laga

kraft. Andra beslut än sådana som

meddelats av allmän domstol preskriberas

om beslutet inte har verkställts inom

fyra år efter det att det vann laga

kraft. Har utlänningen inte kunnat

anträffas för verkställighet inom

fyraårstiden och frågan om

verkställighet kommer upp därefter,

skall beslutet anses verkställt genom

att utlänningen lämnat landet och

beslutet har vunnit laga kraft, om inte

annat visas.

En verkställighet kan avbrytas genom

inhibition om en utlänning har

överklagat ett beslut om avvisning med

omedelbar verkställighet eller gett in

en ny ansökan om uppehållstillstånd

efter det att ett beslut om avvisning

eller utvisning har vunnit laga kraft.

Även i andra fall kan en verkställighet

inhiberas om det finns särskilda skäl

till det.

Propositionen

I propositionen föreslås, som redan

berörts ovan under avsnittet

Skyddsbehövande i övrigt att även det

absoluta förbudet mot verkställighet

skall anpassas till Europakonventionen.

Avvisning och utvisning får enligt

förslaget aldrig verkställas till ett

land om det finns skälig anledning att

tro att utlänningen där skulle vara i

fara att straffas med döden eller med

kroppsstraff eller att utsättas för

tortyr eller annan omänsklig eller

förnedrande behandling eller

bestraffning och inte heller till ett

land där han inte är skyddad mot att

sändas vidare till ett land där han

skulle vara i sådan fara. I

propositionens specialmotivering anförs

att grundad anledning ändrats till

skälig anledning för att markera att

beviskraven inte får ställas alltför

högt när det gäller utlänningens

påståenden om risk för dödsstraff,

omänsklig eller förnedrande behandling

eller bestraffning. Någon fullständig

bevisning som klart styrker att det

finns en sådan risk kan sällan läggas

fram, och utlänningens berättelse bör

därför godtas om den framstår som

trovärdig och sannolik. Den ändrade

lydelsen får som nämnts betydelse också

vid prövning av en ansökan om

uppehållstillstånd, genom att hänsyn då

skall tas till om utlänningen på grund

av reglerna om verkställighet inte kan

sändas till ett visst land eller det

annars finns särskilda hinder mot att

avgörandet verkställs.

Vidare föreslås att bestämmelserna om

verkställighetshinder för krigsvägrare

utgår ur lagstiftningen. Bestämmelserna

om verkställighetshinder för de facto-

flyktingar föreslås gälla personer som

flyr undan en väpnad konflikt eller en

miljökatastrof.

I propositionen föreslås också att

bestämmelsen om att beslut om avvisning

i normalfallet skall meddelas inom tre

månader från inresan ändras så att

tremånaderstiden i stället skall räknas

från tidpunkten för den första ansökan

om uppehållstillstånd. Regeringen

motiverar ändringen med att den

nuvarande regeln kommit att medföra att

åtskilliga asylsökande ger in sin

ansökan till Polisen strax efter

tremånaderstidens utgång. Det är

emellertid angeläget att beslut om

avvisning kan verkställas så snabbt som

möjligt när det är uppenbart att en

ansökan om asyl saknar grund.

Regeringen föreslår också att, om ett

internationellt organ som har rätt att

pröva klagomål från enskilda riktar en

begäran till Sverige om inhibition av

ett avvisningsbeslut eller ett

utvisningsbeslut, inhibition skall

meddelas om inte synnerliga skäl talar

mot detta. Regeln skall vara en garanti

för att verkställigheten stoppas i

praktiskt taget alla sådana fall, och

framställningar av detta slag bör

regelmässigt följas för att möjliggöra

en effektiv prövning av

konventionsorganen. Undantagsregeln bör

därför enligt propositionen tolkas

mycket restriktivt.

Motionerna

I motion 1996/97:Sf13 av Gudrun Schyman

m.fl. (v) anförs att avvisning med

omedelbar verkställighet är ett institut

med synnerligen allvarliga

rättssäkerhetsimplikationer.

Motionärerna begär i yrkande 29 ett

tillkännagivande om att den utvidgning

som skedde i samband med 1989 års

utlänningslag bör upphävas och en

återgång ske till den regel som tidigare

gällde. I motion 1996/97:Sf21 yrkande 23

begär Rose-Marie Frebran m.fl. (kd) ett

tillkännagivande om att avvisning eller

utvisning inte får verkställas så länge

överprövning av beslut om avlägsnande

pågår. Ragnhild Pohanka m.fl. (mp) begär

i motion 1994/95:Sf23 yrkande 6 att

verkställighet av en av polisman

beslutad avvisning inte skall få ske

förrän ett överklagat beslut vunnit laga

kraft. I motion 1996/97:Sf21 av Rose-

Marie Frebran m.fl. (kd) yrkande 21

begärs ett tillkännagivande om att ett

system med medborgarvittnen skall finnas

vid avvisningar med omedelbar

verkställighet.

I motion 1994/95:Sf617 av Yvonne

Ruwaida och Ragnhild Pohanka (mp)

yrkande 4 begärs att riksdagen beslutar

att inga avvisningar får verkställas

under pågående behandling eller terapi

utfärdad av legitimerad medicinsk

personal.

I motion 1996/97:Sf20 av Berndt Ekholm

(s) tar motionären upp problem med

utlänningar som fått avvisningsbeslut

som inte kan verkställas därför att

deras hemland inte tar emot dem.

Motionären begär i denna del av motionen

ett tillkännagivande om att

uppehållstillstånd bör ges i sådana

fall. Ragnhild Pohanka m.fl. (mp) tar i

motion 1996/97:Sf18 upp samma problem

och begär i yrkande 10 ett

tillkännagivande om att ett

avlägsnandebeslut skall upphävas och

uppehållstillstånd beviljas om en

verkställighet fördröjs under mer än sex

månader.

I två motioner, 1994/95:Sf609 av

Ragnhild Pohanka m.fl. (mp) och

1994/95:Sf611 av Rose-Marie Frebran

m.fl. (kd) yrkande 5, begärs

tillkännagivanden om uppföljning av

personer som avvisas. I den förstnämnda

motionen anför motionärerna att utvisade

flyktingar skall ställas under svenskt

beskydd, och kontakt skall tas med det

landets regering dit flyktingen skall

avvisas för att få skriftliga garantier

om flyktingens säkerhet. En regelbunden

kontakt med flyktingen bör, anför

motionärerna, upprätthållas några år

efter utvisningen, och om något skulle

hända flyktingen skall den svenska

ambassaden i landet och regeringen verka

för att flyktingen frisläpps och

eventuellt får återvända till Sverige. I

motion 1994/95:Sf611 anser motionärerna

att Invandrarverket eller annat lämpligt

organ skall få till uppgift att välja ut

ett representativt urval av personer som

avvisats från Sverige och följa deras

öden.

Gudrun Schyman m.fl. (v) anför i motion

1996/97:Sf13 att bestämmelsen om

preskription av avvisnings- och

utvisningsbeslut under de senaste åren

börjat tillämpas i strid med lagens

förarbeten när det gäller personer som

håller sig gömda. Enligt motionärerna är

lagstiftarens intentioner att man i

undantagsfall kan ta upp frågan om

avvisning eller utvisning på nytt. Nu

har, anför motionärerna, undantagsregeln

blivit huvudregel. I yrkande 44 begär de

ett tillkännagivande om att de

tillämpande myndigheterna bör återgå

till att följa lagstiftarens

intentioner. I motion 1996/97:Sf21 av

Rose-Marie Frebran m.fl. (kd) yrkande 20

begärs ett tillkännagivande om att en

avvisning inte bör ske efter fyra år,

även om flyktingarna gömt sig.

I motion 1996/97:Sf13 begärs vidare i

yrkande 23 ett förslag från regeringen

om en ändring i UtlL så att inhibition

skall meddelas i ärende hos Europeiska

kommissionen för de mänskliga

rättigheterna, om kommissionen har

beslutat att med regeringen kommunicera

en anmälan om att ett avvisnings- eller

utvisningsbeslut skulle strida mot

artikel 8 i Europakonventionen.

Utskottets bedömning

Utskottet biträder regeringens förslag

till lagändringar i 8 kap. UtlL.

Vad beträffar de synpunkter som

framförts i motion 1996/97:Sf13 yrkande

29 på UtlL:s bestämmelser om omedelbar

verkställighet vill utskottet erinra om

att lagändringen skedde år 1989 i syfte

att stärka rättssäkerheten i

asylärenden. Utskottet kan därför inte

förorda en återgång till tidigare

lagstiftning och avstyrker bifall till

motionen.

Utskottet kan av samma skäl som

regeringen anfört för en ändring av

tremånadersgränsen inte heller

tillstyrka att reglerna om omedelbar

verkställighet slopas och avstyrker

bifall till motionerna 1996/97:Sf21

yrkande 23 och 1994/95:Sf23 yrkande 6.

Utskottet avstyrker även bifall till

motion 1994/95:Sf617 yrkande 4. Förbud

mot verkställighet under pågående terapi

bör inte regleras i lag, utan frågan om

verkställighet skall ske eller ej i de

enskilda fallen måste avgöras av de

tillämpande myndigheterna.

Vad avser medborgarvittnen vid

avvisning med omedelbar verkställighet

har Flyktingpolitiska kommittén nämnt

att frivilligorganisationernas

deltagande i asylprocessen är en av

flera vägar att öka rättssäkerheten.

Organisationernas medverkan kan då

organiseras antingen i form av

medborgarvittnen eller i form av att

representanter för organisationerna

deltar i delar av beslutsfattandet.

Kommittén har även hänvisat till att ett

sådant deltagande enligt avtal mellan

samverkansorganisationen Dansk

Flyktingeshjaelp och danska staten

förekommer i Danmark vid

avvisningsbeslut med omedelbar

verkställighet och att såväl

myndigheterna som Dansk Flyktingeshjaelp

framhållit det stora värdet med denna

modell. Utskottet förutsätter att frågan

kommer att diskuteras i de fortsatta

övervägandena om hur asylprocessen

närmare skall utformas och anser att

motion 1996/97:Sf21 yrkande 21

tillgodoses med vad utskottet anfört.

Beträffande hinder för verkställighet

när ett land inte tar emot sina egna

medborgare utgår utskottet från att

regeringen är väl informerad om när

sådana hinder föreligger. Eftersom det

enligt Europakonventionen innebär en

kränkning av de mänskliga rättigheterna

att vägra en medborgare att komma till

sitt land, finns det anledning för

regeringen och de tillämpande

myndigheterna att särskilt uppmärksamma

den besvärliga situation som uppkommer

även för den som skall avlägsnas.

Utskottet anser med det anförda att

motion 1996/97:Sf20 i denna del och

motion 1996/97:Sf18 yrkande 10 inte

påkallar någon åtgärd från riksdagens

sida.

När det gäller frågan om en uppföljning

av avvisade eller utvisade personer vill

utskottet inledningsvis erinra om att

benämningen flykting avser den som

faller under flyktingdefinitionen i

UtlL. Att generellt använda denna

benämning på personer, som avlägsnats ur

landet därför att myndigheterna inte

funnit några grunder för

uppehållstillstånd här, ger en felaktig

föreställning om den svenska

flyktingpolitiken. Även om det inte kan

uteslutas att enstaka fel kan begås vid

asylprövningen, vill utskottet ändå

vidhålla vad utskottet anförde i sitt

betänkande 1993/94:SfU14 med anledning

av en liknande motion. Utskottet

framhöll i betänkandet att en avvisning

av en asylsökande förutsätter att det

står klart att utlänningen inte löper

risk för förföljelse eller motsvarande.

Det föreföll därför inte rimligt att

göra en mer organiserad uppföljning av

vad som händer personer som avvisas. Vid

en offentlig utfrågning hade från såväl

Invandrarverkets som Utlänningsnämndens

sida uppgivits att de följer upp vissa

enskilda fall. Invandrarverket hade

dessutom haft mer generella

uppföljningar avseende särskilda länder.

Utskottet avstyrker bifall till

motionerna 1994/95:Sf609 och

1994/95:Sf611 yrkande 5.

Preskriptionstiden för avvisnings- och

utvisningsbeslut förlängdes från två

till fyra år i samband med att nuvarande

UtlL infördes. Ändringen gjordes mot

bakgrund av att det blivit allt

vanligare att utlänningar höll sig undan

under långa tider. Efter en preskription

av ett avvisnings- eller

utvisningsbeslut behöver utlänningen

fortfarande ha tillstånd att stanna här.

Om ett sådant tillstånd skall ges eller

ej måste bedömas med hänsyn till

omständigheterna i de enskilda fallen.

Utskottet avstyrker bifall till

motionerna 1996/97:Sf13 yrkande 44 och

1996/97:Sf21 yrkande 20.

Den nya inhibitionsbestämmelse som

föreslagits i propositionen innebär som

nämnts att en verkställighet av ett

avlägsnandebeslut i regel skall

inhiberas när Europeiska kommissionen

för de mänskliga rättigheterna efter ett

klagomål från en enskild asylsökande

begär det. Om, och i så fall på vilket

stadium av beredningen av klagomålen,

kommissionen anser sig böra rikta en

sådan begäran till Sverige beror på

omständigheterna i klagoärendet och

avgörs av kommissionen. Utskottet anser

att motion 1996/97:Sf13 yrkande 23 får

anses tillgodosedd med det förslag som

regeringen lagt fram.

Ansvariga myndigheter

Gällande ordning

Statens invandrarverk är central

utlänningsmyndighet och skall verka för

att myndigheternas handläggning av

ärenden enligt utlännings- och

medborgarskapslagen är rättssäker och

effektiv. Verket beslutar i ärenden

rörande ansökningar om visering och

uppehållstillstånd, liksom ansökningar

om resedokument, flyktingförklaring och

främlingspass samt ansökningar om

medborgarskap. Verket beslutar också om

avvisning och utvisning.

Utrikesdepartementet får besluta om

visering. Utlandsmyndigheterna och andra

myndigheter kan bemyndigas att besluta

om visering.

Polismyndigheten kan bl.a. besluta om

uppehållstillstånd som inte avser asyl.

Invandrarverkets beslut om

resedokument, svenskt medborgarskap samt

avvisning och utvisning kan överklagas

till Utlänningsnämnden. Däremot kan

beslut om uppehållstillstånd endast

överklagas om ett avvisnings- eller

utvisningsbeslut överklagas dit.

I vissa fall kan en polismyndighet

fatta beslut om avvisning av en

utlänning som inte är asylsökande.

Beslutet kan då överklagas till

Invandrarverket.

Ansökningar om uppehållstillstånd eller

svenskt medborgarskap ges in till en

polismyndighet eller utlandsmyndighet.

Polismyndigheten genomför behövliga

utredningar i Sverige och

utlandsmyndigheten genomför utredningar

utanför Sverige. Om en utlänning söker

asyl gör polismyndigheten en

grundutredning i direkt anslutning till

att ansökningen lämnas, varefter ärendet

överlämnas till Invandrarverket för

vidare asylutredning. Verket bedriver på

några inreseorter försöksverksamhet med

att genomföra grundutredningar. Ärenden

där asylskäl inte anförts, överlämnas

efter avslutad utredning till verket för

beslut, om polismyndigheten inte har

bemyndigande att själv fatta beslut i

ärendet.

Om en utlänning inte självmant lämnar

Sverige efter ett avvisnings- eller

utvisningsbeslut verkställer

polismyndigheten beslutet.

Kriminalvårdens transporttjänst

genomför på polismyndighetens uppdrag

rent praktiskt verkställigheten av

avvisnings- och utvisningsbeslut.

Polismyndigheterna verkställer beslut

om förvar och driver de lokaler där de

förvarstagna vistas.

Propositionen

I propositionen gör regeringen

bedömningen att utredning och prövning

av utlänningsärenden bör handläggas av

Invandrarverket och Utlänningsnämnden.

Ansvaret för att utreda ärenden om

uppehållstillstånd bör därför föras över

från Polisen till Invandrarverket.

Asylansökningar bör därvid lämnas direkt

till Invandrarverket, oavsett om ansökan

sker vid gränsen eller inne i landet.

Invandrarverket bör också ta över

ansvaret från Polisen för de s.k.

grundutredningar som görs i direkt

anslutning till att asylansökan lämnas.

Ansökningar om uppehållstillstånd som

görs i Sverige bör lämnas direkt till

Invandrarverket som bör ta över ansvaret

för utredningarna även i denna typ av

ärenden. Uppgiften att ta emot och

utreda ansökningar om svenskt

medborgarskap bör samtidigt föras över

till verket. Ansökningar som lämnas in i

utlandet bör liksom tidigare ges in till

svensk utlandsmyndighet. Regeringen

avser att närmare reglera

ansvarsfördelningen i denna del.

Invandrarverket bör också ta över

ansvaret för personer som tas i förvar

enligt UtlL samt driften av de lokaler

där förvarstagna vistas. Regeringen

kommer att närmare överväga vilka

författningsändringar som behövs för att

genomföra förändringen beträffande

ansvaret för förvarstagna.

Ansvaret för registrering av

fingeravtryck som tagits med stöd av

UtlL bör flyttas från Rikspolisstyrelsen

till Invandrarverket och förändringarna

bör författningsregleras.

I propositionen framhålls att

kvaliteten i det arbete Polisen utför är

god, särskilt i de fall speciell

personal avdelats för att arbeta med

dessa uppgifter. Samtidigt betonas

vikten av att den som möter en

asylsökande har goda kunskaper om

politiska förhållanden i det område som

den asylsökande kommer ifrån, och sådana

kunskaper finns av naturliga skäl

lättare tillgängliga på den centrala

utlänningsmyndigheten än på ett stort

antal polismyndigheter. Det är också av

vikt att den personal som arbetar med

utlänningsärenden har tillräcklig

erfarenhet av denna ärendetyp och de

speciella problem som handläggningen

ofta rymmer.

Även principiella skäl talar enligt

regeringen för att Polisens roll bör

minska i frågor som rör tillämpningen av

utlänningslagen, och en sådan utveckling

inleddes redan år 1992 när ansvaret för

de s.k. asylutredningarna flyttades över

från polismyndigheterna till

Invandrarverket. Rikspolisstyrelsen och

Invandrarverket har på uppdrag av

regeringen nyligen utrett

förutsättningarna för och konsekvenserna

av att flytta över ytterligare

arbetsuppgifter till Invandrarverket,

och verket har visat att detta kan

genomföras med i stort sett samma

service till allmänheten och på sikt

till lägre kostnader. Möjlighet finns

också att viss personal följer med

verksamheten till verket och bidrar till

att kompetens överförs mellan

myndigheterna.

Frågor om överflyttning av

verkställighet av avvisnings- och

utvisningsbeslut och att Kriminalvårdens

transporttjänst organisatoriskt flyttas

till Invandrarverket i den del den avser

utrikestransporter måste enligt

regeringen utredas ytterligare.

I propositionen framhålls att

utlänningar som tas i förvar enligt UtlL

bör i princip vistas vid särskilda

anläggningar som drivs av

Invandrarverket. Förvarslokalerna bör

utformas så att de så långt möjligt

överensstämmer med de lokaler som finns

på mottagningscentra som Invandrarverket

driver. Även vid förvarslokalerna skall

organiserad verksamhet ordnas.

Skillnaden mellan en förvarslokal och

ett mottagningscenter bör i huvudsak

vara att de som hålls i förvar åläggs

restriktioner för sin rörelsefrihet.

Regeringen understryker att en

förvarstagen utlänning endast i

undantagsfall bör få vistas i

polisarrest, häkte eller

kriminalvårdsanstalt. Sådana

undantagssituationer kan vara att

utlänningen av rent transporttekniska

skäl inte omedelbart kan sändas till

Invandrarverkets förvarslokaler, eller

att en verkställighet är omedelbart

förestående. Ett ytterligare skäl kan

vara att den förvarstagne uppträder på

ett sådant sätt att han eller hon

äventyrar sin eller andras personliga

säkerhet.

Avsikten med bestämmelsen om

fingeravtryck är att underlätta

identifikationen av den som söker asyl

här. Regeringen anser att detta bör

ytterligare understrykas genom att

ansvaret för registreringen flyttas från

Rikspolisstyrelsen till Invandrarverket.

Genom den ändrade ansvarsfördelningen

för grundutredningar kommer även den

praktiska hanteringen då fingeravtryck

tas att skötas av verkets personal. Det,

liksom de principiella bedömningarna,

talar enligt propositionen för att även

ansvaret för registerföringen flyttas

över till Invandrarverket. Samma

bestämmelser bör gälla för uppgifterna

om fingeravtryck som för andra uppgifter

i verkets register, vilket innebär att

andra myndigheter och mellanstatliga

organisationer får tillgång till

uppgifterna endast i den mån

sekretesslagen medger det.

I propositionen ger regeringen också

sin syn på myndighetskulturen.

Invandrarverket och Utlänningsnämnden

bör i förhållande till asylsökande och

andra som söker uppehållstillstånd visa

respekt för individen och dennes förmåga

att ta ansvar för sig själv och sin

familj. Regeringen framhåller att det är

av grundläggande betydelse att

bestämmelser som reglerar utlänningars

rätt att vistas i Sverige tillämpas på

ett rättssäkert sätt. Av de övergripande

målen för myndigheterna bör framgå att

ärenden skall handläggas rättssäkert och

snabbt. Dessutom är, anför regeringen,

humanitet grunden för att verksamheten

skall kunna bedrivas med respekt för

individen. Individen bör sättas i

centrum utan att man bortser från

statens intresse av att upprätthålla den

reglerade invandringen. Regeringen

erinrar om att styrningen av

myndigheterna hittills i hög grad

inriktats mot att göra

handläggningstiderna så korta som

möjligt. Samtidigt pågår också ett

arbete inom myndigheterna för att ange

och följa upp kvalitetskrav. Regeringen

uppger att den har för avsikt att verka

för att myndigheternas förhållningssätt

mot den enskilde individen

uppmärksammas.

Motionerna

I motion 1996/97:Sf10 av Birthe

Sörestedt m.fl. (s) anförs att vid

polisens utlänningsavdelning i Malmö

finns en särskild utredare för speciell

uppföljning av invandringspolitiken

enligt den s.k. Malmömodellen. Polisen

fungerar som navet i ett nätverk mellan

polisen, arbetsmarknadsmyndigheterna och

försäkringskassan för att spåra upp

personer som på oriktiga grunder

erhåller bidrag och ersättningar, har

uppehållstillstånd och är folkbokförda

trots att utvandring har ägt rum. Genom

förslaget till ändrat huvudmannaskap är

det angeläget att man i

organisationsförändringen beaktar att

det kan ske en fortsatt och ytterligare

utbyggnad av den speciella

uppföljningen, och att det sker ett

uttalande om myndigheternas samverkan

och att det garanteras resurser oavsett

vem som är huvudman. Motionärerna begär

ett tillkännagivande härom.

Ulla Löfgren (m) ställer i motion

1996/97:Sf11 en rad frågor om hur

servicen kan utformas i glesbygder till

utlänningar som söker olika tillstånd

eller svenskt medborgarskap. Motionären

pekar särskilt på den sociala kontroll

som finns på små orter och kunskaper hos

polisen när det gäller problem med

snabba anknytningar. Hon begär ett

tillkännagivande om att en organisation

måste utformas för utlännings- och

medborgarskapsärenden som är anpassad

till lokala och regionala

förutsättningar i hela landet.

Liknande problem berörs i motion

1996/97:Sf21 av Rose-Marie Frebran m.fl.

(kd). Motionärerna stöder regeringens

förslag utom vad avser ansvaret för

anknytningsutredningar och erinrar om

att Invandrarverket kommer att finnas på

få orter i landet. Å andra sidan är det

enligt motionärerna tveksamt om Polisen

är bästa instans för sådana utredningar.

Motionärerna anser att ett kommunalt

ansvar bör övervägas och begär i yrkande

29 ett tillkännagivande härom och i

yrkande 30 ett tillkännagivande om att i

avvaktan på ett kommunalt ansvar bör

ansvaret för anknytningsutredningar

ligga kvar hos Polisen.

Tomas Högström (m) yrkar i motion

1996/97:Sf9 avslag på förslaget om att

Invandrarverket skall överta

registeransvaret vad gäller tagande av

fingeravtryck. Motionären anser att

förslaget riskerar att leda till nya

gränsdragningsproblem. Det är särskilt

viktigt att redan nu klargöra att

avsikten om Invandrarverket övertar

ansvaret för registreringen är att detta

inte skall innebära att det skapas

ytterligare ett fingeravtryckssystem.

I motion 1994/95:Sf630 av Marianne

Samuelsson m.fl. (mp) begärs i yrkande

16 ett tillkännagivande om att civil

personal skall ta emot asylsökande vid

gränsen.

Gudrun Schyman m.fl. (v) ifrågasätter i

motion 1996/97:Sf13 lämpligheten av att

ha de svenska utlandsmyndigheterna som

källa för asylärenden, eftersom dessa

myndigheter har som huvuduppgift att

värna om goda relationer mellan Sverige

och den stat där de finns. Motionärerna

menar att när det gäller situationen för

de mänskliga rättigheterna i olika

länder torde organisationer som Amnesty

International och Human Rights Watch ha

betydligt större sakkunskap. I yrkande

31 begärs ett tillkännagivande härom.

I motion 1996/97:Sf13 begärs också,

yrkande 30, ett tillkännagivande om att

hivtestning av asylsökande skall upphöra

eftersom varken hivdiagnos eller

utvecklad aids enligt regeringens praxis

utgör grund för uppehållstillstånd.

I två motioner vänder sig motionärerna

mot att utlänningar som tagits i förvar

placeras i häkten. I förenämnda motion

1996/97:Sf13 av Gudrun Schyman m.fl. (v)

yrkande 58 begärs ett beslut om att i en

ny 6 kap. 2 a § UtlL skall införas en

bestämmelse om att en förvarstagen

utlänning inte får tas in i

kriminalvårdsanstalt, häkte eller

polisarrest om det inte föreligger

synnerliga skäl. I motion 1996/97:Sf20

av Berndt Ekholm (s) i denna del begärs

ett tillkännagivande om att förvar i

häkte skall förbjudas helt.

I motion 1996/97:Sf12 av Gullan

Lindblad m.fl. (m) yrkande 6 begär

motionärerna ett tillkännagivande om att

regeringen skyndsamt skall återkomma

till riksdagen med ett förslag om att

Invandrarverket skall renodlas som

migrationsmyndighet och att

integrationsfrågorna skall föras över

till andra myndigheter. Motionärerna

hänvisar till att frågorna på

regeringsnivå handläggs av olika

departement. Även i motion 1996/97:Sf17

av Roland Larsson m.fl. (c) yrkande 3

begärs ett tillkännagivande om att

Invandrarverket skall delas i två

myndigheter, en som ansvarar för

flyktingfrågor och en som ansvarar för

integrationsfrågor. Motionärerna

hänvisar till att flyktingpolitiken och

integrationspolitiken är två skilda

områden som kräver mycket olika typer av

insatser.

Utskottets bedömning

Utskottet anser att regeringens motiv

för att överföra vissa uppgifter med

asylärenden och andra tillståndsärenden

från Polisen till Invandrarverket ur

både principiell och praktisk synpunkt

har stor bärkraft. Utskottet har genom

åren, inte minst motionsledes, fått

många uttryck för att asylsökande med

svåra upplevelser från hemlandets

polismyndigheter har haft svårt att lita

på polismyndigheter i andra länder och

berätta om de förföljelser de varit

utsatta för. Det är också en stor

fördel ur utredningssynpunkt att de som

skall fatta beslut i ett asylärende får

den första kontakten med sökanden redan

vid grundutredningen. Som framhållits i

propositionen finns det stor kompetens

hos den svenska utlänningspolisen, som

utskottet anser det är angeläget att ta

till vara vid tillsättningen av nya

tjänster vid Invandrarverket.

De olika följder av en överföring av

uppgifter som tagits upp i motionerna

1996/97:Sf10, 1996/97:Sf11 och

1996/97:Sf21 (yrkandena 29 och 30) bör

enligt utskottets uppfattning beaktas

när överföringen genomförs. Att

myndigheternas roll renodlas utesluter

inte att man försöker finna former för

samverkan mellan olika myndigheter så

att viktiga delar i det nuvarande

arbetet såsom kontroll, service m.m. kan

bibehållas. Utskottet förutsätter att

sådana samordningsfrågor blir föremål

för diskussioner på olika nivåer. Något

särskilt tillkännagivande härom anser

utskottet inte påkallat. Utskottet vill

tillägga att enligt vad utskottet

erfarit planerar Invandrarverket att ha

enheter för ärendeprövning på minst tolv

orter. Det innebär att 90 % av de

sökande kommer att ha en enhet i den

egna kommunen eller kunna resa till

närmaste enhet inom någon eller några

timmar. För att klara servicen till de

sökande i områden där avståndet till

närmaste enhet är stort, överväger

Invandrarverket att antingen ha en

överenskommelse med en annan myndighet

om att ta emot ansökningar och genomföra

en utredning som sedan övertas av verket

för beslut, eller ha personal

stationerad viss del av veckan/månaden,

eller ha någon form av mobil verksamhet,

eller kommunicera skriftligt eller per

telefon.

Motion 1994/95:Sf630 yrkande 16 får

anses tillgodosedd med vad reger-ingen

anfört om överflyttning av

grundutredningar i asylärenden.

Vad avser ansvaret för att ta

fingeravtryck och registrera dessa vill

utskottet med anledning av vad som

anförts i motion 1996/97:Sf9 erinra om

att fingeravtryck på en asylsökande tas

endast i syfte att fortsättningsvis

kunna identifiera honom eller henne. Det

är enligt utskottets uppfattning

angeläget att dessa fingeravtryck inte

blandas ihop med sådana fingeravtryck

som tas i samband med brottsutredningar,

och att Invandrarverket får ett

registeransvar för fingeravtryck som tas

enligt UtlL:s bestämmelser. Utskottet

avstyrker bifall till motionen.

Med anledning av den kritik som

framförts i motion 1996/97:Sf13 yrkande

31 mot de svenska utlandsmyndigheternas

befattning med asylärenden vill

utskottet framhålla att dessa

myndigheter självklart skall ha samma

ansvar för att den asylsökande får en

snabb och rättssäker behandling som,

enligt vad som understrukits särskilt i

propositionen, Invandrarverket och

Utlänningsnämnden har.

Utlandsmyndigheternas ansvar hindrar

naturligtvis inte att information kan

inhämtas även på annat sätt t.ex. från

UNHCR eller frivillig-organisationer,

och då främst

människorättsorganisationer som genom

sin verksamhet har god kännedom om

länder där förföljelse förekommer.

Utskottet anser att motionen får anses

besvarad med vad utskottet anfört.

När det gäller yrkande 30 i samma

motion om att den frivilliga hiv-

testningen skall upphöra på grund av att

i praxis hiv-smitta eller utvecklad aids

inte utgjort skäl för

uppehållstillstånd, vill utskottet se

frågan från en annan utgångspunkt.

Hivsmitta eller aids utgör ingen grund

för att neka ett uppehållstillstånd till

den som behöver skydd. Det finns därför

ingen anledning för en skyddssökande att

genomgå ett test som han inte själv

önskar. Ur såväl den asylsökandes som

samhällets synpunkt är det värdefullt

att hiv-smitta upptäcks för att

förhindra att smittan sprids vidare vid

sexuella kontakter. Utskottet avstyrker

bifall till motionen.

Som framgår av propositionen skall

Invandrarverket överta ansvaret att

hålla förvarslokaler. Placeringar i

häkte och arrester av förvarstagna

kommer därför att upphöra, utom i de

rena undantagsfall som redogjorts för

ovan och som torde vara svåra att

undvika. Utskottet har vid ett flertal

tillfällen kritiserat att förvarstagna

personer placeras i häkten och anser

därför att det är mycket

tillfredsställande att frågan nu får en

lösning. Motionerna 1996/97:Sf13 yrkande

58 och 1996/97:Sf20 i denna del får

anses tillgodosedda med vad regeringen

anfört i frågan.

Det finns, som framgår av motionerna

1996/97:Sf12 yrkande 6 och 1996/97:Sf17

yrkande 3, skäl som talar för att

Invandrarverkets uppgifter med

flyktingpolitiken och

integrationspolitiken renodlas och ses

som olika verksamheter. Samtidigt finns

det stora samband mellan

migrationspolitiken i stort och

integrationspolitiken. Regeringen har

liksom Flyktingpolitiska kommittén

förespråkat en helhetssyn på

migrationspolitiken. Frågor om den

framtida asylprocessens utformning

kommer, enligt vad som framgår av ett

senare avsnitt där motioner i frågan

behandlas, också att bli föremål för

särskilda överväganden. Utskottet kan

även erinra om att i slutbetänkandet

från Invandrarpolitiska kommittén

Sverige, framtiden och mångfalden (SOU

1996:55) har föreslagits att en ny

central statlig myndighet med ett

övergripande ansvar för

invandrarpolitiken bör inrättas.

Betänkandet är för närvarande föremål

för remissbehandling. Utskottet är med

hänsyn till det anförda nu inte berett

att uttala sig i den fråga motionärerna

tagit upp, och utskottet avstyrker

bifall till motionerna.

Styrning av rättstillämpningen

Gällande ordning

Invandrarverket och Utlänningsnämnden

har enligt nuvarande bestämmelser

möjlighet att med eget yttrande

överlämna ett ärende till regeringen för

avgörande om

1. ärendet på grund av

familjeanknytning eller av annan

liknande orsak har samband med ett

ärende enligt UtlL som prövas av

regeringen,

2. ärendet bedöms ha betydelse för

rikets säkerhet eller annars för allmän

säkerhet eller för rikets förhållande

till främmande makt eller mellanfolklig

organisation,

3. det bedöms vara av särskild vikt för

ledning av tillämpningen av UtlL att

ärendet prövas av regeringen eller

4. synnerliga skäl annars talar för

regeringens prövning.

Har Invandrarverket överlämnat ett

ärende under 3 och 4 ovan och skulle

beslutet ha kunnat överklagas till

Utlänningsnämnden, skall regeringen, om

hinder inte möter på grund av att

ärendet är synnerligen brådskande, höra

Utlänningsnämnden innan den avgör

ärendet. Regeringen får överlämna ett

sådant ärende till nämnden för

avgörande.

Propositionen

I propositionen föreslås att regeringen

i större utsträckning skall styra

rättstillämpningen i utlänningsärenden

genom förordningar. Förordningsmakten

avses bl.a. användas för styrning av

tidsbegränsade uppehållstillstånd vid

massflykt och förutsättningar för

uppehållstillstånd av humanitära skäl.

Regeringen anser också att den i den nya

ordningen inte bör ha någon möjlighet

att förbehålla sig prövningsrätten av

vissa ärenden eller ärendegrupper.

Vissa ärenden skall även

fortsättningsvis få överlämnas av

myndigheterna till regeringen för

prövning. Invandrarverket och

Utlänningsnämnden skall med eget

yttrande få överlämna ett ärende till

regeringen för avgörande, om ärendet

inte avser en ansökan enligt 2 kap. 5 b

§ (s.k. ny ansökan) och om

1. ärendet på grund av

familjeanknytning eller någon annan

liknande orsak har samband med ett

ärende enligt UtlL som prövas av

regeringen,

2. ärendet bedöms ha sådan betydelse

för rikets säkerhet eller annars för

allmän säkerhet eller för rikets

förhållande till främmande makt eller

mellanfolklig organisation att

regeringen bör pröva ärendet,

3. det bedöms vara av särskild vikt för

ledning av UtlL:s tillämpning att

regeringen avgör ett ärende som kan

antas få betydelse för frågan om

uppehållstillstånd för en grupp

utlänningar som åberopar huvudsakligen

samma skäl till stöd för sin ansökan om

uppehållstillstånd eller

4. det i andra fall än som anges under

3 ovan bedöms vara av synnerlig vikt för

ledning av UtlL:s tillämpning att

regeringen prövar ett ärende.

När Invandrarverket överlämnar ett

ärende skall det, om det går att

överklaga, först sändas till

Utlänningsnämnden som med eget yttrande

skall vidarebefordra ärendet till

regeringen.

Förslaget, som grundar sig på förslag

från Asylprocessutredningen, syftar till

att regeringens roll renodlas till att

huvudsakligen avse normgivning.

Förhållandet mellan regeringen och

myndigheterna blir därmed mer likt det

förhållande som råder mellan regeringen

och domstolarna samt flertalet

förvaltningsmyndigheter. Ytterligare ett

argument som framförs för den ändrade

ordningen är att nuvarande ordning med

överlämnande av ärenden till regeringen

torde stå i kontrast med

rättsuppfattningen i många andra

västeuropeiska länder. Den vanligaste

ordningen där är att ett oberoende

domstolsliknande organ överprövar beslut

i asylärenden. Frågan är enligt

propositionen om denna diskrepans

jämfört med förhållandena i andra EU-

länder på sikt kan upprätthållas. Trots

de tämligen starka argument som sålunda

talar för en lösning som innebär att

regeringen befrias från all befattning

med enskilda ärenden om

uppehållstillstånd, är det svårt att

bortse från att vissa ställningstaganden

i ärenden om uppehållstillstånd är av så

uttalat politiskt slag att det knappast

är rimligt att något annat organ än

regeringen tar ställning. Regeringens

slutsats är att det är bäst med en

ordning som tillåter att regeringen i

begränsad omfattning kan ge vägledning

genom beslut i enskilda ärenden.

Beträffande möjligheten att överlämna

ärenden till regeringen framhåller

regeringen de förändringar som föreslås

i de materiella bestämmelserna. I

synnerhet utrymmet för

lämplighetsövervägandena har krympt,

genom att uppehållstillstånd av

humanitära skäl främst kommer att

omfatta renodlade humanitära skäl till

följd av den särskilda skyddsbestämmelse

som införs för dem som flyr undan en

yttre eller inre konflikt eller av

miljöskäl.

När det gäller ställningstagandet till

vilka praxisärenden som skall få

överlämnas anför regeringen att

avgörande argument talar mot en ordning

som innebär att regeringen i en

förordning föreskriver att vissa grupper

av utlänningar inte skall anses ha

tillräckliga skäl för att få

uppehållstillstånd. Ställningstaganden

av det slaget måste även

fortsättningsvis göras genom beslut i

enskilda ärenden. Denna

överlämnandegrund har utformats så att

ärenden som bedöms vara av vikt för

styrning av praxis får överlämnas, om

ärendet kan antas få betydelse för en

grupp av utlänningar som åberopar

väsentligen samma skäl till stöd för sin

asylansökan. En ventil även för

överlämnande av andra prejudikatsärenden

av sådant slag att de inte kan anses

passa in i förordningsmetoden har också

ansetts böra finnas. Möjligheten att

överlämna sådana ärenden bör dock

inskränkas i förhållande till nuvarande

ordning genom att endast ärenden av

synnerlig vikt för rättstillämpningen

skall komma i fråga för överlämnande.

Som exempel på sådana ärenden nämns

ärenden där ändring av etablerad praxis

övervägs eller ärenden där myndigheterna

bedömer att rättsläget är oklart.

Förslaget om att s.k. nya ansökningar

inte skall få överlämnas till regeringen

motiveras med att den praxisstyrning som

behövs från regeringens sida bör ges i

grundärendet. Det torde därför höra till

sällsyntheterna att säker-hetsaspekter

och utrikespolitiska aspekter uppkommer

först sedan avlägsnandebeslutet vunnit

laga kraft. Vad som i dessa hänseenden

kan bli aktuellt att pröva är endast

dessa aspekters betydelse om det skulle

strida mot humanitetens krav att

verkställa avvisningen eller

utvisningen. Den prövningen anser

regeringen att Utlänningsnämnden kan

göra på egen hand. När det gäller

ställningstaganden rörande grupper av

utlänningar torde företrädesvis

bedömningen komma att röra personer som

flytt undan väpnade konflikter eller

miljökatastrofer och en ny ansökan från

de kategorierna får enligt regeringens

förslag till ändring i 2 kap. 5 b §

bifallas, förutsatt att omständigheten

dr ny.

Motionerna

I motion 1996/97:Sf19 av Lars Leijonborg

m.fl. (fp) yrkande 16 yrkas avslag på

förslaget om att nya ansökningar inte

skall kunna prövas av regeringen,

eftersom det enligt motionärerna inte

kan uteslutas att en ny ansökan kan ha

sådan karaktär att den kan vara

praxisbildande. Ragnhild Pohanka m.fl.

(mp) begär i motion 1996/97:Sf18 yrkande

11 ett tillkännagivande om att även nya

ansökningar skall kunna lämnas över till

regeringen. Motionärerna hänvisar till

att Utlänningsnämnden i sitt

remissyttrande anfört att det även i nya

ansökningar åberopas skäl av

säkerhetskaraktär, av utrikespolitisk

betydelse eller av betydelse för en

större grupp asylsökande.

I såväl motion 1996/97:Sf20 av Berndt

Ekholm (s) i denna del som motion

1996/97:Sf17 av Roland Larsson m.fl. (c)

yrkande 7 begärs tillkännagivanden om

att regeringen skall kunna ta över

ärenden på eget initiativ för prövning.

Enligt den förstnämnda motionen bör

detta kunna ske tills vidare i avvaktan

på resultatet av den av regeringen

aviserade utredningen om asylprocessens

utformning.

Utskottets bedömning

Utskottet delar uppfattningen att

inriktningen skall vara att regeringen

så långt det är möjligt styr

rättstillämpningen genom förordningar,

och att möjligheten att styra genom

beslut i enskilda ärenden skall

förbehållas situationer där

förordningsmetoden inte är lämplig eller

möjlig.

Motionsledes har frågor väckts om att

s.k. nya ansökningar skall kunna

överlämnas till regeringen för bedömning

och om att regeringen skall ha möjlighet

att ta över ärenden på eget initiativ.

Beträffande den förstnämnda frågan

ansluter sig utskottet till den

bedömning regeringen och tidigare även

Asylprocessutredningen gjort. Utskottet

avstyrker därför bifall till motionerna

1996/97:Sf18 yrkande 11 och 1996/97:Sf19

yrkande 16.

Före Utlänningsnämndens tillkomst den 1

januari 1992 var regeringen överinstans

för Invandrarverkets beslut. Efter

nämnda tidpunkt upphörde regeringens

befattning med enskilda ärenden i andra

fall än där ärenden överlämnas av verket

eller Utlänningsnämnden för vägledande

beslut. Reger-ingen har i propositionen

tagit upp frågan om det, i en ordning

där förordningsmetoden får större

utrymme och utrymmet för överlämnande av

enskilda ärenden till regeringen

minskar, finns anledning att kombinera

detta med en begränsad rätt för

regeringen att förbehålla sig prövningen

av vissa ärendetyper. Regeringen har då

särskilt tänkt på fall där myndigheterna

anser att situationen i de asylsökandes

hemländer bör klarna innan beslut

fattas, men regeringen har en annan

uppfattning. Regeringens slutsats är att

den nya ordningen inte bör innehålla

någon möjlighet för regeringen att

förbehålla sig rätten att avgöra vissa

ärenden eller ärendegrupper. Regeringen

har därvid pekat på nackdelarna med

ärendemetoden och att regeringens roll

efter Utlänningsnämndens tillkomst är

att utforma politiken på området.

Utskottet delar denna uppfattning och

avstyrker bifall till motionerna

1996/97:Sf17 yrkande 7 och 1996/97:Sf20

i denna del.

Med det anförda tillstyrker utskottet

regeringens förslag.

Rättssäkerhet

Under denna rubrik behandlas i

propositionen identitetsfrågor och

frågor om muntlig handläggning i

asylärenden, beslutsmotiveringar och

kvalitetskontroll, överklagande och

vilandeförklaring av ärenden. Utskottet

tar också under denna rubrik upp ett

stort antal motioner om asylprocessens

utformning.

Identitetsfrågor

Enligt 5 kap. 5 § UtlL får

Invandrarverket och polismyndigheten

fotografera en utlänning och ta hans

fingeravtryck om utlänningen inte kan

styrka sin identitet vid ankomsten till

Sverige eller det finns förutsättningar

att ta utlänningen i förvar.

Propositionen

I propositionen föreslås att

möjligheterna att fotografera en

utlänning och ta hans fingeravtryck

skall finnas även när en utlänning

ansöker om uppehållstillstånd och

åberopar asylskäl. Samtidigt begränsas

möjligheten att ta barns fingeravtryck

till barn som fyllt 14 år.

Regeringen motiverar sitt förslag med

att det är av stor vikt att den som

söker asyl lämnar korrekta uppgifter om

sina personliga förhållanden, flyktvägar

och identitet. Dessa uppgifter ligger

till grund för bedömningen av sökandens

behov av skydd och vilket land som har

ansvaret för att ge detta skydd.

Identitetsuppgifterna utgör också

underlag för utfärdandet av behövliga

resehandlingar och en eventuell framtida

ansökan om medborgarskap. Om det efter

en prövning av asylärendet visar sig att

sökanden inte har behov av skydd i ett

land är det viktigt att

identitetsuppgifterna är korrekta för

att han eller hon skall tillförsäkras

möjligheten att resa till sitt hemland

eller något annat land. I propositionen

framhålls att en person som saknar

handlingar som styrker de uppgifter han

lämnar om sin person inte får medföra

att uppgifterna enbart därför betraktas

som osanna. Det kan finnas och finns en

rad skäl till att en person som flyr

från sitt hemland inte alltid kan ha

tillgång till identitetshandlingar. I

många fall kan det snarast sägas ligga i

flyktingskapets natur att fullständig

dokumentation saknas.

Eftersom det i viss utsträckning

förekommer missbruk av asylrätten är det

enligt propositionen också av vikt att

tillräcklig klarhet vinns om sökandens

identitet. Redan med tillämpning av

nuvarande regler om rätt att ta

fingeravtryck har sådant missbruk

konstaterats i närmare 500 fall under år

1995 där upprepade asylansökningar

lämnats in och där sökanden redan

registrerats vid ett tidigare tillfälle.

I propositionen hänvisas också till

Dublinkonventionen, som Sverige vid sitt

inträde i EU accepterat att ansluta sig

till. Konventionen förutsätter att den

som söker asyl kan identifiera sig på

ett tillfredsställande sätt, vilket är

nödvändigt för att konventionens

bestämmelser om vilket land som skall

utreda och besluta i asylfrågan kan

tillämpas. Det i dag säkraste sättet att

identifiera en person är genom att

jämföra fingeravtryck. På uppdrag av

ministerrådet har år 1995 en studie

gjorts om förutsättningarna för ett

framtida europeiskt system för utbyte av

asylsökandes fingeravtryck. Ett förslag

till konvention rörande de juridiska

frågorna kring detta håller på att

utarbetas och ett arbete pågår även med

att undersöka kvarstående frågor av

teknisk och ekonomisk natur.

Förutom att dataregistreringen av

fingeravtryck underlättar

identifikationen av den asylsökande vid

asylprövningen och vid en

verkställighet, är den enligt

propositionen också viktig för att

undvika att fråga om återkallelse av

tillståndet senare blir aktuell. För den

enskilde asylsökanden innebär en

registrering också att asylärendet kan

avgöras snabbare än om underlaget måste

kompletteras med utredningar av

identiteten och att risken för

oklarheter om vilket land som skall

pröva ansökan undviks. De minskade

möjligheterna till missbruk av

asylreglerna bör enligt propositionen

också leda till att förtroendet för

asylpolitiken stärks hos allmänheten,

vilket i sin tur är ett viktigt led i

arbetet att värna asylrätten.

Motionerna

I motion 1996/97:Sf13 av Gudrun Schyman

m.fl. (v) anförs att förslaget med tanke

på frågans känslighet ur

integritetssynpunkt inte är godtagbart

och i yrkande 49 begärs att riksdagen

avslår regeringens förslag. Ragnhild

Pohanka m.fl. (mp) begär i motion

1996/97:Sf18 yrkande 28 ett

tillkännagivande om att rätten att ta

fingeravtryck skall begränsas till fall

där misstanke om brott föreligger eller

annan välgrundad anledning av betydelse

för asylprövningen finns. Motionärerna

begär också ett tillkännagivande om att

fingeravtryck inte skall tas på barn

under 18 år.

I motion 1994/95:Sf604 av Ingbritt

Irhammar och Marianne Andersson (c)

begärs ett tillkännagivande om att

fingeravtryck skall tas på asylsökande.

Marianne Samuelsson m.fl. (mp) begär i

motion 1994/95:Sf630 yrkande 2 ett

tillkännagivande om att dokumentlöshet i

sig ej bör minska möjligheterna till

asyl.

Utskottets bedömning

Som regeringen framhållit utgör en

ordning, där fingeravtryck obligatoriskt

tas av alla asylsökande och där

fingeravtrycken registreras, ett

personlighetsintrång som måste motsvaras

av ett legitimt behov av information och

kunskap och dessutom vara av stor vikt

för att myndigheterna skall kunna

fullgöra de uppgifter staten ålagt dem.

Avsikten när fingeravtryck tas enligt

UtlL:s bestämmelser är endast att

underlätta fastställandet av

identiteten. Vad som anförs i motion

1996/97:Sf18 om att åtgärden skall

begränsas till fall om brottsmisstanke

är därför inte relevant i sammanhanget.

Som framgår av propositionen kan den

föreslagna ordningen inte enbart gagna

rättssäkerheten och underlätta

asylärendehanteringen för myndigheterna,

utan den kan även i det långa loppet

gagna den enskilde asylsökanden och de

eventuella familjemedlemmar och

släktingar som får uppehållstillstånd på

grund av anknytning till honom eller

henne. Normalt måste dessa personer

antas ha för avsikt att stanna kvar i

Sverige. Att då leva under falsk

identitet medför problem av olika slag,

alltifrån oron för att detta skall

upptäckas till svårigheter att få

svenskt medborgarskap eller senare i

livet återvandra till det gamla

hemlandet. Utskottet anser att ett

obligatoriskt tagande av fingeravtryck

också på sikt bidrar till att en

asylsökandes uppgifter vinner ökad

tilltro.

Utskottet anser att regeringens förslag

bör genomföras och avstyrker bifall till

motionerna 1996/97:Sf13 yrkande 49 och

1996/97:Sf18 yrkande 28. Motion

1994/95:Sf604 tillgodoses med

regeringens förslag.

Vad avser yrkandet 2 i motion

1994/95:Sf630 om att dokumentlöshet i

sig inte bör minska möjligheterna till

asyl, vill utskottet erinra om vad

regeringen enligt ovan framhållit i

propositionen om att det kan finnas och

finns en rad skäl till att en person som

flyr från sitt hemland inte alltid kan

ha tillgång till identitetshandlingar,

och att det i många fall snarast kan

sägas ligga i flyktingskapets natur att

fullständig dokumentation saknas.

Utskottet vill för sin del också

understryka att det förhållandet, att en

majoritet asylsökande i dag saknar pass

och identitetshandlingar som kan styrka

de uppgifter som lämnas om identiteten

och resvägen, inte i sig får medföra

någon allmän misstro mot dokumentlösa

asylsökande som tillåts påverka

behandlingen av de enskilda ärendena.

Muntlig handläggning

Nuvarande bestämmelser innebär att det i

ett asylärende vid Invandrarverket skall

ingå muntlig handläggning om det kan

antas vara till fördel för utredningen

eller i övrigt främja ett snabbt

avgörande av ärendet. Muntlig

handläggning skall även annars företas

på begäran av utlänningen, om inte en

sådan handläggning skulle sakna

betydelse för att avgöra frågan om

uppehållstillstånd. Verket får bestämma

att även andra personer än utlänningen

skall höras vid handläggningen.

Motsvarande bestämmelser gäller när

Utlänningsnämnden handlägger ett

asylärende.

I propositionen föreslås att en

utlänning som har ansökt om asyl får

avvisas endast om muntlig handläggning

har ingått i Invandrarverkets

handläggning. Muntlig handläggning skall

även annars företas på begäran av

utlänningen, om inte en sådan

handläggning skulle sakna betydelse för

att avgöra asylärendet.

I ett asylärende vid Utlänningsnämnden

förslås att muntlig handläggning skall

ingå, om detta kan anses vara till

fördel för utredningen eller på annat

sätt bidra till ett snabbt avgörande.

Muntlig handläggning skall även annars

företas på utlänningens begäran, om det

inte står klart att en sådan

handläggning är obehövlig i asylärendet.

I propositionen föreslås också att

Utlänningsnämnden skall ha muntlig

handläggning i ärenden som rör utvisning

eller vägran att förnya ett

uppehållstillstånd avseende de

utlänningar som omfattas av EES-avtalet.

Även ärenden som rör avvisning eller

vägran att bevilja uppehållstillstånd

skall handläggas muntligt, om det begärs

av en utlänning som omfattas av avtalet

och som ansökt om uppehållstillstånd. I

detta fall får dock muntlig handläggning

underlåtas om det skulle strida mot den

nationella säkerhetens intresse.

Invandrarverket och Utlänningsnämnden

får liksom i dag bestämma att även andra

personer än utlänningen skall höras vid

handläggningen.

Myndigheterna får själva besluta om

formerna för muntlig handläggning, men

de råd som Asylprocessutredningen lämnat

bör enligt propositionen avsevärt kunna

förbättra situationen när det gäller

olägenheten med att Invandrarverkets

beslutsfattare i för liten utsträckning

själva talar med utlänningen.

Beträffande Utlänningsnämnden anser

regeringen det lämpligt att den

nämndsammansättning som avgör ärendet

deltar i den muntliga handläggningen.

Regeringen anser också att

Invandrarverket i sina interna

instruktioner bör föra in en bestämmelse

om att muntliga utredningar skall spelas

in på band, liksom att en asylsökande

vid behov skall höras av en tjänsteman

av samma kön.

Utskottet finner att det är av stort

värde att asylprocessen sker under ett

ökat inslag av muntlighet i båda

instanserna och tillstyrker förslaget.

I detta sammanhang behandlar utskottet

motion 1994/95:Sf637 av Gudrun Schyman

m.fl. (v) yrkande 23 vari begärs ett

tillkännagivande om att asylsökande

kvinnor skall erbjudas få sina ärenden

handlagda av kvinnlig personal.

Utskottet anser att motionen blir

tillgodosedd med vad som sagts i

propositionen om att verket i sina

interna instruktioner bör ha en

bestämmelse om att en asylsökande vid

behov skall höras av en tjänsteman av

samma kön.

Beslutsmotiveringar

Huvudregeln i 20 § förvaltningslagen

innebär att beslut skall motiveras.

Motivering får utelämnas helt eller

delvis om beslutet inte går någon part

emot, om det är uppenbart obehövligt att

upplysa om skälen eller om det är

nödvändigt med hänsyn till rikets

säkerhet, skyddet för enskildas

personliga och ekonomiska förhållanden

eller något jämförbart förhållande eller

ärendet är så brådskande att det inte

finns tid att utforma skälen. Har skälen

utelämnats bör myndigheten på begäran av

den som är part om möjligt upplysa honom

om dem i efterhand.

Bestämmelserna i 20 § förvaltningslagen

om motivering av beslut tillämpas inte

beträffande beslut om visering,

tidsbegränsat UT och arbetstillstånd.

En utlänning som omfattas av EES-

avtalet har dock alltid rätt till

motivering av ett sådant beslut om det

går honom emot.

Regeringen föreslår att bestämmelserna i

20 § förvaltningslagen om motivering av

beslut skall gälla även för beslut som

meddelas i ärenden enligt UtlL. Ett

beslut i fråga om uppehållstillstånd

skall dock alltid innehålla de skäl som

ligger till grund för beslutet. Vid

beslut om visering och arbetstillstånd

får skälen som ligger till grund för

beslutet utelämnas. Den som omfattas av

EES-avtalet utan att vara medborgare i

ett EES-land har dock alltid rätt till

motivering av ett beslut om visering om

det går honom emot.

Regeringen anför i propositionen att

genom att såväl avslagsbeslut som

tillståndsbeslut i ärenden om

uppehållstillstånd blir motiverade

understryks bl.a. kravet på

tillfredsställande beslutsunderlag, och

möjligheten ökar att kontrollera

kvaliteten i de beslut där

Invandrarverket bifaller en asylsökandes

ansökan.

Utskottet tillstyrker även detta

förslag.

Överklagande av beslut

Invandrarverkets beslut i fråga om

avvisning eller utvisning och en i

samband därmed behandlad fråga om

uppehållstillstånd, arbetstillstånd

eller återkallelse av sådana tillstånd

får överklagas av utlänningen till

Utlänningsnämnden.

I propositionen föreslås att

Invandrarverkets beslut i fråga om

avvisning eller utvisning samt om avslag

på en ansökan om uppehållstillstånd

eller om återkallelse av ett

uppehållstillstånd får överklagas av

utlänningen till Utlänningsnämnden.

Genom att en ansökan om

uppehållstillstånd, som inte grundar sig

på asylskäl, humanitära skäl eller andra

synnerliga skäl, som huvudregel måste

göras före inresan till Sverige innebär

nuvarande regler att sådana ansökningar

endast kan prövas av Invandrarverket.

Genom förslaget kommer även sådana

ansökningar att kunna överklagas till

Utlänningsnämnden, vilket främst får

betydelse för ansökningar om

anknytningsinvandring.

Utskottet tillstyrker förslaget.

Utskottet behandlar i detta sammanhang

motion 1996/97:Sf18 av Ragnhild Pohanka

m.fl. (mp) yrkande 9 vari begärs ett

tillkännagivande om att grundregeln vid

anknytning skall vara att utlänningen

kan söka uppehållstillstånd under sin

vistelse i Sverige. Utskottet avstyrker

bifall till motionen men vill

beträffande anknytningsfallen hänvisa

till vad som nedan sägs under rubriken

Barn, avsnittet Familjeåterförening.

Vilandeförklaring av ärenden

Någon bestämmelse om att ärenden enligt

UtlL kan vilandeförklaras finns inte och

regeringen anser i propositionen att

någon sådan bestämmelse inte heller

skall införas.

I propositionen framhålls att det

främst är två omständigheter som

föranleder myndigheterna att låta

utlänningsärenden vila . Den första är

att prövningen skjuts upp av en viss

asylgrupps ärenden i avvaktan på att

situationen i deras hemland skall

klarna. Detta förfarande kan förekomma

hos såväl Invandrarverket och

Utlänningsnämnden som regeringen. Den

andra omständigheten karakteriseras av

att Invandrarverket eller

Utlänningsnämnden har överlämnat ett

ärende till regeringen för avgörande.

Myndigheterna låter då regelmässigt

ärenden som inrymmer samma problematik

som det överlämnade ärendet vila i

avvaktan på regeringens vägledande

uttalanden.

Regeringen anser att förfarandet i det

första fallet inte kan klandras ur

förvaltningsrättslig synpunkt, eftersom

det är uppenbart att förvaltningslagens

krav på snabb handläggning inte innebär

att ett ärende skall avgöras innan

utredningen i ärendet är fullständig.

Detta får givetvis inte drivas så långt

att ärenden tillåts vila under en

längre tid i förhoppning om att

förhållandena i ett visst land skall

förbättras, så att de asylsökande kan

återvända dit. Å andra sidan måste

enligt propositionen beaktas att det kan

vara svårt för myndigheterna att

omedelbart få fram tillförlitlig

information om förhållanden som rör

vissa stater, varför en viss

tidsförskjutning vid handläggningen av

sådana ärenden måste godtas.

I det andra fallet framhåller

regeringen att anledningen till att den

har en prejudikatbildande roll är att

det finns utlänningsärenden av sådan

natur att de bör bli föremål för

politiska ställningstaganden. Regeringen

kan därför inte fullt ut jämföras med en

högsta domstolsinstans, vars

prejudicerande avgöranden

underinstanserna inte inväntar innan de

avgör liknande mål.

I frågan om en bestämmelse skall

införas i UtlL om vilandeförklaring

anser regeringen att förslaget i

propositionen om att regeringen i högre

grad skall styra rättstillämpningen

genom förordningar har stor betydelse.

Att regeringen i fortsättningen kommer

att handlägga endast ett mindre antal

ärenden torde nämligen få till följd att

myndigheternas behov av att skjuta upp

ärenden i avvaktan på ett vägledande

avgörande från regeringen kommer att

minska avsevärt. Inte heller för den

kategori ärenden där uppskovet beror på

att prövningsmyndigheterna avvaktar att

förhållandena i de asylsökandes

hemländer skall klarna kan regeringen se

ett behov av en bestämmelse om

vilandeförklaring. Till bilden hör här

den vidgade möjlighet som föreslås i

propositionen att meddela tidsbegränsade

uppehållstillstånd i

massflyktssituationer. Genom att

regeringen bemyndigas att utfärda

föreskrifter om dessa tillstånd kommer

myndigheterna att få vägledning rörande

vilka ärenden som lämpar sig för sådana

tillstånd.

I motion 1996/97:Sf13 av Gudrun

Schyman m.fl. (v) yrkande 38 begärs ett

förslag från regeringen till ändring av

UtlL, så att en asylsökande som inte

inom två år fått ett lagakraftvunnet

avvisningsbeslut som också verkställts

kan få uppehållstillstånd om det inte

föreligger synnerliga skäl eller den

asylsökande själv medverkat till

tidsutdräkten. Motionärerna hänvisar

till att Invandrarverket

beslutsstoppar ärenden i avvaktan på

att förhållandena i sökandens hemland

skall klarna så att avvisningsbeslut kan

fattas.

I motion 1996/97:Sf18 av Ragnhild

Pohanka m.fl. (mp) begärs i yrkande 12

ett tillkännagivande om att

Invandrarverket och Utlänningsnämnden

inte skall vilandeförklara asylärenden

och i yrkande 13 ett tillkännagivande

om att ansökningar om förlängda

uppehållstillstånd bör tas upp till

behandling i de fall det krävs. I

yrkande 14 begärs ett tillkännagivande

om att en asylsökande som inte inom två

år fått ett lagakraftvunnet

avvisningsbeslut skall få

uppehållstillstånd.

Som framgår av regeringens redogörelse

kommer det med de föreslagna

lagändringarna att i framtiden finnas

mindre anledning och mindre utrymme för

myndigheterna att vänta med avgöranden

när situationen eller rättsläget är

oklart. Utskottet, som inte kan

tillstyrka att uppehållstillstånd skall

ges efter en viss tid utan att

myndigheterna hunnit pröva ärendet,

avstyrker bifall till motionerna.

Handläggning

Propositionen

Regeringens bedömning är att

omständigheterna i ett utlänningsärende

bör klarläggas av myndigheterna genom

noggrann utredning på ett så tidigt

stadium som möjligt. Tillgängliga

metoder och kontakter bör därvid tas

till vara och utvecklas. Handläggningen

bör ske så snabbt rättssäkerheten och

tilldelade resurser medger.

Regeringen erinrar i propositionen om

att utlänningsrätten reglerar frågor där

myndigheternas beslut är av mycket stor

betydelse både för den enskilde och för

samhället. Det är därför av stor vikt

att handläggningen av sådana ärenden är

rättssäker genom att besluten grundas på

ett allsidigt och tillräckligt underlag.

Långa handläggningstider är i sig svåra

att förena med den syn som kommer till

uttryck i förvaltningslagen, och det är

för de asylsökande påfrestande att under

lång tid vänta i Sverige på ett

definitivt avgörande om man får stanna.

Långa handläggningstider får till följd

att nya omständigheter uppstår som är

relaterade till vistelsetiden, och detta

får ofta till följd att

uppehållstillstånd till slut meddelas

trots att det konstaterats att

skyddsbehov saknas. Även

familjeanknytning kan uppstå under

vistelsetiden. Generellt är det ur

invandringspolitisk synpunkt

otillfredsställande om invandringen till

en betydande del avgörs av

omständigheter som inte förelåg när de

sökande reste in i Sverige. Därför finns

därför enligt propositionen starka skäl

att eftersträva korta

handläggningstider. Den oeftergivliga

förutsättningen är emellertid en hög

kvalitet i utredning och beslut.

Regeringen anför att ett antal ärenden

om återkallelse av uppehållstillstånd

har under senare år aktualiserat frågor

om dels den enskildes ansvar för de

uppgifter han eller hon själv lämnar i

samband med ansökan om

uppehållstillstånd, dels myndighetens

utredningsansvar mot bakgrund av kraven

på rättssäkerhet och snabb handläggning.

Skyddsbehövande kan vara tvungna att

använda sig av falsk identitet för att

kunna fly från sitt land och ibland även

för att sedan ta sig vidare till en

säker tillflyktsort. När en asylansökan

prövas i Sverige måste dock kunna krävas

att den sökande uppger rätt identitet

och medverkar till att identiteten

fastställs, liksom att andra uppgifter

som är av betydelse för bedömningen är

riktiga och fullständiga. Den

internationella rättsordningen bygger på

att det går att klarlägga om skyddsbehov

föreligger. Motsvarande gäller också

ärenden där det är fråga om familjeliv

och därpå grundade möjligheter att få

förena sig med nära anhöriga i ett annat

land. Regeringen anser därför att det är

ett stort problem när sökande inte

medverkar till att deras identitet kan

fastställas eller lämnar felaktiga

uppgifter i övrigt. Det är väsentligt

att myndigheterna i ett ärende om asyl

eller familjesammanföring använder sig

av de metoder och kontakter som finns

för att i ett tidigt skede klarlägga

identiteten och övriga omständigheter.

När så är nödvändigt får det accepteras

att relativt betydande resurser måste

sättas in.

I vissa fall saknas vid

beslutstillfället möjlighet att

klarlägga omständigheterna i ett enskilt

ärende. Regeringen anför att noggranna

utredningar emellertid är ägnade att hos

de sökande understryka vikten av att

lämna riktiga och fullständiga

uppgifter. Frånvaron av helt

tillfredsställande beslutsunderlag måste

ibland få leda till att en sökande får

uppehållstillstånd, även om han eller

hon i verkligheten saknar de skäl som

anges i lagstiftningen. Det kan

exempelvis finnas anledning att

ifrågasätta trovärdigheten i lämnade

uppgifter, men inte med den grad av

säkerhet att det vid beslutstillfället

går att negligera ett påstående om risk

för förföljelse. Detta från

säkerhetssynpunkt ofrånkomliga

förhållande får emellertid inte leda

till att man underlåter att utreda

oklarheter så långt detta är möjligt och

i stället beviljar uppehållstillstånd.

Resultatet blir då att

invandringsreglerna kringgås och att

migrationspolitiken kommer att brista i

tydlighet och konsekvens. Risken för att

så sker i enskilda fall ökar i en

situation då myndigheternas interna

styrsystem är ensidigt inriktat på att

minimera handläggningstiderna.

Regeringen anser att den målstyrning som

regeringen använt genom att i

regleringsbrev ange viss tid som

eftersträvad för handläggningen av

asylärenden hos Invandrarverket och

fortlöpande infordra rapporter i detta

avseende måste i verksamheten och

rapporteringen till regeringen relateras

till regelstyrningens beredningskrav.

Regeringen framhåller också att

myndigheterna i ett ärende om

uppehållstillstånd enligt allmänna

förvaltningsrättsliga principer har en

undersökningsplikt som gäller såväl

omständigheter som talar för att bevilja

en ansökan som sådana som talar emot.

I propositionen anför regeringen att

den har för avsikt att tillsätta en

parlamentarisk kommitté med uppgift att

bl.a. utreda möjligheterna att förbättra

handläggningen genom mer grundläggande

förändringar av instans- och

processordningen i utlänningsrätten.

Motionerna

Ett stort antal motioner tar upp frågor

om process- och instansordningen.

I motion 1996/97:Sf19 av Lars

Leijonborg m.fl. (fp) begärs i yrkande

23 ett tillkännagivande om att

regeringen bör återkomma med förslag om

ett mer domstolsliknande förfarande vid

prövning av asylärenden.

Gudrun Schyman m.fl. (v) begär dels i

motion 1996/97:Sf13 yrkande 32 ett

tillkännagivande om att en utredning

omgående bör tillsättas för att utreda

att asylärenden handläggs av

förvaltningsdomstolarna, dels i motion

1994/95:Sf637 yrkande 13 ett

tillkännagivande om att asylnämnder bör

inrättas som första instans med

domstolsliknande handläggning.

I motion 1994/95:Sf602 av Gullan

Lindblad m.fl. (m) begärs i yrkande 11

ett tillkännagivande om att fristående

asylprövningsnämnder skall inrättas med

inslag av lekmannamedverkan.

I motion 1996/97:Sf18 av Ragnhild

Pohanka m.fl. (mp) yrkande 17 begärs ett

tillkännagivande om att flyktingärenden

bör prövas av domstol i stället för av

Utlänningsnämnden.

Rose-Marie Frebran m.fl. (kd) begär i

motion 1996/97:Sf21 yrkande 18 ett

tillkännagivande om att regeringen bör

tillsätta en utredning om ett införande

av tvåpartsförfarande i domstolsmässiga

former.

I motion 1994/95:Sf632 av Lennart

Rohdin (fp) yrkande 2 begärs ett

tillkännagivande om att överföra

asylhanteringen till det reguljära

rättsväsendet.

Berndt Ekholm (s) anför i motion

1996/97:Sf20 i denna del att asylärenden

bör föras till de allmänna domstolarna

medan prövningen av uppehållstillstånd

på grund av humanitära skäl även i

fortsättningen bör ankomma på

Invandrarverket och regeringen.

Motionären anser också att möjligheterna

att begränsa rätten att överklaga bör

övervägas.

I motion 1994/95:Sf602 av Gullan

Lindblad m.fl. (m) begärs i yrkande 10

ett tillkännagivande om att tydliga

regler skall gälla för asylsökande. En

ansökan skall lämnas antingen utanför

landet på ambassad eller vid gränsen,

och en asylsökande skall alltid få sin

sak prövad. Ansökningar som bedöms

ogrundade skall omgående medföra

avvisning liksom dokumentlöshet, om den

sökande inte kan lämna en trovärdig

förklaring till varför dokument saknas.

Även sanktionsregler skall enligt

motionärerna införas för icke

samarbetsvilliga asylsökande.

I motion 1996/97:Sf17 av Roland Larsson

m.fl. (c) yrkande 4 begärs ett

tillkännagivande om en översyn av

Utlänningsnämndens arbetssätt och en

analys av vilka åtgärder som behöver

vidtas för att nämndens arbete skall få

större acceptans. Motionärerna anser att

nämndens kompetens bör vidgas och även

omfatta det sociala området.

I motion 1996/97:Sf13 yrkande 6 begärs

ett tillkännagivande om regeringens och

invandringsmyndigheternas utbildning i

kvinnokunskap och i yrkande 7 ett

tillkännagivande om att

utlänningslagstiftningen bör analyseras

ur ett kvinnoperspektiv.

Utskottets bedömning

Utskottet anser det värdefullt att det i

propositionen finns en ingående analys

av de problem av olika slag som