Bet. 1996/97:SoU1

Socialutskottets betänkande

1996/97:SOU01

Budgetpropositionen för år 1997,

utgiftsområde 9 Hälsovård, sjukvård och social omsorg

Innehåll

Sammanfattning

Motionerna

Utskottet

Hemställan

Innehållsförteckning

1996/97

SoU1

Sammanfattning

I betänkandet behandlas regeringens

förslag beträffande anslagen under

utgiftsområde 9 Hälsovård, sjukvård och

social omsorg för budgetåret 1997 samt

motioner från den allmänna motionstiden

om anslagens storlek eller användning.

Bl.a. behandlas frågor om inriktning av

hälso- och sjukvården samt omsorgen om

äldre och om personer med

funktionshinder.

Riksdagen har den 22 november 1996

fastställt utgiftsramen för

utgiftsområde 9 till 23 721 787 000 kr

för budgetåret 1997. I ett antal

motioner framställs yrkanden om ökningar

av enskilda anslag. Några yrkanden om

omdisponeringar inom ramen har inte

framförts under beredningen i utskottet.

Utskottet ställer sig bakom regeringens

uppfattning att vården och omsorgen

skall vara ett prioriterat område i

svensk politik. Den enskilde skall

alltid kunna vara förvissad om att i

utsatta situationer vid sjukdom, skada

och ålderdom få den vård och omsorg, det

bemötande och den respekt som

kännetecknar ett välfärdssamhälle. För

att tillgängliga resurser skall kunna

fördelas rättvist och efter behov krävs

en demokratisk styrning av hälso- och

sjukvården och en fortsatt gemensam

finansiering av vården i första hand

genom skatter. Utskottet vill

understryka att det effektiviserings-

och förändringsarbete som pågår i många

landsting måste ske med beaktande av

hälso- och sjukvårdslagens mål om en god

hälsa och en vård på lika villkor för

hela befolkningen. Utskottet delar

regeringens uppfattning att en strategi

måste läggas fast för att möta de ökade

resursbehoven inom vård och omsorg.

Äldre människor med behov av service,

omsorg och vård skall få sina behov

tillgodosedda och ges möjlighet att

själva bestämma över sin livssituation

och det sätt på vilket omsorgen ges.

Utskottet anser det nödvändigt att

överväga en lagreglering av äldres rätt

att flytta mellan kommuner.

Utskottet anser att grundstenarna i

handikappolitiken även fortsättningsvis

kommer att vara den generella

välfärdspolitiken i kombination med

särskilt inriktade handikappolitiska

insatser och förbättrad tillgänglighet.

Utskottet tillstyrker regeringens

anslagsyrkanden och övriga yrkanden i

budgetpropositionen och avstyrker

samtliga motioner.

M-, fp-, v-, mp- och kd-ledamöterna har

inte deltagit i utskottets beslut, med

hänvisning till kammarens beslut om

budgetramarna den 22 november 1996.

Ledamöterna har i särskilda yttranden

redovisat sina motiv. Även c-ledamoten

har avlämnat ett särskilt yttrande.

UTGIFTSOMRÅDE 9

Proposition 1996/97:1

I proposition 1996/97:1

Budgetpropositionen för år 1997

utgiftsområde 9 yrkas att riksdagen

1. antar regeringens förslag till lag

om ändring i lagen (1962:381) om allmän

försäkring,

2. godkänner det som regeringen

förordar angående försöksverksamheterna

med alternativa ersättningssystem inom

tandvården,

3. godkänner att de övergripande målen

för Socialstyrelsens ansvarsområde skall

vara i enlighet med vad regeringen

förordar under anslaget D 1.

Socialstyrelsen,

4. godkänner att den statliga garantin

för pensionsförpliktelser vid

Systembolaget AB även skall omfatta

helägda dotterbolag,

5. för budgetåret 1997 anvisar anslagen

under utgiftsområde 9 Hälsovård,

sjukvård och social omsorg enligt

följande uppställning:

Anslag Anslagstyp Anslags-

belopp,tkr

A 1 Sjukvårdsförmåner m.m. ramanslag 15 637 000

A 2 Bidrag till hälsovård och sjukvård anslag 908 150

A 3 Insatser mot aids ramanslag 150 887

A 4 Ersättning till Spri anslag 29 700

A 5 Bidrag till WHO ramanslag 32 780

A 6 Bidrag till WHO-enheten för

rapportering av läkemedels-

biverkningar anslag 2 591

A 7 Bidrag till Nordiska hälsovårds-

högskolan ramanslag 16 800

A 8 Bidrag till psykiatriområdet reservationsanslag 386 000

A 9 Folkhälsoinstitutet ramanslag 113 460

A 10 Smittskyddsinstitutet ramanslag 97 460

A 11 Statens institut för psykosocial

miljömedicin ramanslag 10 606

A 12 Statens beredning för utvärdering

av medicinsk metodik ramanslag 23 631

A 13 Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd ramanslag 22 674

B 1 Vissa statsbidrag inom äldre-

och handikappområdet reservationsanslag 711 200

B 2 Statsbidrag till vårdartjänst m.m. ramanslag 207 840

B 3 Bidrag till viss verksamhet för

personer med funktionshinder anslag 80 394

B 4 Bidrag till handikapp- och

pensionärsorganisationer anslag 131 694

B 5 Ersättning för texttelefoner ramanslag 15 700

B 6 Bilstöd till handikappade ramanslag 343 944

B 7 Kostnader för statlig assistans-

ersättning ramanslag 3 663 000

B 8 Statens institut för särskilt

utbildningsstöd ramanslag 8 640

B 9 Handikappombudsmannen ramanslag 7 847

C 1 Bidrag till missbrukar- och

ungdomsvård samt alkohol- och

drogförebyggande arbete anslag 52 000

C 2 Bidrag till organisationer på det

sociala området anslag 57 841

C 3 Barnombudsmannen ramanslag 7 639

C 4 Statens nämnd för internationella

adoptionsfrågor ramanslag 5 916

C 5 Statens institutionsstyrelse ramanslag 507 720

C 6 Alkoholinspektionen ramanslag 14 527

C 7 Alkoholsortimentsnämnden ramanslag 674

D 1 Socialstyrelsen ramanslag 372 994

E 1 Socialvetenskapliga forsknings-

rådet: Forskningsmedel ramanslag 92 828

E 2 Socialvetenskapliga forsknings-

rådet: Förvaltning ramanslag 7 650

Summa för utgiftsområdet 23 721 787

Motionerna

Motioner om Riktlinjer: Hälso- och

sjukvård

1996/97:So207 av Gullan Lindblad m.fl.

(m) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om utgångspunkterna för svensk

hälso- och sjukvård,

2. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om insatser i svensk hälso- och

sjukvård,

4. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om problem i dagens hälso- och

sjukvård,

5. att riksdagen beslutar införa en

allmän hälsoförsäkring i enlighet med

vad som anförts i motionen,

9. att riksdagen hos regeringen begär

förslag som innebär en bättre samordning

av sjukvårdens resurser i enlighet med

vad som anförts i motionen.

1996/97:So210 av Bertil Persson (m) vari

yrkas att riksdagen hos regeringen begär

förslag om en patienträttighetslag i

enlighet med vad som anförts i motionen.

1996/97:So211 av Bertil Persson (m) vari

yrkas att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om en allmän obligatorisk

sjukvårdsförsäkring.

1996/97:So261 av Olof Johansson m.fl.

(c) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om hälso- och sjukvården,

4. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om hälso- och sjukvårdens

ekonomi.

1996/97:So277 av Lars Leijonborg m.fl.

(fp) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om att vården skall få ta ökade

resurser i anspråk (avsnitt 5),

5. att riksdagen beslutar att en lag om

husläkare införs, med samma lydelse som

den den 1 januari 1996 upphävda lagen

(1993:588) om husläkare hade före den 1

januari 1995,

9. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om att stärka patientens

ställning genom utvidgad lagstiftning

(avsnitt 14).

1996/97:So294 av Gudrun Schyman m.fl.

(v) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om ökade resurser till hälso-

och sjukvården i enlighet med

Vänsterpartiets budgetförslag,

2. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om utvecklingen av primärvården.

1996/97:So401 av Gullan Lindblad m.fl.

(m) vari yrkas

3. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om en allmän hälsoförsäkring.

1996/97:So431 av Ingvar Eriksson (m)

vari yrkas

3. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om finansiering av äldreomsorg

och sjukvård genom en allmän

obligatorisk hälso- och

sjukvårdsförsäkring,

4. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om äldreomsorgs- och

sjukvårdsförsäkring.

1996/97:So802 av Alf Svensson m.fl. (kd)

vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om att låta vård och omsorg få

en särställning och tillförsäkra den

sektorn tillräckliga resurser,

2. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om att skapa förutsättningar för

alternativa vårdgivare,

5. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om tilläggsdirektiv till HSU

2000.

1996/97:Sf241 av Gudrun Schyman m.fl.

(v) vari yrkas

9. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om sjukvårdens behov av

ytterligare resurser.

Motioner om Riktlinjer: Omsorg om äldre

1996/97:So294 av Gudrun Schyman m.fl.

(v) vari yrkas

5. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om en bättre äldreomsorg.

1996/97:So403 av Carl Bildt m.fl. (m)

vari yrkas

2. att riksdagen beslutar att

välfärdspolitiken skall utformas med

hänsyn tagen till enskilda människors

val i enlighet med vad som anförts i

motionen,

15. att riksdagen beslutar att äldres

rätt att flytta skall skrivas in i

socialtjänstlagen i enlighet med vad som

anförts i motionen.

1996/97:So405 av My Persson och Inger

René (m) vari yrkas att riksdagen som

sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att äldres rätt

att flytta mellan kommuner skall skrivas

in i socialtjänstlagen.

1996/97:So407 av Stig Grauers (m) vari

yrkas att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om rätten att välja sjukhem

eller gruppboende.

1996/97:So410 av Chatrine Pålsson m.fl.

(kd) vari yrkas

1. att riksdagen hos regeringen begär

förslag om en strategi för att motverka

diskriminering av äldre i vården,

2. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om en värdig syn på ålderdom,

3. att riksdagen hos regeringen begär

förslag till strategi för att

tillförsäkra de gamla fri flyttning i

landet.

4. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om omprioriteringar i välfärden.

1996/97:So420 av Olof Johansson m.fl.

(c) vari yrkas

4. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om hemservicecheck för äldre,

5. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om mångfald och valfrihet,

6. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om rätten att bo tillsammans,

7. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om rätten att flytta.

1996/97:So423 av Lars Leijonborg m.fl.

(fp) vari yrkas

2. att riksdagen hos regeringen begär

förslag till lagreglering av rätten att

som äldre bo där man så önskar,

3. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om rätten till eget rum.

1996/97:So424 av Gudrun Schyman m.fl.

(v) vari yrkas

3. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om att äldreomsorgen blir en

buffert för konjunkturpolitiken,

10. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om att uppfylla löftet om ett

eget rum för alla i äldreboendet.

1996/97:So428 av Lisbet Calner m.fl. (s)

vari yrkas att riksdagen som sin mening

ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om lagstiftning för att ge äldre

människor rätt att välja vistelseort.

1996/97:So431 av Ingvar Eriksson (m)

vari yrkas

2. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om äldres rätt och möjligheter

att få bo och erhålla vård där de

önskar.

1996/97:So607 av Gullan Lindblad m.fl.

(m) vari yrkas

8. att riksdagen hos regeringen begär

förslag om lagstadgad rätt till

valfrihet för de äldre i enlighet med

vad som anförts i motionen.

1996/97:Bo529 av Ingbritt Irhammar m.fl.

(c) vari yrkas

2. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om möjligheten att välja var och

hur man vill bo, även som äldre.

Motioner om Riktlinjer: Omsorg om

personer med funktionshinder

1996/97:So401 av Gullan Lindblad m.fl.

(m) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om utgångspunkten för

handikappolitiken,

7. att riksdagen hos regeringen begär

utredning om erfarenheterna av den

amerikanska Americans With Disabilities

Act (ADA) och den därmed förenade

ansvars- och finansieringsprincipen i

enlighet med vad som anförts i motionen.

1996/97:So413 av Stig Sandström m.fl.

(v) vari yrkas att riksdagen hos

regeringen begär förslag till

inrättandet av en nationell

samordningskommitté i handikappfrågor.

1996/97:So416 av Ronny Olander (s) vari

yrkas att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om diskriminering av

funktionshindrade.

1996/97:So425 av Lars Leijonborg m.fl.

(fp) vari yrkas

2. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om lagförbud mot diskriminering

av handikappade,

3. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om domstolstrots,

7. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om handikappombudsmannens

befogenheter.

1996/97:So426 av Roland Larsson m.fl.

(c) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om en genomförandeplan för

Handikapputredningens förslag,

10. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om arbetslivets tillgänglighet.

1996/97:So427 av Stig Sandström m.fl.

(v) vari yrkas att riksdagen hos

regeringen begär en lag mot

diskriminering av funktionshindrade

enligt vad i motionen anförts om att

lagen skall innehålla sanktioner mot

kränkning av principen om icke-

diskriminering.

1996/97:So812 av Ragnhild Pohanka m.fl.

(mp) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om hur de handikappades

situation kan förbättras.

Motioner om anslag

Motioner under A

1996/97:So201 av Gullan Lindblad m.fl.

(m) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om hiv/aidsarbetets inriktning

på information, rådgivning och

beteendepåverkan,

2. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om en utvärdering av

lagstiftningens effekter och annat

hivpreventivt arbete,

3. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om samlevnadsundervisningen i

skolan,

4. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om hiv och invandrare,

6. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om de frivilliga

organisationerna vad gäller information,

råd och stöd,

7. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om utvärdering av

kontaktspårningen,

8. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om provtagning av hiv,

9. att riksdagen beslutar om sådan

ändring av smittskyddslagen att såväl

konsultation som behandling vid

samhällsfarlig sjukdom skall vara

kostnadsfri för patienten oavsett om

denne vänder sig till den offentliga

sjukvården eller försäkringsansluten

privatpraktiserande läkare i enlighet

med vad som anförts i motionen.

1996/97:So217 av Gullan Lindblad m.fl.

(m) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om regeringens hantering av

förslaget till ny tandvårdstaxa,

2. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om en förändring av

tandvårdsförsäkringen till att enbart

omfatta ett högkostnadsskydd,

4. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om behandlingstaxor för

tandvård, fri upphandling av

tandtekniska tjänster, statistik och

annan rapportering till

försäkringskassorna samt om

högkostnadsskyddets principiella

utformning.

1996/97:So225 av Gudrun Lindvall m.fl.

(mp, c, v) vari yrkas att riksdagen som

sin mening ger regeringen till känna att

motionens villkor bör uppfyllas för att

beviljade medel till SMI:s nybyggnad

skall utbetalas.

1996/97:So231 av Lena Larsson och Annika

Nilsson (s) vari yrkas att riksdagen som

sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om tandvård för

ungdomar.

1996/97:So244 av Stig Sandström m.fl.

(v) vari yrkas att riksdagen som sin

mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om att tillföra Centrum

för suicidforskning ökade resurser

enligt vad i motionen anförts om riktade

informations- och utbildningsinsatser

till olika personalgrupper i landet.

1996/97:So250 av Yvonne Ruwaida och

Thomas Julin (mp) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om smittskyddsläkarens roll i

smittskyddsmål,

2. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om inriktning på det

hivpreventiva arbetet.

1996/97:So275 av Sigge Godin m.fl. (fp)

vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om en parlamentarisk utredning,

4. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om fri prissättning,

5. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om åldersgränser för

privatpraktiserande tandläkare,

6. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om högkostnadsskydd.

1996/97:So277 av Lars Leijonborg m.fl.

(fp) vari yrkas

44. att riksdagen till utgiftsområde 9,

A 1 Sjukvårdsförmåner m.m. för

budgetåret 1997 anvisar 400 000 000 kr

utöver vad regeringen föreslagit eller

således 16 037 000 000 kr avseende

förbättrat högkostnadsskydd (avsnitt 8).

1996/97:So280 av Lars Leijonborg m.fl.

(fp) vari yrkas

17. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om sex- och samlevnadsfrågor.

1996/97:So288 av Birgitta Gidblom (s)

vari yrkas att riksdagen som sin mening

ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om försöksapor.

1996/97:So294 av Gudrun Schyman m.fl.

(v) vari yrkas

4. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om en bibehållen tandvårdshälsa.

1996/97:So295 av Rose-Marie Frebran

m.fl. (kd) vari yrkas

1. att riksdagen hos regeringen begär

en parlamentarisk utredning av den

framtida tandvårdsförsäkringen,

2. att riksdagen beslutar att det

fortsatt skall finnas en allmän

tandvårdsförsäkring omfattande 500

miljoner kronor fr.o.m. 1998,

3. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna att det till

särskilda patientgrupper fr.o.m. år 1998

bör avsättas 500 miljoner kronor i

enlighet med vad som anförts i motionen,

4. att riksdagen hos regeringen begär

förslag till ett reformerat

åtgärdstaxesystem med ikraftträdande den

1 januari 1998 i enlighet med vad som

anförts i motionen.

1996/97:So672 av Gudrun Schyman m.fl.

(v) vari yrkas

16. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om att Folkhälsoinstitutet

behöver anslag till information,

kunskapsförmedling och opinionsbildning.

1996/97:So802 av Alf Svensson m.fl. (kd)

vari yrkas

13. att riksdagen med ändring av

regeringens förslag för budgetåret 1997

anvisar anslagen under utgiftsområdet

Hälsovård, sjukvård och social omsorg

enligt följande uppställning:

Anslag; A 1 Sjukvårdsförmåner m.m.;

Regeringens förslag

15 637 000 000 kr; Anslagsförändring

+920 000 000 kr.

1996/97:So807 av Marianne Samuelsson

m.fl. (mp) vari yrkas

1. att riksdagen beslutar att för

budgetåret 1997 anvisa anslagen under

utgiftsområde 9 Hälsovård, sjukvård och

social omsorg enligt vad i motionen

anförts,

2. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om beräknad fördelning på anslag

inom utgiftsområde 9 Hälsovård, sjukvård

och social omsorg för åren 1998 och 1999

enligt vad i motionen anförts,

1996/97:So814 av Gudrun Schyman m.fl.

(v) vari yrkas att riksdagen med

följande ändring i förhållande till

regeringen under utgiftsområde 9

Hälsovård, sjukvård och social omsorg

anvisar anslag enligt följande

uppställning:

Anslag; A 1 Sjukvårdsförmåner m.m.;

Regeringens förslag:

15 637 000 000 kr; Anslagsförändring:

610 000 000 kr,

Anslag; A 3 Insatser mot aids;

Regeringens förslag 150 887 000 kr;

Anslagsförändring 5 000 000 kr,

Anslag; A 8 Bidrag till

psykiatriområdet; Regeringens förslag

386 000 000 kr; Anslagsförändring 102

000 000 kr,

Anslag; A 9 Folkhälsoinstitutet;

Regeringens förslag 113 460 000 kr;

Anslagsförändring 5 000 000 kr.

1996/97:Sf254 av Gullan Lindblad m.fl.

(m) vari yrkas

3. att riksdagen beslutar anslå 9 915

000 000 kr för utgiftsområde 9 anslag A

1 Sjukvårdsförmåner m.m. för budgetåret

1997 i enlighet med vad som anförts i

motionen.

Motioner under B

1996/97:So401 av Gullan Lindblad m.fl.

(m) vari yrkas

2. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om en hjälpmedelsgaranti.

1996/97:So402 av Leif Carlson och Maud

Ekendahl (m) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om konsekvenserna av

försämringarna av LSS- och LASS-

lagstiftningen,

2. att riksdagen beslutar återställande

av LSS- och LASS-lagstiftningen till

1993 års utformning i enlighet med vad

som anförts i motionen.

1996/97:So408 av Thomas Julin m.fl.

(mp) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om att staten bör vara huvudman

och ta hela ansvaret för den personliga

assistansen,

2. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om rätten till assistans i skola

och i daglig verksamhet,

3. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om att det snarast bör

tillsättas en oberoende arbetsgrupp som

studerar följderna av förändringen i

assistansreformen och därefter kommer

med förslag till de åtgärder som behövs

för att tillförsäkra de

assistansberoende en mänsklig tillvaro,

4. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om att tillföra

assistansreformen 100 miljoner kronor

ytterligare medel.

1996/97:So409 av Barbro Hietala Nordlund

m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen som

sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om uppföljning av hur

assistansreformens tillämpning och

praxis utvecklas.

1996/97:So418 av Kenth Skårvik och Sigge

Godin (fp) vari yrkas att riksdagen som

sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om hjälpmedel för

funktionshindrade.

1996/97:So421 av Gudrun Schyman m.fl.

(v) vari yrkas

1. att riksdagen hos regeringen begär

en översyn av lagen om stöd och service

till vissa funktionshindrade för att

underlätta försäkringskassornas

tolkning,

2. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om psykiskt funktionshindrades

möjligheter att erhålla assistans,

3. att riksdagen hos regeringen begär

en ändring i lagen om stöd till vissa

funktionshindrade så att assistans kan

ges till personer över 65 år.

1996/97:So422 av Stig Sandström m.fl.

(v) vari yrkas

1. att riksdagen till utgiftsområde 9

Hälsovård, sjukvård och social omsorg,

anslagspost B 6, för budgetåret 1997

anvisar 60 000 000 kr utöver vad

regeringen föreslagit,

2. att riksdagen hos regeringen begär

en översyn av bilstödsreglementet enligt

vad som anförts i motionen,

3. att riksdagen hos regeringen begär

att Bilstödsutredningen gör en

konsekvensanalys över om kvinnor

missgynnas i bidragshanteringen.

1996/97:So423 av Lars Leijonborg m.fl.

(fp) vari yrkas

17. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om att utöka vårdgarantin så att

den även omfattar tekniska hjälpmedel,

en s.k. hjälpmedelsgaranti.

1996/97:So425 av Lars Leijonborg m.fl.

(fp) vari yrkas

1. att riksdagen beslutar om en sådan

ändring i rätten till personlig

assistans att det innebär en återgång

till de regler som gällde före den 1

juli 1996,

5. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om hjälpmedelsgaranti,

9. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om bilstödet,

10. att riksdagen till utgiftsområde B

7. Kostnader för statlig

assistansersättning m.m. för budgetåret

1997 anvisar 215 000 000 kr utöver vad

regeringen föreslagit eller således 3

878 000 000 kr.

1996/97:So426 av Roland Larsson m.fl.

(c) vari yrkas

2. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om uppföljning av

assistansreformen.

1996/97:So430 av Gullan Lindblad m.fl.

(m) vari yrkas

1. att riksdagen begär att regeringen

återkommer med förslag om att återställa

lagen om stöd och service till vissa

funktionshindrade och lagen om

assistansersättning till vad som gällde

före den 1 juli 1996 i enlighet med vad

som anförts i motionen,

2. att riksdagen till utgiftsområde 9

anslag B 7 Kostnader för statlig

assistansersättning beslutar anslå ett i

förhållande till regeringens förslag med

222 000 000 kr ökat anslag på 3 885 000

000 kr i enlighet med vad som anförts i

motionen.

1996/97:So626 av Carina Hägg (s) vari

yrkas att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om behovet av en översyn av

LSS/LASS.

1996/97:So802 av Alf Svensson m.fl.

(kd) vari yrkas

13. att riksdagen med ändring av

regeringens förslag för budgetåret 1997

anvisar anslagen under utgiftsområdet

Hälsovård, sjukvård och social omsorg

enligt följande uppställning:

Anslag; B 7 Kostnader för statlig

assistentersättning; Regeringens förslag

3 663 000 000 kr; Anslagsförändring +215

000 000 kr.

1996/97:So807 av Marianne Samuelsson

m.fl. (mp) vari yrkas

1. att riksdagen beslutar att för

budgetåret 1997 anvisa anslagen under

utgiftsområde 9 Hälsovård, sjukvård och

social omsorg enligt vad i motionen

anförts,

2. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om beräknad fördelning på anslag

inom utgiftsområde 9 Hälsovård, sjukvård

och social omsorg för åren 1998 och 1999

enligt vad i motionen anförts.

1996/97:So814 av Gudrun Schyman m.fl.

(v) vari yrkas att riksdagen med

följande ändring i förhållande till

regeringen under utgiftsområde 9

Hälsovård, sjukvård och social omsorg

anvisar anslag enligt följande

uppställning:

Anslag; B 6 Bilstöd till handikappade;

Regeringens förslag 343 944 000 kr;

Anslagsförändring 60 000 000 kr.

1996/97:Sf241 av Gudrun Schyman m.fl.

(v) vari yrkas

13. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om att även psykiskt

funktionshindrade skall kunna få

personlig assistans.

Motioner under C

1996/97:So603 av Gullan Lindblad m.fl.

(m) vari yrkas

10. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om alkoholinspektionen.

1996/97:So612 av Ragnhild Pohanka m.fl.

(mp) vari yrkas

1. att rikdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om att ett samarbete på alla

nivåer kommunalt, regionalt och statligt

bör påbörjas den 1 januari 1997,

2. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om att 10 miljoner kronor bör

avsättas för 50 % i bidrag vid

ombyggnader av bostäder för hemlösa,

3. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om att en noggrann uppskattning

av antalet hemlösa snarast bör

genomföras.

1996/97:So616 av Alf Svensson (kd) vari

yrkas att riksdagen under utgiftsområde

9 Hälsovård, sjukvård och social omsorg

anslaget C 1 Bidrag till ungdomsvård och

missbrukarvård samt alkohol- och

drogförebyggande arbete anvisar 10 000

000 kr utöver regeringens förslag eller

62 000 000 kr för att ge utrymme för ett

stöd till LP-Stiftelsen.

1996/97:So642 av Elver Jonsson (fp) vari

yrkas att

4. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om att stimulera till ökade

frivilliga insatser genom långsiktig

uppmuntran bl.a. i form av ökat

ekonomiskt stöd,

5. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om att regeringen följer, och i

förekommande fall korrigerar,

bidragsgivningen till organisationer

m.fl. så att dessa inte trängs ut eller

konkurreras bort av t.ex. offentliga

myndigheter och instanser.

1996/97:So648 av Erling Bager m.fl. (fp,

m, c, mp) vari yrkas att riksdagen som

sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att ur anslaget C

2 Bidrag till organisationer på det

sociala området (utgiftsområde 9) för

budgetåret 1997 bör 9 000 000 kr

användas till ett engångsbidrag till

Lewi Pethrus stiftelse för filantropisk

verksamhet.

1996/97:So649 av Karl-Göran Biörsmark

(fp) vari yrkas att riksdagen som sin

mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om riktade statliga

projektmedel till kommuner och landsting

för opinionsbildning rörande

alkoholprevention.

1996/97:So652 av Alice Åström m.fl. (v)

vari yrkas

2. att riksdagen till utgiftsområde 9,

C 5 för budgetåret 1997 anvisar

50 000 000 kr utöver vad regeringen

föreslagit eller således 557 720 000 kr.

1996/97:So655 av Thomas Julin m.fl. (mp)

vari yrkas

3. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om behovet av ökat stöd till

frivilliga organisationer,

15. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om behovet av stöd till svenska

frivilligorganisationers arbete inom EU.

1996/97:So657 av Rolf Åbjörnsson m.fl.

(kd) vari yrkas

3. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om att stödja

frivilligorganisationernas arbete med

missbrukarvård.

1996/97:So667 av Charlotta L Bjälkebring

(v) vari yrkas

2. att riksdagen hos regeringen begär

förslag angående anslag till forskning

om spelberoende.

1996/97:So807 av Marianne Samuelsson

m.fl. (mp) vari yrkas

1. att riksdagen beslutar att för

budgetåret 1997 anvisa anslagen under

utgiftsområde 9 Hälsovård, sjukvård och

social omsorg enligt vad i motionen

anförts,

2. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om beräknad fördelning på anslag

inom utgiftsområde 9 Hälsovård, sjukvård

och social omsorg för åren 1998 och 1999

enligt vad i motionen anförts,

4. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om de hemlösas situation.

1996/97:So813 av Berit Andnor (s) vari

yrkas att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om ansvaret för Stiftelsen

Kvinnoforum.

1996/97:So814 av Gudrun Schyman m.fl.

(v) vari yrkas att riksdagen med

följande ändring i förhållande till

regeringen under utgiftsområde 9

Hälsovård, sjukvård och social omsorg

anvisar anslag enligt följande

uppställning:

Anslag; C 5 Statens

institutionsstyrelse; Regeringens

förslag 507 720 000 kr;

Anslagsförändring 50 000 000 kr.

1996/97:Ju719 av Eva Flyborg m.fl. (fp)

vari yrkas

8. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om vikten av att kvinnojourer

tilldelas tillräckliga resurser,

9. att riksdagen till C 2 Bidrag till

organisationer på det sociala området

(utgiftsområde 9) för budgetåret 1997

anvisar 5 miljoner kronor mer än vad

regeringen har föreslagit eller således

62 841 000 kr.

Motioner under D

1996/97:So207 av Gullan Lindblad m.fl.

(m) vari yrkas

6. att riksdagen hos regeringen begär

förslag om inrättande av en statlig

medicinalstyrelse i enlighet med vad som

anförts i motionen.

1996/97:So222 av Lars Björkman (m) vari

yrkas att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om ögonsjuksköter- skors

möjlighet att i sin legitimation medges

rätten att få utföra synscreening.

1996/97:So223 av Britta Sundin m.fl. (s)

vari yrkas att riksdagen som sin mening

ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om legitimation för

arbetsterapeuter.

1996/97:So242 av Carina Moberg och

Liselotte Wågö (s, m) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen

till känna vad i motionen anförts om

specialistkompetens för legitimerade

sjukgymnaster.

1996/97:So243 av Tone Tingsgård och

Majléne Westerlund Panke (s) vari yrkas

att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om behovet av åtgärder för att

öka patientens säkerhet vid

manipulationsbehandling i halsryggraden.

1996/97:So247 av Sivert Carlsson (c)

vari yrkas att riksdagen som sin mening

ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om legitimation av

kiropraktorer.

1996/97:So254 av Siw Persson (fp) vari

yrkas att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om vikten av en auktorisation av

psykologer med specialistutbildning.

1996/97:So262 av Michael Stjernström och

Chatrine Pålsson (kd) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen

till känna vad i motionen anförts om att

kiropraktorer utbildade i Sverige bör

erhålla legitimation.

1996/97:So266 av Gullan Lindblad och

Liselotte Wågö (m) vari yrkas att

riksdagen hos regeringen begär förslag

till en samlad tillsynslagstiftning

avseende allt psykologarbete - en

psykologlag - i enlighet med vad som

anförts i motionen.

1996/97:So273 av Torgny Danielsson (s)

vari yrkas att riksdagen som sin mening

ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om vikten av en auktorisation av

psykologer med specialistutbildning.

1996/97:So274 av Torgny Danielsson (s)

vari yrkas att riksdagen som sin mening

ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om en samlad

tillsynslagstiftning avseende allt

psykologarbete i en psykologlag.

1996/97:So276 av Ragnhild Pohanka m.fl.

(mp) vari yrkas

4. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om att samtliga

alternativmedicinska utövare bör ges

möjlighet till registrering.

1996/97:So283 av Britt-Marie Danestig-

Olofsson (v) vari yrkas att riksdagen

som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om vikten av en

auktorisation av psykologer med

specialistutbildning.

1996/97:So284 av Britt-Marie Danestig-

Olofsson (v) vari yrkas

1. att riksdagen hos regeringen begär

en utredning om praktisk utbildning av

blivande sjukhusfysiker enligt vad i

motionen anförts,

2. att riksdagen hos regeringen begär

att frågan om nyutexaminerade

radiofysikers möjlighet till handledd

praktiktjänstgöring vid några av de

största sjukhusen skyndsamt utreds.

1996/97:So292 av Eva Flyborg m.fl. (fp,

c) vari yrkas att riksdagen hos

regeringen begär förslag till sådan

ändring att Socialstyrelsen får ansvaret

att legitimera specialistkompetens för

psykologer.

1996/97:So802 av Alf Svensson m.fl. (kd)

vari yrkas

11. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om Socialstyrelsens uppföljning

av ädelreformen.

1996/97:So804 av Chris Heister och

Liselotte Wågö (m) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen

till känna vad i motionen anförts om

införandet av en medicinalstyrelse.

1996/97:So805 av Siw Persson (fp) vari

yrkas att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om behovet av inrättandet av en

befattning som överdirektör i psykologi

vid Socialstyrelsen.

Motioner under E

1996/97:So276 av Ragnhild Pohanka m.fl.

(mp) vari yrkas

5. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om behovet av forskningsinsatser

som knyter samman skolmedicinska och

alternativmedicinska

behandlingsinsatser,

7. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna att inom anslaget

E 1 Socialvetenskapliga forskningsrådet:

Forskningsmedel, ramanslag i

utgiftsområde 9 bör 3 miljoner kronor

avsättas för alternativmedicinsk

forskning.

1996/97:So807 av Marianne Samuelsson

m.fl. (mp) vari yrkas

5. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om behovet av att forskning inom

området alternativmedicin initieras inom

Socialvetenskapliga forskningsrådets

verksamhet.

Utskottet

Inriktning av hälso- och sjukvård,

omsorg om äldre och personer med

funktionshinder

Frågor om inriktningen av

socialpolitiken behandlar utskottet mot

bakgrund av uttalanden i

budgetpropositionen om

välfärdspolitiken, hälso- och

sjukvården, äldre och handikappade och

vissa motioner härom.

Motioner om t.ex. socialtjänst, alkohol-

och narkotika kommer att behandlas

senare av utskottet i separata

betänkanden.

I budgetpropositionen 1996/97:1

redovisar regeringen sin syn på

inriktningen av utgiftsområdet.

Den viktigaste förutsättningen för en

god välfärdspolitik är statsfinanser i

balans. Solidariskt finansierad

välfärdspolitik förutsätter gemensamt

ansvar och att alla görs delaktiga genom

generella lösningar som ger rättigheter

utifrån behov och inte

betalningsförmåga. Det bäst fungerande

fördelningspolitiska instrumentet är

enligt regeringen ett bra välfärdssystem

som omfattar alla. På så sätt gynnas de

som behöver stödet mest. För att

tillgängliga resurser skall kunna

användas på bästa sätt krävs samverkan

och engagemang över myndighets- och

organisationsgränser.

I utsatta situationer, vid sjukdom,

skada och ålderdom skall den enskilde

vara förvissad om att få den vård,

omsorg, bemötande och respekt som

kännetecknar ett välfärdssamhälle,

anförs det i propositionen. Regeringen

hänvisar till att utredningsarbete pågår

på bred front för att få underlag för

den strategi som skall läggas fast för

att möta eventuellt ökade behov inom

vård och omsorg. Vidare anser regeringen

att de anhörigas betydelsefulla roll i

vården och omsorgsarbetet måste

uppmärksammas och understödjas och att

personalen måste ges stöd och de

utvecklingsmöjligheter som krävs för

fortsatt kvalitetshöjning.

De faktorer som gör att

funktionshindrade personer utestängs

från arbetsmarknad och rikt liv i övrigt

skall så långt som möjligt undanröjas,

vilket enligt regeringen innebär att

bl.a. tillgängligheten i miljöer och

verksamheter måste förbättras.

Hälso- och sjukvård

Enligt propositionen är det övergripande

målet för hälso- och sjukvården en god

hälsa och en vård på lika villkor för

hela befolkningen. Samhällets ansvar

framgår av hälso- och sjukvårdslagen

(1982:763).

Att erbjuda hälso- och sjukvård av god

kvalitet, som tillgodoser patientens

behov av trygghet i vården och

behandlingen, är i första hand en

uppgift för landstingen. Numera har dock

även kommunerna ett angeläget och

omfattande ansvar inom hälso- och

sjukvårdssektorn främst när det gäller

vård av äldre och funktionshindrade

personer.

Den enskildes möjligheter att påverka

vårdens utformning och innehåll måste

enligt regeringen så långt möjligt

säkerställas. Det underläge, som

patienten som mottagare av vård kan

befinna sig i, måste motverkas genom att

den enskilde ges ett inflytande över

vården och dess utformning.

Regeringen anser att en

grundförutsättning för att erbjuda en

god hälso- och sjukvård på lika villkor

för alla är att vården finansieras

gemensamt i huvudsak genom skatter.

Patientavgifter skall inte i första hand

vara en finansieringskälla utan användas

för att styra vårdsökande till rätt

vårdnivå. Den som är sjuk skall få den

vård och omsorg som behövs oberoende av

egen ekonomi. Tillgängliga

sjukvårdsresurser måste fördelas

rättvist och efter behov, där de

kroniskt sjukas, funktionshindrades och

andra utsatta gruppers behov särskilt

skall värnas.

En fortsatt gemensam finansiering av

hälso- och sjukvården genom i första

hand skatter förutsätter enligt

regeringen att sektorn kan bibehålla och

utveckla den trovärdighet och det starka

förtroende som den av tradition har hos

befolkningen. Vården måste därför vara

lätt tillgänglig för alla som upplever

behov av kontakt med vården för

utredning, bedömning och behandling,

anförs det. Vidare måste bemötandet inom

hälso- och sjukvården kännetecknas av

värme och respekt för den vårdsökande.

En tidig kontakt och bedömning kan

lindra enskilda patienters oro och bidra

till att förhindra att sjukdomstillstånd

förvärras med ökade vårdbehov som följd.

En viktig förutsättning för att

tillgängliga resurser skall kunna

fördelas efter behov är den demokratiska

styrningen av den svenska hälso- och

sjukvården, sägs det i propositionen.

Verksamheterna måste också kunna

anpassas till förändrade behov och

förutsättningar. Det förändrings- och

effektiviseringsarbete som pågår i många

landsting och kommuner är därför enligt

regeringens mening av stor betydelse.

Effektiviseringarna måste dock ske på

ett sådant sätt att hälso- och

sjukvårdslagens mål kan uppfyllas.

I propositionen anges vidare att

hälsoläget i Sverige, i ett

internationellt perspektiv, är mycket

gott. Hälso- och sjukvårdens insatser

bidrar till att många lever längre och

har bättre funktionsförmåga.

Vårdutnyttjandet skiljer sig mycket

litet mellan olika samhällsgrupper

vilket, enligt regeringen, tyder på att

hälso- och sjukvårdslagens intentioner

får genomslag. Regeringen anför att det

dock finns vissa uppgifter som ger

anledning till oro för den fortsatta

utvecklingen. Som exempel anges att det

finns tecken på att skillnaderna i hälsa

mellan olika grupper ökar och rapporter

som visar att ökade avgifter leder till

att människor avstår från att söka vård

av ekonomiska skäl. Om detta innebär att

människor inte får vård som verkligen

behövs eller avstår från besök för

tillstånd som ändå snabbt skulle

självläka är dock ännu oklart. Enligt

regeringens mening är det av största

vikt att dessa mycket oroväckande

uppgifter noggrant följs upp och

analyseras av ansvariga huvudmän och

myndigheter.

I ett internationellt perspektiv håller

den svenska hälso- och sjukvården också

hög medicinsk kvalitet. De senaste åren

har det svenska hälso- och

sjukvårdssystemet dessutom kunnat

anpassa sina utgifter till den

samhällsekonomiska utvecklingen

samtidigt som verksamheten har

effektiviserats. Statistiken från OECD

visar bl.a. att den svenska hälso- och

sjukvårdens BNP-andel har minskat de

senaste åren. I propositionen anges som

en viktig förklaring till detta att

huvudmannaskapsförändringar har

genomförts (bl.a. ädelreformen). Ansvar

och resurser har därmed förts över från

landsting till kommuner.

Hälso- och sjukvården har också en

viktig uppgift när det gäller att

undersöka och klarlägga samband mellan

bl.a. arbetslöshet och hälsorisker för

att ge underlag för andra

samhällssektorers agerande i ett

folkhälsoperspektiv. Folkhälsoarbetet

måste enligt regeringens mening

intensifieras och tydligare inriktas på

strukturella insatser i första hand mot

den del av befolkningen som är utsatt

för de största hälsoriskerna.

Enligt propositionen står svensk hälso-

och sjukvård inför stora utmaningar,

bl.a. när det gäller den framtida

finansieringen av vården. De mycket

gamla blir allt fler och den medicinska

forskningen skapar nya möjligheter att

behandla sjukdomar samtidigt som den

samhällsekonomiska utvecklingen på

senare tid har gjort det svårare att

upprätthålla konsumtionsutrymmet för

hälso- och sjukvård. Det är bl.a. mot

denna bakgrund som Kommittén (S

1992:04) om hälso- och sjukvårdens

finansiering och organisation (HSU 2000)

har fått i uppdrag att överväga hälso-

och sjukvårdens resursbehov fram till år

2010. HSU 2000 skall särskilt beakta den

demografiska utvecklingens betydelse för

de äldres behov av hälso- och sjukvård.

Uppgifter som regeringen tagit del av

tyder på att bl.a. det ökade antalet

äldre i befolkningen kan leda till att

behoven i framtiden kommer att överstiga

resurserna inom såväl landstingens hälso-

och sjukvård som kommunernas

äldreomsorg. Enligt regeringen finns det

därför skäl att överväga åtgärder och

att ha beredskap för att möta eventuella

ökade resursbehov för vård och omsorg.

När det gäller patientens ställning

pekar regeringen på att en rad åtgärder

på senare tid har vidtagits för att

förbättra och stärka patientens

ställning i vården. Möjligheten för

patienterna att välja vårdgivare har

ökat och överenskommelser om

vårdgarantier har träffats mellan staten

och sjukvårdshuvudmännen, uppges det.

Dessutom har vårdens tillgänglighet ökat

bl.a. genom en god tillgång till läkare

som är specialister i allmänmedicin.

Detta har bl.a. bidragit till en bättre

kontinuitet i patient -

läkarkontakterna, anser regeringen.

Under senare år har också ambitionen att

ge god information ökat i vården och

patienterna har i ökad utsträckning

blivit delaktiga i det medicinska

beslutsfattandet och i den dagliga

omvårdnaden. Regeringen har för avsikt

att senare återkomma till riksdagen med

förslag till att ytterligare förstärka

patientens ställning inom hälso- och

sjukvården.

En viktig bas för att hälso- och

sjukvårdspolitiken skall kunna behålla

sitt stöd hos befolkningen är

möjligheten att göra prioriteringar som

uppfattas som rättfärdiga. Under hösten

1996 avser regeringen att lägga fram en

proposition i frågan om prioriteringar

inom hälso- och sjukvården.

I propositionen betonas också vikten av

att hälso- och sjukvårdsinsatserna

utförs på rätt vårdnivå inte minst i

tider då den offentliga sektorns

resurser är knappa. Regeringen anser att

sjukhusstrukturen måste anpassas till de

samhällsekonomiska restriktionerna och

de medicinska behov som finns i dagens

samhälle. Detta bör kunna ske genom att

samverkan och samarbete utvecklas både

mellan olika sjukhus och mellan den

slutna och den öppna vården samt

omsorgen.

I motion So207 av Gullan Lindblad m.fl.

(m) begärs ett tillkännagivande om vad i

motionen anförts om utgångspunkterna för

svensk hälso- och sjukvård (yrkande 1).

Motionärerna anför att hälso- och

sjukvården utgör en fundamental del av

den grundläggande trygghet och stöd som

varje civiliserat samhället måste kunna

tillhandahålla. Det är därför legitimt

att ålägga medborgare att ekonomiskt

bidra till att alla skall kunna erbjudas

en god hälso- och sjukvård. Ett

offentligt ansvarstagande för människors

grundläggande trygghet i samhället

måste, enligt motionärerna, omfatta

alla, även dem som i ett givet läge

skulle kunna klara sig på egen hand.

I samma motion begärs ett

tillkännagivande om vad som anförts om

insatser i svensk hälso- och sjukvård

(yrkande 2) och om vad som anförts om

problem i dagens hälso- och sjukvård

(yrkande 4). Hälso- och sjukvården skall

så långt möjligt tillgodose människans

medicinska behov och samtidigt ta hänsyn

till livskvaliteten. Det är därför inte

tillräckligt, menar motionärerna, att

patienter får god sjukvård inom rimlig

tid, utan vården skall dessutom

tillhandahållas på sådant sätt att den

enskilde patienten själv har ett

inflytande över sin situation. Rätten

till sjukvård bör därför kombineras med

valfrihet anser motionärerna. Vidare

pekar motionärerna på att det i dag

finns fyra generella problem inom den

svenska sjukvården, nämligen bristande

valfrihet, brist på konkurrens,

bristande samordning och oklar

rollfördelning. Den bristande

valfriheten beror enligt motionärerna på

att de reformer som infördes under den

borgerliga regeringen rivits upp. Bl.a.

har det fria läkarvalet och den fria

etableringsrätten för sjukgymnaster och

specialistläkare i praktiken tagits

bort. Avsaknaden av konkurrens inom den

svenska sjukvården är ett av de största

problemen för att uppnå ett effektivt

resursutnyttjande och en fungerande

arbetsmarknad inom vården. I dag finns i

stort sett endast en sjukvårdshuvudman:

landstinget. Därmed saknas en reell

konkurrens och likaså kvalitets- och

kostnadskontroll. Enligt motionärerna

finns det i dag ingen organiserad

samordning mellan t.ex. sjukvården och

den allmänna försäkringskassan, vilket

skapar en ineffektiv vård, som dessutom

tillfogar den enskilde individen onödigt

lidande och det offentliga onödiga och

höga kostnader. Den oklara

rollfördelningen, dvs. den

omständigheten att landstingen såväl

finansierar som tillhandahåller sjukvård

gör att pengarna inte används på det

mest effektiva sättet.

För att bl.a. undvika politisk

detaljstyrning och åstadkomma en bättre

resursanvändning samt garantera

människor en god hälsa och sjukvård

föreslår motionärerna att riksdagen

skall besluta införa en allmän

hälsoförsäkring (yrkande 5). Enligt

motionärerna skall hälsoförsäkringen

vara obligatorisk och omfatta alla

medborgare oavsett betalningsförmåga,

hälsotillstånd eller annat. Alla skall

vara anslutna till valfri

försäkringskassa. Hälsoförsäkringen

skall omfatta det som i dag inryms i

ersättningen till sjukvårdshuvudmännen,

läkemedelsförsäkringen och

landstingsskatten. Försäkringsavgiften

för den enskilde fastställs av

riksdagen. Genom denna försäkringsmodell

kommer privata vårdgivare att kunna

välja på att vara fristående eller ingå

i avtal med försäkringskassan. Vidare

sätts patienten i centrum i och med att

pengarna följer den enskildes val av

vårdgivare. Riksdagen bör också

fastställa vilka typer av behandlingar

och omvårdnad som skall ingå i den

allmänna hälsoförsäkringen. Mer

detaljerade beslut bör fattas av

försäkringskassan. Försäkringsmodellen

kommer i detta avseende inte att

väsentligen skilja sig från vad som

gäller i dagens system, anförs det i

motionen.

Vidare yrkas i motionen (yrkande 9) att

riksdagen hos regeringen begär förslag

som innebär en bättre samordning av

sjukvårdens resurser. Motionärerna anser

att det finns stora fördelar med att

inordna förtidspensionerna,

sjukpenningen och

läkemedelssubventionerna i

hälsoförsäkringen. Ökad samordning ger

enligt motionärerna bättre

resursutnyttjande och mer vård för

pengarna. I ett sammanhållet system

finns större incitament att satsa t.ex.

på rehabilitering och en integrering av

läkemedlen kommer att bringa ned

kostnaderna för förskrivning av vissa

förbrukningsartiklar.

Yrkande om en allmän hälsoförsäkring

framförs också i motionerna So211 av

Bertil Persson (m) och So401 av Gullan

Lindblad m.fl. (m) (yrkande 3).

I motion So431 av Ingvar Eriksson (m)

begärs tillkännagivanden om vad som

anförts dels om finansiering av

äldreomsorg och sjukvård genom en allmän

obligatorisk hälsoförsäkring, dels om en

äldreomsorgs- och sjukvårdsförsäkring

(yrkandena 3 och 4). Enligt motionären

skulle varje vårdbehövande få vården

finansierad, oavsett var vården ges och

av vem om en allmän obligatorisk hälso-

och sjukvårdsförsäkring införs. Därmed

skulle eventuella problem mellan

hemkommun och vistelse/vårdkommun

elimineras vad gäller vård- och

kostnadsansvar, menar motionären. Vidare

anser motionären att en särskild

äldrevårdsförsäkring som omfattar hela

den kommunala äldrevården borde prövas.

Därmed skulle finansiering klaras genom

försäkringen och en s.k. äldrevårdspeng

utgå. Äldrevårdspengen skulle följa den

enskilde som därigenom själv kan välja

vårdform och vårdort.

I motion So261 av Olof Johansson m.fl.

(c) begärs ett tillkännagivande om vad i

motionen anförts om hälso- och

sjukvården (yrkande 1). Motionärerna

framhåller att en stark ekonomi är en

förutsättning för välfärdssamhället. I

den gemensamt finansierade

samhällsservicen är god hälso- och

sjukvård bland det högst prioriterade.

Hälso- och sjukvården skall enligt

motionärerna vara tillgänglig för alla

på lika villkor - oavsett ålder,

bostadsort och inkomst. Ökad samverkan

mellan olika vårdgivare och

samhällssektorer är nödvändig för att

möta medborgarnas krav på tillgänglighet

och kvalitet, de ekonomiska kraven på

balans och effektiviseringar samt

förändringarna i samhället. Motionärerna

framhåller vidare betydelsen av

förebyggande arbete särskilt i en period

av hårt ansträngd ekonomi. Den

förebyggande hälsovården måste innefatta

friskvård för kropp och själ, anser

motionärerna som i detta sammanhang

också gör en koppling mellan

arbetslöshet och ohälsa. Genom att skapa

förutsättningar för en bättre

arbetsmarknad banas väg för både arbete

och bättre folkhälsa, anförs det.

Enligt motionärerna är hälso- och

sjukvården det område inom vilket det

finns störst behov av en gemensam och

solidarisk finansiering. Sjukvård som

baseras på marknadslösningar ger inte

alla en god vård på lika villkor. I

Sverige finns också ett starkt stöd för

en gemensam finansiering av sjukvården

anför motionärerna och hänvisar till att

det i Välfärdsprojektets skrift nr 3

framgår att ca 90 % av de tillfrågade

anser att sjukvården huvudsakligen bör

finansieras genom skatter eller

arbetsgivaravgifter.

I motionen begärs vidare ett

tillkännagivande om vad som anförts om

hälso- och sjukvårdens ekonomi (yrkande

4). Det förslag som förs fram i olika

sammanhang om att tillföra hälso- och

sjukvården mer resurser i

storleksordningen 1 % löser enligt

motionärerna inga problem. Däremot måste

en omfattande diskussion komma till

stånd för att ta ställning till

samhällets övriga prioriteringar i

förhållande till vårdens kommande behov.

Motionärerna anser att hälso- och

sjukvården skall finansieras med

gemensamma medel, via skatter och i viss

mån avgifter. Motionärerna avvisar

förslag om att en försäkringslösning

skall ersätta dagens skattefinansiering.

Erfarenheterna från USA visar att

försäkringslösningar ger höga kostnader

samtidigt som det leder till dålig och

ojämlikt fördelad sjukvård. Det bör dock

vara möjligt att införa ohälsoavgifter

för att finansiera delar av vården och

för att minska vissa riskbeteenden,

anser motionärerna.

I motion So277 av Lars Leijonborg m.fl.

(fp) begärs ett tillkännagivande om vad

som anförts om att vården skall få ta

ökade resurser i anspråk (yrkande 1).

Svensk sjukvård är kostnadseffektiv med

hög kvalitet och välutbildad och

engagerad personal men de brister som

fortfarande finns är enligt motionärerna

oacceptabla och måste åtgärdas. I ett

välfärdssamhälle måste vården få ta

ökade resurser i anspråk. Återkommande

undersökningar visar också att

medborgarna är beredda att ge

vårdutgifter högsta prioritet. En väl

utbyggd vård är inte bara en

nödvändighet för dem som är sjuka utan

också en viktig trygghetsfaktor för alla

andra, menar motionärerna. Motionärerna

vill prioritera vården på följande sätt:

· Arbetslösheten måste bekämpas. Detta

sker bäst genom en politik för fler jobb

genom företagande.

· Inga löften om stora, generella

skattesänkningar.

· Resurser skall överföras till

vårdsektorn från försäkringskassorna och

ett statligt stimulansbidrag till

äldreboende införas.

· Ett effektivare offentligt

resursutnyttjande skapas genom att

främja konkurrens i kommuner och

landsting.

· Kommunala bolag som inte ligger inom

de kärnområden som kommunerna bör

prioritera avvecklas.

När det gäller synen på vårdens

resursfrågor hänvisar motionärerna till

att resonemanget finns ytterligare

utvecklat i partimotionen om ekonomisk

politik under avsnittet om kommunernas

ekonomi.

Enligt motionärerna förutsätter

förslagen om ändringar på vårdområdet

ytterligare resurser. Det är nödvändigt,

oavsett hur mycket pengar som läggs ned

på vård, att säkerställa att resurserna

används på bästa sätt. Kvalitetssäkring

och ett effektivare resursutnyttjande

måste gå hand i hand.

Vidare framhålls att kostnaderna för

sjukvården minskat under senare år,

produktiviteten har ökat kraftigt,

kvaliteten har förmodligen förbättrats

och nya organisationsformer har växt

fram. Enligt OECD:s rapport ligger

Sverige på delad 13:e plats i

västvärlden för sjukvårdens andel av

BNP. USA och Kanada toppar. Bägge dessa

länder har en i huvudsak

privatorganiserad försäkringsmarknad för

vården vilket enligt motionärerna

tenderar att verka kostnadsdrivande.

Kostnaderna blir högre än i system med

skattefinansierad sjukvård.

Landstingen har minskat sina kostnader

i förhållande till hälso- och sjukvården

och ytterligare besparingar planeras.

Oron stiger för vad besparingarna

egentligen innebär. En utveckling med

avtagande produktivitet sedan 1994 inger

också osäkerhet om huruvida framtida

nedskärningar av resurserna skall klaras

med effektiviseringar eller om svaga

grupper skall råka illa ut. Gapet mellan

behov och resurser fram till år 2010

blir enligt Landstingsförbundets

beräkningar betydande. Med en ekonomisk

politik inriktad på fler jobb genom

företagande blir situationen för vården

betydligt ljusare, menar motionärerna.

I samma motion (fp) yrkas att riksdagen

beslutar att en lag om husläkare införs.

Lagen bör ha samma lydelse som den 1

januari 1996 upphävda lagen (1993:588)

om husläkare hade (yrkande 5). I och med

att husläkarlagen avskaffades har

privata läkares rätt att verka på samma

villkor som landstingets egna husläkare

inte längre något skydd i lag.

Motionärerna anser lagstiftningen skall

garantera mångfald och valfrihet för

patienterna. Husläkarlagen bör därför

återinföras. I yrkande 9 tas patientens

ställning upp. Motionärerna anser att

patienternas inflytande över beslut som

gäller vård och behandling fortfarande

är begränsat. Patientens ställning måste

stärkas. Detta kan lämpligen ske genom

att nuvarande och nya regler sammanförs

antingen i en särskild lag om patientens

ställning och inflytande, eller som ett

särskilt avsnitt i hälso- och

sjukvårdslagen. Samma yrkande finns i

motion So210 av Bertil Persson (m).

I motion So294 av Gudrun Schyman m.fl.

(v) begärs ett tillkännagivande om vad

som anförts om ökade resurser till hälso-

och sjukvården (yrkande 1). Motionärerna

anför att regeringens politik under

senare år inneburit att utrymmet för

verksamheten i kommuner och landsting

beskurits, vilket enligt motionerna inte

är en framkomlig väg för en fortsatt

högklassig hälso- och sjukvård. Tvärtom

så är hälso- och sjukvården i behov av

mer resurser särskilt när det gäller

omvårdnadsdelen. Vidare påpekar

motionärerna att samtliga landsting

redovisar ekonomiska underskott och

antalet anställda minskar. Motionärerna

vill att utrymmet för verksamhet i

kommuner och landsting skall öka. Detta

kan ske genom bl.a. sänkta

arbetsgivaravgifter, höjd a-kasse- och

sjukförsäkringsnivå till 80 % fr.o.m. 1

januari 1997, ytterligare resurser till

den s.k. kommunakuten, slopad

begränsning av kommunernas

beskattningsrätt.

I motionen begärs också ett

tillkännagivande om vad som anförts om

utvecklingen av primärvården (yrkande

2). För att landstingen skall kunna

uppfylla sina åligganden enligt hälso-

och sjukvårdslagen och erbjuda alla

invånare i sjukvårdsområdet en god och

tillgänglig vård är det, enligt

motionärerna, nödvändigt att sjukhusens

öppenvårdsutbud ur ett resursperspektiv

kan omfördelas och användas bl.a. för

att utveckla primärvården. Utvecklas

primärvården och folkhälsoarbetet kommer

detta att innebära ekonomiska och

mänskliga fördelar. Sjukhusvård kommer

självfallet att behövas också i

framtiden. Motionärerna menar att det

viktigaste dock är att patienter vårdas

på rätt nivå inom sjukvården och att

vårdstrukturer som inte tillgodoser de

mål som eftersträvas måste förändras.

Även i motion Sf241 av Gudrun Schyman

m.fl. (v) begärs ett tillkännagivande om

vad som anförts om sjukvårdens behov av

ytterligare resurser (yrkande 9).

I motion So802 av Alf Svensson m.fl.

(kd) begärs ett tillkännagivande om vad

som anförts om att låta vård och omsorg

få en särställning och tillförsäkra den

sektorn tillräckliga resurser (yrkande

1). Motionärerna anför att behoven inom

hälso- och sjukvården är

väldokumenterade. Det gäller inte minst

patientgrupper som gamla och långvarigt

sjuka. Prioritetsutredningen har visat

på betydelsen av att resurser finns för

dessa patientgrupper. Enligt

motionärernas mening kan de ökande behov

som finns av hälso- och sjukvård inte

bara mötas av landstingen genom en

fortsatt rationalisering och

effektivisering. Det finns gränser för

hur mycket vård som kan pressas ur varje

satsad krona. Motionärerna vill låta

kommuner och landsting få ta del av

extra resurser som främst skall användas

till att säkerställa en god vård och

omsorg för svårt och långvarigt sjuka.

Vård och omsorg måste, menar

motionärerna, ges en särställning i

samhället och tillförsäkras tillräckliga

resurser.

Hälso- och sjukvården har hittills haft

en hög kvalitet och god tillgänglighet.

I dag finns det dock riskbilder och

hälso- och sjukvården står inför stora

utmaningar. Även om det kan finnas vissa

möjligheter till rationaliseringar så

anser motionärerna att behoven i dag

generellt sett är så stora att det

fordras mer resurser för att kunna

upprätthålla god vård. Som exempel anges

att andelen personer över 85 år under

1990-talet kommer att öka med nära 30 %,

vilket ställer stora krav på

utvecklingen av hälso- och sjukvården

och äldreomsorgen. I och med att de

samhällsekonomiska restriktionerna

blivit allt mer uppenbara ställs också

höga krav på fortsatta åtgärder för att

öka kostnadseffektiviteten liksom på den

politiska processen när det gäller att

åstadkomma en folklig förankring för de

grundläggande prioriteringarna inom

sjukvården. Vidare pekar motionärerna på

att länsdelssjukhusen, som blivit allt

mer självförsörjande, utvecklats till

små regionsjukhus i de egna länen,

vilket på sikt kan hota regionvården.

Vissa behandlingsformer är så sällsynta

att det krävs ett större

befolkningsunderlag än vad ett län

utgör. Till de negativa konsekvenserna

av förändringarna i sjukhusvården hör

också att många, särskilt ensamboende

äldre, som har behov att få tillfriskna

på sjukhus skickas hem för tidigt. Den

kraftiga minskningen av antalet

vårdplatser skapar också problem vid

s.k. toppar. Resultatet blir

överbeläggningar och patienterna hamnar

i korridorer och liknande utrymmen.

Motionärerna vill vidare framhålla

vikten av att den enskilde får vara med

i beslutet om var och hur vården skall

ske.

Vidare anförs att det finns anledning

till oro för att förändringen av

vårdstrukturen gått allt för snabbt. En

angelägen uppgift är därför att finna en

vårdstruktur som håller för högt ställda

medicinska kvalitetskrav, och som

samtidigt är kostnadseffektiv och

praktisk. Det är viktigt att utgå från

patientens behov. De gränser som i dag

finns mellan primärvård, sjukhusvård,

hem- och socialtjänst skapar bekymmer.

Motionärerna förordar i detta avseende

ett nära samarbete mellan sjukvården och

den kommunala socialtjänsten när det

gäller rehabilitering, vård i livets

slutskede och vid utskrivning av

patienter från sjukhusen till eget

boende, ålderdomshem eller sjukhem.

I motionen begärs vidare

tillkännagivanden om att skapa

förutsättningar för alternativa

vårdgivare och om tilläggsdirektiv till

HSU 2000 (yrkandena 2 och 5).

Motionärerna anser att en ökad mångfald

av vårdgivare ger patienterna större

valmöjligheter och kan stimulera,

utveckla och tillföra vården nya

dimensioner. Privata, kooperativa och

ideellt drivna alternativ bör därför ges

förutsättningar att utvecklas. Kraven på

insyn och kvalitetsuppföljning måste

dock vara desamma oavsett om

verksamheten är fristående eller

offentlig. HSU 2000 bör, enligt

motionärerna, få ett tilläggsdirektiv om

att närmare analysera tillsynsfrågorna

kopplat till frågan om vårdens resurser.

Omsorg om äldre

I propositionen anges att målen för

äldreomsorgen skall vara dels att äldre

människor med behov av service, omsorg

och vård skall få sina behov

tillgodosedda, dels att äldre skall ges

möjlighet att själva bestämma över sin

livssituation och det sätt på vilket

omsorgen ges.

Det stora flertalet äldre behåller

hälsan högt upp i åren och är

välintegrerade inom familjekretsen och i

samhällslivet. Flertalet äldre klarar

sig också utan särskilda insatser från

samhällets sida. För en del äldre behövs

dock omfattande och kvalificerade

omsorgs- och vårdinsatser. För att

bättre tillgodose deras behov

genomfördes ädelreformen den 1 januari

1992. Reformen innebar att kommunerna

fick ett sammanhållet ansvar för

äldreomsorgen.

Socialstyrelsen har under en

femårsperiod följt upp och utvärderar

reformen. En samlad redovisning

avlämnades under våren 1996. Reformen

och dess konsekvenser för hela vård- och

omsorgssystemet har studerats ur olika

perspektiv. Äldreomsorgen i sin helhet

har belysts på ett sätt som inte gjorts

tidigare. Styrelsen framhåller

ädelreformens dynamiska effekter genom

att den, tillsammans med en rad andra

samhällsförändringar, medfört en mycket

kraftig omstrukturering av vården och

omsorgen. Kommunerna har därmed också

fått en alltmer tydlig roll som basen

för vård- och omsorgssystemet. Enligt

Socialstyrelsens mening har ädelreformen

skapat möjligheter att utveckla bättre

kvalitet och effektivare

resursutnyttjande inom äldreomsorgen,

anförs det i propositionen.

Tidigare årsredovisningar och

slutrapporten visar samtidigt på nya

gränsdragningsproblem. Problemen har

varit kända tidigare men de har efter

ädelreformen blivit mer uppmärksammade.

Hit hör det delade ansvaret för

rehabilitering och hjälpmedel.

Regeringen har tagit initiativ till

särskilda utvecklingsmedel om 300

miljoner kronor för att initiera

insatser på området. Av en lägesrapport

från Socialstyrelsen framgår att de

flesta huvudmännen inlett sina

aktiviteter kring årsskiftet 1995/96 och

att det finns ambitioner att åtgärda de

brister som framkommit i

ädelutvärderingen.

Vidare redovisas att regeringen hösten

1995 tog initiativ till att tillkalla en

särskild utredare (dir. 1995:159) med

uppgift att kartlägga och analysera

frågan om hur äldre bemöts inom omsorg

och vård och i annan offentlig

verksamhet. I uppdraget ingår bl.a. att

kartlägga och analysera faktorer i

organisation och struktur, som bidrar

till brister i kvalitet och bemötande,

samt att beskriva pågående

utvecklingsarbete i kommuner och

landsting som rör kvalitetsutveckling.

Utredningsuppdraget skall vara avslutat

senast den 30 maj 1997.

Många äldre och funktionshindrade

personer vårdas av anhöriga som har

liten eller ingen kontakt med

hemtjänsten eller andra samhällsorgan.

Flertalet kommuner har inte utvecklat

någon policy för stödet till anhöriga,

och det är långt ifrån självklart att

anhöriga får hjälp. I propositionen

föreslås därför att ett tidsbegränsat

statligt utvecklings- och

stimulansbidrag inrättas för att

utveckla metoder och former för stödet

till anhöriga.

Socialstyrelsen föreslås få ett

fortsatt uppdrag att under en

treårsperiod aktivt och samlat bedriva

uppföljnings- och utvärderingsarbete

inom äldreområdet.

Som redovisats under hälso- och

sjukvårdsavsnittet görs i propositionen

bedömningen att svensk hälso- och

sjukvård står inför stora utmaningar

bl.a. när det gäller den framtida

finansieringen av vården. Enligt

regeringen finns det därför skäl att

överväga åtgärder och att ha beredskap

för att möta eventuella ökade

resursbehov för vård och omsorg.

I motion So403 av Carl Bildt m.fl. (m)

yrkas att riksdagen beslutar dels att

välfärdspolitiken skall utformas med

hänsyn tagen till enskilda människors

val i enlighet med vad som anförts i

motionen (yrkande 2), dels att äldres

rätt att flytta skall skrivas in i

socialtjänstlagen i enlighet med vad som

anförts i motionen (yrkande 15).

Motionärerna anför att den enskildes

ställning måste stärkas inom ramen för

det gemensamma ansvaret. Den nya

välfärdspolitiken måste bygga på den

enskildes val och resurserna skall följa

det val som den enskilde själv träffar.

Det allmännas viktigaste uppgift blir

att säkerställa att även de som av olika

skäl inte själva kan föra sin talan

eller fatta meningsfulla beslut

garanteras jämbördiga förhållanden med

andra. Även svårt sjuka och handikappade

måste, enligt motionärerna, få välja

mellan olika former av service, vård och

boende. En gammal människa som vill

flytta till ett äldreboende i en annan

kommun för att komma närmare barn och

barnbarn skall inte kunna förvägras

detta, anförs det.

Även i motion So405 av My Persson och

Inger René (båda m) och motion So407 av

Stig Grauers (m) begärs

tillkännagivanden till regeringen om

lagfäst rätt för äldre att kunna flytta

mellan kommuner.

I motion So431 av Ingvar Eriksson (m)

yrkas att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om äldres rätt och möjligheter

att få bo och erhålla vård där de så

önskar (yrkande 2). Motionären anför att

valfriheten kräver att gamla och sjuka

alltid skall kunna få den vård de önskar

och behöver där de själva vill. Genom

att införa en allmän hälso- och

sjukvårdsförsäkring skulle varje

vårdbehövande kunna få den vård de

behöver oavsett var vården ges och av

vem. Härigenom skulle varje eventuellt

problem mellan hemkommuner och

vistelse/vårdkommun kunna elimineras vad

gäller vård- och kostnadsansvar och den

enskilde därmed garanteras frihet att

flytta.

I motion So607 av Gullan Lindblad m.fl.

(m) yrkas att riksdagen hos regering

begär förslag om lagstadgad rätt till

valfrihet för de äldre i enlighet med

vad som anförts i motionen (yrkande 8).

Motionärerna anser att det nu är dags

att ge äldre lagstadgad rätt till

valfrihet vad gäller hemtjänst,

dagverksamhet och särskilda

boendeformer. Socialtjänstens

företrädare måste inom ramen för sin

myndighetsutövning bedöma huruvida den

sökande är berättigad till

serviceinsatser utifrån de bestämmelser

som gäller inom respektive kommun eller

enligt socialtjänslagens

biståndsbestämmelser. När behovet

dokumenterats t.ex. om rätt till

hemtjänst eller särskilt boende skall

den enskilde ha lagstadgad rätt att

välja vem som skall utföra tjänsten. Den

kommunala ekonomiska ersättningen kan

enligt motionärerna grundas på liknande

principer som den tidigare lagstadgade

rätten till valfrihet inom barnomsorgen.

Motionärerna anser att erfarenheterna av

rätten att välja barnomsorg, som

infördes under den borgerliga regeringen

och som sedan Socialdemokraterna

avskaffat, visar att valfriheten inte

blivit dyrare utan att det finns flera

exempel som visar att alternativ har

kunnat drivas till lägre kostnad.

Motionärerna är övertygade om att

alternativ kommer att växa fram så snart

möjligheten för detta öppnas.

I motion So420 av Olof Johansson m.fl.

(c) begärs tillkännagivande till

regeringen om vad i motionen anförts om

hemservicecheck för äldre (yrkande 4).

Motionärerna anför att beviljandet av

hemtjänst har blivit mycket striktare än

under 1970-talet och att många äldre som

inte erhåller hemtjänst ändå har behov

av service som t.ex. fönsterputsning,

gräsklippning eller inköp. De äldres

behov av vardaglig service skulle kunna

tillgodoses genom att staten, med

arbetsmarknadsmedel, stimulerar

tjänstesektorn för äldre. Motionärerna

anser att ett system med

hemservicecheckar för pensionärer bör

införas. Checksystemet bör utformas så

att den som anser sig behöva hjälp med

praktiskt hushållsarbete och enklare

tjänster skall kunna köpa checken på

posten eller i affären.

Hemservicechecken kan sedan användas

till att köpa service från en godkänd

firma. Genom att subventionera

tjänstesektorn på detta sätt minimeras

risken med att oseriösa företag

uttnyttjar denna marknad, anförs det.

Regeringen aviserade i

sysselsättningspropositionen

(1995/96:22) att man skulle låta se över

reglerna för anlitande av tjänster och

analysera vilken roll privatpersoners

köp av tjänster har för

samhällsekonomin. I uppdraget kommer

också att ligga att ge förslag till

regeländringar som skall stimulera utbud

och efterfrågan på tjänster.

Motionärerna anser att i uppdraget också

bör ingå att bedöma de äldres behov av

förmånssystem för hemservice. Detta bör

ges regeringen till känna.

I samma motion begärs också

tillkännagivande till regeringen om vad

i motionen anförts dels om mångfald och

valfrihet (yrkande 5), dels om rätten

att bo tillsammans (yrkande 6) och dels

om rätten att flytta (yrkande 7).

Motionärerna anför att de äldre skall

ges samma lagstadgade rätt till

valfrihet för hemtjänst, dagverksamhet

och särskilda boendeformer som finns

inom barnomsorgen. Socialtjänstens

företrädare måste inom ramen för sin

myndighetsutövning bedöma huruvida den

sökande är berättigad till

serviceinsatser utifrån de bestämmelser

som gäller inom respektive kommun eller

enligt socialtjänstlagens

biståndsbestämmelser. När behovet

dokumenterats skall den enskilde själv

ha lagstadgad rätt att inom ramen för

tilldelade resurser få välja vårdgivare

på samma sätt som nu sker inom

barnomsorgen.

Motionärerna konstaterar att det

fortfarande förekommer att äldre inte

får ett eget rum eller ens en privat

sfär och att gifta och sambor inte

alltid bereds möjlighet att dela rum i

äldrevården. Det är inte rimligt att

människor som levt stora delar av sitt

liv tillsammans skall tvingas att bo

åtskilda under sina sista levnadsår.

Enligt motionärerna skall makar och

sambor ha rätt att bo tillsammans om de

så önskar även inom äldreomsorgen. Detta

bör ges regeringen till känna.

Motionärerna konstaterar att i samband

med ädelreformens införande diskuterades

möjligheten att införa en lagstadgad

skyldighet för kommunerna att bereda

plats inom äldreomsorgen för pensionärer

som vill flytta till kommunen.

Lagstiftning ansågs dock inte nödvändig

då kommunerna gjorde en överenskommelse

om denna möjlighet. Enligt motionärerna

har kommunerna uppenbarligen inte

fullföljt löftet de gav vid

ädelreformens införande, varför en

lagstiftning nu bör övervägas. Detta bör

ges regeringen till känna.

I motion Bo529 av Ingbritt Irhammar

m.fl. (c) yrkas att riksdagen som sin

mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om möjligheten att

välja var och hur man vill bo, även som

äldre (yrkande 2). Motionärerna anser

att kraftfulla insatser krävs för att

alla skall få en plats att bo och kunna

välja var i landet man vill bo och i

vilken typ av bostad. Detta måste enligt

deras mening också gälla äldre med

omsorgsbehov.

I motion So423 av Lars Leijonborg m.fl.

(fp) yrkas att riksdagen hos regeringen

begär förslag till lagreglering av

rätten att som äldre bo där man så

önskar (yrkande 2). Motionärerna anför

att det skall vara en självklar

rättighet för de äldre att bo där de

önskar och att flytta vart de vill. En

äldre person måste ha rätten att flytta

till en annan kommun för att exempelvis

få möjlighet att bo närmare sina

anhöriga. Motionärerna konstaterar att

Kommunförbundet har antagit en

rekommendation att personer skall få

flytta vart de vill och beredas plats

inom äldreomsorgen vid en sådan flytt.

Efterlevnaden av rekommendationen har

dock varit bristfällig, varför

motionärerna nu anser att det måste bli

en laglig rättighet att bo där den äldre

önskar.

I samma motion yrkas också att

riksdagen som sin mening ger regeringen

till känna vad i motionen anförts om

rätten till eget rum (yrkande 3).

Motionärerna anför att Folkpartiet under

tio års tid har drivit frågan att alla

som vill skall få ett eget rum på

sjukhemmen. Ingen skall behöva bo

tillsammans med någon annan om han/hon

inte vill. Under föregående mandatperiod

lyckades de införa ett stimulansbidrag

för att få i gång utbyggnaden av egna

rum inom sjukhemmen. Motionärerna

konstaterar att mycket ännu återstår,

men att målet om eget rum för alla som

så önskar skall vara uppfyllt senast år

2000. Detta är möjligt om kommunerna

vill prioritera det, heter det.

I motion So294 av Gudrun Schyman m.fl.

(v) yrkas att riksdagen som sin mening

ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om en bättre äldreomsorg

(yrkande 5). Utvärderingen av

ädelreformen visar att äldreomsorgen

befinner sig i kris. Det handlar om

ojämn kvalitet i vården, neddragning av

läkarvården på sjukhemmen och lägre nivå

på rehabiliteringsinsatserna, anförs

det. De gamla är numera sjukare när de

lämnar sjukhusen än före reformen.

Motionärerna anser att begreppen

färdigvårdad och klinikfärdig måste

mönstras ut ur sjukvårdens språkbruk.

Det är ovärdigt vårt samhälle att gamla

blir liggande i sjukhuskorridorer och

skickas hem innan de är

färdigbehandlade. Motionärerna

framhåller att Vänsterpartiet har krävt

extra pengar till kommunerna så att

bl.a. de äldre skall få en god

omvårdnad.

I motion So424 av Gudrun Schyman m.fl.

(v) yrkas att riksdagen som sin mening

ger regeringen till känna vad i motionen

anförts dels om att äldreomsorgen blir

en buffert för konjunkturpolitiken

(yrkande 3), dels om att uppfylla löftet

om ett eget rum för alla i äldreboendet

(yrkande 10). Samtidigt som behovet av

insatser inom äldreomsorgen ökar skär

kommunerna ner personalstyrkan i ett

desperat försök att klara sin ekonomi,

anför motionärerna. Det finns, enligt

deras uppfattning, ingen samhällelig

ekonomi i att först säga upp personal

inom vård och omsorg och göra dem

arbetslösa för att sedan låta dem komma

tillbaka med stöd av AMS-bidrag eller

som 55-plus . Sjukvården och

äldreomsorgen har blivit en buffert på

arbetsmarknaden.

Motionärerna konstaterar att en stor

andel av de äldre fortfarande bor i

flerbäddsrum. Detta borde, enligt deras

uppfatttning, höra en förgången tid

till. De anser att kommunerna måste

åläggas att förbättra boendestandarden

och att det nu är dags att uppfylla

löftet om eget rum i äldreboendet.

I motion So410 av Chatrine Pålsson m.fl.

(kd) yrkas att riksdagen hos regeringen

begär förslag om en strategi för att

motverka diskriminering av äldre i

vården (yrkande 1) samt att riksdagen

som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om en värdig syn

på ålderdom (yrkande 2). Motionärerna

hänvisar till en undersökning som bl.a.

Inger Gretzer och Lars Halldin har

gjort. Undersökningen för fram åsikter

om att det håller på att införas en

åldersgräns på 65 år i det tysta inom

sjukvården och att de äldre inte

behandlas lika bra som de yngre.

Motionärerna anser också att

åldersgränsen 65 år för rätt till

personlig assistans är fel. Det skall

vara behovet som avgör. En bra vård och

omsorg där de äldres behov står i

centrum kräver resurser. Detta innebär

enligt motionärernas uppfattning att

vården behöver mer resurser.

I samma motion yrkas också att

riksdagen hos regeringen begär förslag

till strategi för att tillförsäkra de

gamla fri flyttning i landet (yrkande 3)

och att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om omprioriteringar i välfärden

(yrkande 4). Motionärerna anför att

många kommuner har infört något som

närmast kan liknas vid någon form av

kommunarrest. Det finns flera upprörande

exempel där gamla inte har fått flytta

över en kommungräns för att komma nära

sina barn. Om det inte sker en frivillig

uppmjukning av dessa förhållanden måste

riksdagen, enligt motionärerna, överväga

att pröva lagstiftning för att

tillförsäkra alla gamla deras självklara

rättighet att själva bestämma sin

bostadsort.

Motionärerna anser att barn, äldre och

sjuka skall prioriteras. Det behövs,

anser de, ett resurstillskott under 1990-

talet för att klara en god vård på lika

villkor. Detta går att klara genom

omprioriteringar där de som är friska

och arbetsföra får bära ett större

ansvar för att garantera en värdig vård

och omsorg. Det kan också, enligt

motionärerna, bli nödvändigt att

reformera socialförsäkringarna.

I motion So428 av Lisbet Calner m.fl.

(s) yrkas att riksdagen som sin mening

ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om lagstiftning för att ge äldre

människor rätt att välja vistelseort.

Motionärerna anser att om kommunerna

inte klarar att samarbeta så att även

människor med behov av omsorg skall få

flytta mellan kommunerna så är det dags

för en ny lagstiftning.

Av direktiven till Bemötandeutredningen

(dir. 1995:159) framgår att utredningen

särskilt skall belysa innehållet i

äldreomsorgsarbetet samt frågor som

berör bemötandet och respekten för

äldres självbestämmande, integritet,

trygghet och värdighet. Utredaren skall

kartlägga och analysera brister i

bemötandet av äldre. Faktorer i

organisation och struktur som kan tänkas

bidra till brister i kvalitet och

bemötande skall kartläggas och

analyseras. I detta sammanhang skall

också frågan om äldres möjlighet att

flytta till en särskild boendeform i en

annan kommun tas upp.

Utredaren skall vidare beskriva

pågående arbete i kommuner och landsting

i frågor som rör kvalitetsutveckling och

utveckling av innehållet i omsorg och

vård samt redovisa ett antal goda

exempel på verksamheter i vilka det

målmedvetet arbetas med

kvalitetsutveckling och där frågan om

bemötande av äldre är ett viktigt

inslag. Slutligen skall utredaren

föreslå åtgärder som kan bidra till att

avhjälpa brister och missförhållanden i

bemötandet av äldre inom omsorg och vård

och annan offentlig verksamhet.

Bemötandeutredningen avlämnade den 19

november 1996 delbetänkandet Rätt att

flytta - en fråga om bemötande av äldre

(SOU 1996:161) med förslag till

lagreglering av äldres möjligheter att

flytta och få det bistånd de kan behöva.

I betänkandet konstateras att den

frivilliga överenskommelsen från år 1989

i form av Svenska Kommunförbundets

rekommendation inte har varit

tillräcklig. Mindre än hälften av

kommunerna har antagit rekommendationen.

Utredaren föreslår en ny lagreglering i

socialtjänstlagen som ger en person som

fyllt 65 år och som vill flytta till en

annan kommun en rätt till bistånd enligt

socialtjänstlagen av

inflyttningskommunen. Rätten till

bistånd föreslås prövas efter

framställning av den enskilde. Han/hon

skall då behandlas på samma villkor som

andra kommuninvånare i

inflyttningskommunen.

Inflyttningskommunen skall vara skyldig

att pröva rätten till bistånd om den

enskilde varaktigt har omfattande vård-

och omsorgsinsatser eller varaktigt är i

behov av sådana insatser, anförs det.

Utflyttningskommunen föreslås vid behov

bistå inflyttningskommunen med den

utredning som kan behövas för

bedömningen av biståndsrätten. Beslut om

bistånd enligt den nya regleringen

föreslås få överklagas i den för

förvaltningsbesvär gällande ordningen;

länsrätt, kammarrätt och

Regeringsrätten.

I betänkandet anförs att det

individuella behovet skall vara

avgörande för om den enskilde ingår i

personkretsen, inte diagnos eller orsak

till behovet. Vidare anförs att det är

viktigt att biståndsbedömningen vid den

önskade flyttningen tar fasta på

personens individuella behov och att

inte den aktuella formen för bostad och

stöd styr bedömningen hur den enskildes

behov skall kunna tillgodoses på bästa

sätt.

Förslaget innebär inte något nytt

offentligt åtagande och inte heller ökar

kostnaderna totalt sett för kommunerna.

Kostnadsfördelningen mellan inflyttnings-

och utflyttningskommunen förändras dock

då en enskild beviljas bistånd att

flytta. Kommunalekonomiska effekter kan,

anför utredaren, först preciseras efter

en uppföljning. Socialstyrelsen bör få i

uppdrag att i samverkan med Svenska

Kommunförbundet följa utvecklingen.

Utredningen har remitterats. Enligt

uppgift är målet att lagändringen skall

tas med i den socialtjänstproposition

som planeras överlämnas till riksdagen

under år 1997.

Prioriteringsutredningen avlämnade sitt

slutbetänkande Vårdens svåra val (SOU

1995:5) i mars 1995. Utredningens

uppgift har varit att diskutera hälso-

och sjukvårdens roll i välfärdssamhället

och lyfta fram de grundläggande etiska

principer efter vilka nödvändiga

prioriteringar i vården bör ske.

Uppgiften har varit att strukturera

problemen och ange de värderingar som

bör vägleda dem som har att fatta

prioriteringsbesluten både på

politisk/administrativ nivå och i den

kliniska vardagen.

Betänkandet har remitterats och bereds

nu vidare i regeringskansliet. En

proposition överlämnas inom kort.

HSU 2000 har i november 1996 avlämnat

delbetänkandet Behov och resurser i

vården (SOU 1996:163). Kommittén

konstaterar i betänkandet att en

demografisk framskrivning av kostnaderna

för vård och omsorg innebär att kraven

på resurser för landstingens hälso- och

sjukvård ökar med 5-6 % fram till år

2010 och att motsvarande framskrivning

för kommunernas äldreomsorg innebär att

kravet på resurser ökar med drygt 19 %

till är 2010. Kommittén gör vidare

bedömningen att det inte är realistiskt

att förlita sig på att problemet med de

växande gapen mellan behov och resurser

före sekelskiftet skall kunna lösas

enbart genom organisatoriska

förändringar och verksamhetsutveckling

även om förutsättningarna varierar

mellan olika landsting respektive olika

kommuner. Kommittén redovisar ett brett

faktaunderlag för en bedömning av

behoven och konstaterar att det ytterst

ankommer på regering och riksdag att

besluta om hur resursbehovet skall

tillgodoses så att de nationella målen i

hälso- och sjukvårdslagen och de

nationella målen för äldreomsorg kan

uppnås.

Regeringen beslutade i september 1996

att tillkalla en särskild utredare med

uppdrag att analysera den privata

tjänsteproduktionens nuvarande och

framtida roll i samhällsekonomin och

förutsättningarna för dess utveckling,

Förutsättningarna för tjänstesektorns

utveckling (dir. 1996:69). Utredaren

skall vidare analysera motiv för och

effekter av olika tänkbara

regelförändringar som syftar till att

främja utbud och efterfrågan på privat

tillhandahållna tjänster och

sysselsättningen inom den privata

tjänstesektorn. Om utredaren finner det

lämpligt skall också förslag om sådana

regelförändringar lämnas.

I direktiven redovisas bedömningen att

ett permanent system med selektiva

stimulanser av olika privat

tillhandahållna tjänster inte kan

motiveras av samhällsekonomiska

effektivitetsskäl, men att det i en

situation med ett svårt

arbetsmarknadsläge kan vara möjligt att

olika temporära stimulanser kan bidra

till att minska arbetslösheten.

Utredningen ses därmed som ett underlag

för regeringens fortsatta överväganden i

frågan. Utredningsuppdraget skall vara

avslutat före den 15 mars 1997.

Omsorg om personer med funktionshinder

I propositionen anförs att

utgångspunkten för handikappolitiken är

principen om alla människors lika värde

och lika rätt. Innebörden av detta är

att personer med funktionshinder skall

beredas möjligheter som andra att vara

med i samhällsgemenskapen och delta i

olika aktiviteter. Strävan är att

personer med funktionshinder precis som

andra medborgare skall ges möjligheter

att få en god utbildning, ett

förvärvsarbete och ett tryggt och

värdigt boende samt möjligheter att

delta i olika fritids- och

kulturaktiviteter. Målet för

handikappolitiken är att uppnå full

delaktighet och jämlikhet. Staten,

kommunerna och landstingen är ytterst

ansvariga för att de handikappolitiska

målen kan förverkligas.

Under senare årtionden har

levnadsvillkoren för personer med

funktionshinder successivt förbättrats,

anförs det. En grundläggande

förutsättning har varit utvecklingen av

den generella välfärdspolitiken. Även

fortsättningsvis kommer den generella

välfärdspolitiken, i kombination med

särskilt inriktade handikappolitiska

insatser och åtgärder för en förbättrad

tillgänglighet, att utgöra grundstenarna

i svensk handikappolitik.

I propositionen konstateras att de

handikappolitiska reformer som

genomförts under senare år i hög grad

har inriktats på förbättringar av det

individuella stödet till

funktionshindrade personer. Under

kommande år är det, enligt

propositionen, angeläget att

handikappolitiken även inriktas på att

förbättra tillgängligheten i miljöer och

verksamheter för funktionshindrade

personer.

Regeringen har nyligen beslutat uppdra

åt Handikappinstitutet att utarbeta ett

förslag till ett

informationsteknikprogram (IT-program)

med inriktning på äldre och

funktionshindrade personer. Syftet med

programmet är att skapa förutsättningar

för ett mer samlat grepp när det gäller

beslut om prioriteringar och åtgärder

inom området informationsteknik och

äldre och funktionshindrade personer.

I propositionen redovisas att mot

bakgrund av riksdagens uttalande, vid

beslutet om inrättande av en

Handikappombudsman, om att regeringen

ytterligare borde belysa

förutsättningarna för att ge

Handikappombudsmannen en processförande

roll och återkomma till riksdagen med

förslag i frågan (prop. 1993/94:219,

bet. 1993/94:SoU27, rskr. 1993/94:397)

har en promemoria utarbetats inom

Arbetsmarknadsdepartementet. Promemorian

(Ds 1996:56) innehåller förslag till

lagstiftning mot diskriminering i

arbetslivet av personer med

funktionshinder liksom förslag om att

Handikappombudsmannen skall få en

processförande roll i sammanhanget.

Promemorian remissbehandlas under hösten

1996.

I motion So401 av Gullan Lindblad m.fl.

(m) yrkas att riksdagen som sin mening

ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om utgångspunkten för

handikappolitiken (yrkande 1).

Motionärerna framhåller att balans i

Sveriges ekonomi på sikt är det enda

sättet att skapa förutsättningar för en

välfärd värd namnet. Trots det

ekonomiskt allvarliga läget anser dock

motionärerna att de funktionshindrade i

möjligaste mån skall undantas från

besparingar. Stödet till de

funktionshindrade skall vara mångsidigt

och anpassas till de funktionshindrades

särskilda förutsättningar. Den

funktionshindrade skall ha möjlighet att

påverka sin egen situation genom att få

välja vård, assistans och omsorgsform.

Alla funktionshindrade skall ges

möjlighet till eget boende, anpassat

till de egna behoven. Vidare anförs att

medmänniskors personliga engagemang gör

den funktionshindrades liv rikare och

ökar tryggheten. Därför skall frivilligt

socialt arbete med handikappade stödjas

och uppmuntras.

I samma motion yrkas också att

riksdagen hos regeringen begär utredning

om erfarenheterna av den amerikanska

Americans With Disabilities Act (ADA)

och den därmed förenade ansvars- och

finansieringsprincipen i enlighet med

vad som anförts i motionen (yrkande 7).

Motionärerna anför att USA år 1990 antog

en lag, ADA, som garanterade ett antal

rättigheter för funktionshindrade. Lagen

förbjuder diskriminering av personer med

funktionshinder. Den ger

funktionshindrade rätt att använda

kollektiva transporter, vilket innebär

att trafikmedlen måste anpassas. Vidare

stadgar ADA att federala, delstatliga

och lokala myndigheter måste vara

tillgängliga för personer med

funktionshinder. Funktionshindrade har

också enligt lagen rätt att på lika

villkor få tillgång till utbjudna varor,

tjänster, lokaler och förmåner som

erbjuds av privata näringsidkare. Lagen

omfattar även tillgänglighet till

allmänna utrymmen som restauranger och

hotell.

Finansiering sker genom den s.k.

ansvars- och finansieringsprincipen.

Detta innebär t.ex. att alla resenärer

får vara med och betala kostnaderna för

handikappanpassning av bussar och tåg.

De nya bestämmelserna har inte kostat de

amerikanska skattebetalarna några större

belopp. I stället har kostnaderna

spritts bland de andra nyttjarna av en

viss tjänst.

Motionärerna anför att lagen nu varit i

kraft några år och att det borde vara av

stort intresse att studera resultaten

och konsekvenserna av denna mycket

avancerade lagstiftning som i sin

omfattning saknar motstycke i Sverige.

I motion So426 av Roland Larsson m.fl.

(c) yrkas att riksdagen som sin mening

ger regeringen till känna vad i motionen

anförts dels om en genomförandeplan för

Handikapputredningens förslag (yrkande

1), dels om arbetslivets tillgänglighet

(yrkande 10). Motionärerna anför att den

totala handikappomsorgen måste utformas

så generellt som möjligt utan onödig

behovsprövning och detaljstyrning. Genom

en god samhällsplanering kan

tillgängligheten generellt öka, vilket

blir kostnadseffektivt då särlösningar

undviks. Generella lösningar skall

främst gälla tillgängligheten till

bostadsmiljön, transport/kollektivtrafik

och till arbetslivet. Kostnader för

fritidsaktiviteter, idrott, kultur m.m.

skall finansieras genom avgifter som tas

ut av alla som utnyttjar dessa.

Motionärerna framhåller att det i

Handikapputredningens slutbetänkande Ett

samhälle för alla finns förslag i denna

riktning. Förslagen berör åtta stora

samhällsområden som samhällsinformation,

bostäder och miljö, kommuner för alla,

kultur och medier, resor, tele,

näringsverksamhet och arbetsliv. De

övergripande skyldigheterna förslogs

regleras i de lagar som finns inom

respektive sektor.

Motionärerna konstaterar att ansvaret

för lagar som rör handikappområdet

ligger på olika departement och att

frågor om funktionshindrades möjligheter

prioriteras olika på departementen.

Enligt motionärernas uppfattning bör

regeringen därför ta ett helhetsgrepp

och utarbeta en plan för genomförandet

både av lagförslagen och övriga förslag

i Handikapputredningens slutbetänkande.

I motion So425 av Lars Leijonborg m.fl.

(fp) yrkas att riksdagen som sin mening

ger regeringen till känna vad i motionen

anförts dels om lagförbud mot

diskriminering av handikappade (yrkande

2), dels om domstolstrots (yrkande 3).

Motionärerna anför att alla människor

skall behandlas med samma hänsyn och

respekt av staten. Sådana ojämlikheter

som beror på omständigheter som ligger

utanför den enskilda människans kontroll

skall staten kompensera för genom att

förse individen med resurser som

möjliggör för henne att få samma

möjligheter och livschanser som alla

andra människor. Det är statens

moraliska skyldighet att förse de

funktionshindrade med sådana resurser

som gör att de kan leva ett

självständigt liv i värdighet, anför

motionärerna. De konstaterar att flera

länder har säkrat funktionshindrades

rättigheter i diskrimineringslagar,

exempelvis USA, Kanada, Nya Zeeland,

Australien och Sydafrika. I

Handikapputredningen Ett samhälle för

alla (SOU 1992:52) föreslogs en regel om

diskriminering i brottsbalken.

Motionärerna anser att det behövs en

lagstiftning mot diskriminering av

funktionshindrade. Motionärerna

konstaterar vidare att flera kommuner

trotsar domstolars beslut om stöd till

funktionshindrade. Det behövs därför,

enligt deras mening, ett förslag till

lag om domstolstrots som omfattar domar

angående förvaltningsbesvär.

I samma motion begärs ett

tillkännagivande om vad i motionen

anförts om Handikappombudsmannens

befogenheter (yrkande 7). Motionärerna

anför att Handikappombudsmannen har fått

åtskilliga anmälningar mot

diskriminering av funktionshindrade och

att Handikappombudsmannen gjort vad hon

kunnat, nämligen uttalat sig.

Motionärerna anser att lagstiftningen nu

skall kompletteras med förbud mot

diskriminering av funktionshindrade i

arbetslivet och att

Handikappombudsmannen samtidigt måste

ges möjlighet att väcka talan om någon

diskrimineras i arbetslivet på grund av

sitt funktionshinder. Motionärerna

konstaterar att

Arbetsmarknadsdepartementet har

utarbetat en promemoria som föreslår

lagstiftning mot diskriminering i

arbetslivet av funktionshindrade

personer och att denna skall

remissbehandlas under hösten 1996.

I motion So413 av Stig Sandström m.fl.

(v) hemställs att riksdagen hos

regeringen begär förslag till

inrättandet av en nationell

samordningskommitté för handikappfrågor.

Motionärerna anför att en samlad

handikapprörelse i en skrivelse till

Socialdepartementet tagit upp behovet av

en nationell samordningskommitté i

handikappfrågor. Handikappombudsmannen

har inte denna funktion utan är inriktad

på att stödja och hjälpa enskilda

funktionshindrade. Handikapprörelsen

anser att det är nödvändigt med ett

kontinuerligt samråd mellan

handikapporganisationer, myndigheter och

politiker. Samordningskommittén skulle

även skapa förutsättningar för att det

inom de statliga myndigheterna

utvecklades en helhetssyn på

handikappområdet. Motionärerna anser att

det är politikernas skyldighet att

tillmötesgå detta krav.

I motion So427 av Stig Sandström m.fl.

(v) yrkas att riksdagen hos regeringen

begär en lag mot diskriminering av

funktionshindrade enligt vad i motionen

anförts om att lagen skall innehålla

sanktioner mot kränkning av principen om

ickediskriminering. Trots att vi i

Sverige enats om en handikappolitik som

i ord är mycket radikal och

framåtsyftande utsätts personer med

funktionshinder för diskriminering

dagligen och i många olika sammanhang,

anför motionärerna. De anser att det

allt hårdare samhällsklimat som uppstår

i besparingstider gör det allt

angelägnare med en lagstiftning till

skydd för funktionshindrade. En

diskrimineringslag skall, enligt

motionärerna, gälla samfärdsel, ekonomi,

arbete, tillgång till varor och

tjänster, till ny teknik och

teknikutveckling, bostäder, offentliga

miljöer och deltagande i arvoderad

verksamhet såsom ideella eller

fritidspolitiska uppdrag.

I motion So812 av Ragnhild Pohanka m.fl.

(mp) yrkas att riksdagen som sin mening

ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om hur de handikappades

situation kan förbättras (yrkande 1).

Motionärerna anför att

handikappanpassning skall vara en

självklarhet både vid nybyggnad och

ombyggnad. Detta bör framför allt gälla

offentliga lokaler, affärslokaler,

skolor, vänthallar och sjukhus.

Offentliga lokaler skall ha ljudslingor

för hörselskadade i högre utsträckning

än i dag. Lokalerna bör också i

möjligaste mån anpassas för allergiker,

funktionshindrade och synskadade. Vidare

bör färdtjänsten göras mer funktionell

och tillgänglig för dem som har rätt

till den, samtidigt som

kollektivtrafikens bussar och tåg bör

anpassas. Slutligen anser motionärerna

att Diskrimineringsombudsmannen bör få

rätt att agera när funktionshindrade

nekas tillträde till teatrar och

restauranger.

I motion So416 av Ronny Olander (s)

yrkas att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om diskriminering av

funktionshindrade. Motionären

konstaterar att det inte är ovanligt att

näringsidkare nekar personer med

funktionshinder tillträde till

restauranger. De kan göra detta med

vetskapen att de inte riskerar någon

form av åläggande, böter eller annan

påföljd. Diskrimineringen bottnar många

gånger i oförstånd, rädsla och fördomar

för det okända och främmande. Motionären

tycker att det är rimligt att i lag

jämställa de handikappades situation med

diskriminering av kön, hudfärg eller

etnisk tillhörighet och vill att en

utredning tillsätts med syfte att

framlägga lagförslag på området.

Handikapputredningens slutbetänkande Ett

samhälle för alla (SOU 1992:52)

behandlade generellt riktade insatser.

Särskild uppmärksamhet ägnades åtta

områden, som prioriterats på grund av

sin stora betydelse för

funktionshindrades delaktighet i

samhället. Områdena avser grundläggande

samhällsinformation, kommunens ansvar

för funktionshindrades likställighet med

andra invånare, utformning av bostäder

och miljöer, kultur-medier-läromedel,

resemöjligheter, grundläggande

telekommunikation, arbetslivets

tillgänglighet och åtgärder mot

diskriminering i näringsverksamhet.

Förslag lades fram med innebörden att

varje sektor i samhället skall tillse

att funktionshindrade skall vara

likställda med andra invånare inom

respektive sektors område och kunna ta

del av sektorns utbud av service och

tjänster. Vid behov av

tillgänglighetsskapande åtgärder skall

dessa finansieras som inom sektorn i

övrigt. Enligt utredningens uppfattning

var det genom en konsekvent tillämpning

av ansvars- och finansieringsprincipen

som enskildas möjligheter till

inflytande och delaktighet inom nämnda

områden skulle ökas.

Handikappombudsmannen inrättades den 1

juli 1994 och har till uppgift att

bevaka frågor som angår

funktionshindrade personers rättigheter

och intressen samt att verka för att de

övergripande målen för handikappolitiken

uppnås. I regeringens proposition

1993/94:219 Handikappombudsmannen

föreslogs att Handikappombudsmannen inte

skulle ges någon processförande roll, då

förutsättningarna för att ombudsmannen

skulle kunna ha en processförande roll

var att det fanns sanktionerade

förbudsbestämmelser. I propositionen

redovisades samtidigt det arbete som

pågick i regeringskansliet med nära

samband med de förslag som

Handikapputredningen presenterat.

I betänkande 1993/94:SoU27 föreslog

utskottet vid sin behandling av

regeringens förslag om inrättande av en

Handikappombudsman att riksdagen borde

ge regeringen till känna att

möjligheterna att ge

Handikappombudsmannen en processförande

roll ytterligare borde belysas och att

regeringen skulle ange de lagändringar

ett sådant beslut skulle föranleda samt

återkomma till riksdagen. Riksdagen

följde utskottet (rskr. 1993/94:397).

Riksdagens beslut ledde till att

Arbetsmarknadsdepartementet tillsatte en

intern arbetsgrupp. I promemorian Förbud

mot diskriminering i arbetslivet av

personer med funktionshinder (Ds

1996:56) föreslås en lagstiftning mot

diskriminering av funktionshindrade.

Bestämmelserna i lagen (1994:134) mot

etnisk diskriminering har använts som

förebild. Diskrimineringsförbudet

föreslås avse otillbörlig särbehandling

av en arbetssökande eller en

arbetstagare. Vidare föreslås

Handikappombudsmannen ges en

processförande roll.

Promemorian har nyligen

remissbehandlats och beredningsarbete

pågår i regeringskansliet.

Frågan om hur kommuner och landsting

följer förvaltningsdomstolars domar och

beslut har varit föremål för olika

utredningar sedan 1986.

Finansdepartementet presenterade våren

1995 en promemoria, Kommunalt

domstolstrots och lagtrots - ett förslag

om personligt vitesansvar i mål om

laglighetsprövning (Ds 1995:27).

Promemorian tar sin utgångspunkt i

Lokaldemokratikommitténs delbetänkande

Förtroendevaldas ansvar vid

domstolstrots och lagtrots (SOU

1993:109) och remissyttrandena över

detta betänkande. I promemorian anförs

att kommittén valt att endast gå vidare

med vissa av kommitténs förslag mot

bakgrund av att bl.a. vissa mer

grundläggande problem rörande

förhållandet mellan staten och

kommunerna först bör få sin lösning.

Frågan om att införa ett sanktionssystem

för domstolstrots och lagtrots i samband

med förvaltningsbesvär samt den närmare

utformningen av ett sådant system

föreslås avvaktas till dess att

ansvarsförhållandet mellan staten och

kommunerna, när det gäller att garantera

medborgarnas sociala rättigheter, har

klarlagts.

I betänkande 1994/95:SoU25 behandlade

utskottet senast frågan om fullföljande

av Handikapputredningens förslag och

anförde då att samhällets tillgänglighet

för funktionshindrade måste förbättras

och att ansvars- och

finansieringsprincipen därvid borde slås

fast. Utskottet konstaterade samtidigt

att arbete pågick inom regeringskansliet

med dessa frågor och att detta arbete

borde avvaktas innan utskottet tog några

initiativ i denna fråga.

Inom regeringskansliet pågår ett arbete

med att öka tillgängligheten till

offentligt tryck. Socialdepartementet

presenterade i december 1995 en

promemoria, Samhällsinformation för

alla. Regeringskansliets publikationer

och deras tillgänglighet för personer

med funktionsnedsättning (Ds 1995:80).

Grundtanken är att personer med

funktionsnedsättning skall erbjudas

motsvarande servicenivå som andra och

till samma kostnad som för andra.

Kommittédirektiv, Statens offentliga

utredningar (SOU), Departementsserien

(Ds), Statsliggaren och Svensk

författningssamling (SFS) skall finnas

tillgängliga i anpassade versioner. I

första hand skall dessa framställas med

tanke på personer med synskador,

dövblindhet, språkskador och

utvecklingsstörning. Alla publikationer

som rör handikappolitiska frågor eller

rör de mest centrala samhällsfrågorna

skall framställas som talkassett och i

lättläst version. De skall också

tillhandahållas genom datadiskett.

Anslag

Hälso- och sjukvård (A 1-A 13)

Sjukvårdsförmåner m.m. (A 1)

Anslaget omfattar till större delen

sjukförsäkringens kostnader för

vuxentandvård och läkemedel. Därutöver

omfattas ersättning för finansieringen

av Handikappinstitutet, ersättning för

vissa vårdförmåner i internationella

förhållanden samt ersättning för viss

sjukhusvård.

Anslaget är fördelat på tre

anslagsposter: ersättningar till

sjukvårdshuvudmännen m.m., läkemedel och

tandvård.

I propositionen föreslås att riksdagen

för budgetåret 1997 till

Sjukvårdsförmåner m.m. anvisar ett

ramanslag på 15 637 miljoner kronor,

varav 14 100 miljoner kronor avser

anslagsposten Läkemedel och 1 937

miljoner kronor anslagsposten Tandvård.

För anslagsposten Ersättning till

sjukvårdshuvudmännen m.m. beräknas ett

överskott på 400 miljoner kronor.

Regeringen föreslår att bestämmelserna i

2 kap. 3 § lagen om allmän försäkring

(AFL) ändras för att klarlägga

folktandvårdens respektive den allmänna

sjukförsäkringens ansvar för patienter

som fyllt 19 men inte 20 år. Som skäl

till förslaget anförs att bestämmelserna

i AFL inte helt överensstämmer med

bestämmelserna i tandvårdslagen vad

gäller det ekonomiska ansvaret för

patienter mellan 19 och 20 år.

Innebörden av den föreslagna ändringen

är att folktandvården har det ekonomiska

ansvaret för patienten under hela det

kalenderår under vilket denne fyller 19

år. Den allmänna försäkringen övertar

således det ekonomiska ansvaret för

patienten under det kalenderår då denne

fyller 20 år även om behandlingen

påbörjats tidigare. Enligt regeringen

kommer den föreslagna ändringen inte att

leda till några ökade

försäkringskostnader.

Vidare föreslås att riksdagen godkänner

att tidsperioderna för

försöksverksamheterna i Göteborgs och

Bohus läns landsting och Göteborgs

kommun med alternativa ersättningssystem

inom vuxentandvården förlängs till

utgången av år 1997.

I motion Sf254 av Gullan Lindblad m.fl.

(m) yrkas att riksdagen beslutar anslå 9

915 miljoner kronor till anslaget A 1

Sjukvårdsförmåner m.m. för budgetåret

1997 (yrkande 3). Motionärerna anför att

de förslag till reformer rörande

tandvårds- och läkemedelsförsäkringen

samt högkostnadsskyddet för sjukvård som

presenteras dels i motion So217 (som

behandlas i samband med

budgetpropositionen), dels i motionerna

So6 och So236 (som behandlas i samband

med proposition 1996/97:27 om

läkemedelsförmåner och

läkemedelsförsörjning) på avgörande

punkter skiljer sig från regeringens

förslag på dessa områden. Till följd

härav föreslår motionärerna ett anslag

på 9 915 miljoner kronor till

Sjukvårdsförmåner m.m. för år 1997. Av

de föreslagna besparingarna 5 722

miljoner kronor avser, enligt motion

Fi204, 4 432 miljoner kronor läkemedel

och 1 290 miljoner kronor tandvård.

I motion So277 av Lars Leijonborg m.fl.

(fp) yrkas att riksdagen till anslaget

Sjukvårdsförmåner m.m. för 1997 anvisar

400 miljoner kronor utöver vad

regeringen föreslagit, eller 16 037

miljoner kronor (yrkande 44).

Motionärerna är kritiska till

regeringens förslag till

högkostnadsskydd i proposition

1996/97:27 om läkemedelsförmåner och

läkemedelsförsörjning och förordar i

stället att egenkostnadstaket i

högkostnadsskyddet för öppen sjukvård

och vissa läkemedel skall bestämmas till

1 000 kr per person och år för

respektive område. Flera människor

kommer annars att skjuta upp läkarbesök

eller helt avstå från inköp av

nödvändiga läkemedel, menar

motionärerna.

I motion So802 av Alf Svensson m.fl.

(kd) yrkas att riksdagen till anslaget

Sjukvårdsförmåner m.m. för 1997 anvisar

920 miljoner kronor utöver vad

regeringen föreslagit, eller 16 557

miljoner kronor (yrkande 13).

Motionärerna menar att om alla

medborgare skall kunna erbjudas en

generell och värdig välfärd måste

kostnader och intäkter balansera

varandra. Alla kan dock inte spara lika

mycket. De områden som enligt

motionärerna skall prio-riteras är bl.a.

hälso- och sjukvården. Motionärerna

motsätter sig därför de förslag till

ändrat högkostnadsskydd som förs fram i

regeringens proposition 1996/97:27 om

läkemedelsförmåner och

läkemedelsförsörjning och förordar i

stället ett högkostnadsskydd på totalt 1

800 kr per år för läkemedel och

vårdkostnader. I annat fall föreligger

en risk för att många människor,

särskilt äldre personer, kommer att

avstå från att hämta ut sin medicin på

grund av för höga tröskelkostnader.

Motionärerna motsätter sig också

regeringens kommande förslag till

reformerad tandvårdsförsäkring och

hänvisar i denna del till motion So295

(som behandlas nedan).

I motion So807 av Marianne Samuelsson

m.fl. (mp) yrkas att riksdagen för

budgetåret 1997 anvisar 100 miljoner

kronor utöver regeringens förslag till

anslaget Sjukvårdsförmåner m.m., eller

15 737 miljoner kronor (yrkande 1).

Vidare begärs ett tillkännagivande om

att anslaget för vart och ett av åren

1998 och 1999 skall höjas med 1 000

miljoner kronor (yrkande 2).

Motionärerna anser att de aviserade

neddragningarna kommer att leda till att

redan hårt ansträngda hushåll får det

ännu svårare att ha råd med

tandläkarbesök, läkarvård och medicin.

Motionärerna vill därför tillskjuta

ytterligare 100 miljoner kronor till

anslaget A 1. Egenkostnadstaket i

högkostnadsskyddet bör i enlighet med

förslaget från HSU 2000 bestämmas till 1

000 kr för läkemedel och 1 000 kr för

öppen sjukvård.

När det gäller tandhälsan delar

motionärerna inte regeringens bedömning

om att tandhälsan nu blivit så bra att

det inte längre finns behov av statliga

subventioner genom en allmän

tandvårdsförsäkring. Motionärerna, som

på sikt vill se ett gemensamt

högkostnadsskydd för utgifter för hälso-

och sjukvård och tandvård, anser att de

föreslagna budgetbesparingarna på kort

tid kommer att leda till att den goda

tandhälsan ödeläggs. Tandvården bör

därför tillföras ytterligare 900

miljoner kronor fr.o.m. år 1998.

I motion So814 av Gudrun Schyman m.fl.

(v) yrkas att riksdagen för budgetåret

1997 anvisar 610 miljoner kronor utöver

regeringens förslag till anslaget

Sjukvårdsförmåner m.m., eller 16 247

miljoner kronor. För att rädda

tandvårdsförsäkringen och därmed

tandhälsan föreslår motionärerna att

bidraget till tandvården höjs med 350

miljoner kronor. 150 miljoner kronor

föreslås för att hålla nere

egenkostnadstaket inom

högkostnadsskyddet för läkarvård och

vissa läkemedel till 1 000 kr per person

och år för respektive område. Vidare

anser motionärerna att den s.k. fria

läkemedelslistan skall behållas och

föreslår 50 miljoner kronor till detta

ändamål. Handikappinstitutet bör

tillföras 60 miljoner kronor för att

förstärka sin informationskapacitet.

I motion So275 av Sigge Godin m.fl. (fp)

begärs ett tillkännagivande om en

parlamentarisk utredning (yrkande 1).

Motionärerna anser att en så stor

folkhälsofråga som ett sannolikt

avskaffande av tandvårdsförsäkringen

innebär behöver hanteras av en

parlamentarisk kommitté.

Även i motion So295 av Rose-Marie

Frebran m.fl. (kd) yrkas att riksdagen

hos regeringen begär en parlamentarisk

utredning av den framtida

tandvårdsförsäkringen (yrkande 1).

I motion So217 av Gullan Lindblad m.fl.

(m) begärs ett tillkännagivande om vad i

motionen anförts om regeringens

hantering av förslaget till ny

tandvårdstaxa (yrkande 1). Motionärerna

menar att regeringens hantering av

tandvårdstaxan leder till utomordentligt

svåra problem för tandläkare i privat

och offentlig tjänst. Handläggningen

fördyrar verksamheten inom tandvården

bl.a. genom att det, enligt

motionärerna, inte finns några

möjligheter att anpassa tandvårdens

datasystem, vare sig hos

försäkringskassan eller hos landstingen

och privattandläkarna. Vidare skall RFV

hinna trycka en miljon nya

tandvårdsräkningar, som skall

distribueras till kassorna och till

berörda tandläkare. Därutöver kommer att

den nya tandvårdstaxan skall gälla i

högst 15 månader. Motionärerna är vidare

kritiska mot att det i

budgetpropositionen inte framgår hur

stora de administrativa kostnaderna av

den reformerade taxan beräknas bli.

Vidare begärs ett tillkännagivande om

en förändring av tandvårdsförsäkringen

till att enbart omfatta ett

högkostnadsskydd (yrkande 2).

Motionärerna anför att ett primärt syfte

med tandvårdsförsäkringen är att hjälpa

dem som av olika anledningar har fått

stora och kostnadskrävande

tandvårdsbehov. Subventionerna bör

därför i första hand komma i fråga för

denna grupp även om det på längre sikt

är viktigt att förebyggande insatser

sätts in på ett tidigt stadium. Enligt

motionärerna finns det olika sätt att

utan subventioner uppnå målet med

förebyggande vård. Motionärerna förordar

att ett högkostnadsskydd inträder vid

kostnader överstigande 3 000 kr vid ett

behandlingstillfälle med en subvention

på 50 %. Godkännande av behandlingen

skall meddelas på förhand av

försäkringskassan, om

behandlingskostnaden beräknas uppgå till

7 000 kr eller mer. För patienter som

kan visa att de regelbundet erhållit

förebyggande tandvård bör subventionen

höjas med 10 %, anser motionärerna.

I samma motion (yrkande 4) begärs också

ett tillkännagivande om

behandlingstaxor för tandvård, fri

upphandling av tandtekniska tjänster,

stati-stik och annan rapportering till

försäkringskassorna samt om

högkostnadsskyddets principiella

utformning. Motionärerna menar att

tandvårdstaxan har släpat efter.

Priskontroller leder inte till optimal

prissättning och konkurrens enligt

motionärerna. Subventionerna har krävt

en betydande administrativ hantering

både hos tandläkarna och hos

försäkringskassorna. Om all

subventionering tas bort, förutom det

som gäller högkostnadsskyddet, borde

inte krav ställas på en fullständig

rapportering av gjorda behandlingar till

kassorna. Vidare borde mer rutinmässiga

förebyggande åtgärder och undersökningar

vara befriade från priskontroll. I ett

första skede borde prissättningen upp

till 3 000 kr kunna ske fritt. Om detta

system visar sig fungera bra bör

priskontrollen successivt avvecklas för

behandlingar som inte berörs av

högkostnadsskyddet. Motionärerna

förordar även ett system med fri

upphandling av tandtekniska tjänster och

en avskaffad priskontroll inom detta

område.

I motion So275 av Sigge Godin m.fl. (fp)

begärs ett tillkännagivande om vad i

motionen anförts om högkostnadsskydd

(yrkande 6). Den försämring av

högkostnadsskyddet som den nyligen

beslutade revideringen av tandvårds-

taxan innebär är enligt motionärerna

djupt olyckligt. Motionärerna anför att

ett högkostnadsskydd som inträder först

vid 13 500 kr ställer många enskilda

människor inför mycket stora problem.

Motionärerna föreslår ett effektivare

högkostnadsskydd som finansieras inom

ramen för tandvårdsförsäkringen.

Förslagsvis skulle högkostnadsskyddet

kunna inträda vid 10 000 kr och

merutgiften finansieras genom högre

självrisker längre ner i systemet.

I motionen begärs också ett

tillkännagivande om vad som anförts om

fri prissättning (yrkande 4).

Motionärerna finner att fri prissättning

är en rimlig följd av att det är

vårdgivaren som fastställer patientens

tandstatus. Eftersom tillgången på

tandläkare är mycket god och förväntas

så vara inom överskådlig tid, föreligger

det enligt motionärerna ingen större

risk att patientkostnaderna skall bli

för höga för patienten vid fri

prissättning.

Rose-Marie Frebran m.fl. (kd) begär i

motion So295 att riksdagen dels beslutar

att det fortsatt skall finnas en allmän

tandvårdsförsäkring omfattande 500

miljoner kronor fr.o.m. 1998, dels som

sin mening ger regeringen till känna att

det till särskilda patientgrupper bör

avsättas 500 miljoner kronor för 1998

(yrkandena 2 och 3). Motionärerna anser

att den allmänna tandvårdsförsäkringen

skall finnas kvar. Av de 1 000 miljoner

kronor regeringen avser att 1998 avsätta

för särskilda grupper bör hälften

användas till den allmänna försäkringen.

Vidare begärs förslag till ett

reformerat åtgärdstaxesystem som skall

träda i kraft den 1 januari 1998

(yrkande 4). I ett sådant system bör

högkostnadsskyddet baseras på diagnos

och vårdbehov samt beviljas genom

förhandsprövning. En fri prissättning

inom åtgärdstaxan bör också övervägas

anser motionärerna.

I motion So231 av Lena Larsson och

Annika Nilsson (s) begärs ett

tillkännagivande om att se över

möjligheten till en framtida reducerad

tandvårds-taxa för personer mellan 19

och 25 år.

I motion So294 av Gudrun Schyman m.fl.

(v) begärs ett tillkännagivande om vad i

motionen anförts om en bibehållen

tandvårdshälsa (yrkande 4). Motionärerna

anför att det är viktigt med

förebyggande tandvård för barn och

ungdomar eftersom det innebär minskade

tandvårdskostnader i framtiden. Den fria

tandvården bör, enligt motionärerna,

utökas till 25 års ålder. För

åldersgruppen över 25 år bör det skapas

en tandvårdsförsäkring som till största

delen finansieras över skattsedeln.

Särskilda patientgrupper som redan i dag

har reducerade eller inga kostnader alls

skall, enligt motionärerna, behålla

denna förmån.

I motion So275 av Sigge Godin m.fl. (fp)

begärs ett tillkännagivande om vad i

motionen anförts om åldersgränser för

privatpraktiserande tandläkare (yrkande

5). Motionärerna anser att 65-årsgränsen

för att få verka inom

tandvårdsförsäkringen måste bort och att

en eventuell åldersgräns under inga

förhållanden bör sättas lägre än 67 år.

I den stora pensionsuppgörelsen fanns

ett inslag om rätt för löntagare att

stanna kvar i sina arbeten längre än

till 65 års ålder. Förseningen av denna

del av pensionsreformen är, enligt

motionärerna, ingen orsak för att nu

genomföra försämringar för privata

tandläkare.

Läkemedel och tandvård

Från anslaget bekostas samtliga delar av

läkemedelsförmånen, dvs. prisnedsatta

och kostnadsfria läkemedel, kostnadsfria

förbrukningsartiklar, prisnedsatta

speciallivsmedel samt avgiftsbefriade

inköp av läkemedel inom systemet för

skydd mot höga kostnader för inköp av

prisnedsatta läkemedel och öppen

sjukvård, det s.k. högkostnadsskyddet.

I syfte att dämpa kostnadsutvecklingen

när det gäller prisnedsatta läkemedel

har avgiftssystemet ändrats under de

senaste åren. Avgifterna och

egenkostnadstaket i högkostnadsskyddet

har successivt höjts, och ett system med

s.k. referenspriser för generiska

läkemedel har införts. Sedan den 1 juli

1996 är egenavgiften för inköp av

prisnedsatta läkemedel högst 170 kr för

det läkemedel som har det högsta priset

på receptet och högst 70 kr för varje

ytterligare förskrivet läkemedel.

Egenkostnadstaket i högkostnadsskyddet

är fr.o.m. samma tidpunkt lägst 2 200 kr

med möjlighet för landstingen att

besluta om ett lägsta belopp som

understiger 2 200 kr. Enligt

budgetpropositionen har flertalet

landsting beslutat om ett tak som ligger

under 2 200 kr, vilket kan medföra att

utgiftsminskningen på anslaget för 1996

inte blir den förväntade.

I budgetpropositionen anges att de

väsentligaste orsakerna till

utgiftsutvecklingen är den fortsatta

ökningen av volymen förskrivna läkemedel

liksom att nya, dyrare och mer effektiva

läkemedel förskrivs i allt större

utsträckning. Systemet är också genom

sin konstruktion kostnadsdrivande.

Höjningarna av egenavgifterna under det

senaste året har enligt propositionen

lett till en kraftig ökning av antalet

frikort och därmed fler avgiftsbefriade

läkemedelsinköp som i sin tur lett till

ökade utgifter för statskassan.

Besparingseffekterna av den under 1995

företagna avgiftshöjningen blev därför

mindre än beräknat, vilket har varit en

starkt bidragande orsak till att de

budgeterade utgifterna för

läkemedelsfömånen under budgetåret

1995/96 med största sannolikhet kommer

att överskridas, anförs det i

budgetpropositionen.

I proposition 1996/97:27

Läkemedelsförmåner och

läkemedelsförsörjning m.m. föreslås

bl.a. att läkemedelsförmånen separeras

från andra förmåner i samband med behov

av hälso- och sjukvård och att förmånen

skyddar mot höga sammanlagda kostnader i

stället för som nu subventionera alla

enstaka läkemedelsinköp över en viss

summa. Som ett led i reformeringen

föreslås också att kostnadsansvaret för

den nya läkemedelsförmånen överförs från

sjukförsäkringen till

sjukvårdshuvudmännen fr.o.m. år 1998.

I budgetpropositionen framhålls att de

ökade läkemedelsutgifterna för

sjukförsäkringen inte bara har negativa

effekter för samhället, eftersom

övergången till nya och bättre men

dyrare läkemedel även innebär vinster

för sjukvårdssektorn. Som exempel anges

färre operationer och bättre

livskvalitet för många människor.

Vid beräkningen av anslagsposten

Läkemedelsförmåner har regeringen med

utgångspunkt i RFV:s anslagsprognos för

år 1996 beaktat en viss volym- och

prisuppgång för år 1997, liksom en

fortsatt övergång till allt dyrare men

bättre läkemedel. Vidare har hänsyn

tagits till effekterna av de

besparingsåtgärder som trätt i kraft den

1 juli 1996 samt effekterna av ett

genomförande av förslagen i

propositionen 1996/97:27 om

läkemedelsförmåner och

läkemedelsförsörjning den 1 januari 1997

samt att sjukvårdshuvudmännen

kompenserats för de merkostnader som

uppstår till följd av åtagandet att

kostnadsfritt tillhandahålla insulin

till vissa diabetiker enligt en tidigare

träffad överenskommelse med

Landstingsförbundet. Sammantaget leder

dessa olika åtgärder till att regeringen

beräknar anslagsposten till 14 100

miljoner kronor för år 1997.

Tandvårdsförsäkringen omfattar alla

försäkrade fr.o.m. 20 års ålder. Barn

och ungdom under 20 år har rätt till

avgiftsfri tandvård genom landstingens

försorg. Vuxna patienter betalar en

självrisk på 700 kr per

behandlingsperiod innan försäkringen

inträder. Fram till den 15 oktober 1996

utgick, enligt tandvårdstaxan,

tandvårdsersättning med 25 % av den del

av kostnaden som överstiger 700 kr upp

till 3 000 kr. I taxan finns också ett

s.k. högkostnadsskydd som fram till den

15 oktober innebar att

tandvårdsersättning för kostnader mellan

3 001 kr och 7 000 kr utges med 40 % och

för kostnader därutöver med 70 %.

Ersättning lämnas under förutsättning

att tandläkaren är ansluten till

försäkringen.

Det nuvarande systemet har i princip

gällt allt sedan den allmänna

tandvårdsförsäkringen infördes år 1974

och har varit föremål för ett omfattande

förändringsarbete sedan flera år. I

budgetpropositionen anförs att systemet

är kostnadsdrivande eftersom det är

inriktat på att ersättning skall lämnas

endast för de åtgärder som utförs.

För att dämpa och reducera utgifterna

under de senaste åren har, i avvaktan på

ett slutförande av förändringsarbetet,

subventionsnivåerna i

ersättningssystemet ändrats, bl.a. genom

införande av en självrisk. En jämförelse

mellan budget och utfall år 1994/95

visar på ett visst underskridande,

vilket enligt regeringen till stor del

torde bero på att införandet av

självrisken i praktiken fått större

budgeteffekt än vad som beräknats som en

följd av att många försäkrade skjuter

fram sina tandvårdsbesök.

Under våren 1994 lade den dåvarande

regeringen fram förslag till riksdagen

om riktlinjer för ett nytt

ersättningssystem för vuxentandvård.

Riktlinjerna innebar att ersättning för

vuxentandvård skulle kunna lämnas enligt

två parallella system, dels ett system

med premietandvård, dels nuvarande

system med tandvård enligt åtgärdstaxa.

Förslaget godkändes av riksdagen (prop.

1993/94:93, bet. 1993/94:SfU10, rskr.

203). Den följdproposition (1993/94:

221) som därefter förelades riksdagen

fick till följd att en

riksdagsmajoritet, mot bakgrund av den

kritik som riktades mot förslaget av

bl.a. Lagrådet och med anledning av att

man inte ansåg sig ha fått de

klarlägganden som begärts i samband med

godkännandet av riktlinjerna, upphävde

beslutet om godkännande av dessa

riktlinjer. Samtidigt ansåg riksdagen

att regeringen borde återkomma med ett

helt nytt förslag till ersättningssystem

där de av riksdagen framförda

synpunkterna angående i första hand

systemet med premietandvård beaktades.

Detta gavs regeringen till känna.

Ett nytt förslag till reformering av

ersättningssystemet för vuxentandvården

överlämnades till riksdagen under början

av innevarande år (prop. 1995/96:119).

Propositionen, som i huvudsak byggde på

det tidigare förslaget och innehöll

förslag om premietandvård, återkallades

av regeringen sedan det framkommit att

den inte hade tillräckligt stöd i

riksdagen.

I den ekonomiska vårpropositionen (prop.

1995/96:150) aviserade regeringen med

hänvisning till det besvärliga

statsfinansiella läget förändringar av

tandvårdsförsäkringen i två steg.

Det första steget, som redan ägt rum,

avsåg en revidering av gällande

tandvårdstaxa i syfte att bl.a. förenkla

taxan i enlighet med vad som redovisades

i den återkallade propositionen.

Subventionsnivåerna i taxan skulle

ändras och försäkringsersättningen för

ädelmetall i princip slopas. Enligt

regeringen skall dessa åtgärder

sammantaget leda till att den tidigare

fastställda utgiftsramen för

tandvårdsförsäkringen för år 1996 sänks

med 350 miljoner kronor till 1 901

miljoner kronor räknat på helt år.

Regeringens beslut om en reviderad

tandvårdstaxa trädde i kraft den 15

oktober 1996. De nya reglerna innebär

bl.a. att självrisken på 700 kronor

kvarstår. För behandlingskostnader som,

under en behandlingsperiod, överstiger

700 kr men inte 13 500 kr utgår

tandvårdsersättning för det

överskjutande beloppet med 35 %. Om

behandlingskostnaderna överstiger 13 500

kr under en behandlingsperiod betalas

tandvårdsersättning för det

överskjutande beloppet med 70 %.

Det andra steget avser ett slopande av

subventionerna i tandvårdsförsäkringen

från den 1 januari 1998, med undantag

för ett ekonomiskt stöd till vissa

grupper som till följd av sjukdom eller

handikapp har särskilda tandvårdsbehov.

För detta ändamål ha regeringen för

avsikt att avsätta ett belopp på högst 1

000 miljoner kronor avseende år 1998.

Den avgiftsfria ungdomstandvården

berörs ej av den föreslagna

omstruktureringen av

tandvårdsförsäkringen.

Regeringen har beslutat att tillsätta

en arbetsgrupp med uppgift att utarbeta

förslag till en omstrukturerad

tandvårdsförsäkring som skall träda i

kraft den 1 januari 1998 med den ovan

angivna inriktningen.

I budgetpropositionen anförs att de

genomförda åtgärderna har haft avsedd

effekt på den svenska marknaden vad

gäller utgifterna. Det finns dock en

risk att de aviserade ändringarna i

försäkringen leder till en temporärt

ökad efterfrågan på tandvård under 1997.

För 1997 beräknas anslagsposten till 1

937 miljoner kronor.

Insatser mot aids (A 3)

Från anslaget betalas enligt

propositionen utgifter för särskilda

insatser för att förebygga spridningen

av hiv/aids. Medlen skall enligt

propositionen användas till information

och kunskapsspridning, stöd till

psykosocialt arbete och

utvecklingsarbete. Från anslaget lämnas

också ett extra bidrag till landsting

och kommuner som stöd till förebyggande

insatser mot spridningen av hiv/aids. De

medel som tidigare anvisats under

anslaget för att utveckla en offensiv

narkomanvård har förts till

Socialstyrelsens ramanslag och den

särskilda posten för

utvecklingsinsatser.

Genom Folkhälsoinstitutet har ett

nationellt policydokument för hiv/aids

tagits fram och fastställts av

institutets särskilda råd för

aidsfrågor. Enligt regeringen har de

hivförebyggande insatserna varit

framgångsrika och den hotande epidemin

har i Sverige inte fått den omfattning

som man tidigare fruktat. Oroande är

dock att smittspridningen bland män som

har sexuellt umgänge med män inte har

bromsats liksom att insatser riktade

till invandrare ej genomförts i

tillräcklig omfattning.

Folkhälsoinstitutet har låtit utföra en

rad studier och utvärderingar av såväl

attityder till hiv/aids som till olika

insatser. Folkhälsoinstitutet genomför

också en studie kring sexualitet och

hälsa vilken beräknas bli klar i början

av nästa år. Spridningen av smitta bland

män som har sexuellt umgänge med män har

föranlett två riktade studier för att

öka kunskaperna om denna grupp.

Utvärderingar har också påbörjats av det

psykosociala stödet till hiv-smittade i

syfte att förbättra insatserna och

därigenom minska smittspridningen.

Regeringen har nyligen beslutat om

direktiv till en parlamentarisk kommitté

(dir. 1996:68) med uppdrag att utvärdera

smittskyddslagen. I uppdraget ingår att

bl.a. analysera olika åtgärder för att

förhindra spridningen av smittsamma

sjukdomar och utvärdera bestämmelserna

om tvångsåtgärder.

Regeringen anser att insatserna för att

förebygga hiv/aids måste ges fortsatt

hög prioritet på alla samhällsnivåer. De

preventiva insatserna måste så långt som

möjligt integreras i kommunernas och

landstingens reguljära verksamhet.

Frivilligorganisationernas kunskap och

engagemang måste tas till vara och

utvecklas och det är enligt

propositionen viktigt att prioritera

stödet till dessa organisationer. Det

finns, enligt regeringen, dock

fortfarande ett behov av central

kunskapsuppbyggnad och samordning av

olika insatser, liksom särskilda

insatser framför allt i storstäderna.

Utvärderingar som gjorts visar att

hittills vidtagna åtgärder varit

framgångsrika men att ytterligare

förbättringar kan göras. Regeringen

ställer sig bakom Folkhälsoinstitutets

inriktning och ambitioner vad gäller det

hivpreventiva arbetet, vilket bl. a.

innebär följande. Insatserna bör i ökad

utsträckning riktas mot de grupper där

riskbeteendet är som störst och där en

fortsatt hög smittspridning sker.

Samarbetet mellan olika aktörer behöver

fördjupas så att största effekt kan

uppnås och dubbelarbete kan undvikas.

Stöd och insatser måste fortlöpande

följas upp och utvärderas.

Medelsanvisningen

Enligt propositionen finns det

möjligheter att såväl centralt som inom

kommuner och landsting effektivisera

verksamheten och därigenom nå samma

måluppfyllelse med något mindre

resurser. Regeringen beräknar en

minskning av anslaget med 7,5 miljoner

kronor och föreslår att till Insatser

mot aids för budgetåret 1997 anvisas ett

ramanslag på 150 887 000 kr. Medlen

skall disponeras av Folkhälsoinstitutet.

I motion So807 av Marianne Samuelsson

m.fl. (mp) yrkas dels att riksdagen

beslutar att för budgetåret 1997 anvisa

anslagen under utgiftsområde 9 enligt

vad i motionen anförts (yrkande 1), dels

att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad som anförts om

beräknad fördelning på anslag inom

utgiftsområde 9 för åren 1998 och 1999

(yrkande 2). Motionärerna anför att det

för närvarande genomförs två separata

studier om hur smittspridningen bland

män som har sex med män kan motverkas.

När dessa studier slutförts och

utvärderats är det mycket troligt att

ytterligare medel kan behöva tillskjutas

för nya insatser. Motionärerna föreslår

därför att riksdagen till Insatser mot

aids för budgetåret 1997 anvisar 7

miljoner kronor utöver vad regeringen

föreslagit. För att finansiera det ökade

anslaget föreslås att anslaget till A 10

Smittskyddsinstitutet minskas med

motsvarande summa. För budgetåren 1998

och 1999 begärs tillkännagivanden om att

anslaget A 3 skall höjas med 7 miljoner

och att anslaget A 10 skall minska med

motsvarande belopp.

I motion So814 av Gudrun Schyman m.fl.

(v) yrkas att riksdagen med ändring av

regeringens förslag anslår ytterligare 5

miljoner kronor till Insatser mot aids.

Motionärerna anför att kampen mot aids

hittills varit framgångsrik till en

relativt låg kostnad. Detta arbete får

inte äventyras på grund av missriktad

spariver anser motionären som föreslår

en ökning av anslaget med 5 miljoner

kronor.

Informationsinsatser, m.m.

I motion So201 av Gullan Lindblad m.fl.

(m) begärs tillkännagivanden om vad i

motionen anförts om hiv/aidsarbetets

inriktning på information, rådgivning

och beteendepåverkan (yrkande 1), om

samlevnadsundervisningen i skolan

(yrkande 3), om hiv och invandrare

(yrkande 4) och om frivilliga

organisationers informationsarbete

(yrkande 6). Information som påverkar

attityder och beteende är enligt

motionärerna avgörande för att hejda

smittspridningen. Information om

hiv/aids bör också ingå i all

upplysningsverksamhet om sexuellt

överförbara sjukdomar. Kampanjer på

nationell och regional nivå behövs för

att påminna människor om riskerna med

hiv. Informationskampanjerna måste,

enligt motionärerna, vara ärliga och

formulerade på ett sådant sätt att

människor i riskzonen påverkas och låter

testa sig. Det är viktigt att

informationen utformas så att den når de

målgrupper som avses. Särskilda

målgrupper för det förebyggande arbetet

måste, enligt motionärerna, vara

ungdomar, homo- och bisexuella män,

flyktingar och invandrare,

narkotikamissbrukare och

utlandsresenärer. För att verkligen

påverka attityder och beteenden bör

informationsinsatserna kombineras med

samtal och dialog. Personer som arbetar

med att förhindra smittspridning måste

få särskild utbildning så att de kan

möta unga människor och hjälpa dem att

finna större säkerhet, trygghet och

ansvarstagande i sin sexualitet. Sådan

utbildning måste gälla kunskap om såväl

hetero- som homosexualitet. Skolan har

en viktig uppgift när det gäller

fördjupad information till ungdomar.

Information om hiv liksom om andra

sexuellt överförbara sjukdomar samt om

homosexualitet måste ingå i all

samlevnadsundervisning, anser

motionärerna.

Lika viktigt är det att nå flyktingar

och invandrare, som kanske tidigare inte

fått någon information i sina hemländer

om faran med hivsmittan. Särskild

information bör också riktas till olika

personalgrupper som kommer i kontakt med

flyktingar och invandrare.

Vidare framhåller motionärerna

frivilligorganisationernas viktiga roll

i det förebyggande arbetet. En större

del av informationsmedlen bör komma

dessa organisationer till del.

I motion So280 av Lars Leijonborg m.fl.

(fp) begärs ett tillkännagivande om vad

som anförts om sex- och samlevnadsfrågor

(yrkande 17). Motionärerna anför att de

sexuellt överförbara sjukdomarna har

minskat kraftigt under den senaste

tioårsperioden. Detta visar, enligt

motionärerna, att de förebyggande

insatserna har haft effekt.

Kunskapsförmedlingen måste dock

fortsätta för att nå nya generationer

ungdomar. Folkhälsoinstitutet och

ungdomsmottagningarna har här en viktig

roll att fylla liksom Skolhälsovården.

I motion So250 av Yvonne Ruwaida och

Thomas Julin (mp) begärs ett

tillkännagivande om vad som anförts om

inriktningen på det hivpreventiva

arbetet (yrkande 2). Motionärerna anför

att sexuell smitta bland män som har

sexuellt umgänge med män är den i

Sverige dominerande smittvägen. Gruppen

afrikanska invandrare är också viktig ur

hivsynpunkt, eftersom många invandrare

och flyktingar från Afrika anlänt till

Sverige som hivbärare. Hivpreventiva

insatser riktade till homosexuella män

och till invandrare bör prioriteras och

ske i samarbete med organisationer för

homosexuella och invandrare.

I motion So201 av Gullan Lindblad m.fl.

(m) yrkar motionärerna att riksdagen som

sin mening ger regeringen till känna vad

som anförts om en utvärdering av

lagstiftningens effekter och annat

hivpreventivt arbete (yrkande 2). Om

den relativt begränsade smittspridningen

i vårt land är ett resultat av

smittskyddslagens bestämmelser och

förbud mot t.ex. bastuklubbar har enligt

motionärerna aldrig utvärderats. Samma

förhållande gäller det arbete som

Folkhälsoinstitutet bedriver samt

effekterna av olika

informationskampanjer. Motionärerna

anser det glädjande att regeringen

beslutat tillsätta en utredning för att

utvärdera olika åtgärder som satts in

för att minska spridningen av hiv.

Vidare begärs ett tillkännagivande om

vad som anförts om utvärdering av

kontaktspårningen (yrkande 7).

Kontaktspårningen är, enligt

motionärerna, ett av de viktigaste

vapnen i smittskyddsarbetet och den

måste bedrivas intensivt och på ett

kompetent och förtroendegivande sätt. I

syfte att få en så effektiv

kontaktspårning som möjligt i hela

landet, bör dess kvalitet och resurser

omgående utvärderas.

I samma motion begärs också ett

tillkännagivande om vad som anförts om

provtagning av hiv (yrkande 8).

Provtagningen fyller, enligt

motionärerna, en viktig funktion i

kampen mot hiv. En väl utbyggd

hivtestning av god kvalitet måste därför

vara ett naturligt inslag i hälso- och

sjukvården. Det är viktigt att

provtagningen görs både i form av

screening och med avidentifierade tester

för att få en effektiv övervakning av

epidemin. Samtidigt måste en

lättillgänglig provtagning finnas för

människor som är oroliga för att de kan

vara hivinfekterade, menar motionärerna.

Vidare bör flyktingar och invandrare som

kommer till Sverige erbjudas hivtest som

ett led i en hälsoundersökning.

Slutligen yrkas att riksdagen beslutar

om en sådan ändring av smittskyddslagen

att såväl konsultation som behandling

vid samhällsfarlig sjukdom skall vara

kostnadsfri för patienten, oavsett om

denne vänder sig till den offentliga

sjukvården eller försäkringsansluten

privatpraktiserande läkare i enlighet

med vad som anförts i motionen (yrkande

9). Motionärerna avvisar den åtskillnad

som görs mellan offentlig och enskild

vård. Frihet att välja vårdgivare är

särskilt viktig när det gäller en

sexuellt överförd sjukdom.

I motion So250 av Yvonne Ruwaida och

Thomas Julin (mp) begärs ett

tillkännagivande om vad som anförts om

smittskyddsläkarens roll i

smittskyddsmål (yrkande 1). Motionärerna

anför att smittskyddsläkaren har en

dubbelroll, dels som läkare, dels som

separat myndighet. Genom kommunikationen

mellan läkare och smittskyddsläkare kan

uppgifter som den hivpositive patienten

lämnat i förtroende till sin behandlande

läkare komma att användas emot honom

eller henne i en domstolsförhandling.

Smittskyddsläkarens roll som läkare

måste skiljas från dennes roll som part

eller sakkunnig i domstolsärenden.

Därför bör smittskyddsmål hos länsrätten

inte drivas av smittskyddsläkaren utan

av en annan myndighet. Denna förändring

bör, enligt motionärerna, träda i kraft

omgående.

Utskottet har i betänkandet 1995/96:SoU7

avstyrkt motioner om hivtest och om

utvärdering av lagstiftningen inom

smittskyddsområdet och annat

hivpreventivt arbete främst med

hänvisning till att regeringen avsåg att

tillsätta en parlamentarisk utredning

med uppdrag att utvärdera

smittskyddslagen. I samma betänkande

behandlades även ett motionsyrkande om

att såväl konsultation som behandling

vid samhällsfarlig sjukdom skall vara

kostnadsfri oavsett om patienten vänder

sig till den offentliga sjukvården eller

till försäkringsansluten

privatpraktiserande läkare. Utskottet,

som inte fann skäl att frångå sitt

tidigare ställningstagande om att

patientavgift bör erläggas när vård och

behandling för en samhällsfarlig sjukdom

ges av privatpraktiserande läkare,

avstyrkte motionsyrkandet.

Bidrag till psykiatriområdet (A 8)

I budgetpropostionen föreslås att

riksdagen till Bidrag till

psykiatriområdet anvisar ett

reservationsanslag på 386 000 000 kr.

Riktlinjerna för medlens användning

enligt propositionen om psykiskt stördas

villkor bör gälla även vid fördelningen

av medel för budgetåret 1997.

I motion So814 av Gudrun Schyman m.fl.

(v) yrkas att riksdagen till Bidrag till

psykiatriområdet anvisar 102 000 000 kr

utöver vad regeringen föreslagit.

Motionärerna anser att kommunernas

arbete med Psykädel måste tillföras

ytterligare medel. Avtrappningen av

dessa pengar har enligt motionärerna

skett för snabbt och kommunerna klarar

inte verksamheten utan högre bidrag. En

del av medlen bör också gå till vården

och behandlingen av tortyrskadade

flyktingar. Vidare betonas vikten av att

de utslussade patienterna inom den

psykiatriska vården ges möjlighet till

adekvat vård och behandling utan att

drabbas av skyhöga behandlingsavgifter

till följd av att samhället inte löst

problemet med olika ersättningsregler

inom området.

För att underlätta genomförandet av de

åtgärder som ingår i psykiatrireformen

har riksdagen i samband med behandlingen

av propositionen om psykiskt stördas

villkor beslutat om vissa tidsbegränsade

ekonomiska stimulansåtgärder (prop.

1993/94:218, bet. 1993/94:SoU28, rskr.

396).

Enligt riksdagens beslut skall större

delen av bidraget lämnas som ett

stimulansbidrag till landsting och

kommuner för utveckling av

arbetsformerna inom socialtjänsten och

psykiatrin. Syftet är att kommunernas

socialtjänst skall kunna utveckla sina

kunskaper när det gäller omvårdnad och

bemötande av människor med psykisk

störning. Därutöver skall medlen

användas för att bl.a. den öppna

psykiatriska vården på ett bättre sätt

än för närvarande skall kunna ge

metodstöd till kommunernas personal och

specialistvård till de personer som ges

omvårdnad m.m. inom de särskilda

boendeformerna.

Medel skall vidare lämnas för att

förbättra vården till psykiskt störda

missbrukare. Det gäller insatser för att

förbättra samverkan mellan sjukvården,

kommunerna och LVM-institutionerna.

Bidrag skall utges till anhörig- och

brukarorganisationer m.fl. för att bygga

upp det sociala nätverket kring den

psykiskt störde samt för att stödja de

anhöriga.

Medel är även avsatta för

rehabilitering av tortyrskadade

flyktingar, ekonomiskt stöd till

psykiatrin i Östeuropa (Sida) samt

utvärdering av behandlingsmetoder inom

psykiatrin (SBU).

Merparten av anslaget disponeras och

administreras av Socialstyrelsen som

också, inom ramen för riksdagens och

regeringens riktlinjer, fattar beslut om

medlens användning.

Inom anslaget finns också medel för

uppföljning och utvärdering av

psykiatrireformen samt översyn av

innehållet i den psykiatriska vården. I

budgetpropositionen anges att dessa

medel förts över till anslaget D 1 -

Socialstyrelsen.

Avtal mellan kommuner och landsting är

den huvudsakliga faktor som styr

utbetalningarna under anslaget, uppges

det i budgetpropositionen. Avtalen skall

godkännas av Socialstyrelsen som också

administrerar utbetalningarna.

Socialstyrelsen har påtalat att

reformen har försenats betydligt

beroende på att de ekonomiska

överenskommelserna mellan kommuner och

landsting dragit ut på tiden. Prognosen

för 1995/96 visar enligt regeringen att

verksamheten nu kommit i gång och

utbetalningar kan göras.

I budgetpropositionen anför regeringen

att de medel som ställts till förfogande

för psykiatrireformens genomförande är

av central betydelse för att kommuner,

landsting, brukarorganisationer m.fl.

skall kunna förvärva kompetens och

utveckla sina arbetsformer så att de

bättre svarar mot de behov som människor

med långvarig psykisk störning har.

Regeringen anser det olyckligt att

processen har varit långsam i

inledningsfasen men bedömer nu att

arbetet fortskrider enligt plan.

I detta sammanhang kan också noteras

att psykiatrireformen, som bl.a. innebar

att viss verksamhet som avsåg stöd och

service till psykiskt störda fördes över

från länsstyrelsen till kommunen,

förutsatte att en ekonomisk reglering

genomfördes där kommunerna tillfördes

medel. Riksdagen beslutade under hösten

1995 om den ekonomiska regleringen för

1996 (prop. 1995/96:72, bet.

1995/96:SoU8, rskr. 65). Kommunernas

utökade åtaganden skall enligt

riksdagens beslut finansieras genom

skatteväxling kompletterad med

mellankommunal utjämning av kostnaderna.

Detta innebär att kommunerna inom ett

landstingsområde får lämna ekonomiska

bidrag till varandra om det behövs för

att jämna ut kostnaderna dem emellan.

Folkhälsoinstitutet (A 9)

I budgetpropositionen föreslås att

riksdagen till Folkhälsoinstitutet

anvisar ett ramanslag på 113 460 000

kr.

Enligt regeringen medför det

statsfinansiella läget och de fortsatta

kraven på neddragningar av den statliga

administrationen att omfattningen av

statliga insatser och åtaganden noga

måste prövas. Mot bakgrund av

institutets fortsatta inriktning mot att

allt mera stödja, koordinera och arbeta

via andra organ, exempelvis inom ramen

för olika nätverk, och mot att de

nationella mediekampanjerna m.m.

samtidigt får stå tillbaka anser

regeringen att Folkhälsoinstitutet bör

kunna driva sin verksamhet på ett

ändamålsenligt sätt också med ett något

minskat anslagsbelopp. Utöver det

generella sparbetinget på 3 % föreslås

att en ytterligare besparing görs på

anslaget med 7,5 miljoner kronor.

I motion So672 av Gudrun Schyman m.fl.

(v) begärs ett tillkännagivande om att

Folkhälsoinstitutet behöver anslag till

information, kunskapsförmedling och

opinionsbildning (yrkande 16).

Motionärerna anför att

Folkhälsoinstitutet har huvudansvaret

för det alkohol- och drogförebyggande

arbetet. Då detta arbete skall få ökad

betydelse i och med att andra instrument

för alkoholpolitiken försvinner anser

motionärerna att neddragningen av

anslaget till Folkhälsoinstitutet är för

kraftig och vill tillskjuta 5 miljoner

utöver regeringens förslag.

I motion So814 av Gudrun Schyman m.fl.

(v) yrkas att riksdagen till

Folkhälsoinstitutet skall anvisa 5

miljoner kronor utöver vad regeringen

föreslagit. Medlen bör användas till

forskning kring arbetslösheten och

ohälsa.

Folkhälsoinstitutet har till uppgift att

förebygga sjukdom och annan ohälsa och

främja en god hälsa för alla. Särskild

vikt skall fästas vid sådana

förhållanden som främjar hälsan hos de

grupper som är utsatta för de största

hälsoriskerna. Folkhälsoinstitutets

verksamhet skall bygga på vetenskaplig

grund och dokumenterade erfarenheter.

Institutet skall vara ett stöd för

lokalt och regionalt folkhälsoarbete i

kommuner, landsting, företag

organisationer och utbildningsväsende

m.fl. På nationell nivå skall institutet

främja samarbete mellan olika organ för

att påverka förhållanden av betydelse

för folkhälsan.

Verksamheten indelas i tre

verksamhetsgrenar: nationellt

folkhälsoarbete, lokalt folkhälsoarbete

och forskning och utveckling.

Verksamhetsgrenarna är i sin tur

indelade i program som är gemensamma för

samtliga verksamhetsgrenar. Enligt

institutet bedrivs arbete för närvarande

inom följande områden. Alkohol och

narkotika, Allergier, Mat och motion,

Skador, Sexuellt överförbara sjukdomar

och Oönskade graviditeter, Hiv/aids,

Tobak, Barn och ungdomars hälsa,

Kvinnors hälsa.

Hiv/aids är det största programområdet

följt av Alkohol och narkotika-

programmet. Folkhälsoinstitutet har fått

regeringens uppdrag att leda och

samordna ett förstärkt alkohol- och

drogförebyggande arbete. En nationell

handlingsplan har utarbetats av en rad

myndigheter, organisationer m.fl. under

Folkhälsoinstitutets ledning.

Handlingsplanen, som överlämnades till

regeringen i juni 1995, innehåller dels

en långsiktig strategi, dels ett konkret

etgärdsprogram för de statliga

insatserna under de närmaste åren.

Enligt institutet kommer arbetet inom

alkohol- och narkotikaområdet att följa

de riktlinjer som redovisats i den

nationella handlingsplanen för alkohol-

och drogförebyggande insatser.

Smittskyddsinstitutet (A 10)

I budgetpropositionen föreslås att

riksdagen till Smittskyddsinstitutet för

1997 anvisar ett ramanslag på 97 460 000

kr. För år 1998 beräknas den

anslagsfinansierade verksamheten uppgå

till 98 335 000 kr. För år 1999 beräknas

utgifterna uppgå till 101 417 000 kr. Då

är emellertid inte beräknade

kostnadsökningar till följd av den

planerade flyttningen och byggandet av

ett nytt säkerhetslaboratorium och

djurhus medräknade, eftersom det ännu

inte är klart hur stora

kostnadsökningarna blir.

Smittskyddsinstitutets övergripande mål

är att åstadkomma en väl fungerande

bevakning av smittskyddsläget nationellt

och internationellt samt att främja

skyddet mot smittsamma sjukdomar.

I sitt arbete skall

Smittskyddsinstitutet samverka med andra

aktörer inom smittskyddsområdet genom

att bl.a. informera om det

epidemiologiska läget, föreslå åtgärder

och aktivt medverka till att

diagnostiken av de epidemiska

sjukdomarna blir tillförlitlig och snabb

i hela landet. Smittskyddsinstitutet

skall också driva forskning,

metodutveckling och utbildning inom

smittskyddsområdet.

Smittskyddsinstitutet får även bedriva

uppdragsverksamhet inom djurhuset

(försöksdjursverksamheten). Institutet

får vidare motta externa

forskningsuppdrag och disponera

inkomsterna från uppdragsverksamheten.

För år 1997 beräknas inkomsterna från

uppdragsverksamheten uppgå till 21

miljoner kronor och de externa

forskningsmedlen till ca 35 miljoner

kronor.

Myndighetens ramanslag har i princip

varit oförändrat sedan starten den 1

juli 1993. Anslaget för 1995/96 utökades

dock med ca 5 miljoner kronor till följd

av övertagandet av driften av djurhuset

den 15 februari 1995.

Smittskyddsinstitutet projekterar för

flyttning till Karolinska institutets

område i slutet av år 1998. Regeringen

har även ansett att ett nytt hus för

försöksdjursverksamheten bör byggas,

bl.a. för att kunna tillmötesgå Statens

jordbruksverks krav på dagsljus i

djurrummen. Även det nya djurhuset, som

beräknas stå klart 1999, bör förläggas

till Karolinska institutets område.

Flyttningen samt uppförandet av nytt

säkerhetslaboratorium och nytt djurhus

kommer även att medföra kostnader för

investeringar i utrustning, burar, m.m.

Myndighetens anslagssparande bör i

huvudsak användas till detta, anser

regeringen.

I motion So225 av Gudrun Lindvall m.fl.

(mp, c, v) yrkas att riksdagen ger

regeringen till känna att de villkor som

anges i motionen bör uppfyllas för att

beviljade medel till SMI:s nybyggnad

skall utbetalas. Motionärerna anför att

Statens jordbruksverk (SJV) under flera

år har krävt att Smittskyddsinstitutet

skall förändra apornas utrymmen så att

de åtminstone får tillgång till dagsljus

och burar om två kvadratmeter. Till

dessa förbättringar har regeringen

anslagit medel. Det nya djurhuset

beräknas vara klart 1999. Enligt

motionärerna är åtgärderna inte

tillräckliga för att aporna skall få ett

acceptabelt liv i fångenskap. Ett

minimikrav måste vara att förhållandena

är sådana att deras behov av stimulans,

sociala kontakter med artfränder,

motion, dagsljus och frisk luft

tillgodoses. Detta innebär enligt

motionärerna att gruppburar är

nödvändiga liksom tillgång till

rastgårdar, helst utomhus där de kan

röra sig fritt. Vidare bör

heltidsanställd utbildad personal

finnas. Inga av dessa förhållanden råder

i dag eller i vart fall endast i mycket

begränsad omfattning.

I motion So288 av Birgitta Gidblom (s)

framförs liknande synpunkter.

Statens institut för psykosocial

miljömedicin (A 11)

I budgetpropositionen föreslås att

riksdagen till Statens institut för

psykosocial miljömedicin (IPM) för 1997

anvisar ett ramanslag på 10 606 000 kr.

Suicidforskning bedrivs vid IPM:s enhet

Centrum för suicidforskning och

prevention. Enligt uppgift uppgår

enhetens del av institutets totala

anslag till cirka 1 miljon kronor.

Statens institut för psykosocial

miljömedicin (IPM) skall utveckla,

värdera och förmedla kunskaper om

psykosociala, risksituationer,

riskgrupper och riskreaktioner.

Verksamheten omfattar målinriktad

forskning samt utbildning, dokumentation

och information. Resultaten av

forskningsverksamheten skall vara

praktiskt tillämpbara inom det sociala

området och inom hälso- och

sjukvårdsområdet samt

arbetsmarknadsområdet. IPM är en

självständig forskningsmyndighet med

nära samarbete med Karolinska

institutet. IPM bedriver också en

omfattande extern forskningsverksamhet

som finansieras genom bidragsintäkter.

Verksamheten vid IPM är uppdelad i

enheterna för arbetsmiljö och hälsa,

allmän social miljö och hälsa,

invandrarmiljö och hälsa, vårdmiljö och

hälsa samt suicidforskning och

prevention. Enligt regeringen uppvisar

samtliga myndighetens enheter en hög

aktivitetsnivå och ett omfattande

samarbete med andra myndigheter,

institutioner och organisationer.

IPM skall genom informations- och

utbildningsinsatser bidra till att

forskningsresultaten sprids och kommer

till praktisk användning. Enligt

regeringen är kunskapsspridning helt

central i institutets verksamhet och ett

fortsatt utvecklingsarbete bör därför

bedrivas bl.a. för att nå ut med

kunskaperna. I budgetpropositionen har

regeringen beräknat 500 000 kr för detta

ändamål.

Regeringen anser att de övergripande

målen för IPM bör ligga fast. Med hänsyn

till den fortsatt höga arbetslösheten

och de effekter denna kan ha på

befolkningens hälsa anser regeringen att

IPM under den kommande treårsperioden

särskilt bör uppmärksamma och bidra med

kunskap som kan minska de psykosociala

påfrestningarna av arbetslöshet och

omfattande omstruktureringar på

arbetsmarknaden.

I motion So244 av Stig Sandström m.fl.

(v) begärs ett tillkännagivande om att

tillföra Centrum för suicidforskning

ökade resurser i enlighet med vad i

motionen anförts om riktade informations-

och utbildningsinsatser för olika

personalgrupper i landet. Motionärerna

anför att Centrum för suicidforskning

bl.a. fungerar som sekretariat för det

nationella råd för självmordsprevention

som bildades 1994 på initiativ av

Socialstyrelsen och Folkhälsoinstitutet.

Rådet har utarbetat ett nationellt

program för utveckling av

självmordsprevention. I det nationella

programmet ingår mål, riktlinjer och

strategier för den självmordspreventiva

verksamheten i landet. För att målen

skall uppnås krävs att olika myndigheter

och organisationer beaktar de riktlinjer

och strategier som finns angivna i

programmet. Enligt motionärerna är

Centrum för suicidforskning och

prevention med sitt nationella ansvar

för självmordsprevention en given resurs

i genomförandet av ett nationellt

självmordsförebyggande program och

centrets suicidologiska och

folkhälsovetenskapliga kompetens bör tas

tillvara i det nationella arbetet. För

att centret skall kunna klara den ökade

arbetsbelastning som dessa insatser

innebär krävs, enligt motionärerna, att

ökade ekonomiska resurser tilldelas

centret.

Övriga medelsanvisningar under A

Regeringens förslag till

medelsanvisningar till Bidrag till

hälsovård och sjukvård (A 2), Ersättning

till Spri (A 4), Bidrag till WHO (A 5),

Bidrag till WHO-enheten för rapportering

av läkemedelsbiverkningar (A 6), Bidrag

till Nordiska hälsovårdshögskolan (A 7),

Statens beredning för utvärdering av

medicinsk metodik (A 12) och Hälso- och

sjukvårdens ansvarsnämnd (A 13) har inte

mött någon erinran i form av motioner.

Omsorg om äldre och personer med

funktionshinder (B 1-B 9)

Vissa statsbidrag inom äldre- och

handikappområdet (B 1)

I propositionen föreslås att 711 200

000 kr anvisas under anslaget B 1 Vissa

statsbidrag inom äldre- och

handikappområdet.

Anslaget avser följande ändamål:

1. Statsbidrag till landstingen för

vissa handikappinsatser som avser

- stimulansbidrag till habilitering och

rehabilitering,

- statsbidrag till rådgivning och stöd

samt

- statsbidrag till tolktjänst.

2. Stimulansbidrag till specifika

utvecklingsinsatser inom habiliteringen

och rehabiliteringen.

3. Stimulansbidrag till

utvecklingsinsatser inom

hjälpmedelsförsörjningen.

Statsbidragen syftar till att påskynda

utvecklingen inom habiliteringen,

rehabiliteringen och

hjälpmedelsförsörjningen. I

propositionen redovisas att

stimulansbidraget till

utvecklingsinsatser inom

hjälpmedelsförsörjningen haft positiv

effekt och lett till ökade kunskaper om

hjälpmedlens betydelse för personer med

funktionshinder, liksom ökad

brukarmedvetenhet och förbättrad

samverkan mellan landsting och kommuner.

Socialstyrelsen har på regeringens

uppdrag utrett förutsättningarna för en

eventuell hjälpmedelsgaranti för

personer med funktionshinder. Regeringen

har med anledning av Socialstyrelsens

rapport beslutat att Socialstyrelsen får

använda medel ur stimulansbidraget till

utvecklingsinsatser inom

hjälpmedelsförsörjningen för att

möjliggöra försöksverksamhet inom

området.

Handikappinstitutet har rapporterat att

stimulansbidraget till

utvecklingsinsatser inom

hjälpmedelsförsörjningen har lett till

ökade kunskaper om hjälpmedlens

betydelse för personer med

funktionshinder, ökad brukarmedverkan

och förbättrad samverkan mellan

landsting och kommuner.

I propositionen redovisas att

Socialstyrelsen i uppföljningen av ädel-

reformen särskilt har lyft fram det

ökade trycket på anhöriga som en följd

av strukturförändringar inom

socialtjänsten och hälso- och

sjukvården. Flertalet kommuner har inte

utvecklat någon policy för stödet till

anhöriga, och det är långt ifrån

självklart att man får hjälp som

anhörig. Regeringen framhåller att det

är väsentligt att kommunernas hållning

till anhöriga och metoder för samverkan

kring den enskilde vårdtagaren

utvecklas. Mot bakgrund av detta

föreslås att ett ettårigt utvecklings-

och stimulansbidrag om 7,5 miljoner

kronor införs för att utveckla formerna

för och innehållet i stödet till

anhöriga. Bidraget har finansierats

genom omprioriteringar inom

utgiftsområdet.

I motion So401 av Gullan Lindblad m.fl.

(m) begärs ett tillkännagivande till

regeringen om vad i motionen anförts om

en hjälpmedelsgaranti (yrkande 2).

Motionärerna anser att en

hjälpmedelsgaranti bör införas som en

del i socialförsäkringen. Rätten till

hjälpmedel skall ges av

hjälpmedelscentralernas konsulenter.

Även läkare skall kunna utfärda intyg

för hjälpmedel, speciellt om det är

fråga om funktionshinder som har grund i

åldrande. En garanti skulle, enligt

motionärerna, öka valfriheten för den

enskilde. Garantin skulle också leda

till ökad informationsspridning kring

nya hjälpmedel då en uppluckring av

monopolet skulle innebära en press för

hjälpmedelsproducenterna att

marknadsföra sina produkter. Vidare

bedöms handikapporganisationernas

ställning komma att stärkas genom att

hjälpmedelsproducenterna kommer att

använda handikapporganisationerna som

informationskanaler.

Motionärerna anser att utformningen av

garantin måste bli föremål för en

särskild utredning. Kostnaderna för

garantin bedöms komma att rymmas inom de

nuvarande utgifterna för hjälpmedel. På

sikt kan garantin t.o.m. komma att

minska det offentligas kostnader för

hjälpmedlen samtidigt som utbudet av

hjälpmedel ökar, heter det.

I motion So423 av Lars Leijonborg m.fl.

(fp) begärs ett tillkännagivande till

regeringen om att utöka vårdgarantin så

att den omfattar tekniska hjälpmedel, en

s.k. hjälpmedelsgaranti (yrkande 17).

Motionärerna oroas över att sjukvården

inte i tillräcklig utsträckning tar

ansvar för behovet av hjälpmedel hos

äldre. Detta har också uppmärksammats av

Socialstyrelsen som i ädelutvärderingen

varit starkt kritiskt till hur

hjälpmedelsförsörjningen för de äldre

fungerar. Bristen på gemensam

vårdplanering när en äldre patient som

har vårdats på akutsjukhus skall

återvända hem igen gör att

hjälpmedelsbehovet inte utreds

ordentligt, anför motionärerna. Vidare

är väntetiderna i många fall

oacceptabelt långa. Det är också viktigt

att de äldres behov av hjälpmedel följs

upp regelbundet. Motionärerna anser att

en ökad konkurrens på hjälpmedelsområdet

skulle kunna vara ett sätt att höja

kvaliteten och kapa köerna.

Även i motion So425 av Lars Leijonborg

m.fl. (fp) begärs ett tillkännagivande

om en hjälpmedelsgaranti (yrkande 5).

Motionärerna anför att vårdgarantin

skall utökas till att omfatta tekniska

hjälpmedel, så att de som är i behov av

hjälpmedel skall få hjälp. Komplicerade

hjälpmedel skall erbjudas inom tre

månader. Det stora problemen inom

hjälpmedelsförsörjningen är att både

kommun och landsting är inblandade.

Samverkan måste fungera så att den

enskilde garanteras den hjälp han eller

hon behöver. En ökad konkurrens skulle

också kunna höja kvalitén och kapa

köerna, heter det.

I motion So418 av Kenth Skårvik och

Sigge Godin (båda fp) yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen

till känna vad i motionen anförts

beträffande hjälpmedel för

funktionshindrade. Motionärerna anför

att den s.k. LOKAH-utredningen i vissa

delar går emot behovsprincipen och det

behovsrelaterade förhållningssättet. I

utredningen, som genomförts av

Landstings- och Kommunförbunden

tillsammans, föreslås att ansvaret för

tillgänglighet och förskrivning av

enkla hjälpmedel skall lyftas bort

från sjukvårdshuvudmännen och att den

enskilde själv skall köpa sina egna

hjälpmedel där de kan tänkas finnas

tillgängliga. Ansvaret för

marknadsföring av hjälpmedel till

potentiella köpare föreslås läggas på

producenterna. Vilka enkla hjälpmedel

som ansvarsmässigt skall lyftas bort

föreslås avgöras i en dialog mellan

landsting och respektive kommuner.

Motionärerna anser att

tillhandahållandet av alla hjälpmedel,

där de medicinska och funktionsmässiga

behoven avgör, även i fortsättningen

skall vara ett ansvar enligt hälso- och

sjukvårdslagen.

Socialstyrelsen har på uppdrag av

regeringen utrett de praktiska,

ekonomiska och organisatoriska

förutsättningarna för en

hjälpmedelsgaranti för funktionshindrade

personer. Styrelsen har avgränsat

uppdraget till att avse hjälpmedel som

sjukvårdshuvudmännen skall erbjuda i

enlighet med 3a och 18 §§ Hälso- och

sjukvårdslagen. Underlag om kösituation

och väntetider har inhämtats från SPRI

och Landstingsförbundet. Uppdraget har

genomförts efter samråd med

Landstingsförbundet, Svenska

kommunförbundet och Handikappinstitutet.

Handikapporganisationerna har följt

arbetet genom en referensgrupp.

Socialstyrelsen har i januari 1996

redovisat sina synpunkter till

regeringen i rapporten Förutsättningar

för en hjälpmedelsgaranti för

funktionshindrade. Styrelsen konstaterar

att en eventuell hjälpmedelsgaranti inte

innebär en rättighet i juridisk mening,

som kan överklagas genom

förvaltningsbesvär. Det som garanteras

är att få ett behov av hjälpmedel

tillgodosett inom en maximal väntetid

samt - i de fall väntetiden överstiger

den garanterade maximala tiden - att på

huvudmannens bekostnad få vända sig till

någon annan för att få

hjälpmedelsbehovet tillgodosett.

Socialstyrelsen anser att en eventuell

hjälpmedelsgaranti bör vara generell och

oberoende både av vilket funktionshinder

och vilken ålder den

hjälpmedelsbehövande har och av vilket

slags hjälpmedel han eller hon behöver.

Vidare bör garantin gälla såväl inom

landsting som inom kommuner.

Styrelsen pekar på att det finns vissa

praktiska problem och att det är svårt

att bedöma de ekonomiska

förutsättningarna för en garanti utan

tillgång till bättre statistik om t.ex.

totala kostnader för

hjälpmedelsförsörjningen. En rad frågor

bör studeras ytterligare innan slutlig

ställning tas till en eventuell garanti,

anförs det. Styrelsen föreslår därför en

tvåårig försöksverksamhet i projektform

för att närmare studera praktiska,

ekonomiska och organisatoriska

konsekvenser av att generellt eliminera

köer och förkorta väntetiden till

maximalt fyra veckor för att få en

behovsbedömning/utprovning av hjälpmedel

utförd. Projektet bör enligt styrelsen

omfatta en analys av varför långa

väntetider redovisas för vissa områden

samt lämpliga åtgärder för att eliminera

väntetiderna. Härutöver bör studeras

utvecklingen av mätsystem för väntetider

och eventuella merkostnader. Även

eventuella praktiska problem då annan

hjälpmedelsenhet uppsöks bör studeras

liksom hur kvaliteten kan säkras vid

behovsbedömning/utprovning av

hjälpmedel. Styrelsen vill få möjlighet

att använda sammanlagt 3,6 miljoner

kronor ur bidraget till

utvecklingsinsatser inom habiliterings-

och rehabiliteringsområdet för

försöksverksamheten.

Regeringen beslutade den 22 februari

1996 att Socialstyrelsen får använda

medel från anslaget för att finansiera

ifrågavarande försöksverksamhet.

Landstingsförbundet och Svenska

kommunförbundet beslöt i februari 1995

att utarbeta en gemensam politisk

plattform för den framtida

hjälpmedelsverksamheten. Arbetet

redovisas våren 1996 i en rapport

Hjälpmedelsansvarets fördelning mellan

landsting och kommuner - en

principdiskussion (LOKAH-rapporten).

Rapporten har överlämnats till kommuner

och landsting tillsammans med en

rekommendation från förbunden. I

rapporten föreslås att landsting och

kommuner tar gemensamt ansvar för

hjälpmedelsförsörjningen. Detta kan

enligt rapporten ske genom att bilda ett

samverkansorgan. Det går också att bilda

ett kommunalförbund eller en gemensam

organisation för

hjälpmedelsförsörjningen.

I rapporten föreslås vidare att den

enskilde i fortsättningen själv skall

svara för enklare produkter. Dessa

produkter kan tillhandahållas i affärer

och/eller apotek. Produkterna föreslås

köpas av den enskilde som därmed blir

ägare till dessa. Varje kommun/landsting

bör, i en dialog där även

brukarorganisationerna inbjuds delta,

komma överens om vilka produkter som är

enkla , anförs det. Landstinget och

kommunens förskrivare bör inte längre

förskriva dessa produkter. Däremot

kvarstår skyldigheten att prova ut i de

fall så krävs och informera om

produkterna.

Bilstöd till handikappade (B 6)

I propositionen föreslås att 343 944

000 kr anvisas under anslaget B 6

Bilstöd till handikappade.

Syftet med bilstödet är att lämna

bidrag till funktionshindrade personer

och föräldrar med funktionshindrade barn

för anskaffning och anpassning av

motorfordon m.m. Bilstöd lämnas i form

av ett grundbidrag, inkomstprövat

anskaffningsbidrag och

anpassningsbidrag. Fr.o.m. den 1 juli

1995 kan även bidrag till

körkortsutbildning under vissa

förutsättningar lämnas till den som

beviljats bilstöd.

Nytt bilstöd kan lämnas huvudsakligen

bara om minst sju år har gått sedan

beslut senast fattades om rätt till

bilstöd.

Sedan bilstödet trädde i kraft 1

oktober 1988 har under stödets första

sjuårsperiod utbetalats omkring 1 430

miljoner kronor till sammanlagt ca 17

000 bidragsmottagare.

I april 1994 avlämnade

Bilstödsutredningen 1993 betänkandet

Rätten till ratten - reformerat bilstöd

(SOU 1994:55). I betänkandet föreslås

vissa förändringar i stödet, som av

utredningen kostnadsberäknats till

mellan 60 och 80 miljoner kronor per år.

Mot bakgrund av det rådande

statsfinansiella läget bedömer

regeringen att Bilstödsutredningens

förslag för närvarande inte kan

genomföras.

I motion So814 av Gudrun Schyman m.fl.

(v) yrkas att riksdagen anvisar 403

944 000 kr eller ytterligare 60 miljoner

kronor i bilstöd till handikappade.

Motionärerna anför att ett ökat stöd för

anpassade bilar både ger den

funktionshindrade möjlighet till ett mer

oberoende liv och även sparar in pengar

genom minskade kostnader för färd- och

hemtjänst. Vidare hänvisas till

argumenteringen i motion So422 av Stig

Sandström m.fl. (v).

I denna motion yrkas dels att riksdagen

till anslagspost B 6 för budgetåret 1997

anvisar 60 miljoner kronor utöver vad

regeringen föreslagit till bilstödet

(yrkande 1), dels att riksdagen hos

regeringen begär en översyn av

bilstödsreglementet enligt vad som

anförts i motionen (yrkande 2) och dels

att riksdagen hos regeringen begär att

Bilstödsutredningen gör en

konsekvensanalys över om kvinnor

missgynnas i bidragshanteringen (yrkande

3). Motionärerna anför att

anpassningsbidraget inte har något tak

utan skall täcka de merkostnader som

anpassningen medför. Den praxis som

utvecklats har dock resulterat i att

många personer med funktionshinder inte

har råd att införskaffa det viktiga

hjälpmedel som en bil utgör.

Riksförsäkringsverkets Allmänna råd

gällande bilstöd har bl.a. infört en

mycket begränsad syn när det gäller

vilken typ av utrustning som skall

betraktas som anpassningsutrustning.

Extrautrustning som monteras på fabrik

som standardutrustning ersätts inte av

anpassningsbidraget. Detta trots att det

medför extrakostnader för den

funktionshindrade och trots att bilen

inte fungerar för honom/henne utan denna

utrustning. Detta gäller t.ex.

automatisk växellåda, elektriskt

manövrerade backspeglar,

elfönsterhissar, motor- och kupévärmare

och i vissa fall av medicinska orsaker

luftkonditionering. De flesta

bilmodeller har grundmodeller utan denna

utrustning som de flesta skulle vilja

välja av privat-ekonomiska orsaker, men

som de på grund av funktionshindret inte

kan välja. Motionärerna anser att all

utrustning som den funktionshindrade

måste ha för att använda bilen skall

betraktas som anpassning oavsett var

utrustningen är monterad. Vidare bör

merkostnaden för behov av en större

bilmodell, t.ex. van-modeller, räknas in

i anpassningsbidraget i bilstödet.

Motionärerna anser också att

funktionshindrade med behov av bilen som

tekniskt hjälpmedel skall kompenseras

för de merkostnader som läggs på

bilisterna. Motionärerna pekar på att

den nyligen införda accisbefrielsen på

nya bilar kommer att kompenseras med en

generell höjning av bilskatten. Även

bensinprishöjningar i framtiden liksom

biltullar kommer att öka kostnaderna för

funktionshindrade bilister.

Motionärerna konstaterar att år 1989

erhöll 1 200 fler män än kvinnor bilstöd

och att det därefter har varit mellan

100 och 200 fler män än kvinnor som

erhållit bilstöd. Motionärerna skulle

vilja ha analyserat hur avslagen

fördelats könsmässigt.

I motion So425 av Lars Leijonborg m.fl.

(fp) begärs ett tillkännagivande om vad

i motionen anförts om bilstödet (yrkande

9). Motionärerna anför att bilstödet är

ett bra medel för att ge personer med

funktionsnedsättningar möjlighet till

delaktighet i samhällslivet och en

bättre livskvalitet. Bilen minskar

beroendet av samhällsinsatser i form av

t.ex. matinköp och färdtjänst.

Motionärerna pekar på att i betänkandet

Rätten till ratten - reformerat bilstöd

(SOU 1994:55) föreslogs att den nu

gällande åldersgränsen 50 år skulle tas

bort. Detta är också motionärernas

uppfattning men de är medvetna om att

borttagandet av 50-årsgränsen ökar

kostnaderna för bilstödet. En

hälsoekonomisk analys bör dock göras av

vad det skulle innebära att ta bort

åldersgränsen och hur kostnader för

annat samhällsstöd skulle förändras,

heter det.

Riksdagen beslutade våren 1988 om ett

nytt bilstöd till handikappade. I

samband med budgetbehandlingen för

budgetåret 1991/92 gjordes en uppräkning

av bidragsbeloppen. Några regeländringar

i övrigt har inte gjorts.

Riksförsäkringsverket (RFV) har i år

gett ut Allmänna råd 1996:9 om bilstöd

till handikappade vilka ersätter

Allmänna råd 1988:15. Verket anför att

bestämmelserna om bilstödet i stort har

varit oförändrade, förutom en uppräkning

av beloppen år 1991 samt nya regler om

körkortsutbildningen som började gälla

den 1 juli 1995. Dock har under de sju

år som regelverket varit i kraft en del

tolknings- och tillämpningsproblem

aktualiserats. I det nya allmänna rådet

har RFV behandlat en rad tillämpnings-

och tolkningsproblem som aktualiserats

under åren samt kompletterat rådet med

de nya domar som tillkommit. Rådet har

också kompletterats med ett avsnitt om

EU-regler och om körkortsutbildning. I

rådet anges att förtydliganden har

gjorts när det gäller tolkningen och

bedömningen om och i vilken omfattning

anpassningsbidraget skall ges ut.

Regeringen har i regleringsbrevet för

budgetåret 1995/96 uppdragit åt

Riksförsäkringsverket att senast den 31

december 1996 redovisa en analys av

utvecklingen av bilstödet under perioden

fr.o.m. den 1 oktober 1995 t.o.m. den 30

september 1996. Verket skall redovisa

antalet beviljade bilstöd,

avslagsfrekvens och ekonomiskt utfall av

bilstödet totalt och av dess olika

bidragsformer med anledning av att en ny

sjuårsperiod börjar löpa den 1 oktober

1995. Resultatet av analysen skall så

långt som möjligt jämföras med

utvecklingen under bilstödsreformens

första tolvmånadersperiod som börjar den

1 oktober 1988.

I det regleringsbrev som för närvarande

bereds inom Socialdepartementet kommer

enligt vad utskottet inhämtat kravet på

att även redovisa med avseende på kön

att skrivas in.

Kostnader för statlig

assistansersättning (B 7)

I propositionen föreslås att 3 663

000 kr anvisas under anslaget B 7

Kostnader för statlig

assistansersättning.

Statlig assistansersättning lämnas till

funktionshindrade personer som har behov

av personlig assistans för sin dagliga

livsföring. Rätten till

assistansersättning gäller för svårt

funktionshindrade personer som bedöms ha

behov av insatsen personlig assistans,

som inte fyllt 65 år och som bor i eget

boende, servicehus eller hos familj

eller anhörig.

Ersättningen syftar till att

tillförsäkra personer med stora

funktionshinder och omfattande stödbehov

valfrihet och självbestämmande. Frågor

om assistansersättning regleras i lagen

(1993:389) om assistansersättning och i

förordningen (1993:1091) om

assistansersättning.

I budgetpropositionen för budgetåret

1995/96 (prop. 1994/95:100 bil. 6)

konstaterade regeringen att kostnaderna

för den statliga assistansersättningen

skulle komma att bli väsentligt högre än

vad som beräknades när reformen

genomfördes. Skälet för detta angavs

främst vara att det genomsnittliga

antalet beviljade assistanstimmar per

vecka väsentligt skulle komma att

överskrida det beräknade.

Mot bakgrund av kostnadsutvecklingen

tillkallades i april 1995 en särskild

utredare med uppdrag att utreda frågan

om finansiering av och regelsystemet för

stödformen. Enligt direktiven skulle

utredaren i sina förslag ha som

utgångspunkt att den årliga kostnaden

för staten för assistansersättningen

inte fick överskrida 2 850 miljoner

kronor per år beräknat i 1995 års

penningvärde, vilket motsvarar en

beräknad besparing på 900 miljoner

kronor.

Utredaren redovisade i sitt betänkande

för den statliga assistansersättningen

(SOU 1995:126) ett antal möjligheter

till besparingar, vilka sammantaget

skulle minska kostnaderna med ca 900

miljoner kronor.

I proposition 1995/96:146 Vissa frågor

om personlig assistans lämnade

regeringen förslag till riksdagen om

vissa åtgärder som syftar till att uppnå

en bättre kostnadskontroll och vissa

besparingar inom den statliga

assistansersättningen. Förslagen

bedömdes innebära att den statliga

assistansersättningen minskades med 215

miljoner kronor.

Riksdagen fattade den 23 maj 1996

beslut med anledning av propositionen

(bet. 1995/96:SoU15, rskr. 1995/96:262).

Förändringen innebär bl.a. att

gränsdragningen mellan personlig

assistans och kommunala och

landstingskommunala stödinsatser för

funktionshindrade personer har blivit

tydligare, anförs det. Vidare har

begreppet personlig assistans

definierats i lagstiftningen. De

förändrade reglerna trädde i kraft den 1

juli 1996.

Flera motionärer begär att riksdagens

beslut våren 1996 om besparingar i

assistansreformen ändras och att

lagstiftningen återställs till lydelsen

före den 1 juli 1996.

I motion So430 av Gullan Lindblad m.fl.

(m) yrkas att riksdagen begär att

regeringen återkommer med förslag om att

återställa lagen om stöd och service

till vissa funktionshindrade och lagen

om assistansersättning till vad som

gällde före den 1 juli 1996 i enlighet

med vad som anförts i motionen (yrkande

1) samt att riksdagen till utgiftsområde

9 anslag B 7 Kostnader för statlig

assistansersättning beslutar anslå ett i

förhållande till regeringens förslag med

222 000 000 kr ökat anslag på 3 885 000

000 kr i enlighet med vad som anförts i

motionen (yrkande 2). Motionärerna

framhåller att det var under den

borgerliga regeringsperioden som den

stora handikappreformen infördes. Den

socialdemokratiska regeringen föreslog

senare i proposition 1995/96:146 en rad

nedskärningar vad avser personlig

assistans. Beslutet innebar att en

begränsning skulle ske rörande rätt till

assistans i barnomsorg, skola och daglig

verksamhet, innebärande att huvudmannen

för dessa verksamheter skulle ha det

finansiella ansvaret i denna del. Vidare

infördes en kortare tidsram för

utnyttjandet av assistansersättningen

och ett antal andra smärre justeringar.

Motionärerna motsatte sig dessa förslag

då och gör det även nu. De framhåller

att de konsekvent sagt nej till

besparingar som slår mot människor som i

hög utsträckning är beroende av stöd

från det offentliga. Det beslut som

riksdagen fattade våren 1996 om

förändringar i rätten till personlig

assistans skall, enligt deras mening,

rivas upp och lagen återställas till vad

som gällde före den 1 juli 1996.

Också i motion So402 av Leif Carlson

och Maud Ekendahl (båda m) begärs att

riksdagen beslutar om återställande av

LSS- och LASS-lagstiftningen till 1993

års utformning (yrkande 2) samt att

riksdagen som sin mening ger regeringen

till känna vad i motionen anförts om

konsekvenserna av försämringarna av LSS-

och LASS-lagstiftningen (yrkande 1).

Motionärerna anför att de gick emot

förslaget om besparingar i

assistansreformen som regeringen

förelade riksdagen våren 1996. De ansåg

att försämringarna hotade själva

reformens andemening och intentioner och

att det var ovärdigt att lägga en

besparing om 225 miljoner kronor på de

svagaste grupperna i samhället.

Motionärernas farhågor om att

besparingarna skulle drabba de

handikappade visar sig nu riktiga. De

handikappades organisationer visar hur

assistans i skola och daglig verksamhet

tas bort för dem som har särskilda

skäl enligt riksdagens beslut.

Assistans i form av hjälp att ta

initiativ tas bort från de handikappade

av försäkringskassorna trots riksdagens

ändring i regeringens förslag som

innebar att praktisk hjälp ändrades

till hjälp för att säkerställa att

assistans även skulle utgå till dem som

behöver hjälp till initiativ.

Motionärerna anför att hela tanken med

självbestämmande och kontinuitet

förfelas samtidigt som en orimlig

administrativ process skapas för att

köpslå om och fördela timmarna mellan

huvudmännen. Besparingen försvinner i

ett administrativt träsk.

Även i motion So425 av Lars Leijonborg

m.fl. (fp) yrkas om en ändring i rätten

till personlig assistans innebärande en

återgång till de regler som gällde före

den 1 juli 1996 (yrkande 1) och att

riksdagen till B7 Kostnader för

personlig assistansersättning för

budgetåret 1997 anvisar 215 000 000 kr

utöver vad regeringen föreslagit eller

således 3 878 000 000 kr (yrkande 10).

Motionärerna anför att det är statens

moraliska skyldighet att förse de

funktionshindrade med sådana resurser

som gör att de kan leva ett

självständigt liv i värdighet. Våren

1996 föreslog regeringen besparingar på

stödet till personlig assistans.

Socialutskottet ändrade visserligen

regeringens ursprungliga förslag en hel

del efter kraftiga protester från andra

politiska partier och från den samlade

handikapprörelsen. Trots detta slår nu

förändringen hårt mot många

funktionshindrade som bl.a. fått sin

rätt till personlig assistans omprövad.

Grupper av funktionshindrade som

tidigare hade rätt till personlig

assistans har nu fått svårare att

erhålla detta. Den ändrade tidsramen för

beslut om assistansersättning gör det

svårare för funktionshindrade att t.ex.

kunna planera för semestern eller för

att möjliggöra en dräglig tillvaro för

många funktionshindrade barn vars

hjälpbehov varierar mycket under året,

exempelvis mellan skoltermin och

skollov. Den enskildes möjlighet till

självbestämmande, oberoende och

valfrihet inskränks kraftigt. Beslutet

innebär också en övervältring av en

större del av ansvaret för personlig

assistans på kommunerna.

I motion So802 av Alf Svensson m.fl.

(kd) yrkas att riksdagen med ändring av

regeringens förslag för budgetåret 1997

anvisar 215 miljoner kronor mer till

anslaget B 7 Kostnader för

assistansersättning (yrkande 13).

Motionärerna anför att regeringen

förorsakat mycken olycklig oro genom

obetänksamma utspel i fråga om personlig

assistans. Utredningsdirektiven gick ut

på att staten skulle spara närmare en

miljard kronor. Regeringen backade sedan

och lade besparingen på 215 miljoner

kronor, men måste ändå ta på sig ett

stort ansvar för att ha skapat en

infekterad stämning bland alla berörda.

Motionärerna står fast vid sin tidigare

uppfattning att de funktionshindrade

inte skall behöva ta någon del av

besparingskraven, utan att reformen

snarare skall utvecklas.

I motion So807 av Marianne Samuelsson

m.fl. (mp) yrkas att riksdagen för

budgetår 1997 anvisar ytterligare 100

miljoner kronor till kostnader för

assistansersättning (yrkande 1) och att

riksdagen även för åren 1998 och 1999

beräknar ytterligare 100 miljoner kronor

per år (yrkande 2). Motionärerna anför

att ansvaret för personligt assistans

skall läggas på en huvudman, staten. Den

hjälp och det stöd de assistansberoende

behöver skall inte få påverkas av i

vilken kommun de lever. Motionärerna

anser att anslaget behöver tillföras 100

miljoner kronor för att ligga på en

godtagbar nivå.

Även i motion So408 av Thomas Julin

m.fl. (mp) yrkas att riksdagen som sin

mening ger till känna vad i motionen

anförts dels om att staten bör vara

huvudman och ta hela ansvaret för den

personliga assistansen (yrkande 1), dels

om rätten till assistans i skola och

daglig verksamhet (yrkande 2) och dels

om att det snarast tillsätts en

oberoende arbetsgrupp som studerar

följderna av förändringen i

assistansreformen och därefter kommer

med förslag till de åtgärder som behövs

för att tillförsäkra de

assistansberoende en mänsklig tillvaro

(yrkande 3). Slutligen begärs att

riksdagen ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att tillföra

assistansreformen ytterligare 100

miljoner kronor (yrkande 4).

Motionärerna anför att assistansreformen

är en av de viktigaste reformer som

genomförts under de senaste årtiondena

och att de inte kan acceptera en

försämring för de funktionshindrade. När

förändringarna i reformen genomfördes i

våras framhölls från regeringspartiet

att de funktionshindrade inte skulle få

en försämrad situation på grund av de

besparingar som gjordes. Det visar sig

att så inte är fallet. Ett stort antal

fall har redovisats som visar på klara

försämringar för de funktionshindrade.

Motionärerna anser att det är ohållbart

med ett system där två huvudmän av

besparingsskäl försöker skjuta över

kostnaderna på varandra. Detta innebär

att de funktionshindrade kommer i kläm.

Ansvaret för personlig assistans bör

ligga på staten. Den hjälp och det stöd

de assistansberoende behöver skall inte

påverkas av i vilken kommun de lever.

Där behovet finns skall den

assistansberoende ha rätt till sin

assistans också i skola och i daglig

verksamhet.

Motionärerna anser att regeringen

skyndsamt bör tillsätta en oberoende

arbetsgrupp som studerar följderna av

förändringen i assistansreformen och

därefter kommer med förslag till de

åtgärder som behövs för att tillförsäkra

de assistansberoende en mänsklig

tillvaro. Motionärerna anser också att

det behövs ytterligare 100 miljoner

kronor för att assistansreformen skall

ligga på en godtagbar nivå.

I två motioner från vänstern begärs

översyn av lagen samt utvidgning av

rätten till personlig assistans.

I motion So421 av Gudrun Schyman m.fl.

(v) hemställs att riksdagen hos

regeringen begär en översyn av lagen om

stöd och service till vissa

funktionshindrade för att underlätta

försäkringskassornas tolkning (yrkande

1). Vidare begärs ett tillkännagivande

till regeringen om vad i motionen

anförts om psykiskt funktionshindrades

möjligheter att erhålla assistans

(yrkande 2). Slutligen yrkar

motionärerna att riksdagen hos

regeringen begär en ändring i lagen om

stöd och service till vissa

funktionshindrade så att assistans kan

ges till personer över 65 år (yrkande

3). Motionärerna anför att i de

ursprungliga förarbetena och i

proposition 1995/96:146 uteslöts inte

att assistansersättning kunde beviljas

för s.k. aktiverande och/eller

motiverande insatser. I propositionen

föreslogs att personlig assistans skulle

definieras som praktisk hjälp .

Samtidigt tydliggjorde regeringen att

ingen som intill dess tillhört

personkretsen för personlig assistans

kan uteslutas från insatsen och angav

att bedömningen skall vara individuell.

Vidare anförde regeringen att personer

som helt eller i stor utsträckning

själva klarar av att på egen hand sköta

sina personliga behov och som enbart har

behov av motivations- och

aktivitetsinsatser bör inte ha rätt till

personlig assistans. Enligt regeringen

kunde dessa personer i stället få sina

behov tillgodosedda genom andra

insatser. Socialutskottet förtydligade

formuleringen av definitionen av

insatsen personlig assistans vid sin

behandling av regeringens förslag.

Enligt utskottet behövde hjälpen inte

vara praktisk.

Motionärerna anför att

försäkringskassorna under sensommaren

och hösten omprövat beslut om

assistansersättning med anledning av

förändringarna som trädde i kraft den 1

juli i år och att personers rätt till

assistansersättning har ifrågasatts

eftersom de saknar behov av praktisk

hjälp. Motionärerna anser att

försäkringskassans tjänstemän inte tagit

hänsyn till de skrivningar som gjordes i

propositionen och i socialutskottets

betänkande.

Motionärerna yrkar att assistansen även

skall ges till dem som är över 65 år och

som erhållit rätt till personlig

assistans före 65 års ålder.

I motion Sf241 av Gudrun Schyman m.fl.

(v) yrkas att riksdagen som sin mening

ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om att även psykiskt

funktionshindrade skall kunna få

personlig assistans (yrkande 13).

Motionärerna anför att lagen om

personlig assistans är den viktigaste

enskilda reformen under senare år. Det

är nu viktigt att gå vidare och utvidga

kretsen så att även människor med

psykiska funktionshinder kan få del av

reformen.

I tre motioner begärs uppföljning av

assistansreformen och dess tillämpning.

I motion So426 av Roland Larsson m.fl.

(c) yrkas att riksdagen som sin mening

ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om uppföljning av

assistansreformen (yrkande 2).

Motionärerna understryker att reformen

om personlig assistans är den viktigaste

åtgärden under senare år för

funktionshindrade. Reformen har

mottagits mycket positivt och har för de

med svårast handikapp inneburit avsevärt

förbättrade möjligheter till ett

självständigt, tryggare och rikare liv.

Detta visar Socialstyrelsens

utvärdering. Motionärerna framhåller att

de vid riksdagens behandling i våras av

proposition 1995/96:146 accepterade en

besparing på 215 miljoner kronor men att

motionärerna samtidigt medverkade till

vissa förbättringar i regeringens

förslag. Förändringarna leder till en

bättre kontroll av reformens kostnader

och medför ingen nämnbar inskränkning i

den funktionshindrades frihet att själv

disponera assistansersättningen. För att

klargöra hur riksdagens beslut om

justeringar i assistansreformen

tillämpas anser motionärerna att det bör

göras en uppföljning och utvärdering

inom rimlig tid. Detta bör ges

regeringen till känna.

Också i motion So409 av Barbro Hietala

Nordlund m.fl. (s) hemställs om ett

tillkännagivande till regeringen om vad

som anförts om uppföljning av hur

assistansreformens tillämpning och

praxis utvecklas. Motionärerna anför att

för att den nya lagens intentioner skall

uppfyllas bör omgående en aktiv

uppföljning ske av hur tillämpning och

praxis utvecklas.

I motion So626 av Carina Hägg (s) yrkas

att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om behovet av en översyn av

LSS/LASS. Motionären oroas av den

administrativa apparaten kring

assistansersättningen och pekar på att

med två handläggare i varje ärende, en

från försäkringskassan och en från

kommunen, går mycket tid och kraft åt

till utredningar. På grund av olika

lagtolkningar, olika erfarenheter och

synsätt går mycket tid åt till

diskussion och information mellan olika

myndigheter.

Socialutskottet behandlade i betänkande

1995/96:SoU15 regeringens förslag till

ändringar i assistansreformen (prop.

1995/96:146) i syfte att uppnå bättre

kostnadskontroll och vissa besparingar

inom den statliga assistansersättningen.

Utskottet anförde bl.a. följande om

assistansreformens betydelse (s.5):

Personlig assistans har på flera sätt

inneburit en revolution inom

handikappomsorgen. Makten över insatsen

har flyttats genom att den

funktionshindrade nu fått rätt att själv

välja av vem och hur insatsen skall

utföras. Genom LASS har handläggningen

för dem som har ett mer omfattande

stödbehov knutits till

försäkringskassorna, vilket innebär att

bedömning och beslut strikt utgår från

den enskildes situation och behov i

förhållande till lagens bestämmelser.

LASS innebär vidare att insatsen direkt

når dem som har störst behov. Ett syfte

har varit att ge anhöriga till svårt

funktionshindrade stöd och avlastning.

Personlig assistans med nuvarande

utformning har haft en mycket stor

betydelse för många svårt

funktionshindrade, och reformen har på

så sätt varit framgångsrik och motsvarat

intentionerna i lagstiftningen.

Utskottet delade regeringens uppfattning

att det statsfinansiella läget innebar

att vissa besparingar måste göras också

inom detta område och att det behövdes

en bättre kostnadskontroll. Utskottet

godtog i huvudsak regeringens förslag då

förändringarna kunde göras utan att

grunddragen och syftet med reformen

förändrades. Utskottet fann det dock

nödvändigt att göra vissa ändringar och

förtydliganden i regeringens förslag.

Utskottet delade regeringens syn att

det för rätt till personlig assistans

måste finnas ett behov av att få hjälp

med den personliga hygienen, måltider,

att klä av och på sig eller att

kommunicera med andra, s.k.

grundläggande behov. Utskottet delade

också uppfattningen att de grundläggande

behoven skall uppgå till 20 timmar per

vecka för att ge rätt till personlig

assistans.

Utskottet anförde angående införandet

av en definition av begreppet personlig

assistans följande (s.12):

Utskottet anser dock i likhet med

inriktningen i motionerna att införandet

av en definition i LSS av begreppet

personlig assistans inte får innebära

att någon grupp som för närvarande i

praxis omfattas av lagstiftningen helt

utestängs från insatsen personlig

assistent. Personer med enbart psykiska

funktionshinder t.ex. bör även i

fortsättningen vara berättigade till

personlig assistans i vissa speciella

fall, nämligen där karaktären och

omfattningen av det psykiska

funktionshindret medför behov av hjälp

med de grundläggande behoven. En person

kan t.ex. på grund av sitt psykiska

funktionshinder vara helt ur stånd att

själv klara sin hygien eller få i sig

mat. Den i propositionen föreslagna

lydelsen av 9 a § första stycket lagen

om stöd och service till vissa

funktionshindrade (LSS), bör enligt

utskottets mening ändras i enlighet med

det nyss anförda.

Ändringen innebar att regeringens

förslag om att behovet skulle vara

praktisk hjälp ändrades till hjälp

samtidigt som det förtydligades att den

funktionshindrade som behövde hjälp

skulle ha stora och varaktiga

funktionshinder.

Utskottet ändrade också tidsramen för

den tid under vilken assistanstimmarna

skulle kunna utnyttjas. Regeringen hade

föreslagit att tidsramen skulle

förkortas från ett år till tre månader.

Utskottet ansåg att en tidsram om högst

sex månader innebär en bättre

kostnadskontroll än tidigare samtidigt

som detta uppnås utan någon större

inskränkning i den funktionshindrades

frihet att disponera

assistansersättningen.

Vad gäller avgränsningen mot viss

kommunal verksamhet anförde utskottet

följande (s. 15):

Funktionshindrade barns och vuxnas behov

av särskilt stöd i t.ex. barnomsorg,

skola och daglig verksamhet bör i

princip tillgodoses inom ramen för den

kommunala verksamheten. Personlig

assistans skall således, enligt

utskottets mening, inte ersätta den

personal som behövs för att bedriva

verksamheten. Det bör vara huvudmannens

uppgift att se till att de resurser som

krävs med hänsyn till den

funktionshindrades behov tillförs

verksamheten, t.ex. genom höjd

personaltäthet, specialpedagogiskt stöd

eller elevassistans. Dock anser

utskottet att statlig

assistansersättning för personlig

assistans bör utgå för den tid då den

funktionshindrade personen vistas i

barnomsorg, skola eller daglig

verksamhet, om funktionshindret är

sådant eller kombinationen av

funktionshinder sådan att den

funktionshindrade behöver tillgång till

någon person med ingående kunskap om den

funktionshindrade och dennes

hälsotillstånd. Utskottet vill dock

understryka att kontinuiteten och

tryggheten i det personliga stödet inte

får urholkas. Det är därför särskilt

angeläget att försäkringskassor och

kommuner nära samverkar i dessa fall.

Utskottet har uppmärksammats på att goda

lösningar finns i vissa kommuner. Samma

person bör t.ex. kunna vara personlig

assistent åt ett barn med statlig

ersättning och samtidigt elevassistent

åt samma barn under lektionstid med

ersättning från kommunen. På detta sätt

uppehålls kontinuiteten i stödet till

den funktionshindrade och

kostnadsansvaret fördelas mellan

huvudmännen på det sätt som avsågs i

proposition 1992/93:159 Stöd och service

till vissa funktionshindrade.

Socialministern besvarade den 29 oktober

1996 i riksdagen en interpellation om

psykiskt funktionshindrades rätt till

personlig assistans (snabbprotokoll

1996/97:20). Ministern redovisade då att

Riksförsäkringsverket hade genomfört en

konferens för att utbilda

försäkringskassornas personal med syfte

att informera om förändringarna i

regelsystemet. Utgångspunkten för

utbildningen var riksdagens beslut och

därmed också de särskilda uttalanden som

socialutskottet gjorde i sammanhanget.

För närvarande omarbetar verket det

allmänna rådet som är ett stöd till

försäkringskassorna vid tillämpningen av

de beslutade förändringarna. Rådet

bedöms komma att distribueras till

försäkringskassorna vid årsskiftet.

Enligt socialministern följer

Socialstyrelsen kontinuerligt

handikappreformen. Styrelsen gör nu en

särskild studie som koncentrerar sig på

omprövningar av beslut om

assistansersättning. Syftet är att mer

ingående belysa bl.a. förändringar av

beviljade assistanstimmar i de enskilda

fallen och i vilka situationer som rätt

till assistansersättning har bortfallit

eller lett till färre assistanstimmar.

Resultaten av studien kommer att

redovisas med fördelning på bl.a. typ av

funktionshinder och kön samt hur stor

del av förändringen som beror på

förändringar i hälsotillstånd och hur

stor del som direkt beror på de

förändrade reglerna. Även effekter för

kommunerna kommer att belysas. Studien,

som görs i kontakt med

Riksförsäkringsverket och Svenska

Kommunförbundet, kommer att redovisas

till regeringen i april 1997.

Socialministern förutsatte att

handikapporganisationerna skulle bli

kontaktade i sammanhanget.

Övriga medelsanvisningar under B

Regeringens förslag till medelsanvisning

till Statsbidrag till vårdartjänst m.m.

(B 2), Bidrag till viss verksamhet för

personer med funktionshinder (B 3),

Bidrag till handikapp- och

pensionärsorganisationer (B 4),

Ersättning för texttelefoner (B 5),

Statens institut för särskilt

utbildningsstöd (B 8) och

Handikappombudsmannen (B 9) har inte

mött någon erinran i form av motioner.

Åtgärder för barn, socialt

behandlingsarbete samt alkohol- och

drogpolitik (C 1-C 7)

Bidrag till ungdomsvård och

missbrukarvård samt alkohol- och

drogförebyggande arbete (C 1)

I propositionen föreslås 52 000 000 kr

under anslaget C 1. Statsbidraget till

missbrukarvård var tidigare ett riktat

kommunbidrag avsett att delvis täcka

kostnader för insatser inom missbruks-

och ungdomsområdet. Fr.o.m. år 1996 har

dock huvuddelen av det riktade

statsbidraget lagts in i det generella

statsbidraget till kommunerna.

I propositionen anges att de

förebyggande insatserna blir allt

viktigare för att motverka

alkoholmissbruk. Information,

opinionsbildning och andra

alkoholförebyggande insatser, framför

allt på lokal och regional nivå, får

därför en ökad betydelse när det gäller

att förändra dryckesvanorna. Som ett led

i detta arbete fick Folkhälsoinstitutet

regeringens uppdrag att leda och

samordna ett förstärkt alkohol- och

drogförebyggande arbete. Vidare uppges

att riksdagen för de två senaste åren

anslagit 75 respektive 74 miljoner

kronor för olika alkohol- och

drogpolitiska åtgärder. Av dessa medel

har sammanlagt 110 miljoner kronor

överlämnats till Folkhälsoinstitutet för

att leda det alkohol- och

drogförebyggande arbetet och för att

genomföra den nationella handlingsplan

som utarbetats av den nationella

ledningsgrupp som Folkhälsoinstitutet på

uppdrag av regeringen sammankallade,

Nationell handlingsplan för alkohol- och

drogförebyggande insatser, FHSI 1995:50.

För en närmare redogörelse över

förslagen i handlingsplanen hänvisas

också till utskottets betänkande

1995/96:SoU3, s. 21-32. Regeringen

anser det viktigt med en fortsatt hög

ambitionsnivå när det gäller det

alkoholförebyggande arbetet och avser

att under 1997 anvisa ytterligare 30

miljoner kronor till alkoholpolitiska

insatser.

I propositionen anges vidare att

särskilda utvecklingsmedel för att bl.a.

stimulera insatser inom det alkohol- och

drogförebyggande arbetet som tidigare

bör fördelas av länsstyrelserna.

Länsstyrelserna, som är regional

tillsynsmyndighet över kommunernas

arbete inom socialtjänsten och det

alkoholpolitiska området, har god

kännedom om de lokala förhållandena i

kommunerna och om vilka brister eller

behov av särskilda utvecklingsinsatser

som föreligger, sägs det i

propositionen.

I motion So649 av Karl-Göran Biörsmark

(fp) hemställs att riksdagen som sin

mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om riktade statliga

projektmedel till kommuner och landsting

för opinionsbildning rörande

alkoholprevention. I och med att de

traditionella alkoholpolitiska

instrumenten försvagas blir de

förebyggande insatserna allt viktigare i

det alkoholpreventiva arbetet. Ökade

satsningar måste göras på information

och opinionsbildning om alkoholens

skadeverkningar särskilt på regional och

lokal nivå. Motionären anser att ett

riktat statsbidrag bör utgå till

kommuner och landsting för att dessa

skall kunna bedriva ett mer aktivt och

intensivt alkoholpreventivt arbete.

I motion So667 av Charlotta L

Bjälkebring (v) yrkas att riksdagen hos

regeringen begär förslag om anslag till

forskning om spelberoende (yrkande 2).

Motionären anser att regeringen, i

enlighet med vad som utlovades i

propositionen om sammanslagningen av

Penninglotteriet och Tipstjänst,

skyndsamt skall anslå medel för

forskning kring spelberoende.

Utskottet har i betänkandena

1995/96:SoU3 och 1996/97:SoU3 uttalat

att information, opinionsbildning och

andra alkoholförebyggande insatser måste

få en ökad betydelse i svensk

alkoholpolitik. Även om mycket arbete

görs måste framför allt ungdomars

alkoholvanor få ökad uppmärksamhet.

Föräldrars roll och ansvar måste

tydliggöras bättre, liksom skolans

ansvar. Bred information behövs också

bl.a. om langning och hembränning ansåg

utskottet. I betänkande 1996/97:SoU3

utgick utskottet från att regeringen,

även utan initiativ från riksdagen,

ägnar frågan om alkoholpolitikens

fortsatta inriktning och innehåll

ytterligare uppmärksamhet och återkommer

till riksdagen utan onödigt dröjsmål.

Beträffande spelberoende uttalade

utskottet i yttrandet 1995/96:SoU8y att

det är angeläget att problemen med

spelberoende uppmärksammas och att

forskningen på området ges ett

kontinuerligt stöd. Bl.a. bör

spelberoendets omfattning och karaktär

kartläggas, ansåg utskottet. Utskottet

delade regeringens uppfattning i

proposition 1995/96:169 om

sammanslagning av Svenska

Penninglotteriet AB och AB Tipstjänst

att det för insatser mot spelberoende

bör anslås 2 miljoner kronor årligen, i

tre år, fr.o.m. 1997.

Enligt budgetpropositionen skall från

anslaget C 1 avsättas 2 miljoner kronor

för att inhämta kunskaper om

spelberoende och därtill hörande sociala

problem.

Bidrag till organisationer på det

sociala området (C 2)

I propositionen föreslås 57 841 000 kr

under anslaget C 2. Anslaget är fördelat

på tre anslagsposter: bidrag till

organisationer, bidrag till

Centralförbundet för alkohol- och

narkotikaupplysning (CAN) och bidrag

till vissa nykterhetsorganisationer.

Till bidrag till organisationer beräknas

31 630 000 kr för nästa budgetår.

Anslaget avser bidrag till olika

frivilliga organisationer inom det

sociala området. Det gäller s.k.

länkorganisationer och andra

organisationer som arbetar med att

stödja och hjälpa f.d. missbrukare och

andra socialt utsatta grupper, däribland

organisationer som arbetar med att

hjälpa barn och deras familjer samt

organisationer som motverkar våld mot

kvinnor. Medlen skall disponeras av

Socialstyrelsen. Till grund för

Socialstyrelsens beslut om fördelning av

medel till de olika organisationerna

ligger bl.a. den utvärdering av

effekterna av bidragsgivningen som

styrelsen årligen genomför.

Regeringen anser att frivilliga

organisationer har en viktig funktion i

det sociala arbetet. Det kan vara

förebyggande arbete, kamratstöd,

behandlingsarbete och opinionsbildande

insatser. I propositionen anges att det

inom Inrikesdepartementet pågår ett

utvecklingsarbete rörande folkrörelsers

och frivilligorganisationers arbete. En

arbetsgrupp för resultatstyrning och

uppföljning av statsbidrag till

föreningar och andra organisationer m.m.

har inrättats. Arbetsgruppen skall

utveckla metoder för bl.a.

resultatstyrning och uppföljning av

statsbidragen till föreningslivet i

syfte att säkerställa att de statliga

medlen används så effektivt som möjligt.

Statsbidrag till folkrörelser och

organisationer utgår dels som

projektstöd, dels i form av centralt

organisationsstöd. Huvudinriktningen av

bidrag till organisationer bör enligt

regeringen ligga fast.

Även till nykterhetsorganisationer och

vissa andra organisationer med

näraliggande verksamhetsinriktning skall

statsbidrag liksom tidigare utgå.

Folkrörelsernas alkohol- och

drogförebyggande insatser utgör enligt

propositionen viktiga stöd och

komplement till det arbete som

myndigheterna bedriver. En särskild

arbetsgrupp har tillsatts inom

Socialdepartementet för att utvärdera

medlens användning och effekterna av

bidragsgivningen. Arbetsgruppen skall

bl.a. göra en översyn av

fördelningskriterierna, utarbeta

riktlinjer för bidragsgivningen och

behandla frågan om fler organisationer

bör få del av statsbidraget.

I motion So616 av Alf Svensson (kd)

yrkas att riksdagen anvisar 10 miljoner

kronor utöver regeringens förslag för

att ge utrymme för ett stöd till LP-

stiftelsen. Motionären anser att

samhället inte tillräckligt värdesätter

det arbete som ideella organisationer

utför för att hjälpa människor ur ett

drogberoende. LP-stiftelsen driver

verksamhet på ett femtiotal orter över

hela landet. Verksamheten har ca 550

vårdplatser, möbelindustri i samarbete

med Samhall, öppethusaktiviteter m.m. LP-

stiftelsen har enligt motionären varit

banbrytande inte minst när det gäller

insikten om att hela familjen behöver

vård och omsorg när någon familjemedlem

har missbruksproblem. Motionären pekar

vidare på de positiva resultat som

uppnåtts bl.a. vid LP-stiftelsens

familjehem i Venngarn. En övervägande

majoritet har efter genomgången

behandling blivit drogfria. LP-

stiftelsen säger inte nej till

vårdsökande, även om kommunen vägrar

betala vårdavgiften. Detta innebär

betydande merkostnader för stiftelsen,

vilket givetvis kan äventyra den

fortsatta verksamheten. För år 1996

beräknas merkostnaden till 9,5 miljoner

kronor. Med hänsyn till de betydande

insatser som LP-stiftelsen gör inom

missbrukarvården är det enligt

motionären oförsvarligt att inte via

statsbudgeten garantera dess fortsatta

verksamhet. (I motionen avses anslaget C

1, men det bör rätteligen vara C 2.)

I motion So648 av Erling Bager m.fl.

(fp, m, c, mp) begärs ett

tillkännagivande om vad i motionen

anförts om att 9 miljoner kronor bör

utgå ur anslaget C 2 för att användas

till ett engångsbidrag till Lewi Pethrus

stiftelse för filantropisk verksamhet.

Motionärerna anför att de ekonomiska

problemen i den offentliga sektorn

indirekt har drabbat LP-stiftelsen.

Bristen på pengar i kommunerna har lett

till att vissa kommuner visar mindre

benägenhet att remittera missbrukare

till vårdhem, vilket lett till att LP-

stiftelsen står inför allvarliga

ekonomiska problem. LP-stiftelsen driver

ett tiotal vårdhem för enskilda, tre

familjeanläggningar samt

kontaktverksamhet på flera orter i

landet. Vården för 15 % av de intagna på

hem och anläggningar har under de två

senaste åren betalats av frivilligt

insamlade medel. Trots omfattande

rationaliseringar beräknas förlusten för

1996 till omkring 10 miljoner kronor.

Det är av yttersta vikt att stiftelsens

arbete kan drivas vidare. Det positiva

resultat som uppnåtts vad gäller

rehabilitering står i en klass för sig

och de utvärderingar som gjorts visar

enligt motionärerna att LP-stiftelsens

rehabiliteringsarbete varit mer

framgångsrikt än andra vårdalternativ.

I motion So642 av Elver Jonsson (fp)

begärs tillkännagivanden om vad i

motionen anförts om att stimulera till

ökade frivilliga insatser bl.a. i form

av ökat ekonomiskt stöd och att

regeringen följer och vid behov

korrigerar bidragsgivningen till

organisationer så att dessa inte trängs

ut eller utkonkurreras av offentliga

myndigheter och instanser (yrkandena 4

och 5). Motionären anser att det är en

viktig samhällelig uppgift att stimulera

folkliga och frivilliga insatser på det

sociala området. En stor del av det

statliga stödet kanaliseras över

Folkhälsoinstitutet och andra statliga

myndigheter. Statsmakterna låter i allt

större utsträckning offentliga organ

vara med och tävla om samhällsstödet.

Enligt motionären är detta inte rimligt

då frivilligorganisationerna har en

mycket ansträngd situation. Sättet att

fördela medel behöver därför ses över.

I motion So655 av Thomas Julin m.fl.

(mp) begärs tillkännagivanden om behovet

av ökat stöd till frivilliga

organisationer och svenska

frivilligorganisationers arbete inom EU

(yrkandena 3 och 15). Motionärerna anser

att frivilliga organisationer som

arbetar för ett alkohol- och drogfritt

samhälle skall få ökat moraliskt och

ekonomiskt stöd. Vidare bör ekonomiskt

stöd till internationellt arbete lämnas

till svenska frivilliga organisationer

som bekämpar legalisering av narkotika.

Motsvarande stöd bör också ges till

organisationer som arbetar för en

restriktiv alkoholpolitik.

I motion So657 av Rolf Åbjörnsson m.fl.

(kd) hemställer motionärerna om ett

tillkännagivande om behovet av att

stödja frivilligorganisationernas arbete

med missbrukarvård (yrkande 3).

Målsättningen med vården av missbrukare

är att missbrukaren skall komma ifrån

sitt drogberoende och att hans

självkänsla stärks. De fungerande

resurser som finns i samhället måste tas

till vara. Frivilligorganisationernas

arbete med missbrukarvård bör därför

stödjas, menar motionärerna.

I motion Ju719 av Eva Flyborg m.fl. (fp)

begärs dels ett tillkännagivande om

vikten av att kvinnojourer tilldelas

tillräckliga resurser (yrkande 8), dels

att riksdagen till anslaget C 2 Bidrag

till organisationer på det sociala

området anvisar 5 miljoner kronor utöver

vad regeringen föreslagit (yrkande 9).

Motionärerna framhåller kvinnojourernas

stora betydelse för kvinnor som hamnat i

en utsatt situation och vikten av att de

får tillräckliga resurser att möta det

behov som finns. För budgetåret 1997 bör

ytterligare 5 miljoner kronor anslås

till frivilliga organisationer på det

sociala området. Dessa medel bör

oavkortat gå till kvinnojourerna.

I motion So813 av Berit Andnor (s)

begärs tillkännagivande om vad som

anförts om ansvaret för Stiftelsen

Kvinnoforum. Motionären anför att

Kvinnoforum är exempel på framtidens

sätt att organisera och leda

förändringsarbete. Kvinnoforum har ett

stort nätverk av personer som

mobiliserar flickor och kvinnor som

t.ex. vill komma in i arbetslivet och

bort från missbruk etc. Enligt

motionären har Kvinnoforum också ett

gott renommé internationellt. När

Kvinnoforum startades, 1988,

finansierades verksamheten helt med

statliga pengar, sägs det i motionen. I

dag finansieras verksamheten till

största delen genom egna intäkter.

Motionären anser att det är helt

nödvändigt att Kvinnoforums verksamhet

får stöd via statsbudgeten under ett

särskilt anslag.

Lewi Pethrus stiftelse för filantropisk

verksamhet (LP-stiftelsen) startade år

1960 ett omfattande arbete bland alkohol-

och narkotikamissbrukare. Verksamheten

har utvidgats och finns numera på flera

platser i landet. Stiftelsen vänder sig

främst till personer som frivilligt

söker ett kristet vårdalternativ.

Stiftelsen omsättning var för 1995 123

miljoner kronor. Bidragen från stat och

kommun uppgick till ca 20 miljoner

kronor, varav 6,6 miljoner kronor till

skyddad verksamhet, 1,2 miljoner kronor

till barndaghem och 6,4 miljoner kronor

till lönebidrag. Stiftelsens underskott

uppgick till 14,6 miljoner kronor.

Av Socialstyrelsens rapport Kursändring

i missbrukarvården (Social-styrelsen

följer upp och utvärderar 1996:3)

framgår bl.a. att antalet placeringar av

missbrukare i frivillig institutionsvård

minskade med en tredjedel under början

av 1990-talet. Användningen av

tvångsvård har halverats under de

senaste åren och samtidigt har

öppenvården byggts ut. Vidare anges att

kommunerna i stället satsar alltmer på

stödboende, daglig omvårdnad och

arbetsträning. Enligt rapporten är en

ökande omsättning bland institutionerna

en av de tydligaste effekterna av den

minskade beläggningen. Den avgörande

trenden hittills under 1990-talet är,

enligt rapporten, att den renodlade

privata ägandeformen stadigt har vuxit i

omfattning, främst på bekostnad av

vårdstiftelser och ideella

organisationer som bedriver

institutionsvård för missbrukare. Det är

också tydligt att såväl kommuner som

stiftelser och föreningar har avvecklat

flera av sina stora institutioner och

öppnat mindre hem, medan privata ägare

har öppnat hem med större platsantal än

de som lagts ned.

Utskottet har vid ett flertal tillfällen

behandlat motioner om ökat statligt stöd

till LP-stiftelsen. I betänkandet

1992/93:SoU15 uttalade utskottet att

stiftelsen varit mycket framgångsrik vid

behandlingen av missbrukare och att det

är viktigt att verksamheten kan fortgå.

Utskottet ansåg att stiftelsens

ekonomiska problem måste lösas gemensamt

med frivilliga krafter och andra

intressenter. Även insatser från

samhällets sida fordras. Vidare anförde

utskottet att det ankommer på

Socialstyrelsen att pröva frågor om

fördelning av medel anvisade för bidrag

till organisationer som bedriver

rehabiliteringsarbete. Utskottet

förutsatte att Socialstyrelsen positivt

prövar ansökningar från LP-stiftelsen.

Med det sagda avstyrkte utskottet en

motion om ökat bidrag till stiftelsen.

I betänkandena 1993/94:SoU20 och

1994/95:SoU15 vidhöll utskottet sin

inställning i fråga om bidrag till LP-

stiftelsen. Då aktuella motioner

avstyrktes.

Även motionsvis framförda förslag om

stöd till kvinnojourer har tidigare

behandlats av utskottet, senast i

betänkandet 1994/95:SoU15. Utskottet

framhöll då att kvinnojourerna utför ett

viktigt arbete med att stödja kvinnor

som utsatts för misshandel och sexuella

vvergrepp och att stöd därför bör utgå

till dessa organisationer. Utskottet

konstaterade att det i

budgetpropositionen anvisats medel till

organisationer som motverkar våld mot

kvinnor och att beräkningen av medlen

var välavvägd. Motionsyrkanden om stöd

och ytterligare anslag till kvinnojourer

avstyrktes.

Kvinnoforum är en ideell stiftelse och

ett idéburet kunskapsföretag som arbetar

med information, utbildning och

forskning samt projekt för att förbättra

villkoren för utsatta kvinnor.

Socialstyrelsen har med medel avsatta

för utvecklingsarbete inom området

individ- och familjeomsorg samt inom

alkoholområdet stött Kvinnoforums

utvecklingsinsatser för utsatta kvinnor.

För budgetåret 1995/96 (18 månander) har

Kvinnoforum enligt uppgift erhållit 1

400 000 kr.

Socialdepartementet har också beviljat

Kvinnoforum drygt 1 miljon kronor i

ekonomiskt stöd till ett särskilt

projekt rörande unga flickor och kvinnor

med svåra sociala problem

(S95/2963/IFO). Medlen belastade första

huvudtitelns anslag B 1

Regeringskansliet m.m. anslagspost 4

Socialdepartementet.

Insatser för hemlösa

De bostadslösas situation tas upp i

motionerna So612 av Ragnhild Pohanka

m.fl. (mp) och So807 av Marianne

Samuelsson m.fl. (mp).

I motion So807 yrkas att riksdagen för

budgetåret 1997 anvisar 10 miljoner

kronor under ett särskilt anslag för

bidrag till projekt för hemlösa (yrkande

1). Vidare begärs tillkännagivanden om

att 10 miljoner kronor skall avsättas

till bidrag till projekt för hemlösa för

budgetåren 1998-1999 (yrkande 2) och vad

i motionen anförts om de hemlösas

situation (yrkande 4). Åtgärder måste

enligt motionärerna vidtas för att

hjälpa hemlösa till ett värdigt liv. En

seriös uppskattning av antalet hemlösa

bör skyndsamt göras och någon form av

eget boende måste erbjudas dessa

människor. Stat, landsting och kommuner

bör tillsammans arbeta för att finna en

lösning på detta omfattande sociala

problem. Vidare bör 10 miljoner kronor

avsättas för att bygga om tomma hus

eller lägenheter till bostäder anpassade

för olika grupper av hemlösa personer.

En utvärdering bör ske efter ett år för

att se om anslaget eventuellt skall öka.

I motion So612 begärs tillkännagivanden

om ett samarbete på kommunal, regional

och statlig nivå med början den 1

januari 1997, att 10 miljoner kronor bör

avsättas för 50 % i bidrag vid

ombyggnader av bostäder för hemlösa och

att en noggrann uppskattning av antalet

hemlösa snarast bör genomföras

(yrkandena 1-3).

På initiativ av utskottet genomförde

Socialstyrelsen under 1993 en

riksomfattande kartläggning av hemlösa i

Sverige. Under hösten 1994 överlämnade

styrelsen en slutlig rapport till

regeringen - De bostadslösas situation i

Sverige (Socialstyrelsen följer upp och

utvärderar, 1994:15). Där ges en

utförlig beskrivning av de hemlösas

situation, uppgifter om insatser för

hemlösa och förslag till hur insatserna

kan förbättras i syfte att minska

hemlösheten. I rapporten betonas bl.a.

vikten av att utveckla socialtjänstens

metoder för arbetet med hemlösa, bl.a.

genom att skapa boendeformer med bättre

anpassad kravnivå vad gäller stöd och

kontroll i boendet och som kan fungera

som ett led i en långsiktig

behandlingskedja. Det behövs också mer

anpassade insatser för särskilda grupper

av hemlösa t.ex. för hemlösa med

psykiska störningar, hemlösa kvinnor och

hemlösa med utomnordisk bakgrund.

Socialstyrelsen följer upp rapporten

genom att anordna regionala konferenser

för att sprida kunskap om rapporten och

ge exempel på hur problem kan lösas.

I betänkande 1994/95:SoU15 underströk

utskottet vikten av att kommunerna

kontinuerligt ägnar de hemlösas problem

stor uppmärksamhet och att insatserna

blir så effektiva som möjligt. Utskottet

utgick från att Socialstyrelserna och

länsstyrelserna inom ramen för

tillsynsansvaret följer verksamheten.

Motionsyrkanden med liknande innehåll

som de nu aktuella avstyrktes.

Barnombudsmannen (C 3)

Barnombudsmannen (BO) har till uppgift

att bevaka frågor som angår barns och

ungdomars rättigheter och intressen. BO

skall särskilt uppmärksamma att lagar

och andra författningar samt deras

tillämpning stämmer överens med Sveriges

åtaganden enligt FN:s konvention om

barnets rättigheter. BO skall fr.o.m.

den 1 juli 1996 även informera om FN:s

barnkonvention och ta initiativ till

samordning och utveckling av samhällets

förebyggande insatser inom området barns

och ungas säkerhet.

BO har också en opinionsbildande och

attitydpåverkande roll. Vidare skall BO

samordna ett nationellt arbete i

mobbningsfrågor och hålla samman olika

typer av sektorsövergripande

uppföljningsstudier om villkoren för

barn och unga.

Enligt propositionen anser regeringen

att de övergripande målen för

verksamheten skall vara oförändrade och

föreslår att riksdagen till

Barnombudsmannen för budgetåret 1997

anvisar ett ramanslag på 7 639 000

kronor.

I motion So807 (mp) yrkas att riksdagen

beslutar att för budgetåret 1997 anvisa

ytterligare 1 miljon kronor till

Barnombudsmannen och att riksdagen som

sin mening ger regeringen till känna

vad som anförts om motsvarande höjning

av anslaget för åren 1998 och 1999

(yrkandena 1 och 2). Barnperspektivet är

något som det talas om i alla

sammanhang, men som alltför ofta glöms

bort när det gäller budgetsanering,

menar motionärerna. BO är ovärderlig som

opinionsbildare och någon som alltid

står på de utsatta barnens sida.

Motionärerna anser att ytterligare medel

behövs för att BO:s verksamhet skall

kunna fortsätta och utvecklas.

Statens institutionsstyrelse (C 5)

Statens institutionsstyrelse (SiS) har

ansvaret för planering, ledning och

drift av de särskilda ungdomshemmen och

av vissa institutioner för vård enligt

lagen (1988:870) om vård av missbrukare

i vissa fall (LVM). Det övergripande

målet för SiS är att svara för att alla

som behöver vård vid ett särskilt

ungdomshem eller LVM-hem skall kunna

beredas vård av god kvalitet. SiS skall

vidare i samarbete med kommuner och

landsting verka för ett vårdutbud som,

med beaktande av närhetsprincipen, är

differentierat utifrån individuella

vårdbehov.

I propositionen framhåller regeringen

att myndighetens övergripande mål bör

vara oförändrat under kommande

verksamhetsår och föreslår att riksdagen

till SiS för budgetåret 1997 anvisar ett

ramanslag på 507 720 000 kr.

Vidare anges att regeringen har

uppdragit till Riksrevisionsverket att

utvärdera det statliga övertagandet av

ungdomsvården vid de särskilda

ungdomshemmen och missbrukarvården vid

LVM-hemmen samt lämna förslag till

åtgärder som krävs för att SiS

verksamhet och ekonomi skall komma i

balans.

I motion So652 av Alice Åström m.fl. (v)

yrkas att riksdagen till anslaget C 5

för budgetåret 1997 anvisar 50 miljoner

kronor utöver vad regeringen föreslagit

eller således 557 720 000 kr (yrkande

2). Motionärerna anser att samhället

borde har råd att ta fram en fungerande

vård och behandling för den grupp av

ungdomar som omhändertagits för

samhällsvård och som getts tillmälet

värstingar. Det rör sig om ca 500

ungdomar. För att utveckla och

differentiera vården för denna grupp

föreslår motionärerna att ytterligare

resurser skall avsättas till Statens

institutionsstyrelse.

Även i motion So814 av Gudrun Schyman

m.fl. (v) yrkas att riksdagen skall höja

anslaget till Statens

institutionsstyrelse med 50 miljoner

kronor.

Alkoholinspektionen (C 6)

I propositionen anges att målen för

Alkoholinspektionen bör ligga fast under

det kommande verksamhetsåret och

regeringen föreslår för budgetåret 1997

ett ramanslag på 14 527 000 kr. I övrigt

skall verksamheten finansieras genom de

avgifter som inspektionen tar ut från

partihandlare och tillverkare.

Eventuellt fortsatt resursstöd från

länsstyrelserna under 1997 bör

finansieras inom det givna anslaget.

I budgetpropositionen anges bl.a. att

Alkoholinspektionens första

verksamhetsår har präglats av uppbyggnad

av verksamheten och avmonopoliseringen.

Prövningen av tillståndsärenden har

enligt propositionen löpt planenligt.

Ett samarbete med länsstyrelserna har

inletts under våren 1996.

Tillsynsarbetet och utvecklingen av

detta har varit resurskrävande. Kommande

budgetår kommer att innebära en utökad

verksamhet i flera avseenden. Bl.a.

kommer inspektionen att ägna misstankar

om ökad illegal införsel särskild

uppmärksamhet. Särskilda resurser skall

också avsättas för detta ändamål. Under

innevarande budgetår har

Socialdepartementet betalat ut 3

miljoner kronor till länsstyrelserna i

Stockholm, Göteborg, Malmö och Umeå för

att dessa skall fungera som ett

resursstöd till Alkoholinspektionen och

till övriga länsstyrelser i landet.

I motion So603 av Gullan Lindblad m.fl.

(m) hemställs om ett tillkännagivande

till regeringen om vad i motionen

anförts om alkoholinspektionen (yrkande

10). Motionärerna anför att

Alkoholinspektionen blivit utsatt för

omfattande kritik, såväl inom Sverige

som av EU-kommissionen. Myndigheten har

bl.a. kritiserats för sina orimligt höga

avgifter för tillstånd att distribuera

alkoholdrycker. Avgiftspolitiken har

enligt motionärerna främst drabbat

småföretagare vilket lett till att

konkurrensen satts ur spel. Motionärerna

anser att Alkoholinspektionen bör

avvecklas och att regeringen snarast

skall återkomma till riksdagen med

förslag om myndighetens avveckling.

Alkohollagen som trädde i kraft den 1

januari 1995 ersatte de tidigare lagarna

om handel med och tillverkning av

drycker. Import-, export-, tillverknings-

och partihandelsmonopolen inom

alkoholhanteringen avskaffades och

ersattes av ett nytt system för

tillstånd, kontroll och tillsyn inom

alkoholområdet. Alkoholinspektionen, som

startade sin verksamhet samma dag som

alkohollagen trädde i kraft, ansvarar

för utfärdande av tillstånd för

tillverkning av sprit samt tillverkning

av och partihandel med spritdrycker, vin

och starköl. Vidare skall myndigheten

tillse att lagar och bestämmelser

avseende hantering av alkohol efterlevs

samt bidra till att samhällets

alkoholpolitiska mål uppfylls.

Bestämmelser om avgifter för prövning av

tillverknings- och partihandelstillstånd

samt avgifter för tillsynen finns i

alkohollagen (7 kap. 4 §) och i

alkoholförordningen (1994:2046) 10-18

§§. Alkoholförordningens bestämmelser

om avgifter ändrades den 1 januari 1996

(SFS 1995:1215). Ändringarna innebär i

korthet att grundavgifterna för

tillsynen av tillverkning av eller

partihandel med spritdrycker, vin och

starköl i stort sett är proportionella

i förhållande till försäljnings- och

tillverkningskvantiteten. Vidare har

ansökningsavgifterna sänkts.

Övriga medelsanvisningar under C

Regeringens förslag till

medelsanvisningar till Statens nämnd för

internationella adoptionsfrågor (C 4),

Alkoholinspektionen (C 6) och

Alkoholsortimentsnämnden (C 7) har inte

mött någon erinran i form av motioner.

Socialstyrelsen (D 1)

Socialstyrelsen är en central expert-

och tillsynsmyndighet inom socialtjänst,

hälso- och sjukvård, tandvård,

hälsoskydd, smittskydd, stöd och service

till vissa funktionshindrade samt frågor

som rör alkohol, tobak och andra

missbruksmedel, såvitt det inte är en

uppgift för någon annan statlig

myndighet att handlägga sådana ärenden.

De övergripande målen för myndigheten är

att verka för god hälsa och social

välfärd samt omsorg och vård av hög

kvalitet på lika villkor för hela

befolkningen. Inom framför allt områdena

hälso- och sjukvård och socialtjänst

skall Socialstyrelsen bedriva

kvalificerad tillsyn, uppföljning,

utvärdering och kunskapsförmedling.

Regeringen anser i propositionen att de

nuvarande övergripande målen för

Socialstyrelsens verksamhet är relevanta

och bör ligga fast öven under

planeringsperioden 1997-1999.

Socialstyrelsens roll som regeringens

stabsorgan bör enligt regeringen

vidareutvecklas och förtydligas.

Förordningen (1988:1236) med instruktion

för Socialstyrelsen kommer att ändras på

så sätt att denna uppgift förs in, anges

det i propositionen. I propositionen

föreslås

dels att riksdagen godkänner de

övergripande målen för Socialstyrelsen i

enlighet med vad regeringen förordat i

propositionen,

dels att riksdagen till Socialstyrelsen

för budgetåret 1997 anvisar ett

ramanslag på 372 994 000 kr.

I propositionen anför regeringen att

Socialstyrelsen i många avseenden nått

de mål som lades fast i propositionen om

Socialstyrelsens framtida roll,

uppgifter och inriktning (prop.

1988/89:130, bet. 1988/89:SoU24).

Arbetet med att bedriva tillsyn samt

utvärdera och följa upp verksamheter

inom hälso- och sjukvård och

socialtjänst står numera i förgrunden i

myndighetens verksamhet. Enligt

regeringen har styrelsen också sedan

1990 förbättrat formerna för den interna

styrningen av verksamheten vilket lett

till att insatserna ytterligare har

kunnat koncentreras mot väsentliga

problem inom socialtjänsten och hälso-

och sjukvården. När det gäller tillsynen

anser regeringen att organisation och

arbetsmetodik påtagligt har utvecklats

under den senaste planeringsperioden och

kvaliteten i tillsynsarbetet har också

höjts. Kvalitetsfrågorna inom hälso- och

sjukvården har fått ökad uppmärksamhet.

Regeringen anser att Socialstyrelsen

även fortsättningsvis bör uppmärksamma

vårdgivarnas ansvar att bedriva

kvalitetssäkring. Vidare bör

återföringen av de erfarenheter som

erhållits inom tillsynsverksamheten

prioriteras.

I motion So207 av Gullan Lindblad m.fl.

(m) hemställs att riksdagen begär

förslag om inrättande av en statlig

medicinalstyrelse (yrkande 6).

Etableringsfrihet skall enligt

motionärerna råda för vårdgivare men en

statlig medicinalstyrelse skall ansvara

för godkännande och kvalitetskontroll.

Krav skall också ställas på att alla som

bedriver sjukvård, oavsett om det sker i

offentligt eller privat regi, har ett

fungerande system för att säkra

kvaliteten i det som erbjuds.

Motionärerna föreslår att en

Medicinalstyrelse skall bildas med

Socialstyrelsen som grund. Denna nya

myndighet skall ansvara för att följa

utvecklingen och ta initiativ i fråga om

forskning och utbildning, godkännande av

vårdgivare och legitimering av

sjukvårdspersonal. Vidare skall

myndigheten svara för kvalitetssäkring

och regelbunden medicinsk revision samt

utgöra en instans dit allmänheten kan

vända sig med klagomål.

I motion So804 av Chris Heister och

Liselotte Wågö (m) begärs ett

tillkännagivande om vad i motionen

anförts om att införa en

medicinalstyrelse. Motionärerna pekar på

att Socialstyrelsen under de senaste

åren varit föremål för omfattande kritik

för sitt sätt att sköta tillsynsansvaret

över sjukvården och informationen till

allmänheten. Detta ger anledning att

ifrågasätta styrelsens funktion.

Motionärerna anser också att

ansvarsfördelningen på central nivå är

oklar. En väl fungerande

tillsynsmyndighet behövs för att

upprätthålla en hög kvalitet i vården.

Det är därför angeläget att återinrätta

en medicinalstyrelse som med stor

vetenskaplig och medicinsk kompetens kan

fylla denna funktion, menar

motionärerna. Förslaget kan finansieras

med de resurser som kommer att frigöras

vid Socialstyrelsen.

I motion So802 av Alf Svensson m.fl.

(kd) begärs ett tillkännagivande om vad

i motionen anförts om Socialstyrelsens

uppföljning av ädelreformen (yrkande

11). Motionärerna anser att även om

Socialstyrelsens uppföljnings- och

rapportarbete av ädelreformen har varit

till stor nytta finns det nu skäl att

efter cirka fyra och ett halvt års

erfarenheter göra en mera omfattande

offentligt uppföljning av reformen genom

en parlamentarisk kommitté.

I motion So805 av Siw Persson (fp)

begärs ett tillkännagivande om behovet

av att inrätta en befattning som

överdirektör i psykologi vid

Socialstyrelsen. Behovet av ett

psykologiskt perspektiv när det gäller

människors utveckling till friska och

socialt kapabla individer uppmärksammas

i allt större grad. Motionärerna anser

att Socialstyrelsens nuvarande

organisation innebär att det

psykologiska vetenskapsområdet

underordnas det sociala och medicin-ska

områdena, vilket är till men för såväl

socialtjänsten som hälso- och

sjukvårdens utveckling. Socialstyrelsen

är en viktig instans när det gäller att

utveckla psykologin. Det är därför

mycket angeläget att expertområdet

psykologi finns företrätt i

organisationen på ett sådant sätt att

psykologi och psykologer på bästa sätt

kan medverka till god hälsa, social

välfärd, omsorg och vård av hög

kvalitet. En överdirektörsbefattning för

det pyskologiska området bör därför

inrättas.

När det gäller ädelreformen har

regeringen nyligen gett Socialstyrelsen

i uppdrag att under en treårsperiod

följa utvecklingen inom äldreomsorgen

(S96/6117/H). Uppdraget skall genomföras

i kontakt med Svenska kommunförbundet,

Landstingsförbundet samt med företrädare

för pensionärsorganisationerna.

Uppdraget skall avrapporteras den 1

december 1998 och 1999 samt slutligt

redovisas den 1 maj år 2000.

Utskottet har vid ett flertal

tillfällen behandlat motionsyrkanden om

återinrättande av en medicinalstyrelse.

I betänkandet 1993/94:SoU20 hänvisade

utskottet till att Socialstyrelsen

inrättat regional tillsynsverksamhet på

sex platser i landet. Den regionala

verksamheten genomför besök och

inspektioner, som ett led i tillsynen.

Vidare konstaterade utskottet att

utredningen om hälso- och sjukvårdens

finansiering och organisation, HSU 2000,

bl.a. övervägde frågorna om

kvalitetskontroll, nationell uppföljning

och utvärdering. Med det anförda

avstyrktes den då aktuella motionen. I

betänkande 1994/95:SoU15 konstaterade

utskottet att Socialstyrelsens

tillsynsroll utvecklats under senare år

bl.a. till följd av inrättandet av den

regionala tillsynsverksamheten och att

den då pågående omorganisationen vid

Socialstyrelsen syftade till att

ytterligare förstärka tillsynen.

Utskottet, som ansåg att den nya

organisationen måste få möjlighet att

verka avslog motionsyrkanden om bl.a.

inrättande av en medicinalstyrelse.

Behörighetsfrågor

Frågor om legitimation och behörighet

m.m., för olika grupper inom hälso- och

sjukvården tas upp i följande motioner

från den allmänna motionstiden 1996.

I motion So223 av Britta Sundin m.fl.

(s) begärs ett tillkännagivande om vad i

motionen anförts om legitimation för

arbetsterapeuter. Motionärerna

framhåller arbetsterapeuternas stora

betydelse för människors liv och hälsa.

Arbetsterapeuterna har ett självständigt

yrkesansvar för sin verksamhet såväl

beträffande utredning och bedömning som

behandlingen av patienterna. Genom att

denna yrkesgrupp får möjlighet att

erhålla legitimation kan patienternas

säkerhet garanteras på ett bättre sätt.

I motion So247 av Sivert Carlsson (c)

begärs ett tillkännagivande om vad som

anförts om legitimation av

kiropraktorer. Svenskutbildade

kiropraktorer bör enligt motionärerna

kunna få legitimation. Legitimationen

skulle garantera yrkeskompetensen i

kiropraktikerkåren, samtidigt som den

skulle vara en garanti för de

vårdsökande. Motionären anser att

Behörighetskommittén eller annan det

angår bör få tilläggsdirektiv att med

förtur behandla frågan om legitimation

av kiropraktorer.

Även i motion So262 av Michael

Stjernström och Chatrine Pålsson (kd)

framförs krav på att kiropraktorer som

utbildats i Sverige bör erhålla

legitimation. I motionen framhålls bl.a.

att den svenska fyraåriga utbildningen

är baserad på medicinsk vetenskap och på

gedigna kiropraktiska

behandlingsmetoder. Skolan har

examinerat 160 kiropraktorer och

etablerat en kunskapsbank om kiropraktik

i Sverige. Den svenska vårdsektorn här

därigenom förstärkts och blivit bredare

i sitt kunnande anser motionärerna. Den

diskriminering som svenskutbildade

kiropraktorer utsätts för bör upphöra så

fort som möjligt.

I motion So243 av Tore Tingsgård och

Majléne Westerlund Panke (s) begärs ett

tillkännagivande om behovet av åtgärder

för att öka patientsäkerheten vid

manipulationsbehandling i halsryggraden.

Motionärerna anser att Socialstyrelsens

föreskrifter om manipulationsbehandling

skall omfatta alla som utför sådan

behandling och inte enbart legitimerade

kiropraktorer och naprapater. För övriga

bör det vara förbjudet att utföra

manipulationsbehandling av

halsryggraden.

I motion So242 av Carina Moberg (s) och

Liselotte Wågö (m) begärs ett

tillkännagivande till regeringen om vad

i motionen anförts om

specialistkompetens för legitimerade

sjukgymnaster. Motionärerna pekar på att

specialistkompetens i fysioterapi finns

i flera av västvärldens länder. Svensk

sjukgymnastik håller enligt motionärerna

en hög nivå och forskningen på området

är både vad gäller kvalitet och

kvantitet helt jämförbar med ledande

länder som USA och Australien.

Sjukgymnasternas riksförbund (LSR) har

under senare år arbetat med att utveckla

en specialistordning. Förbundets

vetenskapliga råd har fastställt 16

specialistområden som med ett undantag

är väl förankrade i den svenska

sjukvården. Hittills är det LSR som

genom det vetenskapliga rådet utfärdat

certifikat för specialistkompetens. För

sjukgymnasterna är det dock synnerligen

angeläget att få accept för sin

specialistordning på myndighetsnivå,

anförs det i motionen. Motionärerna, som

konstaterar att Behörighetskommittén

föreslagit att vissa

vidareutbildningar/specialiteter för

sjuksköterskor skall regleras, anser att

likartade framställningar borde

behandlas vid ett och samma tillfälle.

I tre motioner, So254 av Siw Persson

(fp), So273 av Torgny Danielsson (s) och

So283 av Britt-Marie Danestig-Olofsson

(v), begärs tillkännagivanden om vad i

motionerna anförts om vikten av en

auktorisation av psykologer med

specialistutbildning. Motionärerna anför

att de nordiska länderna utifrån sina

erfarenheter har sett ett behov av att,

förutom grundauktorisation för en

legitimerad psykolog, också auktorisera

specialistkunskaper. Som exempel anges

att detta skedde i Finland genom dess

hälso- och sjukvårdslag från 1994.

Sverige bör enligt motionärerna följa

denna utveckling och auktorisera

psykologer med även andra specialiteter

än psykoterapi.

I motion So292 av Eva Flyborg m.fl.

(fp,c) yrkas att riksdagen hos

regeringen begär förslag om att

Socialstyrelsen skall få ansvar att

legitimera specialistkompetens för

psykologer. Motionärerna anför att

Sveriges Psykologförbund under de

senaste åren arbetat med att utforma

specialistutbildningar för psykologer

som är möjliga att lägga ovanpå den

femåriga grundutbildningen. Som exempel

nämns klinisk psykologi,

arbetsmarknadspsykologi, neuropsykologi

och pedagogisk psykologi.

Socialstyrelsen är den instans som

utfärdar bevis för specialistkompetens

när det gäller läkare. Motionärerna

menar att det inte bör föreligga någon

skillnad mellan legitimerade läkare och

legitimerade psykologer utan

Socialstyrelsen bör behandla de båda

yrkesgrupperna på ett likartat sätt vad

gäller utbildningssammanhangen.

Patienten måste garanteras kvalificerad

behandling både inom det fysiska och det

psykiska området.

I motion So266 av Gullan Lindblad och

Liselotte Wågö (m) yrkas att riksdagen

hos regeringen begär förslag om en

samlad tillsynslagstiftning avseende

allt psykologarbete, en psykologlag. I

motion So274 av Torgny Danielsson (s)

begärs tillkännagivanden om en samlad

tillsynslagstiftning avseende allt

psykologarbete i en psykologlag. I de

båda motionerna anförs att psykologer i

dag utövar yrket inom ett stort antal

områden som inte omfattas av någon

lagstiftning som ger den enskilde skydd

eller tillräckligt skydd. Enligt

motionärerna ger den svenska

lagstiftningen i jämförelse med övriga

nordiska länder sannolikt det sämsta

skyddet mot oseriös yrkesutövning inom

psykologområdet. Motionärerna menar att

personer som anlitar psykolog i de

övriga nordiska länderna omfattas av ett

mer omfattande skydd i lagstiftningen,

dels genom att psykologverksamhet

utanför hälso- och sjukvården skyddas,

dels genom att lagstiftningen i större

utsträckning än i Sverige skyddar

psykologers arbetsuppgifter från att

utföras av personer som saknar adekvat

utbildning. I Sverige uppträder idag

personer med otillräcklig utbildning

under yrkesbeteckningen psykolog. Vidare

används psykologiska metoder av

ickepsykologer inom ett stort antal

områden t.ex. i skolan (s.k. lekarbete

utfört av speciallärare),

organisationskonsulter (testanvändning)

och i rättsväsendet (vittnespsykologer).

En samlad lagstiftning på området - en

psykologlag - avseende all

psykologverksamhet skulle, enligt

motionärerna, väsentligt förbättra

skyddet för allmänheten mot oseriös

verksamhet samt ge möjligheter till en

effektivare tillsynsverksamhet.

I motion So284 av Britt-Marie Danestig-

Olofsson (v) yrkas att riksdagen hos

regeringen begär en utredning om

praktisk utbildning av blivande

sjukhusfysiker och att frågan om

nyutexaminerade radiofysikers möjlighet

till handledd praktiktjänstgöring

skyndsamt utreds (yrkandena 1 och 2).

Nivån på utbildningen av sjukhusfysiker

överensstämmer enligt motionären med de

krav som är under utarbetande inom EU.

Enligt motionären bör därför kravet på

välorganiserad praktisk utbildning av

blivande sjukhusfysiker särskilt

beaktas och utbildningen bör organiseras

av de större sjukhusen och bedrivas från

sammanhållna sjukhusfysikavdelningar.

Ett ökat deltagande i den kliniska

verksamheten bör ingå i utbildningen.

Det anställningsstopp som idag råder vid

många sjukhus har enligt motionären

inneburit betydande svårigheter för

nyutexaminerade radiofysiker att få

praktisk klinisk erfarenhet under

kvalificerad ledning vilket krävs för

anställning vid mindre sjukhus. Om

problemen inte åtgärdas finns risk för

en allvarlig bristsituation inom

sjukhusfysikens område, anförs det i

motionen.

I motion So222 av Lars Björkman (m)

begärs att riksdagen skall ge regeringen

till känna vad i motionen anförts om

ögonsjuksköterskors möjlighet att i sin

legitimation medges rätt att utföra

synscreening. Synundersökning av

blivande körkortsinnehavare får utföras

av ögonläkare, legitimerade optiker och

av personal vid trafikskolor som

genomgått en kurs i ämnet. Motionären

anser det inkonsekvent att legitimerade

sjuksköterskor inte får genomföra sådan

synundersökning utan särskild

tidsbegränsad dispens från Vägverket och

föreslår att det i Socialstyrelsens

föreskrifter (SOSFS 1984:31) förs in att

även legitimerade sjuksköterskor skall

ha denna rätt, eller alternativt att

Vägverket medger en icke tidsbegränsad

generell dispens för denna grupp.

I motion So276 av Ragnhild Pohanka m.fl.

(mp) begärs ett tillkännagivande om att

samtliga alternativmedicinska utövare

bör ges möjlighet till registrering

(yrkande 4). Motionärerna föreslår att

samtliga personer eller företag som i

någon form använder alternativmedicinska

behandlings- och diagnosmetoder i sin

verksamhet skall få möjlighet till

registrering. Registrering bör enligt

motionärerna skötas av en särskild enhet

inom Socialstyrelsen. Regi-streringen

skall enligt motionärerna inte ses som

någon form av auktorisation eller

legitimering. Registreringen hos

Socialstyrelsen skulle kunna ge vissa

sanktionsmöjligheter mot

alternativmedicinska utövare som ej

uppfyller kraven på registrering. Som

exempel på krav för att bli registrerad

nämns att vederbörande förbinder sig att

hålla en kundförteckning, föra

journalanteckningar, inneha fullgott

försäkringsskydd samt rapportera skador

eller biverkningar till Socialstyrelsen.

På initiativ av riksdagen tillsatte

regeringen i januari 1994 en

parlamentarisk kommitté med uppgift att

göra en samlad översyn av principerna

för legitimation och behörighet och mot

bakgrund av översynen lämna förslag

bl.a. i frågor om legitimation och

behörighetsföreskrifter för olika

yrkesgrupper inom hälso- och sjukvården

och närliggande områden. Översynen

innefattade också den s.k.

kvacksalverilagen.

Kommittén, som antagit namnet 1994

års behörighetskommitté, har nyligen

överlämnat sitt betänkande Ny

behörighetsreglering på hälso- och

sjukvårdens område m.m. (SOU 1996:138)

till regeringen. I betänkandet föreslås

bl.a. att fyra nya yrkeskategorier skall

omfattas av bestämmelserna om

legitimation: Apotekare, receptarier,

arbetsterapeuter och sjukhusfysiker.

Röntgensjuksköterskor skall kunna

erhålla särskild legitimation som

röntgensjuksköterska. Vidare föreslås

att nio olika

vidareutbildningar/specialiteter för

sjuksköterskor regleras.

Som ett komplement till legitimationen

föreslår kommittén att de yrkesgrupper

som omfattas av legitimationsreglerna

som huvudregel också får ensamrätt till

yrkestiteln och inte enbart skydd för

beteckningen legitimerad i kombination

med yrkestiteln. Skyddet för yrkestiteln

skall inte som idag vara förbehållet

barnmorskor, läkare, psykologer,

psykoterapeuter och tandläkare. En sådan

reglering skulle enligt kommittén bl.a.

stärka patientsäkerheten. Vidare

föreslås en utvidgning av begreppet

hälso- och sjukvårdspersonal vilket

innebär att även yrkesutövare med

fastställd vårdutbildning som i annat

fall bedriver vård, behandling eller

undersökning av patienter skall omfattas

av detta begrepp.

Omfattningen och betydelsen av

kiropraktorers och naprapaters

verksamhet talar enligt kommittén för

att en mera enhetlig reglering av de

manuella behandlingsmetoderna bör

övervägas. Kommittén föreslår därför att

en särskild utredning om de manuella

behandlingsmetoderna snarast inleds. När

det gäller svenskutbildade kiropraktorer

har regeringen uppdragit åt

Socialstyrelsen att göra en uppföljning

av tidigare utvärdering av den

kiropraktor-utbildning som bedrivs vid

Skandinaviska Kiropraktorhögskolan.

Socialstyrelsen har nyligen till

regeringen redovisat resultatet av

utvärderingen. Avsikten är att

resultatet av utvärderingen skall ingå i

regeringens beredning av

Behörighetskommitténs förslag. En

proposition från regeringen kan

förväntas under sommaren 1997.

Psykologer och psykoterapeuters

utbildning, kompetens och rättsliga

behörighet tas också upp i betänkandet.

När det gäller icke legitimerade

psykologer eller psykoterapeuter som

använt en yrkestitel som de enligt

behörighetslagen inte har rätt till

erinrar kommittén om att det i dessa

fall redan finns en möjlighet att

ingripa. En motsvarande bestämmelse

finns också i kommitténs förslag till

lag om yrkesverksamhet på hälso- och

sjukvårdens område och som även ger

möjlighet att med vitesföreläggande

ingripa mot obehörigt användande av

bl.a. psykologtitlar. Något förslag om

reglering av vidareutbildning av

psykologer (specialistkompetens) lämnas

inte i betänkandet.

Kommittén anser att kvacksalverilagen

i sin nuvarande utformning har spelat ut

sin roll och att de begränsningar i

utövandet av hälso- och sjukvårdande

yrkesverksamhet i vid mening som är

nödvändiga för patientsäkerheten kan

rymmas i en reformerad

behörighetslagstiftning.

Stöd till forskning (E1-E2)

Socialvetenskapliga forskningsrådet (E

1-E 2)

Socialvetenskapliga forskningsrådet

(SFR) är en forskningsfinansierad

myndighet. Rådets uppgift och

övergripande mål är att stödja

betydelsefull grundforskning och

tillämpad forskning inom

socialvetenskap, socialpolitik och

folkhälsovetenskap samt informera om

kunskapsläge och aktuell forskning.

Enligt budgetpropositionen har SFR i

sin fördjupade anslagsframställan visat

att det finns en del områden där behovet

av forskningsbaserad kunskap är

betydande. Inte minst har de senaste

årens stora omställningar i samhället

inneburit ett accentuerat behov av

kunskap om bl.a. de sociala trygghetssy-

stemen, försörjningsfrågor,

arbetslöshet, folkhälsa, inklusive

epidemiologi, alkohol, socialtjänst,

handikapp, etniska relationer m.m.

Regeringen anser att de riktlinjer som

anges i propositionen Forskning och

samhälle (prop. 1996/97:5) om

prioriterade forskningsområden skall

beaktas av SFR under de närmaste åren

vid rådets avvägningar mellan satsningar

på olika områden. Vidare bör SFR få en

förstärkt samordnande roll när det

gäller forskningsfrågor inom

Socialdepartementets ansvarsområde.

Reservationsanslaget för

forskningsmedel bör för år 1997 göras om

till ett ramanslag, anförs det.

Eventuellt kvarstående reservation från

1995/96 som inte är intecknad för annat

ändamål bör användas för satsning på

alkoholforskning.

I budgetpropositionen föreslås att SFR

disponerar två ramanslag: ett för

forskningsmedel och ett för

förvaltningen.

Riksdagen föreslås till Forskningsmedel

för budgetåret 1997 anvisa ett

ramanslag på 92 828 000 kr och till

Förvaltning ett ramanslag på 7 650 000

kr.

I motion So276 av Ragnhild Pohanka m.fl.

(mp) begärs tillkännagivanden dels om

behovet av forskningsinsatser som knyter

samman skolmedicinska och

alternativmedicinska behandlingsinsatser

(yrkande 5), dels om att 3 miljoner

kronor skall avsättas för alternativ

medicinsk forskning. Medlen bör enligt

motionärerna tas från anslaget E 1

Socialvetenskapliga forskningsrådet

(yrkande 7). Motionärerna anser att

Forskningsrådsnämnden bör ges i uppdrag

att initiera vederhäftig forskning

rörande alternativmedicinska

behandlingsåtgärder. Ny forskning,

speciellt med inriktning på hur

skolmedicinska undersöknings- och

behandlingsmetoder kan förbättras genom

aktiv samverkan med alternativmedicinska

behandlingsmetoder, är enligt

motionärerna den länk som saknas för att

de medicinska disciplinernas strävan

efter en helhetssyn skall kunna bli

verklighet.

I motion So807 av Marianne Samuelsson

m.fl. (mp) begärs ett tillkännagivande

om behovet av att forskning inom området

alternativmedicin initieras inom

Socialvetenskapliga forskningsrådets

verksamhet (yrkande 5). Motionärerna

anser att det eventuella

anslagssparande som finns inom

forskningsrådets budget bör användas för

forskningsinsatser inom det

alternativmedicinska området. Insatserna

bör inriktas på att bilda en brygga

mellan skolmedicin och

alternativmedicin i syfte att utveckla

skolmedicinen i human-ekologisk

riktning.

Utskottet har tidigare behandlat

motionsyrkanden gällande

alternativmedicin, senast i betänkandet

1994/95:SoU2 (s. 31 f.). Utskottet har

genomgående haft inställningen att

riksdagen inte bör göra några uttalanden

i dessa frågor i avvaktan på beredningen

i regeringskansliet av

Alternativmedicinkommitténs betänkande

(SOU 1989:60). Kommitténs förslag har

emellertid inte genomförts.

Den av regeringen år 1994 tillsatta

Behörighetskommitténs uppdrag

innefattade enligt direktiven en översyn

av bestämmelserna i den s.k.

kvacksalverilagen. I kommitténs nyligen

avlämnade betänkande Ny behörighetsre-

glering på hälso- och sjukvårdens område

m.m. (SOU 1996:138) anges bl.a. (s. 411)

att forskningen om alternativmedicin

haft en relativt begränsad omfattning i

Sverige. Bl.a. gjorde Svenska

Läkaresällskapet efter initiativ av en

av de sakkunniga i

Alternativmedicinkommittén en studie av

vilka olika former av biverkningar och

skadeverkningar som kan ha uppkommit i

samband med alternativmedicinsk

behandling.

Övrig statlig verksamhet

Övrig statlig verksamhet med anknytning

till utgiftsområde 9 Hälsovård, sjukvård

och social omsorg omfattar

Läkemedelsverket (avgiftsfinansierad

verksamhet), de statliga bolagen

Apoteksbolaget, Systembolaget och SBL

Vaccin AB samt Allmänna arvsfonden.

Systembolaget AB

I propositionen föreslås att riksdagen

godkänner att den statliga garantin för

pensionsförpliktelser vid Systembolaget

AB även skall omfatta helägda

dotterbolag.

Systembolaget är ett av staten helägt

företag. I koncernen ingår förutom

moderbolaget Systembolaget AB också ett

helägt dotterbolag, Lagena Distribution

AB. Verksamheten omfattar detaljhandel

och partihandel med alkoholdrycker.

Avskaffandet av monopolen för

tillverkning, import och partihandel

under våren 1995 har inneburit

väsentliga ändrade förutsättningar för

Systembolaget. I december 1994 bildades

det helägda dotterbolaget Lagena

Distribution AB för att sköta

hemtagning, lagring,

ordersammanställning och distribution av

sprit, vin och starköl för ett stort

antal av Systembolagets leverantörer.

Löne- och pensionsadministrationen för

Lagena Distribution AB handhas av

Systembolaget och samma

pensionsreglemente tillämpas som för

Systembolaget.

Genom riksdagens beslut den 8 december

1982 har staten garanterat Sy-

stembolaget AB:s pensionsförpliktelser

till 600 miljoner kronor. För att även

trygga Lagenas pensionsutfästelser bör

statens nuvarande garanti för Sy-

stembolaget AB utvidgas till att även

omfatta Lagena Distribution AB, anför

regeringen.

Utskottets bedömning

Riksdagen har den 22 november 1996

fastställt utgiftsramen för

utgiftsområde 9 Hälsovård, sjukvård och

social omsorg för budgetåret 1997 till

23 721 787 000 kr. Summan av de till

utgiftsområdet hörande utgifterna får

alltså högst uppgå till detta belopp. I

ett antal motioner framställs yrkanden

om ökningar av enskilda anslag. I flera

fall skulle ett bifall till motionerna

innebära att utgiftsramen överskrids om

inte omdisponeringar sker inom

utgiftsramen. Några yrkanden om

omdisponeringar inom ramen har inte

framförts. Utifrån den sålunda

fastställda utgiftsramen gör utskottet

följande bedömning vad gäller

inriktningen av politiken och

respektive anslags storlek och

användning.

Inriktningen av hälso- och sjukvården

samt av omsorgen om äldre och personer

med funktionshinder

Den enskilde skall enligt utskottet

alltid kunna vara förvissad om att i

utsatta situationer vid sjukdom, skada

och ålderdom eller funktionshinder få

den vård, omsorg, bemötande och respekt

som kännetecknar ett välfärdssamhälle.

Vården och omsorgen skall vara ett

prioriterat område i svensk politik.

En solidariskt finansierad

välfärdspolitik förutsätter enligt

utskottet ett gemensamt ansvar och att

alla görs delaktiga i välfärden genom

generella lösningar som ger rättigheter

utifrån behov och inte

betalningsförmåga. I ett välfärdssystem

som omfattar alla gynnas de som behöver

stödet mest. För att tillgängliga

resurser skall kunna användas på bästa

sätt krävs också enligt utskottets

mening samverkan och engagemang över

myndighets- och organisationsgränser.

Utskottet delar regeringens uppfattning

att en viktig förutsättning för en god

välfärdspolitik är att statsfinanserna

är i balans. För att välfärden

långsiktigt skall tryggas krävs att

arbetslösheten sänks. En hög

sysselsättning är på sikt en

förutsättning för att upprätthålla en

godtagbar standard på social service och

trygghet. Saneringen av statsfinanserna

har lagt en god grund för den ekonomiska

utvecklingen de kommande åren. Genom

riksdagens beslut nyligen om en

utgiftsram för utgiftsområdet för år

1997 har tidigare beslut om besparingar

inom området fullföljts.

Hälso- och sjukvård

Hälso- och sjukvården är av

grundläggande betydelse för välfärden

och människors trygghet. Det

övergripande målet för hälso- och

sjukvården är en god hälsa och vård på

lika villkor för hela befolkningen.

Detta innebär bl.a. att den som är sjuk

alltid skall kunna få den vård och

omsorg som behövs oberoende av den egna

betalningsförmågan. En viktig

förutsättning för att uppnå detta mål

är, som också framhålls av regeringen,

fortsatt gemensam finansiering av vården

genom i första hand skatter. Denna

ståndpunkt förs också fram i motionerna

So261 (c) och So277 (fp). De

expertrapporter om hälso- och

sjukvårdsreformer i andra länder som

tagits fram på uppdrag av Kommittén om

hälso- och sjukvårdens organisation (HSU

2000) ger enligt utskottet inga belägg

för att Sverige skulle ha något att

vinna på att överge skattefinansieringen

av vården. Tvärtom tyder de

internationella erfarenheterna på att de

försäkringsfinansierade systemen ger

högre kostnader och mer ojämlikt

fördelad sjukvård än system med

skattefinansierad hälso- och sjukvård.

Hälsoläget i Sverige är i ett

internationellt perspektiv mycket gott.

Vårdutnyttjandet skiljer sig endast

litet mellan olika samhällsgrupper

vilket tyder på att hälso- och

sjukvårdslagens (HSL) mål fått

genomslag. Den svenska sjukvården håller

också hög medicinsk kvalitet och den

svenska modellen har visat sig vara

kostnadseffektiv samtidigt som

verksamheten effektiviserats. Det finns

således enligt utskottets mening all

anledning att slå vakt om den

skattefinansierade hälso- och

sjukvården.

Dagens system med landsting och

kommuner som finansiärer och

tillhandahållare av hälso- och

sjukvården skapar enligt utskottet goda

förutsättningar för att tillgodose krav

på såväl kostnadskontroll och

kostnadseffektivitet som demokratisk

styrning, insyn och kontroll. Den

demokratiska styrningen av hälso- och

sjukvården är enligt utskottet en viktig

förutsättning för att tillgängliga

resurser skall kunna fördelas rättvist

och efter behov. Verksamheterna måste

också kunna anpassas till förändrade

behov och förutsättningar. Det

effektiviserings- och förändringsarbete

som pågår i många landsting och kommuner

måste enligt utskottet ske med beaktande

av hälso- och sjukvårdslagens mål.

Vidare delar utskottet regeringens

bedömning att åtgärder måste övervägas

och en strategi läggas fast för att möta

de ökade resursbehoven inom vård och

omsorg. HSU 2000, som fått i uppdrag att

bl.a. överväga hälso- och sjukvårdens

resursbehov fram till år 2010 och därvid

särskilt beakta den demografiska

utvecklingens betydelse för de äldres

behov av hälso- och sjukvård, har

nyligen överlämnat delbetänkandet Behov

och resurser i vården (SOU 1996:163).

Betänkandet bereds för närvarande i

Socialdepartementet.

Mot denna bakgrund anser utskottet att

riksdagen inte skall ta något initiativ

med anledning av motionerna So207 (m)

yrkandena 1, 5 och 9, So211 (m), So401

(m) yrkande 3, So431 (m) yrkandena 3 och

4, So277 (fp) yrkande 1, So294 (v)

yrkande 1, Sf241 (v) yrkande 9, So802

(kd) yrkande 1. Motion So261 (c) yrkande

1 delvis och yrkande 4 får i allt

väsentligt anses tillgodosedd.

Utskottet delar regeringens bedömning

att folkhälsoarbetet måste intensifieras

och tydligare inriktas på insatser för

den del av befolkningen som är utsatt

för de största hälsoriskerna. Utskottet

ser med oro på uppgifterna om att

skillnader i hälsa mellan olika grupper

i samhället tenderar att öka. Det är

därför av största vikt att dessa

uppgifter följs upp och analyseras av

sjukvårdshuvudmännen och ansvariga

statliga myndigheter. I detta sammanhang

skall också noteras att en särskild

statsrådsgrupp har tillsatts med uppdrag

att främja arbetet med folkhälsofrågor.

Statsrådsgruppens uppgift skall vara att

tillvarata den kunskap som finns om

klasskillnadernas,

samhällsförhållandenas, miljöns och

levnadsvanornas betydelse för hälsan och

om hälsans betydelse för

samhällsutvecklingen. Statsrådsgruppen

skall främja folkhälsan genom att

säkerställa att folkhälsoaspekter, i

synnerhet åtgärder för att avhjälpa

skillnader i ohälsa mellan olika

grupper, vägs in i regeringens arbete

samt att förväntade konsekvenser för

folkhälsan till följd av regeringens

beslut redovisas och följs upp, och

skall säkerställa största möjliga

samverkan i folkhälsoarbetet mellan

myndigheter, landsting, kommuner,

organisationer och näringsliv. Vidare

har regeringen i december 1995 beslutat

om direktiv (1995:158) för en

parlamentarisk kommitté med uppgift att

utarbeta nationella mål för

hälsoutvecklingen. Kommittén skall bl.a.

ägna uppmärksamhet åt att förbättra

hälsans villkor för de mest utsatta,

framför allt arbetslösa, lågutbildade

och invandrare. Utskottet anser det

angeläget att detta arbete nu snarast

påbörjas. Folkhälsofrågor, förebyggande

insatser och vård ryms också inom

direktiven för HSU 2000. De frågor som

tas upp i motion So261 (c) yrkande 1

delvis ryms i stor utsträckning inom

direktiven för HSU 2000. Något

tillkännagivande till regeringen behövs

inte.

Sjukvårdshuvudmännen måste enligt

utskottet ha ett planeringsansvar för

all hälso- och sjukvård inom sina

områden samt möjligheter att styra

kostnadsutvecklingen. När det gäller

frågan om fri etableringsrätt för olika

yrkesgrupper inom hälso- och sjukvården

med offentlig finansiering, vidhåller

utskottet sin tidigare intagna

ståndpunkt (bet. 1994/95:SoU24 och

1995/96: SoU17) att en sådan rätt

försvagar sjukvårdshuvudmännens

möjligheter att planera verksamheten och

styra kostnadsutvecklingen och därmed

möjligheterna att uppfylla målet om en

god hälsa och vård på lika villkor för

hela befolkningen. Det finns också

enligt utskottet en risk för att

vårdkonsumtionen kommer att styras mer

av tillgång och efterfrågan än av

faktiska vårdbehov om de regler om

privata vårdgivares etablering och

ersättning som gällde före den 1 januari

1995 skulle återinföras. När det gäller

ett återinförande av husläkarsystemet så

har utskottet tidigare uttalat att detta

system lade hinder i vägen för

sjukvårdshuvudmännens möjligheter att

utforma primärvården på det sätt som är

lämpligt och mest effektivt utifrån

befolkningens behov och lokala

förutsättningar. Utskottet, som inte

ändrat uppfattning, vill erinra om att

den enskildes rätt att välja en fast

läkarkontakt i primärvården kvarstår

efter de ändringar som gjordes i HSL i

samband med att husläkarlagen upphävdes.

Utskottet vill också erinra om

möjligheten att träffa vårdavtal eller

samverkansavtal med sjukvårdshuvudmännen

för att privata vårdgivare skall kunna

etablera sig med tillgång till offentlig

finansiering. Den privata vårdens

omfattning och framtida

ersättningsformer är för närvarande

föremål för överväganden i

regeringskansliet. Regeringen har för

avsikt att under år 1997 återkomma till

riksdagen i denna fråga. En av

regeringen tillsatt delegation för

samverkan mellan offentlig och privat

hälso- och sjukvård har i uppdrag att

under åren 1995 - 1997 bedöma utbudet

vad gäller specialistläkare och

sjukgymnaster i öppen vård i relation

till landstingens resurser och

befolkningens vårdbehov. Delegationen

skall verka för att underlätta samverkan

mellan vård i olika driftsformer samt

följa de lokala samverkansorganens

utveckling och funktion. Utskottet kan

inte ställa sig bakom motionerna So207

(m) yrkandena 2 och 4, So277 (fp)

yrkande 5 och So802 (kd) yrkandena 2 och

5.

Utskottet delar uppfattningen i motion

So294 (v) yrkande 2 att primärvården

skall svara för befolkningens behov av

grundläggande vård och behandling m.m.

Primärvården skall erbjuda ett brett

utbud av hälso- och sjukvårdstjänster

där olika yrkeskategorier samverkar för

att ge den enskilde god vård. Utskottet

anser det också viktigt att hälso- och

sjukvården utförs på rätt vårdnivå

eftersom det oftast är mest

kostnadseffektivt. Utskottet delar

regeringens inställning att

sjukhusstrukturen måste anpassas till

utvecklingen på det medicinska området

och de samhällsekonomiska

restriktionerna. Detta kan, som

regeringen anfört, underlättas genom

samverkan mellan olika sjukhus och

mellan den slutna och öppna vården samt

omsorgen. Det kan dock finnas skäl,

bl.a. kvalitetsaspekter, geografisk

närhet och bättre resursutnyttjande,

till att vissa verksamheter vid vissa

sjukhus koncentreras och profileras.

Mindre länsdelssjukhus kan enligt

utskottet fylla en viktig funktion bl.a.

när det gäller vården av äldre som

komplement till hemsjukvården eller vid

rehabiliteringsbehov som inte kan

tillgodoses i öppna vårdformer.

Socialstyrelsen arbetar, inom ramen för

sin uppföljnings- och

tillsynsverksamhet, med frågor om bl.a.

sjukhusstrukturen.

En fortsatt gemensam finansiering av

hälso- och sjukvården förutsätter att

sektorn kan bibehålla och utveckla den

trovärdighet och det starka förtroende

som den av tradition har hos

befolkningen. Vården måste därför enligt

utskottet bl.a. vara lätt tillgänglig

för alla som har behov av kontakt med

vården, och bemötandet måste

kännetecknas av värme och respekt för

den vårdsökande.

Enligt utskottets mening har patientens

ställning i vården förbättrats och

stärkts genom de åtgärder som vidtagits

på senare tid. Möjligheterna för

patienterna att välja vårdgivare har

ökat, och i den nyligen träffade

överenskommelsen mellan staten och

sjukvårdshuvudmännen är tillgänglighet

för alla ett nyckelbegrepp. Enligt

överenskommelsen skall god

tillgänglighet åstadkommas genom att

tidsgränser införs inom vilka patienten

skall få träffa en läkare. Klarar inte

det egna landstinget att erbjuda vård

inom tidsramarna har patienten rätt att

söka vård i ett annat landsting. Vidare

betonas att det behövs kunskap och

information för att patienten aktivt

skall kunna delta i beslut som rör den

egna behandlingen. Vårdens

tillgänglighet har också ökat bl.a., som

påpekas i propositionen, genom en god

tillgång till läkare som är specialister

i allmänmedicin. Utskottet anser att det

är angeläget att ytterligare stärka

patientens ställning inte bara när det

gäller valet av vårdgivare utan också

när det gäller möjligheterna att påverka

valet av behandlingsmetod när flera

behandlingsalternativ är möjliga.

Utskottet ser positivt på att ambitionen

att ge god information ökat i vården och

att patienterna i ökad utsträckning

blivit delaktiga i det medicinska

beslutsfattandet och den dagliga

omvårdnanden. Att formulera nya

bestämmelser i HSL eller i en särskild

lag om patientens inflytande över vården

och behandlingen, som framförs i motion

So277 (fp), är enligt utskottet

komplicerat. Frågan om att stärka

patientens ställning när det gäller

möjligheterna att själv medverka vid

valet av behandlingsmetod ingår i

uppdraget till HSU 2000. Regeringen har

för avsikt att återkomma till riksdagen

i denna fråga. Prioritetsutredningen har

i sitt slutbetänkande berört liknande

frågeställningar. En proposition på

grundval av Prioritetsutredningens

betänkande kommer inom kort att

föreläggas riksdagen. Mot denna bakgrund

anser utskottet att riksdagen inte nu

skall ta något initiativ med anledning

av motionerna So277 (fp) yrkande 9 och

So210 (m).

Omsorg om äldre

Utskottet delar regeringens uppfattning

att som mål för äldreomsorgen bör gälla

att äldre människor med behov av

service, omsorg och vård skall få sina

behov tillgodosedda och att äldre skall

ges möjlighet att själva bestämma över

sin livssituation och det sätt på vilket

omsorgen ges.

Utskottet anser det angeläget att

kartlägga och analysera frågan hur äldre

bemöts inom omsorg och vård och annan

offentlig verksamhet.

Bemötandeutredningen, som skall avsluta

sitt arbete under våren 1997, bör ge

ett viktigt underlag för att stärka

kvalitetsarbetet inom vård och omsorg

och öka den enskildes inflytande över

den vård och omsorg som ges. Utskottet

anser det också värdefullt att de

anhörigas insatser uppmärksammas och att

kommunernas samarbete med de anhöriga

föreslås utvecklas. Det utvecklings- och

stimulansbidrag som införs för år 1997

kan här bli ett viktigt inslag.

I motionerna So403 (m) yrkande 2, So420

(c) yrkande 5 och So607 (m) yrkande 8

tas frågan om valfrihet och rätt att

välja vårdgivare upp. Utskottet anser

det angeläget att den enskildes

synpunkter på hur omsorgen ges

respekteras. För många äldre är det

angelägnare att få den service och hjälp

de behöver utformad på det sätt de

själva önskar och med personal som

känner dem väl än att kunna gå ut på en

marknad och välja vårdgivare för denna

service. Motionsyrkandena bör inte

föranleda något uttalande.

Utskottet anser det självklart att

kommunerna så långt möjligt skall

tillgodose äldre människors önskan att

få leva sitt liv tillsammans med sin

partner även om denne skulle vara i

behov av mer omfattande stödinsatser och

inte har möjlighet att bo kvar i det

egna boendet. Något uttalande med

anledning av motion So420 (c) yrkande 6

behövs inte.

Utskottet konstaterar att det

stimulansbidrag till äldrebostäder som

infördes med ädelreformen har inneburit

ett nettotillskott om 20 000 nya

äldrebostäder. Detta har lett till en

betydligt högre kvalitet i boendet,

framför allt för många dementa. Trots

detta konstaterade utskottet senast i

betänkande 1996/97:SoU7 att många av de

sjukhemsboende fortfarande inte kan

sägas ha en egen bostad, dvs. ett eget

rum eller en egen privat sfär. Utskottet

anförde att valfrihet och integritet är

ett par av huvudprinciperna för

äldreomsorgen och att en förutsättning

för att dessa principer skall kunna

genomföras är att den som så önskar

skall kunna få bo i eget rum. Utskottet

föreslog riksdagen att ge regeringen

till känna att det är angeläget att de

åtgärder regeringen har aviserat för att

avhjälpa bristerna inom äldreomsorgen

snabbt kommer till stånd. Regeringen

borde vidare överväga boendebegreppet i

boendeformer för äldre samt avgifterna

och deras effekter. Riksdagen följde

utskottet (rskr. 1996/97:4). Utskottet

anser inte att det behövs något

ytterligare uttalande med anledning av

motionerna So423 (fp) yrkande 3 och

So424 (v) yrkande 10.

Utskottet anser det nödvändigt att nu

överväga en lagreglering av äldres rätt

att flytta mellan kommuner. Den

rekommendation som Svenska

Kommunförbundet lämnade år 1989 har inte

varit tillräcklig för att garantera

äldre med omfattande vård- och

omsorgsbehov rätten att flytta närmare

sina anhöriga. Bemötandeutredningen har

nyligen avlämnat delbetänkandet Rätt att