Bet. 1996/97:SoU10

Socialutskottets betänkande

1996/97:SOU10

Narkotikafrågor

Innehåll

Sammanfattning

Motionerna

Utskottet

Hemställan

Innehållsförteckning

1996/97

SoU10

Sammanfattning

I betänkandet behandlas ett tjugotal motionsyrkanden från den allmänna

motionstiden 1996 om narkotika och dopningsmedel. Frågor om vård av

missbrukare behandlas i ett senare betänkande.

Utskottet har i ärendet hållit en offentlig utfrågning om utvecklingen på

narkotikaområdet med tyngdpunkten på utvecklingen när det gäller ungdomar.

Ett enigt utskott föreslår att riksdagen ger regeringen till känna vad

utskottet anfört om narkotikapolitiken. Utskottet ser med stort allvar på

utvecklingen av missbruket bland unga. Andelen unga som prövat narkotika ökar

liksom benägenheten att pröva bland dem som ännu inte gjort det. En stor

majoritet av ungdomarna har dock aldrig prövat narkotika och har fortfarande

en restriktiv inställning till narkotika.

Utskottet vidhåller sin tidigare inställning att målet för den svenska

narkotikapolitiken är att skapa ett narkotikafritt samhälle.

Narkotikapolitiken består av en kombination av förebyggande insatser, ett

varierat utbud av vård och behandling samt fortlöpande kontrollinsatser.

Insatser görs på såväl lokal och regional nivå som nationellt. Tyngdpunkten

ligger på den lokala nivån. Samverkan mellan olika lokala organ och

organisationer är mycket väsentlig. Varje generation ungdomar måste enligt

utskottet förmås ta avstånd från all användning av narkotika. Det behövs

kraftfulla insatser för att vända trenden mot ökat intresse för narkotika och

ökat missbruk bland ungdomar. Det krävs ett levande och enträget engagemang

från samhällets, från föräldrars och från frivilliga organisationers sida.

Utskottet kan i allt väsentligt ställa sig bakom regeringens inställning att

alla former av legalisering av narkotika och liberalisering av

narkotikapolitiken strider mot det övergripande målet, ett narkotikafritt

samhälle. Alla krav på legalisering av narkotika och liberalisering av

narkotikapolitiken måste bekämpas, också på det internationella planet.

Sverige bör även fortsättningsvis ha en framträdande roll i det

internationella samarbetet bl.a. mot bakgrund av de genomgripande

förändringarna i Central- och Östeuropa. Utskottet anser det ytterst angeläget

att Sverige med kraft driver sin inställning i narkotikafrågor

internationellt. Det är också av största vikt att Sverige kan markera stor

enighet inom narkotikapolitiken för att få gehör för politiken såväl

nationellt som internationellt. För att få mesta möjliga gehör krävs också att

argumenteringen kompletteras med en utförlig dokumentation av de svenska

erfarenheterna av den förda politiken.

Samarbete i alkohol- och narkotikafrågor finns i de flesta kommuner. Det är

enligt utskottet mycket angeläget att göra ungdomarna mer delaktiga i det

förebyggande arbetet mot alkohol- och narkotikamissbruket. Ungdomar måste i

större utstäckning få påverka insatserna, bl.a. utforma egna fritidsmiljöer

utan att dessa därför isoleras från vuxenvärlden. När det gäller kampen mot

destruktiva livsstilar, drogmissbruk och utanförskap är behovet av folklig

förankring och insatser från de frivilliga organisationerna av den största

betydelse. Föräldrarna liksom skolan har ett stort ansvar. Samhället måste på

olika sätt verka för att föräldrarna tar sitt ansvar.

Åtgärderna mot ungdomarnas missbruk är enligt utskottet en viktig del i det

brottsförebyggande arbetet. Genom närpolisreformen har bättre förutsättningar

skapats för polisen att bekämpa gatulangning och arbeta förebyggande t.ex.

genom att identifiera och få kontakt med ungdomar i riskzonen för missbruk och

kriminalitet. Det är av avgörande betydelse att tidigt upptäcka och reagera

vid tecken på en negativ utveckling hos en ung människa.

Motioner bl.a. om kriminalisering av det icke-medicinska och icke-

vetenskapliga bruket av dopningsmedel och om straffskärpning för grova brott

mot dopningslagen behandlas också i betänkandet. Motionerna avstyrks av

utskottet med hänsyn till beredningen i regeringskansliet av förslagen från

Dopningsutredningen.

Motionerna

1996/97:So201 av Gullan Lindblad m.fl. (m) vari yrkas

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om alkohol- och narkomanvården.

1996/97:So603 av Gullan Lindblad m.fl. (m) vari yrkas

11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om att utreda förutsättningarna för ett effektivare samarbete i syfte

att bekämpa ett begynnande narkotikamissbruk,

14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om internationellt samarbete på alla nivåer i kampen om narkotikan,

15. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om en kriminalisering av det icke-medicinska bruket av

dopningspreparat,

16. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om utökat internationellt samarbete för att minska användandet av

dopningspreparat.

1996/97:So651 av Gudrun Schyman m.fl. (v) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om inriktningen av svensk narkotikapolitik,

2. att riksdagen hos regeringen begär att en arbetsgrupp tillsätts som skall

följa utvecklingen i världen och Sverige och komma med förslag till riktade

åtgärder som minskar tillgängligheten och därmed missbruket.

1996/97:So655 av Thomas Julin m.fl. (mp) vari yrkas

16. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om narkotikapolitiken.

1996/97:So656 av Lars Leijonborg m.fl. (fp) vari yrkas

12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om skolinformation för att motarbeta narkotikan,

13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om att stödja seriösa rejvarrangörer för att motarbeta narkotikan,

14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om värdet av en politisk enighet om narkotikabekämpningspolitiken i

Sverige,

15. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om skärpt narkotikakontroll,

17. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om förbud av försäljning av råvaror för narkotikaframställning,

26. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om föräldraansvaret,

35. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om nikotin som dopning.

1996/97:So657 av Rolf Åbjörnsson m.fl. (kd) vari yrkas

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om att det förebyggande arbetet bör inriktas på information om

narkotikans skadeverkningar på kroppen,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om att ett aktivt arbete skall föras mot de knarkliberala krafterna i

Europa.

1996/97:So807 av Marianne Samuelsson m.fl. (mp) vari yrkas

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om ett ökat behov av förebyggande arbete mot alkohol- och

narkotikamissbruk.

1996/97:Ju903 av Olof Johansson m.fl. (c) vari yrkas

8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om kriminalisering av konsumtion av dopningsmedel,

9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om konkretisering av gränsdragningen mellan ringa och normalt

dopningsbrott samt ett införande av en grov brottsrubricering.

1996/97:Ju909 av Gun Hellsvik m.fl. (m) vari yrkas

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om att förbättra informationen till föräldrar om narkotikamissbrukets

symptom och verkningar.

1996/97:Kr257 av Marianne Samuelsson m.fl. (mp) vari yrkas

16. att riksdagen hos regeringen begär förslag i enlighet med vad som

anförts i motionen om att dopningspreparat inom idrotten skall straffbeläggas.

1996/97:Kr511 av Andreas Carlgren m.fl. (c) vari yrkas

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om kriminalisering av bruk av dopningsmedel.

Offentlig utfrågning

Utskottet har den 6 mars 1996 anordnat en offentlig utfrågning om situationen

på narkotikaområdet med tyngdpunkten på utvecklingen när det gäller ungdomar.

En utskrift av utfrågningen fogas till betänkandet som bilaga.

Utskottet

Inriktningen av narkotikapolitiken

I motion So201 av Gullan Lindblad m.fl. (m) begärs ett tillkännagivande om vad

som anförts om alkohol- och narkomanvården (yrkande 5). Enligt motionärerna

krävs snabba och offensiva insatser mot narkotikan för att hejda missbruket

och bromsa smittspridningen av hiv bland missbrukare och deras sexualpartner.

Insatser mot narkotikan är samtidigt insatser mot spridningen av hiv. Kampen

mot narkotikamissbruket måste vara lika intensiv och kraftfull som kampen mot

aids.

I motion So603 av Gullan Lindblad m.fl. (m) hemställs att riksdagen ger

regeringen till känna vad i motionen anförts om internationellt samarbete på

alla nivåer i kampen mot narkotikan (yrkande 14). Motionärerna påpekar att

Sverige aldrig kan lösa narkotikaproblemen bara genom att agera på hemmaplan.

Internationellt samarbete blir allt viktigare. Motionärerna anser att Sverige

inom ramen för det nordiska samarbetet måste initiera en diskussion syftande

till en harmonisering av de nordiska ländernas narkotikalagar och att på

europeisk nivå kräva en diskussion om införande av en alleuropeisk

narkotikabekämpningsenhet liknande den amerikanska EPIC-organisationen (El

Paso Intelligence Service). Sverige bör också via Förenta nationerna arbeta

för att ge ökad prioritet till sociala och ekonomiska omställningar för

människor i sådana utvecklingsländer som i dag är beroende av narkotikaodling.

I motion So651 av Gudrun Schyman m.fl. (v) begärs ett tillkännagivande om vad

i motionen anförts om narkotikapolitikens inriktning (yrkande 1). Motionärerna

konstaterar att det i Sverige råder nästan konsensus när det gäller

narkotikapolitiken. Det är emellertid helt nödvändigt att denna uppslutning

gäller hela narkotikapolitiken och inte bara de restriktiva inslagen. En

politik som inte bygger på en helhetssyn riskerar att förlora i trovärdighet i

konfrontationen med den starka legaliseringsrörelse som finns företrädd i en

rad europeiska länder. Rättsväsendet måste öka sina insatser i kampen mot den

ekonomiska brottsligheten. Stora resurser måste satsas där det är känt att den

ekonomiska brottsligheten finns, ofta i utkanten av helt laglig

affärsverksamhet. Restaurang- och klubbverksamhet samt sexindustrin drar ofta

till sig knarkpengar. Sverige måste kraftfullt säga nej till

legaliseringskraven som kommer utifrån Europa. Legal narkotika skulle öka

tillgången på narkotika, vilket i sin tur skulle innebära att allt fler

människor riskerar att fastna i ett beroende.

I samma motion yrkas att en arbetsgrupp tillsätts för att följa utvecklingen i

världen och Sverige och komma med förslag till riktade åtgärder som minskar

tillgängligheten och därmed missbruket (yrkande 2). Fältarbetare och andra som

arbetar bland unga människor har de senaste åren sett tydliga tecken på ett

kraftigt ökat missbruk i dessa grupper. För att motverka detta behövs konkreta

åtgärder. Vänsterpartiet föreslår därför att en arbetsgrupp tillsätts för att

kartlägga ungdomarnas narkotikamissbruk. En sådan arbetsgrupp kunde utveckla

strategier för hur vi skall möta ökningen och då inte bara ur ett svenskt

perspektiv utan även i ett internationellt. Detta då förhållandena i EU och

övriga världen har en stor inverkan och måste påverka omfattningen av Sveriges

narkotikapolitik.

I motion So655 av Thomas Julin m.fl. (mp) begärs ett tillkännagivande om vad i

motionen anförts om narkotikapolitiken (yrkande 16). Motionärerna framhåller

att narkotikaproblemet inte varaktigt kan lösas utan en stark samverkan mellan

världens länder, myndigheter, frivilliga organisationer och människor. Det är

viktigt att FN och WHO tillåts spela en aktivare roll i samordningen mellan

olika länder. Det är också, enligt motionärerna, av största vikt att de

tendenser till legalisering som finns i vår omvärld motarbetas inne från

parlamenten. Frivilliga organisationer i Sverige som bekämpar en

narkotikaliberalisering bör ges ökade möjligheter att beskriva de svenska

erfarenheterna genom ekonomiskt stöd till organisationernas internationella

arbete. För att åtgärder mot narkotikamissbruk skall fungera måste de enligt

motionärerna vara förankrade hos majoriteten av befolkningen. Det opinions-

och folkbildande arbetet måste därför förstärkas. Polisens och socialtjänstens

arbete på gatunivå måste ha stor intensitet för att minska tillgången och

möjligheterna att missbruka.

I motion So656 av Lars Leijonborg m.fl. (fp) yrkas att riksdagen som sin

mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts dels om värdet av en

politisk enighet om narkotikabekämpningspolitiken i Sverige, dels om skärpt

narkotikakontroll (yrkandena 14, 15 och 17). Enigheten bland riksdagens

partier om att den svenska narkotikapolitiken skall vara restriktiv har

traditionellt varit stor. Det har, enligt motionärerna, varit av mycket stort

värde att arbetet för ett narkotikafritt samhälle har kunnat ske över

partigränserna. Folkpartiet beklagar därför att Vänsterpartiet valt att

demonstrativt inta en från samtliga övriga partier annorlunda ståndpunkt i

frågan om hur Docklands och förekomsten av knark på rejvfester skall hanteras.

Denna splittring av en tidigare enad front kan enbart gagna, och har redan

gagnat, de oseriösa arrangörer som utnyttjar rejv för att saluföra sin

ideologi om ett frisläppande av knarket.

Legaliseringsivrarna hävdar att problemen skulle minska om det blev lagligt

att knarka och att försörja sig på att sälja narkotika. De har givetvis fel.

Ingen kraft får sparas för att bekämpa legaliseringsivrarna, oavsett om de

befinner sig i Sverige eller i övriga Europa. Det internationella samarbetet

ger resultat. Schweiz har stängt den park i Zürich där droger fick säljas och

användas fritt. Nederländerna har något skärpt tillämpningen av sin

narkotikalagstiftning. Frankrike och Storbritannien bedriver en allt tuffare

linje.

Den svenska lagstiftningen har successivt skärpts. Fortfarande återstår det

dock en del luckor i lagstiftningen eller brister i tillämpningen av

lagstiftningen. Ett exempel är att svensk narkotikalagstiftning tillåter

import och innehav av marijuanafrön. Enligt förordningen (1992:1554) om

kontroll av narkotika förstås med cannabis de ovanjordiska delarna av varje

växt av släktet cannabis med undantag av ?frön?. Att sätta fröna i jorden och

odla marijuana är däremot förbjudet. Denna lucka i lagstiftningen gör det dock

relativt enkelt att själv odla.

Även i motion So657 av Rolf Åbjörnsson m.fl. (kd) begärs ett tillkännagivande

om att ett aktivt arbete skall föras mot de knarkliberala krafterna i Europa

(yrkande 6). Motionärerna framhåller att narkotika är ett globalt problem som

inte känner några gränser och att organiserad brottslighet nästan alltid

förekommer i dessa sammanhang. Motionärerna framhåller vidare att förespråkare

för legalisering av narkotika trätt fram på senare tid och att några länder i

Europa anammat ett nytt angreppssätt där narkotikan till viss del släpps fri.

De svenska erfarenheterna och den inriktning som präglat den svenska

narkotikapolitiken under senare år kan vi i dag dela med oss av i det

internationella arbetet. Det finns möjlighet att påverka utvecklingen inte

enbart indirekt i andra länder utan även direkt i vårt eget land genom ett

starkt engagemang. En resignation på detta område kan aldrig godkännas; målet

är i stället ett narkotikafritt samhälle där allt icke-medicinskt bruk av

narkotika elimineras. Narkotikapolitiken såväl nationellt som internationellt

måste vara aktivt restriktiv.

Narkotikautvecklingen

I Alkohol och narkotikautvecklingen i Sverige, Rapport 96 från

Folkhälsoinstitutet och Centralförbundet för alkohol- och narkotikaupplysning

(CAN) sägs sammanfattningsvis följande om narkotikautvecklingen.

Narkotikautvecklingen

Narkotikamissbruk innefattar mycket skiftande former av narkotikaanvändning,

alltifrån bruk vid enstaka tillfällen till regelbunden, långvarig och daglig

användning. Våra kunskaper om olika missbruksformer bygger på uppgifter som

samlas in på olika sätt. Därtill kommer att olika missbruksformer har olika

konsekvenser för individen och för samhället. Vid en redovisning och

diskussion av utvecklingen bör därför olika missbruksformer särredovisas. I

Rapport 96 har det därför gjorts en uppdelning i tillfälligt-experimentellt

missbruk och i tungt missbruk. Med det förstnämnda avses ett missbruk som

innebär att man använt narkotika någon eller några gånger. Omfattningen av det

missbruk som inte bara är tillfälligt men som inte kan betecknas som tungt

saknas det nästan helt uppgifter om.

Liksom fallet är för uppgifterna om alkoholutvecklingen återspeglar

förändringar i statistik och undersökningar om narkotikasituationen inte bara

förändringar i den faktiska situationen utan också andra förhållanden. Dessa

utgörs bl.a. av förändrad lagstiftning och förändrad tillämpning av lagarna,

förändrade resurser för narkotikabekämpning och förändrade attityder till

narkotika och narkotikamissbruk.

Tillfälligt experimentellt missbruk

Uppgifter om det tillfälliga-experimentella narkotikamissbruket erhålls i

första hand genom frågeundersökningar bland skolungdom i årskurs 9 och bland

mönstrande 18-åringar. Trots de metodproblem som finns vid frågeundersökningar

bedöms de återspegla utvecklingen i nämnda grupper relativt väl.

Resultaten från skolundersökningarna visar att det i början av 1970-talet var

ca 14 % av eleverna i årskurs 9 som uppgav att de någon gång hade prövat

narkotika. Denna andel sjönk därefter och omfattade 7-8 % 1975. Med vissa

fluktuationer var denna andel relativt oförändrad till i början av 1980-talet

för att omkring 1983 minska till ca 5 %. Andelen har fram till i dag legat

kvar på en låg nivå. Mellan 1985 och 1992 har med något undantag 3 %-4 % per

år svarat att de någon gång prövat narkotika. 1992, 1993 och 1994 var det 5 %

och 1995 6 % bland pojkarna och 4-5 % bland flickorna som angav att de prövat.

Även i årskurs 6 skedde en uppgång mellan undersökningen 1993 och

undersökningen 1995: Flickorna från 0 % till 1 % och pojkarna från 1 % till 2

%.

Andelen mönstrande som uppgett att de någon gång prövat narkotika låg under

åren 1971-1982 på mellan 15 % och 19 %, med toppar 1973 och 1980. Mellan 1982

och 1988 sjönk andelen från 16 % till 6 %. 1992 låg andelen fortfarande på

omkring 6 %, medan andelen 1994 ökade till ca 9 % och 1995 till ca 12 %.

Andelen mönstrande som angett att de tagit narkotika under den senaste månaden

var åren 1992 till 1995 0,8 %, 1,2 %, 1,5 % och 1,9 %.

Resultaten från undersökningarna visar således att det tillfälliga-

experimentella narkotikamissbruket bland skolungdom och mönstrande var mer

omfattande i början av 1970-talet än vad det var under 1980-talet, och att det

skett en minskning under den senare hälften av 1980-talet. En viss uppgång har

skett under de senaste åren.

CAN har under några år låtit Sifo (eller TEMO) ställa frågor också till den

vuxna befolkningen om deras erfarenhet av narkotika. Mellan 6 % och 11 % har

under senare år svarat att de prövat narkotika. Andelen män som prövat är

nästan dubbelt så stor som andelen kvinnor. Den högsta andelen, 10-15 %, finns

i åldersgruppen 30-49 år.

Tungt narkotikamissbruk

1992 genomfördes en ny landsomfattande undersökning av det tunga

narkotikamissbrukets omfattning. Totalt uppskattades det då finnas mellan 14

000 och 20 000 personer med tungt narkotikamissbruk. Blandmissbruk är den

vanligaste missbruksformen: 77 % har missbrukat två eller fler narkotiska

preparat, medan 47 % och 35 % också missbrukar alkohol respektive sömnmedel

och lugnande medel. Centralstimulantia är det vanligast förekommande

narkotiska preparatet (82 %), följt av cannabis (66 %) och heroin (32 %).

Omkring hälften av gruppen har missbrukat i tio år eller mer. Nyrekryteringen

bland yngre personer har minskat kraftigt. I 1979 års undersökning var 6 %

under 20 år och 37 % under 25 år. Motsvarande andelar 1992 är 1 % respektive

10 %.

Vissa indikatorer - dvs. statistik och andra data som på olika sätt är

relaterade till missbruksutvecklingen - antyder att det tunga

narkotikamissbruket ökade mellan 1979 och 1982, att det minskade mellan 1982

och 1986 och att utvecklingen därefter inte är helt entydig, eftersom vissa

data indikerar en ökning och andra en relativt oförändrad situation. I vilken

utsträckning dessa förändringar återspeglar ändrade förhållanden när det

gäller resurser till narkotikabekämpning, praxis och annat som påverkar

statistiken är svårt att bedöma. Det tunga narkotikamissbruket ligger i dag -

trots den nedgång som förefaller ha skett mellan 1982 och 1985 - på en något

högre nivå än vad det gjorde enligt kartläggningen år 1979.

Det dominerande missbruksmedlet bland injektionsmissbrukare har under hela

perioden varit centralstimulantia, främst amfetamin. Från och med mitten av

1970-talet fick också heroin en ökande betydelse. Under de senaste åren har

dock nyrekryteringen av heroinmissbrukare bedömts vara liten. Från de senaste

åren finns emellertid uppgifter om ett ökat missbruk av rökheroin, främst i

vissa invandrargrupper och i andra socialt utsatta grupper.

Utvecklingen av antalet misstänkta för narkotikabrott i olika åldrar tyder på

att det skett en förskjutning från yngre till äldre åldersgrupper och att det

i dag finns ett relativt omfattande missbruk bland vuxna, främst av cannabis,

som varken kan betecknas som tillfälligt eller tungt. Hur omfattande ett

sådant missbruk är har vi i dag inga kunskaper om. Blandmissbruk förekommer

ofta. Det är vanligt dels att flera narkotiska medel används (inklusive

sömnmedel och lugnande medel), dels att alkoholmissbruk förekommer vid sidan

av narkotikamissbruket.

Redovisade data pekar således på att nyrekryteringen av unga till

narkotikamissbruk har minskat under senare år. Förutom den långsiktiga

minskningen av andelen skolungdomar och mönstrande, som prövat narkotika, har

såväl andelen som antalet yngre personer som misstänkts och lagförts för

narkotikabrott minskat. Under de senaste åren har situationen dock förändrats.

Under 1993, 1994 och 1995 har en viss ökning skett när det gäller ungdomar som

prövat narkotika. Även vissa indikatorer, särskilt från rättssystemet, talar

för att en förändring också när det gäller det tunga missbruket, håller på att

ske. Ser man detta i kombination med rapporter om ett ökat missbruk av framför

allt rökheroin bland olika socialt utsatta grupper och att en påtaglig

nedrustning har skett av samhällets resurser till vård och behandling finns

det anledning att känna oro.

Vid utskottets utfrågning den 6 mars 1997 lämnades vissa kompletterande

uppgifter från CAN om utvecklingen under 1996 enligt gjorda undersökningar.

Andelen skolungdomar i årskurs 9 som säger sig ha haft lust att pröva

narkotika har inte ökat mellan 1995 och 1996. 7-8 % av dem som inte har prövat

narkotika säger att de skulle kunna tänka sig att göra det eller att de någon

gång har haft lust att göra det. Siffrorna över antalet ungdomar som säger att

de verkligen har haft möjlighet att pröva narkotika visar också en minskning

fram till mitten av 1980-talet och sedan en ökning. Det är dock ingen ökning

mellan de två senaste undersökningarna. Det är en likartad utveckling när det

gäller hur många som säger att de vet någon som kan ge eller sälja narkotika

till dem. Undersökningar av mönstrande värnpliktiga visar en likartad trend.

Numera uppger ungefär 14 % av pojkarna att de någon gång har prövat narkotika

mot tidigare 6 %. Det är en fördubbling under 1990-talet. En ökning har också

skett när det gäller den ?subjektiva? tillgängligheten. Andelen som säger att

de haft möjlighet att pröva narkotika har ökat under 1990-talet. Siffrorna har

nästan fördubblats. Numera säger 35-36 % att de haft möjlighet att pröva

narkotika. Det finns en viss geografisk skillnad. Stockholm, Göteborg och

Malmö ligger högre än övriga landet. Cannabispreparaten ligger i en klass för

sig. Amfetamin, LSD och ecstasy ligger betydligt lägre.

Om man i stället studerar hur många som inte använt narkotika så är det över

90 % i årskurs 9 som aldrig använt narkotika, bland de mönstrande är det 80 %.

Bland gymnasieeleverna i årskurs 2 är det 80 % som aldrig prövat. Enligt Björn

Hibell, CAN är det viktigt att inte glömma bort det perspektivet i

sammanhanget.

Det s.k. regionala rapporteringssystemet omfattar två undersökningar om

året, den senaste i december 1996. Uppgifter inhämtas från ett hundratal

personer i ett tjugotal kommuner, som anger hur de bedömer

missbruksutvecklingen under det senaste halvåret. I undersökningen hösten 1996

nämns ökning främst beträffande ecstasy, LSD och rökheroin men i viss mån även

för cannabis.

Två undersökningar från Stockholms län presenteras av Anders Romelsjö vid

Centrum för alkohol- och drogprevention, Huddinge sjukhus, vid den offentliga

utfrågningen. Den ena undersökningen gjordes i april 1996 och omfattade ca 1

000 skolungdomar. Av dem uppger 13 % att de använt narkotika. Andelen pojkar

är högre än flickor. Ungdomar med olika kroppsliga eller psykiska problem, med

dålig framtidstro, som skolkar eller har hög alkoholkonsumtion har i betydligt

större utsträckning använt narkotika. Det finns ett starkt samband mellan hög

konsumtion av alkohol och narkotika.

Den andra undersökningen som utfördes i oktober och november 1996 och

omfattade 5 000 personer i åldern 18-54 år. Ungefär var fjärde man och 17 % av

kvinnorna hade använt narkotika. De som använt narkotika det senaste året var

dock betydligt färre. Cannabis dominerade helt som missbruksmedel.

En annan bild av ungdomsmissbruket presenterades av Gunilla Olofsson vid

Maria Ungdom i Stockholm. Den grupp ungdomar som använder framför allt ecstasy

och LSD ser annorlunda ut än den grupp som Maria Ungdom tidigare arbetat med.

Det är svenska medelklassungdomar som tidigare aldrig varit i kontakt med

social myndigheter och inte har något kriminellt förflutet. De är i övrigt

skötsamma och går i skolan. De aktualiseras inte av socialtjänsten utan av

anhöriga eller vänner. Den andra gruppen ungdomar använder rökheroin och

tabletter, framför allt Rohypnol. Drygt hälften av dessa ungdomar har

invandrarbakgrund. De har haft långvarig kontakt med socialtjänsten och har en

multiproblematik med mycket psykiska problem, kriminalitet, skolproblem,

missbrukande föräldrar. Trots detta aktualiseras de för Maria Ungdom endast i

rena undantagsfall via socialtjänsten.

Tidigare behandling m.m.

I budgetpropositionen för år 1997 (prop. 1996/97:1) framhålls följande

(utg.omr. 9, s. 62).

Målet för den svenska narkotikapolitiken är att skapa ett narkotikafritt

samhälle, ett samhälle där alla har rätt till ett värdigt liv. Det sker genom

en kombination av förebyggande insatser, ett varierande utbud av vård och

behandling samt fortlöpande kontrollinsatser.

Sveriges ansträngningar att bekämpa narkotikamissbruket kommer även

fortsättningsvis att bygga på en kombination av målinriktade förebyggande

insatser, ett varierat utbud av behandlingsformer och fortlöpande

kontrollinsatser. Denna politik måste förverkligas på såväl lokal som

nationell nivå. Avsikten är att motverka droganvändning, speciellt bland

ungdomar och att erbjuda adekvata vård- och rehabiliteringsinsatser till de

som utvecklat ett missbruk.

Det är på lokal nivå som politikens trovärdighet prövas. De olika insatserna

bör därför samordnas kommunalt och regionalt på det sätt man finner lämpligt

och i enlighet med de riktlinjer för narkotikapolitiken som fastlagts av

riksdagen.

Den svenska narkotikapolitiken skall ligga till grund för Sveriges

internationella engagemang. Målet skall vara att på ett globalt plan utveckla

insatserna för att möta narkotikahotet. Sverige kommer att aktivt motarbeta

alla försök till nedrustning av narkotikakontrollen. Alla former av

legalisering av narkotika och liberalisering i narkotikapolitiken strider mot

det övergripande målet för vårt arbete, ett narkotikafritt samhälle.

Regeringen kommer därför att motverka alla krav på legalisering av narkotika

och liberalisering av narkotikapolitiken, också på det internationella planet.

Den illegala narkotikahanteringen är ett globalt problem. Sverige deltar

mycket aktivt i det internationella samarbetet mot narkotika inom FN,

Europarådet och EU.

Sverige bör även fortsättningsvis ha en framträdande roll i det

internationella samarbetet. Detta samarbete är utomordentligt betydelsefullt,

inte minst mot bakgrund av den pågående europeiska integrationen och de

genomgripande förändringarna i Central- och Östeuropa.

Genom Sveriges medlemskap i EU har vi fått tillgång till ett utökat europeiskt

samarbete kring narkotikafrågorna. Utgångspunkten för EU:s narkotikapolitik är

att narkotikahandel och narkotikamissbruk är ett problem som kräver åtgärder

inom en rad olika samhällssektorer och politikområden. En framgångsrik

narkotikastrategi måste inriktas mot att minska både utbud och efterfrågan.

Unionsfördraget har öppnat nya möjligheter för en samordnad narkotikastrategi

inriktad på minskad efterfrågan, bekämpning av narkotikahandeln och påverkan

på tredje land genom ett samordnat internationellt agerande. En särskild

global handlingsplan som omfattar samtliga dessa delar har antagits av

Europeiska rådet.

I departementspromemorian (Ds 1997:4) från Socialdepartementet Strategi för

Sveriges EG-arbete i frågor som gäller folkhälsa och hälso- och sjukvård sägs

följande.

Sverige bör på lång sikt verka för en europeisk narkotikapolitik som

inkluderar både kontrollinsatser för att möta utbudet av narkotika och

preventionsinsatser för att begränsa efterfrågan på narkotika. Fördragen

medger inte en legalisering av narkotika vilket överensstämmer med svensk

uppfattning. Vidare bör Sverige verka för att effektiva förebyggande insatser

på europeisk nivå införs i linje med intentionerna i

narkotikapreventionsprogrammet. Sverige bör ta initiativ till projekt och

andra åtgärder inom EU:s befogenheter som kan främja en drogfri uppväxt och

ett drogfritt liv.

Sverige bör på kort sikt verka för att öka kunskapen inom EU om det faktiska

innehållet i den svenska narkotikapolitiken. Inrättandet av en fast

rådsarbetsgrupp för narkotikafrågor för sammanhållning av narkotikaarbetet

inom EU bör eftersträvas.

Drogfrågorna har länge haft en framträdande plats på EU:s dagordning. En

första europeisk plan för att bekämpa narkotika antogs av Europeiska rådet i

Rom 1990. Denna plan reviderades och kompletterades på Europeiska rådets möte

i Edinburg 1992. I och med Maastrichtfördraget (artikel 129) fick EU en legal

grund för att genomföra insatser för att förebygga sjukdomar, inklusive

narkotikamissbruket, genom att främja forskning om deras orsaker och

överföring samt hälsoupplysning och hälsoundervisning. Det är dock klart

uttalat att dessa åtgärder inte får omfatta någon harmonisering av

medlemsstaternas lagar eller andra författningar.

Europeiska unionens råd antog den 12 december 1996 en Gemensam åtgärd om

tillnärmning av Europeiska unionens medlemsstaters lagstiftning och praktiska

tillämpning för att bekämpa narkotikamissbruk samt förebygga och bekämpa

olaglig narkotikahandel. Enligt artikel 1 skall medlemsstaterna åta sig ett

fördjupat samarbete i kampen mot narkotikamissbruk och sträva efter att

tillnärma sina lagstiftningar så att de blir förenliga i den utsträckning som

det är nödvändigt för att förebygga och bekämpa olaglig narkotikahandel i

Europeiska unionen. Medlemsstaterna skall enligt artikel 2 sträva efter att

åstadkomma större förenlighet i den praktiska tillämpningen som används av

polisen, tullen och de rättsliga instanserna för att på så sätt göra det

möjligt att stärka det europeiska samarbetet på området.

I departementspromemorian (Ds 1997:20) från Justitiedepartementet Europol

föreslås att Sverige bl.a. ratificerar Europolkonventionen. Genom

Europolkonventionen upprättas en europeisk polisbyrå, Europol. Europols

grundläggande syfte är att vara ett hjälpmedel i kampen mot den

internationella organiserade brottsligheten. Ett sådant polissamarbete är

enligt promemorian särskilt viktigt när rörligheten över gränserna ökar.

Genom Sveriges anslutning till Europolsamarbetet kommer enligt promemorian

den svenska polisen att kunna fullt ut delta i det europeiska polissamarbetet.

Härigenom kommer dess operativa slagkraft här hemma att öka genom att den får

tillgång till information, underrättelser och kompetens som den annars

knappast hade fått tillgång till. Den svenska polisen kommer genom Europol

också att på ett effektivt sätt kunna lämna väsentliga bidrag till andra

polismyndigheters brottsbekämpande verksamhet. Inte minst inom området för

narkotikabekämpning är Europol ett omistligt samarbetsinstrument. Såsom

Europol är uppbyggt, med bl.a. sambandsmän från varje medlemsland stationerade

på Europols huvudkontor, kommer också bilateralt och multilateralt operativt

polissamarbete att förenklas och bli effektivare, exempelvis vid genomförande

av s.k. kontrollerade leveranser av narkotika i de fall där flera länder är

berörda.

Europol kommer också enligt promemorian att vara en betydelsefull

samarbetspartner för länder och organisationer utanför EU. Genom Europol kan

därigenom ytterligare kanaler för polissamarbete öppnas till gagn för det

svenska polisarbetet.

Den 16 december 1996 antogs rådets och Europaparlamentets beslut om

antagande av ett åtgärdsprogram för gemenskapen för att förebygga

narkotikamissbruk inom ramen för verksamheten på folkhälsoområdet (1996-2000).

Åtgärdsprogrammet omfattar insatser rörande faktainsamling, forskning,

utvärdering, information, hälsoundervisning och utbildning. Samarbete skall

ske med bl.a. Europarådet (Pompidougruppen), WHO, Unesco, ILO och UNDCP

(Förenta nationernas program för internationell kontroll av narkotika).

Utskottet behandlade motioner om inriktningen av narkotikapolitiken i

betänkande 1995/96:SoU5. Utskottet anförde följande.

Riksdagen har vid ett flertal tillfällen uttalat att målet för den svenska

narkotikapolitiken är att skapa ett narkotikafritt samhälle. Denna

målsättning, som har ett starkt stöd bland den svenska befolkningen, har inte

ändrats och omfattande insatser görs eller förbereds för att bekämpa

narkotikabrottslighet och narkotikamissbruk. Den restriktiva

narkotikapolitiken ligger också till grund för Sveriges internationella

engagemang, och utskottet är positivt till att Sverige aktivt deltar i det

internationella samarbetet mot den illegala narkotikahandeln. Detta samarbete

är mycket betydelsefullt bl.a. för att vi i dessa sammanhang bestämt kan

markera vårt avståndstagande från de krav på legalisering av vissa narkotiska

preparat och liberalisering av narkotikakontrollen som ställts i vissa

västeuropeiska länder. Även i övrigt vidhåller utskottet sin tidigare

inställning i denna fråga.

Socialutskottet behandlade narkotikafrågan också i sitt yttrande 1994/95:

SoU1y till utrikesutskottet över proposition 1994/95:19 Sveriges medlemskap i

Europeiska unionen. Utskottet anförde bl.a.:

Målet för den svenska narkotikapolitiken är att skapa ett narkotikafritt

samhälle. Detta mål har stark förankring i den svenska medborgaropinionen, de

politiska partierna, ungdomsorganisationerna och övriga folkrörelser.

Narkotikapolitiken bygger på ett nära samspel mellan förebyggande åtgärder,

kontrollpolitik samt behandling och rehabilitering av narkotikamissbrukare.

Samhällets samlade insatser skall ge ett tydligt och entydigt budskap att all

icke-medicinsk användning av narkotika är oacceptabel.

Enligt propositionen 1994/95:19 finns det inte några skäl att förändra den

svenska narkotikapolitiken vid ett EU-medlemskap. Kampen mot narkotikamissbruk

och narkotikabrottslighet är prioriterade områden inom gemenskapen som i och

med Maastrichtfördraget också fått ett nytt mandat på detta område. Ett nytt

narkotikapolitiskt program är under utarbetning.

Utskottet delar inställningen i propositionen att det inte finns någon

anledning att nu ändra den svenska narkotikapolitiken. Det är enligt utskottet

nödvändigt att Sverige vid ett EU-medlemskap är pådrivande i kampen inom EU

mot narkotikamissbruk och narkotikabrottslighet samt med kraft vänder sig mot

alla tankar på en legalisering av narkotika eller ett accepterande av

narkotikamissbruk som en normal företeelse i samhället.

Utskottet ansåg att de då väckta motionerna i huvudsak var tillgodosedda och

därför borde avstyrkas.

Utrikesutskottet delade den bedömning som gjorts av bl.a. socialutskottet i

denna del och ville för sin del särskilt framhålla betydelsen av att

folkhälsoaspekterna även framdeles vägde tungt i de överväganden som görs inom

ramen för Sveriges agerande i olika internationella forum inklusive Europeiska

unionen. Med det anförda ansåg utrikesutskottet motionerna besvarade

(1994/95:UU5). Riksdagen följde utrikesutskottet.

Åtgärder mot missbruk

I motion So603 av Gullan Lindblad m.fl. (m) yrkas att riksdagen ger regeringen

till känna vad i motionen anförts om att se över förutsättningarna för ett

effektivare samarbete i syfte att bekämpa ett begynnande narkotikamissbruk

(yrkande 11). Ett utökat samarbete måste skapas på lokal nivå mellan

representanter från de sociala myndigheterna, polis, Hem och Skola, elever och

fritidsföreningar. Deras uppgifter skall vara att kontinuerligt följa den

lokala utvecklingen inom narkotikaområdet. Den mycket stränga

sekretesslagstiftningen på det sociala området får inte hindra att myndigheter

på ett tidigt stadium samarbetar. Frågan om en uppluckring av

sekretesslagstiftningen är dock både komplicerad och känslig. Frågan om

sekretessen måste vägas mot möjligheten att hjälpa det enskilda barnet och den

enskilda familjen. Motionärerna anser att en utredning bör tillsättas för att

se över förutsättningarna för ett effektivt samarbete mellan föräldrar, skola

och olika myndigheter i syfte att bekämpa ett begynnande narkotikamissbruk. På

länsnivå bör en motsvarande organisation byggas upp för att samordna

narkotikabekämpningen. Denna samordning är så viktig att den bör prioriteras.

I motion Ju909 av Gun Hellsvik m.fl. (m) yrkas tillkännagivande om förbättrad

information till föräldrar om narkotikamissbrukets symtom och verkningar

(yrkande 4). Motionärerna framhåller att föräldrar ofta har bristfälliga

kunskaper om narkotika. Detta är en allvarlig brist eftersom föräldrarna är de

som finns till hands när den unge eventuellt prövar på narkotikan. Med

tillräckliga kunskaper skulle föräldrarna ha möjlighet att upptäcka ett bruk

på ett tidigt stadium. Enligt motionärernas uppfattning bör regeringen

skyndsamt ta initiativ till att förbättra informationen till föräldrar om

narkotikamissbrukets symtom och verkningar.

I motion So656 av Lars Leijonborg m.fl. (fp) begärs ett tillkännagivande om

skolinformation för att motverka narkotikan (yrkande 12). Motionärerna anför

att det antal skolelever som får en bra information i dag har minskat kraftigt

jämfört med 1980-talets början. Motionärerna framhåller det oroväckande i

detta, särskilt mot bakgrund av att allt fler unga i dag prövar narkotika.

Motionärerna anser att en lösning vore att återinföra skolöverläkaren i

Skolverket. Det skulle ge en kraftig signal om att skolhälsofrågorna - en i

grunden förebyggande och ur jämlikhetssynpunkt särskilt angelägen sjukvård -

prioriteras högre. Det skulle också, enligt motionärerna, sätta press på

skolorna att leva upp till läroplanens krav om att alla elever skall få

förebyggande information om droger.

Motionärerna i motion So656 (fp) vill också ha ett tillkännagivande om

föräldraansvaret (yrkande 26). Enligt en undersökning från 1993 lär sig fler

barn och ungdomar genom information i radio och TV än av sina föräldrar att

hasch och annan narkotika är farligt. Endast varannan elev säger sig ha fått

lära sig av sina föräldrar att narkotika är skadligt. Det är tydligt att

föräldraansvaret måste betonas hårdare.

För att kunna ta ansvar skall föräldrarna enligt motionärerna också ha rätt

att få veta när deras barn har avslöjats med missbruk och/eller en annan

kriminell handling. Skolpersonal, socialsekreterare och poliser måste meddela

familjen när de misstänker drogproblem. Polisen är skyldig att underrätta

föräldrarna när en omyndig ertappas med brott. Men föräldrarna borde också

vara med när ärendet går vidare, enligt motionärerna.

Dessa motionärer begär också ett tillkännagivande om stöd till seriösa

rejvarrangörer för att motarbeta narkotikan (yrkande 13). För att erbjuda

ungdomar ett alternativ till de rejvfester som är drogrelaterade måste polisen

enligt motionärerna ha en strategi där man samarbetar med seriösa arrangörer

av rejvfester. De fältarbetare som arbetar med ungdomar och narkotika hävdar

att ju mer dolda rejvfesterna blir desto mer narkotikarelaterade riskerar de

att bli. Vad samhället då kan göra är enligt motionärerna att stödja de

seriösa rejvarrangörerna. Polisen och de sociala myndigheterna bör inleda ett

mer organiserat samarbete, inte bara i storstäderna, i syfte att konkurrera ut

de oseriösa arrangörerna. Finns välgrundade misstankar om att arrangören inte

vill, eller önskar, motverka förekomsten av narkotika skall tillståndet

omedelbart dras in och all fortsatt verksamhet stoppas.

Motionärerna i motion So807 av Marianne Samuelsson m.fl. (mp) begär ett

tillkännagivande om ett ökat behov av förebyggande arbete mot alkohol- och

narkotikamissbruk (yrkande 3). Enligt motionärerna ökar det tunga

narkotikamissbruket mycket på grund av lättillgängligheten till t.ex.

rökheroin.

I motion So657 av Rolf Åbjörnsson m.fl. (kd) begärs ett tillkännagivande om

vad som anförts om att det förebyggande arbetet bör inriktas på information om

narkotikans skadeverkningar på kroppen (yrkande 2). Motionärerna anser att

mycket kan göras för att förebygga narkotikamissbruk. Bästa effekten uppnås om

åtgärderna sätts in på lokal nivå. Skolan, hälso- och sjukvården och

socialtjänsten skall ge information om drogers negativa påverkan på hälsan,

anser motionärerna. Drogpolitiska program skall finnas på kommunal nivå och

utgöra basen för de lokala insatserna. Kunskaper om narkotikans

skadeverkningar på kroppen bör ges under den högre utbildningen inom lärar-

och pedagogutbildningarna samt läkar- och vårdhögskoleutbildningarna.

Bakgrund

I proposition 1996/97:1 budgetpropositionen för år 1997 framhålls följande

(utg.omr. 9 s. 63).

De åtgärder som vidtas såväl internationellt som nationellt bör i största

möjliga utsträckning baseras på kunskap om faktiska förhållanden och

utvärderingar av effekterna av olika insatser. Folkhälsoinstitutet (FHI) har i

uppdrag att följa konsumtions- och skadeutvecklingen inom alkohol- och

narkotikaområdet. FHI fördelar vidare vissa medel till alkohol- och

narkotikaforskning inom särskilt angelägna områden och genomför utvärderingar

av det förebyggande arbetets effekter. Socialstyrelsen svarar för tillsyn,

utveckling samt uppföljning och utvärdering av såväl förebyggande insatser som

vård och behandling.

Regeringen ser med stort allvar på uppgifterna om en drogliberalare

inställning bland ungdomar. Huvudinriktningen för narkotikapolitiken måste

vara att på alla sätt motarbeta en ökad droganvändning bland ungdomar. Den

narkotikanegativa inställning som i dag omfattas av en majoritet av svenska

ungdomar är inte given en gång för alla. Dessutom måste det till krafttag för

att minska tillgängligheten av narkotika.

Regeringens samordningsorgan för narkotikafrågor (SAMNARK) har till uppgift

att verka för en förbättrad samordning av samhällets insatser mot narkotikan.

Detta gäller såväl på nationell som internationell nivå. Sverige hör till de

länder som har längst erfarenhet av en samordnad narkotikastrategi, som

spänner över flera politikområden. Sveriges erfarenheter efterfrågas också i

allt större utsträckning av organisationer och enskilda länder.

I betänkande 1995/96:SoU5 lämnas en redogörelse bl.a. för det arbete som på

detta område bedrivs av Folkhälsoinstitutet och Skolverket i dessa frågor.

Folkhälsoinstitutet har, enligt årsredovisningen 1995/96, under detta

budgetår stött och utvecklat utbildningen på högskolenivå om drogundervisning,

tobaks-, alkohol- och drogprevention. Det har vidare skett en mobilisering och

utbildning av det professionella, ideella och lokala nätverket kring ungdomar

genom kurser och konferenser för skolpersonal, fältarbetare och fritidsledare

m.fl. Inom ramen för den särskilda alkohol- och narkotikasatsningen har två

kontaktpersoner i varje län utsetts, en från kommunerna och en från

landstinget. Syftet har varit att på regional nivå bygga upp ett nätverk, som

dels skall samordna det alkohol- och drogförebyggande arbetet i länen, dels

fungera som en länk mellan länsnivån och den nationella nivån.

Länskontaktpersonerna skulle verka för att de förstärkta drogförebyggande

insatser, som det beslutats om i den Nationella handlingsplanen, blev lokalt

förankrade och genomförda. För att stärka kompetensen och driva på

utvecklingsarbetet har en rad utvecklingskonferenser genomförts. Stöd har

dessutom beviljats till utveckling av regionala och lokala drogförebyggande

handlingsprogram, samordningsgrupper, samråd kring beviljande av lokalt

projektstöd, samt genomförande av konferenser och utbildning på regional och

lokal nivå.

Folkhälsoinstitutet utlyser och beviljar årligen stöd till lokala

drogförebyggande projekt. Syftet med stödet är att stimulera metoder som

förebygger alkohol- och narkotikamissbruk samt att ge organisationer och

myndigheter möjlighet att förstärka förebyggande insatser utifrån lokala

behov. Projektstödet för 1995/96 utlystes med utgångspunkt från den Nationella

handlingsplanen för alkohol- och drogförebyggande insatser. Prioriterade

områden var: barn och ungdomar i riskzon, utsatta områden, insatser i

arbetslivet, insatser i primärvården samt insatser när det gäller graviditet

och alkohol.

En uppföljning av det lokala projektstödet visar, enligt institutet, att det

under verksamhetsåret har bedrivits lokalt drogförebyggande arbete i alla län.

Det är dock mycket svårt att mäta effekten av ett lokalt enskilt projekt.

Sammantaget har institutet dock i dag, genom projekten, fått ökad kunskap om

fungerande metoder när det gäller stöd för barn till missbrukare,

drogförebyggande arbete inom skolans område, insatser och möjligheter till

tidig upptäckt inom primärvården.

Folkhälsoinstitutet har sedan juni 1994 haft ett regeringsuppdrag att leda

och samordna ett förstärkt alkohol- och drogförebyggande arbete. En nationell

ledningsgrupp, med representanter för Alkoholinspektionen,

Generaltullstyrelsen, Landstingsförbundet, Riksförsäkringsverket,

Rikspolisstyrelsen, Skolverket, Svenska Kommunförbundet, Socialstyrelsen,

Systembolaget och Vägverket med CAN och Ungdomsstyrelsen som adjungerade, har

arbetat fram en handlingsplan med en långsiktig strategi och ett konkret

åtgärdsprogram för det fortsatta arbetet. Denna nationella ledningsgrupp

träffas regelbundet för att diskutera och följa upp arbetet med

handlingsplanen. I regeringsuppdraget ingår också att följa utvecklingen av

alkohol- och drogkonsumtionen. Detta har kompletterats med det särskilda

uppdraget ?att skapa ett samrådsforum med uppgift att se över det samlade

behovet av statistik på alkoholområdet?. Detta forum, bestående av ett stort

antal myndigheter och organisationer samt forskare, har tagit fram en första

rapport med översyn av statistikbehovet inom området och förslag till

samordning och ansvarsfördelning. Publicering kommer att ske under våren 1997.

CAN och Folkhälsoinstitutet har en faktaserie om bl.a. olika narkotiska

preparat. Faktabladen ges ut i samarbete med Kriminalvårdsstyrelsen,

Rikspolisstyrelsen och Generaltullstyrelsen. Faktablad finns bl.a. om

cannabis, heroin, LSD, amfetamin och kokain, ecstasy, blandmissbruk och

bensodiazepiner. Folkhälsoinstitutet ger också sedan länge ut Haschboken, som

sänds till alla föräldrar som har barn i årskurs 8.

Kjell E. Johansson har på Bildningsförlaget givit ut en bok Rejv och droger.

I boken sammanfattas fakta och förmedlas erfarenheter från rejvintresserade

ungdomar, socialarbetare, poliser, ungdomsledare och folkbildare. Ett förslag

till myndighetsstrategi presenteras också. Boken grundas på ett arbetsmaterial

som utarbetats för Folkhälsoinstitutet.

Utskottet behandlade senast motioner om åtgärder mot missbruk i betänkande

1995/96:SoU5. Utskottet anförde då:

Omfattningen av narkotikamissbruket bestäms av faktorer som påverkar tillgång

och efterfrågan. Bekämpningen av missbruket måste därför innefatta åtgärder

för att minska såväl tillgängligheten som efterfrågan. Som regeringen

framhållit krävs en kombination av förebyggande insatser (information,

opinionsbildning, utbildning, samverkan mellan olika verksamheter), ett

varierat utbud av behandlingsformer och fortlöpande kontrollinsatser för att

motverka en ökad användning av droger. Detta understryks också i den

nationella handlingsplanen. Utskottet är positivt till initiativet att bilda

en gemensam ledningsgrupp med företrädare för en rad statliga myndigheter och

andra centrala organisationer med skilda arbetsfält och uppgifter eftersom ett

framgångsrikt förebyggande arbete kräver en nära samverkan mellan alla som är

berörda. Detta gäller självfallet inte bara det nationella arbetet utan också,

som framhålls i handlingsplanen, det regionala och lokala arbetet.

För att motverka nyrekrytering av missbrukare är insatser som syftar till

att vidmakthålla och stärka en avvisande hållning till narkotika

utomordentligt betydelsefulla. Informationsinsatserna bör riktas dels till

hela befolkningen, dels till särskilda riskgrupper. Budskapet skall vara

tydligt och enkelt och anpassat till den målgrupp som avses. En annan viktig

del i det drogförebyggande arbetet är att skapa sysselsättningar i drogfria

miljöer för ungdomar. Verksamheten vid kommunala fritidsgårdar och

ungdomsgårdar samt andra drogfria arrangemang spelar därvid en viktig roll. I

den nationella handlingsplanen betonas dessa insatser. Utskottet ser positivt

på att organisationer som bedriver alkohol- och drogförebyggande verksamhet,

genom ett särskilt stöd, ges möjlighet att stärka sina insatser.

Vidare anser utskottet att metoder att tidigt nå och stödja ungdomar som

befinner sig i riskzonen för missbruk måste utvecklas. I detta avseende måste

ett nära samarbete ske mellan socialtjänsten och skolan, skolhälsovården,

primärvården, den kommunala fritidsverksamheten, frivilliga organisationer och

andra organisationer som i sin verksamhet kommer i kontakt med ungdomar.

Skolan har en roll både som kunskapsförmedlare och påverkare av attityder

och beteenden. Det är som utskottet tidigare anfört viktigt att det ute i

skolorna förs en levande diskussion om alkohol- och narkotikafrågor, i syfte

att stärka elevernas motstånd mot olika drogpositiva budskap. Utskottet vill

ånyo framhålla vikten av att skolorna använder det kommentar- och

referensmaterial som Skolverket utarbetar och att undervisningen om riskerna

med tobak, alkohol och andra droger bedrivs kontinuerligt och inte enbart som

sporadiskt återkommande kampanjer samt att Skolverket följer upp hur ANT-

undervisningen bedrivs.

Utskottet ansåg att de då aktuella motionerna i allt väsentligt fick anses

tillgodosedda genom de insatser som vidtagits eller förbereddes. Motionerna

avstyrktes. Riksdagen följde utskottet.

Med anledning av andra motionsyrkanden anförde utskottet bl.a. vidare.

Utskottet delar inställningen i motion 1994/95:So228 (kds) att ett

framgångsrikt förebyggande arbete inom bl.a. narkotikaområdet förutsätter nära

samverkan mellan många olika aktörer såväl nationellt som regionalt och

lokalt.

- - -

Folkhälsoinstitutet kommer att delta i det europeiska samarbetet inom alkohol-

och narkotikaområdet och bygga upp ett svenskt centrum för data om

narkotikamissbruket, dess utbredning, skador och motåtgärder, i samverkan med

EU:s Drug Monitoring Center. I den nationella ledningsgrupp som tillskapats

ingår företrädare för flera statliga myndigheter (Folkhälsoinstitutet,

Socialstyrelsen, Rikspolisstyrelsen, Vägverket, Generaltullstyrelsen,

Riksförsäkringsverket, Statens skolverk, Ungdomsstyrelsen,

Alkoholinspektionen, Svenska Kommunförbundet, Landstingsförbundet,

Systembolaget, CAN). Regeringens samordningsorgan för narkotikafrågor

(SAMNARK) har till uppgift att verka för en förbättrad samordning av

samhällets insatser inom narkotikaområdet på nationell och internationell

nivå.

Folkhälsoinstitutet har i uppdrag att följa konsumtions- och skadeutvecklingen

inom narkotikaområdet samt att svara för samordning och utveckling av de

förebyggande insatserna när det gäller alkohol och narkotika. CAN gör årliga

undersökningar och samlade bedömningar av drogutvecklingen.

- - -

Utskottet ser allvarligt på att det experimentella bruket av narkotika ökat

bland ungdomar. En huvudinriktning av narkotikapolitiken måste därför, som

också framhållits av regeringen, inriktas på att på alla sätt motarbeta en

ökad droganvändning bland ungdomar.

Enligt utskottets mening förelåg inte något behov av att tillsätta en särskild

narkotikakommission. Motionen med en begäran härom avstyrktes därför. Inte

heller behövdes, enligt utskottet, en särskild arbetsgrupp för att kartlägga

ungdomars narkotikamissbruk. Den aktuella motionen med yrkande härom

avstyrktes därför också.

Mot bakgrund av den forskning och det forskningssamarbete som pågick eller

planerades på detta område fick den då aktuella motionen anses tillgodosedd.

Motionen avstyrktes.

Utbildningsutskottet har helt nyligen i betänkande 1996/97:UbU6 behandlat

motioner om skolhälsovård och elevvård. Utskottet anförde följande.

Utskottet har under senare år utförligt behandlat skolhälsovården, bl.a. vid

1994/95 års riksmöte (bet. 1994/95:UbU2). Utskottet erinrade då om att

skolhälsovården är reglerad i 14 kap. skollagen och att rektor enligt 1994 års

läroplaner har ansvaret för att den elevvårdande verksamheten utformas så att

eleverna får det särskilda stöd och den särskilda hjälp de behöver. Utskottet

anförde vidare att kommunerna har ett helhetsansvar för skolverksamheten och

är skyldiga att upprätta en skolplan med utgångspunkt i hur man lokalt avser

att arbeta för att nå de nationella mål som har satts upp för skolan.

I 14 kap. 2 § skollagen föreskrivs att för skolhälsovården skall finnas

skolläkare och skolsköterska.

Utskottet vill fästa uppmärksamheten på att Skolverket under våren 1996

utgivit referensmaterialet Att utveckla skolhälsovården som vänder sig främst

till skolsköterskor och skolläkare och är en introduktion till en mer

systematisk kvalitetsutveckling inom skolhälsovården. Skriften är också tänkt

att kunna användas vid diskussioner med skolans huvudman och rektor på den

enskilda skolan. Utgångspunkten för materialet är den föreskrift från

Socialstyrelsen (SOSFS 1993:9) som ålägger all legitimerad personal inom

hälso- och sjukvård att kvalitetssäkra sitt arbete.

I referensmaterialet anges att den kommunala skolplanen skulle kunna utgöra

en utgångspunkt för kvalitetsutvecklingen, men att det är ovanligt att

skolhälsovården innefattas i denna. Däremot finns ofta formuleringar om

elevvård som också är giltiga för skolhälsovården. Skriften lyfter emellertid

fram skolans arbetsplan som en lämplig utgångspunkt för

kvalitetssäkringsarbetet. Ett avsnitt om skolhälsovård bör kunna föras in i

arbetsplanen.

Utskottet förutsätter att Skolverkets referensmaterial får genomslag i

skolorna.

Enligt utbildningsutskottets mening borde riksdagen avslå de aktuella

yrkandena. Riksdagen följde utbildningsutskottet.

Konstitutionsutskottet behandlade i betänkande 1995/96:KU24 frågan om

ändringar i sekretesslagstiftningen i syfte att underlätta polisens och

socialtjänstens brottsförebyggande insatser mot ungdomar.

KU konstaterade att frågor om sekretess i samband med samarbetet mot

ungdomsbrott alltjämt var föremål för beredning inom Regeringskansliet. Enligt

utskottets mening borde detta beredningsarbete avvaktas och utskottet

avstyrkte därför motionen (Justitiedepartementets promemoria JU 1994:E

Sekretess vid samarbetet mot ungdomsbrott och ekobrott).

Utskottets bedömning

Enligt gjorda undersökningar har det under senare tid skett en klar ökning när

det gäller andelen ungdomar som har prövat narkotika. Det är i dag lättare än

tidigare att få tag på narkotika. Åtminstone bedömer eleverna i

skolundersökningen själva att det är så. Det finns enligt undersökningen

alltfler ungdomar i dag som har mindre restriktiva attityder, och det finns en

ökad benägenhet att pröva bland dem som inte redan har gjort det.

Erfarenheterna av cannabispreparat i ungdomsgrupperna är fortfarande betydligt

större än av ecstasy och LSD. Nya inslag i missbruksbilden är grupper av

ungdomar, med ett stort inslag av ungdomar med invandrarbakgrund och

omfattande social problematik, som missbrukar rökheroin och olika tabletter,

bl.a. Rohypnol. Vidare finns det i dag en grupp i övrigt skötsamma ungdomar

som missbrukar olika s.k. partydroger, framför allt ecstasy och LSD. Med

missbruk avser utskottet allt icke medicinskt eller vetenskapligt bruk av

narkotika.

Utskottet ser med stort allvar på situationen. De ungdomar som nu prövar

narkotika tar stora risker. En fortsatt ökning riskeras av det tillfälliga

experimentella missbruket bland ungdomar om inget görs. Det finns vidare stor

risk att flera av de ungdomar som i ökande antal prövar droger fastnar i

drogmissbruket och att antalet tunga missbrukare om några år ökar igen. Det är

samtidigt viktigt att inte bidra till att ungdomar tror att de är ?ute? om de

inte prövar narkotika. En stor majoritet av ungdomarna har aldrig prövat

narkotika. En stor majoritet har också fortfarande en restriktiv attityd till

narkotika.

Utskottet vidhåller sin tidigare inställning att målet för den svenska

narkotikapolitiken är att skapa ett narkotikafritt samhälle.

Narkotikapolitiken består av en kombination av förebyggande insatser, ett

varierat utbud av vård och behandling samt fortlöpande kontrollinsatser.

Insatser görs på såväl lokal och regional nivå som nationellt. Tyngdpunkten

ligger på den lokala nivån. Samverkan mellan olika lokala organ och

organisationer är mycket väsentlig. Insatserna måste samordnas väl. Arbetet

sker utifrån ett helhetsperspektiv på narkotikaproblemen, där alla delar av

politiken är väsentliga. Varje generation ungdomar måste förmås att ta avstånd

från all användning av narkotika.

Mot bakgrund av den senaste tidens utveckling framstår det som särskilt

angeläget att kraftfullt motverka ungdomars droganvändning. Det behövs, enligt

utskottet, kraftfulla insatser för att vända trenden mot ökat intresse för

narkotika och ökat missbruk bland ungdomar. Det krävs ett levande och enträget

engagemang från samhällets, från föräldrars och från frivilliga

organisationers sida.

Socialministern har under senare tid kallat samman representanter för

myndigheter och olika organisationer samt ungdomar och ungdomsorganisationer

för att skaffa sig en så god bild som möjligt av läget och behovet av insatser

på området. Utskottet välkomnar att den nationella ledningsgruppen för det

alkohol- och drogförebyggande arbetet förs över till Socialdepartementet med

socialministern som ordförande och med representanter för berörda myndigheter

och organisationer. Till ledningsgruppen knyts en referensgrupp med ungdomar i

åldern 16 till 25 år. Ledningsgruppens uppgift skall vara att bygga upp ett

långsiktigt alkohol- och drogförebyggande arbete. Huvuduppgiften blir att

konkretisera, tydliggöra och fördjupa arbetet med en alkohol- och drogpolitik

för Sverige. Den nationella ledningsgruppen skall engagera relevanta aktörer i

det förebyggande arbetet samt verka för att en samordning av det förebyggande

arbetet kommer till stånd. Ledningsgruppen skall fortlöpande följa, stämma av

och samordna de olika insatser av nationell karaktär som statliga eller andra

aktörer har att fullgöra. Ledningsgruppen skall stimulera och stödja en lokal

och regional mobilisering för ökade insatser inom det alkohol- och

drogförebyggande arbetet, inte bara på myndighetsnivå utan också inom den

ideella sektorn. Socialministern ser enligt ett interpellationssvar i

riksdagen nyligen två operativa delmål för ledningsgruppen. Det ena är att

motverka en ny narkotikavänlig trend bland vissa ungdomar och då särskilt

användningen av ecstasy. Det andra delmålet är att stoppa användningen av s.k.

svartsprit bland ungdomar, dvs. sprit som bränts hemma eller smugglats in i

landet. Regeringens samordningsorgan för narkotikafrågor (SAMNARK) har till

uppgift att verka för en förbättrad samordning av samhällets insatser inom

narkotikaområdet på nationell och internationell nivå.

I flera motioner framhålls behovet av insatser även på det internationella

planet för att komma till rätta med narkotikaproblemen. Regeringen har ingen

annan uppfattning. I budgetpropositionen för år 1997 framhåller regeringen att

alla former av legalisering av narkotika och liberalisering av

narkotikapolitiken strider mot det övergripande målet, ett narkotikafritt

samhälle. Regeringen kommer därför att bekämpa alla krav på legalisering av

narkotika och liberalisering av narkotikapolitiken, också på det

internationella planet. Sverige deltar mycket aktivt i det internationella

samarbetet inom FN, Europarådet och EU. Inom EU diskuteras för närvarande att

införa ett gemensamt informationssystem för att identifiera och analysera nya

syntetiska preparat, ett s.k. Early Warning System. Vidare diskuteras

principerna för en effektivare och snabbare narkotikaklassificering av nya

syntetiska droger. Dessa frågor har också uppmärksammats i FN. Sverige bör

enligt regeringen även fortsättningsvis ha en framträdande roll i det

internationella samarbetet, bl.a. mot bakgrund av de genomgripande

förändringarna i Central- och Östeuropa. När det särskilt gäller bidrag till

ersättningsverksamhet i utvecklingsländer som är beroende av odling av växter

från vilka narkotika framställs är Sverige sedan många år en av de största

bidragsgivarna till FN:s verksamhet och arbetar aktivt för att andra länder

skall ta ett större ansvar för verksamheten. För år 1997 har beräknats 40

miljoner kronor för narkotikainsatser genom FN-systemet. Det är samma belopp

på årsbasis som anvisades för budgetåret 1995/96. Utskottet kan i allt

väsentligt ställa sig bakom regeringens inställning och anser det ytterst

angeläget att Sverige med kraft driver sin inställning i narkotikafrågor

internationellt. Det är också av största vikt att Sverige kan markera stor

enighet inom narkotikapolitiken för att få gehör för politiken såväl

nationellt som internationellt. För att få mesta möjliga gehör krävs också att

argumenteringen kompletteras med en utförlig dokumentation av de svenska

erfarenheterna av den förda politiken.

De nordiska ländernas polis och tull samarbetar sedan många år på ett

effektivt sätt i fråga om brottsbekämpningen bl.a. när det gäller

narkotikabrott. Det finns i Danmark en delvis annan syn på narkotikamissbruk

än i de nordiska länderna i övrigt, främst då när det gäller cannabis.

Utskottet anser det angeläget att Sverige även i det nordiska samarbetet

framför vår syn i narkotikafrågan.

Sveriges medlemskap i EU har inneburit nya möjligheter att utveckla

samarbetet med polis- och tullmyndigheter i andra länder. I den tidigare

nämnda departementspromemorian föreslås nu att Sverige ratificerar

Europolkonventionen. Europol skall ha som mål att förbättra effektiviteten hos

behöriga myndigheter i medlemsstaterna och deras samarbete vad gäller att

förebygga och bekämpa bl.a. olaglig narkotikahandel. Europol skall i första

hand ha som uppgift att inhämta, sammanställa och analysera information samt

underlätta informationsutbyte mellan medlemsstaterna. Erfarenheterna från USA,

när det gäller polissamarbetet, studeras dock.

Samarbete i alkohol- och narkotikafrågor finns i de flesta kommuner.

Betydelsen av en väl fungerande samverkan framhålls bl.a. i den nya

socialtjänstpropositionen och har också framförts vid den offentliga

utfrågningen. Under senare år har lokala program eller handlingsplaner för den

alkohol- och drogförebyggande verksamheten antagits i stor utsträckning. Detta

anser utskottet vara mycket positivt. Dessa program och planer anpassas efter

de egna behoven och förutsättningarna i kommunen. Härigenom klargörs

ansvarsfördelningen bättre och man kan utnyttja det lokala engagemanget bland

ungdomar, föräldrar, politiker, organisationer och enskilda som arbetar med

barn och ungdomar. Det är enligt utskottet mycket angeläget att göra

ungdomarna mer delaktiga i det förebyggande arbetet mot alkohol- och

narkotikamissbruk. Ungdomar måste i större utsträckning få påverka insatserna,

bl.a. utforma egna fritidsmiljöer utan att dessa därför isoleras från

vuxenvärlden. Samhället bör stödja olika pilotprojekt på området. Goda exempel

bör spridas till andra kommuner. Kreativiteten hos enskilda människor och

frivilliga organisationer måste uppmuntras och tas till vara. När det gäller

kampen mot destruktiva livsstilar, drogmissbruk och utanförskap är behovet av

folklig förankring och insatser från de frivilliga organisationerna av den

största betydelse. I den nya socialtjänstpropositionen framhålls vikten av att

dessa organisationer ges stöd i sitt arbete.

Folkhälsoinstitutet leder och samordnar ett förstärkt alkohol- och

drogförebyggande arbete. Folkhälsoinstitutet och CAN har också en faktaserie

om olika narkotiska preparat. Institutet ger även ut Haschboken som ges

omfattande spridning och som enligt uppgift också i mycket stor utsträckning

läses och diskuteras av föräldrar och ungdomar. Det är, enligt utskottet,

angeläget att skolorna använder sig av det kommentar- och referensmaterial som

Skolverket eller andra utarbetar och att undervisningen bedrivs kontinuerligt.

Informationen till ungdomarna och deras föräldrar om narkotika och

narkotikamissbrukets symtom och verkningar måste fungera. Föräldrarna liksom

skolan har ett stort ansvar i sammanhanget. Samhället måste på olika sätt

verka för att föräldrarna tar sitt ansvar. Regeringen har i dagarna beslutat

direktiv för en särskild utredare med uppdrag att föreslå hur stödet till

föräldrar i form av föräldrautbildning och andra verksamheter för föräldrar

med barn i förskole- och skolåldern kan utvecklas och stimuleras. I direktiven

sägs bl.a. att ett särskilt område där föräldrar kan behöva stöd gäller

tonårsbarnens förhållande till alkohol, droger och tobak. Utredaren skall

pröva vad som kan göras inom barnomsorgen, skolan och på annat sätt för att

hjälpa föräldrarna i deras arbete med att ge sina barn en positiv inriktning

på sina liv.

I detta sammanhang vill utskottet framhålla betydelsen av att insatser görs

för att motverka ungdomsarbetslösheten. Allt fler ungdomar blir varken antagna

till högre studier eller får något arbete efter skolan. Den höga

ungdomsarbetslösheten och den minskade framtidstron hos många ungdomar förenad

med en ökande alkoholanvändning i samhället riskerar också att leda till en

ökning av narkotikamissbruket. Socialstyrelsen har tillsammans med

Arbetsmarknadsstyrelsen fått i uppdrag av regeringen att utforma en

arbetsgaranti och arrangera kompetenshöjande åtgärder för att ungdomar skall

komma in i arbetslivet och inte behöva leva på socialbidrag och vara

sysslolösa. I socialtjänstpropositionen föreslås nya bestämmelser i

socialtjänstlagen, bestämmelser som ger kommunen rätt att begära att ungdomar

under 25 år som uppbär försörjningsstöd enligt lagen skall delta i praktik

eller annan kompetenshöjande verksamhet.

Frågan om stöd till seriösa rejvarrangörer för att erbjuda ungdomarna ett

alternativ till drogrelaterade rejvfester tas upp i en motion. Utskottet anser

att rejvarrangörer som är motståndare till droger bör kunna stödjas av

samhället. Kunskaperna om den nya ungdomskulturen måste förbättras hos dem som

arbetar med dessa frågor. Samtidigt som det är viktigt att polis,

socialarbetare och fritidspersonal intresserar sig för verksamheten är det

nödvändigt att också sätta bestämda gränser för denna. Arrangörer som är

positiva till droger måste med kraft motarbetas. Det gäller också att

förhindra att denna drogkultur sprider sig till andra tillställningar där

ungdomar träffas. De nya ungdomsgrupper som missbrukar narkotika kan vara

svåra för vuxenvärlden att komma i kontakt med och påverka. Det ställer nya

krav på förhållningssätt och på metoder för det förebyggande arbetet.

Uppgifter finns om lyckosamma lokala insatser på detta område. Erfarenheten av

dessa insatser bör enligt utskottet spridas.

Åtgärderna mot ungdomarnas missbruk är enligt utskottet en viktig del i det

brottsförebyggande arbetet. Ett nytt nationellt brottsförebyggande program har

tagits fram och kunskapen om det brottsförebyggande arbetet sprids nu,

samtidigt som stöd ges till olika brottsförebyggande projekt. Genom

närpolisreformen har bättre förutsättningar skapats för polisen att bekämpa

gatulangning och att arbeta förebyggande, t.ex. genom att identifiera och få

kontakt med ungdomar i riskzonen för missbruk och kriminalitet. Det är av

avgörande betydelse att tidigt upptäcka och reagera vid tecken på en negativ

utveckling hos en ung människa. Behovet av ändringar i sekretesslagstiftningen

i syfte att underlätta polisens och socialtjänstens samarbete tas upp i en

motion. Frågan bereds fortfarande i Justitiedepartementet med ledning av

promemorian 1994 E Sekretess vid samarbetet mot ungdomsbrott och ekobrott.

Regeringens ställningstagande till promemorian bör enligt utskottet avvaktas.

När det gäller frågan om även cannabisväxtens frö bör narkotikaklassas

konstaterar utskottet att växtens frön undantas från narkotikakontroll enligt

den berörda FN-konventionen (Single Convention on Narcotic Drugs). Sverige är

dock oförhindrat att ha en starkare kontroll än den konventionen föreskriver.

Under utfrågningen har det från Rikspolisstyrelsens sida framhållits att

illegal odling av cannabis visserligen förekommer i Sverige men att den är

försumbar i sammanhanget. Någon anledning att nu ändra definitionen på

cannabis i narkotikalagstiftningen föreligger därför inte enligt utskottet.

Regeringen och Läkemedelsverket bör dock följa utvecklingen.

Utskottet välkomnar att regeringen i dagarna beslutat inrätta en arbetsgrupp

med företrädare för berörda departement och myndigheter med uppdrag att se

över lagstiftningen rörande de nya syntetiska drogerna.

Vad utskottet anfört med anledning av motionerna So201 (m) yrkande 5, So603

(m) yrkandena 11 och 14, So651 (v) yrkandena 1 och 2, So655 (mp) yrkande 16,

So656 (fp) yrkandena 12-15, 17 och 26, So657 (kd) yrkandena 2 och 6, So807

(mp) yrkande 3 och Ju909 (m) yrkande 4 bör riksdagen ge regeringen till känna.

Dopningsmedel

I motion So603 av Gullan Lindblad m.fl. (m) begärs tillkännagivande om en

kriminalisering av det icke-medicinska bruket av dopningspreparat (yrkande

15). Motionärerna påpekar att det sedan år 1992 är förbjudet att tillverka,

inneha, ge bort eller sälja dopningsmedel. Lagstiftningen har dock inte

lyckats hindra konsumtionen av preparaten, och missbruket är enligt

motionärerna så omfattande att ytterligare åtgärder snarast måste vidtas.

I motionen begärs också ett tillkännagivande om utökat internationellt

samarbete för att minska användningen av dopningspreparat (yrkande 16). Ett

växande problem är smugglingen av dopningspreparat från det forna östblocket,

framför allt Ryssland. I dessa länder säljs dessa preparat fortfarande öppet.

Det är viktigt att svenska myndigheter i ökad omfattning informerar sina

utländska motsvarigheter om hur allvarligt Sverige ser på smugglingen från

Ryssland och transittrafiken genom de baltiska staterna. Det är angeläget att

Sverige biträder grannländernas tullmyndigheter för att stoppa denna

smuggling. Vidare bör Sverige i internationella forum försöka uppnå

internationella bestämmelser om förbud för icke-medicinsk användning av

dopningspreparat.

I motion Ju903 av Olof Johansson m.fl. (c) yrkas tillkännagivande dels om att

konsumtionen av dopningsmedel bör kriminaliseras (yrkande 8), dels om en

konkretisering av gränsdragningen mellan ringa och normalt dopningsbrott och

införande av brottsrubriceringen grovt dopningsbrott (yrkande 9).

I motion Kr257 av Marianne Samuelsson m.fl. (mp) begärs förslag i enlighet med

vad som anförts om att dopningspreparat inom idrotten skall straffbeläggas

(yrkande 16). Motionärerna framhåller att dopning har varit ett stort problem

i idrottssammanhang. Utredningen Doping i folkhälsoperspektiv föreslår en

kriminalisering även av konsumtion av dopningspreparat, samt skärpta

straffsatser för grovt dopningsbrott. Motionärerna ser detta som det enda

sättet att komma åt dopningsproblematiken.

Även i motion Kr511 av Andreas Carlgren m.fl. (c) begärs en kriminalisering av

bruket av dopningsmedel (yrkande 6). Motionärerna framhåller att

dopningsmissbruket är såväl ett idrottsligt som ett samhälleligt problem.

Betydande insatser görs dock från idrottsrörelsens sida för att bekämpa

dopningen. Dopningsutredningen har nyligen avlämnat sina förslag. Motionärerna

anser att användning av dopningsmedel skall kriminaliseras redan nu och

förutsätter att utredningen efter remissförfarande skall leda till förslag

från regeringens sida.

I motion So656 av Lars Leijonborg m.fl. (fp) yrkas att riksdagen som sin

mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om nikotin som dopning

(yrkande 35). Motionärerna anser att en utredning också borde göras om

huruvida nikotin skall räknas som dopningspreparat. Nikotin har effekter på

hjärnans alarmcentrum och har en prestationshöjande effekt.

Utredningen om dopning har haft i uppdrag att göra en allsidig översyn av

dopningsproblemets omfattning och karaktär, följder av missbruk på kort och på

lång sikt samt bedöma behovet av olika insatser. I direktiven betonas att

utgångspunkten för utredningens arbete skall vara en noggrann genomgång av den

faktiska kunskapen om dopningmedlen och deras fysiska och psykiska verkningar.

Utredningen har redovisat sina överväganden och förslag i betänkande SOU

1996:126 Doping i folkhälsoperspektiv.

Undersökningarna visar enligt utredningen att missbrukets omfattning

knappast är så utbrett och etablerat som tidigare befarats. I utredningens

intervjuundersökning bland män i åldern 18-30 år uppgav 1,1 % att de någon

gång hade prövat anabola steroider. Liknande resultat, dock med lokala

variationer, visar de undersökningar som Centralförbundet för alkohol- och

narkotikaupplysning (CAN) har genomfört. Det har inte heller framkommit något

som tyder på att missbruket har ökat i omfattning de senaste två åren.

Resultaten tyder närmast på att utvecklingen har stagnerat. Merparten av de

dopningsmedel som illegalt finns tillgängliga har smugglats in i landet.

Den medicinska forskningen visar att bl.a. anabola steroider har allvarliga

fysiska skadeverkningar. Däremot är det mera oklart vilka psykiska effekter de

olika dopningsmedlen har. Forskningen pekar dock på att ett missbruk av

anabola steroider hos en del personer kan leda till psykiska bieffekter, bl.a.

en förhöjd aggressivitet samt depression vid uppehåll i missbruket. Emellertid

får understrykas att aggressivitet inte är detsamma som ökad våldsbenägenhet.

I många av de fall där missbruk av anabola steroider har förekommit i samband

med våldsbrott har missbruket vidare kombinerats med missbruk av alkohol och

narkotika. Något vetenskapligt belagt orsakssamband mellan missbruk av anabola

steroider och våldsbrott finns inte. Att anabola steroider är

beroendeframkallande i egentlig mening är inte heller vetenskapligt belagt.

Även om det utredningsmaterial som varit tillgängligt för utredningen visar

att missbruket inte är så omfattande som man ibland har trott är det ändå ett

allvarligt samhällsproblem. Eftersom missbruk av dopningsmedel kan innebära

allvarliga hälsofaror för många unga människor anser utredningen att det är

nödvändigt med en fortsatt målmedveten bekämpning av allt icke- medicinskt

bruk av anabola steroider och andra dopningsmedel. En effektiv kamp kräver ett

vitt spektrum av åtgärder där tyngdpunkten bör ligga på förebyggande åtgärder

och på insatser för att komma åt dem som illegalt tillhandahåller

dopningsmedel.

I betänkandet från utredningen om dopning framhålls att utredningen har

funnit att den nuvarande straffskalan för dopningsbrott inte fullt ut

motsvarar straffvärdet för mer kvalificerad brottslighet, som t.ex. då den

illegala hanteringen avser stora mängder dopningsmedel. Med hänsyn till den

vikt utredningen fäster vid kampen mot tillgång på sådana illegala medel

föreslår utredningen att ett grovt dopningsbrott införs för vilket fängelse

kan utdömas med minst sex månader och högst fyra år. I syfte att få en mer

enhetlig straffrättslig bedömning av dopningsbrotten föreslår utredningen att

kriterierna för när gärningen skall bedömas som ringa uttryckligen anges i

dopningslagens straffbestämmelser.

För att kampen mot spridningen av anabola steroider och andra dopningsmedel

skall bli effektiv krävs enligt utredningens mening att denna brottslighet får

tillräckligt utrymme i polisens och tullens verksamhet. Utredningen anser att

det är nödvändigt att dopningsbrotten prioriteras mer än vad som nu sker i

polisens brottsutredande verksamhet. Vidare krävs det att den illegala

hanteringen av bl.a. anabola steroider uppmärksammas internationellt. Särskilt

oroväckande är att det synes vara lätt att, trots recepttvång, införskaffa

anabola steroider på vissa håll utomlands. Utredningen föreslår därför att

regeringen internationellt - inom ramen för EU-arbetet och i andra lämpliga

sammanhang - tar upp frågor om kontrollen över handeln med läkemedel. Det är

över huvud taget viktigt att frågor om den illegala hanteringen av

dopningsmedel även internationellt behandlas i ett folkhälsoperspektiv och

inte endast som ett problem för den organiserade idrotten.

Utredningen påpekar att uppgifter förekommer om att nikotin används i

prestationshöjande syfte och att det inom idrottsvärlden har diskuterats om

bruket skall bedömas som dopning. Emellertid är bruket av nikotin för

närvarande inte förbjudet enligt IOK:s regler. När det gäller bruk av nikotin

i övrigt, dvs. utanför idrottens regelsystem, bör nikotin enligt utredningen

inte i första hand betraktas som ett dopningsmedel utan som ett av stora

grupper använt legalt njutningsmedel med beroendeframkallande egenskaper. En

särskild tobakslag, med regler om hantering m.m. av tobaksvaror, har införts

1993. Utredningen anser med hänsyn till detta att en reglering av bruket av

nikotin faller utanför utredningens uppdrag.

Under behandlingen i utskottet har frågan om kontroll av GHB

(gammahydroxybuturat) tagits upp mot bakgrund av uppgifter i pressen om

dödsfall efter användning. GHB har behandlats av Dopningsutredningen.

Utredningen framhåller bl.a. att uppgifter förekommer som pekar på att en del

personer använder GHB som berusningsmedel men även att GHB används i syfte att

öka muskeluppbyggnaden. Medicinska studier har visat att GHB, beroende på

dosering, antingen kan ha verkan som stimulantia eller ha en sömngivande

effekt, samtidigt som substansen ökar frisättningen av tillväxthormon. Det

skall dock noteras att dokumentation om GHB:s muskeluppbyggande effekt helt

saknas. Eftersom GHB således har inverkan på frisättningen av tillväxthormon

faller denna substans enligt utredningen in under dopningslagens definition.

Betänkandet bereds fortfarande i Socialdepartementet.

Från Läkemedelsverket har upplysts att verket under en längre tid har oroats

av rapporter om användning av bl.a. GHB bland ungdomar. Substansen är inte

centralstimulerande eller starkt beroendeframkallande, vilket gör att den,

enligt svensk lagstiftning, inte kan narkotikaklassas. Det har diskuterats om

substansen kan betraktas som dopningsmedel. Detta är dock en fråga som måste

avgöras av allmän domstol. Det finns ingen myndighet som har bemyndigande att

utfärda listor över vad som skall betraktas som dopningsmedel.

Läkemedelsverket har övervägt att läkemedelsklassa GHB. Det innebär i så fall

att försäljning utan tillstånd av GHB blir olagligt men inte själva bruket. En

läkemedelsklassificering av GHB förbereds. Förslaget, åtföljt av en

konsekvensutredning, måste först sändas ut på remiss. Läkemedelsverket räknar

med att skicka ut förslaget inom kort.

Den arbetsgrupp som regeringen inrättat med uppdrag att se över

lagstiftningen rörande de nya syntetiska drogerna skall enligt socialministern

även se över möjligheten att på laglig väg kontrollera andra farliga ämnen,

såsom GHB, som används i berusningssyfte.

Utskottets bedömning

Dopningsutredningen överlämnade i oktober 1996 sitt betänkande Doping i

folkhälsoperspektiv. I betänkandet föreslås bl.a. att det icke-medicinska och

icke-vetenskapliga bruket av de medel som omfattas av dopningslagen

kriminaliseras.

Utredningen föreslår att grovt dopningsbrott införs i lagen om förbud för

vissa dopningsmedel för vilket brott fängelse i minst sex månader och högst

fyra år skall kunna utdömas. Vidare föreslås att regeringen tar upp frågor om

läkemedel och dopningsmedel internationellt, i EU och i andra lämpliga

sammanhang. Polisens och tullens insatser betonas. Frågan om bruket av nikotin

skall bedömas som dopning behandlas också, men något förslag om detta läggs

inte fram av utredningen. Betänkandet bereds fortfarande i

Socialdepartementet.

Utskottet anser att riksdagen bör avvakta ett kommande förslag från

regeringen i dessa frågor och avstyrker därför motionerna So603 (m) yrkandena

15 och 16, So656 (fp) yrkande 35, Ju903 (c) yrkandena 8 och 9, Kr257 (mp)

yrkande 16 och Kr511 (c) yrkande 6.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande narkotikapolitiken

att riksdagen med anledning av motionerna 1996/97:So201 yrkande 5,

1996/97:So603 yrkandena 11 och 14, 1996/97:So651 yrkandena 1 och 2,

1996/97:So655 yrkande 16, 1996/97:So656 yrkandena 12-15, 17 och 26,

1996/97:So657 yrkandena 2 och 6, 1996/97:So807 yrkande 3 och

1996/97:Ju909 yrkande 4, som sin mening ger regeringen till känna vad

utskottet anfört,

2. beträffande dopningsmedel

att riksdagen avslår motionerna 1996/97:So603 yrkandena 15 och 16,

1996/97:So656 yrkande 35, 1996/97:Ju903 yrkandena 8 och 9, 1996/97:Kr257

yrkande 16 och 1996/97:Kr511 yrkande 6.

Stockholm den 8 april 1997

På socialutskottets vägnar

Sten Svensson

I beslutet har deltagit: Sten Svensson (m), Ingrid Andersson (s), Rinaldo

Karlsson (s), Christina Pettersson (s), Liselotte Wågö (m), Marianne Jönsson

(s), Roland Larsson (c), Conny Öhman (s), Barbro Westerholm (fp), Mariann

Ytterberg (s), Stig Sandström (v), Christin Nilsson (s), Birgitta Wichne (m),

Thomas Julin (mp), Chatrine Pålsson (kd), Elisebeht Markström (s) och Annika

Jonsell (m).

Offentlig utfrågning i riksdagen om situationen på narkotikaområdet med

tyngdpunkt på utvecklingen när det gäller ungdomar

Datum: Torsdagen den 6 mars 1997

Tid: 09.00-13.05

Lokal: Förstakammarsalen

Deltagare:

Statssekreterare Ulf Westerberg och departementssekreterare Agneta Björklund,

Socialdepartementet

Direktör Björn Hibell, Centralförbundet för Alkohol- och Narkotikaupplysning

(CAN)

Enhetschef Anders Romelsjö, Centrum för alkohol- och drogprevention,

Samhällsmedicin Syd, Huddinge

Överdirektör Jakob Lindberg och avdelningsdirektör Gert Johansson,

Folkhälsoinstitutet

Överdirektör Ann-Marie Begler och projektchef Stina Holmberg, Social-

styrelsen

Tf. byråchef Ann-Marie Orler, polisinspektör Tom Jensen och kommissarie Walter

Kegö, Rikspolisstyrelsen

Generaldirektör Leif Linde och utvecklingschef Eva Karlsson, Ungdoms-

styrelsen

Förbundssekreterare Lars Strid, Svenska Kommunförbundet

Projektledare Kristina Jung, Stadskansliet i Göteborg

Projektledare Ulla Isaksson, Kommunförbundet Norr, Luleå

Enhetschef Gunilla Olofsson, Maria Ungdom, Stockholm

Skolsköterskan Maria Heikkilä, kurator Ann-Sofie Eriksson

och institutionssamordnare Lars Broth, S:t Eriks Gymnasium, Stockholm

Förbundsordförande Anita Hultkrantz och styrelseledamot Maria Malaroda,

Riksförbundet Mot Narkotika (FMN)

Styrelseledamot Jan Mattsson och förbundssekreterare Per Johansson,

Riksförbundet Narkotikafritt Samhälle (RNS)

Förbundsordförande Alec Carlberg och förbundssekreterare Arne Bogren,

Riksförbundet för hjälp åt läkemedelsmissbrukare (RFHL)

Direktör Åke Setréus, European Cities Against Drugs, Stockholm

Ordföranden i socialutskottet Sten Svensson (m): Mina damer och herrar! Jag

ber att på socialutskottets vägnar få hälsa er alla välkomna till dagens

offentliga utfrågning om situationen på narkotikaområdet med tyngdpunkten lagd

på utvecklingen när det gäller ungdomar. Bakgrunden till vårt initiativ, som

vi beslöt oss för i slutet av januari, är bl.a. informationen från myndigheter

om att ungdomar är mer intresserade av att pröva narkotika nu än för några år

sedan, och att de också prövar i större utsträckning än tidigare.

I en uppmärksammad artikelserie den senaste månaden har tidningen Expressen

riktat strålkastarljuset mot den nya knarkvågen. I tisdags kom en ny

larmrapport om att tonåringarna super och knarkar som aldrig förr. Artiklarna

är en dyster läsning för tonårsföräldrar.

Uppgifterna om kopplingen mellan olika ungdomskulturer som rejvfester och

bruk av ecstasy och LSD väcker mycket stor oro. Från Rikskriminalpolisen har

vi fått uppgifter om en dramatisk ökning av antalet beslagstillfällen.

Utvecklingen i vissa länder i Europa, med en större acceptans när det gäller

vissa former av narkotika, bör också uppmärksammas.

Riksdagen har alltid hävdat en strikt narkotikapolitik. Hösten 1995 i vårt

betänkande 1995/96:SoU5 uttalade utskottet att riksdagen vid ett flertal

tillfällen har uttalat att målet för den svenska narkotikapolitiken är att

skapa ett narkotikafritt samhälle. Denna målsättning, som har ett starkt stöd

hos den svenska befolkningen, har inte ändrats, och omfattande insatser görs

eller förbereds för att bekämpa narkotikabrottslighet och narkotikamissbruk.

Den restriktiva narkotikapolitiken ligger också till grund för Sveriges

internationella engagemang. Utskottet är positivt till att Sverige aktivt

deltar i det internationella samarbetet mot den illegala narkotikahandeln.

Detta samarbete är mycket betydelsefullt, bl.a. för att vi i dessa sammanhang

bestämt kan markera vårt avståndstagande från de krav på legalisering av vissa

narkotiska preparat och liberalisering av narkotikakontrollen som ställs i

vissa västeuropeiska länder.

Även när det gäller EU-samarbetet har utskottet hävdat en strikt linje. När

frågan om medlemskap avgjordes i riksdagen hösten 1994 framförde

socialutskottet i ett yttrande till utrikesutskottet att målet för den svenska

narkotikapolitiken är att skapa ett narkotikafritt samhälle. Detta mål har

stark förankring i den svenska medborgaropinionen, de politiska partierna,

ungdomsorganisationerna och övriga folkrörelser.

Narkotikapolitiken bygger på ett nära samspel mellan förebyggande åtgärder,

kontrollpolitik samt behandling och rehabilitering av narkotikamissbrukare.

Samhällets samlade insatser skall ge ett tydligt och entydigt budskap om att

all icke-medicinsk användning av narkotika är oacceptabel. Utrikesutskottet

delade den bedömningen och ville för sin del särskilt framhålla betydelsen av

att folkhälsoaspekterna även framdeles vägde tungt i de överväganden som görs

inom ramen för Sveriges agerande i olika internationella fora, inklusive

Europeiska unionen.

Det finns inte någon anledning att ändra den svenska narkotikapolitiken. Ett

enhälligt socialutskott anser det nödvändigt att Sverige med sitt EU-

medlemskap är pådrivande i kampen i Europa mot narkotikabrotten, och att vårt

land med kraft vänder sig mot alla tankar på en legalisering av narkotika

eller ett accepterande av narkotikamissbruk som en normal företeelse i

samhället.

Den svenska delegationen i Nordiska rådet har på olika sätt drivit dessa

frågor till beslut om rekommendationer till de fem regeringarna om en

narkotikapolitik med samma innebörd som den jag nyss redovisat. Det senaste

initiativet ledde till en rekommendation om genomförandet av en utbildning för

ungdom i Nordens närområden till att bli informatörer på narkotikaområdet i

nära samarbete med myndigheter, institutioner och organisationer som arbetar

med narkotikabekämpning.

Rubriken för dagens utfrågning talar om läget och utvecklingen på

narkotikaområdet, men utskottet vill gärna också veta hur ni som inbjudits att

delta arbetar, vad ni gjort och vad ni gör, vad ni planerar att göra samt vad

ni anser att riksdagen och regeringen bör göra.

Dagens utfrågning stenograferas och tas upp på band. Den som visar bilder

måste förse oss med kopior. Den som förfogar över intressant material i

sammanhanget bör förse oss med exemplar eller tips om var vi kan få tag på

materialet. Anledningen till detta är att utskottet kommer att låta allt detta

gå i tryck och fogas som underlag till ett kommande betänkande.

Än en gång: Jag ber att få hälsa samtliga närvarande välkomna.

Statssekreterare Ulf Westerberg: Jag vill först säga att jag tycker att det är

ett mycket gott initiativ att kalla till denna hearing i ett för dagen mycket

angeläget ämne. Jag skall först konstatera det som utskottsordföranden Sten

Svensson själv sade, dvs. att vi på olika sätt har kunnat se oroande signaler.

Det gäller framför allt att det under senare år har skett en förändring i

ungdomars attityder till droger. Det är uppenbart att de är mer nyfikna på

droger och verkar ha en öppenhet i förhållandet till droger på ett sätt som

inte har förekommit under senare år. Det är mycket oroande.

Socialministern har i olika sammanhang prioriterat frågor kring alkohol och

narkotika. För att skaffa sig en aktuell bild av läget kallade Margot

Wallström till en hearing med myndigheter i maj förra året, till ett rådslag

med ungdomar i december förra året och till en hearing med representanter för

ungdomar och ungdomsorganisationer i januari i år, där också socialutskottet

var representerat. Den bild som kommit fram visar att det växer fram nya

attityder till narkotika inom särskilt vissa ungdomsgrupper. I de årliga

skolundersökningar som görs bland landets niondeklasser ser man att andelen

som har använt narkotika har ökat från 3 % 1989 till 7-8 % 1996. Det finns

enligt samma undersökning av niorna en ökande nyfikenhet på narkotika och en

ändrad, mer tillåtande, attityd till narkotika som är mycket bekymmersam. Det

är dessa trender som måste vändas.

Vi har en ungdomskultur i dag som är svårtillgänglig för vuxna. Det finns

också en internationell trend med ecstasy och andra syntetiska droger som vi

nås av och som också innebär nya internationella värderingsströmningar. Dessa

droger når andra grupper än de traditionella drogerna och kräver också ett

annat förhållningssätt från vuxenvärlden.

Socialministern kommer att ta över ordförandeskapet i den nationella

ledningsgruppen för det alkohol- och drogförebyggande arbetet. Det första

mötet under hennes ledning blir den 20 mars. 13 myndigheter kommer att ingå i

ledningsgruppen. Jag vill understryka att det inte är ett sätt att ta över

därför att myndigheterna har misslyckats med att samordna dessa frågor. Syftet

är att förstärka samverkan och samordningen av insatserna.

Ledningsgruppen har sammanställt en nationell handlingsplan som

presenterades i juni 1995. Målet för narkotikapolitiken - ett narkotikafritt

samhälle - ligger fast. Det rubbar vi inte.

En referensgrupp med ungdomar i åldern 16-25 år skall knytas till den

nationella ledningsgruppen. Ungdomars delaktighet är viktig. Deras synpunkter

och idéer behövs för att vi skall förstå hur ungdomar skall kunna påverkas.

Målet och visionen för detta arbete när det gäller ungdomar är en alkoholfri

uppväxt och ett narkotikafritt samhälle. Vi ser närmast två operativa delmål

som socialministern kommer att föreslå för ledningsgruppens arbete. Det ena är

att motverka en ny narkotikavänlig trend bland ungdomar när det gäller just

dessa syntetiska droger, och det andra är att stoppa svartspriten bland

ungdomar.

Grunden för arbetet med narkotika måste läggas på lokal och regional nivå.

Det är viktigt att alla kommuner har utformat lokala handlingsplaner som är

anpassade efter de egna behoven och de olika förutsättningar som finns över

landet. Ett lokalt engagemang bland ungdomar, föräldrar, politiker,

närpoliser, organisationer och andra som arbetar med barn och ungdomar måste

finnas. Det finns kreativitet och kapacitet hos de enskilda som kan fångas upp

lokalt och utvecklas i detta arbete. Närpolisreformen, som bl.a. innebär ett

problemorienterat arbetssätt på lokal nivå, skall också ses som bas för ett

bättre samarbete mellan polis, skola och socialtjänst. I

socialtjänstpropositionen, som skall läggas fram i nästa vecka, betonas värdet

av samverkan mellan myndigheter i barn- och ungdomsarbetet. Det föreslås inga

förändringar i de paragrafer som reglerar dessa saker när det gäller

socialnämndens allmänna verksamhet, åtgärder mot missbruk eller omsorg om barn

och ungdomar i propositionen. Likväl kommenteras socialtjänsten, dess ansvar

och betydelse betonas när det gäller dessa frågor.

Kommunen har huvudansvaret för de förebyggande insatserna och vård och

behandling. Frivilligorganisationernas insatser är av stor betydelse och utgör

ett värdefullt komplement till kommunernas insatser. De kan inte ta över, men

de är ett viktigt komplement. Särskilt när det gäller kampen mot destruktiva

livsstilar, droger och utanförskap är samhället i stor utsträckning beroende

av frivilliginsatserna. Politiken på drog- och alkoholområdet måste i

framtiden ha en stark folklig förankring för att kunna fungera. Det kan inte

åstadkommas utan att enskilda människor engagerar sig mot missbruk och

utslagning. Också internationellt är det viktigt att öka samarbetet och att

påverka andra stater när det gäller synen på narkotika. Vi har som bekant

olika uppfattningar ibland. Sverige har tillsammans med några andra länder en

mycket bestämd uppfattning om hur vi skall se på narkotikan. Framför allt

jobbar vi naturligtvis inom Europeiska unionen, men också inom FN, där vi

förbereder oss inför den speciella session som skall hållas så småningom. Vi

hade ett förmöte dit vi kallade ett antal företrädare och nationer som vi har

ett gott samarbete med för att lägga grunden för ett framgångsrikt arbete i

den verksamheten.

Jag vill slutligen betona att arbetet med ungdomar kräver ett levande och

enträget socialt engagemang. Det måste hållas levande, eftersom varje

generation ungdomar måste förmås att ta avstånd från all användning av

narkotika. Där har vi alla ett stort ansvar.

Björn Hibell, CAN: Slutsatserna av det jag kommer att säga är egentligen redan

sagda av de två som har pratat före mig. Vi ser en trend mot ökad erfarenhet

av narkotika och ökad tillgänglighet i olika ungdomsundersökningar, i första

hand. Jag tänkte ändå sätta litet siffror och kurvor bakom detta.

Det blir en ganska snabb och rapsodisk genomgång av olika undersökningar - i

första hand sådana som vi själva på CAN har gjort. En av dem är

skolundersökningen i årskurs 9, som har gjorts varje år sedan 1971. Efter

nedgången i narkotikaerfarenheten under 1970-talet och en bit in på 1980-talet

låg siffrorna still ganska länge. Andelen ungdomar som prövat narkotika var

3-4 % under en lång rad år under slutet på 1980-talet. Den siffran är nu

fördubblad. 7-8 % av eleverna uppgav 1996 att de har prövat narkotika någon

gång (bild 1).

Det fördelar sig litet olika i olika delar av landet. Vi har gjort en

uppdelning i det vi kallar H-regioner. Det är geografiska enheter där det går

att skilja ut Stockholm, Göteborg och Malmö. I övrigt är det tätortsbaserade

siffror. Vi ser att Malmö ligger något över de övriga, och sedan kommer

Stockholm, det finns siffror på runt 5-6 % i hela landet. Narkotikan

förekommer mest i Stockholm och Malmö, åtminstone i dessa undersökningar, men

den förekommer över hela landet (bild 2).

Andelen ungdomar som säger sig haft lust att pröva var lägre i mitten på

1980-talet än 1971. Kurvan har stigit under 1990-talet. Dock är det ingen

ökning mellan 1995 och 1996. 7-8 % av dem som inte har prövat narkotika säger

att de någon gång har haft lust att göra det (bild 3).

Siffrorna över antalet ungdomar som säger att de verkligen har haft

möjlighet att pröva visar en liknande trend. Vi ser en minskning fram till

mitten av 1980-talet och sedan en ökning. Det är dock ingen ökning mellan de

två senaste undersökningarna. Det finns en likartad utveckling när det gäller

hur många som säger att de vet någon som kan ge eller sälja narkotika till

dem.

En annan av de undersökningar vi gör gäller mönstrande, (i regel) 18-åriga

pojkar. I samband med mönstringen besvarar de en enkät om alkohol- och

narkotikavanor. Vi ser en likartad trend med en minskning under 1980-talet.

Siffrorna låg still på förhållandevis låga nivåer under ett antal år, men vi

har haft en ökningstrend under senare år. Numera uppger ungefär 14 % av

pojkarna att de någon gång har prövat narkotika, mot tidigare ca 6 %. Det är

en fördubbling under 90-talet (bild 4).

Vi kan också se en ökning när det gäller tillgängligheten - i alla fall den

subjektiva tillgängligheten. Andelen som säger att de haft möjlighet att pröva

narkotika har ökat under 1990-talet. Siffrorna har nästan fördubblats under

denna period. Numera säger 35-36 % att de haft möjlighet att pröva narkotika

(bild 5).

Även bland de mönstrande finns det en viss geografisk skillnad. Stockholm,

Göteborg och Malmö ligger högre än övriga landet när det gäller antal personer

som har svarat att de har erbjudits narkotika någon gång. Andelen som uppger

att de har använt skiljer sig också åt. Malmö ligger något före Stockholm och

Göteborg. Övriga riket ligger lägre i snitt. Andelen som uppger att de har

använt narkotika den senaste månaden är också något större i Malmö än i övriga

riket (bild 6).

Man ser att den skillnaden återkommer om man tittar på en länsuppdelning. Vi

ser att vi har en viss koncentration till Stockholm, Göteborg och Malmö.

Siffrorna är lägre i bl.a. övre Norrland där 6-7 % uppgett att de har prövat

narkotika. Malmö ligger på drygt 20 %. Det är alltså ungefär tre gånger så

många i Malmöregionen som har uppgett att de har prövat narkotika (bild 7).

Det finns också data om hur många som uppger att de har erbjudits eller haft

möjlighet att pröva narkotika. Det finns ett ganska starkt samband mellan den

bedömda tillgängligheten och andelen som har prövat narkotika i olika län,

vilket i och för sig inte är särskilt konstigt. Vad som är orsak och verkan

kan man naturligtvis diskutera (bild 8).

En liknande utveckling som beskrivits ovan ser man också om man tittar på

andra ungdomsundersökningar. Ett exempel är att vi 1991 och 1996 gjorde

undersökningar bland gymnasister i årskurs 2 i Stockholm. De visar också en

ökning under 90-talet när det gäller andelen som har prövat, bedömd

tillgänglighet, mindre restriktiva attityder och huruvida man kan tänka sig

att pröva narkotika (bild 9 och 10).

Vad är det då för preparat som används i första hand? Vi har något som vi

kallar för ett regionalt rapporteringssystem. Två gånger om året får vi in

uppgifter från ett hundratal personer i ett tjugotal kommuner i landet som

anger hur de bedömer missbruksutvecklingen under det senaste halvåret. Vi har

uppgifter från december 1996. Vi ser ökningstrender i första hand för ecstasy,

LSD och rökheroin, men i viss mån även för cannabis.

Vi kan titta på siffrorna för vad eleverna i årskurs 9 tror sig kunna få tag

på. Det är inte samma sak som att de verkligen kan få tag på preparaten, men

det är den bedömning de gör. Hasch, marijuana, dvs. cannabispreparaten, ligger

i en grupp för sig. Sedan kommer en grupp med LSD, ecstasy och amfetamin, som

ligger betydligt lägre. Kokain och övriga preparat kommer ännu lägre. 55 %

säger att de över huvud taget inte skulle kunna få tag på något preparat (bild

11).

Om vi tittar på siffrorna för olika preparat bland de mönstrande ser vi att

cannabispreparaten ligger högst igen. När det gäller dem som uppger att de har

blivit erbjudna eller på annat sätt haft möjlighet att pröva ligger amfetamin,

LSD och ecstasy runt 10 %. Tittar vi på statistiken över vilka preparat de

säger sig verkligen ha prövat ser vi att cannabis ligger klart överst. Sedan

kommer amfetamin på 3 % och LSD och ecstasy på runt 2 % (bild 12 och 13).

Det är helt klart att det finns tydliga ökningstrender. Siffrorna är mycket

högre än på många år i Sverige, speciellt om vi tittar på 1990-talet.

Samtidigt skulle jag vilja säga att det också finns ett annat sätt att

beskriva narkotikaerfarenheten, som jag tycker att man inte skall glömma. Man

kan titta på hur många som inte har använt narkotika. Över 90 % i årskurs 9

har aldrig använt narkotika. Bland de mönstrande är det 80 % (vi har en del

som inte har svarat och som vi inte vet någonting om). Bland gymnasieeleverna

i årskurs 2 i Stockholm är det i snitt 80 % som aldrig har prövat narkotika.

Jag tycker att det är viktigt att vi inte glömmer bort det perspektivet i

detta sammanhang (bild 14).

Till sist skulle jag vilja dra några väldigt snabba slutsatser av det jag

har sagt. De bekräftar förstås det som nämnts tidigare. Vi har en klar

öknings-trend när det gäller andelen ungdomar som har prövat narkotika i de

undersökningar som finns tillgängliga. Det finns en ökad tillgänglighet;

åtminstone bedömer eleverna själva subjektivt att det är så. Det gäller för

övrigt olika ungdomsgrupper. Man bedömer att det är lättare att få tag på

narkotika. Det finns allt fler som har mindre restriktiva attityder, och det

finns en ökad benägenhet att pröva bland dem som inte redan har gjort det.

Jag tycker dock, för att knyta an till det jag sade nyss, att vi inte får

glömma bort att en stor majoritet aldrig har prövat narkotika. En stor

majoritet har fortfarande - och kommer förhoppningsvis även framgent att ha -

en restriktiv attityd till narkotika. Det är ändå den basala attityden bland

den stora majoriteten. Erfarenheterna av cannabispreparat är fortfarande

betydligt större än av s.k. partydroger (bild 15).

Jag tycker att det är viktigt att vi som har olika roller när det gäller att

gå ut och informera och prata om det här inte bidrar till ett

majoritetsmissförstånd. Vi skall inte bidra till att ungdomar tror att man är

?ute? om man inte prövar narkotika. Fortfarande är det så att de allra flesta

inte har prövat. Det finns en grund att bygga på för framtida förebyggande

insatser. De allra flesta har faktiskt en restriktiv attityd.

Ordföranden: Tack så mycket för det. Då lämnar jag ordet till Anders Romelsjö

från Centrum för alkohol- och drogprevention på Huddinge sjukhus. Varsågod!

Anders Romelsjö: Centrum för alkohol- och drogprevention vid Samhällsmedicin

Syd är en landstingsenhet som sedan ett och ett halvt år tillbaka har till

uppgift att försöka utveckla det alkohol- och drogförebyggande arbetet i

länet. Jag kommer att presentera resultat av två färska undersökningar. Den

ena avser 16-åringar och kommer från Stockholms län. Den kan komplettera Björn

Hibells framställning genom att den innehåller fler uppgifter om sociala och

psykosociala förhållanden. Den andra avser vuxna i åldern 18-54 år.

Jag börjar med ungdomsundersökningen. Det var ett urval på ca 1000 elever

varav 90 % deltog. Undersökningen skedde i april 1996. Här ser ni siffror på

olika vanor. Att vara högkonsument av alkohol innebär för pojkarna 33 flaskor

starksprit om året, om man använder det måttet, och för flickorna ungefär 23

flaskor (bild 16).

Andelen som har använt narkotika ligger här litet högre än i Björn Hibells

framställning. Vi hamnar på 13 % i snitt. Björn Hibell sade 10 % för

Stockholm. Det beror möjligen på olika urval och på att hans siffror omfattar

mer än Stockholms län. Sniffning är också en vanlig erfarenhet. En stor andel

har erfarenhet av ett av dessa riskbeteenden. Man skall genast komma ihåg att

detta för många är ett övergående fenomen. Sannolikheten för att det skall bli

bestående eller leda till allvarligare konsekvenser framöver är särskilt stor

om man har flera riskbeteenden eller om det också finns dåliga sociala

förhållanden med i bilden.

Låt mig gå vidare. Den bild jag nu visar påminner om det samband som finns

mellan de olika, för oss ofta alarmerande sociala förhållanden och

narkotikabruk. Bland högkonsumenter av alkohol är det en betydligt större

andel som har provat narkotika än bland dem som inte är högkonsumenter av

alkohol. Detsamma gäller sniffning och rökning. Det rör sig alltså i betydande

utsträckning om blandmissbruk (bild 17).

Samband finns också med olika kroppsliga och psykiska symtom, som därigenom

kan vara indikatorer eller varningssignaler för vuxna och för kompisar. Av dem

som i undersökningen uppgav att de inte kände sig särskilt friska, det fanns

en sådan allmän fråga, var det en mycket stor andel, särskilt av pojkarna, som

provat narkotika. Det finns en viss övervikt bland dem som har

sömnsvårigheter, magbesvär, huvudvärk etc. De som har 2-8 symtom dagligen är

en liten grupp, men sannolikheten att man i denna grupp har erfarenhet av

narkotika är betydande (bild 18).

Det är inte oväntat, för det har visats i flera andra undersökningar, att

skolk är en varningsindikator för det här, precis som det är det i fråga om

hög alkoholkonsumtion. Detsamma gäller dålig framtidstro - kanske på goda

grunder. 53 % av pojkarna som inte tror att de kommer att gå vidare till

gymnasiet efter grundskolan har erfarenhet av narkotika. Det skall jämföras

med 14 %, alltså en fjärdedel av denna andel, bland dem som tror att de kan gå

vidare. På motsvarande sätt finns det klara skillnader bland flickorna. Bland

de pojkar som hade uppfattningen att de inte trivs särskilt bra med livet hade

33 % erfarenheter av narkotika, jämfört med 14 % bland pojkarna som trivdes

rätt bra. För flickorna var motsvarande siffror 14 % och 8 % (bild 19).

Det finns också ett statistiskt samband mellan riskbeteenden och våld, att

ha utövat våld eller att ha blivit utsatt för det. Vi kan inte säga att den

ena faktorn orsakar den andra. Det finns flera olika typer av

problemansamlingar. Viktigt är återigen att förekomst av flera problem

prejudicerar en klart sämre prognos. Det finns andra studier som visar

positiva effekter av insatser tidigt för ungdomar med problem och för barn,

men det hinner vi inte gå in på här.

Sammanfattningsvis är det alltså vanligt här i storstaden med erfarenhet av

narkotika. Det förekommer en klar bild av blandmissbruk. Det finns en klar

korrelation med olika sociala förhållanden, dålig framtidstro och olika

kroppsliga symtom som för oss vuxna också kan vara varningssignaler i våra

kontakter med ungdomar.

Jag tänker nu gå över till att visa några uppgifter från en annan

undersökning. Den utfördes för ett par tre månader sedan, i oktober/november,

av TEMO på uppdrag av landstinget. Det var ett slumpvis urval av 5000 personer

i åldern 18-54 år i länet med enkät följt av telefonintervju av hela

bortfallet, upp till 8 telefonsamtal. Deltagandet var 74 %. Undersökningen var

specifikt inriktad på alkohol och narkotika. Ungefär var fjärde man och 17 %

av kvinnorna hade använt narkotika. I åldern 18-24 år var det 28 % bland

männen och 18 % bland kvinnorna, alltså högre siffror (bild 20).

De här siffrorna är tämligen konsistenta med de som Björn Hibell

presenterade. Det är en stor numerär i befolkningen. Här uppger 25 % att de

har använt narkotika, trots att frågan naturligtvis har en social laddning.

Det föreligger säkert en viss underrapportering. Om man går ned på olika

preparat, så dominerar cannabis helt bland vuxna. 4 % av männen i Stockholms

län uppger i det här urvalet att de någon gång har provat centralstimulantia.

3,3 % har provat kokain. Bland kvinnorna är siffrorna lägre.

Vi tog också fram en annan bild som vi tyckte var intressant. Vi hade en

fråga om uppväxtplats, och det visade sig att personer födda utomlands som

deltog i den här undersökningen rapporterade klart lägre erfarenheter än andra

ungdomar. Vi har inte hunnit analysera det riktigt klart än. Det är möjligt

att bortfallet var större i vissa grupper (bild 21).

Sammanfattningsvis visar detta å ena sidan att erfarenheter av narkotika bland

unga människor över skolåldern och bland folk i allmänhet är högst betydande,

25 % och 17 % bland män respektive kvinnor. Å andra sidan är de som har använt

narkotika det senaste året betydligt färre. Det rör sig om ungefär 25 000

personer i Stockholms län.

Ordföranden: Tack för det. Då går ordet till överdirektör Jakob Lindberg från

Folkhälsoinstitutet.

Jakob Lindberg: Tack för det. Jag tänkte ägna den här stunden åt att redovisa

en sammanfattande bedömning av situationen och åt att ge några perspektiv på

vad man skulle kunna göra åt den - snarare än att gå i detalj när det gäller

att beskriva Folkhälsoinstitutets insatser. Det räcker inte tiden till för.

Hur allvarligt är läget? Jag skall inte uppehålla mig länge vid det, för det

har både Björn Hibell och Anders Romelsjö belyst väl. Vi är inte alls uppe i

70-talets nivå. Det var 14 % av 15-16-åriga pojkar som hade erfarenhet av

narkotika då. Det är 8 % - alltså drygt hälften - nu. Å andra sidan har vi nu

en fördubbling på några år, och det är ju en mycket kraftig ökning.

Detta gäller alltså det experimentella bruket. Det finns mycket som talar

för att de ?experimentella brukarna? är rekryteringsbasen för det tunga

missbruket. Det tunga missbruket är svårare att mäta och det tar längre tid

innan man ser förändringar. Men en aspekt på situationen är alltså att det

växande experimentella bruket kan ses som en risk för en kommande ökning också

av intravenöst missbruk eller andra sorters tungt missbruk.

I dag finns det också ett betydligt större inslag av vådliga preparat bland

dem som ungdomar experimenterar med. Cannabis är mycket starkare nu. Det har

en mycket högre potens; det är alltså giftigare än det cannabis man höll på

med på exempelvis 70-talet. Och de här partydrogerna innebär ju särskilda

risker. Det finns t.o.m. en risk för akut död - som åtskilliga

fallbeskrivningar visar.

Kort sagt: läget är uppenbarligen allvarligt; allvarligare än på många år.

Vad har hänt? Vilken är förklaringen till de här förändringarna? Det är

naturligtvis inte lätt att svara på. Man kan bara spekulera. Men först och

främst måste utvecklingen hos oss rimligen ses mot bakgrund av den

internationella utvecklingen. Tillgången på knark är stor och fortsatt växande

i Europa. Tillgängligheten till narkotika rapporteras också från många håll i

Sverige vara ökande.

Legaliseringsdebatten i Europa har ju också nått hit, även om det inte är

många som öppet framträder som legaliseringsivrare i den svenska debatten. Men

legaliseringsdiskussionen speglas i massmedia, och den finns i

ungdomskulturen, trots att den inte syns på tidningarnas ledarsidor och

debattsidor och inte särskilt mycket i TV-programmen heller.

Men hela förklaringen är förstås inte internationell. Det finns också

?svenska? förklaringar. Det är ett samspel. Ser man på den svenska scenen,

tror jag till att börja med att de aktuella alkoholliberala vindarna i Sverige

är en viktig aspekt. Det är klart att det finns starka samband mellan alkohol

och narkotika. Det visade ju också Anders Romelsjö. De som har erfarenhet av

narkotika tenderar också att ha betydligt mer expansiva alkoholvanor, t.ex.

mer berusningskonsumtion. Man kan också se att under perioder då knarkandet

har ökat bland ungdomar, har också alkoholkonsumtionen gått upp och vice

versa. Det är väldigt tydliga samband i ungdomsgrupperna.

I ett läge där alkohol blir lättillgängligare och där stämningarna kring

alkoholen blir mer tillåtande, får man räkna med att risken är stor att det

drar med sig knarket. Det är viktigt att se på ungdomsmissbruket samlat. Det

vet också alla som jobbar kommunalt. När man går ut och diskuterar och ordnar

möten kring narkotika i kommunerna, t.ex. i skolorna, kommer man omedelbart in

på alkohol också. Likadant när man talar med ungdomarna själva. Alkohol och

narkotika hänger ihop. Alkohol är ju också ett väldigt mycket större problem.

Ungdomsarbetslösheten, då? Man kan diskutera vilken roll den egentligen

spelar för missbruket. Jag tror att man kan sammanfatta kunskapsläget så, att

i ett läge med långtidsarbetslöshet, där många ungdomar ställer sig frågan om

de någonsin skall komma in på arbetsmarknaden, och där de inte riktigt räknar

med någon framtid, ökar uppenbarligen risken. De flesta ungdomar som drabbas

av arbetslöshet hamnar förstås inte i missbruk, men risken ökar. En

kombination av omfattande långvarig ungdomsarbetslöshet och ökad tillgång på

olika rusmedel i ungdomsmiljöerna är naturligtvis en särskilt allvarlig

risksituation.

Vad kan göras åt detta? Vilka förebyggande insatser kan göras? Då nalkas vi

det som är Folkhälsoinstitutets roll. Jag tycker att man skall börja med en

varning för en alltför snäv definition. När man talar om förebyggande insatser

tänker man kanske ofta på informationskampanjer. Man kan ganska tydligt

sammanfatta den vetenskapliga kunskapen så, att informationskampanjer - trots

att de är dyra - som regel saknar effekt om de inte sker i samspel med andra

åtgärder. Informationskampanjer kan antagligen ha effekt om de gör att problem

sätts på dagordningen och om de bäddar för att människor i större utsträckning

börjar tala med varandra om de problem det gäller, om de t.ex. oftare kommer

till möten i de lokala hem- och skolaföreningarna, på arbetsplatserna eller i

bostadsområdena. Då kan informationskampanjer vara effektiva, eftersom det är

i möten mellan människor förändringar sker.

Om man vill sammanfatta den nationella handlingsplan som Ulf Westerberg

talade om förut i en enda slogan, så skulle man kunna säga: ?Lokal samling med

nationellt stöd.? Det är lokalt, där människor möts, som förändringar kan

inträffa. Men för att man skall få till stånd lokala aktiviteter, krävs det

nationellt stöd.

Vad kan då det nationella stödet bestå av? Det är förstås först och främst

narkotikapolitiken, en fortsatt restriktiv narkotikapolitik. Det är vidare,

som Ulf Westerberg också talade om, fortsatta och intensifierade

ansträngningar internationellt. Där avgörs alltmer av politiken. Men det krävs

förstås också nationella ansträngningar. Det handlar bl.a. om vikten av

politiska markeringar, skulle jag vilja säga utan att lägga mig i politiken.

Men som en ren observation vill jag säga att jag tror att det är oerhört

viktigt att det görs tydliga markeringar från den politiska nivån.

Det ?nationella stödet? handlar naturligtvis också om det som

Folkhälsoinstitutet har i uppdrag att arbeta med, dvs. direkt ekonomiskt och

annat stöd åt de lokala aktiviteterna. Utbildnings- och informationsmaterial

tas fram av och beställs i stor omfattning från Folkhälsoinstitutet. Det finns

ett stort intresse för de här frågorna ute i kommunerna. Det handlar bl.a. om

utbildningsinsatser för vuxna som arbetar professionellt med ungdomar. Sådana

har vi genomfört i alla län det senaste året. Föräldrarna är de allra

viktigaste vuxna i ungdomars liv. Där har vi, som ni kanske känner till, bl.a.

skickat ut Haschboken. Den går ut till alla föräldrar som har barn i årskurs

8. Enligt utvärderingar läses den faktiskt i anmärkningsvärt stor omfattning.

Det är också mycket höga tal när det gäller andelen föräldrar som talar med

sina barn om innehållet i boken. Det finns nog inte mycket samhällsinformation

som används så mycket. Det säger jag inte för att skryta, men det är roligt

att se. Det tyder på efterfrågan som det är viktigt att ta fasta på.

Till sist: Finns det anledning till pessimism eller optimism? Det är klart

att det här är ett tufft läge. Vi ser framför oss ett arbete i mycket klar

motvind. Samtidigt vill jag understryka det som också andra har sagt. Vi får

inte glömma bort att den överväldigande majoriteten av ungdomar i Sverige, det

har vi siffror på, beslutsamt avvisar narkotikaanvändning. De säger nej till

påståenden i attitydundersökningar om att man bör legalisera narkotikan eller

att man kan acceptera den. 90 % säger nej till detta. Det är faktiskt udda och

avvikande att acceptera knarket, fast man kan få ett annat intryck när man tar

del av vissa s.k. ungdomskulturella fenomen. Det är väldigt viktigt att komma

ihåg detta. Det är med andra ord inte alls bara motvind.

Ordföranden: Tack för det. Då lämnar jag ordet till Ann-Marie Begler,

Socialstyrelsen.

Ann-Marie Begler: De siffror som har presenterats av CAN, och de artiklar och

skriverier i tidningarna som ordföranden hänvisar till, har ingivit stor oro

bland många kommuner. Många kommuner har med oss tagit upp att man är osäker

på om man klarar sitt arbete med ungdomar och på hur man skall tolka den

utveckling och förändring som sker. Det har resulterat i att vi har gått ut

med en enkät till samtliga landets kommuner, till socialtjänsterna i

kommunerna. Vi har frågat hur de ser på utvecklingen av problem när det gäller

missbruk bland ungdom, utveckling av insatser, kostnader, resurser och

besparingar inom det här området.

I en tredjedel av kommunerna angav man att missbruk bland ungdomar är ett

problem som ökar. Det framgår av kommentarerna att det dock i huvudsak är

alkoholmissbruk man avser. Narkotikamissbruk nämns inte särskilt av någon

kommun. Vi är litet osäkra på hur vi skall tolka det. Det finns två alternativ

som vi diskuterar. Den ena tolkningen är att man inte når den här gruppen,

ökningsgruppen, utan att man har brister i sitt förebyggande och uppsökande

arbete. Den andra tolkning som man kan diskutera är att den här gruppen kanske

inte har den typen av social belastning att de behöver socialtjänstens

insatser. Man kanske klarar förändringar och återgång till en vanlig tillvaro

inom familjen och med annat stöd från samhället. Det här kommer vi att

analysera närmare framöver.

Frågan är hur man skall förklara den ökning och förändring som sker. En

förändring i de ungas livssituation, i dag jämfört med slutet av 80-talet, är

den kraftiga ökningen av antalet arbetslösa. Allt fler ungdomar blir varken

antagna till högre studier eller får något arbete efter skolan. De kommer inte

in i vuxensamhället. Det finns också många undersökningar som visar att den

ökade osäkerheten och svårigheterna att få arbete har minskat framtidstron hos

ungdomar. Man kan bara spekulera kring om det är en bidragande orsak till

ökningen av alkoholkonsumtion och missbruk bland ungdomar.

Socialstyrelsen har fått i uppdrag från regeringen att tillsammans med

Arbetsmarknadsstyrelsen utforma ett slags arbetsgaranti och arrangera

kompetenshöjande åtgärder för att ungdomar skall komma in i arbetslivet och

inte behöva leva på socialbidrag och vara sysslolösa.

Hur ser det då ut med insatser från socialtjänstens sida för ungdomar som

har litet mer manifesta problem med missbruk? Sker det nedskärningar, och

drabbas ungdomsvården av nedskärningarna? I den enkät vi skickade ut till

kommunerna, frågade vi om resurserna för att arbeta med ungdomar; med öppna

insatser eller med vård och behandling. Vi frågade om de har ökat eller

minskat 1993-96. De flesta kommunerna, närmare 60 %, uppgav att resurserna har

ökat. Det var 10 % som pekade på en minskning av resurserna. Den tendens vi

ser är att socialtjänsten i dag är betydligt mer mån om att tidigt dra in

föräldrarna i arbetet med missbrukande ungdomar än man var tidigare.

Det finns också en tydlig ambition i många kommuner att bygga upp alternativ

på hemmaplan och att så långt som är möjligt ersätta placeringar på

institution med vård på hemmaplan. Det beror delvis på att placeringar på

institution kostar mycket, men det finns också en växande tro på att det är

bättre att arbeta i hemmiljön än att placera på institution.

Den här OH-bilden visar att den frivilliga vården på institution har legat

på en väldigt jämn nivå under den senaste tioårsperioden, precis som LVU-

vården har gjort. Det som däremot ökar kraftigt är kontaktpersoner, alltså

stöd i hemmet. Den bild vi får är att nedskärningarna inte hittills har

drabbat individ- och familjeomsorgens arbete med ungdomar. Det är i stället

vanligare att man förstärker resurserna. Men det är ändå osäkert om resurserna

är tillräckliga. Om antalet ungdomar nu ökar kraftigt, kanske en del kommuner

borde ha förstärkt sina resurser ytterligare. Det är också viktig att säga att

det här är en nationell bild. Trots den, finns det naturligtvis enskilda

kommuner som har minskat sina resurser kraftigt, kommuner där de ekonomiska

frågorna blir styrande i stället för den unges behov av vård och behandling

(bild 22).

De problem man redovisar är alltså inte resursbrister när det gäller att

hjälpa ungdomar med missbruksproblem. Det huvudproblem som förs fram är i

stället otillräcklig samverkan mellan de myndigheter som kommer i kontakt med

ungdomar och en oklar, splittrad ansvarsfördelning. Vi menar att en viktig

huvudfråga för att bättre kunna hjälpa ungdomar med vård och behandling är

ökade kunskaper kring vilka insatser som är bäst för vilka ungdomar. Liksom

när det gäller vuxna missbrukare, behövs det mer av utvärderingar inom området

för att höja kvaliteten och få ett bra utnyttjande av befintliga resurser. Vi

behöver få i gång försök ute i kommunerna där olika modeller prövas, så att

man t.ex. kan kombinera och utvärdera de primärpreventiva och

sekundärpreventiva insatserna.

Socialstyrelsen har fått i uppdrag av regeringen att årligen dela ut

50 miljoner kronor för att utveckla den öppna barn-, ungdoms- och

missbrukarvården. Det har inom ungdomsområdet resulterat i 200 nya

öppenvårdsprojekt. Det har vuxit fram nya projekt i de flesta kommuner.

Däremot är det bara hälften av de små kommunerna som har startat projekt. Det

beror naturligtvis på att man har ett mindre underlag där än i stora kommuner.

Det behövs en bättre samverkan och ett bättre samarbete mellan de små

kommunerna.

Ann-Marie Orler: I slutet av 60-talet och i början av 70-talet skedde

rekrytering av narkotikamissbrukare i vårt land i en omfattning som vi varken

tidigare eller senare har sett motsvarigheten till. Bl.a. inom rejvrörelsen

ser vi alltför många likheter med 60- och 70-talet.

När det gäller narkotikamissbrukets spridningsmönster sker naturligtvis

introduktionslangningen huvudsakligen mellan ungdomarna. Den i missbruket

etablerade kamraten introducerar sin närstående, nyfikne novis. Enligt

preliminära uppgifter har polisen och tullen under 1996 tillsammans gjort

10 300 beslag av narkotika - allt från ett enstaka beslag på Sergels torg av

t.ex. 0,01 gram heroin till mycket stora beslag på hundratals kilon. Antalet

beslagstillfällen ligger på samma nivå i jämförelse med 1995 medan

beslagsmängderna har minskat, förutom när det gäller ungdomsdrogerna ecstasy

och - tätt efter - LSD och kokain. Beslagen av narkotika och dopningsmedel

visar vilka typer av preparat som förekommer i Sverige men säger ingenting om

missbrukets omfattning. Beslagen är mera ett mått på om insatserna mot denna

typ av brottslighet har ökat eller minskat än om brotten har blivit vanligare

(bild 23 och 24).

Förändringar när det gäller ecstasy ligger främst i den geografiska

spridningen av detta preparat. Dansdrogerna LSD och ecstasy har fått en

spridning och ett fotfäste i Sverige i och utanför rejvkretsar. Det handlar i

dag inte bara om Stockholm, Göteborg, Malmö, Norrköping, Helsingborg och några

städer till. Det handlar i dag även om Simrishamn, Borlänge, Västervik, Åre

och Pajala. Drogerna har fått en spridning på samma sätt som cannabis hade på

60- och 70-talet. Redovisningar från de regionala narkotikarotlarna under

hösten 1996 indikerar att användningen av ecstasy och LSD och har ökat bland

ungdomar. I utredningssammanhang uppger ungdomarna själva att de nämnda

preparaten - men även cannabis, amfetamin och annan narkotika - är vanliga i

samband med rejvtillställningar och liknande.

Rejv verkar vara på tillbakagång i Stockholm. Men missbruksbilden från

rejvfester har spritt sig till diskotek och s.k. house-parties och andra

tillställningar där den s.k. techno-musiken spelas.

Narkotikabekämpningen är ett av statsmakterna särskilt prioriterat område. I

flera lagstiftningsärenden har dessutom riksdagen pekat på den angelägna

uppgiften för rättsväsendet att bekämpa efterfrågan på narkotika och särskilt

motverka langningen mellan unga missbrukare. Sedan några år genomgår polisen

omfattande förändringar genom övergången till det problemorienterade

arbetssättet och den därtill kopplade utbyggnaden av närpolisverksamheten.

Närpolisreformen spelar självfallet en huvudroll i vidareutvecklingen av det

missbruksförebyggande arbetet. Det finns mycket som talar för att

närpolisernas arbetssätt påverkar attityderna hos många ungdomar. Inom

närpolisverksamheten bedrivs såväl drogförebyggande arbete som spaning och

utredning när det gäller narkotikabrottsligheten på gatunivå. Och många

ingripanden görs mot eget bruk av narkotika.

Att arbeta problemorienterat innebär att man systematiskt identifierar vilka

förhållanden som utgör själva förutsättningarna för missbruk och kriminalitet,

dvs. de direkta brottsorsakerna. Utifrån dessa kunskaper vidtas sedan de

åtgärder som är bäst ägnade att ändra förhållandena, så att riskerna för

brottsligheten minskas. Närpolisreformen innebär således att tyngdpunkten i

polisarbetet flyttas till det lokala planet och att polisen därigenom får

större möjligheter att gripa in i ett tidigt skede. Närpolisverksamheten torde

ha sin största betydelse när det gäller att förebygga och ingripa mot

vardagsbrottslighet, som inbrott, skadegörelse och misshandel samt langning av

alkohol och narkotika i ungdoms- och missbruksmiljöer. Polisen har redan

blivit bättre och kommer i framtiden att bli ännu bättre på att hitta och

identifiera barn i riskzonen för kriminalitet och missbruk. Att fungera som

det sociala systemets utsträckta hand och på så vis aktivera föräldrar, skola

och socialtjänst är en annan viktig uppgift för närpolisen. Inte minst viktigt

är det för polisen att just aktivera socialtjänstens lagstadgade

förpliktelser. Rent förebyggande arbete bedrivs bl.a. genom information om

narkotika. Informationen riktar sig främst till skolelever och föräldrar men

även till skolpersonal och ordningsvakter.

1991 hade Sverige västvärldens mest narkotikanegativa ungdomar i konkurrens

med bl.a. Nya Zeeland och Island. Riksgenomsnittet visade att mindre än 4 % av

våra 16-åringar någon gång hade provat någon form av narkotika. Nu har

procenttalet ökat men fortfarande ligger vi mycket bra till vid en

internationell jämförelse. Vi måste i Sverige fortsätta att tro på den

inslagna vägen. De socialvårdande och rättsvårdande myndigheterna måste

särskilt bekämpa efterfrågan på narkotika och försöka hitta unga människor så

tidigt som möjligt i missbrukskarriären eftersom möjligheterna då är störst

att komma till rätta med missbruket. Ingripanden vid skälig misstanke om eget

bruk av narkotika med åtföljande urin- och blodprov för att man skall kunna

konstatera missbruk är en viktig del av det här arbetet.

Som exempel på lyckosamma problemorienterade satsningar kan nämnas

rejvkommandot vid polisen i Stockholm. Gruppen började sitt arbete så sent som

i november 1996 och har dagligen ett mycket nära samarbete med socialkontoren

i Stockholm. Den 20 februari i år uppgav chefen för gruppen att de agerat mot

362 personer, varav endast ett fåtal var över 25 år. Ca 200 av dessa 362 var

helt okända av polisen och socialtjänsten. Den yngste påverkade personen som

omhändertagits och förts till Mariapolikliniken var 14 år.

Det skall vara svårt, dyrt och på alla sätt besvärligt att använda

narkotika. Men det måste vara lätt för familjer och enskilda att få hjälp.

De fyra grundpelarna, som gav oss en framgång på 80-talet, måste vi

fortsätta att tro på och vidareutveckla:

Folklig opinion mot narkotika

En nyligen genomförd undersökning i Svenska Dagbladet visar att svenska folket

prioriterar kampen mot narkotika högst. Kampen mot narkotika kommer före

kampen mot arbetslösheten. Det argument som gjorde att de flesta svenskar var

tveksamma till ett medlemskap i EU var just oklarheten om vi skulle klara av

kontrollen av narkotika vid gränserna.

* Adekvat vård och behandling

Polisens störningsverksamhet är bl.a. till för att öka

behandlingsmotivationen. Polisens arbete mot gatuhandeln är beroende av att

det finns en god narkomanvård.

* Förebyggande arbete

Polisen har en lång tradition av att ge drogförebyggande information till

skolelever i samband med lag- och rättundervisning. I framtiden kommer polisen

i större utsträckning att satsa på informationsinsatser som är riktade mot

viktiga samarbetspartner, som skolpersonal och samhällets drogförebyggare

nummer ett: föräldrarna.

* Lag och kontroll

Vi har en bra narkotikalagstiftning med en tydlig markering från lagstiftarens

sida både när det gäller de grova brotten och när det gäller eget bruk av

narkotika.

Att låsa in unga människor som drogar sig är mycket sällan lösningen på

problemen. Men enbart böter som påföljd vid upprepade ringa narkotikabrott är

knappast heller ett bra val av samhällsreaktion. De växelverkande

socialrättsliga och straffrättsliga reaktioner som lagstiftaren utvecklar med

kontaktpersoner, drogtester, föreskrifter, övervakning och kontraktsvård måste

i större utsträckning uppmärksammas av rättvisan och socialvården.

Ändamålsenliga reaktioner saknas inte.

Slutligen: Alla som jobbar med förebyggande verksamhet måste ha större

kunskap om ungdomskulturer. Varför satsar man inte i större utsträckning på en

gemensam kompetensutveckling inom myndigheter och organisationer, så att man

bättre än hittills kan verka bland ungdomarna? Man kan helt enkelt utarbeta

någon gemensam strategi eller policy för att förhindra att våra ungdomar dras

in i narkotikamissbruk. Vi från polisens sida hoppas att vi med våra

närpoliser skall ha goda möjligheter att aktivt medverka i det arbetet.

Leif Linde: När föreningslivet, kyrkan, polisen, kommunala nämnder och

statliga sektorsmyndigheter gick ihop i samverkansgruppen i Söderköping byggde

det mycket på en förvissning om att det var utanförskap bland ungdomar som

ledde till missbruk. Detta emanerade i sin tur ur mobbning, kriminalitet och

problem på hemmafronten. Kommuner som Jönköping, Strömstad och Gällivare har

med sitt arbete över gränserna inom den kommunala organisationen i nära

samverkan med föreningslivet visat att det behövs ett helhetsgrepp för att man

skall kunna jobba med det förebyggande; i fallet Söderköping var det ju också

en samverkan med de statliga sektorsmyndigheterna. Det är också det

förebyggande som är Ungdomsstyrelsens viktigaste uppgift.

Vi har till uppgift att understödja pilotprojekt som släpper fram ungdomar,

så att de får vara med och bestämma. De får utforma egna miljöer utan att för

den skull bli isolerade ifrån vuxenvärlden. De får också se till att de goda

exempel som spirar ur detta sprids på olika sätt över landet. Det är en av

Ungdomsstyrelsens viktigaste uppgifter.

Vad kan man då se i dessa kommuner? Jag nämner bara några. Det finns många

goda exempel på kommunpolitiker, föreningsaktiva och andra som verkligen tar

detta på allvar. Vad gör de då i detta arbete? De låter naturligtvis

ungdomarna själva vara med och påverka fritidsmiljön. Det kan handla om att

föräldrar och ungdomar, tillsammans med föreningslivet eller med kommunal

personal, håller gårdar öppna och ser till att skolan inte stänger efter den

normala ?arbetstiden?. De släpper systematiskt fram ungdomar, så att de kan

påverka de kommunala besluten, och de letar efter nya vägar i

arbetsmarknadspolitiken. De försöker över huvud taget att värdera ungdomar

utifrån att de har något viktigt att komma med. Det handlar alltså om att

bryta utanförskapet genom att göra ungdomar synliga, ta dem på blodigt allvar

och se till att man inte bara lyssnar utan att ungdomarna själva får vara med

och fatta beslut. Det handlar naturligtvis om skolan. Det handlar också om att

kunna påverka större saker.

Sammantaget tror jag att det är oerhört viktigt att man så tidigt som

möjligt i det förebyggande arbetet lokaliserar ungdomar som resurser. Det

betyder naturligtvis att detta också är viktigt litet längre upp i åldrarna;

tidigare nämndes ungdomsarbetslösheten. Vi ser väldigt goda exempel: Urkraft i

Skellefteå, Idéknuten i Hammarstrand, Klippan i Borlänge, Teater X som jobbar

i Rosengård i Malmö och aktiviteterna i Gårdsten eller i Rinkeby. Det görs

väldigt mycket. Ungdomar får vara med och påverka, men vuxna finns med som

förebilder och naturligtvis också för att understödja.

För att det här skall kunna fortsätta att utvecklas tror jag att det är

viktigt att vi inte i och med de larmrapporter som vi nu ser grips av panik

som leder till kortsiktiga kampanjer. Det visar vår erfarenhet av de projekt

som Ungdomsstyrelsen har jobbat med genom åren. Det långsiktiga gedigna

arbetet när det gäller levnadsvillkoren och när det gäller att understödja

ungdomars egna initiativ skall fortsätta och snarare förstärkas med tanke på

de larmrapporter som flera av er har beskrivit.

Man skall fortsätta att uppmuntra sektorsövergripande arbete i kommunerna.

Om det finns hinder som är lokaliserade i samtal med kommunerna bör riksdagen

ta bort dem, så att det här kan fortsätta att utvecklas; jag tänker på sådant

som kan hindra att ungdomar är med och bestämmer. Nu försvinner ju ett hinder

på skolans område i och med att ungdomarna släpps fram som möjliga

majoritetsdeltagare i nya förvaltningsstyrelser i gymnasieskolan, och tidigare

släpptes föräldrar och elever in i grundskolan. Om det finns ytterligare

sådana hinder är det viktigt att de tas bort. Det är viktigt att det ges

fortsatta möjligheter till utveckling av pilotprojekt som sedan kan sprida

sitt ljus till andra kommuner och till föreningslivet. Förväntningarna från

samhällets sida när det gäller en förnyelse och en utveckling av

ungdomsverksamheten är väldigt stora. Den verksamheten skall också lyftas fram

som väldigt viktig. Vi skall inte bara se på de offentliga insatserna utan

också lyfta fram och understödja de religiösa ungdomsorganisationerna,

invandrarnas ungdomsorganisationer, de handikappades ungdomsorganisationer och

hela det fält som finns av ideellt aktiva i föreningslivet. Föreningslivet är

faktiskt fortfarande, trots att det ibland ifrågasätts, mycket stort och

levande.

Parallellt med detta är det viktigt att Ungdomsstyrelsen får möjligheten att

understödja ungdomar som gått samman i nya konstellationer och att vi också

vågar lyssna på dem. Vi skall t.o.m. våga lyssna på SVERO - rejvarnas

ungdomsorganisation eller SVEROK, rollspelsorganisationen. De skall också

kunna komma till tals.

Jag tror också på en fortsättning av samtal mellan socialutskottet och sådana

som har kunskap och tycker på området. Man kan direkt konfrontera dessa

ungdomsgrupper som har mycket att säga.

Lars Strid: Ordföranden! Jag arbetar i dag på Svenska Kommunförbundet med att

bistå kommunerna med att ta fram alkohol- och drogpolitiska program. Tidigare

har jag arbetat ca 15 år inom den kommunala ungdomsvården, framför allt med

missbrukande ungdomar men även med kriminella ungdomar.

När det gäller utvecklingen av narkotikamissbruket och bedömningen av

dagsläget tror jag att det är nödvändigt att man tittar något i backspegeln.

Det är lätt att vi blir historielösa och att allt blir en ständigt nedåtgående

spiral: det blir värre och värre. Det är inte korrekt. Vi har haft tider av

förbättring. Med risk för en upprepning skall jag försöka ägna några minuter

åt en tillbakablick som kan ses som en bakgrund till vad vi måste göra i

framtiden.

På 60- och 70-talet såg man i Sverige på sina håll narkotikan - framför allt

cannabis - bland våra ungdomar som något som tillhörde puberteten. Det var

något som skulle gå över i vuxen ålder. Resultatet av denna liberala hållning

till narkotika blev att narkotikamissbruket på allvar etablerade sig bland

våra ungdomar. Under 70-talet hade vi här i Stockholm ett flertal ungdomsgäng

i åldrarna 16-19 år som injicerade narkotika, främst amfetamin men även

heroin. Det fanns dessutom ett flertal ställen - parker, lokaler och

inarbetade torg - där ungdomar debuterade med sitt missbruk.

Vi kan även i detta sammanhang - det tror jag är viktigt - konstatera att

alkoholkonsumtionen bland våra ungdomar under 60- och 70-talet var mycket hög,

högre än den är i dag.

Under 80-talet växte sig avståndstagandet mot narkotika sig allt starkare.

Denna attitydförändring fick en bred folklig förankring. Föräldrar, föreningar

och speciellt ungdomar omfattades av denna attitydförändring. Hela denna

omsvängning fick tydliga positiva fördelar också. Narkotikamissbruket

bromsades och minskades bland våra ungdomar. Vi som arbetade inom den

kommunala ungdomsvården såg att debutåldern höjdes när det gällde cannabis och

också när det gällde injektionsmissbruket. De injicerande gängen av 16-19-

åringar som fanns på 70-talet försvann under 80-talet. Noteras skall även att

alkoholkonsumtionen under 80-talet bland ungdomar minskades, vilket vi har

sett flera exempel på här i dag.

Om vi ser till den kommunala sidan skedde under 80-talet ett trendbrott inom

socialtjänstens ungdomsvård. Man avsatte i en hel del kommuner specialiserade

ungdomshandläggare på socialbyråerna, vilket var en nödvändig förutsättning

för ett kvalitativt arbete. Något annat som var nytt var att man utvecklade

direkt lokala samverkansformer, framför allt mellan polis, socialtjänst, skola

och fritid. Ofta var syftet med detta samarbete att man så tidigt som möjligt

skulle upptäcka ungdomar som experimenterade med narkotika. Och i många

kommuner etablerades även ett gott samarbete med olika föräldragrupper och

föreningar.

Det lokala arbetet blev drivmotorn och den viktigaste faktorn i bromsandet

av nytillströmningen av ungdomar till narkotikamarknaden. Tydliga tecken har

visat att denna positiva utveckling under 80- och 90-talets början har

avstannat. Vi har nåtts av rapporter om att ungdomar har en mer positiv syn på

att experimentera med olika former av narkotika. Jag tänker närmast på CAN:s

attitydundersökningar men även på den undersökning som Anders Romelsjö

redogjorde för här.

Vi måste ta dessa tecken på mycket stort allvar. Den positiva trenden har

helt enkelt brutits. Samtidigt är det viktigt att notera att denna utveckling

har följts av en klar konsumtionsökning av alkohol bland våra ungdomar. Det är

en ökning som har pågått sedan ett par år tillbaka. Det är främst en stor

ökning av ölkonsumtionen, men det är även en ökning av konsumtionen av

hembränd sprit, eller det som vi i dag kallar för svartsprit.

Den här ökningen av alkoholkonsumtionen har och kommer att få en mycket stor

betydelse för utvecklingen av narkotikamissbruket. Ju mer ungdomar ökar sin

alkoholkonsumtion desto mer tillåtande attityd kommer de att ha till ett

experimenterande av olika narkotiska preparat. Vi vet av erfarenhet att

alkohol inte är ett alternativ som exkluderar andra droger bland ungdomar.

Tvärtom är kombinationen regel. Använder man narkotika har man ofta en mycket

stor alkoholkonsumtion. Vi måste därför ta utvecklingen av alkoholdrickande

bland våra ungdomar på ett mycket stort allvar. En ökning av

alkoholkonsumtionen ger en grund och banar väg för en mer tillåtande attityd

till narkotika och därmed ett ökat missbruk. Jag vill instämma i den farhåga

som Jakob Lindberg framförde här: Det finns ett direkt samband.

Mot bakgrund av detta är det viktigt att vi håller fast vid den restriktiva

narkotikapolitik som vi har lagt grunden för här i landet. EU-medlemskapet och

den ökade internationaliseringen har knappast underlättat det här arbetet. Den

restriktiva narkotikapolitiken måste i praktiken innehålla och bygga på en

fortsatt satsning på det lokala arbetet ute i kommunerna. Det är i kommunerna

som såväl det förebyggande arbetet som det behandlande arbetet utförs. Utan

det dagliga, praktiska arbetet bland våra ungdomar blir narkotikapolitiken ett

tomt skal. Jag vill därför som avslutning framhålla några punkter som kan vara

viktiga för hur man skall få en förbättring av det pågående arbetet när det

gäller narkotikan.

För det första bör det ske en fortsatt och ökad satsning på ett kommunalt

stöd till uppbyggande av de alkohol- och drogpolitiska programmen. I dag pågår

ett omfattande arbete i kommunerna kring detta arbete. Programmen har ofta en

konkret inriktning och bygger på en direkt samverkan mellan socialtjänst,

polis, skola och fritid men även hälso- och sjukvården, tullen, föreningslivet

och föräldra- och ungdomsorganisationerna.

För att den här investeringen skall kunna ge resultat krävs det att staten

stöder kommunerna i det fortsatta arbetet resursmässigt. Det gäller även att

man sprider goda exempel runt om i landet. Speciellt vill jag understryka

behovet av att man systematiskt tar fram lokala, goda exempel som en

inspirationskälla för andra kommuner. Ett bra drogförebyggande arbete är

troligen den viktigaste ingrediensen när det gäller att vända utvecklingen

till det positiva.

För det andra är det viktigt att man fortsätter utbyggnaden av den nya

öppenvårdsformen, som har skett och sker inom den kommunala ungdomsvården

eller det som vi i dag kallar vård på hemmaplan. Det här arbetet har pågått

under ett par år och har haft en mycket stor betydelse för de kommuner som har

påbörjat detta många gånger svåra arbete. Behovet är dock fortfarande stort av

att det kommer fram alternativa vårdformer till institutionsvården. Ett större

utbud innebär en kvalitetshöjning av vården och att ungdomar som behöver den

här vården kommer in på rätt plats.

För det tredje vill jag framhålla betydelsen av att man inte i första hand

lägger resurser på att bygga upp nya statliga verksamheter som skall handlägga

dessa frågor i framtiden. Vad som behövs är att resurserna läggs där de mest

behövs: ute i våra kommuner. Där kan personal, föräldrar och ungdomar utföra

ett konkret och verkningsfullt arbete. Vi kan inte slå oss till ro, utan vi

måste ytterligare anstränga oss för att förbättra det lokala arbetet. Vi måste

göra det i samverkan med alla inblandade parter; vi kan inte exkludera någon

del. Först då tror jag att vi kan nå en attitydförändring hos våra ungdomar,

vilket är grunden för en förbättring.

Kristina Jung: Jag kommer från Göteborgs stadskansli och arbetar där med

narkotikafrågor och dokumentation, uppföljning och utvärdering på

missbruksområdet.

Göteborg är sedan 1990 indelat i 21 stadsdelsnämnder. Ansvaret för det

drogförebyggande arbetet bland ungdomar ligger på varje stadsdelsnämnd. Det är

också där som man lägger upp och utformar samverkan i det lokala

drogförebyggande arbetet. De 21 stadsdelsnämnderna i Göteborg utmärks av en

stark segregation och stora sociala skillnader. I de norra stadsdelarna finns

det flera stora nämnder som har en hög arbetslöshet, låga inkomster och en hög

invandrartäthet. I framför allt de centrala och västra delarna av Göteborg

råder motsatta förhållanden. Detta har betydelse när man ser hur

narkotikaproblemen slår i Göteborg.

I december skrev kommunstyrelsens SDN-delegation ett brev till stads-

delsnämnderna i Göteborg. Man vill rikta uppmärksamheten på den allvarliga

narkotikasituation som råder i Göteborg, och man ger en rad olika fakta. Med

dessa fakta som underlag uppmanar man alla stadsdelsnämnder att uppmärksamma

den allvarliga utveckling som skett av narkotikamissbruket, särskilt bland

yngre. Och man vill uppmana varje nämnd att mobilisera alla tillgängliga

krafter för att motverka en fortsatt negativ utveckling.

Vad är det då för fakta som ligger i botten på dessa uppmaningar och på den

allvarliga narkotikasituation som politiker och vi i förvaltningar och

organisationer gemensamt bedömer att vi har i Göteborg? Ni har fått

heltäckande redovisningar från CAN t.ex. Men vi vet också på Göteborgsnivå att

alkoholkonsumtionen är alarmerande bland ungdomar.

I Göteborg gjordes 1995 en totalundersökning i årskurs nio som just visade

att alkoholkonsumtionen låg på en väldigt hög nivå. Många ungdomar i årskurs

nio dricker tidigt, ofta och mycket. När det gäller narkotikan ser vi den bild

som har förmedlats av bl.a. CAN. I Göteborg har vi en stark social skiktning

när det gäller narkotikaanvändningen. Den finns inte på motsvarande sätt när

det gäller alkoholkonsumtionen. Alkoholkonsumtionen är jämnt fördelad över

alla typer av stadsdelar i Göteborg. Men narkotikan förekommer mer i de

områden som i vår drogvaneundersökning har betecknats som lågstatusområden.

Där finns den största andelen pojkar som använder narkotika - detta gäller

inte flickorna. Sedan kan vi i drogvaneundersökningen se att hasch fortfarande

är den stora ungdomsdrogen. Även om andra preparat har trängt in dominerar

hasch stort.

När det gäller mönstrande göteborgare - 18-åriga pojkar - ligger som ni

tidigare hörde Stockholm och Göteborg andelsmässigt dubbelt så högt som övriga

riket, och Malmö ligger ännu högre. 20 % av de mönstrande göteborgskillarna -

som är 18 år - har alltså använt narkotika. Det uppfattar vi som en väldigt

stor andel.

Vad finns det för andra fakta och signaler än dessa totalundersökningar? Jo,

enligt Göteborgspolisen finns cannabis och amfetamin i obegränsad mängd. Det

är också ständigt god tillgång på ecstasy och LSD, och under 90-talet har

tillgången på heroin stadigt ökat. Det är för Göteborg ett nytt fenomen

eftersom det fram till ungefär 1990 knappast fanns heroin i kommunen. Nu är

det rökheroinet som ökar, och det används i ökande utsträckning av unga, en

del mycket unga. Invandrarungdomar är överrepresenterade. Rökheroinet dyker

också mer och mer upp som ett inslag i blandmissbruket hos litet äldre

missbrukare, i 20-30-årsåldern.

Under de senaste åren - särskilt förra året - har det gjorts flera stora

polisrazzior i Göteborgsområdet med mängder av ingripanden. Under 1996 gjorde

narkotikaroteln vid Göteborgspolisen 1 200 frihetsberövanden. Merparten av

personerna var under 25 år. Dessa razzior har gjorts både inne i centrala

staden - i köpcentrat i Nordstan - och i förorterna. Man griper alltså fler

och fler yngre. Detta har ökat behovet av bra länkar mellan polisen och

socialtjänsten. Och vi har ökat antalet socialsekreterare i

gatulangningsgruppen, som särskilt fångar upp de riktigt unga och familjer med

barn.

Inom den öppna specialiserade narkotikavården för vuxna har antalet yngre

ökat. Vuxenvården har under 90-talet fått en förändrad klientgrupp. Tidigare

var majoriteten klienter 30 år och däröver, nu är de flesta i åldern 20-30.

SDN-delegationen i Göteborg, som samordnar stadsdelarnas arbete, har

återkommande överläggningar med samverkansgruppen Drogförebyggarna i Göteborg,

som består av företrädare för olika myndigheter, stadsdelnämndernas

missbruksvård, folkhälsoarbete, polis, tull och kriminalvård. Vid dessa

överläggningar, som tog sin början 1994 och sedan har skett återkommande, har

det utformats ett årgärdsprogram mot narkotika. Kommunen har avsatt medel, 9

miljoner för vardera året 1995, 1996 och 1997, för att förstärka åtgärderna

mot narkotika både när det gäller prevention och vård.

Orsaken till detta är till stora delar den bakgrund som tecknades av

Folhälsoinstitutet. Det beskrivs i Göteborgs budgetskrivningar.

Det handlar om att man är oroad över de tendenser och de mer europeiska

attityder som kan få fäste i Sverige och på västkusten, där vi har nära till

Danmark. Det handlar om mindre avståndstagande bland ungdomar, den höga

arbetslösheten, särskilt bland ungdomar, att kommunen har gjort kraftiga

besparingar inom vård- och omsorgssektorn och att nya droger har etablerats i

Göteborg. Det är själva bakgrunden till åtgärdsprogrammet (bild 25).

Det innehåller olika delar. En viktig punkt är att information om ANT skall

ingå i skolornas timplan. Vi håller på att bygga upp ett system där varje

skola har en ansvarig hälsopedagog. Undervisningen om alkohol, narkotika och

tobak skall ingå som en del i skolans hälsoundervisning. Det skall ske ett

ökat samarbete med de frivilliga organisationer som arbetar ideellt med

prevention. Jag har redan nämnt ökad samverkan mellan socialtjänst och polis.

Det har blivit nödvändigt. Det skall också ske ett samarbete med krog-ägarna i

Göteborg. Vi har vid razziorna sett att det förekommer drogspridning på en del

krogar, framför allt av amfetamin (bild 26).

När det gäller vård och behandling är det viktigt att det finns öppna

vårdalternativ ute i stadsdelarna på olika nivåer som vänder sig till olika

grupper av människor. De specialiserade narkomanvårdsenheterna skall också i

fortsättningen få kommunbidrag. De skall inte intäktsfinansieras med egna

intäkter. Vi har byggt upp en särskild öppenvårdsmottagning och

rådgivningsenhet för ungdomar upp till 20 års ålder. Den jobbar med ungdomar,

deras föräldrar och anhöriga. Det har fattats beslut om en specialiserad

avgiftningsenhet för narkotika- och blandmissbrukare som skall komma till

stånd under året. Det har vi saknat hittills. Det skall startas ett

behandlingshem för missbrukare med allvarliga psykiska problem (bild 27).

Jag sätter punkt där. Det var något om hur vi bedömer situationen och vad

som görs.

Ordföranden: Tack så mycket. Sista talare före vår paus är Ulla Isaksson från

Kommunförbundet Norr.

Ulla Isaksson: Jag representerar Kommunförbundet Norrbotten och är anställd

som länssamordnare för alkohol- och drogfrågor i Norrbotten. Jag har arbetat

med missbruksfrågor sedan början av 80-talet främst inom socialtjänsten i

Luleå men även på regional nivå med narkotikafrågor.

För att erhålla en aktuell bild av narkotikasituationen och trender i

Norrland har jag kontaktat personal inom olika verksamhetsområden som arbetar

främst med ungdomar och missbruk. Följande har framkommit vid dessa kontakter.

I hela Norrland finns en relativt stabil och god tillgång på narkotika till

låga priser. Priset på amfetamin har nästan halverats de senaste två tre åren.

Amfetamin är den dominerande drogen, tillsammans med cannabisprodukter, och då

främst hasch. Drogerna har spridit sig över hela Norrland från Gävle till

Kiruna såväl i glesbygd som i tätort, även om lokala avvikelser förekommer.

Missbruket av opiater, främst rökheroin, tenderar också att öka, framför

allt inom invandrargrupper och i tätorter utefter Norrlandskusten. Missbruket

av kokain, ecstasy och LSD förekommer än så länge i begränsad omfattning.

Rejvkulturen har inte slagit igenom i norra delen av Norrland. Däremot

tenderar bruket av ecstasy tillsammans med rejvkulturen att öka i popularitet

i södra delen av Norrland. Polisen i Gävle har nyligen avslöjat ecstasyhärvor

där socialt etablerade gymnasieungdomar är inblandade.

Dessutom finns det indikationer på ett ökat missbruk av droger även på

fjällhotellen från Åre till Riksgränsen.

Nordkalotten är också intressant ur smugglingssynpunkt. Enligt tullen

fungerar Sverige som ett transitoland för smuggling av narkotika både till

Norge och Finland. Erfarenhetsmässigt vet vi att länder som används som

transitoländer även drabbas av ett visst spill av narkotika som egentligen är

avsedd för annan marknad. Vi vet också att narkotikamissbruket är etablerat på

Nordkalotten. I Nordnorge förekommer förutom missbruk av amfetamin och

cannabis även heroin och ecstasy. I norra Finland har LSD och odling av

?skunk? påträffats under de senaste åren. Skunk är en förädlad form av

cannabis med upp till tre gånger högre halt av THC än traditionell cannabis.

Ungdomarna som lever i gränsland är ofta i en utsatt situation. För att

förhindra en destruktiv utveckling inom gränskommunerna i Tornedalen planeras

nu för ett gemensamt projekt som syftar till att ta fram metoder att arbeta

gränsöverskridande med primärprevention och att öka samarbetet mellan

myndigheter i angränsande länder.

Hur ser då narkotikasituationen ut bland ungdomar i Norrland? Bland yngre

ungdomar i grundskolan dominerar fortfarande missbruket av alkohol, dvs.

hembränt och folköl, tyvärr ofta i kombination med narkotikaklassade

tabletter, t.ex. bensodiazepiner. Däremot noteras via lokala

drogvaneundersökningar att det experimentella bruket av hasch, amfetamin och

anabola steroider blivit något vanligare. Haschet ökar åter i popularitet, som

tidigare har framkommit här i dag. Missbruket tenderar att krypa ner i

åldrarna, men framför allt har attityderna till alkohol, droger och tobak

förändrats.

Fler ungdomar uppger att de vet var de kan få tag på narkotika. Det gäller i

hela Norrland, såväl i glesbygd, t.ex. Arvidsjaur och Jokkmokk, som på andra

ställen. Lusten att prova har ökat. Skillnaderna mellan pojkar och flickor

minskar år för år. Trenden liknar därmed den i riket i övrigt, även om det är

viktigt att framhålla att alkoholkulturen fortfarande är den förhärskande. Det

går inte att säga om det finns en skillnad mellan olika socialgrupper,

eftersom man saknar kunskap om det.

Socialtjänsten i flera kommuner konstaterar däremot att fler ungdomar är

aktuella för missbruk än för några år sedan. Det handlar i första hand om

blandmissbruk. Man upplever att skolan inte längre har resurser att ta hand om

elever med sociala problem utan i allt större utsträckning remitterar till

socialtjänsten.

Det finns också anledning att uppmärksamma en ökad tendens till

gängbildning, framför allt i tätorterna utefter Norrlandskusten. I vissa gäng

där invandrarungdomar är inblandade förekommer droger och vapen. Dessa

ungdomar kommer från krigshärdar.

När det gäller gymnasieungdomar och ungdomar upp till 25 år är bilden något

annorlunda. Här ökar det experimentella bruket av narkotika, och det är fler

socialt etablerade ungdomar som går direkt in i ett narkotikamissbruk. De mest

förekommande drogerna är också här amfetamin och hasch. Hembränt är inte

längre lika inne. Ungdomarna upplever ofta att det inte är ett missbruk att

exempelvis dricka eller sniffa amfetamin. En bidragande faktor är naturligtvis

det låga priset och den ökade tillgängligheten.

I Sundsvall genomfördes en lokal drogvaneundersökning bland gymnasieelever i

årskurs 2 och 3 under hösten 1996. Undersökningen visade att 13 % av pojkarna

någon gång hade provat narkotika, och motsvarande siffra för flickorna var

8 %. Den grupp som personal ute i kommunerna uttrycker störst oro för är

ungdomar i åldersgruppen 18-25 år. Många av dessa ungdomar saknar framtidstro.

Möjligheterna att erhålla arbete eller utbildning är små, och apatin breder ut

sig.

Från denna åldersgrupp sker det en stadig nyrekrytering till

missbrukarleden. Fler unga flickor etablerar förhållanden med missbrukare, och

andelen ensamstående mammor med eget narkotikamissbruk och/eller som har ett

förhållande med en aktiv narkotikamissbrukare ökar. Det finns också en

tilltagande oro för ungdomar med dubbel diagnos, dvs. missbruk och psykiska

problem. Dessa ungdomar är ofta kriminellt belastade och oerhört resurs-

krävande. Frågan är: Har vi redan gett upp när det gäller dessa ungdomar?

Tillhör många av dem en förlorad generation? Vilka förebilder får deras barn,

som växer upp i dessa miljöer?

Vilka är orsakerna till dagens situation? Det har tidigare i dag nämnts

resursminskning, ungdomsarbetslösheten, liberala attityder till alkohol och

droger och bristen på framtidstro. Det kan jag bara instämma i. Vad kan vi då

göra? Den nya situationen måste bekämpas med kunskap och ökad samverkan, men

också med ett förstärkt förebyggande arbete. Vi kan aldrig vårda bort

narkotikaproblemen. Det ökade missbruket kräver en ökad kraftsamling på alla

nivåer, framför allt på lokal och regional nivå.

Jag vill avslutningsvis säga att jag instämmer i de förslag till åtgärder

som tidigare har framkommit i dag. Tack för mig.

Ordföranden: Tack för detta. Innan vi tar kaffepausen vill jag nämna för

ledamöterna att vi gärna tar emot anmälningar till talarlistan under pausen.

Vi återsamlas här strax efter klockan 11.00.

_ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ PAUS _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _

Gunilla Olofsson: Syntetiska droger vanligare i Europa, stod det i Metro i

går. Det byggde på FN:s internationella narkotikabyrås årsrapport. Men det

konstaterades också att färre människor brukar heroin. I det nya EU-organets

årsrapport, alltså det europeiska narkotikaobservatoriets första årsrapport,

konstaterar man också en oro över det ökade missbruket av syntetiska droger

men även en ökning av heroin. Där räknar man med att det finns mellan en och

en och en halv miljon heroinister i EU:s medlemsländer, och man menar att

detta utgör en tickande hivbomb.

Antalet aktuella ungdomar på Maria Ungdom har ökat med 35 % från 1993, trots

att våra finansieringsformer har förändrats. Vi är till hälften en s.k.

intäktsfinansierad verksamhet, och kommunerna håller igen på remitteringen av

ungdomar till oss. Förra året aktualiserades merparten av ungdomarna antingen

av sig själva, via anhöriga eller polis. Totalt jobbade vi med 1 258 ungdomar

i åldersintervallen 11-23 år. Medelåldern var 16,9. Av ungdomarna var 65 %

pojkar och 35 % flickor. Fördelningen mellan könen har varit ungefär densamma

ända sedan Maria Ungdom startade för 30 år sedan, förutom de första åren, då

verksamheten bara inriktade sig på pojkar. Av de 1 258 ungdomarna hade 30 %

invandrarbakgrund. Siffran kan vara något osäker (bild 28 och 29).

Under årens lopp har de tendenser vi har sett väl speglat tendenserna inom

Stockholmsregionen. Jag brukar göra hitlistor över hur drogerna fördelat sig

inom vår population. 1995 låg ecstasy på tionde plats. 1996 låg ecstasy på

sjätte plats. Generellt är vi naturligtvis oroliga för tendensen att ungdomar

i större utsträckning än tidigare glorifierar droger och tycker att det inte

är så farligt om man bara kan sköta det på ett snyggt sätt. Men efter

färdigställandet av statistiken för 1996 oroar vi oss framför allt för två

tendenser.

Den första tendensen är ökningen av de s.k. partydrogerna, i synnerhet

ecstasy. Partydroger är amfetamin, ecstasy, LSD och till viss del även

cannabis. Bilden visar hur förekomsterna har fördelat sig mellan dessa droger

från 1993 till 1996. Detta är vad ungdomarna har uppgivit att de tagit och vad

vi också har verifierat genom urinprover. Man ser en klar ökning av ecstasy.

1993 var det 13 ungdomar som uppgav att de tagit ecstasy, och förra året var

det 113. Det är en väldigt tydlig tendens. Amfetaminet ökar något och ligger

på en oförändrat hög nivå. För LSD är förekomsten oförändrad mellan förra och

förrförra året, men jämfört med 1993 är det en tydlig ökning. LSD är också

svårare att konstatera vid urinprov, eftersom det försvinner ur kroppen

snabbare. Cannabis ökar. Det är en drog som också används i andra sammanhang.

Den grupp ungdomar som använder framför allt ecstasy och LSD ser annorlunda

ut än den grupp vi traditionellt har jobbat med på Maria Ungdom. Det handlar

mest om svenska medelklassungdomar som tidigare aldrig varit i kontakt med

sociala myndigheter och inte har något kriminellt förflutet på något sätt. Det

är rätt vanliga ungdomar som är skötsamma, går i skolan, osv. Varför kommer de

då till oss? Jo, de har varit på rejvpartyn och där intagit dessa droger och

fått olika negativa effekter av dem. Det kan vara panikångest, depression,

olika hallucinatoriska upplevelser. Antingen har de varit helt psykotiska

eller haft hallucinatoriska upplevelser, som att väggarna trillar över dem.

Den här gruppen kommer som sagt var inte via socialtjänsten.

Den andra tendensen vi ser är användningen av rökheroin och tabletter,

framför allt Rohypnol. Tabellen visar att rökheroinet inte ökar, men vi tror

att det är en falsk bild av verkligheten - i alla fall i Stockholmsregionen.

Vår subjektiva känsla är att tendensen är densamma som i Göteborg. Där ökar

rökheroinet, men i andra grupper än när det gäller partydrogerna, dvs. i

invandrargrupperna. Vi har tittat litet närmare på 44 ungdomar som

aktualiserade sig för heroinmissbruk förra året. Av dem hade 25

invandrarbakgrund. De hade haft långvarig kontakt med socialtjänsten, en

verklig multiproblematik. Mycket psykiska problem, föräldrar som missbrukade,

mycket kriminalitet, skolproblem - allt fanns med i bakgrunden hos dessa

ungdomar. Men även den här gruppen aktualiserade sig själv. Det var bara en

som aktualiserades genom socialtjänsten (bild 30-38).

Vi tycker naturligtvis att det har varit bra att man fokuserat och

uppmärksammat ökningen av de syntetiska drogerna. Men de ungdomar som använder

de drogerna har oftast resurser att själva söka hjälp, och det har även deras

anhöriga. De kräver hjälp och får hjälp. Men den andra gruppen,

rökheroinisterna, är en tystare grupp. Där finns ingen ungdomskultur med musik

och annat runt omkring som gör att uppmärksamheten dras till dem, utan de

sitter i lägenheter och röker. Oftast har de inte heller anhöriga som kan

kämpa eller kräva vård och behandling. Budskapet från oss är att man inte bara

skall titta på en grupp utan försöka se hela spektrumet.

Lars Broth: Jag arbetar som skolledare på S:t Eriks gymnasium, som ligger på

Kungsholmen här i Stockholm. Vi har ca 1 400 elever, och 40 % av dem är

invandrare. Vi har ett stort estetiskt program där det går mest flickor,

ungefär 300. Annars är vi en f.d. yrkesskola med övervägande pojkar som

elever. Vi jobbar hårt för målet att skolan skall vara en frizon, där vi inte

tillåter droger. Men vi är väl medvetna om att vi har ett missbruk inom våra

väggar, precis som alla andra skolor i Sverige. Vi som ligger centralt i

Stockholm får besök av utomstående personer, som vi ibland misstänker försöker

sälja knark till våra elever. Vi hör också rykten om försäljning bland våra

egna elever.

Sedan fem år tillbaka har vi kamratstödjare. Det är ungdomar i åldern 20-26

år som skall vara en bro mellan elever och personal och kunna fånga upp

signaler snabbare än vi äldre personer på skolan kan göra. Tillsammans med

elevvårdspersonalen jobbar kamratstödjarna väldigt mycket med att förhindra

droger. Vi försöker lägga pussel, där frånvaro, skolk, trötthet, avvikande

beteende är de varningssignaler som får oss att reagera. Kamratstödjarna har

berättat för mig att eleverna när de träffas på måndagsmorgonen öppet berättar

om de preparat de kommit i kontakt med under helgen. Det är ungefär på samma

sätt som när man tidigare berättade hur många öl man druckit på festen. Detta

är en attitydförändring som skett under det senaste året.

Vi har haft turen att få vara med i ett projekt, som startade förra året.

Det har resulterat i ett bra samarbete med närpolis och andra myndigheter. Vi

har varit på utbildning, och just i dagarna startar vi en

studiecirkelverksamhet inom skolan. Vi tror nämligen inte att elevvården och

kamratstödjarna ensamma kan jobba med det här, utan all personal på skolan

måste involveras i arbetet. Syftet med studiecirklarna är att vi skall få ett

policydokument som vi kan sätta i handen på eleverna när de börjar på skolan.

Vi skall också ha konkreta handlingsplaner som stärker de vuxna på skolan och

talar om hur vi skall göra när saker inträffar. Nu lämnar jag ordet till vår

kurator.

Ann-Sofie Eriksson: S:t Eriks gymnasium är en mycket tung skola, och varje

skola har sina koder, sin kultur. Jag kan bara utgå från min erfarenhet av

arbetet på just S:t Erik. Som socialarbetare i skolan måste man, som Lars sade

förut, lägga pussel. Det gäller att hitta bra samarbetsvägar, och det är det

allra viktigaste i arbetet - att hitta bra kanaler för att på bästa sätt

använda de resurser som finns kring våra ungdomar. I dag går 95-98 % av

ungdomar som lämnar grundskolan vidare till gymnasieskolan. Detta innebär

unika möjligheter under de tre, ibland fyra år som ungdomarna går hos oss. Vi

finns nära deras vardag. Vi har större möjlighet att påverka, nå och hitta

vägar till stöd och hjälp. Många ungdomar mår i dag väldigt dåligt, rent

psykiskt. En flyktväg för många är droger, men det yttrar sig också på andra

sätt. Det är viktigt att man inte tror att ungdomar måste använda droger när

de har psykiska problem, därför att det kan yttra sig på andra sätt också.

Våra lärare är jätteviktiga. De behöver mycket utbildning, så att allt inte

ligger på elevvården att ta hand om. Vi är resurspersoner i det tunga arbete

som lärarna skall uträtta. Jag vill varna för neddragningar både inom elevvård

och bland skolpersonal. I dag finns det t.ex. kommuner som saknar kurator i

skolan. Det borde vara inskrivet i skollagen att grundskola och gymnasieskola

har skolkurator på samma sätt som gäller för skolsköterskan. I skolan finns

ungdomarna hela dagarna, och för många är skolan den enda trygga punkten.

Många har en tung psykosocial problematik. Vi har många flyktingungdomar och

ungdomar utan föräldrar. Samhället speglas i skolan, och skolan kan inte med

skollösningar lösa ungdomarnas problem utanför skolan. Vi måste samarbeta. Vi

har ett utmärkt samarbete som håller på att byggas upp med vår närpolis på

Kungsholmen. Vi samarbetar också med Gatulangningsgruppen, som också deltar i

det drogförebyggande ungdoms-projektet som vi har förmånen att vara med i

sedan ett drygt år tillbaka. Socialtjänsten i Stockholm finansierar detta

projekt.

Det är framför allt till vardags man måste samverka, men det är också

viktigt att man har mer övergripande, formella samverkansformer. Vi jobbar med

Maria Ungdom när det är aktuellt, och vi har också kontakt med de

socialdistrikt som de flesta ungdomar kommer ifrån. Ungdomsprojektet vänder

sig just till socialdistrikten i västerort, alltså Vällingby, Hässelby,

Tensta, Rinkeby, Kista samt innerstan och Kungsholmen. Eftersom skolan ligger

på Kungsholmen passar det bra att vi är med.

Vi finns här efteråt och kan svara på frågor och funderingar. Kom gärna och

gör ett studiebesök på vår skola! Det här var den del som det skulle handla om

i dag, men det finns många andra intressanta saker som vi försöker arbeta med

för att hjälpa våra ungdomar. Maria, som är vår skolsköterska, kommer att

berätta litet grand om vad hon möter i sitt hälsoarbete med eleverna. Det är

viktigt att säga att vi som vuxna måste inge hopp. Vi får inte tro att det är

för sent att göra någonting. Det går att göra väldigt mycket om man har en

dialog med ungdomarna och skapar förtroendefulla kontakter. Det goda samtalet

är en viktig väg att nå och påverka unga människor.

Maria Heikkilä: Jag är skolsköterska på S:t Eriks gymnasium och skall berätta

litet om hur vi arbetar där. Vi har upplevt en stor ökning det två tre senaste

åren. Skolsköterskan träffar alla elever i årskurs ett. Den första månaden går

vi runt och presenterar oss och låter alla elever fylla i hälsouppgifter och

göra en hälsoprofil - om de klarar det. Vi har många elever med grava läs- och

skrivsvårigheter. I dag är det flera elever som fyller i att de använder eller

har använt narkotika, något som skulle ha varit otänkbart för tre år sedan.

Därefter kommer klasserna upp till mig för syn- längd- och viktkontroll. Då

har vi sett varandra, och eleverna får tillfälle att ta upp akuta problem

eller boka tid och återkomma. Sedan har vi ett bokat hälsosamtal, där vi talar

enskilt med varje elev, läser journalen tillsammans och går igenom vad de har

skrivit i hälsouppgifterna och hälsoprofilen.

En grupp som blivit större är ungdomarna med mycket svåra sömnproblem, och

då menar jag inte tonårströtthet. De kan inte somna, utan ägnar nätterna åt

video- och tv-tittande som ångestdämpande medel. I de sammanhangen tar jag

också upp om de använder alkohol eller narkotika som sömnmedel. Andra ungdomar

hittar vi vid uppföljningar av våra elevvårdskonferenser, där lärarna anat

eller hört antydningar av kamrater. Ibland kommer oroliga kamrater och

berättar.

Vilka ungdomar använder narkotika? Det finns en grupp som provat för att det

var spännande, för att de var berusade, på grund av kompistrycket eller för

att de umgås i kretsar med en tillåtande attityd till narkotika. När vi hittar

ungdomar av den här sorten kontaktar vi föräldrarna om eleven är under 18 år,

efter samtal med eleven. Vi ber dem söka upp Maria Ungdom, beställer tid åt

dem om de behöver det och följer med dem om de vill.

Men sedan har vi den stora gruppen som använder narkotika som medicin. Dessa

ungdomar har ofta sömnproblem. Det kan bero på posttraumatisk stress - vi har

mycket flyktingar, många med svåra krigsupplevelser bakom sig. De har det

tungt hemma. De är inblandade i kriminalitet. Skolsituationen har kanske

blivit ohållbar, och känslan av oduglighet blir allt större. De här ungdomarna

finner ofta varandra. De behöver framför allt hjälp att minska den psykiska

stressen, få hjälp att reda ut sina problem och hitta ett annat sätt att stå

ut på. Här satsar vi inom elevvården våra olika kompetenser som skolsköterska,

kurator, studievägledare och förstås lärare. Vi försöker reda upp, få

struktur, hitta och visa på utvägar.

Det finns många i ungdomars omgivning i dag med en liberal attityd till

droger. Därför måste vi bemöta det och arbeta på att vara någon som aldrig

tycker att droger är ofarligt. Samtidigt måste vi kunna mötas i tankar och

diskussioner.

Anita Hultkrantz: Frågan gällde utvecklingen av ungdomars användande av

droger. Jag skulle vilja sammanfatta den i ett enda ord: skrämmande. Får man

säga så, utan att samtidigt peka på staplar, diagram, utredningar och

statistik? Ja, jag både får och kan göra det, bl.a. på grund av alla de

signaler jag får ifrån FNM:s alla lokalföreningar runt om i landet. Därmed

inte sagt att det är lätt att tolka alla signaler eller att man gör det på

rätt sätt. Det är inte lätt att veta vad alla signaler står för.

Genom mitt arbete på både högstadieskolor och gymnasieskolor, som jag

bedrivit i snart 20 år, märker jag tydligt vilken synen på narkotikaanvändning

är. Förut var den negativ - nu blir en mer tillåtande attityd allt vanligare.

Finns det då en direkt orsak att peka på? Nej, jag tror inte det. Olika

faktorer spelar naturligtvis in, och tillsammans utgör de en grogrund för

spridning av narkotikamissbruk.

Nedskärningarna som sker inom skolan, som gör att speciallärare försvinner,

klasserna blir större, kuratorstjänster plockas bort, SANT-undervisningen blir

slumpartad och inte ges något större utrymme, kan vara några anledningar till

att både elever och skolpersonal mår psykiskt mycket dåligt. Det kan i sin tur

vara en av anledningarna till att man tar till narkotikan som ett flyktmedel.

Det är inte bara en innegrej och modepryl. Vuxenvärlden väljer ofta en annan

form av droger, nämligen alkohol eller tabletter.

Förra veckan var jag ute i en vanlig högstadieskola, belägen i ett s.k.

tungt bostadsområde. Det innebär att det finns många olika nationaliteter där

- någon sade att det var 63 - hög arbetslöshet och mycket sociala problem. Där

borde man självfallet satsa extra resurser för att komma till rätta med alla

problem, men så är inte alls fallet. Den lärare som bett mig komma var en

mycket ambitiös kvinna. Hon ville verkligen bedriva en bra SANT-undervisning i

skolan men tillstod att hon tyvärr inte kunde någonting om narkotika. Så hon

bad om hjälp från olika håll och kanter. Hon ville ha hjälp med hur hon skulle

lägga upp det, vilka personer som kunde vara bra att bjuda in till skolan, vad

det fanns för material, osv. Hon hade massor av frågor. Entusiasmen gick inte

att missta sig på, men det fanns en stor hake - det fick inte kosta en extra

krona, eftersom skolan måste spara.

Jag bara kände inom mig: Hur länge skall hennes engagemang vara? Hur länge

skall hon orka, när huvudsyftet verkar vara att hålla nere kostnaderna? Och

hur länge skall barnen orka?

Kan då inte föräldrarna ta ett större ansvar? Det är en fråga som dyker upp

allt oftare, och det finns säkert anledning att ställa den. Men det är inte

säkert att de kan det. Samhällsbilden förändras i så snabb takt att det är

ganska få förunnat att hänga med i svängarna. Jag tänker på det moderna

informationsflödet. Överallt hör man talas om IT-samhället, om Internet, om

att man måste vara med och surfa på nätet och ?chatta? med varandra och jag

vet inte allt. Hur många begriper sig på det här? De som först lär sig detta

är ungdomarna. De flesta föräldrar är ohjälpligt på efterkälken. Det är inte

lätt att vara förutseende och att kunna det senaste inom rejvkultur etc.

Inte heller argumenten man har håller. De argument som föräldrarna har

kanske var gångbara för några år sedan, men inte i dag. Vi måste hitta sätt

att nå ut till ungdomarna med nya, hållbara argument. Vi måste kunna använda

medierna som finns i varje hem. TV finns överallt och är ett medium som alla

förstår och som de flesta faktiskt tittar på också. Jag har sett ett program i

TV som heter Livslust. Jag vet att det är väldigt populärt - många tittar på

det. Tänk om man skulle kunna ha föräldrautbildning upplagd ungefär på samma

vis som det programmet! Då skulle man nå betydligt många fler än man gör genom

informationsfoldrar, affischkampanjer osv. Finns det någonting som gör en

människa så osäker och handlingsförlamad som när ett missbruk uppstår i den

egna familjen? TV är ett medium som skulle kunna vara till ovärderlig hjälp,

med professionellt utformade program.

För övrigt hörde jag under en hearing härom veckan att svenska EU-

parlamentariker inte heller tycker sig ha bra argument när de skall försvara

den svenska narkotikapolitiken ute i Europa. Det är ju skrämmande! Dessutom

måste det vara svårt att försvara någonting som kallas den svenska modellen

samtidigt som vi till stor del håller på att nedmontera det som byggdes upp

under 80-talet.

Ungdomarnas levnadsvillkor har verkligen förändrats radikalt. Alltför många

varken orkar eller vill gå i skolan i 13 år i den miljö som erbjuds flertalet,

men de har ingen valmöjlighet. Vem vill anställa en 16-åring utan utbildning?

Knappast någon. Ingen utbildning - inget jobb, och utslagningen är ett faktum

ganska snart. Att inte känna sig behövd, men ofta höra att man är en

belastning för samhället kan inte inge någon tro - vare sig på sig själv eller

på framtiden.

Dagligen möter jag anhöriga till missbrukare. De känner vanmakt och

förtvivlan. Ungdomskulturen som i dag för så många tycks innefatta droger i

olika former verkar inte bara främmande utan också skrämmande trots att

tonårsförälderns egen ungdom inte alls ligger så långt bort i tiden.

I kommunerna talar man om att satsa på förebyggande arbete, när det är

nedskärning på gång även på den fronten. Dessutom finns det faktiskt en lag

som säger att även de som redan fastnat i missbruk har rätt till hjälp, men

den hjälpen ligger ofta långt borta. Vi påstår att Sverige är ett humanitärt

land, och ändå har jag hört socialarbetare klart säga ifrån att de inte kan

satsa på missbrukare som är över 30 år. Det är en dålig tröst för de anhöriga

att höra att de flesta ungdomar inte använder droger.

Utvecklingen inom narkotikaområdet när det gäller ungdomen tycker jag är

skrämmande. Vi kan inte spara oss ur detta. Vill vi verkligen leva upp till

talet om ett narkotikafritt Sverige, eller åtminstone hålla missbruket på en

så låg nivå som någonsin är möjligt, måste det få kosta. Men det får inte

kosta en massa ungdomars liv, utan däremot både rena pengar och andra

krafttag.

Jag har lotsat mina fyra barn till vuxen ålder genom många år av missbruk

och förtvivlan. Nu har vi återfått en normal familj igen. Jag vill inte vakna

med ångest av den enda anledningen att mitt äldsta barnbarn är 15 år och

befinner sig i puberteten. Det är en påfrestande tid för både honom och

familjen. Kan någon ge en garanti för att han skall klara den här tonårstiden,

som jag liknar vid en balansgång, utan droger? Nej - tyvärr får vi lära oss

att leva utan garantier. Det är vår verklighet.

Jan Mattsson: I programmet för socialutskottets offentliga utfrågning står att

utfrågningen skall handla om situationen på narkotikaområdet med tyngpunkt på

utvecklingen när det gäller ungdomar. Det där har vi tydligen alla fastnat för

- som om det bara skulle gälla ungdomar. Ingen har ju pratat om de vuxna

missbrukarna, utom Anita Hultkrantz som var inne på det litet grand. Ingen har

heller talat om pengar, som jag tycker är oerhört viktigt i den här frågan.

Jag hade hoppats på att någon skulle tala om de vuxna missbrukarna före mig,

så jag har som alla andra inriktat mig på ungdomarna. Men jag har ändå

beslutat mig för att hålla mig till det papper som jag har skrivit.

Jag kommer från en organisation som heter Riksförbundet Narkotikafritt

Samhälle. Med tio minuter på sig att utveckla 30 års erfarenheter av

narkotikapolitisk kamp gäller det att raska på, och att inte vara särskilt

finkänslig av sig.

Som vi redan hört av andra talare är den svenska narkotikasituationen inte

särskilt lysande. Jag skulle nog vilja kalla den för katastrofal. Från Ystad

till Haparanda och från Strömstad till Gotland förekommer narkotika. Det är

inte bara fråga om cannabis utan även rökheroin och de nygamla popdrogerna

ecstasy och LSD. Jag vet det, därför att jag åker land och rike runt och

föreläser i skolor, i fritidsgårdar, på föräldramöten osv. Samtidigt har den

s.k. osthyvelsprincipen inom ekonomin drabbat alla dem som förutom föräldrarna

tidigare fostrade och höll uppsikt över våra ungdomar. Jag talar om skola,

fritidsverksamhet, socialtjänst och rättsapparat. Detta har gett de unga ett

asocialt och kriminellt manöverutrymme som historien tidigare aldrig skådat.

Det spelar ingen roll att 95 % av ungdomarna sköter sig. De övriga 5 procenten

ställer till desto mer - inte bara för sig själva utan också för omgivningen.

Till denna bild hör också en ungdomsvärld och en ungdomskultur som i dag är

oerhört upplevelseorienterad, med ett ständigt sökande efter nya kickar. Man

får nog inte heller glömma bort arbetslösheten, även om den inte får tillmätas

alltför stor betydelse vad gäller drogmissbruk. Men den arbetslösa

underklassen är skräddarsydd för att hänga i gathörnen och slå ihjäl tiden,

och tyvärr också alltför ofta en och annan individ som råkar passera.

Vad kan då vi inom RNS göra åt detta? Det är ju inte vi som bestämmer

politiken även om vi försöker påverka den med det breda folkliga stöd vi har

bakom oss. Det är inte vi som sitter i socialnämnderna och avslår alla

ansökningar om LVM - en lag som genom kommunernas underlåtenhetsbrottsliga

agerande snart kan kastas på sophögen. Det är inte heller vi som erbjuder

socialt och psykiskt kantstötta heroinmissbrukare plats i öppenvården - vilket

vi nog menar är ett hån mot all erfarenhet av vad en heroinist behöver. Det är

inte vi som tycker att det är ett överkomligt svinn när över 50 missbrukare

varje år dör i den omedelbara närheten av plattan, och att hundratals

överdoserade däremellan återuppväcks från de döda på våra

intensivvårdsavdelningar.

Detta är ingenting annat än en gaskammarpolitik. Den är sannerligen

ingenting att skryta om för utländska gäster. Det duktighetsförsprång som

Sverige skaffade sig på 80-talet gentemot andra länder är i dag i stort sett

tyvärr uppätet. Kunskaperna finns, frågan är bara vart viljan tog vägen.

För att bekämpa narkotikan krävs en samlad och enig ideologi och strategi.

Men kommer vi någonsin att kunna mötas där? Jag känner RNS:s

narkotikapolitiska motståndare alltför väl för att tro på det. Men det finns

kanske någonting som vi kan enas om. Vi kanske t.ex. kan enas om att

narkotikaproblemet är ett marknadsfenomen med oerhört allvarliga sociala och

psykologiska följdverkningar. Vi kanske kan enas om att det handlar om en

självgående marknad som inte behöver reklamtid i TV 4, och där missbrukarna

fungerar som spridare och motor i hela verksamheten.

Vi kanske också kan enas om att narkotikamissbruk är en trendfråga. För tio

år sedan var det sportdrycker och fitness som gällde - i dag är det droger.

Men trenderna inom ungdomsvärlden är möjliga att påverka. Ju större motstånd

från samhällets sida, desto svårare för trenden att bryta igenom. Men då måste

samhället också klart deklarera - och här upprepar jag - inte bara i ord utan

också i handling att man inte accepterar trenden.

Längre än så tror jag inte att vi kommer i vår gemensamma analys. Jag vet

egentligen inte heller vad ni förväntar er. För min personliga del är jag

övertygad om att missbruket kommer att öka ytterligare ett tag framöver, tills

nästa trend tar vid. Men efter varje trend är positionerna framflyttade.

Haschet har i dag blivit rökheroin, och rökheroinet kommer snart att

efterträdas av injektioner. Skall det nu också bli tillåtet med konjak på

Konsum är nog loppet kört. Återigen är det verkligheten kontra retoriken.

Så vad kan eller vill ni göra? Trots min blandning av uppgivenhet och ilska

är jag naiv nog att tro att vissa, kanske de flesta av er, är beredda att göra

något. Det enda råd som vi från RNS kan ge er är att ni tar del av vårt

narkotikapolitiska åtgärdsprogram, som bl.a. innehåller krav på drogfria

skolor, föräldrautbildning, lokala åtgärdsprogram och behandlingsskyldighet

innefattande allt från stödsamtal och urintester till intagning på

behandlingshem.

Det gäller också att inse och att börja diskutera spridningsmekanismerna och

vikten av tidiga ingripanden. Vi måste inse att den stora brottsligheten föds

ur den lilla. Det påpekandet fick jag särskilt med mig till vår nye

rikspolischef, som tyvärr inte är här i dag. Han gillar inte RNS:s inställning

i denna fråga - desto märkligare, eftersom den svenska narkotikapolitiken i

allt väsentligt sedan tio år byggts på RNS:s analys och krav. Rent logiskt

undrar jag varför Sten Heckscher står i opposition till det som han som

ämbetsman är satt att förverkliga. Tyvärr inger detta inte oss på RNS något

större förtroende. Det är kanske dags att skicka rikspolischefen på studieresa

till New York.

Det är verkligheten som avgör om vi är på väg mot en legalisering eller inte

- inte politikers och myndighetspersoners retorik. Ord är billiga, medan

handlingar kostar. Skall vi återerövra det offentliga rummet - gator och torg

och kvarteret där vi bor - är det nog dags att sätta i gång. Inte i morgon,

utan i dag. Det finns förebilder och modeller. Upplands Väsby-modellen är en

sådan. Den fungerade så länge det fanns någon som hade intresse av att den

skulle fungera.

Allra sist vill jag säga att narkotikafrågan är en riksangelägenhet. Har man

i riksdag och regering sedan 1978 ställt upp som ett politiskt mål att

samhället skall bli fritt från narkotika måste det målet också prioriteras.

Det måste innebära att staten hjälper kommunerna, och ger dem sådana

ekonomiska resurser att kommunerna inte kan överge de nationella

narkotikapolitiska målen. Dessutom måste man kontrollera att målen uppfylls.

Annars kommer den svenska narkotikapolitiken att fortsätta vara en

rotationspolitik - ett evigt vispande i den allt större missbrukargrytan.

Alec Carlberg: Mycket klokt har sagts här, och det är inte så lätt att komma i

slutet på en sådan här hearing. Men min uppfattning är att det är viktigt att

poängtera att narkotikapolitiken och narkotikainsatserna skall vara en del av

de sociala och hälsopolitiska insatserna. Det är där de ligger, och det är där

de skall ligga. Det är inte i första hand juridiska eller polisiära insatser

som kommer att lösa narkotikaproblemet.

Jag tänker försöka peka på att det inte finns en enda narkotikascen. I

Sverige har man ibland talat om narkotikaproblemet som ett enda problem. Men i

dag finns det minst fyra fem olika problem. Det behövs olika insatser för att

komma åt dem. Det har nämnts här, med en viss försiktighet tycker jag, att

ungdomsarbetslösheten kanske har med detta att göra. Jag tror att denna

försiktighet är alldeles fel. Den har med detta att göra. Det är oerhört

väsentligt att vi tittar på ungdomsarbetslösheten. Man måste också titta på

den specifikt. Det är just ungdomsarbetslösheten i problemområdena som är

viktig, för det är där narkotikan får fäste väldigt snabbt. Liverpool är ett

typexempel på detta. Man skall inte titta generellt på arbetslösheten, utan se

efter var problemen finns och hur ungdomsarbetslösheten ser ut där.

Jag tror att vi kommer att få en drogscen med de klassiska - om jag får

uttrycka mig så - svenska slitna narkomanerna som kommer från kulturellt

fattiga sociala förhållanden både inom familjen och där de bor. Den gruppen

känner vi igen - det är den vi ser varje dag på plattan. Den kan kallas

plattangenerationen. Men denna grupp utgör bara en liten del av

narkotikaproblemet. Det är ungefär som om man skulle säga att alkoholproblemet

i det här landet består av a-laget som sitter på bänken. A-laget utgör inte

ens en promille av alkoholproblemet, och samma sak är det med

narkotikaproblemet. Jag känner inte till procentsatsen, men de utslagna

missbrukarna på plattan utgör inte huvudproblemet i dag.

En annan grupp kommer vi att hitta i de segregerade bostadsområdena. Den har

sin grund i invandringen och består av invandrarungdomar i andra generationen.

Där kommer vi att få - och vi har redan - de problem som man pekade på från

Maria Ungdom. Även om siffrorna inte visar det ännu så är jag fullkomligt

övertygad om att det kommer att visa sig - även i siffror - att vi har ett

jätteproblem i de här områdena. Den kulturen är en annan drogkultur än de

slitna svenska narkomanernas. Den innefattar rökheroin. Cannabis och CAT har

en helt annan funktion för dessa ungdomar än för de svenska ungdomarna som

använder det. Speciella insatser måste till här, helt andra än på plattan.

Den tredje gruppen består av partydrogarna. Många har talat om denna grupp

här som ett nytt fenomen som blivit uppmärksammat sent. Detta är en typisk

europeisk ungdomskultur. Vi är ju européer nu på ett mycket märkbart sätt.

Ungdomar reser mycket i dag. Detta är i stor utsträckning en

medelklassrörelse, till skillnad från de andra två. Det behövs helt andra

insatser för att nå dessa medelklassungdomar än ungdomarna i de tunga

segregerade bostadsområdena eller bland de slitna svenska narkomanerna.

Det som CIN visar och som har varit en tendens i ett par år - ökat

drogmissbruk och drogprövande - är nu en trend. Det är klart att detta har

ökat och att det kommer att hänga kvar. Jag är lika pessimistisk som en av de

andra talarna här. Jag tror att vi kommer att se en kraftig ökning av

narkotikabruket i det här landet. Jag tillhör dem som under 80-talet inte sade

att missbruket ökade. Det finns nämligen också ett stort politiskt missbruk av

narkotika - det skall man komma ihåg. Det är oerhört lätt att göra sig ett

namn på att snabbt gå ut med krafttag i narkotikafrågorna. Under 80-talet hade

vi en bra trend, men väldigt få erkände det. I dag har vi en dålig trend.

Den tid då man kunde förlita sig på - eller hoppas för mycket på - tull och

polis är slut. Den finns inte längre. Sverige är så pass internationaliserat i

dag att detta inte längre fungerar. Även om man tar upp till 300 kg i beslag

räddar det inte vår situation, även om vi naturligtvis skall beslagta det. Jag

tror att man snart kommer att kunna göra droger hemma hur enkelt och billigt

som helst, i och med informationstekniken. Som har nämnts här förut ställer

detta helt andra krav på vilken information vi skall ge ungdomar.

Skräckpropagandans tid är slut. De tror inte på den. De måste få riktig

information om drogernas farlighet. Drogerna är ju farliga, och vi behöver så

att säga inte dra på mer där, vilket jag tycker att vi tyvärr gjort litet

grand förut.

Sammanfattningsvis är min lärdom av detta att se drogmissbruket som mycket

differentierat. Tala inte bara om narkotikabruket och kampen mot knarket!

Vilken typ av narkotika vill vi bekämpa och med vilka specifika insatser,

beroende på vilken grupp det gäller?

Nedskärningarna på olika områden är självfallet förödande. Jag tror nämligen

att de som rustar ned välfärdsstaten och samtidigt säger sig vilja bekämpa

narkotikamissbruket inte längre är trovärdiga. Det går inte att skilja dessa

saker åt.

Det är oerhört viktigt med riktade insatser mot problemområden - de

segregerade områdena. Smeta inte ut pengarna rent allmänt! Man måste fråga sig

om det är narkotikafrågan det gäller, om det gäller invandrarbakgrund eller

svensk bakgrund. Sätt in pengar och ordentliga insatser där problemet finns!

Jag tror också att vi skall vara uppmärksamma på unga kvinnors drogmissbruk.

Siffrorna vi såg här var väl inte speciellt alarmerande, om jag får säga så.

De visade ingen speciell ökning bland unga kvinnor. Men jag tror tyvärr att en

ökning kommer. Jag har inget belägg för detta, men jag spekulerar. Se på

rökningen och alkoholen! Där har det skett en kraftig uppgång bland unga

kvinnor. I några andra europeiska länder är hälften av missbrukarna kvinnor.

Förhållandet är 50-50. I Sverige är det ungefär 30-70. Jag tror att man skall

vara mycket uppmärksam på de unga kvinnorna, som tyvärr kan bli en grupp där

narkotikan kan få fäste.

De som blivit missbrukare måste få den vård och hjälp de behöver. Det finns

ingen väg ut ur narkotikan om man inte själv vill. Det finns ingen som kan

vårda någon till nykterhet. Man måste själv komma till insikt, och därefter

behöver man mycket hjälp. Att i det läget göra som regeringen nu tänker göra:

föreslå att missbrukarna inte får överklaga beslut om vilken vårdform de skall

få tror jag är oklokt. Man kan inte säga att narkotikafrågan är viktig och

prioriteras samtidigt som man tar bort rätten att överklaga var man skall få

sin vård och behandling. Detta är en mycket farlig linje.

Åke Setréus: ECAD (European Cities Against Drugs är en organisation som i dag

verkar i 28 av Europas länder. 179 städer i Europa är medlemmar. ECAD arbetar

för att utveckla det lokala arbetet i städerna inom alla områden i kampen mot

narkotika. Det gäller prevention, vård, behandling, kontrollpolitik osv. I

detta internationella perspektiv måste jag säga att den ökning som i dag sker

av narkotikamissbruket, framför allt av det experimentella missbruket bland

ungdomar i Sverige, är onödig och ovärdig. Vi har de kunskaper och de resurser

som krävs för en nedgång av missbruket. Detta lyckades ju också under en lång

följd av år.

Det lidande och de kostnader som ökningen förorsakar är naturligtvis enorma.

Man kan diskutera ett antal procent upp eller ned, men en fördubbling av det

experimentella missbruket på fem år innebär en mångdubbling av det lidande som

förorsakas anhöriga och andra, och av de kostnader som förorsakas samhället.

Kostnaderna för narkotikaproblemet i det svenska samhället är enorma. De kan

räknas i miljarder. Att några myndigheter, socialtjänst och andra, kan skjuta

ifrån sig ansvaret till andra sparar inte pengar. Det förorsakar tvärtom

samhället, och kanske i allt högre grad privatpersoner, kostnader. Samhället

måste ta ansvaret för narkotikabekämpningen. Besparingen kan bara göras om man

startar en offensiv mot narkotikan.

Några orsaker till den nuvarande situationen är naturligtvis en svängning i

drogkulturen och i opinionen mot knark. Våra ungdomar översköljs av en

kommersiell drogvänlig kultur i dag. MTV och annat dominerar kulturen.

Samhället och även folkrörelserna har på många sätt avsagt sig möjligheten att

styra tänkande, moral och kultur. Här tror jag att enorma insatser behövs,

framför allt av folkrörelserna, för att återta ledningen inom kulturen.

Tillgängligheten har ökat. EU-inträdet har inneburit ökade möjligheter till

riskfri införsel av narkotika. Den mesta narkotikan tas in hektovis av

småsmugglare och småmissbrukare. I dag är det nästan ofarligt att göra så. Det

är bedrövligt att Sverige skall tolka olika avtal inom EU på ett mer

undfallande sätt än vad t.ex. England och Italien gör. Dessa länder har en

helt annan gränskontroll. Det borde ni lätt kunna se till att ändra på. Varje

flygplan från Amsterdam och passagerarna som går i land borde kontrolleras av

hundar.

Det finns färre vuxna i dag bland ungdomarna inom fritidssektorn och på

andra områden. Detta ökar också tillgängligheten på droger.

Arbetslöshet har nämnts, och givetvis är det en faktor som skapar stor

hopplöshet och missmod bland ungdomar. På det sättet grundar det för flykt och

missbruk. Men förhållandet är inte mekaniskt. Vi hade nöd och armod på 30-

talet, men kunde då bekämpa missbruksproblem, prostitution och andra sociala

problem tack vare att människor var välorganiserade och tog kamp för att

förändra förhållandena. Det är självfallet fullt möjligt nu också.

En annan viktigt faktor, som flera har vittnat om, är att resurserna har

minskat på nyckelområden i samhället, t.ex. det offensiva, uppsökande och

kartläggande arbetet i kommunerna. En liten grupp socialarbetare kan lätt få

kunskap om och kontakt med samtliga missbrukare i en kommun om den resursen

finns på ungdoms- eller vuxensidan. Det är på sådana områden kommuner har

dragit ned, och på det sättet förlorat en mängd kunskap och möjligheter att

ingripa tidigt eller sent.

Det kan inte vara så att insatser på det här området skall vara frivilliga

för landstingen och kommunerna. Vi lever i Sverige, vi har en stat, en

regering och en riksdag. Nog måste man, precis som Gertrud Sigurdsen slog fast

på sin tid, kunna säga att alla narkomaner skall finnas i vård och behandling.

Man kan inte ha aktiva missbrukare i någon sorts öppenvård eller i full gång i

samhället med sitt missbruk - det är alldeles självklart.

Det finns en brist i dag på politisk ledning i narkotikaarbetet. Jag tror

att det är dags för er i riksdag och regering att ta ledningen i kampen mot

narkotikan.

Ställ inte insatser för ungdomar i motsättning till behandling av vuxna

missbrukare! De vuxna missbrukarna är motorerna i verksamheten. Om inte de tas

bort, i vård eller behandling eller straff, kommer de att sprida missbruket.

Det ligger i själva sakens natur. Det är oerhört viktigt att insatserna sätts

in lika starkt på alla områden. Man kan inte avvisa vissa missbrukare som

hopplösa fall. De kommer att fortsätta att sprida sitt elände.

Det måste vara svårt och dyrt att knarka. Därför behövs det en markering, en

restriktiv offensiv, om att samhället kommer att ingripa mot öppen handel med

droger på diskon, på torg, i narkotikakvartar osv. Vi måste igen trycka på

vikten av att polisen tar många urinprov etc. Socialtjänsten måste kunna

ställa upp samma dag eller dagen efter och följa upp samtliga narkomaner som

grips av polis. Också där tror jag det finns stora brister i dag.

Vi måste åter använda den lagstiftning som finns: LVU och LVM.

Jag tror också mycket på stöd till lokala aktionsgrupper av den typ man har

sett i New York och Rinkeby. Där går människorna själva samman och bestämmer:

?Här skall det vara drogfritt.? De anger knarklangare och ser till att centrum

i bostadsområden är fria från sådana. Det är naturligtvis en mycket framkomlig

väg, där folkrörelser och samhälle samverkar.

Görs ingenting kraftfullt nu från regering, riksdag, kommuner och andra

kommer med nödvändighet missbruket att öka. Däremot menar jag att det finns

stora möjligheter, resurser och kunskaper för att vända på utvecklingen. Det

krävs att ni tar ert ansvar som folkvalda, och skriver ihop ett aktionsprogram

med hjälp av alla de kunskaper som finns bland myndigheter och folkrörelser.

Sätt i gång att agera nu!

Ordföranden: Tack så mycket! Då går vi över till frågedelen. Jag vill be

ledamöterna att inledningsvis ange till vem eller vilka frågan ställs.

Barbro Westerholm: Först har jag en fråga till Ann-Marie Begler. Det har

talats mycket om samverkan på olika nivåer. När jag är ute i landet säger man

att det i och för sig är bra med samverkan, men att sekretesslagen hindrar dem

från att göra rätt saker på det individuella planet. Innebär detta att man

skyddar sig från att göra saker som är jobbiga? Finns det någon information

eller utbildning i hur sekretesslagen bäst tolkas och används för att inte

vara ett hinder för samverkan? Eller är det så att vi behöver ändra lagen?

Den andra frågan vill jag ställa till Anders Romelsjö eller Björn Hibell.

Den gäller de studier som har gjorts av drogvanor bland värnpliktiga och

andra. Har man ställt några följdfrågor så att man vet varför somliga stannar

vid ett experimentellt bruk och andra går vidare och förblir missbrukare?

Ann-Marie Begler: Den här frågan har ju varit uppe till diskussion och utretts

flera gånger. Senast har jag för mig att det var Storstadskommittén som

tittade på reglerna kring sekretessen som ett hinder för samverkan. Detta kan

ju vara ett hinder. Samverkan går ju alltid att genomföra om den enskilde

samtycker. Nyckeln till samverkan kring ungdomar är ju föräldrarna. Det är

mycket få föräldrar som inte accepterar en samverkan mellan olika myndigheter

och organisationer för att förbättra villkoren för sina egna barn. Den

bedömning som gjordes av samtliga remissinstanser var att

sekretesslagstiftningen inte var något egentligt problem. Det handlade snarare

om hur mycket man kunde om sekretesslagstiftningen ute i verksamheterna.

Problemen var alltså ganska undantagsvisa.

Anders Romelsjö: Jag har varit engagerad i sådana studier för några år sedan,

men då gällde det värnpliktiga som mönstrade 1970. Vi studerade faktorer som

ledde till att man övergick till intravenöst missbruk. Det kunde vara sådana

faktorer som att man använde cannabis. Det var en ökad risk bland dem som hade

använt det flera gånger. Det var en ökad risk för dem som tidigt vid

mönstringen rapporterade att de hade rymt hemifrån, skolkat etc.

Det stämmer överens med en hel del övrig litteratur. Tidiga multiproblem

ökar risken för allvarliga konsekvenser. Det har ju rapporterats från Sverige

av professor David Magnusson, Håkan Stattin och andra som studerat ungdomar i

Örebro. Det visade sig att risken för den som bara har ett problem knappast är

förhöjd alls. Man kan urskilja ett antal problem i unga år, t.ex. hög

alkoholkonsumtion eller narkotikabruk, som längre fram leder till kriminalitet

etc.

Björn Hibell: Jag har inte mycket att tillägga. I de här undersökningarna, och

speciellt när det gäller mönstrande där vi har ett mycket begränsat utrymme

att förfoga över när det gäller blanketter och antal frågor, finns det inga

frågor med som knyter an till de här problemen. Om din fråga avser mer

etablerade missbrukare är det ganska få i mönstringsundersökningarna som man

kan kalla reella etablerade missbrukare. De kommer kanske inte så långt i

själva mönstringsprocessen. Det är ganska få där som redovisar någon sorts

aktuellt missbruk.

Annika Jonsell: Min fråga vänder sig framför allt till företrädare för

polisen, men det finns kanske även någon från socialtjänsten som vill svara.

I princip alla här har talat om hur viktigt det är med tidiga och tydliga

insatser för att motverka missbruk bland yngre. Jag skulle gärna vilja höra

mer exakt vad som egentligen händer när t.ex. en 16-åring blir upptäckt av

polisen med en mindre mängd narkotika på fickan. Hur ser den efterföljande

processen ut? Hur snabb är den? Upplevs reaktionen från samhällets sida som

tillräckligt tydlig? Med tanke på vad vi fått höra om attityder från ungdomars

sida kring narkotika är det också intressant att höra hur den som blir

upptäckt brukar reagera. Är t.ex. ångern och skammen större eller mindre

jämfört med den som t.ex. tas för ett stöldbrott?

Tom Jensen: Polisens uppgift här är ju att tidigt identifiera och fungera som

det sociala systemets utsträckta hand. På så vis kan vi sätta unga missbrukare

och barn i riskzonen på socialtjänstens trappa. Därmed får socialtjänsten ta

över. I de situationer där vi upptäcker unga människor i missbrukssammanhang

förväntar vi oss att vi får omedelbara åtgärder från socialtjänstens sida. Det

brukar fungera som regel. Det ser litet olika ut runt om i landet. Vi lägger

oss givetvis inte i hur de åtgärderna ser ut. När det gäller äldre missbrukare

får man inte denna snabba reaktion från socialtjänstens sida längre.

Lars Strid: Jag kan väl nämna litet grand om vad som vanligtvis brukar hända.

Det inkommer ju alltid en anmälan till socialtjänsten när polisen har tagit

vederbörande. Vi startar omedelbart en utredning. Den utredningen visar då hur

resurserna ser ut, hur långt gånget det är osv. Sedan bedöms det vilka

insatser som skall göras. Det kan vara olika. Det beror på vilka resurser som

kommunen förfogar över. Det sker inte alltid någon form av placering. Det

beror ju naturligtvis på vilka resurser det finns runt omkring. Ofta börjar

insatserna med att man försöker avhjälpa det här bekymret i hemmamiljön.

Kristina Jung: Jag svarar förstås ur ett Göteborgsperspektiv. De

socialsekreterare som finns vid den regionala narkotikaspaningen arbetar ute

på gator och torg. De har en mycket viktig roll att vara förmedlande länk ut

till stadsdelarnas socialtjänst.

Sedan beror det på hur länge den unge är gripen, anhållen eller om det går

till häktning. I Göteborg har vi organiserat det så att socialsekreterarna vid

polisen tar direktkontakt med stadsdelarna. Går det till häktning finns det

ett särskilt hivteam vid Göteborgshäktet som söker upp alla unga och alla som

visar tecken på att de har missbruksproblem. De går in till dem och förmedlar

direktkontakt med den specialiserade narkomanvården som med mycket kort varsel

åker upp till häktet och påbörjar en personlig kontakt och en utredning. De

försöker följa upp detta och slussa ut det till stadsdelarna eller till

specialiserade enheter.

Vi har lagt oss vinn om att hitta mycket goda länkar i en sådan här kedja

för att verkligen fånga upp och följa upp särskilt yngre personer.

Ulla Isaksson: Jag kan säga litet grand om hur det är i Norrland. Tyvärr är

större delen av den öppna narkomanvården nedlagd i Norrland. De har ju

tidigare utgjort en resurs för dem som arbetar med ungdomsfrågor. Det är svårt

att upprätthålla en kompetens när det gäller narkotika och alla delar av

ungdomskulturen för socialsekreterare i ungdomsgrupper. Tyvärr upptas deras

tid väldigt mycket av handläggning och dokumentation, dvs. rent

utredningsarbete. I övrigt håller jag med om det som sagts tidigare. Det är

ungefär så det går till. Men tyvärr minskar kompetensen om narkotikafrågorna

ute i kommunerna.

Annika Jonsell: Det måste vara behovet för den enskilde som måste avgöra vad

som händer. Jag är fortfarande intresserad av att höra vilken reaktion man

möter från den unge som blir upptäckt. Är det ånger, eller hur reagerar man

när man upptäcks?

Lars Strid: Jag tror också att det kan vara viktigt att konstatera det som

Ann-Marie nämnde, nämligen att när det gäller barn och ungdomar har resurserna

förstärkts. Under de senaste åren har det skett en förstärkning inom

socialtjänstens ungdomsvård när det gäller uppbyggnaden av

öppenvårdsresurserna. Spektret av resurser och åtgärder har alltså förbättrats

totalt sett i den kommunala världen. Det tror jag är viktigt. Det kan man

också se när det gäller placeringen och om man tittar på SiS. Det har skett en

ökning av placerade ungdomar, och det gäller även ungdomar som har ett

missbruksproblem.

Det som saknas fortfarande är en utbyggnad av framför allt öppenvården. Det

behövs ett spektrum av olika insatser för att nå ungdomar på ett kanske

annorlunda sätt än vad vi tidigare har gjort med ett traditionellt sätt att

placera ungdomar med den här typen av bekymmer.

När ungdomar upptäcks med sitt missbruk - nu pratar jag bara av egen

erfarenhet - är det ofta så att de först har blivit tagna av polisen. Det är

ett konstaterat faktum som är känt för familjen. Sedan uppstår frågan: Vad är

det som kommer att hända nu? Hur skall vi få rätsida på det här bekymret?

Generellt sett tror jag att man, när man möter ungdomar som har ett

missbruksproblem, ändå kan bistå på ett ganska bra sätt.

Rinaldo Karlsson: Jag har fått svar på en del frågor, men jag har några kvar.

Jakob Lindberg säger att man skall göra politiska markeringar. Det har vi ju

gjort genom många uttalanden, men har du något exempel på något som du tycker

fattas i våra uttalanden? Det skulle vara intressant att höra.

Jag skulle också vilja fråga polisen hur rätten att beslagta ringa mängder

narkotika och rätten att ta urinprov har slagit. Blev det något resultat,

eller blev det ungefär som knivförbudet att det ända bara var fritt fram?

Åke Setréus säger att riksdag och regering skall ta krafttag. Då menar man

ofta att man skall tillföra mer ekonomiska medel. Då är regering och riksdag

starka. Är det så beklämmande i Sverige i dag att det bara är ekonomiska medel

som måste till för att man skall kunna göra något kraftfullt? Jag tänker också

på de frivilliga organisationerna som ofta är uppbyggda kring kommunala eller

statliga medel. Så fort det blir kris i kassakistan börjar de också att

vackla. I 1900-talets början växte t.ex. nykterhetsrörelsen fram. Den var ju

ändå stark och gjorde stora insatser även om den hade små medel. Har vi byggt

upp allt på att det måste finnas pengar, annars är vi handlingsförlamade eller

tandlösa i det här landet? Är det så beklämmande? Har vi några andra resurser

än ekonomiska? Jag tänker på personella resurser eller liknande som kan jobba

även i dåliga tider? Eller är vi helt utan makt?

Jakob Lindberg: Jag har kanske inte någon konkret idé. Även om arbete som kan

ge resultat måste ske på lokalplanet är det min erfarenhet att det också

spelar en väldigt stor roll med vilken tydlighet och entydighet man uttalar

sig och agerar även på den nationella politiska nivån. Jag håller med dem som

säger att det inte bara räcker med ord, även om ord har sin betydelse. Det

måste vara i kombination med handfasta åtgärder. Situationen är sådan att det

nog skulle vara läge för ett starkt agerande.

Låt mig anknyta till något som jag håller på med de här dagarna, nämligen

det internationella arbetet. Där har detta haft mycket stor betydelse. Den

svenska hållningen är välbekant. På många håll lyssnar man med respekt på oss

på grund av att vi kan visa på goda erfarenheter av en restriktiv politik. Det

kan vi fortfarande göra. Vi skiljer oss mycket från många andra länder. Vi har

ett bättre läge. Men det börjar bli svårare. Det tycker jag är en mycket

allvarlig aspekt på detta.

Tom Jensen: Det faktum att riksdagen kriminaliserade eget bruk av narkotika

1993 har gett vår myndighet möjligheter att upptäcka och avslöja missbruk av

narkotika tidigare och på ett enklare sätt. En ung människa som kategoriskt

förnekat narkotikamissbruk inför sina föräldrar och inför socialtjänsten kan

inte längre neka till detta eftersom vi har svart på vitt att man har tagit

narkotika. Många gånger avslöjas det att det är fråga om en mängd olika

preparat. Det kan vara cannabis, amfetamin och bensodiazepiner som avslöjas

vid de här urintesterna.

Erfarenheterna från Stockholm de senaste månaderna visar också att av de 362

personer som var föremål för polisens insatser, och där så gott som samtliga

var under 25 år, var det oftast ett enkelt urinprov som gav initiativet till

dessa undersökningar. 200 av dessa 362 personer var tidigare helt okända av

socialtjänsten. Ju mer den här metodiken tillämpas desto effektivare blir

samhället när det gäller att upptäcka ungdomar tidigt.

Jan Mattsson: Det är nog litet olika om de frivilliga organisationerna föds av

staten eller inte. Vår organisation, Riksförbundet Narkotikafritt Samhälle,

tar inte emot några statliga bidrag. Jag tror inte heller att vi skulle få

några. Med detta vill vi markera att vi vill stå fria från staten och statliga

intressen. Vi vill vara fria att kunna kritisera alla, stat, kommuner,

landsting osv.

I det sammanhanget kan det vara intressant att se vad vi har gjort under de

senaste två åren. Vi har tagit fram någonting som vi kallar för droglådan. Det

är ett informationspaket till skolorna. Vi tog fram det därför att ANT-

undervisningen höll på att ta slut i skolorna. Man lade ned den i stort sett

och trodde att allting var frid och fröjd på drogområdet i landet. Vi plockade

fram den här droglådan, och då bröt vi faktiskt mot våra principer och gick

till Folkhälsoinstitutet och begärde 100 000 kr för detta. Vi fick inte en

enda krona. Men vi fullföljde projektet i alla fall. I dag finns droglådan på

600 av våra skolor i landet. Det är det material som lärarna har att ta till

när de skall undervisa om droger. Det har vi och våra medlemmar bekostat

själva.

Gert Johansson: Jag vill svara på Rinaldo Karlssons fråga om resurser bara är

pengar. Innan jag blev centralbyråkrat har jag jobbat i många år både lokalt

och regionalt, bl.a. med organisationsutveckling i kommunerna när det gäller

att förebygga missbruk och även att fånga upp dem som är inne i svängen. Det

handlar väldigt mycket om metodutveckling och tvärsektoriell samverkan. Det

blir lätt så att det låter som om man trollar med truten. Men om man ger

människor tillfälle att träffas och få en gemensam kunskapsbas och även har en

mönster vid träffarna och inte bara dricker kaffe och äter wienerbröd, tror

jag att det finns goda möjligheter att förhöja kompetensen och kvaliteten på

arbetet. Det visar också den regionala samverkan.

Sedan har vi också tillsammans med Svenska Kommunförbundet tagit oss före

att sprida bra metoder. Där är ju pengar nödvändiga för att fånga upp, trycka

och ha seminarier. Det finns hemskt mycket bra arbete som görs ute i

kommunerna i dag. Det tycker jag är viktigt att lyfta fram.

Thomas Julin: Det har ju talats en del här om att man måste komma från ord

till handling. Då undrar jag om det finns något som saknas i lagstiftningen.

Måste den kompletteras? Hur är det egentligen när det gäller urinprov? Kan man

ta det på barn och ungdom under 15 år? Tidigare har man ju diskuterat att det

fanns en gräns där som var litet olycklig i de här sammanhangen.

Hur hanterar man detta att det har visat sig att nästan 40 % av ungdomarna

vet någon som kan förmedla droger? Det är oroande att det nästan är en

officiell hemlighet vem det är som kan förmedla droger. Jag vill i första hand

ställa frågan till polisen.

Tom Jensen: Ungdomarna under 15 år är ju inte straffmyndiga. De möjligheter

polisen har är ju att enligt polislagen göra ett tillfälligt omhändertagande

och överlämna dem till vårdnadshavare eller socialtjänsten. Det görs vid

indikationer på alla former av missbruk.

När det gäller andra åtgärder som polisen skall vidta är det oerhört viktigt

att inte bara fokusera polisens arbete på beslag. Det handlar om andra

åtgärder. Förutom förebyggande åtgärder handlar det om att hålla rent i parker

och på torg så att det inte finns några öppna drogscener där ungdomar ramlar

över och lätt kommer i kontakt med narkotika och får den första

introduktionen. Som tidigare nämnts är de äldre etablerade missbrukarna motorn

i nyrekryteringen. Detta är en mycket viktig bit för polisen.

Thomas Julin: Det gällde urinproven. Efter vad jag förstår kan man inte ta det

på ungdomar under 15 år eftersom de inte är straffmyndiga. Men det viktiga är

ju att få tag på dem som börjar väldigt tidigt så att man kan åtgärda det.

Anser du att man bör ha någon förändring i lagstiftningen här?

Tom Jensen: Vi anser att man kanske bör överväga att sänka

straffmyndighetsåldern generellt till 14 år. Det har varit uppe till

diskussion tidigare. Någon ytterligare synpunkt har inte jag.

Ingrid Andersson: Jag noterade också att det uttalades att det var viktigt med

politiska markeringar i den här frågan. Därför vill jag gärna understryka vad

ordföranden sade i sin inledning. Socialutskottet är totalt enigt i sina

attityder och sina uttalanden mot narkotika. Den här dagen är väl ett bevis

för det.

Jag har också noterat att ingen av er som har varit uppe och talat i dag har

uttalat några som helst liberaliseringstankar. Jag tycker att det också är en

styrka att vi har en gemensam syn oss emellan.

Sedan tycker jag också att det är en styrka att vi har alla dessa

frivilligorganisationer. Men jag har noterat att det på flera håll har

uttalats önskan om mer samverkan och gemensam kompetensuppbyggnad. Barbro

Westerholm frågade ju om sekretesslagen var ett hinder. Jag skulle vilja fråga

om det finns andra hinder för att man inte har denna samverkan som

efterfrågas. Pågår det något arbete med detta? Frågan skall kanske ställas

till polisen, Kommunförbundet och Folkhälsoinstitutet och även till de

frivilligorganisationer som vill svara på detta. Finns det några

motsättningar?

Tom Jensen: Den tid när polisen och socialarbetarna patrullerade på var sin

sida av gatan är förbi. Det är kanske inte så i dag att vi patrullerar hand i

hand, men väl sida vid sida. Samverkan fungerar allt bättre. Jag skulle vilja

påstå att samverkan är god ute i landet.

Det finns fortfarande vissa traditionella hinder för att man skall kunna

jobba tillsammans. Vi menar att det finns en risk för att socialtjänsten

övertolkar sekretessbestämmelserna. Lagstiftningen ger mycket goda möjligheter

att samarbeta och att få information från polisen. Det är aldrig

sekretessbrott att lyssna på den information vi har. Därmed har man ett

samarbete i gång och har en grund för att träffas regelbundet.

Jakob Lindberg: Jag har kanske inte så mycket att tillägga. Detta med nära

samverkan, inte minst mellan polis och socialtjänst, är ju en av de viktiga

nycklarna till de relativa framgångar vi har haft. Vi lyckades bryta upp från

det tidigare ställningskriget. Vi skiljer oss fortfarande oerhört starkt om

man jämför med situationen i land efter land i Europa och på andra håll. Detta

är en av de saker som verkligen kan få personer i ansvarig ställning från

andra länder att lyssna på våra erfarenheter. De tror inte att det är sant när

vi beskriver denna samverkan. Det finns naturligtvis respekt för att man har

olika arbetsuppgifter, men man delar ju målen. Detta är verkligen något att

slå vakt om.

Alec Carlberg: Jag vill nog varna för en övertro på lagstiftning. Det kommer

hela tiden förfrågningar om vi kan ha fler urinprov, om vi kan förlänga

straffen, om vi kan ha mer tvångsvård osv. Under den senaste tioårsperioden

har vi fått en mycket skärpt lagstiftning och praxis när det gäller

narkotikaanvändning och narkotikabrott. Nu är siffrorna så nya, men vi får väl

titta på dem. Trenden har vänt under en tid när vi har satsat oerhört mycket

resurser på ny lagstiftning, mer poliser och hela tiden trappat upp den sidan.

Nu har vi de medel vi behöver. Det är ett sätt att gömma sig att kräva mer och

mer av den typen av åtgärder. Nu är det fråga om att gå ut och möta ungdomarna

och skapa relationer. Vi kan inte bara skapa lagstiftande och organisatoriska

medel. Man kan inte lösa detta bara med det. Det är bara en hjälp. Vi riskerar

att bara trappa upp den sidan och glömma den andra sidan.

Anita Hultkrantz: Vi pratar ju mycket om tidiga insatser. Frågan är hur snabbt

det sker någonting när det upptäcks. Där har jag i högsta grad synpunkter. Jag

möter otroligt många som har anmält ungdomar som missbrukar och vet att det

skall ske en utredning. Visst sätter man i gång med utredningar. Problemet är

väl snarare att utredningen kan ta fem år eller tio år, och sedan kommer man

fram till den slutsatsen att personen vill ingenting själv så man kan inte

göra någonting åt det och avskriver ärendet.

Det handlar om samverkan mellan polis och socialtjänst. Det är säkert bra,

men det blir som en pall två ben - inte särskilt stadigt. Vi behöver ha ett

tredje ben. Det kan kanske rent av vara en större satsning på föräldrarna. Då

tänker inte jag på satsning i reda pengar först och främst utan på att

verkligen prata med dem.

Lars Strid: Jag kan väl nämna litet grand kring detta med samverkansfrågor.

Jag tror att det är som Jakob säger. Om vi tittar oss runt i Sverige i dag kan

vi se att vi har en mycket god samverkan mellan olika delar, men det fungerar

på olika sätt. Jag vill betona att det framför allt är en metodfråga och

kanske inte så mycket en lagstiftningsfråga. Jag tror att det är mycket

viktigt att hitta goda exempel på hur ett sådant metodmässigt arbete kan ske

och sprida dem. Då kan man komma över de hinder som kan finnas. Det tar sig

konkret uttryck i den situation som många kommuner befinner sig i. Man ser

över och arbetar fram de kommunala alkohol- och drogpolitiska programmen som

är uppbyggda på samverkan. Det är en självklarhet att det är så i dag. Däremot

tror jag att vi kanske behöver mera konkreta exempel på hur man kan ha löst

detta på ett enkelt och effektivt sätt.

Jan Mattsson: Jag skulle vilja återkomma till ekonomin. Vissa saker kan man

inte göra utan pengar. Men kan t.ex. inte placera en tvångsomhändertagen på en

LVM-anstalt om det inte finns några pengar. Nu har antalet LVM-platser sjunkit

från 1 000 till 400. Det huvudsakliga skälet till detta är att kommunerna inte

har pengar. Sedan får man ju linda in detta i vårdideologiska resonemang och

säga att det är bättre med vård på hemmaplan, men det handlar om krassa

pengar. Det finns ett oerhört behov av flera LVM-platser. Bara förra året var

det 30-40 missbrukare som själva försökte komma in på LVM därför att de insåg

att de inte klarade en frivillig avgiftning och fortsatt behandling. Skall det

verkligen vara så?

Jag träffade på en tjej i Lund som hade varit tvungen att gå till tre olika

läkare för att få intyg från dessa läkare och kunna kasta dem på

socialsekreterarens bord och därmed kunna kräva att få bli omhändertagen

enligt LVM. Så här skall det ju inte vara. Kommunerna behöver ha ekonomiskt

stöd på den här punkten. Det kan lämpligast ske genom att t.ex. ge SiS en

större slant så att de inte behöver ta riktigt lika mycket betalt för sina

LVM-platser. Det är ett förslag.

Gunilla Olofsson: Jag satt och funderade på Rinaldo Karlssons fråga om

ekonomin. Det är litet långsamma reaktioner. För mig handlar det till syvende

och sist mycket om ekonomi. Det var tre regioner som pekades ut där missbruket

ökade mest: Stockholm, Malmö och Göteborg. Samtidigt sade Ann-Marie Begler

förut att Socialstyrelsen har 50 miljoner som delas ut till olika projekt.

Jag håller med Alec Carlberg om att man plottrar bort pengarna. Jag tycker

att man skall göra rejäla satsningar. Vi vet i vilka områden inom dessa

regioner som missbruket är störst, och vi skulle kunna vara behjälpliga där.

Om man gör målmedvetna och rejäla satsningar kan man vända en utveckling. Det

gäller satsningar på olika områden, inte minst på skolan. Det är den sektor

där man framför allt kan bedriva förebyggande arbete och dessutom nå alla

ungdomar.

Kommunförbundet verkar ha en övertro på öppenvård. Jag tycker att det är bra

att man bygger upp öppenvårdsresurser. Men slår man över åt det hållet och

bara satsar på det kastar man ut barnet med badvattnet, och det är förlorade

pengar. Jag vet efter 20 år inom missbrukarvård för ungdomar att det inte

alltid räcker. Våra ungdomar behöver hjälp andra tider på dygnet än mellan

åtta och fem. Kommunerna borde satsa på arbete på oregelbunden arbetstid om de

skall nå någon framgång.

Ann-Sofie Eriksson: När vi talar om samverkan vill jag bara lägga till att det

finns ett fjärde ben på pallen, och det är skolan. Nu tog Gunilla åter upp

det. Min erfarenhet är att det ibland tar litet tid och går trögt i samverkan.

Det behöver inte kosta pengar att bygga upp bra samverkansformer. Man kan ha

fantasi när det gäller att hitta bra vägar.

Det vi har gjort på vår skola är att vi åker ut till socialdistrikten när vi

märker att vi har många ungdomar aktuella. Nu håller Stockholm på att

omorganiseras i 24 stadsdelar. Ett exempel på kriminella handlingar är just

narkotikabrott. Vi kan påskynda arbetet med samverkan. I skolan tror man ofta

att det fungerar väl. Ungarna säger det. Det går bra i skolan. Så visar det

sig att vi håller på att utreda varför ungar är borta mycket. Man måste

återigen lägga ihop kunskap kring samma ungdom som vi arbetar med. Det är

jätteviktigt.

Att man ser varandra och får mer kunskaper om varandras yrkesområden är

viktigt. Det märker jag med vår närpolis. När vi hade utbildning tillsammans i

ungdomsprojektet var lärarrepresentanter med. Våra lärare fick åka till

Polishögskolans narkotikacentrum för att få mer kunskap för att våga

konfrontera ungdomarna med misstankar om droger, att inte bara säga att

kurator eller skolsköterska måste konfrontera den här ungdomen med detta.

Läraren själv tränar sig i att göra det.

Man kan göra väldigt mycket genom att ha litet fantasi och hitta litet andra

vägar att hjälpa ungdomar. Vi jobbar med frivården t.ex., därför att vi

upptäckte att flera ungdomar var aktuella inom frivården. Vi har ungdomar upp

till 20 år. Skolan är återigen viktig som samarbetspartner.

Lars Strid: Jag vill bara göra ett förtydligande gentemot Gunilla om att

Kommunförbundet skulle ha en övertro på öppenvård. Det är litet grand ett

Stockholmsperspektiv som kan synas. Jag representerar 1 av 288 kommuner, och

det är ytterst få av dessa som har öppenvårdsmottagningar av samma typ som

Maria. Där måste vi kanske ha andra former. Det är bara ett förtydligande. Jag

tror inte att Maria har någon övertro på öppenvården, eftersom den själv är en

öppenvårdsinstitution. Jag tror att vi behöver den typen också i andra

kommuner runt om i Sverige.

Jakob Lindberg: Jag vet inte om jag slår in öppna dörrar, men för säkerhets

skull tänkte jag varna litet för en felslutsats som kanske ligger i

förlängningen av några av inläggen. Man menar att man skall koncentrera sina

insatser till de utsatta områdena eller utsatta grupperna. Jag tror att man

skall göra särskilda insatser där och att det är väldigt viktigt. Det ingår

för övrigt som en viktig del i Folkhälsoinstitutets arbete. Men basen måste

vara någonting annat.

Basen måste vara den allmänna hållningen i samhället och i ungdomsgrupperna.

Det är den s.k. primärpreventionen som är själva grunden. Att den har varit

framgångsrik kan man se på narkotikamissbrukarnas bakgrundsförhållanden. Det

är ofta en multiproblembild. Det är mycket ofta fallet när man ser på sådana

som håller på med alkoholmissbruk. Det är en spegling av att alkoholmissbruket

är så utbrett och så accepterat i samhället.

Jag menar att det centrala är den allmänna hållningen och att den inte bör

luckras upp. Sedan måste den kompletteras med generella insatser i utsatta

områden och i utsatta grupper.

Kristina Jung: Jag har några fortsatta kommentarer som gäller helhetssynen.

Den är väldigt viktig. Där tror jag att vi litet grand talar på olika nivåer.

Den grundläggande inställningen i samhället är av avgörande betydelse, precis

som Jakob Lindberg säger, för vilka problem vi skall få i andra änden. I det

arbetet är samverkan i stadsdelarna av stor betydelse. Det är viktigt att man

har bra samverkan för att ge ungdomarna i stadsdelen i kommunen bästa möjliga

levnadsförhållanden.

Sedan har vi talat om tidigt ingripande och samverkan mellan polis och

socialtjänst. Det måste vara riktade insatser från socialtjänstens sida för

att det skall fungera. Det måste vara särskild avdelad personal som använder

polisens ingripande - av typen socialsekreterare vid en gatulangningsgrupp och

personal vid specialiserade enheter - och som mycket snabbt kan gå in och

fånga upp den unge.

Det oroande är där att så mycket har rustats ned av den mycket välutvecklade

vård och de resurser vi hade för tidigt ingripande tidigare i kommunerna. Jag

upplever ofta att Göteborg, som har kvar litet grand av detta, i dag är ett

särfall.

När det gäller öppenvård och vård på behandlingshem har Göteborg, som jag

representerar, alltid utgått från öppenvård. Vi byggde upp vår öppenvård under

70-talet och har haft väldigt litet av insatser i slutenvård. Vi ser nu att vi

måste ha de delarna. Vår bas i öppenvård räcker inte till när vi får ett

heroinmissbruk. Vi måste ha sluten avgiftning och behandlingshemsplatser för

unga människor som har ett tungt missbruk.

Det är väldigt viktigt att ha samlade insatser och en helhetssyn på det som

skall göras.

Arne Bogren: Jag ser för min del inte några motsättningar mellan primär

prevention och extrainsatser i hårt drabbade områden. Jag skulle vilja vinkla

det från ett litet annat håll. Om man inte på kort sikt gör extrainsatser i

t.ex. de mest drabbade skolorna börjar man en spiral som är nedåtgående och

som kan vara väldigt farlig. Jag tror nämligen att segregationen ökar

successivt om man inte gör någonting i dessa områden. De resursstarka

föräldrarna flyttar sina barn och flyttar ifrån områdena, och situationen blir

allt värre om denna spiral får hålla på.

I ett kortsiktigt perspektiv är det oerhört viktigt att använda de små

resurser som det här framkommit att vi ändå har och rikta in dem mot dem som i

dag är mest utsatta.

Ordföranden: Då går vi vidare i listan. Jag föreslår att vi sätter streck för

att vi skall kunna klara av den inom den angivna tiden. Jag har på talarlistan

Birgitta Wichne, Stig Sandström, Kristina Pettersson och slutligen Marianne

Jönsson.

Birgitta Wichne: Min fråga riktar sig till polisen. Vi har eventuellt redan

tangerat den. Här har talats mycket om förebyggande arbete, tidiga åtgärder

och vikten av detta. Lars Strid har nämnt att det är viktigt att förbättra det

lokala arbetet. Jag tänker då på närpolisen, som för övrigt Ulf Westerberg

också nämnde, men jag tror inte någon representant för polisen gjorde det.

Hur arbetar närpolisen? Vilka möjligheter har ni i dessa sammanhang? Såvitt

jag kan förstår kan man där komma nära och känna befolkningen innan någonting

har hänt, och innan det har hänt ungdomarna något.

Ann-Marie Orler: Jag nämnde att närpolisen har en huvudroll att spela i det

här arbetet. Jag tänkte komplettera förra frågan med att säga att samarbetet

är oerhört viktigt inom närpolisen, där man kan knyta kontakter med föräldrar,

skolor och alla boende i samhället för att få ett nätverk, förhindra

nyrekrytering och se signaler och tendenser i det lilla området som man har

ansvar för.

Stig Sandström: Först vill jag tacka för alla synpunkter på LVM- och LVU-hem

och deras vikt. Jag hoppas att utskottet också tar till sig det när vi skall

behandla nya socialtjänstlagen.

Jag skulle också vilja ställa en fråga om narkotikans ekonomi. Vi hörde att

det var sämre tillgång i mitten på 80-talet och högre priser. Nu har

tillgången ökat väldigt kraftigt och priserna har sjunkit. Har man egentligen

något grepp om detta? Är det smuggling, eller förekommer det inhemsk

produktion? Vilka är det som tjänar på den här handeln? Har man över huvud

taget något grepp om det? Är det småhandlare eller maffian? Vilka insatser gör

man i produktionsledet? Vi har här bara talat om konsumtionsledet. Produktion

och distribution måste ju vara basen för hela den verksamhet vi talar om i

dag.

Walter Kegö: Det var ingen liten fråga. Jag skulle egentligen behöva ha hela

dagen på mig för att svara på den, men jag skall försöka att snabbt ge ett

konkret svar. Först och främst kanske det förtjänar att nämnas att man anser

att narkotikahandeln i hela världen omsätter 500 miljarder dollar, dvs. 500

miljarder gånger 8 kr årligen. Det ger litet dimension till vad vi talar om

internationellt sett.

När det så gäller de olika preparaten kostar ett kilo cannabis från Marocko,

som är ett stort produktionsland, ca 3 000-5 000 kr därnere. När det når

missbrukaren betalar han 70 000-80 000 kr per kilo, dvs. 70-80 kr grammet på

gatan. Om vi tar amfetamin kostar det nere i Polen, som är bland de största

producenterna när det gäller amfetamin som kommer till Sverige, 3 000-5 000

dollar, om man åker och hämtar det själv. Häruppe i Sverige får missbrukaren

för samma parti betala 300-400 kr grammet. Det blir mycket siffror. Skall jag

fortsätta så här? Hur långt vill ni gå?

Stig Sandström: Det gällde mest om det förekommer svensk produktion.

Walter Kegö: När det gäller svensk produktion är den försumbar i sammanhanget.

Vi har små tendenser till att man tillverkar amfetamin, men det kan man räkna

bort i sammanhanget anser jag. Det handlar om helt andra kvantiteter som

kommer utifrån, framför allt när det gäller amfetamin, som i dag kommer från

Holland och Polen.

Vi har en del som odlar exempelvis cannabisplantor. Men det är ändå i

sammanhanget försumbart. I övrigt har vi ingen produktion, utan det kommer

utifrån. Varbölden är Holland. Därifrån kommer det mesta av de preparat som

kommer till Sverige.

Det man skulle kunna säga för att ge en viss dimension till vad det handlar

om är att vi är i utkanten av Europa. Vi har under förra året beslagtagit

drygt 10 000 ecstasytabletter i det här landet. Det är ungefär hälften av de

beslag som tas ut i Europa per tillfälle. I Sverige beslagtog vi 20 kilo

kokain. I Europa beslagtar man 20 ton. Det kan kanske vara värt att nämna

dessa siffror så att det blir ett annat perspektiv. Vi är ändå trots allt

ganska små i dessa sammanhang.

Åke Setréus: Priserna i Sverige svarar väldigt väl mot prisutvecklingen i

Europa. Så länge vi tillåter att knarket i praktiken är fritt i Holland,

Danmark och i norra Tyskland, och dessutom tar bort gränskontrollen, är

priserna i Sverige helt logiska. Det är alldeles givet att Sverige måste agera

kraftfullt tillsammans med förbundsregeringen i Tyskland och regeringen i

Frankrike för att ändra på detta. De öppna marknaderna i Europa är en

självklar varböld för oss som vi alltid kommer att lida för så länge vi inte

kan ändra på det.

Kristina Pettersson: Jag har fått svar på de flesta av mina frågor. Det har

varit en mycket intressant diskussion. Jag har en fråga till Kommunförbundet.

Det gäller mer pengar till SIS. Jag är ledamot av SIS styrelse. LVU har ökat

medan LVM har gått ned väldigt mycket, precis som sagts här. Det har dels

skett av ekonomiska skäl, dels beror det på en ändrad inställning till vården

och öppenvården. Följer Kommunförbundet denna utveckling?

Ordföranden: Jag uppmärksammade inte att Tom Jensen hade begärt ordet för att

komplettera svaret på den förra frågan. Vi tar det inlägget innan vi

fortsätter.

Tom Jensen: Jag vill kommentera detta med produktion och utbud. Det är en

gammal sanning att behovet styr utbudet. Det är därför som svensk

narkotikakontroll lägger tyngdpunkten just på att bekämpa efterfrågan genom

förebyggande insatser och genom att förhindra första kontakten med narkotikan.

I USA har man också ändrat inriktning. Man har en femtioårig tradition att

bekämpa just utbudet. Man är t.o.m. utanför landets gränser och griper

personer. Inte bara polisen utan även kustbevakningen, CIA, FBI, osv., som är

engagerade för att bekämpa utbudet, ändrar nu kurs lägger alltmer resurser på

att bekämpa efterfrågan av narkotika.

Ordföranden: Då tar vi upp den senast ställda frågan.

Lars Strid: Vi följer givetvis utvecklingen. Det senaste vi tog del av var

Socialstyrelsens utredning kring dessa frågor. Vi följer givetvis utvecklingen

ihop med våra länsförbund. Dock är viktigt att poängtera att förändringen

också hänger ihop med att man har byggt ut andra resurser, framför allt på

vuxensidan, inte så mycket på ungdomssidan, när det gäller öppenvård, vilket

också är dokumenterat av Socialstyrelsens utredning.

Det är en medveten förändring och inriktning som vi har strävat efter både

från statliga makter och från kommunal sida att bygga ut den här delen.

Däremot måste vi givetvis följa utvecklingen. Det behövs också placeringar och

institutioner. Jag är inte säker på att ett behov alltid är givet, utan vi kan

förändra resurserna. Men vi följer givetvis utvecklingen.

Ann-Marie Begler: Vi har tittat på för vilka grupper som LVM-vården minskar.

Huvuddraget är att den minskar för äldre alkoholmissbrukare. Den minskar något

men ganska litet för narkotikamissbrukarna. När det gäller missbrukare i

åldern 18-24 år ser trenden ut att vara snarast den motsatta. Den gruppen

utsätts inte för minskningen, utan det ser något annorlunda ut.

Marianne Jönsson: Jag skulle vilja koncentrera mig på förebyggande åtgärder,

dvs. att se till att så få ungdomar som möjligt börjar med droger. Det finns

en grupp som är otroligt viktig i dessa sammanhang, och det är vi föräldrar.

Vi har inte talat så mycket om det. Jag skulle gärna vilja veta hur t.ex.

Folkhälsoinstitutet arbetar, och gärna också hur föräldrarna kommer in i

åtgärdsprogrammet i Göteborg, som vi hörde berättas om, och hur ni arbetar med

föräldrarna inom skolan och på gymnasiet.

Jakob Lindberg: Vi delar självfallet den uppfattningen. Om man skall vända sig

till ungdomar i påverkande syfte, som är vår roll, är det viktigt att ha

mycket kontakter med ungdomar men också med vuxna i ungdomarnas liv. Det skall

gärna ske på sådant sätt att man ökar chansen till dialog och kontakt mellan

unga och vuxna, inte minst föräldrar, men också andra vuxna. Det handlar

väldigt mycket om det.

Man skall inte bara utsätta ungdomar för viss information utan helst få dem

att resonera sig fram till ett stadigt ställningstagande mot droger.

Föräldrarna spelar där en väldigt viktig roll. Jag nämnde förut i mitt

anförande haschboken, som vi tycker oss ha skäl att uppfatta som en stor

framgång, och där föräldrarna är målgruppen. Vi har också parallellt genom

skolan skickat ut material till ungdomarna som de får samtidigt, vilket

förhoppningsvis skall underlätta dessa möten och diskussioner mellan

föräldrarna och deras barn.

Vi har också en hel del andra aktiviteter delvis som samarbetsprojekt med

andra. Gert kanske kan säga någonting om det, med ordförandens tillåtelse.

Gert Johansson: Det finns numera rätt bra material för ungdomar som går ut på

inte att skrämma och ha pekpinnar, utan att de skall bli delaktiga i

situationen och få sådan kunskap att de helt enkelt väljer bort droger, även

om de givetvis skall veta vad som är tillåtet och inte tillåtet. Det handlar

väldigt mycket om att man skall arbeta aktivt med sina värderingar och välja

en livsstil som inte innehåller droger. Det är ett antal som trots det inte

nås eller tar till sig detta. De fordrar en egen metodik.

När det gäller föräldramaterial har vi tagit fram ett stort material som

heter Superföräldrar och som jag vet att ett antal skolor nu har gått igenom

med framför allt högstadieföräldrar. Jag får erkänna att det mest handlar om

alkohol, beroende på att det är debutdrogen som gör att man kanske har lärt

sig av ruset och går vidare till narkotika. Vi håller på att titta över detta

med föräldramaterial och föräldrautbildning över huvud taget. Vi har som jag

ser det i dag inte något fullvärdigt material när det gäller narkotikadelen.

Även om jag tycker att det är väldigt viktigt att markera när det gäller

narkotika bör man vid föräldramöten absolut ta upp frågan om alkohol när man

talar med föräldrar, eftersom det har en så avgörande betydelse om barnen över

huvud taget sedan kommer i kontakt med narkotika. Sedan måste man ha en egen

vers om narkotika. Jag vill inte säga annat. Men alkoholen är trots allt i

högstadiet en viktig faktor för om man sedan går vidare.

Björn Hibell: När det gäller diskussionen om föräldrarnas roll har vi frågat

eleverna i årskurs 9 vilka som är de huvudsakliga informationsgivarna när det

gäller olika typer av droger. Där finns det en markant skillnad mellan

alkohol, narkotika och tobak, speciellt när det gäller föräldrarnas roll.

Ungefär hälften uppger föräldrarna som viktig informationsgivare både när det

gäller tobak och alkohol. När det gäller narkotika är det bara en fjärdedel.

Det finns alltså en stor skillnad mellan drogerna när det gäller den roll som

föräldrarna hittills spelar, enligt ungdomars uppfattning.

Ann-Sofie Eriksson: Det händer någonting mellan grundskolan och gymnasieskolan

när det gäller samarbete med föräldrar, rent generellt. När det gäller

enskilda elever och deras svårigheter och problem, om ungdomen är under arton

år, försöker man samarbeta och få föräldrar att komma till skolan, så att man

går igenom frånvaro och hur skolsituationen ser ut. Eventuellt har man också

med sig elevens socialsekreterare när eleven är aktuell inom socialtjänsten.

Till hösten skall vi i ungdomsprojektet ta fram en liten folder där vi

beskriver vår skolas policy när det gäller droger som vi skall dela ut på

första föräldramötet, så att föräldrarna får veta namn och vem de skall vända

sig till. Sedan är verkligheten sådan att oerhört många ungdomar är mycket

svikna av vuxna. Många har inte föräldrar, och många har extraföräldrar. Det

gör att vi inte har någon motpart att kommunicera med, utan det är ungdomen

själv och eventuellt socialsekreterare. Tyvärr har många ungdomar tappat

tilliten till vuxna därför att de har svikits tidigt i livet. Det är den

verklighet vi möter på S:t Erik.

Walter Kegö: Ett litet påpekande. Jag delar naturligtvis den syn på alkohol

som har förts fram. Men det är viktigt att påpeka att när det gäller ecstasy,

som håller på att utvecklas till ett mycket stort problem i det svenska

samhället, använder dessa ungdomar ingen alkohol, utan de går pang på

lyckopillret. Där dessa danser förekommer finns det över huvud taget ingen

alkohol. Det finns vatten och piller. Det kanske är bra att nämna i

sammanhanget.

Jag vill också passa på att säga följande. Det har talats mycket om

samverkan. Nu har man verkligen chansen från politikers och från alla

myndigheters sida att visa samverkan: Ta upp kampen mot ecstasy! Det är ett

stort problem.

Kristina Jung: Jag vill återvända till föräldrar, skolan och åtgärdsprogrammet

i Göteborg. Det betonas i skrivningen i åtgärdsprogrammet just föräldrars och

vuxnas roll. Men sedan är Göteborg med sina 21 stadsdelsnämnder på många sätt

som 21 kommuner. När det gäller hur detta förvaltas och genomförs finns det

väldigt stor variation.

Det finns en annan punkt i åtgärdsprogrammet där vi väldigt medvetet har

dragit in föräldrar och anhöriga. Det gäller rådgivningsenheten som startade

1995 för unga i tonåren upp till 20 år. Där har vi alltid med föräldrarna i

samtalen och i arbetet med de unga, och också väldigt ofta skolan.

Likadant är det i arbetet med polisen för att tidigt fånga upp ungdomar. Där

har vi samarbete med en anhörigförening. Där försöker en kvinna från

anhörigföreningen, samtidigt som socialarbetarna jobbar med de unga, att ta

direktkontakt med föräldrarna och föra samman föräldrar och unga i den

krissituation som ingripandet är. Vi har med föräldramedverkan på en del

punkter.

Tom Jensen: Jag skulle vilja komplettera det Walter Kegö sade. När det gäller

ecstasy är det unikt därvidlag att vi inte ser några tydliga kopplingar till

alkohol eller tobak. När det däremot gäller heroin och andra droger och när

det gäller litet äldre ungdomar som verkligen fastnat mycket hårt i ett

missbruk ser vi väldigt tydligt att de har debuterat tidigt med såväl tobak

som alkohol.

De har börjat röka när de var elva, tolv år, och de har börjat dricka sprit

före femton års ålder. De har brutit de förbjudna barriärerna, och river

ytterligare en när de provar narkotika. De förväntar sig kanske samma

reaktioner som när de rev de båda första, nämligen ingen reaktion alls från

omvärlden: föräldrar, skola och kompisar.

Det är oerhört viktigt att förebygga och skjuta upp tobaksdebuten och

alkoholdebuten. Det är med automatik narkotikaförebyggande.

Ordföranden: Tills sist vill jag innan vi skiljs åt påminna om det jag sade

inledningsvis, nämligen att vi vill ha in de bilder, overhead-bilder och annat

som ni har visat här för att de skall kunna ingå i det betänkande som vi

kommer att presentera.

Om cirka två veckor kommer utskriften av anförandena från våra stenografer

att kunna skickas ut. Därefter har ni som har deltagit i överläggningen en

vecka på er att titta på innehållet och göra eventuella korrigeringar om ni

anser att det är något som behöver rättas. Som jag tidigare sade kommer vi att

bifoga allt detta material till det betänkande om narkotikafrågor som

utskottet kommer att gå till kammaren med.

Jag vill avslutningsvis tacka alla för att ni har kommit hit och redovisat

tydliga och väl genomtänkta synpunkter som för oss i socialutskottet bildar

ett mycket värdefullt underlag för de fortsatta överväganden som vi har

ansvaret för att göra.

Läget är skrämmande, sade Anita Hultkrantz. Det ligger mycket i detta. Det

är en mycket allvarlig trend, och det kan vi se av den bild som jag visade

inledningsvis. Denna trend har mycket snabbt tornat upp sig på mycket kort

tid. Någon påpekade här i debatten att läget är allvarligare än på många år.

Vi gör samma bedömning i socialutskottet. Vi ser mycket allvarligt på vad som

är på väg att hända. Därför måste vi i handling visa att vi inte accepterar

denna trend.

Det är viktigt att betona att man kan göra tidiga ingripanden. Detta

framfördes från ett par talare, och jag vill gärna instämma personligen. Vi

måste ha en lagstiftning som möjliggör sådant. Jag vill också understryka det

som Lars Strid tidigare sade, att tyngdpunkten måste ligga på fältet ute i

kommunerna och att det skapas förutsättningar, inte enbart ekonomiska, utan

många andra, för att kommunerna skall kunna ta fullt ansvar lokalt för denna

utveckling.

Jag vill också understryka vikten av samarbete mellan olika myndigheter så

att intet faller mellan stolarna. Detta är saker som vi har ägnat oss åt i

socialutskottet. Det finns en rad enhälliga uttalanden från vår sida i

utskottet om betydelsen av denna lokala men även den regionala samverkan.

Skolans betydelse är också viktigt att understryka. Vi lyssnade med intresse

på er tre som kom från S:t Eriks gymnasium, där ni gärna ville att vi skulle

komma ut på ett studiebesök. Vi tar fasta på denna inbjudan och lovar att

återkomma.

Till sist är det viktigt att från Sveriges sida utnyttja EU-medlemskapet för

att driva på utvecklingen mot ett narkotikafritt samhälle, inte bara här i

Norden utan i hela Europa. Där återstår mycket att göra. Det är viktigt att de

som företräder Sverige i internationella forum är mycket tydliga och att man

är uthållig när det gäller att framföra den entydiga svenska ståndpunkten.

Jag ber med dessa ord att få tacka er alla för en givande förmiddag och

förklarar denna offentliga utfrågning avslutad.

Bild 1

Bild 2

Bild 3

Bild 4

Bild 5

Bild 6

Bild 7

Bild 8

Bild 9

Bild 10

Bild 11

Bild 12

Bild 13

Bild 14

Bild 15

Bild 16

Bild 17

Bild 18

Bild 19

Bild 20

Bild 21

Bild 22

Bild 23

Bild 24

Bild 25

Bild 26

Bild 27

Bild 28

Bild 29

Bild 30

Bild 31

Bild 32

Bild 33

Bild 34

Bild 35

Bild 36

Bild 37

Bild 38

Innehållsförteckning

Sammanfattning........................................1

Motionerna............................................2

Utskottet.............................................4

Inriktningen av narkotikapolitiken 4

Narkotikautvecklingen 6

Tidigare behandling m.m. 10

Åtgärder mot missbruk 13

Bakgrund 14

Utskottets bedömning 19

Dopningsmedel 23

Utskottets bedömning 26

Hemställan 26

Bilaga: Offentlig utfrågning.........................28