Bet. 1996/97:SoU13

Socialutskottets betänkande

1996/97:SOU13

Äldresomsorg

Innehåll

Sammanfattning

Utskottet

Hemställan

Reservationer

Innehållsförteckning

1996/97

SoU13

Sammanfattning

I betänkandet behandlas ett sjuttiotal yrkanden från den allmänna motionstiden

1996 om olika äldrefrågor.

Ädelreformen har skapat möjlighet att lösa många av de problem som tidigare

kännetecknat vården och omsorgen om de äldre. Riksdagen gav hösten 1996

regeringen till känna vad utskottet anfört om brister i vården av de äldre

bl.a. inom sjukhemsboendet. Utskottet konstaterar nu att det finns brister i

samverkan och det gemensamma ansvarstagandet mellan huvudmännen framför allt

vad gäller den gemensamma vårdplaneringen. Utskottet anser med anledning av

vissa motionsyrkanden att tillsynen över äldreomsorgen bör förbättras.

Tillsynen bör skärpas och inriktas på frågor om laglighet och rättssäkerhet.

Tillsynen måste också inriktas på att säkra kvaliteten och kompetensen i

vården och omsorgen, så att de äldres rätt till självbestämmande, integritet,

trygghet och värdighet säkras. Utskottet anser också att organisationen måste

bli tydligare. Den enskilde måste veta vart han skall vända sig med sina

synpunkter och klagomål. Informationen om möjligheten att klaga måste

förbättras. I syfte att skapa en slagkraftigare organisation bör regeringen,

enligt utskottets mening, överväga om tillsynen kan läggas på en och samma

statliga myndighet för såväl socialtjänsten som hälso- och sjukvården.

Utskottet föreslår att detta ges regeringen till känna. Utskottet avstyrker

motionsyrkandena i övrigt.

Till betänkandet har fogats 14 reservationer.

Motioner

1996/97:So206 av Göte Jonsson och Ulf Melin (m) vari yrkas att riksdagen som

sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om reglerna vad

gäller betalningsansvar vid vård av dödssjuka patienter.

1996/97:So212 av Rigmor Ahlstedt (c) vari yrkas att riksdagen som sin mening

ger regeringen till känna vad i motionen anförts om integrerade vårdformer

inom vård och omsorg.

1996/97:So257 av Tuve Skånberg (kd) vari yrkas att riksdagen som sin mening

ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att vid en eventuell

utredning om vård i livets slutskede, denna utredning får direktiv om att

aktiv dödshjälp också fortsatt skall vara förbjuden och att förbättringar vad

avser livskvalitet, människovärde och självbestämmande skall ske inom ramen

för en förbättrad palliativ vård.

1996/97:So277 av Lars Leijonborg m.fl. (fp) vari yrkas

24. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om vård i livets slutskede (avsnitt 29),

36. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om behovet av att öka konkurrensen inom vården (avsnitt 38),

37. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om behovet av kvalitetsrevisioner inom vården (avsnitt 38).

1996/97:So294 av Gudrun Schyman m.fl. (v) vari yrkas

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om rättvisare avgifter inom äldreomsorgen.

1996/97:So403 av Carl Bildt m.fl. (m) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om vikten av att tillgodogöra sig de äldres kunskap, kompetens och

utveckling,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om avgifter för sjukhemsboende,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om ett samlat läkaransvar på sjukhemmen,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om ett samlat kommunalt ansvar för äldrevården,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om äldreboendet,

7. att riksdagen hos regeringen begär förslag till lagstiftning i syfte att

säkerställa konkurrens och valfrihet i äldrevården i enlighet med vad som

anförts i motionen,

8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om hemtjänsten,

9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om de frivilliga insatserna inom äldreomsorgen,

10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om alternativa vårdformer,

11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om sjukhemmen,

12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om sjukhusvården,

14. att riksdagen hos regeringen begär förslag till etableringsrätt för

enskilda vårdgivare i enlighet med vad som anförts i motionen,

16. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om demens,

17. att riksdagen beslutar införa en hemtjänstpeng i enlighet med vad som

anförts i motionen,

18. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om vård i livets slutskede,

19. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om personalen inom äldreomsorgen.

1996/97:So404 av My Persson (m) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen anförts om att utreda behovet och

inrättandet av en statlig äldreombudsman.

1996/97:So406 av My Persson (m) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen anförts om läkartillgången på sjukhemmen.

1996/97:So410 av Chatrine Pålsson m.fl. (kd) vari yrkas

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om en äldreombudsman,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om uppmuntran av frivilliginsatser,

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om stöd till anhörigvård,

8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om kontroll av vårdkvalitet,

9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om vård i livets slutskede.

1996/97:So412 av Juan Fonseca och Pär-Axel Sahlberg (s) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om att stimulera invandrare att starta egen kooperativ åldringsvård,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om att personal anställs inom åldringsvården som behärskar de språk

som är de äldres modersmål.

1996/97:So415 av Sten Tolgfors och Liselotte Wågö (m) vari yrkas att riksdagen

hos regeringen begär förslag som säkerställer att enskilda alternativ bland de

särskilda boendeformerna kan garanteras villkor som är likvärdiga med den

kommunala verksamheten i enlighet med vad som anförts i motionen.

1996/97:So417 av Leif Carlson och Margareta E Nordenvall (m) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om medborgarkonton inom äldreomsorgen,

2. att riksdagen hos regeringen begär en utredning om lämplig utformning av

medborgarkonton inom äldreomsorgen i enlighet med vad som anförts i motionen.

1996/97:So420 av Olof Johansson m.fl. (c) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om medicinska insatser inom äldreomsorgen,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om kompetensfrågor för äldrevårdens personal,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om hemtjänsten,

8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om anhörigvården,

9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om frivilligverksamheten,

10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om vård i livets slutskede.

1996/97:So423 av Lars Leijonborg m.fl. (fp) vari yrkas

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om bättre läkarkontakt på ålderdomshem och sjukhem,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om att kommunerna och landstingen gemensamt bör utarbeta en strategi

för att höja sjuksköterskornas kompetens för att därigenom höja kvaliteten på

ålderdomshemmen,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om arbetslag för bättre läkemedelshantering på ålderdomshem och

sjukhem,

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om dagverksamhet och gruppboende för dementa,

8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om bättre utredningar av fallskador,

9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om näringsriktig mat,

10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om ny modell för beräkning av avgifter för äldreomsorgen,

11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om välfärdskontrakt för rätten att bo kvar hemma,

12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om uppsökande verksamhet för att förbättra tandhälsan bland äldre,

13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om avlastning för närstående vårdare genom ökad satsning på

växelvårdsplatser,

14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om hemvårdsbidrag till närstående vårdare,

15. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om att förbättra vårdkedjorna för de äldre,

16. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om bättre rehabilitering,

18. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om bättre utredningar av demenssjuka,

19. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om äldre invandrare,

20. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om att uppmuntra frivilligorganisationer till att driva "etniskt"

gruppboende,

22. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om att ge mer utbildning till den personal som bedömer de äldres behov

av omsorg,

23. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om äldreombudsmän.

1996/97:So424 av Gudrun Schyman m.fl. (v) vari yrkas

2. att riksdagen hos regeringen begär förslag till sådan ändring i regelsy-

stemet att ?medicinskt färdigbehandlad? tas bort ur lagstiftningen,

4. att riksdagen hos regeringen begär förslag till ett statligt reglerat

högkostnadsskydd enligt vad i motionen anförts om enhetliga avgifter för hela

landet,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om att kommunerna skall utnyttja möjligheten att ekonomiskt stödja

anhöriga,

6. att riksdagen hos regeringen begär förslag till en översyn när det gäller

vårdbidraget som pensionsgrundande inkomst,

9. att riksdagen hos regeringen begär en utredning om möjligheterna att ge

statligt bidrag till de kommuner som inför den s.k. Borlängemodellen,

14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om att verkställa av riksdagen tidigare fattade beslut om

levnadsnivåundersökning för pensionärer.

1996/97:So638 av Ingbritt Irhammar m.fl. (c) vari yrkas

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om trygghet i äldrevården.

1996/97:So802 av Alf Svensson m.fl. (kd) vari yrkas

9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om värdig vård i livets slutskede,

10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om anhörigvård.

1996/97:K211 av Margit Gennser (m) vari yrkas

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om att primärkommuner som handhar service och omvårdnadsverksamhet

årligen skall ge information om beräkning av självkostnader för olika

service/omvårdnadsslag.

1996/97:Sf240 av Barbro Westerholm och Kerstin Heinemann (fp) vari yrkas

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om överläggningar mellan kommunförbunden och staten om förbättrade

förutsättningar för närståendevården och hemsjukvården,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om förbättrade villkor för närståendevården och hemsjukvården vad

gäller uppföljning av sjukvård i hemmen.

Utskottet

Konkurrens och valfrihet inom hemtjänsten m.m.

Motioner

I motion So403 av Carl Bildt m.fl. (m) yrkas att riksdagen hos regeringen

begär förslag till lagstiftning i syfte att säkerställa konkurrens och

valfrihet i äldrevården i enlighet med vad som anförts i motionen (yrkande 7).

Vidare begärs förslag till etableringsrätt för enskilda vårdgivare i enlighet

med vad som anförts i motionen (yrkande 14). Motionärerna begär

tillkännagivanden till regeringen om vad i motionen anförts om vikten av att

tillgodogöra sig de äldres kunskap, kompetens och utveckling (yrkande 1),

liksom om alternativa vårdformer (yrkande 10). Motionärerna anför att för att

samhället skall upplevas som en helhet måste alla åldersgrupper spela en aktiv

roll. Viljan att ta till vara de äldres erfarenheter måste genomsyra alla

delar av samhällslivet. Först när vi nått dessa mål kan de äldre i vårt land

känna berättigad stolthet över vad de kan uträtta just i kraft av sin ålder

och också känna att de har samhällets goda förväntningar på sig, anförs det.

Motionärerna anser att den nya välfärdspolitiken måste bygga på den enskildes

val. Alternativ kan och bör finnas på alla områden som äldreboende, sjukhem

och hemtjänst. Enskilda omsorgsgivare skall kunna arbeta på lika villkor som

vårdgivare med offentlig huvudman. Finansieringen skall vara gemensam men

valet den enskildes. Genom mångfald nås såväl sociala som ekonomiska fördelar.

Erfarenheten visar enligt motionärerna att alternativen snarare är mindre

kostnadskrävande än de traditionella vård- och omsorgsformerna i offentlig

regi, inte minst för att kostnaderna för administration och byråkrati minskar.

Den valfrihetsreform som den borgerliga regeringen inledde måste garanteras

genom lagstiftning.

I samma motion yrkas också att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om hemtjänsten (yrkande 8) samt att riksdagen

beslutar införa en hemtjänstpeng i enlighet med vad som anförts i motionen

(yrkande 17). Motionärerna anför att de allra flesta gamla är nöjda med den

hjälp de får, men de äldre har små möjligheter att påverka vilken hjälp de får

och på vilket sätt hjälpen ges. Kommunerna måste, enligt motionärernas

uppfattning, medverka till flexibla lösningar. Det skall vara möjligt att få

anställa en granne eller anhörig efter samma taxa som gäller i övrigt inom

hemtjänsten. Detta kan lösas genom en ?hemtjänstpeng?. Den äldre skall själv

kunna bestämma när och hur maten skall lagas och serveras, när promenaden

skall tas eller vid vilken tid han/hon önskar lägga sig.

I motion So415 av Sten Tolgfors och Liselotte Wågö (båda m) yrkas att

riksdagen hos regeringen begär förslag som säkerställer att enskilda

alternativ bland de särskilda boendeformerna kan garanteras villkor som är

likvärdiga med den kommunala verksamheten. Motionärerna anför att många

enskilda alternativ hindras genom stelbenta politiker och långsam byråkratisk

hantering och att det finns en omotiverad misstänksamhet bland framför allt

socialdemokratiska politiker mot enskilda alternativ. Detta är, enligt

motionärerna, en misshushållning med äldreomsorgens resurser vilket drabbar de

äldre i form av försämrad kvalitet. Konkurrensen är en förutsättning för

bättre kvalitet i verksamheterna. De enskilda alternativen är också viktiga

som alternativa arbetsgivare. Motionärerna anser att det borde vara

ointressant vem som äger eller driver det särskilda boendet, så länge som

verksamheten uppfyller uppställda kvalitetskrav.

I motion So420 av Olof Johansson m.fl. (c) yrkas att riksdagen som sin mening

ger regeringen till känna vad i motionen anförts om hemtjänsten (yrkande 3).

Motionärerna anför att i takt med att kommunernas ekonomi har försämrats så

har biståndsbedömningen blivit mycket striktare. Det är i princip bara de som

är i direkt behov av vård som beviljas hemtjänst. Det finns också ojämlikheter

i fördelningen av hemtjänsten. Högre utbildade och högre tjänstemän får

hemhjälp i större utsträckning än vad lågutbildade och arbetare får. Kvinnors

behov bedöms annorlunda än mäns. I socialtjänstlagen framgår inte vilka

skyldigheter som åvilar kommunerna och vad hemtjänsten skall innehålla. Enligt

motionärernas uppfattning bör socialtjänstlagen i detta avseende förtydligas.

Vidare bör fördelningen av hemtjänst analyseras.

I motion So277 av Lars Leijonborg m.fl. (fp) yrkas att riksdagen som sin

mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av att öka

konkurrensen inom vården (yrkande 36, delvis). Motionärerna anför att den

konkurrens som äldreomsorgen har utsatts för under senare år har lett till

att tjänstemän och politiker tränats i att sätta upp mål såväl för ekonomi som

för kvaliteten inom omsorgen. Samtidigt har konkurrensutsättningen lett till

lägre kostnader. Motionärerna anför att kommunerna inte har råd att missa den

ekonomiska möjlighet som konkurrensutsättningen ger.

I motion So423 av Lars Leijonborg m.fl. (fp) yrkas att riksdagen som sin

mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om välfärdskontrakt

för rätten att bo kvar hemma (yrkande 11). För att den äldre skall kunna känna

trygghet nog att bo kvar hemma måste hemtjänsten fungera väl, anför

motionärerna. Det bör, enligt deras mening, finnas ett antal punkter som den

enskilde skall kunna garanteras, ett s.k. välfärdskontrakt inom hemtjänsten.

När någon hör av sig till hemtjänsten måste kommunen höra av sig inom tre

dagar för att bestämma tid för ett möte om vilket stöd kommunen kan erbjuda.

En plan bör göras upp som visar vad hemtjänsten skall ombesörja och om det ges

omsorg på annat sätt än via hemtjänsten samt om rehabilitering skall erbjudas.

En kontinuerlig kvalitetsuppföljning skall göras. Hemtjänstpersonal som av

något skäl uteblir skall meddela detta i tid. Den enskilde skall också

kompenseras genom extra tid vid något annat tillfälle eller genom nedsatt

avgift. Den enskilde skall ha rätt att välja vem som ger servicen. Om den

enskilde har en anhörig som klarar av och vill ge viss omsorg skall den

anhörige ges stöd genom avlastning. Kommunen skall ha jourtjänst under kvällar

och helger så att ingen riskerar att skrivs ut från sjukhus utan att få

kontakt med hemtjänsten. Slutligen skall tolk erbjudas vid behov.

Vidare yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts dels om näringsriktig mat (yrkande 9), dels om uppsökande

verksamhet för att förbättra tandhälsan bland äldre (yrkande 12). Motionärerna

anför att matvanor är något individuellt. Många äldre som får hjälp av

hemtjänsten får ofta inte själva välja vilken mat de vill ha. Många gånger är

inte heller maten tillräckligt näringsriktig. Motionärerna anser att

hemtjänsten i större utsträckning borde anlita t.ex. dietister för att få

hjälp att tillaga näringsriktig mat på ett gott och varierat sätt. Tillgången

på entreprenörer inom restaurangbranschen är så stor att krav kan ställas på

den kost som beställs, i annat fall får en konkurrent anlitas som klarar att

leva upp till de krav som ställs, heter det. Den enskildes tidigare matvanor

måste tillmätas stor betydelse när mat beställs. Särskilt när det gäller

personer med utländsk härkomst är det viktigt att maten är sådan att de känner

igen sig från den tid då de kunde välja att laga det de ville ha. Vidare anför

motionärerna att många äldre hemmaboende har liten eller ingen kontakt med

tandvården och har svårt att på eget initiativ söka sig dit. Dåliga tänder och

dålig munhygien påverkar det allmänna hälsotillståndet. Motionärerna anser

därför att tandvården i samarbete med hemtjänsten och sjukvården bör bedriva

uppsökande verksamhet bland äldre som bor hemma och som behöver mycket hjälp i

sin vardag.

I motion So417 av Leif Carlson och Margareta E Nordenvall (båda m) begärs

tillkännagivande till regeringen om vad i motionen anförts om medborgarkonton

inom äldreomsorgen (yrkande 1). Vidare yrkas att riksdagen hos regeringen

begär en utredning om lämplig utformning av medborgarkonton inom äldreomsorgen

i enlighet med vad som anförts i motionen (yrkande 2). Motionärerna anför att

hjälp enligt den äldres egen önskan kan förlänga den tid han eller hon aktivt

kan delta i samhällslivet. Hjälpen kan gälla både inre och yttre hemtjänst

eller möjlighet att förstärka sin pension under en period då hjälp inte

behövs. Det måste vara samhällets plikt att tillfredsställa de behov den äldre

själv vill ha hjälp med genom att tillvarata den äldres vilja och möjligheter.

Motionärerna vill införa medborgarkonton där den enskilde sparar under en

längre tid för att därmed skapa en buffert för framtida behov. Riksdagen

skulle bestämma att en viss del av pensionsavgiften skall gå till ett

skattefritt individuellt konto samt bestämma vad som skall ingå i det som

kontot skall täcka. Det kan t.ex. vara inre och yttre hemtjänst. Inbetalning

till kontot kan ske förslagsvis från 50 års ålder och kan utnyttjas efter

uppnådd pensionsålder. Den enskilde betalar själv hela kostnaden för all den

hemtjänst som utnyttjas. Om individens inkomster är så låga att det

individuella kontot blir för lågt skall staten lägga till pengar upp till

miniminivån. Genom att den äldre själv kan välja vilka insatser han eller hon

vill ha men ändock kan nyttja sina pengar, efter beskattning, till annat om så

önskas fås en självkontroll, anför motionärerna. Den äldre får en suveränitet

han inte alls har i dag. Möjligheten att öppna medborgarkonton inom

äldreomsorgen bör, enligt motionärernas uppfattning, utredas liksom dess

utformning.

Bakgrund

I syfte att öka inslagen av konkurrens i kommunal verksamhet beslutade

riksdagen hösten 1992 om ändringar i socialtjänstlagen och hälso- och

sjukvårdslagen. Lagändringarna som trädde i kraft den 1 januari 1993 syftar

till att klargöra att entreprenad skall vara tillåten i sådan kommunal

verksamhet som inte utgör myndighetsutövning (prop.1992/93:43, bet.

1992/93:SoU9, rskr. 105).

Socialstyrelsen redovisar i SoS-rapport 1994:24 en kartläggning av utbredning

och omfattning av alternativa styr- och driftsformer i äldreomsorgen. Av

rapporten framgår att i september 1993 anlitades privata entreprenader inom

äldre- och handikappomsorgen av 44 % av landets kommuner. Privata

entreprenader inom äldre- och handikappomsorgen är vanligare i storstäder,

större städer, förortskommuner och medelstora städer än i andra kommungrupper.

Det är också vanligare att kommuner med borgerlig majoritet anlitar privata

entreprenörer. Av undersökningen framgår att det är vanligast att kommuner

anlitar entreprenörer inom den öppna hemtjänsten. Näst vanligast är att

kommuner anlitar entreprenader som avser särskilda boendeformer (servicehus,

ålderdomshem, gruppboenden och sjukhem). I fråga om hemtjänsten har det skett

en kraftig expansion av entreprenadverksamheten. En betydelsefull

bakomliggande orsak till expansionen är den förändrade politiska inriktningen

att konkurrensutsätta offentlig verksamhet, anförs det. Bidrar gör också

kommunernas utökade ansvar för sjukhemsboende och hemsjukvård efter

ädelreformen. Kommunerna köper platser för sjukhemsboende och överlåter drift

av sjukhem till privata entreprenörer. Även i fråga om hemsjukvård förekommer

det entreprenader.

I SoS-rapport 1995:11 Alternativa styr- och driftsformer i äldreomsorgen,

Valfrihet, redovisas en enkätundersökning till ett trettiotal kommuner där

förvaltningstjänstemän fått bedöma den enskildes möjligheter att påverka den

praktiska utformningen av insatserna. Av redovisningen framgår att möjligheten

att välja mellan en kommunal eller privat utförare, för en person med ett

större omvårdnadsbehov, bedömdes föreligga endast i undantagsfall. Som regel

hänvisas den enskilde antingen till en kommunal eller en privat utförare.

Undersökningen ger därför inget stöd för att konkurrensutsättning leder till

ökade möjligheter för den enskilde att välja mellan kommunal och privat

utförare. Den enskildes möjlighet att påverka insatsernas utformning bedöms i

det närmaste vara likartade inom den kommunala och den entre-prenaddrivna

hemtjänsten. Den enskildes möjlighet att påverka insatsernas utformning inom

den kommunala hemtjänsten bedöms i vissa avseenden vara större i kommuner som

även har inslag av entreprenaddriven hemtjänst än i kommuner som enbart har

kommunal hemtjänst. Enligt rapporten saknas dock data för att fastställa

orssakssamband bakom denna skillnad.

Hösten 1993 anslog riksdagen 50 miljoner kronor för att förstärka de

medicinska insatserna i äldreomsorgen, Ädel-50 (prop. 1993/94:75, bet.

1993/94: SoU14, rskr. 1993/94:118). Medlen var avsedda att påskynda

utvecklingen av modeller, program och arbetssätt vad gäller medicinsk säkerhet

och kvalitet i den kommunala sjukvården, samverkan mellan kommunal sjukvård

och annan sjukvård. Bland det hundratal projekt som startats finns några som

gäller tandhälsa och munhygien för boende inom särskilda boendeformer liksom

några projekt med inriktning mot bevarad eller förbättrad näringsstatus hos

äldre i hemmet, på sjukhem, ålderdomshem servicehus och i gruppboende.

Utskottet har under senare år vid ett flertal tillfällen behandlat motioner

med krav på valfrihet inom äldreomsorgen. I betänkandet 1995/96:SoU2 anförde

utskottet att äldreomsorgen är en gemensam angelägenhet som skall finansieras

solidariskt och styras offentligt. Kommunerna har ansvar för omsorgen.

Resurserna skall fördelas efter behov. Verksamheterna skall också präglas av

trygghet och kontinuitet och skall i så stor utsträckning som möjligt utformas

efter de äldres behov och önskemål. I betänkandet 1996/97:SoU1 framhöll

utskottet att det är angeläget att den enskildes synpunkter på hur omsorgen

ges respekteras. Vidare underströks att det för många äldre är angelägnare att

få den service och hjälp de behöver utformad på det sätt de själva önskar och

med personal som känner dem väl än att kunna gå ut på en marknad och välja

vårdgivare för denna service.

Utskottets bedömning

Utskottet vill än en gång understryka att äldreomsorgen är en gemensam

angelägenhet som skall finansieras solidariskt och styras offentligt.

Kommunerna har ansvar för omsorgen och skall fördela resurserna efter behov.

Samtidigt vill utskottet betona att det är angeläget att den enskilde ges

möjlighet att själv bestämma över sin livssituation och det sätt på vilket

omsorgen ges. Äldres kunskap och kompetens skall tas till vara. För många

äldre är det dock angelägnare att få den service och hjälp de behöver,

utformad på det sätt de själva önskar och med personer som känner dem väl, än

att kunna gå ut på en marknad och välja vårdgivare för denna service.

Socialstyrelsens undersökning ger heller inget stöd för att

konkurrensutsättning i sig leder till ökade möjligheter för den enskilde att

välja mellan kommunala och privata utförare. Varje kommun kan erbjuda vård och

omsorg i olika former. Det finns inga hinder för entreprenadupphandlingar inom

äldreomsorgen. Utskottet avstyrker därmed motionerna So277 (fp) yrkande 36

(delvis), So403 (m) yrkandena 1, 7, 8, 10, 14 och 17, So415 (m), So420 (c)

yrkande 3 och So423 (fp) yrkande 11. Även motion So417 (m) avstyrks.

Utskottet konstaterar att de s.k. Ädel-50, utvecklingsmedlen, använts bl.a.

för projekt inriktade mot bevarad eller förbättrad näringsstatus hos äldre

liksom att det förekommer projekt med inriktning mot tandhälsa och munhygien

för boende inom särskilda boendeformer. Projekten kan ge värdefull kunskap som

bör spridas till andra kommuner. Dessa frågor är dock i först hand ett ansvar

för kommunerna. Motion So423 (fp) yrkandena 9 och 12 avstyrks därmed.

Bättre vårdkedjor och rehabiliteringsinsatser

I motion So403 av Carl Bildt m.fl. (m) yrkas att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen anförts om ett samlat kommunalt ansvar

för äldrevården (yrkande 5). Motionärerna anser att huvudmannaskaps- och

revirgränser inom vård och omsorg måste rivas ner och samarbetet inom

vårdkedjan förbättras så att den äldres behov och medbestämmande sätts i

centrum. Huvudmannaskapet för äldrevården är i dag överfört på kommunerna men

gränsdragningarna är svåra i fråga om vad som är sjukvård respektive

äldreomsorg, anför de. Många människor far illa medan kommuner och landsting

diskuterar vem som har ansvaret för vad, t.ex. rehabiliteringen av de äldre.

Huvudmannaskapet borde i stället ses som ett yttersta ansvar för att alla har

tillgång till nödvändig vård eller omsorg, men verksamheten skall kunna

bedrivas av många olika vårdgivare på lika villkor.

I samma motion yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om sjukhusvård (yrkande 12). Motionärerna anför att den

slutna somatiska akutsjukvården är ett av samhällets viktigaste stöd för att

äldre skall kunna fortsätta att bo hemma så länge som möjligt. Antalet

akutsjukvårdsplatser får inte minska om detta går ut över de äldres behov av

sjukvård. Utskrivning från akutsjukvården sker ibland efter mycket korta

vårdtider. Antalet personer som avlider två dagar efter utskrivning från

sjukhus har ökat starkt. Eftersom dödsfallen inträffar så snart efter

utskrivningen kan det inte vara fråga om utskrivning av humanitära skäl så att

den gamle skall beredas möjlighet att dö i lugn och ro i hemmet. I stället är

det fråga om oro, förflyttningar, transporter och personalbyten de sista

timmarna i en människas liv. En sådan sjukvård är varken human eller

kostnadseffektiv och inte värdig ett civiliserat samhälle, anför motionärerna.

I motion So423 av Lars Leijonborg m.fl. (fp) yrkas att riksdagen som sin

mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att förbättra

vårdkedjorna för de äldre (yrkande 15). Socialstyrelsens ädelutvärdering visar

att vårdkedjan för äldre människor alltför ofta består av enstaka, ensamma

länkar i stället för en hel kedja, anför motionärerna. Vårdtiderna på

sjukhusen har kortats kraftigt under senare år, vilket i sin tur har inneburit

svårigheter för vårdplaneringen. Ofta framförs kritik om att hemtjänsten eller

äldreboendet inte får tillräcklig information från akutsjukvården om den äldre

patient som skrivits ut som medicinskt färdigbehandlad från akutsjukvården.

Motionärerna anför att för att äldreomsorgen skall kunna vara ett bra stöd

måste personalen i äldreomsorgen få snabbare och tydligare information från

sjukhusen. Informationen bör vara i skriftlig form. För de patienter som har

omfattande vårdbehov är det nödvändigt att ha en gemensam vårdplanering. Det

är vidare viktigt att göra en ny bedömning och planering en tid efter det att

den äldre har flyttat tillbaka till sin bostad, oavsett om han eller hon bor

hemma eller i särskilt boende.

I samma motion yrkas också att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om bättre rehabilitering (yrkande 16).

Motionärerna anför att rehabiliteringen av äldre har fått kritik för sina

brister sedan ädelreformen genomfördes. De särskilda medel som avsatts för att

utveckla rehabiliteringen i gemensamma projekt mellan kommuner och landsting

kommer sannolikt att leda till förbättringar. Motionärerna anser att det är

viktigt att de geriatriska klinikerna kan fungera som stöd för den kommunala

äldreomsorgen i rehabiliteringsarbetet. Det kan fungera bra med gemensamt

uppbyggda arbetslag mellan kommuner och landsting. Lika bra kan det fungera

med samarbete mellan kommunen och den primärvårdsanknutna hemsjukvården. Det

är, enligt motionärernas uppfattning, viktigt att alltid försäkra sig om att

såväl ålderdomshem och gruppboende som sjukhem har tillgång till

rehabiliteringspersonal, antingen dessa personer arbetar i boendet eller har

sin arbetsplats på annat håll.

I motion So424 av Gudrun Schyman m.fl. (v) yrkas att riksdagen hos regeringen

begär förslag till sådan ändring i regelsystemet att ?medicinskt

färdigbehandlad? tas bort ur lagstiftningen (yrkande 2). Motionärerna anser

att äldreomsorgen befinner sig i kris med ojämn kvalitet i vården, neddragning

av läkarvården på sjukhemmen och lägre nivå på rehabiliteringsinsatserna. De

gamla är numera sjukare när de lämnar sjukhusen än före reformen. Trots att de

anses vara medicinskt färdigbehandlade kan deras behov av kvalificerad vård

vara lika stort som under sjukhustiden. Men kommunerna har varken råd att låta

de äldre vara kvar på sjukhusen eller ge dem den vård de behöver hemma. Därför

anser motionärerna att begreppen ?färdigvårdad? och ?klinikfärdig? måste

mönstras ut ur sjukvårdens språkbruk.

I motion So206 av Göte Jonsson och Ulf Melin (båda m) yrkas att riksdagen som

sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om reglerna vad

gäller betalningsansvar vid vård av dödssjuka patienter. Motionärerna anför

att en negativ effekt av ädelreformen har blivit frågan om betalningsansvaret

i livets slutskede beträffande patienter som ur strikt medicinsk mening anses

vara färdigbehandlade. Vid åtskilliga tillfällen har dödssjuka patienter

flyttats från landstingssjukhus till primärkommunala inrättningar. Inte sällan

har patienten avlidit inom loppet av någon eller några dagar. Oftast har såväl

patienten som dennes anhöriga protesterat mot förflyttningen, men principen om

det formella ansvaret har slutligen vägt tyngre än humanitära bedömningar.

Motionärerna anför att en finaniseringsmodell som bygger på en allmän

obligatorisk försäkring som förordats från moderat håll helt skulle eliminera

dessa konflikter mellan huvudmännen. Med nuvarande regler vad gäller

betalningsansvaret anser de att patientens vilja måste få väga tyngre än

frågan om huvudmännens betalningsansvar.

I motion So212 av Rigmor Ahlstedt (c) begärs tillkännagivande till regeringen

om vad i motionen anförts om integrerade vårdformer inom vård och omsorg.

Motionären vill lyfta fram rehabiliteringsinsatser som i dag bedrivs i

segregerade former. Som exempel nämner hon en rehabiliteringsavdelning med

enbart äldre personer som har i stort sett likartade problem och behov av

stöd. På denna avdelning tröttas personal, anhöriga och den enskilde patienten

av denna ensidiga problematik. Någon form av naturlig stimulans blir inte

möjlig på en sådan avdelning, anför motionären. Hon vill i stället införa

vårdformer där olika åldersgrupper möts. Detta skulle innebära en friskare

miljö för alla berörda människor. Det skulle bli livaktigare och personalen

skulle inte få en så ensidig arbetsbelastning som det innebär att enbart vårda

en ålderskategori, anför hon.

För att stimulera samverkan mellan kommuner och landsting för att åstadkomma

en ändamålsenlig utveckling av rehabiliteringen för äldre anvisade riksdagen

150 miljoner kronor för budgetåret 1995/96 (prop. 1994/95:100 bil. 6, bet.

1994/95:SoU15, rskr. 294). Samtidigt redovisade regeringen att staten och

Landstingsförbundet i överenskommelsen om vissa ersättningar till

sjukvårdshuvudmännen m.m. för år 1995 avsatt ett lika stort belopp för att

användas av kommuner och landsting för att gemensamt utveckla rehabiliteringen

för äldre.

Socialstyrelsen gör i slutrapporten om ädelreformen (Socialstyrelsen följer

upp och utvärderar 1996:2) den samlade bedömningen att reformen skapat

möjligheter att lösa många av de problem som tidigare kännetecknat vården och

omsorgen om de äldre. I många fall har dessa möjligheter tagits till vara och

ambitionen att gå längre är uppenbar hos båda huvudmännen. En viktig framgång

har, enligt Socialstyrelsen, varit en minskning av medicinskt färdigbehandlade

inom sjukvården.

Samtidigt anser Socialstyrelsen att erfarenheterna från ädelutvärderingen

talar för att staten tillsammans med huvudmännen bör utreda konsekvenserna av

att kommunalisera hemsjukvården särskilt med tanke på primärvårdens framtida

roll och funktion. Ädelreformens konstruktion innebar ingen enhetlig lösning

av huvudmannaskapet för hemsjukvården. I drygt hälften av landets kommuner

kvarstår en tudelad hemsjukvård. Detta innebär att problemet med parallella

organisationer för vård och omsorg kvarstår i många kommuner. Av utvärderingen

framgår att två omständigheter talar för ett samlat ansvar för hemsjukvården;

dels medför det en ökad kontinuitet och en mer utvecklad samverkan i vården av

den enskilde vårdtagaren, dels innebär en kommunaliserad hemsjukvård en bättre

bas för en integration av sjukvård och socialtjänst. Styrelsen anser att

problemen med att tillgodose de äldres rehabiliteringsbehov är särskilt

påtagliga i kommuner med en delad hemsjukvård. Svårigheterna består i att

kunna samordna rehabiliteringsinsatserna i hemvården, när

rehabiliteringsresurserna finns inom primärvården. Detta innebär risk för att

enskilda kan ?ramla? mellan stolarna samtidigt som det försvårar ett effektivt

resursutnyttjande. När allt fler vårduppgifter förs ut från sjukhusen till den

kommunala nivån krävs en samlad organisation för vård och omsorg om äldre och

handikappade, anför styrelsen.

Socialstyrelsen har nyligen utarbetat ett Allmänt råd om

informationsöverföring och samordnad vårdplanering (SOSFS 1996:32 (M och S)).

Rådet ger vägledning för den gemensamma planeringen då en patient bedöms ha

behov av insatser från den kommunala socialtjänsten eller annan vårdgivare

efter sjukhusvistelse.

I rådet anförs bl.a. vad gäller patienter som befinner sig i livets

slutskede att även om patienten bedöms som medicinskt färdigbehandlad bör han

eller hon kunna få stanna kvar på sjukhuset, om detta är patientens önskemål

och det kan ge en ökad livskvalitet för den enskilde. Om patienten önskar att

få vårdas i det egna hemmet eller i det särskilda boendet, bör hälso- och

sjukvården och socialtjänsten kunna bistå denna önskan.

I proposition 1996/97:60 Prioriteringar inom hälso- och sjukvården

(propositionen behandlas av utskottet i betänkande 1996/97:SoU14) redovisas

vissa allmänna riktlinjer för prioriteringar inom hälso- och sjukvården

exemplifierade med breda prioriteringsgrupper. I prioriteringsgrupp II

föreslås bl.a. ingå den habiliterings/rehabiliteringsverksamhet som kommunerna

i egenskap av sjukvårdshuvudmän genom ädelreformen är skyldiga att bedriva,

dvs. främst rehabilitering av äldre. Åtgärderna syftar till att tillgodose

livskvalitetsrelaterade behov genom att möjliggöra för patienten att i största

möjliga utsträckning sköta sig själv och vara oberoende.

Utskottet behandlade nyligen äldrefrågorna i betänkande 1996/97:SoU7.

Utskottet uttalade då att ädelreformen har haft många positiva effekter och

har skapat möjlighet att lösa många av de problem som tidigare har

kännetecknat vården och omsorgen om de äldre. Det tidigare problemet med

medicinskt färdigbehandlade patienter inom akutsjukvården, vilka bara låg och

väntade på vård i andra former, har minskat radikalt. Utvecklingen är stabil.

De medicinskt färdigbehandlade får nu vänta i betydligt färre dagar än

tidigare på vård i andra former. En annan positiv utveckling är att antalet

äldrebostäder har ökat betydligt, inte minst gruppboende för dementa.

Utskottet konstaterade samtidigt att det inom främst hemsjukvården och på

hjälpmedelsområdet fortfarande finns brister i samverkan, samarbete och

gemensamt ansvarstagande mellan huvudmännen. Även inom rehabiliteringen

brister det i samverkan mellan huvudmännen med negativa konsekvenser för de

äldre. Vidare har vårdtyngden i de särskilda boendeformerna successivt ökat.

Utskottet redovisade att det erfarit att socialministern planerat att

inbjuda huvudmännen för äldreomsorgen till samtal om samverkansformerna mellan

huvudmännen och om de bristområden som uppmärksammats i ädeluppföljningen.

Utskottet ansåg för sin del att en förändring av huvudmannaskapet inte är

lösningen på de problem som framkommit. Lösningen ligger i en utveckling av

samverkan och samarbete enligt utskottets mening.

Utskottet ansåg det angeläget att de åtgärder regeringen aviserat för att

avhjälpa bristerna inom äldreomsorgen snabbt kommer till stånd. Enligt

utskottets mening borde detta ges regeringen till känna. Riksdagen följde

utskottet (rskr. 1996/97:4).

Utskottets bedömning

Ädelreformen har skapat möjlighet att lösa många av de problem som tidigare

kännetecknat vården och omsorgen om de äldre. Utskottet konstaterar dock att

det fortfarande finns brister i samverkan och det gemensamma ansvarstagandet

mellan huvudmännen framför allt vad gäller hemsjukvården, rehabiliteringen och

hjälpmedelsverksamheten. Utskottet utgår från att de särskilda resurser som

avsatts för att stimulera samverkan mellan kommuner och landsting för att

åstadkomma en god rehabilitering av äldre kommer att bidra till att förbättra

samverkan. Vidare har Socialstyrelsen nyligen gett ut nya allmänna råd om

informationsöverföring och samordnad vårdplanering. Här betonas särskilt att

patienter som befinner sig i livets slutskede och som samtidigt bedöms som

medicinskt färdigbehandlade skall få stanna på sjukhuset om detta är

patientens önskemål och det kan ge ökad livskvalitet.

Utskottet vidhåller sin uppfattning att det är angeläget att de åtgärder som

regeringen aviserat för att avhjälpa bristerna inom äldreomsorgen nu snabbt

kommer till stånd. Riksdagen har nyligen som sin mening gett regeringen detta

till känna. Motionerna So206 (m), So403 (m) yrkandena 5 och 12, So423 (fp)

yrkandena 15 och 16 och So424 (v) yrkande 2 avstyrks.

I motion So212 (c) tas frågan om integrerade vårdformer inom vård och omsorg

upp. Det är viktigt att verksamheten organiseras på ett sådant sätt att såväl

personalens som de äldres och anhörigas engagemang tas till vara. Formerna för

rehabiliteringen är dock en kommunal fråga. Motion So212 (c) avstyrks.

Kontroll av vårdkvalitet m.m.

I motion So277 av Lars Leijonborg m.fl. (fp) yrkas att riksdagen som sin

mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av att öka

konkurrensen inom vården (yrkande 36, delvis) och om behovet av

kvalitetsrevisorer inom vården (yrkande 37). Äldreomsorgen har under några år

utsatts för konkurrens. Konkurrensutsättningen i sig har, enligt motionärerna,

lett till att tjänstemän och politiker tränats i att sätta upp mål för såväl

ekonomi som för kvaliteten inom omsorgen. Att beskriva kvalitet, oavsett vem

som sedan utför insatserna, har möjliggjort en bättre uppföljning totalt sett

av den äldreomsorg som kommunen eller annan bedriver. I vissa landsting har

kvalitetsrevisioner genomförts. Enligt motionärerna skulle samma sak kunna

genomföras i kommunerna. Utomstående personers bild av verksamheterna kan ge

idéer och visa på brister som den som dagligen befinner sig i verksamheten

inte ser. Politiker och anställda i kommunerna måste söka olika metoder för

att följa upp och förbättra kvaliteten i äldreomsorgen.

I motion So423 av Lars Leijonborg m.fl. (fp) yrkas att riksdagen som sin

mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om äldreombudsmän

(yrkande 23). Motionärerna anför att det inom hemtjänsten och inom omsorgen i

det goda boendet behövs en kontinuerlig uppföljning av verksamheten.

Uppföljningen kan ske på olika sätt. Enligt motionärernas uppfattning är det

dock en trygghet för enskilda, personal och politiker om det är oberoende

personer som ständigt bevakar och följer det som sker inom verksamheterna. En

äldreombudsman skulle kunna vara den instans dit personer vänder sig som vill

klaga över misskötsel eller annat. Kommunerna kan välja att inrätta en

äldreombudsman, sluta avtal med landstingens förtroendenämnd eller organisera

en egen kommunal förtroendenämnd. Hur organisationen ser ut är inte det

viktiga, anförs det, utan det viktiga är skyddet och tryggheten för den som

får omsorg.

I motion So410 av Chatrine Pålsson m.fl. (kd) yrkas att riksdagen som sin

mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts dels om en

äldreombudsman (yrkande 5), dels om kontroll av vårdkvalitet (yrkande 8).

Motionärerna anför att Sverige har en ungdomsminister och en barnombudsman men

saknar någon för de äldre. En äldreombudsman skulle kunna bevaka de äldres

situation. Ombudsmannen skulle kunna initiera egna utredningar och föreslå

åtgärder för att förbättra för de äldre. Vidare anförs att det måste finnas

kontrollsystem som ser till att invånarna får en god vård på lika villkor.

Privata alternativ är bra, främst för en jämförelse med och stimulans för den

landstingsdrivna och kommunalt drivna vården. Enligt motionärerna behövs det

en nationell strategi för att följa upp och utvärdera kvaliteten.

I motion So404 av My Persson (m) yrkas att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen anförts om att utreda behovet och

inrättandet av en statlig äldreombudsman. I Socialstyrelsens slututvärdering

av ädelreformen påtalas brister i bl.a. sjukhemsvården, sådana som påpekats

redan i den första utvärderingen. Brister i rehabilitering, tillgång till

ansvarig läkare på varje sjukhem liksom den palliativa vården har alltså inte,

anför motionären, kunnat avhjälpas på ett tillfredsställande sätt under de fem

år som den nya organisationen funnits. Kanske kan detta bl.a. bero på att de

människor som är drabbade, våra mycket gamla, jämfört med andra utsatta

grupper i samhället, exempelvis barnen, inte har det stora utbud av

organisationer och enskilda som för deras talan och som därmed kan få en

ändring till stånd, anför motionären. Våra gamla och sjuka har i likhet med

barnen och de handikappade behov av en statlig myndighet som kraftfullt kan

bevaka och driva deras frågor. En äldreombudsman skall vara talesman för de

gamla i höga åldrar som, ofta bokstavligen talat, inte själva kan göra sig

hörda. En äldreombudsman skall påverka samhällets utveckling och uppbyggnad

och ta initiativ i övergripande äldrefrågor.

Socialstyrelsen har sedan hösten 1991 haft i uppdrag att under en femårsperiod

följa och utvärdera ädelreformen. En samlad redovisning avlämnades under våren

1996. Hösten 1996 fick styrelsen i uppdrag att under ytterligare tre år aktivt

och samlat bedriva uppföljnings- och utvärderingsarbete inom äldreområdet.

I ädelreformen ingick en ny funktion i kommunen - den medicinskt ansvariga

sjuksköterskan (MAS). Den medicinskt ansvariga sjuksköterskan har ett

övergripande ansvar beträffande de frågor som gäller kvaliteten och säkerheten

i den hälso- och sjukvård som åligger en kommun. Ansvaret avser den vård och

behandling som erbjuds samt de krav som ställs på läkemedelshantering,

dokumentation, anmälan av skador m.m. Den medicinskt ansvariga sjuksköterskans

uppgifter framgår av 24 § hälso- och sjukvårdslagen och 6 §

åliggandeförordningen.

I Socialstyrelsens slutrapport om reformen anfördes beträffande

kvalitetsutvecklingen följande:

Utan tvekan har denna nya funktion inneburit en skärpning av kvaliteten och

säkerheten i vården. Samtidigt innebär den nya funktionen att flera brister i

vården blir uppmärksammade. Eftersom motsvarande funktion inte har funnits

tidigare inom kommunen (då detta ansvar åvilat landstinget), kan man få ett

skenbart intryck av att problemen skulle ha ökat i den kommunala äldreomsorgen

efter Ädel. Det ökade antalet Lex Maria-ärenden som redovisats i tidigare

årsrapporter måste i huvudsak tolkas som en konsekvens av ökad uppmärksamhet

och ökade kvalitetskrav. Under 1995 registrerades dock färre Lex Maria-

anmälningar från kommunerna.

Som tidigare nämnts anslog riksdagen hösten 1993 50 miljoner kronor för

utveckling av kvaliteten i de mer hälso- och sjukvårdsinriktade delarna av

äldrevården samt i samspelet mellan de sociala och medicinska insatserna,

Ädel-50. Medlen har fördelats till mer än 100 projekt och uppdrag, t.ex.

rehabiliteringsinsatser för äldre, rutiner och former för vårdplanering,

dokumentation och informationsöverföring samt rutiner för samverkan mellan

olika personalkategorier och vårdgivare. Av ädelutvärderingens slutrapport

framgår att Socialstyrelsen anser att medlen har haft en betydelsefull roll i

att stödja framväxten av både medvetenhet och handlande beträffande kvalitet

och säkerhet i den kommunala vården.

I december 1995 tillkallade regeringen en särskild utredare med uppgift att

kartlägga och analysera frågan om bemötande av äldre (dir. 1995:159).

Utredaren har i uppgift att kartlägga och analysera brister i bemötandet av

äldre inom omsorg och vård och i annan offentlig verksamhet. I

utredningsuppdraget ingår att föreslå åtgärder som kan bidra till att avhjälpa

brister och missförhållanden i bemötandet av äldre. I direktiven anförs att

Socialstyrelsen i olika sammanhang redovisat brister i information,

dokumentation, behovsbedömning och i övrigt i handläggning av ärenden -

brister som direkt eller indirekt handlar om bemötandet av äldre. I direktiven

anförs vidare att formerna för omsorg och vård under lång tid stått i

förgrunden och att det nu är dags att särskilt belysa innehållet i

äldreomsorgsarbetet samt frågor som rör bemötandet och respekten för äldres

självbestämmande, integritet, trygghet och värdighet. Utredningen skall

avslutas senast den 31 maj 1997.

Den 1 januari 1997 trädde den nya lagen (1996:786) om tillsyn över hälso- och

sjukvården samt ändringar i bl.a. hälso- och sjukvådslagen (1982:763) i kraft.

Lagstiftningen innebär bl.a. att enhetliga bestämmelser om tillsyn över hälso-

och sjukvården införs. Socialstyrelsen skall med undantag för den sjukvård som

ges inom Försvarsmakten utöva tillsyn över all hälso- och sjukvård oavsett

driftsform. Lagstiftningen innebär vidare att det införs ett krav på att

hälso- och sjukvården skall utveckla och säkra kvaliteten i sin verksamhet.

Socialstyrelsen har med anledning av lagändringarna utarbetat Allmänna råd om

kvalitetssystem i hälso- och sjukvården, SOSFS 1996:24 (M) samt Allmänna råd

om anmälningsskydlighet enligt 5 § lagen (1996:786) om tillsyn över hälso- och

sjukvården (Lex Maria) samt lokal avvikelsehantering, SOSFS 1996:23 (M).

Enligt lagen (1992:563) om förtroendenämndsverksamhet inom hälso- och

sjukvården, m.m. skall det inom ett landsting eller en kommun med ansvar för

hälso- och sjukvård finnas en eller flera förtroendenämnder med uppgift att

främja kontakterna mellan patienterna och hälso- och sjukvårdspersonal samt

att åt patienterna förmedla den hjälp som förhållandena kräver. I förarbetena

till lagen betonas att nämnderna skall arbeta obyråkratiskt, i stor

utsträckning genom personliga kontakter. Problem som har uppkommit bör i

första hand lösas så nära den vårdande verksamheten som möjligt. Nämnderna bör

därför vid klagomål undersöka vilka kontakter som har tagits och om det är

möjligt med direktkontakt mellan patienten och berörd hälso- och

sjukvårdspersonal. I kontakterna bör nämnderna framhålla att det i första hand

är personalen som har ansvaret för att lösa uppkomna problem tillsammans med

patienterna. Framställer patienten uttryckliga önskemål om att göra en anmälan

till Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd bör nämnden bistå patienten.

Ett antal kommuner har tecknat avtal med förtroendenämnden i landstinget om

att den skall ansvara även för kommunala vård- och omsorgsfrågor.

Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd (HSAN) har till uppgift att pröva frågor

om disciplinansvar och behörighet för hälso- och sjukvårdspersonal m.m. enligt

lagen (1994:954) om disciplinpåföljd m.m. på hälso och sjukvårdens område. Det

övergripande målet för nämnden är att aktivt medverka till att stärka

patientsäkerheten inom hälso- och sjukvården inklusive tandvården.

I betänkande 1994/95:SoU3 Äldreomsorg m.m. uttalade utskottet följande (s.

13-14):

Utskottet vill än en gång framhålla att de mycket gamla, dvs. de som är över

80 år, har ett stort behov av stöd och omvårdnad. Det är viktigt att dessa

äldres problem uppmärksammas och att deras behov av vård och omsorg kan

tillgodoses.

Utskottet noterar att den nya regeringen i regeringsförklaringen framhåller

att stat, landsting och kommun måste säkerställa att de äldre får den vård och

omsorg de behöver.

Socialstyrelsen rapporterar kontinuerligt till regeringen om hur

äldreomsorgen utvecklas som ett led i Ädelreformen.

Ett viktigt arbete görs också av pensionärsorganisationer centralt och

lokalt och av intresseföreningar som t.ex. Riksförbundet för dementas

rättigheter.

Mot denna bakgrund anser utskottet att det inte finns anledning att föreslå

inrättandet av en äldreombudsman.

Utskottet har senast i betänkande 1995/96:SoU2 vidhållit denna uppfattning.

Utskottets bedömning

Utskottet har nyss konstaterat att ädelreformen i huvudsak varit framgångsrik.

Det finns dock fortfarande brister i samverkan och det gemensamma

ansvarstagandet mellan huvudmännen framför allt vad gäller den gemensamma

vårdplaneringen. Utskottet har tidigare också uppmärksammat brister i vården

av de äldre bl.a. inom sjukhemsboendet. I direktiven till Bemötandeutredningen

ges exempel på brister i bl.a. organisation, samverkan, förhållningssätt och

kompetens som har med kvalitet och bemötande att göra. Bl.a. anförs att det

finns rapporter om att äldre har utsatts för övergrepp, vätskebrist, svält och

inlåsning. När det gäller gränslandet mellan kommunernas och landstingens

ansvarsområden beskrivs då och då brister i den gemensamma vårdplaneringen, i

informationsöverföringen och kring omhändertagandet av äldre i livets

slutskede. Problemen kan ha sin grund i att lagstiftningen är otydlig men kan

också bero på bristande kunskap om de äldres rätt till självbestämmande och

behov av trygghet och säkerhet i omsorg och vård. Kommunernas besvärande,

ekonomiska situation under senare år kan också ha påverkat.

Utskottet anser att tillsynen över äldreomsorgen bör förbättras. Tillsynen

måste skärpas och inriktas på frågor om laglighet och rättssäkerhet. Tillsynen

måste också inriktas på att säkra kvaliteten och kompetensen i vården och

omsorgen, så att de äldres rätt till självbestämmande, integritet, trygghet

och värdighet säkras.

Tillsynen över hälso- och sjukvården har förstärkts genom en ny lag om

tillsyn över hälso- och sjukvården, som trätt i kraft den 1 januari 1997.

Gränserna mellan kommunernas socialtjänst och hälso- och sjukvården har i

vissa avseenden luckrats upp under senare år, vilket gör det svårt för den

enskilde att veta vart han skall vända sig med synpunkter på omsorgen och

eventuella klagomål. Utskottet anser att det är angeläget att skapa en

tydligare organisation. Det får inte råda någon tvekan om vart den enskilde

skall vända sig med sina synpukter och klagomål. Informationen om möjligheten

att klaga måste förbätttras. Det bör övervägas om tillsynen kan läggas på

samma statliga myndighet för såväl socialtjänsten som hälso- och sjukvården

för att härigenom skapa en slagkraftigare organisation. Som det nu är utövar

Socialstyrelsen tillsyn på nationell nivå och länsstyrelsen på regional nivå

vad gäller äldreomsorgen. Tillsynen över hälso- och sjukvården utövas av

Socialstyrelsens sex regionala tillsynsenheter. Denna uppdelning mellan

länsstyrelserna och de regionala enheterna innebär en svårighet och en

otydlighet vid tillsynen i gränsområdet mellan kommunal och landstingskommunal

verksamhet. I lagrådsremissen med förslag till ändringar i socialtjänstlagen

föreslås att vissa frågor rörande socialtjänsten skall utredas på nytt. Bland

annat föreslås att tillsynen ses över med inriktning att få samma statliga

huvudman för tillsynen inom såväl socialtjänsten som hälso- och sjukvården.

Vad utskottet anfört med anledning av motionerna So277 (fp) yrkandena 36

(delvis) och 37, So404 (m), So410 (kd) yrkandena 5 och 8 och So423 (fp)

yrkande 23 bör ges regeringen till känna.

Äldreboendet

I motion So403 av Carl Bildt m.fl. (m) yrkas att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen anförts om äldreboendet (yrkande 6). Den

allmänna inriktningen skall vara att de äldre som så önskar så långt möjligt

skall erbjudas vård i hemmet, anför motionärerna. Om vård på institution är

nödvändig skall den ges vid små enheter nära hemorten eller där den äldre så

önskar. De olika boendeformerna bör, enligt motionärernas uppfattning,

renodlas. Ett ålderdomshem skall prioritera omsorgen och den sociala

gemenskapen, medan ett sjukhem understryker vården på boendets bekostnad och

mer är att likna vid sjukhusvård än ett äldreboende. Gruppboendet är en

boendeform särskilt anpassad för dem som lider av demenssjukdom. Motionärerna

anser det vidare angeläget att den enskilde ges valfrihet och inflytande i

valet av boende och vårdform.

I flera motionsyrkanden tas också frågan om de medicinska insatserna i de

särskilda boendeformerna upp. I motion So403 av Carl Bildt m.fl. (m) yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om

ett samlat läkaransvar på sjukhemmen (yrkande 4). Motionärerna anför att varje

boende vid sjukhem har en självklar rätt att välja en egen läkare. Detta kan

dock medföra praktiska problem då sjukhemmet kan betjänas av många läkare.

Ingen känner då ansvar för sjukhemmet som helhet eller för att personalen

bibringas den utbildning som situationen kräver. Lösningen med en medicinskt

ansvarig sjuksköterska har visat sig bara lösa smärre delar av detta problem,

anförs det. Motionärerna anser att det bör finnas antingen en geriatrisk

specialistläkare som har det övergripande ansvaret för hemmet eller en

allmänspecialist som har möjlighet till nära och täta konsultationer med en

geriatrisk eller psykogeriatrisk specialist. Detta skall dock inte hindra att

enskilda patienter kan välja och ha en läkare som håller nära kontakt med den

övergripande medicinskt ansvarige.

Vidare begärs i samma motion också ett tillkännagivande till regeringen om

vad i motionen anförts om sjukhemmen (yrkande 11). Motionärerna anför att även

med en god hemsjukvård och väl fungerande ålderdomshem kommer ändå behovet av

permanent vård vid sjukhem att finnas kvar. Vårdformen måste dock utvecklas så

att patienterna erbjuds en mer hemliknande miljö i mindre sjukhem med god

omvårdnad och bra behandling. Med allt fler äldre invandrare kan det också

finnas behov av sjukhem med personal med kunskaper i äldre invandrares eget

modersmål. Motionärerna anser också att vården och omsorgen dominerar så

kraftigt att sjukhemmen bör jämställas med sjukhusvård varför

avgiftsunderlaget bör anpassas till detta.

Även i motion So406 av My Persson (m) begärs tillkännagivande till

regeringen om vad i motionen anförts om läkartillgången på sjukhemmen.

Motionären anför att när ädelreformen genomfördes fick kommunerna det samlade

ansvaret för all äldrevård, men att läkarna fortsatt kom att höra till

landstingen. Den fasta läkarkontakten minskade eller upphörde då helt på många

sjukhem. Samtidigt har neddragningarna i akutsjukvården lett till att

kommunerna i äldreboendet fått ta hand om allt sjukare patienter. Avsaknaden

av en ansvarig läkare för sjukhemmets samtliga patienter har gjort att

kvaliteten i det medicinska omhändertagandet har försämrats. Utan en ansvarig

läkare får inte heller övrig vårdpersonal den handledning, utbildning och stöd

i det löpandet arbetet som är en förutsättning för en god verksamhet.

Motionärerna anser att tiden nu är mogen att säkerställa att god och likvärdig

medicinsk vård ges till alla gamla på våra sjukhem genom att tillse att det

vid varje sjukhem finns en läkare med geriatrisk kompetens.

I motion So420 av Olof Johansson m.fl. (c) yrkas att riksdagen som sin mening

ger regeringen till känna vad i motionen anförts om medicinska insatser inom

äldreomsorgen (yrkande 1). Husläkarreformen gav de äldre möjlighet att behålla

sin läkare även sedan de flyttat till särskilt boende men det innebar

samtidigt att många olika läkare har ansvar på samma institution, anför

motionärerna. Läkarnas åtagande gentemot de äldre bör inte enbart innebära

konsultativa uppgifter eller en enstaka vårdinsats, anförs det, utan ett

fortlöpande ansvar för den enskildes medicinska vård. I detta ansvar ingår

också att delta i vårdplanering samt handledning av annan vård- och

omsorgspersonal. Detta försvåras när varje boende har sin egen läkare.

Motionärerna anser att den minskande medicinska insatsen och kompetensen i

särskilda boendeformer bör ses över och att det är angeläget med regelbunden

läkartillsyn av äldre i särskilda boendeformer.

I motion So423 av Lars Leijonborg m.fl. (fp) yrkas att riksdagen som sin

mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts dels om bättre

läkarkontakt på ålderdomshem och sjukhem (yrkande 4), dels om arbetslag för

bättre läkemedelshantering på ålderdomshem och sjukhem (yrkande 6).

Motionärerna anför att till varje ålderdomshem och sjukhem bör knytas en

läkare som har ansvar för att regelbundet besöka ålderdomshemmet/sjukhemmet

och se till att de som bor där får god medicinsk vård. Det kan vara en

husläkare eller en geriatriker. Vidare anförs att äldreomsorgen och

geriatriken bör upprätta nära kontakter med varandra. I stället för att den

äldre skall ta sig till den geriatriska kliniken bör det många gånger vara

möjligt att få bedömning och vård i det egna boendet. Slutligen pekar

motionärerna på att det händer att olika läkare kommer i kontakt med samma

patient av olika skäl och därmed ger olika mediciner. Sammantaget kan detta

göra att enskilda personer övermedicineras. Motionärerna föreslår därför att

husläkare eller annan behandlande läkare, medicinskt ansvarig sjuksköterska

och apotekare bör ingå i ett arbetslag för att tillsammans gå igenom vilken

medicinering de äldre behöver.

I samma motion yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om bättre utredningar av fallskador (yrkande 8).

Fallskadorna har ökat i omfattning. De förekommer på sjukhem, på ålderdomshem,

i gruppboende och i hemmet utan bevisad koppling till antalet personal på

plats, anför motionärerna. Fallskadorna får inte nonchaleras. Om någon faller

skall en läkare tillkallas för undersökning, så att inte skador förblir

oupptäckta och på så vis orsakar än mer skada. Information om omständigheterna

bakom fallskadorna, t.ex. läkemedelsbehandling, bör sammanställas i syfte att

bättre kunna förebygga dem, anförs det.

Vidare yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om äldre invandrare (yrkande 19). Motionärerna anför att

kommunerna har en skyldighet att arbeta uppsökande och att denna skyldighet

blir extra viktig när det gäller äldre invandrare, då dessa ofta har svårt att

förstå skriftlig information. När äldre invandrare erbjuds hemtjänst skall

kommunen i möjligaste mån erbjuda personal med kunskaper i den äldres

modersmål. I ålderdomshem, gruppboende eller sjukhem skall så långt möjligt

gemensamma grupper inrättas för dem som talar samma språk. Motionärerna anser

vidare att små kommuner bör samarbeta med varandra för att kunna erbjuda en

god omsorg med språkkunnig personal.

Också i motion So412 av Juan Fonseca och Pär-Axel Sahlberg (s) begärs

tillkännagivanden till regeringen om att personal anställs inom åldringsvården

som behärskar de språk som är de äldres modersmål (yrkande 2).

I betänkande 1996/97:SoU7 konstaterade utskottet, mot bakgrund av

slutrapporten om ädelreformen, att vårdtyngden i de särskilda boendeformerna

successivt har ökat. Läkarnas roll, ansvar och funktion har blivit alltmer

perifer, vilket medfört en försämrad medicinsk kvalitet i vården. Införandet

av patientavgift vid läkarbesök i dessa boendeformer samt kravet att den sjuke

äldre själv skall kalla på läkare har i praktiken lett till försämrade och

glesare kontakter mellan de äldre och läkare. Vidare framhålls att bristen på

kontinuerliga läkarinsatser i sin tur medfört att de sjukvårdsinsatser som

övrig vårdpersonal svarar för ofta blir mindre säkra och trygga.

Utskottet hade erfarit att regeringen inom kort skulle ge Socialstyrelsen

ett treårigt uppdrag att följa upp äldreomsorgen, bl.a. den medicinska

omvårdnaden. Ytterligare en fråga som skulle komma att inrymmas i uppdraget är

vården mot livets slut inom den kommunala äldrevården.

Vidare hade utskottet erfarit att socialministern planerade att inbjuda

huvudmännen för äldreomsorgen till samtal om samverkansformerna mellan

huvudmännen och om de bristområden som uppmärksammats i ädeluppföljningen.

Utskottet anförde för sin del att det inte såg en förändring av

huvudmannaskapet som en lösning på de problem som framkommit. Lösningen låg

enligt utskottets mening i en utveckling av samverkan och samarbete.

Utskottet uttalade vidare att regeringen på lämpligt sätt borde överväga

boendebegreppet i de särskilda boendeformerna för äldre. Begreppet särskilda

boendeformer introducerades år 1991. Genom en ny bestämmelse i

socialtjänstlagen fick kommunerna en uttalad skyldighet att inrätta särskilda

boendeformer. Begreppet blev då ett samlingsnamn för olika boendeformer för

äldre, som kommuner och landsting tillhandahållit. Utskottet konstaterade att

det från olika håll pekats på vissa otydligheter när det gäller begreppet

särskilda boendeformer. Enligt utskottet fanns det mot denna bakgrund skäl att

göra en mer samlad utvärdering av hur begreppet särskilda boendeformer använts

och vilka eventuella problem som är förknippade med begreppet. Utskottet ansåg

att detta borde ges regeringen till känna. Riksdagen följde utskottet (rskr.

1996/97:4).

Frågor om äldre invandrares situation har utskottet behandlat vid ett flertal

tillfällen, senast i betänkande 1995/96:SoU2. Här redovisas att Forsknings-

och utvecklingsbyrån vid Stockholms socialförvaltning under 1994 publicerade

flera rapporter om situationen för olika grupper av äldre invandrare.

Rapporterna visar att situationen är mycket olika för olika grupper av

invandrare och att behoven och insatserna därmed varierar. Vidare redovisas

att Socialstyrelsen tidigare erhållit 300 000 kr för projekt med syfte att

förbättra de äldre finländarnas förhållande i Sverige. Vidare har Sverige

antagit en nordisk konvention om socialt bistånd och sociala tjänster, i

vilken bl.a. stadgas att nordiska medborgare har rätt att använda sitt eget

språk i annan nordiskt land inom social- och hälsovårdsområdet. Utskottet

anförde att det tidigare påtalat att antalet äldre invandrare ökar och att det

finns behov av särskilda insatser för dem. Utskottet ansåg dock att detta

främst var ett ansvar för kommuner och landsting. Utskottet utgick från att

regeringen också noga följer utvecklingen och ansåg inte att det behövdes

något uttalande med anledning av de då aktuella motoionsyrkandena.

Socialstyrelsen gör inom ramen för Ädel-50 en kunskapssammanställning om vård

av äldre invandrare i livets slut. Syftet är att ge en djupare förståelse för

hur olika religioner och kulturer påverkar uppfattningar om och behov av vård

och omsorg vid livets slut. Boken är ämnad att vara en lärobok i olika

vårdutbildningar. Inom projektets ram har också en tidning om sverigefinska

åldringar, LEMPI, producerats. Vidare stöds ett projekt med inriktning mot

äldre invandrare i särskilda boendeformer.

Utskottets bedömning

Utskottet delar motionärernas oro för att läkarrollen blivit alltför perifer i

de särskilda boendeformerna för äldre och att detta lett till en försämrad

medicinsk kvalitet i vården. Införandet av patientavgift vid läkarbesök i de

särskilda boendeformerna samt kravet att den sjuke äldre själv skall kalla på

läkare har i praktiken lett till försämrade och glesare kontakter mellan de

äldre och läkare. Bristen på kontinuerliga läkarinsatser har i sin tur medfört

att de sjukvårdsinsatser som övrig vårdpersonal svarar för oftare blir mindre

säkra och trygga. Utskottet kan konstatera att bristerna i det medicinska

omhändertagandet kvarstår trots en kontinuerlig uppföljning av verksamheten

och insatser som gjorts bl.a. i form av stimulansbidrag för att utveckla

kvaliteten i äldrevården. Det finns dock goda exempel med väl fungerande

läkarkontakter. Socialstyrelsen framhåller i sin slututvärdering av

ädelreformen att läkarens åtagande visavi de äldre inte enbart bör innebära en

konsultativ uppgift, eller en enstaka vårdinsats, utan ett fortlöpande ansvar

för den enskildes medicinska vård. I detta bör också ingå att delta i

vårdplanering samt handledning och fortbildning av annan vård- och

omsorgspersonal. Tydliga samarbetsöverenskommelser mellan enheterna i det

särskilda boendet och sjukvårdshuvudmännen krävs. Vidare understryker

styrelsen att ansvaret för sjukvårdshuvudmännen att erbjuda sjukvård av god

kvalitet inte upphör därför att patienten flyttar från sjukhuset till det

särskilda boendet.

I betänkande 1996/97:SoU7 redovisade utskottet de insatser som regeringen

planerade för att avhjälpa bristerna inom äldrevården. Utskottet föreslog då

att riksdagen skulle ge regeringen till känna att det var angeläget att dessa

åtgärder snabbt vidtogs. Riksdagen följde utskottet. Utskottet vidhåller sin

uppfattning att det är angläget att de av regeringen aviserade åtgärderna för

att avhjälpa bristerna inom äldreomsorgen snabbt kommer till stånd. Något nytt

tillkännagivande behövs inte. Motionerna So403 (m) yrkandena 4, 6 och 11,

So406 (m), So420 (c) yrkande 1 och So423 (fp) yrkandena 4, 6 och 8 avstyrks

därmed.

Utskottet konstaterar att det pågår ett aktivt arbete i många kommuner för

att i samverkan med olika invandrarföreningar utveckla former för en god

äldreomsorg för äldre invandrare. Socialstyrelsen bidrar med information och

kunskapsspridning inom området. Omsorgen om äldre invandrare är i första hand

en kommunal fråga. Utskottet utgår dock ifrån att regeringen noga följer

utvecklingen. Något initiativ med anledning av motionerna So412 (s) yrkande 2

och So423 (fp) yrkande 19 behövs inte. Motionsyrkandena avstyrks.

Vård i livets slutskede

I ett flertal motionsyrkanden tas frågan om vård i livets slutskede upp.

I motion So403 av Carl Bildt m.fl. (m) yrkas att riksdagen som sin mening

ger regeringen till känna vad i motionen anförts om vård i livets slutskede

(yrkande 18). Motionärerna anför att målet för den palliativa vården bör vara

att ge patienten livskvalitet och en lugn och värdig död. Det är angeläget att

vara lyhörd för den döendes och de anhörigas önskemål och att erbjuda effektiv

hjälp för kroppsliga besvär eller ångest. Ingen skall behöva dö med smärtor,

anför motionärerna. Detta ställer stora krav inte minst när vården sker i

hemmet. Brister i vårdpersonalens och läkarnas kunskaper måste avhjälpas med

utbildning. Motionärerna anser att vården måste läggas upp i samråd med alla

berörda på så sätt att den döendes önskemål så långt möjligt respekteras. En

begränsning av åtgärderna i livets slutskede kan ibland vara i de döende

patienternas intresse, anförs det; därför bör problemen runt undersökningar

och behandlingar som görs i livets slutskede belysas. Medicinsk-etiska rådet

har föreslagit att en ny utredning om vården i livets slutskede skall

tillsättas. Motionärerna anser att de synpunkter de redovisat bör beaktas av

den nya utredningen som nu skall tillsättas.

I motion So420 av Olof Johansson m.fl. (c) begärs också ett tillkännagivande

till regeringen om vad i motionen anförts om vård i livets slutskede (yrkande

10). Det är viktigt att skapa goda förutsättningar för ett tryggt och

människovärdigt omhändertagande i livets slutskede, i en känd miljö, nära

anhöriga och vänner. Kommunerna har kommit olika långt i arbetet med att

förbättra betingelserna för en god terminalvård, anför motionärerna.

Insatserna bör nu öka för att förbättra kunskaperna om vården i livets

slutskede; samtidigt måste bristerna i ansvarsfördelningen mellan kommuner och

landsting avhjälpas, heter det. Hospiceverksamhetens vårdfilosofi kan enligt

motionärerna ge viktiga influenser till den offentliga sjukvården.

Hospicevården har som utgångspunkt att patientens önskemål står i centrum och

att de anhörigas behov beaktas.

Även i motion So277 av Lars Leijonborg m.fl. (fp) yrkas att riksdagen som sin

mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om vård i livets

slutskede, (yrkande 24). Motionärerna anför att när bot inte kan ges och

patienten är döende skall patienten ges livskvalitet i form av en lugn och

värdig död. Patienten skall ha rätt till lindring av smärta och andra

besvärande symptom. Psykologiskt och socialt stöd skall erbjudas patienten och

de anhöriga. Vidare framhålls att sjukvården måste vara lyhörd för den döendes

och de anhörigas behov och önskemål. Döende patienter skall inte mot sin vilja

skrivas ut från sjukhus, i synnerhet om garantier saknas för att de anhöriga

eller kommunen kan ge en god lindrande vård. Den hospiceverksamhet som bedrivs

på många håll i landet har mycket att lära den övriga vården, anförs det.

I motion So802 av Alf Svensson m.fl. (kd) begärs att riksdagen som sin mening

ger regeringen till känna vad i motionen anförts om värdig vård i livets

slutskede (yrkande 9). Motionärerna anför att ett värdigt avsked från livet

skall vara en prioriterad rättighet inom vården. Denna grundsyn måste slås

fast då den svårt sjuke ofta inte själv kan hävda sin rätt att få en god

omsorg den sista tiden i livet. När bot inte är möjlig och en dödlig utgång är

att vänta under den närmaste tiden skall målet vara att ge patienten

livskvalitet i form av en lugn och värdig död. Detta kan ske genom aktiv

helhetsvård med smärtlindring och lindring av andra besvärande symptom samt

psykologiskt och andligt stöd för patienten och eventuellt närstående.

Motionärerna anser att hospiceverksamheten skall fortsätta och vidareutvecklas

och att omvårdnadsaspekter därifrån bör komma den övriga vården till del.

I motion So410 av Chatrine Pålsson m.fl. (kd) begärs tillkännagivande till

regeringen om vad i motionen anförts om vård i livets slutskede (yrkande 9).

Motionärerna anför att när livets slutskede nalkas bör samhället kunna

respektera den sjukes och äldres önskan om var och under vilka förhållanden de

sista dagarna skall avslutas. Kommuner och landsting måste, enligt

motionärerna, få tillräckliga resurser för den mycket viktiga lindrande vården

och omsorgen.

Slutligen yrkas i motion So257 av Tuve Skånberg (kd) att riksdagen som sin

mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att, vid en

eventuell utredning om vård i livets slutskede, denna utredning får direktiv

om att aktiv dödshjälp också fortsatt skall vara förbjuden och att

förbättringar vad avser livskvalitet, människovärde och självbestämmande skall

ske inom ramen för en förbättrad palliativ vård. Statens medicinsk-etiska råd

översände den 25 april 1996 en skrivelse om Människovärde i livets slutskede -

en fråga om livskvalitet och självbestämmande till Socialdepartementet. Rådet

föreslår i denna att regeringen bör överväga att tillsätta en utredning om

vården i livets slutskede. Motionären anser att rådets skrivelse ger intryck

av att aktiv dödshjälp (eutanasi) borde legaliseras i Sverige och anför därför

att en eventuell utredning om vård i livets slutskede måste få klara direktiv

att aktiv dödshjälp också i fortsättningen skall vara förbjuden.

Statens medicinsk-etiska råd har i skrivelse den 25 april 1996 till regeringen

anfört att rådet under de senaste åren har följt och deltagit i diskussionen

om vården i livets slutskede och har kunnat konstatera att den palliativa

vården utvecklats positivt men att en hel del mer kan göras för att bereda

människor en värdig död. Rådet vill därför föreslå att en ny utredning om

vården i livets slutskede tillsätts. I enlighet med sitt uppdrag vill rådet

fokusera de etiska utgångspunkterna för detta. Rådet vill dock samtidigt

betona vikten av att etiska ställningstaganden skall baseras på ett relevant

faktaunderlag och att man av den anledningen behöver aktuella kunskaper om

innehållet i vården vid livets slut. Rådet gör i en bilaga en sammanfattning

av bakgrunden till sitt förslag om att tillsätta en utredning samt ger exempel

på en del av kartläggningsbehovet.

I december 1995 tillkallade regeringen en särskild utredare med uppgift att

kartlägga och analysera frågan om bemötande av äldre. Utredaren skall lyfta

fram frågor som rör bemötande, förhållningssätt och attityder till äldre.

Utredningen har presenterat ett delbetänkande om rätten att flytta och skall

avlämna slutbetänkande senast den 30 maj 1997.

I proposition 1996/97:60 Prioriteringar inom hälso- och sjukvården

(propositionen behandlas av utskottet i betänkande 1996/97:SoU14) föreslår

regeringen att riktlinjer för prioriteringar baseras på i propositionen

redovisade etiska principer, exemplifierade med breda prioriteringsgrupper. I

prioriteringsgrupp I föreslås bl.a. palliativ vård och vård i livets slutskede

ingå. Regeringen anför följande angående den palliativa vården (s. 33):

Att ge människor ett värdigt avsked från livet bör vara en av de högst

prioriterade uppgifterna inom vården. Det kan ske genom aktiv helhetsvård med

lindring av smärta och andra besvärande symptom samt psykologiskt, socialt och

andligt stöd åt patienten och de närstående. Det är oacceptabelt att inte

erbjuda lindring för svår smärta eller att döende patienter hotas av att mot

sin vilja skrivas ut från sjukhus, i synnerhet om garantier saknas för att de

närstående eller kommunen kan ge en fullgod palliativ vård.

Vi vill framhålla vikten av att den palliativa vården tillerkänns samma krav

på kompetens som den behandlande vården. Omvårdnad till patienter i livets

slutskede kräver resurser och kompetens och ett utvecklat samarbete mellan

olika vårdgivare. Fortlöpande kompletterande utbildning i palliativ vård är

nödvändig både för personal inom hemsjukvården och för personal som arbetar

inom särskilt boende, liksom för dem som arbetar inom akutsjukvården.

En komplikation är att kommuner och landsting delar på ansvaret för vården i

livets slutskede. Allt fler människor kommer att tillbringa sin sista tid inom

kommunens hälso- och sjukvård. Prioriteringarnas genomslagskraft kan genom det

delade ansvaret lätt försvagas genom att besluten fattas på olika håll och att

ansvaret för praktiska vård- och rehabiliteringsinsatser inte i varje läge är

givet. Detta ställer stora krav på samarbete mellan huvudmännen.

I propositionen redovisas också att regeringen har för avsikt att tillsätta en

utredning om människovärde, livskvalitet och självbestämmande i livets

slutskede.

Utskottets bedömning

Utskottet delar inställningen i motionerna att målet för den palliativa vården

skall vara att ge patienten livskvalitet även i livets slutskede och en lugn

och värdig död. Utskottet delar också uppfattningen i proposition 1996/97:60

att det bör vara en av de högst prioriterade uppgifterna inom vården att ge

människor ett värdig avsked från livet. Detta skall göras genom aktiv

helhetsvård med lindring av smärta och andra besvärande symptom samt

psykologiskt, socialt och andligt stöd åt patienten och de närstående.

Utskottet kan konstatera att Bemötandeutredningen under våren kommer att

avlämna sitt slutbetänkande angående bemötandet av äldre inom vården och

omsorgen. Regeringen har vidare aviserat sin avsikt att, som Medicinsk-etiska

rådet begärt, tillsätta en utredning om människovärde, livskvalitet och

självbestämmande i livets slutskede. Utskottet anser inte att något uttalande

behövs med anledning av motionerna So277 (fp) yrkande 24, So403 (m) yrkande

18, So410 (kd) yrkande 9, So420 (c) yrkande 10 och So802 (kd) yrkande 9. Även

motion So257 (kd) avstyrks.

Omhändertagande av personer med demens

I motion So403 av Carl Bildt m.fl. (m) hemställs att riksdagen som sin mening

ger regeringen till känna vad i motionen anförts om demens (yrkande 16).

Motionärerna anför att det är viktigt att varje demensfall utreds, då en

riktig diagnos är viktig från behandlingssynpunkt. Många av dem som i dag

betraktas som dementa lider inte av någon demenssjukdom. De har en så kallad

falsk demens, vilket är ett botbart tillstånd om det upptäcks i tid. Demens

kan däremot inte botas utan bara lindras genom att omvårdnad och behandling

anpassas till just dessa patienters behov. Motionärerna anser att dagens

gruppboende för de dementa är ett bra sätt att skapa ett gott socialt liv för

den demenssjuka människan, men framhåller att det inte bör ses som en

boendeform. Vidare anför de att för vården av de sjuka måste en kedja av

differentierade möjligheter skapas anpassade till sjukdomens förlopp samt de

anhörigas och sjukas villkor och förutsättningar. Av humanitära och sociala

skäl kan det med fog resas anspråk på att ytterligare resurser skapas inte

bara inom forskningen utan också inom vården.

I motion So423 av Lars Leijonborg m.fl. (fp) begärs tillkännagivande till

regeringen om vad i motionen anförts dels om bättre utredningar av demenssjuka

(yrkande 18), dels om dagverksamhet och gruppboende för dementa (yrkande 7).

Motionärerna anför att utredning av demenser och demenstillstånd är ett område

som inte är tillräckligt utvecklat. Många patienter får aldrig tillgång till

en utredning/bedömning av geriatriker eller psykiater för att ta reda på

vilken form av demenssjukdom de lider av. För att skapa trygga vårdsituationer

behöver landstingens utredningsinsatser förbättras. Utredningen av patienten

ger underlag för att äldreomsorgen, och sjukvården skall kunna förbättra

stödet till den sjuke och till de anhöriga. Motionärerna framhåller vidare att

för Folkpartiet har gruppboende för dementa tillsammans med utbyggnaden av

ålderdomshem och ett eget rum på sjukhemmen varit en hjärtefråga. Förutom

gruppboende måste också dagverksamheterna byggas ut, heter det.

Dagverksamheten ger den demente träning och ger också avlastning för anhöriga

och ökar därmed livskvaliteten för båda parter. Om dagverksamheterna inte

finns kommer det att leda till ökade kostnader för omsorg dygnet runt för

dessa personer.

I Socialstyrelsens rapport om ädelutvärderingen 1995:2 redovisas en nationell

kartläggning av Sveriges demensboenden. Syftet med utredningen var att

beskriva omfattningen och inriktningen på dessa särskilda boendeformer och

också beskriva de äldre personer som fått en plats, t.ex. i fråga om en

korrekt demensutredning utförts. Av utredningen framgår att 61 % av samtliga

boende på något sätt var utredda. I utredningen anges också att

stimulansbidragen till gruppboende gagnat demensvården och bidragit till en

utveckling i enlighet med ädelreformens intentioner. Totalt i Sverige finns

över 100 000 dementa med ett omfattande behov av tillsyn och omvårdnad. Många

av dessa bor i eget boende. Socialstyrelsen ansåg det därför vara av största

vikt att fördjupa de kunskaper som kartläggningen av demensboendet givit samt

stärka tillsynen i boendeformerna för dementa.

Ibland Ädel-50 projekten finns ett tiotal projekt med inriktning mot att

utveckla och förbättra demensvården.

Utskottet anförde i betänkande 1995/96:SoU2 angående vård och behandling av

demenssjuka att det ansåg att detta viktiga område måste följas noga.

Utskottet fann det angeläget att alla som behöver utredas beträffande demens

får den möjligheten.

Utskottets bedömning

Utskottet vill än en gång understryka vikten av en god vård för de

demenssjuka. Det är också angeläget att vården följs noga av den statliga

tillsynsmyndigheterna. Alla som behöver utredas beträffande demens bör utan

dröjsmål ges den möjligheten. Inom Ädel-50 projektens ram pågår

utvecklingsarbete med inriktning mot att utveckla och förbättra demensvården.

Utskottet anser inte att motionsyrkandena So403 (m) yrkande 16 och So423 (fp)

yrkandena 7 och 18 bör föranleda något uttalande från riksdagens sida.

Motionsyrkandena avstyrks.

Avgifter inom äldreomsorgen m.m.

I motion So403 av Carl Bildt m.fl. (m) yrkas att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen anförts om avgifter för sjukhemsboende

(yrkande 3). Motionärerna anser att kommunernas övertagande av sjukhemmen och

därmed sammanhängande rätt att fastställa avgifter för de boende ibland har

lett till orimliga avgifter. Sjukhemsboendet kan inte likställas med ett

vanligt äldreboende, anförs det. Avgifterna måste sättas med hänsyn tagen till

om den äldre delar rum på sjukhemmet, om hon/han har möjlighet att komma hem

efter sjukhemsvistelsen och om det finns en kvarvarande make/maka i bostaden.

Motionärerna anför också att dagens sjukhemsvård inte i första hand är boende

utan vård och därför borde likställas med annan sjukvård. Enligt deras

uppfattning måste en sammanvägning göras av vilka effekter de samlade

vårdavgifterna får.

I motion K211 av Margit Gennser (m) yrkas att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen anförts om att primärkommuner som handhar

service och omvårdnadsverksamhet årligen skall ge information om beräkning av

självkostnader för olika service/omvårdnadsslag (yrkande 4). Motionären anser

att den skattefinansierade äldreomsorgen trängt ut annan verksamhet på

äldreområdet, vilket har öppnat möjligheter att ta ut avgifter som egentligen

borde rubriceras som skatter. För att befrämja konkurrens på service- och

omvårdnadsområdet bör kommunerna åläggas att en gång om året annonsera eller

på annat sätt informera medborgarna om vilka självkostnader de tillämpar för

olika service- och omvårdnadsområden samt hur service- och omvårdnadstaxorna

är konstruerade. Denna typ av upplysningar kommer att skapa incitament för

privata vårdgivare att försöka skapa nya, billigare och bättre lösningar på

detta tjänsteområde, anför motionären.

I motion So423 av Lars Leijonborg m.fl. (fp) begärs att riksdagen som sin

mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en ny modell för

beräkning av avgifter för äldreomsorgen (yrkande 10). Äldreomsorgen kostar

mycket pengar. Enligt Folkpartiets uppfattning är det rimligt att en stor del

av kostnaderna bärs av de äldreboende. Det är viktigare att de bidrar

ekonomiskt via avgifter till omsorgen än att den tvingas hålla en lägre

kvalitet. Samtidigt understryker motionärerna att oberoende av hur höga

taxorna är i olika kommuner måste make/maka värnas ekonomiskt vid beräkning av

avgifterna för äldreomsorgen. Om en av två makar eller sammanboende tvingas

flytta till ett ålderdomshem, måste den som bor kvar ges möjlighet att klara

sig ekonomiskt. En variant är att räkna makarnas sammanlagda inkomst och dela

med två för att sedan sätta avgiften för den som flyttat till ålderdomshemmet.

Med ett sådant system minskar risken för att den som har den högst inkomsten

flyttar till ålderdomshem och då får betala en så hög avgift att den

kvarboende måste flytta på grund av det nya ekonomiska läget. Om den som

flyttar till ålderdomshemmet har den lägre inkomsten av makarna bör kommunen

beräkna sin avgift bara utifrån den inkomst som den boende på ålderdomshemmet

har. Finns familj skall särskild hänsyn tas till hemmavarande barn, anförs

det.

I två motioner från Vänsterpartiet begärs lägre och enhetliga taxor. I motion

So294 av Gudrun Schyman m.fl. (v) yrkas att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen anförts om rättvisare avgifter inom

äldreomsorgen (yrkande 6) och i motion So424 av Gudrun Schyman m.fl. (v) yrkas

att riksdagen hos regeringen begär förslag till ett statligt reglerat

högkostnadsskydd enligt vad i motionen anförts om enhetliga avgifter för hela

landet (yrkande 4). I båda motionerna anförs att Vänsterpartiet är motståndare

till höjda avgifter och att motionärerna anser att kostnaderna för

äldreomsorgen skall delas av alla via skattsedeln. Motionärerna avvisar ett

taxesy-stem där den som kan betala mer kan köpa sig bättre hjälp. Detta

innebär att de avvisar ett taxesystem som baseras på hjälptimmar i stället för

inkomst. Det är ofta de som haft förslitande och lågavlönade arbetsuppgifter

som behöver mycket hjälp. Motionärerna konstaterar också att avgifterna för

personer med samma inkomst och liknande vårdbehov kan skilja på upp till 17

000 kr per år, beroende på var personerna är bosatta. Motionärerna anser att

avgifterna skall vara enhetliga över hela landet. Motionärerna anser också att

alla kommunala avgifter skall inordnas i högkostnadsskyddet. Häri bör också

ingå fotvård, då många pensionärer inte längre anser sig ha råd att gå till

fotvården även vid omfattande behov av att anlita specialist.

I motion So424 av Gudrun Schyman m.fl. (v) yrkas vidare att riksdagen hos

regeringen begär en utredning om möjligheterna att ge statligt bidrag till de

kommuner som inför den s.k. Borlängemodellen (yrkande 9). För många

pensionärer uppstår ofta ekonomiska problem då kostnaderna för sjukbesök,

läkemedel och tandvård skall klaras, anför motionärerna. I Borlänge har

kommunen infört ett generellt stöd till de pensionärer som enbart har

folkpension och bostadstillägg. Stödet motsvarar kostnaden upp till

högkostnadsskyddet respektive självrisken i tandvårdsförsäkringen och

administreras via försäkringskassan. Motionärerna vill att regeringen utreder

möjligheterna att ge de kommuner som inför Borlängemodellen statligt bidrag.

Utskottet uttalade i betänkandet om avgifter inom äldre- och handikappomsorgen

(bet. 1992/93:SoU12) att olika boendestandard i särskilda boendeformer skall

beaktas vid avgiftssättningen och att kommunen beaktar makars/samboendes

ekonomiska situation när den ene flyttar till särskild boendeform. Utskottet

förutsatte vidare att kommunerna konstruerar egna högkostnadsskydd och att det

borde finnas regler för jämkning av avgifterna.

I Äldreomsorgens avgifter (Socialstyrelsen följer upp och utvärderar 1996:6)

görs en genomgång av kommunernas avgifter på äldreomsorgsområdet. Av rapporten

framgår bl.a. att äldreomsorgstagarna har inkomster som ligger klart under

genomsnittet för åldrarna över 65 år. Skillnaderna i avgift inom kommunerna

ökar i takt med att allt fler kommuner går över till taxor som tar hänsyn både

till inkomst och insatsernas omfattning. Skillnaderna i avgift mellan

kommunerna är störst för dem som har höga inkomster. Reglerna om

förbehållsbelopp och jämkning tillämpas också mycket olika i kommunerna. Det

finns också skillnader i vad den enskilde betalar i avgift för hälso- och

sjukvård som beror på om landstinget eller kommunerna svarar för insatserna.

Styrelsen anser att det finns behov av att fortsättningsvis följa

avgiftsutvecklingen. De stora skillnaderna i avgiftssystem mellan kommunerna,

de stora marginaleffekterna och de små möjligheterna att öka

avgiftsfinansieringen talar för att långsiktiga lösningar att klara

äldreomsorgens finansiering behöver övervägas. Behovet av samordning mellan

äldreomsorgsavgifterna och de äldres avgifter för hälso- och sjukvården

behöver också uppmärksammas, anför styrelsen.

Utskottet konstaterade i betänkande 1996/97:SoU7 att många av de

sjukhemsboende fortfarande inte kan sägas ha en egen bostad, dvs. eget rum

eller en egen privat sfär. Valfrihet och integritet är ett par av

huvudprinciperna för äldreomsorgen. En förutsättning för att dessa principer

skall kunna genomföras är, anförde utskottet, att den som så önskar skall

kunna bo i eget rum. Utvecklingen av vissa avgifter inom de särskilda

boendeformerna medför också problem för många äldre. En enrumsbostad på ett

ålderdomshem går t.ex. i detta sammanhang inte att likställa med en sängplats

på ett flerbäddsrum på ett sjukhem. Utskottet uttalade mot denna bakgrund att

regeringen, enligt utskottets mening, på lämpligt sätt borde överväga

boendebegreppet i boendeformerna för äldre samt avgifterna och deras effekter.

Riksdagen följde utskottet (rskr. 1996/97:4).

Utskottets bedömning

Utskottet konstaterar att avgifterna inom de särskilda boendeformerna medför

problem för många äldre. Utskottet vidhåller därför sin tidigare uppfattning

att regeringen på lämpligt sätt bör överväga boendebegreppet i de särskilda

boendeformerna för äldre samt avgifterna och deras effekter. Detta gav också

riksdagen regeringen till känna genom beslut den 9 oktober 1996 (bet.

1996/97:SoU7, rskr. 1996/97:4). Något nytt tillkännagivande behövs inte.

Motionerna So294 (v) yrkande 6, So403 (m) yrkande 3, So423 (fp) yrkande 10,

So424 (v) yrkande 4 och K211 (m) yrkande 4 avstyrks. Inte heller motion So424

(v) yrkande 9 bör, enligt utskottets mening, föranleda något uttalande från

riksdagens sida. Motionsyrkandet avstyrks.

Anhörigstöd

I motion So423 av Lars Leijonborg m.fl. (fp) yrkas att riksdagen som sin

mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts dels om avlastning för

närstående vårdare genom ökad satsning på växelvårdsplatser (yrkande 13), dels

om hemvårdsbidrag till närståendevårdare (yrkande 14). Motionärerna anför att

anhöriga står för en stor del av omsorgen som ges äldre. Om en anhörig skall

orka med att ta det ansvar som han/hon valt att göra måste kommunerna kunna

ställa upp med en väl fungerande avlösning, enligt motionärernas uppfattning.

Avlastningen kan ges genom t.ex. avlösning av hemtjänsten eller genom

växelvård. För att möjliggöra för anhöriga att ta ett ansvar för daglig omsorg

om någon familjemedlem måste också anställning som anhörigvårdare medges från

kommunen. För att en pensionerad anhörig skall kunna påta sig ansvaret bör

hemvårdsbidrag medges.

I motion Sf240 av Barbro Westerholm och Kerstin Heinemann (båda fp) yrkas

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts

dels om överläggningar mellan kommunförbunden och staten om förbättrade

förutsättningar för närståendevården och hemsjukvården (yrkande 3), dels om

förbättrade villkor för närståendevården och hemsjukvården vad gäller

uppföljning av sjukvård i hemmet (yrkande 4). Motionärerna anför att den

kanske viktigaste insatsen för närståendevårdare är en väl fungerande

avlösning. Ansvaret för vårdaren blir ofta tungt, både medicinskt och mentalt.

Ofta rapporterar flera närståendevårdare försämrat hälsotillstånd och/eller

oro för ekonomi och framtid. Motionärerna framhåller att valet att bli

närståendevårdare måste vara frivilligt både för den som vårdas och för

vårdaren. Samtidigt måste samhället stödja dem som väljer att bli

närståendevårdare. Motionärerna anser att ett första steg för att underlätta

för närståendevårdare vore att regeringen tog initiativ till överläggningar

med de båda kommunförbunden för att se över hur stödet till närståendevårdare

skall kunna ske. Reformförslag som bör tas upp är fortsatt utbyggnad av

avlastning och växelvård, förbättringar i kommunernas regler för

hemvårdsbidrag och ökade möjligheter för närstående att anställas. Vidare vill

motionärerna ha en utvidgning av kretsen som har rätt att vara

närståendevårdare med ersättning från försäkringskassan och en ytterligare

förlängd period för ledighet för dem som vårdar.

I motion So420 av Olof Johansson m.fl. (c) begärs tillkännagivande till

regeringen om vad i motionen anförts om anhörigvården (yrkande 8).

Motionärerna anför att det ställs allt större krav på de anhöriga när

kommunerna blir striktare i sin biståndsbedömning. Den ?tysta omsorg? som de

anhöriga står för har stor betydelse för de äldres sociala välbefinnande och

livskvalitet. Det krävs dock ett målmedvetet arbete för att anhöriga skall få

delaktighet i vården. Motionärerna anser att det tidsbegränsade statliga

utvecklings- och stimulansbidraget är bra, men det räcker inte. De stödjer

Socialtjänstkommittens förslag om ett lagstadgat stöd till anhöriga och utgår

från att regeringen i den kommande propositionen om en ny socialtjänstlag

presenterar ett sådant förslag.

I motion So638 av Ingbritt Irhammar m.fl. (c) begärs tillkännagivande till

regeringen om vad i motionen anförts om äldrevården (yrkande 7). Motionärerna

anför att tillgången till vård och omsorg är oerhört viktig för att känna

trygghet som äldre. Den kommunala hemtjänsten har huvudansvaret även om en del

med fördel kan utföras av den privata tjänstesektorn. Många anhöriga avlastar

kommunens hemtjänst genom att stödja och hjälpa äldre anhöriga. Enligt

motionärerna bör kommunen betala anhöriglön för dessa utifrån

vårdbiträdesavtalet. Kommunen har också ett ansvar att synliggöra

anhörigvårdarna och ge dem råd och stöd vid speciella anhörigträffar. Former

för avlastning vid ledighet skall också ingå i systemet anser motionärerna.

I motion So424 av Gudrun Schyman m.fl. (v) yrkas att riksdagen dels som sin

mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att kommunerna

skall utnyttja möjligheten att ekonomiskt stödja anhöriga (yrkande 5), dels

begär förslag till en översyn när det gäller vårdbidraget som

pensionsgrundande inkomst (yrkande 6). Motionärerna anför att det är av

största vikt att kommunerna ger anhörigvårdare stöd. Den hjälp som behövs är

antingen att den vårdbehövande under perioder får vistas i kommunens särskilda

boendeformer eller genom avlösning i hemmet. Vänsterpartiet ser med

tillfredsställelse att regeringen uppmärksammat anhörigvårdarnas situation och

vill i detta sammanhang särskilt påvisa de dåliga pensionsvillkoren som

vårdbidraget innebär. Motionärerna anser att kommunerna måste uppmuntras att

utnyttja möjligheten att även ekonomiskt stödja anhörigvårdarna.

I motion So410 av Chatrine Pålsson m.fl. (kd) yrkas att riksdagen som sin

mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om stöd till

anhörigvård (yrkande 7). Motionärerna anför att i dag lastas ofta ett alltför

stort ansvar över på de anhöriga. För att kunna fylla sin funktion behöver de

anhöriga stöd och hjälp, även ekonomiskt.

Tillkännagivande om anhörigvården begärs också i motion So802 av Alf

Svensson m.fl. (kd) (yrkande 10). Motionärerna anför att anhöriginsatser ofta

är den avgörande faktorn för att vård av sjuka skall kunna ske i hemmet. De

anhöriga bör göras delaktiga i vårdteamet eftersom det ofta behövs gemensamma

insatser. Att hjälpa till i vården av en sjuk får dock aldrig kännas som ett

tvång. Beslutet måste tas av den anhörige själv. Samhället kan dock uppmuntra

till större ansvarstagande och underlätta detta genom utbildningsinsatser,

möjligheter till vissa ledigheter över helger, ekonomisk ersättning m.m. En av

de viktigaste insatserna är dock, enligt motionärerna, att lyfta fram detta

viktiga arbete och förbättra attityderna för att betona värdet av

anhörigvården.

Socialtjänstkommittén föreslår i sitt betänkande SOU 1994:139 att det i den

nya socialtjänstlagen införs en bestämmelse om att socialtjänsten genom stöd

och avlastning skall underlätta för närstående som vårdar långvarigt sjuka,

äldre och människor med funktionshinder.

I betänkande 1995/96:SoU2 anförde utskottet att de anhörigas insatser inom

vården och omsorgen av de äldre är viktiga. Insatserna måste dock vara

frivilliga och inte framtvingade till följd av brister i den kommunala

omsorgen. Enligt utskottet måste socialtjänsten underlätta för anhörigvårdarna

genom stöd och avlastning.

I budgetpropositionen för år 1997 redovisades att Socialstyrelsen i

uppföljningen av ädelreformen särskilt hade lyft fram det ökade trycket på

anhöriga som en följd av strukturförändringar inom socialtjänsten och hälso-

och sjukvården. Flertalet kommuner har inte utvecklat någon policy för stödet

till anhöriga, och det är långt ifrån självklart att den anhörige får hjälp.

Regeringen föreslog att ett ettårigt utvecklings- och stimulansbidrag om 7,5

miljoner kronor infördes för att utveckla formerna för och innehållet i stödet

till anhöriga. Utskottet delade regeringens uppfattning att det är väsentligt

att kommunerna utvecklar stödet till de anhöriga och samverkan kring den

enskilde vårdtagaren. Utskottet tillstyrkte därmed medelstilldelningen.

Riksdagen följde utskottet (bet. 1996/97:SoU1, rskr. 1996/97:124).

Utskottets bedömning

Utskottet anser det väsentligt att de anhörigas insatser uppmärksammas och att

kommunernas samarbete med de anhöriga utvecklas. Socialstyrelsen har för

budgetåret 1997 fått ett särskilt utvecklings- och stimulansbidrag för att

stödja projekt som syftar till att utveckla stödet till de anhöriga och

samverkan kring den enskilde vårdtagaren. Detta är ett värdefullt instrument

för att påskynda att kommunerna utvecklar en policy för stöd till anhöriga.

Utskottet har erfarit att regeringen i den kommande socialtjänstpropositionen

kommer att föreslå att socialnämnden genom stöd och avlösning bör underlätta

för dem som vårdar äldre närstående, som är långvarigt sjuka, eller som har

funktionshinder. En ny bestämmelse med detta innehåll föreslås i

socialtjänstlagen. Motion So420 (c) yrkande 8 är därmed tillgodosedd. Även

motionerna So410 (kd) yrkande 7, So423 (fp) yrkandena 13 och 14, So424 (v)

yrkandena 5 och 6, So638 (c) yrkande 7, So802 (kd) yrkande 10 och Sf240 (fp)

yrkandena 3 och 4 är delvis tillgodosedda. Motionsyrkandena avstyrks.

Frivilliginsatser

I motion So403 av Carl Bildt m.fl. (m) yrkas att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen anförts om frivilliga insatser inom

äldreomsorgen (yrkande 9). Motionärerna anser att kyrkor, samfund,

pensionärsföreningar och andra ideella organisationer samt enskilda i större

utsträckning kan engageras i hemvårdsarbetet. Många anhöriga ger i dag

värdefulla bidrag och kommer sannolikt att behöva göra ännu mera, enligt

motionärerna. Motionärerna anser att det bör göras en analys av hur samhället

kan stötta de anhöriga så att anhörigvården skall bli så bra som möjligt.

Hemtjänsten kan kompletteras med matlag, telefonkedjor, larm, s.k. väntjänst

och organiserade besöksrundor. Ytterligare ett sätt att förstärka hemtjänsten

är att låta pensionärer medverka mer aktivt. Förebilder kan, enligt

motionärerna, hämtas från Norge t.ex. anhörigcenter som samlar upp och

organiserar de krafter och insatser som behövs. Slutligen anförs att

bostadsföretag och bostadsföreningar kan engageras i äldrevårdsarbetet.

I motion So420 av Olof Johansson m.fl. (c) yrkas att riksdagen som sin mening

ger regeringen till känna vad i motionen anförts om frivilligverksamheten

(yrkande 9). Motionärerna konstaterar att under senare år har allt fler

frivilliga organisationer för stöd och hjälp vuxit fram. Det är t.ex. yngre

pensionärer som hjälper äldre att handla eller ta en promenad. Många

organisationer gör en betydande insats för äldre och ensamma, såsom kyrkan,

Röda korset och pensionärsorganisationerna. Motionärerna anser att

frivilliginsatserna inom äldreomsorgen kommer att vara en begränsad men

betydelsefull del av äldreomsorgen även i framtiden och att formerna för

samverkan mellan offentlig och ideell sektor bör utvecklas.

Frivilligverksamheterna bör stödjas via de organisationer som verkar inom

området.

Även i motion So410 av Chatrine Pålsson m.fl. (kd) begärs tillkännagivande

till regeringen om vad i motionen anförts om uppmuntran av frivilliginsatser

(yrkande 6). Motionärerna anför att frivilliginsatser är en dåligt nyttjad

potential i samhället. De anser att det är samhällets uppgift att stödja

folkrörelserna, studieförbunden och de lokala föreningarna för att komplettera

sjukvården och äldreomsorgen.

I motion So423 av Lars Leijonborg m.fl. (fp) yrkas om att uppmuntra frivil-

ligorganisationer till att driva ?etniskt? gruppboende (yrkande 20).

Motionärerna anför att kommunerna bör uppmuntra frivilligorganisationer att

starta och driva gruppboende för ?sina? landsmän.

Också i motion So412 av Juan Fonseca och Pär-Axel Sahlberg (s) begärs

tillkännagivanden till regeringen om att stimulera invandrare att starta egen

kooperativ åldringsvård (yrkande 1).

I betänkande 1994/95:SoU3 konstaterade utskottet att det vid flera tillfällen

uttalat att engagemang och omtanke hos anhöriga, grannar, vänner och andra

frivilliga måste tas till vara inom äldreomsorgen och att äldre kan göra

viktiga insatser för andra äldre. Dessa insatser kompletterar kommunernas

insatser. Utskottet konstaterade samtidigt att frågan om det frivilliga

sociala arbetet behandlades av Socialtjänstkommittén.

Socialtjänstkommittén har genomfört en kartläggning och kunskapsöversikt av

det frivilliga sociala arbetet, vilket redovisas i SOU 1993:82 Frivilligt

socialt arbete. Kommittén konstaterar att den sociala frivilligsektorn är

omfattande och mångfasetterad. Den rymmer organisationer av verksamheter av en

mängd olika slag. Under senare år har den berikats med nya typer av socialt

inriktade organisationer, inte minst inriktade mot egenorganisering inom

utsatta grupper.

Kommittén anför i det avslutande kapitlet att utifrån dess studier av

kommunala förhållanden vill kommittén understryka behovet av en mer uttalad

och långsiktig kommunal politisk strategi, som rymmer ställningstaganden till

olika slag av rollfördelning mellan frivilligsektor och offentlig sektor. En

sådan medveten plan skulle bättre kunna tillvarata frivilligsektorns särart

och bereda mark för ett fruktbart samspel. Det skulle tydligare kunna skilja

ut frivilligorganisationernas möjligheter och begränsningar både gentemot den

offentliga sektorn och gentemot privata marknadslösningar. Detta förutsätter

dock, anför kommittén, kunniga kommunala kontaktpersoner som visar respekt för

att frivilligverksamheter har specifika betingelser och ofta är av annan art

än offentliga insatser.

Utskottet har under avsnittet om äldreboende redovisat det arbete som pågår

med inriktning på äldre invandrare bl.a. inom ramen för Ädel-50 projekten.

Vidare har redovisats att Sverige antagit en nordisk konvention om socialt

bistånd och sociala tjänster, i vilken bl.a. stadgas att nordiska medborgare

har rätt att använda sitt eget språk i annat nordiskt land inom social- och

hälsoområdet.

Utskottets bedömning

Frivilliga insatser utgör ett värdefullt komplement till socialtjänstens

insatser och bör stödjas. Insatserna skall dock ses som ett komplement och kan

inte ersätta det kommunala ansvaret för en väl utvecklad äldreomsorg.

Utskottet har erfarit att regeringen i den kommande socialtjänstpropositionen

kommer att föreslå att socialtjänsten bör stödja frivilligt socialt arbete och

att en bestämmelse med detta innehåll förs in i den nya lagstiftningen.

Utskottet konstaterar att det pågår ett aktivt arbete i många kommuner för att

i samverkan med olika invandrarföreningar utveckla former för en god

äldreomsorg för äldre invandrare. Socialstyrelsen bidrar med information och

kunskapsspridning inom området. Något uttalande med anledning av motionerna

So403 (m) yrkande 9, So410 (kd) yrkande 6, So412 (s) yrkande 1, So420 (c)

yrkande 9 och So423 (fp) yrkande 20 behövs inte. Motionsyrkandena avstyrks.

Personalutbildning och utveckling m.m.

I motion So403 av Carl Bildt m.fl. (m) yrkas att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen anförts om personalen inom äldreomsorgen

(yrkande 19). Motionärerna anser att de anställda i hemvården måste få utrymme

att utvecklas i sitt arbete genom egna initiativ, ökat eget ansvar och en

definierad yrkesroll. En god grundutbildning är ett måste liksom möjligheten

till kontinuerlig fortbildning. Detta inte minst för att öka ungdomars

intresse för arbete inom hemvården. Enligt motionärernas uppfattning bör det

övervägas att återinföra någon form av lämplighetsbedömning för vårdlinjen och

den sociala servicelinjen eller en provelevtid. Alternativt kan en

yrkesinriktad arbetspraktik som förkunskapskrav krävas. Att ställa ökade krav

gör vårdyrkena mer attraktiva och därmed ges de en höjd status, anförs det.

Motionärerna vill också mjuka upp de stela lönestrukturerna och erbjuda

alternativa arbetsgivare. En privat tjänstesektor är nödvändig, inte minst

inom hemtjänsten anser de.

I motion So420 av Olof Johansson m.fl. (c) begärs tillkännagivande till

regeringen om vad i motionen anförts om kompetensfrågor för äldrevårdens

personal (yrkande 2). I den framtida äldreomsorgen kommer kompetensutveckling

att vara en viktig fråga, anför motionärerna. Det finns enligt deras mening

behov av att förändra grund- och specialutbildningar i den del av vårdsektorn

som berör äldrevård och äldresjukvård. Initiativ bör tas för att förnya

kursplaner för utbildningarna inom denna del av vårdsektorn.

I motion So423 av Lars Leijonborg m.fl. (fp) yrkas att riksdagen som sin

mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att ge mer

utbildning till den personal som bedömer de äldres behov av omsorg (yrkande

22). Motionärerna anför att behovsbedömarna inom äldreomsorgen har en

nyckelroll och att det är nödvändigt att behoven bedöms utifrån objektiva

grunder. Det får inte vara så att vissa kommundelar har en bättre ekonomi än

andra och därför är mer generösa med hur mycket service och omsorg som ges.

Inte heller får det vara så att enskildas behov åsidosätts i ekonomiskt kärva

tider. Det behövs därför en ständig vidareutbildning så att bedömningarna blir

så kvalificerade som möjligt. Ett sätt att utveckla yrkesgruppen kan vara att

låta dem byta arbetsuppgifter och göra bedömningar av behoven hos personer som

de normalt inte har ansvaret för. Kompetenshöjning kan också ges genom

handledning.

I samma motion yrkas också att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om att kommunerna och landstingen gemensamt bör

utarbeta en strategi för att höja sjuksköterskornas kompetens för att

därigenom höja kvaliteten på ålderdomshemmen (yrkande 5). Kvaliteten i vården

och omsorgen skulle, enligt motionärerna, höjas om geriatriskt utbildade

sjuksköterskor arbetade på ålderdomshem och sjukhem. Kommuner och landsting

bör därför utarbeta en strategi för att höja sjuksköterskornas kompetens.

Sköterskorna skulle då kunna anförtros att göra vissa bedömningar som i dag

endast läkare gör. Detta skulle innebära en kvalitetshöjning och även minska

akutbesöken på sjukhusen, anförs det.

I slutrapporten om ädelreformen redovisas att utbildningsnivån bland de

anställda inom äldreomsorgen har ökat under senare år. Allt fler har

grundutbildning från t.ex. vårdinriktad gymnasieskola. Allt fler arbetsledare

har högskoleutbildning, t.ex. sjuksköterskor och de hemtjänstassistenter som

gått den sociala omsorgslinjen. Det finns också ett rikt utbud av fortbildning

och vidareutbildning, bl.a. enstaka kurser inom högskolan. Det råder ingen

tvekan om att den formella kompetensen ökar inom äldreomsorgen. Frågan om den

framtida kompetensförsörjningen är, enligt rapporten, av en annan karaktär; om

inriktningen på dagens utbildningar är relevanta för den nya äldreomsorgens

mål och innehåll, om de kan förbereda de studerande för morgondagens

arbetsuppgifter. Det befaras i rapporten att vare sig gymnasie- eller

högskoleutbildningarna motsvarar dessa krav. Av Högskoleverkets utvärdering

hösten 1995 framgår att sjuksköterskeutbildningen och den sociala

omsorgsutbildningen i ett nationellt perspektiv är svaga högskolemässigt.

Framför allt påpekas svagheter när det gäller forskningsanknytningen. Även om

den akademiska kompetensen successivt växer är andelen disputerande lärare

alltjämt betydligt lägre än för genomsnittet för hela högskoleområdet. Skall

äldreomsorgen kunna utvecklas positivt är det viktigt att de nya kunskaper som

genereras genom forskning också integreras i vårdutbildningarna.

I rapporten anförs vidare att framför allt arbetsledarnas

kompetensutveckling kommer att vara avgörande för hur den framtida

äldreomsorgen utformas. Det behövs kompetenta ledare som själva har integrerat

medicinskt och socialt förhållningssätt och som kan konkretisera ädelreformens

mål och visioner. Här finns ett stort och ännu inte tillgodosett

utbildningsbehov, som också beskrivits i Socialtjänstkommitténs betänkande.

Regeringen uppdrog den 1 augusti 1996 åt Högskoleverket att lämna underlag för

ställningstagande till dels en framtida geografisk fördelning av

vårdhögskoleutbildningen, dels om staten bör ta ansvar för vissa

vårdutbildningar.

Högskoleverket har den 23 januari 1997 redovisat sitt uppdrag. Verket

konstaterar att förutsättningarna för stat och landsting att bedriva

kvalitativt likvärdiga vårdutbildningar skiljer sig på ett flertal avgörande

punkter. För att stärka forskningsanknytningen bör regeringen enligt verket

knyta vårdutbildningarna till lämplig fakultet. Samtliga vårdhögskolor, med

undantag för Boden, är förlagda till samma orter som de statliga högskolorna.

Detta innebär att utbildningarna kan anordnas med samma geografiska spridning

även om staten övertar ansvaret för dem. Härmed säkras både den volym och

bredd en högskola bör ha för att ge förutsättningar för utbildning på en

kvalitativt hög nivå. Verket rekommenderar därmed att regeringen förhandlar

med samtliga landsting som önskar föra över ansvaret för att anordna

vårdhögskoleutbildningar till den statliga högskolan.

I rapporten görs också bedömningen att den nuvarande utbildningen för social

omsorgsexamen inte ger tillräckligt bred och djup kompetens för de ökande krav

som verksamheten ställer. Verket anser att de statliga högskolor som anordnar

såväl samhälls- som beteendevetenskapliga utbildningar och vårdutbildningar

bör överta ansvaret för att utveckla utbildningarna för socialtjänstens äldre-

och handikappomsorg. Utbildningarna föreslås leda till kandidatexamen med

fördjupade kunskaper i något av de ?kärnämnen? som ingår i programmen.

Verkets rapport kommer att remissbehandlas.

Utskottets bedömning

Utskottet delar inställningen i motionerna att personalens

kompetensutvecklingen är en angelägen fråga för att nå en bra kvalitet i

vården. Utskottet kan samtidigt konstatera att den formella kompetensen har

ökat och att det finns ett brett utbud av fortbildning och vidareutbildning.

Högskoleverket har lämnat förslag till regeringen för att höja kvaliteten inom

vårdutbildningarna och för att få en närmare knytning av utbildningen till

forskningen. Verkets rapport skall remissbehandlas och därefter beredas

vidare i Regeringskansliet. Utskottet vill inte föregripa regeringens

beredning av frågan. Motionerna So403 (m) yrkande 19, So420 (c) yrkande 2 och

So423 (fp) yrkandena 5 och 22 avstyrks därmed.

Levnadsnivåundersökningar

I motion So424 av Gudrun Schyman m.fl. (v) yrkas att riksdagen som sin mening

ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att verkställa av

riksdagen tidigare fattade beslut om levnadsnivåundersökning för pensionärer

(yrkande 14). Motionärerna anför att Vänsterpartiet i riksdagen fått gehör

för en levnadsnivåundersökning för pensionärer. I den undersökningen skulle

alla de beslut som berör pensionärer tas med t.ex. kostnader för medicin,

läkarvård, hemtjänsttaxor, urholkning av basbelopp, förändringar i

bostadstillägget för pensionärer m.m. Regeringen har inte genomfört någon

levnadsnivåundersökning utan i stället presenterat en rapport som säger att

pensionärerna som grupp fått det bättre. Motionärerna vill därför ytterligare

en gång understryka vikten av att en sådan undersökning blir gjord med det

snaraste.

I samband med riksdagens behandling av den ekonomisk-politiska propositionen

(prop. 1994/95:25) hösten 1994 gav riksdagen regeringen till känna att det

finns behov av en analys av levnadsnivån för pensionärerna (1994/95:FiU1,

rskr. 1994/95:146).

Socialministern har den 21 januari 1997 i ett skriftligt svar till riksdagen

redovisat att Socialdepartementet som ett led i detta uppdrag genomfört en

undersökning avseende utvecklingen av ålderspensionärernas ekonomiska villkor

under senare år. När det gäller pensionärernas kostnader för äldreomsorg,

sjukvård, läkemedel m.m. finns det dock inte uppgifter på individnivå. För att

få en samlad bild av inkomster och kostnader gav regeringen våren 1995

Statistiska centralbyrån i uppdrag att tillsammans med Regeringskansliet och

Socialstyrelsen utveckla analysmetoder avseende fördelningseffekterna av vissa

avgifter inom kommuner och landsting. Detta arbete pågår. Ministern redovisade

också att hon med anledning av riksdagens tillkännagivande kommer att föreslå

regeringen att en särskild utredare tillsätts med uppgift att göra en översyn

av boendebegreppet i de särskilda boendeformerna för äldre och av avgifterna

och deras effekter (bet. 1996/97:SoU7, rskr. 1996/97:4).

Finansutskottet behandlade i betänkandet 1995/96:FiU10 om riktlinjer för den

ekonomiska politiken (prop. 1995/96:150) flera motioner med begäran om

fördelningspolitiska analyser. I motionerna nämndes särskilt gruppen

pensionärer med enbart folkpension eller låg pension. Utskottet uttalade att

det delade motionärernas uppfattning att de fördelningspolitiska frågorna har

haft och också fortsättningsvis måste ha hög prioritet. Vidare anförde

finansutskottet (s. 58-59):

Det är ofrånkomligt att den höga arbetslösheten, neddragningen av de

offentliga utgifterna och de stora förändringarna i transfereringssystemet

inneburit stora fördelningspolitiska påfrestningar. - - -

Enligt utskottets mening är det av stor vikt att fördelningsfrågorna blir

väl belysta.

Sedan våren 1994 lämnar regeringen löpande och omfattande

fördelningspolitiska redogörelser. Vidare har nyligen särskilda studier

genomförts av hur ensamföräldrar (Ensamföräldrar och den ekonomiska krisen,

Socialdepartementet, Välfärdsprojektet) och ålderspensionärer (Pensionärerna

och den ekonomiska krisen, Socialdepartementet, Välfärdsprojektet) påverkas av

den ekonomiska krisen och saneringsprogrammet.

- - - Kommunerna och landstingen möter växande behov av och efterfrågan på

vård, omsorg och service, men eftersom resurserna är begränsade måste

avgifterna höjas och verksamheten koncentreras till prioriterade områden och

grupper. Ett stort antal genomgripande reformer förbereds och har genomförts

inom det sociala området (bostadsbidrag, socialbidrag, underhållsstöd,

pensioner) samt inom arbetsmarknadspolitiken. Det är utskottets uppfattning

att fördelningseffekterna av dessa förändringar måste följas mycket noga.

Regeringen kommer också att återkomma med fortsatta analyser av

fördelningseffekterna i takt med att nytt material kommer fram.

Utskottet avstyrkte därmed de aktuella motionerna. Riksdagen följde utskottet

(rskr. 1995/96:304).

Utskottets bedömning

Inom Socialdepartementets välfärdsprojekt har under år 1996 givits ut skriften

Pensionärerna och den ekonomiska krisen, vilken belyser pensionärernas

livssituation. Statistiska centralbyrån har vidare i uppdrag att tillsammans

med Regeringskansliet och Socialstyrelsen utveckla analysmetoder avseende

fördelningseffekterna av vissa avgifter inom kommuner och landsting.

Socialministern har också aviserat att hon, med anledning av riksdagens

tillkännagivande, kommer att föreslå att en särskild utredare tillsätts för

att göra en översyn av boendebegreppet i de särskilda boendeformerna för äldre

och av avgifterna och deras effekter. Utskottet utgår från att regeringen även

i övrigt noga följer utvecklingen. Något uttalande med anledning av motion

So424 (v) yrkande 14 behövs inte. Motionsyrkandet avstyrks.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande konkurrens och valfrihet

att riksdagen avslår motionerna 1996/97:So277 yrkande 36 (delvis),

1996/97:So403 yrkandena 1, 7, 8, 10, 14 och 17, 1996/97:So415,

1996/97:So417, 1996/97:So420 yrkande 3 och 1996/97:So423 yrkande 11,

res. 1 (m, c, fp, kd)

2. beträffande förbättrad näringsstatus och tandhälsa

att riksdagen avslår motion 1996/97:So423 yrkandena 9 och 12,

res. 2 (fp)

3. beträffande bättre vårdkedjor och rehabiliteringsinsatser

att riksdagen avslår motionerna 1996/97:So206, 1996/97:So212, 1996/97:So403

yrkandena 5 och 12, 1996/97:So423 yrkandena 15 och 16 och 1996/97:So424

yrkande 2,

res. 3 (m, c, fp, kd)

res. 4 (v)

4. beträffande kontroll av vårdkvalitet m.m.

att riksdagen med anledning av motionerna 1996/97:So277 yrkandena 36 (delvis)

och 37, 1996/97:So404, 1996/97:So410 yrkandena 5 och 8 och 1996/97:So423

yrkande 23 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

5. beträffande äldreboendet

att riksdagen avslår motionerna 1996/97:So403 yrkandena 4, 6 och 11,

1996/97:So406, 1996/97:So420 yrkande 1 och 1996/97:So423 yrkandena 4, 6

och 8,

res. 5 (m, c, fp, kd)

6. beträffande omsorg om äldre invandrare

att riksdagen avslår motionerna 1996/97:So412 yrkande 2 och 1996/97:So423

yrkande 19,

7. beträffande vård i livets slutskede

att riksdagen avslår motionerna 1996/97:So257, 1996/97:So277 yrkande 24,

1996/97:So403 yrkande 18, 1996/97:So410 yrkande 9, 1996/97:So420 yrkande

10 och 1996/97:So802 yrkande 9,

res. 6 (m, c, fp, mp, kd)

8. beträffande omhändertagande av personer med demens

att riksdagen avslår motionerna 1996/97:So403 yrkande 16 och 1996/97:So423

yrkandena 7 och 18,

res. 7 (m, fp, kd)

9. beträffande avgifter inom äldreomsorgen m.m.

att riksdagen avslår motionerna 1996/97:So294 yrkande 6, 1996/97:So403

yrkande 3, 1996/97:So423 yrkande 10, 1996/97: So424 yrkandena 4 och 9

och 1996/97:K211 yrkande 4,

res. 8 (m, fp, kd)

res. 9 (v)

10. beträffande anhörigstödet

att riksdagen avslår motionerna 1996/97:So410 yrkande 7, 1996/97: So420

yrkande 8, 1996/97:So423 yrkandena 13 och 14, 1996/97: So424 yrkandena

5 och 6, 1996/97:So638 yrkande 7, 1996/97:So802 yrkande 10 och

1996/97:Sf240 yrkandena 3 och 4,

res. 10 ( fp, v, kd)

11. beträffande frivilliginsatser

att riksdagen avslår motionerna 1996/97:So403 yrkande 9, 1996/97: So410

yrkande 6, 1996/97:So412 yrkande 1, 1996/97:So420 yrkande 9 och

1996/97:So423 yrkande 20,

res. 11 (m, c, fp, kd)

12. beträffande personalutbildning och utveckling m.m.

att riksdagen avslår motionerna 1996/97:So403 yrkande 19, 1996/97: So420

yrkande 2 och 1996/97:So423 yrkandena 5 och 22,

res. 12 (m)

res. 13 (c, fp, kd)

13. beträffande levnadsnivåundersökningar

att riksdagen avslår motion 1996/97:So424 yrkande 14.

res. 14 (v, mp)

Stockholm den 4 mars1997

På socialutskottets vägnar

Sten Svensson

I beslutet har deltagit: Sten Svensson (m), Ingrid Andersson (s), Rinaldo

Karlsson (s), Hans Karlsson (s), Christina Pettersson (s), Liselotte Wågö (m),

Marianne Jönsson (s), Roland Larsson (c), Conny Öhman (s), Leif Carlson (m),

Barbro Westerholm (fp), Mariann Ytterberg (s), Stig Sandström (v), Christin

Nilsson (s), Birgitta Wichne (m), Thomas Julin (mp) och Chatrine Pålsson (kd).

Reservationer

1. Konkurrens och valfrihet (mom. 1)

Sten Svensson (m), Liselotte Wågö (m), Roland Larsson (c), Leif Carlson (m),

Barbro Westerholm (fp), Birgitta Wichne (m) och Chatrine Pålsson (kd) anser

dels att den del av utskottets betänkande som på s. 10 börjar med ?Utskottet

vill? och slutar med ?(m) avstyrks.? bort ha följande lydelse:

De äldre måste få bestämma över sin vardag genom att på lika villkor få

välja mellan olika former av service, vård och boende. Utskottet anser att

äldres kunskap och kompetens måste tas till vara. Alternativ äldrevård och

äldreomsorg som uppfyller rimliga kvalitetskrav skall ges rätt till samma stöd

från det allmänna som motsvarande offentligt bedrivna verksamhet. Kommunen har

det yttersta ansvaret för att alla har tillgång till nödvändig vård och

omsorg, men verksamheten skall kunna bedrivas av många olika vårdgivare.

Socialtjänstens företrädare måste inom ramen för sin myndighetsutövning bedöma

huruvida den sökande är berättigad till serviceinsatser, utifrån de

bestämmelser som gäller inom respektive kommun eller enligt socialtjänstens

biståndsbestämmelser. När behovet dokumenterats skall den enskilde själv ha

lagstadgad rätt att välja. Kommunerna skall medverka till flexibla lösningar.

Det bör vara möjligt för den enskilde att anställa en granne eller en anhörig.

Detta kan, enligt utskottets mening, lösas genom införande av en

hemtjänstpeng. Den äldre skall också kunna bestämma när och hur omsorgen skall

ges. Utskottet anser vidare att det klarare måste framgå av socialtjänstlagen

vilka skyldigheter som åvilar kommunerna och vad hemtjänsten skall innehålla.

Vad utskottet anfört med anledning av motionerna So277 (fp) yrkande 36

(delvis), So403 (m) yrkandena 1, 7, 8, 10, 14 och 17, So415 (m), So417 (m),

So420 (c) yrkande 3 och So423 (fp) yrkande 11 bör riksdagen som sin mening ge

regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 1 bort ha följande lydelse:

1. beträffande konkurrens och valfrihet

att riksdagen med anledning av motionerna 1996/97:So277 yrkande 36 (delvis),

1996/97:So403 yrkandena 1, 7, 8, 10, 14 och 17, 1996/97: So415,

1996/97:So417, 1996/97:So420 yrkande 3 och 1996/97:So423 yrkande 11 som

sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

2. Förbättrad näringsstatus och tandhälsa (mom. 2)

Barbro Westerholm (fp) anser

dels att den del av utskottets betänkande som på s. 10 börjar med ?Utskottet

konstaterar? och slutar med ?avstyrks därmed.? bort ha följande lydelse:

Utskottet delar uppfattningen i motion So423 (fp) att det bör ställas krav

på näringsriktig mat vid upphandling från restauranger och att det vore

önskvärt att hemtjänsten i större utsträckning anlitar dietister för att få

hjälp med att tillaga näringsriktig mat på ett gott och varierat sätt.

Utskottet kan samtidigt konstatera att det pågår projekt med denna inriktning

inom Ädel-50. Det pågår även projekt med inriktning mot förbättrad tandhälsa

för de äldre. Det är angeläget att de erfarenheter som görs inom

projektverksamheten förs ut till kommunerna. Vad utskottet anfört med

anledning av motion So277 (fp) yrkandena 9 och 12 bör riksdagen som sin mening

ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 2 bort ha följande lydelse:

2. beträffande förbättrad näringsstatus och tandhälsa

att riksdagen med anledning av motion 1996/97:So423 yrkandena 9 och 12 som sin

mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

3. Bättre vårdkedjor och rehabiliteringsinsatser (mom. 3)

Sten Svensson (m), Liselotte Wågö (m), Roland Larsson (c), Leif Carlson (m),

Barbro Westerholm (fp), Birgitta Wichne (m) och Chatrine Pålsson (kd) anser

dels att den del av utskottets betänkande som på s. 14 börjar med

?Ädelreformen har? och på s. 15 slutar med ?(c) avstyrks.? bort ha följande

lydelse:

Utskottet konstaterar att ädelreformen i huvudsak fungerat väl men att

vårdkedjan för äldre människor alltför ofta består av enstaka, ensamma länkar

i stället för en hel kedja. Vårdtiderna på sjukhusen har kortats kraftigt

under senare år, vilket inneburit svårigheter vid vårdplaneringen. Samarbetet

inom vårdkedjan måste, enligt utskottets mening, förbättras så att den äldres

medbestämmande sätts i centrum. Detta gäller särskilt för patienter i livets

slutskede. Dessa patienter skall ha rätt att få stanna på sjukhuset om de

önskar det. Kommunernas betalningsansvar får inte vara avgörande utan det är

den enskildes möjlighet till god livskvalitet och en lugn och värdig död som

måste väga tyngst.

För att äldreomsorgen skall kunna vara ett bra stöd till de äldre som skrivs

ut från akutsjukhusen måste informationen från sjukhuset vara snabb och

tydlig. För många patienter krävs också en gemensam vårdplanering och en väl

fungerande rehabilitering. De geriatriska klinikerna bör kunna fungera som

stöd för den kommunala äldreomsorgen i rehabiliteringsarbetet.

Vad utskottet anfört med anledning av motionerna So206 (m), So212 (c), So403

(m) yrkandena 5 och 12, So423 (fp) yrkandena 15 och 16 samt So424 (v) yrkande

2 bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 3 bort ha följande lydelse:

3. beträffande bättre vårdkedjor och rehabiliteringsinsatser

att riksdagen med anledning av motionerna 1996/97:So206, 1996/97:So212,

1996/97:So403 yrkandena 5 och 12, 1996/97:So423 yrkandena 15 och 16 samt

1996/97:So424 yrkande 2 som sin mening ger regeringen till känna vad

utskottet anfört,

4. Bättre vårdkedjor och rehabiliteringsinsatser (mom. 3)

Stig Sandström (v) anser

dels att den del av utskottets betänkande som på s. 14 börjar med

?Ädelreformen har? och på s. 15 slutar med ?(c) avstyrks.? bort ha följande

lydelse:

Utskottet anser att äldreomsorgen befinner sig i kris med ojämn kvalitet i

vården, neddragning av läkarvården på sjukhemmen och låg nivå på

rehabiliteringsinsatserna. De äldre är nu sjukare när de lämnar sjukhusen än

före reformen. Trots att de anses medicinskt färdigbehandlade kan deras behov

av kvalificerad vård vara lika stort som under sjukhustiden. Kommunerna har

dock inte råd att låta de äldre vara kvar på sjukhusen och inte heller att ge

dem den vård de behöver hemma. Utskottet anser därför att begreppen

?färdigvårdad? och ?klinikfärdig? måste mönstras ut ur sjukvårdens språkbruk.

Vad utskottet anfört bör riksdagen med bifall till motion So424 (v) yrkande

2 och med anledning av motionerna So206 (m), So212 (c), So403 (m) yrkandena 5

och 12 och So423 (fp) yrkandena 15 och 16 som sin mening ge regeringen till

känna.

dels att utskottets hemställan under 3 bort ha följande lydelse:

3. beträffande bättre vårdkedjor och rehabiliteringsinsatser

att riksdagen med bifall till motion 1996/97:So424 yrkande 2 och med anledning

av motionerna 1996/97:So206, 1996/97:So212, 1996/97: So403 yrkandena 5

och 12 och 1996/97:So423 yrkandena 15 och 16 som sin mening ger

regeringen till känna vad utskottet anfört,

5. Äldreboendet (mom. 5)

Sten Svensson (m), Liselotte Wågö (m), Roland Larsson (c), Leif Carlson (m),

Barbro Westerholm (fp), Birgitta Wichne (m) och Chatrine Pålsson (kd) anser

dels att den del av utskottets betänkande som på s. 22 börjar med ?Utskottet

delar? och på s. 23 slutar med ?avstyrks därmed.? bort ha följande lydelse:

Ädelreformen har till en del resulterat i ett byte av vårdkultur inom det

särskilda boendet. Tidigare följdes hälsotillståndet av en läkare som vid

behov ombesörjde vården. I dag är det i huvudsak omsorgspersonal tillsammans

med den äldre som skall avgöra om medicinsk behandling behövs.

Utskottet anser att det är angeläget med en regelbunden läkartillsyn och att

den medicinska kompetensen i de särskilda boendeformerna ses över.

Geriatriken, den medicinska vården av de äldre, måste enligt utskottets

mening, lyftas fram och uppvärderas. Med fasta och kontinuerliga

läkarkontakter ges de äldre trygghet i den ofta utsatta situation som ett

sjukdomstillstånd innebär. Utskottet anser att det på varje sjukhem bör finnas

en läkare som har det övergripande ansvaret för hemmet. Denna läkare bör vara

en geriatrisk specialistläkare eller en allmänspecialist som har möjlighet

till nära och täta konsultationer med en geriatrisk specialist.

Vad utskottet anfört med anledning av motionerna So403 (m) yrkandena 4, 6

och 11, So406 (m), So420 (c) yrkande 1 och So423 (fp) yrkandena 4, 6 och 8 bör

riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 5 bort ha följande lydelse:

5. beträffande äldreboendet

att riksdagen med anledning av motionerna 1996/97:So403 yrkandena 4, 6 och 11,

1996/97:So406, 1996/97:So420 yrkande 1 och 1996/97: So423 yrkandena 4, 6

och 8 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

6. Vård i livets slutskede (mom. 7)

Sten Svensson (m), Liselotte Wågö (m), Roland Larsson (c), Leif Carlson (m),

Barbro Westerholm (fp), Birgitta Wichne (m), Thomas Julin (mp) och Chatrine

Pålsson (kd) anser

dels att den del av utskottets betänkande som på s. 26 börjar med ?Utskottet

delar? och slutar med ?(kd) avstyrks.? bort ha följande lydelse:

Utskottet anser att det är viktigt att skapa goda förutsättningar för ett

tryggt och människovärdigt omhändertagande i livets slutskede. Målet för den

palliativa vården skall vara att ge patienten livskvalitet även i livets

slutskede och en lugn och värdig död. Detta skall ges genom en aktiv

helhetsvård med smärtlindring och lindring av andra besvärande symptom samt

psykologiskt, socialt och andligt stöd till patienten och dennes närstående.

Utskottet anser att hospiceverksamheten bör fortsätta att utvecklas och att

denna vårdfilosofi kan ge viktiga influenser till den offentliga sjukvården.

Det är angeläget att insatserna för att förbättra kunskaperna om vården i

livets slutskede förbättras och att bristerna i ansvarsfördelningen mellan

kommuner och landsting avhjälps.

Vad utskottet anfört med anledning av motionerna So257 (kd), So277 (fp)

yrkande 24, So403 (m) yrkande 18, So410 (kd) yrkande 9, So420 (c) yrkande 10

och So802 (kd) yrkande 9 bör riksdagen som sin mening ge regeringen till

känna.

dels att utskottets hemställan under 7 bort ha följande lydelse:

7. beträffande vård i livets slutskede

att riksdagen med anledning av motionerna 1996/97:So257, 1996/97: So277

yrkande 24, 1996/97:So403 yrkande 18, 1996/97:So410 yrkande 9,

1996/97:So420 yrkande 10 och 1996/97:So802 yrkande 9 som sin mening ger

regeringen till känna vad utskottet anfört,

7. Omhändertagande av personer med demens (mom. 8)

Sten Svensson (m), Liselotte Wågö (m), Leif Carlson (m), Barbro Westerholm

(fp), Birgitta Wichne (m) och Chatrine Pålsson (kd) anser

dels att den del av utskottets betänkande som på s. 27 börjar med ?Utskottet

vill? och på s. 28 slutar med ?Motionsyrkandena avstyrks.? bort ha följande

lydelse:

Utskottet anser att landstingens utredningsinsatser för dementa behöver

förbättras för att skapa trygga vårdsituationer. Det är viktigt att varje

demensfall utreds ordentligt. En riktig diagnos är viktig för den framtida

behandlingen, då omvårdnaden och behandlingen måste anpassas till varje

patients speciella behov. Utskottet anser vidare att gruppboende för dementa

är ett bra sätt att skapa ett gott socialt liv för den demenssjuke. Även

dagverksamheter måste byggas ut för att ge den demente träning och för att

avlasta anhöriga och därmed ge livskalitet för båda parter.

Vad utskottet anfört med anledning av motionerna So403 (m) yrkande 16 och

So423 (fp) yrkandena 7 och 18 bör riksdagen som sin mening ge regeringen till

känna.

dels att utskottets hemställan under 8 bort ha följande lydelse:

8. beträffande omhändertagande av personer med demens

att riksdagen med anledning av motionerna 1996/97:So403 yrkande 16 och

1996/97:So423 yrkandena 7 och 18 som sin mening ger regeringen till känna

vad utskottet anfört,

8. Avgifter inom äldreomsorgen m.m. (mom. 9)

Sten Svensson (m), Liselotte Wågö (m), Leif Carlson (m), Barbro Westerholm

(fp), Birgitta Wichne (m) och Chatrine Pålsson (kd) anser

dels att den del av utskottets betänkande som på s. 30 börjar med ?Utskottet

konstaterar? och slutar med ?Motionsyrkandet avstyrks.? bort ha följande

lydelse:

Avgifterna inom de särskilda boendeformerna har medfört problem för många

äldre. Avgifterna måste sättas med hänsyn tagen till om den äldre delar rum på

sjukhemmet, om hon eller han bedöms ha möjlighet att komma hem efter en

sjukhemsvistelse och om det finns en kvarvarande make eller maka i hemmet.

Taxorna måste konstrueras så att den hemmavarande värnas ekonomiskt vid

beräkningar av avgifterna för äldreomsorgen. Om den ena maken tvingas flytta

till ett äldreboende måste den som bor kvar ges möjlighet att klara sig

ekonomiskt och kunna bo kvar i det egna hemmet.

Vad utskottet anfört med anledning av motionerna So294 (v) yrkande 6, So403

(m) yrkande 3, So423 (fp) yrkande 10, So424 (v) yrkande 4 och K211 (m) yrkande

4 bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna. Motion So424 (v)

yrkande 9 avstyrks.

dels att utskottets hemställan under 9 bort ha följande lydelse:

9. beträffande avgifter inom äldreomsorgen m.m.

att riksdagen med anledning av motionerna 1996/97:So294 yrkande 6,

1996/97:So403 yrkande 3, 1996/97:So423 yrkande 10, 1996/97: So424 yrkande

4 och 1996/97:K211 yrkande 4 och med avslag på motion 1996/97:So424

yrkande 9 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

9. Avgifter inom äldreomsorgen m.m. (mom. 9)

Stig Sandström (v) anser

dels att den del av utskottets betänkande som på s. 30 börjar med ?Utskottet

konstaterar? och slutar med ?Motionsyrkandet avstyrks.? bort ha följande

lydelse:

Utskottet anser att kostnaderna för äldreomsorgen skall delas av alla via

skattsedeln. Taxorna får inte konstrueras så att den som kan betala mer kan

köpa sig bättre hjälp. Detta innebär att utskottet avvisar taxesystem som

baseras på hjälptimmar i stället för inkomst. Utskottet anser också att

avgifterna skall vara enhetliga över hela landet och att alla kommunala

avgifter skall inordnas i ett högkostnadsskydd. Riksdagen bör, enligt

utskottets mening, begära förslag till ett statligt reglerat högkostnadsskydd

med enhetliga avgifter över hela landet.

Utskottet delar vidare uppfattningen i motion So424 (v) yrkande 9 att

regeringen bör utreda möjligheterna att ge statligt bidrag till de kommuner

som inför ett generellt stöd motsvarande högkostnadsskyddet för sjukvård och

läkemedel samt självrisken i tandvårdsförsäkringen till de pensionärer som

enbart har folkpension och bostadstillägg.

Vad utskottet anfört bör, med bifall till motionerna So294 (v) yrkande 6 och

So424 (v) yrkandena 4 och 9 och med anledning av motionerna So403 (m) yrkande

3, So423 (fp) yrkande 10 och K211 (m) yrkande 4, riksdagen som sin mening ge

regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 9 bort ha följande lydelse:

9. beträffande avgifter inom äldreomsorgen m.m.

att riksdagen med bifall till motionerna 1996/97:So294 yrkande 6 och

1996/97:So424 yrkandena 4 och 9 och med anledning av motionerna

1996/97:So403 yrkande 3, 1996/97:So423 yrkande 10 och 1996/97: K211

yrkande 4 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

10. Anhörigstödet (mom. 10)

Barbro Westerholm (fp), Stig Sandström (v) och Chatrine Pålsson (kd) anser

dels att den del av utskottets betänkande som på s. 33 börjar med ?Utskottet

anser? och slutar med ?Motionsyrkandena avstyrks.? bort ha följande lydelse:

De anhöriga står för en stor del av omsorgen som ges äldre. Om en anhörig

skall orka med att ta det ansvar han eller hon valt att göra måste kommunerna

kunna ställa upp med en väl fungerande avlösning. Detta kan erbjudas genom

växelvårdsplats eller avlösning i hemtjänsten. För att de anhöriga skall kunna

ställa upp krävs också att anställning som anhörigvårdare medges från

kommunen. För en pensionerad anhörig bör hemvårdsbidrag medges. Utskottet

anser att regeringen bör ta initiativ till överläggningar med kommunförbunden

om förbättrade förutsättningar för närståendevården och hemsjukvården. Vidare

anser utskottet att det behövs en ytterligare förlängning av perioden för

ledighet för dem som vårdar närstående och att det behövs en utvidgning av

kretsen som har rätt att vara närståendevårdare med ersättning från

försäkringskassan.

Vad utskottet anfört med anledning av motionerna So410 (kd) yrkande 7, So420

(c) yrkande 8, So423 (fp) yrkandena 13 och 14, So424 (v) yrkandena 5 och 6,

So638 (c) yrkande 7, So802 (kd) yrkande 10 och Sf240 (fp) yrkandena 3 och 4

bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 10 bort ha följande lydelse:

10. beträffande anhörigstödet

att riksdagen med anledning av motionerna 1996/97:So410 yrkande 7,

1996/97:So420 yrkande 8, 1996/97:So423 yrkandena 13 och 14, 1996/97:So424

yrkandena 5 och 6, 1996/97:So638 yrkande 7, 1996/97:So802 yrkande 10 och

1996/97:Sf240 yrkandena 3 och 4 som sin mening ger regeringen till känna

vad utskottet anfört,

11. Frivilliginsatser (mom. 11)

Sten Svensson (m), Liselotte Wågö (m), Roland Larsson (c), Leif Carlson (m),

Barbro Westerholm (fp), Birgitta Wichne (m) och Chatrine Pålsson (kd) anser

dels att den del av utskottets betänkande som på s. 34 börjar med ?Frivilliga

insatser? och på s. 35 slutar med ?Motionsyrkandena avstyrks.? bort ha

följande lydelse:

Under senare år har allt fler frivilliga organisationer för stöd och hjälp

vuxit fram, samtidigt som mycket stöd ges genom traditionella folkrörelser,

studieförbund och lokala föreningar. Utskottet anser att frivilliginsatserna

inom äldreomsorgen kommer att vara en begränsad men betydelsefull del av

äldreomsorgen även i framtiden. Formerna för samverkan mellan offentlig och

ideell sektor bör därför utvecklas. Kommunerna bör bl.a. stödja

invandrarorganisationer som vill utveckla gruppboende för landsmän.

Vad utskottet anför med anledning av motionerna So403 (m) yrkande 9, So410

(kd) yrkande 6, So412 (s) yrkande 1, So420 (c) yrkande 9 och So423 (fp)

yrkande 20 bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 11 bort ha följande lydelse:

11. beträffande frivilliginsatser

att riksdagen med anledning av motionerna 1996/97:So403 yrkande 9,

1996/97:So410 yrkande 6, 1996/97:So412 yrkande 1, 1996/97:So420 yrkande 9

och 1996/97:So423 yrkande 20 som sin mening ger regeringen till känna vad

utskottet anfört,

12. Personalutbildning och utveckling m.m. (mom. 12)

Sten Svensson, Liselotte Wågö, Leif Carlson och Birgitta Wichne (alla m) anser

dels att den del av utskottets betänkande som på s. 37 börjar med ?Utskottet

delar? och slutar med ?avstyrks därmed.? bort ha följande lydelse:

Utskottet anser att de anställda i hemvården måste få utrymme att utvecklas

i sitt arbete genom egna initiativ, ökat eget ansvar och en definierad

yrkesroll. En god grundutbildning är ett måste liksom möjligheten till

kontinuerlig fortbildning. En privat tjänstesektor är nödvändig för att kunna

erbjuda alternativa arbetsgivare och för att mjuka upp de stela

lönestrukturerna.

Vad utskottet anfört bör, med bifall till motion So403 (m) yrkande 19 och

med anledning av motionerna So420 (c) yrkande 2 och So423 (fp) yrkandena 5 och

22, riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 12 bort ha följande lydelse:

12. beträffande personalutbildning och utveckling m.m.

att riksdagen med anledning av motionerna 1996/97:So403 yrkande 19,

1996/97:So420 yrkande 2 och 1996/97:So423 yrkandena 5 och 22 som sin

mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

13. Personalutbildning och utveckling m.m. (mom. 12)

Roland Larsson (c), Barbro Westerholm (fp) och Chatrine Pålsson (kd) anser

dels att den del av utskottets betänkande som på s. 37 börjar med ?Utskottet

delar? och slutar med ?avstyrks därmed.? bort ha följande lydelse:

Utskottet anser att kompetensutvecklingen kommer att vara en viktig fråga

för äldreomsorgen, bl.a. för behovsbedömarna inom äldreomsorgen, som har en

nyckelroll vid bedömningen av den enskildes behov av stöd. Det behövs en

ständig vidareutbildning så att behovsbedömningarna görs utifrån objektiva

grunder och blir så kvalificerade som möjligt.

Utskottet anser också att kvaliteten i vården och omsorgen skulle höjas om

geriatriskt utbildade sjuksköterskor arbetade på ålderdomshem och sjukhem.

Utskottet anser därför att kommuner och landsting bör utarbeta en strategi för

att höja sjuksköterskornas kompetens.

Vad utskottet anfört bör, med bifall till motion So423 (fp) yrkandena 5 och

22 och med anledning av motionerna So403 (m) yrkande 19 och So420 (c) yrkande

2, riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 12 bort ha följande lydelse:

12. beträffande personalutbildning och utveckling m.m.

att riksdagen med bifall till motion 1996/97:So423 yrkandena 5 och 22 och med

anledning av motionerna 1996/97:So403 yrkande 19, 1996/97:So420 yrkande 2

som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

14. Levnadsnivåundersökningar (mom. 13)

Stig Sandström (v) och Thomas Julin (mp) anser

dels att den del av utskottets betänkande som på s. 39 börjar med ?Inom

Socialdepartementets? och slutar med ?Motionsyrkandet avstyrks.? bort ha

följande lydelse:

Utskottet konstaterar att regeringen trots tidigare tillkännagivande inte

gjort någon levnadsnivåundersökning angående pensionärerna utan i stället

presenterat en rapport som säger att pensionärerna som grupp fått det bättre.

Utskottet vill än en gång understryka vikten av att en levnadsnivåundersökning

blir gjord med det snaraste.

Vad utskottet anfört med anledning av motion So424 (v) yrkande 14 bör

riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 13 bort ha följande lydelse:

13. beträffande levnadsnivåundersökningar

att riksdagen med anledning av motion 1996/97:So424 yrkande 14 som sin mening

ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

Innehållsförteckning

Sammanfattning......................................1

Motioner............................................1

Utskottet...........................................6

Konkurrens och valfrihet inom hemtjänsten m.m. 6

Bättre vårdkedjor och rehabiliteringsinsatser 10

Kontroll av vårdkvalitet m.m. 15

Äldreboendet 19

Vård i livets slutskede 23

Omhändertagande av personer med demens 26

Avgifter inom äldreomsorgen m.m. 28

Anhörigstöd 30

Frivilliginsatser 33

Personalutbildning och utveckling m.m. 35

Levnadsnivåundersökningar 37

Hemställan 39

Reservationer......................................41